Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1938 kl. 3 e. m.

Bevillningsytskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m. ävensom i
ämnet väckta motioner.

I en den 3 mars 1938 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 234, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående upphävande av förordningen den 2 juni 1922 (nr
261) om särskild skatt å automobilgummiringar, m. m.;

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;

4) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli
1938; samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935
(nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

De vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse:

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.1

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 örn
automobilskatt skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: 2

§•

Från skatteplikt frikallas--— svensk undersåte.

Från skatteplikt undantages--—- för timme.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1933: 281 och beträffande 5 § 1932: 85.
Bihang till riksdagens protokoll 1038. 7 sami. Nr 16.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Vad i föregående stycke stadgats skall även gälla beträffande automobil
med tillhörande släpvagn, som användes uteslutande för brandväsen, därest
automobilen och släpvagnen äro försedda med tydlig beteckning utvisande
att de tjäna brand väsendet.

5 §•

Skatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp:

a) för motorcykel---tjugo kronor;

b) för motorcykel--— trettio kronor;

c) för annan automobil med ringar av mjuk kautschuk:

för personautomobil dels grundavgift med femtio kronor dels ock fjorton
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram;

för lastautomobil dels grundavgift med femtio kronor dels ock aderton
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram; samt

för omnibus dels grundavgift med femtio kronor dels ock sexton kronor
för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram;

d) för annan automobil — — — automobilens tjänstevikt;

e) för släpvagn:

om totalvikten understiger ettusen kilogram, med fyrtio kronor;

om totalvikten uppgår till ettusen men icke ettusenfemhundra kilogram,
med åttio kronor;

om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra men icke tvåtusen kilogram,
med etthundratjugo kronor;

om totalvikten uppgår till tvåtusen men icke tretusen kilogram, med etthundrafyrtio
kronor; samt

om totalvikten uppgår till tretusen kilogram, med etthundrasextio kronor.

För automobil, som är inrättad för och drives med generatorgas, framställd
av inhemskt bränsle, utgår skatt med hälften av de i denna paragraf
stadgade skattesatserna.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.

Beträffande automobil eller släpvagn, som registreras första gången under
år 1938 efter det förordningen den 2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt
å automobilgummiringar upphört att gälla, skola dock de i 5 § c) och e)
stadgade skattesatserna tillämpas från och med den dag Konungen bestämmer.

I

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

3

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 2 juni 1922
(nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar, m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Förordningen den 2 juni 1922 örn särskild skatt å automobilgummiringar
skall upphöra att gälla; dock skall vad i förordningen stadgas örn deklarations-
och skattskyldighet samt om påföljd vid försummelse i sådant hänseende
gälla beträffande ringar, som levererats eller tagits i bruk, innan denna
förordning trätt i kraft.

För automobilgummiringar, vilka vid tiden för denna förordnings ikraftträdande
ännu ej tagits i bruk eller använts allenast för sådan körning, som
avses i 13 § 1 mom. 1—4 punkterna motorfordonsförordningen, må restitution
av erlagd skatt eller befrielse från påförd skatt åtnjutas enligt de närmare
föreskrifter, som meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit.1

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild
skatt å bensin och motorsprit skall i nedan angiven del erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

För bensin, som till riket införes eller här tillverkas, skall, i den ordning
nedan stadgas, erläggas särskild skatt av tolv öre för liter. För motorsprit
---för liter.

I denna---såsom motorsprit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.

1 Senaste lydelse se 1932: 86.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Förslag

till

förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den

1 juli 1938.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För bensin, som den 1 juli 1938 klockan 6 f. m. finnes i riket, skall i
den ordning nedan sägs till staten erläggas skatt av två öre för liter.

Är bensin blandad med annan vara, skall vid skattskyldighetens bestämmande
hänsyn tagas till den myckenhet, varmed bensin ingår i blandningen.

2 §.

Skyldighet att erlägga skatt enligt denna förordning åligger, där ej annat
föranledes av vad nedan i 9 § stadgas, den, som vid den i 1 § angivna tid
innehar bensin till myckenhet överstigande 1,200 liter.

3 §■

Envar enligt denna förordning skattskyldig skall senast den 1 augusti 1938
på heder och samvete avgiva deklaration rörande den myckenhet bensin,
han vid den i 1 § angivna tid innehade, varvid tillika skall angivas den plats,
där bensinen då förvarades.

Skyldighet att avgiva deklaration för annan än enskild person åligger vederbörande
styrelse, förvaltning, syssloman, ombud och, för oskiftat stärbhus,
den som sitter i boet.

Deklaration skall avgivas till länsstyrelsen i det län, där den uppgiftspliktige
författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven, eller, örn han är
avliden, senast varit eller bort vara mantalsskriven,

eller där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte eller syssloman
eller ombud är bosatt,

eller i fall, då nämnda regler ej äga tillämpning, i det län, där den med
deklarationen avsedda bensinen huvudsakligen finnes vid den i 1 § angivna
tid.

4 §•

1 mom. Det åligger länsstyrelse att övervaka, att deklarationer inkomma
från alla uppgiftsskyldiga och att avgivna deklarationer äro fullständiga och
riktiga, därvid särskilt bör tillses, att envar, som idkar handel med eldfarliga
oljor av första klassen, fullgjort honom åliggande deklarationsskyldig -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

5

het. Den, som icke avgivit deklaration men kan antagas vara deklarationspliktig
eller som avgivit ofullständig deklaration, må föreläggas att inom
viss tid inkomma med deklaration eller med erforderliga uppgifter.

2 mom. Finner länsstyrelse för behörig påföring av skatt nödigt, att
granskning av den skattskyldiges bokföring eller undersökning av dennes
inneliggande lager av bensin verkställes, bör länsstyrelsen föranstalta om sådan
granskning eller undersökning; och äger länsstyrelsen därvid, i mån av
behov, anlita biträde av sakkunnig.

Det åligger skattskyldig att för sådan undersökning bereda länsstyrelse eller
av länsstyrelse förordnad person tillträde till handels-, fabriks- eller annan
upplagslokal samt att för granskning tillhandahålla sin bokföring och därtill
hörande handlingar.

Arvode till sakkunnig bestämmes av länsstyrelse och skall jämte annan
kostnad för undersökning eller granskning, som i detta mom. sägs, bestridas
av medel, som enligt denna förordning inflyta till statsverket.

3 mom. Kungl. Majit må ock förordna om granskning av deklarationer
och eljest inhämtade uppgifter. Av Kungl. Majit förordnad granskningsman
äger jämväl taga del av skattskyldigs bokföring och verkställa undersökning
av dennes inneliggande lager av bensin på sätt i 2 mom. stadgas.

Kostnad för granskning, varom Kungl. Majit förordnat, bestrides av medel,
som i 2 mom. sägs. ,

5 §•

Länsstyrelse åligger att på grund av inkomna deklarationer och eljest
inhämtade uppgifter i särskild längd förteckna dem, som avgivit deklaration,
samt fastställa den myckenhet bensin, för vilken skatt skall erläggas enligt
denna förordning, ävensom därå belöpande skatt.

6 §•

Så snart ske kan skall till envar skattskyldig i rekommenderat brev med
allmänna posten översändas utdrag av längden, såvitt honom angår, tillika
med underrättelse örn tid och sätt för skattens erläggande samt vad den skattskyldige
har att iakttaga, om han vill överklaga länsstyrelsens beslut eller
eljest söka befrielse från påförd skatt.

7 §•

Har någon i deklaration eller annan uppgift, som enligt denna förordning
avgivits, lämnat oriktigt meddelande, eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna
deklaration eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att
skatt icke blivit honom påförd eller blivit påförd till för lågt belopp, skall
skatt påföras den skattskyldige till belopp, som genom berörda förfarande
eller underlåtenhet undandragits.

Efterbeskattning må ej ske senare än år 1943.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

8 §•

. 1 mom. Förmenas länsstyrelse hava vid påförande av skatt oriktigt förfarit,
må besvär anföras hos kammarrätten.

Den, som vill anföra besvär över honom enligt denna förordning påförd
skatt, åligger att inom natt och år efter det skatten blivit honom avfordrad
ingiva eller, på eget äventyr, i betalt brev med allmänna posten insända besvären
till länsstyrelsen i det län, där skatten påförts, vid påföljd, om den
tid försittes, att besvären icke varda till prövning upptagna; dock må icke
den omständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits eller
avsänts till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning,
därest besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden.
I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till
länsstyrelsen för vidare behandling på sätt i 2 mom. sägs.

2 mom. Sedan vid besvären fogats de handlingar, på vilka överklagade
beslutet grundats, ävensom utdrag av längden, i vad den klagande angår,
översänder länsstyrelsen skyndsamt till kammarrätten samtliga handlingar
med de upplysningar och erinringar besvären anses påkalla.

9 §•

Visar skattskyldig, att bensin, som han vid den i 1 § angivna tid innehaft,
till annan levererats, och grundar sig leveransen på försäljningsavtal, som
slutits före denna förordnings ikraftträdande, äger Kungl. Maj:t, där den
skattskyldige icke på grund av förbehåll i försäljningsavtalet eller eljest är
berättigad att hos köparen uttaga skatten, bestämma, att skattskyldigheten
skall åligga köpare, eller, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring
av skatten.

Ansökan örn sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom natt och
år efter det skatt vederbörande avfordrats.

10 §.

Angående restitution av skatt, som i denna förordning avses, skola bestämmelserna
i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej
verkställas av annan än länsstyrelse eller jämlikt 4 § 3 mom. förordnad person.
Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och för sin befattning
böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon tillgänglig,
utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande;
dock må deklarationer, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk
bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl.
Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

7

Deklarationerna skola med de undantag, vartill stadgandena i nästföregående
stycke föranleda, hos länsstyrelsen behörigen förvaras intill utgången
av år 1943, varefter deklarationerna skola förstöras.

