Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1938 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionering av vissa fjärdingsman.
I en den 3 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 246, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositonen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att,
i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande departementschefen
förordade grunder, besluta angående statsbidrag till pensionering av fjärdingsman,
vilka blivit entledigade på grund av tillkomsten av 1925 års polislag,
att utgå från anslaget til! diverse pensioner och understöd m. m.
Beträffande motiveringen för nämnda förslag får utskottet, i den mån redogörelse
härför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.
Enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets utgörande,
vilken genom den nya polislagens genomförande från och med den
1 januari 1932 upphört att gälla, skulle varje socken i landet vara skyldig
att anställa minst en fjärdingsman; dock finge med länsstyrelsens medgivande
två eller flera smärre socknar, som gränsade intill varandra, förena sig
örn en fjärdingsman. Fjärdingsman utsågs av kommunalstämman för en
tid av minst tre år i sänder och skulle av kommunen förses med skälig lön.
I instruktionen för fjärdingsmännen den 29 september 1899 föreskrevs, att
de skulle vara skyldiga biträda landsfiskalerna ej blott med egentliga polisgöromål
utan även med handräckningsgöromål.
Genom den i samband med ikraftträdande av 1925 års polislag genomförda
nya distriktsindelningen blevo vissa fjärdingsmanssysslor överflödiga,
och på grund av skärpta kompetensfordringar och föreskrifter beträffande
viss pensionsålder kunde en del fjärdingsman icke erhålla förnyad anställning.
. Någon rätt för fjärdingsman, vilken icke blivit underkastad bestämmelserna
i den nya polislagen, att vid avgång från tjänsten erhålla pension förefinnes
icke. I enstaka fall har dock vederbörande kommun tillerkänt fjärdingsman
sådan förmån. Vid flera tillfällen har jämväl riksdagen under
vissa villkor beviljat pension åt sådan befattningshavare, men fjärdingsmannen
har då samtidigt varit polisman, till vars avlönande statsbidrag utgått.
Bihang lill riksdagens protokoll 1038. 8 sami. Nr 33.
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
I skrivelse den 31 oktober 1930 gjorde svenska polisförbundet framställning
i syfte att åtgärd måtte vidtagas för beredande av pension eller understöd
av statsmedel åt inom landskommuner anställda fjärdingsman och
polismän, vilka i samband med den nya polislagens ikraftträdande förlorat
sin befattning, dock under förutsättning att denna innehafts i minst 10 år och
att årslönen uppgått till minst 300 kronor.
I häröver avgivet utlåtande den 31 december 1932, därvid fogats yttranden
från samtliga länsstyrelser, anförde statskontoret bland annat:
Fjärdingsmannabefattningen syntes oftast hava varit att betrakta såsom
bisyssla. I en del fall torde visserligen fjädringsmannen av befattningen ifråga
hava erhållit sin huvudsakliga försörjning, men då han med hänsyn till
sättet för tjänstens tillsättande icke med säkerhet kunnat påräkna förnyad
anställning efter tjänstetidens utgång, torde han få anses hava varit inriktad
på möjligheten att bliva nödsakad övergå till annan verksamhet. Genom
övergångsbestämmelserna i polislagen torde även i allmänhet hava möjliggjorts
för befattningshavare, som icke kunnat förvänta återanställning, att
förbereda övergång till annan sysselsättning.
Det ville synas statskontoret, att genomförandet av den nya polisorganisationen
icke kunde åberopas såsom skäl för staten att åtaga sig eller bidraga
vid pensionering av sådana fjärdingsman, varom här vore fråga. Med
hänsyn till fjärdingsmannabefattningens allmänna karaktär av bisyssla
skulle en pensionering av ifrågavarande befattningshavare även innebära en
avvikelse från de principer, som tillämpades vid statlig pensionering. Då
befattningarna i fråga därjämte vore att anse såsom uteslutande kommunala
tjänster, ehuru med desamma varit förenad skyldigheten att utöva vissa
statliga funktioner, torde det enligt statskontorets mening närmast åligga vederbörande
kommuner att sörja för innehavarnas pensionering. Statskontoret
hyste därför starka betänkligheter mot vidtagande av åtgärder i den
riktning, som i polisförbundets framställning avsåges.
