Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87

15

Nr 87.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1938 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till underlättande av belåning av jordbruksegendom
med växande skog jämte i ämnet väckt motion.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 24 mars 1938 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 261, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslagit riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen den
3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor;

2) förordning om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932
(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar
intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor;

dels ock att godkänna av föredragande departementschefen tillstyrkta ändringar
i gällande bestämmelser rörande statens sekundärlånefond för jordbrukare.

Förslagen äro av följande lydelse:

“Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen
den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, att §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli 1930 om
jordbrukets kreditkassor1 skola erhålla ändrad lydelse, på sätt av det följande
framgår:

§ 27.

Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar
det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Vad
sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för centralkassa att till jord -

1 Senaste lydelse av § 27, se SFS 1936:374.

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

brukskassa utöver nyss avsedda maximum utlämna lån mot säkerhet av
inteckning i jordbruksfastighet, varför medlem av jordbrukskassan är delaktig
i densamma, om och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom
sex tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt
gällande taxering. Såsom jordbruksfastighet anses även fastighet, varå,
utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller
annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring, så
ock sådan såsom annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken användes
av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning
av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet.

§ 50.

Det högsta---halva lånemaximum.

Utan hinder av vad nyss sagts må till medlem, som är ägare av fastighet,
varom i § 43 första och andra stycket förmäles, utöver lånemaximum utlämnas
lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den
mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex tiondelar av fastighetens
sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.»

“Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932
(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till
medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än
jordbrukskassor.

Härigenom förordnas, att § 6 förordningen den 3 juni 1932 angående rätt
för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor1 skall erhålla ändrad lydelse, på sätt
av det följande framgår:

§ 6.

För kredit---fullt betryggande.

Krediten skall — — — föreningen själv.

Mot inteckning---fullgod säkerhet.

Kredit må beredas en och samma förening till så stort belopp, som av
centralkassans styrelse med hänsyn till säkerhetens beskaffenhet och andra

1 Senaste lydelse, se SFS 1936 :375.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

17

ifrågakommande omständigheter prövas lämpligt. Krediten må icke uppgå
till mera än tvåhundra kronor för varje av föreningen i centralkassan tecknad
andel, dock med rätt för centralkassan att därutöver, efter medgivande av
styrelsen för jordbrukskreditkassan, lämna föreningen kredit mot säkerhet
av inteckning i fastighet, om och i den mån inteckningen ligger inom sex
tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt
gällande taxering, där fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet, och
inom fyra tiondelar av taxeringsvärdet, där fastigheten är taxerad såsom
annan fastighet.

Centralkassas sammanlagda---denna begränsning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.»

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet, i den mån ej nedan lämnas
redogörelse därför, hänvisa till propositionen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 304, av herr Bengtsson
m. fl., vari hemställts, att den tillämnade ändrade lydelsen av 50 § sista stycket
i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor gives
i huvudsak följande avfattning: »Utan hinder av vad nyss sagts må till medlem,
som är ägare av fastighet, varom i § 43 första och andra stycket förmäles,
utöver lånemaximum utlämnas lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad
inteckning, örn och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom
sex tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt
gällande taxering; dock att, i den mån belåningen utsträckes utöver sex
tiondelar av enbart jordbruksvärdet, lån ej må utlämnas med mindre överenskommelse
träffas om begränsning i rätten att avverka skog å fastigheten
på sätt stadgas i lagen den 6 juni 1930 (nr 202).»

Angående de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionen.

På departementschefens uppdrag har inom jordbruksdepartementet en
undersökning verkställts rörande möjligheterna att underlätta belåning av
jordbruksegendom med växande skog. Såsom resultat av undersökningen
har upprättats en promemoria i förevarande ämne.

över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, bank- och fondinspektionen
— som i ärendet hört styrelsen för svenska bankföreningen —,
sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, statens egnahemsstyrelse,
1936 års egnahemsutredning, 1936 års skogsutredning, centralrådet

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 85—88.

2

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

för skogsvårdsstyrelsernas förbund, skogsägareföreningarnas riksförbund
samt styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank, svenska jordbrukskreditkassan
och svenska sparbanksföreningen.

Allmänna motiv för åtgärder till underlättande av skogsbelåning.

