Riksdagens skrivelse Nr 311.
1
Nr 311.
Godkänd av lörsta kammaren den 25 maj 1937.
Godkänd av andra kammaren den 25 maj 1937.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1936 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1935—30 juni 1936.
(Statsutskottets utlåtande nr 144).
Till KONUNGEN.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 uti avgiven
berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti däröver avgivna
förklaringar hos Kungl. Majit andragit, får riksdagen i nedan nämnda
ärende anföra följande.
Ilo.
Riksdagens revisorers verksamhet.
Under § 1 av sin berättelse hava revisorerna upptagit till behandling åtskilliga
spörsmål, som beröra frågan örn utvidgad granskningsrätt för riksdagens
revisorer (jfr 1931 års riksdags skrivelse nr 342). Därvid hava revisorerna
framhållit önskvärdheten av att fullt tydliga bestämmelser rörande
omfattningen av revisorernas granskningsrätt komme att fastställas, så att
icke någon tvekan kunde uppkomma i fråga örn revisorernas befogenhet, då
det gällde fullgörandet av det dem av riksdagen anförtrodda uppdraget. Revisorerna
hava utgått från att i avseende å de nya områden, till vilka granskningsrätten
skulle utsträckas, revisorerna bereddes en sådan ställning, att
möjlighet lämnades dem att utan omgång taga del av alla de handlingar och
uppgifter, som efter revisorernas bedömande erfordras för en redovisningsfrågas
fullständiga prövning.
I samband härmed hade revisorerna ansett sig redan nu böra hos riksdagen
väcka förslag därom, att riksdagen vid ställandet av medel till förfogande
för vissa ändamål måtte fästa såsom villkor, att riksdagens revisorer skul
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 14 sami. Nr 311—313. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 311.
le äga granska förvaltningen hos de organisationer och myndigheter, vilka
skulle äga disponera medlen. Revisorerna hade här närmast avsett skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen, vilkas verksamhet kunde anses
vara i huvudsak beroende av statsmedel eller andra allmänna medel, som
genom riksdagens medverkan ställdes till dessa organisationers förfogande.
Riksdagen vill först erinra därom, att Kungl. Majit i propositionen nr 213
till innevarande års riksdag framlagt förslag till viss utvidgning av riksdagens
revisorers granskningsrätt beträffande användningen av statsunderstöd.
Vidkommande därefter frågan om revisorernas förslag i avseende å
granskningen av hushållningssällskaps och skogsvårdsstyrelsers förvaltning
och räkenskaper har riksdagen under åberopande av de skäl, som av revisorerna
anförts till stöd för en utvidgning av deras granskningsrätt i avseende
å dessa organisationer, velat meddela, att riksdagen ansett att såsom
villkor för beviljande av medel till dessa organisationer bör stadgas, att riksdagens
revisorer skola äga granskningsrätt i fråga örn organisationernas förvaltning
och räkenskaper.
Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen såsom villkor för ställande av
medel till förfogande åt hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser beslutat
föreskriva, att riksdagens revisorer må äga granska dessa organisationers
förvaltning och räkenskaper.
2:o.
Ändring i instruktionen för riksdagens revisorer.
Under § 2 hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn ändring i
den för dem gällande instruktionen (Del I sid. 9 och 10).
Beträffande denna fråga har riksdagen denna dag i särskild skrivelse (nr
309) meddelat sitt beslut.
3:o.
Vissa kontrollkostnader vid byggandet av jagaren Göteborg.
Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande utbetald gottgörelse till marinens byggnadskontrollanter
(Revisionsberättelsen del I sid. 37—41).
Revisorerna hava meddelat, att genom kontrakt den 31 oktober 1933, avslutat
mellan marinförvaltningen å Kungl. Maj :ts och kronans vägnar, å ena
sidan, samt aktiebolaget Götaverken i Göteborg, å andra sidan, nämnda aktiebolag
åtagit sig att på i kontraktet närmare angivna villkor för kronans räkning
utföra byggandet av jagaren Göteborg.
Till kontrollant beträffande vissa av de arbeten m. m. aktiebolaget Götaverken
enligt förenämnda byggnadskontrakt åtagit sig att utföra förordnade
marinförvaltningen mariningenjören E.; samt till kontrollant för det hos
Riksdagens skrivelse Nr 311.
3
aktiebolaget de Lavals ångturbin, Saltsjö-Järla, under tillverkning varande,
för nämnda jagare avsedda turbinmaskineriet, mariningenjören av 1 :a graden
vid mariningenjörkåren S.
Förenämnda mariningenjörer hava Stockholm såsom ordinarie tjänstgöringsort
och uppbära följaktligen lön efter dyrortsgrupp G samt provisoriskt
dyrortstillägg.
På därom av marinförvaltningen gjorda framställningar, vari framhölls, att
såväl E:s som S:s tjänstgöring som kontrollanter komme att omfatta en tidrymd
av mer än tolv månader samt att de under nämnda tid komme att å
byggnadsplatserna åtnjuta bostad in natura på kronans bekostnad, beslöt
Kungl. Maj:t, att desamma skulle under hela ifrågavarande tjänstgöring få
åtnjuta tjänstgöringstraktamente. En till S:s förfogande ställd maskinistunderofficer
skulle under enahanda förhållanden jämlikt Kungl. Maj:ts beslut jämväl
äga åtnjuta tjänstgöringstraktamente.
Revisorerna, som lämnat en redogörelse för de i här angivna fall tillämpliga
föreskrifterna i tilläggsbestämmelserna till de militära avlöningsreglementena,
hava gjort följande allmänna uttalande.
Till grund för ovan åberopade föreskrifter i tilläggsbestämmelserna till de
militära avlöningsreglementena synes ligga den tanken, att en beställningshavare
— militär eller civilmilitär — som kommenderats eller förordnats
tjänstgöra utom den ordinarie tjänstgöringsorten allenast under kortare tid,
i allmänhet understigande ett år, bör med bibehållande av sin ordinarie tjänstgöringsort
erhålla ersättning för de av den tillfälliga tjänstgöringen föranledda
merkostnaderna i form av tjänstgöringstraktamente. Under fullgörande
av uppdrag, vilket tager så lång tid i anspråk, att en flyttning till tjänstgöringsorten
är påkallad, har beställningshavaren i regel ansetts böra erhålla
lön efter tjänstgöringsortens ortsgrupp ävensom ersättning för de med flyttning
till nämnda ort förenade kostnaderna. Ehuru de åt nu ifrågavarande
beställningshavare meddelade kontrollantuppdragen varit av årslång varaktighet,
hava kontrollanterna ifråga ansetts böra bibehålla Stockholm såsom
ordinarie tjänstgöringsort, vilket föranlett, att de förutom lön efter Stockholms
ortsgrupp jämte dyrortstillägg kommit i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente.
