Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1938 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen.

Genom en den 12 mars 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 237, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till

Lag

om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen skall upphöra
att gälla samt att 24 § samma kapitel1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden
angiver det till åtal; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas av
annan än målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

I fråga om de skäl som ligga till grund för förslaget får utskottet, i den mån
redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Här må återgivas 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen i deras nuvarande lydelse,
därvid de delar som bruka betecknas såsom åkarpslagen kursiverats:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller nied missbruk av sin rätt, genom våld
eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst med straffarbete
i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd
är.

1 Senaste lydelse se beträffande 22 § SFS 1914:184 samt beträffande 24 § SFS 1899:55 s. 1.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 1 avd. Nr 39. 1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

Försöker man, på sätt nu är sagt, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse
eller hindra någon att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet
arbete, straffes med böter eller fängelse, i de fall, där gärningen ej med
svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § 1 mom. sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej
målsäganden angiver det till åtal eller ock genom brottet någon tvingats att
deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet eller att övertaga
erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas av annan än
målsägande.

Angående tillkomsten av åkarpslagen samt de förslag som vid upprepade
tillfällen framkommit om ändring eller upphävande av densamma får utskottet
hänvisa till propositionen. Här må endast erinras om de vid 1937
års riksdag väckta motionerna örn upphävande av åkarpslagen.

1 sitt yttrande över dessa motioner framhöll första lagutskottet, att den
svenska strafflagen i fråga om behandlingen av försök till brott vore starkt
avvikande från lagstiftningen i andra jämförliga länder. Den meningen
torde också allmänt omfattas, att en revision å området förr eller senare bleve
nödvändig. Starka skäl talade emellertid enligt utskottets förmenande för
att de i åkarpslagen ingående bestämmelseima om straff för försök, oberoende
av en sådan revision, borde upphävas. Åkarpslagen hade ständigt
visat sig vara en källa till irritation. Genom sitt ställningstagande för
den ena parten i arbetskonflikterna hade den i icke ringa mån bidragit till
att väcka missaktning för den bestående rättsordningen. Icke minst med
hänsyn till den sociala freden förelåge anledning att nu avskaffa denna ensidigt
inriktade lagstiftning. Därtill komme, att i den mån rättsstridiga
handlingar uti förevarande hänseenden förekomme, desamma i regel hemfölle
under andra lagbestämmelser. Utskottet hemställde att riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för 1938 års riksdag framlägga
förslag om upphävande av 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen och den
däremot svarande särbestämmelsen i 24 § samma kapitel.

Mot utskottets yttrande avgavs en reservation av tre ledamöter, vilka hemställde
örn anhållan, att Kungl. Maj:t ville i samband med den avsedda revisionen
av stadgandena om straff för försök till brott låta verkställa omarbetning
av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen i syfte att undanröja dessa bestämmelsers
ensidiga karaktär samt för riksdagen framlägga därav föranledda
förslag.

Båda kamrarna biföllo emellertid utskottets förslag, och riksdagen avlät
den 11 maj 1937 skrivelse till Kungl. Majit (nr 282) i enlighet därmed.

Sedan därefter inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om
ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen, innebärande ett upphävande av
åkarpslagen, remitterades nämnda förslag till lagrådet. Föredragande departementschefen
anförde därvid följande:

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

3

»Då ifrågavarande lagstiftning tillkom riktades mot densamma starka
invändningar av högsta domstolen vid dess granskning av det till grund för
lagen liggande förslaget. Fråga om lagens upphävande har därefter vid
upprepade tillfällen väckts inom riksdagen men icke lett till något resultat.
Numera torde emellertid enighet i stort sett råda därom att en lagstiftning,
vilken såsom den förevarande ensidigt träffar ena parten i arbetskonflikter,
icke bör bibehållas.

Upphävande av stadgandet i 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen om straff för
försök till förevarande tvångsbrott torde icke komma att medföra att i allvarligare
fall företeelser av den art varom här är fråga skulle lämnas utan
straffpåföljd.

De flesta under stadgandet fallande tvångsförsök torde ske i sådan form
att de bliva straffbara såsom misshandel enligt 14 kap. 13 § strafflagen eller
undantagsvis enligt någon annan bestämmelse i 14 kap., eller ock såsom
hot enligt 15 kap. 23 §.

Vad beträffar den för nu ifrågavarande tvångsbrott stadgade allmänna
åtalsrätten är att märka att även efter densammas upphävande förfaranden
av nu ifrågavarande slag i åtskilliga fall komma att bli föremål för sådan
åtalsrätt. Därest, vilket vid dessa brott ofta inträffar, såsom tvångsmedel
användes våld av sådan beskaffenhet att det utgör misshandel, må denna,
även om den icke är svårare än att den är hänförlig under 14 kap. 13 §,
enligt 14 kap. 45 § i vissa fall utan angivelse åtalas av allmän åklagare,
bland annat där misshandeln blivit förövad å allmän plats eller offentlig
lokal. Erinras må ock om bestämmelsen i 19 § 2 mom. strafflagens promulgationsförordning
att där en handling innefattar flera brott och någotdera
hör under allmänt åtal, sådant åtal äger rum jämväl för övriga brott, även
om de eljest icke äro föremål för allmän åtalsrätt.

Det har ifrågasatts att med ändring av förevarande lagstiftning bör anstå
och densamma upptagas först i samband med den nyligen igångsatta allmänna
revisionen av strafflagens bestämmelser om försök till brott. Ett omedelbart
upphävande av de nuvarande ensidiga bestämmelserna skulle emellertid
otvivelaktigt vara ägnat att bidraga till den avspänning av de sociala motsättningarna,
vilken på ett lyckligt sätt alltmera gjort sig gällande. På grund
härav och då genom ett sådant upphävande utgångspunkterna för den lösning
av frågan om straffbarheten vid försök, som nyssnämnda mera omfattande
revision kan komma att leda till, icke torde förskjutas, har jag ansett
mig — i enlighet med riksdagens hemställan —- böra föreslå att 15 kap.
22 § 2 mom. strafflagen och den däremot svarande särbestämmelsen i 24 §
samma kapitel nu skola upphävas.»

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förevarande förslag om upphävande av åkarpslagen har tillkommit i enlighet
med riksdagens hemställan; och har utskottet vid sin granskning av

Utskottet.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

detsamma icke funnit anledning till erinran mot dess utformning. Utskottet
får därför hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 10 maj 1938.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Ewerlöf, Eskhult,
Karl A. Karlsson, Karl Johan Olsson och Roos;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund och Lindmark,
fru Östlund samt herrar Olsson i Mellerud, Larsson i Hede och Werner i Höjen.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

381741