Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
1
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1938 kl. 11 f. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för vissa gåvor till luftvärnet m. m.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 94 i första
kammaren av herr Domö m. fl. och nr 188 i andra kammaren av herr
Bagge m. fl., har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta:
dels sådana ändringar av kungl, förordningen den 19 november 1914 örn
arvsskatt och skatt för gåva, att gåva, som lämnas för luftvärnet till försvarsförening,
undantages från skatt enligt nämnda förordning,
dels sådana ändringar av kommunalskattelagen och förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, att skattskyldig, som lämnat gåva för
luftvärnet till staten eller till försvarsförening, fritages från skatt till stat och
kommun för så stor del av sin inkomst, som svarar mot gåvans storlek,
dels ock sådana ändringar av kommunalskattelagen och förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, att försvarsförening undantages
från skyldighet att erlägga skatt till stat och kommun för sin inkomst».
Slutligen har hemställts, att vederbörande utskott ville utarbeta förslag
till erforderliga författningsändringar i förutberörda ämnen.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas förslag, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen nr 94 i första kammaren.
Enligt bestämmelserna i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva (arvsskatteförordningen) är gåva, som till värdet överstiger
3,000 kronor, i allmänhet underkastad gåvoskatt. Skattskyldigheten åligger
gåvans mottagare. Då gåva gives till staten, utgår icke någon skatt. Detsamma
gäller, då staten mottager en donation, som givits genom testamente.
Andra svenska juridiska personer än staten äro däremot i princip underkastade
gåvoskatt (31 § arvsskatteförordningen). Härifrån göres emellertid
vittgående undantag (32 § arvsskatteförordningen). Sålunda frikallas från
gåvoskatt bland annat föreningar och andra sammanslutningar, som, utan
att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen, fullfölja övervägande religiösa, välgörande,
politiska, sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest kulturella syften
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 7 sami. Nr 20—22.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
eller avse att främja handel, industri eller övriga näringar inom landet.
Nämnda rättssubjekt äro ej frikallade från arvsskatt. För egendom, som på
grund av testamente tillfaller nämnda juridiska personer, skall arvsskatt utgå
enligt klass II eller III uti den i 19 § arvsskatteförordningen intagna tariffen.
Enligt 53 § 1 mom. kommunalskattelagen äro, med undantag för vissa i
1 mom. d) angivna juridiska personer, varom nu ej är fråga, samfund, stiftelser,
verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer skattskyldiga
till kommun för all inkomst. Jämlikt 6 § förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt äro nämda rättssubjekt jämväl skattskyldiga
till staten för all inkomst.
Enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt gäller vidare, att skattskyldig vid beräkning av sin inkomst
icke äger verkställa avdrag för vad den skattskyldige i annan form
än som periodiskt understöd utgivit såsom gåva.
I motionerna har bland annat framhållits, att civila luftskyddsutredningen
i ett den 21 december 1936 avgivet betänkande (Statens offentliga utredningar
1936: 57) uttalat sig angående behovet av civila luftskyddsåtgärder
och därvid såsom en viktig omständighet framhållit, att tillgången å luftvämsmateriel
efter den vid 1936 års riksdag beslutade försvarsreformen
alltjämt bomme att bliva så knapp, att rikets större städer, utom Stockholm,
samt de viktigaste industrianläggningarna och kraftverken icke kunde
påräkna skydd av luftvärn. I anslutning härtill hade utredningen bland
annat anfört att, då staten enligt den antagna försvarsordningen icke ens
tillnärmelsevis kunde tillgodose industriens behov av luftvärn, i den offentliga
diskussionen örn industriskyddet föreslagits, att större industrier själva
skulle bekosta erforderligt luftvärn. Detta hade förutsetts kunna ske på det
sätt, att vederbörande industriföretag skänkte materielen till staten med
vissa villkor om materielens användning.
Motionärerna hava vidare framhållit, att under den senaste tiden hade i
olika delar av landet igångsatts undersökningar i syfte att utröna möjligheten
av att på frivillighetens väg anskaffa luftvärnsmateriel till skydd av städer
och industrisamhällen. Med hänsyn till frågans stora betydelse ur riksförsvarets
synpunkt hade ifrågasatts, att staten bland annat genom skattelindringar
skulle uppmuntra företag och enskilda medborgare till att lämna bidrag
för nu ifrågavarande ändamål. Frågan härom hade varit föremål
för närmare undersökning av de sakkunniga, som inom försvarsdepartementet
biträtt med utredning rörande frågan om förutsättningarna för emottagande
från statens sida av på frivillighetens väg anskaffad luftvärnsmateriel.