12 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote
från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må länsstyrelsen
förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.

13 §.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, så att
han därigenom undgått att betala skatt eller fått erlägga för låg skatt, bote
högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men har den,
som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,
vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som genom den oriktiga
uppgiften undandragits.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas
utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

14 §.

1 mom. Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som
i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller skattskyldigs bokföring,
må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig
innehållet i sådan deklaration eller skattskyldigs affärsförhållande, varom
han därvid erhållit kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar
såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse som
nu sagts, straffes med böter, ej under fem dagsböter.

2 mom. Den, som på grund av sådant förordnande om statistisk bearbetning
av deklarationer, som i 11 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej
utom tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav
vare den skyldige förfallen till ansvar, som i 1 mom. stadgas.

15 §.

Länsstyrelse äger ådöma böter eller fälla till utgivande av vite enligt 12 §.

Åtal för förseelse, som i 13 eller 14 § omförmäles, skall anhängiggöras vid
allmän domstol.

Förseelse, som omförmäles i 13 §, är föremål för allmänt åtal. Förseelse,
varom i 14 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande
till sådant åtal angives.

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän lag.

17 §.

Bestämmelser rörande uppbörd av skatt, som i denna förordning avses, så
ock de närmare föreskrifter, som eljest för tillämpning av denna förordning
erfordras, meddelas av Kungl. Maj:t.

18 §.

Angående fördelning av influten skatt gäller vad som är stadgat angående
fördelning av de jämlikt förordningen örn särskild skatt å bensin och motorsprit
influtna skattemedel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935
(nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1935 angående skatt
å vissa för drivande av automobil använda brännoljor skall erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

För sådan petroleumprodukt (brännolja), som användes för drivande av
automobil och för vilken icke utgår skatt enligt 1 § förordningen den 3
maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit, skall, enligt
vad nedan stadgas, erläggas skatt av nio öre för liter.

Med automobil förstås i denna förordning fordon, som enligt motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) är att anse såsom automobil.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

9

Motioner och inkomna skrifter.

Till utskottets behandling ha överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) De likalydande motionerna nr 286 i första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. och nr 408 i andra kammaren av herr Liedberg m. fl., i vilka
hemställts »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning örn fordonsskattefrihet,
eventuellt skattelättnad, för motorfordon, som endast användas
inom en jordegendoms område och med begränsad rättighet att begagna
allmän väg».

2) De likalydande motionerna nr 287 i första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. och nr 409 i andra kammaren av herrar Liedberg och Gustafson
i Kasenberg, i vilka hemställts »att riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag helst till 1939 års riksdag angående
särskild lägre beskattning av s. k. traktorsläpvagnar samt om därmed
sammanhängande förhållanden».

3) De likalydande motionerna nr 294 i första kammaren av herrar Nisser
och Gustaf Björkman och nr 430 i andra kammaren av herrar Nilsson i
Steneberg och Danielsson, i vilka yrkats, »att riksdagen måtte hemställa
till Kungl. Maj:t örn en allsidig utredning rörande motortrafikens slutliga
andel av vägkostnaderna; att riksdagen vid ett eventuellt bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 234 måtte fastställa tidpunkten för ikraftträdandet av
de höjda skatterna på drivmedel till den 1 juli 1939 samt att riksdagen
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att möjliggöra restitution av erlagd
skatt för alla automobilgummiringar, vilka vid tiden för gummiringskattens
upphävande ej tagits i bruk eller använts allenast för sådan körning,
som avses i 13 § 1—4 punkterna i motorfordonsförordningen».

4) Motionen nr 406 i andra kammaren av herrar Lindberg i Stockholm
och Lithander, vari hemställts dels, att riksdagen måtte godkänna förevarande
proposition, dels ock, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
framställa begäran örn en förutsättningslös utredning rörande frågan om en
rättvis beskattning av fjärrgodsbilar och örn framläggande för riksdagen
av de förslag vartill utredningen kunde giva anledning.

5) Motionen nr 407 i andra kammaren av herr Lindmark m. fl., vari
hemställts,

»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 234
måtte besluta,

att skatt å bensin och brännoljor skall utgå med för bensin 13 öre och
för brännolja 10 öre;

och, ifråga örn fordonsskatt, med bibehållande av de i propositionen föreslagna
bestämmelserna i övrigt, besluta

att skatt skall utgå för helt kalenderår räknat med följande belopp:

för annan automobil med ringar av mjuk kautschuk:

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

för personautomobil dels grundavgift med femtio kronor dels ock tio
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram;

för lastautomobil dels grundavgift med femtio kronor dels ock fjorton kronor
för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram; samt

för omnibus dels grundavgift med femtio kronor dels ock tolv kronor för
varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt minskad
med niohundra kilogram».

6) Motionen nr 431 i andra kammaren av herr Lundell, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition ville i där framställt
förslag göra den ändringen att fordonsskatten utom i vad anginge minimisatsen
antingen måtte kvarstå vid den nuvarande eller också bestämmas
till annan sådan enhetlig form för samtliga fordonsslag som i motionen föreslagits.
Företrädesvis har motionären förordat viss sänkning av fordonsskatten
förenad med höjning av bensinskatten till 13 öre.

Till behandling i samband med förevarande proposition har utskottet
upptagit de likalydande under motionstiden vid riksdagens början väckta
motionerna nr 53 i första kammaren av herr Anton Pettersson m. fl. och
nr 51 i andra kammaren av herr Werner i Höjen m. fl., i vilka hemställts,
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning om utredning och
förslag angående på vilket sätt bensin som förbrukas uteslutande i jordbruksdrift
måtte befrias från att belastas av för vägväsendet avsedd beskattning
samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Beträffande de skäl, som i motionerna anförts till stöd för de däri framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i
det följande, hänvisa till motionerna.

Till utskottet ha i anledning av förevarande proposition inkommit skrivelser
från Svenska automobilhandlareföreningen, föreningen av fabrikanter
och engrosfirmor inom gummiringsbranschen i Sverige samt Sveriges omnibusägares
riksförbund.

Inledning.

I skrivelse den 18 april 1936, nr- 154, anhöll riksdagen i anledning av
väckta motioner, att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad bevillningsutskottet
anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 24, föranstalta
om utredning angående automobilbeskattningen samt för riksdagen framlägga
de förslag, som kunde av utredningen föranledas.

I nämnda betänkande erinrade bevillningsutskottet om att med automobilbeskattningen
avsåges att erhålla täckning för de kostnader, som motortrafiken
förorsakade vägväsendet. Vid olika tillfällen hade, sedan denna beskattning
infördes i vårt land, ändringar i skattesatserna ägt rum, vilka i

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

11

regel innefattat skärpningar, huvudsakligen betingade av ökade kostnader
för väghållningen. Utskottet framhöll, att tillförlitlig utredning saknades
om det belopp, varmed automobilskattemedel behövde uttagas för att täcka
den andel av kostnaderna för vägväsendet, som skäligen borde belöpa å motortrafiken.
Vid utredning av denna fråga borde uppmärksamhet ägnas jämväl
spörsmålet, huruvida skäl förelåge för någon jämkning av den nuvarande
ramen för automobilskattemedlens användning.

Utskottet framhöll vidare, att i överensstämmelse med beskattningens syfte
skatten skulle beräknas i förhållande till den vägförstöring varje fordon
kunde antagas utöva. Mot skatterna å bensin- och gummiringar kunde ur
denna synpunkt några mera principiella invändningar icke göras, då bensinskatten
och i regel även gummiringskatten uttoges av fordonsägaren i förhållande
till den utsträckning, i vilken fordonet nyttjades. Däremot fann utskottet,
att fordonsskatten icke syntes i samma mån som de båda övriga
skatterna överensstämma med principen för ifrågavarande skattesystem. För
sådana fordon, vilka endast nyttjades i ringa utsträckning, syntes fordonsskatten
för ägaren utgöra en rätt så stor börda samt motsvara en icke oväsentlig
del av den totala automobilskatten. Det kunde vidare ifrågasättas,
huruvida de merkostnader för vägväsendet, som i förhållande till de lättare
motorfordonen förorsakades av lastautomobilerna och omnibussarna täcktes
genom den nuvarande beskattningen av dessa fordon.

På grund av vad sålunda anförts fann sig utskottet — utan att taga ställning
till frågan örn storleken av den sammanlagda inkomsten av automobilskattemedel
— böra förorda, att en utredning komme till stånd angående
skattesatserna de olika slagen av motorfordon emellan samt att man därvid
sökte erhålla bättre avvägning av skattesatserna än enligt nu gällande bestämmelser.

I samband med denna utredning syntes jämväl böra tagas under övervägande,
huruvida icke ändring kunde ske i nu gällande bestämmelser om uppbörden
av fordonsskatt så, att de fordonsägare, som hårdast drabbades av
engångsbetalningen av skatten, bereddes någon lindring genom erläggande av
skatten i terminer i stället för genom engångsbetalning eller åtminstone geom
att uppbördstiden ändrades.

Utskottet fann nämnda utredning även böra omfatta frågan om skattefrihet
för sådana gummiringar, som användes å hästfordon eller å andra därmed
jämförliga fordon, vilka icke voro motordrivna.

Genom beslut den 7 maj 1937 bemyndigade Kungl. Majit chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att inom
departementet biträda med ifrågavarande utredning. Föredragande departementschefen
anförde därvid bland annat, att han förutsatte, att vid denna
utredning uppmärksamhet skulle ägnas jämväl åt andra än de i bevillningsutskottets
betänkande särskilt omförmälda frågorna, i den mån dessa frågor
i förevarande sammanhang kunde vara förtjänta av beaktande.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga generallotsdirektören
T. Petersson, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens
andra kammare L. A. Björklund i Hässleholm, friherre A. L. G. De Geer i
Hanaskog och chefredaktören E. R. Hagberg i Malmö ävensom hemmansägaren
G. R. Selberg i Boden.

