Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
1
Nr 83.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1938 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels
åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels
ock anslag till statens veterinärbakteriologiska anstalt
för budgetåret 1938/1939.
(lia avd.)
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit under nionde huvudtiteln,
punkt 86, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som
kunde bliva riksdagen förelagd, för budgetåret 1938/1939 beräkna till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder
mot smittsam kastning hos nötkreaturen ett förslagsanslag av 87,000 kronor.
Under punkterna 80 och 81 i statsverkspropositionen har vidare Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på blivande proposition i ämnet, till
Statens veterinärbakteriologiska anstalt- Avlöningar för budgetåret 1938/
1939 beräkna ett förslagsanslag av 292,000 kronor samt till Statens veterinärbakteriologiska
anstalt: Omkostnader för samma budgetår beräkna ett
förslagsanslag av 305,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen den 25 februari 1938 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 226, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att
1) med godkännande av de av departementschefen i statsrådsprotokollet
för bekämpande bland nötkreautren av sjukdomen smittsam kastning angivna
grunderna till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen för budgetåret
1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av 70,000 kronor;
2) för statens veterinärbakteriologiska anstalt fastställa viss personalförteckning;
3)
godkänna viss avlöningsstat för statens .veterinärbakteriologiska anstalt,
att tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1938/1939;
4) till Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Avlöningar för budgetåret
1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av 282,000 kronor;
5) till Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Omkostnader för budgetåret
1938/1939 anvisa ett förslagsanslag av 305,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 83-
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
I.
Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen.
1935 års riksdag anhöll i anledning av två inom riksdagen väckta motioner
(II: 35 och II: 106) och under åberopande av jordbruksutskottets av
riksdagen godkända utlåtande nr 67 i skrivelse den 17 maj 1935, nr 199,
bland annat, att Kungl. Maj:t måtte verkställa skyndsam utredning angående
frågan om bekämpande av den smittsamma kastningen hos nötkreatur
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Genom beslut den 15 juni 1935 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen
och medicinalstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i bland annat
det av riksdagen angivna hänseendet. Med skrivelse den 11 juni 1937 hava
styrelserna överlämnat betänkande med utredning i ämnet (stat. off. utr.
1937:19).
Efter remiss ha över betänkandet yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser
samt lantbruksakademien, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges slahteriförbund, Avelsföreningen för
svensk röd och vit boskap, Svenska veterinärläkarföreningen, Svenska länsveterinärföreningen,
samarbetsdelegationen för husdjurshygien, styrelsen för
veterinärhögskolan, statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
Vid länsstyrelsernas yttranden ha fogats utlåtanden från samtliga
hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt ett flertal länsveterinärer.
Lantbruksstyrelsens och medicinalstyrelsens förslag innebär, att sjukdomen
i första hand skall bekämpas genom frivilliga åtgärder från djurägarnas
sida och att bekämpandet skall uppmuntras genom understöd av statsmedel
i likhet med vad som sker i fråga om kreaturstuberkulosen. En djurägare
bör sålunda enligt vad i betänkandet föreslagits kunna ansluta sig till det
frivilliga bekämpandet av sjukdomen och därefter erhålla vissa förmåner såsom
kostnadsfria undersökningar rörande sjukdomens förekomst samt bidrag
av statsmedel vid nedslaktning. Därjämte bör djurägaren under vissa förutsättningar
kunna erhålla förmånen att få sin djurbesättning förklarad fri
från sjukdomen. Efter att hava anslutit sig till det frivilliga bekämpandet
av sjukdomen skall djurägaren vara skyldig ställa sig till efterrättelse de regler
härför, som medicinalstyrelsen meddelar. Denna form av verksamheten
skall bedrivas inom områden där sjukdomen är spridd. Emellertid ha
styrelserna förordat, att i fråga örn sådana trakter av landet, där sjukdomen
är mindre utbredd, en mera utvidgad verksamhet bör bedrivas. Denna verksamhet,
som alltjämt skall vila på frivillighetens grund, avser ett mera effektivt
uppspårande och utrotande av sjukdomen. Slutligen hava styrelserna
ifrågasatt, att inom områden, där sjukdomen har endast synnerligen ringa utbredning,
tillämpning av epizootilagen skall äga rum. I anslutning härtill
hava styrelserna även övervägt huruvida icke införsel av kreatur till sådana
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
3
områden bör underkastas viss kontroll. I överensstämmelse med det anförda
hava styrelserna utarbetat förslag dels till kungörelse om statsunderstöd för
åtgärder mot sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur (abortus infectiosus
bovis Bang) och dels till kungörelse med föreskrift örn tillämpning av
epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) med avseende å sjukdomen smittsam
kastning hos nötkreatur.
Departementschefen bär i denna del anfört följande.
»Den smittsamma kastningen har enligt vad utredningen giver vid handen
fått en avsevärd utbredning inom stora delar av landet. I vissa trakter, som
för närvarande äro i mindre grad hemsökta av sjukdomen, lärer densamma
mer och mer breda ut sig. De förluster, som genom sjukdomen årligen tillskyndas
lantbruket, torde vara betydande. I ett stort antal yttranden har
betonats nödvändigheten av att åtgärder i syfte att bistå djurägarna i kampen
mot denna kreaturssjukdom vidtagas. I likhet med vad i betänkandet förordats
och i yttrandena tillstyrkts anser jag, att de åtgärder som i första hand
torde komma i fråga böra vara, att staten biträder med organiserandet av ett
av djurägarna frivilligt bedrivet bekämpande av sjukdomen och lämnar detta
bekämpande ett ekonomiskt stöd. Att i någon större omfattning tillgripa
tvångsåtgärder är, såsom också så gott som enhälligt framhållits, icke tillrådligt.
Med hänsyn till att mera ingående erfarenhet saknas huru bekämpandet
bör bedrivas och då djurägarna i stor omfattning för närvarande torde vara
engagerade i kampen mot kreaturstuberkulosen, torde det nu ifrågasatta bekämpandet
av den smittsamma kastningen till en början i allmänhet icke
böra bedrivas i större omfattning. Inom områden, där sjukdomen mera sällsynt
förekommer, torde emellertid en mera omfattande kamp mot sjukdomen
kunna övervägas i enlighet med vad som förordas i betänkandet. Vad
åter angår sådana områden, där sjukdomen förekommer synnerligen sällsynt
eller också icke alls, lärer kunna ifrågakomma att bekämpa sjukdomen efter
de i epizootilagen uppdragna linjerna med tvångsingripande från statsmakternas
sida.
Då bekämpandet av sjukdomen bygger på frivillig anslutning från djurägarens
sida, bör det såsom regel ankomma på denne att göra framställning om
statens stöd för åtgärder med avseende på hans besättning. Innan dylikt stöd
lämnas bör emellertid prövas, huruvida förutsättningar finnas att med framgång
upptaga kampen mot sjukdomen inom besättningen. Såsom i betänkandet
föreslagits bör det ankomma på medicinalstyrelsen att verkställa
denna prövning. För att staten skall äga någon garanti att det bistånd som
lämnas icke missbrukas bör uppenbarligen krävas, att djurägaren förbinder
sig att följa de föreskrifter ''rörande sjukdomens bekämpande, som kunna
finnas erforderliga. I betänkandet ha lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
framlagt huvuddragen av de föreskrifter som i sådant hänseende
för närvarande böra ifrågakomma. Vad sålunda föreslagits torde i stort
sett vara ändamålsenligt. Såsom styrelserna förordat torde det vara lämpligast,
att fastställandet av dessa föreskrifter ankommer på medicinalstyrelsen.
Bestämmelserna äro huvudsakligen av veterinärmedicinsk beskaffen
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
het och kunna esomoftast bliva i behov av ändringar och tillägg i den mån
nya rön och erfarenheter framkomma rörande sjukdomens bekämpande.
Utöver iakttagandet av nämnda föreskrifter bör det emellertid även åligga
djurägaren att iakttaga nödig försiktighet, så att smitta icke sprides till besättning,
som är fri från sjukdomen.
