RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 193fi AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STATSVEBKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1935-30 JUNI 1936

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1936
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTI K ROT. AC

III

Innehållsförteckning.

Sid.

Riksdagens revisorers verksamhet........................................ 2

Riksdagens revisorers granskningsrätt................................ 2

Ändring i instruktionen för riksdagens revisorer.................... 9

Andra huvudtiteln.................................................... 11

Justitiedepartementet .............................................. 11

Redovisning av vissa medel vid vattendomstolarna.............. 11

Västerbygdens vattendomstol.................................. 13

Fångvårdens sinnessjukavdelningar ............................ 14

Statens uppfostringsanstalt å Rona ............................ 18

Förhyrande för justitiedepartementets räkning av den nordöstra
riddarhusflygeln i Stockholm................................ 19

Tredje huvudtiteln .................................................... 21

Utrikesdepartementet.............................................. 21

Utrikesdepartementets räkenskaper ............................ 21

Bestridande av kostnader för understödsnämnden för rysslandssvenskar
.................................................. 26

Fjärde huvudtiteln.................................................... 28

Försvarsdepartementet ............................................ 28

Proviantbodarna vid marinen.................................. 28

Kraftcentralen vid Karlskrona örlogsvarv ...................... 33

Vissa kontrollkostnader vid byggandet av jagaren Göteborg...... 37

Utbetalning av mekanikertillägg till underbefäl vid flygvapnet vid

genomgående av poliskurs.................................. 41

Ersättning under flygtjänstgöring och i anledning av olycksfall

under sådan tjänstgöring .................................. 44

Traktamentsersättning vid tjänsteförrättning utom riket.......... 57

Fjärde flygkårens, numera Kungl. Jämtlands flygflottiljs, förläggningsort
.................................................. 59

Upphandling av margarin vid flygvapnet ...................... 69

Ersättning för kursförlust å traktamentsersättning vid resor i främmande
länder, vilkas valutor bibehållits i guldparitet.......... 71

Sid.

Femte huvudtiteln .................................................... 74

Socialdepartementet .............................................. 74

Forsane skyddshem för gossar ................................ 74

Birgittas sjukhus i Vadstena.................................. 74

S:ta Gertruds sjukhus i Västervik.............................. 75

Handläggningen av ett förskingringsärende inom Överståthållarämbetet
.............................. 76

Sjätte huvudtiteln .................................................... 83

Kommunikationsdepartementet................ ...................... 83

Sandvikens hamn på Öland .......................... 83

Statens granskningsman och rådgivare hos aktiebolaget Aerotran sport.

..................................................... 83

Aktiebolaget Aerotransport.................................... 85

Arbetsbalans å vägingenjörskontoren .......................... 101

Generalplan för vägbyggandet ................................ 102

Övergången från gamla till nya vägdistrikt .................... 103

Väg inom två eller flera län.................................. 105

Förening av tjänster hos vägstyrelse .......................... 107

Vägmästares resor............................................ 110

Missförhållanden inom Harg och Edebo vägdistrikt.............. lil

Vissa förhållanden inom Norrbo härads väghållningsdistrikt...... 116

Representationskostnad i Nätra tingslags vägdistrikt m. m....... 117

Vägdistriktens utgifter........................................ 118

Arvode till teknisk inspektör för de kungl, teatrarna............ 137

Sjunde huvudtiteln.................................................... 130

Finansdepartementet .............................................. 139

Formerna för arbetet inom statsförvaltningen .................. 139

Indrivningen av kronans fordringar i balans- och därmed jämn ställda

mål................................................ 142

Bestämmelserna angående avskrivning av statens fordringar...... 150

Kontroll över stämpelbeläggning av utländska värdepapper...... 156

Iakttagelser ifråga örn den officiella statistiken.................. 158

Straffriförklarad befattningshavares återinträde i tjänst.......... 163

Anslagen till extra utgifter.................................... 165

Åttonde huvudtiteln .................................................. 167

Ecklesiastikdepartementet .......................................... 167

Vissa kollektmedel............................................ 167

Avlöningsförmåner till tjänstledig prästman, som är berättigad

till emeritilön.............................................. 169

Vissa till efterlevande efter prästmän utgående understöd........ 171

Gottgörelse för visst utav riksräkenskapsverket utdömt belopp .. 172
Vissa till överläkaren vid allmänna barnbördshuset i Stockholm
och dess kvinnoklinik utgående löneförmåner ................ 173

Sid.

Högre allmänna läroverket i Växjö............................ 177

Samrealskolan i Borgholm.................................... 178

Kommunala mellanskolan i Skänninge.......................... 179

Utbetalningen av statsbidrag till vissa enskilda läroanstalter ---- 179

Avdrag å förskotterat statsbidrag till avlönande av lärare vid

folk- och småskolor m. fl. läroanstalter...................... 181

Undervisningen i hushållsgöromål.............................. 183

Nionde huvudtiteln.................................................... 188

Jordbruksdepartementet............................................ 188

Mejeribyggnaden i Alnarp .................................... 186

Vissa uppbördsmedel å nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter
.................................................... 190

Tionde huvudtiteln.................................................... 192

Handelsdepartementet.............................................. 192

Bestridande av kostnader för vissa utredningsarbeten inom kommerskollegium
............................................ 192

Statens bidrag till sjömanshusen .............................. 193

Oskarshamns lotsplats........................................ 197

Timmernabbens lotsplats...................................... 198

Elfte huvudtiteln...................................................... 200

Pensionsväsendet.................................................. 200

Centralisering av det statliga pensionsväsendet.................. 200

Pension till avsatt polisman .................................. 203

Anstånd med avsked efter uppnådd pensionsålder för kronofogde

å indragningsstat .......................................... 206

Till vissa understödskassor utgående statsmedel ................ 208

Statens affärsverksamhet .............................................. 214

Postpersonalens samköpsförening u. p. a........................... 214

Statens järnvägars osäkra fordringar .............................. 214

Av vattenfallsstyrelsen utbetalade understöd m. m................... 221

Disposition av vissa anslag under utgifter för kapitalökning.......... 225

Utvidgning av Älvkarleby kraftverk................................ 226

Motala ströms kraftaktiebolag ..................... 232

Särskilt uttalande beträffande de affärsdrivande verken.................... 240

Statsverkets inkomster och utgifter............ 244

Vissa uppgifter angående statens tillgångar och skulder.............. 246

Av revisorerna avlagda besök .......................................... 248

Riksdagens revisorer åren 1813—1936 .................................. 253

Bilaga: Tabeller...................................................... 279

Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1935, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 1 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få härmed
avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.

1—308.179.

Hev.-berättehe äng. statsverket för dr 1936. I.

— 2 —

Riksdagens

revisorers

gransknings rätt.

Riksdagens revisorers verksamhet.

§ i.

Frågan om utsträckt granskningsrätt för riksdagens revisorer har under
de senaste åren vid flera tillfällen varit under behandling. Under årets revisionsförrättning
vunna erfarenheter hava föranlett 1936 års revisorer att
ånyo upptaga detta spörsmål, enär utvecklingen numera lett därhän att revisionsarbetet
i viss grad försvåras därigenom att revisorerna sakna möjlighet
eller först efter hänvändelse till Kungl. Majit kunna åstadkomma erforderlig
kontroll på områden, där statsmedel i betydande omfattning disponeras.

Revisorerna vilja till en början lämna en kortfattad redogörelse för hittills
vidtagna åtgärder till vinnande av en utvidgad granskningsrätt för riksdagens
revisorer.

1929 års revisorer hemställde i sin avgivna berättelse, att riksdagen måtte
vidtaga åtgärder för revision av bestämmelserna rörande revisorernas granskningsrätt
i syfte att — i samband med en begränsning av skyldigheten för
statsunderstödda verk och inrättningar att årligen till revisorerna avlämna
förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag — rätten att från statsunderstödda
institutioner i erforderlig utsträckning erhålla tillgång till räkenskaper,
protokoll och handlingar måtte åt revisorerna tryggas.

Med anledning av denna hemställan framhöll riksdagen i sin skrivelse av
den 2 maj 1930 (nr 175) att med hänsyn dels till otydligheten i gällande bestämmelser
om den befogenhet, som tillkomme riksdagens revisorer, dels ock
till den ökade omfattning, varmed statsbidrag utginge till icke statliga institutioner,
åtgärder i av revisorerna föreslaget syfte syntes böra vidtagas. Riksdagen
anhöll därför, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning och vidtaga
erforderliga åtgärder i anledning av vad revisorerna anfört beträffande
deras granskningsrätt.

På grund av Kungl. Maj:ts remiss den 13 maj 1930 hade statskontoret och
riksräkenskapsverket den 1 november 1930 gemensamt inkommit med utredning
och förslag i anledning av riksdagens sålunda gjorda framställning.

I nämnda utredning framhöllo ämbetsverken, bland annat, att i fråga om
innebörden av gällande författningsbestämmelser angående statsrevisionens
arbetsuppgifter och granskningsmaterial det syntes tydligt framgå, att på
grund av sagda bestämmelser skyldighet för det dåvarande icke förelåge för
andra institutioner än statens egna verk och inrättningar av olika slag att

3 —

tillhandahålla revisorerna sina räkenskaper med därtill hörande handlingar.
Ämbetsverken framhöllo vidare, att det mötte betänkligheter att helt allmänt
föreskriva, att de, som mottoge statsbidrag av vad slag det vara måtte, skulle
vara redovisningsskyldiga inför statsrevisorerna. Ämbetsverken hade därför
kommit till den uppfattningen, att en eventuell utvidgning av statsrevisorernas
granskning till icke-statliga institutioner med flera borde ske i den formen,
att redovisningsskyldigheten knötes till anvisandet av vederbörande
riksstatsanslag, på sätt i ett par enstaka fall tidigare skett.

Efter att hava berört frågan om inskränkning av skyldigheten att upprätta
för statsrevisorerna avsedda förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag
uttalade ämbetsverken önskvärdheten av att en omarbetning skedde av
gällande bestämmelser örn tillhandahållande åt revisorerna av räkenskaper
m. m. i syfte att i en enda författning sammanföra samtliga de föreskrifter i
ämnet, som det ankomme på Kungl. Maj:l att utfärda. Ämbetsverken hade i
anslutning därtill framlagt ett författningsförslag.

Genom proposition nr 155 till 1931 års riksdag lämnade Kungl. Maj:t riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande över riktlinjerna för avlämnande till riksdagens
revisorer av räkenskaper m. m. Enligt det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet anslöt sig föredragande departementschefen i allt väsentligt
till de riktlinjer, efter vilka statskontorets och riksräkenskapsverkets förslag
var uppgjort.

I anledning av förberörda proposition uttalade riksdagen i skrivelse den
2 juni 1931, nr 342, bland annat, att riksdagen i likhet med departementschefen
funnit det önskvärt, att sådana bestämmelser meddelades rörande riksdagens
revisorers granskningsrätt, att desamma komme att avse, icke endast
anslag, som anvisats för verksamheten inom den egentliga statsförvaltningen,
utan även användningen av andra av riksdagen för olika ändamål beviljade
medel. För vinnande av detta senare syfte syntes det riksdagen lämpligt,
att uttryckliga föreskrifter meddelades rörande revisorernas granskningsrätt
och att denna granskningsrätt uppställdes såsom villkor för åtnjutande av
statsbidrag eller statsunderstöd. Det torde därvid böra åligga dem, som utbekommit
dylika medel, att på vederbörlig rekvisition tillhandahålla revisorerna
sådana räkenskapshandlingar och uppgifter, som erfordrades för granskning
av de erhållna medlens användning. Vidkommande granskningsrättens
omfattning framhöll riksdagen, att det föreliggande förslaget icke givit riksdagen
anledning till annat uttalande än att granskningsrätten även borde
avse sådana fall, då för främjande av visst ändamål av statsmedel bestredes
hela kostnaden härför och icke endast bidrag eller understöd utginge. Vad
därefter beträffade frågan om genomförandet av de anförda synpunkterna i
fråga örn revisorernas granskningsrätt vore det enligt riksdagens mening av
vikt, att uttryckliga bestämmelser örn en fullständig granskningsrätt stadgades
såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag och statsunderstöd. Då
någon närmare utredning icke verkställts, huru denna angelägenhet borde
ordnas, ansåg sig riksdagen böra anhålla, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt
vidtaga åtgärder för genomförande av den av riksdagen i skrivelse den
2 maj 1930 begärda utsträckta granskningsrätten för riksdagens revisorer.

Med stöd av nådigt bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
dåvarande kanslirådet N. Löwbeer att såsom sakkunnig verkställa utred -

— 4 —

ning angående de olika möjligheter, som kunde stå till buds för tillgodoseende
av riksdagens i förutnämnda skrivelser den 2 maj 1930 (nr 175) och den 2
juni 1931 (nr 342) uttalade önskemål samt att inkomma med utredning
jämte därpå grundat förslag.

Med skrivelse den 17 mars 1932 till chefen för finansdepartementet överlämnade
den sakkunnige utredning och förslag angående riksdagens revisorers
granskningsrätt i fråga örn statsunderstöd m. m.

Den sakkunnige hade i berörda utredning ansett sig till en början böra
fastslå, att enligt uttalandet i riksdagsskrivelsen nr 342/1931 utredningen allenast
borde avse sådana medel, som utginge för verksamhet, utövad av annan
än statligt organ, enär revisorernas granskningsrätt i förhållande till de statliga
organens medelsförvaltning vore given och alltså läge utom undersökningens
ram. Den sakkunnige hade därefter gått in på frågan, vilka slag av
medel, som revisorernas granskningsrätt skulle avse. I sådant avseende borde
enligt den sakkunniges mening som regel gälla, att den ifrågavarande granskningsrätten
för riksdagens revisorer till sin omfattning skulle avse endast
sådana medel av statsunderstöds karaktär, jämväl låneunderstöd, som utginge
av anslag, vilka anvisats av riksdagen eller av medel, som eljest tillkommit
enligt riksdagens beslut eller under dess medverkan, eller av medel,
som influtit genom penninglotteri, vartill Kungl. Majit lämnat tillstånd, dock
med undantag av personliga understöd och understöd till internationella ändamål
ävensom understöd, beträffande vilka det särskilt föreskreves, att redovisningsskyldighet
icke skulle åligga understödsmottagaren, allt enligt vissa
av den sakkunnige närmare angivna bestämningar av dessa understödsgrupper.

Beträffande frågan, vem redovisningsskyldigheten inför riksdagens revisorer
skulle åligga, hade den sakkunnige kommit till den ståndpunkten, att redovisningsskyldigheten
borde så bestämmas, att den inför revisorerna redovisningsskyldige
vore medelsmottagaren (understödsmottagaren), vare sig denne
hade att behålla understödet för egen räkning eller att utdela eller överbringa
detsamma till annan.

Den sakkunnige hade därefter behandlat frågan, vilka prestationer i redovisningshänseende,
som skulle åläggas understödsmottagaren, och därvid angivit
sin ståndpunkt sålunda: Understödsmottagare, som för räkenskaper,
skall vara skyldig att efter anmodan av revisorerna bereda dem tillfälle att
taga del av räkenskaperna med tillhörande verifikationer, protokoll och andra
handlingar, i den mån revisorerna finna sådant erforderligt för granskning
av understödets användning. Understödsmottagare, som icke för räkenskaper,
skall vara skyldig att efter anmodan av revisorerna till dem ingiva en specificerad
och så vitt möjligt verificerad redogörelse för understödets användning.

Vidkommande sättet för granskningsrättens genomförande funnes enligt
den sakkunniges mening två vägar att välja: antingen att från fall till fall,
vid det tillfälle, då anslag beviljades eller understöd anvisades, uppställa
granskningsrätten såsom ett villkor för medlens åtnjutande eller att utfärda

allmänna bestämmelser därom. Den sakkunnige erinrade örn, hurusom 1929
års revisorer syntes hava ansett den senare vägen framkomlig, under det att
tanken på ett generellt åläggande av redovisningsskyldighet mötte motstånd
från såväl statskontoret och riksräkenskapsverket som från vissa i denna fråga
hörda sammanslutningar. Ämbetsverken och sammanslutningarna ställde sig
på den ståndpunkten, att bestämmelse om granskningsrätten för riksdagens
revisorer borde fästas såsom villkor vid beviljandet av ett anslag allenast
efter särskild prövning från fall till fall, då skäl därtill förelåge — en uppfattning
som även delades av vederbörande departementschef. 1931 års riksdag
avvisade emellertid detta förslag såsom icke möjligt att genomföra.

Den sakkunnige ställde sig på den ståndpunkten, att allmänna bestämmelser
borde utfärdas angående granskningsrätt för riksdagens revisorer i fråga
om statsunderstöd. Vad beträffade ett av ämbetsverken gjort påpekande,
att ett generellt åläggande skulle för varje understödsmottagare nödvändiggöra
räkenskapers förande, vilket skulle innebära besvär utan motsvarande
nytta vid det förhållandet, att räkenskaperna sedermera endast i undantagsfall
bleve föremål för revisorernas granskning, framhöll den sakkunnige, att
enligt hans ovan relaterade förslag understödsmottagare, som eljest icke förde
räkenskaper, ej skulle vara skyldig härtill på grund av att han åtnjutit
statsunderstöd. Förslaget att utvidgningen av revisorernas granskningsrätt
skulle ske på sådant sätt, att i varje kungörelse och varje kungl, brev angående
statsunderstöd skulle införas föreskrift härom vore enligt den sakkunniges
mening visserligen teoretiskt genomförbart men förfaringssättet skulle
stöta på mycket stora praktiska svårigheter och medföra ett mycket omfattande
arbete.

Den sakkunnige, som alltså ställde sig på den ståndpunkten att allmänna
bestämmelser i ifrågavarande avseende borde utfärdas, framlade ett utkast
till dylika föreskrifter, vilka borde utfärdas såsom lag.

För innehållet i dessa bestämmelser har ovan redogjorts.

Den sakkunnige hade därefter ingått på frågan om ändring av revisorernas
instruktion med hänsyn till understödsgranskningen.

Då riksdagen i sin skrivelse nr 342/1931, framhöll den sakkunnige, påkallade
åtgäi‘der för genomförande av den »begärda utsträckta granskningsrätten
för riksdagens revisorer», hade den sakkunnige icke uppfattat denna
riksdagens framställning, som om här enligt riksdagens mening vore fråga
om en utvidgning av revisorernas i grundlagen bestämda uppgift att förrätta
en generell »översikt av statsmedlens utdelning» (RF § 107) samt »granska
statsverket, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning»
(RO § 72). En sådan utvidgning skulle uppenbarligen förutsätta en
grundlagsändring, och tanken på en dylik hade, så vitt man kunde finna
av handlingarna, icke föresvävat riksdagen. Enligt den sakkunniges mening
vore också den omtalade »utsträckta granskningsrätten» endast att betrakta
såsom en utsträckning av de befogenheter gentemot vederbörande medelsförvaltare,
som tillkomme revisorerna såsom redskap för genomförande av
deras i grundlagarna angivna uppgifter eller, sett från medelsförvaltarnas
synpunkt, en utvidgning av dessas skyldigheter gentemot revisorerna. Med
denna ståndpunkt kunde den sakkunnige icke finna ovillkorligen nödvändigt,
att i revisorernas instruktion (k. k. 144/1925) något stadgande infördes

— 6 —

Revisorernas

uttalande.

angående granskningen av statsunderstöds användning. Instruktionen, som
beslutades av riksdagen, ehuru Kungl. Maj:t genom kungörelse tillkännagav
riksdagens beslut, innehöll väsentligen föreskrifter om revisorernas skyldigheter,
alltså vad som ålåge revisorerna i och för genomförandet av den dem
åliggande översikten av statsmedlens utdelning och granskningen av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.
Granskningen av statsunderstödens användning vore något, varav revisorerna
skulle äga rätt men ej skyldighet att begagna sig, om de i särskilda
fall funne sådant nödvändigt eller lämpligt för fullgörandet av sin
nyssnämnda grundlagsenliga granskningsplikt.

Det finge dock medgivas, framhöll den sakkunnige, att frågan om behövligheten
av att med hänsyn till understödsgranskningen göra ett tillägg till
revisorernas instruktion vore diskutabel. Uteslutet vore icke, att riksdagen
komme att anse ett sådant tillägg böra ske. Den sakkunnige hade ansett
sig böra angiva, huru tillägget enligt hans mening lämpligen kunde formuleras
och var det borde insättas. Dock ville han framhålla, att han i varje
fall icke kunde finna erforderligt eller lämpligt, att en befogenhet av så speciell
natur och med så begränsad tillämpning som granskningen av användningen
av vissa bidrag eller förmåner från statens affärsdrivande verk åt
vissa bolag m. fl. särskilt omförmäldes i instruktionen.

§ 8 av instruktionen, vilken paragraf tillhör instruktionens »gemensamma
bestämmelser», har följande lydelse:

»Revisorerna äga att, om de finna sådant för behörigt fullgörande av den
dem åliggande granskningsskvldighet erfordras, samfällt eller genom någon
sin avdelning eller genom särskilt utsedda delegerade företaga besök hos
eller resa till allmänt verk eller inrättning.

Beslut om sådant besök sk^ll endast i plenum kunna av revisorerna fattas.»

Det omtalade tillägget syntes den sakkunnige lämpligen böra erhålla sin
plats i denna paragraf, varvid de nuvarande båda styckena borde sammanföras
till ett första stycke och tillägget bliva ett andra stycke med följande
lydelse:

»Likaledes äga revisorerna, om de i särskilda fall finna det nödvändigt för
fullgörandet av sin uppgift, att enligt vad därom är i annan ordning stadgat,
granska användningen av utdelade statsunderstöd genom att taga del av
understödsmottagares räkenskaper eller genom att från dem införskaffa detaljerade
och av verifikationer åtföljda redogörelser för understödens användning.
»

Den sakkunnige hade därefter övergått till frågan om ändrade bestämmelser
beträffande förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag samt
revisorernas s. k. tabellverk och hade i sådant avseende föreslagit avskaffandet
av skyldigheten att till revisorerna insända förvaltningsberättelser
ävensom att upprättandet av revisorernas s. k. tabellverk borde uteslutas
från revisorernas åligganden.

Sistnämnda båda frågor upptogos till behandling av 1935 års revisorer,
som anslöto sig till den sakkunniges förberörda förslag, vilket jämväl vann
1936 ars riksdags godkännande. Härav föranledd ändring i revisorernas
instruktion vidtogs vid sagda års riksdag.

Av ovanstående redogörelse framgår, att ännu åtskilliga spörsmål, som beröra
den av riksdagen tilltänkta utvidgade granskningsrätten för revisorerna,
fortfarande vänta på sin definitiva lösning. Visserligen har Kungl. Maj:t i

— 7 —

åtskilliga brev rörande beviljande av statsunderstöd eller statsbidrag föreskrivit,
att vederbörande i fråga om granskning av riksdagens revisorer beträffande
understödets eller bidragets användning skulle vara skyldig underkasta
sig de bestämmelser, som Kungl. Maj:t kunde komma att meddela.
Jämväl i vissa avtal hava bestämmelser av motsvarande innebörd numera intagits,
varigenom bolag m. fl., som med staten träffat överenskommelser,
ålagts att enligt de bestämmelser, som kunde komma att av Kungl. Maj:t
meddelas, underkasta sig granskning av riksdagens revisorer, varvid i vissa
fall inskränkning gjorts att granskningen endast skulle avse användningen
av disponerade statsmedel, medan åter i andra fall granskningen kunde avse
hela förvaltningen.

Revisorerna, som vid innevarande års revisionsförrättning utverkat Kungl.
Maj:ts tillstånd att företaga granskning av aktiebolaget Aerotransports användning
av beviljat statsunderstöd, hava icke med hänsyn till revisionsarbetets
omfattning i övrigt under detta år ansett sig böra därutöver göra
framställning om medgivande att granska användningen av andra beviljade
understöd eller bidrag. Emellertid hava revisorerna vid upprepade tillfällen
funnit det önskvärt att ur kontrollsynpunkt inhämta vissa uppgifter rörande
dispositionen av beviljade statsunderstöd, men det har av flera skäl icke
synts revisorerna lämpligt att för erhållande av en för ett enstaka fall måhända
behövlig uppgift vidtaga en sådan åtgärd, som en framställning i
ärendet till Kungl. Majit innebär. Då revisorerna alltså i dylika fall avstått
från att införskaffa sådana ur kontrollsynpunkt önskvärda uppgifter,
har detta ej sällan medfört olägenheter vid granskningsarbetets bedrivande.
För att emellertid för framtiden få en bättre ordning i nämnda hänseende
genomförd hava revisorerna velat anlita den utvägen att hos riksdagen göra
framställning därom, att riksdagen ville vid beviljande av vissa särskilda anslag
fästa det villkoret, att revisorerna skola äga granska förvaltningen hos
den organisation eller myndighet, som handhar de medel, som av riksdagen
disponerats för vissa understödsändamål. Härvid hava revisorerna utgått
från att, då en viss organisation eller myndighet har till huvudsaklig uppgift
att fördela och i sin verksamhet nyttiggöra till förfogande ställda allmänna
medel av understöds karaktär, det icke kan anses tillräckligt att
granskningen får avse allenast understödets användning, enär det ofta är
omöjligt att angiva huruvida i visst fall en utgift är att hänföra till de allmänna
medlen eller måhända till vissa medel, som vid sidan därav ställts till
förfogande. Givetvis får detta icke innebära, att, därest direkt för visst ändamål
medel ställts till förfogande utan samband med det av allmänna medel
utgående understödet, granskningen skulle avse jämväl förstnämnda medel.
Revisorerna hava emellertid lagt märke till att en dylik organisation
eller myndighet ofta gjort gällande att viss utgift, som förefallit revisorerna
mindre befogad, bestritts med anlitande av andra än allmänna medel. Det
bär även uppmärksammats, att, då en statlig nämnd av praktiska skäl ansetts
böra ombildas lill aktiebolag, verksamheten därigenom kommit att
undandragas de allmänna kontrollföreskrifter, som tidigare varit tillämpliga,

- 8 —

ävensom de bestämmelser, som för åstadkommande av enhetlighet och för
nedbringande av vissa kostnader, exempelvis tryckningskostnader, blivit av
Kungl. Maj:t meddelade.

I detta sammanhang vilja revisorerna jämväl framhålla önskvärdheten av
att fullt tydliga bestämmelser rörande omfattningen av revisorernas granskningsrätt
komma att fastställas, så att icke någon tvekan må uppkomma i
fråga om revisorernas befogenhet, då det gäller fullgörandet av det dem av
riksdagen anförtrodda uppdraget. Revisorerna utgå från, att jämväl i avseende
å de nya områden, till vilka granskningsrätten skall utsträckas, riksdagens
revisorer beredas en sådan ställning, alt möjlighet lämnas revisorerna
att utan omgång taga del av alla de handlingar och uppgifter, som efter
revisorernas bedömande erfordras för en redovisningsfrågas fullständiga
prövning.

Revisorerna, som vilja erinra örn vad 1935 års revisorer å sid. 10 av sin
berättelse anfört rörande granskningen av vissa statliga monopolföretag,
hava velat här framlägga ovannämnda synpunkter, då enligt vad de erfarit
det är att förvänta att fran Kungl. Maj:ts sida inom en nära framtid framlägges
förslag för riksdagen beträffande allmänna föreskrifter i avseende å
utvidgad granskningsrätt för riksdagens revisorer i anslutning till vad, som
härutinnan anförts av 1931 års riksdag i dess skrivelse nr 342.

Under hänvisning till vad som här ovan anförts anse sig revisorerna emellertid
böra redan nu hos riksdagen väcka förslag därom, att riksdagen vid
ställandet av medel till förfogande för vissa ändamål måtte fästa såsom villkor,
att riksdagens revisorer skola äga granska förvaltningen hos de organisationer
och myndigheter, vilka skola äga disponera medlen. Revisorerna
avse här närmast skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen, vilkas
verksamhet kan anses vara i huvudsak beroende av de statsmedel eller andra
allmänna medel, som genom riksdagens medverkan ställas till dessa organisationers
förfogande. Det må även erinras därom, att riksdagen redan
tidigare beträffande dessa organisationer på föranledande av revisorerna fäst
vissa villkor i samband med beviljande av medel till deras verksamhet. Även
om en viss frihet givetvis måste lämnas dessa organisationer vid handhavandet
av deras verksamhet, synas de dock icke böra helt undandragas den
kontroll, som i allmänhet utövas över de myndigheter, vilka i samma utsträckning
disponera statsmedel. Då verksamheten här icke är föremål för
någon revision från riksräkenskapsverkets sida, torde det vara än mera angeläget
att revisorerna, som för närvarande endast efter framställning till
Kungl. Maj:t äga att taga del av deras räkenskaper, framdeles tillerkännas
sådan befogenhet utan att i varje fall behöva göra framställning till Kungl.
Maj :t.

Revisorerna hemställa alltså,

att riksdagen ville vid ställande av medel till förfogande
åt hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse fästa det villkoret,
att riksdagens revisorer må äga granska dessa organisationers
förvaltning och räkenskaper.

9 —

§ 2.

Enligt 1 § i Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 maj 1925 angående instruk- Ändring i
tion för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken (nr 144) ^A^riks-*”
skola riksdagens revisorer för den dem jämlikt 72 § riksdagsordningen ålig- dagens revigande
granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets till- sorer
stånd, styrelse och förvaltning sammanträda i riksdagens hus i Stockholm
varje år den 16 september eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter.

Sedan val av riksdagens revisorer ägt rum, har det emellertid under senare
år varit vanligt, att de sålunda valda revisorerna omedelbart sammanträffat
för att vid ett icke-officiellt sammanträde överlägga om vissa frågor, vilka
stå i samband med revisorernas uppdrag och särskilt beträffande den resa,
revisorerna årligen bruka företaga. Under utförandet av sitt arbete hava
revisorerna gjort den erfarenheten, att särskilt under resetiden arbetet skulle
kunna bedrivas på ett långt mera givande och effektivt sätt, därest revisorerna
haft tillfälle att redan under våren organisera sitt arbete. I syfte att
skapa möjlighet för revisorerna att redan då riksdagen är samlad officiellt
sammanträda för att därvid utse sekreterare och organisera arbetet, få revisorerna
föreslå, att §§ 1, 2 och 9 i nu gällande instruktion måtte erhålla följande
ändrade lydelser:

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.

Gemensamma bestämmelser.

§ 1.

Riksdagens revisorer skola för den
dem enligt 72 § riksdagsordningen
åliggande granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning sammanträda
i riksdagens hus i Stockholm
varje år den 16 september eller,
om helgdag då inträffar, dagen därefter.

§ 1.

Så snart val av riksdagens revisorer
förrättats, sammankalla kamrarnas
talmän revisorerna till konstituerande
sammanträde, varvid ordet föres,
intill dess ordförandeval förrättats,
av den av revisorerna, som bevistat
de flesta riksdagarna, och, om
två eller flera revisorer deltagit i lika
många riksdagar, av den bland dem,
som är till levnadsåren äldst.

Efter det att ordföranden blivit
vald, ställes val av vice ordförande.

Båda valen skola ske med slutna
sedlar. Vid lika röstetal skilje lotten.

Vid detta sammanträde äga revisorerna
jämväl besluta örn utseende av
sekreterare och organisation av arbetet.

— 10 —

Nuvarande lydelse.

§ 2.

Vid revisorernas första sammanträde,
vartill kallelse bör av fullmäktige
i riksgäldskontoret utfärdas genom
kungörelse i tidningar, föres ordet,
intill dess ordförande valts, av
den av revisorerna, som bevistat de
flesta riksdagarna, och, om två eller
flera revisorer deltagit i lika många
riksdagar, av den bland dem, som är
till levnadsåldern äldst.

Sedan revisorerna styrkt sin behörighet
och ordförande blivit vald och
intagit sin plats, anställes val av vice
ordförande.

Båda valen skola ske med slutna
sedlar. Vid lika röstetal skilje lotten.

§ 9.

Uppkommer, sedan lagtima riksdag
är avslutad och innan revisorerna
sammanträtt, hinder — — — revisionsförrättningen.

Föreslagen lydelse.

§ 2.

Därefter skola revisorerna för den
dem enligt 72 § riksdagsordningen
åliggande granskning av statsverket,
riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning efter
i god tid utsända personliga kallelser
sammanträda i riksdagens hus
i Stockholm den 16 september, eller,
om helgdag då inträffar, dagen därefter.

§ 9.

Uppkommer, sedan lagtima riksdag
är avslutad och innan revisorerna
jämlikt 2 § sammanträtt, hinder
---revisionsförrättningen.

— 11 —

ANDRA HUVUDTITELN.

Justitiedepartementet.

§ 3.

Jämlikt 11 kap. 97 § vattenlagen är sökande i ansökningsmål skyldig att Redovisning
förskjuta dels kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, ^del vid
vilka det åligger vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock vattendomför
handlingars tillhandahållande å vissa platser, om särskild utgift härför
ifrågakommer, dels ersättning för vissa särskilda utgifter för vattendomstolens
sammanträde, dels gottgörelse åt person, som i särskilt fall förordnats
att biträda sakägarna i målet, samt åt sakkunnig person, som tillkallas i målet
såsom sakkunnigt biträde åt domstolen, dels ock ersättning för särskild
teknisk utredning eller vidlyftigare värdering. Dessutom åligger sökanden
att förskottsvis utgiva gottgörelse åt vattendomstolens ledamöter och sekreterare
för inställelse vid domstolens sammanträde, där detta hålles vid syn
å stället eller vid undersökning enligt samma kapitels 45 § 2 morn., dock ej
ersättning för längre resa än från järnvägs- eller ångbåtsstation, som ligger
närmast sammanträdesplatsen.

Förenämnda föreskrifter äga jämväl motsvarande tillämpning i avseende
å, bland annat, kärande i stämningsmål. Enligt förstnämnda lagrum åligger
det vattendomstol att enligt de rörande rättegångskostnader i vattenmål galande
regler avgöra huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda,
skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Beträffande medelsförvaltningen vid vattendomstolarna föreskrives i 8 §

9 punkten av Kungl. Maj:ts stadga den 9 december 1932 (nr 565) angående
tjänstgöringen vid vattendomstolarna, att det åligger vattenrättssekreteraren
att föra erforderliga räkenskaper för redovisning av de medel, han på grund
av sin tjänsteställning får om händer.

Vid granskning av Norrbygdens, Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens
vattendomstolars räkenskaper för budgetåret 1935/1936 hava revisorerna
uppmärksammat, att sådana kostnader, som det jämlikt ovannämnda
stadgande i vattenlagen åligger part att förskjuta, icke redovisats i vattendomstolarnas
räkenskaper. Enligt vad revisorerna inhämtat, redovisas
ifrågavarande medel i särskilda vid domstolarna förda liggare, vilka emellertid
icke ingå bland de räkenskapshandlingar, som överlämnas till riksräkenskapsverket.
Vid en undersökning, som revisorerna verkställt angående
förenämnda medel, hava revisorerna iakttagit, att kostnaderna för sådana •

— 12 —

kungörelser, vilka det enligt vad ovan nämnts åligger vattenrättsdomaren
att offentliggöra, uppgått till avsevärda belopp. Då enligt gällande annonstaxor
ett stort antal tidningar vid annonsering lämna rabatt, därest annonsbeloppet
för år uppgår till vissa belopp, hava revisorerna hos vattendomstolarna
begärt upplysning om huru annonseringen ombestyrts, och huru eventuellt
erhållna rabattbelopp redovisats.

I fråga om Norrbygdens vattendomstol har vattenrättssekreteraren meddelat,
att domstolen åliggande annonsering verkställts genom direkt hänvändelse
till vederbörande tidningar utan anlitande av annonsbyrå, samt att
rabatt å annonskostnaderna aldrig erhållits.

Vattenrättsdomaren i Österbygdens vattendomstol har upplyst, att införandet
i vederbörande tidningar av vattendomstolens kungörelser under de senare
åren ombesörjts av en annonsbyrå, som efter varje års utgång tillställt
vattenrättssekreteraren i hans egenskap av räkenskapsförare vid domstolen
något mindre belopp såsom rabatt å annonseringen. Annonskostnaderna
under år 1935 hade uppgått till sammanlagt 3,080 kronor 83 öre och det för
samma år lämnade rabattbeloppet till 71 kronor 10 öre. Beträffande redovisningen
av rabattbeloppen har vattenrättsdomaren vidare meddelat, att
desamma omhänderhades av räkenskapsföraren och användes, efter vattenrättsdomarens
prövning i varje särskilt fall, uteslutande för ändamål, som
ägde sammanhang med verksamheten vid domstolen. Av ifrågavarande medel
hade sålunda bestritts utgifter för inköp av en del utensilier för domstolens
kansli, exempelvis en lampa, en portfölj och en pagineringsmaskin,
samt i några fall kostnad, som visserligen skolat gäldas av part, men ansetts
lämpligen icke böra utkrävas på grund därav, att kostnaden genom förbiseende,
som upptäckts först efteråt, icke varit påförd partens konto vid tiden
för utslaget och följaktligen icke blivit utdömt.

Vad angår Söderbygdens vattendomstol har redogöraren därstädes upplyst,
att all annonsering, som ålåge vattendomstolen, under de senare åren verkställts
genom anlitande av annonsbyrå, samt att senast i februari 1936 vattendomstolen
gottgjorts ett rabattbelopp av 229 kronor 93 öre å annonskostnaderna
för år 1935, uppgående till 5,874 kronor 34 öre. Redogöraren har
vidare uppgivit, att han, då han den 1 april 1936 förordnades såsom redogörare
vid vattendomstolen, emottog såsom behållning av nämnda annonsrabattkassa
ett belopp av 73 kronor 86 öre. Vid den tidpunkt, då uppgiften
avgavs, hade därav intet förbrukats. Den återstående delen av rabattbeloppet,
156 kronor 7 öre, hade använts till felräkningspenningar, till betalning
av kungörelsekostnader, som genom förbiseende eller av annan orsak icke
blivit uttagna av part, till inköp och lagning av en del utensilier för domstolen,
såsom inköp av koppardubbar, vaxduk, lagning av elektrisk kastrull, utgifter
för fotografering m. fl. andra ändamål, som haft samband med verksamheten
vid vattendomstolen.

Slutligen har vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol meddelat,
att annonseringen icke verkställts genom förmedling av annonsbyrå utom
vad angår visst mål, där sökanden själv erlagt likvid för annonskostnaderna.

— 13 —

För övriga inål hade annonskostnaderna för år 1935 uppgått till 4,033 kronor
39 öre.

Av vad ovan anförts framgår, att över de medel, part jämlikt 11 kap. 97 §
vattenlagen är skyldig förskjuta, redovisning icke avgivits till riksräkenskapsverket
i samband med insändandet av vattendomstolarnas räkenskaper
över omhänderliavda statsmedel. Med hänsyn därtill, att ifrågavarande medel
inbetalas till och förvaltas av tjänsteman hos vattendomstolen å tjänstens
vägnar, böra enligt revisorernas uppfattning dessa medel i likhet med
de för domstolens verksamhet anvisade statsanslagen vara underkastade
kontroll av vederbörlig revisionsmyndighet. Den redovisning av förskjutna
medel, som vattendomstolen avgiver till part i samband med målets avgörande,
finna revisorerna icke tillfyllest ur kontrollsynpunkt.

Behovet av redovisning av ifrågavarande medel understrykes av det utav
revisorernas uppmärksammade förhållandet, att österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar å för parters räkning erlagda annonskostnader årsvis
erhållit viss återbäring i form av kontant inbetalade rabattbelopp, utan
att dessa belopp tillställts parterna i förhållande till vars och ens annonskostnader
i de rabattlämnande tidningarna eller redovisats såsom inkomst i
räkenskaperna. En dylik återbäring till parterna efter det målen blivit avdömda
och kostnaderna fastställda, vilket i ett stort antal fall torde hava
ägt rum vid den tidpunkt, då rabattbeloppen ingått, skulle emellertid enligt
revisorernas uppfattning medföra ett så avsevärt extra arbete för domstolarna,
att det med hänsyn härtill och till den omständigheten, att annonskostnaderna
i varje särskilt mål i regel lära uppgå till relativt obetydliga
belopp, icke lämpligen låter sig göra. Att rabattbeloppen icke redovisats i
räkenskaperna såsom inkomst finna revisorerna däremot betänkligt. Enligt
vad de inkomna uppgifterna giva vid handen, hava rabattbeloppen — i
den mån de icke kvarstå oförbrukade — använts dels till utgifter, för vilkas
bestridande medel anvisats under särskilda statsanslag dels för sådana
ändamål, för vilka anslag icke finnas beviljade. Att av myndighet uppburna
inkomstmedel på angivet sätt tagas i anspråk för bestridande av vissa utgifter
vid sidan av anvisade anslagsmedel och utom statsmyndighets kontroll,
finna revisorerna icke stå i god överensstämmelse med vedertagna
principer för redovisning av sådana medel. Det vill synas revisorerna, att
ifrågavarande medel, i den mån de icke avräknas å parts annonskostnader,
böra inlevereras och uppdebiteras i räkenskapen såsom deponerade medel
för att sedermera — när ingen rättsägare längre finnes —- överföras till titeln
»Diverse inkomster».

§ 4.

Revisorerna hava avlagt besök å Västerbygdens vattendomstol i Vänersborg.

Vattendomstolens lokaler äro inrymda i ett staten icke tillhörigt mindre

Revisorernas

uttalande.

Västerbygdens
vattendomstol.

— 14 —

trähus, beläget i ett äldre kvarter inne i staden. För domstolens räkning
disponeras i byggnadens bottenvåning sju rum och kök, varjämte i våningen
en trappa upp inrymmas för handläggning av målet angående Vänerns
reglering erforderliga lokaler örn tre rum och hall.

Vid sitt besök i vattendomstolens lokaler konstaterade revisorerna, att till
domslolen hörande handlingar och kartor m. m. förvarades i öppna trähyllor,
och att brandfritt valv eller annat lämpligt förvaringsrum saknades.

Revisorernas Med hänsyn till den risk, som vid en eventuellt inträffande eldsvåda kan
D an e föreligga för att domstolens akter skola bliva skadade eller förstörda, därest
de icke förvaras på ett ur brandsynpunkt fullt betryggande sätt, anse
sig revisorerna böra framhålla, att det enligt revisorernas uppfattning föreligger
ett angeläget behov av, att ändrade förhållanden i angivna hänseende
komma till stånd.

§ 5.

Fångvårdens Revisorerna hava avlagt besök vid kronohäktet i Västervik och därvid
avdelningar, konstaterat en stark överbeläggning av den vid kronohäktet inrättade sinnessjukavdelningen.

För närvarande finnas inom fångvården följande sinnessjukavdelningar
med nedan angivna antal platser:

vid centralfängelset å Långholmen.............................. 60 platser

» » » Härlanda................................ ]() »

» > i Malmö.................................. 10 »

» » » Härnösand .............................. 10 >

» » » Växjö .................................. 16 »

» straffängelset » Jönköping .............................. 60 »

» kronohäktet » Västervik................................ 35 »

» » » Ystad .................................. 30 »

Summa 23 platser.

För sinnessjukvårdens räkning förfogar fångvårdsstyrelsen sålunda över
sammanlagt 231 platser. Dessa beläggas med tre kategorier intagna, nämligen
dels häktade, beträffande vilkas sinnesbeskaffenhet domstol förordnat
örn undersökning, dels straffriförklarade, vilka avbida plats å sinnessjukhus,
dels ock fångar, som under straffverkställigheten bliva sinnessjuka eller sinnesoroliga.
Straffriförklarade samt sinnessjuka och sinnesoroliga fångar
förvaras å samtliga avdelningar. Undersökningar av sinnesbeskaffenheten
verkställas å avdelningarna vid Långholmen, Härlanda, Malmö, Härnösand,
Växjö och Västervik.

Det tillgängliga antalet platser är emellertid otillräckligt, vilket huvudsakligen
torde bero därpå, att antalet undersökningsfall och antalet strafffriförklarade
ökats.

Antalet personer, som för undersökning av sinnesbeskaffenheten hänvi -

— lösas
till fångvårdens sinnessjukavdelningar, befinner sig sedan flera år tillbaka
i så gott som oavbruten stegring, vilket närmare belyses av i nedanstående
tabell gjorda sammanställning, angivande antalet under vart och ett
av åren 1930—1936 avgivna utlåtanden rörande sinnesbeskaffenheten hos de
å de olika avdelningarna till undersökning intagna personerna.

i Antal avgivna

r utlåtanden

1930 .................................. 134

1931 .................................. 143

1932 .................................. 231

1933 .................................. 202

1934 .................................. 275

1935 .................................. 274

1936 (intill 16/]0)........................ 250.

För innevarande år lärer antalet avgivna utlåtanden enligt vad revisorerna
erfarit sannolikt komma att stiga till omkring 300, den högsta siffra, som
hittills förekommit. I jämförelse med år 1930 innebär detta att antalet vid
fångvårdens sinnessjukavdelningar verkställda undersökningar av häktade
personers sinnesbeskaffenhet fördubblats. Det torde emellertid få framhållas,
att en sådan ökning icke varit oväntad. Sålunda har organisationsnämnden
i sitt den 11 oktober 1933 avgivna betänkande med utredning och
förslag till fångvårdsväsendels framtida ordnande räknat med ett genomsnittligt
antal undersökningar per år av omkring 300.

Antalet å sinnessjukavdelningarna förvarade straffriförklarade har däremot
stigit vida utöver vad som ursprungligen beräknades. I detta hänseende
må erinras därom, att landshövdingen Hagströmer i sitt den 16 juli
1931 avgivna betänkande med riktlinjer för vinnande av viss koncentration
inom det svenska fångvårdsväsendet beräknade, att fångvården för att bereda
vård åt sådana straffriförklarade, vilka icke omedelbart kunde erhålla
plats på de allmänna sinnessjukhusen, skulle hava behov av minst 30 vårdplatser.
Organisationsnämnden ansåg sig kunna fixera platsbehovet ännu
lägre. I sitt ovannämnda betänkande upptog nämligen organisationsnämnden
allenast 20 platser för nu ifrågavarande ändamål. Organisationsnämnden
och i viss mån även landshövding Hagströmer utgingo vid sina beräkningar
från det faktum, att utrymmet vid de statliga sinnessjukhusen till
följd av ny- och ombyggnadsarbeten ökats avsevärt vid tiden omkring år
1930 och därefter. Med anledning härav ansåg sig organisationsnämnden
kunna förmoda, att om denna byggnadsverksamhet finge fortgå, så som den
planlagts, sinnessjukhusen senast mot slutet av eller kort efter utgången av
år 1935 skulle kunna bereda plats för flertalet straffriförklarade. Utvecklingen
har emellertid gått i annan riktning, vilket framgår av nedanstående
tablå utvisande antalet å fångvårdens sinnessjukavdelningar vårdade strafffriförklarade
vid vissa närmare angivna tidpunkter efter utgången av år 1931.

— 16 —

Revisorernas

uttalande.

Tidpunkt straffriförklarade

7i 1932 .............................. 110

7j 1933 .............................. 130

1/1 1934 .............................. 145

Vi 1935 .............................. 127

Vi 1936 .............................. 124

v4 1936 .............................. 136

7, 1936 .............................. 154

7u 1936 .............................. 187

Den 1 november 1936 uppgick antalet intagna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
till 280 fördelade å de olika anstalterna enligt vad nedanstående
tablå närmare utvisar.

Sinnessjuk avdelningen vid		Anta		Summa
Under- sökningsiall	Straffri- förklarade	Sinnes- sjuka
Centralfängelset å Långholmen............	18	25	9	52
> » Härlanda ..............	7	5	—	12
» i Malmö ................	14	2	—	16
» > Härnösand ............	6	7	—	13
> > Växjö..................	1	31	—	32
Straffängelset i Jönköping................	—	66	4	70
Kronohäktet i Västervik..................	25	20	8	53
» j Ystad ....................	—	31	1	32
Summa	71	187	22	280

Såsom av det föregående framgår har antalet straffriförklarade under de
senaste åren ständigt ökats. Särskilt under innevarande år har stegringen
varit påfallande. Siffran 187, avseende den 1 november 1936, angiver sålunda
det högsta antalet straffriförklarade, som hittills registrerats inom
fångvården. Om man helt bortser från att straffriförklaring numera faktiskt
sker i en betydligt vidgad omfattning, synes denna höga beläggning
enligt revisorernas uppfattning till stor del vara beroende på att den planerade
utbyggnaden av den statliga sinnessjukvården icke kommit till
stånd i avsedd omfattning. Revisorerna ifrågasätta jämväl huruvida icke
i 72 § av Kungl. Maj:ts stadga den 19 september 1929 (nr 328) angående
sinnessjukvården i riket meddelade föreskrifter kunna vara en bidragande
orsak till att fördröja överflyttningar till de allmänna sinnessjukhusen
av patienter från fångvårdens sinnessjukavdelningar. Enligt nämnda stadgande
skall nämligen företräde till intagning å visst sinnessjukhus alltid
lämnas åt den, av vars uppträdande uppenbarligen framgår, att han är
farlig för eget eller annans liv och som icke är intagen å sinnessjukhus
eller efter straffriförklaring för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid
fångvården. Att för övrigt intagandet på de allmänna sinnessjukhusen av

— 17 —

kriminalpatienter kan — sett från dessa sjukhus synpunkter — te sig
mindre tilltalande, ligger i sakens natur.

Av sist angivna tablå framgår vidare, att totala antalet intagna å fångvårdens
sinnessjukavdelningar den 1 november 1936 uppgick till 280. Då
det ordinära antalet platser, såsom förut nämnts, uppgår till 231, föreligger
en överbeläggning med inemot 50 intagna, därav å sinnessjukavdelningen
å centralfängelset å Härlanda med 2, i Malmö med 6, i Härnösand
med 3, i Växjö med 16, å straffängelset i Jönköping med 10, å kronohäktet
i Västervik med 18 och i Ystad med 2. Centralfängelsets å Långholmen
sinnessjukavdelning var däremot vid angivna tidpunkt icke till fullo
utnyttjad, enär av 60 platser allenast 52 voro belagda. Härtill kommer
emellertid enligt vad revisorerna erfarit ytterligare omkring ett tjugutal
sinnessjuka fångar eller på fri fot varande straffriförklarade, som anmälts
till erhållande av plats på fångvårdens sinnessjukavdelningar. Att å avdelningarna
för närvarande kunna vårdas ända upp till 50 personer mera
än vad avdelningarna normalt äro avsedda för, lärer enligt vunna upplysningar
bero därpå, att alla tillgängliga utrymmen tagits i anspråk för ändamålet
— i vissa fall även vanliga fängelseceller — samt att de intagna
understundom sammanföras två och två i celler, som ursprungligen avsetts
som ensamrum.

Förutom hygieniska och andra olägenheter, som givetvis bliva en följd
av angivna förhållanden, medför bristen på vårdplatser även andra nackdelar.
Sålunda måste rannsakningsfångar, som hänvisats till undersökning
i fråga om sinnesbeskaffenheten, ofta vänta avsevärd tid i vanligt
häkte, innan de kunna intagas å sinnessjukavdelning. Härav uppkommer
dröjsmål med utlåtandenas avgivande och därmed förlängd rannsakningstid
för den häktade. Platsbristen har vidare till följd, att sinnessjuka
eller sinnesoroliga fångar endast i ringa omfattning kunna beredas
den vård, som deras hälsotillstånd kräver, samt att fångvården vanligen
endast efter lång tidsutdräkt kan mottaga sådana personer, vilka utan att
vara häktade blivit straffriförklarade och äro i behov av sinnessjukvård
och för vilka plats ej kunnat beredas å de vanliga sinnessjukhusen.

Revisorerna, som finna de nuvarande förhållandena i avseende å den av
fångvårdsstyrelsen omhänderhavda sinnessjukvården i angivna hänseende
mindre tillfredsställande, anse sig icke kunna underlåta att framhålla
behovet av att en förbättring inom nämnda område kommer till stånd.
Detta kan givetvis ernås antingen genom inredande av nya sinnessjukavdelningar
i fängelserna eller utbyggande av redan befintliga avdelningar.
En annan utväg erbjuder en centralisering till en särskild anstalt av nämnda
vård och dess avskiljande från den allmänna sinnessjukvården, vilket
ur såväl ekonomiska som vårdsynpunkter ansetts kunna innebära vissa
fördelar.

2—368379. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1936. I.

Statens uppfostringsanstalt
å
Bona.

Revisorernas

uttalande.

— 18 —

§ 6.

Revisorerna hava avlagt besök å statens uppfostringsanstalt å Bona.

Anstalten, som är belägen i Västra Ny socken i Östergötlands län på
ett avstånd av 7 kilometer från post- och järnvägsstationen Karlsby, inrättades
enligt beslut vid 1902 års riksdag och togs i bruk den 1 januari
1905.

Anstalten var från början avsedd för ungefär 100 elever. Dessas förläggning
var ordnad i två elevbyggnader, inrymmande vardera i övre våningen
två sovavdelningar om 24 platser. Enligt 1916 års riksdags beslut
inrättades i nämnda byggnader genom ombyggnad av nedre våningen två
nya sovlokaler örn vardera 20 platser. Efter beslut år 1918 uppfördes en
ny elevavdelning, bestående av en huvudbyggnad med 40 samt två flygelbyggnader
örn vardera 20 i övre våningen belägna sovplatser. Denna
nya avdelning togs i bruk år 1920.

Principen för sovrumsförläggningen å anstalten är genomgående den,
att sovrummen äro anordnade såsom boxar, liggande vid innersidan av en
i respektive byggnads längdriktning löpande 2—2.5 meter bred korridor.
Boxarna, som hava en storlek av 1.5X2.10 meter, äro avgränsade gentemot
varandra genom väggar bestående i de äldsta sovavdelningarna av korrugerad
järnplåt i järnramar med tvärreglar av trä samt i övrigt av rabbitsputs.
Mot korridoren avgränsas boxarna i de äldre avdelningarna av en
gallerkonstruktion, där dörrfasaden är av trä med inklädda järnstänger. I
de senare uppförda avdelningarna består dörrfasaden av trä med glasparti.
Sovboxarna, som icke äro försedda med fönster och sålunda endast hava
sekundärt ljus, hållas nattetid låsta.

I de äldre byggnaderna är nedre våningen uppförd av tegel och övre
våningen av trä under plåttak samt de nyare byggnaderna av tegel under
tegeltak med undantag för flyglarnas övre våning, där trä kommit till användning.

Vid sitt besök hava revisorerna konstaterat, att eleverna nattetid skola
vara förlagda en och en till förenämnda sovboxar, anordnade i stort sett
efter samma system som fångvårdsanstalternas celler. Med hänsyn till
nutida uppfattning om behandling av ungdomliga brottslingar och till anstaltens
karaktär av uppfostringsanstalt anse sig revisorerna böra ifrågasätta,
huruvida icke elevernas förläggning nattetid kunde anordnas på ett
mindre fängelsebetonat sätt.

Revisorerna hava jämväl iakttagit, att elevernas förläggning ur brandsäkerhetssynpunkt
är synnerligen otillfredsställande. Sådana förhållandena
nu äro, måste vaktpersonalen upplåsa dörr efter dörr för att eleverna
skola kunna komma ut. Att dessa härigenom löpa allvarliga risker vid
eventuellt inträffande eldsvåda, vilken dessutom, då byggnaderna delvis
äro uppförda av trä, mycket hastigt kan gripa omkring sig, är självfallet.

I anslutning till vad sålunda anförts anse sig revisorerna böra framhålla,

— 19 —

att det enligt revisorernas uppfattning föreligger ett angeläget behov av,
att ändrade förhållanden i angivna hänseende komma till stånd.

§ 7.

Vid granskning av justitiedepartementets räkenskaper för budgetåret 1935/
1936 hava revisorerna iakttagit, att utgifter till avsevärda belopp bestritts för
av departementet förhyrda lokaler i den nordöstra riddarhusflygeln i Stockholm.
Enligt vad räkenskaperna utvisa hava kostnaderna för anskaffande
av inventarier till ifrågavarande lokaler uppgått till 2,580 kronor 57 öre, vilka
kostnader bestritts av justitiedepartementets anslag till omkostnader. För lokalernas
uppvärmning, belysning och städning m. fl. i samband därmed stående
smärre utgifter samt för telefonavgifter hava enligt räkenskaperna utgivits
tillhopa 2,727 kronor 56 öre. Dessa kostnader hava utgått från andra
huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Ifrågavarande lokaler hava enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 juli 1935
förhyrts för beredande av ytterligare lokaler för inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga m. m. för tiden från och med den 1 september 1935
till och med den 30 september 1941 mot en hyresersättning av 7,500 kronor
för år. Enligt nämnda beslut skulle ifrågavarande hyresbelopp utgå av den
i inkomst- och utgiftsstaten för statens allmänna fastighetsfond under »Hyresutgifter
m. m. för av fonden förhyrda lokaler» för byggnadsstyrelsens delfond
upptagna anslagsposten. Därefter har emellertid Kungl. Maj:t genom
beslut den 30 december 1935 anmodat statskontoret att av andra huvudtitelns
reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga till
byggnadsstyrelsen i mån av behov utbetala ett belopp, motsvarande hälften
av den hyresersättning för ifrågavarande lokaler, som belöper å budgetåret
1935/1936, att av byggnadsstyrelsen tillgodoföras statens allmänna fastighetsfond.

Sammanlagda kostnaderna för de förhyrda lokalerna hava sålunda uppgått
till 11,558 kronor 13 öre.

Revisorerna vilja erinra därom, att det i sammanhang med beviljande av
anslag för byggandet av det nya kanslihuset vid olika tillfällen framhållits,
att den föreslagna kanslihusbyggnaden skulle för avsevärd tid framåt bliva
tillräcklig för sitt ändamål. I proposition till 1928 års riksdag, vilken i princip
lämnade sitt godkännande till byggande av ett kanslihus enligt därom
uppgjort förslag, framhölls i fråga om dispositionen av byggnaden, att varje
departement kunde erhålla ett större kommittérum, varjämte reservutrymmena
skulle komma att uppgå till omkring 48 rum. I det definitiva förslaget
till kanslihusbyggnad, vilket framlades för och vann 1929 års riksdags
bifall, hade ändring av lokaldispositionen ägt rum så till vida, att även regeringsrätten
avsågs erhålla lokaler inom byggnaden, till följd varav reservutrymmena
beräknades komma alt uppgå lill omkring 40 rum med en sammanlagd
golvyta av omkring 800 kvadratmeter.

Förhyrande
för justitiedepartementets
räkning
av den nordöstra
riddarhusflygeln
i
Stockholm.

Revisorernas

uttalande.

— 20

Emellertid har i en promemoria, som utarbetats i samband med handläggningen
av ärendet rörande förhyrningen av riddarhusflygeln, framhållits,
att lokaler för de av justitiedepartementet tillkallade sakkunniga icke kunde
beredas i den nuvarande kanslihusbyggnaden, och att utsikter icke förefunnes,
att erforderligt utrymme skulle kunna stå till disposition, sedan kanslihuset
i dess helhet blivit färdigbyggt. Att mindre ändringar i lokaldispositionen
skulle under tiden för byggnadens uppförande kunna visa sig vara av
behovet påkallade har visserligen förutsatts. Revisorerna hava fäst sig vid
att, sedan kanslihusbyggnaden blivit färdigställd och tagen i anspråk för sitt
ändamål, vilket enligt vad revisorerna erfarit beräknas helt äga rum under
första halvåret 1937, erforderliga utrymmen skulle saknas för att tillgodose
uppkommande behov av lokaler för kommitté- och utredningsarbeten. Nu
ifrågavarande lokaler i nordöstra riddarhusflygeln hava emellertid förhyrts
ända till den 30 september 1941, vid vilken tid den förutvarande hyresgästens
kontraktstid skulle utgå. Såväl på grund härav som av den omständigheten
att hyreskostnaderna åtminstone delvis skola bestridas av statens allmänna
fastighetsfond hava revisorerna fått det intrycket att lokalförhyrningen avsett
täckande av ett mera permanent behov.

Revisorerna vilja i detta sammanhang omnämna, att enligt vad revisorerna
erfarit byggnadsstyrelsen i ett flertal fall förhyr lokaler för myndigheters
räkning samt i ett fåtal fall lokaler för kommittéer och utredningar. Sålunda
har för 1936 års lönekommitté och för rationaliseringsutredningen lokaler
anskaffats i privat bolag tillhörig fastighet. Enligt inhämtade upplysningar
äro hyresavtalen i sistnämnda fall ingångna på sådana villkor, att
staten efter mycket kort tid kan lösas från hyreskontrakten.

Såsom förut nämnts skola hyreskostnaderna enligt Kungl. Maj:ts beslut till
viss del bestridas av andra huvudtitelns anslag lill kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. Enligt revisorernas uppfattning bör emellertid
sagda anslag icke disponeras för nu angivna ändamål, enär erforderliga lokaler
för i Stockholm arbetande kommittéer och sakkunniga böra utan särskild
kostnad upplåtas i staten tillhöriga fastigheter. Riksdagens uttalande i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 16 maj 1929 att samtliga kostnader för utredningar
av här berört slag böra bestridas av de under vederbörliga huvudtitlar upp ■
förda anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, synes,
så vitt framgår av de till grund för nämnda uttalande liggande förhållandena,
heller icke avse utgifter för lokalförhyrning utan fastmera kommittéutgifters
fördelning å olika anslag. Revisorerna vilja jämväl erinra därom, att
vederbörande departementschef i proposition till innevarande års riksdag
med förslag till inkomst- och utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1936/1937 framhållit, att i de undantagsvis inträffande fall,
då det är nödvändigt att förhyra kommittélokaler, kostnaderna böra från och
med innevarande budgetår bestridas av den på fastighetsfondens utgiftsstat
under byggnadsstyrelsens delfond uppförda anslagsposten till hyresutgifter
m. m. för av fonden förhyrda lokaler.

Å angivna förhållanden hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet.

— 21 —

TREDJE HUVUDTITELN.

Utrikesdepartementet.

§ 8.

Enligt den för utrikesdepartementet fastställda instruktionen den 14 juni utrikesdepar1928
(nr 199) skola å personal- och administrativa avdelningens första byrå Jjementets
handläggas, bland annat, ärenden rörande avlöningar och resekostnader, i ™ 608 ap*r''
vad de avse samtliga i utrikesdepartementet anställda och under detsamma
lydande tjänstemän, förvaltningen och redovisningen av de å riksstatens
tredje huvudtitel anvisade medel, uppgörandet av utrikesdepartementets stat
samt frågor rörande svenska statens fastigheter i utlandet. Chefen för personal-
och administrativa avdelningen åligger, bland annat, att på sätt av
ministern utfärdad arbetsordning närmare föreskriver, på eget ansvar förvalta
och redovisa de å riksstatens tredje huvudtitel anvisade medel. Den
på första byrån å personal- och administrativa avdelningen tjänstgörande
kamreraren åligger att på sätt i den för honom av ministern utfärdade sär:
skilda arbetsordning närmare bestämmes biträda byråchefen med förvaltningen
och redovisningen av de under riksstatens tredje huvudtitel anvisade
medel samt att i övrigt utföra de göromål, som äga samband med departementets
räkenskapsväsende och vilka finnas angivna i berörda arbetsordning
eller eljest blivit honom ålagda.

Å rättsavdelningens andra byrå handläggas ärenden rörande arv, efterforskningar,
pensioner, understöd åt sjöfolk och nödställda svenska medborgare,
svenska sjömäns å utrikes ort timade frånfälle och deras kvarlåtenskap,
begravning av svenska medborgare i utlandet samt ersättning i sammanhang
med sjöförklarings upptagande i utlandet. Enligt den 4 november
1931 gjort tillägg till instruktionens § 28 åligger det den på andra byrån å
rättsavdelningen tjänstgörande revisorn att biträda byråchefen vid redovisningen
av arvsmedel, som inkomma till departementet, samt att i övrigt utföra
de göromål, som bliva honom ålagda ifråga örn departementets samt
beskickningarnas och konsulatens räkenskapsväsende, så vitt angår byråns
verksamhet. Chefen å nämnda byrå åligger, bland annat, att på eget ansvar
besluta i frågor om användningen av de till departementets förfogande ställda
medel för gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare
m. m. ävensom utfärda de för ifrågavarande utgifter erforderliga
anordningar.

— 22 —

Bestämmelser angående utrikesdepartementets kassarörelse hava meddelats
i kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 364).

Enligt § 1 skola alla medel, vilka å tjänstens vägnar innehavas av utrikesdepartementet
eller någon dess tjänsteman innestå i riksbanken å statsverkets
checkräkning, för så vitt de icke enligt gällande föreskrifter få göras
räntebärande i enskild bank.

Enligt § 2 skall den, som har att till utrikesdepartementet göra inbetalning,
oavsett om inbetalningen avser statsmedel eller icke, insätta medlen i riksbanken
å statsverkets checkräkning, med angivande att insättningen sker för
utrikesdepartementets räkning, och därvid avlämna, förutom för riksbankens
bokföring erforderlig insättningsnota, dubbla reversal å medlen med angivande
av dessas natur. Riksbanken har att å det ena reversalet meddela insättaren
kvitto å beloppet samt, efter reversalens numrerande i löpande följd,
så snart ske kan överlämna det andra exemplaret till utrikesdepartementet
med åtecknat bevis, att medlen tillgodoförts statsverkets checkräkning. Då
medel för utrikesdepartementets räkning inkomma till riksbanken med allmänna
posten, översänder riksbanken ofördröjligen till insättaren det kvitterade
exemplaret av reversalen. Därest medel insändas direkt till utrikesdepartementet
med allmänna posten eller eljest dit inkomna, skola desamma
genom utrikesdepartementets försorg i förut angiven ordning insättas i
riksbanken å statsverkets checkräkning.

I fråga om utbetalningar från utrikesdepartementet finnas föreskrifter
meddelade i § 6. Utbetalningarna skola, allt efter som i varje särskilt fall
finnes lämpligt, verkställas medelst anlitande av postgirorörelsen eller genom
postanvisning eller genom en å riksbanken utställd check. Då i särskilt
fall sådant finnes vara för åstadkommande av skyndsam likvid erforderligt,
må checken ställas till riksbankens order och överlämnas till riksbanken,
som ombesörjer att medlen komma vederbörande tillhanda. Mindre
belopp, som lämpligen böra lyftas direkt hos kamreraren, utbetalas kontant.
För utbetalning av desamma ävensom för beredande av tillgång till
kontanta medel i olika utländska myntslag skall kamreraren äga att vid
varje budgetårs ingång uppbära ett förskott av högst 6,000 kronor. Före utgången
av varje månad samt eljest, då behov föreligger, skall kamreraren
beredas ersättning för de av honom från förskottet gjorda utbetalningar genom
en till honom ställd check å deras sammanlagda belopp, för vilket ändamål
kamreraren har att upprätta en särskild förteckning med vidfogade
verifikationer över dessa utgifter. Före juni månads utgång varje år skall
vid dylik redovisning fogas dels inventeringsinstrument över behållningen i
utländska myntslag, dels kvitterat reversal å på statsverkets checkräkning insatt
resterande belopp. Kamreraren är ansvarig för att check utlämnas till
behörig person.

Beträffande avlämnandet av utrikesdepartementets räkenskaper stadgas i
§ 14, att kassarapport för varje månad skall senast den 20 i näst följande
månad insändas till riksräkenskapsverket, till vars förfogande utrikesdepartementet
jämväl skall i och för månatlig granskning ställa de till densamma

— 23 —

hörande verifikationer och övriga räkenskapshandlingar, samt att utrikesdepartementets
årsräkenskaper skola inom därför föreskriven tid insändas
till riksräkenskapsverket.