I kraft av det med vederbörande leverantör avslutade kontraktet
hava de därjämte erhållit fri bostad till värde av 3,500 kronor eller bostadsersättning
med samma belopp för år eller det högsta belopp, som enligt marinförvaltningens
härutinnan meddelade föreskrifter kan utgå.
Vad särskilt angår mariningenjören S. hava revisorerna funnit det anmärkningsvärt,
att han icke, såsom i kontraktet förutsatts, anvisats bostad i eller
invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas, utan på omkring 10 kilometers
avstånd från arbetsplatsen. Då S. sålunda i allt fall icke varit bosatt
vid leverantörens verkstäder, synes han lika väl kunnat vara bosatt å sin
ordinarie tjänstgöringsort, Stockholm, i vilket fall han haft allenast omkring
7 kilometers väg till verkstäderna, räknat från Stockholms centrala delar.
Därest S. varit bosatt å sistnämnda ort, hade han givetvis icke kunnat göra
anspråk på vare sig tjänstgöringstraktamente eller bostadsersättning. Den
ovan nämnda omständigheten, alt S. i så stor utsträckning befunnit sig på
tjänsteresor, synes även tala för, att han utan större olägenhet ur tjänstesynpunkt
kunnat vara bosatt i Stockholm.
Revisorerna finna även de för kontrollanterna utgivna bostadsersättningarna
i och för sig rikligt tillmätta.
4
Riksdagens skrivelse Nr 311.
Särskilt med beaktande av de principer för avlöningsberäkning, som enligt
vad ovan nämnts i allmänhet tillämpas i fråga om militär- och civilmilitär
personal, som på grund av långvariga tjänsteuppdrag fått sig särskild tjänstgöringsort
anvisad, synas nu ifrågavarande kontrollanter få anses intaga en
särskilt gynnad ställning.
Vad sålunda förekommit giva revisorerna anledning förorda, att det måtte
tagas under övervägande, huruvida icke för framtiden marinens byggnadskontrollanter
vid fullgörande av uppdrag av längre varaktighet å annan ort
än egen förläggningsort böra erhålla förändrad tjänstgöringsort, i vilket fall
de i avseende å dem tillkommande lön bliva hänförliga till den ortsgrupp,
som omfattar tjänstgöringsorten, och erhålla flyttningsersättning till sistnämnda
ort.
Revisorerna, som ingalunda bortse från att det kan vara av behovet påkallat
att i kontrakt om fartygsbyggnad intages bestämmelse örn skyldighet
för vederbörande leverantör att tillhandahålla kontrollant bostad, anse emellertid,
att sådana skäl knappast föreligga, som kunna motivera, att statsverket
för framtiden ersätter bostadskostnader av nu angivet slag.
En anordning i den av revisorerna sålunda antydda riktningen skulle medföra
icke oväsentligt minskade utgifter för statsverket, utan att, såvitt revisorerna
kunna finna, statens eller förrättningsmannens berättigade intressen
därigenom trädas för nära.
Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del II sid. 13—15), som
meddelat, att den av revisorerna behandlade frågan rörande gottgörelse till
marinens byggnadskontrollanter tidigare varit föremål för övervägande inom
ämbetsverket. Marinförvaltningen hade därvid kommit till den uppfattningen,
att uppdraget att vara kontrollant vid fartygsförband icke borde föranleda
placering till ordinarie tjänstgöring å byggnadsorten. Vad anginge det
av revisorerna påtalade förhållandet, att mariningenjör S. icke anvisats bostad
i eller invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas vid Aktiebolaget
de Lavals ångturbins verkstäder, framhöll ämbetsverket, att lämplig bostad
icke kunde av leverantören ställas till förfogande vid Saltsjö-Järla, varför han
fick åtnöjas med bostad i Neglinge.
Riksdagen, som icke vill förringa den stora betydelse, som måste tillmätas
kontrollen vid byggandet av krigsfartyg, har dock icke kunnat undgå finna,
att i de av revisorerna påtalade fallen marinens byggnadskontrollanter kommit
att intaga en i ekonomiskt avseende särskilt gynnad ställning. Vad beträffar
mariningenjören S. måste det enligt riksdagens mening betraktas som
synnerligen anmärkningsvärt, att, då, såsom marinförvaltningen i sin förklaring
i ärendet uppgivit, bostad icke kunnat anvisas honom i Saltsjö-Järla, där
kontrollen skolat utövas, han icke i stället fått kvarstanna i Stockholm, i vilket
senare fall han icke kunnat göra anspråk på vare sig tjänstgöringstraktamente
eller bostadsersättning.
Vad av revisorerna i detta ärende anförts har övertygat riksdagen om behovet
av ändrade grunder i fråga om gottgörelse åt marinens byggnadskontrollanter.
Revisorerna hava i sådant hänseende ifrågasatt, huruvida icke för
framtiden nämnda kontrollanter vid fullgörande av uppdrag av längre varaktighet
å annan ort än egen förläggningsort borde erhålla förändrad tjänst
-
Riksdagens skrivelse Nr 311.
5
göringsort, i vilket fall de i avseende å dem tillkommande lön bleve hänförliga
till den ortsgrupp, som omfattade tjänstgöringsorten, och erhölle flyttningsersättning
till sistnämnda ort. En annan tänkbar lösning vore enligt riksdagens
mening, att kontrollant vid tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten
tillerkändes särskilt arvode utöver lönen jämte flyttningsersättning.
Även en kombination i någon form av dessa två utvägar syntes riksdagen
vara möjlig.
Då det här gäller icke oväsentliga utgifter för statsverket, synes den föreliggande
frågan böra göras till föremål för övervägande, och har riksdagen
ansett sig böra hos Kungl. Maj :t göra framställning härom.
Riksdagen får i anledning härav anhålla, att Kungl. Majit ville taga under
övervägande frågan örn ändrade grunder för gottgörelse åt marinens byggnadskontrollanter.
4:o.
Ersättning under flygtjänstgöring och i anledning av olycksfall under
sådan tjänstgöring.
Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna meddelat, att de verkställt
utredning rörande de ersättningar, som i olika former tillkomma den
i flygtjänst sysselsatta militära personalen ävensom efterlevande efter vid
flygolyckor omkommen militärpersonal (Del I sid. 44—57).