I promemorian har inledningsvis hänvisats till att för de skogsägande
jordbrukarna förelåge ett ofrånkomligt behov av kapital för skilda skogliga
ändamål. Där skogsägaren icke själv besutte eget kapital, vöre han hänvisad
till att anskaffa sådant genom anlitande av kredit. Sålunda kunde han
behöva upptaga lån redan för att kunna förvärva skogsegendom, ibland
också för åtgärder av skilda slag till höjande av skogens värde samt slutligen
även för driftsändamål. I förstnämnda hänseende har erinrats örn, att
det alltmer kommit att betraktas såsom en förutsättning för skapandet av
bärkraftiga jordbruk, att jordbrukaren även förvärvade tillräcklig skog. Med
utgångspunkt härifrån hade bland annat under år 1937 vissa ändringar vidtagits
i 1926 års lag örn delning av jord å landet, innebärande att vid avstyckningar
av jord skulle tillses, att varje fastighet örn möjligt tilldelades
skog i sådan omfattning, att ett självständigt jordbruk kunde komma till
stånd. Under vissa förutsättningar skulle fastighet även tilldelas skog utöver
husbehovet (stödskog). Jämväl 1925 års lag angående förbud i vissa
fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom hade år 1937
varit föremål för ändring till främjande bland annat av jordbrukarnas förvärv
av erforderliga skogstillgångar. Det önskemål, som sålunda uppställts
av lagstiftaren, kunde emellertid näppeligen tillgodoses, örn icke jordbrukarna
förfogade över tillräckliga medel till inköp av skog. Visserligen vore
det vanligt, att en jordbrukare kunde täcka en del av köpeskillingen för en
inköpt egendom genom att företaga skogsavverkningar å denna. I den mån
härigenom skogens avkastningsförmåga för framtiden minskades, kunde
emellertid denna väg att anskaffa kapital icke förordas vare sig med hänsyn
till jordbrukarens eget intresse eller ur skogsvårdssynpunkt. Det kunde vara
att föredraga, att jordbrukaren kunde erhålla det erforderliga kapitalet genom
lämpligt ordnad kredit.

Enligt vad i promemorian vidare framhållits kunde belåning av inteckningar
i jordegendom med växande skog möta svårigheter med hänsyn till
att långivaren vid bedömandet av säkerhetens värde måste taga hänsyn till
risken, att skogen kunde avverkas och egendomen härigenom få sitt värde
reducerat. Skogens värde kunde också påverkas genom naturhändelser, särskilt
skogseld, ävensom genom fluktuationer i fråga örn prisläget å skogens
produkter.

Med avseende å risken för skogens värdeförsämring genom avverkning
har i promemorian erinrats om att vissa garantier häremot redan läge i gällande
skogsvårdsbestämmelser. Skogsvårdslagen den 15 juni 1923 inskränkte
sig visserligen till att i fråga om äldre skog stadga, att avverkning ej finge

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

19

så bedrivas och att ej heller efter avverkningen finge med marken så förfaras,
att skogens återväxt äventyrades. Denna bestämmelse utgjorde icke hinder
för att en fastighet med genomgående äldre skog praktiskt taget kalhögges,
så långt detta vore möjligt utan att man äventyrade återväxten. I fråga
om yngre skog gåve lagen emellertid strängare regler. Det stadgades sålunda
i princip förbud mot avverkning av yngre skog annorledes än genom
gallring, som vore ändamålsenlig för skogens utveckling. Icke heller denna
bestämmelse syntes dock erbjuda tillräckliga garantier mot att avverkning
företoges, som i alltför hög grad förringade värdet av kreditgivares säkerhet.
Det allmännas intresse av att skogen i stort sett vårdades på ett rationellt
sätt sammanfölle ej nödvändigtvis med kreditgivarens intresse av att
skogen å viss fastighet vidmakthölles till oförändrat värde. Skogsvårdsstyreisema
kunde vidare medgiva undantag från de nyssnämnda bestämmelserna
i skogsvårdslagen. Och örn skogsägaren avverkade skog i strid mot
dessa bestämmelser, riskerade han ingen straffpåföljd på grund härav. Sådan
inträdde nämligen först, om skogsvårdsstyrelse meddelat förbud mot
avverkning och skogsägaren överträdde detta förbud. Av det nu sagda syntes
framgå, att skogsvårdslagens bestämmelser icke ens i vad de gällde yngre
skog kunde på ett tillfyllestgörande sätt trygga kreditgivares anspråk på säkerhet
för vidmakthållandet av belånad skogs värde.

Detta har däremot, enligt vad i promemorian vidare anförts, varit syftet
med en den 6 juni 1930 utfärdad lag örn begränsning av rätten att avverka
skog å intecknad fastighet. Enligt denna lag kunde, om hypoteksförening
med en låntagare träffade överenskommelse örn vissa inskränkningar i den
senares rätt att avverka skog å belånad fastighet, denna överenskommelse
ligga till grund för en föreskrift av vederbörande skogsvårdsstyrelse om överenskommelsens
efterlevnad. Skogsvårdsstyrelsen hade även att övervaka,
att överenskommelsen efterlevdes. Avverkning i strid mot densamma vore
förenad med straff och förverkande av avverkad skog.

Såsom en väg till ernående av vidgade möjligheter att belåna skog har i
promemorian ifrågasatts, att nyssnämnda lag skulle givas sådan utsträckt
tillämpning, att densamma även kunde tillämpas i fall, då kredit utlämnades
av vissa andra kreditinrättningar än hypoteksföreningarna. Härigenom
skulle det skydd, som förevarande lag medgåve, kunna utnyttjas också med
avseende å andra lån än bundna primärlån.