I ett av nämnda sakkunniga den 16 april 1937 avgivet betänkande (Statens
offentliga utredningar 1937: 17) hade såsom en lämplig åtgärd för uppmuntran
till gåvor för det lokala luftvärnet förordats frihet från skatt till
stat och kommun för så stor del av givarens inkomst, som svarade mot gåvan.
Då fråga vore örn bidrag till ett ändamål, som obestridligen vore en statlig
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
3
uppgift, ansåge motionärerna, att inga principiella betänkligheter kunde resas
mot den lösning av frågan, som de sakkunniga föreslagit. De sakkunniga
hade vidare funnit det vara i princip riktigt, att gåvor av nu ifrågavarande
slag borde vara undantagna från arvs- och gåvoskatt. Då sådan skattefrihet
redan ansetts föreligga enligt gällande bestämmelser, hade de sakkunniga
icke funnit ändring av bestämmelserna vara erforderlig. Motionärerna hava
härutinnan anfört, att det kunde antagas, att olika meningar vore rådande
rörande tolkningen av ifrågavarande bestämmelser. Då det vore av vikt, att
tillämpningen av bestämmelserna bleve fullt enhetlig över hela landet, vore
önskvärt, att i arvsskatteförordningen infördes uttryckliga föreskrifter, varav
framginge, att frihet från arvs- och gåvoskatt i nu förevarande fall förelåge.
Slutligen hava motionärerna framhållit, att det kunde ifrågasättas, huruvida
försvarsföreningar enligt gällande bestämmelser vore undantagna från
skattskyldighet för inkomst. Med hänsyn till dessa föreningars samhällsgagneliga
verksamhet syntes rimligt, att föreningarna befriades från skyldighet
att erlägga skatt till stat och kommun för sin inkomst. Även härutinnan
torde vara nödvändigt, att ändringar vidtoges i skatteförfattningarna.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottaga yttranden i anledning av motionerna av kammarrätten, Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län.
Av de hörda myndigheterna har allenast Överståthållarämbetet hemställt,
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Länsstyrelserna
däremot hava förordat bifall till de i motionerna framlagda förslagen.
Överståthållarämbetet har beträffande förslaget örn skattefrihet för gåva,
som för luftvärnet lämnas till försvarsförening, framhållit att, då gåva för
egentliga försvarsändamål enligt gängse praxis redan nu vore skattefri, en
författningsbestämmelse av i motionerna avsett innehåll i sak vore onödig.
Förslaget att skattskyldig, som lämnat gåva för luftvärnet till staten eller till
försvarsförening, skulle fritagas från skatt till stat och kommun för så stor
del av sin inkomst, som svarade mot gåvans storlek, syntes ämbetet innebära
ett allvarligt avsteg från gällande beskattningsprinciper. Om en sådan bestämmelse
infördes, skulle med lika fog kunna resas krav på motsvarande
skattebefrielse för den, som skänkte medel till kulturella och sociala ändamål
av olika slag. Resultatet härav skulle åtminstone i vissa kommuner kunna
bliva ett ej obetydligt försvagande av skatteunderlaget. Härtill komme,
att verkningarna av en dylik skattelindring skulle komma att visa sig högst
olika beroende på givarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden. I sak
innebure förslaget, att samtidigt med givaren finge staten och kommunerna
lämna bidrag till luftvärnsändamål med de belopp, som motsvarade den
föreslagna skattelindringen. Den tvångsbeskattning av kommunerna, som
på detta sätt uppkomme, funne Överståthållarämbetet innebära en för svenska
förhållanden så främmande åtgärd, att ämbetet bestämt avstyrkte vidtagande
av en sådan åtgärd.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
Av länsstyrelsernas yttranden må återgivas följande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har, med hänsyn till vikten att skyndsamt
få till stånd ett starkt luftförsvar och då de av motionärerna föreslagna
skattelättnaderna otvivelaktigt genom sin psykologiska inverkan kommc att
uppmuntra till gåvor av nu ifrågavarande slag, förklarat sig icke hava något
att i sak erinra mot de av motionärerna i sådant syfte föreslagna ändringarna
i gällande skatteförfattningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:
Otvivelaktigt föreligger stort behov av luftvärnsmateriel till skydd mot luftangrepp
på en hel del inom länet förefintliga större och för hela statshushållningen
viktiga industrier, såsom malmfälten i Kiruna och Malmberget
med utlastningsanläggningar i Luleå samt en hel del sågverk och pappersmassefabrikör
på spridda ställen vid kusten. Då det är att förutse, att staten
själv icke åtminstone inom de närmaste åren förmår att tillgodose dessa industriers
behov av luftvärn, är det nödvändigt att söka på frivillighetens väg
anskaffa åtminstone den första uppsättningen av sådan materiel. För att
uppmuntra till sådan enskild offervillighet måste det enligt länsstyrelsens
förmenande vara av största värde, örn den i motionerna avsedda skattelättnaden
komme till stånd.