Revisorerna hava till nämnda utredning knutit följande allmänna uttalande:
De föreskrifter angående flygtillägg, vilka meddelades i kungl, brevet den
23 december 1926, hava förklarats vara av provisorisk karaktär, och skulle
flygtilläggen i dess nuvarande form endast utgå, intill dess i samband med
regleringen av de militära pensionsfrågorna prövning ägt rum av frågan
angående beredande av skäligt understöd åt personal, som drabbats av olycksfall
vid flygning eller, där sådant olycksfall medfört döden, åt den avlidnes
efterlevande. Numera hava tjänstepensionsförhållandena för försvarsväsendets
personal ordnats och även frågan örn familjepension blivit i huvudsak
reglerad. Spörsmålet om beredande av särskild ersättning åt vid flygolyckor
skadad personal eller, vid dödsfall, deras efterlevande, har emellertid
icke i samband därmed upptagits till särskild prövning. Det synes för närvarande
icke heller vara avsett att vidtaga ändringar i grunderna för flygtilläggs
utgående. Enligt 1936 års försvarsbeslut har nämligen -— så vitt
framgår av kostnadsberäkningarna för flygvapnets övningar -— förutsatts,
att särskilda förmåner under flygtjänstgöring skulle komma att utgå enligt
nu gällande grunder. Det torde i detta sammanhang få erinras därom, att
enligt flygvapnets räkenskaper för budgetåret 1935/1936 i kostnader för
flygtillägg utgått tillhopa 609,109 kronor 67 öre. Motsvarande kostnader
enligt den nya försvarsorganisationen hava beräknats till 1,630,000 kronor.
Generella grunder efter vilka ersättning bör utgå till omkommen flygpersonals
efterlevande hava emellertid hittills icke fastställts, ehuruväl pensionsförhållandena
för försvarsväsendets personal såsom förut nämnts blivit
reglerade, utan har riksdagen efter framställning från vederbörande prövat
varje särskilt fall med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.
Visserligen hava framställningar i sådant syfte hittills av riksdagen bifallits,
men kvar står dock ett visst osäkerhetstillstånd för flygpersonalens anhöriga,
6
Riksdagens skrivelse Nr 311.
så länge åtgärder icke äro vidtagna för att i görligaste mån trygga dessas
ställning vid olycksfall med invaliditet eller dödlig utgång till följd under
en verksamhet, vilken innebär avsevärt större olycksfallsrisker än annan
sysselsättning i statens tjänst. Flygvapnets utbyggande enligt 1936 års försvarsbeslut
kommer emellertid att medföra en avsevärd ökning av antalet
flygningar och av den i flygtjänst sysselsatta personalen. Därav kan givetvis
en stegring i antalet olycksfall bliva följden, ett förhållande som i sin tur
kan medföra, att de fall, då framställningar komma att göras till riksdagen
örn särskilt understöd, ävenledes bliva talrikare än hittills varit fallet. De
ekonomiska konsekvenserna för statsverket av dessa förhållanden kunna
därför också bliva betydligt kännbarare än vad de för närvarande äro.
Revisorerna vilja även erinra därom, att riksdagen vid särskilda tillfällen
framhållit önskvärdheten av att enhetliga grunder kunde genomföras
för beviljande av understöd åt genom olyckshändelse under flygtjänstgöring
omkomna militära befattningshavares efterlevande.
I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna, utan att närmare
ingå på frågan om de nuvarande flygtilläggen kunna anses väl avvägda med
hänsyn till de med desamma avsedda syftemålen, framhålla, att enligt revisorernas
uppfattning den till flygtjänst kommenderade personalens särskilda
förmåner synas även böra omfatta särskild ersättning i form av livräntor,
avsedda att utgå dels till beställningshavaren själv, därest han till följd av
invaliditet ådragen vid olycksfall under flygtjänstgöring nödgas avgå ur
tjänst, dels till efterlevande, därest sådant olycksfall medfört döden. Frågan
örn denna ersättning sammanhänger givetvis med frågan örn övriga
särskilda förmåner, som kunna anses böra utgå till i flygtjänstgöring sysselsatt
personal. Med hänsyn härtill och ovan angivna förhållanden anse revisorerna,
att bestämmandet av formen för särskild ersättning under flygtjänstgöring
snarast möjligt bör bliva föremål för en allsidig utredning.
Yttrande har avgivits av flygförvaltningen (Del II sid. 16), som tillstyrkt
den av revisorerna begärda utredningen.
Såsom revisorerna erinrat hava några generella grunder, efter vilka ersättning
bör utgå till omkommen flygpersonals efterlevande, icke fastställts,
oaktat pensionsförhållandena för försvarsväsendets personal numera äro
reglerade. Framställningar om utbekommande av dylik ersättning hava i
stället från fall till fall prövats av riksdagen. Att detta för flygpersonalens
anhöriga medfört ett osäkerhetstillstånd torde vara uppenbart. Genomförandet
av enhetliga grunder på ifrågavarande område synes riksdagen — ej
minst ur synpunkten att trygga personalens rekrytering — vara i hög grad
påkallat. Erinras må också därom, att denna fråga tidigare varit föremål
tor riksdagens prövning och att riksdagen då uttalat sig för önskvärdheten,
att en utredning i ärendet skulle komma till stånd.
Riksdagen finner vägande skäl tala för att beträffande den militära flygpersonalen
frågan örn rätt till ersättning åt efterlevande ävensom vid invaliditet
klarlägges och grunderna härför fastställas. Då emellertid detta spörsmål
sammanhänger med frågan om de övriga särskilda löneförmåner, som
utgå till berörda personal, synes utredningen böra omfatta samtliga de ersättningar,
som anses böra tillkomma denna personal.
Riksdagens skrivelse Nr 311.
7
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning ifråga om bestämmandet av formen för särskild
ersättning till i flygtjänstgöring sysselsatt militär personal.
5: o.
Vissa avskrivningsfrågor.
Under socialdepartementet, § 22, hava revisorerna framställt vissa erinringar
rörande handläggningen av ett ärende inom Överståthållarämbetet angående
av poliskamreraren Arvid Levander i hans tidigare innehavda befattning
såsom andre stadsfogde i Stockholm begångna förskingringar (Del I sid.
76—82).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
Revisorerna vilja erinra därom, att, då det gäller ersättning för förskingrade
medel, däri statsmedel och andra allmänna medel ingå, frågan om ersättning
för de förskingrade medlen — i den mån sådan ersättning på grund av
gällande bestämmelser kan utgå — samt om avskrivning av vissa förskingrade
statsmedel hittills plägat handläggas i samband med frågan, huruvida
fel eller försummelse av någon tjänsteman kunnat giva anledning till eller
möjliggjort förskingringarna. Dylika ärenden avgöras av Kungl. Maj:t efter
framställning från vederbörande myndighet samt efter hörande av statskontoret
och riksräkenskapsverket samt justitiekanslersämbetet. Härigenom har
såväl ersättningsfrågan som ansvarsfrågan kommit under Kungl. Maj:ts bedömande.