Med skrivelse den 28 december 1937 överlämnade de sakkunniga till elie -

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

fen för finansdepartementet »Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
rörande automobilbeskattningen» (Statens offentl. utredn. 1937:53).

På uppdrag av automobilskatteutredningen har statens väginstitut i september
1937 verkställt vissa undersökningar i syfte att klarlägga olika automobiltypers
vägslitande verkan. I betänkandet framhålles att de praktiska
prov, som därvid utförts, av kostnadsskäl icke kunnat erhålla samma omfattning
som vissa i utlandet företagna prov. Proven ha begränsats till ett
antal här i landet vanligen förekommande typer av person- och lastautomobiler
samt omnibussar. Med undantag för omnibussarna ha samtliga automobiler,
med vilka prov företagits, varit av nyare typ. Vidare ha proven
icke kunnat verkställas å vägar med beläggning av olika beskaffenhet utan
företagits allenast å grusväg, vilken vägtyp dock motsvarar den större delen
av vårt vägnät. I ett vid betänkandet såsom bilaga fogat yttrande har väginstitutet
redogjort för de verkställda proven och för de iakttagelser, som
med stöd därav kunnat göras.

över de sakkunnigas betänkande ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av
ett flertal myndigheter och sammanslutningar, varjämte skrifter i ärendet
inkommit till finansdepartementet från flera sammanslutningar.

Den för riksdagen framlagda propositionen bygger i allt väsentligt på de
sakkunnigas förslag.

Gällande bestämmelser.

Automobilbeskattningen infördes i vårt land efter beslut av 1922 års riksdag.
Under den tid, som förflutit därefter, har denna beskattning varit föremål
för åtskilliga ändringar, betingade huvudsakligen av de ökade kostnader
för vägväsendet, som motorfordonstrafiken förorsakat, men jämväl av den
tekniska utvecklingen på trafikens område. Av särskild betydelse var den
omläggning, som beslöts vid 1932 års riksdag. De skärpta beskattningsregler,
som då kommo till stånd, gälla i huvudsak alltjämt.

De nuvarande automobilskatterna kunna uppdelas i tre olika grupper,
nämligen den egentliga automobilskatten eller fordonsskatten, den särskilda
skatten å automobilgummiringar samt skatterna å drivmedel.

Fordonsskatt.

De grundläggande bestämmelserna om fordonsskatt återfinnas i förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt. Enligt 5 § i nämnda
förordning, sådant detta författningsrum lyder enligt förordning den 29
april 1932 (nr 85), utgår fordonsskatten med följande belopp för helt kalenderår
räknat:

a) för motorcykel utan bivagn med 15 kronor, då motorcykelns tjänstevikt
icke överstiger 75 kilogram, men eljest med 20 kronor;

b) för motorcykel med bivagn med 30 kronor;

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

13

c) för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med 14 kronor
för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad
med 600 kilogram, dock minst med 60 kronor;

d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med 50 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens
tjänstevikt;

e) för släpvagn efter den beräknade vikten av den största last och det
största antal passagerare, varför släpvagnen är inrättad (maximilast):

om vikten understiger 500 kilogram, med 30 kronor;

örn vikten uppgår till 500 men icke 800 kilogram, med 60 kronor; samt

om vikten uppgår till 800 kilogram, med 100 kronor.

För automobil, som är inrättad för och drives med träkolsgas, utgår skatt
med hälften av nämnda skattesatser.

Med automobils tjänstevikt avses enligt motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561) sammanlagda vikten av dels automobilen i normalt,
fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till automobilen
hörande karosseri, dels till automobilen hörande verktyg och reservgummi
ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av automobilen.
För motorcykel utan bivagn utgör tjänstevikten sammanlagda vikten avdels
motorcykeln i normalt, fullt driftfärdigt skick, dels ock till motorcykeln
hörande verktyg samt bränsle, smörjolja och vatten.

Skattefrihet åtnjutes bland annat för automobil eller släpvagn, som är
inrättad uteslutande för brandväsen eller för transport av sårade eller sjuka,
ävensom för motorcykel, vilken är inrättad såsom invalidmotorfordon och
vars maximihastighet icke överstiger 30 kilometer i timmen.

Skatt utgår endast för fordon, för vilket registreringsplikt enligt motorfordonsförordningen
föreligger.

Skatt å automobilgummiringar.

Enligt 1 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar,
sådant detta författningsrum lyder enligt förordning
den 29 april 1932 (nr 88), utgår skatt med 3 kronor 50 öre för kilogram
för följande arbeten av mjuk kautschuk, som införas till eller tillverkas
inom riket, nämligen massiva hjulringar (även i längder) samt yttergummi
eller delar därtill för ringar till automobiler eller motorcyklar. Vad sålunda
stadgats äger jämväl tillämpning i avseende å ringar till släpvagnar och
traktorer ävensom å ringar till bärgnings- och andra transportabla maskiner,
Kungl. Majit dock obetaget att i särskilda fall, där omständigheterna
därtill föranleda, medgiva befrielse från skattskyldighet.

Skatt å drivmedel.

Enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin
och motorsprit, sådan paragrafen lyder enligt förordning den 29 april
1932 (nr 86), skall skatt erläggas för bensin, som till riket införes eller här

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

tillverkas, med 10 öre för liter samt för motorsprit med 6 öre för liter. Beskattningen
av motorsprit, vilken ursprungligen beslutades vid 1924 års riksdag,
har emellertid ännu icke vunnit tillämpning, utan genom upprepade
beslut har successivt medgivits uppskov med skattens ikraftträdande. Det
senaste uppskovet har lämnats genom förordning den 30 april 1937 (nr 186)
och gäller för tiden till den 1 juli 1940.

Enligt förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor utgår därjämte från och med år
1937 en skatt av 7 öre för liter för sådan petroleumprodukt (brännolja), som
användes för drivande av automobil och för vilken icke utgår skatt enligt
förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit. Skatten påföres
av länsstyrelsen på grundval av deklaration, som det åligger förbrukare att
halvårsvis avlämna.

Propositionens förslag till omläggning av automobilbeskattningen.

Förslaget utgår från, att av motorfordonstrafiken skall i automobilskattemedel
å enahanda fordonsbestånd och vid lika trafikintensitet som för närvarande
uttagas lika stort totalbelopp som utgår enligt gällande bestämmelser.
I första hand innebär förslaget borttagande av gummiringskatten. Ett
belopp motsvarande totalsumman av sistnämnda skatt föreslås uttaget dels
genom höjning av skatterna å drivmedel, nämligen för bensin med 2 öre för
liter från 10 till 12 öre samt för brännolja med likaledes 2 öre för liter från
7 till 9 öre, dels ock genom viss höjning av fordonsskatten.

Vad beträffar sistnämnda skatt skulle enligt automobilskatteutredningens
förslag i grundavgift årligen för varje fordon erläggas 50 kronor. Därutöver
skulle årlig skatt utgå med följande belopp, nämligen

för personbilar 14 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av tjänstevikten
med avdrag av 900 kilogram,

för lastbilar 18 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av tjänstevikten
med avdrag av 900 kilogram,

för omnibussar 16 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av tjänstevikten
med avdrag av 900 kilogram.

Skatten skulle liksom för närvarande utgöra lägst 60 kronor.

Häri har i propositionen endast föreslagits den ändringen att bestämmelsen,
att skatten skulle utgöra lägst 60 kronor, skall utgå så att grundavgiften
alltså kommer att utgöra skattens minimibelopp.

Av följande sammanställning framgår, huru en omläggning av fordonsskatten
i överensstämmelse med propositionens förslag kommer att verka i
förhållande till nu utgående fordonsskatt beträffande fordon av olika tjänsteviktsklasser.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 15

Tjänstevikt

kg-

Nu-

varande

fordons-

skatt

kr.

Fordonsskatt enligt förslaget

personbilar

lastbilar

omnibussar

kr.

ökning

kr.

ökning

.

kr.

ökning

kr.

%

kr.

%

kr.

%

801— 900

60

50

_

_

50

_

_

_

_

_

1,001-1,100

70

78

8

11.4

86

16

22.9

—

—

—

1,201—1,800

98

106

8

8.2

122

24

24.5

—

—

—

1,301—1,400

112

120

8

7.1

140

28

25.0

—

—

—

1,401—1,500

126

134

8

6.3

158

32

25.4

—

—

—

1,501—1,600

140

148

8

5.7

176

36

25.7

162

22

15.7

1,801-1,900

182

190

8

4.4

230

48

26.4

210

28

15.4

2,001-2,100

210

218

8

3.8

266

56

26.7

242

32

15.2

2,501—2,600

280

288

8

2.9

356

76

27.1

322

42

15.0

3,001—3,100

350

—

—

—

446

96

27.4

402

52

14.9

4,001—4,100

490

—

—

—

626

136

27.8

562

72

14.7

5,001-5,100

630

—

—

—

806

176

27.9

722

92

14.6

6,001—6,100

770

—

—

—

—

—

—

882

112

14.5

7,001—7,100

910

—

—

—

—

—

—

1,042

132

14.5

I fråga om fordonsskatten å motorcyklar har icke föreslagits ändring i nu
gällande bestämmelser.

Beträffande släpvagnar föreslås, att skatten skall utgå efter släpvagnens
tjänstevikt med tillägg av den beräknade vikten av det största antal passagerare
och den största last, varför fordonet är inrättat (totalvikt). För släpvagnar
föreslås olika skattebelopp allt efter vagnarnas vikt. Enligt förslaget
är lägsta skattebeloppet 40 kronor och det högsta 160 kronor.

Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:

»Den grundläggande principen för automobilbeskattningens anordnande har
i vårt land liksom i flertalet andra länder varit, att motortrafiken skall genom
särskild beskattning gälda den merkostnad, som denna trafik orsakar
vägväsendet.

Olika meningar ha gjort sig gällande beträffande frågan huruvida de med
tillämpning av nuvarande beskattningsregler utgående automobilskattemedlen
kunna anses täcka den andel av kostnaderna för vägväsendet, som skäligen
bör belöpa å motortrafiken. En undersökning i detta ämne vore helt
naturligt av intresse. Å andra sidan får dock värdet av en dylik undersökning
icke överskattas. Såsom automobilskatteutredningen framhållit, lärer
det kunna ifrågasättas, om det överhuvud taget är möjligt att verkställa
en något så när exakt beräkning av de genom motortrafiken orsakade merkostnaderna
för vägväsendet och om man icke i allt fall slutligen bleve
hänvisad till att låta sig nöja med en approximativ uppskattning av dessa

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

merkostnader. Därtill kommer, att de resultat, som till äventyrs skulle
stå att vinna vid en sådan beräkning, med hänsyn till den snabba och
alltjämt fortgående utvecklingen på såväl motorismens som vägväsendets
område med all sannolikhet rätt snart skulle bliva föråldrade. Enligt vad
jag inhämtat från kommunikationsdepartementet synas de senast företagna
inventeringarna rörande behovet av vägarbeten samt de starkt ökade underhållskostnaderna
utvisa, att behovet av automobilskattemedel för bidrag till
dessa ändamål är större än som kan tillgodoses med nuvarande beskattning
av motortrafiken, varför åtminstone för närvarande någon minskning av denna
beskattning icke torde kunna ske. De av automobilskatteutredningen föreslagna
ändringarna avse icke att öka motortrafikens samlade skattebörda
utan åsyfta allenast att inom ramen för automobilbeskattningens nuvarande
totalbelopp åvägabringa en rationalisering av skattesystemet samt en rättvisare
fördelning av skattebördan mellan olika skatteobjekt. Att en på detta
sätt begränsad reform nödvändigtvis skulle behöva grundas på en undersökning
av förut antytt slag, synes icke med fog kunna göras gällande, och jag
anser alltså för min del något hinder icke möta mot att redan nu upptaga det
föreliggande förslaget till övervägande.

Såsom den mest betydelsefulla av de ifrågasatta ändringarna framstår
utan tvivel förslaget om gummiringskattens borttagande. Genom beskattningen
av gummiringarna ha de faktorer, som huvudsakligen äro bestämmande
för en automobils vägslitande inverkan, nämligen tyngd, körhastighet
och tillryggalagd väglängd, i stort sett vunnit beaktande, och det kan
därför icke förnekas, att denna skatteform såsom sådan står i god överensstämmelse
med själva grunden för automobilbeskattningen. Emellertid har
utredningen påvisat, att gummiringskatten även är förenad med vissa avsevärda
olägenheter. Huruvida skatten verkligen är till men för trafiksäkerheten,
torde väl vara ovisst, alldenstund något tillförlitligt material för bedömande
av denna fråga icke föreligger, men så mycket större beaktande
förtjänar vad utredningen anfört dels om den ojämnhet, varmed skatten drabbar
fordon av samma slag, ofta till följd av omständigheter, varöver fordonsägaren
ej råder, dels ock om svårigheten att, så länge skatten bibehålies,
kunna tillgodose det sedan gammalt framförda önskemålet örn skattefrihet
för gummiringar till hästfordon samt andra icke motordrivna fordon
och redskap. Då en lämplig utformning av skattesystemet synes stå att
vinna utan gummiringskatt, skulle det enda egentliga skälet för skattens
bibehållande vara hänsynen till regummeringsverkstäderna. För dessa skulle
skattens borttagande enligt vad det uppgivits medföra minskad arbetstillgång.
Även om så skulle bliva fallet anser jag emellertid detta skäl — vilket skulle
kunna anföras även mot det i händelse av skattens bibehållande i och för
sig berättigade kravet på införande av skatt å regummeringsgummi -— icke
böra tillmätas avgörande betydelse. För övrigt förefaller det icke osannolikt,
att de befarade olägenheterna för denna näringsgren i viss mån överdrivits.
Härutinnan må hänvisas till att regummering enligt uppgift i icke ringa omfattning
förekommer i länder, där gummiringskatt ej utgår, samt att den

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

17

ökade användningen av ringar inom jordbruket och skogsbruket kan tänkas
medföra åtminstone någon kompensation.

Då jag alltså tillstyrker förslaget om gummiringskattens borttagande, förutsätter
jag i likhet med automobilskatteutredningen, att ett mot totalsumman
av denna skatt svarande belopp skall i annan form uttagas av motorfordonstrafiken.
Under budgetåret 1936/37 utgjorde behållningen av gummiringskatten
i runt tal 16 miljoner kronor. Efter övervägande av olika tänkbara
alternativ har utredningen för sin del stannat vid att föreslå, att det
erforderliga beloppet uttages dels genom ökning av skatterna å bensin och
brännolja med 2 öre per liter, varigenom beräknas inflyta en merinkomst
av omkring 12.4 miljoner kronor, och dels genom en lämpligt avpassad höjning
av fordonsskatten.

I likhet med utredningen anser jag övervägande skäl tala för att intäkten
av gummiringskatten ersättes genom ökning av såväl skatterna å drivmedlen
som fordonsskatten. Beträffande drivmedelsskatterna lia från några
håll uttalats betänkligheter mot en så stor höjning som den av utredningen
föreslagna. Då höjning med brutet öretal uppenbarligen icke bör ifrågakomma,
skulle ett tillmötesgående av de härvidlag framförda önskemålen
förutsätta, att dessa skatter höjdes med allenast ett öre per liter, motsvarande
en merinkomst av inalles 6.2 miljoner kronor, samt att 9.8 miljoner
kronor uttoges genom höjning av fordonsskatten. En dylik lösning, varigenom
större delen av höjningen skulle läggas å fordonsskatten, synes emellertid
föga lämplig med hänsyn till de svagheter, som allmänt anses vidlåda
denna skatteform, framför allt den omständigheten att denna skatt icke i
likhet med drivmedelsskatterna utgår i förhållande till det olika utnyttjandet
av fordonen. Såsom utredningen framhållit, får det anses skäligt, att borttagande
av skatten å en förbrukningsartikel till huvudsaklig del kompenseras
genom höjning av skatten å en annan sådan.

Med hänsyn till den relativt ringa förbrukningen av brännolja skulle väl
det nu anförda icke i och för sig utesluta, att skattehöjningen för dylik olja
begränsades till 1 öre per liter. Då brännoljedrilt emellertid även efter höjning
av skatten med 2 öre per liter torde komma att ställa sig ekonomiskt
fördelaktig vid jämförelse med bensindrift, anser jag skäl till ändring av
förslaget på denna punkt icke föreligga. Med hänsyn till det sätt, varpå
brännoljeskatten uttages, kan jag icke heller biträda det från ett par håll
framförda önskemålet örn befrielse från skatteplikt för sådan brännolja, som
framställts i Sverige av svensk råvara. Det torde nämligen icke kunna förutsättas,
att förbrukarna, vilka hava att halvårsvis avgiva deklaration rörande
den använda myckenheten skattepliktig olja, alltid äga kännedom om
oljans ursprung. För länsstyrelserna, vilka ombesörja debitering och uppbörd
av skatten, skulle det också möta stora svårigheter att övervaka, att
skattefriheten icke missbrukades.

De största meningsskiljaktigheterna, som kommit till uttryck i yttrandena,
avse frågan örn fordonsskattens utformning. Anmärkningarna mot förslaget
i denna del gå mestadels ut på att utredningen tagit alltför stor hänsyn

linning lill riksdagens protokoll 1!)38. 7 sorni. Nr 76. 2

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

till den s. k. nyttotrafikens intressen och icke skänkt de vägtekniska synpunkterna
tillbörligt beaktande, varigenom förslaget kommit att gynna den
tyngre trafiken på den lättares bekostnad. De undersökningar, som på utredningens
föranstaltande verkställts beträffande olika fordonstypers vägslitande
inverkan, synas också tyda på att en ytterligare ökning av lastbilarnas
och omnibussarnas beskattning ur nyssnämnda synpunkter skulle vara
berättigad. Då undersökningarna emellertid varit av ganska begränsad
omfattning, torde av desamma icke böra dragas mera vittgående eller allmängiltiga
slutsatser rörande beskattningens avvägning. Den mångfald svårbestämbara
faktorer, som härvidlag äro av betydelse, såsom fordonens utnyttjande,
lastförmåga, drivmedelsförbrukning, trafik- och vägförhållanden
med mera, göra det överhuvud taget omöjligt att åstadkomma en beskattning,
som för de enskilda fallen är fullt rättvis med hänsyn till den faktiska vägslitningen.
Under sådana förhållanden har jag funnit försiktigheten bjuda
att icke i förevarande avseende frångå utredningens förslag. Härav följer,
att jag icke heller anser mig böra biträda det från ett par håll framförda
förslaget om övergång från tjänstevikten till totalvikten såsom grund för fordonsskattens
beräkning, vilket förslag likaledes syftar lill en ökning av den
tyngre trafikens skattebelastning.

Enligt utredningens förslag skulle vid sidan av en grundavgift å 50 kronor
för varje fordon bibehållas den nuvarande bestämmelsen att skatten skall
utgöra lägst 60 kronor. För att i någon mån tillmötesgå önskemålet örn en
lindrigare beskattning av de allra lättaste fordonen föreslår jag, att nyssnämnda
bestämmelse får utgå, så att grundavgiften alltså kommer att utgöra
skattens minimibelopp. Såsom statskontoret framhållit kommer skatteintäkten
härigenom att minska endast obetydligt, nämligen med icke fullt
90,000 kronor, om hänsyn tages till fordonsbeståndet den 30 juni 1937.