Arbetsordning för chefen för personal- och administrativa avdelningen i utrikesdepartementet
har utfärdats den 15 december 1930. Enligt denna åligger
det avdelningschefen att enligt i arbetsordningen eller eljest givna föreskrifter
samt, i den mån sådant icke på grund av särskilda bestämmelser uppdragits
åt annan tjänsteman, förvalta och redovisa de å riksstatens tredje
huvudtitel anvisade medel ävensom de övriga medel, som av utrikesdepartementet
omhänderhavas. Utbetalning, som skall bestridas av de under förvaltning
av chefen för personal- och administrativa avdelningen stående medel
må endast ske efter av avdelningschefen meddelat anordningsbeslut. Innan
anordningsbeslut fattas, skall vederbörande tjänsteman å anordningshandlingarna
teckna bevis, i vad mån anordning till- eller avstyrkes. Anordningsbeslut
— som där så befinnes lämpligt, må tecknas å vederbörande
räkning eller annan inkommande handling, därvid jämväl stämpel må komma
till användning — undertecknas av avdelningschefen och kontrasigneras
av den tjänsteman, som till- eller avstyrkt utbetalningen i fråga. Avdelningschefen
åligger att indraga den inom utrikesförvaltningen skeende uppbörd,
i den mån denna skall till statsverket levereras. Avdelningschefen åligger vidare,
bland annat, att ombesörja granskning av från beskickningar och konsulat
inkommande redovisningshandlingar samt att i förekommande fall av
resa eller flyttning, varför kostnaderna skola bestridas av anslag under tredje
huvudtiteln, för bestridande av ifrågavarande rese- eller flyttningskostnader
utbetala förskott till skäligt belopp.

För utrikesdepartementets kamrerare gäller en den 12 september 1919
fastställd instruktion. Enligt denna åligger det honom, bland annat, att självständigt
föra och avsluta utrikesdepartementets räkenskaper samt att inom
fastställd tid upprätta bokslut ävensom förvara och vårda de till räkenskaperna
hörande verifikationer, att uppgöra de sammandrag av räkenskaperna,
som skola överlämnas till riksdagens revisorer, samt de kassa- och andra
rapporter, som av utrikesdepartementet skola avgivas till vederbörande myndigheter,
att granska uppgjorda avlöningslistor, de till utrikesdepartementets
samt beskickningarnas och konsulatens förvaltningsuppgifter hörande räkningar
samt de från beskickningarna och konsulaten inkommande redovisningshandlingar
samt att uppsätta förslag till skrivelser, vartill berörda granskning
kan giva anledning, att kontrasignera de av avdelningschefen utfärdade
anvisningar å utrikesdepartementets räkningar i riksbanken samt att ombesörja
inköp av skrivmaterialier, inventarier m. m., tryckning av behövliga
blanketter och formulär samt att hava överinseendet över departementets förråd
härav.

Departementets till riksräkenskapsverket ingående räkenskaper bestå av
inkomst- och utgiftsbok, upplagda enligt kolumnsystemet, med därtill hörande
verifikationer, samt huvudbok. Dessutom insändas till riksräkenskaps -

24 —

verket månatliga kassarapporter, vilka ligga till grund för den centrala bokföringen.

Vid granskning av utrikesdepartementets räkenskaper för budgetåret 1935/
1936 hava revisorerna i avseende å redovisningen i inkomst- och utgiftsböckerna
uppmärksammat följande förhållanden, vilka givit revisorerna anledning
till vissa uttalanden.

^uttalande** Inkomsterna och utgifterna å avlönings- och omkostnadsanslagen redoan
e‘ visas i endast en kolumn för vardera anslaget. Sagda kolumner hava således
icke uppdelats i enlighet med gällande stater eller eljest meddelade föreskrifter.
De uppgifter, som härutinnan lämnas i textkolumnen kunna icke
anses vara tillfyllest. Vidare har i vissa kolumner sammanförts medel hänförliga
till olika titlar och anslag De å dylika samlingskonton sammanförda
posterna hava ej heller i inkomst- och utgiftsböckerna på annat sätt
fördelats a olika konton. Salunda redovisas i kolumnen för fonder och diverse
medel poster avseende olika slag av inkomster och utgifter för statens
allmänna fastighetsfond, pensionsavgifter, Johnssonska donationsfondens
medel, bidrag till internationell kommission i Brussel för sjöfartskongresser,
bidrag till byrån för uppgörande av standardvärldskarta, bidrag till
uppehållande vid universitetet i Reykjavik av en professur i svenska m. m.
I en kolumn redovisas utgifter under II, V, VI och VII huvudtitlarna och
i en annan kolumn utgifter, tillhörande VIII, IX, X och XI huvudtitlarna.
Det har härigenom visat sig vara förenat med synnerligen stora svårigheter
att med ledning av inkomst- och utgiftsböckerna erhålla månadssummorna
för inkomster och utgifter å samtliga i kassarapporterna och huvudboken
redovisade konton. Vidare har iakttagits, att bokföring verkställts i kolumner,
vilka varit helt i avsaknad av anslags- eller kontobeteckning. Då
i de flesta fall icke heller uppgifterna i textkolumnen lämna tillräcklig ledning
i fråga om det konto som avses, medför detta svårigheter vid kontrollen
av anslagsbelastningen. Inkomst- och utgiftsböckerna hava således icke

- såsom rätteligen bort ske —- direkt kunnat ligga till grund för redovisningen
i kassarapporterna och huvudboken. Detta förhållande förutsätter
givetvis, att vederbörande räkenskapsförare fört särskild specialliggare.
Denna tillhör emellertid ej den officiella räkenskapen, men har på begäran
företetts revisorerna.

I nämnda specialliggare föres även i löpande följd förteckning över utgivna
och redovisade förskott. Då utrikesdepartementets förskottsrörelse
är av stor omfattning, synes det möta vissa svårigheter att med ledning av
sagda förteckning konstatera, huru stort belopp som å varje särskilt förskott
kvarstår oredovisat vid ett visst tillfälle. Därest förskottsbok föres med upplägg
för varje förskottstagare, avhjälpes nämnda missförhållande, varjämte
lättare kan överblickas, att förskott icke kvarstår oredovisat under onödigt
lång tid. I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna, att enligt en huvudboken
bilagd förteckning över den 30 juni 1936 utestående »övriga för.
skott», avseende huvudsakligen flyttnings-, magasinerings- och resekostna -

— 25 —

der, balanserats till följande budgetår ett sammanlagt belopp av 253,665 kronor
48 öre. Bland dessa förskott ingår ett den 15 november 1933 till ett
handelsråd utanordna! förskott å 313 kronor 80 öre, avseende magasineringskostnad.

De i räkenskaperna verkställda omföringarna hava icke bokförts i enlighet
med allmänt vedertagna principer. Sålunda hava i utgiftsboken vid olika
tillfällen under månaden bokförda omföringar sammanförts i inkomstboken
till en omföringspost vid månadens slut. Då icke i utgiftsbokens textkolumn
angivits, till vilken eller vilka titlar vederbörande belopp skolat omföras,
och inkomstboken i regel icke heller lämnar upplysning härom, hava
i de flesta fall omföringarna icke kunnat kontrolleras.

Särskilt stora svårigheter äro förenade med granskningen av utgifterna å
titeln »medel tillhörande diverse mål». Å denna titel redovisas, bland annat,
vissa arvsmedel, kostnader för efterforskning, underhållsbidrag, sjömansmedel,
införselmedel samt utgifter för enskilda. Kontrollering av omföringsvis
avförda och uppdebiterade belopp å denna titel synes svårligen kunna
genomföras med ledning av de i räkenskaperna lämnade uppgifterna. Beträffande
särskilt utbetalning av införselmedel, som verificerats genom biläggande
av införselbeslutet, torde få erinras, att desamma enligt gällande
föreskrifter böra redovisas på sådant sätt, att upplysning icke gives om den
befattningshavare, i vilkens avlöning införsel beviljats.

Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att inkomst- och utgiftsböckernas
månadssummor icke successivt hopsummerats från månad till
månad, såsom lämpligen bör ske.

Granskningen av verifikationer och anordningshandlingar bär även givit
revisorerna anledning till vissa erinringar.

Å inkomstverifikationerna (levereringsreversalen) finnes som regel icke
angivet, vad de däri upptagna beloppen avse, vem som är den egentlige
inbetalaren och vilken titel beloppen skola tillgodoföras. Härigenom försvåras
i hög grad kontrollen över inkomsterna.

Av chefen för personal- och administrativa avdelningen beslutade utanordningar
sammanföras under särskild anordningslista. Bland de till
anordning hörande verifikationerna finnas emellertid inlagda till andra
utbetalningar hänförliga verifikationer, en omständighet som bidrager till
att minska överskådligheten över räkenskapsmaterialet. Beträffande vissa
slag av utgifter såsom förskott och »medel i diverse mål» finnas så vitt
verifikationerna utvisa anordningsbeslut icke meddelade. Icke heller ingå
de i anordningslista. Arvsmedel uppföras endast å en specifikation, vilken
emellertid saknar påteckning örn utbetalningsbeslut. Å utgiftsverifikationerna
— med undantag för arvs- och ersättningsbyråns anordningar avseende
gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska undersåtar
— angives icke, vilken titel beloppet skall belasta, varjämte utgiftens
art samt grunden för densamma i regel icke klart framgå. Verificeringen
är sålunda, såvitt revisorerna kunnat finna, som regel alltför knapphändig.

— 26 —

Att i de fall, då utbetalning skett i utländsk valuta och fördenskull omräkning
till svensk valuta nödvändiggjorts, uträkningen härav liksom räkningens
definitiva belopp antecknats endast med blyerts, finna revisorerna
ur ordnings- och kontrollsynpunkt mindre tillfredsställande.

Beträffande avlöningslistorna för utrikesdepartementets personal har
iakttagits, att desamma icke äro försedda med särskild kolumn för semester,
tjänstledighet och dylikt, samt att — i motsats till vad som i regel
är fallet inom allmänna civilförvaltningen — befattningshavarnas semester
ej kommer till synes i avlöningslistan, en omständighet, som enligt revisorernas
uppfattning omöjliggör fullständig kontroll över avlöningsutbetalningarna.

Revisorerna vilja jämväl erinra därom, att förteckning över i utrikesdepartementets
lokaler eller annorstädes befintliga, för statsmedel inköpta
möbler och därmed jämförliga värdefullare inventarier, varom förmäles i
kungörelsen den 20 maj 1881 (nr 28), icke finnes bifogad räkenskaperna.

Såsom av det ovanstående framgår måste det sätt, på vilket medelsredovisningen
nu är ordnad, medföra, att en granskning av räkenskaperna
såväl formellt som kameralt är förbunden med betydande svårigheter.
Revisorerna anse därför av behovet påkallat, att bokföringsschemat och
verificeringen av inkomsterna och utgifterna utformas, så att möjlighet ernås
till större överskådlighet och effektivare kontroll över räkenskaperna,
än vad hittills synes hava varit förhållandet.

§ 9.

Bestridande Vid granskning av utrikesdepartementets räkenskaper för budgetåret
aförknnder-er 1935/1936 hava revisorerna uppmärksammat, att i ersättning till ledamöstödsnämndenterna
i understödsnämnden för rysslandssvenskar och för vissa expens*°svenskar^8
kostnader under budgetåret utbetalats 5,106 kronor 50 öre. Av sagda belopp
hava 4,316 kronor med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 15 november
1935 bokförts å tredje huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga samt 790 kronor 50 öre enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 26 juni 1936 å samma huvudtitels anslag till extra utgifter.

I skrivelse den 8 maj 1934 anmälde riksdagen sitt beslut i anledning av
en av Kungl. Majit gjord framställning i fråga om anslag till beredande
av gottgörelse åt förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar och anvisade
under tredje huvudtiteln ett extra anslag av 2,000,000 kronor såsom
avsättning till en fond för lämnande av understöd åt förut i Ryssland bosatta
svenska undersåtar. I sagda skrivelse framhöll riksdagen, att statens
åtgärder i ifrågavarande hänseende lämpligen borde inriktas på att, såsom
dittills skett, efter prövning i de individuella fallen utgiva periodiska understöd
åt sådana rysslandssvenskar och deras familjer, som till följd av
vissa lidna förluster vore i behov av hjälp. Enligt riksdagens uppfattning
borde av vissa till förfogande stående medel 2,000,000 kronor avsättas till
en fond, vars avkastning skulle användas för omförmälda ändamål. Riks -

— 27

dagen ansåg, att den årliga avkastningen därav kunde beräknas till omkring
75,000 kronor, vilket belopp således för varje år skulle bliva disponibelt
för hjälpverksamheten, för vars ordnande det borde ankomma på
Kungl. Majit att lämna närmare direktiv. Riksdagen uttalade vidare, att,
när sådana förhållanden inträdde att fondens avkastning icke behövde
helt tagas i anspråk, fonden borde successivt minskas genom att kapitalet
begränsades och överskjutande belopp tillfördes inkomsttiteln »Diverse
inkomster».

Genom beslut den 30 juni 1934 har Kungl. Majit tillsatt ledamöter i en
nämnd, kallad understödsnämnden för rysslandssvenskar, med uppgift att
handhava den med fonden avsedda hjälpverksamheten, varjämte Kungl.

Majit den 9 november samma år föreskrivit, att kostnaderna för vissa arvoden
till ledamöterna skulle under budgetåret 1934/1935 bestridas av det
under tredje huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga m. m., eller, i den nian detta anslag ej lämnade
tillgång, av det under samma huvudtitel anvisade anslaget till extra utgifter.

För budgetåret 1935/1936 har Kungl. Majit den 15 november 1935 bestämt,
att ersättningen till understödsnämndens ledamöter skulle bestridas
av tredje huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
Sedan därefter nämnda anslag visat sig sakna tillgångar till
bestridande av samtliga å detsamma anvisade utgifter, har Kungl. Majit
genom beslut den 26 juni 1936 föreskrivit, att det belopp, varmed kostnaderna
för kommittéer budgetåret 1935/1936 överskjutit härför anvisat anslag,
skulle bestridas av anslaget till extra utgifter. I enlighet härmed har
viss del av kostnaderna för understödsnämnden bestritts av sistnämnda
anslag.

Slutligen har uppmärksammats, att enligt Kungl. Majits beslut den 26
juni 1936 ersättning till nämndens ledamöter för budgetåret 1936/1937
skall utgå från tredje huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga m. m.

Av vad sålunda anförts framgår, att ersättning för understödsnämndens Revisorernas
kostnader enligt Kungl. Majits beslut utgått från vederbörligt anslag till uttalandekommittéer
och utredningar genom sakkunniga m. m. samt, i den mån
detta anslag icke lämnat tillgång, från anslaget till extra utgifter. Enligt
revisorernas uppfattning torde emellertid icke kommittéanslaget vara avsett
att bestrida utgifter av nu ifrågavarande slag. Icke heller anslaget
till extra utgifter synes böra tagas i anspråk för sådana utgifter, som årligen
återkomma. Med hänsyn härtill och då det torde fa antagas, att
viss ersättning till understödsnämndens ledamöter kommer att utgå, så
länge hjälpverksamheten för rysslandssvenskar fortgår, anse sig revisorerna
böra ifrågasätta, huruvida icke kostnaderna för understödsnämnden
böra bestridas av förenämnda fond, eller, därest denna icke anses kunna
därtill lämna tillgång, från särskilt under tredje huvudtiteln anvisat anslag.

— 28

FJÄRDE HUVUDTITELN.

Försvarsdepartementet.

§ 10.

hava avlagt besök i proviantboden vid Stockholms örlogs av

avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid försvarsväsendet äger beställningshavare mot ersättning
från kronans vederbörande matinrättningar, förråd och dyliga
anstalter utbekomma tillagad portion, proviant-, beklädnads- och
utrustningsartiklar ävensom vid kronans verkstäder låta tillverka och
reparera uniformspersedlar och övrig tjänsteutrustning, allt enligt bestämmelser,
som meddelas av Kungl. Maj:t. Furir och korpral vid
armén eller flygvapnet, så ock flaggkorpral och korpral (högbåtsman)
samt till 1 klass sjöman eller 1 klass kustartillerist uppflyttad menig vid marinen,
må enligt 8 § 2 stycket av avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr
128) för fast anställt manskap vid försvarsväsendet, därest han innehar en
beräknad tjänstetid av 72 månader samt antingen är gift eller ock varit gift
och fortfarande har minderårigt barn hos sig, mot ersättning från kronans
vederbörande matinrättningar, förråd och dylika anstalter utbekomma tilllagad
portion och proviantartiklar ävensom, då sådant på grund av särskilda
omständigheter prövas skäligt, för sin bostad erforderligt bränsle.

I fråga om utbekommande av artiklar från proviantuppbörd har Kungl.
Majit för marinens räkning i reglemente för marinen del I B § 188: 3 och
del III B § 217:3 meddelat kompletterande föreskrifter. Enligt dessa äger envar
av marinens personal, som ej tillhör reserven och icke åtnjuter naturaportion,
rätt att, därest stationsbefälhavare respektive regementschef prövar
så kunna ske, för sig och eget hushåll, utbekomma artiklar från proviantuppbörd
mot ersättning efter taxa, som fastställes av stationsbefälhavaren
respektive regementschefen, dock under villkor att kronans rätt och fördel
icke i något avseende härigenom trädes förnär. Dessa bestämmelser gälla
likväl icke dels beträffande sådana artiklar, kött, fläsk eller dylikt, från vilka
vissa delar av bättre beskaffenhet kunna avskiljas och genom vilkas tillhandahållande
på nämnda sätt manskapets rätt skulle kunna tänkas bliva
kränkt, dels beträffande sådana andra artiklar, vilka enligt av marinförvaltningen
utfärdade föreskrifter skola vara från bestämmelserna undantagna.

Proviantbodarna
vid
marinen.

Bevisorerna

station.

Enligt 22 §

— 29 _

Enligt nämnda stadganden utfärdas närmare föreskrifter örn denna rätt av
marinförvaltningen.

Förenämnda utlämning av proviantartiklar verkställes vid Stockholms och
Karlskrona örlogsstationer samt vid Vaxholms kustartilleriregemente genom
särskilt anordnade proviantbodar. Vid Karlskrona kustartilleriregemente
äger utlämningen till enskilda rum direkt från regementets proviantuppbörder.
Enahanda utlämning förekommer jämväl i mindre omfattning vid proviantuppbörderna
vid skeppsgossekåren i Marstrand samt örlogsdepån i Göteborg.

För proviantboden vid Vaxholms kustartilleriregemente bar marinförvaltningen
utfärdat närmare föreskrifter den 20 september 1932. Enligt dessa
äger fästningens rekvisitionsberättigade personal i proviantboden, efter i förväg
gjord skriftlig rekvisition och mot kontant betalning före varornas utlämnande,
inköpa sådana proviantartiklar, vilka ingå i fästningens proviantförråd
eller i för kustartilleriets matinrättningar fastställda utspisningsstater
med i ovannämnda föreskrifter i reglemente för marinen del III B § 217: 3
angivna undantag. Proviantbodens inkomster och utgifter skola redovisas
i kustartilleriregementets räkenskaper och äro sålunda underkastade kontroll
av vederbörlig revisionsmyndighet. Föreståndaren för proviantboden, som
äger åtnjuta gottgörelse för uppbördens handhavande (avlöning) efter viss
av regementschefen fastställd procent av månadens kontanta försäljningssumma,
får icke vara beställningshavare å aktiv stat och ej heller annan befattningshavare,
som i övrigt omhänderhar under kronans förvaltning stående
proviant- eller penninguppbörd. Å från proviantboden tillhandahållna
varor pålägges vederbörlig omkostnadsprocent för bestridande av rörelsens
driftskostnader. Det ekonomiska resultatet bör enligt föreskrifterna utmynna
i att årsomsättningens inkomster och utgifter så vitt möjligt balansera
utan vare sig vinst eller förlust. Omsättningen vid denna proviantbod är av
mindre omfattning. Sålunda har densamma under sistförflutna budgetåret
uppgått till omkring 25,000 kronor.

För såväl proviantbodarna vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer
som proviantutlämningen vid Karlskrona kustartilleriregemente hava däremot
bestämmelser av marinförvaltningen icke meddelats. Enligt vad revisorerna
erfarit förberedes emellertid för närvarande inom ämbetsverket utfärdandet
av enhetliga föreskrifter angående tillhandahållande åt enskilda
av förnödenheter m. m. från marinens förråd och inrättningar.

För proviantboden vid Stockholms örlogsstation, vars utgifter och inkomster
icke redovisas i stationens räkenskaper, hava särskilda bestämmelser
meddelats av stationsbefälhavaren den 10 februari 1933. Enligt dessa består
personalen av föreståndare, kassör, förhandskarl och två man till handräckning.
Föreståndaren handhar proviantbodens skötsel och ansvarar med biträde
av kassören för förandet av vederbörliga räkenskaper. Uppsikten över
proviantbodens skötsel utövas av stationsbefälhavaren genom sekreteraren,
som månad efter månad följer rörelsen vid proviantboden. Revision av dess

30 —

verksamhet verkställes kalenderårsvis av person eller personer, som av stationsbefälhavaren
därtill utses.

Inköpsrätten vid proviantboden är begränsad till den personalkategori, som
angives i ovannämnda bestämmelser i reglemente för marinen del I B
§ 188: 3. För kontroll över att denna inköpsrätt icke missbrukas utlämnas
till inköpsberättigad särskilt legitimationskort, vilket gäller för såväl kortinnehavaren
själv som i hans hushåll ingående personer. Dylika kort äro
för närvarande enligt från stationsbefälhavaren inkommen uppgift utlämnade
till ett antal av 837 stycken.

I proviantboden tillhandahållas dels från örlogsstationens matinrättning
rekvirerade varor, vilkas försäljningspris fastställes av stationsbefälhavaren
för varje upphandlingsperiod, dels direkt upphandlade, vilkas inköpspris
vid försäljning förhöjes med 5 å 6 procent. Vid sistnämnda inköp hava i
stor utsträckning örlogsstationens leverantörer anlitats. För budgetåret
1935/1936 uppgick värdet av från matinrättningen rekvirerade varor till endast
1,848 kronor 40 öre, medan direkt i öppna marknaden upphandlade
varors värde utgjorde icke mindre än 162,210 kronor 34 öre. I proviantboden
tillhandahållas samma varor, som pläga förekomma i vanliga livsmedelsaffärer,
samt dessutom tändstickor, såpa, tvål jämte andra s. k. tekniska
artiklar. Omsättningen under nämnda budgetår uppgick enligt inhämtade
uppgifter till 166,456 kronor 37 öre.

Därtill inköpsberättigad personal äger när som helst under den tid boden
är öppen mot kontant betalning utbekomma varor utan föregående rekvisition
och utan begränsning i fråga om kvantiteten.

Vid proviantboden anställd personal uppbär av bodens driftsmedel dels
fast lön jämte rörligt tillägg, dels gratifikationer med särskilda belopp. De
till tjänstgöring i boden kommenderade två å tre värnpliktigas avlöning och
naturaunderhåll bestridas däremot av kronan. Dock utgår även till dessa
gratifikationer med mindre belopp.

De lokaler, i vilka proviantboden äro inrymda, upplåtas hyresfritt, liksom
även kronan utan kostnad tillhandahåller belysning i lokalerna. Vissa inventarier
såsom kassaapparat och äldre balansvågar äro utlämnade såsom
lån från örlogsstationen. Däremot bestridas kostnaderna för uppvärmning,
renhållning, försäkringar, telefon, papper, påsar samt övrig för driften erforderlig
materiel av proviantbodens medel, av vilka även bekostats inredning
av det boden tillhörande lagerrummet.

Beträffande resultatet av proviantbodens drift torde få nämnas, att kapitalbehållningen
den 25 juni 1936 utgjorde 17,984 kronor 84 öre, varav i checkräkning
6,000 kronor, i växelkassa 1,000 kronor samt i kontanter i övrigt
1,203 kronor 74 öre, varjämte det inneliggande varidagrets värde uppgick till
9,781 kronor 10 öre. Å rörelsen vid proviantboden uppkommande vinstandel
fonderas för mötande av kommande behov.

För proviantboden vid Karlskrona örlogsstation, vars inkomster och utgifter
icke heller redovisas i stationens till marinförvaltningen ingående räkenskaper,
äro även särskilda bestämmelser utfärdade. Vid proviantboden

- 31 —

finnas anställda föreståndare, ett biträde och tre värnpliktiga till handräckning.
Föreståndaren och biträdet handhava den direkta skötseln av proviantboden.
Förandet av dennas räkenskaper jämte handhavandet av proviantbodens
kontanta medel åligger däremot den hos kårchefen tjänstgörande
intendenten, som jämväl handhar den egentliga förvaltningen av proviantboden.
Revision och siffergranskning äger rum av särskilda av stationsbefälhavaren
utsedda siffergranskare och revisorer.

Inköpsrätt i proviantboden tillkommer personal vid officers-, underofficers-,
mariningenjörs-, marinintendentur- och marinläkarkarerna, ecklesiastikstaten,
poliskåren och gift manskap vid sjömanskåren samt dessutom
dels sådana icke-ordinarie befattningshavare vid stationen och varvet, som
avses i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) dels vid marinens centrala beklädnadsverkstad
och kronobageriet anställda arbetsledande förmän ävensom
vid marinens centrala beklädnadsverkstad anställd kontorspei sonal, sa
framt de äro gifta eller eljest hava eget hushåll. För erhållande av inköpsrätt
utfärdas personliga legitimationskort. Dessa, som skola innehålla uppgift
om antalet hushållsmedlemmar i rekvirentens familj och vara försedda
med dennes och husmoderns egenhändiga namnteckningar, avlämnas i proviantboden
första gången uppköp göres och förvaras där för att vid nästkommande
rekvisitioner tjäna som legitimationsbevis. Antalet kunder i proviantboden
har under budgetåret 1935/1936 uppgått till omkring 1,500 och
omsättningen till 192,883 kronor 90 öre.

I proviantboden tillhandahållas endast fran kronans förråd rekvirerade
varor, vilkas pris halvårsvis eller oftare, då så är erforderligt, fastställes av
stationsbefälhavaren. Av varje i proviantboden tillhandahållet varuslag får
inköpsberättigad allenast inköpa en viss efter antalet hushållsmedlemmar
bestämd maximikvantitet. Inköp få endast ske efter skriftlig rekvisition och
mot kontant betalning.

Den vid proviantboden anställda personalens avlöning utgår av bodens
driftsmedel, utom vad angår de dit kommenderade värnpliktigas avlöningsförmåner
och naturaunderhåll. Särskild ersättning av proviantbodens medel
utgår icke för intendentens handhavande av bodens förvaltning.

Proviantboden erhåller lokaler hyresfritt i kronans hus. Kostnaden för
lokalernas belysning, för gas m. m. jämte övriga för rörelsens bedrivande
erforderliga materiel såsom emballage m. m. utgå däremot av bodens driftsmedel.

Det överskott, som kan uppkomma på rörelsen, användes efter stationsbefälhavarens
bestämmande i varje särskilt fall till underhåll och nyanskaffning
av inventarier.

Vid Karlskrona kustartilleriregemente är särskild proviantbod icke inrättad,
utan verkställes utlämningen lill enskilda direkt från regementets proviantuppbörder.
Med hänsyn härtill finnas särskilda anordningar icke vidtagna
för kassarörelse och bokföring. Utlämningen omhänderhaves av proviantuppbördsmännen,
som till kassaförvaltningen avlämna månatliga uppgifter
å utlämnade kvantiteter, för vilka ersättning uttages £enom innehåll -

— 32 —

Kevisorernas

uttalande.

ning å vederbörandes avlöning. Inkomster och utgifter redovisas å särskild
undertitel till förplägnadsanslaget och äro sålunda underkastade granskning
av marinförvaltningens revision.

Utgifter för personal och lokaler förekomma icke, frånsett en mindre procentuell
ersättning till uppbördsmännen och den personal i regementets kassaförvaltning,
som omhänderhar den utlämnade proviantens redovisning och
uträknandet^ av erforderliga innehållningar. Å upphandlingspriserna äro
lagda cirka 7 procent för bestridande av nämnda ersättningar samt kostnader
för emballage.

Rekvisition av proviantartiklar skall ske skriftligen av därtill berättigad
personal. Utlämning får endast äga rum vid viss tidpunkt och är för varje
varuslag begränsad till viss maximikvantitet efter antalet hushållsmedlemmar.
Antalet rekvisitioner hava för budgetåret 1935/1936 uppgått till cirka
250 varje vecka, och värdet av till enskilda utlämnade varor till omkring

62,000 kronor.

Da inkomsterna och utgifterna för denna verksamhet redovisas i regementets
räkenskaper, kommer den vinst, som kan uppkomma på rörelsen, att
tillgodoföras vederbörligt anslag.

Såsom av det ovanstående framgår är den särskilt vid proviantbodarna vid
Stockholms och Karlskrona örlogsstationer bedrivna rörelsen av stor omfattning.
Omsättningen har sålunda för budgetåret 1935/1936 uppgått till 166,456
kronor 37 öre, respektive 192,883 kronor 90 öre. I proviantboden vid Stockholms
station tillhandahållna varor rekvireras dels från stationens matinrättning,
dels — och i övervägande omfattning — från privata leverantörer.
I proviantboden vid Karlskrona örlogsstation tillhandahållas däremot
endast fran kronans förråd rekvirerade varor. Inköpsrätten till varor är vad
angår proviantboden vid Karlskrona örlogsstation begränsad till viss maximikvantitet
för varje hushåll och månad, medan däremot i proviantboden vid
Stockholms örlogsstation inköp får verkställas av därtill berättigad utan någon
som helst begränsning. Utförsäljningsprisen vid proviantbodarna ligga,
enligt vad revisorerna erfarit, väsentligt under de pris, som gälla för motsvarande
varor i öppna marknaden. Sålunda äro utförsäljningsprisen vid proviantboden
i Stockholm för de flesta varuslag cirka 15 å 20 procent lägre än
de i allmänna handeln förekommande.

Beträffande proviantbodarnas omkostnader torde få framhållas, att några
hyreskostnader för de lokaler, i vilka proviantbodarna äro inrymda, icke
förekomma, då örlogsstationerna kostnadsfritt ställa behövliga utrymmen till
förfogande. Icke heller utgår vid proviantboden i Stockholm ersättning för
belysning. Personalen vid proviantbodarna utgöres delvis av värnpliktiga,
för vilka ersättning — med undantag av smärre gratifikationer —- icke utgår
av proviantbodarnas driftsmedel.

Enligt revisorernas uppfattning bör det ekonomiska resultatet av proviantbodarnas
verksamhet utmynna i att bodens inkomster och utgifter balansera
utan vare sig

33

verket, då vissa avlönings- och andra omkostnader, såsom förut nämnts, bestridas
av statsmedel, få ersätta en viss del av kostnaderna för en särskild
kategori befattningshavares förseende med vissa proviantartiklar till pris understigande
i allmänna marknaden gällande. Därest vinst uppkommer på
rörelsen, till vilken staten på angivna sätt bidragit, blir staten ändock icke i
vad angår proviantbodarna vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer
delaktig av densamma, ett förhållande, som ytterligare belyser olämpligheten
av att icke samtliga omkostnader bestridas av proviantbodarnas driftsmedel.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla, att det icke kan anses
lämpligt, att vapenföra värnpliktiga under den tid, de äro inkallade för fullgörande
av militär tjänstgöring, kommenderas att biträda vid försäljningen
i proviantbodarna, vilken försäljning, särskilt vad proviantboden vid Stockholms
örlogsstation angår, har karaktär av vanlig specerihandel, som så gott
som uteslutande tjänar privata syftemål.

Ändamålet med att personalen beviljats rätt att från kronans förråd och
anstalter utbekomma proviant och andra artiklar torde hava varit, bland
annat, att bringa i sagda förråd ingående varor i omsättning samt att i tider
av varuknapphet förse personalen med vissa nödvändighetsartiklar. Med
hänsyn till rörelsens vid proviantbodarna i Karlskrona och Stockholm betydande
omfattning synes det emellertid revisorerna, som om proviantbodarnas
förnämsta ändamål blivit att tillgodose marinens personal med varor till
lägre priser än i den allmänna detaljhandeln förekommande. Att inköpsrätten
vid proviantboden i Stockholm i fråga örn varukvantiteten icke är begränsad,
finna revisorerna, då fråga är örn från stationernas matinrättning
rekvirerade varor, betänklig, med hänsyn till den fara för missbruk, som
härutinnan kan föreligga.

Utan att närmare vilja ingå på frågan örn den militärpersonalen tillförsäkrade
förmånen att av kronans förråd utbekomma vissa artiklar kan under
nuvarande förhållanden anses lämplig och tjäna något för staten gagnelig!
syfte — en fråga, som lärer kunna komma under omprövning i samband
med nu pågående avlöningsrevision — vilja revisorerna framhålla, att enligt
revisorernas uppfattning samtliga de omkostnader, av vad slag de vara månde,
som stå i samband med utlämnandet av proviant och andra artiklar från
kronans förråd och anstalter, böra bestridas av den omkostnadsprocent, som
pålägges varupriserna för täckande av med varornas utlämnande förenade
kostnader.

§ 11.

I sina skrivelser åren 1927 och 1928 angående sjöförsvarets medelsbehov
för budgetåren 1928 1929 och 1929/1930 har marinförvaltningen hos Kungl.
Majit anhållit örn beredande av medel för vissa utvidgningsarbeten vid
Karlskrona varvs kraftcentral utan att framställningarna lett till av ämbetsverket
åsyftat resultat. Sedan ämbetsverket därefter år 1929 till Kungl.
?>—3(18379. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1930. I.

Kraftcentralen
vid
Karlskrona
örlogsvarv.

— 34

Majit inkommit med förnyad framställning i ärendet, har Kungl. Majit i
statsverkspropositionen till 1930 års riksdag föreslagit riksdagen att för utvidgning
av Karlskrona varvs kraftcentral måtte för budgetåret 1930/1931
anvisas ett extra reservationsanslag av 90,000 kronor. Härvid framhöll vederbörande
departementschef i huvudsak följande. Behovet av elektrisk
kraft vid flottans station i Karlskrona hade under den senare tiden ständigt
stegrats. Då det vidare visat sig att vissa olägenheter vore förbundna med
den leverans av elektrisk energi från Karlskrona stads elektricitetsverk, vartill
staden enligt kontrakt förbundit sig, vore en utvidgning av varvets egen
kraftcentral oundgängligen erforderlig. Såsom i ärendet av marinförvaltningen
framhållits kunde utvidgningsarbetet fördelas på flera — upp till fyra
— av varandra oberoende skeden. De arbeten, som avsåges att komma till
utförande under första utvidgningsskedet, skulle omfatta höjning av kraftcentralens
tak samt anordnande av en travers för 5 tons lyftkraft, vartill
komme anskaffande av ett 300 kw dieselmotoraggregat med tillbehör. Kostnaderna
för ifrågavarande arbeten och anskaffning hade av marinförvaltningen
beräknats uppgå till 180,000 kronor, varav ungefär hälften, eller omkring
90,000 kronor, belöpte på anskaffningen av dieselmotoraggregatet. Då
emellertid medel för denna anskaffning funnes i vederbörlig ordning avsatta,
reducerades behovet av medelsanvisning för detta utvidgningsskede till

90,000 kronor.

I skrivelse den 5 juni 1930 meddelade riksdagen sitt beslut i anledning av
ovannämnda framställning och framhöll därvid, att riksdagen utan att taga
ställning till frågan om utvidgning av nämnda kraftcentral ansett sig böra
bevilja det begärda beloppet.

Vid granskning av marinförvaltningens protokoll och handlingar för budgetåret
1935 1936 hava revisorerna uppmärksammat, att ämbetsverket med
stöd av kungl, brev den 30 augusti 1935 angående användningen av medel
från förnyelsefonderna för vissa av marinens verkstäder och inrättningar
m. m. ställt till varvschefens vid Karlskrona örlogsvarvs förfogande, bland
annat, ett belopp av 45,000 kronor för utbyte vid örlogsvarvets kraftcentral
av ett 65 kw dieselmotoraggregat mot ett nytt större dylikt. Detta belopp
utgjorde återstående hälften av beräknade kostnaden för detta aggregat.

I skrivelse den 9 juni 1934 angående användande under budgetåret 1934/
1935 av medel från förnyelsefonderna vid vissa marinens verkstäder och inrättningar
jämte avsättning under samma budgetår av medel till dessa fonder
föreslog marinförvaltningen i fråga om Karlskrona örlogsvarvs kraftcentral,
att halva beräknade kostnaden för utbyte av ett 65 kw dieselmotoraggregat
mot ett nytt större dylikt, 45,000 kronor skulle få tagas i anspråk från
kraftcentralens förnyelsefond och anförde därvid följande.

Det för närvarande befintliga 65 kw dieselaggregatet, vilket på sin tid efter
uttagning ur u-båten nr 1 uppsattes i kraftcentralen, var från början ej
avsett för mera kontinuerlig drift och är numera varken tilläckligt driftsäkert
eller av sådan storleksordning, att det kan vara till mera avsevärd nytta
som kraftkälla. Belastningen i kraftcentralen har nämligen numera vuxit
till sådant värde, max. cirka 1,200 kw, att kraftcentralen måste med egna

kraftkällor utfylla den effekt, som ej kan erhållas från Karlskrona stad enligt
gällande kontrakt. Denna sistnämnda uppgår till högst 750 kw, vadan
cirka 450 kw måste kunna genereras i kraftcentralen. För närvarande finnas
för detta ändamål, utöver ovannämnda 65 kw dieselaggregat, två dieselaggregat
å sammanlagt cirka 515 kw. Vid de tillfällen, då maximibelastningen
inträffar, måste således håda dieselaggregaten vara i gång, och ingen
annan reserv finnes vare sig för det av staden tillhandahållna effektbeloppet
eller för det av kraftcentralen genererade än ovan nämnda 65 kw aggregat,
vilket för ändamålet givetvis är utan större betydelse. Det har också
vid de under de senast gångna åren upprepade driftavbrotten å den högspänningsledning
från Sydsvenska Kraftaktiebolaget, av vilken Karlskrona
stad i sin ordning är beroende, inträffat, att kraftcentralens växelströmsabonnenter,
till vilka höra bland andra samtliga marinens kaserner i staden,
flottans sjukhus, marinens centrala beklädnadsverkstad och artilleridepartementets
verkstäder, för längre eller kortare tid blivit utan såväl ljus
som kraft. Ett dylikt avbrott medför givetvis ej blott stora olägenheter i form
av störningar i expeditions- och övriga göromål å stationen, utan även ej
obetydliga kostnader. För avhjälpande av samtliga dessa olägenheter tiar
av varvschefen vid Karlskrona örlogsvarv föreslagits anskaffande och insättning
i kraftcentralen i 65 kw-aggregatets ställe av en cirka 700 hkr =
470 kw dieselmotor drivande en lik- och en växelströmsgenerator å vardera
cirka 320 kw. Generatorerna skulle vid behov även kunna frånkopplas
dieselmotorn och drivas som omformare för omvandling av högspänd
växelström till likström. Kostnaden för anskaffningen har beräknats till

90,000 kronor, därav för dieselaggregatet 78,600 kronor och resten för fundament,
rörledningar, elektriska apparater och kablar samt monteringsarbeten.

Genom beslut den 21 september 1934 biföll Kungl. Maj:t marinförvaltningens
framställning rörande nämnda medelsdisposition. Därefter har Kungl.
Maj:t efter av marinförvaltningen i skrivelse den 14 juni 1935 gjord framställning
enligt beslut den 30 augusti samma år medgivit, att återstående
halva beräknade kostnaden för ovannämnda anskaffning, 45,000 kronor,
ävenledes finge utgå av kraftcentralens förnyelsefond.

Beträffande marinens förnyelsefonder hava bestämmelser meddelats i
kungl, brev den 8 april 1932 angående fastställande av grunder för handhavande
av den ekonomiska förvaltningen och redovisningen vid marinens
verkstäder. I dessa grunder har föreskrivits, att vid kalkylerandet av priserna
bland annat för driften vid Karlskrona örlogsvarvs kraftcentral inkomsterna
icke blott skola balansera de löpande utgifterna utan jämväl kunna
bestrida kostnaderna för den förnyelse av arbetsmaskiner m. m., som är nödvändig
för driftens uppehållande i erforderlig omfattning och som i övrigt
betingas av dess rationella bedrivande. I fråga örn förnyelsefondens användning
stadgas i samma grunder, att till fonden hörande medel efter Kungl.
Maj:ts prövning skola användas för återställande i brukbart skick av objekt,
vilkas brukbarhet i avsevärdare mån minskats, samt till anskaffande av nya
objekt i ersättning för utrangerade.

Anledningen till dessa föreskrifters tillkomst torde i detta sammanhang något
få beröras. I skrivelse den 16 december 1928 framställde riksdagens
revisorer viss erinran beträffande driften vid repslagarebanan å flottans
varv i Karlskrona, därvid revisorerna framhöllo, att kostnaderna för inköp av

— 36 —

Revisorernas

uttalande.

maskiner samt vidtagna ändringsarbeten å verkstaden bestritts av den vinst,
som uppkommit å verkstadens tillverkning ävensom att det tillvägagångssätt,
som av marinförvaltningen anvisats för priskalkyleringen, medfört, att
avsevärda nyanskaffningar för repslagarebanans räkning kunnat ske utan
att frågan härom behövt underställas riksdagen.

Med hänsyn till vad som förekommit i detta ärende och med erinran om att
1927 års riksdag hos Kungl. Majit anhållit, att sådana åtgärder beträffande
marinförvaltningens medelsbokföring måtte vidtagas, att samtliga av ämbetsverket
disponerade riksstatsmedel komme att upplagas i budgetredovisningen
samt att det tillämpade förfaringssättet med uppläggande av särskilda
fondtitlar för dylika medel för framtiden upphörde, anförde riksdagen i
skrivelse den 16 maj 1929 under punkten 2, att riksdagen ansett det nödvändigt,
att särskilda grunder för redovisningen av inkomster och utgifter vid
marinens verkstäder ävensom för den ekonomiska förvaltningen i övrigt vid
dessa verkstäder av Kungl. Majit fastställdes. Härvid borde enligt riksdagens
mening tillses, att utlämningspriserna för tillverkad materiel m. m. icke
bestämdes på sådant sätt, att dessa priser innefattade beräknade kostnader
jämväl för utvidgning av verkstadsdriften. Riksdagen ansåg, att frågor av
denna art alltid borde underställas riksdagens prövning. Vid prissättning
borde emellertid enligt riksdagens uttalande hänsyn tagas till den förnyelse
av arbetsmaskiner m. m., som vore nödvändig för driftens uppehållande i
den omfattning, som erfordrades för tillgodoseende av varvets behov och
som i övrigt betingades av dess rationella bedrivande. I anslutning härtill
anhöll riksdagen, att Kungl. Majit måtte fastställa grunder för handhavande
av den ekonomiska förvaltningen och redovisningen vid marinens verkstäder.

Såsom ovan nämnts har Kungl. Majit den 21 september 1934 och den 30
augusti 1935 bifallit av marinförvaltningen framställda förslag om användande
av vissa belopp å förnyelsefonden för örlogsvarvets i Karlskrona
kraftcentral till anskaffande av ett nytt och större dieselmotoraggregat i stället
för ett därstädes befintligt mindre dylikt. Av vad som i ärendet förekommit
hava revisorerna erhållit den uppfattningen, att genom installerandet
av ifrågavarande maskiner i kraftcentralen dennas kapacitet så avsevärt
ökats, att anskaffningen med hänsyn härtill och till det avsevärda belopp,
vartill densamma uppgått, måste anses innebära en utvidgning av kraftcentralens
verksamhet. I anledning härav vilja revisorerna erinra därom, att
— såsom förut nämnts —• 1930 års riksdag vid beviljandet av anslag till
kraftcentralen förklarat sig icke då taga ställning till i samband därmed berörd
fråga om utbyggande av nämnda kraftcentral under flera utvidgningsskeden.
Genom nämnda uttalande har riksdagen ytterligare betonat sin
i förenämnda skrivelse den 16 maj 1929 framförda uppfattning, att frågor
angående utvidgning av verkstadsdriften vid marinen alltid böra underställas
riksdagens prövning.

— 37 —

På grund av vad sålunda förekommit hava revisorerna härigenom velat
fästa riksdagens uppmärksamhet vid förhållandet.

§ 12.

Enligt 1 kap. 4 § kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 260) med vissa till- Vissa konläggsbestämmelser
till de militära avlöningsreglementena förstås med be-d"olvids
ställningshavares förläggningsort i allmänhet den ort (fästning), där det jandet av
truppförband eller den del av sådant, beställningshavaren tillhör, har sin GJgtge"0er“.
stadigvarande förläggning. Med truppförband likställes stab, kår, anstalt
och dylikt. Beställningshavare vid flottan anses hava sin förläggningsort
å den ort, där den flottans station han tillhör är belägen, eller å den ort,
där hans ordinarie tjänstgöring eljest är förlagd. För beställningshavare,
som på grund av innehavande beställning eller på grund av placering i
viss befattning eller därmed likställt förordnande eller kommendering har
särskild tjänstgöringsort sig anvisad, anses denna ort som förläggningsort.

Därest Kungl. Maj:t genom allmän föreskrift eller för särskilt fall meddelad
bestämmelse förklarat, att den, som för längre tid beordras eller
kommenderas till tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten, skall anses
därvid fullgöra ordinarie tjänstgöring, betraktas förstnämnda ort under
tiden för berörda tjänstgörings fullgörande såsom förläggningsort. Är beställningshavare
bosatt utom förläggningsorten, räknas jämväl boningsorten
till förläggningsorten.

Enligt 8 kap. 1 § samma kungörelse äger beställningshavare under
tjänstgöring i sammanhängande tidsföljd å annan ort än förläggningsorten
.— därest tjänstgöringen icke på förhand kan beräknas komma att pågå
å samma ort under en tidrymd av tolv månader eller därutöver — åtnjuta
tjänstgöringstraktamente enligt en i författningsrummet intagen
tabell. Beträffande dylik tjänstgöring efter utgången av tolfte månaden,
liksom ock vid sådan tjänstgöring, som på förhand kan beräknas komma
att omfatta en tidrymd av tolv månader eller därutöver, i fråga örn hela
tjänstgöringstiden, ankommer det på Kungl. Maj:t att bestämma, huruvida
eller till vilket belopp beställningshavare må äga uppbära tjänstgöringstraktamente.
Vad i allmänna resereglemente! stadgas därom, att
traktamente för natt icke utgår i de fall, då förrättningsman enligt gällande
bestämmelser erhåller kostnadsfri inkvartering, skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn den för natt utgående delen av tjänstgöringstraktamente.

Genom kontrakt den 31 oktober 1933, avslutat mellan marinförvaltningen
å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar, å ena sidan, samt aktiebolaget
Götaverken i Göteborg, å andra sidan, har nämnda aktiebolag åtagit
sig att på i kontraktet närmare angivna villkor för kronans räkning utföra
byggandet av jagaren Göteborg. I kontraktets 5 § föreskrives, bland annat,
att tillverkningen skall övervakas och kontrolleras på tillverkningsorten
av chefen för Kungl. Marinförvaltningens ingenjöravdelning eller av

— 38

de mariningenjörer, som utsetts att vara bemälde chefs ombud, samt att
det åligger leverantören att på marinförvaltningens anmodan tillhandahålla
kontrollant och dennes biträden lämpliga bostäder i närheten av de
arbetsplatser, där fartygets skrov, ångpannor, ångturbiner och hjälpmaskiner
tillverkas, varför särskild ersättning skall utgå efter en beräkning
av högst 700 kronor per år och rum.

Marinförvaltningen har genom beslut den 27 februari 1917 meddelat
vissa föreskrifter angående storleken av de bostäder, som å byggnadsorter
skola upplåtas åt kontrollanter vid fartygsbyggnader. Sålunda har bestämts
att kontrollant vid fartygsbyggnad skall å byggnadsorten beredas
bostad örn högst 5 rum och kök, försåvitt han där har eget hushåll; att
kontrollant, som icke å byggnadsorten har eget hushåll skall erhålla det
mindre antal rum, som i varje särskilt fall prövas skäligt; att officer eller
annan personal av officers värdighet, som tjänstgör såsom biträde åt kontrollanten,
skall åtnjuta enahanda bostadsförmån som kontrollanten; att
underofficer, som kommenderats att biträda kontrollant, skall, i händelse
han å byggnadsorten har eget hushåll, komma i åtnjutande av bostad om
högst 3 rum och kök; att dylik underofficer, som icke har eget hushåll,
skall erhålla det antal rum, mindre än tre, som för varje fall finnes lämpligt;
samt att den officer eller vederlike och underofficer enligt ovanstående
medgivna rätten till bostad med visst antal rum får åtnjutas endast
under förutsättning, att vederbörandes hushåll kan anses böra förflyttas
till orten, men att i annat fall bostad med mindre antal rum, i allmänhet
högst två för officer eller vederlike och ett för underofficer, bör åt denna
personal beredas.

Såsom kontrollant beträffande vissa av de arbeten m. m. aktiebolaget
Götaverken enligt förenämnda byggnadskontrakt åtagit sig att utföra förordnade
marinförvaltningen maringenjören E.; att vara kontrollant för
det hos aktiebolaget de Lavals ångturbin, Saltsjö-Järla, under tillverkning
varande, för nämnda jagare avsedda turbinmaskineriet, förordnades mariningenjören
av Ira graden vid mariningenjörkåren S.

Förenämnda mariningenjörer, vilka uppbära lön efter 12 :e lönegraden
i den i officersavlöningsreglementet intagna löneplanen för civilmilitär
personal, hava, såsom placerade till tjänstgöring å marinförvaltningens
ingenjöravdelning, Stockholm såsom ordinarie tjänstgöringsort. De uppbära
följaktligen lön efter Stockholms dyrortsgrupp, G, samt provisoriskt
dyrortstillägg. Enligt gällande resereglemente tillhöra de traktamentsklass
C, i vilken traktamentsersättning utgår med 19 kronor för dygn,
varav 12 kronor för dag och 7 kronor för natt. För tjänstgöring å en och
samma ort fran och med löre dygnet till och med 12:e månadens utgång
utgår till nu avsedda beställningshavare under förutsättning att de hava
eget hushåll enligt 8 kap. 1 § förenämnda tilläggsbestämmelser traktamente
med 6 kronor för dag och 3 kronor för natt.

I skrivelse till Kungl. Majit den 9 januari 1934 hemställde marinförvaltningen
— under förmälan att E:s tjänstgöring såsom kontrollant vid de

— 39 —

hos Götaverken i Göteborg pågående arbetena komrne att omfatta en tidrymd
av mer än tolv månader samt att han under nämnda tid jämlikt
bestämmelserna i kontraktet komme att å byggnadsplatsen åtnjuta bostad
in natura på kronans bekostnad — att E. måtte under hela ifrågavarande
tjänstgöring få åtnjuta tjänstgöringstraktamente jämlikt 8 kap. 1 § av
gällande tilläggsbestämmelser till de militära avlöningsreglementena med
belopp, som utginge till beställningshavare i E:s lönegrad under tjänstgöring
från och med 16 :e dygnet till och med 12 :e manadens utgång.
Kungl. Majit biföll genom beslut den 1 februari 1934 marinförvaltningens
hemställan.

Vidare föreslog marinförvaltningen i skrivelse till Kungl. Majit den 19
december 1933, att en maskinistunderofficer måtte under erforderlig tid
ställas till ämbetsverkets förfogande för att biträda mariningenjören S.
vid kontrollen av i Saltsjö-Järla pågående arbeten med turbinmaskineriet
till jagaren Göteborg samt tjänstgöra vid maskineriets insättning ombord
å fartyget. Tillika gjorde ämbetsverket — under framhållande att den för

S. och ifrågavarande underofficer avsedda tjänstgöringen beräknades komma
att omfatta en tidrymd av mer än tolv månader, varunder de jämlikt
bestämmelserna i avslutat byggnadskontrakt komme att å byggnadsplatsen
åtnjuta bostad in natura på kronans bekostnad -—- framställning om
tjänstgöringstraktamente åt bemälda personer. Kungl. Majit medgav i
brev den 19 januari 1934, att en maskinistunderofficer, tillhörande Karlskrona
örlogsstation, finge under erforderlig tid i kommandoväg ställas
till marinförvaltningens förfogande för ovan avsett ändamål. Härjämte
förordnade Kungl. Majit, att till S. och ifrågavarande underofficer skulle
under hela tjänstgöringstiden utgå tjänstgöringstraktamente jämlikt 8 kap.
1 § gällande tilläggsbestämmelser till de militära avlöningsreglementen
samt med belopp, som enligt nämnda paragraf utginge till beställningshavare
i vederbörandes lönegrad under tjänstgöring från och med sextonde
dygnet till och med tolfte månadens utgång.

Revisorerna hava vid granskning av marinförvaltningens räkenskaper
för budgetåret 1935/1936 uppmärksammat, att aktiebolaget Götaverken enligt
räkning, å vilken åberopats bestämmelsen i § 5 av byggnadskontraktet,
erhållit gottgörelse för till kontrollanter vid byggande hos aktiebolaget
de Lavals ångturbin av för jagaren Göteborg avsett turbinmaskineri utbetald
hyra med sammanlagt 5,300 kronor. Härav utgöra 3,500 kronor den
till mariningenjören S. för tiden 1 januari—31 december 1935 utgivna
bostadsersättningen och 1,800 kronor den för samma tid till ovannämnda
flaggmaskinist utbetalade ersättningen.

Av samma räkenskaper framgår även, att till aktiebolaget Götaverken
enligt särskilda riikningar utbetalats hyra för bostad åt mariningenjören

E. för sagda budgetår med 3,500 kronor.

Vidare hava S. och E. i enlighet med förenämnda av Kungl. Majit
givna bemyndiganden under budgetåret erhållit tjänstgöringstraktamente
efter 6 kronor för dag under de tider, då de icke befunnit sig på tjänste -

— 40

resor. Revisorerna hava iakttagit, att S. under budgetåret företagit ett
stort antal tjänsteresor såväl för fullgörande av förberörda uppdrag såsom
kontrollant vid byggandet av jagaren Göteborg som vid utövande av kontroll
beträffande flygplanskryssaren Gotland samt jagaren Stockholm.

Slutligen hava revisorerna inhämtat, att S. icke är bosatt i omedelbar närhet
av aktiebolaget de Lavals ångturbin verkstäder i Saltsjö-Järla utan å annan
ort, där han alltsedan år 1925 för utövande av särskilda kontrollantuppdrag
varit bosatt.

B*ttaUndeaS TiI1 glUIld för ovan åberopade föreskrifter i tilläggsbestämmelserna till de
n a an e. militära avlöningsreglementena synes ligga den tanken, att en beställningshavare
— militär eller civilmilitär — som kommenderats eller förordnats
tjänstgöra utom den ordinarie tjänstgöringsorten allenast under kortare tid,
i allmänhet understigande ett år, bör med bibehållande av sin ordinarie tjänstgöringsort
erhålla ersättning för de av den tillfälliga tjänstgöringen föranledda
merkostnaderna i form av tjänstgöringstraktamente. Under fullgörande
av uppdrag, vilket tager så lång tid i anspråk, att en flyttning till
tjänstgöringsorten är påkallad, har beställningshavaren i regel ansetts böra
erhålla lön efter tjänstgöringsortens ortsgrupp ävensom ersättning för de med
flyttning till nämnda ort förenade kostnaderna. Ehuru de åt nu ifrågavarande
beställningshavare meddelade kontrollantuppdragen varit av årslång varaktighet,
hava kontrollanterna ifråga ansetts böra bibehålla Stockholm såsom
ordinarie tjänstgöringsort, vilket föranlett, att de förutom lön efter Stockholms
ortsgrupp jämte dyrortstillägg kommit i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente.
I kraft av det med vederbörande leverantör avslutade kontraktet
hava de därjämte erhållit fri bostad till värde av 3,500 kronor eller bostadsersättning
med samma belopp för år eller det högsta belopp, som enligt marinförvaltningens
härutinnan meddelade föreskrifter kan utgå.

Vad särskilt angår mariningenjören S. hava revisorerna funnit det anmärkningsvärt,
att han icke, såsom i kontraktet förutsatts, anvisats bostad i eller
invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas, utan på omkring 10 kilometers
avstånd från arbetsplatsen. Då S. sålunda i allt fall icke varit bosatt
vid leverantörens verkstäder, synes han lika väl kunnat vara bosatt å sin
ordinarie tjänstgöringsort, Stockholm, i vilket fall han haft allenast omkring
7 kilometers väg till verkstäderna, räknat från Stockholms centrala delar.
Därest S. varit bosatt å sistnämnda ort, hade han givetvis icke kunnat göra
anspråk på vare sig tjänstgöringstraktamente eller bostadsersättning. Den
ovan nämnda omständigheten, att S. i så stor utsträckning befunnit sig på
tjänsteresor, synes även tala för, att han utan större olägenhet ur tjänstesynpunkt
kunnat vara bosatt i Stockholm.

Revisorerna finna även de för kontrollanterna utgivna bostadsersättningarna
i och för sig rikligt tillmätta.

Särskilt med beaktande av de principer för avlöningsberäkning, som enligt
vad ovan nämnts i allmänhet tillämpas i fråga om militär- och civilmilitär
personal, som på grund av långvariga tjänsteuppdrag fått sig särskild tjänst -

41 —

göringsort anvisad, synas nu ifrågavarande kontrollanter få anses intaga en
särskilt gynnad ställning.

Vad sålunda förekommit giva revisorerna anledning förorda, att det måtte
tagas under övervägande, huruvida icke för framtiden marinens byggnadskontrollanter
vid fullgörande av uppdrag av längre varaktighet å annan ort
än egen förläggningsort böra erhålla förändrad tjänstgöringsort, i vilket fall
de i avseende å dem tillkommande lön bliva hänförliga till den ortsgrupp,
som omfattar tjänstgöringsorten, och erhålla flyttningsersättning till sistnämnda
ort.

Revisorerna, som ingalunda bortse från att det kan vara av behovet påkallat
att i kontrakt om fartygsbyggnad intages bestämmelse om skyldighet
för vederbörande leverantör att tillhandahålla kontrollant bostad, anse emellertid,
att sådana skäl knappast föreligga, som kunna motivera, att statsverket
för framtiden ersätter bostadskostnader av nu angivet slag.

En anordning i den av revisorerna sålunda antydda riktningen skulle medföra
icke oväsentligt minskade utgifter för statsverket, utan att, såvitt revisorerna
kunna finna, statens eller förrättningsmannens berättigade intressen
därigenom trädas för nära.

§ 13.

Genom brev den 17 maj 1935 angående anordnande av en särskild poliskurs Utbetalning
för underbefäl anställningsåret 1935/1936 medgav Kungl. Majit — i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av försvarsväsendets centrala civilanställ- underbefäl
ningsbyrå i skrivelse den 24 april 1935 avgivet förslag — att en kurs i polis- v^*pn^tyfia
tjänst för underbefäl till ett antal av ungefär 75 med förläggning till fälttele- genomgående
graf kåren finge enligt chefens för östra arméfördelningen närmare bestäm- av PollskQr9''
mande anordnas under anställningsåret 1935/1936. Elev vid kursen skulle
äga åtnjuta inkvartering och förplägnad på kronans bekostnad samt ersättning
för resekostnad vid inställelse till och avgång från kursen, ävensom oavkortad
lön i sin beställning under erforderlig tjänstledighet för genomgående
av kursen. Däremot skulle han vara skyldig att i fråga om blivande avskedspremie
eller fyllnad till högre avskedspremie lämna förbindelse att — utan
befrielse från stadgad skyldighet beträffande inträde i reserven — icke göra
anspråk på större del av honom enligt gällande bestämmelser tillkommande
avskedspremie än som kunde komma att överstiga 400 kronor. Om elev
kunde hava att göra anspråk allenast på fyllnad till högre avskedspremie,
vilken fyllnad icke uppginge till 400 kronor, skulle han lämna motsvarande
förbindelse beträffande dylik fyllnad samt kontant inbetala vad som bruste i
nämnda belopp.

I generalorder den 17 maj 1935 bestämdes, bland annat, alt ifrågavarande
kurs skulle äga rum under tiden 29 oktober 1935—9 april 1936. Till genomgående
av kursen beordrades från flygvapnet enligt flygvapenorder den 12 juli
1935 en korpral från var och en av tredje och fjärde flygkårerna samt flygskolkåren.

42 —

Vid granskning av förenämnda flygkårers räkenskaper för budgetåret 1935/
1936 hava revisorerna iakttagit, att till envar av nämnda underbefäl för månaderna
oktober 1935—april 1936 utbetalats — förutom med vederbörandes
beställningar förenad lön — sådant mekanikertillägg för chefsmekaniker, som
omförmäles i kungl, brev den 23 december 1926 angående särskilda förmåner
under flygtjänstgöring efter 60 kronor i månaden.

Beträffande åtnjutandet och utbetalandet av flyg- och mekanikertillägg
stadgas i sistnämnda brev, att vad i gällande avlöningsförfattningar stadgas
angående lön skall äga tillämpning i fråga om förberörda förmåner och skola
under tid, varunder vederbörande är tjänstledig med skyldighet att vidkännas
avdrag å lönen, sagda förmåner icke utgå.

Den första poliskursen för underbefäl anordnades år 1934. Civilanställningskommittén,
som i skrivelse den 29 november 1933 gjort framställning
om anordnande av en dylik kurs, hade beträffande elevernas förmåner föreslagit,
att eleverna skulle erhålla förläggning och förplägnad vid lämpligt
truppförband i Stockholm samt äga åtnjuta avlönings- och naturaförmåner
enligt stat under erforderlig tjänstledighet för deltagande i kursen ävensom
ersättning för resekostnad; däremot skulle traktamentsersättning icke utgå.

I fråga om kostnaderna för kursen hade civilanställningskommittén framhållit
följande:

Med hänsyn till de ökade möjligheter till civilanställning, den särskilda poliskursen
avsåge att bereda, syntes det skäligt, att eleverna bidroge till täckande
av utgifterna så till vida, att en var, vid ansökningshandlingarnas ingivande,
forbonde sig att — utan befrielse från stadgad skyldighet beträffande
inträde i reserven — icke göra anspråk på större del av honom enligt gällande
bestämmelser tillkommande avskedspremie än som kunde komma att
överstiga 400 kronor. Vad därigenom efter hand komme att besparas statsverket
borde tillföras det anslag, varifrån medlen för skolans anordnande
anvisats.

I kungl, brev den 8 december 1933 föreskrevs i överensstämmelse med civilanställningskommissionens
förslag härutinnan, att elev vid kursen skulle
vara skyldig att under erforderlig tjänstledighet för genomgående av kursen
å lönen för sin beställning vidkännas avdrag enligt 4 § manskapsavlöningsreglementet
ävensom att i fråga om blivande avskedspremie lämna sådan
förbindelse, som ovan nämnts.

I motion i andra kammaren vid 1934 års riksdag (nr 211) hemställde herrar
Ossbahr m. fl. örn visst medgivande i avseende å löneförmånerna för
underbefäl vid försvarsväsendet, som beviljats tjänstledighet för genomgående
av särskild polisskola. Motionen i fråga var av följande lydelse:

Såsom av statsverkspropositionens fjärde huvudtitel framgår, meddelade
Kungl. Maj :t den 8 december 1933 beslut av innehåll, bland annat, att en
kurs i polistjänst för underbefäl till ett antal av ungefär 50 finge anordnas
under år 1934 i huvudsaklig överensstämmelse med ett av civilanställningskommittén
framlagt förslag. Vid kursen skulle enligt sagda nådiga beslut
elev äga åtnjuta inkvartering och förplägnad på kronans bekostnad
ävensom ersättning för resekostnad vid inställelse till och avgång från kursen
men däremot vara skyldig att under erforderlig tjänstledighet för ge -

— 43

»omgående av kursen å lönen för sin beställning vidkännas avdrag enligt
4 § gällande manskapsavlöningsreglemente. Detta innebär, att elev måste
för dag räknat avstå ett belopp växlande emellan 50 öre och 1 krona, beroende
av årslönen, och i stort sett torde sålunda för en var i kursen deltagande
elev en utgift å 100 kronor besparas.

I sin skrivelse den 29 november 1933 angående polisskolans inrättande
föreslog civilanställningskommittén i nu berörda hänseende, att eleverna
skulle medgivas uppbära samtliga de med deras innehavande beställningar
förenade avlönings- och naturaförmåner, enär i detta fall samma föreskrifter
borde gälla som i fråga örn provtjänstgöring i civilanställningssyfte vid postverket.
Från de militära förvaltningarnas sida mötte kommitténs förslag
härutinnan inga invändningar i annan mån, än att kungl, arméförvaltningen
framhöll, att lydelsen av § 5 mom. 2 i manskapsavlöningsreglementet icke
gåve Kungl. Majit befogenhet att lämna dylikt medgivande utan riksdagens
medverkan. Flygstvrelscn däremot förklarade sig för sin del anse, att
nämnda stadgande icke utgjorde hinder för Kungl. Majit att medgiva eleverna
rätt till bibehållande av oavkortad lön, och kungl, marinförvaltningen
yttrade sig icke om denna del av civilanställningskommitténs förslag.

Här torde böra omnämnas, att kungl, arméförvaltningen i annat sammanhang
hemställt om sådan ändring av nämnda § i manskapsavlöningsreglementet,
att Kungl. Majit erhölle befogenhet att medgiva även elev i polisskola
rätt till bibehållande av full lön, varvM stadgandet höjde så avfattas,
att detsamma erhölle retroaktiv verkan, på det att nu ifrågavarande
elever kunde utfå de belopp, varifrån de nu måste avstå.

Såsom civilanställningskommittén framhållit, medför inrättandet av denna
särskilda polisskola dels betydligt ökade civilanställningsmöjligheter för underbefäl,
dels ock ökad tillgång på polisutbildad personal, vilket innebär stora
ekonomiska fördelar för skilda kommuner.

Därest denna särskilda polisskola icke kommit till stånd, hade man säkerligen
inom en snar framtid blivit nödsakad att utvidga statens polisskola
med därav följande avsevärda kostnadsökning, och oriktigt vore därför om
staten nu genom de minskade avlöningsförmånerna faktiskt skulle göra en
ekonomisk vinst på elevernas bekostnad. Därtill kommer att flera av dessa
elever äro familjeförsörjare, och då deras sammanlagda löneförmåner även
utan några avdrag äro så små, att redan vistelsen å annan ort än familjen
medför ekonomiska svårigheter av allvarlig art, måste en löneminskning
betraktas såsom oskälig. Eleverna i polisskolan böra därför medgivas rätt
att uppbära oavkortade löneförmåner under den tid, de åtnjuta tjänstledighet
från sina militära beställningar.

Enär i detta sammanhang intet förslag till ändring i manskapsavlöningsreglementet
lämpligen kan föreläggas riksdagen, hemställes vördsamt, att
riksdagen måtte för sin del medgiva underbefäl, som beviljats tjänstledighet
för genomgående av särskild polisskola, rätt att, utan hinder av bestämmelserna
i § 5 mom. 2 gällande manskapsavlöningsreglemente, under sagda
tjänstledighet bibehålla oavkortade löneförmåner.

Riksdagen anförde i skrivelse den 18 april 1934 (nr 168) i anledning av
motionen, afl riksdagen i särskild skrivelse samma dag anmält, att riksdagen
bifallit av Kungl. Majit avgiven proposition angående ändrad lydelse
av 5 § 2 mom. gällande manskapsavlöningsreglemente. Angivna författningsrum
hade därvid beslutats skola erhålla en avfattning av den vidgade
innebörd, att befogenhet Indes i Kungl. Majits hand alt lata vederbörande
bibehålla lön jämväl vid tjänstledighet för genomgående av kurs eller annan

— 44 —

Revisorernas

uttalande.

Ersättning
ander flygtjänstgöring

och i anledning
av
olycksfall
under sådan
tjänstgöring.

utbildning i civilanställningssyfte, således även under deltagande i kurs av
den natur, varom i förevarande motion vore fråga. Då emellertid den beslutade
ändrade lydelsen av författningsrummet ej erhållit retroaktiv verkan,
men det å andra sidan ville synas, att starka billighetsskäl talade för
att, i enlighet med i motionen gjord framställning, eleverna i den ifrågavarande
poliskursen finge uppbära oavkortade löneförmåner under tjänstledighet
för genomgående av kursen, hade riksdagen ansett sig böra bifalla
motionen.