I ovan angivna fall har Överståthållarämbetet direkt till justitiekanslersämbetet
anmält de åtgärder, som av Överståthållarämbetet ansetts böra vidtagas
på grund av de Levanderska förskingringarna. Justitiekanslersämbetet
torde i anledning av denna anmälan genom sitt beslut att låta bero vid vad i
ärendet förekommit för sitt vidkommande få anses hava fattat ståndpunkt i
ansvarsfrågan. I föreliggande fall synes — särskilt i betraktande av att enligt
vad revisorerna erfarit en förskingring tidigare skett av medel, som stått
under Levanders kontroll — ett frångående av den i allmänhet i dylika fall
tillämpade regeln icke hava bort ske.
Genom den handläggning, detta förskingringsärende sålunda kommit att
få, kvarstår dock efter justitiekanslersämbetets ovannämnda beslut fortfarande
oreglerad frågan om vilka åtgärder, som skola vidtagas för avskrivning
av det betydande belopp av statsmedel, som av Levander förskingrats i
den mån icke för någon del av beloppet täckning kan beredas.
Revisorerna, som erfarit att riksräkenskapsverket hos Kungl. Maj:t anmält,
att verket under vissa år då dessa förskingringar ägt rum, ej medhunnnit
granskning av överståthållarämbetets räkenskaper, hava emellertid fäst sig
vid vad Överståthållarämbetet anfört till försvar för sin underlåtenhet att
verkställa stadgade inventeringar, innefattande jämväl att ämbetets uppmärksamhet
icke kommit att fästas på frågan örn inventeringar även av det
skälet att det »måste anses som en olycklig tillfällighet att i förevarande fa il
riksräkenskapsverket icke uppmärksammat, att inventeringsprotokoll uteblivit».
För sin del kunna revisorerna icke godkänna en förklaring av denna
art. Revisorerna hava särskilt uppmärksammat det tillvägagångssätt, som
här ägt rum, i all synnerhet som en vidare tillämpning därav kan medföra
betänkliga konsekvenser. För sin del göra revisorerna gällande att, då för
-
8
Riksdagens skrivelse Nr 311.
slingring av statsmedel äger rum, anmälan härom i varje fall skall göras till
Kungl. Majit, som då — oberoende av huruvida åtal sker — blir satt i tillfälle
att taga ställning till frågan i hela dess omfattning.
Förklaring har avgivits av Överståthållarämbetet (Del II sid. 34—38), som
uttalat, att någon föreskrift att jämväl till Kungl. Majit göra anmälan om
oredlighet med avseende å omhänderhavda medel icke förefinnes i gällande
författningar.
Under finansdepartementet, § 39, hava revisorerna vidare framställt vissa
erinringar rörande gällande bestämmelser angående avskrivning av statens
fordringar (Del I, sid. 150—156).
Revisorerna hava erinrat därom, att i fråga örn avskrivning i statens räkenskaper
gäller ännu ehuru med vissa ändringar en av Kungl. Majit den
11 december 1830 i ämnet utfärdad förordning. Revisorerna, som lämnat
en närmare redogörelse för innebörden av förordningens bestämmelser, hava
i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande:
Såsom av det ovanstående framgår reglerades genom 1830 års förordning
allmänna verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivning. Vad
däremot angår Kungl. Majlis befogenhet att bevilja avskrivningar saknas bestämmelser
i ämnet. Detta har vållat en viss osäkerhet vid Kungl. Majits
behandling av avskrivningsfrågor. Nämnda förhållande har vid flera tillfällen
påtalats av vederbörande myndigheter. Sålunda har statskontoret i
utlåtande den 18 juni 1927 i visst ärende angående befrielse från skyldighet
att inbetala vissa anmärkningsbelopp framhållit den brist på enhetlighet som
gjort sig gällande i Kungl. Majits beslut i dylika frågor.
Vad beträffar bestämmelserna i 1830 års förordning synes det revisorerna
uppenbart, att desamma äro föråldrade och i hög grad svårtolkade. Detta
förhållande, ävensom bristen på kompletterande bestämmelser på hithörande
områden, har givit anledning till ytterst olika förfaringssätt i avskrivningsärenden.
I detta sammanhang vilja revisorerna erinra därom, att 1902 års löneregleringskommitté
i sitt den 18 juni 1904 avgivna betänkande med förslag till
reglering av löneförhållandena vid kammarrätten uttalade, att det i 1830 års
författning stadgade omständliga och tyngande förfaringssättet i verkligheten
redan torde hava såsom otidsenligt till stor del kommit ur bruk och myndigheterna
i stället anlita andra utvägar för att få förkomna effekter m. m.
ur sina räkenskaper avförda. Det syntes därför löneregleringskommittén
vara på tiden att även ur lagstiftningen avlägsna stadgandena i detta hänseende.
Revisorerna hava även lagt märke till, att avskrivning verkställts utan att
förutsättningarna därför enligt förordningen varit för handen. Vidare har
konstaterats, att sådan åtgärd vidtagits trots att varken denna förordning
torde hava varit tillämplig eller särskilt medgivande till avskrivning
lämnats.
Revisorerna kunna i detta sammanhang icke heller underlåta att fästa
uppmärksamheten på att enhetliga bestämmelser saknas rörande bokföringen
av penningebalanser, som i förordningen avses. Denna omständighet
har mediört, att vissa verk bokföra sådana balanser såsom fordringar, medan
andra verk upptaga dylika belopp »inom linjen». Ytterligare andra verk
bokföra överhuvud taget icke sådana belopp i sina huvudböcker.
Riksdagens skrivelse Nr 311.
9
Enligt revisorernas mening stå de nu omhandlade förhållandena icke i god
överensstämmelse med ett välordnat redovisningsväsende. Revisorerna vilja
därför framhålla önskvärdheten av att en omarbetning av hithörande bestämmelser
kommer till stånd, varvid jämväl torde böra övervägas i vad
mån icke ett klarläggande bör ske i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att bevilja
avskrivningar.
Yttranden hava avgivits av justitiekanslersämbetet, statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del II sid. 93—95).
Justitiekanslersämbetet har uttalat, att ämbetet saknade anledning avstyrka
ifrågasatt omarbetning av gällande avskrivningsbestämmelser eller ett eventuellt
reglerande av Kungl. Maj:ts befogenhet att bevilja avskrivningar.