Vad utredningen anfört i fråga örn beskattningen av motorcyklar har icke
givit mig anledning till erinran. Jag delar således utredningens uppfattning,
att fordonsskatten å de egentliga motorcyklarna bör bibehållas oförändrad
och att anledning icke föreligger att för närvarande, medan undersökning
genom särskilda sakkunniga pågår rörande trafikolyckornas orsaker, införa
fordonsskatt för lättviktsmotorcyklar i syfte att av hänsyn till trafiksäkerheten
begränsa användningen av dessa cyklar.»

Särskilda frågor.

Enligt gällande bestämmelser utgår fordonsskatten för automobil, som är
inrättad för och drives med träkolsgas, med hälften av de för övriga automobiler
stadgade skattesatserna. Denna skattelindring tillkom genom beslut
vid 1932 års riksdag i syfte att främja användningen av inhemskt motorbränsle.
Enligt förslaget skall den skattelindring, som för närvarande är
medgiven för träkolsgasdrivna automobiler, utsträckas till att omfatta alla
generatorgasdrivna fordon, vilka använda inhemskt bränsle.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

19

Från skatteplikt undantages enligt gällande bestämmelser automobil eller
släpvagn, som är inrättad uteslutande för brandväsen. På grund av framställning
om frihet från fordonsskatt jämväl för vissa automobiler, vilka
nyttjas inom det frivilliga brandväsendet i vissa landskommuner, föreslås i
propositionen ett tillägg av innehåll, att från skatteplikt skall undantagas
även automobil med tillhörande släpvagn, som användes uteslutande för
brandväsen, därest automobilen och släpvagnen äro försedda med tydlig beteckning
utvisande att de tjäna brandväsendet.

Enligt 5 § b) förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild skatt å
bensin och motorsprit, sådant stadgandet lyder enligt förordning den 29 april
1932 (nr 86), må restitution av skatt åtnjutas för, bland annat, bensin, som
med eller utan tillsats av annat ämne användes för framdrivande av motorbåt
vid yrkesmässigt utövande av fiske. Närmare föreskrifter örn denna restitution
äro meddelade i kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa
bestämmelser örn särskild skatt å bensin. Enligt kungörelsens 9 §, sådan
paragrafen lyder enligt kungörelse den 29 april 1932 (nr 91) skall återbäringen
ske på det sätt, att årligen ett belopp, motsvarande en tredjedels procent
av de under nästförflutna budgetår influtna bensinskattemedlen, dock
högst 90,000 kronor, ställes till lantbruksstyrelsens förfogande att enligt
Kungl. Majlis bestämmande av styrelsen användas för fiskerinäringens främjande.

Efter att lia lämnat en redogörelse för de av 1935 års fiskeriutredning och
1937 års automobilskatteutredning framställda förslag angående restitution
av skatt å bensin, som använts vid yrkesmässigt utövande av fiske, direkt
till de fiskare, som förbrukat bensin för sådant ändamål, ävensom för ämbetsverkens
yttranden i denna fråga, har departementschefen anfört följande: »Rätt

till restitution av skatt för bensin, använd för framdrivande av motorbåt
vid yrkesmässigt utövande av fiske, tillkom ursprungligen genom beslut
vid 1927 års riksdag. I den proposition, nr 173, vari förslag härom framlades
för riksdagen, anförde föredragande departementschefen, bland annat, alt
ett godtagbart uppslag till lösande av frågan örn restitution direkt till fiskarbefolkningen
då ännu icke framkommit men att en kollektiv restitution till
fisket syntes kunna ifrågakomma och vara ägnad att rätt väl tillgodose
fiskarnes gemensamma intressen. Detta uttalande synes alltjämt äga tilllämpning.
Liksom tidigare uppslag till lösning av denna fråga lider det nu
föreliggande förslaget onekligen av den svagheten, att det, för åvägabringande
av en något så när nöjaktig kontroll från statens sida över att restitutionsrätten
icke missbrukas, skulle erfordras vidtagande av åtgärder, vilka
icke stå i rimligt förhållande till den jämförelsevis ringa fördel, som förslaget
skulle kunna bereda varje enskild fiskare. Vid frågans bedömande bör
vidare beaktas, att den nuvarande kollektiva restitutionsformen ansetts vara
att föredraga även på håll, som direkt representera fiskerinäringens intressen.
Därest direkt restitution medgives för fiskarbefolkningen, skulle samma förmån
icke gärna kunna förvägras vissa andra grupper av bensinförbrukare,

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

såsom motorbåtsägare, vilka icke äro fiskare, jordbrukare med flera. Det
behöver icke närmare utvecklas, vilka svårigheter i kontrollhänseende en
dylik utsträckning av restitutionsrätten skulle medföra. Det förtjänar framhållas,
att vid årets riksdag motionsvis framförts krav på skattefrihet för
bensin, som förbrukas uteslutande i jordbruksdrift.»

Med hänsyn till de olägenheter, som på vissa håll ansetts vidlåda systemet
med skattens inbetalning på en gång och vilka olägenheter vid den
ifrågasatta höjningen av skatten kunna tänkas bliva ytterligare ökade, har
automobilskatteutredningen föreslagit en anordning, varigenom uppbörden
av fordonsskatten för automobiler skulle uppdelas på två terminer. Detta
förslag har departementschefen av anförda skäl icke ansett sig kunna förorda.

Ikraftträdande m. m. Enligt propositionens förslag skall höjningen av
fordonsskatten träda i kraft den 1 januari 1939. Dock skola de nya bestämmelserna
om fordonsskatten gälla i fråga örn automobiler och släpvagnar,
som under år 1938 första gången registrerats efter det gummiringskatten
upphävts.

Bestämmelserna örn gummiringskattens upphävande samt höjningen av
skatterna å drivmedel anser utredningen böra träda i kraft redan under innevarande
budgetår. Departementschefen har härutinnan anfört följande:

»Med hänsyn till det läge av ovisshet, som förslaget om gummiringskattens
borttagande tillskapat och som menligt inverkar på handeln med gummiringar,
är det även enligt min mening angeläget, att denna fråga bringas till
ett snabbt avgörande.

I några av yttrandena har hemställts, att med höjningen av drivmedelsskatterna
måtte anstå till någon tid efter det gummiringskatten upphävts,
detta för att bereda motortrafiken kompensation för den del av erlagd
gummiringskatt, som kan anses belöpa på tiden efter denna skatts avskaffande.
Vad sålunda anförts synes kunna såtillvida beaktas, att skatterna å
drivmedel höjas först från och med den 1 juli 1938. Anmärkas bör, att skatten
å brännolja med hänsyn till det sätt, varpå denna skatt uttages, icke
lämpligen kan ändras vid annan tidpunkt än års- eller halvårsskifte.

I anslutning till höjningen av bensinskatten torde, på sätt utredningen
även föreslagit, vid höjningens ikraftträdande inneliggande lager av bensin
böra bliva föremål för efterbeskattning jämlikt samma grunder som enligt
förordningen den 29 april 1932 (nr 87) tillämpats i fråga om bensin, som
den 1 maj 1932 fanns i riket. Förslag till bestämmelser örn uppbörd av sådan
skatt torde senare få anmälas för Kungl. Majit.»

Med anledning av förslaget om gummiringskattens upphävande har utredningen
vidare upprättat förslag till förordning angående restitution av eller
befrielse från skatt å automobilgummiringar. Enligt detta författningsförslag
skulle Kungl. Majit på framställning av vederbörande ägare kunna
medgiva restitution av erlagd skatt eller befrielse från gäldande av påförd

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

21

skatt för automobilgummiringar, vilka vid tiden för gummiringskattens upphävande
ännu ej tagits i bruk. Utredningen förutsätter, att närmare föreskrifter
härutinnan skola meddelas av Kungl. Majit. Beträffande innehållet
av dessa föreskrifter anför utredningen, att såsom villkor för åtnjutande av
restitution eller befrielse borde föreskrivas, att sökanden avlämnade försäkran
angående sitt innehav vid nämnda tid av automobilgummiringar, vilka då
ännu ej tagits i bruk. Enär det syntes böra förutsättas, att restitution eller
befrielse medgåves allenast för automobilgummiringar, som vore marknadsgilla,
borde försäkran ock innehålla uppgift i detta avseende. Försäkran
borde avgivas på tro och heder och vara, likaledes på tro och heder, till
riktigheten styrkt av två personer, vilka kunde förutsättas äga kännedom om
de förhållanden, som avsåges i försäkran.