I promemorian har givits uttryck åt uppfattningen, alt efter en sådan utsträckning
av tillämpligheten av 1930 års lag anledning icke funnes att
upprätthålla några särskilda begränsningar i kreditinrättningarnas möjligheter
att belåna skog. Med utgångspunkt härifrån borde vissa ändringar
vidtagas i de för jordbrukskasserörelsen gällande författningarna. I promemorian
lia framlagts förslag till sådana ändringar.

Emellertid har i promemorian vidare hänvisats till att vid belåning av
egendom med växande skog även måste tagas hänsyn till möjligheterna till
prisfluktuationer med avseende å skogsprodukter. I den mån en häftig nedgång
i trävarupriserna föranledde siinkta värden på den växande skogen, vore

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

det klart, att säkerheten för skogsbelåningen minskades. Om en kreditinrättning
då —- låt vara att den holle en ny prisstegring för sannolik — ville
trygga sin likviditet genom att indriva lån, nödgades måhända låntagaren
att för möjliggörande av återbetalning avverka skog. Detta kunde naturligen
för låntagaren innebära olägenheter med hänsyn såväl till att avverkningen
skedde vid en oförmånlig prisnivå som till att densamma icke stöde i överensstämmelse
med den plan, han med hänsyn till skogens sammansättning
eljest velat följa. Med den enskildes intresse sammanfölle här det allmännas.
I anslutning till det sagda syntes det kunna förutsättas, att — även om 1930
års lag erhölle utsträckt tillämpning — de vanliga kreditinrättningarna icke
skulle i tillräcklig omfattning och på ett tillfyllestgörande sätt kunna sörja
för tillgodoseendet av skogsägarnas behov av högre liggande kredit. Om
man ville tillgodose det legitima behovet av sådana krediter, syntes den
lämpliga vägen vara att anordna särskild utlåning genom en statlig lånefond.

I de över promemorian avgivna yttrandena har på ett par håll — särskilt
från 1936 års egnahemsutredning — understrukits, att behov föreligger av ett
underlättande av jordbrukarnas möjligheter att utnyttja skogen som underlag
för kredit.

Departementschefen: »Enligt vad som framhållits i förenämnda inom jordbruksdepartementet
upprättade promemoria och bland annat bekräftats av
vad 1936 års egnahemsutredning anfört i sitt yttrande över promemorian,
föreligger för jordbrukarna ett naturligt och legitimt behov av skogskredit
för skilda ändamål.

I anslutning till vad i promemorian anförts vill jag särskilt understryka
angelägenheten av att envar jordbrukare — där detta är möjligt — beredes
tillfälle att förvärva tillräckliga skogstillgångar för att jordbruket skall
kunna bliva bärkraftigt. Jordbrukaren är emellertid ofta icke i stånd härtill,
om han ej kan skaffa sig medel genom upptagande av lån till relativt
betydande belopp. Han kan visserligen anlita utvägen att avverka skog och
använda inkomsten härav till betalning av köpeskillingen för inköpt fastighet,
men detta är en utväg, som, i den mån avverkningen sträcker sig alltför
långt med hänsyn till skogens framtida avkastningsmöjligheter, icke kan
förordas vare sig med hänsyn till jordbrukarens eget intresse eller ur skogsvårdens
eller skogshushållningens synpunkt.

I detta sammanhang vill jag nämna, att förslag torde komma att föreläggas
årets riksdag om en lagstiftning rörande vissa begränsningar i rätten
att avverka skog å nyförvärvad fastighet. Denna lagstiftning — som närmast
är motiverad av syftet att motverka spekulation med skogsegendom —-torde komma att innebära vissa inskränkningar även i lojala fastighetsförvärvares
möjligheter att tillgodogöra sig skogstillgångarna i alltför stor
omfattning. Genomförandet av en sådan lagstiftning torde vara ägnat att
ytterligare öka behovet av kredit i samband med fastighetsförvärv.

Vare sig behovet av kredit sålunda hänför sig till förvärvet av erforderliga
skogstillgångar eller avser annat legitimt ändamål, som sammanhänger med
skogsbruket, synes det mig vara ett önskemål, att kreditbehovet tillgodoses

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

21

i tillräcklig omfattning och på lämpliga villkor. Härvid får visserligen
icke förbises faran av en alltför hög skuldsättning för jordbrukarna. Hänsynen
härtill torde emellertid icke böra tagas till intäkt för att underlåta
sådana åtgärder, varigenom jordbrukarna kunna få sina legitima och ekonomiskt
motiverade kreditbehov tillgodosedda. Däremot torde nämnda hänsyn
böra föranleda, att jordbrukarnas krediter med avseende å villkoren för
återbetalning m. m. ordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Det synes naturligt att, då det gäller att skapa förutsättningar för ett rationellt
tillgodoseende av jordbrukarnas behov av kredit för skogliga ändamål,
i första hand undersöka, i vad mån skogen själv kan läggas till grund
för kredit.