Det kan visserligen invändas att vid bifall till motionerna i vad de avse rätt
för skattskyldig, som lämnat gåva för luftvärnet, att vid sin taxering fritagas
från skatt för så stor del av sin inkomst, som svarar mot gåvans storlek, det
ej blir blott staten utan även vederbörande kommun, som kommer att lida
minskning i påräknade skatter, men då en gåvogivare i regel får antagas vara
skattskyldig i den kommun, till vilkens förmån han gör sin donation, och
kommunen själv har det allra största intresse av nödigt skydd mot luftangrepp
på industrier inom dess område, hyser länsstyrelsen inga betänkligheter
mot beviljandet av en sådan utsträckt skattefrihet.
Beträffande förslaget, att skatt för gåva, som för luftvärnet lämnas till försvarsförening,
icke skall utgå, har kammarrätten i fråga om behovet av ändrade
bestämmelser i detta avseende uttalat, att det vore tveksamt, huruvida
enligt gällande lagstiftning skattefrihet för gåva tillkomme en försvarsförening.
Då de gåvomedel, som på frivillighetens väg komma att för luftvärnet
överlämnas till försvarsförening, äro avsedda att användas för tillgodoseende
av ett rent statligt ändamål, anser kammarrätten denna omständighet i och
för sig utgöra tillräckligt skäl för att skatt å dylika gåvor i likhet med gåvor
till staten icke skall utgå. Ehuru med hänsyn härtill något behov av ändrad
lagstiftning i förevarande hänseende knappast synes föreligga, finner kammarrätten
dock till undvikande av all tvekan vid rättstillämpningen ett sådant
tillägg till arvs- och gåvoskatteförordningen, som av motionärerna ifrågasatts,
vara att förorda. Nämnda tillägg bör därvid avfattas så, att jämväl
beträffande egendom, som på grund av testamente tillfaller försvarsförening
att användas till luftvärnet, frihet från skatt blir tydligt medgiven.
Vad angår förslaget om sådan ändring av kommunalskattelagen och förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, att försvarsföreningar
skola undantagas från skyldighet att erlägga skatt till stat och kommun för
sin inkomst, anför kammarrätten följande:
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
5
Frågan om dylika föreningars skattskyldighet torde endast i ett fåtal fall
hava varit föremål för prövning av högsta instans. Sålunda hava Allmänna
försvarsföreningen och Sveriges flotta, förening för sjövärn och sjöfart förklarats
skattskyldiga för inkomst av kapital och förmögenhet (Regeringsrättens
årsbok 1916 Fi not. 149 och 1928 Fi not. 396). Däremot har föreningen
Stockholms fasta försvar — som enligt stadgarna har till ändamål att
bestrida kostnaderna för anläggningar tillhörande försvarsanordningarna
omkring Stockholm, vilket sker därigenom, att föreningen årligen till Kungl.
Majit såsom gåva överlämnar ett såsom behövligt för årets befästningsarbeten
beräknat belopp — för visst år frikallats från skattskyldighet (Regeringsrättens
årsbok 1913 ref. 84). Genom ett av kammarrätten den 21 januari
1934 meddelat utslag har vidare Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund
ansetts icke skola beskattas för inkomst och förmögenhet.
Av det anförda torde framgå, att rättstillämpningen beträffande försvarsföreningars
skyldighet att erlägga inkomstskatt varit vacklande. Enligt kammarrättens
förmenande synes även kunna ifrågasättas, huruvida försvarsföreningar
i allmänhet kunna anses befrämja sådana syften, att de äro förtjänta
av en dylik skatteprivilegierad ställning. Försvarsföreningar torde
fast hellre få anses hänförliga till de i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen
och 6 § 1 mom. b) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
omförmälda rättssubjekt, som äro skattskyldiga till stat och kommun för all
inkomst. Försvarsföreningar lära på grund härav vara skattskyldiga även
för förmögenhet.
Då motionärerna föreslagit skattefrihet vid inkomsttaxering för försvarsföreningar,
torde det huvudsakligaste syftet få anses hava varit att åvägabringa
dylik frihet för försvarsföreningar dels i avseende å medel, som i annan
form än genom gåva eller på grund av testamente kunna komma att tillföras
dylik förening i uppenbart ändamål att användas till befrämjande av luftvärnet,
samt dels beträffande ränteinkomster härflytande av medel, vilka
för sagda ändamål på ena eller andra sättet av föreningen förvärvas. Då
medlen äro avsedda att överlämnas till staten, kan det sättas i fråga, örn enligt
gällande skattelagstiftning dessa intäkter med hänsyn till sin användning
skola anses utgöra för föreningen skattepliktig inkomst. Man synes snarare
hava anledning antaga, att skattskyldighet icke åvilar försvarsförening för
dylika inkomster. Till undvikande av oklarhet härutinnan anser sig kammarrätten
emellertid höra förorda bifall till motionärernas förslag i förevarande
avseende så till vida, alt skattefrihet uttryckligen tillerkännes försvarsförening
beträffande medel avsedda att användas för luftvärnet.
