4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1938 kl. 1 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag angående borttagande av
räntegottgörelse vid restitution av utskylder m. m.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 29, har herr Verner Andersson hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa det Kungl. Majit täckes låta verkställa
skyndsam utredning samt för riksdagen framlägga de förslag som därav
kunna föranledas, angående
a) Huruvida skäl föreligga att bibehålla räntegottgörelse vid restitution av
skatter och utskylder.
b) Om räntegottgörelse anses alltjämt böra utgå, utreda frågan om att
bringa denna räntegottgörelse i bättre överensstämmelse med nuvarande ränteläge,
samt därjämte närmare precisera bestämmelserna för vilka fall dylik
gottgörelse skall lämnas.»
Beträffande motiveringen för denna hemställan, i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. äger envar, som efter besvär över taxering eller debitering
vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld eller
avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller avgift,
vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, erhålla ränta
därå efter fem procent från och med den dag, beloppet visas vara av honom
guldet, till den dag, detsamma återbekommes. Ränta utgår dock ej för längre
tid än till dess trettio dagar förflutit, efter det Kungl. Maj:ts beslut i
besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets beslut i målet vunnit
laga kraft.
Vad sålunda stadgats gäller ej med avseende å återbetalning av pensionsavgift
enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering (förordning
den 2 april 1937).
I motionen har bland annat framhållits, att bestämmelsen örn räntegottgörelse
vid restitution av utskylder m. m. tillkommit vid en tidpunkt med
avsevärt högre ränteläge än det nuvarande. Det syntes numera knappast
vara befogat att bibehålla en räntegottgörelse, som vore ungefär dubbelt
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
5
så stor som bankernas gällande inlåningsränta. Frågan, huruvida sådan
gottgörelse överhuvud taget borde utgå, borde även göras till föremål för
omprövning. För en skattskyldig, som vunne nedsättning i sin taxering
och därmed erhölle återbäring av erlagda skattebelopp, innebure redan detta
en så betydande förmån att ytterligare gottgörelse i ränteavseende knappast
kunde anses motiverad.
Vid olika tillfällen hava förslag framlagts om ändring av bestämmelserna
angående räntegottgörelse vid restitution av utskylder m. m. I en vid
1935 års riksdag väckt motion föreslogs, att räntan i dylikt fall borde beräknas
efter den vid tidpunkten för återbekommandet av utskylderna gällande
inlåningsräntan å postsparbanken. I sitt i anledning av motionen
avgivna betänkande (nr 16) erinrade 1935 års bevillningsutskott, att Överståthållarämbetet
i en den 9 augusti 1934 dagtecknad skrivelse föreslagit Kungl.
Majit att utverka riksdagens bemyndigande att för varje år fastställa den
ränta, som för det året skulle utgå i bland annat nu förevarande avseende,
och hade det därvid synts ämbetet, att denna ränta borde stå i nära överensstämmelse
med den räntesats, staten vid tiden för fastställandet själv
behövde erlägga vid upplåning, över denna framställning hade statskontoret,
riksräkenskapsverket och kammarrätten avgivit utlåtanden samt därvid
i olika hänseenden framställt erinringar mot det av Överståthållarämbetet
framlagda förslaget. I sitt förenämnda betänkande hemställde utskottet, att
motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, och denna hemställan bifölls av
riksdagen. Till stöd för nämnda hemställan anförde bevillningsutskottet i
huvudsak följande:
Syftet med ifrågavarande bestämmelse örn rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. hade varit att bereda skattskyldig, vilken åsatts taxering
som sedermera nedsattes, skydd mot ränteförlust. Givet vore att den skattskyldige
icke borde beredas någon vinst i anledning av att han påförts oriktig
taxering. Det vore därför önskvärt, att räntefoten i förevarande fall avvägdes
så, att densamma så nära som möjligt anslöte sig till det allmänna
ränteläget under den tid, tvist angående den skattskyldiges taxering påginge.
Att på sätt motionären föreslagit anknyta räntesatsen till den tidpunkt, då
utskylderna skulle återbetalas, syntes icke tillfredsställande liksom ej heller
att bestämma räntesatsen efter en medeltalsränta för viss längre tid eller
efter den å statslån eller andra dylika lån utgående räntan. Även under dåvarande
ränteläge kunde inträffa, att skattskyldiga vid förekommande upplåning
av medel för gäldande av påförda utskylder finge vidkännas en ränta,
som läge väsentligt över räntesatsen i berörda fall. Härtill komme, att en
räntefot av fem procent i förevarande fall icke torde kunna anses vara så
hög, att densamma borde uppmuntra de skattskyldiga att fördröja framläggandet
av erforderlig utredning i tvister angående taxering för att därigenom
söka uppskjuta avgörandet under en längre tid och på detta eller annat sätt
söka förskaffa sig obehörig räntevinst. Då dessutom en räntefot av fem procent
fastställts icke blott för det av motionären berörda fallet utan jämväl
för vissa andra fall inom det offentligrättsliga området, syntes skäl tala för
att ifrågavarande spörsmål icke såges för sig utan i ett större sammanhang.
Med hänsyn därtill och då frågan redan vore föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
hade utskottet icke ansett skäl föreligga att föreslå någon åtgärd
i anledning av motionen.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Enligt vad utskottet inhämtat laar styrelsen för svenska landskommunernas
förbund i en den 18 januari 1937 dagtecknad skrivelse hos Kungl. Maj:t
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådan åtgärd, att räntesatsen vid
restitution av utskylder m. m. måtte sänkas till med dåvarande ränteläge
överensstämmande storlek.
Förenämnda bestämmelse, att ränta vid återbetalning av pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering icke skall utgå, tillkom år 1937 på förslag
av Kungl. Majit. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 12 uttalade
därvid bevillningsutskottet, att utskottet ansåge praktiska skäl tala för, att
ränta ej skulle beräknas vid återbetalning av nämnda avgift.
Utskottet. Genom beslut den 28 februari 1936 har Kungl. Majit tillsatt en kommitté
med uppdrag bland annat att utreda frågan rörande sättet för debitering,
uppbörd och indrivning av utskylder (1936 års uppbördskommitté). Enligt
vad utskottet inhämtat, är det i nu föreliggande motion berörda spörsmålet
föremål för kommitténs närmare övervägande. Med hänsyn härtill och då
av årets riksdagsberättelse framgår, att kommittén beräknas komma att slutföra
sitt uppdrag under innevarande år, anser sig utskottet icke böra föreslå
någon åtgärd i anledning av motionen.
Utskottet hemställer därför,
att motionen Ii 29 av herr Verner Andersson, örn utredning
och förslag angående borttagande av räntegottgörelse
vid restitution av utskylder m. m., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 mars 1938.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bårg, Viktor Larsson, Bengtsson, Wahlmark,
Elof Andersson, Sjödahl, Velander, Ekman, Gustaf Björkman och Löfvander; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Olsson i
Gävle, Ericson i Boxholm, Werner i Hultsfred, Hammarlund, Jonsson i Skedsbygd, Lundell,
och De Geer i Lesjöfors.