Utnyttjandet av skogen som kreditobjekt försvåras av att långivaren vid
bedömandet av säkerhetens värde måste taga hänsyn till risken, att skogen
kan bliva föremål för avverkning. Enligt vad i promemorian framhållits,
torde skogsvårdslagens bestämmelser icke på ett tillfyllestgörande sätt trygga
långivares anspråk på säkerhet för vidmakthållandet av belånad skogs värde.
Detta har däremot varit syftet med den år 1930 tillkomna lagen om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, vilken lag emellertid
är tillämplig allenast med avseende å hypoteksföreningarnas utlåning.
I det följande kommer jag att upptaga till undersökning, om ifrågavarande
lagstiftning kan utsträckas till att gälla även andra kreditinrättningar.

Skogens användbarhet som kreditunderlag påverkas också av riskerna för
fluktuationer i priserna å trävaror. Det är uppenbart, att vid bedömandet
av skogsbelåningens höjd hänsyn även måste tagas till sådana risker.»

Utskottet antecknar, att Kungl. Maj:t i propositionen, nr 262, föreslagit
riksdagen att antaga förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212), åsyftande vissa begränsningar i rätten att avverka
skog å nyförvärvad fastighet. (Utskottets utlåtande nr 88.)

Ändrad lagstiftning om begränsning av rätten att avverka skog

å intecknad fastighet.

I samband med att lanthypoteksföreningarna år 1930 erhöllo rätt att i
fastighets belåningsvärde inräkna värdet å växande skog, infördes särskilda
bestämmelser med syfte att skydda hypoteksföreningarna mot risken att
belånad fastighet genom alltför omfattande skogsavverkningar kunde få sitt
värde reducerat. Dessa bestämmelser återfinnas i lagen den 6 juni 1930
(nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet
och äro i huvudsak av följande innehåll.

Örn i fall, då hypoteksförening meddelar lån mot inteckning i fastighet
med växande skog, mellan fastighetens ägare och föreningen överenskommelse
träffas, att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skogen,

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

må enligt 1 § första stycket skogsvårdsstyrelsen, där de härutinnan överenskomna
bestämmelserna ej äro stridande mot grunderna för god skogsvård,
på begäran av föreningen meddela föreskrift, att bestämmelserna skola med
den verkan, som i lagen sägs, lända till efterrättelse.

I 1 § andra stycket stadgas, att örn lånet infriats eller fastigheten eljest
ej längre häftar därför eller föreningen förklarat sig icke vidare påfordra
föreskriftens tillämpning, ändå att fastigheten alltjämt svarar för lånet, föreskriften
skall upphöra att gälla. Om förhållande, på grund varav föreskriften
upphör att gälla, skall föreningen ofördröjligen underrätta skogsvårdsstyrelsen.

De i avseende å avverkningen fastställda bestämmelserna gälla enligt 2 §
mot envar. Innehar någon vid tiden för föreskriftens meddelande rätt att å
fastigheten avverka skog, och har han icke samtyckt till bestämmelserna,
är han dock icke bunden av föreskriften i den mån hans rätt därav beröres.

I 3 § finnas vissa ansvarsbestämmelser upptagna. Sålunda stadgas, att beträffande
ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift och om
fullföljd av talan mot dess beslut gäller vad i 6 och 7 kapitlen skogsvårdslagen
är stadgat beträffande ansvar för avverkning i strid mot föreskrift, som
meddelats enligt nämnda lag, och rörande fullföljd av talan mot beslut om
dylik föreskrift. Behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet
virke, och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, skall dock i första
hand användas till lånets täckande. Vad sålunda stadgats om redovisning
av sådan behållning och ersättning skall gälla, ändå att överträdelsen
innefattar jämväl förseelse mot annan lag.

Uppsikt över meddelad föreskrifts efterlevnad utövas jämlikt stadgande
i 4 § av skogsvårdsstyrelsen efter grunder samt på villkor i avseende å ersättning
och annat, som med hypoteksföreningen överenskommas. Med ägare
av fastighet skall enligt 5 § likställas innehavare av fideikommiss. Slutligen
skall jämlikt 6 § lagen äga tillämpning allenast beträffande skog, som
enligt lag står under skogsvårdsstyrelses uppsikt.

Ifrågavarande lagstiftning grundar sig på ett av särskilda sakkunniga den
27 december 1929 avgivet betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit.

Till underlättande av möjligheterna att belåna skog'' har i promemorian
förordats, att tillämpningen av 1930 års lag måtte utsträckas även till fall,
då kredit utlämnas av vissa andra kreditinrättningar än hypoteksföreningar,
varvid det skydd, som nämnda lag medgiver, skulle kunna utnyttjas också
med avseende å andra lån än bundna primärlån.