Målet för bekämpandet är uppenbarligen att helt befria kreatursbesättningar
från sjukdomen eller ock bibehålla dem fria från densamma. Att ett sådant
resultat uppnåtts bör på något sätt utmärkas utåt. Härigenom möjliggöres för
djurägarna att ekonomiskt utnyttja denna besättningarnas högre standard. På
sätt i förslaget upptagits torde därför vara lämpligt, att djurägare, vars besättning
är fri från sjukdomen, under vissa villkor kan erhålla en auktoritativ förklaring
härom. Dylik förklaring bör meddelas av medicinalstyrelsen. Förklaringen
bör dock endast meddelas, därest verkligt betryggande garantier föreligga
att sjukdomen icke förekommer inom besättningen. De krav som i sådant
hänseende föreslagits i betänkandet torde vara tillfyllest. Det bör sålunda
i första hand fordras, att djurägaren följer de för sjukdomens bekämpande
meddelade föreskrifterna. Vidare torde böra fordras, att minst ett år förflutit
efter det sista fallet av smittsam kastning inom besättningen och att under året
närmast friförklaringen med en mellantid av sex månader tagits två blodprov
av varje djur inom besättningen över ett års ålder samt att varje blodprov
visat negativt resultat. Den en gång meddelade friförklaringen torde böra gälla
tills den återkallas av medicinalstyrelsen. Mot de av styrelserna i betänkandet
angivna omständigheterna, vilka skola föranleda återkallelse av friförklaring,
finnes från min sida intet att erinra. Den i förslaget förordade bestämmelsen
att — därest kastningsfall inträffar inom en friförklarad besättning
— nötkreatur icke må utföras ur besättningen till fullgörande av köp finner
jag i likhet med vad i ett flertal yttranden uttalats icke helt tillfredsställande.
För att på ett mera effektivt sätt förhindra spridande av smitta genom
utförande av djur ur besättningen torde böra gälla, att varje sådant utförande
för annat ändamål än till omedelbar nedslaktning skall vara förbjudet.
De former styrelserna i betänkandet föreslagit för statens bistånd vid bekämpandet
finner jag lämpliga. Statsunderstöd bör sålunda lämnas djurägarna
dels i form av i viss omfattning kostnadsfria undersökningar rörande
sjukdomens förekomst inom besättningen och dels i form av bidrag vid nedslaktning
av djur för sjukdomens utrotande. I vissa yttranden har ifrågasatts
att genom premiering medelst pristillägg av mjölk från besättningar, som
deltaga i bekämpandet av den smittsamma kastningen, uppmuntra bekämpandet
av sjukdomen. En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt bidraga att öka
intresset hos djurägarna för sjukdomens bekämpande. Med hänsyn till den
karaktär av försök, som kännetecknar den föreslagna kampen mot sjukdomen
och som, enligt vad jag förut anfört, medför att kampen till en början
icke bör bedrivas i större omfattning, anser jag mig icke kunna förorda
införande av bestämmelser örn sådant pristillägg.
Vid bedömande av frågan rörande omfattningen av statens ekonomiska bistånd
till bekämpandet måste hänsyn tagas till å ena sidan den enskilde djur
-
■1 ordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
5
ägarens behov av att erhålla ett så stort bidrag som möjligt och å andra sidan
nödvändigheten att tillse, att staten icke i alltför hög grad betungas med utgifter,
vilka dock närmast böra bäras av den enskilde. De förslagsställande styrelserna
ha ansett, att staten bör bekosta de blodprovsundersökningar, varom
veterinär i enlighet med medicinalstyrelsens föreskrifter förordnat, samt
därjämte gälda ersättningen till veterinären för tagande av blodproven i fråga
om de fem första djuren i varje besättning. Ersättning för nedslaktade djur
har föreslagits till femtio kronor för yngre djur och sjuttiofem kronor för
äldre djur. I ett stort antal yttranden har hävdats, att de sålunda föreslagna
statliga bidragen äro alltför knappt tillmätta. I vissa andra yttranden lia emellertid
de föreslagna bidragen ansetts skäliga. För min del kan jag icke tillstyrka
högre statsbidrag än som av styrelserna förordats. Det är synnerligen
svårt att nu överblicka vilken omfattning, som anslutningen till den
ifrågavarande verksamheten kommer att få, och följaktligen även vilka
krav, som komma att ställas på statskassan; jag erinrar i detta sammanhang
örn de mycket betydande kostnader, som betingats av kampen mot
nötkreaturstuberkulosen. Till dess större klarhet härutinnan vunnits, torde
en viss försiktighet böra iakttagas. Det bör även framhållas, att, då djurägaren
har det största intresset av att sjukdomen bekämpas, den övervägande
delen av kostnaderna härför bör åvila honom. Den förordade bidragsformen
medför, att djurägare med mindre kreatursbesättningar, vilka bäst
behöva hjälp, erhålla en fördelaktigare ställning i fråga om understöd till
blodprovstagningen. I fråga om de föreslagna ersättningsbeloppen för nedslaktade
djur är att märka, att dessa djur i regel icke torde betinga mindre
slaktvärde än djur, som nedslaktas på grund av öppen tuberkulos, varför
skäl torde saknas att bestämma bidragen till högre belopp än dem som
gälla vid nedslaktning för bekämpande av kreaturstuberkulosen.
Den en gång medgivna förmånen av kostnadsfri undersökning bör på sätt
föreslagits i betänkandet förbli gällande intill dess densamma återkallas av
medicinalstyrelsen. Ett sådant återkallande bör uppenbarligen äga rum, då
förutsättningarna för bekämpandet icke längre äro för handen. Vidare bör,
såsom också föreslagits, återkallelse ske, då djurägaren icke ställer sig till efterrättelse
meddelade föreskrifter rörande sjukdomens bekämpande. Dessa
föreskrifter äro i första hand de, som medicinalstyrelsen utfärdat, men därjämte
bör djurägaren såsom förut nämnts iakttaga varsamhet till förhindrande
av att sjukdomen sprides till andra besättningar. Kontrollen över att
djurägaren fullgör sina åligganden torde böra utövas av den veterinär, som
anlitas vid bekämpandet av sjukdomen. Även om kontrollen icke skulle bli
fullt effektiv genom en dylik anordning, synes någon annan utväg knappast
stå till buds, därest icke kostnaderna för kontrollen skola stiga till alltför stora
belopp. Det bör åligga veterinären att underrätta medicinalstyrelsen, då han
finner att djurägaren eftersätter sina ifrågavarande skyldigheter.
Ett bekämpande av sjukdomen torde ofta icke kunna ske med utsikt till
framgång, därest det icke sker samtidigt inom ett flertal besättningar. I betänkandet
har detta förhållande jämväl beaktats och särskilda föreskrifter
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
ha föreslagits rörande gemensamma åtgärder inom flera besättningar. Vad
härutinnan föreslagits finner jag välbetänkt. Det bör alltså ankomma på medicinalstyrelsen
att vid avgörande av ansökan örn statsbidrag från en djurägare
för bekämpandet överväga, huruvida inom trakten kan bildas ett naturligt
skyddsområde. Är så ej förhållandet, torde i många fall utsikterna
för ernående av ett verkligt resultat vara så små, att staten icke bör träda
emellan med bidrag av allmänna medel. Finner medicinalstyrelsen att ett
gemensamt bekämpande bör komma till stånd, bör förmånen av kostnadsfria
undersökningar ej medgivas med mindre samtliga djurägare, som
deltaga i det gemensamma bekämpandet, undertecknat förbindelsen att
ställa sig till efterrättelse de mot sjukdomen meddelade föreskrifterna. För
den händelse djurägare inom ett område sammansluta sig för sjukdomens
bekämpande, torde, som i förslaget förutsatts, särskilda föreskrifter få meddelas
i syfte att förhindra att någon av djurägarna genom åsidosättande av
sina skyldigheter äventyrar verksamheten i hela trakten och därigenom vållar
att de kostnader övriga djurägare nedlagt för ändamålet bliva onyttiga.
Här kunde såsom i vissa yttranden ifrågasatts övervägas, huruvida icke till
förhindrande av dylikt obehörigt förfaringssätt borde upptagas en mera
vittgående återbetalningsskyldighet för djurägare i dylika fall än den som
förordats i betänkandet. Emellertid lärer den nu ifrågasatta verksamheten
böra uppbäras av djurägarens frivilliga åtgöranden. I annat fall kan
befaras, att hos djurägama uppstå betänkligheter mot att ansluta sig till
densamma. Jag håller därför före, att man icke lämpligen bör gå längre i
fråga om återbetalningsskyldigheten än i betänkandet förordats. Undandrager
sig en djurägare sina skyldigheter vid gemensamt bekämpande, bör
han alltså vara återbetalningsskyldig till statsverket för vad under de två
närmaste åren av statsmedel utgivits för åtgärderna inom den försumliges
egen kreatursbesättning. I de av djurägarna utfärdade förbindelserna bör
upptagas förbehåll rörande den nu föreslagna återbetalningsskyldigheten.
