Riksdagens skrivelse nr 125.

5

Nr 125.

Godkänd av första kammaren den 1 april 1937.
Godkänd av andra kammaren den 1 april 1937.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående elektrifiering av banorna Ånge—•
Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg
—Uddevalla.

(Statsutskottets utlåtande nr 49.)

Till KONUNGEN.

I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret
1937/1938 har Kungl. Majit (utgifter för kapitalökning, bil. 5, punkt
30) föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
bliva riksdagen förelagd, till fortsatt elektrifiering av statsbanorna för budgetåret
1937/1938 beräkna ett reservationsanslag av 12,000,000 kronor.

I en den 5 februari 1937 dagtecknad proposition, nr 103, har Kungl Majit
sedermera, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att till elektrifiering av banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—
Östersund och Göteborg—Uddevalla för budgetåret 1937/1938 bland utgifter
för kapitalökning under Statens affärsverksamhet anvisa ett reservationsanslag
av 12,000,000 kronor, att utgå av lånemedel.

I sin allmänna motivering för en omedelbar fortsättning av järnvägselektrifieringarna
har järnvägsstyrelsen framhållit som betänkligt om statens
järnvägars allmänna bantekniska utrustning i stort sett skulle kvarstå på ett
stadium, motsvarande anspråken under de första decennierna av detta århundrade.
Medan sålunda å ena sidan förstärkningen av den bantekniska
utrustningen vore i hög grad önskvärd, för att ej säga nästan oundgängligt
nödvändig, hade å andra sidan de finansiella möjligheterna för företaget som
sådant att åstadkomma erforderliga åtgärder synts stängda.

Det var från dylika utgångspunkter som 1936 års riksdag — under erinran
om statsbanornas centrala betydelse för landets samfärdselväsen och i anslutning
till väckta motioner, vari synnerligen starkt och enhälligt framfördes

6

Riksdagens skrivelse nr 125.

angelägenheten av Norrlandsbanornas och Bohusbanans snara elektrifiering
— begärde en allmän utredning av frågan.

Det förslag, som i anledning härav nu framlagts, omfattar elektrifiering
dels av Bohusbanan å sträckan Göteborg—Uddevalla (87 km) för en kostnad
av 6,900,000 kronor, dels ock av de norrländska stambanorna norr om
Ånge å den gemensamma sträckan Ånge—Bräcke (31 km) samt å bandelarna
Bräcke—Långsele (131 km) och Bräcke—Östersund (71 km) för en kostnad
av 14,000,000 kronor.

Vad Bohusbanan beträffar — och denna del av arbetena motsvarar icke
mindre än tredjedelen av hela den nu framlagda elektrifieringsplanen — är
en elektrifiering under den allra närmaste tiden ej endast driftsekonomiskt
befogad utan även en nära nog ofrånkomlig åtgärd, därest den starka trafiken
norr örn Göteborg skall kunna tillfredsställande ombesörjas. Under den livliga
badortstrafiken sommartid upp till Stenungssund (48 km norr om Göteborg)
och däromkring belägna platser tages redan nu banans trafikkapacitet i anspråk
upp till bristningsgränsen, vilket medfört, att tågplanen så långt ifrån
att kunna, såsom tillbörligt vore, förbättras i stället måst försämras genom inläggning
av längre uppehåll och ökade gångtider.

Med avseende å Norrlandsbanorna äro att märka de särskilda fördelar, som
den elektriska driftformen, kännetecknad bland annat av de elektriska lokens
större oberoende av stigningar, medför på dessa banor med deras sträckning
genom flerstädes synnerligen oländig terräng. Redan i samband med 1934
års beslut om elektrifieringen av järnvägen Laxå—Charlottenberg m. fl. banor
var ifrågasatt som starkare nationellt motiverat att i stället i första hand
elektrifiera de nu föreslagna bansträckorna Ånge—Bräcke—Långsele och
Bräcke—Östersund. Då emellertid elektrifieringsarbetena vore avhängiga av
den då ännu pågående Ängeelektrifieringen samt arbetena norr örn Ånge på
grund härav ej lämpligen kunde omedelbart påbörjas, anslöt sig 1934 års
riksdag till Kungl. Maj:ts förslag om de mera sydligt belägna linjernas elektrifiering.
Till den ståndpunkt, som statsmakterna sålunda år 1934 intogo till
frågan om Norrlandsbanornas elektrifiering, måste viss hänsyn tagas, då
ärendet nu ånyo föreligger till bedömande.