I promemorian har närmast ifrågasatts, att lagen, förutom å hypoteksföreningarna,
skulle göras tillämplig å jordbrukskassor och centralkassor för
jordbrukskredit samt sparbanker. Vidare har i promemorian fästs uppmärksamheten
på den utlåning, som sker från egnahemslånefonden och härmed
jämförliga fonder.

Departementschefen: »Syftet med 1930 års lag om begränsning av rätten att
avverka skog å intecknad fastighet är att skydda hypoteksföreningarna mot
risken, att säkerheten för inteckningslån försämras genom alltför långtgående
avverkning av skog. Hypoteksförening, som med låntagare träffar överenskommelse
örn alt viss plan skall följas vid avverkningen, kan hos vederbörande
skogsvårdsstyrelse begära föreskrift, att överenskommelsen skall län -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

23

da till efterrättelse, varefter skogsvårdsstyrelsen utövar uppsikt över att ifrågavarande
föreskrift efterleves.

Den nu föreslagna utsträckningen av 1930 års lag till att gälla, förutom
hypoteksföreningarna, även vissa andra kreditinrättningar är ägnad att för
dessa minska de risker, som äro förenade med skogsbelåning, och bör sålunda
underlätta för jordbrukarna att utnyttja skogen som kreditunderlag.
Med hänsyn härtill och till vad jag förut anfört angående behovet av sådana
belåningsmöjligheter anser jag önskvärt, att ifrågavarande lagändring
kommer till stånd.

Även örn 1930 års lag sålunda erhåller utsträckt tillämpning, torde det
knappast finnas tillräcklig anledning att antaga, att lagen skall komma att
utnyttjas i särdeles stor omfattning. Avsikten med den ifrågasatta lagändringen
är icke, att lagen skall komma till användning i så många fall som
möjligt utan att den skall kunna anlitas, där detta kan underlätta för en
skogsägare att erhålla lämpligt ordnad kredit. Att skogsägarna skola vara
benägna att, utan att det är nödvändigt, underkasta sig den uppsikt, som
lagen förutsätter, är icke troligt. Med hänsyn härtill finner jag föga sannolikt,
att en utsträckning av lagens tillämpning skall behöva medföra olägenheter
för skogsvårdsstyrelserna. För övrigt måste ihågkommas, att en väl
ordnad skogsbelåning är av värde även ur skogsvårdssynpunkt. Härtill
kommer, att den övervakning, som föranledes av tillämpningen av ifrågavarande
lagbestämmelser, giva skogsvårdsstyrelserna ökade tillfällen att
verka för en god skogsvård.

I förenämnda promemoria har i första hand åsyftats, att 1930 års lag förutom
å hypoteksföreningarna skulle erhålla tillämpning å jordbrukskassorna
och centralkassorna för jordbrukskredit, vilka äro inrättade med statens
stöd för att tillgodose jordbrukarnas kreditbehov, ävensom å sparbankerna,
vilka senare torde vara de kreditinrättningar som ha den största utlåningen
till jordbruket. Emellertid har i en del yttranden förordats, att lagen
även erhåller tillämpning med avseende å affärsbankerna. Med särskild
skärpa ha styrelsen för svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen
uttalat sig i denna riktning. Ehuru jag anser, att skäl kunde motivera,
att lagen tills vidare i avvaktan på ytterligare erfarenheter icke utsträcktes
längre än i promemorian avsetts, finner jag mig likväl, med hänsyn
till affärsbankernas intresse för saken, icke böra motsätta mig, att lagen
också göres tillämplig i fråga örn dessa bankers utlåning. Ur de synpunkter,
som i samband med tillkomsten av 1930 års lag anfördes mot tanken
att låta lagen gälla inteckningshavare i allmänhet, anser jag inga betänkligheter
kunna möta mot att utsträcka lagens tillämplighet till nu nämnda kreditinrättningar.
Det säger sig självt att, i den mån riksbanken, postsparbanken
eller andra inrättningar för statlig penningförvaltning eller utlåningsverksamhet,
exempelvis egnahemslånerörelsen, kunna ha fördel av att utnyttja
ifrågavarande lagbestämmelser, möjlighet härtill bör beredas dem.
Däremot anser jag mig icke böra förorda bankofullmäktiges förslag, att
bestämmelserna även skulle göras tillämpliga med avseende å försäkrings -

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

företag, pensionskassor, stiftelser och andra liknande institutioner. Ehuru
jag saknar anledning att befara, att dessa inrättningar skulle utnyttja lagen
till missbruk av sin ställning som långivare, finner jag likväl lämpligt, att
lagen åtminstone för närvarande icke utsträckes längre än till att gälla de
vanliga kreditinrättningarna ävensom vissa statliga institutioner. I den mån
det kan komma att visa sig, att jordbrukarnas kreditförhållanden kunde
väntas bliva främjade genom en ytterligare utvidgad tillämpning av ifrågavarande
lagstiftning, torde frågan härom sedermera få upptagas till övervägande.