I anslutning till riksdagens beslut medgav Kungl. Majit genom brev den
4 maj 1934, att underbefäl vid försvarsväsendet, som beviljats tjänstledighet
för genomgående av den enligt Kungl. Majits beslut den 8 december 1933
anordnade kursen i polistjänst, finge under sagda tjänstledighet åtnjuta oavkortade
avlöningsförmåner.

I fråga om den under anställningsåret 1934/1935 anordnade kursen i polistjänst
föreskrevs även, att elev skulle uppbära oavkortad lön å sin beställning
under erforderlig tjänstledighet för genomgående av kursen.

Det arvode, som utöver avlöningsförmåner utgår till flygmekaniker, är i
likhet med flygtillägg, vilket tillkommer flygförare och flygspanare, att betrakta,
bland annat, såsom en ersättning för det med mekanikertjänsten
förenade ansvarsfulla arbetet. Syftet med föreskrifterna att mekanikertilllägg
må åtnjutas under sådan tjänstledighet, då lön icke avstås, är att tillförsäkra
vederbörande denna förmån under viss ledighet på grund av sjukdom
eller olycksfall i tjänsten. Vid sådan tjänstledighet däremot, som beviljas
vederbörande för att efter avgång ur militärtjänsten vinna civilanställning,
synes det icke befogat, att en förmån, av nu förevarande slag, vilken,
såsom ovan nämnts, utgör ersättning för viss prestation, må bibehållas.
Det torde heller icke i förenämnda motion hava varit förutsatt annat, än att
allenast de med vederbörande beställning å stat förenade avlöningsförmånerna
skulle bibehållas oavkortade.

Vad sålunda förekommit giver revisorerna anledning föreslå, att för
framtiden föreskrifter måtte meddelas, att personal, vilken beviljas tjänstledighet
för genomgående av kurs eller annan utbildning i civilanställningssyfte,
under sådan tjänstledighet icke må komma i åtnjutande av mekanikertillägg.

§ 14.

Revisorerna hava uppmärksammat, att från det under XI huvudtiteln uppförda
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalats ersättning
till efterlevande efter vid flygolyckor omkommen militärpersonal i enlighet
med riksdagens beslut i varje särskilt fall. Då generella grunder icke
fastställts för beviljande av sådan ersättning och frågan härom synes vara
förbunden med frågan örn de särskilda förmåner, som utgå till den i flygtjänst
sysselsatta militära personalen, hava revisorerna funnit anledning

— 45 —

verkställa en utredning rörande de ersättningar, som i olika former tillkomma
denna personal.

Utöver de enligt stat och författningar utgående avlöningsförmånerna haltin
flygtjänstgöring kommenderad personal sedan år 1914 ägt uppbära särskild
ersättning, s. k. flygtillägg. Enligt de motiv, som legat till grund för
införandet av dessa tillägg, hade desamma till viss del varit avsedda att utgöra
en löneförmån åt flygpersonalen och sålunda en ersättning för denna
personals säregna tjänstgöring och för anskaffande och underhåll av särskilda
flygkläder m. m. I övrigt hade tillkomsten av flygtillägget betingats av
de stora olycksfallsrisker, flygtjänsten medförde för personalen, vilken följaktligen
ansågs böra tilldelas ett särskilt bidrag för täckande av kostnader
för olycksfallsförsäkring.

I kungl, brev den 21 november 1914, vilket närmare reglerade angivna förhållanden,
föreskrevs, att vid arméns och marinens flygväsende tjänstgörande
personal skulle erhålla s. k. flygtillägg, bestämt till 10 kronor för förare,
8 kronor för spanare och 3 kronor för mekaniker, allt för dag räknat. Därest
uppkommen skada å använd materiel eller materielens beskaffenhet i övrigt
utgjorde hinder för förare eller spanare att deltaga i flygning under en tidsföljd
av mer än sju dagar, skulle dock gälla den inskränkningen, att flygtillägget
ej finge utgå för större del av den tid hindret varat än nämnda sju
dagar. Till den, som tillfälligt tjänstgjorde som spanare, skulle flygtillägg
utgå med 8 kronor för varje dag han deltoge i flygning.

Sedan nu angivna grunder fastställts, har frågan örn flygtilläggets lämpliga
avvägning och grunderna för detsammas utgående i olika sammanhang varit
föremål för prövning och utredning.

Sålunda har riksdagen i skrivelse den 14 juni 1916 uttalat, att frågan om
tilldelande av särskilt flygtillägg syntes utgöra ett spörsmål, varöver riksdagens
mening bort inhämtas. Det kunde nämligen enligt riksdagens uppfattning
sättas i fråga, huruvida flygtillägg vore den rätta formen för den tillläggsförmån,
man velat bereda, eller örn icke tillförsäkrande av ersättningsbelopp
i händelse av olycksfall åtminstone alternativt borde förekomma.
Riksdagen fann det också möjligt, att de belopp, vartill flygtilläggen blivit
bestämda, kunde tåla någon jämkning.

Med anledning av vad riksdagen sålunda uttalat, anbefallde Kungl. Maj:t
vissa arméns och marinens myndigheter att verkställa utredning härutinnan
och till Kungl. Majit inkomma med yttranden och förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

I avgivet yttrande föreslog arméförvaltningen — i anslutning till ett av
sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning angående lantförsvarets
stärkande den 21 september 1916 avgivet förslag — att flygtillägget
skulle i viss utsträckning ersättas med andra förmåner. Särskilda flygarvoden
skulle tilldelas flygmaskinsförare (även värnpliktiga), som erhållit flygcertifikat,
med 1,500 kronor och flygmekaniker med 730 kronor för år räknat.
Dessa arvoden skulle uppföras på truppförbandens stat. Vidare skulle
flygmaskinsförare under vissa villkor erhålla flygpremier intill ett belopp av

46 —

högst 160 respektive 100 kronor för en och samma kalendermånad, samt, så
vitt de vore officerare på flygtruppens stat, ekiperingshjälp med 400 kronor
men eljest flygkläder in natura. I vissa fall skulle även utgå en särskild utbildningspremie
om 1,000 kronor. Flygelever skulle av här ifrågavarande
förmåner endast erhålla flygkläder in natura. Sådana skulle jämväl tillhandahållas
flygspanare, vilka därjämte skulle äga uppbära ett särskilt spanararvode
av 8 kronor för varje flygdag under den tid utbildning eller
tjänstgöring paginge. Slutligen skulle all flygpersonal tillförsäkras ersättning
för under tjänstgöringen inträffande olycksfall enligt vissa närmare angivna
grunder.

Att, såsom riksdagen alternativt förutsatt, flygpersonalens särskilda förmåner
skulle utgöras av enbart olycksfallsersättning, ansågs icke kunna tillstyrkas,
enär det för att uppmuntra personalen att söka anställning vid flygväsendet
vore erforderligt, att en förhöjning i avlöningen komme till stånd.

Här omförmälda förslag till omläggning av grunderna för flygtilläggets beräknande
förelädes sedermera 1917 års riksdag genom nådiga propositioner
nr 72 och 178, varvid departementschefen anförde, bland annat, följande:

Med hänsyn till flygpersonalens säregna tjänstgöring och de därmed förenade
stora riskerna finner jag, i likhet med de sakkunniga och arméförvaltningen,
oundgängligen erforderligt, att ifrågavarande personal kommer i åtnjutande
av särskild av nyssnämnda förhållanden betingad ersättning utöver
de ordinarie avlöningsförmånerna. Därest dylik ersättning icke beredes
personalen, kommer icke blott en hämsko att läggas på flygvapnets utveckling
utan hela organisationen att äventyras. Att hittills icke större svårigheter
mött för flygpersonalens rekrytering, har givetvis lill stor del berott på
det intresse, som denna nya tjänstegren kunnat i och för sig erbjuda, men
det torde ligga i öppen dag, att man icke kan bygga en försvarsorganisation
av den natur, varom här är fråga, enbart på förefintligheten av ett dylikt
intresse. Skall flygvapnet kunna på ett betryggande sätt rekryteras samt
dughga och sina krävande uppgifter vuxna flygare kunna utbildas, är det
nödvändigt, att flygtjänsten förenas med sådana ekonomiska förmåner, som
verka lockande till anställning vid vapnet och sporrande till ansträngningar
i utbildningsarbetet. Vid nu angivna förhållanden och då de av arméförvaltningen
föreslagna flygarvoden, flygpremier, utbildningspremier, spanararvoden
och ekiperingsbidrag synas mig väl avvägda och för sitt ändamål
lämpliga, tinner jag mig böra tillstyrka vad arméförvaltningen härutinnan
föreslagit.

Med de sakkunniga och arméförvaltningen är jag även ense därom, att
flygpersonalen bör komma i åtnjutande av ersättning för under tjänsten inträffande
olycksfall. För närvarande anser jag mig emellertid icke kunna
göra något närmare uttalande rörande det av arméförvaltningen härutinnan
framställda förslaget. Innan denna fråga underställes riksdagens prövning,
torde ytterligare utredning angående grunderna för olycksfallsersättningens
beräknande böra verkställas. Intill dess saken blivit slutgiltigt ordnad, torde,
såsom hittills skett, böra ankomma på Kungl. Majit att besluta efter i varje
särskilt fall föreliggande omständigheter.

Då riksdagen emellertid ansåg angeläget, att frågan örn grunderna för beräknande
av olycksfallsersättning till flygpersonalen förelåge i utrett skick,

— 47

innan riksdagen fattade ståndpunkt i äréndet, blevo Kungl. Maj:ts framställningar
i dessa delar av riksdagen avslagna.

Utredning angående de särskilda avlöningsförmåner, som borde tillkomma
flygpersonalen, verkställdes sedermera av särskilt tillkallade sakkunniga,
vilka i sitt den 14 mars 1918 avgivna betänkande angående arméns och marinens
flygväsenden framlade förslag i ärendet. De sakkunniga framhöllo
därvid särskilt, att en förutsättning för att det av dem föreslagna flygarvodet
skulle kunna sättas till ett i förhållande till det utgående flygtillägget så
väsentligt reducerat belopp, som de sakkunniga ansett sig kunna föreslå, vore
ett åtagande från statsmakternas sida att ansvara för olycksfallsersättning
m. m. i den utsträckning, som av de sakkunniga angåves. Flygpersonalens
extra arvoden kunde under nämnda förutsättning enligt de sakkunniga betraktas
mera som anställningspremier än som ersättning för yrkets risker.
Under sådana omständigheter ansågo de sakkunniga att från kronans sida
skäl saknades för utbetalande av högre arvoden, än som erfordrades för att
betrygga personalens rekrytering.

Enligt förslaget skulle följande särskilda förmåner m. m. utgå under flygtjänst
i fredstid:

1. Flygarvode.

Nedanstående personal åtnjuter under tjänstgöring vid flygväsendet ett
månatligt arvode enligt följande grunder:

Flygtörare.

1 J Tjänsteställning i	Flygförare, beordrad
till fortsatt utbildning efter vunnet interna-tionellt flygcertifikat eller genomgången ut-bildning, som av Konungen förklarats skola motsvara dy-likt certifikat	som förare av mindre spaningsplan efter av-lagt »högre militär-flygprov» eller till utbildning till fö-rare av jaktplan	som förare av jakt-plan efter avlagt prov som förare av dylikt plan eller som förare av större spaningsplan
1 : Officerare (jämväl re-	150 kr.	200 kr.	250 kr.
servofficerare) ....
j Övriga..............	100 kr.	150 kr.	200 kr.

Flygspanare (flygspanarelever).

	Under utbild-	Efter avslutad
Tjänsteställning	ning till flyg-	utbildning till
	spanare	flygspanare
Officerare (jämväl reservofficerare)..................	150 kr.	200 kr.
Underofficerare och underofficerskorpraler ..........	100 kr.	150 kr.
S Korpraler och 1. klass sjömän......................	50 kr.	75 kr.

— 48 -

Flygmekaniker.

Efter avslutandet av lägre mekanikerkurs .......................... 30 kr.

» » » högre » .......................... 60 kr.

Chefen för arméns flygkår, kompanichef (chef för försöksavdelning)
därstädes samt inspektören för marinens flygväsende och
chef för marinen tillhörande flygstation eller flygskola, envar för
så vitt han ej genom sin tjänstgöring enligt ovan är berättigad till

arvode ................................................. 150 kr.

Är den arvodesberättigade tjänstledig i mer än 8 dagar eller sjukskriven i
mer än 14 dagar i en följd, utbetalas till honom intet flygarvode för det antal
dagar, varmed tjänstledigheten eller sjukdomen överskrider nämnda tid.
Sålunda uppkomna avdrag beräknas till l/so av det månatliga arvodet per
dag. Vid inträde i eller avgång ur tjänstgöring å annan dag än den första
resp. sista dagen i månaden göres enligt enahanda grunder, därest den del
av månaden, under vilken tjänstgöringen ej pågått, uppgår till mer än 14
dagar, avdrag för den överskjutande tiden.

2. Flygtraktamente.

Den, som ej bekläder här ovan särskilt nämnd befattning, erhåller, örn
han är av officers tjänsteställning, 10 kronor, eljest 5 kronor för varje dag
han på grund av skriftlig order i och för sin tjänst deltager i flygning, för
så vitt icke flygarvode enligt ovan angivna grunder till honom utgår.

3. Beklädnadser sättning.

För anskaffning av flygkläder tilldelas officer, som i egenskap av flygförare
eller flygspanarelev blivit kommenderad att tjänstgöra vid flygväsendet,
ett belopp av i ett för allt 400 kronor, vilket lill flygförare utbetalas
först efter vunnet internationellt flygcertifikat eller genomgången utbildning,
som av Konungen förklarats skola motsvara dylikt certifikat. I flygning
deltagande personal, som ej uppburit beklädnadsersättning, erhåller i mån
av behov flygkläder från Kronans förråd.

4. Sjukhjälp.

Till envar genom olycksfall under flygning i tjänsten skadad person utbetalas
sjukhjälp med 10 kronor för varje dag den skadade vårdas å sjukhus,
sjukvårdsinrättning eller i hemmet ävensom under konvalescenttiden
efter dylik vård; dock att vid vård å Kronans sjukhus sjukhjälpen ej må
överstiga det flygarvode, som vederbörande eljest enligt ovan skulle hava
uppburit.

Skulle, enligt intyg av vederbörande militärläkare, behandling av specialist
erfordras för minskande av invaliditet, utgår jämväl läkararvodet för
sådan behandling av statsmedel.

Sjukhjälp utgår under en tid av högst 2 år.

5. Livränta.

Vid invaliditet, som förorsakats genom olycksfall under flygning i tjänsten
— för värnpliktiga även under sådan flygning vid civil flygskola, som
omnämnes ovan i Kap. IV. B 2 ■— och som föranleder vederbörandes skiljande
från innehavande beställning vid krigsmakten (frikallande från värnpliktens
vidare fullgörande), utgår till den skadade, örn denne innehar fast
anställning, en årlig livränta av 3,200 kronor, om lian är av officers tjänsteställning,
eljest 1,600 kronor, allt för såvitt den skadade icke på grund av

— 49 —

sin tjänsteställning är berättigad till statspension av högre belopp, i vilket
fall denna livränta ej utbetalas. Är någon förutom till ovannämnda livränta
berättigad till statspension av högst samma belopp, utgår av livräntan endast
så mycket, att summan av densamma och pensionen utgör respektive
3,200 eller 1,600 kronor om året.

Skulle den skadade vara värnpliktig, åtnjuter han här ovan nämnd livränta,
men icke sådan livränta, vartill han enligt gällande förordning örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, kunde
vara berättigad.

6. Begravningshjälp.

Har olycksfall, varom ovan nämnts, medfört döden, utgår begravningshjälp
med 300 kronor, dock under villkor, att samtidigt med denna förmån
icke får utgå sådan begravningshjälp, varom förmäles i vederbörliga reglementen
eiler i ovannämnda förordning angående ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

7. Livräntor till efterlevande.

Skulle olycksfall, varom här är fråga, hava medfört döden, utgår, örn den
avlidne hade officers tjänsteställning, en årlig livränta av 2,000 kronor, eljest
1,000 kronor, till hans änka, så länge hon lever ogift, samt 300 kronor
till varje den avlidnes minderåriga barn, intill dess barnet fyllt 18 år.

Om den avlidne var änkeman eller ogift, utgår nyssnämnda belopp, 2,000
resp. 1,000 kronor om året, till hans efterlevande föräldrar eller, därest endera
av dem avlidit, till den efterlevande.

De sakkunnigas förslag föranledde icke någon framställning till riksdagen.

Arméns och marinens avlöningssakkunniga uttalade i sitt den 10 januari
och 10 februari 1920 avgivna betänkande rörande lönereglering för arméns
och marinens personal, att det icke syntes böra råda någon tvekan därom,
att flygtillägg fortfarande borde utgå till den personal, som fullgjorde flygtjänst
vid armén eller marinen. Förslaget var i stort sett byggt på samma
principer, som det av de sakkunniga år 1918 framlagda förslaget i ämnet.
Dock skulle flygtillägget utgå i form av dagsersättning i stället för månadsarvoden.

Det må i detta sammanhang erinras därom, att 1920 års riksdag i skrivelse
nr 296 — i samband med att riksdagen anmälde sitt beslut i fråga örn livränta
till efterlevande efter under flygtjänstgöring omkommen befattningshavare
— framhållit, att det enligt riksdagens mening vore synnerligen önskvärt,
örn enhetliga grunder kunde genomföras vid beviljande av understöd
åt genom olyckshändelse vid flygning omkomna armé- eller marinflygares
efterlevande, och begärt, att förslag därom snarast möjligt skulle föreläggas
riksdagen.

De av Kungl. Maj:t genom förenämnda beslut den 21 november 1914 fastställda
grunderna angående särskild ersättning till flygpersonal hava med
vissa smärre ändringar tillämpats intill den 1 januari 1927, då av Kungl.
Maj:t i brev den 23 december 1926 meddelade föreskrifter angående särskilda
förmåner under flygtjänstgöring trädde i kraft.

4—.1(18379. Itev.-berättelse ang. statsverket för dr 1936.

— 50 —

Enligt dessa föreskrifter, vilka allt fortfarande gälla, skola tills vidare nedan
angivna särskilda förmåner utgå under flygtjänstgöring:

1) Till flygförare och flygspanare utgår ett månatligt flygtillägg, utgörande

a) under utbildningens
första lil månader (beträffande
värnpliktig
och reservofficersaspirant
under tjänstgöring
jämlikt ''H § I A eller B
värnpliktslagen)

för löjtnant eller beställningshavare av högre

tjänstegrad............................ kronor 150: —

* underlöjtnant, fänrik, fanjunkare eller sergeant
................................ » 150: —

» fast anställt manskap.................. > 90:_

» värnpliktig eller reservofficersaspirant.... » 60: —

b) därefter

kronor 270: —

» 210: —

» 150: —

1 150: —

2) Utöver jad under 1) sägs utgår till där avsedd personal under kommendering
såsom lärare vid flygskolan ett månatligt lärartillägg, utgörande:

för l:e lärare ............................. kronor 60:— och

6 ^ ............................ » _

3) Flygmekaniker äger åtnjuta ett månatligt mekanikertillägg, utgörande:

för chefsmekaniker........................ kronor 60:_

» annan mekaniker med godkänd examen » 30:

4) Till försvarsväsendet hörande personal, som icke är berättigad till under
1) angivet flygtillägg eller under 3) omförmält mekanikertillägg, åtnjuter
för varje dag, varunder den på grund av vederbörande åliggande inspektionsskyldighet
eller särskild kommendering deltager i flygning, flygtrakta -

mente, utgörande:

för löjtnant eller beställningshavare av högre tjänstegrad........ kronor 9: —

» underlöjtnant, fänrik, fanjunkare eller sergeant.............. > 7:_

» fast anställt manskap, värnpliktig eller reservofficersaspirant.. » 5: •—

5) Beträffande åtnjutandet och utbetalandet av de ovan under 1), 2) och

3) omförmälda förmaner skall vad i gällande avlöningsförfattningar i angivna
avseenden stadgas angående lön äga tillämpning; skolande under tid,
varunder vederbörande är tjänstledig med skyldighet alt vidkännas avdrag
å lönen, sagda förmåner icke utgå.

6) Därest under 3) eller 4) avsedd personal under deltagande i flygning
skadas till följd av olycksfall, äger vederbörande under den tid, han jämlikt
gällande avlöningsförfattningar vid förhinder att tjänstgöra till följd av dylik
skada äger uppbära oavkortad lön, åtnjuta flygtillägg enligt de under 1) a)
för flygförare och flygspanare stadgade grunder, flygmekaniker dock med
avdrag av honom jämlikt 3) tillkommande mekanikerlillägg.

Förenämnda föreskrifter grunda sig på ett av chefen för flygvapnet till
försvarsväsendets lönenämnd avgivet förslag till bestämmelser beträffande
avlöningsförmåner åt viss personal under flygtjänst m. m. i fred. I skrivelse
den 17 december 1926 hade lönenämnden därefter till Kungl. Majit avgivit
förslag till ändrade grunder för de under flygtjänstgöring utgående särskilda
förmånerna, vilket förslag var avsett att provisoriskt tillämpas intill
dess i samband med den förestående regleringen av de militära pensionsfrå -

— 51

gonia prövning ägt runi av frågan angående beredande av skäligt understöd
åt personal, som under flygtjänstgöring drabbats av olycksfall, eller, där
sådant olycksfall medfört döden, åt den avlidnes efterlevande. I denna skrivelse
anförde lönenämnden, bland annat, följande:

För egen del vill lönenämnden till en början erinra örn, att de för närvarande
utgående flygtilläggen i huvudsak torde hava betraktats såsom premier
för de med fiygtjänslen förenade risker. Då riskerna i stort sett äro
desamma för all flygande personal, hava flygtilläggen i anslutning härtill
ansetts böra utgå med samma belopp lill en var i dylik tjänst sysselsatt beställningshavare.
Emellertid har nämnda betraktelsesätt ingalunda inneburit
ett medgivande av att flygtilläggen utgjorde full täckning för ifrågavarande
risker. Fastmera har nog den uppfattningen slagit igenom, att —
oavsett flygth läggen — staten måste anses hava skyldighet att, i händelse av
olycksfall under flygtjänsten, träda emellan med livräntor till skadade flygare
eller, då sådant olycksfall medfört döden, med livräntor och begravningshjälp
till den avlidnes efterlevande.

Lönenämnden ansluter sig också till sistnämnda uppfattning. Nämnden
håller alltså före, att de med flygtjänsten förenade risker i första hand böra
mötas genom vidtagande av sådana anordningar, att vid inträffande olycksfall
vederbörande personal eller dess efterlevande av staten i antydda former
beredas skäligt understöd. Denna angelägenhet synes emellertid vara av
beskaffenhet att böra ordnas i samband med den förestående regleringen av
de militära pensionsfrågorna.

Enligt lönenämndens förmenande skulle det varit önskvärt, att man, i avvaktan
på berörda angelägenhets ordnande, kunnat bibehålla de nuvarande
flygförmånerna oförändrade. Emellertid synes kostnaden för flygtilläggen i
beslutet om den nya försvarsorganisationen hava beräknats på grundval av
ett genomsnittligt belopp av 6 kronor örn dagen, därvid viss gradering avnämnda
tillägg torde hava förutsatts. I enlighet härmed har ock vederbörande
anslag för innevarande budgetår upptagits i riksstaten. Vid sådant förledande
och då flygtillägget för närvarande utgår med 10 kronor örn dagen,
lärer det vara ofrånkomligt att, för undvikande av att andra berättigade intressen
trädas för nära, snarast vidtaga en provisorisk reglering av ifrågavarande
tillägg.

Chefens för flygvapnet i sådant hänseende framställda förslag går ut på
ett så graderat flygarvode, att officerare skulle erhålla visst högre belopp,
underofficerare ett något lägre och manskapet ett ännu lägre.

Även om flygt illäggen hittills, i enlighet med vad ovan anförts, i huvudsak
betraktats såsom riskpremier, torde det icke böra förbises, att desamma
jämväl hava andra uppgifter. Sålunda lära de utgöra ett nödvändigt medel
att uppehålla och befordra flygvapnets rekrytering, liksom de ock måste
anses innebära ersättning för det med flygtjänsten förenade ansvarsfulla arbetet.

Ur vilkendera av ovannämnda synpunkter man än betraktar frågan, torde
man nödgas medgiva, att en gradering av flygtilläggen i förhållande till personalens
olika kvalifikationer, ansvar och tjänsteålder har fog för sig. Svårighet
föreligger däremot att vid flygtilläggens utmätande rättvist avväga de
olika synpunkterna mot varandra. I detta avseende synas vissa jämkningar
erforderliga i chefens för flygvapnet förslag. Det vill förefalla lönenämnden,
som örn man skulle nå ett mera tillfredsställande resultat, örn nian dels —-såsom ock flygstyrelsen i en under ärendets behandling inom nämnden dit
ingiven promemoria föreslagit — begränsar graderingen av det under första
utbildningstiden utgående flygarvodet så, all arvodet för såväl officerare

52

voin underofficerare därvid utgår med det av chefen för flygvapnet för underofficerare
föreslagna beloppet 150 kronor, dels ock, med beaktande av ovan
anförda synpunkter, vid graderingen av flygarvodet till den personal, som
genomgått nämnda utbildning, sammanför beställningshavare av löjtnants
och högre tjänstegrad till en grupp samt underlöjtnanter, fanjunkare och sergeanter
till en annan. Om man vill hålla sig inom ramen för de för ändamålet
beräknade anslagsmedel, torde man härvid icke kunna sätta flygarvodet
till personal inom förstnämnda grupp till högre belopp än 270 kronor.
Med utgångspunkt härifrån synes flygarvodet till övrig personal efter första
utbildningstiden kunna bestämmas till 210 kronor för underlöjtnant, fanjunkare
och sergeant, 150 kronor för fast anställt manskap och 120 kronor
för värnpliktig.

I förslag till militärt avlöningsreglemente m. m. har även 1930 års militäravlöningssakkunniga
upptagit frågan om flygtilläggen till behandling men
med hänsyn till frågans samband med de militära pensionsfrågorna icke
funnit lämpligt ifrågasätta någon ändring i grunderna för berörda ersättning.
De sakkunniga hava emellertid, i samband med upptagande till behandling
av väckt fråga om flygtillägg under kommendering till sådan tjänsteförrättning,
där flygning icke utföres men som avser utbildning i tjänstens
intresse, gjort följande uttalande av detta tilläggs karaktär.

Enligt de sakkunnigas åsikt lärer väl flygavlöningen i dess nuvarande form
få betraktas såsom en gottgörelse för tjänsten i luften, men det synes heller
icke oriktigt att även se densamma såsom en slags premie till den personal,
som överhuvud taget ägnar sig åt den förhållandevis mera riskfyllda flygtjänsten.
Från sistnämnda synpunkt synes det icke orimligt, att flygtilllägget
finge bibehålies under sådana kortare tjänstgöringsperioder, då flygning
icke kommer i fråga.

I fråga om ersättning till personal, som under flygtjänstgöring drabbats
av olycksfall, gäller följande. Därest beställningshavare skadats till följd
av sådant olycksfall och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra, äger han,
om olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön, så länge sjukdomen
varar, d. v. s. samma förmån, som enligt gällande avlöningsreglemente tillkommer
beställningshavare jämväl vid olycksfall i tjänsten under andra omständigheter
än flygtjänstgöring. Därjämte äger han under samma tid uppbära
flygtillägg — flygmekaniker dock med avdrag av honom tillkommande
mekanikertillägg — samt eljest utgående lärartillägg.

Frågan om de förmåner, som skola utgå för det fall, att under flygtjänstgöring
skadad beställningshavare nödgas avgå från tjänsten, har varit föremål
för utredning av 1921 års pensionskommitté, som i sitt den 22 maj 1925
avgivna betänkande med förslag till militär tjänstepensionslag framlagt förslag
i ämnet. Kommittén återger i sitt betänkande ett av försvarsväsendets
lönenämnd i ärendet avgivet utlåtande, i vilket erinras, hurusom i åtskilliga
fall genom beslut av riksdagen särskilda förmåner medgivits beställningshavare
vid försvarsväsendet, som avgått på grund av skada i tjänsten ådragen
under andra förhållanden än vid flygtjänstgöring. Dessa beslut hade
inneburit, att vederbörande medgivits att utöver eljest utgående pension och
fyllnadspension uppbära jämväl pensionsförbättring, en förmån vilken an -

— 53 —

nars allenast utginge till den, som avginge efter uppnådd åldersgräns. Enligt
pensionskommitténs förslag skulle rätt att vid avgang fran tjänsten komma
i åtnjutande av tjänstepension tillkomma, bland annat, den, som träffats av
skada eller olycksfall i tjänsten och till följd därav befunnits oförmögen för
framtiden att behörigen sköta sin tjänst. Pensionen skulle i sådant lall utgå
med det belopp, som motsvarade det för beställningshavaren vid liden för
olycksfallet gällande pensionsunderlaget.

Enligt dessa förslag till bestämmelser skulle alltså den, som under flygtjänstgöring
blivit så svårt skadad att han måst avgå från tjänsten oavsett
levnads- och tjänsteår äga erhålla fulla pensionsförmåner. Sålunda föreslogs
icke högre pensionsförmån för den, som nödgats avgå fran tjänsten på grund
av skada under flygtjänstgöring än för den, som måst avgå på grund av under
annan tjänsteutövning iråkad skada.

Pensionskommitténs förslag föranledde icke framställning till riksdagen
från Kungl. Maj:ts sida. Enligt uttalande av chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet den 4 september 1926 hade den fortsatta utredningen
av den militära tjänstepensioneringen ansetts lämpligen böra vila, intill dess
Kungl. Majit och riksdagen haft tillfälle taga slutlig ståndpunkt tili frågan,
om vilka principer borde ligga till grund för tjänstepensionering inom den
allmänna civilförvaltningen. Sedan denna fråga blivit avgjord genom beslut
av 1934 års riksdag, har 1935 års riksdag (jfr riksdagens skrivelse nr 203)
godkänt förslag till militärt tjänstepensionsreglemente, varefter Kungl. Majit
den 17 maj 1935 utfärdat reglemente angående tjänstepension för befattningshavare
vid försvarsväsendet (S. F. S. nr 167). Enligt sistnämnda reglemente
äger den, som träffats av skada eller olycksfall i tjänsten, därest det behörigen
styrkes, att han på grund härav är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst, samt, därest han icke lämpligen prövas
kunna tjänstgöra i annan befattning i försvarsväsendet, till vilken han må
vara pliktig låta förflytta sig, komma i åtnjutande av invalidpension, fastställd
till ett belopp motsvarande det för beställningshavaren vid avgången
gällande pensionsunderlaget. Andra än nu angivna förmåner utgå icke enligt
militära tjänstepensionsreglementet till personal, som skadats till följd
av olycksfall under flygtjänstgöring.

Ifrågavarande personal omfattas jämväl av bestämmelserna i, beträffande
officerare och underofficerare, 1916 års olycksfallsförsäkringslag, och, beträffande
manskap, 1927 års militärersättningsförordning. Ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen torde emellertid endast undantagsvis komma
i fråga, enär sådan ersättning allenast utgår i den man densamma överstigei
vad vederbörande är berättigad erhålla på grund av annan författning, exempelvis
gällande avlönings- eller pensionsreglemente. Till manskap utgår ersättning
enligt 1927 års militärersättningsförordning, så snart för fast anställd
anställningen och för värnpliktig tjänstgöringen upphört. I ersättning utgives
under sjukdomstiden dels kostnaden för erforderlig läkarvård jämte
läkemedel m. m., dels ock sjukpenning uppgående till högst 5 kronor 50 öre
för dag. Sedan det egentliga sjukdomstillståndet upphört och skadan visat

54 —

sig medföra kvarstående men, utgives ersättning i form av livränta med belopp,
bestämt med hänsyn till den skadades årliga arbetsförtjänst och graden
av invaliditeten. Högsta livränta till fast anställd utgår med 2,000 kronor
om året och till värnpliktig med 1,440 kronor.

Därest beställningshavare omkommit till följd av olycksfall under flygtjänstgöring
och han varit ansluten till någon av de för militär personal avsedda
änke- och pupillkassorna, utgår till hans efterlevande hustru och barn
årlig pension enligt vederbörande kassas reglemente med samma belopp, som
skulle utgått om beställningshavaren avlidit av annan anledning än olycksfall
i tjänsten. Sedan emellertid 1936 års riksdag godkänt förslag till reglemente
angående familjepension för efterlevande till befattningshavare i statens
tjänst (allmänna familjepensionsreglementet) och detta trätt i kraft,
komma nya bestämmelser för pensionering av efterlevande hustru och barn
till befattningshavare vid försvarsväsendet att tillämpas. Förenämnda av
riksdagen godkända förslag innehaller emellertid icke särskilda föreskrifter
angående ersättning till efterlevande efter vid flygolyckor omkomna beställningshavare,
utan kommer enligt förslaget ersättning att utgå till dessa med
samma belopp, som tillkommer efterlevande efter den, vilken avlidit av annan
anledning.

Omkommen flygpersonals efterlevande kunna även erhålla ersättning i
anledning av inträffade olycksfall efter prövning av riksförsäkringsanstalten,
beträffande efterlevande till officerare och underofficerare enligt 1916
års olycksfallsförsäkringslag och beträffande fast anställt manskap och
värnpliktiga enligt 1927 års militärersättningsförordning.

Enligt dessa författningar utgår begravningshjälp med en tiondedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock minst 100 kronor. Vidare utgår livränta
till änka med belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst,
och till varje den avlidnes barn, som ej fyllt 16 år, med belopp
motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten. Slutligen utgår till den
avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller till båda
gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen
beroende, en livränta å ett årligt belopp, motsvarande värdet av det
underhåll, de av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes
arbetsförtjänst. Vid fastställande av begravningshjälp och livränta gäller
enligt olycksfallsförsäkringslagen, att belopp, varmed den årliga arbetsförtjänsten
överstiger 3,000 kronor, icke tages i beräkning. Samma är förhållandet
enligt militärersättningsförordningen, då fråga är örn vid försvarsväsendet
fast anställt manskap. Beträffande värnpliktiga åter antages arbetsförtjänsten
uppgå till vissa särskilda, i förordningen angivna belopp för
olika kategorier av värnpliktiga. I följd av angivna bestämmelser utgör det
högsta beloppet för till exempel livränta till änka enligt olycksfallsförsäkringslagen
750 kronor. Samma livräntemaximum är fastställt enligt militärersättningsförordningen
för änka eller fast anställt manskap. Det högsta
livräntebelopp, som enligt nämnda förordning kan utgå till änka efter värnpliktig,
utgör 540 kronor.

— 55 —

Därest omkommen flygare varit delägare i någon av de för försvarsväsendets
personal avsedda änke- och pupillkassorna, utgår, såsom förut nämnts,
pension till hans efterlevande enligt vederbörande kassas bestämmelser. På
grund av föreskrift i olycksfallsförsäkringslagen medför åtnjutande av dylik
pension jämte av staten bestritt dyrtidstillägg därå viss reducering av enligt
lagen utgående livränta.

De förmåner, som enligt ovan angivna grunder utgått till efterlevande änkor
och barn efter under flygtjänstgöring omkommen personal, hava emellertid
i vissa fall genom särskilda beslut av riksdagen höjts genom beviljande
av pension å allmänna indragningsstaten. Sådan tilläggspension har sålunda
i några fall beviljats änka efter officer till så stort belopp, att detsamma
jämte från änke- och pupillkassa utgående pension skulle uppgå till

l, 500 kronor. Änka med minderåriga barn har härvid tillerkänts barntilllägg
beräknade efter ett belopp av 300 kronor för varje barn. Änka efter en
korpral tillerkändes av 1927 års riksdag en pension å 408 kronor att atnjutås
jämte från riksförsäkringsanstalten utgående livräntebelopp å 600 kronor.
1928 års riksdag beviljade vidare en änka efter en fänrik i flottans reserv
en tilläggspension å 456 kronor utöver livränta fran riksförsäkringsanstalten
å 750 kronor och 1930 års riksdag har tillerkänt en änka efter underlöjtnant
i reserven enahanda tilläggspension. En änka efter en furir vid flygvapnet
tiar vidare genom beslut vid 1933 års riksdag tillerkänts pension med 252
kronor utöver från riksförsäkringsanstalten utgående livränta å 750 kronor.
Genom beslut av 1935 års riksdag har en änka efter en löjtnant vid flygvapnet,
utöver henne tillkommande pension från arméns familjepensionskassa
500 kronor och livränta från riksförsäkringsanstalten 750 kronor, beviljats
en årlig pension av 504 kronor, varjämte en änka efter en löjtnant
i Göta livgarde enligt 1936 års riksdags beslut utöver livränta å 750 kronor
från riksförsäkringsanstalten erhållit en årlig pension av 756 kronor.

Slutligen må nämnas, att riksdagen år 1923 medgivit, att dödsboet efter
militär beställningshavare, som avlidit till följd av skada ådragen under
flygning i tjänsten, må, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, tillerkännas
begravningshjälp, överstigande det enligt vederbörligt avlöningsreglemente
utgående beloppet av sådan förmån.

Därjämte har riksdagen i åtskilliga fall beviljat pension fran allmänna indragningsstaten
till efterlevande föräldrar efter omkomna militärflygare,
varierande mellan 492 och 600 kronor.

Frågan om ersättning till flygvapnets personal i anledning av olycksfall

m. m. har även i annat sammanhang varit föremål för riksdagens prövning.
I motion till 1929 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit begära utredning av frågan om ersättning till vid flygvapnet anställda
vid olycksfall m. ro. Bankoutskottet, som icke fann sig kunna biträda det i
motionen framställda förslaget, framhöll, bland annat, följande.

Motionärens förslag innebure, att frågan örn ersättning vid invaliditet eller
dödsfall på grund av flygolycka snarast skulle gilias till föremål för utredning
och förslag. Nämnda fråga hade emellertid till följd av statsmakter -

— 56

nas tidigare intagna ställning därtill kommit att bliva nära förbunden med
frågan om flygpersonalens särskilda förmåner under flygtjänstgöring. De
nuvarande provisoriska flygtilläggen vore nämligen avsedda att utgå intill
dess i samband med regleringen av de militära pensionsfrågorna prövning
ägt rum av frågan angående beredande av skäligt understöd åt personal,
som drabbats av olycksfall, eller, där sådant olycksfall medfört döden, åt
den avlidnes efterlevande. Med hänsyn härtill läte det sig näppeligen göra,
att såsom motionären förutsatt, upptaga sistberörda spörsmål till prövning och
definitivt avgörande, utan att det förstnämnda spörsmålet samtidigt bragtes
till en slutgiltig lösning. Enligt utskottets mening borde heller icke ett
ståndpunktstagande i sistnämnda båda frågor lämpligen ske före de militära
pensionsfrågornas lösning.

Motionen vann icke riksdagens bifall.

RuGalandeS8 föreskrifter angående flygtillägg, vilka meddelades i kungl, brevet den

23 december 1926, hava förklarats vara av provisorisk karaktär och skulle
flygtilläggen i dess nuvarande form endast utgå, intill dess i samband med
regleringen av de militära pensionsfrågorna prövning ägt rum av frågan
angående beredande av skäligt understöd åt personal, som drabbats av
olycksfall vid flygning eller, där sådant olyckfall medfört döden, åt den avlidnes
efterlevande. Numera hava tjänstepensionsförhållandena för försvarsväsendets
personal ordnats och även frågan om familjepension blivit i
huvudsak reglerad. Spörsmålet om beredande av särskild ersättning åt vid
flygolyckor skadad personal eller, vid dödsfall, deras efterlevande, har emellertid
icke i samband därmed upptagits till särskild prövning. Det synes
för närvarande icke heller vara avsett att vidtaga ändringar i grunderna för
flygtilläggs utgående. Enligt 1936 års försvarsbeslut har nämligen — så vitt
framgår av kostnadsberäkningarna för flygvapnets övningar —- förutsatts,
att särskilda förmåner under flygtjänstgöring skulle komma att utgå enligt
nu gällande grunder. Det torde i detta sammanhang få erinras därom, att
enligt flygvapnets räkenskaper för budgetåret 1935/1936 i kostnader för
flygtillägg utgått tillhopa 609,109 kronor 67 öre. Motsvarande kostnader
enligt den nya försvarsorganisationen hava beräknats till 1,630,000 kronor.

Generella grunder efter vilka ersättning bör utgå till omkommen flygpersonals
efterlevande hava emellertid hittills icke fastställts, ehuruväl
pensionsförhållandena för försvarsväsendets personal såsom förut nämnts
blivit reglerade, utan har riksdagen efter framställning från vederbörande
prövat varje särskilt fall med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.
Visserligen hava framställningar i sådant syfte hittills av riksdagen
bifallits, men kvar står dock ett visst osäkerhetstillstånd för flygpersonalens
anhöriga, så länge åtgärder icke äro vidtagna för att i görligaste
mån trygga dessas ställning vid olycksfall med invaliditet eller dödlig utgång
till följd under en verksamhet, vilken innebär avsevärt större olycksfallsrisker
än annan sysselsättning i statens tjänst. Flygvapnets utbyggande
enligt 1936 års försvarsbeslut kommer emellertid att medföra en

— 57 —

avsevärd ökning av antalet flygningar och av den i flygtjänst sysselsatta
personalen. Därav kan givetvis en stegring i antalet olycksfall bliva följden,
ett förhållande som i sin tur kan medföra, att de fall, då framställningar
komma att göras till riksdagen örn särskilt understöd, ävenledes
bliva talrikare än hittills varit fallet. De ekonomiska konsekvenserna för
statsverket av dessa förhållanden kunna därför också bliva betydligt
kännbarare än vad de för närvarande äro.

Revisorerna vilja även erinra därom, att riksdagen vid särskilda tillfällen
framhållit önskvärdheten av att enhetliga grunder kunde genomföras
för beviljande av understöd åt genom olyckshändelse under flygtjänstgöring
omkomna militära befattningshavares efterlevande.

I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna, utan att närmare
ingå på frågan örn de nuvarande flygtilläggen kunna anses väl avvägda
med hänsyn till de med desamma avsedda syftemålen, framhålla, att enligt
revisorernas uppfattning den till flygtjänst kommenderade personalens
särskilda förmåner synas även böra omfatta särskild ersättning i form av
livräntor, avsedda att utgå dels till beställningshavaren själv, därest han
till följd av invaliditet ådragen vid olycksfall under flygtjänstgöring nödgas
avgå ur tjänst, dels till efterlevande, därest sadant olycksfall medfört
döden. Frågan om denna ersättning sammanhänger givetvis med frågan
örn övriga särskilda förmåner, som kunna anses böra utgå till i flygtjänstgöring
sysselsatt personal. Med hänsyn härtill och ovan angivna förhallanden
anse revisorerna, att bestämmandet av formen för särskild ersättning
under flygtjänstgöring snarast möjligt bör bliva föremål för en allsidig
utredning.

§ 15.

Bestämmelser örn tjänstgöringstraktamente under tjänstgöring å annanTraktamentsort
inom Sverige än den ordinarie förläggnings- eller tjänstgöringsorten tjänsteförhava
meddelats för befattningshavare vid försvarsväsendet i 8 kap. kungl. ntroä^tn^“|t
kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 260) med vissa tilläggsbestämmelser till
avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid
försvarsväsendet och avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för
fast anställt manskap vid försvarsväsendet, för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen
i 5 § kungl, kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser
till avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, och för befattningshavare vid kommunikationsverken i
1 § avd. E kungl, kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 529), angående vissa
tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343)
för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk, sådant delta förfatlningsrum lyder enligt kungl, kungörel -

58 —

sen den 20 juli 1925 (nr 361). Enligt dessa föreskrifter utgår traktamentsersättning
vid tjänstgöring å annan ort än förläggnings- eller ordinarie
tjänstgöringsorten under de första 15 dygnen med vissa angivna belopp,
medan ersättningen för tiden därefter nedsättes i regel till hälften eller,
därest beställningshavaren icke har eget hushåll, reduceras än ytterligare.

För beräkning av motsvarande ersättning vid tjänstgöring å ort utom
Sverige hava däremot generella föreskrifter icke utfärdats, utan har
Kungl. Maj:t vid meddelande av tillstånd till tjänstgöring utomlands från
fall till fall fastställt de traktamentsbelopp, som under sådan tjänstgöring
må utgå. Traktamentsersättningen har därvid av Kungl. Maj:t bestämts
i anslutning till en inom finansdepartementet uppgjord, den 7 december
1929 daterad promemoria, däri, bland annat, upptagits i nedanstående
tablå närmare angivna traktamentsbelopp, vilka ansetts böra tillkomma
befattningshavare vid tjänstgöring inom vissa främmande länder.

1	För befattningshavare enligt all-
J	männa resereglementets klass
	I A	I B	II C och
			lägre
Estland, Finland, Lettland, Lithauen, Danzig .. dag	18	16	14
natt	8	7	6
Summa	26	23	20
Belgien, Polen, Schweiz, Tjeckoslovakien ...... dag	23	20	17
natt	10	9	8
Summa	33	29	25
Danmark, Frankrike, Italien, Norge, Tyskland, Öster-
rike........................................ dag	27	24	20
natt	13	11	10
Summa	40	35	30
Holland, Portugal, Spanien......... dag	30	27	24
natt	15	13	11
Summa	45	40	35
England ......................... dag	38	32	27
natt	17	15	13
Summa	55	47	40
Amerikas Förenta Stater.......... dag	54	47	40
natt	26	23	20
Summa	80	70	60

Sålunda angivna belopp skulle emellertid, enligt vad i promemorian
förutsatts, allenast gälla för kortare vistelse i respektive länders huvudstäder
och med dessa i dyrhetshänseende jämställda orter, medan däremot,
bland annat, vid längre tids vistelse å samma ort beloppen skulle i skälig
omfattning reduceras.

Vid granskning av flygstyrelsens räkenskaper för budgetåret 1935/1936
hava revisorerna iakttagit, att till löjtnanten S. utbetalats traktamentsersättning
för tjänstgöring vid tyska flygvapnet i Lechfeld under tiden 7 mars—

— 59 —

7 april 1936 efter 30 kronor för dygn. Som stöd för utbetalningen har
åberopats kungl, brev den 7 februari 1936 angående beordrande av två
officerare ur flygvapnet att företaga en studieresa till Tyskland, däri, bland
annat, medgivits, att S. finge under högst en månad bedriva studier vid en
bombkurs i Lechfeld och därunder åtnjuta, bland annat, traktamentsersättning
med 30 kronor för dygn. Vidare har med stöd av särskilda kungl,
brev till förste flygingenjören K. och till civilingenjören B. utbetalats, bland
annat, traktamentsersättning till K. för förrättning i London under tiden
27 maj—20 juni 1935 efter 40 kronor för dygn och till B. för förrättning
å samma ort under tiden 29 januari—-18 februari 1936 ävenledes efter 40
kronor för dygn.

Av förenämnda utbetalningar och till stöd för desamma liggande nådiga
brev framgår sålunda, att förrättningsmän, vilka tjänstgjort å samma ort
utomlands under längre perioder, i ett fall 32 dagar och i andra 25 respektive
21 dagar, uppburit traktamentsersättning med samma belopp för dygn
under hela tjänstgöringsperioden.

Anledningen till att traktamentsersättning under tjänstgöring å annanRevisoremas
ort inom Sverige än förläggningsorten nedsättes till beloppet efter viss tids nttalan torde vara att söka däri, att förrättningsmän vid längre tids vistelse
å samma ort har möjlighet att ordna sitt uppehälle på ett i ekonomiskt avseende
mera fördelaktigt sätt än vad som kan äga rum, därest vistelsen omfattar
allenast en kortare tidsperiod. Då dessa skäl i regel torde vara för
handen även vid förrättningar utomlands, torde det få anses skäligt, att
traktamentsersättningen — såsom ock förutsatts i förenämnda promemoria
—- vid längre tids vistelse å samma ort utom riket i skälig omfattning
reduceras.

Det vill synas revisorerna som borde traktamentsbeloppen vid längre tids
tjänstgöring å samma ort även utomlands efter viss tid nedsättas och därvid,
med nödiga modifikationer, de inom riket gällande bestämmelserna i
huvudsak tillämpas.

§ 16.

I 4 § avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och Fjärde flygunderofficerare
samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid mera" k nagl.
försvarsväsendet stadgas, att för beställning, som jämlikt 2 § 1 mom. i sam- Jämtlands
ma reglemente tillsättes genom fullmakt eller konstitutorial, lön utgår enligtföriäggningsvederbörlig
under 5 § införd löneplan, vilken för varje lönegrad upptager ort.
en eller flera löneklasser med särskilda, för olika ortsgrupper fastställda
lönebelopp, samt att fördelningen av vederbörande orter mellan de sju ortsgrupper,
som upptagits i de under 5 § införda löneplaner, fastställes av Kungl.

Majit på grundval av utredning rörande de för orterna gällande allmänna
levnadskostnaderna. Ortsgrupperna benämnas med bokstäverna A till och
med G, varvid A betecknar billigaste och G dyraste ortsgrupp.

— 60 —

I 1 kap. 4 § av kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 260) med vissa tilläggsbestämmelser
till förenämnda officersavlöningsreglemente samt avlöningsreglementet
för fast anställt manskap vid försvarsväsendet stadgas följande:

1. Med beställningshavares förläggningsort förstås, där annat icke följer
av stadgandena i 2 och 3 morn., den ort (fästning), där det truppförband eller
den del av sådant, beställningshavaren tillhör, har sin stadigvarande förläggning.
Med truppförband likställes stab, kår, anstalt och dylikt.

Beställningshavare vid flottan anses hava sin förläggningsort å den ort, där
den flottans station han tillhör är belägen, eller å den ort, där hans ordinarie
tjänstgöring eljest är förlagd.

2. För beställningshavare, som på grund av innehavande beställning eller
på grund av placering i viss befattning eller därmed likställt förordnande
eller kommendering har särskild tjänstgöringsort sig anvisad, anses denna
ort såsom förläggningsort.

3. Därest Kungl. Maj:t genom allmän föreskrift eller för särskilt fall meddelad
bestämmelse förklarat, att den, som för längre tid beordras eller kommenderas
till tjänstgöring å annan ort än den i 1 eller 2 mom. angivna förläggningsorten,
skall anses därvid fullgöra ordinarie tjänstgöring, betraktas
förstnämnda ort under tiden för berörda tjänstgörings fullgörande såsom förläggningsort.

4. Är beställningshavare bosatt utom förläggningsorten, räknas jämväl
boningsorten till förläggningsorten.

Enligt 1925 års försvarsbeslut inrättades ett särskilt flygvapen, vilket successivt
uppsattes under åren 1926—1929. Flygförbandens indelning och
förläggning efter beslutets genomförande var följande:

Första flygkåren (F 1) Västerås

Andra flygkåren (F 2) Hägernäs-Karlskrona

Tredje flygkåren (F 3) Malmen

Fjärde flygkåren (F 4) Östersund (Frösön)

Flygskolkåren (F 5) Ljungbyhed.

Enligt den vid innevarande års riksdag beslutade försvarsordningen skola
flygstridskrafterna indelas och förläggas sålunda:

Kungl. Västmanlands flygflottilj (F 1) Västerås
Kungl. Västgöta flygflottilj (F 6) Karlsborg

Kungl. Jämtlands flygflottilj (F 4) Östersund

Kungl. Värmlands flygflottilj (F 7) Karlstad

Kungl. Svea flygflottilj (F 8) Barkarby

Kungl. Östgöta flygflottilj (F 3) Malmen

Kungl. Koslagens flygflottilj (F 2) Hägernäs

Kungl. Flygkrigsskolan (F 5, FKS) Ljungbyhed.

Genom kungörelse den 28 juni 1935 (nr 425) har Kungl. Maj :t jämlikt bestämmelserna
i avlöningsreglementena för nyreglerade verk samt för försvarsväsendet
fastställt fördelning av orterna i riket å de i nämnda reglementen
upptagna ortsgrupperna. Enligt denna fördelning tillhör staden
Västerås ortsgruppen F, Viggbyholm med Hägernäs ortsgruppen E, Karlskrona
ortsgruppen E, Malmen (Malmslätt) ortsgruppen D, Linköpings stad

— 61

ortsgruppen E, och Ljungbyhed ortsgi''uppen A. Staden Östersund tillhör
ortsgruppcn G, Frösön (Jämtland) ortsgruppen C, Frösö sjukhus vid Östersund
samt delarna av byarna Mällbyn, Mjälle och Östberg ortsgruppen G samt
Frösö lägerplats ortsgruppen D.

För törsta flygkårens och flygskolkårens personal har lönen utgått med
hänsyn till de ortsgrupper, till vilka kårernas förläggningsorter, Västerås och
Ljungbyhed, varit hänförda, således, vad angår budgetåret 1935/1936 efter
ortsgrupperna F respektive A. Beträffande personalen vid andra och tredje
flygkårerna har i visst hänseende undantag gjorts från regeln, att lönen skall
beräknas efter förläggningsortens ortsgrupp. Till följd av bostadsbrist i
Hägernäs och i dess omedelbara närhet hava flertalet beställningshavare vid
kårens huvuddel alltsedan den 1 oktober 1929, då densamma förlädes till
Hägernäs, måst förbliva bosatta å dyrare orter utom förläggningsorten, företrädesvis
i Stockholm eller Djursholm. Med hänsyn härtill har Kungl. Majit
genom årliga återkommande beslut — för tiden den 1 juli 1935 30 juni 1936

genom brev den 23 maj 1935 — bemyndigat flygstyrelsen att efter prövning
av varje särskilt fall medgiva, att till flygvapnet hörande beställningshavare
vid andra flygkårens till Hägernäs förlagda del ävensom dit kommenderad
beställningshavare, vilken förklarats skola anses fullgöra ordinarie tjänstgöring
därstädes, finge, såframt bostad å förläggningsorten icke kunnat beredas
honom och han fördenskull måst bibehålla eller anskaffa bostad å dyrare
ort, tills vidare intill dess bostad å Hägernäs kunde beredas beställningshavaren
komma i åtnjutande av lön med belopp, som fastställts för den ortsgrupp,
vartill den dyrare bostadsorten vore att hänföra.

Likaså har Kungl. Majit den 23 maj 1935 bemyndigat flygstyrelsen medgiva,
att beställningshavare vid tredje flvgkåren och centrala flygverkstaden
å Malmen, vilka på grund av bostadsbrist därstädes måst bosätta sig i Linköping,
finge, såframt bostad å förläggningsorten icke kunnat beredas och
vederbörande fördenskull måst anskaffa bostad i Linköping, tills vidare
intill den 1 juli 1936 komma i åtnjutande av lön efter staden Linköpings ortsgrupp
(E).

Enligt kungl, brev den 12 mars 1926 skulle Frösö läger med tdlhorande
byggnader på vissa villkor överlämnas till förvaltning av flygstyrelsen från
och med den 1 juli samma år. Alltsedan flygvapnets upprättande från och
med sagda dag har emellertid Östersund framstått såsom förläggningsort
för fjärde flygkåren — numera Kungl. Jämtlands flygflottilj — ehuru detta
flygförband i sin helhet varit stationerat å Frösö läger, förutvarande övningsplats
för Jämtlands fältjägarregemente och beläget på 10 kilometers avstånd
från staden Östersund.

Uppfattningen att Östersund i allt fall skulle vara flygkårens förläggningsort
har medfört, att de vid flygkåren placerade beställningshavarna ävensom
till flygkåren från andra försvarsgrenar för längre tid kommenderad
personal erhållit lön efter dyrortsgruppen G (Östersund) i stället tor efter
dyrortsgruppen D (Frösön). Vidare har personalen vid detta flygförband
kommit i åtnjutande av sådant provisoriskt dyrortstillägg, som enligt kungö -

— 62 —

reisen den 15 juni 1935 (nr 407) tillerkänts befattningshavare i statens tjänst
med stationerings- eller förläggningsort å vissa orter med särskilt dyra levnadskostnader,
till vilka, bland annat, räknats Östersunds stad. Tillägget
utgår med belopp, motsvarande löneskillnaden mellan två näst efter varandra
följande ortsgrupper inom vederbörande löneklass.

Skillnaden mellan lön beräknad efter G-ort och lön efter D ort till vid fjärde
flygkåren placerade beställnings- och befattningshavare — med undantag
för personal i reserven och från andra försvarsgrenar till flygkåren kommenderade
beställningshavare, vilka senare uppbära på stat utgående lön
från egna truppförband — utgör för budgetåret 1935/1936 9,978 kronor 87
öre. Det provisoriska dyrortstillägget för samma tid uppgår till 3,326 kronor
29 öre. Härtill kommer det å nämnda löneförmåner belöpande dyrtidstilllägget,
vilket kan beräknas till omkring 1,000 kronor för budgetåret. Flygkårens
personal har sålunda för nämnda budgetår uppburit över 14,000 kronor
utöver vad som skulle hava tillkommit densamma, därest löneförmånerna
utgått efter den för Frösö läger fastställda ortsgruppen D.

Då ifrågavarande personals placering i dyrortshänseende måste anses innebära
ett avsteg fran i gällande avlöningsförfattningar allmänt vedertagna
principer, hava revisorerna ansett sig böra genomgå de vid behandling av
förläggnings- och därmed sammanhängande frågor beträffande kåren gjorda
uttalandena.

I proposition nr 50 till 1925 års riksdag omförmälde chefen för försvarsdepartementet,
att han latit sakkunniga inom departementet företaga en
överarbetning av det av försvarsutskottet vid 1924 års riksdag framlagda
förslaget. Enligt detta förslag skulle flygvapnet uppdelas å fyra kårer, förslagsvis
förlagda å följande orter, nämligen 1. kåren i Uppsala, 2. kåren i
Västerås-Hägernäs, 3. kåren å Malmen-Karlsborg och 4. kåren i Östersund.
En självständig för den första flygarutbildningen avsedd flygskola under
egen chef skulle förläggas till Ljungbyhed.

I fråga om flygvapnets förläggning gjordes följande uttalande:

Beträffande förläggningsorterna torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att
framdeles efter ytterligare prövning fatta beslut. Här redogöres för det re sultap

vartill undersökningarna i denna fråga hittills lett. ---— För 4.

flygkåren föreslås Frösön invid Östersund såsom förläggningsort. Lämpligt
flygfält kan utan större kostnad anordnas på förutvarande Frösö läger, varlämte
mindre sjöflygplats bör anordnas i närheten härav. Erforderligt förJäggningsutrymme
torde kunna beredas i kvarstående byggnader å sagda läger,
varvid dock vissa ombonings- och reparationsarbeten erfordras.° Härlorutom
mäste en del byggnadsåtgärder vidtagas, såsom uppförande av
hangar, förråd, verkstad, garage m. m.

I propositionens »sammanfattning» anges »huvuddragen av flygvapnets organisation».
Enligt denna uppdelas flygvapnet på fyra kårer, förslagsvis förlagda
å följande orter, nämligen 1. kåren i Uppsala, 2. kåren i Västerås-Hägernäs,
3 kåren å Malmen-Karlsborg och 4. kåren i Östersund. En självständig
för den första flygarutbildningen avsedd flygskola skulle förläggas
till Ljungbyhed.

— 63 —

I fråga om huvuddragen av flygvapnets organisation anslöt sig första särskilda
utskottet i utlåtande nr 1 till det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.

1 sin redogörelse härför anförde utskottet bland annat: »Flygvapnet uppde las

å fyra kårer, förlagda å följande orter, nämligen 1. kåren i Uppsala, 2.
kåren i Västerås-Hägernäs, 3. kåren å Malmen-Karlsborg och 4. kåren i Östersund
(Frösön). En självständig, för den första utbildningen avsedd flygskola
under egen chef förlägges till Ljungbyhed.»

I skrivelse nr 310 meddelade riksdagen sitt beslut beträffande försvarsväsendets
ordnande. I fråga om huvuddragen för flygvapnets organisation
anförde riksdagen, bland annat, följande:

Flygvapnet uppdelas å fyra kårer, förlagda å följande orter, nämligen 1.
kåren i Uppsala, 2. kåren i Västerås-Hägernäs, 3. kåren å Malmen-Karlsborg
och 4. kåren i Östersund.

I sin skrivelse angående flygvapnets medelsbehov för budgetåret 1927/1928
hade flygstyrelsen gjort framställning om anvisande av medel för ordnandet
av officerares och underofficerares inkvartering å vissa förläggningsorter
samt anfört, bland annat, följande:

Enligt 1925 års försvarsorganisation hade till flygvapnet överlämnats en
del armén förut tillhöriga etablissemang för förläggning av flygvapnets
truppförband och anstalter. Vid beräkningen av engångskostnaderna^ för
vapnets organisation hade vissa belopp upptagits för inredande och iståndsättande
av äldre byggnader, avsedda för inrymmande av ogifta befälspersoner
och manskap. Beträffande gifta officerare och underofficerare syntes
man däremot hava dels räknat med tillgång av bostäder i den allmänna hyresmarknaden,
dels ock utgått därifrån, att de bostadslägenheter, som tillhörde
ovanberörda etablissemang, skulle vid överlämnandet vara i beboelig!
skick och följaktligen icke tarva mera omfattande reparationer.

Emellertid hade det visat sig å ena sidan, att bostadsbrist förelåge å vissa
platser i främsta rummet Ljungbyhed och Frösön, där det befunnits omöjligt
att förhyra lägenheter för ifrågavarande ändamål, samt å andra sidan,
att befintliga, kronan tillhöriga bostadshus vid närmare undersökning varit
i behov av synnerligen omfattande reparationer för att fylla rimliga anspråk
på komfort och hygien. Därtill bomme, att i en del gamla byggnader efter
reparationsarbetenas igångsättande yppats så betänkliga brister, att så gott
som fullständig ombyggnad blivit nödvändig.

På grund av nämnda bostadsbrist hade flygstyrelsen sett sig nödsakad
att i möjligaste mån utnyttja de statens byggnader, som lämpligen kunde inredas
till bostäder för gift personal.

Sålunda avsåges å Ljungbyhed i den s. k. arrendatorsbostaden vid Herrevadskloster,
vilken ursprungligen beräknats inrymma endast en familj, att
ordnas två lägenheter för officerare; en bostadsbyggnad för ogifta inom
Norra skånska infanteriregementets förutvarande etablissemang skulle inredas
till fyra lägenheter för gifta underofficerare, varjämte tre av chefen
för första arméfördelningen förhyrda bostadslägenheter i gamla sjukhuset
vid Nybro skulle ombonas och förses med vatten-, avlopps- och elektriska
ledningar.

Å Frösön vore förhållandena jin ogynnsammare. På denna plats tillkommo
de olägenheter, som vållades av klimatiska förhållanden. Med undantag
av byggnaderna vid Kungsgården (Frösö remontdepå), vilka varit bebodda
året inut, hade bostadslägenheterna där endast varit avsedda flir som -

64 —

marbruk. Visserligen hade lägeretablissemanget år 1916 undergått en del
reparationer för att möjliggöra vinterförläggning därstädes av trupp under
kortare perioder, men därvid hade bostadslägenheterna kommit i andra hand,
alldenstund det främst gällt att vinterbona de byggnader, som skulle mottaga
truppförläggning. Dessutom vore att märka, att de byggnader, som nu
avsåges till bostadslägenheter, endast i ringa grad tagits i anspråk för vinterskolorna
och följaktligen ej ombonats i samma utsträckning som de övriga.

För inkvartering av gifta officerare hade man å Frösön att tillgå remontdepåns
bostadslägenheter, bestående av Kungsgårdens corps de logis och flygelbyggnad.
Den förra inrymde en lägenhet, för stor för en och för liten
för två familjer. Den senare innehölle bostad för fodermarsk samt dessutom
bryggstuga. I båda fallen erfordrades alltså ombyggnad för ordnande
av två lägenheter i corps de logiet, försedda med värmeledning, samt en i
flygelbyggnaden. Därtill bomme, att det förra efter arbetenas igångsättande
befunnits så illa medfaret, att väsentligt utökade reparationsåtgärder blivit
nödvändiga. För åstadkommande av ytterligare bostadslägenheter funnes
ingen annan utväg än att inreda dylika i sådana byggnader å Frösö läger,
som kunde för ändamålet avstås. Sålunda avsåges förutvarande officersbyggnaden
på östra lägret inrymmande mässlokaler och enkelrum för
ogifta, men ej fullständigt vinterbonad, att ombyggas till fyra lägenheter
samt en del andra småbyggnader att inredas och ombonas.

På grund av ovannämnda förhållanden, vilka vid tidpunkten för uppgörandet
av de kostnadsförslag, som lagts till grund för beräknandet
av engångskostnaderna för flygvapnets organisation, icke kunnat förutses
eller överblickas, vore det icke möjligt att genomföra de för inkvarteringens
ordnande erforderliga åtgärderna med anlitande enbart av nu tillgängliga
medel.

Enligt av flygstyrelsen verkställd utredning uppginge kostnaderna för här
berörda arbeten å Ljungbyhed till 45,000 kronor, varav c:a 30,000 kronor
kunde utgå av för ändamålet anvisade anslag. Å Frösön droge de oundgängligen
erforderliga åtgärderna en kostnad av c:a 75,000 kronor, varav c:a

38,000 kronor kunde bestridas av disponibla anslagsmedel. Följaktligen förefunnes
ett behov av sammanlagt (15,000 + 37,000 =) 52,000 kronor.

Kungl. Maj :t föreslog riksdagen att för ordnande av officerares och underofficerares
inkvartering å vissa förläggningsorter för budgetåret 1927/1928
anvisa ett extra reservationsanslag av 52,000 kronor. Förslaget vann riksdagens
bifall.

I statsverksproposition till 1928 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
att för anordnande av vatten- och avloppsledningar för 4. flygkårens etablissemang
å Frösön för budgetåret 1928/1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 248,000 kronor samt att för vinterboning av 4. flygkårens gymnastik- och
exercishus å Frösön för budgetåret 1928/1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 20,000 kronor. Riksdagen biföll förslagen.

1930 års försvarskommission har i sitt betänkande med förslag till ordnande
av Sveriges försvarsväsende under kapitel VIII lämnat en redogörelse för
flygvapnets dåvarande anläggningar och anför däri, bland annat, följande:

Fjärde flvgkåren disponerar Frösö läger (invid Östersund) tidigare tillhörande
Jämtlands fältjägarregemente, med därå uppförda byggnader till stort
antal och av mestadels hög ålder samt Frösö kungsgård. Av de arbeten,

65 —

som kommit till utförande för kårens räkning, må nämnas iståndsättning
och inredning av två förläggningsbaracker, vissa officers- och underofficersbostäder,
kanslibyggnad med officersmäss, nybyggnad av ångcentral med
lodinrättning, anläggning av vattenuppfordringsverk med borrbrunn, pumpstation
vid Storsjön, vatten- och avloppsledningar, två hangarer med drivmedelsanläggning
jämte slip av betong vid sjöflygstationen, en hangar å
landflygfältet, verkstadsbyggnad med monteringshall samt elektrifiering av
etablissemanget. Ä flygfältet hava planeringsarbeten utförts såsom statliga
beredskapsarbeten. De utförda byggnads- och flygfältsarbetena hava sammanlagt
betingat en kostnad av i runt tal 1,000,000 kronor, vartill komma

300,000 kronor av anslag till statliga beredskapsarbeten.

Kårens förläggning är alltjämt behäftad med vissa olägenheter särskilt i
avseende å manskapets förläggning, som är anordnad i gammalmodiga baracker.
Sjukavdelningens primitiva beskaffenhet, bristen på förråds- och
hangarutrymmen samt befälsbostädernas otillräcklighet äro i övrigt omständigheter,
som nödvändiggöra nybyggnader. Flygfältet är ej heller tillfredsställande.
En del iståndsättningsarbeten och nybyggnader bliva sålunda
nödvändiga vid Frösöförläggningens utnyttjande för en flygflottilj.

