Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
1
Nr 34
Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1938 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag
från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
I en till riksdagen avlåten, den 12 mars 1938 dagtecknad proposition nr
243, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om rätt för Konungen att
medgiva undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Berörda förslag är av följande lydelse:
om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning.
Härigenom förordnas som följer:
Konungen äge på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss bestämd
tid, dock ej längre än till och med den 30 juni 1943, mottaga inlåning, utöver
den enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse tillåtna, med högst ett
belopp motsvarande vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Fö r sl a g
till
Lag
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 8 sami. Nr 34.
1
9
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse innehåller beträffande
bankaktiebolags inlåning följande föreskrifter.
För bankaktiebolag, vars egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor,
får inlåningen allenast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning
innestår hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet
av bolagets egna fonder. Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner
kronor, må inlåning äga rinn högst till belopp av tjugufem miljoner kronor
ökat med nio gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och
fem miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger
beloppet av bolagets egna fonder.
Ifrågavarande bestämmelser, vilka tillkommit genom lagändring från och
med den 1 januari 1921, hava emellertid genom tillfällig lagstiftning modifierats,
senast genom lag den 31 maj 1934 (nr 193). Enligt denna lag
bemyndigades Konungen att för viss bestämd tid, dock ej längre än till och
med den 30 juni 1936, medgiva undantag från ifrågavarande föreskrifter dels
på det sätt, att bank, vars egna fonder uppginge till mera än fem miljoner
kronor, kunde befrias från skyldighet att iakttaga stadgandet att inlåningen
icke må överstiga åtta gånger beloppet av de egna fonderna, och dels
såtillvida, att utöver det belopp, vartill banks inlåning jämlikt banklagen
samt medgivande som nyss nämnts högst finge uppgå, inlåning kunde förklaras
tillåten med ett belopp motsvarande bankens inneliggande kassa jämte
vad för bankens räkning innestode hos Sveriges riksbank.
I skrivelse den 10 januari 1938 har bank- och fondinspektionen, med överlämnande
av en av svenska bankföreningens styrelse den 15 december 1937
gjord framställning i ämnet, hemställa, att för innevarande års riksdag måtte
framläggas förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva undantag från
vad i 49 § banklagen stadgas angående bankaktiebolags inlåning.
Till stöd för sin framställning har svenska bankföreningens styrelse anfört
i huvudsak följande.
Giltighetstiden för 1934 års lag hade utgått vid en mycket oläglig tid. Det
utomordentliga penningöverflödet under de senaste åren hade åstadkommit
en onormal tillströmning av insättningar till bankerna, varigenom det —
oaktat åtgärder av olika slag vidtagits — för flera av dem blivit omöjligt att
vidmakthålla det föreskrivna förhållandet mellan inlåning och fonder. Den
stora inlåningsökningen uppvägdes icke av en motsvarande ökning av utlåningen.
Överskottsmedlen kunde icke placeras genom kreditgivning utan
innestode på räntelös räkning i riksbanken. Det kunde därför icke med
fog anses, att den säkerhet, som bankerna borde erbjuda, blivit i någon mån
försvagad genom inlåningsökningen. Läget vore av den tillfälliga och onormala
karaktär, att det icke syntes lämpligt att söka rättelse vare sig genom
ökning av de ifrågavarande bankernas aktiekapital eller genom någon definitiv
ändring av banklagen. Det riktiga syntes vara att ånyo tillgripa tillfällig
lagstiftning. Dennas innebörd syntes böra vara en för viss tid, förslagsvis
fem år, meddelad rätt för Konungen att i fråga om bank, som därom
gjorde ansökan, tillåta, att bankens inlåning överskrede det enligt banklagen
medgivna maximum med visst efter omständigheterna utmätt belopp,
som dock icke finge överstiga summan av bankens inneliggande kassa och
vad för bankens räkning innestode hos riksbanken.
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
3
Bank- och fondinspektionen tiar inledningsvis upplyst bland annat, att vid
slutet av år 1937 inlåningen för fem banker överskridit det i banklagen föreskrivna
maximum.
Inspektionen har vidare anfört huvudsakligen följande:
För bankerna hade de rådande penningförhållandena medfört stora svårigheter
att ställa sig banklagens inlåningsföreskrifter till efterrättelse. Härför
erbjöde sig allenast två utvägar, nämligen avvisande av inlåning och ökning
av de egna fonderna. Även om det i undantagsfall förekommit, att
banker, då det gällt större belopp huvudsakligen från nya insättare, avvisat
inlåning, kunde en dylik väg för reglerande av inlåningsrelationen dock icke
vara i vanliga fall praktiskt användbar. Fondökning åter hade skett och
kunde beräknas komma att företagas genom avsättning av vinstmedel till
reservfond eller dispositionsfond. En ökning av grundfond genom nyemission
kunde däremot icke lämpligen påkallas i andra fall än då nyinvesterat
kapital kunde beräknas få placering i vederbörande banks utlåningsrörelse.
Då man sålunda icke för närvarande på den gällande banklagens grund
kunde komma till rätta med de förevarande förhållandena, måste man enligt
bank- och fondinspektionens förmenande tillgripa en tillfällig lagstiftning
för förhållandenas reglerande. Det förslag, som innefattades i den nu förevarande
framställningen och som icke till sina verkningar syftade så långt
som 1934 års tillfälliga lagstiftning, vöre enligt inspektionens mening av beskaffenhet
att böra i huvudsak läggas till grund för en dylik lagstiftning.
Fullmäktige i riksbanken hava i ett den 3 februari 1938 avgivet utlåtande
i ärendet anfört bland annat följande:
Till följd av den ökade fondbildning, som bankerna enligt numera offentliggjorda
meddelanden kunde beräknas besluta vid ordinarie bolagsstämmor
år 1938, skulle icke samma anledning föreligga för en provisorisk lagstiftning
som då förslaget framställdes. Fullmäktige ansåge sig det oaktat icke
böra motsätta sig bifall till förslaget. Fullmäktige ville emellertid ifrågasätta,
huruvida det icke skulle vara tillräckligt för att uppnå det med den
begärda lagstiftningen avsedda syftet, om bemyndigandet för Konungen att
medgiva ökad inlåning begränsades till att avse endast vad som motsvarade
sådana medel, som för vederbörande banks räkning innestode hos riksbanken.
Utskottet har för sin del icke funnit anledning till erinran mot det genom
förevarande proposition framlagda lagförslaget och får alltså hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Stockholm den 26 april 1938.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg, Berling*, Sanden*, Bjurström,
Nilsson i Mölndal, Swartling och Bodin i Visby;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Svedman.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.