Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1938 kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen örn vägdistrikt.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 120 av
herr Pettersson i Dahl m. fl. och nr 235 av herr Lindmark samt nr 152 av
herr Jacobson m. fl. och nr 236 av herr Lindmark.

I motionen II: 120 hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa, att Kungl. Majit efter nödig beredning av frågan måtte för
nästa års riksdag framlägga de förslag till likställighet mellan samtliga skatteunderlag
vid vägskattens utgörande, vartill denna beredning må föranleda».

I motionen 11:235 hemställes, »att riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning angående verkningarna av de vid 1933 års riksdag
beslutade vägskattegrunderna samt för 1939 års riksdag framlägga förslag
till sådan ändring av § 56 Lag 7 juni 1934 om vägdistrikt, att full likställighet
i fråga om vägskattebördans fördelning på de olika beskattningsföremålen
erhålles».

I motionen lii 152 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om förslag till sådan ändring i lagen om vägdistrikt, att val av
vägstämmoombud må i kommuner, som äro indelade i flera valdistrikt, äga
rum inför respektive valnämnder».

I motionen 11:236 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om utredning rörande sådan ändring i lagen örn vägdistrikt,
att där kommunalstämman så beslutar val av vägstämmoombud i kommun,
som äro indelade i valdistrikt, skola äga rum inför respektive valnämnder.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får utskottet
hänvisa till vederbörande motioner.

Enligt 1734 års lag ålåg det allmänna vägliållningsbesväret på landet uteslutande
den i mantal satta jorden. Denna princip bibehölls orubbad ända
lill 1891 års vägreform, då besväret utsträcktes till andra beskattningsföremål
och fördelades sålunda, att jordbruksfastighet, med undantag av staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, skulle påföras en vägfyrk —
den nya repartitionsenheten — för varje 100 kronor av taxeringsvärdet, att
nämnda skogar, frälseränta, till bevillning taxerad annan fastighet med taxeringsvärde
av minst 800 kronor ävensom staten tillhörig dylik fastighet, såvitt
inkomst därav droges och taxeringsvärdet uppginge till minst nyssnänmBihang
till riksdagens protokoll 1938. 5 sami. 2 avd. Nr 13.

t

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.

da belopp, skulle påföras en vägfyrk för varje 400 kronor av taxeringsvärdet,
samt att inkomst skulle påföras en vägfyrk för varje 30 kronor av den till bevillning
beskattningsbara andelen därav. Vägskatt erlades icke för taxerade
inkomster under 1,000 kronor och ej heller för vissa slag av inkomster. Den
lindring för jordbruket i väghållningsbesväret, som 1891 års väglag innebar,
ansågs emellertid icke tillräcklig, och revision av lagen påyrkades snart.
Sådan företogs första gången år 1905 och följdes av ny ändring år 1927. Även
efter sistnämnda ändring voro dock fastigheterna och särskilt jordbruksfastigheterna
avsevärt högre beskattade än den till kommunal inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten. Sålunda beskattades inkomst av jordbruksfastighet
tre gånger och inkomst av annan fastighet två gånger hårdare än
vanlig inkomst. Vägskattebördans fördelning kom därefter under prövning
av 1929 års vägsakkunniga. De sakkunniga — som övervägt frågan om
vägskattebördans utgörande efter samma grunder som den allmänna kommunalskatten
— yttrade bl. a., att då vägskattens utgörande enligt de allmänna
kommunalskattegrunderna skulle medföra en plötslig, synnerligen
genomgripande förändring i bestående skatteförhållanden, något som ansåges
böra undvikas, hade de stannat vid att föreslå en till sina verkningar mindre
långt gående ändring, nämligen att all fastighet skulle påföras en fyrk för
varje 200 kronor av tax.-värdet, medan inkomst oförändrat skulle påföras
en fyrk för varje 15 kronor av det beskattningsbara beloppet. De sakkunniskas
förslag framfördes motionsvis vid 1933 års riksdag och vann riksdagens
bifall. I lagen om vägdistrikt den 7 juni 1934 inflöto de år 1933 antagna
vägskattegrunderna utan egentlig saklig ändring. I formellt hänseende
undergingo de däremot fullständig omarbetning i samband med införande av
särskilda s. k. vägskattekronor. Sålunda gäller nu, att för varje skattekrona,
som enligt kommunalskattelagen påförts skattskyldig såsom underlag för
fastighetsskatt, skola påföras honom, såvitt angår jordbruksfastighets jordbruksvärde
samt tomt- och industrivärde så ock annan fastighet, en och en
halv vägskattekrona samt, såvitt angår jordbruksfastighets skogsvärde, en
och trefjärdedels vägskattekrona. För varje skattekrona, som enligt kommunalskattelagen
påförts skattskyldig såsom underlag för kommunal inkomstskatt,
skall påföras honom en vägskattekrona; dock skall i fråga örn
fysisk person, som för kommunal inkomstskatt i hemortskommunen påförts
mindre än tre skattekronor, sådan påföring därstädes icke äga rum.