Kungl. Maj:t bör emellertid kunna efter skälighetsprövning befria djurägaren
från nämnda återbetalningsskyldighet eller nedsätta densamma. På sätt i
förslaget upptagits torde en majoritet av de i den gemensamma kampen mot
sjukdomen deltagande djurägarna böra äga rätt att uppsäga nyssnämnda
förbindelse och frånträda bekämpandet. Därest icke en sådan möjlighet
öppnas, torde djurägare icke i någon större utsträckning komma att ansluta
sig till ett gemensamt uppträdande mot sjukdomen.
De åtgärder som nu förordats äro avsedda att tillämpas inom områden, där
sjukdomen är mera utbredd. Såsom förut berörts finnas emellertid avsevärda
områden, där sjukdomen endast har en ringa spridning. Med hänsyn
till de större möjligheter, som föreligga att snabbare utrota sjukdomen inom
dessa områden, torde där en mera intensiv verksamhet för sjukdomens bekämpande
böra bedrivas. För att få en sådan verksamhet till stånd torde
det dock vara nödvändigt, att staten inom dylika områden påtager sig en
något större bidragsskyldighet än beträffande förut avsedda områden. Denna
|nera intensiva verksamhet bör, på sätt i betänkandet förordats, i första
hand taga sikte på ett snabbt uppspårande av förekommande smitthärdar.
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
7
Med hänsyn härtill torde det, såsom föreslagits, vara lämpligt, att inom
dessa områden djurägarna, oavsett om de äro anslutna till det frivilliga bekämpandet
eller ej, erhålla rätt att kostnadsfritt få undersökning verkställd
av de inom besättningarna förekommande kastningsfallen. För detta ändamål
torde djurägama böra äga insända djurens fosterhinnor för kostnadsfri
diagnostisering till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller godkänt
veterinärbakteriologiskt laboratorium. Likaledes bör veterinär, som
misstänker förekomsten av sjukdomen, få insända fosterhinnor och blodprov
till anstalten för undersökning på statens bekostnad. För att emellertid
på ett effektivt sätt få en säker kännedom om sjukdomens förekomst
inom ifrågavarande områden bör medicinalstyrelsen, i enlighet med vad som
också föreslagits, erhålla befogenhet att föranstalta om blodprovsundersökning
inom besättningar, som misstänkas vara infekterade av sjukdomen.
Djur, som därvid underkastas sådan undersökning, bör märkas för underlättande
av dess identifiering, därest nedslaktningsåtgärder inom besättningen
senare skulle ifrågakomma. För blodprovstagningen och märkningen
bör i främsta rummet eftersträvas att erhålla djurägarens frivilliga medverkan.
I sista hand torde dock, såsom i betänkandet föreslagits, möjlighet
böra öppnas att påkalla handräckning hos länsstyrelsen för åtgärdernas vidtagande.
Har sjukdomen konstaterats inom en besättning, kan ifrågasättas, huruvida
det icke vöre lämpligt, att tvångsåtgärder vidtoges för sjukdomens utrotande
inom område varom nu är fråga. Emellertid anser jag i likhet med
styrelserna, att bestämmelser härom icke böra upptagas, utan medicinalstyrelsen
torde böra söka genom råd och anvisningar få djurägarna att bekämpa
sjukdomen eller förmå dem att ansluta sig till det frivilliga bekämpandet.
Skulle sjukdomen kunna helt utrotas inom området i fråga genom
nedslaktning av ett mindre antal djur, torde på sätt föreslagits medicinalstyrelsen
böra söka förmå djurägarna att nedslakta djuren. Nedslaktningen
bör i enlighet med förslagets grundprincip ske frivilligt. För att uppmuntra
härtill torde medicinalstyrelsen böra äga möjlighet att lämna viss
gottgörelse för de nedslaktade djuren. För åtnjutande av dylik gottgörelse
bör djurägaren, förutom att nedslakta djuren, förbinda sig att vid inköp
av nya djur iakttaga viss försiktighet. Det minimum av varsamhet, som
bör fordras, torde, såsom föreslagits, vara, att djurägaren rådgör med veterinär
rörande faran för smittspridning genom de för inköp avsedda djuren
eller ock avfordrar säljaren veterinärintyg rörande sjukdomens förekomst
inom dennes kreatursbesättning. Med hänsyn till den karaktär av försök,
som kännetecknar den föreslagna verksamheten för sjukdomens bekämpande,
kan jag icke förorda att bestämmelser givas örn påföljd för underlåten nedslaktning
av i den enskildes rättigheter så ingripande natur som styrelserna
föreslagil. Det synes för övrigt mindre sannolikt att en djurägare, som förbundit
sig att verkställa nedslaktning, skulle kort tid därefter vilja rygga förbindelsen.
För den händelse djurägaren eftersätter sina åtaganden i fråga
om inköpen, bör han såsom föreslagits bliva återbetalningsskyldig för de belopp
han uppburit såsom bidrag till ncdslaktningen. De nu ifrågavarande
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
bidragen torde böra bestämmas till samma belopp, som förordats beträffande
förut omförmäld nedslaktning.
Såsom redan berörts finnas vissa områden, inom vilka sjukdomen är ytterst
sällsynt eller ock icke alls förekommande. Företrädesvis torde detta
gälla de nordligare länen. Men även inom län, där sjukdomen är mera allmänt
spridd, kunna finnas mindre, begränsade områden, som äro helt fria
från sjukdomen eller där den endast finnes inom enstaka besättningar. Inom
dylika områden torde, på sätt styrelserna framhållit, böra övervägas att tilllämpa
epizootilagens strängare bestämmelser. För att nämnda lag skall
vinna tillämpning i fråga om smittsam kastning måste emellertid jämlikt 2 §
3 mom. i lagen Kungl. Majit därom förordna, varjämte kompletterande föreskrifter
böra utfärdas. Mot det av styrelserna framlagda förslaget till sådana
föreskrifter finnes i sak intet att erinra från min sida. Emellertid torde
tillsvidare med utfärdandet av nyssnämnda förordnande böra anstå, till dess
närmare kännedom vunnits om sjukdomens spridning. Medicinalstyrelsen
torde böra inkomma med förslag rörande de områden, där epizootilagen bör
vinna tillämpning, varefter jag ånyo torde få underställa denna fråga Kungl.
Maj:ts skärskådande. Likaledes torde tillsvidare böra anstå med det av
styrelserna ifrågasatta införandet av bestämmelser rörande en spärrgräns
för införande av nötkreatur till vissa områden i syfte att förhindra spridning
av den smittsamma kastningen.
I ett flertal yttranden har uttalats, att det för vinnande av ett säkert resultat
av bekämpandet av sjukdomen är nödvändigt att jämväl handeln med kreatur
underkastas en särskild reglering. Styrelserna ha såsom förut berörts
framlagt ett förslag till bestämmelser i ämnet, vilket förslag emellertid mött
starka betänkligheter i ett flertal av de däröver avgivna yttrandena. Enligt
min mening är denna fråga ännu icke mogen för sin lösning utan torde tarva
ytterligare utredning och överväganden. Sambandet mellan detta spörsmål
och det nu ifrågavarande förslaget örn bekämpande av den smittsamma kastningen
finner jag icke vara av den art, att icke sistnämnda förslag kan genomföras
självständigt.
I anslutning till vad av mig förut anförts har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag dels till kungörelse om åtgärder mot sjukdomen smitt- ‘
sam kastning hos nötkreatur och dels till kungörelse med föreskrifter vid tilllåmpning
av epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) å sjukdomen smittsam
kastning hos nötkreatur, vilka förslag torde såsom bilaga 1 och 2 få fogas till
statsrådsprotokollet.1
Vad härefter beträffar statens utgifter för det föreslagna kastsjukebekämpandet
torde jag få behandla utgifterna för kastsjukelaboratoriet i samband
med anslagen till statens veterinärbakteriologiska anstalt.