Därest emellertid billighetsskäl skalle kunna anses motivera, att staten
lämnade sin medverkan vid lösande av berörda fråga, syntes detta lämpligast
böra ske i form av statsbidrag till kommun, som förklarat sig villig att
enligt vissa grunder åtaga sig pensionering av sådan fjärdingsman, som genom
den nya polislagens tillkomst icke kunnat beredas förnyad anställning.
Såsom villkor för statsbidrag torde därvid böra gälla, att fjärdingsmannen
under en längi-e följd av år innehaft sin befattning, att han kunde sägas av
densamma hava erhållit sin huvudsakliga försörjning, samt att han vid avgången
ur tjänst uppnått viss levnadsålder. Det syntes jämväl skäligt, att
hänsyn toges till vederbörande befattningshavares behov av understöd.
Statskontoret uppdrog härefter vissa närmare riktlinjer för ordnandet av
ifrågavarande pensioneringsspörsmål.
Genom beslut den 18 oktober 1935 fann Kungl. Maj:t den av polisförbundet
gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I anledning av två vid 1936 års riksdag väckta likalydande motioner
(I: 148 och 11:462) om statsbidrag till kommuner för pensionering av vissa
fjärdingsman anhöll riksdagen i skrivelse nr 188 under åberopande av vad
som anförts i bankoutskottets utlåtande nr 36, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
utredning rörande frågan om pensionering av fjärdingsman, vilka blivit
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
3
entledigade på grund av tillkomsten av 1925 års polislag, samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Bankoutskottet anförde i sitt berörda utlåtande bland annat följande:
Otvivelaktigt medförde 1925 års polislagstiftning för fjärdingsmannakårens
vidkommande vissa svårigheter därigenom att åtskilliga befattningshavare
utan eget förvållande berövades möjligheten till fortsatt anställning. Det hade
synts utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke staten av billighetsskäl
horde i någon mån bidraga till pensioneringen av fjärdingsman, som sålunda
nödgats frånträda sin tjänst på grund av polislagens ikraftträdande. I betraktande
av de av statskontoret anförda, i och för sig bärande skäl, som
talade mot åtgärder från statens sida i berörda avseende, vore det emellertid
av vikt, att grunderna för statens medverkan så avvägdes, att densamma
begränsades till vad som måste anses vara rimligt med hänsyn till de särskilda
anställnings- m. fl. förhållanden, som förelegat beträffande de fjärdingsmän,
varom här vore fråga.
Sedan Kungl. Hajd uppdragit åt statskontoret att verkställa den av riksdagen
i förenämnda skrivelse avsedda utredningen, har statskontoret med utlåtande
den 14 oktober 1937 överlämnat utredning och förslag i ämnet.
Statskontoret har härvid framhållit, att vid den omprövning, som nu vidtagits
av förevarande fråga, ämbetsverket funnit övervägande skäl tala för
att en reglering av här åsyftade fjärdingsmans pensionering bomme till
stånd efter i huvudsak de riktlinjer, som statskontoret i sitt tidigare utlåtande
angivit. Beträffande förutsättningarna för statsbidrag till pensioneringen,
statsbidragets storlek, handläggningen av dessa pensionsfrågor samt
kostnaderna för pensioneringen m. m. har statskontoret anfört bland annat
följande:
Såsom statskontoret i sitt tidigare utlåtande framhållit och bankoutskottet
biträtt, borde statsbidrag utgå endast till pensionering av sådana fjärdingsman,
vilkas entledigande skett i anledning av den liga polisorganisationens införande
i kommunen. Skulle emellertid sålunda entledigad fjärdingsman på
förordnande under en kortare tid hava uppehållit den nya befattningen i avvaktan
på tjänstens tillsättande med kompetent innehavare, borde detta icke
i och för sig utgöra hinder för kommunen att erhålla statsbidrag till fjärdingsmannens
pension. Givetvis borde dock vid statsbidragets avvägning
hänsyn icke få tagas till den lön, som under förordnandet efter entledigandet
uppburits.
