Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

1

Nr 92.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1938 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2, U och 6 §§ samt 13 §
1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av
vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens låns
lappmarker med flera områden.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 31 mars 1938 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 268, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen att antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932
(nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden.

Förslaget är av följande lydelse:

“Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen
den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att. 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10
juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det
följande framgår:

2 §•

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar lydande under lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2)

skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, lydande
under förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å
viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden;

1 Senaste lydelse av 2 §; 1937: 152.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 92—93.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

3) städernas skogar;

4) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord;
samt

5) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger
tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 4) eller 5) angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.

4 §■

I avsende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade
med äganderätt till fast egendom, vare åbo å kronohemman eller krononybygge
under stadgad åborätt likställd med ägare.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.

6 §•

Yngre skog---omfattande avverkning.

Till skydd för återväxten å särskild eller samfälld husbehovsskog äger
skogsvårdsstyrelsen, där sådant finnes vara av nöden, meddela förbud mot
avverkning till husbehov inom visst område av skogen. Sådant område skall
å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning inom området ej må ske,
förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

13 §.

1 mom. Sker avverkning i strid mot stadgande i 6 § första stycket eller
mot anvisning eller föreskrift, som enligt 10 § 2 mom. första stycket meddelats,
eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utmärkning av
skog eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken
skulle komma i strid mot nämnda stadgande eller mot anvisning eller föreskrift,
varom nyss sagts, äger styrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden,
meddela förbud att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum
eller planlagts, utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för
styrelsen att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller
eljest på visst sätt inskränka förbudet. Innan förbud varder meddelat, skall
fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,
jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen
saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud
tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som---i kraft.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

3

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; med undantag av 2 § 1 mom.
punkt 1, som skall träda i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
husbehovsskogar inom vissa områden och kungörelsen den 8 oktober 1918
(nr 915) angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Vid tillämpning å särskilda och samfällda husbehovsskogar av lagen den
10 juni 1932 örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,
som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkningen ej må i något
fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar nya
lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning
för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande
av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse av föreskrift,
som nu sagts, bedömes efter äldre bestämmelser.

3) Vad lagen den 10 juni 1932 innehåller örn skyldighet att vidtaga åtgärder
till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av
lagen sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande
i kraft.

4) Vad i lagen den 5 juni 1909 eller kungörelsen den 8 oktober 1918 är
stadgat örn befogenhet eller skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten
att vidtaga eller föranstalta om viss åtgärd, skall efter nya lagens ikraftträdande
i fall, där lagen den 5 juni 1909 eller nämnda kungörelse eller enligt
densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället
gälla om skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att taga i beslag virke,
som skall anses förbrutet, jämväl örn hos denna anställd befattningshavare
med skoglig utbildning.

Under tiden från nya lagens utfärdande till den 1 januari 1939 må utsyning
enligt 5 § lagen den 5 juni 1909 påkallas hos vederbörande skogsstatstjänsteman,
ändå att den i sagda paragraf stadgade tid ej förflutit från det
sådan utsyning senast begärdes.»

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas nedan, hänvisa till propositionen.

Den 20 juni 1935 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla dels en utredningsman för att i enlighet med vissa av
departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet samma dag angivna
riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor
och dels i mån av behov sakkunniga personer att med ut -

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92-

redningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni 1935
såsom utredningsman hovrättsrådet T. W. G. Sjöfors.

Sedan utredningsmannen jämte tillkallade sakkunniga avgivit dels den 24
februari 1936 förslag till lagstiftning angående skyddsskogar (stat. off. utr.
1936: 19) och dels den 27 juni 1936 förslag till lagstiftning angående skogar
å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län (stat. off. utr.
1936:30), upptog utredningsmannen till behandling fråga om ny lagstiftning
angående husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
Att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överläggningar
rörande denna fråga tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
den 20 juli 1936 dåvarande byråchefen i domänstyrelsen C. G. Cassel, länsjägmästaren
i Västerbottens län K. E. Kallin, dåvarande ledamoten av riksdagens
andra kammare hemmansägaren P. J. Näslund i Åsele samt ledamoten
av riksdagens andra kammare redaktören O. W. Lövgren i Boden. Utredningsmannen
och de sakkunniga, vilka såsom gemensam benämning antogo
skogslagkommissionen, avgåvo den 23 december 1936 betänkande med förslag
till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar m. m. (stat. off. utr.
1937:5). Förslaget innebar, att sistnämnda skogar skulle inordnas under
lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen),
över betänkandet avgåvos efter remiss yttranden av kammarkollegiet, domänstyrelsen
jämte vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret, riksräkenskapsverket,
kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna,
skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västerbottens
och Norrbottens län, landstingets i Västerbottens län förvaltningsutskott
ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands
skogsvårdsförbund, skogsägarnas riksförbund samt ett stort antal delägare i
ifrågavarande skogar.