I likhet med vad i betänkandet förutsatts håller jag före, att av övriga
utgifter för närvarande allenast de vilka grundas på den föreslagna kungörelsen
om statsunderstöd böra tagas i beräkning.
1 Bifogas såsom bilaga 1 och 2 jämväl till detta utlåtande.
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
9
Lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen ha antagit, att under de första
åren anslutningen till bekämpandet icke kommer att bliva så stor. Med
utgångspunkt från att 10,000 besättningar deltaga däri samt att varje år
150 djur jämlikt 6 § i kungörelsen komma i fråga till nedslagning, av vilka
en femtedel måste märkas vid särskild förrättning, lia styrelserna beräknat
statens kostnader för arvode till veterinärer för blodprovstagning från
de fem första djuren från varje besättning efter en krona för varje djur till
sammanlagt ungefär 50,000 kronor om året. Ersättningen av statsmedel för
nedslaktning har efter 75 kronor för varje djur beräknats till något över
11.000 kronor. Kostnaderna för den särskilda märkningsförrättningen ha
ämbetsverken på i det föregående angivna grunder beräknat till 600 kronor.
Mot de sålunda verkställda beräkningarna har jag intet annat att erinra
än att man synes kunna räkna med ett något mindre antal i bekämpandet
deltagande besättningar. Med en antagen årlig anslutning av 8,000 besättningar
i stället för av styrelsen föreslagna 10,000 samt med i övrigt oförändrade
grunder för kostnadernas beräkning skulle statens årliga utgifter i
denna del kunna antagas komma att uppgå till (40,000 + 9,000 + 600 =)
49,600 eller i avrundat tal 50,000 kronor.
Mot styrelsernas beräkning av kostnaderna av statsmedel för bekämpandet
i sådana trakter, där sjukdomen har allenast ringa utbredning, finnes i och
för sig intet att erinra. Dock synes det knappast antagligt, att under det
första året förordnanden jämlikt 8 § skola kunna utfärdas i av styrelserna
antagen omfattning. De av styrelserna till (5,400 + 20,000 =) 25,400 kronor
beräknade kostnaderna torde därför kunna nedsättas till förslagsvis
20.000 kronor.
Styrelserna ha framhållit, att enligt deras förslag blodprovs- och andra
undersökningar skulle kunna utföras även å lokala laboratorier, som medicinalstyrelsen
godkänt, samt att för att dessa undersökningar skulle kunna
utföras kostnadsfritt bidrag av statsmedel erfordrades. Styrelserna, som
funne sådant bidrag böra utgå med 50 öre för varje undersökt blodprov,
hade emellertid icke kunnat beräkna storleken av det härför erforderliga beloppet.
Jag finner det visserligen ändamålsenligt att lokala laboratorier, som anskaffa
erforderlig utrustning, anlitas vid sjukdomens bekämpande. Härigenom
komma, bland annat, kostnaderna för den centrala anstalten att
minskas. De lokala laboratorierna torde emellertid ännu någon tid vara
helt upptagna med de uppgifter, som föranledas av kampen mot kreaturstuberkulosen.
Anslag för statsbidrag till lokalt utförda undersökningar torde
alltså för närvarande icke vara erforderligt.
Då, såsom styrelserna anfört, de utgifter av statsmedel, som föranledas
av de föreslagna bestämmelserna om kostnadsfria undersökningar å statens
veterinärbakteriologiska anstalt, ingå i omkostnaderna för det föreslagna
kastsjukelaboratoriet, till vilka jag torde få återkomma längre fram, skulle
för de i förevarande sammanhang avsedda åtgärderna mot smittsam kastning
hos nötkreaturen för budgetåret 1988/1939 alltså erfordras en medelsanvisning
av (50,000 + 20,000 ==) 70,000 kronor.»
I
10 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83-
II.
Anslag till statens veterinärbakteriologiska anstalt.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 oktober 1937 ha tillkallats
fem utredningsmän (generaldirektören J. A. Höjer, ordförande, professorn
C. E. G. Forssell, professorn H. G. Magnusson, länsveterinären F. Salwén och
veterinären S. Jerlov) att inom jordbruksdepartementet biträda med utredning
angående organiserandet av verksamheten vid statens veterinärbakteriologiska
anstalt. *
Utredningsmännen ha den 11 januari 1938 avgivit anbefallt utlåtande och
däri hemställt att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för budgetåret
1938/1939 dels till statens veterinärbakteriologiska anstalt anvisa till avlöningar
ett förslagsanslag av ett till 375,000 kronor avrundat belopp samt till
omkostnader ett förslagsanslag av 330,000 kronor, i vilka anslagsposter inbegripits
huvuddelen av personal- m. fl. kostnader för bekämpandet av smittsam
kastning hos nötkreaturen, dels ock att på medicinalstyrelsens stat för
kastningsbekämpandet anvisa till avlöningar ett förslagsanslag av ett till
29,000 kronor avrundat belopp samt till omkostnader (resekostnader) ett
förslagsanslag av 10,000 kronor.
Utredningsmännen ha inledningsvis uttalat, att anstaltens nuvarande organisation
företedde stora brister i olika hänseenden och att behovet av en
omorganisation vore trängande. En av orsakerna till den bristande effektiviteten
i företagets skötsel vore att söka i avsaknaden av en gemensam byggnad
för de olika avdelningarna, som för närvarande vore inhysta å fem,
delvis på betydande avstånd från varandra belägna lokaler. Denna splittring
medförde svårighet för föreståndaren och laboratorerna att utöva er:
forderlig tillsyn samt orsakade stor tidspillan och betydande extra utgifter.
Det vore därför av största vikt att anstaltens lokalbehov snabbast möjligt tillfredsställdes.
En annan orsak till anstaltens ineffektivitet vore bristen på
tillräckligt antal befattningshavare med därav följande överbelastning av den
befintliga personalen samt för lågt satta löner och arvoden över lag.
Utredningsmännen ha i tabellform redogjort för anstaltens arbetsresultat
under de fyra sistförflutna budgetåren samt första hälften av innevarande
budgetår och ha anfört, att verksamheten år från år utökats men att stegringen
i arbetsbördan ej följts av ett tillfredsställande tillgodoseende av anstaltens
behov av utökad personal. Följden hade blivit, att laboratorerna och
de fåtaliga assistenterna såväl som de tekniska biträdena på grund av stor
arbetsbörda ej fått tillräcklig tid att ägna erforderlig omsorg åt varje särskild
arbetsuppgift. Beträffande lönenivån hade klagomål framförts bland
annat över att assistentbefattningarna blivit passageplatser med därav följande
brist på precision i arbetet vid ombyte av befattningshavare.
Det vöre enligt utredningsmännens mening ett vitalt intresse för anstalten
att förvärva välkvalificerad arbetskraft men förutsättningen härför vore, att
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
11
de anställdas löner och arvoden bringades någorlunda i nivå med vad arbetet
på andra områden inom veterinärväsendet inbringade. Härutinnan kunde
man ej avvakta lösandet av anstaltens byggnadsfråga. Utredningsmännen
ville därför föreslå dels flera nya befattningar, dels ock avsevärda löneförbättringar.
Sålunda borde tillkomma nya befattningar i ordinarie ställning
för den vetenskapliga personalen.
Departementschefen har härom anfört följande.
»Vad först angår ledningen av bekämpandet av den smittsamma kastningen
hos nötkreaturen torde denna, såsom också utan meningsskiljaktighet framhållits
i förslagen och yttrandena, böra, åtminstone till dess närmare erfarenhet
vunnits, utövas centralt. Hinder bör dock ej föreligga att, i den mån
överenskommelse kan träffas, för bekämpandet anlita lokala laboratorier
med härför erforderlig utrustning och personal. Det för den centrala ledningen
nödvändiga laboratoriet — kastsjukelaboratoriet — torde böra organiseras
såsom en avdelning inom statens veterinärbakteriologiska anstalt
och jag kan alltså icke biträda styrelsernas och utredningsmännens förslag,
att vissa befattningshavare vid laboratoriet skola uppföras å medicinalstyrelsens
stat. I avbidan på lösningen av anstaltens byggnadsfråga och
därmed sammanhängande omorganisation av anstalten, vilka frågor givetvis
komma att inverka på den framtida gestaltningen av kastsjukelaboratoriet,
torde icke ens någon del av den för detta erforderliga personalen böra givas
ordinarie anställning. Med undantag för en assistentbefattning med av Kungl.