Med hänsyn till de organisatoriska förändringar, som kunna förekomma
icke minst på den statliga kreditgivningens område — bland annat är egnahemslånerörelsen
nu föremål för utredning — anser jag praktiska skäl tala
för att i lagen icke införes en uppräkning av de inrättningar, å vilka lagen
skall kunna tillämpas, utan att bestämmandet härav överlåtes åt Kungl.
Majit.

I promemorian har fästs uppmärksamheten på frågan huruvida mer än en
överenskommelse av förevarande slag bör kunna träffas med avseende å en
och samma fastighet. Jag anser övervägande skäl tala för att detta icke bör
medgivas. Däremot synes hinder icke böra möta, att flera långivare förena
sig om samma överenskommelse.

Det torde böra ankomma på chefen för justitiedepartementet att anmäla
de ändringar i 1930 års lag, som föranledas av förevarande förslag.»

Kungl. Maj:t har i propositionen, nr 259, föreslagit riksdagen att antaga
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
(Förslaget tillstyrkt av första lagutskottet i dess utlåtande nr 48.)

Förslag till vissa ändringar i författningarna för jordbruks kasserörelsen.

Jordbrukets kreditkasserörelse är i huvudsak reglerad genom dels lagen
den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit,
dels förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets kreditkassor
med däri genom förordningar den 3 juni 1932 (nr 166), den 22
juni 1934 (nr 324), den 26 juni 1936 (nr 374) och den 30 juni 1937 (nr 640)
vidtagna ändringar samt dels förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående
rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, vilken sistnämnda förordning
i vissa delar ändrats genom förordning den 26 juni 1936 (nr 375).

Departementschefen: »Efter år 1936 vidtagna författningsändringar får i
det delaktighetsunderlag, som ligger till grund för kassamedlens andel i jordbrukskassa
och därmed för omfattningen av den s. k. andelskrediten, inräknas
värdet av växande skog. Delaktigheten utgör högst en andel för varje
fullt tal av 500 kronor av fastighets såsom delaktighetsunderlag bestämda

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

25

värde. Då andelskrediten högst får utgöra 200 kronor för varje andel, kommer
densamma alltså högst att motsvara 40 procent av fastighetsvärdet. Vad
beträffar fastighets jordbruksvärde föreligger möjlighet att utöver detta lånemaximum
utlämna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning, om och i den
mån inteckningen ligger inom 60 procent av jordbruksvärdet. Samma möjlighet
är däremot icke för handen beträffande fastighets skogsvärde. Detta
innebär uppenbarligen, att ägare av jordbruk, vari skogsvärdet ingår till
relativt betydande del, missgynnas i fråga om belåningsmöjligheter. I den
inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har nu ifrågasatts,
att skogsvärde i förevarande hänseende skall jämställas med jordbruksvärde
och att således vid utlämnande av primärlån skogsvärdet skall få inräknas
i fastighets belåningsvärde.

Styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har tillstyrkt de i promemorian
framlagda författningsutkasten i förevarande hänseende, medan
åter statskontoret, bank- och fondinspektionen samt bankofullmäktige avstyrkt
desamma.

Till stöd för sitt avstyrkande har bank- och fondinspektionen hänvisat till
att underlaget vid primärbelåning av skog skulle bliva betydligt sämre än
underlaget vid den nu medgivna primärbelåningen. Med anledning av vad
sålunda anförts vill jag fästa uppmärksamheten på att, såsom framgår av
det föregående, förslag är avsett att framläggas om utsträckt tillämpning av
lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. Denna
lag, som hittills endast kunnat utnyttjas med avseende å hypoteksföreningarnas
utlåning, förutsättes även skola kunna tillämpas vid utlåning
från andra kreditinrättningar, bland dem jordbrukskassor och centralkassor.
Ifrågavarande lagstiftning är avsedd att skydda kreditgivare mot att belånad
skogsegendom får sitt värde reducerat genom avverkningar och är sålunda
ägnad att minska de risker, som äro förenade med skogsbelåning. För
övrigt lia jordbrukskassor och centralkassor, lika väl som alla andra kreditinrättningar,
att i varje särskilt låneärende pröva, örn erbjuden säkerhet för
lån är tillräckligt betryggande. Med hänsyn till det nu sagda anser jag
det icke vara ur säkerhetssynpunkt motiverat att undantaga fastighets skogsvärde
från möjligheterna till primärbelåning hos jordbrukskasserörelsen.

De av bank- och fondinspektionen framhållna principiella betänkligheterna
mot att jordbrukskassor och centralkassor även få bevilja primärkredit
finner jag icke utgöra tillräcklig grund för att upprätthålla en åtskillnad
mellan fastigheters jordbruks- och skogsvärden. I varje fall anser jag dessa
betänkligheter av principiell art icke böra stå i vägen för sådana ändringar i
bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen, som kunna öka dess möjligheter
att tillgodose sina medlemmars kreditbehov.