Motionärerna hava icke föreslagit sådan ändring av förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, att försvarsförening befrias från förmögenhetsskatt
å gåvomedel, som för luftvärnet donerats lill försvarsförening.
Då samma skäl, som lala för frihet från statsskatt å ränteinkomst å
dylika gåvomedel, kunna åberopas till stöd för frihet från förmögenhetsskatt,
torde sådant tillägg i nämnda förordning höra göras, alt skattefrihet även i
berörda hänseende medgives försvarsförening.
Beträffande förslaget, att skattskyldig, som för luftvärnet lämnar gåva till
staten eller till försvarsförening, skall fritagas från skattskyldighet till stat
och kommun för så stor del av sin inkomst, som motsvarar gåvans storlek,
har kammarrätten anfört följande:
Ehuru kammarrätten icke betvivlar, att en dylik åtgärd skulle vara lill gagn
för luftvärnet genom att stimulera lill ett frivilligt lämnande av .större eller
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
mindre gåvor till anordnande av detsamma, känner sig dock kammarrätten
tveksam om lämpligheten av att slå in på en sådan väg, särskilt då det gäller
den kommunala beskattningen.
Det skäl, som talar för en författningsändring i förevarande avseende,
skulle, såvitt angår statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, kunna uttryckas
så, att staten icke bör uttaga skatt å sådan den skattskyldiges inkomst, som
denne frivilligt disponerar för direkta statsändamål. Att en dylik skattelättnad
skulle, såsom förut framhållits, uppmuntra till frivilliga gåvor för anskaffande
av luftvärnsmateriel samt egga till större frikostighet vid bestämmandet
av gåvornas storlek, förefaller icke osannolikt. Det måste sålunda
antagas, att staten härigenom skulle tillföras icke oansenliga belopp i form av
gåvomedel till luftvärnets fromma, medan staten å andra sidan genom den
föreslagna skattelättnaden troligen icke skulle åsamkas någon nämnvärd
minskning i skatteinkomster. Ehuruväl principiella skäl kunna anses tala
emot införandet i skattelagstiftningen av en sådan för densamma hittills ganska
främmande princip, som den ifrågasatta bestämmelsen onekligen skulle
innebära, vill det dock synas, som om den ekonomiska nytta, statsmakterna
kunde förväntas draga härav, skulle bliva så pass betydande, att en dylik
skattefrihet bör, såvitt angår skatt till staten, medgivas.
Mera tveksamt synes vara, om så bör ske även beträffande den kommunala
beskattningen. Luftvärnet utgör i likhet med försvaret i övrigt a priori
en rent statlig uppgift, varmed kommuner och enskilda subjekt, vare sig fysiska
eller juridiska personer, sedan gammalt ansetts icke äga taga någon
befattning. Då de på grund härav icke kunna anses skyldiga att i första
hand ikläda sig några utgifter för luftvärnet, måste den föreslagna skattelättnaden
i fråga om den kommunala skatten väcka betänkligheter. Kammarrätten
vill erinra om att under senare år från olika håll framförts önskemål
om ett avlyftande från det kommunala skatteunderlaget till det statliga av
större och mindre utgiftskomplex. Ett medgivande av skattelättnad i förevarande
hänseende vid den kommunala beskattningen mäste realiter anses
innebära en indirekt överflyttning av utgifterna för vissa staten åvilande
lörsvarsutgifter å primärkommunen genom minskande av kommunens skatteunderlag
och går således stick i stäv mot nämnda önskemål. Härtill kommer
även den nackdelen, att ett medgivande av skattelättnad vid den kommunala
beskattningen med därav följande nedgång av det kommunala skatteunderlaget
antagligen skulle förorsaka de minst bärkraftiga skatledragarna inom en
kommun en i viss mån ökad skattebörda. Ä andra sidan kan det emellertid
icke förnekas, att vissa skäl lala för en skattelättnad jämväl i kommunalt hänseende.