Majit bestämt arvode torde samtliga tjänster vid laboratoriet böra upptagas
såsom extra ordinarie.
Ledningen av laboratoriet torde böra anförtros åt en laborator, som tillika
skall hava att i medicinalstyrelsen föredraga frågor rörande kastningsbekämpandet.
I likhet med vad som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 15 oktober
1937 är fallet med laboratorn vid anstaltens tuberkulosavdelning (tuberkuloslaboratoriet)
torde laboratorn vid kastsjukelaboratoriet böra bliva föreståndare
för detta laboratorium. Såsom lämplig lönegradsplacering för den
ifrågavarande tjänsten förordar jag 26 lönegraden. Med hänsyn till de åligganden
såsom föreståndare och föredragande i medicinalstyrelsen som. enligt
vad jag nyss anfört, skola åvila tjänsteinnehavaren, torde dessutom ett
arvode av 480 kronor för år böra tillerkännas honom.
I likhet med utredningsmännen förordar jag inrättande vid laboratoriet av
en konsulent- och en sekreterarebefattning, båda i 24 lönegraden.
Vad beträffar den övriga personalen vid laboratoriet delar jag statskontorets
och lönenämndens uppfattning, att med inrättandet av en del av de
av styrelserna och utredningsmännen föreslagna tjänsterna kan anstå, till
dess närmare erfarenhet vunnits örn laboratoriets arbetsuppgifter. Jag kan
alltså icke förorda inrättandet av mer än en assistentbefattning med ett arvode
av 6,500 kronor för år. För den tekniska och övriga biträdespersonalen
torde böra beräknas medel för anställande av ett första laboratoriebiträde
i 11 lönegraden, ett laboratoriebiträde i 7 lönegraden, fyra tekniska biträden
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
i 4 lönegraden, ett kanslibiträde i 7 lönegraden, två kontorsbiträden i 4 lönegraden,
en vaktmästare i 7 lönegraden och ett kvinnligt biträde i 2 lönegraden.
Med den av mig sålunda förordade organisationen av kastsjukelaboratoriet
kommer medelsbehovet för avlöningar vid laboratoriet att utgöra, för
arvoden och särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Maj :t (480 + 6,500
=) 6,980 kronor, för arvoden till övrig icke-ordinarie personal grundavlöningar
43,000 kronor och avlöningsförhöjningar m. m. 6,000 kronor eller tillhopa
49,000 kronor samt för särskilda löneförmåner till extra ordinarie personal
3,220 kronor. Sammanlagt torde för avlöningar vid kastsjukelaboratoriet
alltså behöva anvisas (6,980 + 49,000 + 3,220 =) 59,200 kronor.
Vidkommande härefter avlöningsanslaget för statens veterinärbakteriologiska
anstalt i övrigt kan jag, i likhet med statskontoret och lönenämnden,
icke innan det slutliga resultatet av utredningen angående anstaltens organisation
föreligger förorda vare sig några mera genomgripande förändringar
i organisatoriskt avseende eller någon mera betydande utökning av personalen.
Att märka är att genom inrättande av ett kastsjukelaboratorium viss
personal vid anstalten kommer att frigöras. Denna personal kan då disponeras
för anstaltens arbetsuppgifter i övrigt. Viss ytterligare personalökning
ävensom någon förbättring i en del befattningshavares lönevillkor synes
emellertid ofrånkomlig, därest anstalten under provisorietiden skall kunna
fylla sin uppgift.
I enlighet med vad som gäller örn laboratorn vid tuberkuloslaboratoriet
och vad jag nyss förordat beträffande laboratorn vid kastsjukelaboratoriet
torde laboratorn vid det serologiska laboratoriet böra såsom föreståndare
leda sistnämnda laboratorium. Den i förhållande till anstaltens föreståndare
självständiga ställning, som sålunda skulle tillkomma laboratorerna vid tuberkulos-
och serologiska laboratorierna, synes mig motivera, att åt en var
av dem gives viss löneförbättring i form av arvode, vilket torde kunna bestämmas
till 480 kronor för år.
För ett vart av de övriga båda laboratorierna, nämligen det bakteriologiska
och det patologisk-anatomiska laboratoriet, torde böra inrättas en extra ordinarie
laboratorstjänst i 24 lönegraden.
Jag anser skäligt, att assistentarvodena höjas till respektive 6,500 kronor
och 4,500 kronor för år. Antalet assistentbefattningar med det högre arvodet
torde böra bibehållas vid nuvarande fyra. Däremot anser jag mig kunna förorda
anställande av ytterligare en assistent med det lägre arvodet, vadan
antalet sådana befattningar likaledes skulle komma att uppgå till fyra.
I likhet med statskontoret och lönenämnden vill jag förorda att anstaltens
nuvarande kassör hänföres till lönegrad B 9. Den härigenom ledigblivna
kanslibiträdestjänsten i lönegrad B 7 torde, såsom medicinalstyrelsen och
utredningsmännen förutsatt, få besättas med det kontorsbiträde, som förestår
serumexpeditionen. På så sätt blir en kontorsbiträdesbefattning ledig.
Med dennas återbesättande med ordinarie innehavare torde böra anstå i avvaktan
på anstaltens omorganisation.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
13
Vad medicinalstyrelsen anfört angående de redogöraren tillkommande arbetsuppgifterna
synes mig motivera någon förhöjning av det denne befattningshavare
tillkommande arvodet. I likhet med lönenämnden kan jag emellertid
icke förorda så stor höjning som styrelsen och utredningsmännen föreslagit
utan anser redogörarens arvode böra bestämmas till 2,400 kronor,
vilket alltså innebär en förhöjning med 400 kronor.
De skäl slutligen som av utredningsmännen förebragts för en förbättring
av löneförmånerna ål den djurvårdare, som har hand örn anstaltens marsvinsstam,
finner jag beaktansvärda. Jag anser mig dock icke kunna förorda
högre lönegradsplacering för denne befattningshavare än i 8 lönegraden.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört, har Kungl. Majit genom särskilda
beslut medgivit, att det för avlöningar vid anstalten för innevarande
budgetår beviljade förslagsanslaget å 179,200 kronor finge överskridas med
sammanlagt omkring 15,000 kronor. I detta belopp ingår arvode till en
assistentveterinär ävensom arvode till ett tillfälligt anställt vetenskapligt biträde.
Med hänsyn till dels att genom inrättandet av ett kastsjukelaboratorium
en assistentbefattning å det serodiagnostiska laboratoriet torde kunna
överflyttas till det serologiska laboratoriet, dels att vid bifall till vad jag nyss
förordat i fråga om antalet assistentbefattningar med lägre arvode anstalten
kommer att tillföras ytterligare en sådan assistent, torde något arvode till
veterinärassistent icke behöva tagas i beräkning vid fastställandet av anstaltens
medelsbehov för avlöningar. Ej heller torde man behöva räkna med
arvodet till det vetenskapliga biträdet. Medelsförbrukningen för avlöningar
under innevarande budgetår kan därför efter avdrag av nämnda båda arvoden
beräknas till (179,200 + 15,000 — 4,500—-3,000=) i avrundat tal
186,700 kronor.
De av mig nu förordade ändringarna i anstaltens — med undantag för
kastsjukelaboratoriet — personalstat kräva för sitt genomförande ett belopp
av 30,980 kronor. Av beloppet belöpa 780 kronor å avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat, 14,760 kx-onor å arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit, 14,730 kronor å arvoden till övrig icke-ordinarie
personal, därav 13,026 kronor å delposten grundavlöningar m. m., samt 710
kronor å särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän.
Lönekostnaderna för kastsjukelaboratoriet har jag tidigare beräknat till
59,200 kronor. Medelsbehovet för avlöningar vid anstalten skulle alltså utgöra
(186,700 + 30,980 + 59,200 = ) i avrundat tal 276,900 kronor. Emellertid
synes mig vad lönenämnden yttrat angående den extra och extra
ordinarie personalens vid anstalten avlöningsförhållanden böra föranleda
att medel beräknas för någon förbättring i denna personals löneställning.