För erhållande av pension borde fjärdingsmannen vid tidpunkten för den
nya polisorganisationens genomförande i kommunen hava uppnått en levnadsålder
av 50 år.
I fråga örn anställningstidens längd borde fastslås fordran på att vederbörande
vid tidpunkten för den nya polisorganisationens genomförande i orten
under en sammanlagd tid av minst 15 år innehaft anställning som fjärdingsman.
För alt möjliggöra tillräcklig smidighet i tillämpningen ansåge statskontoret
fordran på någon i penningar fixerad minimiavlöning icke böra uppställas
utan syntes endast böra fastslås det allmänna villkoret, alt fjärdingsmannaanställningen
utgjort fjärdingsmannens huvudsakliga sysselsättning och
förvärvskälla.
Såsom villkor för statsbidrag borde uppställas krav på alt behov av un -
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
derstöd förelåge, så att fjärdingsmannen icke utan sådan pension, som här
avsåges, ägde skälig bärgning.
Vidare syntes böra uppställas det villkoret, att fjärdingsmannen i sin
tjänstgöring gjort sig förtjänt av gott vitsord.
Slutligen torde som förutsättning för att statsbidrag skulle utgå böra fordras,
att den av kommunen beviljade pensionen fyllde vissa minimikrav. Till
utgångspunkt vid beräkningen av det pensionsbelopp, vilket borde läggas till
grund för avvägningen av statsbidraget, borde tagas fjärdingsmannens medellön
under de fem sista åren före polisorganisationens genomförande i
kommunen. I lönen torde böra få inräknas värdet av förekommande naturaförmåner,
uppskattade efter ortens pris, men däremot icke sportler, såsom
indrivningsprovisioner o. dyl.
I anslutning till vad som gällde vid statlig pensionering syntes en differentiering
av pensionen med hänsyn till antalet uppnådda tjänstår vara på
sin plats. Lämpligt torde härvid vara att uppdela fjärdingsmännen i tre
grupper med hänsyn till deras sammanlagda anställningstid, den första omfattande
sådana fall, där anställningstiden uppginge till 15 men ej 20 år,
den andra sådana, där anställningstiden uppginge till 20 men icke 25 år,
samt den tredje fall, där anställningstiden uppginge till 25 år eller därutöver.
En skälig avvägning av pensionen i de olika fallen vunnes därest pensionen
för den första gruppen bestämdes till 2/5 av medellönen, för den andra
till 1/2 av medellönen och för den tredje till 2/3 av medellönen. Härvid förutsattes,
att dyrtidstillägg icke skulle ifrågakomma.
Därest den av kommunen bestämda pensionen understege vad som här
för de olika fallen angåves, borde statsbidrag icke utgå. Givetvis borde hinder
icke möta för vederbörande kommun alt fastställa pensionen till högre
belopp än som ovan sagts. I så fall borde dock statsbidraget utgå endast folden
del av pensionen, som beräknades motsvara en pension, avvägd efter
sagda grunder.
Statsbidraget syntes böra fixeras till hälften av den av kornmunnen beviljade
pensionen, avvägd enligt ovan angivna grunder. Därjämte syntes
vara lämpligt att uppställa den begränsningen, att statsbidraget icke skulle
få överstiga 600 kronor.
I fråga örn tiden för pensions utgående ansåge statskontoret statsbidraget
böra beräknas från och med den dag, kommunen medgivit pension skola
utgå, dock tidigast från och med ingången av det kalenderår, under vilket
ansökan om statsbidrag ingivits till länsstyrelsen. Statsbidraget syntes böra
utgå så länge kommunen utbetalade pension, dock — i anslutning till vad
som gällde vid pensionering av statstjänstemän — i intet fall längre än till
och med den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.