Beträffande behovet av tjänstebostäder vid flygvapnets förläggningsplatser
anförde försvarskommissionen följande:

Behovet av tjänstebostäder för befäl och civila befattningshavare gör sig
starkt gällande för sådana förläggningar, i vilkas närhet bostäder icke eller
i endast ringa omfattning finnas att hyra. Till denna kategori hänföras
jaktflottiljen på Barkarby, marinflygflottiljen vid Hägernäs samt bombflottiljerna
i Östersund och vid Karlsborg, där de lokala förhållandena tvinga
till uppförandet av tjänstebostäder för i det närmaste all nu berörd personal.
För arméflygflottiljen på Malmen samt för flygkrigsskolan på Ljungbyhed
böra nya tjänstebostäder tillkomma för befälspersonal, vilken på grund av
tjänsten bör vara bosatt inom etablissementen eller i dessas omedelbara närhet.

Försvarskommissionens förslag till framtida förläggning av flygförbanden
upptog, bland annat, en lätt bombflottilj i Östersund med utnyttjande av
dåvarande fjärde flygkårens etablissemang och markområden. I detta sammanhang
gjorde kommissionen följande uttalande:

Av tidigare lämnad redogörelse framgår, alt fjärde flygkårens etablissement
å Frösön tarvar en genomgripande omgestaltning för att det skall kunna
tagas i anspråk för första lätta bombflottiljen. Kanslihuset med officersmäss
är redan nu otillräckligt. Förläggningsbarackerna äro också otillräckliga
och även i andra hänseenden otillfredsställande. Jämväl övriga ekonomibyggnader
äro i större och mindre utsträckning behäftade med olägenheter
och motsvara i allmänhet icke en flygflottiljs behov med avseende å
utrymme. Anordningarna för flygtjänsten tillgodose icke på långt när de
krav. som göra sig gällande för bombflottiljen.

Bland erforderliga större arbeten för förläggningen märkas ny kanslibyggnad
med officersmäss, vakt- och arrestlokaler, värmecentral, nya förläggningsbaracker
för två divisioner, ny mässbvggnad för underofficerare och
manskap samt uppförandet av en del mindre byggnader för skilda ändamål,
utvidgning av ångcentralen, ändring av den nuvarande kanslibyggnaden
till skollokaler, omändring av en förläggningsbarack till divisionsförläggning
samt allmänna iståndsättningsarbeten ävensom komplettering av

5—sussi!) liev.-berättelse ring. statsverket för år 1930. I.

— 66 —

vatten- och avloppsledningar, allt för en beräknad kostnad av 850,000 kronor.

Av hangarer erfordras två nya för landflygstationen och en ny för sjöflygstationen.
Verkstadsbyggnaden kräver tillbyggnad. Flygfältet är i behov
av utvidgning och omfattande förbättringsarbeten och bör förses med
flygplatsbelysning. Kostnaden för nu angivna arbeten, jämte garage och inskjutningsbana
för kulsprutor, uppgår till 1,210,000 kronor.

Tjänstebostäder finnas för närvarande för 15 gifta och ogifta befattningshavare.
För flottiljen erfordras ytterligare bostäder om tillsammans c:a
140 eldstäder. Kostnaderna för dessa jämte erforderliga vägar och planeringsarbeten
beräknas till 600,000 kronor.

I fråga om övergången till den nya försvarsordningen anförde kommissionen
slutligen:

Med anledning av att nuvarande fjärde flygkåren skall bibehålla i huvudsak
nuvarande omfattning intill sjätte årets ingång, vid vilken tidpunkt organiserandet
av 1. lätta bombflottiljen i Östersund tager sin början, torde
någon mera omfattande byggnadsverksamhet å denna plats icke böra igångsättas
förrän från och med fjärde året. De otillfredsställande förläggningsförhållanden,
som omnämnas i kap. VIII, tala dock för önskvärdheten av
att redan vid början av övergångsperioden avhjälpa de största olägenheterna
i ifrågavarande hänseende. Försvarskommissionen föreslår fördenskull, att
vid denna förläggningsplats under första året iståndsättnings- och omändringsarbeten
komma till utförande å tvenne manskapsbaracker, varjämte den
föreslagna mässbyggnaden för underofficerare och manskap bör uppföras.
Härutöver böra även arbetena taga sin början med flygfältet, som även med
flygförbandets nuvarande ringa styrka är i behov av utvidgning och förbättring.

Under fjärde och femte åren böra övriga iståndsättnings-, omändrings- och
nybyggnadsarbeten återupptagas och slutföras. I

I proposition till innevarande års riksdag angående försvarsväsendets ordnande
framhöll departementschefen i denna fråga följande:

I fråga om Östersund hava chefen för flygvapnet och flygstyrelsen ifrågasatt,
att utöver de medel, som av försvarskommissionen föreslagits för byggnader
m. m., särskilda medel borde beräknas för utvidgning av flygfältet,
därest detta arbete icke skulle kunna utföras genom arbetslöshetskommissionens
försorg. De totala kostnaderna för ifrågavarande arbeten hava beräknats
till 1,750,000 kronor enligt ett alternativ samt till 1,310,000 kronor enligt
ett annat alternativ. Utöver av försvarskommissionen för ifrågavarande
ändamål föreslagna medel (500,000 kronor) skulle sålunda ytterligare böra
beräknas 1,250,000 kronor, resp. 810,000 kronor. Jag biträder chefens för
flygvapnet och flygstyrelsens förslag i vad det avser det senare alternativet
och anser därför, att utöver av försvarskommissionen angivna kostnader, ytterligare
810,000 kronor böra beräknas för flvgfältsarbeten samt för uppställningsplats
framför landhangarerna. De sammanlagda kostnaderna för
byggnader m. m. vid Östersund böra sålunda, inklusive de administrationskostnader
m. m. som sammanhänga med flygfältets utvidgning, beräknas till

3,680,000 kronor.

De förslag till omändringar av olika etablissemang, nybyggnader, flygfältsarbeten
m. m. i, bland annat, Östersund, som Kungl. Maj:t framställt,
fann vederbörande utskott icke giva anledning till några väsentliga erinrin -

Beställning eller befattning	Bostadens belägenhet	Lägenhetens storlek	Lägen- hetens yta Kvm.	Grund- pris Kronor	Avdrag jami. S. F. 637/1 mom. 7 Kronor	Ersättning för tjänste-bostad för år räknat Kronor
rum	jungfru- kam- mare	kök
	Personal vid flygvapnet.
Major och kårchef	LXX Kungsgården, a. Huvudbyggnad ......	5	1	I	202	1,308	105	1,203
Kapten	Östra etablissementet. I. officersbyggnad ____	5	1	1	178	984	156	828
Löjtnant	LXX Kungsgården, g. Flygelbyggnad........	4	1	1	134	1,098	156	942
>				Elev vid krigshögskolan
>	LXX Kungsgården, a. Huvudbyggnad ......	4	1	1	163	1,098	315	783
Förrådsförvaltare	Västra etablissementet, XX Underofficersbygg-
	nåd (Långströmstorpet)....................	3	—	1	95	609	—	609
Fanjunkare	Västra etablissementet, XVIII Underofficers-
	byggnad ..................................	3	—	1	70	546	—	546
>	Östra etablissementet, II Underofficersbyggnad	3	—	1	76	405	—	405
Sergeant	Östra etablissementet, I »	4	1	1	145	780	390	390
>			Tjänstgör	i Boden	såsom fö	rare av a	imbulansflygp	länet
Flygingenjör	Västra etablissementet, XVI Officersbyggnad ..	1	—	—	27	174	—*	174
Verkmästare	Västra etablissementet, XX Underofficersbyggnad
	(Långströmstorpet) ........................	2	—	1	70	435	—	435
Tyghantverkare	Västra etablissementet, XVIII Underofficers-
	byggnad ..................................	1	—	1	27	234	—	234
Vapenhantverkare	XII Manskapsbarack........................	1	—	—	25	102	—	102
Förrådsvaktmästare	XI Manskapsbarack........................	1	—	—	25	102	—	102
Maskinist	östra etablissementet, III Barack ............	3	—	1	63	405	60	345
Eldare	LXXI Västerhus............................	2	—	1	48	288	60	228
Förrådsman	------------—--	—	—	—	—	—	—	—
Telefonvakt	----- - —--------	—	—	—	—	—	—	—
Skrivbiträde	---------—-----	—	—	—	—	—	—	—
	Personal från armén.
Löjtnant	Västra etablissementet, XVI Officersbyggnad ..	1	—	—	13	156	—	156
1		1	—	—	26	174	—	174
»	Västra etablissementet, XVI >	1	—	—	27	174	—	174
>	Västra etablissementet, XVI >	1	—	—	27	174	—	174
>	Västra etablissementet, XVI >	1	—	—	26	174	—	174

— 68 —

Revisorernas

uttalande.

gar. Icke heller riksdagen fann anledning till erinran härutinnan utan åberopade
i sitt beslut innehållet i utskottets utlåtande.

De beställnings- och befattningshavare vid fjärde flygkåren (Jämtlands
flygflottilj), vilkas lön utgår med hänsyn till dyrortsgrupperingen, ävensom
de till flygkåren från armén kommenderade beställningshavarna, hava, såsom
av omstående förteckning framgår, i regel tjänstebostäder å Frösön.
Bostädernas belägenhet och storlek samt hyressumma enligt den 1 oktober
1935 rådande förhållanden finnas angivna i förteckningen.

Av vad sålunda anförts framgår, att staden Östersund i avlöningshänseende
betraktats såsom »förläggningsort» för fjärde flygkåren, ehuru flygförbandet
är stationerat å det 10 kilometer från staden belägna Frösö läger,
där kasernetablissemanget är beläget och där personalen nästan undantagslöst
är bosatt i av kronan anvisade tjänstebostäder. Följden härav har blivit,
att personalen i fråga kommit i åtnjutande av löneförmåner till avsevärt
högre belopp än som skulle varit fallet, därest lönerna utgått i enlighet med
den för Frösö läger fastställda dyrortsgruppen.

Den verkställda utredningen giver vidare vid handen, att i de sammanhang,
då fråga varit att närmare angiva fjärde flygkårens förläggningsförhållanden,
uttrycket Frösö läger kommit till användning. I andra fall åter
har kåren hänförts till Östersund. Den omständigheten, att kåren, som är
i avsaknad av egen poststation, haft Östersund till postadress, har givetvis
kunnat bidraga till att kåren för enkelhets skull benämnts »fjärde flygkåren
i Östersund».

I detta sammanhang torde få erinras därom, att i svenska flygvapnets senast
utgivna rulla 1936/1937 förläggningsorten för fjärde flygkåren, numera
Kungl. Jämtlands flygflottilj, betecknas sålunda: Frösön (adr.: Östersund).

Även örn det får antagas att vissa skäl kunna hava legat till grund för
kårens hänförande till staden Östersund, synas dessa skäl i allt fall icke
hava kommit till uttryck i de uttalanden, som i olika sammanhang och vid
skilda tillfällen gjorts i frågor angående denna kår.

Revisorerna hava ej heller kunnat finna, att några egentliga sakskäl föreligga,
som motivera, att denna kårs personal i avlöningshänseende erhåller
en mera gynnad ställning än som betingas av förläggningsortens placering
inom dyrortsgrupperingen. Endast i den mån beställnings- eller befattningshavarna
vid kåren på grund av bostadsbrist å nämnda plats eller dess omedelbara
närhet äro nödsakade att bosätta sig i Östersund, synas de enligt revisorernas
uppfattning böra tillförsäkras lön efter Östersunds ortsgrupp i likhet
med vad som skett beträffande den personal vid andra och tredje flygkårerna,
som på grund av bostadsbrist å respektive förläggningsorter nödgats
bosätta sig å dyrare orter.

På grund av vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett sig böra
fästa riksdagens uppmärksamhet på denna fråga.

— 69

§ 17.

I cirkulär den 30 .juni 1934 (S. F. S. nr 373) anbefallde Kungl. Maj:t de
myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens behov, att i den män
till förfogande stående medel härtill lämnade tillgång samt ej vid beviljandet
av anslag för budgetåret 1934/1935 annorlunda förutsatts, under nämnda
budgetår upphandla smör i stället för margarin. Vidare föreskrev Kungl.
Majit, att vederbörande myndigheter skulle vid avgivande av framställningar
om anslagsäskanden till 1935 års riksdag framlägga såväl en beräkning
av medlsbehovet under förutsättning att smör i största möjliga utsträckning
komme till användning i stället för margarin som även en alternativ beräkning,
uppgjord under antagande att dylik användning ej skedde.

Vidare har Kungl. Majit i cirkulär den 20 juni 1935 (S. F. S. nr 358) förklarat,
att bestämmelserna i förstnämnda cirkulär skulle äga motsvarande
tillämpning beträffande upphandlingen under budgetåret 1935/1936 och
framställningar örn anslagsäskanden till 1936 års riksdag.

I sin skrivelse rörande flygvapnets medelsbehov för budgetåret 1935/1936
meddelade flygstyrelsen, att styrelsen med utgångspunkt från det genomsnittliga
normalportionspriset å förläggningsoiterna under budgetåret 1933/
1934 och de rådande förhållandena på livsmedelsmarknaden funnit sig böra
för förstnämnda budgetår räkna med en portionskostnad för man och dag
av 95 öre vid tjänstgöring i land och 1 krona 25 öre vid tjänstgöring ombord.
De sålunda angivna portionskostnadsbeloppen vöre beräknade, bland
annat, under förutsättning, att smör även i fortsättningen skulle komma till
användning vid flygvapnets mathållning i stället för margarin. Därest margarin
åter skulle komma till användning vid mathållningen i stället för
smör, komme dagsportionskostnaden att nedgå till 88 öre vid tjänstgöring
i land och 1 krona 17 öre vid tjänstgöring ombord.

Andra flygk&ren.

Upphandling av smör	Upphandling av	margarin
						pris per
mån.	kg.	\zcf	Summa	män.	kg-	kg. inkl.	Summa
						accis
1935				1935
augusti........	75	2: 45	183: 75	augusti........	200	—	83	166: —
	75	2:30	172: 50	september......	100	—	S3	83:-
september......	100	2:30	230: —	oktober........	150	—	83	124: 50
oktober........	100	2:30	230: —	december......	250	—	87	217: 50
> ........	135	2: 00	310: 50	lOQC
december......	110	2: .30	253: -	januari........	200	—	87	174: —
1936				februari........	202	—	77	155:54
januari........	95	2: 30	218: 50	mars..........	306	—	77	235: 62
	105	2:30	241:50	april ..........	156	—	77	120: 12
	120	2:30	276: —	maj ..........	252	_	77	194:04
april ..........	120	2:30	276: —	juni ..........	204	—	77	157:08
	90	2: 30	207: —	» ..........	54	—	79	42: 66
juni ..........	88	2:30	202: 40
Summa	1,213		2,801:15		2,074			1,070: 06

Upphandling
av margarin
vid flygvapnet.

— 70 —

Tredje flygkåren.

Upphandling av smör	Upphandling av	margarin
mån.	kg.	pris per kg.	Summa	män.	kg.	pris per kg. inkl. accis	Summa
1935				1935
augusti........	350	2:40	840: —		270		91	91^. 70
september......	280	2:40	672: —		60		91	*1. un
oktober........	350	2:40	840: —		60		91
november......	250	2:40	60(1: —		210		91	191*10
december......	200	2:30	460: —		60		qi	54* 60
1936				>	240	_	91	218:40
	175	2* 30	402: 50	november......	60	_	91	54:60
	260	2:30	>	222	_	91	202:02
	210	2* 3(1	483: —	>	90	_	91	81:90 1
	420	2* 30	december......	292	_	89	259:88
maj ..........	300	2: 30	690:-	1936
juni ..........	200	2:30	460: —		3gg		89	**9Fi. 71
> .......	250	2:27	567:50		330		79	9>ftO. 7n
				mars..........	iöö	_	79	118: 50
				april ..........	270	—	79	213:30
				maj ..........	270	—	79	213: 30 !
				juni ..........	210	—	79	165:90 1
				>	210	—	79	165:90 i
Summa	3,245		7,579: -		3.370			2,880:74

Fjärde flygk&ren.

Upphandling av smör	Upphandling av	margarin
män.	kg-	pris per kg.	Summa	män.	kg.	pris per kg. inkl. accis	Summa
1935				1935
augusti........	150	2:55	382: 50		245		98	910. 10
september......	105	2:55	267: 75		275		98	9rtQ. ^O
oktober........	150	2:55	382:50		300		98	994.
november......	120	2:55	306: —		350		98	343.
december......	125	2:50	312:50		250		98	245! —
1936				1936
januari........	115	2:50	287: 50	januari........	284	_	98	278: 32
februari ......	100	2:50	250: —	februari ......	298	_	88	262:24
mars..........	125	2:50	312: 50		298		88	9£9. 91
april..........	125	2:50	312:50	april ..........	301	_	88	264:88
maj ..........	125	2: 50	312:50	maj ..........	369	_	88	324: 72
juni ..........	90	2: 45	220: 50	juni ..........	191	_	88	168:08
s>	ilo	2:50	275: —		220		88
Summa	1,440		3,621: 75		3,381		3,145: 68

Det av riksdagen för flygvapnets mathållning för budgetåret 1935/1936 anvisade
förslagsanslaget av 255,000 kronor har även beräknats med hänsyn
därtill, att smör skulle komma till användning i stället för margarin.

Revisorerna hava uppmärksammat, att vid andra, tredje och fjärde flygkårerna
under budgetåret 1935/1936 förutom smör upphandlats margarin i
förhållandevis stor utsträckning såsom närmare framgår av ovanstående
specifikationer.

I sin skrivelse den 14 mars 1931 (nr 72) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t

— 71 —

ville vidtaga åtgärder i syfte, bland annat, att smör i större utsträckning måtte
komma till användning vid allmänna inrättningar i stället för margarin.

Angelägenheten av att margarin i största utsträckning vid statens inrättningar
utbyttes mot smör underströks i sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
av riksdagen genom skrivelse den 21 juni 1933 (nr 367) härutinnan
godkända utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till
1933 års riksdag med förslag till förordning angående mjölkavgift.

Såsom av det föregående framgår hava vid förenämnda flygkårer upp- Revisorernas
handlats margarin i betydligt större utsträckning än smör. I ett fall har till cttalan och med den upphandlade kvantiteten margarin varit betydligt mera än dubbelt
så stor som kvantiteten upphandlat smör.

Revisorerna hava funnit att stor ojämnhet råder rörande tillämpningen av
givna föreskrifter om användandet av smör i stället för margarin och att
vad sålunda förekommit icke är i god överensstämmelse med de uttalanden,
som gjorts rörande användningen av smör och grunderna för beräkningen
av anslaget till flygvapnets mathållning.

§ 18.

I allmänna resereglemente! den 27 juni 1929 (nr 210) hava meddelats de- Ersättning
taljerade föreskrifter angående rese- och traktamentsersättning vid resor in- ^ lYraktaom
Sverige. Några generella föreskrifter för beräkning av dylik ersättning mentsersättvid
resor utom Sverige hava däremot icke utfärdats i annan mån än att det
i 26 § av allmänna resereglementet föreskrivits, att Kungl. Maj:t äger för-länder, vilkas
ordna om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens årenden
utom landets gränser. För att om möjligt erhålla enhetliga grunder för guldparitet,
beräknande av ifrågavarande ersättningsbelopp har inom finansdepartementet
utarbetats en den 7 december 1929 daterad promemoria innehållande
vissa allmänna riktlinjer för bestämmande av rese- och traktamentsersättning
vid resor utomlands. Dessa allmänna grunder har Kungl. Majit sedermera
även tillämpat i varje särskilt fall, då befattningshavare erhållit bemyndigande,
att i statens ärenden företaga resor utom riket.

I ovanberörda promemoria finnas, bland annat, angivna de belopp i svenska
kronor, som må utgå i traktamentsersättning vid förrättning inom olika
länder. Med hänsyn till det kursfall svenska kronan undergått i förhållande
till de länders valutor, vilka bibehållits i guldparitet, har det emellertid ansetts
nödvändigt att kompensera den värdeminskning, som den svenska valutan
sålunda undergått. Enligt en den 29 april 1932 dagtecknad promemoria,
som likaledes utarbetats inom finansdepartementet, skulle ersättning
medgivas för kursförlust, om och i den mån förlusten överstege en kursmarginal
av 10 procent. Ifråga örn traktamentsersättning vid resa inom land,
som bibehållit guldmyntfoten, borde sålunda förrättningsman tillerkännas
dels traktamentsersättning med belopp, som vore angivet i promemorian den
7 december 1929 dels ock ersättning för å traktamentsersättningen uppkommande
kursförlust, beräknad efter växelkursen dagen före resans anträdan -

— 72 —

Revisorernas

uttalande.

de, i den mån sådan förlust överstege 10 procent. Kursförlustersättningen
borde regelmässigt utgå från samma anslag som traktamentsersättningen
i övrigt.

Nu angivna principer hava sedermera legat till grund för Kungl. Maj:ts
beslut i fråga örn meddelande av tillstånd för befattningshavare att företaga
tjänsteresor utom riket.

Förenämnda regler örn kursförlustersättning torde vara grundade på det
antagandet, att förrättningsman för vistelse utomlands är nödsakad inköpa
ei forderlig utländsk valuta till den växelkurs, som angives i riksbankens
officiella notering av den utländska valutan. Under de senare åren hava
dock vissa länder vid sidan av den officiella valutan tillämpat en särskild
valuta avsedd för personer, vilka tillfälligtvis uppehålla sig inom landet. Sålunda
äga resande i Tyskland, vilka icke äro bosatta inom landets gränser,
rätt att med viss begränsning betala med s. k. registermark, som kunna erhållas
till en väsentligt lägre kurs än enligt den eljest gällande riksmarksnoteringen.

Beträffande registermark, »turistmark», gälla i huvudsak följande bestämmelser.

Turistmark säljas av banker i Sverige i form av personliga resecheckar, var
och en lydande å högst 100 mark. Ett belopp av högst 1,500 mark får uttagas
för månad och person, och i allmänhet högst 50 mark för dag. Mot
särskild rekommendationsskrivelse från vederbörande bank kan beloppet, under
förutsättning att den resandes levnadsstandard är sådan, att 50 mark
per dag ej räcka, höjas till 3,000 mark per månad eller 100 mark för dag.
Turistmark få endast användas för resor, logi, vivre, nöjen och dylika konsumtionsutgifter
inom Tyskland i samband med resa därstädes. Då det är
förbjudet att ur Tyskland utföra riksmarksbelopp, har det beträffande å
registermarkscheckar uttagna icke använda markbelopp ordnats så, att insättning
av sagda belopp kan verkställas i tyska banker, varefter vederbörande
svenska bank efter den resandes återkomst till Sverige utbetalar motvärdet
till sålunda insatta belopp. Icke använda resecheckar få återutföras ur Tyskland
och inlösas av bank i Sverige.

Revisorerna hava uppmärksammat, att ersättning för kursförlust å traktamentsersättning
enligt av Kungl. Majit på framställning från vederbörlig
myndighet i varje särskilt fall fastställda grunder utbetalats i samband med
tjänsteresor till Tyskland. Ersättningen har utgått med varierande belopp,
beroende på den nominella kursen för riksmark dagen före resans anträdande,
och har ersättning för kursförlust å traktamentsersättning av till
exempel 30 kronor uppgått till omkring 20 kronor. Att härigenom icke obetydliga
belopp utgått i kursförlustersättning i samband med tjänsteresor i
Tyskland framgår av det förhållandet, att enligt marinförvaltningens räkenskaper
för budgetåret 1935/1936 å traktamentsersättning för 14 tjänsteresor
utanordnats i kursförlustersättning omkring 2,600 kronor och enligt flygstyrelsens
räkenskaper för samma budgetår för 7 tjänsteresor omkring 2,000
kronor.

— 73 —

Enligt nu gällande valutaföreskrifter är det förbjudet att införa tyska sedlar
i Tyskland till högre belopp än 30 riksmark. Med hänsyn härtill är en
resande, även om han icke begagnar sig av registermarkscheckar, nödsakad
att i Sverige inköpa check å det belopp, han avser använda i Tyskland. I detta
fall får visserligen obegränsat belopp inköpas, medan däremot antalet registermark,
som kan erhållas, är begränsat på ovan angivet sätt. Växelkurserna
för registermark och riksmark äro emellertid så olika — för registermark
omkring 94 kronor för 100 mark och för officiellt noterade riksmark
omkring 158 kronor för 100 mark — att användandet av registermark medför
avsevärd minskning av kostnaderna för vistelse inom ifrågavarande land.

De registermarksbelopp, som kunna erhållas för dag vid vistelse i Tyskland,
torde även vara fullt tillräckliga för personer, som hava att i statens
ärenden företaga förrättningar inom detta land. Befattningshavare, som inom
Sverige åtnjuter rese- och traktamentsersättning enligt högsta förekommande
klass i resereglementet, klass I A, erhåller nämligen 27 kronor för dag
och 13 kronor för natt eller tillhopa 40 kronor, enligt klass I B 24 kronor
för dag och 11 kronor för natt, tillhopa 35 kronor, samt enligt klass II C
och lägre 20 kronor för dag och 10 kronor för natt, tillhopa 30 kronor.
Därest dessa belopp, vilka äro avsedda att täcka sådana kostnader, för vilkas
bestridande registermark enligt vad ovan nämnts må användas, växlas
i riksmark efter registermarkskurs, får man ungefärligen samma belopp i
riksmark, som skulle hava erhållits, örn den svenska valutan ännu varit
anknuten till guldet.

Av vad sålunda anförts framgår, att hinder icke föreligger för förrättningsman,
vilken i statens ärenden företager resa till Tyskland, att för sin
vistelse därstädes använda tysk valuta inköpt efter en växelkurs, som väsentligt
understiger kursen för den officiellt noterade riksmarksvalutan
och som i det närmaste överensstämmer med växelkursen för riksmark före
svenska kronans frigörande från guldet. I de fall, då registermark användas,
kommer ersättning för kursförlust i regel icke att utgå. Härigenom
bliva statsverkets kostnader för förrättningsmannens vistelse i ifrågavarande
land avsevärt lägre, än örn denne varit hänvisad att inköpa den utländska
valutan efter den officiella kursen. Revisorerna vilja i detta sammanhang
erinra, att även Italien, Jugoslavien och Ungern tillämpa vid sidan av den
officiella valutanoteringen särskild försäljningskurs för s. k. »turistvaluta».

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden och då det icke kan anses
lämpligt, att — såsom för närvarande på grund av att närmare reglerande
föreskrifter saknas är fallet — befattningshavare under resor utomlands
i statens ärenden har möjlighet att på grund av valutaförhållandena förskaffa
sig särskilda ekonomiska förmåner utöver dem, som avsetts tillkomma
honom, anse sig revisorerna böra rikta uppmärksamheten därpå, att
bestämmelser synas önskvärda rörande skyldighet att begagna registermark
eller motsvarande annan valuta i de fall detta låter sig göra och att härom
i reseräkning lämna uppgift.

— 74 —

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 19.

Forsane Revisorerna hava avlagt besök vid Forsane skyddshem. Skyddshemmet
för''gossar! Srundades år 1920 och äges av Älvsborgs läns landsting. Det fastställda
platsantalet vid hemmet är 20. Eleverna sysselsättas med jordbruk, träslöjd,
trädgårdsskötsel, metallslöjd och skomakeri.

Vid 1936 års riksdag föreslog departementschefen i proposition nr 219 en
omläggning av skyddsverksamheten m. m. innebärande, bland annat, att
staten skulle med äganderätt övertaga skyddshemmet i Forsane. Samtidigt
föreslogs vissa om- och tillbyggnader vid detsamma. Riksdagens beslut gick
dock till denna del ut på ett ytterligare övervägande av förslaget, innan slutlig
ståndpunkt skulle tagas till detsamma och att i avbidan härå de föreslagna
om- och tillbyggnaderna skulle anstå.

Revisorernas Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att bostäderna för eleverna, matuttalande.
salen och köket samt Sk0n0kaierna befunno sig i ett otillfredsställande skick
samt att underhållet av såväl dessa byggnader som skyddshemmets lokaler
hade eftersatts.

Vid besöket fingo revisorerna det intrycket, att skyddshemmet icke under
radande förhallanden kunde skapa den hemkänsla, som måste anses
vara förutsättningen för ett gott resultat av skyddsuppfostran.

§ 20.

Birgittas Birgittas sjukhus i Vadstena är avsett för vård av 752 sinnessjuka och
Vadstena1 består av två skilda huvudavdelningar, belägna på avsevärt avstånd från
varandra.

Den ena av dessa avdelningar, förlagd till södra delen av staden och
vanligen kallad asylen, inrättades i början av 1890-talet genom förändring
av en större fabriksbyggnad. Den inrymmer 392 platser för män, tillhörande
allmänna betalningsklassen.

Den andra avdelningen, belägen i norra delen av staden, utgöres av det
äldre hospitalet och omfattar, bland annat, det forna nunneklostret samt
användes för vård dels av kvinnor i allmänna betalningsklassen till ett an -

— 75 —

tal av 338, dels av manliga och kvinnliga sjuka i första betalningsklassen
till ett antal av 22.

De för kvinnor i allmän betalningsklass avsedda 338 platserna äro för -

delade sålunda:

1. Gamla nunneklostret ................................ 149 platser.

2. En T-formig byggnad, medelst en sammanbindningsgång

förenad med klosterbyggnaden, benämnd T-paviljongen 31 »

3. Ett byggnadskomplex, beläget på andra sidan av Hospi talsgatan

och kallat B-paviljongen .................. 158 »

De första betalningsklassen tillhörande sjuka äro förlagda i några äldre
byggnader, en för kvinnor, belägen i klosterparken, och två för män invid
den förut nämnda B-paviljongen.

Anstaltens byggnader för kök och tvätt äro belägna i klosterparken. Vattenverket,
som förut var förlagt till klosterparken, blev genom riksdagens
beslut 1930 nyuppfört och förlagt till sjukhusområdet öster örn klosterparken.
Genom samma riksdagsbeslut utfördes även vissa ändrings- och reparationsarbeten
inom den s. k. T-paviljongen.

Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att de i det gamla klostret in- Revisorernas
rymda sjukhuslokalerna voro så omoderna och ohygieniska, att en ändring uttalaade
i nuvarande förhållanden snarast är påkallad. Då dessa lokaler på grund
av sitt historiska värde icke torde för tillgodoseende av nuvarande ändamål
kunna genomgå den grundliga ombyggnad, som är nödvändig för att motsvara
nutida krav på hygien, borde de inom klostret befintliga lokalerna
få en lämpligare användning.

I sammanhang med klosterbyggnadernas utrymmande, som revisorerna
förutsätta snarast måste ske, torde sinnessjukhusets byggnadsfråga i sin
helhet böra upptagas till behandling. Sjukhusbyggnadernas belägenhet i
skilda delar av staden och alla de olägenheter och svårigheter av skilda
slag, som följa härmed, torde lämpligast kunna avhjälpas genom en centralisering
av samtliga sjukhusbyggnader till ett område.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet å nu
berörda förhållanden.

§ 21.

S:ta Gertruds sjukhus i Västervik uppfördes genom ett beslut av 1906 S:ta Gertruds
års riksdag och togs i bruk år 1911. Det var då avsett för 800 patienter.

Genom ett beslut av 1917 års riksdag utökades sjukhuset med två paviljonger
avsedda för oroliga sjuka. Dessutom har 1933 års riksdag beviljat
medel till utvidgning av vattenverket vid sjukhuset.

Det fastställda platsantalet å sjukhuset är för närvarande 984. Bland
statens samtliga sinnessjukhus hade S:ta Gertruds sjukhus under år 1935
den största överbeläggningen, då det i medeltal vårdats 211 patienter örn
dagen utöver det fastställda platsantalet.

Uttalande38 Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att köket befann sig i mindre
a an e. gott skick och saknade kylanläggning. Vidare var tvättinrättningen och
dess maskinella utrustning icke tillfredsställande.

Handläggningen
av
ett förskingringsårende

inom Överståthållarämbetet.

§ 22.

Jämlikt gällande instruktion för Överståthållarämbetet § 9 mom. 1 åligger
det överståthållaren att, bland annat, utöva inseendet över de inom hans
tjänstgöringsområde anställda stadsfogdar och deras biträden samt i övrigt
fullgöra vad överexekutor enligt lag åligger. Enligt §§ 30, 31 och 35 tillhör
det underståthållaren att, då överståthållaren icke finner nödigt att själv
därmed taga befattning, i dennes ställe handlägga de uti § 9 omförmälda
ärenden efter föredragning av sekreteraren å kansliavdelningen.

Före den 1 januari 1932 gällde i fråga om inventering hos stadsfogde bestämmelserna
i § 10 kungörelsen den 21 december 1917 (nr 893) med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen. Enligt dessa föreskrifter
alag det magistrat eller någon dess ledamot att förrätta inventering hos
stadsfogde. Då inseendet över stadsfogdarna i Stockholm ankommer på
överexekutor, måste inventeringsskyldigheten anses hava ålegat denne, ehuru
detta icke direkt kommit till uttryck i kungörelsen den 22 december 1922
(nr 589) med föreskrifter angående överståthållarämbetets medelsförvaltning.
I nu gällande kungörelsen örn sagda förvaltning, som utfärdades den
13 november 1931 (nr 397) i samband med kungörelsen samma dag (nr
396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen och som trädde
i kraft den 1 januari 1932, har i punkt 7 intagits en bestämmelse av innehåll,
bland annat, att inventering hos stadsfogde skall förrättas i enlighet
med de bestämmelser Överståthållarämbetet meddelar.

Under augusti månad 1935 framställdes av riksräkenskapsverket vissa anmärkningar
mot bötesredovisningar, som avgivits av poliskamreraren Arvid
Levander i hans tidigare innehavda befattning såsom andre stadsfogde i
Stockholm. Då den misstanken förelåg, att oegentligheter förelupit, anmodades
polismästaren att med Levander anställa förhör, vid vilket Levander
måste vidgå förskingringar till betydande belopp. Efter förhörets avslutande
berövade sig Levander livet.

Vid en av överståthållarämbetets revisorer verkställd inventering efter Levander
framgick, att förskringringarna ägt rum under något tiotal år före
1934 samt att det förskingrade beloppet, vilket utgjort bötesmedel, uppgått
till 50,300 kronor.

1 en av nämnde revisor till överståthållaren den 1 oktober 1935 överlämnad
promemoria framhölls, att förövandet av tillgreppen och möjligheten för
Levander att överhuvud taget hava kunnat dölja dem måste i stort sett tillskrivas
den omständigheten, att hans medelsförvaltning praktiskt taget icke
varit föremål för någon granskning eller kontroll. Sagda förhållanden borde
dock, framhöll revisorn, ses mot bakgrunden av det förhållandet, dels
att erforderliga kompletterande bestämmelser rörande handhavandet av

— 77 —

stadsfogdarnas i Stockholm tjänstepostgirokonto icke meddelats i samband
med ikraftträdandet den 1 juli 1926 av kungörelsen den 29 januari 1926 angående
skyldighet för utmätningsman med flera att anlita postgirorörelsen,
dels ock att vid samma tidpunkt nödiga bestämmelser på sätt föreskrivits
icke meddelats angående indrivningskvitton.

Av utdrag av protokoll, hållet hos Överståthållarämbetet den 16 oktober
1935, framgår, att efter föredragning av berörda förskingringsärende blev
till protokollet antecknat, att f. d. sekreteraren vid överståthållarämbetets
kansli, H. Grafström, under sin tjänstetid låtit en av Levander i hans egenskap
av andre stadsfogde ställd borgensförbindelse å 5,000 kronor förfalla
och underlåtit att införskaffa ny sådan förbindelse, men att Grafström sedermera
till Överståthållarämbetet inbetalat nämnda belopp. Vid övervägande
av vad i ärendet förekommit fann Överståthållarämbetet för sin del
skäligt låta därvid bero, dock att, bland annat, ett exemplar av inventeringsprotokollet
skulle med särskild skrivelse överlämnas till justitiekanslersämbetet,
på det att justitiekanslersämbetet skulle erhålla tillfälle att vidtaga de
åtgärder, vartill ämbetet kunde finna anledning för bevarande av kronans
rätt.

I överståthållarämbetets sistberörda skrivelse till justitiekanslersämbetet
konstaterade Överståthållarämbetet, att de inventeringar, som enligt gällande
författningar skolat äga rum hos andre stadsfogden i Stockholm, icke skett
i den omfattning eller på det ingående sätt, som vederbort. Huruvida en
mera detaljerad inventering kunnat medföra, att förskingringarna tidigare
uppdagats eller eventuellt förhindrats undandroge sig, framhöll ämbetet, dess
bedömande. Att tillräckliga åtgärder i förevarande avseende icke blivit vidtagna,
syntes ämbetet i viss mån få tillskrivas de vid ämbetet på grund av
personalbrist rådande svåra arbetsförhållandena.

På därom av justitiekanslersämbetet gjord anhållan avgav riksräkenskapsverket
den 2 november 1935 yttrande i ärendet.

I nämnda yttrande framhöll riksräkenskapsverket, att föreskrifter rörande
inventering hos andre stadsfogden icke utfärdats och någon inventering hos
Levander icke heller, såvitt av handlingarna i ärendet framginge, förrättats
av överexekutor. Vidare konstaterades att av Levander i tjänsten använda
blanketter till indrivningskvitton icke fastställts av Överståthållarämbetet.
Enligt bestämmelserna i restindrivningsförordningarna den 14 december
1917 § 8 mom. 1 — sådan denna paragraf lyder enligt kungörelsen 43/1926
—- och 13 november 1931 (nr 394) 6 § 2 mom. hade det emellertid tillkommit
Överståthållarämbetet att, då Kungl. Majit icke utfärdat särskilda föreskrifter,
meddela nödiga bestämmelser angående indrivningskvitton för andre
stadsfogden.

Ämbetsverket ansåg sig böra framhålla, att, därest inventering skett hos
Levander, förskingringarna sannolikt tidigare blivit upptäckta.

I fråga örn den befattning, riksräkenskapsverket haft att taga med andre
stadsfogdens medelsredovisning, meddelade ämbetsverket, att andre stadsfogdens
räkenskaper, som från och med den 1 april 1921 omfattat utom införselmedel
för underhållsbidrag allenast bötesredogörelser, bade på grund
av personalbrist inom riksräkenskapsverket icke kunnat underkastas årlig
revision. Räkenskaperna hade sålunda beträffande åren 1924, 1925, 1926

— 78 —

och 1929 endast delvis granskats samt för åren 1921—1923, 1927, 1930 och
1932 måst helt uteslutas från granskning,

Riksräkenskapsverket framhöll vidare, att till följd av det sätt, på vilket
Levander dolt förskingringarna — balansering av tillgripna poster, som sedermera
undan för undan ersatts genom nya tillgrepp av inflytande medel
— upptäckt av förskingringarna icke tidigare kunnat göras i riksräkenskapsverket,
även örn fortlöpande granskning verkställts av de till ämbetsverket
ingående räkenskaperna. Särskilda förhållanden möjliggjorde för riksräkenskapsverket
att upptäcka de av Levander gjorda förskingringarna.

I resolution den 14 november 1935 anmodades Överståthållarämbetet att
lill justitiekanslersämbetet inkomma med förklaringar från vederbörande befattningshavare
i anledning av vad riksräkenskapsverket i ärendet anfört örn
underlåtenhet att verkställa inventering hos andre stadsfogden och att meddela
sådana föreskrifter om inventering, som avsåges i kungörelse den 13
november 1931 (nr 397), och nödiga bestämmelser om indrivningskvitton
enligt gällande restindrivningsförordning.

Med anledning härav inkom Överståthållarämbetet jämte eget yttrande den
10 december 1935 med förklaringar från numera avlidne underståthållaren

R. Bring, förutvarande sekreteraren H. Grafström och nuvarande sekreteraren
K. Eriksson.

Innehållet i överståthållarämbetets berörda yttrande återgives i det följande.

Enligt 31 § i den för Överståthållarämbetet gällande instruktion hör till
handläggning å kansliavdelningen bland annat ärenden angående utövande
av inseendet över stadsfogdarna och deras biträden. Det åligger, enligt 35 §
i samma instruktion, sekreteraren å kansliavdelningen att föredraga och expediera
de ärenden, som till handläggning i avdelningen förekomma. I 30 §
av instruktionen föreskrives, att det tillhör underståthållaren att i överståthållarens
ställe handlägga bland annat ärenden angående inseendet över
stadsfogdarna, där icke överståthållaren finner nödigt att själv med dem taga
befattning. Någan jämkning i den uti instruktionen i förevarande hänseende
förutsatta arbetsfördelningen mellan överståthållaren och underståthållaren
har icke ägt rum.

I anslutning till dessa föreskrifter har därför Överståthållarämbetet i förevarande
ärende infordrat förklaringar från underståthållaren Bring, förutvarande
sekreteraren å kansliet Grafström samt nuvarande sekreteraren å
kansliet Eriksson. Däremot har Överståthållarämbetet icke funnit nödigt
att i ärendet höra f. d. underståthållaren Tamm. Bring tillträdde underståthållartjänsten
den 1 februari 1930; Grafström sekreteraretjänsten år 1916
och Eriksson sistnämnda tjänst på förordnande från den 1 juni 1932 och såsom
ordinarie innehavare från den 30 augusti samma år.

Samtidigt som Överståthållarämbetet härmed överlämnar av Bring, Grafström
och Eriksson avgivna förklaringar i ärendet, finner ämbetet sig föranlåtet
att för egen del anföra följande.

Bestämmelser örn indrivningskvitton hava enligt föreskrift i indrivningsförordningen
blivit av ämbetet meddelade den 18 maj 1926. Avskrift av
beslutet härom närslutes.

I fråga om verkställande av inventeringar och utfärdande av föreskrifter
om inventering har underståthållaren Bring givit vederbörande sekreterare
order och anvisningar. Med hänsyn härtill och då det i varje fall åligger sek -

79 —

reteraren att svara såväl för vederbörlig föredragning av till hans avdelning
hörande ärenden som för verkställande av fattade beslut, torde någon försummelse
i förevarande hänseende icke kunna anses åvila underståthållaren
Bring.

Beträffande sekreteraren förtjänar följande framhållas.

1 fråga om tiden före år 1932 voro visserligen föreskrifterna om verkställande
av inventering hos stadsfogdarna i Stockholm icke fullt tydliga, men skyldigheten
att verkställa inventering lär i allt fall få anses hava även under denna
tid åvilat Överståthållarämbetet. Vid sådant förhållande vill ämbetet icke
ingå på frågan, huruvida otydligheten av berörda bestämmelser bör inverka
på bedömandet av vederbörande sekreterares ansvar för att inventering underlåtits.

I fråga örn tiden från och med ingången av år 1932, då bestämmelser om
inventering bort enligt nya, vid årsskiftet 1931—1932 ikraftträdda författningar
meddelas och därefter årsinventering bort i enlighet med dessa äga rum,
må till en början framhållas, att skifte å sekreteraretjänsten ägde rum i medio
av år 1932, att den då avgående sekreteraren icke utan skäl kunde anse åtgärder
i ämnet kunna anstå, till dess sekreteraretjänsten under året beklätts
med ny innehavare, men att denne å sin sida under mångfalden av de nya åligganden
som mött honom, innefattande bland annat ett systematiskt genomgående
av arbetsorganisationen å kansliet — samt under en åren 1932 och 1933
ständigt växande arbetsbörda för kansliet, funnit sig nödsakad att undanskjuta
mindre direkt påträngande uppgifter. Och då omorganisation av andre
stadsfogdetjänsten och dess överflyttande till polisavdelningen var förestående,
kan den nye sekreteraren knappast anses hava saknat ett visst fog för
sin uppfattning att frågan om inventering hos denne kunde utan alltför stor
olägenhet stå tillbaka för andra mera trängande åligganden.

När ämbetet nu liksom tidigare åberopar arbetsbördan å kansliet och den
av ämbetet i upprepade framställningar till Kungl. Majit påtalade otillräckligheten
av arbetskrafterna där, bör det måhända särskilt framhållas, att de
svårigheter, som mött för arbetets behöriga gång icke blott legat i ärendenas
stora antal utan även och framför allt i deras beskaffenhet. Huvudparten av
de ärenden som åvila kansliets personal handläggas nämligen enligt utsökningslagen
och äro alltså i regel av beskaffenhet att icke kunna undanskjutas
utan tarva ett skyndsamt, ofta omedelbart avgörande. Detta innebär en särskild
och, till följd av utsökningsmålens antal, för överståthållarämbetets
kansli tämligen enastående svårighet, som torde kunna lända till förklaring
av att, såsom i förevarande fall skett, sådana göromål, som icke äro för stunden
i lika grad trängande, bliva från dag till dag uppskjutna och på så sätt
satta å sido.

Den begångna försummelsen hade tydligen förebyggts örn från riksräkenskapsverket
avhörts anmärkning om att inventeringsprotokoll beträffande
andre stadsfogden icke dit inkommit. Föreskriften att protokoll över inventering
skall lill riksräkenskapsverket insändas torde visserligen icke åsyfta,
att verket skall utöva kontroll däröver, att inventeringar äga rum i behörig
ordning utan hava tillkommit för annat ändamål; men icke desto mindre måste
det anses som en olycklig tillfällighet, att i förevarande fall riksräkenskapsverket
icke uppmärksammat, att inventeringsprotokoll uteblivit.

Även för den händelse inventeringar ägt rum, synes det emellertid tvivel
underkastat, örn detta kunnat medverka till upptäckt av förskingringarna.
Den särskilt sakkunnige tjänsteman, som av ämbetet anlitats för undersökning
i anledning av förskingringarna, har visserligen med sina förutsättningar
för effektiv granskning funnit, att inventering borde lett till sådan upptäckt.
Men å andra sidan har riksräkenskapsverket vid sin, låt vara på eli begränsat

— 80 —

material grundade granskning icke med sin sakkunskap på området kunnat
tidigare än nu iakttaga något som lett till upptäckt av förskingringarna. Det
förefaller därför också mindre sannolikt, att Levanders manipulationer skulle
kunnat vid en inventering genomskådas av en i räkenskapsföring och revision
icke särskilt förfaren person.

Såvitt Överståthållarämbetet har sig bekant har icke åtminstone under senare
år i liknande fall någon länsstyrelse eller där anställd befattningshavare
ställts till ansvar tidigare än då i början av detta år Överståthållarämbetet
självt föranstaltade om talans anställande mot en uppbördskommissarie, som
brustit i tillsyn över en tjänsteman som gjort sig skyldig till förskingringar.
Detta fall är dock icke jämförligt med det nu föreliggande. Det rörde sig där
om försummande av anbefallda, i det ordinarie arbetet ingående göromål,
under det att det här är fråga örn en fristående kontrollåtgärd, som skulle av
en för helt andra ändamål utbildad och av andra uppgifter strängt upptagen
personal utföras på arbetstid, som kunde göras ledig från de ordinarie brådskande
göromålen.

Sammanfattningsvis tillåter sig Överståthållarämbetet erinra om följande:

Arbetsbördan vid Överståthållarämbetet överstiger mångfaldigt den vid en
medelstor länsstyrelse förekommande. Underståthållaren Bring har allt från
det han tillträdde sitt ämbete och till hösten 1933 på grund av dåvarande
överståthållarens genom sjukdom minskade arbetsförmåga fått å sin anpart
en arbetsbörda, som sannolikt torde överstigit varje länsstyrelsechefs. Därtill
kommer att den för Överståthållarämbetet gällande instruktionen icke lämnar
sådan möjlighet som vid länsstyrelserna att vid behov vinna tillfällig lättnad
i arbetet genom att låta löpande ärenden handläggas och avgöras utav
avdelningscheferna. Det säger sig självt att med den dubbla arbetsbörda,
som under angivna år åvilat underståthållaren Bring och från vilken han icke
haft möjlighet att vinna ens tillfällig befrielse ett övervakande i detalj av arbetets
utförande på de olika avdelningarna, varit uteslutet.

Sekreteraren Eriksson har tillträtt sin tjänst under en tid, då utsökningsmålens
antal växte upp till en tredjedel av hela antalet dylika mål vid rikets
24 länsstyrelser samtidigt som den kvalificerade arbetskraft, vilken stod till
hans förfogande, icke uppgick ens till hälften av den vid landskansliet å en
större länsstyrelse anställda personal i motsvarande ställning. Det må tilllåtas
undertecknad överståthållare, som i olika värv kommit i tillfälle att se
många ämbetsmän i deras arbete, framhålla Erikssons utomordentliga plikttrohet
och arbetsvilja.

Vad slutligen f. d. sekreteraren Grafström angår förtjänar framhållas, att
han, som för över tre år sedan lämnat tjänsten och nu överskridit 70 års-åldern,
villigt ställt sig till efterrättelse given anmodan att hit inbetala det belopp,
varå Levanders preskriberade uppbördsborgen lytt och alltså till avhjälpande
av följderna av den verkliga försummelse, som begåtts, vidkänts en
betydande ekonomisk uppoffring.

På ovan anförda skäl har Överståthållarämbetet, såsom av dess här bilagda
protokoll för den 16 oktober 1935 framgår, ansett sig icke höra för egen del
vidtaga någon åtgärd mot vederbörande befattningshavare.

Att Överståthållarämbetet samtidigt ansett sig böra överlämna handlingarna
till justitiekanslern har icke sin grund i någon uppfattning att förevarande
ärende mera än de andra liknande fall, som i skilda delar av statsförvaltningen
tidigare lämnats utan beivran, kunde tänkas påkalla någon justitiekanslerns
åtgärd; utan orsaken är att söka i undertecknad överståthållares
principiella inställning att där ett förbiseende av ifrågavarande art förelupit,
det icke bör ankomma å vederbörande myndighet själv att ensam besluta, att
åtgärder icke skola vidtagas mot befattningshavarna.

— 81 —

Slutligen vill Överståthållarämbetet meddela, att omedelbart efter upptäckten
av Levanders förskingringar ämbetet, samtidigt som en ingående inventering
igångsattes, lät verkställa utredning för ernående av noggranna kontrollföreskrifter
i fråga om medelsförvaltningen å kansli- och polisavdelningarna
och att ämbetet, efter samråd under hand med riksräkenskapsverket
och Stockholms stads revisionskontor, numera i ämnet meddelat bestämmelser,
på sätt framgår av här bilagt utdrag av ämbetets protokoll för den 20
november 1935. Vidare har Överståthållarämbetet samma dag meddelat särskilda
bestämmelser för sådan i § 11 i kungl, kungörelsen den 13 november
1931 med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen omförmäld inventering,
som skall äga rum hos poliskamreraren. Utdrag av överståthållarämbetets
protokoll jämväl i sistberörda ärende bilägges.

I resolution den 9 januari 1936 till Överståthållarämbetet meddelade justitiekanslersämbetet,
att ämbetet låtit bero vid vad i ärendet förekommit.

Revisorerna vilja erinra därom, att, då det gäller ersättning för förskingrade
medel, däri statsmedel och andra allmänna medel ingå, frågan om ersättning
för de förskingrade medlen — i den mån sådan ersättning på grund av
gällande bestämmelser kan utgå — samt om avskrivning av vissa förskingrade
statsmedel hittills plägat handläggas i samband med frågan huruvida
fel eller försummelse av någon tjänsteman kunnat giva anledning till eller
möjliggjort förskingringarna. Dylika ärenden avgöras av Kungl. Maj:t efter
framställning från vederbörande myndighet, samt efter hörande av statskontoret
och riksräkenskapsverket samt justitiekanslersämbetet. Härigenom har
såväl ersättningsfrågan som ansvarsfrågan kommit under Kungl. Maj:ts bedömande.

I ovan angivna fall har Överståthållarämbetet direkt till justitiekanslersämbetet
anmält de åtgärder, som av Överståthållarämbetet ansetts böra vidtagas
på grund av de Levanderska förskingringarna. Justitiekanslersämbetet
torde i anledning av denna anmälan genom sitt beslut att låta bero vid vad i
ärendet förekommit för sitt vidkommande få anses hava fattat ståndpunkt i
ansvarsfrågan. I föreliggande fall synes -— särskilt i betraktande av att enligt
vad revisorerna erfarit en förskingring tidigare skett av medel, som stått
under Levanders kontroll — ett frångående av den i allmänhet i dylika fall
tillämpade regeln icke hava bort ske.

Genom den handläggning, detta förskingringsärende sålunda kommit att
få, kvarstår dock efter justitiekanslersämbetets ovannämnda beslut fortfarande
oreglerad frågan örn vilka åtgärder, som skola vidtagas för avskrivning av
det betydande belopp av statsmedel som av Levander förskingrats, i den mån
icke för någon del av beloppet täckning kan beredas.

Revisorerna, som erfarit att riksräkenskapsverket hos Kungl. Maj:t anmält,
att verket under vissa år då dessa förskingringar ägt rum, ej medhunnit
granskning av överståthållarämbetets räkenskaper, hava emellertid fäst sig
vid vad Överståthållarämbetet anfört till försvar för sin underlåtenhet att
verkställa stadgade inventeringar, innefattande jämväl att ämbetets uppmärksamhet
icke kommit att fästas på frågan örn inventeringar även av det

6—368371). Rev.-berättelse äng. statsverket för dr 1936. I.

Revisorera as
uttalande.

— 82 —

skälet att det »mäste anses som en olycklig tillfällighet att i förevarande fall
riksräkenskapsverket icke uppmärksammat, att inventeringsprotokoll uteblivit».
För sin del kunna revisorerna icke godkänna en förklaring av denna
art. Revisorerna hava särskilt uppmärksammat det tillvägagångssätt, som
här ägt rum, i all synnerhet som en vidare tillämpning därav kan medföra betänkliga
konsekvenser. För sin del göra revisorerna gällande att, då förskingring
av statsmedel äger rum, anmälan härom i varje fall skall göras till
Kungl. Maj:t, som då — oberoende av huruvida åtal sker — blir satt i tillfälle
att taga ställning till frågan i hela dess omfattning.

— 83 —

SJÄTTE HUVUDTITELN.

Kommunikationsdepartementet.

§ 23.

Revisorerna hava besökt Sandvikens hamn, belägen i Persnäs kommun
på Öland.

Vid sitt besök erforo revisorerna, att hamnen tillföljd av en nyligen inträffad
storm blivit svårt skadad. Bland annat hade grus och småsten i
rätt stora mängder drivit in i hamnens mynning så att svårighet uppkommit
för fartyg att anlöpa hamnen. Enligt ortsbefolkningens uppfattning skulle
den hamnen övergångna skadan i hög grad bero på att hamnanläggningen
redan från början vore anordnad på ett mindre tillfredsställande sätt.

Sandvikens hamn har anlagts under åren 1870—1873. Utvidgnings- och
förbättringsarbeten hava därefter ägt rum under åren 1875—1876, 1891—
1906, 1917—1921. Anläggningskostnaderna under sagda tidsperioder hava
uppgått till sammanlagt 563,624 kronor, av vilket belopp 488,944 kronor utgjort
statsbidrag, som utgått enligt för handelshamnar gällande bestämmelser
och för vilket belopp någon återbetalningsskyldighet ej föreligger. Från
och med år 1934 beräknas ytterligare 12,600 kronor hava nedlagts på hamnen,
av vilket belopp 11,340 kronor utgjort statsbidrag. Sistnämnda statsbidrag
har utgått enligt för fiskehamnar gällande bestämmelser. Ej heller
för detta statsbidrag föreligger någon återbetalningsskyldighet.

Från Sandvikens hamn utskeppas huvudsakligen sten och trä. Hamnens
trafikinkomster under år 1935 utgjorde för varor 3,378 kronor 96 öre samt
för fartyg 1,375 kronor 41 öre, eller tillhopa 4,754 kronor 37 öre.

Sandvikens
hamn på
Öland.

Med hänsyn till att Sandvikens hamn har ett för storm mycket utsatt läge Revisorernas
och är av stor betydelse för den kringliggande trakten synes det revisorerna uttalandeangeläget,
att åtgärder snarast möjligt vidtagas för hamnens försättande i
sådant skick, att den för framtiden blir mera tjänlig för sitt ändamål.

§ 24.

Genom beslut den 28 juni 1935 har Kungl. Majit förordnat flygingenjören Statens

av första graden Tord Knutsson Ångström att för tiden från och med den granskni“gB man

och

1 juli 1935 tills vidare vara granskningsman och radgivare hos aktiebolaget rådgivare
Aerotransport, med rätt för Ångström att härför uppbära arvode, beräknat Aerö

transport.

— 84 —

Revisorernas

uttalande.

efter 250 kronor för månad, samt med skyldighet för honom att vid utövande
av ifrågavarande uppdrag ställa sig till efterrättelse de av Kungl. Majit
den 20 mars 1931 meddelade bestämmelserna angående den av Kungl. Majit
förordnade granskningsmannen och rådgivaren hos aktiebolaget Aerotransport.
Därjämte har Kungl. Majit anbefallt statskontoret att till Ångström
kvartalsvis i efterskott utbetala berörda arvode från det för budgetåret 1935/
1936 till understöd av regelbunden luftfart under sjätte huvudtiteln anvisade
reservationsanslaget av 640,000 kronor (1935/1936 VI D 2).

Enligt Kungl. Majits förberörda brev den 20 mars 1931, § 2, åligger det
aktiebolaget Aerotransport att rådgöra med granskningsmannen, innan bolaget
fattar beslut i ärende rörande, bland annat, inköp av materiel för rörelsen,
då inköpssumman överstiger 1,000 kronor samt ärenden i övrigt av
större betydelse för bolagets ekonomi.

Genom beslut den 11 juli 1935 har luftfartsmyndigheten med stöd av föreskrifterna
i § 8 och § 35 i kungörelsen den 20 april 1928 (nr 85) med vissa
bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen den 26 maj 1922 om
luftfart, uppdragit åt Ångström i hans egenskap av statens besiktningsman
för luftfartyg att den 12 juli 1935 verkställa besiktning i Malmö av aktiebolaget
Aerotransport tillhöriga flygplanet SE — A E B och aktiebolaget
Flygmateriel tillhöriga flygplanet SE — A B A. För ifrågavarande uppdrag
har Ångström uppburit — förutom rese- och traktamentsersättning — dels
från aktiebolaget Aerotransport besiktningsarvoden å tillhopa 260 kronor,
dels ock av statsmedel, vilka utbetalats från statskontoret, arvode å tillhopa
120 kronor. Enligt vad revisorerna inhämtat har Ångström jämväl vid andra
tillfällen förordnats att verkställa besiktningar, varom nu är fråga, samtidigt
som han innehaft uppdrag att vara statens granskningsman och rådgivare
hos aktiebolaget Aerotransport.

Såsom framgår av de utav Kungl. Maj:t fastställda bestämmelserna för
granskningsmannen och rådgivaren hos aktiebolaget Aerotransport åligger
det bolaget, bland annat, att rådgöra med denne, innan beslut fattas rörande
inköp för belopp överstigande 1,000 kronor. Granskningsmannen har
alltså att yttra sig rörande lämpligheten av anskaffandet av flygplan för
bolagets räkning. Då de besiktningar, Ångström i egenskap av statens besiktningsman
för luftfartyg har att utföra, måste anses innebära bland annat
omprövning av huruvida inköpta plan med hänsyn till alla därpå inverkande
faktorer kunna anses lämpliga, kan besiktningen komma att medföra
att besiktningsmannen blir nödsakad att rikta kritik mot en åtgärd, som han
själv tidigare förordat. Under sådana förhållanden anse sig revisorerna böra
ifrågasätta, huruvida det kan anses lämpligt att åt samme person, som inom
bolaget deltagit i handläggning av ärende rörande inköp av ett visst flygplan
även anförtro sådan besiktning av detsamma, som omförmäles i §§ 8
och 35 i kungörelsen den 20 april 1928 (nr 85) med vissa bestämmelser rörande
tillämpningen av förordningen den 26 maj 1922 om luftfart.

Det synes i övrigt knappast nödvändigt, att en särskild statens gransk -

— 85 —

ningsman fortfarande finnes anställd hos aktiebolaget Aerotransport. Sedan
staten under september månad 1935 övertagit aktiemajoriteten i bolaget,
har statens inflytande blivit så förstärkt, att dess intressen synas väl
tillgodosedda. Vidare bar under juni månad 1936 särskild jourhavande revisor
anställts hos bolaget. Att granskningsmannens funktioner numera
kunna upphöra, framgår även av luftfartsutredningens den 26 november
1934 avlämnade utlåtande med utredning rörande reguljär luftfart samt luftfartsmyndighetens
organisation (sid. 119).

§ 25.

Revisorerna hava granskat aktiebolaget Aerotransports räkenskaper för Aktiebolaget
år 1935. I samband med granskningen hava revisorerna tagit del av dels en port
av revisorn hos bolaget, byråchefen G. Jehander den 8 juni 1936 dagtecknad
»V. P. M. över gjorda iakttagelser vid granskning av aktiebolaget Aerotransports
styrelses förvaltning och bolagets räkenskaper för år 1935», dels verkställande
direktören Carl Flormans den 18 juli 1936 avgivna förklaring över
byråchefen Jehander ifrågavarande anmärkningar, dels Jehanders i ärendet
den 20 augusti 1936 gjorda påminnelser, dels ock styrelsens protokoll
den 2 september 1936, innefattande styrelsens beslut i anledning av de gjorda
erinringarna mot bolagets räkenskaper.

Enligt den inom bolaget uppgjorda ekonomiska rapporten för tiden 1 januari—31
december 1935 utgjorde under år 1935 bolagets inkomster
2,944,831 kronor 99 öre samt utgifterna 2,866,900 kronor 51 öre, vilket innebär
att under året ett inkomstöverskott uppstått å 77,931 kronor 48 öre.

Bland inkomsterna redovisas emellertid statens bidrag, vilket under nu ifrågavarande
år uppgått till 647,000 kronor. Revisorerna hava vidare inhämtat,
att bolaget från postverkets huvudkassa under år 1935 uppburit för postflygningar
tillhopa 828,038 kronor 20 öre. Under år 1935 har staten alltså
till bolaget utgivit i runt tal 1,475,000 kronor.

Under år 1935 har statens inflytande över bolaget ytterligare ökats. Den
3 juli 1935 tecknades nytt avtal angående statsunderstöd för regelbunden
luftfart mellan bolaget och Kungl. Majit för tiden 1 januari 1937—31 december
1942. Enligt detta avtal förband sig bolaget att senast tre månader
efter undertecknandet hava ändrat bolagsordningen och vidtagit erforderliga
åtgärder för ökning av aktiekapitalet med 2,500,000 kronor. Beslut örn
dessa åtgärder fattades på ordinarie bolagsstämma den 4 juli, varefter Kungl.

Majit tecknade hela det nya kapitalet, varav hälften, 1,250,000 kronor, inbetalades
den 10 september 1935, och resten senast den 4 juli 1936. Bolagets
aktiekapital utgör därefter 3,084,000 kronor. Aktierna äro av två slag:

A-aktier till ett belopp av 2,500,000 kronor och B-aktier till ett belopp av

584,000 kronor. A-aktierna och B-aktierna skola ifråga örn val av styrelse
och revisorer medföra den rätt, att A-aktieägarna välja fem och B-aktieägarna
två av styrelsens sju ledamöter samt respektive tre och en av de
fyra styrelsesuppleanterna samt att A-aktieägarna välja två revisorer jämte

— 86 —

Personalens

avlönings förmåner.

två suppleanter för dem och B-aktieägarna en revisor jämte en suppleant
för denne. I övrigt skola aktierna av de båda serierna vara sins emellan
likaberättigade, dock skall vid tillämpningen under åren 1935 och 1936 av
bestämmelserna angående vinstdispositionen enligt § 5 i avtalet av den 10
juli 1931 hänsyn icke tagas till det av staten inbetalade aktiekapitalet. Bland
övriga förändringar i bolagsordningen må nämnas, att i densamma intagits
bestämmelse om hembudsskyldighet med företrädesrätt för Kungl. Maj:t. I
övrigt skall det nya avtalet i huvudsak gälla från och med den 1 januari
1937 och av bestämmelserna i detsamma må nämnas, att trafiken för år
1937 beräknats kunna avsevärt ökas och statsunderstödet höjas från nu gällande
650,000 kronor per år till 1,050,000 kronor för år 1937. Därefter skall
det med fortsatt upprätthållande av det för år 1937 avtalade programmet
minskas med 75,000 kronor per år. Uppsäges icke avtalet senast två kalenderår
före dess utgång, skall detsamma gälla tillsvidare och med två kalenderårs
ömsesidig uppsägningstid. I dylikt fall skall statsunderstödet utgå
med ett för varje år med 75,000 kronor minskat belopp.

I den till 1935 års riksdag avlåtna propositionen (nr 162, sid. 52) angående
understöd till svensk luftfart m. m. anförde statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
bland annat, följande:

Luftfartsutredningen har, med hänvisning till att det omorganiserade
bolaget bleve i hög grad statsbetonat, i anslutning till sin granskning av
kostnadsberäkningarna för det av utredningen föreslagna trafikprogrammet
velat uttala nödvändigheten av att lönerna för förare och radiotelegrafister
reglerades nedåt med hänsyn till statstjänarnas löneställning i allmänhet.
Därvid borde även tagas upp till bedömande kostpengarnas lämpliga avvägande.
Samtidigt anser utredningen det nödvändigt, att pensioneringsfrågan
för bolagets personal bleve ordnad.

Till vad luftfartsutredningen sålunda anfört giver jag min anslutning under
framhållande av, att samtliga arvodes- och lönefrågor torde ur angivna
synpunkt böra prövas beträffande all i bolagets tjänst anställd personal.
I detta sammanhang vill jag även erinra örn ett av 1931 års riksdag gjort
uttalande angående angelägenheten av en i möjligaste mån effektiv kontroll
över bolagets ekonomiska förvaltning med aktgivande i all synnerhet
på att bolagets personalorganisation lämpligt begränsas och avpassas efter
föreliggande arbetsuppgifter samt att tillbörlig varsamhet i övrigt iakttages
i fråga om bolagets utgifter av olika slag. Detta uttalande äger givetvis
alltjämt sin giltighet.

Byråchefen Jehander har vid sin granskning av bolagets räkenskaper
för år 1935 beträffande personalens avlöning uttalat, bland annat, att frågan,
huruvida bolagets avlöningskostnader kunde anses väl avpassade med
hänsyn tagen till alla på denna fråga inverkande omständigheter, givetvis
ej kunde avgöras utan en synerligen ingående och omfattande utredning.
Med hänsyn till den ökning i trafikfrekvensen, som under senaste året ägt
rum, syntes en viss stegring av bolagets avlöningskostnader vara berättigad.
Å andra sidan fann Jehander sig böra ifrågasätta, huruvida icke ordnandet
av personalens pensionering måste anses såsom en avlöningsförmån av så -

— 87

dan beskaffenhet, att hänsyn därtill för framtiden borde tagas i större omfattning
än hittills måhända skett vid bestämmandet av den till personalen
utgående kontanta lönen.

Såvitt revisorerna kunnat utröna, hava varken statsrådets och chefens för
kommunikationsdepartementet ovan angivna uttalande eller byråchefen Jehanders
nyssberörda yttrande ännu föranlett någon åtgärd från bolagets
sida.

