Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

1

Nr 76.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1938 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion rörande ett bättre tillgodoseende
av kommunernas och fiskarbefolkningens
intressen i fråga örn saltsjöfisket.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 114, av herr Nilsson, Johan, i Malmö har hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Majit anhålla om utredning om och i vad mån nu gällande lag
örn rätt till strand och fiske skulle för saltsjöfiskets vidkommande kunna
ändras dithän att kommunernas och fiskarbefolkningens intressen blevo
bättre tillgodosedda och inkomma med det förslag, vartill utredningen kan
föranleda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionen
från kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen, varjämte yttranden i
ärendet inkommit från svenska ostkustfiskarnas centralförbund, svenska
västkustfiskarnas centralförbund, Malmöhus läns havsfiskeförening, Malmöhus
läns ålfiskares andelsförening samt Stockholms läns fiskevattenägareförening.

Kammarkollegiet har anfört följande.

Ändringar i 1896 års lag om rätt till fiske. Avgränsningen
mellan den strandägaren förbehållna fiskerätten och det till allmänt begagnande
upplåtna fisket har under senare tid ifråga örn saltsjöfisket förskjutits
till det fria fiskets förmån genom åtskilliga vid olika tillfällen företagna
lagändringar. För västkusten har en sådan reglering skett genom lag
den 22 juni 1928, varigenom fiskerätten inom det vattenområde, där den
tidigare varit strandägaren förbehållen, med vissa undantag medgivits varje
svensk undersåte. Motsvarande reglering, även den med vissa undantag, har
för Skånes västra kust skett genom lag den 6 juni 1930. Slutligen har beträffande
strömmingsfisket inomskärs på ostkusten de strandägaren förbehållna
fiskevatten inskränkts genom lag den 17 juni 1932. Ytterligare ändringar
hava föreslagits i av särskilda sakkunniga avgivet »Betänkande rörande
fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m.» (Stat. off. utr.
1937: 41) beträffande Malmöhus läns södra kust samt Bohuslän. I fråga örn
Skånes sydkust går förslaget ut på att fiske och agntäkt, med undantag

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 76.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

av fiske med fast redskap efter ål, skulle bliva fritt för varje svensk undersåte.
Vad angår Bohuslän avser förslaget, att det i 1928 års lag gjorda förbehållet
för strandägaren ifråga om hummerfisket inom Vette, Tanums och
Kville härader skulle upphävas. I utlåtande häröver den 31 januari 1938
Ilar kollegiet icke framställt någon erinran mot förslaget ifråga örn Malmöhus
läns södra kust, men däremot icke ansett sådan utredning föreligga
ifråga örn hummerfisket i Bohuslän, som erfordrades för ett bedömande av
de frågor förslaget avsåg att bringa till viss lösning, varför kollegiet avstyrkt
förslaget i denna del.

Å frågan huruvida behov av förändrad lagstiftning i ämnet ina föreligga
för andra delar av rikets kuster ingår ej motionären.

Sambandet mellan fiskerätt och ägogräns i saltsjön. I
detta sammanhang anser kollegiet sig vidare böra erinra om följande. I utlåtande
den 27 maj 1927 över det inom justitiedepartementet utarbetade utkastet
till lagändring beträffande fiskerätten på västkusten anförde kollegiet
bland annat följande: Emellertid syntes man ha skäl ifrågasätta^ lämpligheten
av en fiskerättslagstiftning i de delar, varom nu vore fråga, utan
att samtidigt eller tidigare en lagstiftning förelåge, som lämnade ledningför
bestämmande av strandfastigheternas vattenområden. Då en ägogränslagstiftning
även av andra skäl torde vara av behovet särdeles påkallad,
ansåge kollegiet sig böra hemställa, att regleringen av strandägares fiskerätt
icke genomfördes utan att samtidigt frågan örn en sådan lagstiftning
företoges till avgörande. Med anledning av detta kollegiets uttalande anförde
departementschefen i prop. 2 1927 följande: Med avseende å vad
kammarkollegiet i det senast avgivna utlåtandet anfört om sammanhanget
mellan fiskerätts- och ägogränslagstiftning, ansluter jag mig väl till den uppfattning,
vilken av hänsyn till ett sådant sammanhang finner varsamhet böra
iakttagas vid ändringar i fiskerättslagen. Emellertid kan jag icke anse hinder
föreligga att vidtaga en av erfarenhet och praktiskt behov väl grundad
modifikation av en specialbestämmelse i denna lag, i all synnerhet som
enligt min tanke icke härigenom införes någon principiell nyhet. Även om
i en blivande lagstiftning angående ägogränser särskilda regler komma att
uppställas beträffande strandägarens rätt till själva vattenområdet, följer
därav icke, att denna rätt blir utan inskränkning bestämmande för hans
rätt till fiske inom samma område. Att angiva den begränsning, vilken av
historiska eller sociala skäl kan böra gälla i detta hänseende, lärer tillhöra
fiskerättslagstiftningen. Oavsett vad i framtiden kan komma att stadgas örn
strandfastigheters ägovälde i havet, torde alltså i samma ordning som hittills
kunna meddelas bestämmelser örn rätten till utövande av visst slag av
fiske eller, såsom i detta fall ifrågasättes, genom stadgande i fiskerättslagen
kunna förklaras, att det med rörlig redskap bedrivna fisket skall vara fritt
på viss del av den västra havskusten.