I propositionen till 1934 års riksdag med förslag till lag om allmänna vägar
m. m. föreslogs, att vägdistrikts beslutanderätt skulle utövas av ombud,
vilka skulle väljas å kommunalstämma eller, i kommun där kommunalfullmäktige
funnes, av dessa. Enligt propositionen skulle sålunda de vanliga
kommunala rösträttsgrunderna komma att gälla. Vid propositionens behandling
i riksdagen beslöts emellertid sådan ändring i det framlagda förslaget,
att rösträtt å kommunalstämma för val av ombud tillkommer en var i
kommunens gemensamma angelägenheter röstberättigad man eller kvinna,
som jämlikt näst föregående årets taxeringslängder är skyldig att erlägga

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.

3

vägskatt till distriktet; varje röstberättigad äger en röst; rösträtt får icke utövas
av den, vilken häftar för skatt, som nyss nämnts och som förfallit
till betalning under de tre sistförfIllina kalenderåren. Införandet av andra
rösträttsgrunder än de vanliga kommunala för val av vägdistriktens representantförsamlingar
medförde som konsekvens bl. a., att särskild röstlängd
för val av vägstämmoombud måste upprättas samt att valet av ombud för
kommunen, där kommunalfullmäktige finnas, icke kunde anförtros åt dessa.
Valet skall därför enligt lagen örn vägdistrikt i samtliga kommuner förrättas
å kommunalstämma. Att låta valet äga rum distriktsvis inför vederbörande
valnämnder ansågs icke vara erforderligt, särskilt i betraktande av
att antalet röstberättigade skulle bliva avsevärt lägre än vid kommunalval i
teknisk mening. — Vid 1936 års och 1937 års riksdagar väcktes motioner
om att de i den nyssnämnda propositionen vid 1934 års riksdag föreslagna
grunderna för rösträtt vid val av vägstämmoombud skulle ersätta de i vägdistriktslagen
stadgade. Konstitutionsutskottet avstyrkte vid båda tillfällena
motionerna. År 1936 avslogos de också av riksdagen men år 1937 förföll
frågan örn skrivelse i motionernas syfte i följd av kamrarnas skiljaktiga beslut:
första kammaren biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren
biföll ett inom utskottet reservationsvis framfört skrivelseförslag.

Utskottet. Föreliggande motioner avse dels åvägabringande av likställighet
mellan fastighet och inkomst vid vägskattens utgörande, dels sådan ändring
av bestämmelserna om val av vägstämmoombud, att dessa val skola obligatoriskt
eller fakultativt verkställas inför valnämnderna i stället för å kommunalstämma.

Beträffande den förra frågan finner utskottet, särskilt med hänsyn till den
hastiga utveckling av den interkommunala biltrafiken och hela vägväsendets
anpassning därefter, vilken ägt och alltjämt äger rum, de skäl, som tidigare
må hava funnits för en hårdare belastning av fastighet än av andra beskattningsunderlag
vid vägskattens utgörande, icke längre vara bärande och en utjämning
till likställighet mellan fastighet och inkomst såsom vägskatteunderlag
berättigad. Huruvida denna utjämning bör, med hänsyn till vägdistriktens
regelmässigt i förhållande till kommunerna större omfattning, även avse
en ändring av den garantiskatteplikt som nu åvilar fastighet, är en fråga, som
det icke tillhör utskottet att upptaga, då den omedelbart sammanhänger med
den allmänna kommunalbeskattningen och sålunda icke är av kommunallags
natur. Ej heller tillkommer det utskottet att ingå på den i motionen II: 120
berörda frågan örn förhållandet mellan landsbygd och stad beträffande vägväsendet,
då denna fråga reglerats i väglagens §§ 14 ff., vilka falla under annat
utskotts behörighet; utskottet finner dock önskligt att vid en utredning
örn vägskattebördans utjämning icke blott vägdistriktslagens utan också väglagens
bestämmelser bliva beaktade. Vägskattens nära sammanhang med
och beroende av den allmänna kommunalbeskattningen gör det nämligen
efter utskottets uppfattning nödvändigt, att en närmare utredning verkställes
på vad sätt en vägskatteutjämning lämpligast bör åstadkommas och huru väg -