Efter avgivandet av sistnämnda betänkande upptog utredningsmannen
till behandling fråga örn ändrad lagstiftning angående besparingsskogar i
Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län. Att med utredningsmannen deltaga i överläggningar
rörande denna fråga tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 13
februari 1937 byråchefen Cassel, ledamoten av riksdagens andra kammare
småbrukaren E. Ericsson i Sörsjön, förvaltaren av Älvdalens sockens besparingsskog
jägmästaren A. Leo Holmgren i Älvdalen, ledamoten i styrelsen
för Orsa sockens besparingsskog nämndemannen Finn Erik Hansson i Orsa,
ordföranden i styrelsen för Tärna och Stensele allmänningsskog hemmansägaren
Ernst Johansson i Hemavan samt förvaltaren av Gällivare allmänningsskog
jägmästaren O. E. Holm i Gällivare. Utredningsmannen och sistnämnda
sakkunniga, vilka jämväl antogo benämningen skogslagkommissionen,
avgåvo den 31 augusti 1937 betänkande med förslag till lag om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna m. m. (stat. off. utr. 1937: 29). Enligt
förslaget skulle nämnda lag erhålla tillämpning dels å besparingsskogar -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

5

na i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens
och Norrbottens län dels ock å de samfällda husbehovsskogarna. I
fråga om sistnämnda skogar voro två av de sakkunniga, byråchefen Cassel
och hemmansägaren Johansson, av skiljaktig mening och föreslogo i ett vid
betänkandet fogat särskilt yttrande, att dessa skogar i likhet med vad som
i betänkandet 1937: 5 föreslagits beträffande de särskilda husbehovsskogarna
skulle inordnas under lappmarkslagen, över betänkandet 1937:29 avgåvos
till följd av remiss yttranden av kammarkollegiet, domänstyrelsen
jämte vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret, riksräkenskapsverket,
kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna, landstingens
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelserna i
Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, styrelserna för
besparingsskogarna och allmänningsskogarna i nämnda län samt delägarna
i nämnda skogar och de samfällda husbehovsskogarna ävensom centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands skogsvårdsförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Departementschefen har vid ärendets föredragning i statsrådet inledningsvis
anfört följande.

»Förut denna dag har jag för Kungl. Maj:t anmält ett inom jordbruksdepartementet
på grundval av betänkandet 1937:29 och de däröver avgivna
yttrandena utarbetat förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna. Enligt förslaget skall nämnda lags tillämpningsområde omfatta
allenast besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna
i Västerbottens och Norrbottens län. I förslagets motivering
har jag i anslutning till det av herrar Cassel och Johansson avgivna särskilda
yttrandet tillstyrkt, att de samfällda husbehovsskogarna i likhet med vad i
betänkandet 1937:5 föreslagits beträffande de särskilda husbehovsskogarna
överföras till lappmarkslagen. På min hemställan har Kungl. Maj:t förut
denna dag beslutat infordra lagrådets yttrande över sagda lagförslag.

I överensstämmelse med den ståndpunkt jag vid anmälan av nyssnämnda
lagförslag intagit har jag med ledning av omförmälda särskilda yttrande av
herrar Cassel och Johansson samt betänkandet 1937:5 ävensom av de i
ärendet avgivna yttrandena låtit inom jordbruksdepartementet utarbeta
förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen
den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Förslaget innebär att såväl
de samfällda som de särskilda husbehovsskogarna skola inordnas under
lappmarkslagen.»

I anslutning härtill antecknas, att Kungl. Maj:t i proposition, nr 267, framlagt
förslag till lag örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m.