Vad departementschefen sålunda anfört torde alltjämt äga sin giltighet.
En allmän översyn av lagstiftningen örn strandägarens fiskerätt torde för den
skull förutsätta, att frågan om strandägarens äganderätt till vatten och grund
i saltsjön först erhåller sin lösning. Till belysning av denna frågas nuvarande
läge får kollegiet hänvisa till ett av kungl, lantmäteristyrelsen avgivet
den 17 december 1936 dagtecknat utlåtande i ärende angående utredning
om rätten till jakt och fiske i yttre skärgården.

De skattlag cl a fiskena. Vad motionären anfört om de skattlagda
fiskena synes huvudsakligen hänföra sig till förhållandena vid Skånes kuster;
och får kollegiet om förhållandena därstädes anföra följande. I Danmark
sträckte sig strandägarens rätt till angränsande vattenområde icke till havet

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

3

och dess fjordar, för så vitt icke för visst fall särskild grund därför kunde
påvisas. Från strandäganderätten var även den s. k. forstranden undantagen.
Vad forstranden omfattade är något ovisst, men synes däri hava ingått
området åtminstone från normalt vattenstånd och ut till det djup, där
fartyg kunna ankra. Privilegiilagstiftning ifråga örn utnyttjande av kronans
vattenrätt utanför strandfastigheten förekom emellertid i konungarnas handfästningar.
I konung Fredrik lilis handfästning den 6 juli 1648 punkt 10
medgavs Danmarks rikes råd och adel att njuta fritt fiske utanför deras
egen grund, liksom de haft av arilds tid och särskilt i konung Hans’ tid, och
skulle de särskilt hava rätt att hava ålgårdar utanför sin egen grund, med
undantag för de fjordar, där kronan eller menig man hade skada därav,
dock skulle de fiskegårdar få bliva vid makt, som varit av arilds tid.

De skattlagda fiskena utmed skånska kusten hava intet samband med den
adelns fiskerätt, som kunde grundas på dessa eller andra privilegier. Med
endast få undantag hava fiskena ifråga tillkommit efter skattläggningar under
svensk tid. Fiskena upptogos därvid under kronotitel eftersom skattläggningarna
omfattade fiskerätt, som icke tillhörde strandägaren. Vare sig
dessa fisken alltjämt innehavas under ständig besittningsrätt såsom krono
under enskild disposition eller genom skatteförsäljning övergått i enskild ägo,
varvid statsverket i båda fallen får anses hava erhållit full valuta för fisket,
torde de utgöra lika välfången egendom som annan fast egendom. Vid de
modifikationer av strandägarens fiskerätt, som enligt vad ovan anförts vidtagits
under senare tid, har det heller aldrig varit fråga om att rubba den
särskilda fiskerätt, som medföljer de skattlagda fiskena. Uttrycket i motionen
att dessa fisken »utgöra en kvarleva från en tid, då man privilegierade
vissa på statens bekostnad» synes därför missvisande.

Kollegiet vill emellertid icke bestrida, att dessa fisken i vissa fall erhållit
ökad betydelse efter det ålfiske med bottengarn börjat idkas. Därigenom
hava icke blott de gamla fiskena blivit mera givande, utan innehavet av ett
skattlagt fiske kan å många platser hava inverkat på frågan om erhållandet
av Konungens befallningshavandes eller Kungl. Maj :ts tillstånd till utsättande
eller utsträckande av fast fiskredskap i vatten dit den enskilda fiskerätten
icke sträcker sig. I den enskilda äganderättens natur ligger emellertid alt
avkastningen av förbättrade fångst- eller brukningsmetoder i första hand
kommer den enskilde tillgodo, vilket utgör en sporre till framsteg och förbättringar,
varav emellertid indirekt samhället i sin helhet drager fördel.

Motionären synes önska, att den enskilda ägande- eller besittningsrätten
till skattlagda fiskena utbytes mot något slag av kommunalt-statligt koncessionssystem.
Kollegiet vill icke bestrida att en sådan ordning vore möjlig.
Rättsutvecklingen i Danmark har lett därhän, att platserna för utövande av
fiske med bottengarn icke ligga under enskild äganderätt utan ockuperas,
varefter besittningstagande! respekteras under viss tid. (Se härom: Utredning
rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, sid. 44 o. ff. Stat.
off. utr. 1925: 19: I.) En liknande sedvanemässig ordning torde kunna spåras
här och var även i Sverige i fråga om fisken, som ej innehavas med ägande-
eller besittningsrätt. I motionen har emellertid ej påvisats några omständigheter,
som synas kunna föranleda ett övervägande av ett så allvarligt
ingrepp i äganderätten som ett avskaffande av de skattlagda fiskena. Anmärkas
må att enligt sakens natur en sådan förändring icke torde kunna
ske utan ersättning efter grunder, varom stadgas i lagen örn expropriation,
varför kostnaderna för det allmänna skulle bliva betydande.