Enligt den ekonomiska rapport för år 1935, som tillställts revisorerna
från aktiebolaget Aerotransport, utgjorde bolagets lönekostnader under året
526,316 kronor 91 öre, fördelade å nedanstående konti:

Löner a. Huvudkontoret ...................................... 94,U21: 22

b. Övriga kontorsavlöningar.............................. 103,705: 03

c. Flygplansförare a. Löner .............................. 57,842:50

b. Kilometerpenningar.................. 74,869: 02

d. Mekaniker b. Kilometerpenningar.................. 17,851:75

e. Tekniska kontorslöner ................................ 29,250:

Verkstaden: Mekanikerlöner.................................... 105,865:08

Underhåll: Mekanikerlöner........................ 42,912: 31

Summa kronor 526,316: 91

Till nu angivna belopp torde emellertid läggas dels bolagets utgifter för
försäkring av personal 13,731 kronor 28 öre, dels ock av bolaget erlagda
avgifter för personalens pensionering 18,575 kronor 55 öre. Bolagets sammanlagda
avlöningskostnader hava alltså under år 1935 — såvitt den ekonomiska
rapporten utvisar — uppgått till 558,623 kronor 74 öre. Då bolagets
inkomster av biljetter, övervikter, frakter samt posttrafik uppgått till
i runt tal 2,055,000 kronor, utgöra de här ovan redovisade lönekostnaderna
omkring en fjärdedel av trafikinkomsterna. Enligt den av byråchefen Jehander
verkställda utredningen rörande bolagets avlöningskostnader hava
dessa emellertid uppgått till ett ännu högre belopp än det som den ekonomiska
rapporten utvisar, eller till 690,905 kronor 12 öre. Lönekostnaderna
hava alltså enligt nu angivna beräkningar uppgått till omkring en tredjedel
av bolagets förberörda trafikinkomster. Med hänsyn till lönekostnadernas
stora betydelse för bolagets ekonomiska bärighet hava revisorerna ansett
sig böra från bolaget inhämta närmare uppgifter rörande de till personalen
utbetalda avlöningsförmånerna under år 1935, vilka uppgifter återfinnas i
tvenne till denna paragraf fogade bilagor (Bil. A. och B.).

Av dessa bilagor innehåller sålunda bil. A. de avlöningsförmåner, som
utgått till den hos bolaget anställda kontors-, stations- och tekniska personalen,
och den andra bilagan innefattar uppgifter rörande avlöningsförmånerna
åt bolagets flygplansförare, radiotelegrafister och mekaniker.

Huruvida kontors- och tekniska personalens avlöningsförmåner kunna
anses vara väl avpassade med hänsyn till dem åliggande arbetsuppgifter
och med beaktande jämväl av andra på denna fråga inverkande faktorer,
låter sig givetvis ej bedöma utan en mera ingående prövning. Enligt revi -

— 88 —

sorernas uppfattning hava dock de löner, som särskilt de högre tjänstemännen
å bolagets huvudkontor och vid vissa flygstationer fått uppbära, varit
högre än de lönebelopp, som t. ex. vid statens järnvägar utgå till befattningshavare
med motsvarande ställning och arbetsuppgifter. Sedan ett
flertal av de å huvudkontoret och vid flygstationerna tjänstgörande befattningshavarna
från och med 1936 års ingång fått sina löner höjda med belopp
mellan 25 och 150 kronor i månaden, hava lönerna för bolagets befattningshavare
i allmänhet kommit att uppgå till belopp, vilka avsevärt överstiga
de löner, som utgå till statliga befattningshavare med likartade arbetsuppgifter.

Beträffande flygpersonalens avlöningsförmåner må nämnas, att dessa för
flygare, som tjänstgjort hela år 1935, utgjort lägst 14,672 kronor 83 öre och
högst 20,207 kronor 2 öre, i vilket senare belopp emellertid jämväl ingår
chefspilotarvode samt arvode för prov- och skolflygningar. För radiotelegrafister,
mekaniska telegrafister samt för mekaniker hava löneförmånerna
under år 1935 uppgått till lägst 5,709 kronor 19 öre och högst 8,995 kronor
54 öre. I samtliga dessa belopp hava inräknats lön, kilometerpenningar,
beklädnadsbidrag, pensionskostnader och försäkringsavgifter.

k ost n aderis r Jemlikt Kungl. Maj :ts brev den 20 mars 1931 angående bestämmelser

reprcsenta- för den av Kungl. Majit förordnade granskningsmannen hos aktiebolaget
tion. Aerotransport, § 3, må, därest bolagets sammanlagda representationskostnader
under ett ar uppgått till 1,000 kronor, under samma år ytterligare
utgift för sådant ändamål icke äga rum, utan att granskningsmannens
yttrande inhämtats. Beslut av bolaget, varigenom representationskostnaderna
för ett räkenskapsår komma att överstiga 1,000 kronor, skall av
granskningsmannen anmälas till luftfartsmyndigheten.

Enligt vad som framgår av bolagets ekonomiska rapport för tiden 1 januari—31
december 1935, hava bolagets utgifter för representation under
sagda år uppgått till 19,447 kronor 65 öre, av vilket belopp 8,426 kronor
66 öre avförts å konto »Huvudkontoret», 219 kronor 20 öre å konto »Resebyrån»
samt återstående belopp, tillhopa 10,801 kronor 79 öre, bokförts å
de olika flyglinjerna och flygstationernas konti. Av verifikationerna avseende
dessa utgifter framgår, att bolaget vid olika tillfällen funnit anledning
att utöva representation, såsom vid upprättande av löneavtal med egen personal,
i anledning av inköp av flygmaskin, vid demonstration av samma
flygmaskin för pressen m. fl. samt vid besök av utländska personer även
då dessa personers vistelse här i landet ej varit direkt föranledd av affärsförbindelse
med bolaget. Såvitt revisorerna kunnat utröna har granskningsmannens
yttrande icke inhämtats på sätt föreskrivits i ovanberörda
nådiga brev den 20 mars 1931, ej heller har beslut av bolaget, varigenom
representationskostnaderna för ett räkenskapsår kommit att överstiga 1,000
kronor, av granskningsmannen anmälts till luftfartsmyndigheten.

Byråchefen Jehander har vid sin granskning av bolagets räkenskaper för
år 1935 även ifrågasatt, huruvida berättigad anledning förelegat för bola -

— 89 —

get att i vissa av honom omförmälda fall bestrida kostnaderna för representation
samt på grund härav och då kostnaderna för representation under
år 1935 avsevärt stegrats framhållit vikten av, att representation på bolagets
bekostnad endast borde äga rum, när sådan kunde anses verkligen
påkallad. Direktören Florman har därefter i sin förklaring angivit vissa
skäl, som enligt hans uppfattning talade för att denna representation från
bolagets sida bort äga rum. Bolagets styrelse har vid sitt sammanträde den
2 september 1936 funnit vad Jehander i sin >V. P. M.» anfört icke böra
föranleda någon styrelsens åtgärd.

Revisorerna hava funnit, att befattningshavare hos aktiebolaget Aerotransport
i vissa fall tillerkänts avlöningsförmåner, vilka icke kunde anses påkallade
vare sig av befattningshavarens ålder och föregående utbildning eller av
de arbetsuppgifter, han har att utföra i sin tjänst hos bolaget. Vid avvägandet
av lönebeloppens storlek måste givetvis särskilt avseende fästas vid den
omständigheten, att befattningshavarna numera på bolagets bekostnad tillförsäkrats
pension. Särskilt med beaktande av sistberörda förhållande torde
det icke stå i god överensstämmelse med företagets statsbetonade karaktär
att till bolagets högre administrativa och tekniska tjänstemän utbetala löner,
avsevärt överstigande dem, som tillkomma befattningshavare med likartade
eller mera krävande arbetsuppgifter vid de statliga kommunikationsverken.

De avlöningsförmåner, vilka för närvarande utgå till de hos bolaget anställda
trafikflygarna, hava revisorerna funnit ganska höga även om hänsyn
tages till arbetets karaktär. Revisorerna hava för sin del ansett, att framför
allt de till den flygande personalen utgående kilometerpenningarna böra kunna
avsevärt reduceras.

Revisorerna finna det påkallat, att en skyndsam och allsidig utredning rörande
den hos aktiebolaget Aerotransport anställda personalens antal och avlöningsförmåner
kommer till stånd i syfte att örn möjligt nedbringa bolagets
lönekostnader.

Såvitt framgår av Kungl. Maj:ts brev den 20 mars 1931 angående bestämmelser
för den av Kungl. Maj:t förordnade granskningsmannen hos aktiebolaget
Aerotransport må bolagets sammanlagda representationskostnader under
ett år icke överstiga 1,000 kronor, såframt ej granskningsmannens yttrande
inhämtats. Det belopp, som sålunda angivits i Kungl. Maj:ts ifrågavarande
brev, måste enligt revisorernas uppfattning vara avgivet i avsikt att
nedbringa kostnaderna för representation. Under år 1935 har emellertid ett
nära tjugu gånger större belopp utgivits härför utan att vare sig statens
granskningsman eller bolagets styrelse funnit sig böra ingripa. Även med
beaktande av att bolaget är ett affärsföretag, som i form av gästfrihet kan
behöva göra reklam för sin verksamhet, måste dock bolagets kostnader för
representation anses alltför höga. Till jämförelse må anföras, att statens järnvägars
representationskostnader under samma år allenast uppgått till omkring
4,000 kronor. I sitt statförslag för år 1936 har statens järnvägar räknat
med ett belopp av 10,000 kronor till representation, vilket jämförelsevis

Revisorernas

uttalande.

Bil. A.

Uppgift å avlöningsförmåner m. m. åt hos aktiebolaget Aerotransport anställd kontors-, stations- och teknisk personal.

Befattning hos bolaget.	Födelse -år.	Utbildning.	Anställningstid hos bolaget.	Lönebelopp under år 1935.	Annan löneförmån såsom av bolaget utgiven ersättning för befattningshava-rens pensionering, försäkringsavgift, fri bostad, beklädnadsavgift m. m.
1	2	3	4	5		6
Reklamtecknare	1907	Realskoleexamen, Tekniska skolan	6 år	3,600
Kontorist (statistik)	1907	8-klassigt läroverk, handelsskola	7 år	2,705	—	pension kr. 225: —
Kontorist (bokföring)	1911	Realskoleexamen, handelsgymna-sium	51/, år	2,726	—
Växeltelefonist	1913	3 klasser i flickskola, 1 termin i stenograf!	5>/a år	1,200	—	— —
Kontorschef	1903	Realskoleexamen, handelsgymna-sium, Handelshögskolan	81/» år	8,550	—	pension kr. 448: 80
Kontorist (biljettavräk-ning) Kontorist (statistik)	1915	Studentexamen	(började ’/«—35)	1,050	—	— —
1915	Realskoleexamen, maskinskriv-ning och stenograf!	1V. år	1,800	—	— —
Kontorist (biljettavräk-ning)	1912	5 klasser i flickskola, maskinskriv-ning och stenograf!	1 år	1,505	--	- -
Reklamchef	1902		8 år	7,500	_	_
Kontorist (bokföring)	1916	Realskoleexamen, handelsgymna-sium	(började ”/10 1935)	385	04	— —
Avdelningschef	1904	Studentexamen, flygstudier i Hol-land och Frankrike, juridiska studier vid Stockholms Hög-skola	91/, år	8,400		pension Kr, 438: 60
Verkställande direktör	1886	Studentexamen, Kapten i Svea Artilleriregemente, fältflygare	ll1/, år	18,265		pension Kr. 2,902: 44, olycksfallsför-säkring Kr. 483: 04, resgodsförsäk-ring Kr. 264: 60.
Kontorist (biljettavräk-ning)	1904	8-klassigt läroverk, handelsskola	101/, år	3,600: —	- —
Kontorist (fraktavdel- ning)	1917	8-klassigt läroverk, maskinskriv-ning och stenograf!	(började so/io 1935)	361: 68	- -
Kontorist (bokföring)	1915		(började ”/, 1935) (började */, med tjänstgöring */« dag)	1,090	—	— —
Korrespondent	1904		772: 50	- -

1	2	3	4	5	6
Kassörska	1893	8-klassigt läroverk, handelsskola Realskoleexamen, handelsgymna-	10 år	5,100: —	pension Kr. 831: —
Avdelningschef	1905	(började Vo	3,150: —	- -
	sium	1935)
Korrespondent	1899	8-klassig flickskola, maskinskriv-	4 år	3,183: 50	pension Kr. 482: 04
	ning och stenograf!
Kontorist (biljettavdel-	1914	8-klassigt läroverk, maskinskriv-	l1/. år	1,800: —	- -
ning)		ning och stenograf			pension Kr. 635: 28, olycksfallsförsäk-
Direktörs assistent	1905	Studentexamen, flygstudier utom-	ll1/. år	10,800: —
		lands, studier vid Stockholms Handelshögskola	(började «/io	345: —	ring Kr. 241: 50
Kontorist (statistik)	1916		- -
		1935)
Korrespondent	1911	Skolunderbyggnad t. o. m. 3:dje	5 år	3,315: —	- -
	ring, maskinskrivning och steno-graf!		2,405: —
Kontorist (fraktavdel-	1912	Studentexamen, handelsgymna-	1‘/. år	*- -
ning)		sium		4,192: 25
Korrespondent (sekrete-	1913	Realskoleexamen, handelsgymna-	I*/, år	- -
rare)		sium		2,426: —
Kassabiträde	1912	8-klassigt läroverk, handelsskola	41/, år	- -
Kontorist	1913	4 klasser i läroverk, handelsskola	51/, år	2,225: —	- -
Kontorist (biljettavräk-	1913	Realskoleexamen, maskinskriv-	2V. år	2,400: —	- -
ning) Resebyråföreståndare	1904	ning Skolunderbyggnad t. o. m. 1 ring i	IV. år	4,650: —	pension Kr. 265: 20
	läroverk, handelsgymnasium		2,564: —
Kontorist	1914	3 klasser vid Sthlms Stads Högre	4 år	- -
		Folkskola för teknisk utbildning
Kontorist	1910	Studentexamen, handelsskola	IV. år	2,000: —	- -
Verkmästare	1893	Folkskola	iova år	6,004: 50	pension Kr. 574: 20, uniformsbidrag
				Kr. 160: —
i Flygstationschef	1902	Studentexamen, 1 år Sthlms Hög-	8‘/a år	7,800: —	pension Kr. 470: 16, uniformsbidrag
	skola, 2‘/a år Tekniska Högskolan			Kr. 160: —, olycksfallsförsäkring Kr. 241: 50
Kontorist	1910	Folkskola, Högre Folkskola för	7 år	3,000: —	uniformsbidrag Kr. 160: —
		teknisk utbildning		1,972: 50
Kassörska	1915	8-klassigt läroverk, handelsgym-	(började 8/i	- -
		nasium	1935)
Chaufför	1901	Folkskola	4 år	3,600: —	fri uniform
Speditör	1908	Realskoleexamen, handelsgymna-	(började M/o	2,273: 33	uniformsbidrag Kr. 120: —
	sium	1935)		(tre kvartal)
Chaufför	1912	Folkskola	2 år	2,842: 85	uniformsbidrag Kr. 160: —

1	2	3
Representant	1891	Studentexamen, Ryttmästare i Skånska kavalleriregementets reserv, handels- och juridiska stu-dier vid Lunds universitet
Tjänsteman	1911	Realskoleexamen, handelsgymna-sium
Representant	1890	Studentexamen, Fil. Kand., Fil Licentiat
Representant	1904	Studentexamen, studier utomlands i resebyrå- och hotellbranschen
Representant	1905	Studentexamen, handelsgymna-sium
Representant
Verkstadsingenj ör	1902	Realskoleexamen, Ö. T. G. ma-skintekniska linjen
Trafikassistent	1908	Realskoleexamen, handelsskola
Flygledare	1901	Folkskola, tekn. aftonskola, tele-grafistkurs hos telegrafverket
Kontorist	1915
Korrespondent	1900	8-klassigt läroverk, handelsskola
Chaufför	1900	Folkskola
Trafikassistent	1908	Realskoleexamen
Kassörska	1895
Tjänsteman (statistik)	1858
Telefonist	1906	Folkskola
Chaufför (i slutet av året	1901	Folkskola
trafikassistent)
Trafikassistent	1912	Realskoleexamen
Chaufför	1906
Kontorist (fotograf)	1916	Folkskola
Assistent	1909	Realskoleexamen, Flygvapnets sko-la för fältflygare, reservoff.
Driftsingenjör .....; • ■	1904	Civilingenj örsexamen ....... f. ''1 .... .

4

27. år

17. år

2 år
2 år
1 år
5 år

(började 7u
1935)

8 år

107, år

67, år

10 år
17, år
4 år

(sommartid sedan
år 1933)
87, år
(började */,
1935)

97, år

2 år

(började »/,
1935)

37, år
2 år

57, år

4,800:

2.400

6,000

8.400

4,721

10,681

900

3,600

6.300

1,200

3,750

3,507

3,000

1,124

3.300
375

3,900

2.300

1,450

1,213

3,750

8,400

09

92

pension Kr. 747: 48

pension Kr. 47: 78

pension Kr. 218: 64, uniformsbidrag
Kr. 160: —
pension Kr. 503: 28, uniformsbidrag
Kr. 160: —

(slutade ”/« på grund av exercis, anställdes
ånyo som fotograf 1 juli
1936)

pension Kr. 456: 60
uniformsbidrag Kr. 160: —
pensionsavgift Kr. 217: 08, uniformsbidrag
Kr. 160: —

(slutade Vio—35, började ånyo18/,—36)

pension fr. juli—36, uniformsbidrag
Kr. 160: —
uniformsbidrag Kr. 120: — (tre kvartal) -

pension från 7u 1936

pension Kr. 435: 24,
säkring Kr. 241: 50

CO

to

olycksfallsför -

1	2	3	4	5		6
Flygstationschef	1893	Maskiningenjörsexamen, Kon- struktör och verkstadsingenjör i Sverige och utlandet, tekn. led. vid lufttrafikföretag i Sve-rige och utlandet.	10 år	15,000-	—	pension Kr. 1,481: 40, olycksfallsför-säkring Kr. 483: —
Trafikkassörska	1899	8-klassigt flickläroverk	41/,'' år	2,400	—	pension Kr. 474: 36
Korrespondent	1904	Handelsskola	(började “/, 1935) 10 år	1,099	46	(medlem av S. P. P. under 1936)
Kontorist (statistik)	1905	4-årig teknisk yrkesskola	2,400	—	pension Kr. 279: 24
Kontorist	1913		(började */i 1935)	1,500	“”*
Vaktmästare	1908	Folkskola	4 år	2,600	—	- -
Verkmästare	1899		101/, år	6,013	36	pension Kr. 352: 56, uniformsbidrag Kr. 160: —
Chaufför	1907		1V, år	3,000	—	uniformsbidrag Kr. 160: —
Kassörska	1904	Realskoleexamen, handelsskola	9 år	3,725	—	pension Kr 319: 80
Verkmästare	1893		ll1/, år	6,000	—	pension Kr. 606: 36, uniformsbidrag Kr. 160: —
Tjänsteman	1899	Borgarskola 2 år, tekn. aftonskola	91/, år	3,900	—	pension Kr. 327: 36, uniformsbidrag Kr. 160: —
Vaktmästare	1870		ll1/. år	2,158	93	- -
Kontorist (materialbok-förare)	1911	Handelsgymnasium	l''/a år	2,400
Telefonist	1910	Folkskola	2V. år	1,800	—	- -
Trafikassistent	1904	Läroverk	11»/. år	3,900	—	pension Kr. 256: 20, uniformsbidrag Kr. 160: —
Kontorist (lagerbiträde)	1913	Teknisk yrkesskola, 2-årig han-	7V. år	1,510	—	(exercis nov. dec. varför ingen lön)
Huvudbokförare	1906	delslinje Handelsgymnasium, spec. kurser i revisionsteknik	7V. år	5,100	—	pension Kr. 239: 28, uniformsbidrag Kr. 160: —
Kontorist (trafikassistent)	1911	II ring i gymnasium, handelsskola	(började V* 1935) 7 år	1,350	—	- -
Eldare	1870		2,400	—	- -
Telefonist	1905		IV, år	1,675	—	- -
Kassabiträde	1911	8-klassig flickskola, handelsgym-nasium	(började V. 1935)	1,500	—	—— —
Trafikkassörska	1914	Studentexamen, handelsgymna-sium	(började V? 1935)	900
Kontorist (trafikassistent)	1914	Läroverk, handelsgymnasium	(började V, 1935) 9V, år	1,500	—	- -
Chaufför	1900		3,900	—	uniformsbidrag Kr. 160: —
Verkmästare	1896		10 år	6,000		pension Kr. 463: 44, uniformsbidrag Kr. 160: —

94 —

BtZ. B.

Uppgift & avlöningsförmåner m. m. &t hos aktiebolaget Aerotransport anställda
ilygplanlörare, radiotelegrafister och mekaniker.

		Under år 1935 uppburna löneförmåner
Befattning hos bolaget.	Födel- seår.	a) lön.	b) kilometerpen-ningar.	c) annan löneför-mån såsom av bo-laget utgiven er-sättning för befatt-ningshavares pen-sionering, försäk-ringsavgift, fri bo-stad, beklädnads-ersättning m. m.	Antal flygtim-mar un der år 1935 specificera-de för varje må-nad.
1	2	3	4	5	6
Flygare...........	1905	5,612: 50	8,303: 03	pension kr. 349: 80, uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. 43.35 Fehr. — Mars 75.32 April 24.56 Maj 91.38 Juni 81.52 Juli 81.20 Aug. 91.42 Sept. 72.03 Okt. 2.33 Nov. 28.36 Dec. 23.11
					S:a 616.58
Flygare..........	1895	7,200: —	7,203: 74	pension kr. 389: 80, uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. 21.00 Fehr. 21.41 Mars 38.04 April 97.13 Maj 122.41 Juni 90.33 Juli 82.16 Aug. 80.45 Sept. 3.55 Okt. — Nov. — Dec. —
					S:a 558.08
Flygare..........	1906	2,200: —	1,570: 96	pension kr. 328: 46, uniformsbidrag Kr. 80: —	Jan. — Febr. — Mars — April — Maj — Juni — Juli 81.43 Aug. 80.22 Sept. 24.38 Okt. 20.48 Nov. 0.10 Dec. 5.25
					S:a 213.06

— 95 —

1	2	3	4	5	6
Flygare..........	1905	6,050: —	7,970: 17	pension kr. 336: 16,	Jan.	10.09
				uniformsbidrag	Fehr.	55.48
				Kr. 160: —	Mars	56.44
					April	22.15
					Maj	78.52
					Juni	91.10
					Juli	82.34
					Aug.	73.09
					Sept.	88.12
					Okt.	4.32
					Nov.	20.14
					Dec.	15.13
						S:a 607.52
	1903	7,200: —	9,305: 45	pension kr. 401: 28,	Jan.	41.13
		uniformsbidrag	Fehr.	26.29
				Kr. 160: —	Mars	44.01
					April	106.40
					Maj	82.48
					Juni	67.54
					Juli	98.22
					Aug.	4.02
					Sept.	92.28
					Okt.	29.39
					Nov.	39.16
					Dec.	38.35
						S:a 671.27
Flygare..........	1901	8,200: —	11,247: 16	pension kr. 352: 36,	Jan.	25.23
			(i denna summa	uniformsbidrag	Fehr.	38.25
			ingår chefspilot-	Kr. 160: —	Mars	38.49
			arvode samt ar-		April	133.21
1			vode för prov-		Maj	80.02
			och skolflyg-		Juni	50.09
			ningar)		Juli	83.55
					Aug.	114.54
					Sept.	49.53
					Okt.	31.36
					Nov.	—
					Dec	17.49
						S:a 664.16
Flygare..........	1902	7,200: —	8,974: 73	pension kr. 464: 84,	Jan.	53.27
				uniformsbidrag	Febr.	29.10
				Kr. 160: —	Mars	22.09
					April	68.04
					Maj	122.16
					Juni	72.27
					Juli	57.23
					Aug.	103.42
					Sept.	54.03
					Okt.	36.48
					Nov.	26.23
					Dec.	5.27
						S:a 651.19

— 96 —

1	2	I 3	1 4	5	6
Flygare..........	1900	7,200: —	9,266: 44	pension kr. 347: 08, uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. 14.29 Fehr. 44.59 Mars — April 81.10 Maj 123.27 Juni 87.05 Juli 83.22 Aug. 69 31 Sept. 42.39 Okt. 100.53 Nov. 96.30 Dec. 42.09 S:a 786.14
Flygare..........	1904	7,100: —	9,001: 67	pension kr. 359: 88, uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. 37.40 Febr. 37.10 Mars 20.55 April 37.12 Maj 93.14 Juni 73.19 Juli 93.18 Aug. 101.14 Sept. 76.18 Okt. 12.09 Nov. 66.00 Dec. 43.46 S:a 692.15
Radiotelegratist...	1907	3,600: —	2,035: 10	uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. — Fehr. — Mars 48.54 April 64.12 Maj 90.06 Juni 73.56 Juli 63.41 Aug. 44.17 Sept 16.47 Okt. 42.28 Nov. 67.26 Dec. 30.11 S:a 541.58
Radiotelegrafist...	1908	2,346: 67	1,781: 30	uniformsbidrag Kr. 120:— (tre kvartal)	Jan. — Febr. — Mars — April 61.35 Maj 91.37 Juni 57.59 Juli 76.09 Aug. 49.40 Sept. 8.12 Okt. 55.38 Nov. 61.55 Dec. 40.52 S:a 503.37

— 97 —

1	2	3	4	5	6
Mek. telegrafist.. .	1909	3,000: —	2,425: 44	uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. Febr.	26.15 45.57
					Mars	9.40
•					April	38.52
					Maj	72.03
					Juni	54.19
					Juli	70.27
					Aug.	78.12
					Sept.	69.34
					Okt.	12.01
					Nov.	18.37
					Dec.	23.00
						S:a 518.57
Mek. telegrafist...	1908	3,175: —	2,396: 10	uniformsbidrag	Jan.	54.00
		Kr. 160: —	Febr.	40.46
					Mars	0.21
					April	3.54
					Maj	76.52
					Juni	62.50
..					Juli	80.46
					Aug.	83.28
					Sept.	68.50
					Okt.	2.23
					Nov.	18.43
					Dec.	27.32
						S:a 520.25
Mek. telegrafist...	1911	3.000: —	2,595: 42	uniformsbidrag	Jan.	62.24
			Kr. 160: —	Febr.	47 56
					Mars	7.17
					April	37.14
					Maj	57.27
					Juni	62.18
					Juli	75.31
					Aug.	90.41
					Sept.	41.56
					Okt.	29.03
					Nov.	28.53
i					Dec.	18.17
						S:a 558.57
! Radiotelegrafist...	1910	3,200: —	2,653: 84	uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. Febr.	35.54 51.10
					Mars	81.07
					April	34.10
					! Maj	84.06
					Juni	90 32
					Juli	83.57
					i Aug.	102.37
					Sept.	49.24
					'' Okt.	14.52
					Nov.	14.20
				Dec.	14.05
1					S:a 656.14

7—38S379. Rev.-berättelse ang. statsverket för ur 1036. I.

98 —

1	2	3	4	5	6
Radiotelegrafist. ..	1909	3,300: —	2,491: 92	uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. 27.06 | Febr. 49.02 Mars 77.08 1 April 23.14 ! Maj 88.3 7 Juni 82.24 Juli 83.55 Aug. 98.59 Sept. 66.46 Okt. 6.07 Nov. 20.42 Dec. 13.40 S:a 637.40
Radiotelegrafist... 1	1904	3,600: —	3,016: 80	uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. 45.17 Febr. 48.00 Mars 38.27 April 86.40 Maj 107.03 j Juni 73.57 | Juli 97.21 Aug. 108.04 | Sept. 74.11 j Okt. 22.47 Nov. 18.15| Dec. 16.39 S:a 736.41
Färdmekaniker....	1886	4,320: —	4,194: 52	uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. 16.41 Febr. 0.32 Mars 51.52 April 96.16 Maj 104.36 Juni 91.48 Juli 75.50 | Aug. 28.07 i Sept. 63.37 Okt. — Nov. Dec. 4.16 S:a 533.35
Färdmekaniker... . |	1898	4,320: —	4,268: 04	uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. — Fehr. — ■ Mars 33.08 i April 90.48 Maj 94.58 { Juni 104.33 Juli 84.58 Aug. 43.42 Sept. 48.13 Okt. Nov. Dec. 1.24 S:a 501.44

— 99

1 | 2

3

4

5 ! 6

Färdmekaniker... .

1899

4,320: ■

998: 32

unif ormsbidrag
Kr. 160: —

Färdmekaniker....

Färdmekaniker....

1895

4,320:

1897

4,320:-

2,513: 43

uniformsbidrag
Kr. 160: —

2,551: 79

uniformsbidrag
Kr. 160: —

Färdmekaniker... .

1898 4,320:

690: 45 i uniformsbidrag
Kr. 160: —

Jan.
Febr.		0.25 i
Mars		6.55
April		14.04
Maj		1.00 j
Juni		19.28 !
Juli		—
Aug.		71.58
Sept.		8.20 !
Okt.		—
Nov.		—
Dec.		—
	S:a	122.10 i
Jan.		_
Febr.		—
Mars		—
April		14.22
Maj		78.30
Juni		59.45
Juli		56.27
Aug.		30.11
Sept.		11.26
Okt.		28.11
Nov.		49.50
Dec.		32.24
!	S:a	361.15 !
Jan.
Febr.		—
Mars		0.15
[ April		42.21
Maj		85.11
Juni		32.00
Juli		28.22
Aug.		44.38
Sept.		10.56
Okt.		50.35
Nov.		54.26
Dec.		9.00
	S:a	857.44
Jan.		_
Febr.		—
Mars		—
April		3.54
Maj		—
Juni		—
Juli		—
Aug.		43.52
Sept.		34.41
Okt.		—
Nov.		—
Dec.		—
	S:a	82.27

— 100 —

1	2	3 | 4	5	6
Färdmekaniker....	1903	4,320: —	2,552: 86	uniformsbidrag Kr. 160: —	Jan. —■ Febr. — Mars —- April 47.40 Maj 38.10 Juni 52.29 Juli 75.11 Aug. 33.35 Sept. 6.05 Okt. 40.40 i Nov. 28.50 i Dec. 31.21 S:a 354.01

Anmärkningar:

Försäkringssummorna för flygplanförare gällde under tiden >/i—Vis 1935 till ett belopp av
kronor 10,000:— vid dödsfall, kronor 10,000:— vid invaliditet och kronor 10: — i dagsersättning.
Premien för denna försäkring utgjorde kronor 247: 50 per person och år. Från och med
V12 1935 har denna olycksfallsförsäkring ändrats till kronor 20,000: — vid dödsfall, kronor
20,000: — vid invaliditet och kronor 20: — i dagsersättning, varvid premien uppgick till kronor
495: — per person och år.

För mekaniker (3 st. ordinarie och 4 st. reserv) har bolaget tecknat olycksfallsförsäkring till
ett belopp av kronor 10,000: — vid dödsfall, kronor 10,000: —• vid invaliditet och kronor
10: —- i dagsersättning. Premien har utgjort kronor 247: 50 per ordinarie mekaniker samt
kronor 123: 75 per reservmekaniker.

Försäkringssummorna för 7 (ogifta) radiotelegrafister hava varit kronor 5,000: — vid dödsfall,
kronor 10,000: — vid invaliditet och kronor 10: -— i dagsersättning med en årspremie av kronor
191: 25 per år och för 1 st. gift radiotelegrafist har försäkringssumman vid dödsfall uppgått
till kronor 10,000: —- och årspremien varit kronor 247: 48.

höga belopp motiverats därmed att under detta år en större internationell
järnvägskongress skulle äga rum. Även nied beaktande av de olika behov
av representation som förefinnas mellan dessa båda företag framstå Aerotransports
representationskostnader som mycket höga. Revisorerna finna det
angeläget att för framtiden åtgärder vidtagas av aktiebolaget Aerotransports
styrelse i syfte att avsevärt nedbringa bolagets utgifter för representation.
Styrelsen synes lämpligen vid varje års början böra fastställa ett belopp, som
under samma år må användas för representation, och detta belopp bör därefter
under året ej överskridas, såframt ej styrelsen skulle finna särskilda
skäl föranleda anvisande av ytterligare medel för sådant ändamål.

För övrigt vilja revisorerna, med stöd av vid granskningen gjorda iakttagelser,
framhålla nödvändigheten av att för framtiden tillses att förskott av
vad slag de vara må ej utlämnas till bolagets befattningshavare, så framt ej
utbetalandet av förskottet kan anses stå i omedelbart samband med någon
befattningshavarens tjänståtgärd hos bolaget. Vidare böra fribiljetter eller
biljetter till nedsatt pris å bolagets flyglinjer endast utlämnas med största
sparsamhet och urskillning och överhuvud taget endast då sådant kan anses
påkallat av något påtagligt bolagets intresse.

Slutligen vilja revisorerna uttala, alt, med hänsyn till att staten sålunda
är nödsakad att i avsevärd omfattning lämna ekonomiskt bistånd för att bolagets
verksamhet skall kunna fortgå och staten numera är innehavare av

— 101 —

aktiemajoriteten, det torde vara uppenbart, att bolagets ekonomiska angelägenheter
böra omhänderhavas med största varsamhet och under iakttagande
tillika av de regler och normer, vilka i allmänhet gälla vid förvaltning av
staten tillhörig egendom.

§ 26.

Revisorerna, som funnit det vara av intresse att utröna i vilken utsträckning
arbetsbalans förekommer å vägingenjörskontoren, hava från vägingenjörerna
infordrat uppgifter å antalet den 31 december 1935 balanserade ärenden.
Med ledning av de inkomna uppgifterna har fördelning skett å olika
viktigare grupper av ärenden, på sätt framgår av nedanstående tablå:

Län	Remisser och skrivelser från Kungl. Maj:t, Väg-och vatten-byggnads-styrelsen och länsstyrelsen	Skrivelser från väg-distrikt, in-stitutioner och enskilda personer	Ansök-ningar örn förordnan-den av förrätt-ningsman	Arbets- planer för gransk- ning	Ansök-ningar örn utbe-talande av medel	Ansök-ningar örn god-kännan-de av företag	Summa
Stockholms ......	2	40	2		3	2	49
Uppsala..........	48	8	—	—	—	36	92
Södermanlands ....	13	8	—	2	—	1	24
Östergötlands ....	17	13	—	—	1	—	31
Jönköpings........	23	2	1	14	2	6	48
Kronobergs ......	19	20	13	1	1	—	54
Kalmar ..........	20	5	4	2	—	—	31
Gotlands..........	6	i	—	3	—	—	10
Blekinge ..........	11	12	—	—	3	2	28
Kristianstads......	6	17	—	6	2	1	32
Malmöhus........	7	26	4	1	—	3	41
Hallands..........	58	25	2	4	—	19	108
Göteborgs o. Bohus	79	21	1	12	2	5	120
Älvsborgs ........	57	19	2	5	10	8	101
Skaraborgs........	42	3	—	4	—	6	55
Värmlands........	16	10	1	3	1	1	32
Örebro ..........	13	7	—	2	—	—	22
Västmanlands ....	11	10	1	2	1	11	30
Kopparbergs......	26	—	—	3	—	4	33
Gävleborgs........	54	11	5	11	4	18	103
Västernorrlands ..	273	107	36	15	8	24	463
Jämtlands........	5	5	—	—	—	5	15
Västerbottens ....	21	8	—	—	—	—	29
Norrbottens ......	5 24	3	—	—	—	19	40

Ovanstående tablå utvisar, att arbetsbördan å vägingenjörskontoren — såvitt
framgår av antalet balanserade ärenden — är synnerligen ojämn. Enligt
vad revisorerna erfarit hava på sina håll klagomål anförts över dröjsmål
med ärendenas handläggning. Då dylikt dröjsmål givetvis medför olägenhet
för vägdistrikten och allmänheten, torde det böra tagas under övervägande,
huruvida icke genom omflyttning av biträdande personal eller annorledes
en bättre fördelning av arbetsbördan mellan de olika distrikten kan
åstadkommas.

Arbetsbalans
å vägingenjörskontoren.

Revisorernas

uttalande.

* Därav 13 st. förordnanden att uppgöra arbetsplaner.

— 102 —

Generalplan
för vägbyggandet.

§ 27.

Under sina resor hava revisorerna iakttagit hurusom i vissa fall vägbyggen
företagits även där trafiken är ringa, under det att iordningställandet
av mera behövliga vägar fått anstå. Även har förekommit, att huvudväg
inom ett län icke inom rimlig tid erhållit fortsättning inom angränsande län.

Anledningen härtill torde åtminstone i åtskilliga fall varit, att arbetslösheten
inom vissa orter haft en sådan omfattning, att vägarbeten måst igångsättas
mera med hänsyn till arbetslöshetens lindrande än till vägväsendets
ändamålsenliga tillgodoseende och trafikens omfattning. Vägarbetens utförande
som reservarbeten har medfört jämväl andra olägenheter. Sålunda hava
i många fall anläggningskostnaderna blivit icke oväsentligt högre, än örn dessa
arbeten utförts i öppna marknaden, och svårigheter uppkommit även därigenom,
att dylika arbeten försenats eller måst avbrytas, då arbetslösheten
minskat i omfattning.

En annan orsak till det nuvarande, mindre tillfredsställande tillståndet
har varit att en centralt uppgjord generalplan för vägbyggandet saknats.
Behovet av en dylik plan blir för varje år som går alltmera framträdande.
Länens s. k. flerårsplaner hava i mycket ringa utsträckning kommit till tilllämpning,
dä det gällt ombyggnadsarbeten, och detta huvudsakligen av den
anledningen, att vägarbeten, avsedda att lindra arbetslösheten, måst givas företräde.
Även bortsett från dessa förhållanden hava länens flerårsplaner,
som äro upprättade efter skilda principer och av olika förrättningsmän, icke
kunnat tillsamman bilda en hela landet omfattande generalplan. De tillämpade
normerna äro icke enhetliga och framtidsbehovet allt för litet beaktat.
En bidragande orsak härtill har varit, att den centrala vägmyndigheten, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, icke i förevarande hänseende ägt sådana befogenheter,
att den kunnat utöva en effektiv ledning eller göra sina synpunkter
tillräckligt gällande. Detta förhållande har även uppmärksammats av
statsutskottet vid 1936 års riksdag. Utskottet ifrågasatte nämligen — i anledning
av en av 1935 års riksdags revisorer gjord anmärkning rörande bristande
samarbete mellan länsstyrelserna i fråga örn vägföretag, som beröra
skilda län — om icke för dylika fall befogenhet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att reglerande ingripa borde stadgas.

Ett vägväsende, som tager sikte på vad som med hänsyn till landets trafikförhållanden
är mest ändamålsenligt, torde under ovan angivna förhållanden
icke kunna ernås utan stöd av en centralt upprättad, på längre sikt
uPPgjord generalplan, som sedermera kan tjäna till ledning för vägnätets utformning.
Den snabba utvecklingen av motortrafiken gör behovet av en dylik
plan alltmera framträdande. Vägar, vilka för icke länge sedan ombyggts,
äro ofta, på grund av att de icke byggts tillräckligt breda, numera otillfredsställande
med hänsyn till den ökade trafiken.

Sedan arbetslösheten väsentligt minskat i omfattning är ett forcerat vägbyggande
för närvarande icke erforderligt för arbetslöshetens bekämpande.
Vid sådant förhållande borde andra, på vägväsendets rationalisering mera

103 —

inriktade synpunkter nu få träda i förgrunden. Härvid torde en generalplan
vara ett av de viktigaste medlen. Härigenom skulle dessutom yppa sig ökade
möjligheter att vid en åter inbrytande lågkonjunktur skapa arbetstillfällen
genom ett forcerat vägbyggande, som då skulle kunna på ett ändamålsenligt
sätt tillgodose även vägväsendets krav. Därest det nuvarande gynnsamma
läget ej utnyttjas, kan det eljest befaras, att när en lågkonjunktur
inträder, vägbvggnadsarbete kommer att bedrivas utan den planmässighet,
som skulle blivit möjlig, därest en generalplan varit upprättad. Värdet av
en dylik plan skulle på sådant sätt bliva detsamma vare sig vägbyggnadsarbetet
utföres i öppna marknaden eller som reservarbete och behöver sålunda
ej göras avhängigt av frågan örn i vilken regi arbetena skola bedrivas.

Enligt vad revisorerna inhämtat har inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppgjorts en dylik plan, angiven å en karta över vägnätet inom landet, å
vilken upptagits sådana vägar, som äro av stor vikt för den allmänna samfärdseln
mellan eller till huvudorter i ett län eller för förbindelsen med dylika
orter inom andra län (huvudvägar). Härjämte har föreslagits, att, därest
efter huvudvägnätets fastställande ny väg av sådan betydelse för den allmänna
samfärdseln, som nyss sagts, tillkommer, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall, efter vederbörande länsstyrelses hörande, förklara jämväl den
nya vägen vara att anse såsom huvudväg. Prövning av frågan vilka huvudvägar,
som skola anses vara av synnerlig betydelse för den genomgående,
långväga samfärdseln eller eljest av stor vikt ur trafiksynpunkt (rikshuvudvägar),
skulle tillkomma Kungl. Maj:t.

Enligt Kungl. Maj:ts förordning den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag
till den allmänna väghållningen i riket, utgå statsbidrag med olika,
procentuellt beräknade belopp allt efter vägarnas betydelse för samfärdseln.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag innebär, att s. k. rikshuvudväg erhåller
statsbidrag med nittio procent och länshuvudväg med åttiofem procent
av den beräknade kostnaden.

Genom utnyttjande av de befogenheter, som genom den nya väglagen givits
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör det bliva möjligt att praktiskt
tillämpa en generalplan för vägväsendets fortsatta utbyggande. Givetvis
bör även de olika orternas behov av framkomliga och tillfredsställande vägar
vinna nödigt beaktande, men detta krav behöver icke stå i motsättning till
kravet på planmässighet och ändamålsenlighet.

Det bör sålunda kunna förväntas, att en generalplan för vägväsendets fortsatta
utbyggande skall utan onödig tidsutdräkt kunna komma till tillämpning.
Revisorerna hava funnit denna fråga vara av den stora betydelse, att
de gjorda iakttagelserna borde bringas till riksdagens kännedom.

§ 28.

Vid granskning av räkenskaper och protokoll för Svartlösa härads vägdistrikt
hava revisorerna funnit, alt vägstämman den 27 augusti 1936 utsett
9 ledamöter och 9 suppleanter att fungera som vägdistriktets styrelse för år

Övergånge!!
från gamla
till nya
vägdiatrikt.

— 104 —

1937. Därvid valdes samma personer som för år 1936. I protokollet för
nämnda sammanträde återfinnes vidare följande anteckning: »Enär det enligt
gällande övergångsbestämmelser till de nya vägdistrikten vore nödvändigt,
att styrelse och revisorer samt vissa tjänstemän fungerade jämväl under
år 1937, för att avveckla det gamla distriktets hela verksamhet, beslöto
de väghållningsskyldiga, att till styrelse, styrelsens ordförande, dess tekniska
biträde och dess kontorsbiträde skulle utgå arvoden under år 1937,
beräknade efter samma grunder som hittills, till dess att det gamla distriktet
helt avvecklats. I enlighet härmed beslöto de väghållningsskyldiga, att av
tillgängliga medel såsom förslagsanslag för är 1937 behålla följande belopp:

Arvoden till styrelsen.................................... kronor 2,000: —

» » revisorerna.................................. » 1,000: —

Arvode till ordföranden.................................. » 2,000: —

» » styrelsens tekniska biträde.................... » 5,000:_

;> » styrelsens skrivbiträde........................ » 2,700: —

Diverse och oförutsedda utgifter.......................... » 2,300:_

Summa kronor 15,000

-»

Av Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 april 1936 (nr 138) med övergångsbestämmelser
till kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 353) angående indelning
av rikets landsbygd i vägdistrikt synes framgå, att val av vägstyrelse i de
gamla distrikten icke behöver äga rum för år 1937, utan bör det tillkomma
den för år 1936 valda styrelsen att ombesörja de åtgärder, som stå i samband
med avveckling av det gamla distriktet.

Redan före den 1 juli 1936 åligger det vägstyrelse i äldre distrikt att till
vägstyrelse i det nya distriktet överlämna fullständig förteckning över tillgångar
och förpliktelser jämte den redogörelse i övrigt, som kan lämnas rörande
förhållanden inom det äldre distriktet av beskaffenhet att inverka på
utgifts- och inkomststaten för det nya distriktet. Vid utgången av år 1936
skall till det nya distriktets styrelse överlämnas förteckning över det äldre
distriktets tillgångar och förpliktelser, sådana desamma då föreligga. Sedermera
skall så snart ske kan och senast den 15 september 1937 fullständig redovisning
avlämnas för det äldre distriktets ekonomiska ställning vid utgången
av år 1936. Såväl av bestämmelserna i lagen örn vägdistrikt som
i ovanberörda kungörelse rörande övergångsbestämmelser synes klart framgå,
att styrelse för vägdistrikt, som skall sammanslås med annat distrikt eller
uppdelas på flera distrikt, icke äger att för vägdistriktets räkning ikläda sig
ekonomiska förpliktelser efter den 31 december 1936.

De uppgifter, som sålunda åvila vägstyrelse inom ett äldre vägdistrikt efter
nämnda datum, måste anses mycket ringa och huvudsakligen omfatta
iordningställandet av räkenskaper och redovisning för år 1936, för vilka uppgifter
redan erhållits ersättning genom för detta år fastställda och utbetalade
arvoden. Att för dessa uppgifters fullgörande avsätta ett så högt belopp
som 15,000 kronor —- såsom skett inom Svartlösa härads vägdistrikt — kan
icke anses rimligt, i synnerhet som i vägstyrelsens statförslag för år 1936

— 105 —

förvaltningskostnaderna beräknats till allenast 10,000 kronor. Om till styrelsens
ordförande, revisorerna och möjligen för tillfällig skrivhjälp upptagits
ett mindre belopp för det merarbete, som tillkommit genom distriktets
avveckling, torde intet hava varit att däremot erinra. Mot det nu upptagna
totalbeloppet liksom även mot de särskilda posterna anse sig revisorerna
böra göra en allvarlig erinran. Vare sig det tekniska biträdet eller skrivbiträdet
torde kunna anses erforderliga efter den 31 december 1936. Revisorerna
vilja fästa uppmärksamheten därå, att beloppet 15,000 kronor upptagits som
förslagsanslag, samt att här angivna arvoden skola utgå till dess att det gamla
distriktet helt avvecklats, vilket måste ske senast den 15 september 1937,
intill vilken dag sålunda arvodena kunna komma att utgå.

Vad revisorerna sålunda iakttagit hava de ansett vara av beskaffenhet att
böra bringas till riksdagens kännedom.

§ 29.

Riksdagens år 1935 församlade revisorer fäste riksdagens uppmärksamhet Väg inom två
på det förhållandet att vägen från Strängnäs över Mälaröarna till Enköpinge cr era au''
färdigställts inom Södermanlands län redan vid utgången av år 1933, under
det att den inom Uppsala län belägna delen av vägen ännu i slutet av år 1935
icke på långt när fullbordats.

Rörande denna vägfrågas uppkomst och utveckling må erinras om följande.
1

Kungl. Majit medgav genom beslut den 15 november 1929, att bidrag till
anordnande av ifrågavarande vägförbindelse finge utgå i den ordning, Kungl.

Majit bestämde och i den mån medel bleve tillgängliga med 90 procent av
kostnaden för företaget, dock med sammanlagt högst 1,053,000 kronor.

Den ursprungliga planen, som fastställts redan 1926, har emellertid i anledning
av ortsbefolkningens önskemål delvis omarbetats. Förordnande för
förrättningsmannen att slutföra utarbetad ny plan i denna del meddelades
icke av länsstyrelsen förrän den 29 november 1935.

Den takt i vilken vägbygget bedrivits framgår av nedanstående tablå över
utbetalningarna av statsbidrag till företaget.

Av efterföljande tablå framgår, att intill utgången av år 1936 till det inom
Uppsala län belägna Åsunda vägdistrikt för ifrågavarande vägbygge utbetalats
sammanlagt 320,000 kronor, under det att 220,000 kronor alltjämt
innestå. Enligt den för Uppsala län gällande plan för byggande och förbättring
av allmänna vägar under perioden 1937—1940 beräknas utgå för arén
1937—1940 respektive 50,000 kronor, 64,000 kronor, 60,000 kronor och

46,000 kronor. Örn denna plan verkligen fullföljes, skulle vägen sålunda
vara färdigställd tidigast under år 1940.

Revisorerna vilja erinra örn vad 1935 års revisorer i anledning av sina
iakttagelser rörande ifrågavarande vägarbete anförde. Revisorerna konstaterade,
att avsikten varit att på kort tid skapa en huvudled över Mälaröarna
mellan Södermanland och Uppland. Detta syfte hade emellertid icke vun -

— 106

	Åsunda vägdistrikt Kr.	Åkers vägdistrikt Kr.	Selebo vägdistrikt Kr.
1930 l:a kvartalet..........................	20,000		15,000
2:a > ..........................	—	—	—
3:e » ..........................	—	—	25,000
4:e > ..........................	—	—	50,000
1931 lia kvartalet..........................	40,000	_	_
2:a > ..........................	—	—	50,000
3:e » ..........................	—	15,000	50,000
4:e > ..........................	75,000	35,000	—
1932 l:a kvartalet..........................	35,000	25,000	25,000
2:a > ..........................	—	25,000	25,000
3:e t> ..........................	—	—	—
4:e > ..........................		—	—
1933 l:a kvartalet..........................	_	40,000	_
2:a s ..........................	15,000	—	50,000
3:e > ..........................	_	40,000	—
4:e > ..........................	—	—	—
1 1934 l:a kvartalet..........................	_	40,000	_
2:a 7 ..........................	—	—	—
3:e : ..........................	—	—	—
4:e > ..........................	30,000	—	—
1935 l:a kvartalet..........................	30,000	_	_
2:a » ..........................	—	—	—
3:e > ..........................	50,000	—	—
4:e > ..........................	—	—
1936 l:a kvartalet..........................	_	_	_
2:a > ..........................	—	_	—
3:e > ..........................	25,000	—	—
Summa kronor	320,000	220,000	290.000
Beviljat statsbidrag..........................	540,000	238,590	319,140
Beräknad kostnad ........................	1600,000	265,100	354,600
1 Efter det att viss ändring i sträckningen beslutats.

nits, och orsaken härtill vore uppenbarligen, att de båda länsstyrelser, som
från och med den 1 juli 1930 hade att fatta beslut om medelstilldelningen,
tillämpat olika principer. Länsstyrelsen i Södermanlands län hade följt den
ursprungliga planen att på kort tid iordningställa vägen, under det att länsstyrelsen
i Uppsala län fördelat anslagen å en längre tidrymd, med påföljd
att dess andel av vägen icke komme att färdigställas förrän örn åtskilliga
år. Med hänsyn därtill och då enligt vad revisorerna konstaterat liknande
missförhållanden förekomme även i andra delar av landet, hade revisorerna
velat fästa riksdagens uppmärksamhet å sålunda rådande förhållanden
och framhålla angelägenheten av att effektivare samarbete mellan länstyrelserna
i dylika fall åvägabringades.

I anledning av ifrågavarande uttalande ifrågasatte statsutskottet vid 1936
års riksdag om icke för dylika fall befogenhet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att reglerande ingripa borde stadgas.

Revisorerna hava uppmärksammat, att liknande förhållanden förekomma

— 107 —

även ifråga om vägen Uppsala—Heby—Sala. Denna väg, som förenar Västmanlands
och Uppsala län, har redan hösten 1934 varit i huvudsak färdigställd
inom förstnämnda län. Endast på en kort sträcka närmast länsgränsen
återstå ännu några smärre arbeten, bestående däri, att vägen ej försetts
med bindjord och grus, och anledningen till att denna detalj ej fullgjorts
har varit att man icke kunnat utnyttja denna vägsträcka, förrän vägen inom
Uppsala län blivit färdig. Det sålunda återstående arbetet i Västmanlands
län uppgives kunna fullbordas på enka tre månader. Vägdelen inom sistnämnda
län kunde således hava varit färdig sommaren 1935.

Vägdelen inom Uppsala län, en sträcka av 5.7 kilometers längd, beräknas,
enligt ovanberörda plan för byggande och förbättring av allmänna vägar i
länet under perioden 1937—1940, bliva fullbordad först 1939. Hittills äro
enligt uppgift i planen endast 25 procent av bygget färdiga.

Revisorerna, som besett vägen Strängnäs—Enköping, hava kunnat bekräfta
riktigheten av de förra året gjorda iakttagelserna. Sedan 1935 års besök
har bron över sundet mellan Strängnäs och Tosterön färdigbyggts och öppnats
för allmän trafik. De inom Södermanland belägna delarna av denna
huvudväg hava därigenom knutits samman och kunna nu med lätthet emottaga
den trafik, för vilken denna väg är avsedd. Upplandsdelen är alltjämt
lika krokig och smal och fyller icke de anspråk som måste ställas å en huvudväg.
Den utgör en bjärt kontrast till Sörmlandsdelen. Det kvarstår alltjämt
att syftet att på kort tid skapa en huvudled över Mälaröarna mellan
Södermanland och Uppland icke vunnits, och orsaken till detta förhållande
måste främst tillskrivas den omständigheten att länsstyrelsen i Uppsala län
icke tillmätt ifrågavarande vägsträcka så stor betydelse, att länsstyrelsen
funnit sig böra inom ramen för tillgängliga medel tillgodose företaget i samma
snabba takt som skett i det angränsande länet.

Vad ovan anförts beträffande vägen Strängnäs—Enköping gäller i tillämpliga
delar jämväl vägen Uppsala—Heby—Sala. Det torde visserligen icke
vara uteslutet att vägdistriktet själv tager hand om denna vägfråga och fullbordar
vägen med upplånade medel. En dylik åtgärd är emellertid av principiella
skäl ej önskvärd och lärer därtill kunna genomföras endast i begränsad
omfattning.

Revisorerna hava velat fästa riksdagens uppmärksamhet på att missförhållanden
av ovan angiven art alltjämt förekomma och framhålla angelägenheten
av att, på sätt statsutskottet vid 1936 års riksdag ifrågasatt, vägnell
vattenbyggnadsstyrelsen herodes sådana befogenheter, att den i dylika
läll kan ingripa till rättelses vinnande.

§ 30.

Revisorerna hava undersökt den utsträckning, vari vägstyrelsernas ordförande
även utsetts till kassaförvaltare. Antalet distrikt i de olika länen,
där samma person är både ordförande och kassör, och antalet distrikt, där
uppdragen innehavas av olika personer, framgå av nedanstående tabell:

Revisorerna-,

uttalande.

Förening av
tjänster hos
vägstyrelse.

— 108 —

L ä n		Anta	1 v	agdi	t r i k	t
enligt gamla indelningen	enligt nya indelningen
där vägsty-relsens ordf. och kassör äro samma person	där vägsty-relsens ordf. och kassör äro olika personer	Summa	där vägsty-relsens ordf. och kassör äro samma person	där vägsty-relsens ordf. och kassör äro olika personer	kassör ännu ej ut-sedd	Summa
Stockholms .	25	4	29		4		4
Uppsala........	15	2	17	_	4		4
Södermanlands ..	6	4	10	3	1		4
Östergötlands ..	20	6	26	7	2		9
Jönköpings......	9	1	10	7	1	1	9
Kronobergs ....	5	1	6	1	1	4	6
Kalmar ......	10	2	12	5	1		6 I
Gotlands........	2	—	2	2			*•>
Blekinge........	12	1	13	4	_	_	4
Kristianstads....	6	4	10	1	6	_	7
Malmöhus......	8	6	14	1	6	4	11
Hallands ......	8	—	8	6		1	7 ''
Göteb. o. Bohus	13	8	21		6		<;
Älvsborgs ......	15	5	20	3	6	_	9 |
Skaraborgs......	16	2	18	3	2	1	6
Värmlands......	12	4	16	. 5	3	.	8
Örebro ........	15	2	17	5	1	_	6
Västmanlands .	9	4	18	1	3	_	4
Kopparbergs____	25	2	27	3		6	9
Gävleborgs......	10	—	10	4	1		5
Västernorrlands	12	6	18	5	3	_	8
Jämtlands......	15	—	15	9		_	9
Västerbottens .	6	13	19	2	10	2	14
Norrbottens ....	14	4	18	5	8		13 !
Summa	288	81	369	82	69	19	170

I 288 vägdistrikt av sammanlagt 369 enligt den äldre lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet fungerade alltså ordföranden även
som kassaförvaltare, medan uppdragen åvilade olika personer i 81 vägdistrikt.
Enligt nya lagen skola finnas 170 vägdistrikt. I 82 av dessa har ordföranden
jämväl utsetts till kassaförvaltare, medan i 69 vägdistrikt dessa
båda uppdrag icke förenats. I 19 distrikt har kassaförvaltare ännu ej utsetts.

I lag om vägdistrikt den 7 juni 1934 är stadgat (§ 34), att vägstyrelse inom
sig utser ordförande och vice ordförande. Örn kassaförvaltare gäller däremot
(§ 41), att vägstyrelse äger utse sådan inom eller utom sig. Vid vägstyrelsens
sammanträden skall ordföranden föra eller på sitt ansvar låta föra
protokoll.

Mot att ordföranden jämväl är styrelsens sekreterare finnes enligt revisorernas
mening intet att erinra. När vägstyrelsens ordförande samtidigt är
kassaförvaltare inom distriktet, kan detta däremot under vissa förhållanden
medföra olägenheter. Ordförandens uppgift är nämligen icke blott att
leda vägstyrelsens förhandlingar, utan han har jämväl att övervaka förvaltningen
inom distriktet. Vid sin granskning av räkenskaperna från olika
vägdistrikt hava revisorerna funnit, hurusom i distrikt, där ordföranden

— 109 —

samtidigt är kassaförvaltare, i många fall utbetalningar gjorts, utan att räkningarna
varit attesterade eller att det vitsordats, att levererade varor verkligen
också kommit distriktet till godo. I vissa vägdistrikt äro verifikationerna
försedda med attest av vågmästaren. Lämpligheten av att denne icke
blott bestyrker riktigheten av räkningar och mottagandet av däri upptagna
varor utan även godkänner räkning till utbetalning, synes kunna ifrågasättas,
enär vågmästaren måste förutsättas stå i en viss beroendeställning
till ordföranden-kassaförvaltaren. Enär icke alla vägdistriktens förvaltningsåtgärder
kunna bliva föremål för vägstyrelsens behandling och vederbörligen
protokollförda, medför den nuvarande ordningen vissa risker. Där
ordföranden jämväl är kassaförvaltare, kan han komma att ensam leda och
kontrollera distriktets hela förvaltning, ett förhållande som enligt revisorernas
mening icke är tillfredsställande. Olägenheterna härav hava revisorerna
flera gånger haft tillfälle att konstatera.

Kungl. Majit synes emellertid hava haft sin uppmärksamhet riktad å på
detta område förekommande missförhållanden och den 24 april 1936 utfärdat
normalreglemente för vägstyrelse, vari bland annat stadgas följande.

Ledamot av vägstyrelsen må ej deltaga i eller närvara vid styrelsens behandling
av ärende, som angår ledamoten personligen eller ock någon, till
vilken han står i sådant släktskaps- eller annat förhållande, att han enligt
lag är att anse som jävig. Utbetalning må ske endast efter utanordning av
ordföranden eller den vägstyrelsen eljest därtill förordnar. I fråga örn ersättning
för utfört vägarbete eller likvid för mottagna leveranser skall tillika
iakttagas, att utbetalning i regel icke må ske utan attestering av vederbörande
arbetsledare. Alla uppgifter skola styrkas av behöriga kvitton eller
andra verifikationer. Kvitto å ersättning för vägarbete skall innehålla noggranna
uppgifter örn tid och plats för arbetets utförande samt vara så avfattat,
att möjlighet förefinnes att bedöma kostnadens skälighet. Bemyndigande
att hos bank eller å postgirokonto lyfta vägdistrikt tillkommande
medel må av vägstyrelsen givas åt ordföranden och kassaförvaltaren i förening
eller, där så befinnes lämpligare, eljest åt två ledamöter av vägstyrelsen.
Jämväl för undertecknande av kvitto eller överlåtelse av till vägkassan
inflytande medel må enahanda bemyndigande givas. Vid vägstyrelsens
sammanträden skall kassaboken eller sammandrag därav företes och skall
ordföranden därvid lämna meddelande om kassans ställning samt örn de
in- och utbetalningar, som ägt rum sedan föregående sammanträde. Härom
skall anteckning göras i protokollet. Därest styrelsen någon månad
sammanträder mer än en gång, skall vad nu sagts gälla endast i fråga örn
ett av dessa sammanträden. En var av styrelsens ledamöter äger dessutom
när som helst taga del av kassaboken och övriga räkenskaper. Är vägstyrelsens
ordförande tillika kassaförvaltare, skall styrelsen utse en av sina ledamöter
eller någon utom styrelsen att tjänstgöra som särskild kassakontrollant
och därvid fullgöra de uppgifter, som enligt 9—11 §§ eljest åligga ordföranden.
Vid förfall för ordföranden eller för i hans ställe utsedd kassakontrollant
skola sistnämnda uppgifter fullgöras av vice ordföranden eller
annan ersättare, som styrelsen inom eller utom sig därtill utser. Vägdistrik -

Ilo

tet tillhöriga penningmedel, som med hänsyn till nära förestående utbetalningar
icke innestå hos bank eller å postgirokonto, ävensom distriktets värdehandlingar
skola förvaras under lås å brandfritt ställe. Efter räkenskapernas
avslutande för året skola de före avlämnandet till vägstämmans ordförande
företes vid styrelsesammanträde samt därvid granskas, varvid en
var av styrelsens ledamöter äger att till protokollet anteckna de anmärkningar
han anser räkenskaperna föranleda. Räkenskaperna skola undertecknas
av styrelsens samtliga ledamöter. Lån i vägdistriktets namn må av
vägstyrelsen upptagas allenast efter vägstämmans beslut därom och ej förrän
beslutet, där jämlikt lagen örn vägdistrikt så erfordras, blivit av Kungl. Majit
eller länsstyrelsen fastställt. Över de skrivelser och andra handlingar, som
inkomma till vägstyrelsen, skall ordföranden föra eller låta föra diarium,
däri antecknas ankomstdagen, avsändaren, kortfattad uppgift om handlingens
innehåll samt därav föranledda åtgärder. Vid varje valperiods början
skall den förutvarande vägstyrelsen så fort lämpligen kan ske till den
nya styrelsen emot kvitto avlämna omhänderhavda kontanta medel, värdepapper,
övriga handlingar samt inventarier.

Revisorernas Revisorerna hava anledning antaga, att sådana missförhållanden, som
uttalande. ovan påvisats, genom det nya reglementet skola kunna till stor del förebyggas.
Revisorerna äro emellertid icke övertygade om att icke vissa olägenheter
ändock komma att kvarstå. Redan före sammanslagningen till
större vägdistrikt har på många håll kassörens arbetsbörda varit så stor,
att uppdraget icke kunnat skötas såsom bisyssla. Från och med ikraftträdandet
av den nya ordningen med större vägdistrikt måste svårigheten att
förena ordförande- och kassörsuppdrag bliva ännu större. Fråga är om
icke utvecklingen redan nått därhän att det vore lämpligast att meddela
förbud för förening av nyssnämnda slag av tjänster. Därigenom skulle dessutom
uppkomma den fördelen, att ordföranden skulle kunna obunden av
alla ovidkommande hänsyn ägna sig åt arbetet att leda och övervaka förvaltningen.

§ 31.

Yägmästares Vid granskning av vägdistriktens räkenskaper hava revisorerna uppmärkresor.
sammat, att reseersättningen till distriktens tekniska personal utgår efter
olika grunder. I vissa fall håller sig vågmästaren med egen automobil och
uppbär härför årsarvode varjämte han erhåller fri bensin och olja från
distriktets förråd samt mindre reparationer å distriktets bekostnad. I andra
fall, där vågmästaren likaledes håller sig med bil, utgår ersättningen efter
tillryggalagd våglängd. Ersättningsbeloppen variera med hänsyn till örn
vågmästaren har rätt att uttaga bensin och olja ur distriktets förråd eller
ej. I andra fall åter tillhandahåller distriktet bil, bensin och oljor samt bekostar
förekommande reparationer. I dessa fall utgår icke någon ersättning
till vågmästaren för företagna resor. Ersättningen har utgått med

— lil

starkt varierande belopp — i vissa fall till så högt belopp som 2,000 å 3,000
kronor per år. Det har jämväl förekommit, att vägmästare under sin semester
icke blott fått använda distriktets bil utan även erhållit fri bensin
och fri olja.

Revisorerna anse sig böra fästa uppmärksamheten därå att vägmästare,
som håller sig med egen bil, men erhåller bensin från vägdistriktets förråd
och reparationer på dess bekostnad icke kan förväntas hava intresse av att
tillse att bilen är bensinbesparande eller eljest i ekonomiskt hänseende
lämplig.

Revisorerna finna det angeläget att reseersättning åt vägmästarna utgår
enligt enhetliga grunder, så avvägda, att ovan påvisade missförhållanden
undvikas.

§ 32.

Vid granskning av räkenskaper och protokoll för Harg och Edebo väghållningsdistrikt
hava revisorerna uppmärksammat missförhållanden av synnerligen
allvarlig beskaffenhet.

Sedan det kommit till landsfogdens i Stockholms län kännedom, att
ordföranden i Hargs och Edebo socknars vägdistrikt, vilken ävenledes tjänstgjort
som distriktets kassör, skulle hava gjort sig skyldig till förskingring
av vägdistriktets medel, anmodade landsfogden E. W. Bergenfelt statspoliskriminalavdelningen
i Stockholm att biträda med utredning i ärendet.
Utredningen tog sin början med förhör inför landsfogden och kriminalöverkonstapeln
S. Hj. Soldan den 25 september 1936 och slutfördes den 9 november.
I utredningsarbetet deltog även auktoriserade revisorn Oskar
Lindahl.

Av polisutredningen och andra för revisorerna tillgängliga handlingar
framgår följande.

Under tiden mellan 30 oktober 1934 och 26 augusti 1936 hava icke avhållits
vare sig vägstämma eller sammanträde med vägdistriktets styrelse.

De nuvarande revisorerna i distriktet hava tjänstgjort i sådan egenskap,
respektive tio år och sju år. Båda valdes å vägstämma den 30 oktober 1934
till revisorer för granskning av 1934 års räkenskaper. Under år 1935 verkställdes
emellertid icke någon revision. Anledningen härtill synes hava
varit, att vägdistriktets kassör icke till revisorerna överlämnat några räkenskaper,
och revisorerna hava icke vare sig muntligen eller skriftligen gjort
någon framställning om erhållande av dessa. Först i januari 1936 gjordes
av en av revisorerna muntlig framställning om att räkenskaperna skulle till
dem överlämnas. Ordföranden-kassören hade då givit undvikande svar
och framhållit lämpligheten av, att eftersom tiden vore långt framskriden,
revisionen borde kunna helt anstå intill dess även 1935 års räkenskaper
voro färdiga för revidering. Med denna förklaring läto revisorerna sig nöja.
Först i juni 1936 gjordes skriftlig framställning i enahanda syfte. Då svar

Revisorernas

uttalande.

Missförhållanden
inom
Hargs och
Edebo vägdistrikt.

— 112

å skrivelsen ej erhölls, gjordes ånyo skriftlig framställning, och i slutet av
augusti samma år ställdes äntligen räkenskaperna för åren 1934 och 1935
samt den gångna delen av år 1936 — för år 1936 dock endast i kassakladd
— till revisorernas förfogande.

Något val av revisorer för 1935 års räkenskaper hade sålunda ej ägt rum,
enär någon vägstämma icke avhållits sedan den 30 oktober 1934. Någon
ersättare för styrelsens vice ordförande, vilken avlidit ett par år tidigare,
hade av samma skäl ej heller blivit utsedd.

Av den företagna revisionen framgår, att den 31 december 1934 funnits
innestående å postgirokonto 38,303 kronor 91 öre, att kontant i kassan sistnämnda
dag skulle hava funnits 131,539 kronor 74 öre, att den 31 december
1935 å postgirokonto innestått 23,800 kronor 61 öre, samt att kontant i
kassan sistnämnda dag skulle hava funnits 138,080 kronor 61 öre. Behållningarna
å postgirokonto vore styrkta med kontoutdrag, medan däremot
kassabehållningen icke uppvisades eller styrktes. Vid den fortsatta revisionen
framgick vidare, att kassabehållningen den 18 september 1936 rätteligen
skulle hava uppgått till 132,391 kronor 57 öre och att några medel icke
då funnos innestående å postgirokonto.