Det torde kunna förutsättas, att kommunen gåve sitt pensionsåtagande en
sådan form, att pensionen upphörde att utgå, därest den pensionerade fjärdingsmannen
genom arv eller annorledes komme i så förbättrade ekonomiska
förhållanden, att han utan pensionen ägde skälig bärgning. I så fall
bortfölle uppenbarligen även statsbidraget.
Beträffande den myndighet, som skulle hava att pröva ärenden rörande
statsbidrag, ävensom utbetalningen av statsbidraget ansåge statskontoret
önskvärt, att en central prövning av hithörande ärenden komme till stånd.
Ämbetsverket förordade i sådant hänseende att den slutliga prövningen av
ifrågavarande ärenden Indes i Kungl. Maj:ts hand.
Beträffande kostnaderna för genomförande av ifrågavarande förslag ville
statskontoret framhålla, att de fjärdingsmän, vilka med avseende å antal
tjänstår och ålder vid avgången kunde tänkas komma ifråga till erhållande
av pension enligt förslaget, uppginge till 287. Skulle för samtliga de bland
dessa fjärdingsmän, vilka haft en medellön av mer än 400 kronor — sam
-
Bankoutskottets utlåtande Nr
5
manlagt 161 — statsbidrag utgå, komme den årliga kostnaden för statsverket
att belöpa sig till i runi tal 33,000 kronor. Av ovannämnda 161 fjärdingsman
torde emellertid icke mer än en tredjedel eller högst hälften fylla
förutsättningarna för statsbidrag, vilket skulle innebära, att den årliga kostnaden
för statsverket komme att uppgå till i runt tal 15,000 kronor. Ytterst
bleve emellertid statens kostnad beroende på i vilken utsträckning kommunerna
komme att pensionera ifrågavarande befattningshavare. Med hänsyn
härtill och då under det första budgetår, de nya bestämmelserna bleve gällande,
möjligheten att erhålla statsbidrag knappast torde komma att tagas i
anspråk i full utsträckning, ansåge statskontoret för sagda budgetår ett anslag
å 10,000 kronor vara tillräckligt.
Föredragande departementschefen har anfört huvudsakligen följande:
Kungl. Majlis ståndpunktstagande till den av svenska polisförbundet år
1930 gjorda framställning hade icke inneburit ett avvisande i princip av
lanken, att statsmakterna skulle under vissa förutsättningar bidraga till pensioneringen
av fjärdingsmän, som entledigats i anledning av den nya polislagens
tillkomst. Den då föreliggande utredningen ansågs emellertid utvisa,
att stora svårigheter förelåge att genom generella regler på ett rättvist och
rationellt sätt avgränsa de fall, då pensionering under statens medverkan
borde äga rum, ävensom att dessa fall icke syntes uppgå till större antal än
att frågan örn pension lämpligen kunde efter inkomna framställningar i de
särskilda fallen underställas riksdagens prövning. Den ytterligare utredning
i förevarande ämne, som verkställts i anledning av 1936 års riksdagsskrivelse,
syntes departementschefen bekräfta, att fall kunde förekomma, då
staten av billighetsskäl borde bidraga till pensioneringen av här avsedda
fjärdingsmän.
I fråga örn de villkor beträffande omfattningen av fjärdingsmannens
tjänstgöring m. m., som borde uppställas för att pensionering under statens
medverkan skulle äga rum, funne departementschefen sig kunna biträda
statskontorets i dess senaste utlåtande framlagda förslag. I ett icke oväsentligt
hänseende ansåge departementschefen sig emellertid böra förorda en
komplettering i skärpande riktning. Departementschefen avsåge härvid
äldre fjärdingsmän, som visserligen formellt kunde sägas hava lämnat anställningen
på grund av den nya polisorganisationen men i realiteten på
grund av sin ålder icke kunnat kvarstå eller i varje fall icke bort kvarstå
någon längre tid, .även örn den nya organisationen icke kommit till stånd.