Rätten att nyttja strand f ö r u p p t a g n i n g a v r e d s k a p, u p pf
Öran de av bodar m. m. I motionen har vidare berörts vissa svång -

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

heter, som skulle förefinnas för innehavare av skattlagda fisken att i erforderlig
utsträckning få nyttja angränsande strand för upptagning av redskap
m. m. Härtill må anmärkas att, om för utövandet av det skattlagda
fisket erfordrades att den angränsande stranden måste i någon omfattning
begagnas, det måste antagas att rätten härtill följt med fisket. Emellertid
synes det sannolikt att även härvidlag någon förskjutning inträtt genom
övergången från ryssjor eller hommor till bottengarn, då sistnämnda redskap
kräva tillgång till närliggande strand, vilket däremot icke alltid är
fallet med de förstnämnda. Enligt 3 § lagen om rätt till fiske äger den, som
efter samma paragraf har rätt att fiska vid annans strand, tillika rätt att
nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning av redskap
och båt, som är av nöden för fiskets utövande, men skall svara för skada
och intrång. Dessa bestämmelser äro emellertid ej direkt tillämpliga på de
särskilt skattlagda fiskena, vilka behandlas i 12 § samma lag. Att härav
draga den slutsatsen, att de skattlagda fiskena icke skulle hava samma möjlighet,
synes knappast befogat, då mycket starkare skäl tala för en sådan
rätt beträffande dessa fisken. Snarare synes visst fog finnas för ett antagande
att bestämmelsen i 3 § är ett uttryck för en allmän rättsgrundsats, som
även har sin giltighet för de skattlagda fiskenas del, ehuru svårigheter möta
att beträffande dessa giva den uttryck i en rättsregel, bland annat därför att
rätten i allmänhet torde vara begränsad till viss strand samt med fisket
kunde följa vidsträcktare rätt till strandens begagnande än stadgandet i 3 §
angiver. Något behov av ändrad lagstiftning i ämnet har emellertid ej av
motionären påvisats.

Enligt 21 § lagen örn rätt till fiske är fiskeriidkare berättigad att å kronans
stränder, skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas
under särskilda villkor, i mån av tillgång utan avgift erhålla upplåtelse
av mark för uppförande av boningshus, bodar och beredningshus,
byggnad av fartyg samt förfärdigande av kärl och redskap. Dessa bestämmelser,
vilka äga motsvarigheter i äldre lagstiftning, torde givit anledning
till uppkomsten av åtskilliga fiskelägen särskilt efter norrlandskusten, men
även utefter Skånes kust, där de s. k. strandmalarna ansågos vara av krononatur.
Numera torde de hava förlorat rätt mycket av sin betydelse. De tidigare
kronan tillhöriga områdena synas i stor utsträckning hava kommit
i enskild ägo antingen genom skatteköp, vilket icke minst torde varit fallet
med åtskilliga fiskelägen i Skåne, där de särskilda lägenheterna redovisats
i jordeböckerna såsom kronogatehus och skatteförsålts, eller också genom
intagning under enskild äganderätt vid skiften. Detta har underlättats genom
att dylika områden, öar, holmar och skär icke på något sätt redovisats
såsom kronan tillhöriga samt rättsvården beträffande dessa fastigheter icke
varit så organiserad, att inträffade förändringar i förhållandena kunnat följas
och kronans rätt kunnat med tillräcklig effekt tillvaratagas. Möjligheterna
att begagna dylika kronan tillhöriga odisponerade områden för uppförande
av fiskebodar eller dylikt torde därför åtminstone å vissa trakter
numera vara rätt beskurna. Ifrågasättas kan emellertid, om icke behovet
av dylika områden även minskats. Nutidens fiskare äro ej så beroende av
väder och vind för sina färder till och från fiskeplatserna, men hava däremot
starkt behov att för avsättningen av sin fångst snabbt komma till handelsplatser
med goda kommunikationer. Avståndet mellan fiskeplatsen och
vilostället kan därför utan olägenhet vara större nu än före de motordrivna
fiskefartygens tillkomst. Den i närheten av fiskeplatsen belägna fiskeboden
synes därför ofta ej vara så nödvändig, örn möjlighet finnes att vid bosättningsorten
taga redskapen i land för tillsyn. I motionen har ej framförts

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

5

några omständigheter, som tala mot det ovan anförda eller bestyrka att behov
föreligger av en lagstiftning rörande rätt att tvångsvis taga mark i anspråk
för uppförande av fiskebodar. Därest emellertid dylikt behov skulle
anses föreligga, synes någon principiell betänklighet mot en sådan lagstiftning
ej föreligga.