Gällande bestämmelser angående vården och dispositionen av de vid avvittringen
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker utlagda husbehovsskogarna
återfinnas huvudsakligen i förenämnda lag den 5 juni 1909

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

angående husbehovsskogar inom vissa områden samt kungörelsen den 8 oktober
1918 (nr 915) angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Beträffande behovet av revision av husbehovsskogslagen har departementschefen
anfört följande.

»Otvivelaktigt har lagen angående husbehovsskogar under den tid densamma
tillämpats varit till gagn för innehavarna av dessa skogar. Emellertid
torde lagen numera, såsom framgår av vad kommissionen anfört, få
anses vara i flera avseenden bristfällig. Lagens i viss mån ensidiga inriktning
på bevarandet av nödigt virke för husbehov å ifrågavarande skogar
har medfört, att skog sparats även sedan den nått avverkningsmogen ålder
eller eljest blivit av den beskaffenhet, att den från skogliga synpunkter sett
borde avverkas. En dylik avverkningsregel strider uppenbarligen mot grunderna
för en god skogsvård. Såsom kommissionen ock påpekat hava konsekvenserna
av lagens ståndpunkt i förevarande avseende blivit den, att
husbehovsskogarnas virkesförråd fått en otillfredsställande sammansättning.
Men även ur andra skogliga synpunkter giver lagen rum för allvarliga erinringar.
Sålunda saknas varje föreskrift rörande skyldighet att efter avverkning
vidtaga reproduktionsåtgärder. Vidare må framhållas, att med
den nuvarande organisationen för husbehovsskogslagens handhavande den
viktiga rådgivande och upplysande verksamheten bland vederbörande skogsägare
ej torde i den omfattning, som är av behovet påkallad, kunna bedrivas.
Även i andra avseenden föreligga emellertid, såsom kommissionen
framhållit, brister i lagstiftningen angående ifrågavarande skogar. Jag biträder
fördenskull kommissionens uppfattning, att en genomgripande revision
av lagen bör komma till stånd.»

Kommissionens förslag i fråga örn de särskilda husbehov sskogarna innebär
i huvudsak följande. De särskilda husbehovsskogarna skola underkastas
i stolt sett samma bestämmelser som för närvarande gälla i fråga om de
under lappmarkslagen lydande skogarna. Husbehovsskogslagen skall således
upphävas såvitt angår de särskilda husbehovsskogarna och dessa skola
i stället inordnas under lappmarkslagen. I enlighet härmed skall avsaluavverkning
å berörda skogar i regel få ske allenast efter tillstånd av skogsvårdsmyndighet.
Även rätten till husbehovsavverkning å dessa skogar skall
i viss omfattning stå under skogsvårdsmyndighetens kontroll. Tillstånd till
avverkning skall regelmässigt meddelas enligt avverkningsplan, dock att i
vissa fall sådant tillstånd må meddelas, utan hinder av att avverkningsplan
ej upprättats. Reproduktionsskyldighet skall i viss omfattning åvila skogsägaren.
Tillsynsmyndighet skall vara skogsvårdsstyrelsen.

Kommissionens förslag örn de samfällda husbehovsskogarna innebär, såsom
förut berörts, att dessa skola inordnas under den av kommissionen föreslagna
lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Under denna
lag skola enligt kommissionens förslag hänföras, förutom de samfällda husbehovsskogarna,
jämväl besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

7

län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län. Till stöd
för förslaget härutinnan har kommissionen framhållit att de samfällda
husbehovsskogarna vore såväl i rättsligt avseende som till sin skogliga karaktär
så likartade med allmänningsskogarna, att vården och förvaltningen
av båda dessa grupper skogar lämpligen borde handhavas efter i stort sett
samma regler.

Från kommissionens förslag i förevarande avseende hava, såsom förut
nämnts, två av de sakkunniga, byråchefen C. G. Cassel och hemmansägaren
Ernst Johansson, varit skiljaktiga. I ett vid kommissionens betänkande
1937:29 fogat särskilt yttrande hava dessa två sakkunniga föreslagit, att de
samfällda husbehovsskogarna skulle i likhet med vad kommissionen förordat
i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna inordnas under lappmarkslagen.

I yttrandena över kommissionens förslag i fråga om de särskilda husbehovsskogarna
har förslaget i stort sett vunnit allmän anslutning. Endast
i tre yttranden hava erinringar av mera principiell natur framförts mot förslaget.

Däremot hava i yttrandena över kommissionens förslag örn de samfällda
husbehovsskogarna de myndigheter och korporationer, som yttrat sig härom,
så gott som undantagslöst anslutit sig till den mening, som hävdats av herrar
Cassel och Johansson.