Med avseende å förräntningsmöjligheterna har järnvägsstyrelsen ansett sig
kunna för Bohuselektrifieringens del tämligen säkert ställa i utsikt en tillfredsställande
avkastning samt funnit en sådan ligga »inom möjligheternas
gränser» för den nu föreslagna fortsatta Norrlandselektrifieringens del. På
grundval härav har järnvägsstyrelsen ansett sig kunna taga på sitt ansvar att
tillstyrka, att dessa elektrifieringar nu beslutas samt att det erforderliga kapitalet,
20,900,000 kronor, helt beredes av lånemedel. Avkastningskalkylerna
synas uppgjorda med försiktighet. Förräntningskraven å det upplånade
kapitalet hava i förhållande till nuvarande räntesatser satts så högt som till
3.5 procent, och vid beräkningarna av framtida jämförelsekostnader vid en
bibehållen ångdrift har järnvägsstyrelsen utgått från ett i jämförelse med
dagspriset — 25 kronor eller än högre — så lågt kolpris som 22 kronor per
ton.

Riksdagens skrivelse nr 125.

7

Med avseende å de militära försiktighetskraven har riksdagen beaktat att
inga invändningar rests mot Bohusbanans här ifrågasatta elektrifiering. Vad
angår Norrlandsbanorna torde alla skäliga anspråk å skyddsåtgärder kunna
tillgodoses i samband med prövningen av de förslag, som framlagts av den
av järnvägsstyrelsen och chefen för generalstaben tillsammans med vattenfallsstyrelsen
verkställda beredskapsutredningen.

Med hänsyn till den rutin och effektivitet, som den nuvarande elektrifieringsorganisationen
med dess arbetsledning, arbetare och anläggningsmateriel
under de gångna åren förvärvat, måste det enligt riksdagens mening
också rent organisatoriskt och arbetstekniskt innebära synnerligen påtagliga
fördelar, att de nya elektrifieringarna kunna utan avbrott företagas i omedelbar
anslutning till de redan fullbordade. De nu föreslagna båda nya
elektrifieringsföretagen påkalla ej någon utökning av hittills använd arbetarstam
utan öppna tvärtom bättre möjligheter till en mera planmässig
och för personalen mindre kännbar avveckling av arbetena än om dessa nu
omedelbart upphöra. Sistnämnda synpunkt torde en ansvarskännande företagsledning
och därmed också statsmakterna ej vid frågans prövning kunna
undgå att taga i betraktande.

För att trygga de beräknade anläggningskostnaderna har järnvägsstyrelsen
redan träffat förhandsavtal — belöpande på sammanlagt cirka 12 miljoner
kronor eller alltså över hälften av den totala anläggningskostnaden —
rörande leveranser av stolpar, koppar, kablar, elektriska lok o. s. v. Då
dessa avtal till följd av de sedermera inträffade, delvis rätt avsevärda prisstegringarna
te sig för statens järnvägar särskilt fördelaktiga, vore ett frånträdande
av desamma tvivelsutan ur statsnyttans synpunkt att betrakta
som ekonomiskt mindre lämpligt. De enskilda svenska leverantörerna synas,
enligt vad från järnvägsstyrelsen inhämtats, ej heller i allmänhet önska
avtalens återgång. Även de hava i sin ordning genom inköp av råmateriel
i viss mån säkerställt sig i avseende å det höjda prisläget. Genom att tillverkningen
av lokomotivens olika delar alltjämt är avsedd att försiggå inom
särskilt för järnvägselektrifieringen inrättade driftsavdelningar betrakta, enligt
vad från järnvägsstyrelsen framhållits, vederbörande fabriksledningar
även under nuvarande konjunkturer hithörande leveransers fortgång som
organisatoriskt önskvärd. Beträffande beställningarnas verkan i sysselsättningsavseende
är också att märka, att desamma äro uppdelade på ett stort
antal olika industriföretag. Hela leveransen av järn till stolpar m. m., avsedd
att utsträckas över två år, uppgår ej ens till en procent av det levererande
järnverkets beräknade totala produktion under samma tid.