Statskontoret och riksräkenskapsverket hava tillstyrkt revisorernas förslag.
Såsom revisorerna under § 39 framhållit, äro nuvarande bestämmelser örn
allmänna verks och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivningar fastställda
i 1830 års förordning i ämnet. Dessa bestämmelser äro i flera hänseenden
föråldrade, varjämte bristen på kompletterande föreskrifter haft till
följd, att olika förfaringssätt tillämpats. Vidkommande Kungl. Maj:ts rätt
att göra avskrivningar saknas, såsom revisorerna framhållit, bestämmelser
i ämnet, vilket medfört osäkerhet vid behandlingen av avskrivningsfrågor.
Även i fråga örn bokföringen av avskrivna belopp hava växlande principer
följts. Uppenbart är, att dessa förhållanden äro i hög grad otillfredsställande.
Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket hava också ansett en
utredning böra komma till stånd angående de åtgärder, som måste vidtagas
för att åstadkomma en bättre ordning på detta område. Riksdagen, som delar
den sålunda uttalade uppfattningen om önskvärdheten av en utredning
i nämnda hänseende, har ansett sig böra hos Kungl. Maj:t göra framställning
härom. Jämväl frågan örn Kungl. Maj:ts rätt att göra avskrivningar
synes lämpligen böra i samband därmed bliva föremål för närmare övervägande.
Vidkommande revisorernas under § 22 framställda anmärkning vill riksdagen
uttala, att jämväl enligt riksdagens mening det måste ur principiell
synpunkt anses riktigast, att, då det gäller ersättning för förskingrade statsoch
andra allmänna medel, framställning göres av vederbörande myndighet
till Kungl. Maj:t, som därigenom blir satt i tillfälle att fatta ståndpunkt till
såväl ersättningsfrågan som ansvarsfrågan. Vid den utredning rörande omarbetning
av bestämmelserna angående avskrivning av statens fordringar,
som riksdagen ovan begärt, synes jämväl den av revisorerna nu berörda
frågan böra närmare klarläggas.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning rörande omarbetning av bestämmelserna angående
avskrivning av statens fordringar.
10
Riksdagens skrivelse Nr 311.
6:o.
Formerna för arbetet inom statsförvaltningen.
Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna meddelat, att tidigare
års revisorer vid skilda tillfällen behandlat frågor, som sammanhänga med
formerna för arbetet inom statsförvaltningen, och därvid jämväl uttalat vissa
önskemål, syftande till åtskilliga omläggningar av hittills tillämpade arbetsmetoder.
Av revisorerna i detta hänseende framförda anmärkningar hava
framförallt åsyftat sättet för utanordnande av statsmedel, bokföringen av
vissa utgifter, uppbörd, redovisning och kontroll av inkomster, ordnandet av
blankettväsendet, inköp av skrivmaterialier o. dyl. samt möjligheterna att
härutinnan åstadkomma mera praktiska och tidsbesparande anordningar.
Jämväl 1936 års statsrevisorer hava upptagit dessa ärenden, varvid de omnämnt,
att riksdagen år 1934 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.
Majit måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande i fråga om utanordnandet
av statsmedel av större likformighet och ett i möjligaste mån förenklat förfarande
(Del I sid. 139—142).
Revisorerna hava anfört bland annat följande.
Riksdagens revisorer hava, såsom ovan omnämnts, vid upprepade tillfällen
framställt erinringar och uttalat önskemål i syfte att inom statsförvaltningen
åstadkomma enklare och enhetligare samt mera utgiftsbesparande
arbetsmetoder. Även riksdagen har hos Kungl. Majit gjort framställningar
om vidtagande av åtgärder i denna riktning. Ehuru tid efter annan vissa
reformer för vinnande av förenklingar och besparingar på skilda områden
genomförts, hava dock ej några åtgärder av mera allmän räckvidd i stort
sett blivit vidtagna i nämnda hänseende.
Såväl vid sin räkenskapsgranskning som vid besök hos olika statsinstitutioner
hava innevarande års revisorer ägnat jämväl dessa frågor sin uppmärksamhet.
Ehuru arbetet vid den statliga förvaltningen icke alltid kan till
sina grundläggande principer anpassas efter samma former som vid enskild
verksamhet, hysa revisorerna den uppfattningen att, i den mån icke något
allmänt eller enskilt rättssäkerhetsintresse lägger hinder i vägen, jämväl de
statliga förvaltningsmyndigheterna skulle kunna i vissa hänseenden vid fullgörandet
av sina uppgifter rationalisera arbetssättet såsom skett exempelvis
vid vissa kommunala organ, där arbetet till sin natur är mera jämförbart
med det inom statsförvaltningen. De nuvarande arbetsmetoderna inom statsförvaltningen
synas^ i många fall leda till dubbelarbete eller i varje fall
innebära mera omgång än som skulle följa med användande av ändrade
verksamhetsformer.
Vid årets revisionsförrättning hava revisorerna sålunda haft sin uppmärksamhet
fästad på olika detaljer av den statliga verksamheten, av vilka en del
omnämnts av revisorerna vid tidigare verkställda revisioner, medan åter
andra icke förut varit föremål för behandling. Bland dylika detaljer må
här nämnas följande:
användandet av postgiro i vidgad omfattning och utnyttjande av de kontrollmöjligheter,
som betalning över postgiro medför,
kassagöromålens sammanförande till vissa bestämda dagar och i samband
därmed räkningars upptagande i särskilda sammandrag,
vidgad möjlighet för postverket att tillhandahålla skrivmaterialier genom
upphandling därav även för vissa delar av den centrala förvaltningen,
Riksdagens skrivelse Nr 311.
11
inskränkning av antalet kvittenser för samma utanordnade belopp, där
detta utan eftergivande av säkerhetssynpunkten låter sig göra,
ordnandet av ämbetsverkens inventarieförteckningar så att en tillfredsställande
översikt och kontroll av inventariebeståndet ernås,
minskning av ämbetsverkens kostnader för inbindning, åtminstone i fråga
örn vissa sådana handlingar, som icke kunna anses vara av för framtiden
bestående värde, ävensom
ytterligare kontroll över statstrycket för vinnande av enhetlighet och besparingar.
Det förefaller revisorerna som om en kompletterande undersökning av arbetssättet
och arbetsmetoderna ävensom av de spörsmål, som därmed äga
samband, bör verkställas. Med hänsyn härtill hava revisorerna, utan att närmare
ingå på nyss angivna detaljfrågor, velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet
på dessa ur flera svnpunkter betydelsefulla spörsmål.