Såsom en sammanfattning av det anförda får kollegiet uttrycka den uppfattningen,
att gällande fiskelagstiftning visserligen måste anses behäftad
med vissa brister men att föl-utsättningarna för en utredning om en allmän
översyn av densamma icke för närvarande kunna anses vara för handen.
Däremot torde hinder icke möta för fortsatta partiella reformer såsom det
av kollegiet tillstyrkta förslaget om ändrade fiskerättsbestämmelser för Skånes
sydkust.

Lantbruksstyrelsens utlåtande har följande lydelse.

Motionärens utredningsförslag synes av bans motivering att döma först
och främst avse dels en ändring av lagen örn rätt till fiske, så att yrkesfiskare
erhålla utvidgad rätt till fiske dels ock en modifikation i fråga om äganrätten
till stranden till förmån för dem, som inneliava skattlagt fiske eller
eljest idka fiske. Dessutom beröras i motionen vissa andra spörsmål, vartill
lantbruksstyrelsen i det följande återkommer.

Efter ingående utredningar har riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag genom
beslut 1928, 1930 och 1932 företagit ändringar i lagen om rätt till fisket i
den riktningen, att strandägarens ensamrätt till fiske i större eller mindre
grad inskränkes. Genom dessa lagändringar åsyftades att bringa lagstiftningen
i överensstämmelse med å respektive orter rådande sedvänja. Till
grund för lagändringarna låg kungl, kammarkollegiets den 27 augusti 1924
avgivna utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster. I de fall,
där strandägare genom den nya lagstiftningen lidit intrång i sin förut utövade
ensamrätt till fiske, skulle han av statsmedel erhålla ersättning för mistad
fiskerätt. Genom särskilda lagar (184/1928, 198/1930 och 240/1932) hava
meddelats föreskrifter örn sådan ersättning.

Den nyssberörda lagändringen av år 1928 avsåg rätten till fiske i saltsjön
inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län, 1930 års ändring rätten till
fiske vid Skånes västkust och 1932 års ändring rätten till fiske efter strömming
vid östersjökusten från och med Uppsala till och med Blekinge län
samt vid Gotlands län.

Frågan om rätten till fiske vid Skånes södra och östra kust har icke varit
föremål för någon reglering från statsmakternas sida sedan den nu gällande
fiskerättslagens tillkomst 1896.

Vid kusterna av norrlandslänen råda enligt lagen örn rätt till fiske vissa
inskränkningar uti strandägarens ensamrätt till strömmingsfiske med rörligt
redskap. Uti sin förutnämnda utredning föreslog kammarkollegiet ytterligare
viss inskränkning i strandägarens rätt till sagda fiske.

Vad till en början angår rätten till fiske vid Skånes östra och södra kust
må erinras därom, att Malmöhus läns havsfiskeförening på sin tid hemställde
örn utredning i syfte att fisket med rörlig redskap inom strandäganderättsområdet
vid Skånes södra och östra kust måtte bliva fritt. Uti sitt
häröver till Kungl. Majit den 29 februari 1936 avgivna utlåtande hemställde
lantbruksstyrelsen på angivna skäl, att Kungl. Majit ville till utredning upptaga
ifrågavarande spörsmål.

Vidare har 1935 års fiskeriutredning uti sitt den 21 oktober 1937 avgivna
betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m. föreslagit
sådan ändring av lagen örn rätt till fiske, att mellan nuvarande femte och

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

sjätte stycket i 3 § i sagda lag skulle inskjutas ett stycke så lydande: »Vid
Malmöhus läns södra kust må varje svensk undersåte utöva fiske, med
undantag av fiske med fast redskap efter ål, eller agntäkt vid annans strand,
ändå att fall ej föreligger, som i tredje stycket sägs.» Detta förslag torde
beträffande Malmöhus läns sydkust i det väsentliga motsvara, vad Malmöhus
läns havsfiskeförening i ovannämnda framställning begärt, men å andra
sidan föreslår utredningen icke någon ändring beträffande Skånes ostkust.
Uti sitt över utredningens sagda betänkande den 27 januari 1938 avgivna
utlåtande hänvisade lantbruksstyrelsen lill sitt ovannämnda den 29
februari 1936 avgivna utlåtande.

Frågan om utredning rörande ändring av fiskerättslagen beträffande Skånes
södra och östra kust i motionärens syfte bar alltså redan bragts inför
Kungl. Majit. För den händelse motionen skulle avse ändringar även beträffande
landets västra kust samt ostkusten från och med Blekinge till och
med Uppsala län, så finner lantbruksstyrelsen det knappast vara lämpligt
att nu sätta i gång utredning härom, då statsmakterna, såsom ovan angivits,
nyligen efter långvariga och besvärliga utredningar för sagda kuststräckor
beslutat lagändringar rörande fiskerätten. Beträffande norrlandslänen har
genom kammarkollegiets ovannämnda förslag frågan örn ändring av rätten
till strömmingsfisket bringats inför Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande ändring av lagstiftningen rörande rätten till själva stranden
för fiskets utövande må erinras därom, att enligt 3 § i lagen om rätt till
fiske de, som enligt bestämmelserna i denna paragraf idka fiske vid annans
strand, äga att nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning
av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden, med skyldighet
dock att svara för skada och intrång.