Enligt de sakkunniga skulle det mest aktuella behovet av luftvärn
föreligga för rikets större städer och industrisamhällen. Det största intresset
för tillskapande av ett lokalt luftvärn måste då uppenbarligen antagas vara för
handen hos husägare och industriföretag men jämväl hos andra samhällsmedborgare,
enär även dessa såväl för sin försörjning som för sin trygghet
i övrigt givetvis äro intresserade av att ett företag eller att samhället såsom
sådant i händelse av krigsfara kan skyddas mot de skadegörande verkningarna
av ett luftangrepp. Ur denna synpunkt förefaller det icke obilligt att
även andra inkomsttagare än fastighets- och industriägare i vissa tall få för
egen del genom en något ökad skattebörda lämna sitt bidrag till en för dem
och hela samhället gagnelig sak. Kammarrätten anser sig därför kunna ansluta
sig till den av motionärerna uttalade uppfattningen, att en dylik skattelättnad
jämväl bör beredas vid (leii kommunala beskattningen, detta sa mycket
mera som den uppmuntran, man velat bereda eventuella givare, understundom
icke skulle bliva så särdeles stor, därest skattefrihet medgåves allenast
vid den statliga taxeringen.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
7
Det kan ifrågasättas, huruvida de nu föreslagna särbestämmelserna örn
skattelättnad äro av sådant slag, att de, för den händelse de vinna statsmakternas
gillande, böra definitivt införlivas med gällande skattelagstiftning.
Snarare synas dessa stadganden såsom varande av mera provisorisk natur
— tillkomna för att tillgodose det måhända endast för närvarande aktuella
behovet av luftvärnsmateriels anskaffande —- böra gälla allenast för en kortare
tidsperiod. Då härtill kommer, att det i saknad av kännedom örn antalet
och storleken av eventuella gåvor icke kan överblickas, huru de förordade
ändringarna komma att verka i skatteavseende, synes försiktigheten
bjuda, att tiden för den nu föreslagna skattelättnaden begränsas till att avse
en viss tid t. ex. fem år.
Motionärerna hava icke antytt, huru de tänkt sig att den partiella skattefriheten
för inkomst till belopp, motsvarande gåvans storlek, skall komma
till uttryck i självdeklarationen. Då de åsyftat en allmän uppmuntran från
statsmakternas sida i form av skattelindring, hava de tydligen förutsatt, att
alla och envar, som skänkte bidrag till luftvärnet, skulle komma i åtnjutande
av denna skattelättnad. I sådant fall skulle denna förmån kunna få tillgodonjutas
av givare i form av ett allmänt avdrag, som, utan att den nu föreskrivna
deklarationsblanketten behövde ändras, förslagsvis kunde införas
under rubriken »Periodiskt understöd o. d.».
Kammarrätten får sålunda i likhet med motionärerna förorda, att sådan
ändring vidtages i kommunalskattelagen och förordningen om statlig- inkomst-
och förmögenhetsskatt, att skattskyldig, som lämnat gåva för luftvärnet
till staten eller till försvarsförening, fritages från skatt till stat och kommun
för så stor del av sin inkomst, som svarar mot gåvans storlek.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att bristen å luftvärnsmateriel
för rikets större städer och för de viktigaste industrianläggningarna ansetts
utgöra en allvarlig olägenhet i händelse av krigsfara. I syfte att undanröja
denna olägenhet har under den senaste tiden i samband med utredningar på
försvarsväsendets område föreslagits, att på frivillighetens väg skulle anskaffas
luftvärnsmateriel för dylika städer och anläggningar, vilken materiel
skulle skänkas till staten, samt att staten genom bland annat skattelättnader
skulle uppmuntra företag och enskilda medborgare till att lämna bidrag för
detta ändamål. I anslutning härtill ha i de föreliggande motionerna framlagts
förslag örn skattelättnader för gåvor till det lokala luftvärnet. Dessa
förslag innebära, att skatt enligt arvsskatteförordningen icke skall utgå för
gåva, som för luftvärnet lämnas till försvarsförening, att dylika föreningar
skola fritagas från skattskyldighet för sin inkomst till stat och kommun,
samt att skattskyldig, som lämnat gåva för luftvärnet till staten eller till försvarsförening,
skall fritagas från skatt till stat och kommun för så stor del
av sin inkomst, som svarar mot gåvans storlek.
Vad först angår det sistnämnda förslaget får utskottet anföra följande.
Luftvärn för en viss ort är givetvis till stort gagn för de personer, som äro
bosatta på orten eller där lia sin anställning. I likhet med försvaret i övrigt
utgör luftvärnet en rent statlig uppgift, varmed kommuner icke äga taga någon
befattning. På sätt kammarrätten framhållit, skulle motionärernas förslag
örn skattelättnad enligt kommunalskattelagen innebära en indirekt överflyttning
av kostnaderna för vissa staten åvilande uppgifter å primärkom
-
Utshottet.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
munen genom minskning av dess skatteunderlag. En sådan minskning är
ägnad att öka skattebördan för de skattskyldiga inom kommunen. Med hänsyn
till det anförda finner utskottet det vara betänkligt att medgiva skattelättnad
i nu förevarande hänseende vid taxering till kommunal inkomstskatt
och utskottet kan därför icke förorda bifall till motionärernas förslag härutinnan.