Mot utredningens förslag i nyssberörda del har departementschefen i stort
sett icke haft annat att erinra, än att restitutionsrätt eller befrielse från skatt
syntes departementschefen icke böra vara utesluten för de fall, då ringarna
använts allenast vid sådan tillfällig körning, som avses i 13 § 1 mom. 1—4
punkterna motorfordonsförordningen. Bestämmelserna ha inarbetats i förslaget
till förordning om gummiringskattens upphävande.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har den före- Utskottet,
liggande utredningen angående automobilbeskattningen verkställts på begäran
av 1936 års riksdag i enlighet med förslag av bevillningsutskottet. I
sitt av riksdagen godkända betänkande (nr 24) framhöll utskottet bland
annat, att tillförlitlig utredning saknades om det belopp, varmed automobilskattemedel
behövde uttagas för att täcka den andel av kostnaderna för vägväsendet,
som skäligen borde belöpa å motorfordonstrafiken. Beträffande
frågan huruvida detta är förhållandet med tillämpning av nuvarande beskattningsregler
ha, såsom departementschefen framhållit, olika meningar
gjort sig gällande. Departementschefen har emellertid upplyst, att enligt
vad han inhämtat från kommunikationsdepartementet synas de senast företagna
inventeringarna rörande behovet av vägarbeten samt de starkt ökade
underhållskostnaderna utvisa, att behovet av automobilskattemedel för bidrag
till dessa ändamål är större än som kan tillgodoses med nuvarande beskattning
av motorfordonstrafiken. Någon minskning av denna beskattning
torde därför åtminstone för närvarande icke kunna ske. De av Kungl. Majit
föreslagna ändringarna i bestämmelserna angående automobilbeskattningen
avse ej heller att öka motorfordonstrafikens samlade skattebörda utan åsyfta
allenast att inom ramen för denna beskattnings nuvarande totalbelopp åvägabringa
en rationalisering av skattesystemet samt en rättvisare fördelning av
skattebördan mellan olika skatteobjekt. Med hänsyn härtill anser sig utskottet
i frågans nuvarande läge icke böra biträda det i de likalydande motionerna
I: 294 och lii 430 framställda yrkandet om en allsidig utredning rörande
motorfordonstrafikens slutliga andel av vägkostnaderna.

Utskottet får till en början anföra några allmänna synpunkter på det föreliggande
förslaget till omläggning av automobilbeskattningen. Med de olika

22

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

intressen, som beröras av denna beskattning, och de skiftande förhållanden,
som gälla för olika grupper av skattskyldiga, är det helt naturligt icke möjligt
att åstadkomma en för varje enskild grupp fullt rättvis beskattning. Den
ständigt och snabbt fortgående utvecklingen inom motor- och automobilteknikens
område samt inom vägväsendet ävensom förändringarna inom de olika
fordonskategorierna, personbilar, lastbilar och omnibussar, giver tydligt
vid handen, att beskattningsreglerna måste, huru de än utformas, tid efter
annan underkastas förnyad prövning.

Vid den av automobilskatteutredningen verkställda översynen på förevarande
beskattningsområde har det befunnits angeläget att till ledning för bedömande
av föreliggande spörsmål verkställa vissa praktiska prov med olika
automobiltyper för utrönande av deras vägslitning. Ehuru dessa prov av
anförda skäl icke kunnat verkställas i sådan omfattning, som skulle hava
varit önskligt, hava proven likväl, såsom ock erfarenheten från utomlands
företagna likartade undersökningar visat, varit till icke ringa gagn i nyss berörda
hänseende. För beskattningens avvägning olika motorfordon emellan,
för utrönande av vilka förbättringsåtgärder och dylikt på vägväsendets område,
som lämpligen böra vidtagas, ävensom för bedömande av tekniska
framsteg i fråga örn motorfordonens konstruktion med mera, torde prov av
förut angivet slag vara av stort värde. Utskottet finner det vara av vikt, att
denna fråga för framtiden ägnas uppmärksamhet.

Beträffande gummiringskatten finner utskottet denna skatteform visserligen
stå i god överensstämmelse med själva grunden för automobilbeskattningen.
Den verkställda utredningen giver emellertid vid handen, att skatten är
förenad med avsevärda olägenheter i skilda hänseenden. Skatten utgör sålunda
bland annat ett betydande hinder för användningen av gummiringar
å transportvagnar, maskiner och redskap, särskilt inom jord- och skogsbruket.
På grund härav och med beaktande av de av automobilskatteutredningen
och departementschefen anförda skälen för gummiringskattens avskaffande
finner sig utskottet böra tillstyrka Kungl. Maj.ts förslag härutinnan.

Mot förslaget att intäkten av gummiringskatten skall ersättas genom ökning
av skatterna å drivmedlen och fordonen hava erinringar framställts i en
del av de yttranden, som avgivits över automobilskatteutredningens förslag,
ävensom i vissa av de föreliggande motionerna. Dessa erinringar rikta sig
mot lämpligheten av höjningen av drivmedelsskatterna och fordonsskatten
ävensom mot förslaget att gummiringskatten skall i sin helhet ersättas genom
höjning av de återstående skatterna. Vad angår sistnämnda erinran har i
motionen II: 431 ifrågasatts, huruvida icke med hänsyn till den ökning av
automobilskattemedlen, vilken kunde förväntas inträda, det skulle vara möjligt
att bibehålla fordonsskatten vid dess nuvarande belopp samt ändock begränsa
höjningen av drivmedelsskatterna till den av utredningen och Kungl.
Maj:t föreslagna eller 2 öre för liter. Då på grund av det förut berörda behovet
av automobilskattemedel någon minskning av beskattningen för närvarande
icke anses kunna ske, finner sig utskottet icke kunna förorda ett sådant
förslag.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

23

Beträffande fördelningen av gummiringskattens totala belopp mellan skatterna
å fordonen och drivmedlen får utskottet framhålla följande. Att uttaga
hela detta belopp genom höjning av fordonsskatten kan icke komma i
fråga, enär en sådan höjning komme att hårt drabba personbilar, som icke
nyttjas i yrkesmässig trafik, och överhuvud fordon, som nyttjas i ringa omfattning.
Utskottet finner sig alltså icke kunna förorda, att den skatteökning, som
erfordras för att kompensera gummiringskattens borttagande, uttages enbart
genom höjning av fordonsskatten. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen
skulle en höjning enbart av skatterna å drivmedlen särskilt hårt
komma att drabba den yrkesmässiga trafiken och höjningen skulle dessutom
komma att bliva särskilt kännbar för motorfordonstrafiken överhuvud i de
delar av landet, där bensinpriset är jämförelsevis högt, vilket exempelvis är
förhållandet i vissa trakter inom de norrländska länen. Utskottet kan därför
ej heller biträda tanken att hela det erforderliga beloppet uttages enbart
genom höjning av drivmedelsskatterna. Den av utredningen och Kungl.
Majit föreslagna fördelningen av skatteökningen å fordon och drivmedel
synes utskottet i stort sett väl avvägd. Såsom departementschefen framhållit,
måste det anses skäligt, att borttagande av skatten å en förbrukningsartikel
till huvudsaklig del kompenseras genom höjning av skatten å en annan
sådan artikel. Detta innebär att allenast en mindre del av beloppet behöver
uttagas i form av ökad fordonsskatt.

I fråga örn fordonsskattens avvägning mellan olika fordonskategorier har
automobilskatteutredningen med fasthållande vid vägslitningen såsom grundprincip
för fordonsskattens differentiering ansett, att även näringspolitiska
och sociala synpunkter i viss mån måste anläggas å detta spörsmål. Ett
hänsynstagande uteslutande till den vägtekniska sidan av problemet skulle
enligt utredningens mening för en stor del av den yrkesmässiga trafiken och
för åtskilliga näringsföretag medföra icke önskvärda ekonomiska verkningar.
Utskottet, som i stort sett delar denna uppfattning, anser i likhet med
utredningen, att man vid automobilbeskattningens avvägning även måste beakta
motorfordonens stora betydelse för näringslivets transporter av skilda
slag och såsom kommunikationsmedel för de enskilda medborgarna. Utskottet
finner sig sålunda böra förorda, att fordonsskatten avväges icke uteslutande
med hänsyn till fordonens vägslitning utan även med beaktande av
deras betydelse ur nyss angivna synpunkter.

Vad angår fordonsskattens anordnande föreslås i propositionen, att för
varje person- och lastbil samt omnibuss skall uttagas en årlig grundavgift
av 50 kronor, oberoende av fordonets vikt eller beskaffenhet i övrigt. Denna
avgift skall anses representera det för dessa fordon gemensamma intresset
av att ett allmänt vägnät förefinnes. För åvägabringande av en med olika
fordons vägslitning bättre överensstämmande beskattning än enligt gällande
regler föreslås i propositionen en fordonsskatteskala grundad å tjänstevikt
och fordonsslag med ett från nuvarande 600 till 900 kilogram höjt skattefritt
viktavdrag för alla fordonsslag och med olika skattesatser för varje sär -

24

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

skilt fordonsslag. Härigenom ernås en skärpning av fordonsskatten för de
tyngre fordonen i förhållande till de lättare. För lastbilarna blir skärpningen
störst, därnäst för omnibussama och minst för personbilarna.

I motionen II: 431 har bland annat förordats en enhetlig skatteskala för
alla de fordonsslag, varom nu är fråga, anordnad på i huvudsak samma
sätt som nu gällande skala men med skatten beräknad efter viss hänsyn till
maximilasten i stället för till tjänstevikten. I motionen II: 407 föreslås
allenast den ändringen i de i propositionen föreslagna skatteskalorna, att
skattesatsen för de olika fordonsslagen skulle minskas med 4 kronor för
varje påbörjat 100-tal kilogram av tjänstevikten. Förslaget i motionen
II: 431 innebär en skärpning av fordonsskatten för de tyngre fordonen men
leder icke till den differentiering av nämnda skatt mellan olika fordonsslag,
som får anses önskvärd. Om den i motionen II: 407 föreslagna fordonsskatten
gäller, att i förhållande till nu utgående fordonsskatt kommer
minskningen i skatt procentuellt sett att stiga med ökad tjänstevikt för personbilar
med sådan vikt överstigande 1,100 kilogram och för omnibussar
med dylik vikt överstigande 1,500 kilogram. För lastbilar, med undantag
för de lättaste vagnarna, uppkommer vid jämförelse med nuvarande fordonsskatt
en mindre ökning av skatten. Denna ökning utgör för lastbilar
med tjänstevikt av 1,001 kilogram och därutöver allenast 8 kronor. Då ett
bifall till motionärernas förslag i fråga om fordonsskatten förutsätter, såsom
jämväl av dem föreslagits, en höjning av skatterna å drivmedlen med 3 öre
för liter i stället för enligt Kungl. Majrts förslag med 2 öre för liter, anser sig
utskottet, i anslutning till sina förut gjorda uttalanden angående verkningarna
av en allt för kraftig höjning av sistnämnda skatter, icke kunna förorda
bifall till de förevarande motionerna II: 407 och 431.