Såsom i motionen omnämnes, bar tvist förekommit mellan innehavare av
skattlagt ålfiske och strandägare örn tillstånd för den förre att begagna
stranden för utnyttjande av fisket.

Den 31 december 1937 avgav lantbruksstyrelsen sålunda yttrande till
chefen för kungl, jordbruksdepartementet över en framställning av Edvin
Björkman i Malmö örn utredning rörande de skattlagda fiskena samt örn lagstiftningsåtgärder
till skydd för innehavare av dylika fisken och framhöll
däri, bland annat, att ställningen för innehavare av skattlagt fiske kunde
bliva ohållbar, om han icke på rimliga villkor kunde få begagna ett för
fiskets utnyttjande nödvändigt strandområde. Lantbruksstyrelsen hemställde,
att departementschefen ville till övervägande upptaga frågan örn utredning
rörande nämnda spörsmål.

I visst avseende ligger således frågan om fiskares rätt att utnyttja stranden
för fiskets bedrivande redan under Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande fiskares sätt att begagna stranden sträcker sig emellertid
motionens önskemål längre. Det framhålles i motionen, att många yrkesfiskare
icke hava så stor plats vid stranden, som behövs för den lilla fiskeboden,
och att fiskarena bliva avstängda från stranden genom utarrendering
av fisket till enskilda personer. Om ägare av skattlagda fisken även äga
den angränsande stranden, kunna enligt motionen både fiskeutövare, allmänhet
och samhällen hindras att komma till stranden.

I detta sammanhang vill lantbruksstyrelsen erinra därom, att 1912 års
riksdag (skrivelse nr 120) hemställt, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning rörande den norrländska fiskarebefolkningens bostadsförhållanden.
Av ärendets behandling i riksdagen framgick, att utredningen i främsta
rummet skulle avse fiskarenas möjligheter att skaffa sig platser för uppförande
av bostäder och fiskebodar samt för torkningsplatser, uppdragning
av båtar m. m. På grund av särskilda remisser har lantbruksstyrelsen den

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

7

27 februari 1929 och den 28 februari 1935 avgivit utlåtande uti detta ärende.
Uti det förstnämnda utlåtandet påpekar lantbruksstyrelsen, att svårigheter
ej sällan uppstode för fiskarena i södra delarna av landet att erhålla mark
för uppsättande av sjöbodar och torkningsställningar för redskap. Lantbruksstyrelsen
hemställde i båda utlåtandena, att utredning måtte verkställas
i syfte att bereda fiskarebefolkningen mera tryggade förhållanden beträffande
dels bostäder m. m. i norrlandslänen, dels ock tomtmark för sjöbodar
m. m.

Härigenom torde en viktig del av vad motionen synes åsyfta ävenledes
hava bragts under Kungl. Maj:ts omprövning.

Beträffande de skattlagda fiskena yttras i motionen, som nämnt, att de
under viss förutsättning kunde hindra både fiskeutövare, allmänhet och
samhällen att komma till stranden, samt att de skulle i betydande omfattning
lägga hinder i vägen för både fiske och strandrätt. Motionären ger
icke någon anvisning örn, huru bör förfaras med de skattlagda fiskena, men
det synes föresväva honom att staten skulle kunna göra anspråk på äganderätten
till dem.

Härtill torde böra erinras därom, att de skattlagda fiskena äro särskilda
fastigheter, som deras nuvarande ägare erhållit genom arv eller — och det
i många fall — genom köp förvärvat. Dessas äganderätt torde därför i de
allra flesta fall vara oomtvistlig. Staten torde således endast genom inlösen
kunna förvärva äganderätt till dem. Skattlagda fisken finnas i mycket stort
antal och deras inlösensumma skulle säkerligen uppgå till ett betydande belopp.
Örn staten inlöste dem uppstode vidare frågan, huru staten skulle använda
dessa fisken. Skulle de nedläggas eller skulle staten bruka dem,
exempelvis genom utarrendering. I sistnämnda fallet skulle de i motionen
påstådda olägenheterna av sagda fisken knappast bliva undanröjda.

Enligt lantbruksstyrelsen mening synas de av motionären nämnda olägenheterna
vara överdrivna, och styrelsen kan icke finna, att det ur fiskets
synpunkt skulle finnas tillräckliga skäl för statens övertagande av de skattlägga
fiskena.

Det synes icke fullt klart, vad motionären avser med att kommunerna
jämte staten skulle utöva bestämmanderätten till stranden och fördela nyttjanderätten
på det sätt, som bäst gagnade landet och folkets intressen.

Det torde emellertid vara tydligt, att förutsättningar för ett dylikt förfarande
icke skulle kunna åvägabringas utan ett ganska kraftigt ingripande uti
nu bestående rättsförhållanden. Såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna,
hava tillräckliga skäl för en dylik åtgärd icke påvisats.

Svenska ostkustfiskarnas centralförbund har yttrat följande.