Beträffande den föreslagna skattelättnaden vid taxeringen till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt anser utskottet det under vissa förhållanden
vara motiverat, att staten icke uttager skatt å sådan den skattskyldiges inkomst,
som denne frivilligt ställer till förfogande för ett direkt statsändamål,
som av statsmakterna prövas vara av utomordentlig vikt. En sådan lättnad i
den statliga beskattningen skulle i förevarande fall med sannolikhet uppmuntra
företag och enskilda medborgare att lämna bidrag till anskaffning av luftvärnsmateriel
till sådana orter, som genom statsmakternas försorg icke kunna
påräkna tillräckligt skydd av luftvärn men som likväl få anses vara i behov
av dylikt skydd. Genom en reform av föreslagen beskaffenhet torde kunna
förväntas, att staten kommer att tillföras värdefullt materiel för luftvärnet
eller gåvomedel för inköp av dylik materiel med mera utan att staten likväl
kommer att åsamkas någon mera betydande minskning i skatteunderlaget.
På grund härav finner utskottet skäl tala för bifall till motionärernas ifrågavarande
förslag, såvitt angår taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Utskottet finner det emellertid vara angeläget framhålla, att en
bestämmelse av förevarande beskaffenhet innebär en uppenbar avvikelse från
de principer, som ligga till grund för gällande skattelagstiftning. I följd
härav och då insamling av medel på frivillighetens väg till anordnande av
lokala luftvärn av allt att döma kommer att äga rum allenast under en begränsad
tid, anser utskottet det icke vara tillrådligt att införa en föreskrift
av sådan extra ordinär natur i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och därigenom giva bestämmelsen giltighet av mera varaktig
beskaffenhet. Utskottet finner därför lämpligt, att bestämmelser om skattelättnaden
meddelas i en särskild förordning med giltighet under viss tid. I
sin hemställan framlägger utskottet förslag till sådan förordning.
Utskottet får härefter lämna en närmare redogörelse för innebörden av detta
författningsförslag.
Beträffande frågan, huruvida allenast rörelseidkare och fastighetsägare eller
alla skattskyldiga, som lämna gåvor till luftvärnet, böra komma i åtnjutande
av den av utskottet föreslagna skattelättnaden, har det visserligen synts utskottet
antagligt, att dylika gåvor i första hand komma att givas av rörelseidkare
och ägare av fastighet, men sannolikt kunna jämväl andra skattskyldiga
visa sig vara villiga att lämna bidrag till det lokala luftvärnet. Utskottet finner
det vara skäligt, att alla skattskyldiga, vilka lämna sådana gåvor, erhålla
samma förmån i beskattningshänseende.
Den föreslagna skattelättnaden finner utskottet böra omfatta gåvor till luftvärnet,
vilka lämnas direkt till staten eller till en försvarsförening. I det föregående
har utskottet närmast berört gåvor, avsedda för anskaffning av luft
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
9
värnsmateriel. Enligt vad utskottet inhämtat, ombesörjes utbildningen av sådan
personal, som är avsedd att i krigstid bemanna här ifrågavarande luftvärnsmateriel,
för närvarande av de statsunderstödda landstormsorganisationerna.
För utskottet har emellertid uppgivits, att även andra, med dessa organisationer
likställda sammanslutningar, exempelvis luftvärnsföreningarna,
komma att i samarbete med de militära myndigheterna handhava den frivilliga
utbildningen av nämnda personal. Då det torde kunna förväntas, att bidrag
jämväl komma att lämnas till bestridande av de med denna utbildning
förenade kostnaderna, finner utskottet, att den avsedda skattelättnaden bör
gälla även i fråga örn gåvor, som lämnas till sådant ändamål.
På sätt kammarrätten anfört föreligger för närvarande tveksamhet om,
vilka slags sammanslutningar som enligt gällande praxis äro att hänföra
till försvarsförening. Till förhindrande av att förmånen kommer att åtnjutas
för gåvor till föreningar, som kunna nyttja gåvorna för ändamål,
som av statsmakterna icke godkänts, har utskottet funnit det vara nödvändigt
att i författningen angiva, vad som avses med försvarsförening. I 2 §
av författningsförslaget har därför upptagits en föreskrift, att med försvarsförening
skall förstås stiftelse eller sammanslutning, som samverkar med
militär myndighet för stärkande av rikets försvar. Enligt den av utskottet
föreslagna definitionen å försvarsförening skall för en sådan förening vara
av grundläggande betydelse icke dess syfte enligt stadgarna utan den verksamhet,
föreningen faktiskt bedriver. Detta innebär sålunda att, om exempelvis
en luftskyddsförening under samverkan med militär myndighet igångsatt
insamling av medel för luftvärnet i och för stärkande av rikets försvar,
sistnämnda förening i nu förevarande avseende skall anses hänförlig till försvarsförening.