Med hänsyn till det nu sagda och till vad jag förut anfört rörande önskvärdheten
av förbättrade kreditförhållanden för de skogsägande jordbrukarna
vill jag tillstyrka genomförandet av de i promemorian ifrågasatta
ändringarna i förordningen om jordbrukets kreditkassor. En motsvarande
ändring har i promemorian även föreslagits med avseende å förordningen

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor. Då det icke synes
uteslutet, att en sådan möjlighet till skogsbelåning kan komma att vara till
fördel för vissa skogsägaresammanslutningar, anser jag tillräcklig anledning
icke finnas att i förevarande hänseende göra någon skillnad mellan de båda
ifrågavarande författningarna. Jag tillstyrker alltså genomförandet av den
föreslagna ändringen även i nu sist avsedda förordning.»

Statliga sekundärlån mot säkerhet av inteckning i jordbruksegendom
med växande skog.

Såsom framgår av det föregående har i förut omnämnda promemoria
även framlagts förslag om åtgärder för tillgodoseende av skogsägarnas behov
av högre liggande kredit genom statlig utlåningsverksamhet.

Departementschefen: »I enlighet med vad som tidigare närmare utvecklats
anser jag det utgöra ett allmänt intresse, att de skogsägande jordbrukarna
— utan att de därigenom uppmuntras till en alltför hög skuldsättning -—- få
sina legitima kreditbehov tillgodosedda i tillräcklig omfattning och på ett
ändamålsenligt sätt. Med hänsyn härtill har jag inom departementet låtit
undersöka möjligheterna att, i den mån de vanliga kreditinrättningarna med
hänsyn till grunderna för sin verksamhet icke kunna ställa kredit till förfogande,
genom statlig utlåning tillgodose ifrågavarande kreditbehov.

I den promemoria, som inom departementet upprättats i förevarande ämne,
har ifrågasatts inrättandet av en statlig skogslånefond, vars utlåning skulle
handhavas av sekundärlånenämnden. För att minska betänkligheterna mot
en förhållandevis hög belåning av skog ha i promemorian föreslagits särskilda
bestämmelser med avseende å säkerheterna för lån samt återbetalningsvillkor
m. in.

Ehuru vissa fördelar synts mig vara förenade med den väg, som anvisats
i promemorian, har jag emellertid vid mina ytterligare överväganden av detta
spörsmål kommit till uppfattningen, att ifrågavarande statliga utlåning åtminstone
tills vidare bör ordnas genom anlitande av den redan nu förefintliga
sekundärlånefonden. Enligt de för denna gällande bestämmelserna må
lån meddelas till högst 75 procent av det efter vissa grunder fastställda belåningsvärdet
å den jordegendom, varom fråga är. I detta värde får enligt
nuvarande bestämmelser ej inräknas värdet å växande skog. Om sistnämnda
undantagsbestämmelse uteslutes och skogens värde sålunda får ingå i belåningsvärdet,
ökas givetvis förutsättningarna för att sekundärlånefonden
skall kunna bliva till nytta även för sådana jordbrukare, vilkas egendomar
till mera avsevärd del utgöras av skog. En dylik ändring synes så mycket
mer försvarlig, som det enligt vad i annat sammanhang föreslås kommer att
finnas möjlighet att vid belåning av skog, där så anses påkallat, tillämpa bestämmelserna
i lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet.

♦

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

27

Såvitt jag kari finna, bör en försiktigt utövad skogsbelåning från sekundärlånefondens
sida icke medföra betänkligheter. Särskild försiktighet måste
givetvis iakttagas vid tider av höga fastighetsvärden, så att icke jordbrukarna
då ikläda sig en gäld, som de sedermera vid fallande konjunkturer icke kunna
förränta. Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på
att ifrågavarande utlåningsverksamhet under inga förhållanden får bedrivas
på sådant sätt, att därigenom underlättas en spekulation med jordbruksfastigheter.

Med grunderna för utlåningen från sekundärlånefonden synes bäst överensstämma
att icke i författningsväg begränsa belåningen av skog till särskilda
ändamål eller eljest närmare reglera förutsättningarna och villkoren
för lån i olika fall. Det synes emellertid uppenbart, att sekundärlånenämnden
vid belåning av egendom, vars värde till väsentlig del utgöres av skogsvärde,
bör taga hänsyn härtill vid bestämmande av återbetalningsvillkor m. m.

I sådana fall bör i allmänhet som förutsättning för lån gälla, att skogen
hålles brandförsäkrad.

De i promemorian berörda frågorna om driftskredit för skogsbrukets behov
och om lån till vissa skogsägaresammanslutningar torde lämpligen böra,
fristående från den nu berörda frågan, framdeles upptagas till övervägande
i andra sammanhang.