Departementschefen har angående innebörden av föreslagna lagstiftning
anfört bland annat följande.

»Till de av kommissionen förordade grunderna för den nya lagstiftningen
rörande de särskilda husbehovsskogarna kan jag helt ansluta mig. Förslaget
synes på ett tillfredsställande sätt hava löst frågan örn vården av dessa skogar.
Kommissionens förslag i fråga om de samfällda husbehovsskogarna kan jag
däremot ej biträda. Av skäl, som jag förut denna dag framlagt vid anmälan
för Kungl. Majit av förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna, anser jag, att jämväl de samfällda husbehovsskogarna böra införas
under de bestämmelser, som skola gälla för de särskilda husbehovsskogarna.
Dessa bestämmelser lära i allo med fördel kunna tillämpas även i fråga om
de samfällda husbehovsskogarna. Någon sådan skillnad i skogsbiologiskt avseende
mellan berörda skogar föreligger icke, att olika regler rörande skogarnas
vård skulle vara av behovet påkallade.

Till kommissionens förslag i fråga om husbehovsskogarna torde jag i övrigt
få knyta följande påpekanden och erinringar.

Dc av kommissionen förordade stadgandena rörande avverkning för avsalu
å de särskilda husbehovsskogarna ansluta sig till lappmarkslagens bestämmelser
i ämnet. Såsom framgår av vad kommissionen anfört hava husbehovsskogslagens
avverkningsrcgler medfört ett ur skogsvårdssynpunkt olämpligt
sparande av gammal och övermogen skog. Att denna skog enligt de
föreslagna bestämmelserna får avverkas och lämna plats för yngre och bättre

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

bestånd är uppenbarligen till gagn för skogarnas ägare. Emellertid vill jag
i likhet med kommissionen understryka vikten av att den möjlighet att verkställa
ett snabbare uttag av skogen, som de nya bestämmelserna medgiva,
begagnas med försiktighet. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, i lappmarkslagen
nu upptaga speciella bestämmelser härom allenast såvitt angår husbehovsskogarna,
anser jag emellertid icke lämpligt. Det torde böra övervägas,
huruvida icke frågan om upptagande av restriktivare avverkningsbestämmelser
beträffande skogarna i lappmarkerna jämte vissa andra skogslagstiftningsspörsmål
med avseende å dessa skogar böra göras till föremål för särskild
undersökning.

Även i fråga örn avverkning för husbehov torde de nu förordade bestämmelserna
innefatta en ändamålsenlig lösning. Genom dessa bestämmelser
lämnas skogsvårdsmyndigheten större befogenhet än vad nu är fallet att ingripa
mot olämpliga husbehovsavverkningar. Särskilt vill jag framhålla betydelsen
av att skogsvårdsmyndigheten enligt förslagets föreskrifter äger
möjlighet att till skyddande av återväxten förbjuda avverkning till husbehov.

Avsaknaden av bestämmelser -avseende säkerställandet av återväxten å husbehovsskogarna
torde, såsom förut framhållits, vara en av de mest framträdande
bristerna i husbehovsskogslagen. Lämpligheten av att dylika bestämmelser
upptagas även rörande husbehovsskogarna torde ej kunna ifrågasättas.
För skogsvården å husbehovsskogarna lärer, på sätt kommissionen framhållit,
införandet av reproduktionsskyldighet medföra ej oväsentliga fördelar. Genom
att en dylik skyldighet förefinnes möjliggöres att medgiva större avverkningar
av gamla och oväxtliga bestånd, varigenom dessa kunna snabbare än
eljest varit möjligt ersättas med nya och växtkraftiga. För skogsägarna är
detta uppenbarligen en ekonomisk fördel. Bestämmelserna rörande omfattningen
av den föreslagna reproduktionsskyldigheten synas mig lämpligt avvägda.
Desamma ansluta sig till vad för närvarande gäller beträffande flertalet
övriga enskilda skogar i lappmarkerna. Emellertid vill jag i likhet
med kommissionen framhålla betydelsen av att även efter införandet av reproduktionsplikt
i fråga om husbehovsskogarna avverkningarna å dem komma
att verkställas på sådant sätt, att möjligheten till erhållande av naturlig
föryngring noggrant tillvaratages.