Vid behandlingen av riksdagens revisorers ovannämnda uttalande har riksdagen
jämväl behandlat motionen II: 319 angående undersökning av arbetsorganisationen
och arbetsmetoderna vid statsförvaltningen.
I § 41 av sin berättelse hava revisorerna förordat, att det tages under
övervägande, i vad mån utgivandet av den officiella statistiken kan påskyndas
samt huruvida icke åtgärder böra vidtagas för en omläggning av
denna statistik, innebärande, bland annat, en inskränkning av de administrativa
verkens publicerade statistik. Jämväl motionsvis ha inom riksdagen
påyrkats åtgärder för vinnande av centralisering och rationalisering vid bearbetningen
av rikets officiella statistik åsyftande en snabbare, billigare och
mera aktuell statistik.
Även i §§ 56 och 63 av sin berättelse hava riksdagens revisorer påvisat
vissa förhållanden inom statsförvaltningen, som i fråga om där berörda speciella
områden medföra olägenheter, och vilka syntes böra föranleda vidtagandet
av förändringar i vissa hänseenden. I ena fallet gäller det redovisningen
av vissa uppbördsmedel å nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter och
i andra fallet handläggningen av ärenden rörande avsked för personer, som
uppförts å indragningsstat. De åberopade fallen syntes utvisa, att bristande
enhetlighet i fråga om förfaringssättet förelåge.
Vid bedömandet av arbetsförhållandena och arbetsformerna inom statsförvaltningen
kunna givetvis skilda synpunkter göras gällande. Särskilt när
det gäller den ekonomiska förvaltningen och ansvaret för dess handhavande
är det tydligt att stor försiktighet måste iakttagas, då det gäller att vidtaga
reformer. Dock torde man böra utgå från att även på detta område framförallt
bör eftersträvas, att statsförvaltningen utan eftergivande på noggrannhet
och säkerhet utför sitt arbete till det allmännas tjänst med undvikande
av några alltför invecklade och arbetstyngande anordningar. Riksdagen har
icke kunnat undgå att finna att på skilda områden en rationalisering och förenkling
i förfaringssättet i fråga om ärendenas allmänna handläggning
bör kunna ske, utan att någon eftergift av betydelse därför behöver göras i
12
Riksdagens skrivelse Nr 311.
fråga om arbetets resultat. Det vill ock förefalla, som örn inom vissa områden
av statsförvaltningen en modernisering av arbetsformerna efter förebild
från affärslivet vore önskvärd och skulle kunna icke blott förenkla och förbilliga
arbetet, utan även snabbare föra fram till ett lika värdefullt arbetsresultat,
som vinnes med nuvarande måhända i vissa avseenden något stela
och omständliga arbetsmetoder. Framför allt bör därvid klargöras den nytta
för förvaltningen och landets allmänna liv, som arbetet skall tjäna.
Av vad som i dessa frågor från skilda håll anförts framgår, att vissa delar
av statsförvaltningen — anordningsväsendet, den officiella statistiken, inköpsförhållandena
— särskilt framhållits såsom varande i behov av rationalisering,
men å andra sidan torde, såsom jämväl av revisorerna påpekats, en allmän
översyn för åstadkommande av önskvärda förenklingar inom statsförvaltningen
få anses av behovet påkallad. Beträffande den officiella statistiken
synes riksdagen de motionsvis framförda synpunkterna böra beaktas,
enär därigenom torde kunna vinnas ett bättre framtida utnyttjande av införskaffade
uppgifter samt en rationalisering av arbetsmetoderna vid den
statistiska bearbetningen. Riksdagen saknar möjlighet att närmare ingå på
dessa frågor, men anser dem dock vara av sådan vikt, att riksdagen ansett
sig böra, i anledning av vad revisorerna under ovannämnda paragrafer i sin
berättelse anfört och i motionen II: 319 i vissa hänsenden ytterligare utvecklats,
anhålla hos Kungl. Majit om ett övervägande vad som må kunna vidtagas
för vinnande av förenklingar i fråga om de arbetsformer, vilka nu ofta
tillämpas inom statsförvaltningen, varvid särskilt bör uppmärksammas att
snabbt vinna åsyftat arbetsresultat.
Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit i anledning av vad revisorerna
anfört och motionen lii 319 ville taga under övervägande vilka åtgärder,
som lämpligen låta sig genomföra för åstadkommande av en rationalisering
av arbetsmetoder och arbetsformer inom statsförvaltningen i syfte att
snabbt vinna åsyftat arbetsresultat.
7 :o.
Indrivningen av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda
mål.
Under finansdepartemenet, § 38, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande indrivningen av kronans fordringar i balans- och därmed
jämställda mål (Del I sid. 142—150).
Revisorerna, som anfört vissa exempel, som belyst de på ifrågavarande område
rådande missförhållandena, hava i anslutning härtill gjort följande allmänna
uttalande:
De nu anförda exemplen ävensom vad revisorerna i övrigt vid sin granskning
på hithörande område funnit giva vid handen, att indrivningen av
kronan i balans- och därmed jämställda mål tilldömda belopp skett efter
mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden. Revisorerna
hava heller icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att i stort sett in
-
Riksdagens skrivelse Nr 311.
13
drivningen icke varit ordnad på ett tillfredsställande sätt. Särskilt märkliga
hava revisorerna funnit omständigheterna i det först angivna exemplet,
där vederbörande efter avtjänat straff ånyo fått inträda i statstjänst och
under tjugufem år innehaft sådan anställning — därav mer än femton år
som ordinarie tjänsteman — utan att den myndighet, som skolat bevaka
kronans rätt, förskaffat sig kännedom om hans vistelseort för vidtagande
av indrivningsåtgärder. Det omförmälda förfarandet med införandet av
kungörelser i Post- och inrikes tidningar synes allenast hava tjänat det ändamålet
att kronans rätt i formellt hänseende bevarats, men synes ingalunda
kunna utgöra ett försvar för underlåtenheten att vidtaga undersökningar
rörande vederbörandes vistelseort. I sådana fall, där vederbörande
tjänsteman efter straffriförklaring återgått till sin ordinarie tjänst eller på
grund av sjukdom erhållit tjänstledighet från densamma, synes någon återbetalning
av de förskingrade beloppen genom avdrag å lönen merendels
icke hava ägt ruin. I skarp motsats häremot framstå de åtgärder, som utav
postverket i ett av de anförda exemplen vidtagits gentemot en tjänsteman,
som efter förskingring av postmedel blivit avsatt. I detta fall har också
genom smärre återbetalningar kronans fordran kunnat nära nog helt täckas.