Vad angår det i propositionen framlagda förslaget till fordonsskatt finner
utskottet detta förslag leda till en bättre avvägning av fordonsskatten mellan
lättare och tyngre fordon, vilket jämväl av 1936 års bevillningsutskott
och riksdag ansetts vara eftersträvansvärt. Vid övervägandet av detta förslag
ävensom Kungl. Maj:ts förslag till höjning av skatten å bensin till 12 öre
och å brännolja till 9 öre för liter har utskottet kommit till den uppfattningen,
att den sålunda i samband med gummiringskattens upphävande föreslagna
omläggningen av automobilbeskattningen innefattar en i stort sett så
tillfredsställande avvägning av beskattningen, som för närvarande torde kunna
åvägabringas. Utskottet tillstyrker därför Kungl. Maj:ts proposition i
dessa delar.

Mot förslaget till beskattning av motorcyklar har utskottet ej funnit skäl
till erinran. I avvaktan på de undersökningar, som genom särskilda sakkunniga
pågå rörande trafikolyckornas orsaker samt angående trafikförsäkringens
ordnande, har utskottet icke upptagit till prövning frågan om införande
av fordonsskatt för lättviktsmotorcyklar.

Utskottet finner ej skäl till erinran mot förslagen beträffande beskattning
av släpvagnar, lindring i fordonsskatten för träkolsgasdrivna motorfordon

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

25

samt skattefrihet för automobiler eller släpvagnar, tillhöriga det frivilliga
brandväsendet. Ej heller finner utskottet skäl till erinran mot förslaget om
efterbeskattning av bensin, som finnes i lager vid tiden för ikraftträdandet av
den föreslagna bestämmelsen örn bensinskattens höjning.

Med hänsyn till den menliga inverkan på handeln med gummiringar, som
förslaget om gummiringskattens borttagande medfört, finner utskottet det
vara av synnerlig vikt, att bestämmelsen om skattens upphävande kan träda i
kraft snarast möjligt.

För automobilgummiringar, vilka vid tiden för gummiringskattens upphävande
ännu ej tagits i bruk eller använts allenast för sådan körning, som
avses i 13 § 1 mom. 1)—4) punkterna motorfordonsförordningen, föreslås att
restitution av erlagd skatt eller befrielse från påförd skatt skall åtnjutas i
enlighet med de närmare föreskrifter, som Kungl. Majit skall äga meddela.
I de likalydande motionerna I: 294 och II: 430 har framhållits önskvärdheten
av alt sådan restitution eller befrielse från skatt skall gälla för alla
automobilgummiringar, vilka vid tiden för skattens upphävande ej tagits i
bruk. En hemställan av i huvudsak samma innebörd har gjorts i den av
Sveriges omnibusägares riksförbund till utskottet ingivna skrivelsen. Då den
föreslagna bestämmelsen innefattar rätt till restitution eller befrielse från
skatt för nyssberörda gummiringar under förutsättning, att dessa befinna sig
i sådant skick, som Kungl Majit kan komma att bestämma, finner utskottet
de i motionerna och nämnda skrivelse berörda intressena bliva tillgodosedda
genom det föreliggande förslaget.

Svenska automobilhandlareföreningen har i sin till utskottet ingivna skrift
ifrågasatt, huruvida det icke skulle vara mera praktiskt och jämväl riktigt
att bestämma ett lågt beräknat miltal såsom gräns för den körning,
som för automobilfabrikants eller automobilhandlares fordon borde vara
tillåten utan att rätten till restitution av gummiringskatt skulle förloras.
Föreningen har därvid föreslagit, att sagda väglängd skulle bestämmas
till 100 mil och hänvisning till förenämnda bestämmelser i motorfordonsförordningen
skulle i så fall icke vara erforderlig, enär den körning, som
vöre tillåten enligt nämnda bestämmelser, inrymdes i en sålunda angiven
maximiväglängd. Då utskottet anser det icke vara möjligt att med den av
föreningen förordade bestämmelsen uppnå ett i allo tillfredsställande resultat
och då av det i propositionen föreslagna stadgandet får anses klart framgå,
i vilka fall restitution eller befrielse från skatt må äga rum, kan utskottet icke
biträda föreningens hemställan.

Föreningen av fabrikanter och engrosfirmor inom gummiringsbranschen i
Sverige har i sin skrivelse till utskottet framhållit, att uppgift rörande gummiringar,
som vid tiden för skattens upphävande finnas i konsignationslager
hos återförsäljare, icke kunde på tro och heder lämnas av ägaren. Restitution
av skatt borde därför i detta fall få ske efter anhållan av ägaren med
stöd av på tro och heder avgiven försäkran av konsignatören och ytterligare
en eller två personer. Då den av Kungl. Majit föreslagna bestämmelsen icke

26

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

kan anses lägga hinder i vägen för tillgodoseende av det nied föreningens
framställning avsedda syftet och då Kungl. Majit vid bifall till propositionen
skall äga meddela närmare föreskrifter angående restitution av gummiringskatt.
finner utskottet föreningens framställning icke påkalla någon riksdagens
åtgärd.

I några av yttrandena över automobilskatteutredningens förslag och i de
likalydande motionerna I: 294 och II: 430 ävensom i Sveriges omnibusägares
riksförbunds skrivelse till utskottet har i syfte att bereda motorfordonstrafiken
kompensation för den del av erlagd gummiringskatt, som kan anses
belöpa på tiden efter denna skatts avskaffande, hemställts, att med den
föreslagna höjningen av drivmedelsskatterna måtte anstå till någon tid efter
det gummiringskatten upphävts. I propositionen har denna fråga såtillvida
beaktats, att höjningen av dessa skatter föreslås skola träda i kraft först från
och med den 1 juli 1938. Utskottet, som finner visst fog föreligga för
ytterligare anstånd med ikraftträdandet av ifrågavarande skattehöjning,
har med beaktande av de olika intressen, som skulle beröras av en sådan
ändring av förslaget, haft under övervägande olika åtgärder för tillgodoseende
av detta syfte. Då det emellertid visat sig icke vara praktiskt möjligt
att bestämma storleken av det ringskattebelopp, som redan erlagts och som
kan anses belöpa å den tid, som en gummiring kan nyttjas efter gummiringskattens
upphävande, har utskottet vid valet mellan olika inom utskottet
övervägda alternativ för ikraftträdandet stannat vid att förorda Kungl.
Maj:ts förslag i förevarande hänseende. Det må jämväl uppmärksammas,
att varje förlängning av anståndstiden skulle komma att medföra en icke
oväsentlig skattelättnad för sådana fordonsägare, som efter gummiringskattens
upphävande inköpt nya ringar eller nya fordon, och dessa fordonsägare
skulle sålunda komma att beredas en förmån, som andra ej erhålla.

Den av utskottet förordade höjningen av bensinskatten kommer givetvis att
träffa icke blott ägare av motorfordon utan även andra grupper av bensinförbrukare,
såsom utövare av yrkesmässigt fiske, jordbrukare, motorbåtsägare
med flera. I syfte att söka undanröja verkningarna av bensinskatten
för sjötrafiken har automobilskatteutredningen verkställt undersökningar angående
möjligheten att genom tillsats av färgämne till bensin, som användes
för nämnda trafik, skilja denna bensin från sådan som användes vid automobildrift.
Ett dylikt förfarande har visserligen visat sig vara tekniskt genomförbart,
men utredningen har, med hänsyn till svårigheten att åvägabringa
en effektiv kontroll över att färgad bensin ej användes för automobildrift,
icke ansett sig kunna förorda bestämmelser om färgning av bensin. För tillgodoseende
av fiskarenas intressen har automobilskatteutredningen i huvudsak
förordat av 1935 års fiskeriutredning framlagt förslag om restitution av skatt
å bensin, som förbrukats i yrkesmässigt fiske, direkt till de fiskare, som för
angivet ändamål använt bensin. I åtskilliga yttranden över detta förslag
hava starka betänkligheter anförts mot detsamma, och en del representanter
för fiskerinäringen hava ansett den nuvarande kollektiva restitutionsformen
vara att föredraga. Departementschefen har av anförda skäl ansett sig icke

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

27

kunna biträda utredningens förslag utan förordat bibehållande av det nuvarande
kollektiva restitutionsförfarandet.

I de likalydande motionerna I: 53 och II: 51 har framförts krav på skattefrihet
för bensin, som förbrukas uteslutande i jordbruksdrift.

Av det anförda framgår, att det är förenat med stora svårigheter att upphäva
verkningarna av bensinskatten för andra bensinförbrukare än dem som
jämlikt skattens syfte skola därav beröras. För fiskarenas vidkommande
synas olägenheterna av bensinskatten i stort sett hava undanröjts genom
den nuvarande kollektiva restitutionen av nämnda skatt. Därest den av utskottet
förordade höjningen av bensinskatten godkännes av riksdagen, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj:t kommer att taga under omprövning frågan
örn storleken av det belopp, som efter skattehöjningen bör kollektivt restitueras
till fisket. Likaledes förutsätter utskottet, att Kungl. Majit kommer
att ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida det är möjligt att vidtaga några
åtgärder till lindrande av bensinskattens verkningar för andra förbrukare,
som rätteligen icke böra drabbas av skatten.