Motionen har för avgivande av yttrande varit remitterad till samtliga centralförbundet
underlydande läns- och provinsförbunds styrelser ävensom
behandlats av centralförbundet vid dess årsmöte i Stockholm den 19 och 20
mars innevarande år.

I samband härmed torde böra nämnas, att centralförbundet på grund av
gjord framställning haft under behandling fråga örn en allmän revision av
gällande lag örn rätt till fiske samt kungl, fiskeristadgan. Med anledning
av den utredning, som centralförbundets styrelse på grund härav verkställt
i föreliggande fråga, beslöt årsmötet att i samband härmed även behandla
herr Joli. Nilssons motion. Av läns- och provinsförbundens styrelser avgivna
yttranden framgår följande.

Norrbottens läns kustfiskareförbund har med 4 röster mot 3 beslutat tillstyrka
en utredning i motionens syfte.

Västerbottens läns kustfiskareförbund, Ångermanlands kustfiskareförbund,

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

Medelpads kustfiskareförbund samt Uppsala läns kustfiskareförbund tillstyrka
likaledes den begärda utredningen.

Östergötlands kustfiskareförbund framhåller, att en lagstiftning i av motionären
angiven riktning ej torde vara erforderlig för Östergötlands vidkommande.
I detta yttrande har även Södermanlands skärgårdsfiskareförbund
instämt.

Gotlands fiskareförbund tillstyrker en utredning, men vill samtidigt uttryckligen
säga ifrån, att förbundet icke gillar principen, att kommunerna
skola få någon bestämmanderätt ifråga örn fiske- och strandrätt. Skulle
grunderna för fiskerätten komma att ändras, bör fiskerätten i så fall helt
överflyttas på staten och statens organ.

Stockholms läns fiskareförening. Av föreningens femton lokalavdelningar
ha tio tillstyrkt en utredning, men framhålles samtidigt, att jordägarens
fjällfiske måste skyddas. Strömmingsfisket borde däremot vara fritt för yrkesfiskaren.

De feni lokalavdelningar, som på det bestämdaste avstyrka en utredning,
ha hemställt, att deras skäl för att en utredning icke böra komma till stånd
måtte anföras i yttrandet till jordbruksutskottet. De angivna skälen äro i
huvudsak följande.

Nuvarande 180-metersgränsen bör bibehållas. De skäl, som möjligen kunna
tala för en ändring i Skåne, föreligga icke i Stockholms län. Strömmingsfisket
är för närvarande fritt och strandrätt för sjöbodar är också ordnad.
Fiskerätten är redan så hårt beskattad av från utom kommunen boende
fiskare, att en ytterligare lättnad härutinnan skulle bliva ödesdiger för fiskarena
inom länet, Garnäs befolkning kan endast tänkas existera genom att
tillsammans med övriga binäringar bedriva fiske eller tvärtom. Jorden är
nämligen uppdelad i små lotter, som ej lämna ägaren tillräckligt levebröd,
varför fiske måste bedrivas som biinkomst. Det bör icke vidtagas åtgärder,
som uppmuntra till, att fiskarena i större utsträckning än som nu sker
övergå till yrkesfiske. Kunde det däremot ordnas så, att gränserna för
strömmingsfiskets bedrivande sammanfölle med kommunernas och intillliggande
kommuners gränser, vore en utredning måhända befogad, men skulle
utredningen då taga sikte på, att bofasta skärgårdsbefolkningen kunde
hållas kvar i yttre skärgården. »Vi vilja i fortsättningen som hittills
fritt förfoga över vår fiske- och strandrätt inom ramen av de lagar, som redan
finnas, utan inblandning av vare sig stat eller kommun», framhåller till
sist en lokalavdelning.

En revision av gällande fiskeristadga i syfte att bl. a. få klarlagt vad som
förstås med uttrycken »inre» och »yttre» skärgård, framhåller Stockholms
läns fiskareförening som en nödvändig åtgärd ävensom, att fiskarena erhålla
bättre skydd i sin yrkesutövning bl. a. på så sätt, att tvistigheter, som
uppkomma vid översegling av fiskredskap, som är utlagd, matte behandlas
som åklagaremål i stället för som nu som skadeståndsmål.

Under hänvisning till att Svenska ostkustfiskarnas centralförbund i skrivelse
till Kungl. Majit hemställt att gällande lag om rät till fiske och fiskeristadga
måtte bliva föremål för en allmän översyn i yfte att få klarlagt
bl. a. sådana frågor, som vad förstås med »inre» och ttre» skärgård, får
centralförbundet såsom svar å jordbruksutskottets ren .ss anföra, att därest
en sådan allmän översyn kommer till stand torde järnv il de i herr Nilssons
motion berörda frågorna kunna komma under beaktande.

Centralförbundet tillåter sig även anföra, att under den överläggning,
som fördes i ärendet rörande denna fråga, framhölls „såsom betydelsefullt,
att vid eventuella ändringar i gällande lag om rätt till fiske måste man gå
fram med största försiktighet för att icke onödigtvis skada många fiskares

J ordbruksut skottets utlåtande Nr 76.