I samband med räkenskapernas överlämnande till revisorerna hade ordföranden-kassören
som säkerhet deponerat fem inteckningar å ett sammanlagt
belopp av 150,000 kronor, därav två inteckningar å vardera 50,000
kronor i fastigheten nr 2 & 3 i kvarteret Torviggen, Stockholm, samt ytterligare
en inteckning i samma fastighet å 20,000 kronor. Dessa inteckningar
löpte med 6 procents ränta och voro liggande, de två förstnämnda mellan

690,000 och 790,000 kronor samt den sistnämnda mellan 820,000 och 840,000
kronor. Vidare hade överlämnats tre inteckningar å vardera 10,000 kronor
i fastigheterna Skägga Wäster nr l37, l50 och l52 i Värmdö socken liggande
mellan 20,000 och 50,000 kronor. Fastigheternas taxeringsvärde uppgick
till sammanlagt 45,000 kronor.

För erhållande av vägunderhållsbidrag för år 1935, vilket beräknats på
grundval av 1934 års underhållskostnader, begärde ordföranden-kassören i
augusti 1935 ett intyg från revisorerna om att räkenskaperna voro reviderade.
I anledning av denna framställning lämnades av revisorerna ett så
lydande intyg:

»Vid denna dag företagen förgranskning av Harg—Edebo väghållningsdistrikts
kassabok för år 1934 ha vi funnit att kassaboken och till samma
räkenskapsperiod hörande verifikationer överensstämma, vilket härmed intygas.

Harg och Edebo den 13 augusti 1935.

Axel Holmgren. E. Eurén.»

Vid tidpunkten för ovannämnda intygs avgivande voro räkenskaperna
icke avslutade. Som försvar för att de icke i vederbörlig ordning granskat
räkenskaperna förklarade revisorerna, att de icke ansett sig skyldiga före -

— 113 —

taga revision förrän räkenskaperna blivit dem tillställda och att de icke trott
sig hava rätt att med myndighets hjälp utfå desamma.

Efter vid polisutredningen företagna jämkningar och godtagande av vissa
i räkenskaperna ej införda utgiftsposter, fastställdes, att ett belopp av
137,119 kronor 48 öre bort finnas i vägdistriktets kassa, å bank eller postgiro.
Dessa medel hade emellertid helt disponerats av ordföranden-kassören.

Enligt med Stockholms stad den 18 oktober 1936 preliminärt träffat köpeavtal
skulle staden förvärva fastigheten nr 2 & 3 i kvarteret Torviggen i
Stockholm till ett pris, sådant att de tidigare till vägdistriktets revisorer
överlämnade inteckningar å 150,000 kronor jämte sedermera överlämnade
inteckningar å 55,000 kronor, helt skulle täcka vägdistriktets fordran hos
ordföranden-kassören. Köpeavtalets giltighet skulle emellertid vara beroende
av godkännande av Stockholms stadsfullmäktige.

Den vägstämma, som avhölls den 26 augusti 1936 ajournerades på fyra
veckor. Någon ny vägstämma blev emellertid icke hållen förrän den 24 oktober
1936. Protokollet från förstnämnda vägstämma innehåller icke någon
uppgift om orsaken till stämmans ajournerande, och ej heller om att de uppdagade
missförhållandena inom vägdistriktets förvaltning varit uppe till behandling.

Vägstyrelsens ledamöter förklara, att de visserligen tyckt det vara egendomligt
att någon vägstämma icke hållits, men de hade tagit för givet, att örn
icke vägkassans räkenskaper varit i god ordning, revisorerna skulle hava
gjort anmälan därom. De hade haft ett mycket stort förtroende för ordföranden-kassören.
Som de även sett, att »länsstyrelsen» i vederbörlig ordning
utbetalat bidrag till vägunderhållningen, hade de icke kunnat tänka sig annat
än att räkenskaperna voro i god ordning.

Som icke någon vägstämma hållits har icke heller utgifts- och inkomststat
fastställts av sådan stämma. Då någon revisionsberättelse icke avgivits vare
sig för 1934 eller 1935, har sålunda varken utgifts- och inkomststat eller revisionsberättelse
kunnat i vederbörlig ordning intagas i länskungörelserna.
Utdebitering av vägskatt har gjorts av länsstyrelsen efter en skriftlig framställning
av ordföranden-kassören. Denna framställning var icke åtföljd av
protokollsutdrag från vägstämma och hade följande lydelse:

»Harg Edebo socknars väghållningsdistrikt får härmed vördsamt anhålla,
att vägskatten för 1936 debiteras och uttages på vanligt sätt genom Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Skatten är beräknad efter 22 öre per fyrk.

Lundås per Häverödal den 1 okt. 1935.

Lasse Holmström.

Ordförande.»

Länsstyrelsens resolution i anledning av framställningen var av följande

lydelse:

»Resolution.

överlämnas till häradsskrivaren i Norra Roslags fögderi, som anmodas
att i här anslutna handling omförmälda vägskatt för år 1935 i Hargs och

8—368370. Rev.-berättelse äng. statsverket för år 1936. I.

— 114 —

Edebo socknars väghållningsdistrikt under titel: Dagskott debitera på sätt om
landstingsmedel är föreskrivet. Stockholm å landskontoret den 4 oktober
1935.

På länsstyrelsens vägnar:

Emil Lindström. Alarik Wigert.»

Av handlingarna framgår vidare, att en räkning daterad den 13 maj 1935
vid tiden för utredningen ej varit betald. En räkning för den 18 maj 1935
var vid samma tid icke kvitterad, utan hade likvid skett genom en av ordföranden-kassören
utfärdad växel, som av denne sedermera inlösts.

En av ordföranden-kassören den 31 december 1935 kvitterad räkning för
resor, besiktningar m. m. skulle enligt dennes uppgift hava varit godkänd av
styrelsen. Något protokoll härom hava riksdagens revisorer dock ej kunnat
finna. Protokollfört sammanträde har överhuvud icke av styrelsen avhållits
under år 1935.

Enligt räkning den 13 april 1935 har för vägdistriktets räkning inköpts 625
kilogram gräsfrö, och enligt räkning den 31 augusti 1935 har från den ordföranden-kassören
tillhöriga Lundås gård inköpts 2,150 kilogram blandsäd
för odling av gräsvall å dikessläntor.

Vid inköp av brännolja för vägdistriktets räkning har vidare i samma köp
även Lundås gård fått sitt behov av brännolja tillgodosett. Gården har sedan
av vägkassan debiterats härför. Vissa reparationer å verktyg m. m. hava
ävenledes utförts å Lundås gård.

För marklösen, skador och intrång m. m. har ordföranden-kassören från
vägdistriktet under 1935 mottagit 8,275 kronor. För försäljning till vägdistriktet
av torv, ersättning för sönderkörning av betesmark samt försäljning av
matjord och sten har ordföranden under år 1935 likaledes uppburit 2,828
kronor 75 öre. Något styrelseprotokoll om utbetalningarnas godkännande
finnes icke, men väl uppgift eller intyg från arbetsledare.

Vissa utbetalningar för vägdistriktet synas icke hava ägt rum i rätt tid, och
icke ens å de utbetalningar, som ägt rum till vägdistriktets kassaförvaltare, finnes
attest av någon annan ledamot av vägstyrelsen än ordföranden-kassören
själv.

I skrivelse den 22 oktober 1936 hade landsfogden anhållit att vägstämman
behagade yttra sig örn, huruvida stämman ville godkänna den av kassaförvaltaren
ställda säkerheten för bristens täckande eller icke. Vid vägstämma
samma dag beslutades att bevilja styrelsen och kassaförvaltaren ansvarsfrihet
för 1934 och 1935 års förvaltning, under förutsättning att, antingen
stadsfullmäktige i Stockholm före den 1 december 1936 godkände ovannämnda
köpekontrakt av den 18 oktober 1936 eller kassabristen dessförinnan kontant
inbetalades. Stadsfullmäktige i Stockholm beslutade på sammanträde
den 18 november 1936 att godkänna köpekontraktet. Därmed har sålunda
styrelsen och kassaförvaltaren erhållit ansvarsfrihet för 1934 och 1935 års
förvaltning.

- 115 —

Såvitt av utredningen framgår har det belopp, som vägdistriktets ordfö- Revisorernas
rande-kassör icke kunnat redovisa, uppgått till kronor 132,391: 57. Den örn- attalande''
ständigheten att de överlämnade inteckningarna täcka det felande beloppet
kan måhända te sig som en förmildrande omständighet, men är beroende av
att försäljningen kunnat äga rum vid lämplig tidpunkt och till angivet pris.

Även om böcker och räkenskaper icke förete några ändringar, framgå dock
av dem vissa förhållanden, som vittna om slentrian och ansvarslöshet inom
vägdistriktets förvaltning.

Den 31 mars 1935 hade vägdistriktet en skuld å checkräkning uppgående,
med upplupen ränta, till kronor 205,697: 92. Ungefär vid samma tidpunkt
förelåg enligt vad revisorerna kunnat konstatera en kassabehållning av cirka

130,000 kronor. Ehuru vägstämman bemyndigat styrelsen att för distriktet
upptaga tillfälliga lån upp till ett belopp av 250,000 kronor, måste styrelsens
ledamöter gå i personlig borgen för det lån å 220,000 kronor (å checkräkning),
som av vederbörande bank beviljades. Tilltron till låntagarens vederhäftighet
synes sålunda från bankens sida icke hava varit helt orubbad.

Styrelsens ledamöter hava på ett betänkligt sätt brustit i fullgörandet av
sina genom lag ålagda uppgifter. Såvitt tillgängliga handlingar utvisa, har
styrelsen icke sammanträtt under tiden 31 oktober 1934—26 augusti 1936,
icke ens för uppgörande av utgifts- och inkomststat för år 1936, eller vidtagit
åtgärder för utlysande av vägstämma för val av revisorer för 1935 års räkenskaper
och förvaltning. Även i sina övriga förvaltnings- och övervakningsuppgifter
hava styrelseledamöterna visat alltför stor godtrogenhet gentemot
ordföranden-kassören. De olika ledamöternas förklaringar för sitt handlingssätt
kan i intet avseende godtagas.

Vägkassans revisorer hava under lång tid helt uraktlåtit att fullgöra sitt
uppdrag. Först i juni 1936 gjordes skriftlig framställan om erhållandet av
1934 års räkenskaper. Det av revisorerna utfärdade intyg, varpå statsbidrag
erhölls för år 1935 — dylikt bidrag är beräknat på 1934 års kostnader, men
utgör bidrag för år 1935 — var icke grundat på sådan revision, som måste
förutsättas för att dylikt intyg skall kunna utfärdas. Genom bristande kontroll
från kassans revisorers sida har upptäckten av den bristande redovisningen
väsentligt försenats. Då inga förfalskningar förelågo, borde även vid en
flyktig granskning kassabristen hava blivit upptäckt.

Det är vidare anmärkningsvärt, att vederbörande länsstyrelse för utdebitering
av vägskatt låtit sig nöja med en av vägstyrelsens ordförande undertecknad
skrivelse, som icke varit åtföljd av utdrag av protokoll från vägstämma.

Därest sådant protokollsutdrag jämte statförslag vederbörligen avkrävts vederbörande,
hade väl kassabristen knappast kunnat undgå upptäckt. Den
bokloringsmässiga behållning som vägdistriktet hade den 1 januari 1936 överstiger
vägdistriktets årliga normalutgifter.

Revisorerna finna det ävenledes anmärkningsvärt, att vägingenjören, vid
utfärdande av uppgift å 1934 års underhållskostnader, låtit nöja sig med det
av kassans revisorer utfärdade intyget, i stället för att infordra revisionsberättelse.
Genom att vägskalt vederbörligen utdebiterats och statsbidrag till

Vissa förhållanden

inom Norrbo
härads väghållningsdistrikt.

— 116 —

vägunderhållet erhållits, har åtminstone den skattebetalande allmänheten bibringats
den uppfattningen, att vägdistriktets räkenskaper och förvaltning varit
i god ordning.

Det synes egendomligt, att i protokollet för den vägstämma, som avhölls
den 26 augusti 1936, icke med ett ord omnämnes vad som å stämman avhandlades
eller anledningen till att stämman ajournerades. Vid sammanträde
med vägstyrelsen den 27 augusti 1936 lämnar protokollet icke någon upplysning
örn att oegentligheter inom vägförvaltningen varit uppe till behandling.

Sammanblandningen av vägkassans förvaltning och förvaltningen av den
av ordföranden-kassören ägda Lundås gård måste anses i hög grad olämplig,
i synnerhet som åtgärder icke blivit inför styrelsen föredragna, godkända och
protokollförda.

Därest ordföranden icke på grund av gällande instruktion desslikes varit
vägdistriktets kassaförvaltare (kassör), skulle vad som här förekommit knappast
kunnat äga rum.

Revisorerna hava funnit förhållandena inom förvaltningen av Hargs och
Edebo socknars vägdistrikt blotta så allvarliga missförhållanden, att revisorerna
icke ansett sig kunna uraktlåta att bringa sina ovanberörda iakttagelser
till riksdagens kännedom.

§ 33,

Vid granskning av Norrbo härads vägliållningsdistrikts räkenskaper för år
1935 hava revisorerna uppmärksammat att från av vägdistriktet disponerade
grustag hava för privata ändamål utgått 1,270 kubikmeter grus och sten,
som av vägdistriktets lastbilar utkörts till olika personer och institutioner
inom distriktet. Distriktets verkliga utgifter för nämnda privata körning
(grusframställning och utkörning) hava — fransett kostnaden för råmateriel,
vilken enligt uppgift torde få anses uppgå till 10—15 öre per kubikmeter
uppgått till 4,149 kronor 67 öre, under det att de influtna inkomsterna för
samma ändamål uppgått till 4,580 kronor 10 öre. Örn hänsyn tages jämväl
till kostnaden för råmateriel överstiga således inkomsterna utgifterna med
högst 300 kronor. I de angivna utgifterna ingår emellertid icke avskrivning
å maskiner, d. v. s. kross- och sorteringsverk samt lastbilar.

Ovanberörda förhållanden hava även uppmärksammats av vägingenjören,
vilken påtalat, att dylik körning för privat räkning ägt rum i den omfattning,
varom här varit fråga. Då avskrivning med vederbörligt tillstånd redan skett
med användande av en högre avskrivningsprocent, finge det ovan angivna
överskottet med visshet anses vara för lågt för täckande jämväl av slitaget
å maskinerna. Vägingenjören har vidare påyrkat, att i de fall, då dylik
körning i fortsättningen komme att äga rum — vilket dock enligt hans mening
endast finge ske i mycket begränsad omfattning — borde högre priser
debiteras, så att full täckning erhölles jämväl för skäliga avskrivningskostnader.

Inom samma vägdistrikt har vidare förekommit, att vägstyrelsens ordfö -

117 —

rande redan den 23 februari 1935 utkvitterat hela sitt årsarvode, uppgående
till 1,500 kronor.

Slutligen har från Tomta gård, tillhörig ordföranden, för vägdistriktets
räkning utförts körningar, varjämte från gården i fråga försålts virke åt
distriktet.

Det synes revisorerna uppenbart, att försäljning och körning av grus för Revisorerna
privat ändamål från vägdistrikts grustag icke bör förekomma i sådan omfattning
och under omständigheter, som i detta fall. I det föreliggande fallet
är försäljningen desto mer olämplig, som vägdistriktet uppenbarligen gjort
förlust på densamma.

Det torde vidare icke vara med god ordning överensstämmande, att ordföranden
på sätt som här skett utkvitterar hela sitt arvode redan i början av
året. I allmänhet bruka vägstyrelseordförandena uttaga sin lön månadsvis
eller kvartalsvis i efterskott.

Vad slutligen beträffar det förhållandet, att ordföranden låtit utföra körningar
och levererat virke för distriktets räkning, må erinras, att redan 1934
års riksdagsrevisorer framhållit angelägenheten av att vägstyrelsers ledamöter
och vägdistrikts revisorer undvika att åtaga sig leveranser till det egna
vägdistriktet. Revisorerna framhöllo vid samma tillfälle vidare, att därest
en vägstyrelse såsom entreprenör anlitade person, som vore någon styrelsens
ledamot närstående eller firma, i vilken ledamot eller honom nästående person
vore ekonomiskt intresserad, detta finge ske endast för fall, att entreprenaden
varit utlyst till fri tävlan. För sådana undantagsfall då anbud å entreprenad
av någon anledning ej kunnat infordras och leveransen eller arbetets
utförande överlämnats å ordföranden eller kassören eller dem närstående
person eller firma, borde, enligt revisorernas mening, räkningarna givetvis
granskas och attesteras av annan ledamot än ordföranden eller kassören. Det
vore av vikt att klara gränser upprätthölles mellan egen och allmän förvaltning.

Den 24 april 1936 har Kungl. Majit utfärdat normalreglemente för vägstyrelse
varigenom, bland annat, reglerande bestämmelser tillkommit rörande
jäv för vägstyrelseledamot, inköp av vägmaskiner och förbrukningsartiklar,
attestering och utbetalning samt kassakontroll. Genom de sålunda givna
föreskrifterna torde ock förbättring i rådande förhållanden kunna förväntas.

Då emellertid missförhållanden av ovan angiven art alltjämt förekomma,
hava revisorerna velat ytterligare understryka angelägenheten av att sammanblandning
mellan vägdistrikts och vägstyrelseledamöters affärer icke
äger ruin.

§ 34.

Enligt § 3 i vägstyrelsens för Nätra tingslags väghållningsdistrikt protokoll ^Representa^
den 22 september 1935 upptogs, efter påstötning från ordföranden i annan ; Nätra tingsvägstyrelse,
»frågan huruvida i sammanhang med avsyningen av vägföretaget lags vägDrömme—Gålsjö
supé borde anordnas eller icke».

— 118 —

Revisorernas

uttalande.

Vägdistriktens
utgifter.

Vagstyrelsen beslöt »att, då troligen de väghållningsskyldiga inom distriktet
icke gillade sådan åtgärd, för närvarande icke vidtaga några förberedelser».

Av verifikation nr 623 framgår emellertid, att middag den 15 oktober anordnats
å Stadshotellet i Örnsköldsvik i anledning av avsyningen av här
ifrågavarande företag.

Enligt § 2 i vägstyrelsens protokoll den 21 oktober 1935 redogjorde ordföranden
»för invigningen av vägen Drömme—Gålsjö den 15 oktober, varvid
uppstående kostnaden uppdelats till hälften på vardera Boteå och Nätra
tingslags väghållningsdistrikt med 444 kronor 10 öre». Vägstyrelsen beslöt
dels att upphäva sitt beslut av den 22 september dels ock att kostnaderna
skulle gäldas av vägkassan.

Jämlikt verifikationerna nrris 331, 332, 773, 774 och 775 bär till Nyfors
Såg- och Hyvleri utanordnats sammanlagt 3,183 kronor 87 öre för virke.
Sågen äges av vägstyrelseledamoten Anton Sundström jämte en annan person.
Det bör bemärkas att enligt vad räkenskaperna utvisa i detta trävarudistrikt
tvenne andra firmor fått leverera virke till distriktet för ett belopp
av sammanlagt endast 126 kronor 10 öre.

Redan tidigare hava revisorerna uttalat, att, då representation utövas av
vägstyrelse, det bör tillses att utgifterna härför starkt begränsas och att representation
bör förekomma endast då vägstämman ställt medel till förfogande
för dylikt ändamål. Av vägstyrelseprotokollet den 22 september 1935 framgar
också, att styrelsen ställt sig tveksam till lämpligheten av denna representation.

Revisorerna hava även flera gånger tidigare framhållit, att vägstyrelsens
ledamöter och väghållningsdistriktens revisorer böra undvika att åtaga sig
leveranser till det egna distriktet och påpekat vikten av att klara gränser upprätthållas
mellan egen och allmän förvaltning.

§ 35.

Enär den nya lagen örn vägdistrikt träder helt i kraft från och med den
1 januari 1937 hava revisorerna för att framdeles möjliggöra en jämförelse
mellan den gamla och den nya organisationen funnit önskvärt att införskaffa
vissa uppgifter från de äldre vägdistrikten. Dessa uppgifter finnas återgivna
i tabell 1.

De i kolumn 2 Kostnad för förvaltning och arbetsledning ingående uppgifterna
om kostnaderna för arbetsledning torde ej för alla distrikt vara lika
omfattande. I vissa fall ingå ej bilkostnader, då dessa uppenbarligen varit
svåra att framskaffa ur räkenskaperna. Då entreprenad i större utsträckning
förekommit, har detta givetvis nedbringat de synliga kostnaderna för
arbetsledning. Detta bör vid jämförelse distrikten emellan ihågkommas. Vidare
föreligger möjligheten, vilket revisorerna icke kunnat avgöra, att uppgifterna
om distriktens totalutgifter icke äro alldeles likformiga. De uträk -

Tabell 1.

Distrikt	Kostnad för förvaltning och arbets-ledning	Total- utgifter	Kol. 2 i % av kol. 3	Våg-längd i km	Utgift per km väg	Helper- manent- belagda	Halv- perma- nent- belagda
	kr.	kr.	%	km.	kr.	km.	km.
1	2	3	4	5	6	1	8
Stockholms län.
Hökhuvud...........	6,188	89,665	6.9	105	854	—	—
Börstil...............	3,037	54,065	5.6	56	965	—	- -- -
Harg................	950	78,484	1.2	89	882	—	—
Väddö...............	7,785	129,113	6.0	119	1,085	—	6
Närdinghundra.......	10,905	241,189	4.5	179	1,348	—	— :
Lyhundra............	3,234	137,462	2.4	129	1,066	—	—
Roslagsbro...........	2,112	50,740	4.2	74	686	—	- .
Vätö................	1,425	21,967	6.5	50	439	—	—
Gräsö................	898	9,112	9.9	31	294	—	—
Singö................	140	2,918	4.8	12	243	--	"—
Sjuhundra............	3,078	224,337	1.4	115	1,951	—	—
Frötuna..............	2,984	90,055	3.3	133	677	--	—
Ljusterö .............	1,738	30,318	5.7	37	819	—	—
Österåker............	8,415	192,720	4.4	lil	1,736	■-	—
Frösunda............	5,352	195,514	2.7	100	1,955	—	—
Danderyd............	22,680	913,750	2.5	104	8,786	28	21
Långhundra..........	3,567	48,376	7.4	150	323	—	—
Ärlinghundra.........	4,807	133,865	3.6	128	1,046	—	—
Semminghundra.......	9,935	180,347	5.5	130	1,387	—	2
1 Sollentuna...........	19,394	832,071	2.3	91	9,144	42.4	18.5
| Färentuna............	13,455	318,793	4.2	110	2,898	2.5	15
Öknebo..............	12,132	308,161	3.9	145	2,125	—	4.4
Sotholm.............	18,858	626,491	3.0	270	2,320	• -	52
Svartlösa.............	30,269	1,134,867	2.7	204	5,563	27.7	41.3
Värmdö].............	9,333	493,539	1.9	155	3,184	10.5	56
Nämdö..............	180	3,528	5.1	5	706	—	—
Ornö................	463	4,341	10.7	13	334	—	—
Utö.................	206	879	23.4	9	98	—	—
Muskö...............	250	4,648	5.3	7	664		-
Uppsala län.
Tierp................	16,551	328,093	5.0	144	2,278	—	2
Västland.............	12,885	363,290	3.5	132	2,752	—	1.4
Lövsta...............	8,777	125,340	7.0	139	902	—	1
Film.................	9,768	86,331	11.3	112	771	—	—
Vendels..............	4,846	43,969	11.0	78	564	—	—
Vaksala..............	8,248	110,862	7.4	68	1,630	—	—
Rasbo...............	5,337	183,134	2.9	96	1,908	—	—
Oland...............	8,188	183,405	4.5	184	997	—	—
Hagunda.............	6,707	108,128	6.2	133	813	—	—
Ulleråker.............	9,022	625,037	1.4	95	6,579	5.9	1.9
Bälinge..............	10,330	111,851	9.2	147	761	—	1.4
Norunda.............	9,029	115,937	7.8	149	778	—	—
Håbo................	6,893	103,411	6.7	83	1,246	—	—
Bro.................	2,610	176,302	1.5	57	3,444	—	—

— 120

1	2	3	4	5	6	7	8
Trögd...............	6,844	153,083	4.5	102	797
Åsunda..............	6,560	191,722	3.4	104	1,843	_	_
Lagunda.............	4,750	60,256	7.9	Ilo	548	—	—
Södermanlands län.
Västerrekarne........	7,639	180,404	4.2	141	1,279		11
österrekarne.........	7,169	329,824	2.2	260	1,269	_	5.3
Åker................	9,610	499,125	1.9	157	3,179	_
Selebo...............	7,936	107,689	7.4	100	1,077	—	—
Oppunda.............	34,482	772,665	4.5	624	1,238	—	9.4
Villåttinge...........	9,139	362,982	2.5	267	1,359	1	1.0
Daga................	7,759	215,123	3.6	178	1,209	1.6
I Jönåker..............	12,174	424,174	2.9	349	1,215	6	2.4
Röne................	12,285	447,694	2.7	287	1,560		12.7
Hölebo..............	8,653	285,222	3.3	150	1,901	—	8
Östergötlands lån.
Lysing...............	3,383	136,284	2.5	183	745	0.4	1.9
Göstring.............	12,789	242,416	5.3	298	813		2.4
Dal..................	934	143,247	0.7	66	2,170	—	4.1
Vifolka..............	8,223	198,340	4.1	153	1,296	8.5	2.3
j Valkebo..............	12,286	286,908	4.3	240	1,195
| Hanekind............	7,554	177,251	4.3	170	1,043	—	8
Tjällmo..............	7,858	137,862	5.7	128	1,077
Aska................	3,132	286,851	1.4	216	1,328	1	9.5
Boberg..............	7,992	192,350	4.2	190	1,012	_	2.6
Gullberg.............	7,177	141,276	5.1	150	942	—	—
Hällestad............	6,400	61,766	10.4	68	908
Risinge..............	14,549	247,716	5.9	259	956	9.2	10.5 i
Bråbo...............	7,719	422,463	1.8	50	8,449	10.6
Krokek..............	4,757	34,951	13.6	35	999		— i
Björkekind v.........	7,333	57,295	12.8	67	855
| Björkekind ö.........	5,220	32,599	16.0	65	502	_	_
Östkind..............	7,625	121,797	6.3	143	852	_	._
J Styrestad............	1,672	37,073	4.5	52	713	—	— 1
Hammarkind.........	11,550	303,083	3.8	370	819	3.5
Skärkind.............	1,909	235,287	0.8	163	1,443		2.4
Bankekind...........	12,018	264,879	4.5	270	981		1.9
Åkerbo..............	2,725	48,170	5.7	64	753	;_	3.4
Memming............	7,803	132,750	5.9	62	2,141	4	7
| Kinda norra..........	9,133	195,139	4.7	232	841		1.2 1
j Kinda södra..........	7,950	161,398	4.9	273	601	—	1.5 j
j Ydre................	3,517	176,778	2.0	258	685	—	12
j Jönköpings län.
I Tveta................	10,184	330,593	3.1	400	821	1	2
| Vista................	1,342	104,682	1.3	68	1,539	0.3	0.4
Norra Vedbo.........	4,331	289,709	1.5	317	914		1
Visingsö.............	388	15,084	2.6	16	942
Södra Vedbo.........	10,776	331,454	3.3	433	765	0.5
Östra................	8,093	312,252	2.6	510	612		2

— 121 —

1	2 1	3	4 1	S	6	1 1	8
Västra...............	15,187	423,657	3.6	721	588	_	0.7
Östbo...............	12,986	433,005	3.0	780	555	—	8
Västbo...............	27,204	522,164	5.2	890	587	1.3	1.6
Mo..................	6,911	212,013	3.3	380	558		0.5
Kronobergs län.
Konga...............	20,644	547,852	3.8	667	821	~	2.1
Uppvidinge...........	22,823	280,099	8.t	664	422	—	—
Norrvidinge..........	7,944	119,339	6.7	260	459	—	—
Kinnevald............	15,294	373,730	4.1	375	997	—	1.2
Allbo................	21,398	556,137	3.8	700	794	—	2
Sunnerbo............	28,958	684,600	4.2	940	728	5	12
Kalmar län.
Norra Tjust..........	5,378	475,425	1.1	478	995	—	2
Södra Tjust..........	11,957	584,054	2.0	535	1,092	—	0.6
Tuna län............	7,000	244,823	2.9	267	917	—	—
Sevede...............	9,490	191,263	5.0	400	478	—	—
Aspeland.............	8,412	246,693	3.1	300	822	—	5.5
Handbörd ö:a........	6,374	233,642	2.7	156	1,498	—	4
Handbörd v:a........	5,873	150,814	3.9	125	1,207	—	—
Stranda..............	5,525	307,379	1.8	195	1,576	0.2	0.7
Norra Möre..........	8,462	218,681	3.9	222	985	—	10
Södra Möre..........	13,652	546,515	2.5	590	926	—	3.5
Ölands n:a...........	9,950	133,920	7.1	240	558	—	3
Ölands s:a...........	8,138	246,826	3.3	207	1,192	0.6	1.5
Gotlands län.
Gotlands n:a.........	55,107	569,212	9.7	782	728	2.6	2.4
Gotlands s:a..........	38,029	516,588	7.1	652	792	3.6	~
Blekinge län.
östra................	11,138	290,984	3.8	291	1,000	5.3	3.1
Medelsta.............	13,960	342,100	4.1	374	915	20.1	7.9
Öljehult.............	775	23,278	3.3	27	862	—	—
Bräkne-Hoby.........	5,979	124,097	4.8	68	1,825	10	—
Åryd................	1,256	24,749	5.1	30	825	—	—
Gällaryd.............	1,916	39,662	4.8	28	1,417	4	—
Ringamåla...........	1,394	12,235	11.1	54	227	—	—
Asarum..............	9,612	323,307	3.0	81	3,991	10.8	2.6
Kyrkhult............	4,872 ]	177,322	2,7	118	1,502	—	—
Jämshög.............	7,104	168,842	4.2	105	1,608	0.3	—
Mörrum..............	4,536	175,782	2.6	90	1,953	8.6	1.8
Gammalstorp.........	2,999	14,215	21.1	41	347	—	—
Mjällby..............	6,759	180,721	3.7	96	1,883	0.2	2.5
Kristianstads län.
Södra Åsbo..........	12,576	407,421	3.1	183	2,226	10.2	34.9
Bjäre................	12,297	370,991	3.3	202	1,837	18	7.8
Norra Åsbo..........	21,096	653,907	3.2	390	1,677	9	22

122 —

1	2	3	4	5	6	7	I 8
V:a Göinge...........	25,281	1,059,557	2.4	754	1,405	|	17,7
ö:a Göinge...........	22,681	996,026	2.3	527	1,890	5	7-1
Villand..............	14,994	681,561	2.2	327	2,084	3.5	14.8
Gärd................	21,197	517,769	4.1	393	1,317	9.5	11.3
Albo.................	9,152	194,165	4.7	150	1,294	—	2
Ingelstad.............	18,567	727,528	2.6	283	2,571	58
Järrestad............	4,337	361,840	1.2	122	2,966	4	13.8
Malmöhus län.
Oxie.................	18,556	467,452	4.0	237	1,972	18.9	11.4
Skytt...............	16,870	653,900	2.6	243	2,691	15.8	11.3
Vemmenhög..........	24,421	773,159	3.2	388	1,993	7.5	21.1
L junits..............	10,305	412,763	2.5	120	3,440	_	12
Herrestad............	13,756	229,306	5.9	146	1,571	1.3	13.3
Färs.................	25,588	394,509	6.5	404	977	—	—
Frosta...............	29,935	1,195,274	2.5	561	2,131	10.4	27.2
Torna...............	17,501	664,410	2.6	360	1,846	37.6	24.2
Bara................	27,814	463,881	6.0	309	1,501	29.5	30.2
Rönneberg...........	12,608	212,287	5.9	162	1,310	12.8	2.4
Härj ager.............	16,145	462,911	3.5	175	2,645	18.6	10.3
Onsjö................	14,806	721,487	2.1	276	2,614	5.1	12.6
Luggude.............	39,285	923,040	4.3	532	1,735	16.2	22.6
Ven.................	234	2,414	9.7	4	604		—
Hallands län.
Hök.................	9,086	—	—	354	_	19.1	10.6
Tönnersjö............	11,484	452,441	2.5	223	2,029	8.8	4.2
Halmstad............	15,432	387,276	4.0	293	1,322	6.6	1
Årstad...............	14,167	265,721	5.3	258	1,030	—	_
Faurås...............	14,895	383,861	3.9	410	936	13.2	2.5
Himle...............	6,197	648,001	1.0	227	2,855	—	3
Viske................	2,303	145,108	1.6	88	1,649	10.8	0.8
Fjäre................	16,142	922,603	1.7	340	2,714	27	25
Göteb. o. Bohus län.
Askim...............	16,248	417,475	3.9	90	4,639	20.7	18.4
Ö:a Hising...........	3,022	18,836	16.0	12	1,570	2	_
V:a Hising...........	12,205	565,871	2.2	120	4,716	12.6	2.4
Sävedal..............	9,338	378,238	2.5	73	5,181	19.3	3.5
Inlands Södre........	7,227	214,631	3.4	132	1,626	_
Inlands Nordre.......	6,943	209,031	3.3	170	1,230	18	_
Inlands Fräkne.......	6,980	101,203	6.9	83	1,219	8.6	_
Inlands Torpe........	4,673	95,270	4.9	72	1,323	—	—
Orust................	8,433	347,630	2.4	221	1,573	_	0.9
Skaftö...............	814	48,717	1.7	16	3,045	—	0.1
Flatö................	260	1,835	14.2	8	229	—	_
Tjörn................	5,176	163,546	3.2	94	1,740	—	—

— 123

1	2	3	4	5	6	7	8
Lane................	7,755	222,493	3.5	140	1,589	5	_
Stångenäs............	7,157	134,785	5.3	123	1,096	—	—
Sotenäs..............	7,953	137,745	5.8	120	1,148	3.4	—
Tunge...............	8,068	294,325	2.7	129	2,282	0.1	—
Sörbygden...........	4,815	117,114	4.1	93	1,259	—	—
Bullaren.............	1,244	92,831	1.3	112	829	—	—
Kville...............	8,664	235,576	3.7	130	1,812	1	0.2
Tanum...............	6,846	326,270	2.1	162	2,014	—
Vette................	11,111	458,303	2.4	190	2,412	—	—
Älvsborgs län.
Kind................	27,518	500,033	5.5	940	532	—	''-
Mark................	7,854	666,610	1.2	535	1,246	1.3	34.03
Ås..................	9,793	301,828	3.2	250	1,207	—	''-
Bedväg..............	8,105	214,409	3.8	250	858	0.2	0.5
Gasene...............	6,305	138,823	4.5	287	484	—	—
Veden...............	2,156	165,616	1.3	128	1,294	0.8	1.7
Bollebygd............	2,896	385,946	0.8	112	3,446	0.8	0.7
Kulling..............	12,475	242,557	5.1	336	722	2.2	4.2
Vättle...............	9,218	197,290	4.7	86	2,294	0.9	2.5
Väne................	5.757	319,536	1.8	148	2,159	—	1
Bjärke...............	4,851	142,584	3.4	108	1,320	—	—
Flundre..............	1,247	105,670	1.2	61	1,732	—	—
Ale..................	9,703	301,001	3.2	210	1,433	—	1.7
Sundal...............	13,473	595,426	2.3	290	2,053	—	16
Nordal...............	11,848	190,310	6.2	165	1,153	—	—
Tossbo...............	10,097	194,810	5.2	176	1,107	—	--
Valbo................	8,005	230,648	3.5	274	842	—	—
Vedbo v:a...........	9,359	301,605	3.1	245	1,231	—	—
Vedbo ika............	16,420	322,066	5.1	192	1,677	—	—
Vedbo n:a............	6,750	84,956	7.9	128	664	—	—
Skaraborgs län.
Slättäng.............	11,739	178,536	6.6	379	471	—	—
Dimbo...............	8,262	208,093	4.0	288	723	—	—
S:a Vadsbo...........	17,204	491,690	3.5	562	875	—	--
K åkind..............	9,870	421,343	2.3	257	1,639	—	—
Kinne...............	3,235	231,448	1.4	189	1,225	—	1.8
Hasslerör............	11,362	315,200	3.6	240	1,313	0.7	3
Hova................	8,768	250,934	3.5	235	1,068	—	2
Leaby...............	1,440	96,707	1.5	105	921	—	—
Vilske...............	6,101	146,462	4.2	143	1,024	—	—
Gudhem.............	9,311	180,821	5.1	191	947	0.6	0.6
Valle................	4,554	134,708	3.4	102	1,321	2.4
Kålland..............	8,693	273,115	3.2	168	1,626	1.4	0.8
Skåning..............	9,451	254,484	3.7	268	950	0.3	—
Kulnef järding........	6,775	160,877	4.2	131	1,228	—	1.5
Laske................	4,966	53,100	9.4	135	393	0.4	—
Barne...............	5,229	143,094	3.0	200	715	—	—

124 —

1	2	3	4	5	6	7	8
Viste................	8,308	129,688	6.4	142	913		2
Åse.................	9,434	252,129	3.7	95	2,653	—	5
Värmlands län.
Ölme................	2,465	98,067	2.5	lil	883	0.8	_
Visnum..............	6,048	175,749	3.4	142	1,238	—	—
Väse.................	11,657	203,999	5.7	180	1,133	—	10.5 |
Färnebo..............	12,350	315,779	3.9	353	895	_	—
Nyed................	6,606	78,730	8.4	130	606	—	2.5
KU..................	15,138	507,101	3.0	298	1,702	0.8	6.2
Karlstad.............	9,649	506,700	1.9	115	4,406	3.1	3.8
Älvdals n:e..........	10,374	497,709	2.1	320	1,555	_	,
Älvdals ö:e..........	11,795	461,466	2.6	271	1,703	—	4.4
Frykdal n:e.........	11,968	216,198	5.5	304	711	2	2
Frykdal ö:e.........	8,043	263,825	3.0	211	1,250	—	3.5
Jösse................	15,946	491,722	3.6	530	833	—	8.3
Gillberg..............	12,233	446,516	2.7	340	1,313	_	_ J
Näs.................	7,123	474,203	1.5	181	2,620	2.3	10.1
Grums...............	12,379	344,237	3.6	143	2,407	1.0	6.7
Nordmark*...........	—	—	—	—	—	—	— ;
Örebro län.
örebro...............	21,695	362,255	6.0	270	1,342	2	5
Glanshammar.........	9,828	140,059	7.0	130	1,077	—	—
Asker................	8,558	135,861	6.3	148	918	—	—
Sköllersta............	10,592	224,012	4.7	228	983	—	—
Kumla...............	8,768	305,824	2.9	195	1,568	2.3	—— i
Sundbo..............	10,493	206,266	5.1	154	1,339	—	1.2
Grimsten.............	2,918	191,500	1.5	90	2,128	—	1.6
Hardemo.............	1,550	102,773	1.5	58	1,772	—	—
Karlskoga............	16,475	437,961	3.8	250	1,752	2	7
Edsberg..............	10,125	225,192	4.5	240	938	—	—
Nora m. fl...........	7,542	288,237	2.6	128	2,252	_	_
Grythytte............	7,072	229,802	3.1	114	2,016	—	3.4
Hjulsjö..............	1,326	50,432	2.6	41	1,230	—	—
Nya Kopparb.........	8,690	137,670	6.3	148	930	—	—
Ramsberg............	7,684	92,589	8.3	115	805	_
Linde..............	9,159	148,407	6.2	123	1,207	—	—
Fellingsbro...........	11,890	135,430	8.8	178	761	—	111
Västmanlands län. Åkerbo..............	12,942	407,580	3.2	298	1,368	1
Skinnskatteberg......	7,373	90,381	8.2	145	623	—	—
G:la Norberg.........	13,877	386,102	3.6	220	1,755	_	_
Vagnsbro............	4,273	118,515	3.6	101	1,173	—	_ 1
Övertjurbo...........	8,874	173,120	5.1	231	749	—	— 1

* Ordföranden i Nordmarks väghållningsdistrikt har ej, trots upprepade anmaningar, insänt
begärda uppgifter.

— 125 —

1 1	2	3 1	4 1	5 t	6 1	7 1	8
Våla.................	9,343	184,385	5.1	185	997	_	_
Torstuna.............	4,491	89,445	5.0	138	648	—	i
j Simtuna.............	10,181	418,831	2.4	282	1,485	—	3
! Snevringe............	12,707	294,830	4.3	288	1,024	0.1	2.2
| Tuhundra............	5,371	62,676	8.6	73	859	—	—
j Siende...............	6,285	136,089	4.6	119	1,144	—	—
1 Yttertjurbo*......... ; Norrbo..............	5,196	222,414	2.3	163	1,365	—	—
Kopparb, län.
Folkare..............	14,413	485,748	3.0	250	1,943	1	10
Garpenberg...........	2,295	38,091	6.0	47	810	—	—
	5,023	431,139	1.2	lil	3,884	—	—
! Hedemora............	6,121	559,674	1.1	105	5,330	—	1
i Säter................	1,432	15,563	9.2	38	410	—	—
j Stora Skedvi.........	3,051	77,032	4.0	86	896	—	—
Vika.................	4,134	125,068	3.3	79	1,583	—	2
Sundborn............	1,164	33,548	3.5	55	610	—	—
Svärdsjö.............	1,929	139,034	1.4	174	799	—	1.7
Kopparberg..........	10,448	243,082	4.3	86	2,827	—	0.6
Aspeboda............	2,331	47,335	4.9	43	1,101
Stora Tuna...........	11,280	468,065	2.4	255	1,836	6.6	7.2
Torsång..............	1,352	21,424	6.3	26	824	—	—
Gustaf...............	3,180	80,753	3.9	35	2,307	—	—
I Gagnef...............	3,517	242,149	1.5	72	3,363	—	2
1 Söderbärke...........	6,768	117,350	5.8	124	946	—	3.3
i Norrbärke............	8,136	202,675	4.0	116	1,747	—	1.6
Grangärde............	11,821	188,127	6.3	250	753	—
| Nås.................	18,165	374,616	4.8	359	1,043	—	—
Malung..............	13,546	432,924	3.1	353	1,226	—	1.5
Leksand.............	19,156	537,130	3.6	280	1,918	—	7.6
Rättvik..............	9,502	250,564	3.8	137	1,829	0.1	3.6
Mora................	18,083	667,613	2.7	221	3,021	0.5	2.4
Orsa.................	4,746	324,027	1.5	178	1,821	0.4	3.2
Ore.................	2,242	71,502	3.1	71	1,007	—	0.5
Älvdalen.............	6,905	261,936	2.6	215	1,218	—	5
Särna................	9,134	271,081	3.4	270	1,004
Gävleborgs län.
Gästrikland ö:a.......	19,719	613,849	3.2	365	1,682	2.4	—
Gästrikland v:a.......	19,829	662,851	3.0	380	1,744	—	4
Ala..................	19,605	552,549	3.5	280	1,973	—	7.5
Enånger.............	7,726	151,460	5.1	94	1,611	—	■
Bollnäs..............	15,248	626,456	2.4	466	1,344	0.7	—
Forsa................	9,462	282,807	3.3	196	1,443	—	—
Bergsjö..............	16,120	269,598	6.0	260	1,037	—	—
Delsbo...............	9,812	167,438	5.9	225	744	—
Ljusdal..............	26,506	463,367	5.7	475	976	—	0.6
Arbrå-Järvsö........	13,811	427,520	3.2	185	2,311	—	—

* Ordföranden i Yttertjurbo väghållningsdistrikt har ej, trots upprepade anmaningar, insänt
begärda uppgifter.

— 126 —

1	2	3	1 i	5	1 6	1 7	8
Västernorrl. län.			''
Njurunda............	10,827	409,333	2.6	135	3,032	1.9	1
Skön............	9,294	702,973	1.3	135	6,207	11.0	15
Ljustorp .............	10,646	153,289	6.9	146	1,050		0.2 |
Tuna................	8,564	340,085	2.5	241	1,411		1 2
Selånger...........	5,151	186,064	2.8	60	3,101		2.7
Indal.............	7,537	290,500	2.6	157	1,850	—
Torp.............	12,524	444,772	2.8	451	986	—	2
Säbrå...........	11,696	432,060	2.7	198	2,182		3.7
Gudmundrå.....	14,672	709,862	2.1	150	4,732	3.5	5.9
Nora tingsl......	15,389	442,612	3.5	137	3,231
Boteå......	16,479	415,025	4.0	180	2,306
Sollefteå. . .	13,492	470,364	2.9	215	2,188	_
Resele....	11,037	394,534	2.8	252	1,566	—	—
Ramsele.............	26,029	539,615	4.8	572	943	—	3
Nätra................	27,936	474,719	5.9	469	1,012
Nordingrå............	9,959	229,046	4.3	178	1,287	—	—
Själevad.............	12,686	401,577	3.2	250	1,606		2
Arnäs................	15,302	456,622	3.1	310	1,473	—	6.1
Jämtlands län.
Ragunda.............	25,671	555,936	4.6	523	1,063	—	—
Revsund.............	11,809	528,871	2.2	362	1,461
Brunflo..............	2,620	68,791	3.8	125	550	_
Sunne...............	6,993	323,586	2.2	86	3,762	1.6	4.9 j
Berg.................	8,885	385,745	2.3	265	1,456
Hackås..............	2,990	105,266	2.8	83	1,268	_	_
Oviken..............	2,967	109,957	2.7	81	1,357		—
Sveg.................	12,987	250,618	5.1	282	889		—
Hede................	9,953	291,437	3.4	319	914
Undersåker............	9,558	273,627	3.5	310	883		—
Offerdal..............	13,154	385,806	3.4	302	1,278
Rödön...............	8,968 1	330,757	2.7	138	2,397	_	1
Hallen...............	3,850	65,699	5.9	91	722	—
Lit..................|	14,926	213,745	7.0	497	430
Hammerdal..........	33,572	552,617	6.1	675	819	—	—
Västerb, län.
Nordmaling..........	16,942	453,076	3.7	496	913
Umeå................!	34,509	1,335,612	2.6	684	1,953		3
Holmö...............	62	562	11.0	6	94	—
Degerfors............j	9,710	342,625	2.8	401	854	—	—
Bygdeå..............''	6,656	204,466	3.3	212	964
Nysätra..............|	3,311	196,377	1.7	77	2,550	—	—

— 127

1	2	3	4	5	6	t 1	8
Lövånger............	7,496	158,547	4.7	172	922	_	_
Burträsk.............	8,034	250,679	3.2	220	1,139	—	—
Skellefteå............	35,505	1,528,955	2.3	896	1,706	—	7.6
Malå................	7,382	308,787	2.4	448	831	—	—
Lycksele.............	23,867	722,998	3.3	644	1,123	—	3
Örträsk..............	2,141	49,437	4.2	36	1,373	—	—
Åsele................	13,244	327,365	4.0	334	980	—	—
Fredrika.............	4,924	66,925	7.4	148	452	—	—
Dorotea..............	7,802	192,830	4.0	210	918	—	—
Vilhelmina...........	17,754	752,627	2.4	548	1,373	—	—
Stensele..............	11,463	285,068	4.0	325	877	—	—
Sorsele...............	9,492	271,796	3.5	308	882	—	—
Tärna...............	3,771	93,471	4.0	186	503	—	—
Norrbottens län
Piteå................	17,874	790,308	2.3	496	1,593	—	—
Älvsby..............	12,041	219,192	5.5	297	738	0.3	—
Nederluleå...........	16,057	423,426	3.8	257	1,648	—	1
Överluleå............	12,874	511,202	2.5	264	1,936	—	1.1
Edefors..............	10,849	260,074	4.2	170	1,530	21	—
t Råneå...............	14,369	351,673	4.1	329	1,069	—	—
Överkalix............	11,431	622,549	1.8	284	2,192	—	—
Nederkalix...........	20,647	438,030	4.7	383	1,144	—	3.1
Övertorneå...........	9,542	415,457	2.3	272	1,527	—	1
Nedertorneå..........	7,405	123,601	6.0	187	661	—	—
Pajala...............	8,391	239,429	3.5	416	576	—	- •
Korpilombolo.........	8,250	124,929	6.6	204	612	--	—
Jukkasjärvi..........	9,313	433,409	2.1	312	1,389	—	14.2
Karesuando..........	1,985	22,421	8.9	66	340	—	—
Gällivare.............	21,111	673,683	3.1	457	1,474	—	0.5
Jokkomokk..........	19,325	550,500	3.5	475	1,159	—	2
Arvidsjaur...........	18,056	578,432	3.1	548	1,056	—	1.2
i Arjeplog.............	8,334	194,643	4.3	239	814	—	—

128 -

Tabell 2.

Distrikt enligt	Uttaxering år 1Q^R	Distrikt enligt	Uttaxering år 1937
gamla indelningen	öre per fyrk	nya indelningen	öre per väg-	öre per
		skattekrona	fyrk
1	2	3	4	5
Stockholms län.
Hökhuvud.................	30
Börstil.....................	22
Harg......................	22
Väddö.....................	10
Närdinghundra.............	40	norra	ISO	22.5
Lyhundra..................	30
Boslagsbro.................	35
Vätö......................	25
Gräsö.....................	10
Singö......................	3
Sjuhundra.................	32
Frötuna...................	30
Ljusterö ................... Österåker..................	20 25	östra	100	15
Frösunda..................	25
Danderyd..................	10
Långhundra................	32	i
Ärlinghundra...............	27
Seminghundra.............	18	wästra	90	13.5
Sollentuna.................	11
Färentuna.................	16	1
Öknebo....................	20
Sotholm...................	12
Svartlösa..................	12
Värmdö...................	16
Nämdö....................	10	Iso dra	100	15
Ornö......................	5
Utö.......................	'' 3
Muskö.....................	11
Uppsala län.
Tierp......................	18
Västland...................	25
Lövsta....................	25	morra	130	19.5
Film......................	23
Vendels....................	16
Vaksala....................	25
Rasbo.....................	30	wästra	150	22.5
Oland.....................	20	1

Hagunda.
Ulleråker.
Bälinge...
Norunda..

25

22

33

25

fostra

150

22.5

/

— 129 —

3	4	5
södra	170	25.5
Jnorra	182	27.3
västra	217	32.5
^mellersta	200	30
j sö dra	170	25.5
jcöstring	130	19.5
jvalkebo	120	18
jAska	100	15
jlin spånga län	100	15
jvikbolandet	100	15
jllammarkind	100	15
jfiankekind	166	24.9
j-Kinda	140	21
Ydre	170	25.5
Tveta	150	22.5
(Norra Vedbo och | Vista	200	30
Visingsö	115	17.3
Södra Vedbo	165	24.8

Håbo....

Bro.....

Trögd. ..
Åsunda..
Lagunda.

Södermanlands län.

Västerrekarne.
österrekarne..

Åker.........

Selebo........

Oppunda.

Villåttinge.
Daga......

Jönåker.
Rönö.. .,
Hölebo. .

Östergötlands län.

Lysing...
Göstring.
Dal.....

Vifolka...
Valkebo. .
Hanekind.

Tjällmo..
Aska....
Boberg. .
Gullberg.

Hällestad.
Risinge. . .
Bråbo
Krokek...

Björkekind v.
Björkekind ö.

Östkind.....

Styrestad....

Hammarkind.
Skärkind. . . .

Bankekind.
Åkerbo
Memming. .

Kinda norra.
Kinda södra.

Ydre.

Jönköpings län.

Tveta..................... 25

Vista...................... 30

Norra Vedbo............... 30

Visingsö................... 18

Södra Vedbo............... 30

9—308379. Ilev.-berättelse ang. statsverket för dr 1936. I.

25

28

25

25

18

10

20

26

30

15

27

10

28
28

24

11

18

22

30

15

20

16
18
18

26

19

18

17

13

15

8

13

14
30

23

40

10

28

23

30

— 130 —

2	1 3	4	1 5
22	östra härad	130	19.5
32	Västra härad	195	29.3
28	Östbo	186	27.9
25	Västbo	130	19.5
41	Mo	300	45
36	Konga	185	27.8
30	Uppvidinge	150	22.5
32	Norrvidinge	207	31.1
38	Kinnevad	210	31.5
30	Allbo	200	30
34	Sunnerbo	190	28.5
36	Norra Tjust	250	37.5
32 3	[södra Tjust	229	34.4
18 26	jsevede- Aspeland	175	26.3
20	1
36 15	[•Handbörd	150	22.5
28	1
25	Södra Möre	248	37.2
16 7	J Öland	200	30
32	norra	220	33
30	södra	210	31.5
30	Östra härad	194	29.1
30	Medelsta	198	29.7
50
30
40 30	Bräkne	203	30.5
42
32
45	|
35
42	''.Lister	202	30.3
41
32	1
21 24	[södra Åsbo och Bjäre	145	21.8
25	Norra Åsbo	150	22.5
26	Västra Göinge	185	27.8

Östra härad..
Västra härad.

Östbo.......

Västbo......

Mo..........

Kronobergs län.

Konga......

Uppvidinge.
Norrvidinge.
Kinnevad. .

Allbo.......

Sunnerbo. ..

Kalmar län.
Norra Tjust.........

Södra Tjust.
Tuna län. . .

Sevede.....

Aspeland. . .

Handbörd ö:a.
Handbörd v:a.

Stranda.......

Norra Möre...

Södra Möre.
Ölands n:a..
Ölands s:a .

Gotlands län.

Gotlands n:a.
Gotlands s:a.

Blekinge lån.
östra härad.........

Medelsta.

Öljehult.....

Bräkne-Hoby.

Åryd.........

Gällaryd......

Ringamåla....
Asarum.......

Kyrkhult....

Jämshög.....

Mörrum.....

Gammalstorp.
Mjällby......

Kristianstads län.

Södra Åsbo...........

Bjäre.................

Norra Åsbo.
V:a Göinge.

— 131 —

2	3	4	5
30	östra Göinge	205	30.8
26	Villand	150	22.5
24 28	jGärd och Albo	150	22.5
25	Hogelstad och Järre-	152	22.8
25	j stad
15 15	joxie och Skytts	120	18
30	Vemmenhög	170	25.5
32	\Ljunits	170	25.5
28	/ stad
28	Färs	200	30
27	Frosta	170	25.5
28	Torna	140	21
30	Bara	180	27
23	(Rönneberg och Har-	140	21
23	1 jager
28	Onsjö	170	25.5
23	Luggude	150	22.5
22	Ven	146	21.9
31	Hök	172	25.8
28	Tönnersjö	150	22.5
22	Halmstad	170	25.5
32	Årstad	160	24
33	Faurås	170	25.5
34 35	j-Himle och Viske	240	36
35	Fjäre	205	30.8
17
22 31	[Göteborgsbygden	160	24
18
50	|
40 40	[■Inland	295	44.3
40	1
35	1
25 11	[Orust och Tjörn	234	35.1
35	1		tern ii

i

ö:a Göinge..............

Villand................

Gärd....................

Albo....................

Ingelstad................

Järrestad................

Malmöhus lån.

Oxie....................

Skytts...................

Vemmenhög..............

Ljunits..................

Herrestad................

Färs....................

Frosta...................

Torna...................

Bara....................

Rönneberg...............

Härj ager.................

Onsjö...................

Luggude.................

Ven.....................

Hallands län.

Hök...,.................

Tönnersjö................

Halmstad...............

Årstad..................

Faurås..................

Himle...................

Viske....................

Fjäre.............t......

Göteborgs och Bohus län,

Askim..................

ö:a Hising..............

V:a Hising..............

Sävedal.................

Inlands Södre...........

Inlands Nordre..........

Inlands Fräkne...........

Inlands Torpe...........

Orust...................

Skaftö..................

Flatö...................

Tjörn...................

— 132 —

2	3	4	5
60 70
33 50	Bunnerviken	254	38.1
60 80	I
55 70 80	j Norrviken	462	69.3
28	Kind	120	18
24	Mark	150	22.5
36 36	j>Ås och Redväg	200	30
15 28 32	jBoråsbygden	200	30
25 18	jKulling och Vättle	100	15
20	|
25 15	[■Väne och Ale	130	19.5
22	1
42 18 15	jöstra Dal	185	27.8
36	Valbo	240	36
28 34 25	Jvedbo	195	29.3
10 v 25	[södra	150	22.5
25 20	[östra	150	22.5
15 28 35	j norra	183	27.5
36	|
36 25	[mellersta	150	22.5
28	1
23 15 15	jnordvästra	130	19.5

Lane......

Stångenäs..
Sotenäs....

Tunge.....

Sörbygden.
Bullaren...

Kville..
Tanum.
Vette...

Älvsborgs län.

Kind.

Mark.

Ås.....

Redväg.

Gasene. . .
Veden....
Bollebygd.

Kulling.
Vättle..

Väne...
Bjärke..
Flundre.
Ale.....

Sundal.
Nordal.
Tossbo.

Valbo.

Vedbo v:a.
Vedbo ö:a.
Vedbo n:a.

Skaraborgs län.

Slättäng.
Dimbo...

S:a Vadsbo.
Kåkind.....

Kinne____

Hasslerör.
Hova.....

Leaby...
Vilske...
Gudhem.
Valle....

Kålland......

Skåning......

Kulnef järding.

133 —

1

2

3

4 | 5

Laske.
Barne.
Viste..
Åse. . .

Värmlands län.

Ölme...
Visnum.
Väse. . .

Färnebo.
Nyed____

Kil......

Karlstad.

Älvdals n:e.
Älvdals ö:e .

Frykdal n:e.
Frykdal ö:e.

Jösse.

Gillberg.
Näs....
Grums..

Nordmark.

Örebro län.

Örebro............

Glanshammar......

Asker. . . .
Sköllersta.

Kumla. . .
Sundbo...
Grimsten.
Hardemo.

Karlskoga.
Edsberg. .

Nora m. fl... .

Grythytte.....

Hjulsjö.......

Nya Kopparb.

Ramsberg..

Linde.....

Fellingsbro.

Västmanlands län.

Åkerbo...............

Skinnskatteberg.......

G:a Norberg.
Vagnsbro. ...
Övertjurbo...

20

18

24

30

44

33

36

20

15

32

17

22

38

30

30

25

26

11

20

35

17
28

18
18

10

30

25

30

12

23

22

19

23

13

28

21

13

20

24

23

20

32

västra

Östersysslet

Jvärmlandsberg
jMellansysslet
J-Klar älvdalen

^Fryksdalen

Jösse

Södersysslet

Nordmark

^mellersta

^sydöstra

jsödra

^västra

jnordvästra

jnordöstra

wästra

130

164

150

150

218

194

217

90

270

150

120

140

125

129

150

140

150

19.5

24.6

22.5

22.5

32.7

29.1

32.6

13.5

40.5

22.5

18

21

18.8

19.4

22.5

21

22.5

— 134 —

2	3	4	5
30 10 20	Jöstra	140	21
15 30 20 30 20	jsödra	130	19.5
25 20
23 25	.Folkare	165	24.8
28 32
25 22 20 23 36	Kopparberg	170	25.5
20	I
20	[•Tuna	150	22.5
36	J
23 28 18	| Västerbergslag	165	24.8
30 32	Nås Malung	210 225	31.5 33.8
30 20	jNedansiljan	150	22.5
30 20 20	jovansiljan	150	22.5
25 41	J> Älvdalen	160	24
13 13	[Gästrikland	80	12
20 20	[Helsinglands syd-1 östra	130	19.5
25	[Hälsinglands syd-1 västra	161	24.2
25 25 25	[Hälsinglands nord-[ östra	165	24.8
25 25 |	Hälsinglands nord-västra	157	23.6

Våla____

Torstuna.
Simtuna.

Snevringe...
Tuhundra...

Siende......

Yttertjurbo.
Norrbo.....

Kopparbergs län.

Folkare...............

Garpenberg...........

Husby................

Hedemora............

Säter.................

Stora Skedvi..........

Vika.......

Sundborn...
Svärdsjö....
Kopparberg.
Aspeboda...

Stora Tuna.
Torsång. . . .

Gustaf......

Gagnef.....

Söderbärke.
Norrbärke.
Grangärde.

Nås.....

Malung..
Leksand.
Rättvik..

Mora.
Orsa.
Ore...

Älvdalen.
Särna. . .

Gävleborgs län.

Gästrikland ö:a......

Gästrikland v:a......

Ala.....

Enånger.

Bollnäs.

Forsa. .
Bergsjö.
Delsbo..

Ljusdal......

Arbrå-Järvsö.

135 —

1	2	3	4	5
Västernorrlands län.
Njurunda..................	15	1	150	22.5
Skön......................	15	medelpads östra
Ljustorp...................	35	1
Tuna......................	32	1
Selånger...................	36	medelpads mellersta	220	33
Indal......................	35	J
Torp......................	20	Medelpads västra	120	18
Säbrå.....................	60	/Ådalens nedre
Gudmundrå................	22	208	31.2
Nora tingslag..............	60	1
Boteå.....................	40	1
Sollefteå...................	40	>Ådalens övre	210	31.5
Resele.....................	20	1
Ramsele...................	50	Ramsele	237	35.6
Nätra..................... Nordingrå..................	30 67	jNätra och Nordingrå	210	31.5
Själevad................... Arnäs.....................	30 36	j-Själevad och Arnäs	197	29.6
Jämtlands län.
Ragunda...................	35	Ragunda	200	30
Revsund...................	40	1
Brunflo....................	36	^Revsund	250	37.5
Sunne.....................	28	1
Berg......................	46	)		45.2
Hackås....................	48	>Berg	301
Oviken....................	58	1
Sveg......................	25	Sveg	167	25.1
Hede......................	68	Hede	304	45.6
Undersåker................	40	Undersåker	217	32.6
Offerdal...................	47	1		30.8
Rödön.....................	30	^Offerdal	205
Hallen.....................	36	1
Lif........................	50	Lit	238	35.7
Hammerdal................	60	Hammerdal	253	38
Västerbottens län.
Nordmaling................	45	Nordmaling	234	35.1
Umeå.....................	46	Umebygden	194	29.1
Holmö.....................	6	Holmö	100	15
Degerfors..................	40	Degerfors	207	31,1

— 136 —

i

Bygdeå.......

Nysätra......

Lövånger.....

Burträsk......

Skellefteå.....

Malå.........

Lycksele......

Örträsk.......

Åsele.........

Fredrika......

Dorotea......

Vilhelmina....

Stensele.......

Sorsele.......

Tärna........

Piteå.........

Älvsby.......

Nederluleå....

Överluleå.....

Edefors.......

Råneå........

Överkalix.....

Nederkalix.. ..

Övertorneå....
Nedertorneå...

Pajala........

Korpilombolo. .

Jukkasjärvi...
Karesuando.. .

Gällivare......

Jokkmokk....

Arvidsjaur....

Arjeplog......

35
70
65
65

45

60

40

50

50

50

36
50
54
60
70

37

46

47

65

80

50

128

56

90

50

87

50

9

18

18

40

46

80

[Nysätra

Skelleftebygden

Norsjö

j-Lycksele

| Åsele

Dorotea

Vilhelmina

Stensele

Sorsele

Tärna

Pitebygden

Älvsby

Nederluleå

| Överluleå
Råneå

Kalix

Torneå

^Pajala

^Jukkasjärvi

Gällivare

Jokkmokk

Arvidsjaur

Arjeplog

265

214

228

212

230

200

321

274

373

206

192

265

204

333

307

252

340

530

60

150

210

295

294

39.8

32.1

34.2

31.8

34.5

30

48.2

41.1
56

30.9
28.8

39.8

30.6

50

46.1

37.8

51

79.5

22.5

31.5
44.3
44.1

— 137 —

nade relativtalen i kolumn 4 kunna därför endast anses approximativt riktiga.

Vid bedömande av de i kolumn 6 angivna kostnaderna per kdometer vag
bör uppmärksammas, att mångahanda faktorer spela in. Sålunda äro kostnaderna
givetvis beroende av, bland annat, i vilken utsträckning nybyggnader
och nyanläggningar under året förekommit, av förekomsten av hel- eller
halvpermanentbelagda vägar, av trafikintensitet och dylikt. Den stora skillnaden
mellan kostnaderna per kilometer väg i olika distrikt får därför ej
läggas till grund för oberättigade slutsatser. Med utgångspunkt från de här
återgivna siffrorna torde emellertid framdeles kunna bedömas i vad man en
utjämning som följd av omorganisationen kommit till stand.

Revisorerna hava vidare i tabell 2 gjort en sammanställning av uttaxeringarna
åren 1936 och 1937.

Som uttaxeringen för år 1936 beräknats per vägfyrk men för år 1937 per
vägskattekrona bär en omräkning måst ske. Härvid har hänsyn icke tagits
till förekomsten av fastighets skogsvärde, utan en vägskattekrona har räknats
lika med 62/s vägfyrk. En viss förskjutning har emellertid skett i fråga
örn skatteunderlaget, olika i olika distrikt, beroende på förekomsten av vägfyrkar
och vägskattekronor baserade på fastighets skogsvärde. Vidare inverkar
den ökning av skatteunderlaget, som i de flesta distrikt torde hava
förekommit. Enligt revisorernas mening torde dock av sammanställningen
framgå att de större distrikten enligt den nya organisationen i vissa fall medfört
en icke obetydlig skatteutjämning.

§ 36.

Vid granskning av byggnadsstyrelsens räkenskaper för budgetåret 1935/
1936 hava revisorerna iakttagit, att till civilingenjören Karl Björnvall, Stockholm,
från anslaget VI E 9, underhåll av vissa historiska byggnader m. m.
utbetalats arvode med 500 kronor i kvartalet för tjänstgöring såsom teknisk
inspektör för de kungl, teatrarna.

Enligt Kungl. Maj:ts proposition (nr 121) till 1935 års riksdag angående
anslag till underhåll av vissa historiska byggnader är ifrågavarande anslag
avsett för bestridande av underhålls- m. fl. kostnader för sådana under byggnadsstyrelsens
förvaltning stående fastighetsobjekt, vilka icke skulle införas
under statens allmänna fastighetsfond. Byggnadsstyrelsen har i en den 28
november 1934 dagtecknad underdånig skrivelse, innefattande utredning rörande
detta anslags storlek m. m., uttalat att till ifrågavarande grupp av
fastigheter skulle föras, bland andra, de två statliga teaterbyggnaderna i
Stockholm, vilka vore avgiftsfritt upplåtna till respektive teaterbolags styrelser,
som bekostade det invändiga underhållet. Endast det utvändiga underhållet
av de båda teaterbyggnaderna bestredes av till byggnadsstyrelsens
förfogande ställda medel. Någon anledning att vidtaga ändring i fråga örn
denna anordning ansåg byggnadsstyrelsen ej föreligga. Då, enligt vad re -

Arvode till
teknisk inspektör
för
de kungl,
teatrarna.

Revisorernas

uttalande.

— 138 —

visorerna inhämtat, den tekniske inspektören för de kungl, teatrarna i huvudsak
åligger att för byggnadsstyrelsens räkning hava tillsyn över teatrarnas
sceniska maskineri, hissanordningar samt elektriska ledningar, lärer det
kunna ifrågasättas, huruvida icke ifrågavarande art av inspektion måste
anses innefatta åtgärder för teatrarnas inre underhåll. Så vitt framgår av
de mellan staten och de båda teaterbolagens styrelser upprättade kontrakten
om disponerandet av teaterbyggnaderna, åligger det staten att allenast bekosta
det yttre underhållet av teaterbyggnaderna. Vid sådant förhållande
torde det i första hand åligga teaterbolagen att gälda kostnaderna för arvode
åt en teknisk inspektör med ovan angivna arbetsuppgifter. Enligt revisorernas
uppfattning bör sådan ändring komma till stånd, att ifrågavarande arvode
för framtiden utbetalas av teatrarna själva.