Såsom skäligt belopp härför torde, i avbidan på anstaltens omorganisation,
kunna beräknas 5,100 kronor. För avlöningar vid anstalten torde alltså böra
anvisas tillhopa (276,900 + 5,100 =) 282,000 kronor.
Vad härefter beträffar anstaltens omkostnadsstat lia, såsom av utredningen
framgår, väsentliga överskridanden av anslaget till omkostnader ägt
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Utskottet.
rum under de senaste budgetåren. Till grund för anslagsbehovet för nästkommande
budgetår har anstaltens föreståndare i sin av medicinalstyrelsen
och utredningsmännen godtagna beräkning av omkostnaderna lagt den
beräknade medelsåtgången under innevarande budgetår, utgörande 256,650
kronor, samt med hänsyn till den konstanta årliga ökningen av anstaltens
utgifter, vilken utgjort i genomsnitt 20 procent, hemställt om ett anslag för
omkostnader av 299,000 kronor.
För att i möjligaste mån undvika, att det i riksstaten upptagna anslaget
till omkostnader jämväl i fortsättningen kommer att överskridas, synes mig
den antagliga belastningssiffran under innevarande budgetår, i avrundat tal
260,000 kronor, böra tagas till utgångspunkt för beräkningen av medelsbehovet
för nästkommande budgetår. Däremot kan jag icke ansluta mig till
uppfattningen, att man därjämte skall hava att räkna med en konstant utgiftsstegring.
Ehuru denna utgiftsslegring kan tänkas bliva i viss mån kompenserad
av en samtidigt skeende ökning av anstaltens inkomster — att
märka är att kastsjukebekämpandet torde komma att medföra viss inkomstminskning
för anstalten — synes det mig dock böra ankomma på anstaltens
ledning att så avväga verksamheten vid anstalten, att en dylik utgiftsstegring
i möjligaste mån undvikes. För kastsjukelaboratoriets omkostnader
torde den av utredningsmännen verkställda beräkningen, innebärande ett
omkostnadsanslag å i runt tal 45,000 kronor, därav för resor 10,000 kronor,
kunna godtagas. För omkostnader vid anstalten torde alltså för nästa budgetår
behöva anvisas (260,000 +45,000 =) 305,000 kronor. Stat för anslaget
torde i sinom tid få fastställas av Kungl. Majit.»
Utskottet vill erinra, att 1935 års riksdag på hemställan av jordbruksutskottet
i dess utlåtande nr 67 anhöll, att Kungl. Majit måtte verkställa
skyndsam utredning angående frågan om bekämpandet av den smittsamma
kastningen hos nötkreatur samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. I berörda utlåtande yttrade utskottet, bland
annat, att med hänsyn till den betydande spridning, sjukdomen erhållit, en
tvångslagstiftning på detta område sannolikt skulle bliva synnerligen betungande
för jordbrukarna. På grund därav skulle kunna befaras — anförde
utskottet vidare — att djurägarna av fruktan för de ekonomiska konsekvenserna
av upptäckten utav sjukdomen inom deras besättningar komme
att hemlighålla inträffade sjukdomsfall. En sådan lagstiftning skulle ofta
nog få en effekt motsatt den avsedda. Starka skäl syntes sålunda tala mot
att åtminstone för det dåvarande införa tvångsföreskrifter för sjukdomens
bekämpande. I stället syntes det böra övervägas att bekämpa sjukdomen
på frivillighetens väg genom understödjande av djurägarnas egna strävanden.
Det av Kungl. Majit nu framlagda förslaget till åtgärder mot smittsam
kastning hos nötkreaturen överensstämmer i huvudsak med vad medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen i gemensamt betänkande föreslagit. Liksom
jordbruksutskottet vid 1935 års riksdag närmast förordade, innebär
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
15
förslaget, att staten biträder med organiserandet av ett av djurägarna frivilligt
bedrivet bekämpande av sjukdomen och lämnar detta bekämpande
ett ekonomiskt stöd. Formerna av denna verksamhet avses skola bli olika
inom områden, där sjukdomen är spridd, och inom sådana trakter av landet,
där sjukdomen är mindre utbredd. Å sistnämnda ställen skall en mera utvidgad
verksamhet bedrivas. Slutligen avses med förslaget, att inom områden,
där sjukdomen har endast synnerligen ringa utbredning, tillämpning
av epizootUagen skall äga rum.
Utskottet har funnit de nu angivna huvudprinciperna för sjukdomens bekämpande
ändamålsenliga. Ej heller deltaljema i det framlagda förslaget
har föranlett någon erinran från utskottets sida.
Emellertid vill utskottet understryka departementschefens uttalande därom,
att det nu ifrågasatta bekämpandet av den smittsamma kastningen till
en början i allmänhet icke bör bedrivas i större omfattning. Då det enligt
grunderna för bekämpandet torde ankomma på medicinalstyrelsen att avgöra,
vilka kreatursbesättningar som må deltaga i det statliga bekämpandet
av sjukdomen, förutsätter utskottet, att styrelsen härvidlag kommer att iakttaga
återhållsamhet och försiktighet. Med hänsyn framförallt till de avsevärda
kostnader för statsverket, en mera omfattande anslutning till bekämpandet
obetingat kommer att medföra, synes det utskottet vara av vikt, att
en sådan större anslutning eftersträvas först sedan en ingående erfarenhet
av bekämpandet erhållits. Härigenom torde statens ekonomiska bistånd
kunna komma att bliva på det mest effektiva sätt utnyttjat. Inom områden,
där sjukdomen mera sällsynt förekommer, torde emellertid — såsom departementschefen
yttrat — en mera omfattande kamp mot sjukdomen kunna
övervägas.
I fråga om Kungl. Maj:ts anslagsäskande till åtgärder mot smittsam kastning
hos nötkreaturen har utskottet intet att erinra.
Vidkommande härefter anslagsanvisningarna till Statens veterinärbakteriologiska
anstalt för budgetåret 1938/1939 ansluter sig utskottet till departementschefens
uttalande därom, att innan det slutliga resultatet av utredningen
angående anstaltens organisation föreligger, varken några mera genomgripande
förändringar i organisatoriskt avseende eller någon mera betydande
utökning av personalen torde böra förordas. Emellertid innebär Kungl.
Maj:ts förslag härutinnan viss personalökning ävensom någon förbättring
i en del befattningshavares lönevillkor. Dessa förändringar sammanhänga
delvis med förslag örn inrättandet av ett kastsjukelaboratorium — föranlett
av de utav utskottet tillstyrkta statliga åtgärderna mot den smittsamma kastningen
hos nötkreaturen. Vidare ha åtskilliga personalförstärkningar synts
ofrånkomliga, därest anstalten under provisorietiden skall kunna fylla sin
uppgift. Då Kungl. Maj:ts framställningar i nu berörda hänseenden synas
väl avvägda, tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts anslagsäskanden i fråga örn
statens veterinärbakteriologiska anstalt.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts framställningar,
1) med godkännande av de av departementschefen i statsrådsprotokollet
för bekämpande bland nötkreaturen av sjukdomen
smittsam kastning angivna grunderna till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen för
budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln, anvisa ett
förslagsanslag av 70,000 kronor;
2) för statens veterinärbakteriologiska anstalt fastställa följande
Personalförteckning.
Tjänstemän å ordinarie stat.
Befattning Lönegrad
1 föreståndare ................................ B 30
2 laboratorer .................................. B 26
1 kontorist .................................... B 9
1 vaktmästare, tillika preparator .................. B 8
1 kanslibiträde ................................ B 7
1 tekniskt biträde .............................. B 7
1 vaktmästare .................................. B 7
1 stallförman .................................. B 7
5 kontorsbiträden ................................. B 4;
3) godkänna följande avlöningsstat för statens veterinärbakteriologiska
anstalt, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1938/1939:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat,
förslagsvis.............................. kronor 60,600
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Majit ...................... » 58,600
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a) Grundavlöningar m. m.,
förslagsvis ............ kronor 137,700
b) Avlöningsförhöjningar
m. m., förslagsvis...... » 11,600 » 149,300
4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke
ordinarie
tjänstemän, förslagsvis ........ » 13,500
Summa kronor 282,000;
4) till Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Avlöningar
för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 282,000 kronor;
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
17
5) till Statens veterinärbakteriologiska anstalt: Omkostnader
för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 305,000 kronor.