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.

beskattningen efter utjämning bör ordnas. Vid en dylik utredning kan vägorganisationens
inverkan på vägskattens storlek icke förbigås. Större vägdistrikt
medföra nämligen ökad skatteutjämning. Örn kostnaderna för genomfartsvägarna
överflyttas på staten, skulle en utjämning av grunderna
för vägskattens utgående få minskad betydelse. Dessa frågor beröras emellertid
icke i motionerna och deras bedömande faller också utanför konstitutionsutskottets
kompetensområde.

Skulle en sådan utredning visa, att vägskatten bör utgå efter alldeles samma
grunder som den allmänna kommunalskatten, uppstår helt naturligt frågan,
örn icke därefter val av vägstämmoombud böra överföras till kommunalfullmäktige,
där sådana finnas. Att den nuvarande anordningen av dessa val
i varje fall måste anses olämplig, såsom också motionsvis uttalats, då den nödvändiggör
valens förrättande å kommunalstämma och efter särskild röstlängd,
finner utskottet utgöra ett ytterligare skäl att den ifrågasatta utredningen
snarast företages, men anser det icke vara lämpligt att föregripa denna utredning
genom en möjligen blott tillfällig ändring av vägdistriktslagen därhän
att valen skulle ske inför valnämnderna. Lagens valföreskrifter äro nämligen
i flera avseenden bristfälliga och tarva, om de överhuvud skola bibehållas,
en allmän översyn, som knappast bör företagas, innan huvudfrågan
blivit avgjord.

Den utredning utskottet sålunda förordar har emellertid, efter vad utskottet
under hand inhämtat, av kommunalskatteberedningen i viss utsträckning
redan påbörjats och torde med visshet kunna förväntas bliva av beredningen
fullföljd. Anledning saknas under sådana förhållanden att nu förorda
särskild skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning, och då det ligger
i sakens natur att de ändringar av vägdistriktslagens bestämmelser örn
val av vägstämmoombud, som må anses bliva en följd av en fullständig vägskatteutjämning,
av Kungl. Maj:t beaktas vid prövningen av de förslag, som
från kommunalskatteberedningen kunna framläggas, lärer i nuvarande läge
icke heller vara erforderligt att göra någon framställning härom hos Kungl.
Majit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att motionerna

a) 11:235 och

b) II: 120

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

2) att motionerna

a) II: 152 och

b) 11:236

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 april 1938.

På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.

5

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg*, Lindmark, Sandegård, Källman, Karl
August Johanson, Karl Bodin, Nils Andersson, Hagström*, John Björck*,
Fast*, Andersson i Ovanmyra, Lundqvist*, Eriksson i Toftered, Hällgren,
Fält, Norén*, Nolin och Nilsson i Steneberg*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Lindmark, Bodin, Hagström, John Björck, Lundqvist, Nolin och
Nilsson i Steneberg, som ansett att utskottets yttrande bort hava följande lydelse: »Föreliggande

motioner---å kommunalstämma.

Beträffande den---— utskotts behörighet. Vägskattens nära---

bör ordnas.

De nuvarande bestämmelserna örn val av vägstämmoombud, innefattande
att dessa val skola ske å kommunalstämma, kunna, såsom jämväl i motionerna
II: 152 och II: 236 anförts, för vissa större kommuner icke anses tillfredsställande.
Det synes emellertid utskottet som om den härutinnan ifrågasatta
utredningen lämpligen bör anstå i avvaktan på den utredning utskottet
ovan förordat örn på vad sätt likställighet ifråga örn vägskattens utgörande
lämpligen bör åvägabringas. Enligt vad utskottet under hand inhämtat har
emellertid utredning ifråga om vägbeskattningen redan av kommunalskatteberedningen
i viss utsträckning påbörjats och torde med visshet kunna förväntas
att här föreliggande fråga om likställighet i skattehänseende därvid
kommer under behandling. Vid sådant förhållande synes någon framställning
till Kungl. Maj :t i anledning av de föreliggande motionerna icke påkallad.

På grund---— åtgärd föranleda.»

Bihang till riksdagens protokoll 19.18 0 sami

2 avd. Nr 13.

2