Förutom den stora fördelen av att statsbanelinjerna genom elektrifieringen
bliva tekniskt mera enhetligt och tidsenligt utrustade bör, såsom för övrigt
redan tidigare vid olika tillfällen av riksdagen framhållits, också beaktas betydelsen
av ett minskat beroende av utländskt lokomotivbränsle. Vad detta
under en dyrtid kan betyda belyses av förhållandena under vissa av världskrigsåren,
då statens järnvägar —- till övriga av krigsförhållandena betingade
stora importsvårigbeter — måste räkna med så abnormt höga inköpspris på

8

Riksdagens skrivelse nr 125.

stenkolen som inemot 200 kronor per ton eller alltså omkring tiofaldigt mer
än före kriget och under vissa efterkrigsår (1913 års medelinköpspris eif
svensk hamn kr. 18.17).

Då nu från skilda håll och även inom riksdagen påyrkats uppskov med
statsbanornas fortsatta elektrifiering, varvid framhållits ifrågavarande arbetens
lämplighet som beredskapsobjekt vid ett inträdande ogynnsammare
konjunkturläge, har gentemot detta kunnat erinras örn de vanskligheter,
varmed ett dylikt uppskov är förenat. Trots biltrafikens och flygets starka
tillväxt stå järnvägarna alltjämt orubbade i sin centrala ställning som samfärdsmedel.
Detta belyses av den kraftiga utveckling, som järn vägs väsendet
under de senaste åren undergått och alltjämt undergår främst inom Amerikas
förenta stater men också inom England och flerstädes på den europeiska
kontinenten. Som ett tidsenligt led i detta med stora ekonomiska uppoffringar
förenade moderniseringsarbete ingår också järnvägslinjernas elektrifiering.
Detta är fallet i Schweiz, Italien, Österrike och inom andra trakter
med härför lämpade energitillgångar.

Ej heller de svenska järnvägarnas utveckling torde utan samhällsekonomiska
risker kunna hållas tillbaka. Särskilt Norrland med å ena sidan dess
betydande naturtillgångar och därmed följande stora exploateringsmöjligheter
samt å andra sidan dess stora avstånd och avspärrning sjöledes vintertid
bjuder transportproblem, för vilkas lösning de norrländska järnvägarna
alltjämt hava en avgörande betydelse. Framför allt gäller detta de båda
äldre norrländska stambanorna. Att dessa båda banor och då främst den
stora genomgående norra stambanan alltjämt kunna hållas på en standard,
som motsvarar nutidens högt ställda krav på samfärdsmedlen, är av vikt ej
endast för Norrland och dess befolkning utan också för hela landets ekonomiska
utveckling.

Med hänsyn tagen till dessa faktorer kan riksdagen ej finna det välbetänkt,
örn man nu skulle tillsvidare undanskjuta elektrifieringsplanen för att
därmed söka förverkliga den ur konjunkturutjämningssynpunkt i och för
sig riktiga, men i verkligheten helt visst tämligen svårrealiserbara tanken att
framdeles vid någon oviss tidpunkt inpassa arbetet som ett led bland övriga
då påkallade åtgärder mot arbetslöshet.

Med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition har riksdagen alltså
till elektrifiering av banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund
och Göteborg—Uddevalla för budgetåret 1937/1938 bland utgifter för kapitalökning
under Statens affärsverksamhet anvisat ett reservationsanslag av
12,000,000 kronor, att utgå av lånemedel.

Stockholm den 1 april 1937.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371494