Stockholm den 5 maj 1938.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Alfred Andersson, Jacob
Hansson, Mannerskantz, Lindbärg och Gottfrid Karlsson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Hedlund i Häste, Carlström,
Casenberg, Andersson i Tungelsta, Karlsson i Munkedal, Pettersson i Rosta och Andersson
i Surahammar.
Bihang till riksdagens protokoll 193S.
10 sami. Nr S3.
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Bilaga 1.
Förslag
till
kungörelse om åtgärder mot sjukdomen smittsam kastning
hos nötkreatur.
Beträffande åtgärder för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning
hos nötkreatur förordnas härigenom som följer:
Örn frivilligt bekämpande av sjukdomen enligt medicinalstyrelsens
föreskrifter.
1 §•
Medicinalstyrelsen må i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse
medgiva, att för utrönande av förekomsten hos nötkreatur av sjukdomen
smittsam kastning företages blodprovsundersökning på statens bekostnad.
Framställning om sådan undersökning göres hos veterinär, som har att med
eget utlåtande vidarebefordra framställningen till medicinalstyrelsen.
2 §.
Förmånen av kostnadsfri undersökning, som omförmäles i 1 § första stycket,
må medicinalstyrelsen bevilja, där styrelsen finner förutsättning föreligga
antingen att hindra sjukdomens uppkomst inom en nötkreatursbesättning
eller att, där sjukdomen uppkommit inom en besättning, utrota sjukdomen
eller hindra dess spridning.
Djurägare, som beviljats förmån som nyss sagts, skall efter bästa förmåga
bekämpa sjukdomen inom sin besättning och är skyldig att iakttaga medicinalstyrelsens
föreskrifter för sådant bekämpande. Därjämte åligger det djurägaren
att vid försäljning av djur, vid deras betesgång och betäckning samt
vid vården i övrigt av besättningen iakttaga nödig försiktighet, så att icke
sjukdomen sprides till besättning, som är fri från sjukdomen.
Den av djurägaren anlitade veterinären skall, i den mån möjlighet gives,
tillse, att djurägaren fullgör sina skyldigheter i nämnda hänseenden samt, i
händelse han visar försumlighet härutinnan, underrätta medicinalstyrelsen.
3 §•
Är framgången av sjukdomens bekämpande i en besättning beroende av
att åtgärder vidtagas jämväl inom en eller flera andra besättningar, må
den i 1 § första stycket omförmälda förmånen ej beviljas, med mindre en var
av djurägarna till medicinalstyrelsen avgivit förbindelse att följa de rörande
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
19
bekämpandet meddelade föreskrifterna, vid äventyr av återbetalningsskyldighet
till statsverket, som sägs i 7 § andra stycket.
Förbindelsen upphör att gälla, då minst hälften av djurägarna med mera
än halva antalet nötkreatur till medicinalstyrelsen anmält, att de vilja upphöra
med bekämpandet.
4 §.
Djurägare äger på ansökan erhålla medicinalstyrelsens förklaring, att hans
besättning tills vidare skall anses fri från sjukdomen (friförklaring), under
förutsättning att han följer föreskrifterna för bekämpandet, att minst ett år
förflutit efter det sista kastningsfall, som orsakats av Bångs abortbacill, att
under året närmast före friförklaringen med en mellantid av minst sex månader
tagits två blodprov av varje djur i besättningen över ett års ålder, därvid
det sista provet ej må hava tagits tidigare än en månad före friförklaringen,
samt att samtliga blodprov, som tagits från besättningen under året närmast
före friförklaringen, visat negativt resultat. Friförklaring må icke meddelas,
där faran för att ny smitta skall inkomma i besättningen måste anses
vara särskilt stor.
Har kastningsfall inträffat inom friförklarad besättning, må, innan undersökning
verkställts huruvida kastningsfallet orsakats av Bångs abortbacill,
djur icke utföras ur besättningen för annat ändamål än omedelbar nedslagning.
Har djurägaren brutit mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna,
eller har inom besättningen inträffat kastningsfall, som orsakats av Bångs
abortbacill, eller har djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning eller
kan eljest befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen, skall friförklaringen
återkallas. Har återkallelse skett allenast av den grund, att ett
djur reagerat positivt vid blodprovsundersökning, och finnes vid de två
närmast följande blodprovsundersökningarna, av vilka den sista skall hava ägt
rum tidigast två månader efter återkallelsen, att intet djur i besättningen över
ett års ålder reagerat positivt, må ny friförklaring meddelas.
Veterinären skall äga återkalla friförklaring tills vidare i avbidan å medicinalstyrelsens
beslut.
Medicinalstyrelsens meddelande om återkallelse av friförklaring skall lämnas
djurägaren i rekommenderad försändelse.
5 §•
Djurägare, som beviljats den i 1 § första stycket omförmälda förmånen,
äger å statens veterinärbakteriologiska anstalt erhålla kostnadsfri undersökning
av de blodprov, vilka veterinären tagit i överensstämmelse med medicinalstyrelsens
föreskrifter för bekämpandet. Därjämte skall, i vad avser de
fem första djuren i besättningen, av statsmedel gäldas det arvode, som jämlikt
9 § 12 a) veterinärtaxan den 8 december 1933 (nr 630) tillkommer veterinär
för blodprovstagning.
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Under den tid friförklaring gäller är djurägaren tillika berättigad att å
statens veterinärbakteriologiska anstalt erhålla kostnadsfri undersökning av
fosterhinnor från djur, som kastat.
Oaktat medicinalstyrelsen finner förutsättning icke föreligga att bekämpa
sjukdomen, må styrelsen medgiva att kostnaderna för redan verkställd blodprovsundersökning
skola i den omfattning som förut angivits i denna paragraf
gäldas av statsmedel. Sådant medgivande må dock icke lämnas, där
det kan antagas att undersökningen verkställts i annat syfte än att främja
sjukdomens bekämpande.
6 §•
Deltager djurägare i sjukdomens bekämpande enligt medicinalstyrelsens
föreskrifter och finner styrelsen sjukdomen kunna fullständigt utrotas i
besättningen genom nedslaktning av något eller några enstaka djur, äger
styrelsen, där sådant utrotande anses vara av väsentlig betydelse för sjukdomens
bekämpande inom orten i övrigt, på ansökan av djurägaren medgiva
denne att för nedslaktning, som sker snarast möjligt och senast inom
fjorton dagar efter det medgivandet lämnades, undfå ersättning av statsmedel.
Ersättning utgår med femtio kronor för varje djur i åldern sex månader—två
år och sjuttiofem kronor då djurets ålder överstiger två år.
Djur, som avses att nedslaktas, skall vara märkt på sätt medicinalstyrelsen
föreskriver.
Ersättningen utbetalas av medicinalstyrelsen. Djurägare, som vill komma
i åtnjutande därav, skall till styrelsen insända intyg av veterinär eller
av två trovärdiga personer, att det märkta djuret nedslaktats.
Har veterinären för märkningen nödgats särskilt besöka besättningen,
är han härför berättigad till ersättning av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.
7 §•
Finnas förutsättningarna att inom besättningen bekämpa sjukdomen icke
längre föreligga, skall medicinalstyrelsen förordna om upphörande av den i
1 § första stycket omförmälda förmånen. Innan så sker, skola djurägare som
beröras av åtgärden hava blivit hörda.
Sådant förordnande må ock meddelas, där djurägaren försummat vad
honom enligt 2 eller 4 § åligger. Gäller i ty fall beträffande besättningen
av djurägaren utfärdad förbindelse varom förmäles i 3 §, skall han tillika
återgälda statsverket dess utgifter dels för undersökning av de blodprov och
fosterhinnor, som tagits från besättningen under de två sista åren före styrelsens
beslut, och dels för blodprovstagningen, ävensom den ersättning av
allmänna medel, som må hava utgått för under samma tid verkställd nedslaktning,
där ej Kungl. Majit finner skäligt medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet
eller nedsättning av det belopp, som djurägaren skall återgälda
statsverket.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83-
21
Om särskilda åtgärder i vissa trakter.
8 §•
Har inom län eller del därav sjukdomen icke mer än ringa utbredning,
skola, där Kungl. Maj:t på hemställan av medicinalstyrelsen så förordnar,
jämväl bestämmelserna i 9—13 §§ där äga tillämpning. Innan styrelsen
gör sådan hemställan, skall den höra vederbörande hushållningssällskap.