Mot det föreslagna överförandet av husbehovsskogarna från domänverket
till skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde torde intet vara att erinra.
Inom skogslagstiftningen har under senare år framträtt en strävan att befria
domänverket från befattningen med enskilda eller därmed jämställda skogar.
Den nu förordade anordningen innebär alltså endast ett fullföljande av
tidigare lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande område.

I likhet med kommissionen anser jag, att den nya lagstiftningen icke bör
givas formen av en fristående lag utan att bestämmelserna i lappmarkslagen
böra med erforderliga jämkningar utsträckas att tillämpas även å husbehovsskogarna.
Jag ansluter mig ock till kommissionens uppfattning, att den
omständigheten, att äganderätten till de husbehovsskogar, som höra till kronohemman
och krononybyggen, tillkommer kronan, icke utgör något hinder mot

Jorclbruksutskottets utlåtande Nr 92.

9

skogarnas inordnande under lappmarkslagen och ställande under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn.

I sammanhang med genomförandet av den nu förordade lagstiftningen
torde lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden böra upphävas.
Även de i nämnda lag upptagna bestämmelserna rörande de samfällda husbehovsskogarnas
förvaltning böra sålunda sättas ur kraft. Såsom jag förut
denna dag framhållit vid anmälan för Kungl. Majit av förslaget till lag om
allmänninsskogar i Norrland och Dalarna, torde förvaltningen av de samfällda
husbehovsskogarna med fördel kunna handhavas med tillämpning av
föreskrifterna i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Några
särskilda förvaltningsbestämmelser härutöver lära icke vara erforderliga.

Den i vissa yttranden gjorda hemställan om upptagande i lappmarkslagen
av bestämmelser rörande ställande av säkerhet, då mera omfattande återväxtåtgärder
erfordras efter företagen avverkning, anser jag beaktansvärd. Då
emellertid frågan om lappmarkslagens komplettering i berörda avseende bör
prövas beträffande samtliga under lagen lydande skogar i ett sammanhang,
finner jag denna fråga icke nu bör upptagas till övervägande, utan på sätt
jag förut anfört, göras till föremål för särskild utredning.

Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att medföra
behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län torde vara oundvikligt. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen
av skäl, vilka jag senare kommer att närmare beröra, icke torde böra
träda i kraft förrän den 1 januari 1939 och då det i riksstaten upptagna anslaget
till skogsvårdens befrämjande avser medelåtgången under det kalenderår,
vars senare hälft ingår i det budgetår, för vilket medel anvisas, inträder
behovet av ökade anslag först budgetåret 1939/1940. Till följd härav lärer
anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande. De av kommissionen
verkställda beräkningarna torde emellertid kunna godtagas såsom ägnade
att giva en i huvudsak riktig föreställning angående de ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna,
som bliva av behovet påkallade. Möjligen lärer någon ökning
av det ifrågasatta beloppet för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län
bliva erforderlig med hänsyn till att jämväl de samfällda husbehovsskogarna
skola överföras till skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Frågan om indragning
av den personal, som genom domänverkets befrielse från skyldigheten
att öva tillsyn över husbehovsskogarna blir övertalig, bör däremot underställas
1938 års riksdag. Jag torde sedermera få återkomma till spörsmålet
rörande personalindragningen.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Det föreliggande lagförslaget, som avser ett upphävande av gällande bestämmelser
rörande husbehovsskogarna i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker och dessa skogars införande under 1932 års lappmarkslag,

Utskottet.

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.

innefattar en fortsättning på det arbete, som under senare år bedrivits i syfte
att sammanföra bestämmelserna rörande vården av landets skogar under
de mera allmänt gällande skogslagarna. Utskottet finner förslaget välbetänkt
och ändamålsenligt. Detsamma torde med säkerhet komma att bliva
till gagn för såväl skogsvården i dessa trakter som ock skogsägarna.

Under åberopande härav och då de särskilda bestämmelserna i lagförslaget
icke heller föranleda någon utskottets erinran, hemställer utskottet

att riksdagen må bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 24 maj 1938.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Granath, Tjällgren, Alfred
Andersson, von Stockenström, Jacob Hansson och Mannerskantz; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Hedlund i Häste, Gustafson
i Vimmerby, Andersson i Löbbo, Carlström, Casenberg, Andersson i Tungelsta och Ericsson
i Sörsjön.