9

intressen. Beträffande en revision av fiskeristadgan, särskilt dess 7 §, ansågs
kravet på en revision väl motiverat.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund har i ärendet anfört följande.

Vad jordägarens ensamrätt till fiske inom ett område på 180 meter ut i
vattnet beträffar, räknat från 2 meters djup, synes oss denna lagbestämmelse
vara föråldrad och lagen bör ändras i överensstämmelse med nutidens krav.

Att yrkesfiskaren skall vara utestängd från fiske på stora områden utefter
kusten genom en föråldrad och numera oberättigad lagbestämmelse, kan ej
vara till annat gagn, än att göra yrkesfiskarens ekonomiska ställning ännu
sämre än vad den egentligen är. Därtill kommer den omständigheten, att dessa
fiskare, som i stort sett bedriva strand- och inomskärsfiske, äro i huvudsak
gamla fiskare, vilka slutat det egentliga större fisket, ävensom fiskare, som på
grund av sjukdom icke kunna deltaga i annat fiske, och salunda äro hänvisade
till hemmafiske. Detta speciellt vad västkusten beträffar.

Fiskarekåren, som enligt myndigheternas påståenden på grund av handelspolitiska
skäl icke kan få det skydd för sin näring som den så val behöver
genom importreglering, vilket sa gott som alla andra yrken och näringar fatt,
bör nu mera än någonsin få utöva sin näring fritt och obehindrat intill stranden
runt hela Sveriges kuster.

Det synes oss vara en skriande orättvisa mot våra yrkesfiskare, att jordägaren
skall ha bestämmanderätten över såväl land som vatten.

Genom att lagen ändras därhän, att fiskerätten blir fri för alla, har ju ej
därmed rätten fråntagits jordägaren att även idka fiske örn han vid sidan
av sitt jordbruk finner detta vara lönande. Det enda rätta ifråga om fiskerätt
vore väl att vattenområdet såväl intill stranden som längre ut till havs
vore förbehållet yrkesfiskarna, jorden disponeras av den jordägande befolkningen,
dock med en viss rätt för yrkesfiskaren att få begagna en viss del av
strandområdet, som är oundgängligen nödvändigt för hans yrkesutövning
dels som tilläggsplatser, dels för torkning och landning av fiskredskap samt
för sjöbodar. Denna rätt till strandområde bör stat och kommun kunna bestämma.

Med anledning härav får centralförbundet på det kraftigaste understryka
nödvändigheten av en skyndsam utredning i enlighet med motionären samt
för övrigt yrka bifall till motionen.

Malmöhus läns havs fiske förening har inkommit med följande yttrande.

Havsfiskeföreningen yttrade över 1935 års fiskeriutrednings »Betänkande
rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m.» och beträffande
»fiskerätten vid Malmöhus läns södra kust» sålunda:

»Förslaget om fritt fiske, med undantag för ålfiske med fast redskap, vid
sydkusten av länet, bör snarast upptagas till behandling och avgörande. Vid
upprepade tillfällen har detta framförts som ett synnerligen viktigt fiskareönskemål,
vilket n;lmera aktualiserats av anledning, som fiskeriutredningen
påpekar, nämligen-“litt en och annan jordägare börjat göra försök att, i samband
med utarrencf "ring av fisket med ålbottengarn, hävda sin ensamrätt till
allt fiske, trots att .''. ''anat fiske än ålfiske med fast redskap ansetts fritt.

Det bör därför idag stadgas att vid Malmöhus läns södra kust har varje
svensk medborgare*rätt att utöva fiske, med undantag av Bske med fast redskap
efter ål.» , ........

Havsfiskeföreningen vill nu uttala att den finner det synnerligen önskvärt
att ett lagstadgande av detta slag snarast kommer till stånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 76.

2

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

I fråga om strandrätten finner havsfiskeföreningen, att det, med hänsyn
till fiskerättsinnehavarens behov av strandplats för ett effektivt utnyttjande
av fisket, är påkallat, att det gives möjlighet för den som begagnar fisket
att å stranden placera sina redskap och därå uppföra fiskebod. Huruvida
denna sak lämpligast bör ordnas på så sätt, att staten eller respektive kommuner
finge dispositionsrätten till strandområdena, därom anser sig havsfiskeföreningen
icke för närvarande böra uttala någon bestämd mening. Huvudsaken
är dock, att fisket icke hindras genom att fiskaren förbjudes nyttja för
yrkesutövningen behövligt strandområde.

Malmöhus läns ålfiskares andelsförening har yttrat följande.

Det är ett livsintresse för oss fiskare, vilka bygga och bo utmed kusten
inom Malmöhus län, att skyndsamt få dessa frågor, vilka utgöi-a motionens
syfte, sakligt utredda.