9 §•
Djurägare, som misstänker att djur i hans besättning lider av sjukdomen,
äger insända fosterhinnor från djuret till statens veterinärbakteriologiska
anstalt för kostnadsfri undersökning beträffande förekomsten av sjukdomen.
Sådan kostnadsfri undersökning skall ock ske, där veterinär, som
funnit sig hava anledning misstänka sjukdomens förekomst inom en besättning,
insänt fosterhinnor eller blodprov från ett eller flera djur i besättningen
till anstalten.
Vid insändande av fosterhinnor eller blodprov skall uppgivas ändamålet
med undersökningen, djurägarens namn och hemvist, djurets namn och ålder
samt den fastighet, där det finnes uppställt, ävensom namnet på den
veterinär som anlitats.
Djurägaren och veterinären skola underrättas örn undersökningens resultat.
10 §.
Finner medicinalstyrelsen anledning föreligga till misstanke, att sjukdomen
förekommer inom en eller flera besättningar, äger styrelsen förordna
veterinär att, i den omfattning styrelsen finner lämplig, inom angivna besättningar
taga blodprov för kostnadsfri undersökning å statens veterinärbakteriologiska
anstalt beträffande sjukdomens förekomst. De djur från
vilka tagits prov skola förses med igenkänningsmärken på sätt medicinalstyrelsen
föreskriver.
Förvägras veterinären att taga nödiga blodprov eller att märka djuren,
äger länsstyrelsen, efter framställning av veterinären, förordna om handräckning
för sådant ändamål.
För åtgärder, som vidtagas jämlikt denna paragraf, skall veterinären erhålla
ersättning av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.
11 §•
Sedan den i 10 § omförmälda undersökningen slutförts, skola ägarna till
de undersökta djuren ävensom vederbörande veterinär av medicinalstyrelsen
underrättas örn undersökningens resultat beträffande samtliga undersökta
djur. Har sjukdomen konstaterats, skall medicinalstyrelsen samtidigt
meddela anvisningar, huru sjukdomen lämpligen bör bekämpas.
Finner styrelsen förutsättning föreligga att genom nedslaktning av ett
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
mindre antal djur utrota sjukdomen inom det undersökta området, skall
detta angivas i underrättelsen, så ock under vilka villkor statsbidrag kan utgå
för ändamålet. I ty fall skall underrättelsen givas djurägarna i rekommenderad
försändelse samt åtföljas av formulär till sådan förbindelse varom
förmäles i 12 §.
12 §.
Hava ägarna till samtliga de djur, vilka i medicinalstyrelsens underrättelse
ifrågasatts för nedslaktning, inom tio dagar efter underrättelsens avsändande
inkommit till medicinalstyrelsen med skriftlig förbindelse innefattande
åtagande dels att nedslakta djuren dels ock att fullgöra vad i 13 §
föreskrives vid där stadgat äventyr, skall för djur, som nedslaktas inom tre
veckor efter underrättelsens avsändande, av statsmedel utgå ersättning enligt
de i 6 § stadgade grunderna.
Vad i 6 § tredje stycket finnes föreskrivet angående utbetalande av ersättning
samt vad djurägare skall iakttaga för att utbekomma sådan skall
ock gälla i fråga örn ersättning varom sägs i första stycket.
13 §.
Djurägare som tillgodonjutit ersättning för nedslaktning, som omförmäles i
12 §, skall vid inköp av djur, som icke tillhör friförklarad besättning och
ej heller härrör från område, där epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105)
äger tillämpning med avseende å sjukdomen, rådfråga vederbörande tjänsteveterinär
rörande faran för smittspridning genom djuret eller ock avfordra
säljaren veterinärintyg rörande sjukdomens förekomst i dennes besättning.
Har djurägaren gjort sig skyldig till underlåtenhet härutinnan, och yppas
sjukdomen på nytt i hans besättning inom två år från det nedslaktningen
skedde, skall djurägaren återgälda, vad av allmänna medel utgått såsom
ersättning för de nedslaktade djuren där ej är sannolikt, att underlåtenheten
icke medverkat till att sjukdomen inkommit i besättningen.
Allmänna bestämmelser.
14 §.
Medicinalstyrelsen äger medgiva, att vad i denna kungörelse stadgats rörande
statens veterinärbakteriologiska anstalt skall gälla jämväl annat veterinärbakteriologiskt
laboratorium. Det skall åligga dylikt laboratorium att
underrätta styrelsen örn resultatet av de vid laboratoriet i enlighet med denna
kungörelse verkställda undersökningarna.
15 §.
Är veterinär berättigad till ersättning av statsmedel för åtgärd jämlikt
denna kungörelse, skall han i föreskriven ordning insända räkning härå till
medicinalstyrelsen, som det åligger att efter granskning av räkningen till
veterinären utbetala honom tillkommande ersättningsbelopp.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
23
16 §.
De närmare bestämmelser, som kunna erfordras för tillämpningen av denna
kungörelse, meddelas av medicinalstyrelsen.
17 §.
Förordnar Kungl. Majit, att epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) skall
beträffande visst område äga tillämpning med avseende å sjukdomen, upphör
denna kungörelse att gälla inom området.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Bilaga 2.
Förslag
till
kungörelse med föreskrifter vid tillämpning av epizootilagen den
12 april 1935 (nr 105) å sjukdomen smittsam kastning
hos nötkreatur.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Förekommer sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur icke inom visst
län eller del därav eller har den där allenast synnerligen ringa utbredning,
skola inom sådant område, där Kungl. Majit på gemensam framställning av
medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen samt efter hörande av vederbörande
hushållningssällskap det förordnar, bestämmelserna i epizootilagen
äga tillämpning med avseende å sjukdomen. Vid tillämpningen skola iakttagas
de i det följande givna stadgandena.
2 §•
Inträffar fall av kastning, åligger det djurägaren att ofördröjligen och sist
inom 24 timmar göra anmälan därom hos vederbörande tjänsteveterinär
eller närmast boende veterinär.
Kan det misstänkas att smittsam kastning föreligger, skall veterinären tillsäga
djurägaren att ofördröjligen insända fosterhinnor från djuret till statens
veterinärbakteriologiska anstalt eller annat av medicinalstyrelsen godkänt
veterinärbakteriologiskt laboratorium.
Visar undersökningen av fosterhinnorna, att sjukdomen förekommer, skall
veterinären omedelbart avresa till stället, verkställa nödig besiktning av besättningen
och taga erforderliga blodprov samt insända dessa för undersökning.
Besiktning och tagande av blodprov för undersökning äger veterinär
jämväl verkställa, då han eljest finner grundad anledning misstänka sjukdomens
förekomst.
3 §■
I fall som avses i 2 § skall veterinären enligt av medicinalstyrelsen lämnade
anvisningar meddela djurägaren erforderliga föreskrifter till förhindrande
av smittans spridning.
Visar undersökningen, att sjukdomen icke förekommer, skall veterinären
underrätta djurägaren örn att föreskrifterna icke längre behöva iakttagas.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
25
4§.
Medicinalstyrelsen äger, när styrelsen finner skäl därtill föreligga, förordna
veterinär att i den omfattning styrelsen bestämmer inom orten taga blodprov
av nötkreatur för undersökning å statens veterinärbakteriologiska anstalt
eller annat veterinärbakteriologiskt laboratorium, som medicinalstyrelsen
bestämmer, beträffande sjukdomens förekomst.
5 §.
Då sjukdomen konstateras, skall medicinalstyrelsen giva vederbörande
länsstyrelse meddelande därom. Länsstyrelsen åligger att omedelbart förklara
ställe, där sjukdomen förekommer, smittat tillika med omkringliggande
område i den utsträckning, som prövas erforderlig.
6 §.
Medicinalstyrelsen skall i fråga om smittförklarat område besluta om vidtagande
av de åtgärder, som prövas erforderliga till förhindrande av sjukdomens
spridning. Därvid äger styrelsen förordna örn nedslaktning av alla
smittade djur i besättning, som avses med smittförklaring, eller, där styrelsen
för att hindra smittspridning så finner nödigt, av hela besättningen.
7 §•
I övrigt skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 1—12 §§ kungörelsen
den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
10 sami. Nr 83.
3