I likhet med kammarrätten finner utskottet den partiella skattefrihet för
inkomst till belopp, motsvarande gåvans storlek, som givaren i förevarande
fall skall få tillgodonjuta vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
böra beredas den skattskyldige i form av allmänt avdrag. Ändring av
blanketten till allmän självdeklaration synes i anledning härav ej vara erforderlig.
Å blanketten torde avdraget lämpligen kunna upptagas under rubriken
»periodiskt understöd». Såsom villkor för åtnjutande av ifrågavarande
avdrag har i den föreslagna förordningen stadgats, alt skattskyldig i deklarationen
skall lämna uppgift å gåvotagarens namn och adress.
I syfte att bereda beskattningsmyndigheterna möjlighet att, där så befinnes
erforderligt, verkställa kontroll beträffande riktigheten av i deklarationen yrkat
avdrag av ifrågavarande beskaffenhet, har vidare i författningsförslaget
införts en föreskrift örn skyldighet för styrelse för försvarsförening att efter
anmaning lämna uppgift örn storleken av gåva, som föreningen från namngiven
skattskyldig emottagit. En motsvarande bestämmelse har utskottet
icke ansett vara behövlig i fråga örn gåvor, som limmas direkt lill staten.
Redan på grund av gällande bestämmelser torde nämligen den statliga myndighet,
som mottagit gåvan, vid förfrågan av beskatlningsmyndighcterna
komma ali tillställa dem de uppgifter, som i förevarande hänseende kunna
vara erforderliga.
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
Såsom förut framhållits, torde av allt att döma insamling av medel för
luftvärnet komma att äga rum allenast under en begränsad tid. Under huru
lång tid insamlingarna komma att pågå, är för närvarande svårt att säga. Det
torde kunna antagas, att åtskilliga gåvogivare i stället för engångsbelopp önska
lämna bidragen under ett antal år. Utskottet har med beaktande härav funnit
lämpligt föreslå, att bestämmelserna om ifrågavarande skattelättnad skola
gälla för tre år. Då under innevarande år igångsatts insamlingar till luftvärn
å ett flertal orter, finner utskottet billighetsskäl tala för, att ifrågavarande förmån
bör få tillgodonjutas jämväl av sådana skattskyldiga, som redan under
innevarande år lämnat eller komma att lämna gåvor till luftvärnet. Uti 1 § av
författningsförslaget har införts uttrycklig föreskrift härom.
Förslaget, att gåvogivare till luftvärnet skola vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt få tillgodonjuta avdrag för gåvans belopp i
form av allmänt avdrag, innebär, att skattelättnad kommer att beredas givarna
icke blott i fråga om statsbeskattningen utan även i viss mån beträffande
den kommunala beskattningen. Utskottet åsyftar härvid det förhållandet,
att det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet ligger till grund för beräkningen icke blott av statliga skatter utan
jämväl av den kommunala progressivskatten. Med hänsyn till de betänkligheter,
utskottet i det föregående anfört mot införande av en bestämmelse
om skattelättnad i nu förevarande hänseende vid taxeringen till kommunal
inkomststat, skulle möjligen kunna ifrågasättas införande av en undantagsbestämmelse
ifråga om den kommunala progressivskatten. Då emellertid
kommunernas inkomst av sistnämnda skatt i följd av den nu föreslagna bestämmelsen
knappast torde komma att i nämnvärd grad minskas, har utskottet
ansett sig icke böra framlägga förslag om en sådan undantagsbestämmelse,
som nyss nämnts. Utskottet får i detta sammanhang framhålla att,
därest av Kungl. Maj:t i proposition nr 258 till årets riksdag framlagt förslag
om den kommunala progressivskattens upphörande från och med den 1
januari 1939 skulle komma att vinna riksdagens bifall, utskottets förevarande
förslag icke kommer att hava någon inverkan på den kommunala
beskattningen.
Beträffande motionärernas förslag, att gåva, som för luftvärnet lämnas
till försvarsförening, skall undantagas från arvs- och gåvoskatt, får utskottet
anföra följande. Såsom förut framhållits, äro de gåvomedel, som givas
för luftvärnet till en försvarsförening under förut angivna förutsättningar,
avsedda att användas för tillgodoseende av ett rent statligt ändamål. Denna
omständighet torde få anses utgöra ett vägande skäl för att skatt å dylika
gåvor, i likhet med vad som gäller örn gåvor direkt till staten, icke bör utgå.