Icke blott inom postverket utan även inom vissa av de övriga kommunikationsverken
hava också enligt vad revisorerna funnit i motsvarande
fall tillämpats liknande förfaringssätt.
Enligt revisorernas mening är det angeläget, att åtgärder snarast möjligt
vidtagas för att råda bot på de här ovan påtalade missförhållandena. Även
om det ingalunda är lätt att komma tillrätta med denna fråga, då numera,
såsom av det anförda framgår, något centralt organ icke finnes, som har
till uppgift att övervaka indrivningen av kronan i balans- och därmed jämställda
inål tilldömda ersättningsbelopp, måste det dock vara en oeftergivlig
fordran att en bättre ordning i här berörda hänseenden åstadkommes.
Såsom redan omnämnts upptogs spörsmålet om ett centralt övervakande avindrivningen
utav kronans fordringar av här berörda slag redan år 1925
av vederbörande departementschef i samband med behandlingen av frågan
om upphävande av kammarrättens domsrätt i vissa mål, men någon åtgärd
har sedermera icke blivit vidtagen i detta ärende. Då revisorerna nu upptaga
detta spörsmål, vilja de samtidigt framhålla, att enligt deras mening
förefintligheten av ett dylikt övervakande organ tvivelsutan måste vara ägnad
att bidraga till åstadkommande av ordning och reda på hithörande
område.
En dylik anordning i och för sig synes emellertid icke vara tillfyllest.
Såsom de anförda exemplen utvisa, torde nämligen enligt gällande bestämmelser
med nuvarande exekutionsmedel, som här kunna komma till användning,
en effektiv indrivning av de kronan tilldömda beloppen knappast
vara möjlig. Medan i fråga om en medborgare, som av en eller annan anledning
icke fullgjort eller kunnat i rätt tid fullgöra sin skattebetalning
gentemot stat och kommun, möjlighet till införsel i avlöning föreligger, kan
däremot, då det gäller medel, som tilldömts kronan — måhända på grund
av en av vederbörande utmätningsman gjord förskingring av skattemedel —
införsel icke ske för återfående av det förskingrade och sedermera till återbetalning
utdömda beloppet. Det vill därför förefalla revisorerna vara förtjänt
av att övervägas, huruvida icke vid indrivning av statsverkets fordringar
även av nu berörda slag ett införselförfarande bör kunna tillämpas
och nämnda fordringar i indrivningshänseende jämställas med skattemedel.
Föreliggande spörsmål torde emellertid tarva en ingående utredning, som
utan dröjsmål hör komma lill stånd. På grund härav havn revisorerna
velat påkalla riksdagens särskilda uppmärksamhet å denna fråga.
14
Riksdagens skrivelse Nr 311.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del
II sid. 92 95), som i alla delar anslutit sig till revisorernas uppfattning i
detta ärende.
Vad av revisorerna under förevarande paragraf anförts synes giva vid
handen, att indrivningen av kronans i balans- och därmed jämställda mål tilldömda
belopp sker efter mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden
ävensom att indrivningen i stort sett icke kan anses vara ordnad
på ett tillfredsställande sätt. Riksdagen delar revisorernas uppfattning, till vilken
såväl statskontoret som riksräkenskapsverket anslutit sig, att åtgärder
snarast böra vidtagas för ett avhjälpande av de påtalade missförhållandena.
Riksdagen har därför ansett sig böra hos Kungl. Majit göra framställning örn
närmare utredning i ärendet. I samband med denna utredning synes enligt
riksdagens mening till övervägande böra upptagas jämväl den av revisorerna
berörda fragan, huruvida icke beträffande uttagandet av de fordringar, varom
här är fråga, införselinstitutet lämpligen må kunna begagnas. Därest så
bleve fallet, skulle nämligen i indrivningshänseende nämnda fordringar bliva
jämställda med skattemedel.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit
ville vidtaga åtgärder för astadkommande av ändrade bestämmelser rörande
indrivning av kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål.
8:o.
Vissa till efterlevande efter prästmän utgående understöd.
Under ecklesiastikdepartementet, § 46, hava revisorerna meddelat, att i de
flesta stift alltjämt utgå avgifter till understöd åt efterlevande efter prästmän
dels i form av prästänkehjälpsavgift, dels ock i form av kronotionde
(Del I sid. 171 och 172).
Efter att hava närmare redogjort för dessa understöd, vilka härröra från
1600-talet, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
De understöd, för vilka ovan redogjorts, utgöra bidrag av allmänna medel
till pensionering av efterlevande efter prästmän. Då denna pensionering, till
vilken staten lämnar förhållandevis större bidrag än till andra befattningshavares
familjepensionering, numera är ordnad efter tidsenliga grunder, anse
revisorerna en undersökning önskvärd, huruvida ifrågavarande bidrag kunna
upphöra att utgå.
Yttranden hava avgivits av kammarkollegiet och Uppsala domkapitel (Del
II sid. 103—107), vilka anslutit sig till vad revisorerna anfört.
Såsom revisorerna framhållit, är pensioneringen av efterlevande efter prästmän
numera ordnad efter tidsenliga grunder. Det kan vid sådant förhållande
starkt ifrågasättas, om tillräcklig anledning föreligger för att den änkehjälp,
varom här är fråga, skäligen bör i fortsättningen utgå vid sidan av
prästerskapets änke- och pupillkassas verksamhet. Riksdagen finner, i likhet
Riksdagens skrivelse Nr 311.
15
med revisorerna och de i ärendet hörda myndigheterna, frågan härom böra
göras till föremål för utredning.
Då, såsom kammarkollegiet i ärendet anfört, inom vissa stift lära förefinnas
fonder eller kassor, avsedda för understöd i vissa fall åt efterlevande
efter prästmän, synes riksdagen lämpligt, att berörda utredning jämväl kommer
att omfatta en undersökning av sättet för dessa fonders och kassors tillkomst
samt i vad mån numera inträdda förhållanden kunna anses böra föranleda
särskilda åtgärder rörande dessa fonder och kassor.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om utredning rörande upphörandet av vissa till efterlevande
efter prästmän utgående särskilda understöd m. m.
9:o.
Vissa till överläkaren vid allmänna barnbördshuset i Stockholm och
dess kvinnoklinik utgående löneförmåner.
Under ecklesiastikdepartementet, § 48, hava revisorerna upptagit till behandling
vissa frågor, som beröra ersättningen till överläkaren vid allmänna
barnbördshuset i Stockholm. Revisorerna hava framlagt förslag därom, att
arvode till överläkaren borde fastställas av Kungl. Maj:t, som redan nu har
att besluta om storleken av legosängsavgifterna vid barnbördshuset (Del I sid.