139

SJUNDE HUVUDTITELN.

Finansdepartementet.

§ 37.

Riksdagens revisorer hava vid skilda tillfällen behandlat frågor, som sam- Formerna för
manhänga med formerna för arbetet inom statsförvaltningen och därvid järn- gtatsförraltväl
framhållit vissa önskemål, åsyftande åtskilliga omläggningar av hittills ningen,
tillämpade arbetsmetoder. Av revisorerna i detta hänseende framförda anmärkningar
hava särskilt åsyftat att i avseende a sättet för utanordnandet
av statsmedel, bokföringen av vissa utgifter, uppbörd, redovisning och kontroll
av inkomster, ordnandet av blankettväsendet, inköp av skrivmaterialier
och dylikt åstadkomma mera praktiska och utgiftsbesparande anordningar.

Sålunda upptogo 1932 års revisorer till behandling, bland annat, frågan örn
uppbörd, redovisning och kontroll beträffande statsverkets inkomster. Revisorerna
konstaterade därvid till en början, att på detta område en anmärkningsvärd
brist på enhetlighet vore rådande samt anförde därvid, att vad
särskilt beträffande kontrollen över att inkomsterna i behörig ordning inflöto
och redovisades, denna givetvis underlättades om för vart slag av inkomster
en myndighet hade sig anförtrodd såväl uppbörden som den slutliga redovisningen
av medlen, varav självfallet följde, att denna myndighet även hade
skyldighet att utöva nämnda kontroll. Härmed avsågo revisorerna dock
icke uppbörden och redovisningen av kronoskatten och motorfordonsskatten,
där det näppeligen syntes vara möjligt att undvara länsstyrelsernas medverkan.
Enligt revisorernas mening borde särskild uppmärksamhet ägnas
tillfälliga inkomster och engångsbelopp, som inflöto till statskassan, då efter
vad erfarenheten visat medel i dylika fall på grund av bristande kontroll
undandragits statsverket. Det syntes revisorerna önskvärt, att en undersökning
skedde i vad mån genom en centralisering av uppbörd, redovisning och
kontroll i fråga om statsinkomsterna ökad effektivitet och rationalisering pa
detta område stöde att vinna.

Statskontoret och riksräkenskapsverket tillstyrkte revisorernas förslag och
1933 års riksdag gjorde sedermera på framställning av statsutskottet (uti.
nr 165, punkt 10:o) hemställan till Kungl. Majit i ärendet i anslutning till
vad revisorerna föreslagit.

1933 års revisorer berörde frågan om förfaringssättet vid utanordnandet

— 140 —

av statsmedel hos olika verk och myndigheter. Revisorerna funno det därvid
tillämpade förfarandet i många fall alltför omständligt. I synnerhet
vederbörande verkschefers och andra mera kvalificerade tjänstemäns arbetstid
komrne därigenom ej sällan att i onödigt stor utsträckning tagas i
anspråk för handläggning av de ofta merendels enkla utanordningsärenden,
varom i allmänhet vore fråga inom statsförvaltningen. Revisorerna anföra
vidare att, såvitt revisorerna kunde finna, utanordningar, som krävde en
mera ingående prövning, åtminstone hos det övervägande antalet verk och
myndigheter m. fl. vore relativt få. I varje fall borde förfarandet vid utanordnandet
av medel, då det gällde i Kungl. Maj:ts brev eller särskilda beslut
fastställda belopp eller av avlöningsförmåner, som utbetalades enligt
gällande bestämmelser och fastställda stater, ske på enklast möjliga sätt och
syntes kunna anförtros åt mera underordnade befattningshavare hos verk
och myndigheter. Detta tillvägagångssätt ägde redan i vissa fall tillämpning
och några olägenheter härav syntes icke hava framträtt. I samband
med den av revisorerna i ärendet ifrågasatta utredningen borde jämväl frågan
om ansvarighet för verkställda utbetalningar göras till föremål för särskild
prövning.

Även beträffande formen för utanordnandet av medel inom statsförvaltningen
hade revisorerna upprepade gånger ifrågasatt förenklingar. I detta avseende
hade revisorerna sålunda framhållit, att de funnit det önskvärt, att
ett i största möjliga mån enhetligt förfaringssätt vunne tillämpning inom
statsförvaltningen. Med anledning av 1933 års revisorers uttalanden i dessa
frågor (§§ 40 och 41) anförde statsutskottet år 1934 följande:

Såsom revisorerna under § 40 framhållit tillämpas vid utanordnandet av
statsmedel inom verk och myndigheter skilda metoder. Det genom hithörande
bestämmelser föreskrivna förfarandet har därjämte i många fall visat
sig vara alltför omständligt. Då de utanordningsärenden, som förekomma
inom statsförvaltningen, oftast äro av enkel beskaffenhet, torde handläggningen
av desamma kunna ske på ett vida mindre tidsödande och arbetskrävande
sätt än som nu i allmänhet är fallet. Utskottet anser i likhet med
revisorerna, att en förenkling av förfaringssättet vid utanordnandet av statsmedel
är av behovet påkallad samtidigt som större likformighet på detta
område bör åstadkommas. Vid en sådan omläggning av utanordningsväsendet
måste jämväl frågan örn ansvarigheten för verkställda utbetalningar, som
därav beröras, komma under omprövning.

Vidkommande härefter de av revisorerna under § 41 föreslagna åtgärderna
finner utskottet desamma vara ägnade att medföra förenklingar och besparingar.
Även dessa spörsmål anser utskottet vara förtjänta av beaktande.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder
för åstadkommande i fråga om utanordnandet av statsmedel av större likformighet
och ett i möjligaste mån förenklat förfarande.

Utskottets yrkande bifölls av riksdagen.

Vid sin granskning av räkenskaperna för budgetåret 1934/1935 konstaterade
1935 års revisorer, att alltjämt anledning förefunnes att påyrka, att åtgärder
vidtogos för åstadkommande av större likformighet i fråga örn ut -

— 141 —

anordnande av statsmedel ävensom av ett i möjligaste man förenklat förfaringssätt.
Härvid ansågo sig revisorerna ännu en gång böra framhålla,
att starka skäl syntes kunna anföras för att utanordnandet av räkningar
ofta icke behövde ske genom vederbörande verkschefer och andra mera kvalificerade
tjänstemän. Likaledes hade revisorerna vid sin då företagna
granskning kunnat konstatera, att särskilda utanordningsblanketter alltjämt
i vissa fall funnos vidhäftade respektive verifikat, även då det gällde ^anordning
av en enda räkning.

Då — såvitt revisorerna kunnat inhämta — de spörsmål, som här ovan
berörts och som behandlades av 1933 års statsrevisorer (§§ 40 och 41), ännu
icke kommit att bliva föremål för ytterligare utredning och övervägande,
hade 1935 års revisorer ånyo velat fästa riksdagens uppmärksamhet på dessa
spörsmål och samtidigt framhållit, att det vore önskvärt, att dessa frågor
med det snaraste bleve föremål för omprövning och övervägande.

Det torde vidare böra omnämnas, att 1934 års revisorer vid genomgåendet
av räkenskaperna för de högre allmänna läroverken samt en del andra
läroanstalter uppmärksammat, att det formulär, som användes som avlöningslista,
samt en del andra brukliga formulär inköpts från enskilda firmor,
varvid varje skola gjorde inköp särskilt för sig. Vid statsinstitutionerna
i allmänhet tillhandahölles däremot liknande formulär från ett genom statens
försorg upprättat formulärförråd. Besparing syntes revisorerna kunna
ske genom att någon statsmyndighet läte trycka och tillhandahålla formulären.

Revisorerna vilja slutligen erinra därom, att redan 1920 ars riksdag i anledning
av i andra kammaren väckta motioner av herr Lindman m. fl. (nr
138) och herr Hage (nr 215) i skrivelse den 18 juni 1920 (nr 451) hos Kungl.
Maj:t anhållit om föranstaltande örn en skyndsam utredning på vilka sätt
genom förändringar i ämbetsverkens organisation och arbetssätt en effektiv
begränsning av statens administrationskostnader kunde åvägabringas.

Riksdagens revisorer hava, såsom ovan omnämnts, vid upprepade tillfällen
framställt erinringar och uttalat önskemål i syfte att inom statsförvaltningen
åstadkomma enklare och enhetligare samt mera utgiftsbesparande
arbetsmetoder. Även riksdagen har hos Kungl. Majit gjort framställningar
om vidtagande av åtgärder i denna riktning. Ehuru tid efter annan vissa
reformer för vinnande av förenklingar och besparingar pa skilda områden
genomförts, hava dock ej några åtgärder av mera allmän räckvidd i stort
sett blivit vidtagna i nämnda hänseende.

Såväl vid sin räkenskapsgranskning som vid besök hos olika statsinstitutioner
hava innevarande års revisorer ägnat jämväl dessa frågor sin uppmärksamhet.
Ehuru arbetet vid den statliga förvaltningen icke alltid kan till
sina grundläggande principer anpassas efter samma törmer som vid enskild
verksamhet, hysa revisorerna den uppfattningen att, i den mån icke något
allmänt eller enskilt rättssäkerhetsintresse lägger hinder i vägen, jämväl de
statliga förvaltningsmyndigheterna skulle kunna i vissa hänseenden vid lull -

Eevisorernas

uttalande.

— 142 —

Indrivningen
av kronans
fordringar i
balans- och
därmed jämställda
mål.

görandet av sina uppgifter rationalisera arbetssättet såsom skett exempelvis
vid vissa kommunala organ, där arbetet till sin natur är mera jämförbart
med det inom statsförvaltningen. De nuvarande arbetsmetoderna inom statsförvaltningen
synas i många fall leda till dubbelarbete eller i varje fall innebära
mera omgång än som skulle följa med användande av ändrade verksamhetsformer.

Vid årets revisionsförrättning hava revisorerna sålunda haft sin uppmärksamhet
fästad på olika detaljer av den statliga verksamheten av vilka en del
omnämnts av revisorerna vid tidigare verkställda revisioner, medan åter andra
icke förut varit föremål för behandling. Bland dylika detaljer må här nämnas
följande,

användandet av postgiro i vidgad omfattning och utnyttjande av de kontrollmöjligheter,
som betalning över postgiro medför,

kassagöromålens sammanförande till vissa bestämda dagar och i samband
därmed räkningars upptagande i särskilda sammandrag,

vidgad möjlighet för postverket att tillhandahålla skrivmaterialier genom
upphandling därav även för vissa delar av den centrala förvaltningen,

inskränkning av antalet kvittenser för samma utanordnade belopp, där
detta utan eftergivande av säkerhetssynpunkten låter sig göra,

ordnandet av ämbetsverkens inventarieförteckningar så att en tillfredsställande
översikt och kontroll av inventariebeståndet ernås,

minskning av ämbetsverkens kostnader för inbindning, åtminstone i fråga
om vissa sådana handlingar, som icke kunna anses vara av för framtiden
bestående värde, ävensom

ytterligare kontroll över statstrycket för vinnande av enhetlighet och besparingar.

Det förefaller revisorerna som om en kompletterande undersökning av arbetssättet
och arbetsmetoderna ävensom av de spörsmål, som därmed äga
samband bör verkställas. Med hänsyn härtill hava revisorerna, utan att närmare
ingå på nyss angivna detaljfrågor, velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet
på dessa ur flera synpunkter betydelsefulla spörsmål.

§ 38.

Genom lagen den 30 april 1925 (nr 103) örn upphörande av kammarrättens
domsrätt i vissa mål upphävdes från och med den 1 januari 1926 vad i särskilda
författningar var stadgat örn kammarrättens behörighet att upptaga
balansmål, åtal mot ämbets- och tjänstemän för fel eller försummelse i uppbörden,
förvaltningen och redovisningen av anförtrodda medel eller persedlar
samt kontrollen och tillsynen därvid ävensom tvister angående betalning på
grund av borgen eller annorlunda ställd säkerhet för kronans uppbördsman.
Beträffande rätt domstol och rättegången i dylika mål skulle därefter gälla
vad i lag och författning eljest vore stadgat.

Enligt för kammarrätten före tillkomsten av nämnda lag gällande instruktion
skulle kammarrättens advokatfiskal, som var kronans ombudsman och

— 143 —

allmän åklagare i kammarrätten, iakttaga och bevaka kronans och det allmännas
rätt och talan i alla till kammarrättens prövning hörande mål, som
överlämnades till hans handläggning och åtgärd eller vilka han eljest fann
sig befogad att utföra. Vid yppade konkurser och i följd av utfärdade årsstämningar,
liksom då anledning i andra fall därtill förekom, skulle advokatfiskal
vidtaga erforderliga åtgärder för bevakande av kronans eller det allmännas
fordringar och för beredande av säkerhet för desamma, över alla
på hans talan ådömda ersättningsbelopp hade han att upprätta aktoratsräkning,
vilken skulle avlämnas till kammarrätten, samt vaka däröver, att kammarrättens
beslut i de mål, i vilka advokatfiskalen fört kronans och det allmännas
talan, i behörig ordning befordrades till verkställighet. Frågor örn
avskrivning i advokatfiskalskontorets aktoratsräkning avgjordes av kammarrätten.

Sedan kammarrätten upphört att vara domstol för balansmål och därmed
sammanställda mål, inskränkte sig advokatfiskalens befattning med dessa
mål till övervakandet, att beslut i de mål, i vilka han tidigare fört kronans
och det allmännas talan, i behörig ordning befordrades till verkställighet.

Advokatfiskalstjänsten i kammarrätten indrogs från och med den 1 juli
1929. I samband härmed förordnades i nådigt brev den 27 juni 1929,
att det efter berörda indragning skulle åligga riksräkenskapsverket att
vaka över att beslut i de mål, i vilka advokatfiskalen fört kronans och det
allmännas talan, i behörig ordning befordrades till verkställighet samt att
för sådant ändamål, vid yppade konkurser och i följd av utfärdade årsstämningar,
liksom då anledning i andra fall därtill förekomme, vidtaga erforderliga
åtgärder för bevakande av kronans eller det allmännas fordringar och
för beredande av säkerhet för desamma.

Beträffande mål, som anhängiggjorts efter den 1 januari 1926, då kammarrättens
domsrätt i balans- och därmed jämställda mål upphörde, finnas däremot
inga allmänna föreskrifter örn vem som skall bevaka kronans rätt.

Revisorerna, som ansett det vara av intresse att något närmare undersöka,
huru kronans fordringar i balansmål tillvaratagits, hava därvid uppmärksammat
följande fall.

Genom utslag den 14 maj 1907 dömde kammarrätten en vid rikets hospital
anställd syssloman A., som å medel, vilka han i kraft av sin befattning emottagit
till redovisning och därför redogörelse skolat ingå till kammarättens revisionsavdelning,
åsamkat sig balans till belopp av 48,879 kronor 17 öre, dels
jämlikt 4 kap. 3 § samt 25 kap. 11, 12 och 22 §§ strafflagen att bliva avsatt
från sin anställning såsom syssloman, vara ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas samt hållas till straffarbete fem år och vara förlustig medborgerligt
förtroende, intill dess två år förflutit från det han efter utståndet straff blivit
frigiven, dels ock med tillämpning av 6 kap. 1 § strafflagen och grunderna
för reskriptet den 26 februari 1811, att ersätta Kungl. Majit och kronan de
förskingrade medlen, ävensom sex procent årlig ränta därå från och med
den 8 februari 1907, till dess betalning skedde, varjämte han skulle med 100
kronor ersätta statsverket dess kostnader för utredning av balansen.

— 144 —

Sedermera inlevererades till statsverket tillsammans 6,838 kronor 4 öre,
utgörande på grund av garantiförsäkring utfallet belopp, utdelning i konkurs
samt innehållna avlöningsförmåner m. m.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 september 1910 erhöll A. villkorlig
frigivning och genom beslut den 17 oktober 1914 befrielse från påföljden av
att vara ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

I ärendet framgår vidare, att A. — som år 1891 förordnats såsom bokhållare
vid ett av rikets hospital samt år 1897 befordrades till syssloman — sedan
han efter avtjänat straff återinträdde i statstjänst och under åren 1911—
1914 innehade anställning såsom extra biträde i ett centralt ämbetsverk, att
han i slutet av samma år antogs till extra tjänsteman därstädes, att han den
4 januari 1922 förordnades att uppehålla en befattning i 21 :a lönegraden inom
samma ämbetsverk samt att han den 3 maj 1922 konstituerades och förordnades
att därstädes från och med den 1 juni 1922 vara ordinarie tjänsteman
i lönegraden B 16, från vilken befattning han vid uppnådd pensionsålder år
1936 avgick med pension, varvid han såsom tjänsteår tillgodoräknades jämväl
den tid, han varit anställd vid hospitalsväsendet.

Sedan advokatfiskalsämbetet hos kammarrätten i skrivelse till Överståthållarämbetet
den 25 oktober 1916 för kravrättens bevarande anmält,
att kronan hos A. ägde återstående fordran å 42,041 kronor 13 öre
jämte ränta, blev för det ändamål, som i § 1 sista momentet förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer
angives, bevis häröver infört i Post- och inrikes tidningar den 9 och den 25
november samt den 11 december 1916. Det åberopade momentet avser sådana
fall, då borgenären saknar kännedom örn eller var gäldenären äger
hemvist inom riket.

I anledning av advokatfiskalsämbetets skrivelse till Överståthållarämbetet
den 4 december 1925 i liknande syfte blev bevis angående kronans fordran
hos A. ånyo infört i Post- och inrikes tidningar den 18 december 1925. Sedermera
har riksräkenskapsverket i skrivelse till Överståthållarämbetet den
8 maj 1935 gjort motsvarande anmälan. Bevis häröver infördes i Post- och
inrikes tidningar den 14 maj 1935. Slutligen har riksräkenskapsverket den
19 oktober 1936 hos Överståthållarämbetet begärt verkställighet av utslaget,
men befanns A. vid utmätningsförsök den 3 november 1936 sakna utmätningsbara
tillgångar (boskillnad).

Jämväl direktionen för det sinnessjukhus, där A:s förskingringar ägt rum,
har genom Överståthållarämbetet skriftligen avkrävt A. det förskingrade beloppet
jämte ränta, vilket krav av honom erkänts den 12 januari 1927.

Räntan å det av A. oguldna kapitalet, 42,041 kronor 13 öre, utgjorde den
19 oktober 1936 75,248 kronor 62 öre. Skuldens totalbelopp nämnda dag uppgick
alltså till 117,289 kronor 75 öre.

Enligt införskaffade uppgifter hava A. och hans hustru taxerats för följande
belopp:

145 —

år 1926 .............................. 9,540 kronor,

» 1928 .............................. 10,410 » ,

» 1930 .............................. 11,600 > ,

» 1932 .............................. 10,800 * ,

» 1934.............................. 9,230 » och

» 1936 .............................. 10,690 » .

Det förtjänar slutligen nämnas, att det förskingrade kapitalbeloppet redovisas
jämväl i medicinalstyrelsens huvudbok såsom propriebalans.

I utslag den 19 april 1909 i mål mellan tillförordnade advokatfiskalen
hos kammarrätten å tjänstens vägnar, å ena, samt förre tillförordnade
jägmästaren B., å andra sidan, angående tillgrepp och förskingring av
medel, som B. uppburit i egenskap av tillförordnad jägmästare, prövade
kammarrätten rättvist döma B. dels för tillgrepp och förskingring
av medel, som han i tjänsten till redovisning mottagit, och för det han
sökt dölja tillgrepp av sådana medel genom falska räkenskaper jämlikt
25 kap. 11 och 12 §§ samt 4 kap. 3 § strafflagen att hållas till straffarbete tre
år, vara ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas och vara förlustig medborgerligt
förtroende intill dess två år förflutit från det han, efter utståndet
straff, blivit frigiven, ävensom vid det förhållande att B. icke var i besittning
av det ämbete, vari han sig förbrutit, enligt nämnda lagrum jämte 2 kap. 17 §
strafflagen att böta 300 kronor, vilka böter skulle, därest B. saknade tillgång
till deras fulla gäldande, förvandlas till straffarbete i sexton dagar och med
det övriga straffarbetet förenas, så att han i sådant fall skulle undergå straffarbete
sammanlagt tre år sexton dagar, och dels med tillämpning av 6 kap.
1 § strafflagen att till statsverket utgiva 19,923 kronor 32 öre efter avdrag för
redan inbetalade 7,774 kronor 26 öre, eller således 12,149 kronor 6 öre ävensom
sex procent årlig ränta. B. skulle därjämte ersätta statsverket dess kostnader
för utredning av balansen med 469 kronor 81 öre och kostnaden för
tillförordnade advokatfiskalens i kammarrätten inställelse vid vittnesförhör
med 121 kronor 80 öre.

I skrivelse den 21 juni 1920 till B. förklarade tillförordnade advokatfiskalen
hos kammarrätten, att som till advokatfiskalsämbetets kännedom kommit, att
B. innehade inbringande befattning hos visst trävaruaktiebolag och sålunda
borde vara i tillfälle att ersätta Kungl. Majit och kronan det honom genom
kammarrättens förenämnda utslag den 19 april 1909 till betalning
ådömda beloppet 12,774 kronor 26 öre jämte ränta, advokatfiskalen ville, innan
utslaget lämnades till verkställighet, lämna B. tillfälle att snarast möjligt
till advokatfiskalsämbetet inkomma med förslag till uppgörelse av ifrågavarande
skuld.

I en till kammarrättens advokatfiskalskontor ställd, den 26 juni 1920 dagtecknad
skrivelse anförde B. följande:

Med anledning av Eder skrivelse den 21 dennes har jag äran meddela, att
jag ingalunda har en så inbringande befattning, att jag ser mig i stand betala
ett så stort belopp som 12,774:26 kronor jämte ränta.

10—3H8379. Rev.-berättelse äng. statsverket för år 1936. X.

— 146 —

Till upplysning vill jag meddela, att mina inkomster under åren 1912—
1916 endast uppgingo till cirka 2,800 å 3,000 kr. årligen. Att jag under denna
tid ej kunde sätta bo och underhålla mig och min familj utan skuldsättning
faller av sig självt. Sedermera ökades visserligen mina inkomster, dock ej i
samma mån som dyrtiden och följden var att skulderna måste ytterligare
ökas, så att dessa för närvarande uppgå till ung. 16,000 kr. Att förränta en
så stor skuldsumma är ej så lätt. Med den största sparsamhet har det ej gått
ihop och 3 pojkar har jag, som jag är skyldig uppfostra. Min senaste deklaration
upptager 10,690 kr. i inkomster enligt bevillning och 8,620 kr. enl.
förordningen om inkomstskatt. För nuvarande förhållanden är detta ej
något inbringande och mycket knappt att leva på med en så stor skuldbörda.

Ett utlämnande av utslaget till verkställighet kan ej på något sätt ändra
min betalningsmöjlighet, då jag ej äger något, vilket stadsfogden härstädes
har sig väl bekant, men skulle orsaka att jag även för framtiden blir urståndsatt
att honorera mina skulder förutom det att mitt anseende skulle lida av
en eventuell konkurs, som enligt min åsikt är alldeles meningslös, då tillgångar
alldeles saknas.

Sedan kammarrättens advokatfiskalskontor i skrivelse till länsstyrelsen i
vederbörande län den 16 maj 1929 hemställt, att kronans ifrågavarande fordran
måtte skyndsamt indrivas hos B. och länsstyrelsen för verkställighet och
redovisning till vederbörande stadsfogde överlämnat samma skrivelse, meddelade
stadsfogden, att B. vid utmätningsförsök befunnits sakna utmätningsbar
egendom.

B. har under nedan angivna år taxerats för följande belopp:

år 1926 .............................. 11,400 kronor,

» 1928 .............................. 6,980 » ,

» 1930 .............................. 8,050 * ,

» 1932 .............................. 7,520 > ,

» 1934 .............................. 7,330 » och

» 1936 .............................. 8,830 * .

Statsverket har ännu icke erhållit någon ersättning för det förskingrade
beloppet.

Genom Svea hovrätts den 5 juli 1927 meddelade, lagakraftvunna utslag
förklarades landsfiskalen C. vara lagligen förvunnen ej mindre att av medel,
som han i kraft av sin tjänst såsom landsfiskal mottagit till redovisning,
hava tillgripit och förskingrat, dels i kommunalmedel, skogsaccis och progressivskatt
tillhopa 26,056 kronor 10 öre, dels ock å kronodebetsedlar upptagna
allmänna verks med fleras medel m. m. till belopp av sammanlagt
2,808 kronor 89 öre, än även att hava genom falska räkenskaper sökt dölja
vissa av sina ifrågavarande tillgrepp. Då av ett utav medicinalstyrelsen i
målet avgivet utlåtande och vad för övrigt i målet förekom framgick, att
vid åtalade gärningarnas begående förståndets bruk varit genom sinnessjukdom
C. berövat och åtalade gärningarna förty jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
skulle vara strafflösa, fann hovrätten den mot honom förda ansvarstalan
icke kunna bifallas, men förpliktade G. att ersätta de vid vederbörande
häradsrätt tillstädeskomna målsägandena vad från dem tillgripits.

— 147 —

I utslag den 19 december 1927 förklarade vidare kammarrätten C. förvunnen
att hava under utövandet av sin befattning såsom landsfiskal av
medel, som han under eget ansvar till redovisning emottagit och för vilka
redogörelse skolat ingå till riksräkenskapsverket, tillgripit ett belopp av
2,073 kronor 32 öre. Då C. vid gärningarnas begående varit förståndets
bruk berövad och jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen skulle vara strafflös, kunde
den mot honom förda ansvarstalan icke av kammarätten bifallas.

Genom nådigt brev den 11 oktober 1929 bemyndigades länsstyrelsen dels
att i stadgad ordning avskriva de av C. förskingrade kronoutskylder och
böter, dels ock att utbetala för förskingrade förskottsmedel och fondmedel
tillhopa 1,177 kronor 64 öre. Därjämte anbefalldes länsstyrelsen med stöd
av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för
skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, att till kommuner och
övriga sakägare utbetala sammanlagt 28,668 kronor 38 öre samt att avföra
utgiften därför å förslagsanslaget till oförutsedda utgifter.

Statsverket har sedermera icke erhållit ersättning för någon del av de
förskingrade beloppen.

Efter att sjukavlöningen under några år utgått till C., förklarades han,
som befunnits vara jämlikt stadgande i 6 § c) av lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skyldig att från tjänsten
avgå, genom statskontorets beslut den 27 november 1930 berättigad att från
och med månaden näst efter den, vari avgång från landsfiskalstjänsten komme
att äga rum, under återstående livstiden åtnjuta pension att utgå enligt
bestämmelserna i förenämnda lag. Å nämnda pension utgår pensionstilllägg
enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360) och pensionsförhöjning
enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) samt dyrtidstillägg.

Genom utslag den 26 mars 1930, däri vederbörande hovrätt genom lagakraftvunnet
utslag den 22 september 1930 ej gjort ändring, fann vederbörande
rådhusrätt tillförordnade landsfiskalen D. lagligen övertygad att av
medel, som han för sin tjänst mottagit, hava tillgripit och förskingrat tillhopa
12,662 kronor 11 öre, men förklarade rådhusrätten, att som D. enligt
medicinalstyrelsens utlåtande varit vid förbrytelsernas begående i saknad
av förståndets bruk, D. jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen skulle förklaras strafffri.
D. ålades ersätta de förskingrade beloppen.

Genom kungl, brev den 28 augusti 1931 och den 22 november 1935 bemyndigades
vederbörande länsstyrelse att i stadgad ordning avskriva den
del av ovanstående belopp, som utgjordes av förskingrade kronoutskylder,
varjämte länsstyrelsen med stöd av förenämnda lag den 10 juli 1899 anbefalldes
att till målsägandena utbetala sammanlagt 11,844 kronor 63 öre
från anslaget till oförutsedda utgifter, dock med avdrag för vad vederbörande
kunde hava i utdelning för sin fordran uppburit i D:s konkurs.

Ej heller i detta fall har statsverket tillgodogjorts någon del av de förskingrade
beloppen.

Sedan D. hos länsstyrelsen begärt att få återinträda i tjänst såsom tillför -

— 148

ordnad landsfiskal, blev hans framställning genom beslut den 11 november
1930 av länsstyrelsen avslagen på grund av att han blivit dömd på sätt här
ovan närmare omförmälts och följaktligen icke kunde anses vara lämplig
att uppehålla landsfiskalstjänst. D. anförde häröver besvär hos Kungl.
Maj:t, vilka besvär dock ej föranledde ändring i länsstyrelsens beslut. Redan
den 29 december 1930 fick emellertid D. återinträda i sin ordinarie
befattning såsom landskontorist.

Genom ett av Svea hovrätt i augusti 1930 meddelat utslag ålades jägmästaren
E. att till Kungl. Maj:t och kronan utgiva 17,281 kronor 21 öre jämte
fem procent ränta därå från viss i utslaget angiven dag tills betalning
skedde. E. blev samtidigt straffriförklarad samt åtnjuter numera avlöning
å indragningsstat. Av E:s lön har under åren 1929 och 1930 betalats ränta
å den fastställda fordran, varjämte å kapitalet avbetalats 1,160 kronor 11
öre. Den 1 september 1930 återstod en kapitalskuld av 16,121 kronor 10
öre. Domänstyrelsen har såsom säkerhet för en av E:s förmyndare utfärdad
förbindelse att betala sistnämnda belopp jämte ränta mottagit fyra
livförsäkringsbrev å E:s liv av tillhopa 20,000 kronor, varjämte styrelsen
erhållit rätt att av E:s avlöning innehålla 101 kronor 57 öre i månaden,
vilket belopp är avsett att täcka försäkringspremierna samt räntan å skulden.
Domänstyrelsen äger vidare att till täckande av oguldet kapitalbelopp,
i den händelse E. skulle avlida innan skulden guldits, taga i anspråk livförsäkringsbeloppen
till den del, desamma motsvara kronans fordran.

Biträdande postiljonen F. dömdes av vederbörande rådhusrätt för förskingring
genom utslag år 1913 att till postverket utgiva 1,335 kronor 75
öre jämte 236 kronor 70 öre i rättegångskostnader. F. förklarades dessutom
avsatt från sin tjänst vid postverket. Av det belopp, som F. förskingrat,
innehade han vid anhållandet 655 kronor, som avräknades å postverkets
fordran. Därefter verkställdes utmätningsförsök för uttagande av
postverkets återstående fordran. Av denna fordran har numera genom avbetalningar
av mindre belopp under åren 1925—1936 erlagts tillhopa 845
kronor och återstår nu oguldet allenast 72 kronor 45 öre. I

I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna, att spörsmålet angående
ett för hela riket gemensamt organ för bevakande av kronans rätt i här
avsedda mål upptogs till behandling av föredragande departementschefen
vid anmälan av förslaget till lagen den 30 april 1925 örn upphävande av
kammarrättens domsrätt i vissa mål. Han anförde därvid, bland annat,
följande (prop. nr 96 till 1925 års riksdag, sid. 28):

Med föranledande av ett av Svea hovrätt framställt förslag torde framdeles
böra övervägas, huruvida åt viss myndighet lämpligen må kunna uppdragas
att för hela riket ombesörja, att laga kraftvunna utslag bliva, såvitt
rörer kronans rätt till ersättning, behörigen verkställda, ävensom att den
för kronan genom utslagen fastställda rätten i övrigt varder för framtiden
bevakad. Då det för närvarande åligger riksräkenskapsverket att i anmärkningsmål,
sedan utslag meddelats och vunnit laga kraft, vaka däröver, att

— 149 —

utdömda medel inflyta och redovisas ävensom att persedlar i föreskriven
ordning uppdebiteras, synes nämnda ämbetsverk möjligen kunna ifrågakomma
härtill.

Vidare anförde justitiekanslersämbetet i utlåtande i fråga om advokatfiskalsbefattningens
indragning, intaget i statsverkspropositionen till 1929 års
riksdag, sjunde huvudtiteln, sid. 30, bland annat, följande:

Vad angår andra kronobalansmål än de av kammarrätten avdömda har
på förfrågan meddelats från riksräkenskapsverket, att de dit inkommande
länsräkenskaperna icke innehålla uppgifter i och för sig möjliggörande någon
som helst kontroll över vidtagna exekutionsåtgärder. Justitiekanslersämbetet
tillåter sig därför ifrågasätta nådig föreskrift om att länsstyrelsernas
räkenskaper kompletteras med dylika uppgifter.

De nu anförda exemplen ävensom vad revisorerna i övrigt vid sin granskning
på hithörande område funnit giva vid handen, att indrivningen av
kronan i balans- och därmed jämställda mål tilldömda belopp skett efter
mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden. Revisorerna
hava heller icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att i stort sett indrivningen
icke varit ordnad på ett tillfredsställande sätt. Särskilt märkliga
hava revisorerna funnit omständigheterna i det först angivna exemplet,
där vederbörande efter avtjänat straff ånyo fått inträda i statstjänst och
under tjugufem år innehaft sådant anställning •—- därav mer än femton år
som ordinarie tjänsteman — utan att den myndighet, som skolat bevaka
kronans rätt, förskaffat sig kännedom örn hans vistelseort för vidtagande
av indrivningsåtgärder. Det omförmälda förfarandet med införandet av
kungörelser i Post- och inrikes tidningar synes allenast hava tjänat det ändamålet
att kronans rätt i formellt hänseende bevarats, men synes ingalunda
kunna utgöra ett försvar för underlåtenheten att vidtaga undersökningar
rörande vederbörandes vistelseort. I sådana fall, där vederbörande
tjänsteman efter straffriförklaring återgått till sin ordinarie tjänst eller på
grund av sjukdom erhållit tjänstledighet från densamma, synes någon återbetalning
av de förskingrade beloppen genom avdrag å lönen merendels
icke hava ägt rum. I skarp motsats häremot framstå de åtgärder, som utav
postverket i ett av de anförda exemplen vidtagits gentemot en tjänsteman,
som efter förskingring av postmedel blivit avsatt. I detta fall har också
genom smärre återbetalningar kronans fordran kunnat nära nog helt täckas.
Icke blott inom postverket utan även inom vissa av de övriga kommunikationsverken,
hava också enligt vad revisorerna funnit i motsvarande
fall tillämpats liknande förfaringssätt.

Enligt revisorernas mening är det angeläget, att åtgärder snarast möjligt
vidtagas för att råda bot på de här ovan påtalade missförhållandena. Även
örn det ingalunda är lätt att komma tillrätta med denna fråga, då numera,
såsom av det anförda framgår, något centralt organ icke finnes, som haltin
uppgift att övervaka indrivningen av kronan i balans- och därmed jämställda
mål tilldömda ersättningsbelopp, måste det dock vara en oeftergivlig
fordran att en bättre ordning i här berörda hänseenden åstadkommes.

Revisorernas

uttalande.

— 150 —

Bestämmelserna
angående
avskrivning
av
statens fordringar.

Såsom redan omnämnts upptogs spörsmålet örn ett centralt övervakande av
indrivningen utav kronans fordringar av här berörda slag redan år 1925
av vederbörande departementschef i samband med behandlingen av frågan
örn upphävande av kammarrättens domsrätt i vissa mål, men någon åtgärd
har sedermera icke blivit vidtagen i detta ärende. Då revisorerna nu upptaga
detta spörsmål, vilja de samtidigt framhålla, att enligt deras mening
förefintligheten av ett dylikt övervakande organ tvivelsutan måste vara ägnad
att bidraga till åstadkommande av ordning och reda på hithörande
område.

En dylik anordning i och för sig synes emellertid icke vara tillfyllest.
Såsom de anförda exemplen utvisa, torde nämligen enligt gällande bestämmelser
med nuvarande exekutionsmedel, som här kunna komma till användning,
en effektiv indrivning av de kronan tilldömda beloppen knappast
vara möjlig. Medan i fråga om en medborgare, som av en eller annan anledning
icke fullgjort eller kunnat i rätt tid fullgöra sin skattebetalning
gentemot stat och kommun, möjlighet till införsel i avlöning föreligger, kan
däremot, då det gäller medel, som tilldömts kronan — måhända på grund
av en av vederbörande utmätningsman gjord förskingring av skattemedel —
införsel icke ske för återfående av det förskingrade och sedermera till återbetalning
utdömda beloppet. Det vill därför förefalla revisorerna vara förtjänt
av att övervägas, huruvida icke vid indrivning av statsverkets fordringar
även av nu berörda slag ett införselförfarande bör kunna tillämpas
och nämnda fordringar i indrivningshänseende jämställas med skattemedel.

Föreliggande spörsmål torde emellertid tarva en ingående utredning, som
utan dröjsmål bör komma till stånd. På grund härav hava revisorerna
velat påkalla riksdagens särskilda uppmärksamhet å denna fråga.

§ 39.

I berättelsen över sin år 1827 verkställda granskning anförde riksdagens
revisorer bland annat följande.

Under granskningen av statsverkets samt de administrativa verkens förvaltning
hava revisorerna funnit, att för olika tillfällen och under olika former
avskrivningar blivit beviljade av kronans fordringsanspråk hos enskilda
personer. I ovisshet om gränserna för verkställande maktens åtgärder i dylika
frågor, där de ömsom blivit definitivt avgjorda, ömsom rikets ständers
prövning underställda, och då revisorerna icke igenfunnit några stadganden,
som bestämt och tydligt uttrycka, under vilka villkor statsverkets tillgångar
må genom avskrivning ifrån detsamma skiljas; tro revisorerna sig uppfylla en
plikt, då de antyda denna brist i föreskrifterna, vilken, om den även såsom
sådan av rikets ständer erkännes, säkerligen bliver för framtiden avhjälpt,
till befrämjande av den visshet om rättigheternas gräns, som nödvändigt
måste föregå anspråket å kontrollernas verksamhet.

I två särskilda skrivelser den 7 december 1829 anhöllo rikets ständer, att
Kungl. Majit täcktes till nästkommande ständers prövning och avgörande
överlämna förslag till allmän stadga om avskrivningar i statens räkenskaper.

I anledning av sagda skrivelser utfärdade Kungl. Majit den 11 december

— 151 —

1830 en förordning angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor
och anmärkningsmål (S. F. nr 85), varjämte Kungl. Majit samma dag
uppdrog åt krigskollegium, förvaltningen av sjöärendena och statskontoret
att inkomma med förslag till bestämdare föreskrifter rörande grunderna och
villkoren för avskrivningar i statens räkenskaper och eftergift av kronans
fastställda fordringar, en fråga, som Kungl. Majit fann utgöra föremål för
sin och ständernas gemensamma prövning (jfr S. F. år 1830, sid. 1243).

I ett till krigskollegium och förvaltningen av sjöärendena i anledning av
nämnda uppdrag överlämnat protokollsutdrag den 26 mars 1834 anförde
statskontoret bland annat följande.

Sedan Rikets Ständer, då några bestämda grunder för afskrifning eller
eftergift af Kronans fordringar icke funnos stadgade, hos Kongl. Majit den
7 december 1829 i underdånighet anhållit, att Kongl. Majit täcktes låta utarbeta
och till nästkommande Ständers pröfning öfverlemna Förslag till allmän
stadga om Afskrifningar i Statens Räkenskaper; så hade Kongl. Majit,
som under den Ilie December 1830 utfärdat en allmän författning om sättet
att behandla ej mindre Extra Ordinarie Afskrifnings- och Anmärkningsmål,
åsyftande att uti denna del af ekonomiska Lagstiftningen bereda en af behofvet
påkallad enhet; men deremot funnit grunderne eller vilkoren för Afskrifningars
beviljande ur Statens Räkenskaper och eftergift af Kronans i behörig
ordning fastställda fordringar utgöra föremål för Kongl. Majits och Rikets
Ständers gemensamma pröfning, genom Nådigt Bref, under sistnämnda
dag, anbefallt Kongl. Krigs Collegium, Förvaltningen af Sjöärenderne samt
Kongl. Statscontoret att till Kongl. Majit inkomma med underdånigt utlåtande
och Förslag till bestämdare föreskrifter, rörande Grunderne för Afskrifningar,
vare sig i penningar eller proviant och andra persedlar, på det Kongl.
Majit måtte blifva i tillfälle att härom till Rikets Ständer vid deras nästa
Sammankomst göra Nådig framställning.

För behandlingen af detta ärende syntes det Kongl. Statscontoret nödigt,
att först upgifva anledningarne, af hvilka i allmänhet frågor väckas om Afskrifningar
ur Statens Räkenskaper, hvilka i alla andra fall, än de då, jemnlikt
särskildta Författningar, visst belopp å varor eller persedlar får upbördsman
såsom Afskrifning tillgodoberäknas, kunna sägas vara Extra ordinaira.

Desse anledningar voro merendels:

Proprie Bolonéer, eller Redogörares skuld till Kronan för upbördsbrist, härledande
sig antingen af tillgrepp eller ifrån försummadt indrifvande af
Kronans medel; så ock från förskingring af örn händer hafde Kronan tilhörige
vahror eller förråds-persedlar;

Förluster i penningar eller effecter, genom händelser som hvarken kunna
förutses eller förekommas, såsom Sjö- och Brandskador, prisförändringar,
stöld, förskämning av vahror i vissa fall samt under transporter
m. m. d.; eller ock härröra ifrån åsidosatt control af den som sådan ålegat,
eller annan tjänsteförseelse, såsom felaktig disposition af medel
o. s. v.;

Åclömde betolningar af hvarjehanda på köpslut, arrenden, löftesförhindelser
eller andre aftal sig grundande Kronans fordringar m. m.;

Utestående kronoutskylder, för hvilka afkortningar ej kunna äga runi;
Förskotter, som under vilkor af redovisning eller ersättning blifvit beviljade,
nion i brist deraf kunna ur Räkenskaperne afföras; samt
Lån, lill hvilkas godtgörande tillgång hos Gäldenär eller dess Löftesmän saknas,
eller för hvilkas eftergift andre anledningar förekommit.

— 152

Grunderne eller vilkoren, hvarunder sådane allmänna medel eller Kronan
tillhörige effecter och persedlar måga, genom Afskrifning utur Räkenskaper -ne, ifrån dess tillgångar skiljas, ansåg Kongl. Statscontoret kunna hänföras
till 3. Glassér, nemi.

1. att förlusten bevisligen tillkommit, utan någons förvållande;

2. att, efter laga undersökning, vederbörligen utredt blifvit, att tillgång till

Kronans skadeslöshållande brister hos dem dertill blifvit förpligtade;

3. att eftergift af ersättning eller betalning må, af andre skäl, äga rum.

Sedan ovan omförmälda ämbetsverk i skrivelse den 15 april 1834 till
Kungl. Maj:t såsom gemensamt yttrande åberopat ifrågavarande protokollsutdrag,
anbefalldes ämbetsverken genom beslut den 30 maj 1834 att till
Kungl. Maj :t inkomma med specifika uppgifter å gjorda avskrivningar under
de senaste fem åren. Dessa uppgifter överlämnades av ämbetsverken med
skrivelse den 10 februari 1835.

Det åt ämbetsverken lämnade uppdraget att inkomma med förslag till bestämdare
föreskrifter rörande grunderna och villkoren för avskrivningar i
statens räkenskaper och eftergift av kronans fastställda fordringar föranledde,
såvitt revisorerna kunnat utröna, icke någon vidare åtgärd.

Med ordinarie avskrivning har av gammalt förståtts avskrivning av räntor
av jord och övriga fastigheter samt kyrkotionden, vilka, ehuru de ej längre
utgjorts, likväl upptagits i räkenskapen. Såsom ordinarie torde ock böra
anses den avskrivning, som är medgiven för brist i statens förråd av proviant
och fodervaror.

Beträffande extraordinarie avskrivning gäller alltjämt i huvudsak nämnda
förordning den 11 december 1830 (nr 85). Bestämmelserna om avskrivning i
denna förordning innehöllo ursprungligen i huvudsak följande.

Extraordinarie avskrivning må endast i de fall beviljas, då den förlust i
penningar eller persedlar, varom fråga är, utredes vara tillkommen utan någons
förvållande, eller då tillgång till förlustens ersättning brister hos den
eller dem, som därtill äro lagligen förpliktade.

Innan någon extraordinarie avskrivning får ske, skola därför alltid i laga
ordning undersökas alla omständigheter, som med frågan äga gemenskap,
på det att upplysas må, om och i vad måtto förlusten må tillskrivas vederbörandes
uraktlåtna tillsyn, uteblivna anmärkningar vid inkomna räkenskaper,
eller felaktiga dispositioner (§ 1).

Efter sålunda föregången utredning äger förvaltningsverket, då det är ett
rikets kollegium, utom i det fall härnedan omförmäles, in pleno pröva och
avgöra alla avskrivningsfrågor, sedan de till vederbörande akters handläggning
eller utlåtande varit remitterade; vederbörande part obetaget, att, evad
anmäld eller sökt avskrivning beviljas eller icke, över det förvaltande verkets
beslut föra klagan bos Kungl. Majit, i den ordning och inom den tid, som
för besvärs anförande i ekonomiska mål är föreskriven (§ 2).

Befinnes förlusten hava tillkommit genom tillgrepp eller förskingring av
omhänderliavda medel eller förrådspersedlar, eller genom åsidosatt kontroll av
den, som en sådan ålegat, så att, utom förlustens ersättande, särskilt ansvar

— 153 —

efter allmänna lagen eller uppbördsförfattningarna följa bör, skall målet,
med därtill hörande förklaringar och undersökningshandlingar, likmätigt
uppbördsförfattningarna, överlämnas till kammarrätten, för den vidare handläggning,
som denna domstol tillkommer (§ 3).

Vid den huvudbok, däruti beviljad extraordinarie avskrivning avföres, skola,
jämte beslut, alla övriga därtill hörande handlingar bilägga, på det den
i kammarrätten skeende revision av räkenskaperna må med full sakkännedom
kunna sträcka sig även till den del, som angår avskrivningsåtgärden;
varförutan det skall åligga förvaltningsverket, enär räkenskapen till kammarrätten
överlämnas, bifoga en särskild förteckning, varå upptagas alla
under samma redogörelseår beviljade extra ordinarie avskrivningar, vilken
förteckning kammarrätten genast remitterar till dess advokatfiskal (§ 4).

Finner vederbörande revisionskontor eller advokatfiskalen i kammarrätten
skälig anledning till missnöje med något förvaltningsverkets beslut i en avskrivningsfråga,
så äga de över samma beslut anföra underdåniga besvär
hos Kungl. Maj :t, inom sex månader, räknat från den dag, då räkenskapen
till kammarrätten inkom (§ 5).

Skulle åter samma kontor eller advokatfiskal anse någon sådan kronans
förlust hava tillkommit genom felaktig disposition, varför något rikets kollegium,
eller något annat publikt verk med lika förvaltningsmyndighet eller någon
deras ledamot, eller ock sådan ämbetsman, som för sin befattning eller
i följd av erhållet uppdrag, endast Kungl. Maj :t är redo skyldig, bör tilltalas,
så åligger det kammarrätten, att anmäla förhållandet hos justitiekanslersämbetet,
som, efter sakens särskilda beskaffenhet, prövar huru med ett sådant
åtal förhållas bör (§ 6).

Efter ovan angivna grunder äga även andra förvaltningsverk än rikets
kollegier, länsstyrelserna, stationschefer vid flottan samt andra ämbetsmän,
som hava särskilda förvaltningar sig uppdragna, att meddela utslag i avskrivningsfrågor,
men vilka utslag skola, innan avskrivning i räkenskaperna
får ske, underställas kammarrättens prövning och godkännande, jämte anvisning
för den missnöjde, att inom trettio dagar efter erhållen del av beslutet
sig däröver i kammarrätten besvära (§7).

Dessa föreskrifter kompletterades senare genom kammarrättens cirkulär
den 17 maj 1833 (S. F. nr 18) till samtliga länsstyrelser angående iakttagande
av författningarna i avskrivningsmål, vilket cirkulär innehöll detaljerade anvisningar
örn den utredning, som borde bifogas underställda mål om avskrivning.

1830 års avskrivningsförordning har vid åtskilliga tillfällen i vissa delar
ändrats. Sålunda gäller numera enligt kungörelsen den 29 september 1911,
(nr 106, sid. 3), angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående
fordringar, vilken upphävde tidigare kungörelser den 3 maj 1901 och
den 18 december 1903, följande.

Extra ordinarie avskrivning av kronans utestående fordringar må, utom i
de fall där sådan avskrivning eljest är medgiven, äga rum jämväl då gäldenär
eller annan, som för fordran på grund av borgen eller eljest är ansvarig, bli -

154 —

vit åtminstone två gånger och senaste gången minst fem år efter det åtgärd
i ärendet först vidtagits i mantalsskrivningsorten eller, örn upplysning örn
mantalsskrivningsorten icke kunnat oaktat anställda efterforskningar vinnas,
i kyrkoskrivningsorten av kronobetjänt eftersökt samt i Stockholm hos vederbörande
roteman men eljest hos pastorsämbetet och å landet jämväl hos
kommunalnämnden efterfrågad, utan att han anträffats eller kännedom om
hans vistelseort här i riket kunnat erhålles (§ 1).

Om den betalningsskyldiges eftersökande och efterfrågande i mantals- eller
kyrkoskrivningsorten icke kunnat ske, av anledning att kännedom om någondera
orten icke kunnat trots anställda efterforskningar vinnas, må den
omständigheten icke utgöra hinder för avskrivande av fordran, då förhållandena
i övrigt giva anledning antaga, att fordringen icke kan komma att inflyta
(§ 2).

Dylik avskrivning må vidare ske, då fordran icke kunnat indrivas, oaktat
två utmätningsförsök blivit verkställda och minst fem år förflutit mellan
varje.

Örn den betalningsskyldige gjort konkurs, vari utdelning å kronans bevakade
fordran antingen icke alls eller endast delvis kunnat erhållas, skall detta
i fråga örn avskrivning anses vara av lika verkan som utmätningsförsök (§ 3).

Den vidsträcktare rätt till avskrivning, som i denna kungörelse medgivits,
gäller fordran för skillnadsarrende oavsett dess belopp, men annan fordran
endast såvitt dess kapitalbelopp icke överstiger ettusen kronor, samt skall ej
tillämpas, då vederbörande myndighet finner särskilda förhållanden giva anledning
antaga, att fordran kan komma att framdeles gäldas (§ 4).

Genom kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående
fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. stadgades,
att kammarrättens beslut i mål örn avskrivning av allmänna medel
eller persedlar icke finge överklagas.

Vidare upphävdes genom kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) föreskrifterna
örn underställning till kammarrätten av förvaltningsmyndigheternas
beslut i avskrivningsmål — vilka föreskrifter tidigare ändrats genom
kungörelsen den 23 december 1908 (nr 159, sid. 18) — och föreskrevs i stället
att förvaltningsmyndigheternas beslut i dessa mål skulle jämte handlingarna
i målet biläggas vederbörliga räkenskaper för att undergå granskning
i riksräkenskapsverket.

Slutligen föreskrevs genom lagen den 30 april 1925 (nr 103) om upphävande
av kammarrättens domsrätt i vissa mål, att om rätt domstol och rättegången
i balansmål, åtal mot ämbets- eller tjänsteman för fel eller försummelse
i uppbörd, förvaltning och redovisning av anförtrodda medel eller persedlar
samt kontroll och tillsyn därvid ävensom tvister angående betalning
på grund av borgen eller annorlunda ställd säkerhet för kronans uppbördsman
skulle från och med den 1 januari 1926 gälla vad i lag eller författning
eljest vore stadgat.

Såsom ett komplement till sistnämnda lagbestämmelse torde böra anses föreskriften
i instruktionen för riksräkenskapsverket den 27 juni 1927 (nr 280)

— 155 —

om åliggande för detta ämbetsverk att vid förefunnen balans hos redogörare,
vars räkenskap skall granskas inom verket, avgiva av vederbörande begärd
utredning angående balansens belopp, tiden, då densamma uppkommit, samt
övriga omständigheter, vilka inom riksräkenskapsverket kunna utrönas och
äro av betydelse för utförande såväl av själva balansmålet som av mål angående
betalningsskyldighet på grund av annans ansvarighet för redogöraren.

Det åligger jämväl verket att i fråga om åtal mot ämbets- och tjänstemän för
fel och försummelser i avseende å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen
av de under verkets granskning hörande medel som ock kontrollen
och tillsynen därvid meddela det utlåtande, som kan erfordras för åtalets
utförande.

Särskilda bestämmelser örn avskrivning finnas i kommunikationsverkens
instruktioner. Sålunda gäller för postverket, enligt § 7 i instruktionen för
generalpoststyrelsen (S. F. 1930, nr 189), bland annat, följande:

Är postverket tillhörigt gods förslitet eller icke längre för ändamålet användbart
eller har sådant gods genom olyckshändelse gått förlorat eller eljest
förkommit, må styrelsen och, i den utsträckning styrelsen finner skäligt
medgiva, jämväl underlydande myndighet föiwdna om godsets avskrivning
eller försäljning.

Då förfallna postavgifter icke godvilligt inbetalas och styrelsen efter inhämtade
upplysningar finner, att utsikt icke gives att genom lagliga åtgärder
utbekomma dessa avgifter, äger styrelsen låta avföra dem ur postverkets
räkenskaper.

Då skälig anledning därtill förekommer, äger styrelsen medgiva avkortning
av den å svenska postverket belöpande andel av ogulden avgift för internationell
postförsändelse. Styrelsen må jämväl medgiva restitution av postavgift,
när sådan restitution uppenbarligen är av omständigheterna påkallad.

I huvudsak enahanda föreskrifter, ehuru ej fullt lika detaljerade, återfinnas
i instruktionerna för järnvägsstyrelsen (1928, nr 216), telegrafverket
(1934, nr 355), statens vattenfallsverk (1920, nr 594) och domänverket (1935,
nr 48).

Mot kommunikationsverkens beslut i avskrivningsfrågor må talan fullföljas
i kammarrätten, vars beslut jämlikt den ovan berörda kungörelsen den
12 december 1924 (nr 528) icke må överklagas.

Särskilda föreskrifter om avskrivning hava även i viss utsträckning meddelats
för de militära myndigheterna. I stort sett innehålla dessa föreskrifter,
att vederbörande befälhavare äger meddela beslut i avskrivningsfrågor,
där dessa ej anses böra hänskjutas till krigsrätts prövning. I instruktionerna
för arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen saknas
dock särbestämmelser om avskrivningsrätt, varför dessa myndigheter i sådant
avseende måste antagas vara underkastade vanliga regler.

Såsom av det ovanstående framgår reglerades genom 1830 års förordning Revisorerna
allmänna verks och myndigheters rätt lill extra ordinarie avskrivning. Vad "Galande,
däremot angår Kungl. Maj:ts befogenhet alt bevilja avskrivningar saknas be -

156 -

Kontroll över
stämpelbeläggning
av
utländska
värdepapper.

stämmelser i ämnet. Detta har vållat en viss osäkerhet vid Kungl. Majlis
behandling av avskrivningsfrågor. Nämnda förhållande har vid flera tillfällen
påtalats av vederbörande myndigheter. Sålunda har statskontoret i
utlåtande den 18 juni 1927 i visst ärende angående befrielse från skyldighet
att inbetala vissa anmärkningsbelopp framhållit den brist på enhetlighet som
gjort sig gällande i Kungl. Majits beslut i dylika frågor.

Vad beträffar bestämmelserna i 1830 års förordning synes det revisorerna
uppenbart, att desamma äro föråldrade och i hög grad svårtolkade. Detta
förhållande, ävensom bristen på kompletterande bestämmelser på hithörande
områden, har givit anledning till ytterst olika förfaringssätt i avskrivningsärenden.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra därom, att 1902 års löneregleringskommitté
i sitt den 18 juni 1904 avgivna betänkande med förslag till
reglering av löneförhållandena vid kammarrätten uttalade, att det i 1830 års
författning stadgade omständliga och tyngande förfaringssättet i verkligheten
redan torde hava såsom otidsenligt till stor del kommit ur bruk och myndigheterna
i stället anlita andra utvägar för att få förkomna effekter m. m.
ur sina räkenskaper avförda. Det syntes därför löneregleringskommittén
vara på tiden att även ur lagstiftningen avlägsna stadgandena i detta hänseende.

Revisorerna hava även lagt märke till, att avskrivning verkställts utan att
förutsättningarna därför enligt förordningen varit för handen. Vidare har
konstaterats, att sådan åtgärd vidtagits trots att varken denna förordning
torde hava varit tillämplig eller särskilt medgivande till avskrivning lämnats.

Revisorerna kunna i detta sammanhang icke heller underlåta att fästa
uppmärksamheten på att enhetliga bestämmelser saknas rörande bokföringen
av penningebalanser, som i förordningen avses. Denna omständighet
har medfört, att vissa verk bokföra sådana balanser såsom fordringar, medan
andra verk upptaga dylika belopp »inom linjen». Ytterligare andra verk
bokföra överhuvud taget icke sådana belopp i sina huvudböcker.

Enligt revisorernas mening stå de nu omhandlade förhållandena icke i god
överensstämmelse med ett välordnat redovisningsväsende. Revisorerna vilja
därför framhålla önskvärdheten av att en omarbetning av hithörande bestämmelser
kommer till stånd, varvid jämväl torde böra övervägas i vad
mån icke ett klarläggande bör ske i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att bevilja
avskrivningar.

§ 40.

Jämlikt 8 g kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
skall aktiebrev, lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i inland
ska bolag eller obligationer, som utfärdats här i riket, före utgivandet förses
med stämpel (s. k. emissionsstämpel). Stämpelbeläggningen skall jämlikt
27 § äga rum sålunda, att stämpling av blanketterna sker genom generalpoststyrelsens
försorg.

Beträffande aktiebrev m. fl. dylika värdepapper i utländska bolag även -

— 157 —

sorn obligationer, som utfärdats i utlandet, stadgas i förstnämnda paragraf,
att desamma skola förses med stämpel, innan de första gången, efter det de
blivit till riket införda, härstädes belånas, försäljas eller på vad sätt det vara
må överlåtas eller, därest de ej förut vederbörligen stämpelbelagts, innan inregistrering
sker av bouppteckning efter avliden person. Den kontroll över
förordningens efterlevande, som beträffande inhemska värdepapper ligger
däri att stämpelbeläggning skall ske genom generalpoststyrelsens försorg,
saknas emellertid beträffande utländska värdepapper. Kontroll av statsmyndighet
över sistnämnda stämpelbeläggning förekommer endast i de fall dylika
värdepapper ingå i kvarlåtenskapen efter avliden person.

Bestämmelsen om skattskyldighet för utländska aktiebrev infördes först
genom kungl, förordningen den 7 juli 1921 angående ändring i vissa delar
av förordningen angående stämpelavgiften. Redan dessförinnan förefanns
emellertid bestämmelsen att obligation, som utgivits i utlandet, skulle förses
med stämpel, innan den härstädes belånades, försåldes eller på vad sätt det
vara må överlätes. Någon motsvarighet till föreskriften om stämpelbeläggning
före inregistrering av bouppteckning fanns emellertid icke. Tillsyn över
stämpelbeläggning skedde fastmera på samma sätt som beträffande obligation,
utgiven inom riket. Först genom nyssberörda förordning den 7 juli
1921 inskränktes generalpoststyrelsens befattning med stämpelbeläggningen
till att avse inhemska värdepapper.

Anledningen härtill torde vara att 1918 års riksdag i skrivelse nr 471 beträffande
sättet för stämpelbeläggningens verkställande framhållit, att det i
27 § första stycket i stämpelförordningen föreskrivna förfarandet skulle, då
det gällde utländska värdepapper, vilka finge antagas hit inkomma endast
i smärre poster eller såsom enstaka exemplar, vara från den enskildes synpunkt
sett förenad med onödig omgång och olägenhet i övrigt utan att för
det allmänna medföra motsvarande fördel. Det hade därför synts riksdagen
som om stämpelbeläggningen av de utländska värdepapperen borde kunna
anförtros åt innehavarna. Hänsynen till kontrollen torde icke behöva resa
oöverstigliga hinder häremot. Åtminstone syntes icke kunna göras gällande,
att kontrollen skulle på detta sätt försvagas. Vad angår den statistiska synpunkten
med avseende å stämplarnas redovisning syntes densamma i betraktande
av den relativt begränsade förekomsten av de utländska papper, som
skulle drabbas av ifrågavarande beskattning, icke behöva tillmätas större betydelse.

Enligt vad som inhämtats från bank- och fondinspektionen har vid inspektion
fall påträffats, där i banks förvar funnits till säkerhet för lån ingivna
utländska värdepapper, för vilka .stämpel icke erlagts. Detta förhållande är
väl t att uppmärksammas så mycket mer som överträdelse av stämpelförordningarna
i andra hänseenden synas förekomma allt mer sällan. Med hänsyn
till vad ovan anförts ävensom till den omständigheten att handeln inom
riket med utländska värdepapper numera tagit mycket större omfattning än
riksdagen vid tiden för ovannämnda uttalande torde hava haft anledning att

Revisorerna*

uttalande.

— 158 —

räkna med, synes kontroll beträffande utländska värdepappers stämpelbeläggning
böra komma till stånd. Kontrollen torde kunna anförtros antingen
åt generalpoststyrelsen, i vilket fall 27 § första stycket borde göras tillämpligt
även å utländska värdepapper, eller också bank- och fondinspektionen,
då tillsynen kunde ske i samband med granskning av vid överlåtelse upprättade
avräkningsnotor eller vid belåning uppgjorda kontrakt.

Det synes revisorerna angeläget att bestämmelser i ovan angivet syfte bliva
meddelade.

§ 41.

Iakttagelser Vårt lands officiella statistik sammanställes i allmänhet i statistiska cenlfro!acieliaen
tralbyran- Speciell statistik av betydande omfattning bearbetas och utgives
statistiken, av de ämbetsverk, vars verksamhetsområde statistiken berör. Den sammanhållande
översikten skall handhavas av statistiska tabellkommissionen.

Den administrativa statistikens organisation bygger i huvudsak ännu på
den grund, som lades 1858, då statistiska centralbyrån inrättades. De statistiska
grenar, som icke hörde till centralbyrån, voro till en början så få,
att man genom byråns inrättande kunde tala om skapandet av en verklig
centralisation. Vid sekelskiftet började emellertid 1858 års organisation att
visa sin svaghet inför den starka utvecklingen av statistikens olika grenar.
Så tillsattes år 1905 den s. k. statistiska kommittén med uppdrag att söka
åstadkomma bättre enhetlighet och effektivitet i den officiella statistiken.
Kommitténs år 1910 avgivna huvudbetänkande innehöll detaljerat förslag angående
statistikens yttre organisation och varje grens reella innehåll. En
långt gående centralisation var förslagets mål, vilket skulle förverkligas genom
överflyttande till statistiska centralbyrån av åtskilliga grenar från andra
ämbetsverk, bland annat, näringsstatistik. Till största delen blev kommitténs
förslag icke genomfört.

I rakt motsatt riktning gick ett par år senare de s. k. departementalkommitterades
förslag, som avsåg att åstadkomma ett närmare samarbete mellan
statistiken och förvaltningen genom en fördelning av det statistiska arbetet
på de olika departementen med ett statistiskt kontor i varje departement. Ej
heller detta förslag ledde dock till något praktiskt resultat.

Besparingssynpunkten har varit starkt framhävd i senare utredningar. Sålunda
tillsattes — på grund av framställning från 1915 års riksdag — år 1920
en kommitté, de s. k. statistiksakkunniga, för utredning om möjligheterna att
bringa ned kostnaderna för det statistiska trycket. Den grundliga inventering,
som denna kommitté utförde, avsåg alla statistiska publikationer och
dess förslag, som framlades 1922, ledde till åtskilliga förenklingar och besparingar.
Statens besparingskommitté av 1923 hade även i uppdrag att utreda
frågan örn besparingar, avseende det statistiska arbetet, men denna utredning
blev aldrig avslutad. Något mera betydelsefullt blev resultatet av det förslag,
som framlades av 1926 års besparingssakkunniga. Statistiska centralbyrån
blev sålunda föremål för en omorganisation, som dock i verkligheten innebar

— 159 —

ganska små förändringar. Även i kommerskollegium vidtogos besparingsåtgärder,
som avsågo rätt betydande indragningar.

Meningarna hava ständigt varit delade om vilken av den administrativa
statistikens organisationsformer, centralisation eller decentralisation, som
skulle vara fördelaktigast att här begagna sig av. Eftersom numera ett stort
antal statistiska avdelningar arbeta inom olika ämbetsverk och åtskilliga av
dessa avdelningar äro av betydande omfattning, företer den svenska statistiken
för närvarande bilden av en starkt decentraliserad organisation. Nybildningen
av statistiska avdelningar inom olika ämbetsverk synes icke hava lett
till en för statistiken i dess helhet i allo lämplig organisations- och arbetsform.

I samband med den fortgående decentralisationen har sålunda efterhand
behov framstått av ett arbetsdugligt organ med uppgift att verka för planmässighet
och enhetlighet inom den starkt splittrade statistiska verksamheten.
I det avseendet synes den 1886 bildade statistiska tabellkommissionen
icke hava fyllt det krav, som ursprungligen ställdes på densamma.
Kommissionen synes för närvarande äga bestånd endast på papperet.
Av kommissionens 23 medlemmar har sålunda drygt hälften enligt uppgift
aldrig deltagit i något sammanträde. Åtskilliga förslag till omorganisation
av statistiska tabellkommissionen eller till nya organ för samma ändamål
hava också framlagts under årens lopp. Hela frågan synes för närvarande
vara föremål för övervägande hos de statistiska verken.

Riksdagens revisorer hava vid en undersökning av de statistiska publikationerna
under en tioårsperiod icke funnit att någon mera betydande ökning
ägt rum i fråga om publikationernas omfång. Icke heller har någon avsevärd
fördröjning av det statistiska tryckets utgivning kunnat konstateras vid jämförelse
med tidigare skeden. Likväl måste revisorerna framhålla, att de statistiska
publikationerna skulle bättre tjäna sitt ändamål örn tiden för bearbetningen
kunde i åtskilliga fall ytterligare förkortas. Revisorerna hänvisa
i det sammanhanget till bifogade bilaga, varav framgår, att ett flertal publikationer
utkomma i tryck vid en anmärkningsvärt sen tidpunkt.

Sålunda synes publiceringen av folkräkningarnas resultat på ett eiler annat
sätt böra påskyndas. Av 1930 års folkräkning är för närvarande fjärde
volymen under utgivning, medan ännu omkring fyra volymer återstå att
fullborda. Även utgivningstiden för den ekonomiska statistiken synes böra
förkortas. På detta område har emellertid under senare tid från flera håll
framkommit önskemål örn att den ekonomiska statistiken för att bliva till
nytta på flera områden än för närvarande är fallet bör omfatta kortare tidsperioder
och att månads- och kvartalsstatistik i större utsträckning och med
vidare innehåll bör kunna utgivas. Så hava »sakkunniga för vissa utredningar
rörande Sveriges ekonomiska läge» i en P. M. rörande vissa reformer av
Sveriges ekonomiska statistik föreslagit vissa förändringar, av vilka några
alt döma av yttrandena från de i ärendet hörda myndigheterna oell organisationerna
synas vara värda beaktande. »Svenska nationalkommissionen

— 160 —

Sammanställning

utvisande statistiska publikationers omfång och utgivningsdag vid början och
slutet av tioårsperioden 1925—1935 (eller senast utkomna del).