Såsom sekundärlånenämnden anfört, torde den omständigheten, att från
sekundärlånefonden även komma att få utlämnas lån på grundval av fastighets
skogsvärde, icke för nästkommande budgetår behöva föranleda ökade
anslagsbehov för nämndens verksamhet.»

Önskemålet att kunna utnyttja växande skog såsom kreditobjekt föranledde
1930, att lanthypoteksföreningarna erhöllo rätt att i fastighets belåningsvärde
inräkna ej blott jordbruksvärde utan även, under vissa villkor, skogsvärde.
Under senare år har kravet på vidgade möjligheter att belåna skog
gjort sig allt mera gällande och vid upprepade riksdagar föranlett motioner
härom. Den av 1937 års riksdag beslutade skärpningen av jorddelningslagen
med avseende på skogstilldelning för jordbruksfastighet, omfattande icke
allenast skog för husbehov utan ock stödskog, har jämväl givit ökat stöd för
detta krav. I samma riktning verka de allt mera målmedvetna och omfattande
strävandena att söka förstärka det stora antalet ofullständiga jordbruk
i landet, ej minst genom att förse dessa jordbruk med ökad skogstillgång.
Över huvud taget torde varken bildande eller upprätthållande av bärkraftiga
och ändamålsenligt sammansatta jordbruksfastigheter i stora delar av landet
kunna äga rum utan att skog tillföres dessa fastigheter och säkerhet
för skogens bevarande skapas.

De ytterligare möjligheter till skogsbelåning, som förevarande proposition
åsyftar, synas utskottet vara ägnade att tillgodose omförmälda kreditbehov
för många jordbrukare. Utskottet vill därför ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag,
att jordbrukskassor och ccntralkassor för jordbrukskredit, sparbanker
och affärsbanker ävensom vissa statliga kreditinstitutioner, såsom de för ut -

Utstcottet.

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

låning från egnahemslånefonden och sekundärlånefonden, beredas nu föreslagna
ökade möjligheter att belåna även fastighets skogsvärde.

När utskottet i likhet med departementschefen ger uttryck åt denna uppfattning,
sker detta under den förutsättningen, att försiktig återhållsamhet
iakttages vid belåning av skog och att nödig trygghet vinnes för att belånad
skog vidmakthålles vid sitt belåningsvärde. 1930 års lag om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet bör därför utsträckas till
att gälla icke endast hypoteksföreningarnas utan även nämnda kreditinrättningars
skogsbelåning.

I föreliggande motion hemställes, att jordbrukskassorna med avseende på
belåning av skog skola liksom hypoteksföreningarna ha ovillkorlig skyldighet
att söka det skydd mot risker, förenade med skogsbelåning, som nyssnämnda
1930 års lag avser att lämna. Med anledning härav vill utskottet
erinra örn departementschefens uttalande, att det skall åligga jordbrukskassorna
lika väl som andra kreditinrättningar att i varje särskilt låneärende
pröva, örn erbjuden säkerhet är tillräckligt betryggande. Men även om en
sådan noggrann prövning sker, kvarstår dock vid belåning av skog en i
förhållande till annan fastighetsbelåning betydligt större risk för pantens
minskning i värde genom att låntagaren hastigt avverkar och realiserar
skogen till förfång för långivaren och innan denne hinner ingripa. Det
synes därför utskottet angeläget, att 1930 års lag bringas i tillämpning i alla
de fall, där det belånade skogsvärdet är av någon avsevärd storlek (t. ex. i
regel över 2,000 kronor) eller utgör en mera betydande del av den belånade
fastighetens hela värde. Genom att påfordra tillämpning av 1930 års lag
kommer långivaren i ett betydligt tryggare läge än densamma förutan. Vid
avverkning utan skogsvårdsstyrelsens medgivande eller vid eljest otillåten
avverkning kan nämligen straffansvar utkrävas och virket beslagtagas för
långivarens räkning.

Den utsträckning av sekundärlånefondens utlåning till att omfatta även
fastighets skogsvärde, som departementschefen föreslagit, vill utskottet jämväl
tillstyrka. Härvid gäller givetvis i minst lika hög grad, vad utskottet anfört
med avseende på tillämpningen av 1930 års lag.

Vid tillämpning av 1930 års lag bör, vare sig fråga är om primär- eller
sekundärkredit, föreskrivas skyldighet att hålla skogen brandförsäkrad.

Under åberopande av det anförda och då utskottet i övrigt icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj:ts framställning, får utskottet hemställa,

A. att riksdagen må

dels antaga Kungl. Maj:ts förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50
förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor,

2) förordning örn ändrad lydelse av § 6 förordningen den
3 juni 1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa för jord -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

29

brukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor,

dels ock godkänna av föredragande departementschefen
tillstyrkta ändringar i gällande bestämmelser rörande statens
sekundärlånefond för jordbrukare;

B. att motionen I: 304 må anses besvarad med vad utskottet
anfört.

Stockholm den 17 maj 1938.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 86.