I de likalydande motionerna 1:286 och 11:408 har ifrågasatts frihet från
fordonsskatt, alternativt skattelättnad för sådana motorfordon, som endast
användas inom en jordbruksegendoms område, och i de likalydande motionerna
1:287 och 11:409 har för s. k. traktorsläpvagnar föreslagits lättnad i
fordonsskatten. De i dessa motioner berörda frågorna sammanhänga med
spörsmålet om rationaliseringen och mekaniseringen av jordbrukets drift.
De av motionärerna åsyftade olägenheterna av automobilbeskattningen gälla
icke allenast för jordbrukarna. Ehuru det är önskligt, att denna beskattning
ej lägger hinder i vägen för utvecklingen på jordbrukets och andra områden,
får det icke förbises, att det är nödvändigt att upprätthålla bestämda gränser
mellan de olika slag av fordon, som böra drabbas av beskattningen eller icke.
Det torde kunna antagas, att värdefulla erfarenheter rörande verkningarna
av gummiringskattens upphävande och örn utvecklingen på det jordbrukstekniska
området skola vinnas under de närmaste åren. Frågan örn skattelättnader
för nu ifrågavarande slag av fordon bör därför enligt utskottets
mening lämpligen tagas under övervägande först i samband med en förnyad
prövning av frågan örn automobilbeskattningen. Utskottet anser sig därför
icke böra förorda bifall till motionärernas hemställan om skrivelser till Kungl.
Majit med begäran örn utredning i förevarande ämnen.

I motionen II: 406 har berörts frågan om beskattningen av sådana lastbilar,
som användas för godstransporter på längre avstånd, s. k. fjärrgodsbilar.
Enligt motionärernas uppfattning intaga ifrågavarande automobil- i beskattningshänseende
en gynnad ställning enligt nu gällande beskattningsregler,
och enligt det föreliggande förslaget skulle deras ställning härutinnan bliva
än mera gynnsam. Den nu rådande konkurrensen mellan förenämnda lastbilar
och andra trafikmedel anse motionärerna till mycket stor del möjliggöras
därav, att nämnda motorfordon ej behöva erlägga en väsentlig andel av
de kostnader, som äro förbundna med trafiken. Utskottet får erinra, att
frågan örn erforderliga åtgärder för ett ändamålsenligt ordnande av den yr -

28

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

kesmässiga automobiltrafiken för närvarande är föremål för utredning av särskilda
sakkunniga (1936 års trafikutredning). Det torde kunna förutsättas,
att de sakkunniga vid behandlingen av förenämnda spörsmål komma att beakta
den inverkan på vederbörande transportmedels konkurrensmöjligheter,
som kunna föranledas av såväl deras årliga automobilskatter som även övriga
driftkostnader. På grund härav och i avvaktan på de sakkunnigas ställningstagande
till frågan om den yrkesmässiga automobiltrafikens ordnande
finner sig utskottet icke kunna biträda motionärernas förslag örn avlåtande
av skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 234, antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående upphävande av förordningen den
2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar,
m. m.;

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit; 4)

förordning örn tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket
den 1 juli 1938; och

5) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3
maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av
automobil använda brännoljor; samt

b) att följande motioner, nämligen:

väckta inom första kammaren:

nr 53 av herr Anton Pettersson m. fl.,

nr 286 av herr Mannerskantz m. fl.,

nr 287 av herr Mannerskantz m. fl.,

nr 294 av herrar Nisser och Gustaf Björkman,

väckta inom andra kammaren:

nr 51 av herr Wemer i Höjén m. fl.,
nr 406 av herrar Lindberg i Stockholm och Lithander,
nr 407 av herr Lindmark m. fl.,
nr 408 av herr Liedberg m. fl.,

nr 409 av herrar Liedberg och Gustafson i Kasenberg,
nr 430 av herrar Nilsson i Steneberg och Danielsson samt
nr 431 av herr Lundell,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 29

måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet här ovan anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 4 april 1938.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Viktor Larsson, Sjödahl, Velander, Ekman, Gustaf
Björkman, Robert Berg, Eilif Sylwan, Löfvander, Johan Larsson och Herman Ericsson;
samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Björklund, Olsson i Gävle*^
Ericson i Boxholm, Johanson i Huskvarna, Werner i Hultsfred, Eklund*, Hagberg i
Malmö, Jonsson i Skedsbygd och Olsson i Kullenbergstorp.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Reservationer:

1) av herrar Velander, Johanson i Huskvarna, Gustaf Björkman, Eilif
Sylwan och Johan Larsson, som ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen, har den föreliggande
utredningen angående automobilbeskattningen ägt rum efter
framställning av riksdagen. Grundtanken för automobilbeskattningen är
eller har åtminstone hitintills städse varit att motortrafiken genom denna
beskattning skall lämna ersättning för de merkostnader, som denna trafik
förorsakar landets vägväsen. För en rättvis eller i varje fall skälig avvägning
av beskattningens storlek är det sålunda av nöden, att möjlighet skapas för
ett bedömande, så långt möjligt, av det belopp, vartill dylika merkostnader
kunna anses uppgå. I sitt till 1936 års riksdag avgivna betänkande (nr 24),
som av riksdagen godkändes, uttalade bevillningsutskottet, att i frågans dåvarande
läge det icke vore möjligt att bedöma, huru stort belopp av automobilskattemedcl,
som behövde uttagas för att täcka den andel av kostnaderna
för väghållningen, som skäligen borde belöpa å motortrafiken. Ut -

30

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

skottet fann det vara av vikt, att en utredning därutinnan komme till stånd,
och förutsatte utskottet uttryckligen, att den enligt utskottets uppfattning
sålunda önskvärda utredningen angående motortrafikens andel i kostnaderna
för väghållningen komme att igångsättas inom den närmaste tiden samt
snarast möjligt slutföras. Någon utredning i detta avseende har emellertid
icke verkställts. Att, såsom departementschefen anfört, de senast företagna
inventeringarna rörande behovet av vägarbeten samt de starkt ökade underhållskostnaderna
syntes utvisa, att behovet av automobilskattemedel för bidrag
till dessa ändamål vore större än som kunde tillgodoses med nuvarande
beskattning av motortrafiken, kan icke anses ägnat att överflödiggöra den
tidigare såsom nödvändig ansedda utredningen rörande motortrafikens skäliga
andel i kostnaderna för vägväsendet. Snarare framträder behovet av
en sådan utredning än starkare på grund av detta departementschefens uttalande.
I samma riktning tala även av automobilskatteutredningen framförda
synpunkter av näringspolitisk och social natur.

Såsom skäl för ett accepterande av de av Kungl. Majit föreslagna ändringarna
i bestämmelserna angående automobilbeskattningen synes dock
Jeunna åberopas att därmed avses, icke att öka motortrafikens samlade skattebörda,
utan allenast att inom ramen för denna beskattnings nuvarande
totalbelopp åvägabringa en rationalisering av skattesystemet samt en rättvisare
fördelning av skattebördan mellan olika skatteobjekt. Den ständigt
och snabbt fortgående utvecklingen på motortrafikens område samt inom
vägväsendet giver därjämte otvetydigt vid handen, att automobilbeskattningens
avvägning, hur den än nu sker, dock måste inom en relativt kort tidrymd
underkastas förnyad prövning. Utskottet förutsätter emellertid, att i
avvaktan på sådan omprövning den av 1936 års riksdag avsedda utredningen
angående motortrafikens andel i kostnaderna för väghållningen kommer
att av Kungl. Majit åvägabringas. Någon förnyad framställning därom
från riksdagens sida, på sätt hemställts i de likalydande motionerna I: 294
och lii 430, synes utskottet dock icke påkallad.

Vid den---[— utskottet sid. 22 rad 9 uppifrån — sid. 26 rad 13

uppifrån) -— --i kraft från och med den 1 juli 1938. Med hänsyn till de

betydande skatteinvesteringar det i användning varande gummiringsbeståndet
representerar, måhända uppgående till cirka 20 miljoner kronor, finner
utskottet synnerligen vägande skäl föreligga för ytterligare anstånd med
ikraftträdandet av ifrågavarande skattehöjning. Med beaktande av de olika
intressen, som skulle beröras av en sådan ändring av förslaget, och då det
visat sig icke vara praktiskt möjligt att bestämma storleken av det ringskattebelopp,
som redan erlagts och som kan anses belöpa å den tid, som
en gummiring kan nyttjas efter gummiringskattens upphävande, har utskottet
funnit sig böra förorda, att höjningen av drivmedelsskatterna skall
träda i kraft först från och med den 1 januari 1939.

Den av---(= utskottet sid. 26 rad 18 nedifrån — sid. 28 rad 10

uppifrån)--- — utskottet hemställa,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

31

a) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 234 icke kunnat av riksdagen i
oförändrat skick bifallas samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 294 och II: 430,

1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt;

2) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
angående upphävande av förordningen den 2 juni 1922 (nr
261) örn särskild skatt å automobilgummiringar, m. m.;

3) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit med den
ändring att bestämmelsen örn ikraftträdande erhåller följande
lydelse:

»Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.»;

4) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli 1938
med de ändringar att i rubriken och 1 § första stycket tidsbestämmelsen
»1 juli 1938» ersättes med tidsbestämmelsen
»1 januari 1939» samt att i 3 § första stycket tidsbestämmelsen
»1 augusti 1938» ersättes med tidsbestämmelsen »1 februari
1939»; och

5) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor med den ändring att bestämmelsen örn
ikraftträdande erhåller följande lydelse:

»Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.»;
samt

b) att följande — ---(= utskottet)---utan åt gärd.

vid de under a) upptagna punkterna 3), 4) och 5):

2) av herr Anderson i Norrköping, beträffande tiden för ikraftträdandet
av den föreslagna höjningen av drivmedelsskatterna; samt

beträffande motiveringen:

3) av herr Anderson i Norrköping, som instämt i den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen i vad den avser ändrad lydelse av första och
andra styckena av utskottets yttrande.