173—177).
Förklaring har avgivits av sjukhusets direktion (Del II sid. 110—113).
Då barnbördshuset av statsmedel årligen erhåller betydande belopp i form
av anslag under åttonde huvudtiteln, anser riksdagen i likhet med revisorerna
skäl föreligga för att frågan örn storleken av arvodet till överläkaren
vid barnbördshuset underställes Kungl. Maj:ts prövning. Enligt riksdagens
mening bör detta ske i form av villkor för anslagets beviljande.
Riksdagen får anmäla, att riksdagen beslutat att såsom villkor för beviljandet
av statsanslag till allmänna barnbördshuset fastställa, att arvodet till
barnbördshusets överläkare skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
10:o.
Avdrag å förskotterat statsbidrag till avlönande av lärare vid folk- och
småskolor m. fl. läroanstalter.
Under ecklesiastikdepartementet, § 53, hava revisorerna till behandling
upptagit frågan om sänkning av den procentsats, efter vilken skoldistrikten
få vidkännas avdrag å förskotterat statsbidrag till läraravlöningar, ävensom
föreslagit vissa ändringar beträffande redovisningen av ifrågavarande förskott
och avdrag (Del I sid. 181—183).
Enligt kungörelsen den 18 september 1918 angående avlöningen åt lärare
vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning skulle rekvisition
av statsbidrag ske en gång örn året, nämligen i oktober. För att icke
16
Riksdagens skrivelse Nr 311.
intill tiden för statsbidrags ^anordnande vara i avsaknad av medel för utbetalning
månadsvis av lönerna ägde skoldistrikten efter januari månads utgång
varje år i förskott erhålla viss del av statsbidraget. För att icke statsverket
genom denna förskottsbetalning skulle åsamkas större utgifter än örn
medlen utanordnades månadsvis, skulle vid den slutliga utbetalningen av
statsbidraget innehållas — förutom de förskotterade medlen — jämväl skälig
ränta å dessa medel, i den mån de icke varit för avsett ändamål använda.
Räntan bestämdes till en och en halv procent. Förskottet jämte nämnda
ränta skulle innehållas vid statsbidragets slutliga utanordning.
Liknande bestämmelser gällde i fråga om rekvisition och utbetalning av
statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor, högre folkskolor
och kommunala mellanskolor.
I samband med budgetårets omläggning från och med den 1 juli 1923 sänktes
räntan å förskottet, som då skulle utbetalas halvårsvis, till en procent.
För rekvisition och utbetalning av statsbidrag åt lärare vid fortsättningsskolor
och högre folkskolor, kommunala mellanskolor samt de enligt beslut
av 1928 års riksdag inrättade kommunala flickskolorna gälla i huvudsak
samma bestämmelser.
Kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) har numera upphört att gälla,
och skall från och med den 1 juli 1936 kungörelsen den 30 juni 1936 (nr
434) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag
till sådan avlöning lända till efterrättelse. Enligt sistnämnda kungörelse
skall staten övertaga hela kostnaden för de författningsenligt utgående kontanta
minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor.
Beträffande rekvisition och utbetalning av statsbidrag till här avsedd lärarpersonal
gälla dock i huvudsak samma bestämmelser som förut.
Vid avräkning av här avsedda förskott gottgöres vederbörligt riksstatsanslag
procentavdraget.
Revisorerna hava till ovannämnda redogörelse knutit följande allmänna uttalande:
Såsom
ovan framhållits fastställdes år 1918 med hänsyn till då gällande
giroränta — 3 procent — den procentsats, efter vilken avdrag å ifrågavarande
förskott skulle beräknas, till en och en halv procent. Den år 1923 företagna
sänkningen i avdragsprocenten å förskottet till en procent föranleddes
uteslutande av att förskottsutbetalningarna uppdelades på två terminer.
Utan att närmare ingå på spörsmålet, huruvida numera — sedan staten
övertagit hela kostnaden för minimiavlöningen åt lärarpersonalen vid folkoch
småskolor — något procentavdrag överhuvud taget bör ifrågakomma,
vilja revisorerna med hänsyn till det ändrade ränteläget ifrågasätta, örn icke
en motsvarande sänkning bör vidtagas beträffande procentsatsen å det avdrag,
som skall ske vid avräkning av förskott, varom här är fråga.
Beträffande bokföringen av ifrågavarande avdrag vill det förefalla revisorerna
mindre lämpligt att — därest avdraget skall bibehållas — ett avlöningsanslag
tillgodoföres sådana inkomster. Desamma torde i stället böra
uppdebiteras å inkomsttiteln »Diverse inkomster».
Vidare synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke de förskjutna
beloppen omedelbart borde avföras å vederbörlig anslagstitel i riksstaten
i stället för, såsom nu, å förskottstitel.
Riksdagens skrivelse Nr 311.
17
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen
(Delli sid. 119—121).
Riksdagen anser i likhet med revisorerna, att en sänkning av procentsatsen
å det avdrag, som skall ske vid avräkning av avlöningsförskott, torde med
hänsyn till det ändrade ränteläget få anses fullt motiverat.
Riksräkenskapsverket liksom även statskontoret hava i sina i ärendet avgivna
yttranden till behandling upptagit en fråga, som icke berörts av revisorerna,
nämligen huruvida icke i samband med löneregleringen för folkoch
småskollärarpersonalen en omläggning av det hitintills tillämpade utbetalningssättet
av statsbidrag till nämnda lärarpersonal bör vidtagas. Då
enligt löneregleringen i fråga lönerna skulle komma att utbetalas månadsvis
i efterskott, syntes det påkallat, att för varje månad avpassad del av statsbidraget
även utbetalades månadsvis. Genom en sådan ordning skulle de
skäl bortfalla, som föranlett procentavdrag vid den slutliga utbetalningen av
statsbidrag för redovisningsåret. Riksdagen finner för sin del detta förslag
vara ur flera synpunkter att förorda. Detsamma synes lämpligen kunna genomföras
ej blott för folk- och småskollärarpersonalens vidkommande utan
även beträffande övriga lärarkategorier, i fråga örn vilka enahanda bestämmelser
angående förskottsutbetalningar av statsbidrag gälla. Då vidtagandet
av en dylik reform torde böra föregås av en närmare utredning, har riksdagen
ansett sig böra hos Kungl. Majit göra framställning härom.
Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för
åstadkommande av en omläggning av det hittills tillämpade utbetalningssättet
av statsbidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor m. fl.
läroanstalter.
Stockholm den 25 maj 1937.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 14 sami. Nr 311—313.
2