Enligt statskontorets förslag skulle kommun kunna göra anspråk på statsbidrag
även för pensionering av dylik fjärdingsman. Ett beviljande av
statsbidrag i ett sådant fall syntes emellertid icke vara förenligt med utgångspunkten
för den nu ifrågavarande pensioneringen och borde därför icke
ifrågakomma.
Mot vad statskontoret föreslagit beträffande avvägningen av pensionerna
och statens andel i desamma funne departementschefen icke anledning till
erinran.
På sätt den föregående redogörelsen utvisade innebure statskontorets förslag,
att statens medverkan till pensioneringen skulle ske i den form, alt statsbidrag
utginge till kommun, som tillerkänt fjärdingsman pension enligt de
av statskontoret föreslagna allmänna grunderna. Dessa grunder liksom stålens
bidragsskvldigliet skulle regleras genom särskilt utfärdade och av riksdagen
godkända författningsbestämmelser. En sådan anordning, enligt vilken
prövningen av frågan, örn de allmänna villkoren för pensionering under
statens medverkan vore för banden, i första band skulle ankomma på vederbörande
kommun, ansåge departementschefen sig dock icke böra förorda.
Med hänsyn till de många och svårbestämbara faktorer, som — enligt vad
Biliam) till riksdagens protokoll 193S. 8 sami. Nr 33. I
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Utskottet.
även statskontoret framhållit — Romme att inverka på bedömandet av pensionsfrågor,
som nu avsåges, kunde lätteligen det fall inträffa, att kommun
komme att bygga beslut om pension på oriktiga antaganden om rätt till
statsbidrag. Detta skulle i sin tur vara ägnat att försvåra en enhetlig och
obunden prövning av bidragsfrågan från vederbörande statliga myndighets
sida. Såsom lämpligare form för prövningen av hithörande ärenden ville
departementschefen förorda, att bemyndigande av riksdagen utverkades för
Kungl. Majit att i de särskilda fallen besluta angående statens bidrag till
här ifrågavarande pensionering i huvudsaklig överensstämmelse med förut
angivna allmänna riktlinjer. Kungl. Majit skulle sålunda hava att efter
inkomna framställningar pröva förliandenvaron av förutsättningarna för
statens medverkan, och Kungl. Majits beslut skulle — i händelse dylik medverkan
borde äga rum -— utmynna i medgivande av rätt för kommun till
statsbidrag till pensioneringen under vissa villkor.
Då statens bidrag till ifrågavarande pensioneringskostnader till sin natur
vore att likställa med pensionsutbetalningar, torde desamma böra bestridas
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
Emot de av föredragande departementschefen förordade grunderna för
utgivande av statsbidrag till pensionering av vissa fjärdingsman, vilka genom
tillkomsten av 1925 års polislagstiftning förlorat sin anställning, har
utskottet icke funnit något att erinra. Då det här gäller en diskretionär
prövning av bidragsfrågorna finner utskottet välbetänkt, att såsom departementschefen
föreslagit, bemyndigande lämnas Kungl. Majit att i huvudsaklig
överensstämmelse med de i propositionen angivna allmänna riktlinjerna
i de särskilda fallen besluta angående statens bidrag.
Kostnaderna för statens medverkan till pensioneringen har av statskontoret
beräknats till i runt tal 15,000 kronor för budgetår. För nästkommande
budgetår räknar ämbetsverket dock icke med högre kostnader än
10,000 kronor. Dessa beräkningar hava icke givit utskottet anledning till
erinran. I enlighet med departementschefens förslag torde ifrågavarande
kostnader böra bestridas av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till diverse pensioner och understöd m. m.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts förevarande proposition.
Stockholm den 5 april 1938.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg, Berling, Danielsson, Swartling,
Sundvik och Ohlin*;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Gustavson i Västerås, Svedman,
Johansson i Djursnäs, Mattsson, Sundström i Vikmanshyttan och Dahlbäck*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
387792. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.