De rent olidliga och oklara förhållanden, vilka äro rådande evad det gäller
Skånes kustfiske, hämmar fullkomligt denna närings sunda utveckling
och är en bidragande orsak till den ekonomiska missär, som är tillfinnandes
bland fiskerinäringens utövare. Vi hålla före att fisket utmed våra
kuster skall vara en fiskarnas tillhörighet under viss kommunal och statlig
kontroll. Vidare hålla vi före att den kuststräcka, vilken under tiden då
Skåne var en dansk besittning gick under benämningen forstranden (förstranden),
att denna strandremsa skall fritt få användas av fiskarna för att
där torka sina nät, draga upp sina båtar samt uppföra sina fiskebodar, av
lantmannen att där taga sin tång och grus samt för allmänheten att därifrån
utöva sitt badliv.

Slutligen har Stockholms läns fiskevattenägareförening avgivit följande
yttrande i ärendet.

Stockholms läns fiskevattenägareförening, som utgör en sammanslutningav
ägare och arrendatorer av fiskevatten inom Stockholms län, har vid
hållet möte beslutat att i anledning av denna motion avlåta skrivelse i ärendet
till jordbruksutskottet.

Herr Nilsson har — med åberopande av viss urgammal hävd i Skåne, t.
o. m. härrörande från den danska tiden — begärt, att kommunerna och vissa
fiskare skulle få fritt tillträde till strandrätt.

Först och främst bör framhållas, att Skåne är ett typiskt jordbruks- och
slättland, t. o. m. ansett såsom det bördigaste i hela Sverige. Under inga
omständigheter kunna dess natur- och levnadsförhållanden jämföras med
t. ex. det bergiga och kala Bohuslän eller med de bergknallar, som utgöra
den visserligen ur turistsynpunkt mångomsjungna »leende och natursköna»
skärgården i Stockholmstrakten bl. a.

Vattnet och strandrätten utgöra för skärgårdsbon detsamma som åkerfälten
för lantbon, enkannerligen för skåningen.

Ur vattnet hämtar skärgårdsbon icke blott sin föda utan också medel tdl
att betala sådana produkter, som han måste köpa på annat håll, för att
icke tala om skatter och statsbidrag till alla möjliga ändamål.

Herr Nilsson anser, att strandrätt skall frigivas åt vissa fiskare utan viborn
någon vill öppna en affär eller en butik, och icke äger ett hus, så
måste han hyra lokal efter sina ekonomiska förhållanden.

Herr Nilsson ifrågasätter icke ens någon ersättning åt strandagaren.

Strandägaren har liksom varje annan ägare i laga form förvärvat sin
äganderätt, antingen genom arv eller genom köp eller möjligen genom arrende.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

11

Skulle äganderätten fråntagas strandägaren kommer i mångå fall den
nuvarande ägaren att bli utan inkomst och utan försörjningsmöjlighet för
sig, för sin familj och för sina efterkommande samt faller stat och kommun

till last. 0 „

Stockholms läns fiskevattenägareförening får därför pa det bestämdaste
inlägga sin protest mot det av herr Nilsson väckta förslaget.

Vidare torde här antecknas, att lantmäterisiyrelsen i framställning till
Kungl. Majit den 14 februari 1938 ingående belyst frågan örn sambandet
mellan ägogränslagstiftningen och fiskerilagstiftningen samt framhållit dels
angelägenheten av att vid den åt lagberedningen uppdragna revisionen av
jordabalken de nuvarande föråldrade och bristfälliga bestämmelserna om
ägogränser i vatten bliva ersatta av klarare och utförligare stadganden dels
ock att före eller samtidigt med ifrågasatt fiskerättslagstiftning det i vissa
avseenden oklara spörsmålet om strandäganderättens omfattning i havet
och de stora insjöarna på ett eller annat sätt bör klarläggas genom ny lagstiftning.

De i förevarande motion påtalade olägenheterna för allmänheten, enkannerligen
fiskarbefolkningen, som anses förevara vid Skånes sydkust, främst
på grund av nuvarande rättsförhållanden i avseende å nyttjande av strand
och utövande av skattiagt fiske, vitsordas i viss utsträckning av de över motionen
avgivna yttrandena. Utskottet får erinra om att fiskelagstiftningen
under de senare åren vid olika tillfällen varit föremål för åtskilliga betydelsefulla
ändringar. På detta invecklade rättsområde föreligga därjämte
vissa icke slutbehandlade utredningar och framställningar om ytterligare
lagändringar, avseende även den skånska kusten. Liksom kammarkollegiet
finner utskottet det önskvärt, att fortsatta reformer på området genomföras
utan det dröjsmål, som torde vara ofrånkomligt vid en allmän översyn
av fiskelagstiftningen. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit,
med beaktande av de i motionen framförda synpunkterna, ägnar hithörande
spörsmål nödig uppmärksamhet och vidtager de åtgärder, som kunna befinnas
påkallade och görliga utan tidsutdräkt, nu särskilt vidkommande den
skånska sydkustens fiskerättsförhållanden. Med hänsyn härtill finner utskottet
icke anledning att tillstyrka skrivelse till Kungl. Majit med anhållan
om den i motionen begärda utredningen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att motionen I: 114 må anses besvarad med vad utskottet
anfört.

Stockholm den 3 maj 1938.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Utskottet.

Närvarande: se utlåtande nr 77.