Såvitt utskottet har sig bekant, har vid tillämpning av gällande bestämmelser
gåvor för luftvärnet, vilka skänkts till en försvarsförening av nu
ifrågavarande natur, exempelvis föreningen Stockholms fasta försvar, icke
belagts med gåvoskatt. Då utskottet icke har anledning antaga, att praxis
på detta område skall komma att undergå någon ändring, finner utskottet
icke skäl tillstyrka bifall till motionärernas förslag i denna del. I fråga om
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20-
11
donationer, som genom testamente tillfalla en försvarsförening, torde ock kunna
förväntas att, därest av testamentet framgår att gåvan skall överlämnas
till staten, skyldighet att erlägga arvsskatt ej kommer att inträda. Med hänsyn
härtill och då dylika fall torde bliva mera sällan förekommande, anser
sig utskottet sakna anledning föreslå någon ändring i gällande bestämmelser
i ämnet.
Vad slutligen angår motionärernas förslag, att försvarsföreningar skola fritagas
från skattskyldighet för sin inkomst till stat och kommun, torde härmed
åsyftas skattefrihet dels för sådana till föreningarna skänkta medel,
som äro avsedda för luftvärnet men som ännu ej överlämnats till staten,
dels ock för ränteinkomst härfluten av dylika medel. På sätt framgår av
kammarrättens yttrande har föreningen Stockholms fasta försvar för visst
år frikallats från skattskyldighet, och Sveriges landstormsföreningars centralförbund
har av kammarrätten förklarats icke skola beskattas för inkomst
och förmögenhet. Då det torde kunna antagas, att nu ifrågavarande
försvarsföreningar av beskattningsmyndigheterna komma att likställas med
nämnda båda sammanslutningar samt i beskattningshänseende behandlas
på samma sätt som dessa, anser sig utskottet i frågans nuvarande läge icke
lia anledning föreslå någon åtgärd i följd av motionärernas förslag i nu berörda
hänseende.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med anledning av de likalydande
motionerna I: 94 av herr Domö m. fl. och II: 188 av herr
Bagge m. fl., i vad motionerna avse sådan ändring av förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, att skattskyldig,
som lämnat gåva för luftvärnet till staten eller till
försvarsförening, skall fritagas från skatt till staten för så
stor del av sin inkomst, som svarar mot gåvans storlek, för
sin del antaga följande
Förslag
till
förordning om rätt att vid taxering åren 1939—1941
enligt förordningen den 28 september 1928 (nr 373)
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag för belopp som utgivits såsom gåva
för luftvärnet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Skattskyldig, som under något beskattningsår, för vilket
taxering verkställes åren 1939—1941, till staten eller försvarsförening
lämnat gåva för luftvärnet, äger att vid faxe
-
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
ring enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
jämte avdrag som avses i 4 § nämnda förordning
från sammanlagda beloppet av sina inkomster från olika
förvärvskällor åtnjuta avdrag med belopp motsvarande vad
han under beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva.
2 §■
Med försvarsförening enligt denna förordning avses stiftelse
eller sammanslutning, som samverkar med militär myndighet
för stärkande av rikets försvar.
3 §•
Vid yrkande i allmän självdeklaration örn avdrag enligt
1 § skall gåvotagarens fullständiga namn och adress uppgivas.
4 §■
Styrelse för försvarsförening är pliktig att efter anmaning
i den ordning varom stadgas i 38 § taxeringsförordningen lämna
uppgift om storleken av gåva för luftvärnet, som föreningen
från namngiven skattskyldig emottagit.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.
2) att förenämnda motioner, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under punkten 1) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 maj 1938.
På bevillningsutskottets vägnar:
IVAR ANDERSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt, Bengtsson, Wahlmark,
Sjödahl, Velander, Robert Berg, Löfvander, Johan Larsson och Herman Ericsson; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Olsson i Gävle,
Andersson i Dunker, Ericson i Boxholm, Johanson i Huskvarna, Werner i Hultsfred, Mårtensson
och Lundell.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.
13
Reservation
av herrar Anderson i Norrköping, friherre Lagerfelt, Bengtsson, Velander
och Lundell, som inom utskottet yrkat, att utskottets hemställan bort, i anslutning
till de likalydande motionerna I: 94 av herr Domö m. fl. och II: 188
av herr Bagge m. fl., hava innefattat förslag, att skattskyldig, som lämnat
gåva för luftvärnet till staten eller till försvarsförening, skulle fritagas från
beskattning jämväl vid taxeringen till kommunal inkomstskatt för så stor
del av sin inkomst, som svarade mot gåvans storlek.