			S i d a n t a 1	Det utgivande
	År				verkets datering
	Text	Tabeller	Summa
Statistiska centralbyrån.
Allm. sparbanksstatistik..............	1925	22	41	63	1927 15/2
1934	23	40	63	1936 */.
Bef olkningsrörelsen...................	1924/25	70	135	205	1930 22/i
1933	40	73	113	1936 12/5
Brottsligheten.......................	1923/25	38	157	195	1927 15/6
1933	19	108	127	1936 “/«
Dödsorsaker.........................	1924	19	59	78	1928 27Å
	1933	28	44	72	1936 >U
Fattigvården........................	1925	43	42	85	1927 V»
1934	41	40	81	1936 “/,
Fiske...............................	1925	18	32	50	1927 14/2
	1934	33	16	49	1936 s/5
Folkmängden inom administrativa örn-	1926	8	32	40	1927 15/5
råden.............................	1935	9	33	42	1936 18/6
Jordbruk och boskapsskötsel..........	1924	21	25	46	1926 V.
1933	24	20	44	1936 WU
Kommunernas finanser...............	1922/25	—	240	240	1928 24/,
	1932	80	280	360	1936 27/2
Mejerihantering......................	1925	20	15	35	1927 23/5
1934	26	13	39	1936 24/,
Ut- och invandring..................	1926	12	22	34	1927 29/,
	1935	13	21	34	1936 4/8
Statistisk årsbok för Sverige..........	1927	—	381	381	1927 18/,
1936	—	389	389	1936 31/,
Årsbok för Sveriges kommuner........	1927	90	160	250	1927 20/6
1936	88	160	248	1936 22/„
Årsväxten...........................	1926	15	13	28	1927 I7/2
	1935	14	15	29	1936 27/j
Skattetaxeringarna...................	1927	—	15	15	1927 8/12
	1935	—	16	16	1935 ls/12
Domstolarnas och de exekutiva myndig-	1923/24	81	108	189	1926 30/l
heternas verksamhet...............	1933/34	87	163	250	1936 28/2
Riksdagsmannavalen.................	1922/24	53	120	173	1925 18/„
1929/32	74	122	196	1933 14/8
Kommunala valen...................	1926/27	70	73	143	1927 17/10
	1934/35	70	91	161	1935 27/n
Kommerskollegium.
Bergshantering.......................	1926	40	29	69	1927 28/10
	1935	37	19	56	1936 3/„
Handel.............................	1925	90	492	582	1926 18/12
	1934	70	477	547	1935 7/12
Industri.............................	1925	46	89	135	1927 48/s
	1934	33	67	100	1936 18/j
Sjöfart..............................	1925	40	107	147	1927 4"/2
1934	36	95	131	1936 8/5
Ekonomisk översikt..................	1926	128	135	263	Utkommer var-
	1935	115	139	254	je kvartal
Månadsstatistik över handeln.........	1925	—	240	240
	1934	—	288	288
Socialstyrelsen.
Kooperativ verksamhet i Sverige......	1925	50	69	119	1927 juni
	1934	49	9	58	1935 nov.

161 — 1

			S i d a n t a 1	Det utgivande
	År				verkets
		Text	Tabeller	Summa	datering
Arbetsinställelser.....................	1926	17	30	47	1927 okt.
	1935	11	—	11	1936 okt.
Kollektivavtal.......................	1925	9	10	19	1927 okt.	1
	1935	5	—	5	1936 okt.
Förlikningsmannens verksamhet.......	1925	100	—	100	1927 okt.
	1935	106	—	106	1936 okt.
Lönestatistisk årsbok för Sverige......	1929	90	—	90	1930 dec.
	1934	86	—	86	1935 nov.
Yrkesinspektionens verksamhet........	1925	90	21	lil	1926 sept.
	1934	74	—	74	1935 okt.
Sociala meddelanden.................	1926	1,072	—	1,072	1926
	1935	878	—	878	1935
Bank- och fondinspektionen.
Uppgifter om bankerna samt uppgifter	1925	33	264	297	1925/26
örn fondkommissionärer och fondbörs	1934	25	240	265	1934/35
Sveriges Riksbank.
Årsbok.............................	1926	14	84	98	1927 »h
	1935	22	90	112	1936
Medicinalstyrelsen.
Allm. hälso- och sjukvård.-...........	1925	40	62	102	1926 “/«
	1934	70	72	142	1935 22/u
Det civila veterinärväsendet..........	1925	25	24	49	1926 »/„
	1934	21	22	43	1935 2S/10
Sinnessjukvården i riket..............	1925	14	13	27	1926 «/„
	1934	16	10	26	1935 22/u
Arméförvaltningen.
Hälso- och sjukvård vid armén.......	1925	13	65	78	1926 juni
	1934	44	62	106	1935 aug.
Flygstyrelsen.
Hälso- och sjukvård vid flygvapnet. . .	1934	7	8	15	1935 apr.
Marinöverläkaren.
Hälso- och sjukvård vid marinen......	1925/26	49	31	80	1926 »/„
	1935	13	30	43	1936 “/.
Lotsstyrelsen.
Lotsverket..........................	1926	21	12	33	1927 «/*
	1935	14	26	40	1936 12/i
Lantmäter istyrelsen.
Lantmäteri..........................	1926	41	13	54	1927 »Vio
	1935	14	8	22	1936 15/io
Domänstyrelsen.
Domänverket........................	1925	68	309	377	1928 »%
	1934	66	94	160	1935 «/„
Generalpoststyrelsen.
Postverket..........................	1926	100	59	159	1927 Vr
	1935	133	76	209	1 1936 2»/„

1 Uundna tillsammans varje år.

11—368379. Rev.-berättelse äng. statsverket för är 1936. I.

162

			Sidantal	Det utgivande
	År				verkets
		Text	Tabeller	Summa	datering
Riksförsäkringsanstalten.
Riksförsäkringsanstalten..............	1925	30	—	30	1926 Vh
	1934	29	—	29	1935 nov.
Olycksfall i arbete...................	1924	16	27	33	1927 Va
	1933	14	28	42	1936 juni
Försäkringsinspektionen.
Enskilda försäkringsanstalter..........	1925	4	230	234	1927 s0/s
	1934	38	233	271	1936 15/i
Pensionsstyrelsen.
Allm. pensionsförsäkringen............	1925	15	9	24	1926 30/11
	1934	10	6	16	1935 23/u
Fångvårdsstyrelsen.
Fångvården.........................	1925	28	35	63	1926 30/„
	1934	29	36	65	1935 31/i2
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Allm. väg- och vattenbyggnader......	1926	49	6	55	1927 V.
	1935	29	57	86	1936 sept.
Allm. väghållningsbesväret............	1925	1	61	62	1927 juni
	1934	—	90	90	1936 apr.
Vattenfallsstyrelsen.
Statens vattenfallsverk...............	1926	84	29	113	1927 28/7
	1935	36	14	50	1936 4/7
Kontrollstyrelsen.
Accispliktiga näringar................	1925/26	33	7	40	1927 3/4
	1934/35	25	7	32	1936 2S/5
Rusdrycksförsäljningen...............	1926	55	27	82	1927 3/g
	1935	61	26	87	1936 >2/10
Telegrafstyrelsen.
Telefon och telegraf..................	1926	80	109	189	1927 25/5
	1935	106	134	240	1936 30/,
Järnvägsstyrelsen.
Statens järnvägar....................	1926	86	256	342	1927 nov.
	1935	50	139	189	1936 4/7
Allm. järnvägsstatistik...............	1926	4	200	204	1927 okt.
	1935	55	172	227	1936 «/u
Järnvägsstatistiska meddelanden.......	1926	—	117	117	1927
	1935	—	96	96	1936

Iör internationella näringsfrågor» har vidare framlagt vissa förslag till statistik
rörande varudistribution och konsumtion. Revisorerna vilja i detta
sammanhang även erinra därom, att 1936 års riksdag enligt skrivelse nr 263
bifallit Kungl. Maj:ts proposition nr 213 angående anslag till fortlöpande konjunkturundersökningar
och därvid framhållit, att stora fördelar kunna vinnas
genom ett dylikt utredningsarbete, icke minst genom rationalisering av
det nuvarande ofta splittrade och därigenom även fördyrade arbetet på området.
Planering för undersökningarnas igångsättande pågår för närvarande.

— 163 —

Revisorerna äro medvetna om alt den allmänna samhällsutvecklingen på
vissa områden kan kräva förbättrad och utvidgad statistik. Det synes revisorerna
dock, som örn åtgärder skulle kunna vidtagas för att på andra områden
inskränkningar skulle kunna vidtagas utan olägenhet för de förvaltande
myndigheterna, för vetenskapsidkare och allmänheten. Revisorerna vilja
för den skull fästa uppmärksamheten på de centrala verkens interna statistik
såsom ett område, där besparingar skulle kunna genomföras. Som förhållandena
nu äro, intagas i den officiella statistiken ofta avdelningar av typen
årsberättelser, vilka synas vara av sådan natur, att de skulle kunna på annat
sätt mångfaldigas och i varje fall inskränkas till sitt omfång. Revisorerna
vilja — utan att ingå på ett närmare bedömande -— här nämna de av medicinalstyrelsen
utgivna publikationerna rörande det civila veterinärväsendet
och sinnessjukvården i riket, de militära förvaltningsorganens berättelser rörande
hälso- och sjukvården vid de olika försvarsgrenarna, vidare lotsstyrelsen,
lantmäteristyrelsens, pensionsstyrelsens, riksförsäkringsanstaltens och
fångvårdsstyrelsens årliga statistiska publikationer. Även i de affärsdrivande
verkens publikationer synes mycket kunna uteslutas.

På grund av vad sålunda anförts vilja revisorerna förorda, att det tages under
övervägande i vad mån utgivandet av den officiella statistiken kan påskyndas
samt huruvida icke åtgärder böra vidtagas för en omläggning av den
officiella statistiken, innebärande, bland annat, en inskränkning av de administrativa
verkens publicerade interna statistik.

§ 42.

Enligt vad revisorerna uppmärksammat blev i januari 1935 en ordinarie
fjärdingsman A. häktad för förskingring av omhänderhavda tjänstemedel.
På hemställan av häradsrätten avgav medicinalstyrelsen utlåtande angående
A:s sinnesbeskaffenhet, varav framgick, att han vid de åtalade gärningarnas
begående befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, som avses i 5 kap. 5 §
strafflagen samt att han var i behov av vård å sinnessjukhus. Enligt utslag
i maj 1935 fann häradsrätten utrett, att A. gjort sig skyldig till sådant brottsligt
förfarande som avses i 25 kap. 11 § jämförd med 4 kap. 3 § strafflagen,
men förklarade honom med stöd av medicinalstyrelsens utlåtande vara fri
från ansvar i målet. A. intogs i juli 1935 på sinnessjukavdelningen vid ett
straffängelse, där han vistades tills i september samma år, då han blev försöksulskriven.
I april 1936 blev A. enligt beslut av sinnessjuknämnden definitivt
utskriven. I juni 1935 blev A. satt under förmyndare men förklarades
åter myndig i maj 1936.

Landsfogden i länet begärde i skrivelse till länsstyrelsen i september 1935
besked huru med A:s fjärdingsmannabefattning skulle förfaras samt ifrågasatte
därvid, huruvida icke A. jämlikt 3 § 1 b) kungörelsen den 6 juni 1925
med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt
till lön och pension m. m. i följd av skada, som avses i 1 § 1 mom. samma
kungörelse, kunde anses vara för framtiden oförmögen att behörigen sköta

Revisorernas

uttalande.

Straffriförk
Israd befattningshavares

återinträde
i tjänst.

Revisorernas

uttalande.

— 164 —

sin fjärdingsmannabefattning. I häröver avgivet yttrande förklarade emellertid
medicinalstyrelsen, att A:s ifrågavarande sjukdom måste anses hava
uppkommit utan hans eget förvållande, men att det icke kunde anses styrkt,
att den åsamkats i tjänsten, samt att A. icke vore att anse såsom för framtiden
oförmögen att bestrida sin tjänst. Med anledning av medicinalstyrelsens
utlåtande fann länsstyrelsen landsfogdens hemställan icke kunna föranleda
vidare åtgärd.

A. anhöll i skrivelse till länsstyrelsen i augusti 1936 att få återinträda i
tjänst såsom fjärdingsman under framhållande av att han vore fullt återställd
från sin sjukdom.

I ett häröver avgivet yttrande hemställde vederbörande landsfiskal, att A.
ej skulle få återinträda i tjänst samt att han skulle skiljas från tjänsten
på grund av visad olämplighet och åberopade såsom stöd härför,
bland annat, följande: Enligt polislagen och gällande instruktion

ålåge det fjärdingsman ej mindre upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning angående
brott samt den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden
eller hävdvunnet bruk ankomme på polispersonalen i denna dess
egenskap, än även att biträda vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av
utskylder eller böter och vid annan handräckning. På grund av det åtalade
brottet hade A. givetvis förlorat sin auktoritet inom distriktet, och det skulle
bliva otänkbart att sysselsätta honom med skatteindrivning. Åtskilliga ortsbor
hade förklarat, att de aldrig skulle komma att betala skatt till A. Lika
otänkbart som att sysselsätta A. med skatteindrivning förefölle det, att A.
skulle kunna syssla med övrig polisverksamhet. Av handlingar i målet
mot A. hade dessutom framgått, att denne städse i tjänsten visat sig slö och
i behov av noggrann tillsyn.

Landsfogden i länet förklarade i utlåtande i ärendet, att det icke syntes
föreligga någon laglig möjlighet att förvägra A. att återinträda i tjänst, ehuruväl
detta måste anses vara olämpligt ur alla synpunkter. Såsom villkor för
återinträde föreslog emellertid landsfogden, att A., som under hela den tid
han varit omhändertagen på sinnessjukhus, åtnjutit halv avlöning, skulle
ställa uppbördsborgen med det belopp, länsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna
kunde finna skäligt föreskriva, samt medelst intyg av verksläkare
styrka, att han vore frisk och tjänstduglig.

Sedan länsstyrelsen i oktober 1936 beslutat i enlighet med landsfogdens
förslag, inkom A. samma månad till länsstyrelsen med dels uppbördsborgen
å ett föreskrivet belopp av 10,000 kronor, dels ock av legitimerad läkare utfärdat
intyg, enligt vilket A. vid företagen undersökning funnits sakna symptom
på organisk sjukdom, så även sjukdom eller lyte, som skulle göra honom
oförmögen att sköta sin tjänst såsom fjärdingsman. A. återinträdde också
den 1 november 1936 i tjänst.

Av ovan lämnade redogörelse framgår, att vederbörande myndighet ansett
sig sakna möjlighet att med stöd av gällande bestämmelser vägra en tjänste -

— 165

man, som gjort sig skyldig till förskingring i tjänsten, men av domstol förklarats
fri från ansvar på grund av otillräknelighet, återinträde i tjänstgöring
då med läkarintyg blivit styrkt, att han vore frisk och tjänstduglig. Ett
dylikt återinträde måste enligt revisorernas mening ur såväl det allmännas
som de enskilda medborgarnas synpunkt anses principiellt felaktigt. Särskilt
betänkligt finna revisorerna det förhållandet, att, såsom i förevarande
fall skett, en tjänsteman, vilken förskringrat av honom i tjänsten omhänderhavda
medel, icke kan förvägras återgå till en befattning, med vilken är
förenad uppgiften att handhava tjänstemedel.

Revisorerna anse det ofrånkomligt, att lagbestämmelser — därest nya sådana
skulle erfordras — snarast möjligt komma till stånd, som möjliggöra
för myndighet att förhindra en befattningshavare att återinträda i tjänst,
då befattningshavaren i fråga gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, för
vilket han, därest han icke straffriförklarats, skulle kunnat dömas till avsättning.

§ 43.

Revisorerna hava verkställt en sammanställning av de kostnader, vilka
under budgetåret 1935/1936 belastat de särskilda huvudtitlarnas anslag till
extra utgifter. Ä anslagen under II, V—X huvudtitlarna hava under nämnda

budgetår för nedan angivna ändamål utbetalats följande i avrundade tal
angivna belopp:

Understöd åt föreningar .............................. kronor 28,000

Kostnad för särskilda kurser .......................... » 8,000

Kostnader för högtider, jubileumsskrifter m. m......... » 7,000

Kostnader för medaljer .............................. » 18,000

Arvoden och ersättningar till tjänstemän m. fl........... » 183,000

Särskilda reseersättningar ävensom kostnader för deltagande
i kongresser m. m............................... » 63,000

Förstärkning av andra anslag och täckande av anslagsbrister » 88,000

Kostnader i övrigt .................................... » 65,000

Summa kronor 460,000.

Härvid är att märka, att bland kostnader i övrigt inräknats vissa smärre
utgifter även för här ovan närmare specificerade ändamål. Med hänsyn till
III och IV huvudtitlarnas speciella karaktär hava revisorerna icke i detta
sammanhang ansett sig böra undersöka dispositionen av under dessa huvudtitlar
uppförda anslag till extra utgifter.

Anslagen under de särskilda huvudtitlarna till extra utgifter avse att bereda
Kungl. Maj:t möjlighet till utgifter för behov, vilka väsentligen äro av oförutsedd
natur och icke av riksdagen prövats. Visserligen antydde kassaförlagskommittén
i sin år 1917 avgivna utredning (sid. 62), att extra anslag
skulle kunna anlitas även när brist uppstått å andra anslag under huvud -

Anslagen
till extra
utgifter.

Revisorernas

uttalande.

166 —

titeln, men dels har sedan dess tillkommit bruket att anvisa förstärkningsanslag
när sådan brist kunnat befaras, dels hava från det allmänna anslaget
utom huvudtitlarna till »oförutsedda utgifter» efter samtycke från riksdagen
under löpande budgetår överförts förstärkningsbelopp särskilt till olika huvudtitlars
kommittéanslag. Av den förebragta utredningen framgår emellertid,
att Kungl. Maj:t disponerat även de under ovanstående huvudtitlar
uppförda anslagen till »extra utgifter» ej blott för ändamål, vilka skäligen
kunna anses som oförutsedda, utan ock till förstärkning av andra anslag och
för täckande av uppkomna anslagsbrister. Ett anlitande av anslagen till
extra utgifter i sistnämnda syften kan uppenbarligen medföra såväl en sammanblandning
av olika anslagsmedel på ett sätt som är ägnat att medföra
svårigheter att överblicka anslagens rätta disponerande, som ock ett undanskjutande
av riksdagens prövningsrätt och ett kringgående av särskilt kommittéanslagens
fastställda karaktär av obetecknade anslag, som ej få överskridas.
Huruvida denna karaktär hos kommittéanslagen bör bibehållas eller
ej, är en fråga, som revisorerna ej hava att bedöma, men så länge den av
riksdagen fasthålles, synes det revisorerna nödvändigt att icke samtidigt de
extra anslagen användas för samma ändamål.

Revisorerna hava emellertid velat rikta riksdagens uppmärksamhet på
dessa förhållanden.

— 167 —

ÅTTONDE HUVUDTITELN.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 44.

Jämlikt kungörelsen den 12 oktober 1917 (nr 686) angående kollekter må Vissa kollektinom
församling eller pastorat enligt vederbörande kyrkostämmas beslut
kollekt upptagas för kyrkligt ändamål, dock icke till avlöning eller understöd
åt person som är i församlingens eller pastoratets tjänst, medan fråga
örn upptagande av kollekt inom vidsträcktare område ankommer på Kungl.

Hajd.

Nämnda kungörelse utfärdades i anledning av en utav 1915 års kyrkomöte
i skrivelse den 2 november 1915 gjord framställning. I skrivelsen framhölls
beträffande kollektmedlens användning, bland annat, att, då kollekten
borde betraktas såsom ett av församlingsmedlemmarna framburet gudstjänsteligt
offer samt kollekten så vitt möjligt borde lyftas upp till detta
plan, det läge vikt därpå att kollekt icke vidare upptogs för ändamål, som
icke lämpligen borde vara föremål för sådant offer. Såsom avlöningsform
borde kollekt därför icke vidare förekomma, och kollekt till förmån för
tjänstemän eller betjänte inom församling eller stift, där sådan ännu möjligen
kvarstode, skulle följaktligen komma att upphöra. Beträffande den
sovring, som i övrigt vore av behovet påkallad med hänsyn till då förekommande
kollekter, kunde annan allmän regel svårligen angivas än att kollekt
skulle avse kyrkligt ändamål.

I fråga om uppbörd och redovisning av kollektmedel, som ej äro uteslutande
avsedda för något ändamål inom det pastorat, där de insamlats,
gäller jämlikt kollektkungörelsen i huvudsak följande: Sådana kollektmedel
skola av kyrkoherden för varje kalenderkvartal inom en månad därefter
jämte tilläventyrs upplupen ränta och i två exemplar upprättad specificerad
förteckning å de ifrågavarande kollekterna och deras belopp insändas
i Stockholm till vederbörande konsistorium och å andra orter till kontraktsprosten,
som tillser, att medlen till honom i rätt tid inlevereras och inom
två månader efter kalenderkvartalets utgång till konsistoriet överlämnar ej
mindre de mottagna medlen jämte den ränta, som då möjligen å dem upplupit,
än även i två exemplar ett för kontraktet uppgjort skriftligt sammandrag
över kollekterna. Konsistoriet har att ombesörja att, sedan alla ifrågavarande
medel dit inkommit, desamma utan onödigt dröjsmål varda jämte
tilläventyrs ytterligare upplupen ränta tillställda vederbörande mot kvitto.

— 168 —

Konsistoriet skall därjämte låta för varje kalenderår upprätta ett sammandrag
angående de under året inom konsistoriet underlydande församlingar
uppburna kollekterna samt insända bestyrkt avskrift av detta sammandrag
till svenska kyrkans diakonistyrelse. Sådan enskild anstalt eller inrättning
i Sverige, som erhållit kollekt, skall till diakonistyrelsen så snart ske kan
insända skriftlig redogörelse för kollektmedlens belopp och användning.

De uppgifter, som tillställas diakonistyrelsen, granskas inom styrelsens
byrå, som, enligt vad som å byrån upplysts, efterser, att kollektmedlen i
varje särskilt fall begagnats till det ändamål, för vilket upptagande av kollekt
beviljats. Därest kollektmedel begagnats för annat ändamål, underrättas
vederbörande konsistorium örn förhållandet.

Diakonistyrelsens byrå upprättar med stöd av till styrelsen inkomna uppgifter
för varje år ett överskådligt statistiskt sammandrag, utvisande storleken
av de utav Kungl. Majit medgivna kollekterna samt till vilka ändamål
dessa begagnats. Ifrågavarande kollektmedel hava under sista åren i
allmänhet uppgått till 1,000,000 å 1,100,000 kronor per år. Härav har hednamissionen
samt den del av kyrkliga verksamheten inom landet, vilken
rubricerats såsom diakoni, erhållit de största beloppen. I diakonistyrelsens
statistik har såsom medel för kyrklig verksamhet inom landet, bland annat,
även upptagits en del belopp, som lämnats såsom understöd till efterlevande
till präster samt organister och kantorer. Under de sista fyra åren hava enligt
från domkapitlen till diakonistyrelsen lämnade uppgifter till detta ändamål,
bland annat, utbetalats i nedanstående tablå angivna belopp av kollektmedel.

Ät	Belopp	Ändamål
1932	2,204:42	Hem för prästänkor i Uppsala stift
1932	681: 32	Prästänkehemmet i Linköping
1932	823: 81	Strängnäs stifts änkehjälp
1932	2,063: 88	Prästänkehem för Växjö stift
1932	1,730: 96	Hem för prästänkor i Göteborgs stift
1933	1,804: 75	Hem för prästänkor i Uppsala stift
1933	608: 41	Prästänkehemmet i Linköping
1933	786:59	Strängnäs stifts änkehjälp
1933	1,208: 42	Prästänkehem för Växjö stift
1933	1,558: 10	Hem för prästänkor i Göteborgs stift
1934	2,177: 80	Hem för prästänkor i Uppsala stift
1934	825:72	Prästänkehemmet i Linköping
1934	1,505: 70	Prästänkehemmet för Växjö stift
1934	1,927: 81	Hem för prästänkor i Göteborgs stift
1935	1,749: 74	Hem för prästänkor i Uppsala stift
1935	853: 03	Prästänkehemmet i Linköping
1935	1,153: 89	Behövande prästänkor i Strängnäs stift
1935	1,529: 92	Prästänkehem för Växjö stift
1935	1,623: 22	Hem för prästänkor i Göteborgs stift

— 169 —

Revisorerna hava ansett det vara av intresse för riksdagen att erfara huru Revisorernas

uttalande.

dessa medel disponeras.

§ 45. *

Bestämmelserna rörande prästerskapets pensionering återfinnas i lagen Avlöningsförden
9 december 1910 om emeritilöner för präster jämte däri senare vidtagna
ändringar. prästman,

Enligt sagda lags ursprungliga lydelse gällde i ämnet huvudsakligen föl- rsä0t“g^
jande bestämmelser. Emeritilönerna utgå ur kyrkofonden (1 §). För ordi- emeritilön.
narie tjänstinnehavare motsvarar emeritilönen 80 procent av den reglerade
lönen, dock minst 3,200 kronor för kyrkoherde och 2,000 kronor för komminister
samt högst 4,500 kronor. För extra ordinarie präst utgör emeritilönen
1,500 kronor (2 §). Med iakttagande därav, att kyrkofonden eljest
åliggande utgifter skola i främsta rummet bestridas samt att icke något år
mer än 500,000 kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Konungen
huru tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser av tjänstinnehavare,
uppdelas i lämpligt antal emeritilöner (3 §). Ordinarie präst är pliktig
att, mot åtnjutande av emeritilön, från tjänsten avgå när han fyllt 75
år eller när han fyllt 65 år samt under mer än tre av de senast förflutna
fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt
att själv fullgöra sina tjänståligganden och av sådan anledning åtnjutit
tjänstledighet. Extra ordinarie präst må erhålla emeritilön när han uppnått
60 års ålder (4 §). Konungen utser innehavare av emeritilön (5 §). Vid
tiden för lagens ikraftträdande redan utnämnd tjänstinnehavare är ej mot
sitt bestridande skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från sin befattning
(10 §).

Dyrtidstillägg skola enligt lag utgå till präster med emeritilön. Grunderna
för dyrtidstilläggets beräknande bestämmas efter i huvudsak samma normer,
som gälla för f. d. befattningshavare i statstjänst.

I nämnda lag den 9 december 1910 har genom lagen den 13 december
1929 (nr 385) från och med den 1 maj 1930 vidtagits vissa ändringar. Sålunda
har i anslutning till den förhöjning i pensionen, som genomfördes beträffande
en väsentlig del av f. d. befattningshavare i statens tjänst med oreglerad
pension samtidigt med omläggningen av bestämmelserna örn dyrtidstillägget,
de prästerliga emeriti kommit i åtnjutande av ett provisoriskt tilläggsbelopp
å 1,000 kronor för år (2 §).

Beträffande det årliga belopp ur kyrkofonden, som står till förfogande
för utdelande av emeritilöner, har detsamma efter hand ökats och är enligt
den lydelse sagda 3 § erhållit genom nyssnämnda lag den 13 december 1929
(nr 385) bestämd till 1,000,000 kronor. I skrivelse den 10 november 1936
har vidare innevarande års kyrkomöte i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med förslag till lag örn upphävande av 3 § lagen den 9 december 1910
örn emeritilöner för präster anmält, att kyrkomötet godkänt Kungl. Maj:ts
ifrågavarande lagförslag i oförändrat skick. Med upphävandet av nämnda

— 170

Revisorernas

uttalande.

paragraf följer att den legala begränsningen av det belopp, sorn får ur kyrkofonden
disponeras för emeritilöner, upphör.

Från och med den 1 maj 1930 sänktes även pensionsåldern till 70 år, varjämte
stadgades, att ordinarie präst skulle vara skyldig avgå från tjänsten
med emeritilön, när han efter att under fem på varandra följande år på
grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra och
funnits för framtiden till tjänstgöring oförmögen (4 §). Enligt övergångsbestämmelserna
till den nya lagen är dock vid lagens ikraftträdande den 1
maj 1930 utnämnd tjänstinnehavare icke mot sitt bestridande skyldig att.
under andra förutsättningar än dem, som äro stadgade i 4 §, sådan densamma
lyder enligt ovannämnda lag den 9 december 1910 mot åtnjutande av
emeritilön avgå från sin befattning.

Enligt 1936 års statskalender uppgick — frånräkna! sådana präster, som
voro utsedda att den 1 april 1936 tillträda emeritilön -— antalet kyrkoherdar
och komministrar i åldern 70—74 år till 118, i åldern 75—79 år till 52, i
åldern 80—84 år till 21, i åldern 85—89 år till 8 samt över 90 år till 3.

Av det förestående framgår, att ett icke obetydligt antal prästmän kvarstå
i sina befattningar efter uppnåendet av sådan ålder, som medgiver tilldelande
av emeritilön åt dem. Enligt vad revisorerna erfarit, hava i regel
dessa prästmän pa därom av vederbörande domkapitel gjord förfrågan förklarat
sig icke vilja avgå mot erhållande av emeritilön. En del av dessa
prästmän uppehålla sin tjänst, medan åter andra på grund av sjukdom och
ålderdomssvaghet åtnjuta ständig tjänstledighet och icke kunna förväntas
bliva i stånd att återinträda i tjänst.

Ur församlingarnas synpunkt måste det givetvis vara till avsevärd olägenhet,
att prästman, som till följd av varaktig sjukdom är oförmögen att uppehålla
sin tjänst, kan under lång tid kvarstå vid densamma. Det lärer nämligen
icke kunna förnekas, att den prästerliga ämbetsverksamheten blir lidande
av att under nämnda tid tjänsten måste uppehållas genom vikarie.
Å andra sidan är det förklarligt om en prästmans kvarstannande vid sin befattning
i någon mån kan påverkas av det förhållandet, att han genom tillträdandet
av emeritilön skulle erhålla lägre inkomster än under tjänstledighet.

Vid tjänstledighet, varom här är fråga, lärer i de flesta fall såsom vikarie
eller biträde åt vikarien anställas extra ordinarie prästman. Adjunktsarvodet,
provisoriskt tilläggsarvode ävensom dyrtidstillägg samt eventuellt ödebygdstillägg
till denna adjunkt utgår från kyrkofonden. Den sjukledige
prästmannens kvarstående i tjänst kan alltså komma att föranleda därtill,
att kyrkofondens utgifter till prästavlöning inom församlingen ökas utöver
vad som skulle varit fallet, därest icke extra ordinarie prästman behövt anställas.

På grund av vad som sålunda anförts anse sig revisorerna böra framhålla
angelägenheten av att i samband med medgivande att ytterligare medel må
disponeras för utbetalande av emeritilöner det tages under övervägande huruvida
icke sådana åtgärder böra vidtagas, att i de fall, då ur det allmännas

— 171

synpunkt anses önskvärt, att en dylik prästman lämnar sin tjänst, det belopp,
som den tjänstledige prästmannen ma bibehålla av sina avlöningsförmåner,
sättes i sådant förhållande till emeritilönen att det ej för honom innebär
en mera avsevärd fördel att kvarstå i tjänst.

§ 46.

Sedan mitten av 1600-talet erlägges inom de flesta stift av varje församling
en viss avgift till understöd åt prästänkor, s. k. änkehjälpsavgift. Denna
avgift infördes genom en vid allmänna riksdagen ar 1653 av prästerskapet i
ingången förening, vilken erhöll kungl, stadfästelse den 13 augusti 1685.
Enligt denna förening skulle för änkehjälpen tagas »uthur Kyrckiones Kista
Åhrligen En rixdaler eller som Kyrkian kan förmå och Församblingens lägenheet
är». I skrivelse den 7 oktober 1873 hemställde sagda års kyrkomöte,
bland annat, att Kungl. Maj:t i samband med stadfästande av reglementet
för prästerskapets änke- och pupillkassa, måtte förnya 1653 års
förening samt framhöll såsom stöd härför, att vissa prästänkor icke skulle
komma i åtnjutande av pension från prästerskapets änke- och pupillkassa
och att för den skull inom de respektive stiften bidrag fortfarande enligt
den gamla ordningen måste utgå till sådana änkor, som därav vöre i behov.
Den begärda förnyelsen av 1653 års förening kom emellertid icke till stånd,
men föreningen kan likväl alltjämt sägas utgöra grundvalen för ifrågavarande
avgifters utgörande.

I cirkulär angående åtgärder för betryggande av kyrkokassornas bestånd
i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän den 21 november 1902 förordnade
emellertid Kungl. Maj:t efter riksdagens och kyrkomötets hörande, bland
annat, att inom dessa landsändar avgift ur kyrkokassan till änkehjälpen
icke vidare skulle utgå.

Beträffande storleken av de belopp varje församling har att erlägga
gälla olika i allmänhet på prästmöten fastställda bestämmelser för de olika
stiften. För närvarande gälla enligt inhämtade uppgifter följande bestämmelser: Ärkestiftet:

Avgiften utgör 1 krona 50 öre årligen för varje kyrka.

Linköpings stift: Avgiften utgör 6 kronor årligen från varje församling.

Skara stift: Varje kyrka erlägger i församling med folkmängd ej upp gående

till 500 1 krona, i församling med en folkmängd av 500—1,000 2
kronor samt i församling med större folkmängd än 1,000 3 kronor.

Strängnäs stift: Avgiften utgår icke efter enhetliga grunder, men upp går

i allmänhet till 2 å 3 kronor för varje kyrka.

Västerås stift: Avgiften utgör 1 krona 50 öre årligen för varje kyrka.

Växjö stift: »Änke- och pupillhjälp» utgår från varje kyrka med 5 kro nor

för år (dock ej från Kalmardelen, som har sin egen änkehjälpskassa).

Härnösands stift: Avgiften utgör 1 krona 50 öre årligen från varje kyrka.

Luleå stift: Avgiften utgör 1 krona 50 öre årligen från varje kyrka.

Vissa till
efterlevande
efter prästnän
utgående
understöd.

Revisorernas

nttalande.

Gottgörelse
för visst utav
riksräkenskapsverket

ntdömt
belopp.

— 172 —

Inom övriga stift utgår icke för närvarande några avgifter av ifrågavarande
slag.

Bland av allmänna medel lämnade bidrag till understöd åt efterlevande
efter prästmän ingår även ersättning för kronotionde. Denna ersättning
grundar sig på vissa redan i mitten av 1600-talet för detta ändamål beviljade
medel. I proposition till 1888 års riksdag hemställde Kungl. Majit,
att de inom samtliga stift i riket, med undantag av Lunds och Visby stift,
då efter markegångspris jämte forsellön utgående ersättningar för till fattiga
prästänkor anslagen tionde skulle från och med år 1889 utbytas mot
kontant årligt belopp av 9,813 kronor att fördelas på följande sätt:

Uppsala	stift ........	......... 1,499	kronor 72	öre
Strängnäs	» ....		,	98	T>
Linköpings	> ....	......... 887	>	81
Växjö	» ......		2>	81	>
Kalmar	» .....	......... 663	>	73	3»
Göteborgs	2> ...	......... 528		64	2>
Skara	>	......... 1,060	>	75	J*
Karlstads	2>	......... 1,200	%	63	»
Västerås	1 .....	......... 992	2>	80
Härnösands	» ....	......... 1,478	3>	12

Kungl. Maj :ts förslag bifölls av riksdagen i skrivelse den 11 maj 1888
och av kyrkomötet i skrivelse den 19 september samma år.

Sistnämnda understöd utbetalas numera från kyrkofonden, som härför
erhåller ersättning fran åttonde huvudtitelns anslag »Ersättningar till vissa
prästerskapet tilldelade statsanslag».

De understöd, för vilka ovan redogjorts, utgöra bidrag av allmänna medel
till pensionering av efterlevande efter prästmän. Då denna pensionering,
till vilken staten lämnar förhållandevis större bidrag än till andra befattningshavares
familjepensionering, numera är ordnad efter tidsenliga grunder,
anse revisorerna en undersökning önskvärd, huruvida ifrågavarande
bidrag kunna upphöra att utgå.

§ 47.

Vid sin granskning av domkapitlets i Västerås räkenskaper för budgetåret
1935/1936 hava revisorerna uppmärksammat, att till ett expeditionsbiträde
hos domkapitlet utbetalats ett belopp av 324 kronor från titeln »Diverse
ecklesiastika medel». Till grund för utbetalningen ligger följande beslut
av domkapitlet:

Utdrag av Västerås domkapitels protokoll den 18 september 1935.

§ 687. I skrivelse till domkapitlet av den 16 september 1935 hade expeditionsbiträde!
N. N. med förmälan, att hon vore nödgad att till f. d. stifts -

— 173 —

sekreteraren Frans Engelmark och förre tillförordnade stiftssekreteraren
C.-O. Wallgren utgiva ett belopp av 324 kronor, utgörande till henne för
mycket utbetalt dyrtidstillägg, som Engelmark och Wallgren genom riksräkenskapsverkets
utslag den 2 november 1932 förpliktats att till statsverket
återbetala, samt under framhållande av att hon på grund av den löneökning,
som tillerkännandet av det anmärkta dyrtidstillägget för henne
utgjort, underkastat sig den större arbetsbörda, som ökat expeditionsarbete
för henne medfört, anhållit, att domkapitlet förty och på övriga i skrivelsen
närmare angivna skäl måtte bereda henne ersättning för den förlust i löneförmåner,
som genom ifrågavarande återbetalning komme att drabba henne.

Efter överläggning beslöt domkapitlet bifalla ifrågavarande framställning
och skulle beloppet, 324 kronor, till expeditionsbiträdet N. N. utanordnas
ur Diverse ecklesiastika medel. I

Enligt vad revisorerna inhämtat avsåg riksräkenskapsverkets nämnda utslag
dyrtidstillägg, som utbetalats till vederbörande enligt § 3 i dyrtidstillläggskungörelsen
i stället för rätteligen enligt § 4 i samma kungörelse
(oreglerat dyrtidstillägg i stället för reglerat).

Engelmark och Wallgren anförde hos kammarrätten besvär över riksräkenskapsverkets
nämnda utslag under yrkande örn befrielse från dem
ålagda ersättningsskyldigheten. Engelmark och Wallgren anhöllo tillika
att, därest besvären icke skulle vinna bifall, av nåd bliva befriade från
återbetalningsskyldighet samt att för prövning härav handlingarna i målet
måtte inlämnas till Kungl. Maj:t. Kammarätten — som genom utslag den
20 mars 1935 fann skäl ej hava förekommit, som kunde föranleda ändring
i riksräkenskapsverkets utslag — överlämnade i anledning av förutberörda,
av Engelmark och Wallgren i samband med besvären gjorda ansökning
med eget utlåtande till Kungl. Majit handlingarna i målet. Kammarrätten
liksom riksräkenskapsverket — vars yttrande jämväl inhämtats beträffande
nådeansökningen — avstyrkte den gjorda framställningen örn befrielse
från återbetalningsskyldighet av det anmärkta beloppet. Genom beslut den
28 juni 1935 fann Kungl. Majit ifrågavarande ansökning ej föranleda någon
Kungl. Majits åtgärd.

Revisorerna liava icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt, att
på sätt i förevarande fall ägt rum, domkapitlet ansett, sig kunna bereda en
befattningshavare ersättning för av honom oriktigt uppburna avlöningsmedel.
.

§ 48.

Allmänna barnbördshuset i Stockholm och dess kvinnoklinik har enligt
det av Kungl. Majit den 16 september 1932 utfärdade nya reglementet till
ändamål att till vård mottaga barnaföderskor och kvinnor, som lida av
någon av havandeskapets sjukdomar eller gynekologisk sjukdom.

Barnbördshuset har därjämte till uppgift att såsom läroanstalt lämna medicine
studerande praktisk undervisning i förlossningskonsten och gyne -

Revisorernas

uttalande.

Visea till
överläkaren
vid allmänna
barnbördshuset
i
Stockholm
och dess
kvinnoklinik
utRäcnde
löncförmäner.

— 174 —

kologien. Förutom bestämmelserna i reglementet skall i tillämpliga delar
för barnbördshuset gälla sjukhuslagen den 22 juni 1928.

Förvaltningen ombesörjes av en direktion, bestående av en av professorerna
i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet, vilken tillika
skall vara barnbördshusets inför direktionen ansvarige styresman, direktor,
samt sex andra ledamöter. Direktor förordnas av Kungl. Maj:t, sedan
kanslern för rikets universitet efter hörande av lärarkollegiet avgivit förslag.
Legosängsavgifter för vård å barnbördshuset fastställas av Kungl.
Majit efter förslag av direktionen.

Beträffande anstaltens utveckling under de senare åren må anföras följande.

För behandling av gynekologiska sjukdomar inrättades vid anstalten,
sedan 1922 års riksdag bifallit en av Kungl. Majit i ämnet väckt proposition,
en särskild gynekologisk klinik med 40 platser. Denna blev färdigbyggd
den 1 januari 1925 och övertog såväl sjukvården som undervisningen
vid Serafimerlasarettets gynekologiska klinik, vilken nedlades. Anstalten
övergick sålunda från att ursprungligen hava varit enbart ett barnbördshus
till att därjämte bliva en fullständig gynekologisk klinik.

Ungefär samtidigt med sistnämnda klinik inrättades vid anstalten, i enslighet
med ett av 1923 års riksdag godkänt förslag, en ny sjukavdelning, den
s. k. enskilda avdelningen, avsedd för patienter, som icke önskade vårdas å
allmän sal. Denna avdelning, som är avsedd för både förlossnings- och
kvinnosjukdomspatienter, började tagas i bruk den 1 juli 1925 och tillökades
år 1930. Det med nämnda avdelnings tillkomst förenade byggnadsarbetet
har finansierats genom två hos pensionsförsäkringsfonden upptagna amorteringslån
å respektive 250,000 kronor och 40,000 kronor, vilka skola vara
genom annuiteter av årligen lika belopp återgäldade den 31 december 1964.

I den till 1923 års riksdag i ärendet avlåtna proposition nr 195 förutsattes,
att legosängsavgifterna å den enskilda avdelningen skulle sättas till belopp,
som för framtiden möjliggjorde erläggandet av nämnda annuiteter. För täckande
av kostnaden för nämnda annuiteter, som uppgå till 17,447 kronor 40
öre, avsattes av legosängsavgifterna till en början 50 öre för halv- och 6
kronor 50 öre för helenskild plats. Dessa belopp ändrades sedermera till
respektive 1 krona och 6 kronor.

Direktionen skall enligt reglementet tillse, att för den enskilda avdelningen
tagas i anspråk allenast medel, som inflyta för där vårdade patienter.
Denna fråga har så ordnats, att enskilda avdelningen från influtna legosängsavgifter
lämnar bidrag till barnbördshusets allmänna vårdkostnader
med visst belopp per patient och vårddag. Detta belopp uppgick år 1925 till
10 kronor 50 öre men har sedermera höjts vid olika tillfällen och utgör för
närvarande 12 kronor 75 öre. Förutom nämnda kostnader skola från de
avgifter, som erläggas av de för barnsbörd vårdade patienterna å den enskilda
avdelningen, bestridas visst läkararvode. En av orsakerna till avdelningens
tillkomst var nämligen att i barnbördshusets intresse få direktoröverläkarens
hela verksamhet förlagd till anstalten, i det att han, mot att

— 175 —

skälig ersättning bereddes honom av barnbördshuset medelst de från enskilda
avdelningen inflytande vårdavgifter, avstode från privatpraktik i hemmen
samt å andra sjukhus och förlossningsanstalter. Nämnda läkararvode,
som till en början utgjorde 4 kronor för halv- och 8 kronor för helenskild
plats, höjdes enligt vad som framgår av barnbördshusets räkenskaper under
februari 1934 till respektive 5 kronor 50 öre och 8 kronor 50 öre. Arvodet
utbetalas månadsvis till tjänstgörande överläkaren.

Direktionen, som tidigare hade beslutanderätten ifråga om fastställande
av vårdavgifterna vid barnbördshusets enskilda avdelning, beslöt den 20 juni
1925 att legosängsavgifterna, vilka av patient skulle erläggas till anstalten,
tills vidare skulle utgå för plats i halvenskilt rum med 15 kronor och för plats
i helenskilt rum med 25 kronor för dag, samt att av dessa avgifter vederbörande
överläkare skulle tillgodoföras respektive 4 kronor och 8 kronor. Som
ovan nämnts fastställas numera legosängsavgifterna av Kungl. Majit, under
det att beslutanderätten ifråga om den del av avgifterna, som skall tillgodoföras
vederbörande överläkare, fortfarande tillkommer direktionen.

Ä den enskilda avdelningens gynekologiska klinik utgår ej arvode till
överläkaren av influtna legosängsavgifter, utan har arvodesfrågan lösts så,
att patienterna själva äga bestämma det arvode, de anse sig kunna erlägga
enligt en av medicinalstyrelsen utfärdad särskild taxa, den s. k. rådgivande
taxan.

Genom beslut den 12 januari 1934 föreskrev Kungl. Majit att legosängsavgiften
å barnbördshusets enskilda avdelning skulle vara för patient, som
vårdades för barnsbörd, 180 kronor å halvenskilt och 270 kronor å helenskilt
rum jämte tilläggsavgift för varje dag, med vilken vårdtiden översköt
tio dagar, av 12 kronor 50 öre å halvenskilt och 18 kronor 50 öre å helenskilt
rum, samt för annan patient 12 kronor 50 öre å halvenskilt och 18
kronor 50 öre å helenskilt rum för varje dag av vårdtiden. Såsom motivering
till ifrågavarande ändring i avgifterna framhöll direktionen i skrivelse den
31 januari 1933, bland annat, följande:

Men vidare har nuvarande system för läkararvodets bestämmande, enligt
vilket det av barnbördshuset utgöres med visst belopp per vårddag, varit
föremål för anmärkningar. Såsom en ersättning erbjuder sig, såvitt förlossningspatienter
angår, den nära till hands liggande anordningen att bestämma
ett fixt arvode för varje förlöst patient, oberoende av vårdtidens längd och
— såsom nu -— jämväl oberoende av läkarbehandlingens art och omfattning.
Den genomsnittliga vårdtidens längd visar för dessa patienter en så
hög grad av konstanthet, att ett dylikt bestämmande kan äga rum, utan att
det på kalkyl baserade resultatet behövde i avsevärd mån avvika från det
nuvarande, som direkt följer av de faktiskt influtna dagavgifternas antal.
Dessutom skulle ju, liksom för närvarande, gälla, att det definitiva årsarvodet
fixerades först sedan behörig avsättning till amortering ägt rum. Emellertid
har hos direktionen sedan åratal i fråga örn dessa förlossningspatienter
förefunnits ett annat önskemål, nämligen att kunna nedsätta vårdavgiften
för den vårdtid, som överstiger normaltiden av tio dagar. Direktionen
har därför med tillfredsställelse mottagit en hemställan av direktor att till
förenat realiserande av båda de nu angivna önskemålen legosängsavgiften för
förlossningspatient måtte föreslås alt efter tionde vårddagen utgå med alle -

— 176

nast 12 kronor 50 öre för patient å halvenskilt och 18 kronor 50 öre för
patient å helenskilt rum. Under förutsättning av Eders Kungl. Maj:ts bifall
till denna avgiftssänkning är mellan direktionen och direktor avtalat att läkarearvodet
skall utgå med visst belopp för förlossningspatient, oberoende av
vårdtidens längd, och så bestämt, att nyssnämnda nedsättning i avgiften för
vårdtid efter tionde dagen beräknas icke i nämnvärd mån inverka å storleken
av det belopp, som av influtna avgifter står till barnbördshusets förfogande
för bestridande av andra avdelningens utgifter än läkararvode.
Minskningen i avgiftsinkomst skulle således nästan uteslutande bäras av läkaren.

I skrivelse till Kungl. Majit den 17 september 1935 hemställde direktionen
över barnbördshuset om ökat anslag av statsmedel för beredande av viss
löneförbättring för biträdespersonalen samt för möjliggörande av erforderlig
personalökning. I samband härmed anhöll direktionen örn höjning av ovanberörda
legosängsavgifter för patienter å enskilda avdelningen. Direktionen
anförde i nämnda skrivelse, att den permanenta hårda arbetsbelastningen
nödvändiggjort att anställa ytterligare tre biträden för en sammanlagd årlig
kostnad av 6,800 kronor. Härvid vore alt märka, att såväl utgifterna för
löneförbättringen som för personalökningen till vederbörlig del skulle drabba
den enskilda avdelningen, som hade att själv bära de till densamma hänförliga
kostnaderna. Det hade befunnits att härför erfordrades att den enskilda
avdelningens tillskott, som då utgick med 11 kronor 75 öre för envar
av beräknade 7,200 underhållsdagar, borde ökas med 1 krona per dag eller
alltså med 7,200 kronor. För möjliggörande härav hemställde direktionen
att bliva bemyndigad höja avgiften å enskilda avdelningen för patient, som
vårdades för barnsbörd, till 190 kronor å halvenskilt och 285 kronor å helenskilt
rum samt tilläggsersättningen för varje dag, med vilken vårdtiden
översköt tio dagar, till 13 kronor 50 öre å halvenskilt och 19 kronor 50 öre å
helenskilt rum samt för annan patient till 13 kronor 50 öre å halvenskilt och
19 kronor 50 öre å helenskilt rum. Kungl. Majit biföll den 17 juli 1936 direktionens
framställning.

Fördelningen av utgifterna ävensom legosängsavgiften för patient, som å
enskilda avdelningen vårdats i anledning av barnsbörd, under olika perioder
framgår av nedanstående tablå.

Enligt vad som framgår av barnbördshusets räkenskaper, hava till överläkaren-direktorn
och dennes vikarie från influtna legosängsavgifter utbetalats
för budgetåret 1933/1934, 1934/1935 och 1935/1936 respektive 32,732 kronor
50 öre, 25,831 kronor 50 öre och 32,771 kronor. För sistnämnda budgetår
har därvid avdragits arvode till underläkarna med sammanlagt 1,275 kronor.

I sin ovanberörda framställning den 17 september 1935 örn höjda legosängsavgifter
å enskilda avdelningen berörde icke direktionen det förhållandet,
att det av nämnda avgifter till överläkaren utgående arvodet undergått
höjning för patient å halvenskilt rum från 4 kronor till 5 kronor 50 öre och
för patient å helenskilt rum från 8 kronor till 8 kronor 50 öre, ehuruväl hänsyn
måste tagas till nämnda höjning vid bestämmande av legosängsavgiften.

— 177

	Å halvenskilt rum	Å helenskilt rum
	Före okt. 1931 Kr.	Okt. 1931 — —jan. 1934 Kr.	Fehr. 1934— —juni 1936 Kr.	Fr. o. m. juli 1936 Kr.	Före okt. 1931 Kr.	Okt. 1931 — —jan. 1934 Kr.	Febr. 1934— —juni 1936 Kr.	Fr. o. m. juli 1936 Kr.
Utgiftsfördelningen per dag: a) Under de första tio dagarna	10:50	10:75	11:75	12:75	10: 50	10: 75	11:75	12:75
Amortering (beräknad andel)	0:50 4: —	0:50 4: —	1: — 5:50	1: -5: 50	6:50 8: —	6:50 8:-	6: — 8:50	6: — 8: 50
S:a	15:-	15: 25	IS: 25	19: 25	25: —	25: 25	26: 25	27:25
b) Under de följande dagarna	10: 50	10: 75	11:75	12: 75	10:50	10: 75	11:75	12: 75
Amortering (beräknad andel)	0:50 4: —	0:50 4: —	1: —	1: —	6:50 8: —	6:50 8: —	6:-	6: —
S:a	15:-	15: 25	12: 75	13: 75	25: —	25: 25	17: 75	18. 75
Legosängsavgift per dag: a) Under de första tio dagarna .. | b) Under de följande dagarna____	15: — 15: —	15: — 15:-	18: — 12:50	Mi-tt: 50	25: — 25: —	25: — 25: —	27: — 18: 50	28:50 19:50

Såsom av ovanstående sammanställning framgår, ingår i beräkningen av Revisorernas
legosängsavgifterna utom utgifter för vårdkostnader, bland annat, även ar- u a aD •
vode till överläkaren. Nämnda arvode har, såsom tablån utvisar, undergått
förhöjning från 4 kronor till 5 kronor 50 öre å halvenskilt rum och från 8
kronor till 8 kronor 50 öre å helenskilt rum. Denna höjning torde hava vidtagits
såsom kompensation för den samtidigt gjorda begränsningen av den
tidsperiod, för vilken arvodet finge utgå. Enär vid bestämmande av legosängsavgifternas
storlek hänsyn måste tagas jämväl till nämnda arvode, synes
det revisorerna riktigast, att Kungl. Maj:t även fastställer läkararvodet.

§ 49.

Revisorerna hava avlagt besök vid högre allmänna läroverket i Växjö. Högre aiiDen
nuvarande läroverksbyggnaden uppfördes åren 1886—1889 och togs i
bruk höstterminen sistnämnda år. Antalet lärjungar var då 326, fördelade Växjö,
på 16 klassavdelningar. Höstterminen 1936 är antalet lärjungar 571 och antalet
klassavdelningar 21. Trots denna ökning har någon tillbyggnad ej skett
sedan år 1889. År 1913 erhöllos emellertid två nya klassrum genom att vaktmästarens
bostad förlädes utom läroverket. Hötterminen 1936 hava två klassrum,
ett duplikantrum och ett handarbetsrum måst förläggas till kommunala
flickskolan.

Revisorerna funno vid sitt besök, att läroverkets lokaler i flera hänseenden Revisorernas
voro otillfredsställande. Sålunda voro flera av lärosalarna för små. De för attalandenaturvetenskapliga
ämnen och geografi avsedda lokalerna voro otillräckliga.
Gymnastiksalen, som saknade duschrum, hade en olämplig placering inuti
12—368379. Hev.-berättelse ang. statsverket för dr 1936. I.

— 178

Samrealskolan
i
Borgholm.

Revisorernas

uttalande.

läroverkshuset, varigenom gymnastikundervisningen inverkade störande på
skrivningarna i den ovanför belägna aulan. Frukostrum för eleverna saknades.

Enligt vad revisorerna inhämtat har lokalstyrelsen för läroverket i oktober
1936 hos stadsfullmäktige hemställt om uppgörande av ritningar och
kostnadsförslag beträffande erforderliga byggnads-, omändrings- och reparationsarbeten
vid läroverket.

Då revisorerna förutsätta, att den av lokalstyrelsen gjorda hemställan leder
fram till ett tillfredsställande resultat, har besöket ej föranlett vidare uttalande
från revisorernas sida.

§ 50.

Revisorerna hava avlagt besök vid samrealskolan i Borgholm.

Skolan blev 1918 erkänd som kommunal mellanskola och inflyttade i samband
härmed i de staden tillhöriga s. k. pedagogilokalerna. Till skolans förfogande
stå här fyra klassrum, avklädningsrum samt ett rum, avsett till rektorsexpedition.

Vid flera tillfällen har framhållits behovet av tidsenliga och tillräckliga lokaler
för skolan, som från och med den 1 juli 1934 fullständigt förstatligades
till en fyrklassig samrealskola. Sålunda framställde skolans rektor i skrivelse
till lokalstyrelsen den 21 oktober 1930 krav på lokalfrågans lösning. I
anledning härav beslöt lokalstyrelsen vidtaga förberedande åtgärder för frågans
lösning och anmodade fördenskull skolöverstyrelsens arkitekt att uppgöra
preliminära ritningar till skolbyggnad. Ärendet överlämnades sedermera
till stadsfullmäktige, som den 30 november 1933 beslöto tillsätta en
kommitté för ärendets fullständiga utredning. Den 19 februari 1936 överlämnade
kommitterade till stadsfullmäktige sitt betänkande och förslag i
frågan, varvid arkitektens förslag frångicks och nytt förslag framlades. I
anledning av de erinringar rörande detta förslag, som i infordrat yttrande
gjordes av skolans lokalstyrelse och kollegium, beslöto stadsfullmäktige vid
sammanträde den 26 mars 1936 att göra vissa ändringar å de uppgjorda ritningarna
samt nya kostnadsberäkningar. Vid tidpunkten för besöket hade
stadsfullmäktige ännu icke fattat slutligt beslut i ärendet.

Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att lokalerna voro otidsenliga och
otillräckliga. Sålunda fanns ej direkt utgång från varje klassrum till den
enda, synnerligen trånga tamburen. Vidare saknades samlingssal, specialrum,
materialrum m. m. För gymnastikundervisningen disponerades folkskolans
gymnastiksal.

I samband med skolans förstatligande har staden åtagit sig att tillhandahålla
erforderliga lokaler. Även om det kan förutsättas, att den igångsatta
utredningen snarast möjligt leder till ett tillfredsställande resultat, anse sig
revisorerna dock böra starkt understryka, att nuvarande skollokaler icke
motsvara vad som skäligen bör från statens sida krävas.

— 179 —

§ 51.

Revisorerna hava avlagt besök vid kommunala mellanskolan i Skänninge. Kommunala

Skolan disponerar i en för folkskolan och kommunala mellanskolan gemensam
byggnad: fyra klassrum, ett laboratorium, ett lunchrum, ett lärarrum
samt gemensamt med folkskolan en samlingssal. Gymnastiken bedrives i
korridoren på skolhusets nedre botten.

År 1928 föreslog en kommitté en nybyggnad innehållande behövliga lokaler
för båda skolorna, men förslaget antogs ej av stadsfullmäktige. En ny
kommitté tillsattes år 1933, vars förslag gick ut på skolornas frigörande från
varandra och avgavs i september 1934. Ej heller detta antogs av stadsfullmäktige.
År 1935 tillsattes åter en kommitté, denna gång närmast för lösande
av folkskolans lokalfråga. Dess förslag har i oktober 1936 antagits av
stadsfullmäktige, på villkor att visst statsbidrag erhölles.

Den byggnad, som stadsfullmäktige sålunda beslutat uppföra, är avsedd att
förläggas i omedelbar närhet av den gamla skolbyggnaden. Folkskolan skulle
i nybyggnaden erhålla samtliga sina lokaler, även gymnastiksal. Den senare
skulle dock vara gemensam för de båda skolorna. Lokalerna i den gamla
skolbyggnaden skulle utnyttjas så att mellanskolan skulle erhålla samtliga lokaler
utom vissa, som skulle vara gemensamma för de båda skolorna. Sålunda
skulle de gemensamt använda teckningssal, slöjdsalar, skolkök, biblioteksrum
och naturkunnighetsrum.

Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att korridoren i bottenvåningen, Revisorernas
där gymnastiken bedrevs, på intet sätt kunde anses tillfredsställande främst
ur hygienisk synpunkt. Sålunda gjorde nämnda korridor även tjänst som
ingång till fem klassrum. Teckningssal, slöjdsal och särskilt rum för rektor
saknades. Lunchrummet på vinden, dit en smal trätrappa ledde, föreföll
mindre lämpligt ur brandsynpunkt.

Enligt vad revisorerna inhämtat, hade skolöverstyrelsen vid inspektioner
såväl 1924 som 1932 framhållit nödvändigheten av lokalfrågans lösande.

De nuvarande skollokalerna motsvarade icke de anspråk, som fran statens
sida måste krävas, men då revisorerna förutsätta, att det av stadsfullmäktige
fattade beslutet skall leda till ett tillfredsställande resultat, har besöket
icke föranlett vidare åtgärd från revisorernas sida.

§ 52.

I cirkulär angående understöd till enskilda mellanskolor m. fl. läroanstalter,
utfärdade senast den 9 oktober 1936, har Kungl. Maj:t förordnat, bland
annat, att rekvisition av berörda medel skall hos vederbörande myndighet
göras av skolstyrelse, föreståndare eller föreståndarinna, varvid skall genom
intyg av läroanstaltens inspektor styrkas, ej mindre att de för anslagets åtnjutande
stadgade villkor blivit fullgjorda, än även att vederbörande lärarinnor
bestritt den dem åliggande undervisningen under den tid, rekvisitionen av -

il tbetalningen
av
statsbidrag
till vissa
enskilda
läroanstalter.

Revisorernas

uttalande.

— 180 —

ser, samt att vid läroverk, för vilket särskilt understöd för anlitande av manliga
lärarkrafter rekvireras, manliga lärare under samma tid bestritt undervisning
i läroämnen över det förberedande skolstadiet under minst så många
veckotimmar, som svara mot det rekvirerade understödsbeloppet; skolande
rekvisitionen upptaga för varje lärarinna specifik uppgift å den tid, för vilken
löne- eller ålderstillägg varje gång rekvireras, samt det belopp, varmed
dessa tillägg beräknas skola utgå, samt åtföljas, då lönetillägg första gången
rekvireras till lärarinna på grund av bestämmelsen i kungörelsen den 29 oktober
1909 avdelning B 1), av bestyrkt avskrift av handling, som styrker hennes
behörighet till nämnda tillägg.

På anmärkningar framställda av riksräkenskapsverkets revision angående
felaktigheter i fråga om verkställda utbetalningar av hithörande medel med
yrkande örn ersättningsskyldighet för felaktigt utbetalade belopp å vederbörande
befattningshavare i statskontoret och hos länsstyrelse, som vore ansvariga
för utbetalningarna, hava i en del fall vederbörande bestritt, att ersättningsskyldighet
ålåge dem, och därvid åberopat ovanberörda föreskrift
örn intyg av läroanstaltens inspektor.

I utslag den 15 november 1916 (årsboken E. 236—238) har regeringsrätten
ej funnit skäl göra ändring i kammarrättens utslag, varigenom invändning
av antydda slag godkänts och den framställda anmärkningen avslagits. Från
regeringsrättens beslut anmäldes avvikande mening av ett regeringsråd, som
yttrade:

Enär det ej kan hava varit avsett, att ett intyg av förevarande beskaffenhet
och innehåll, avgivet av en person, som ej har redogöraransvar inför
kammarrätten och mot vilken sålunda enligt nu gällande bestämmelser talan
i anmärkningsväg ej kan föras, för den utbetalande myndigheten skulle i ett
fall som det nu är i fråga, där anmärkningen ej heller torde kunna riktas
mot annan, medföra befrielse från att, i enlighet med vad eljest i allmänhet
iakttages, för återfående av statsbidrag, som blivit med för högt belopp utbetalt,
vara mellanhand mellan staten och den, till vilken beloppet utbetalts,
finner jag skäligt att, med upphävande av kammarrättens utslag, såvitt därigenom
revisionens mot vederbörande förda talan förklarats icke kunna bifallas,
visa målet i denna del åter till kammarrätten för ny handläggning.

Liknande utslag med ovan omförmälda har av kammarrätten senare meddelats
den 28 maj 1936 på anmärkning angående statsunderstöd åt en elementarskola
för flickor. Detta mål är beroende på prövning av regeringsrätten.

Å andra sidan har kammarrätten i mål, där invändning av antydda slag
mot ersättningsskyldighet icke framställts, upptagit anmärkningen till saklig
prövning och gillat densamma. Se kammarrättens årsbok. Avd. I år 1934
nr 425.

Revisorerna vilja fästa uppmärksamheten på att i ovannämnda cirkulär såsom
villkor för statsunderstöds åtnjutande föreskrivits, bland annat, att läroanstalt
är skyldig att tillhandagå vederbörande myndigheter med alla de uppgifter,
som kunna varp erforderliga vid kontroll och granskning av medelsrekvisitioner
och räkenskaper.

— 181 —

Den omständigheten, att läroanstaltens inspektor intygat, att de allmänna
villkoren för erhållande av statsbidrag uppfyllts, bör sålunda ej fritaga den
utbetalande myndigheten från skyldighet att från läroanstalten införskaffa
dylika uppgifter samt från ansvaret för utbetalningens riktighet. Det synes
revisorerna önskvärt, att detta spörsmål underkastas närmare övervägande.

§ 53.

Enligt före år 1919 gällande bestämmelser utbetalades avlöningen till lä-AvOrag^å förrare
vid folk- och småskolor i regel kvartalsvis. Sålunda stadgades i kun- stsat°sbiedrrag
görelsen den 7 december 1900 angående bestämda tider för utbetalning av tm avfönande
löner till lärare vid folk- och småskolor (nr 95 sid. 1), att ordinarie folk- och smä.-

vissa icke ordinarie lärare i folk- och småskolor ägde, där ej annan överens- skofö^m.^
kommelse träffats, utfå sin i penningar utgående lön kvartalsvis inom förra
hälften av mars, juni, september och december månader. Jämlikt § 4 i
kungörelsen den 1 juni 1900 (nr 58 sid. 6) angående statsbidrag till lärare
vid folk- och småskolor skulle statsbidrag för varje år rekvireras efter maj
månads början och före december månads slut. Liknande bestämmelser
beträffande utbetalningar av avlöningar funnos i regel jämväl rörande övriga
statsunderstödda skolor.

Sedan 1918 års riksdag (jfr riksdagens skrivelse nr 394) uppdragit åt
Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen nr 260
till samma års riksdag framlagt förslag rörande löne- och pensionsreglering
för lärarpersonalen vid folk- och småskolor m. fl. undervisningsanstaltei
åvägabringa utredning angående de närmare föreskrifter, som i anledning
av riksdagens beslut kunde befinnas erforderliga, anbefallde Kungl. Majit
folkskolöverstyrelsen att inkomma med förslag till villkor och närmare bestämmelser
i ämnet. Då enligt departementschefens uttalande i nämnda proposition
under lönespörsmålsutredningen olika meningar gjort sig gällande
rörande tiden för den kontanta avlöningens utbetalande till lärarna, erhöll
skolöverstyrelsen på därom framställd begäran bemyndigande att tillkalla
tre sakkunniga för utredning, huruvida icke anordningar skulle kunna träffas
i fråga om rekvision av statsbidrag m. m., vilka skulle utan avsevärda
administrativa olägenheter möjliggöra en månatlig utbetalning av lönerna.

De av överstyrelsen tillkallade sakkunniga förordade i sitt utlåtande, att
rekvisition av statsbidrag skulle ske en gång örn året, nämligen i oktober.
Skoldistrikten skulle — för att icke intill tiden för statsbidrags utanordnande
vara i avsaknad av medel för utbetalning månadsvis av lönerna -— redan i
januari varje år i förskott erhålla viss del av statsbidraget, förslagsvis tio
tolftedelar av det belopp, som för näst föregående år tillerkänts distriktet
såsom statsbidrag. För att icke statsverket genom denna förskottsbetalning
skulle åsamkas större utgifter än om medlen utanordnades månadsvis, borde
vid den slutliga utbetalningen av statsbidraget innehållas — förutom de förskotterade
medlen — jämväl skälig ränta å dessa medel, i den mån de icke
varit för avsett ändamål använda. Om räntan beräknades efter då gällande

— 182

giroränta, ansågo de sakkunniga, att räntebeloppet skulle komma att motsvara
ungefär en och en halv procent på hela förskottsbeloppet.

I enlighet med de sakkunnigas ovannämnda förslag, som tillstyrktes av
överstyrelsen, utfärdade Kungl. Maj:t den 18 september 1918 kungörelse angående
avlöningen åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan
avlöning.

Enligt denna kungörelse utbetalades den kontanta avlöningen till ordinarie
lärare ävensom till lärare med anställning tillsvidare förskottsvis med en
tolftedel vid början av varje kalendermånad.

I § 21 mom. 1 samma kungörelse stadgades, att rekvisition av de till avlönande
av lärare utgående bidrag av statsmedel, uppgjord i enlighet med
fastställt formulär, skulle av vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse,
med vissa i mom. 2 och 3 samma paragraf angivna undantag, varje år
göras under september månad det år, för vilket bidraget söktes, samt före
nämnda månads utgång avlämnas till vederbörande folkskolinspektör.

I mom. 4 av samma paragraf föreskrevs, bland annat, att till vederbörande
skoldistrikt skulle varje år snarast möjligt efter januari månads ingång
av statskontoret eller länsstyrelse såsom förskott på årets statsbidrag
utan särskild rekvisition utbetalas tio tolftedelar av skillnaden mellan det
belopp, som statskontoret eller länsstyrelse på grund av skoldistriktets i september
månad föregående år gjorda rekvisition för samma år tillerkänt detsamma
och beloppet av de vid statsbidragets utbetalande avdragna pensionsavgifterna.
Förskottet jämte en och en halv procent därav skulle innehållas
vid statsbidragets slutliga utanordning.

Liknande bestämmelser i fråga örn rekvisition och utbetalning av statsbidrag
till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor, högre folkskolor och kommunala
mellanskolor utfärdades samma år.

I samband med budgetårets omläggning från och med den 1 juli 1923
vidtogos vissa ändringar i bestämmelserna angående förskottsutbetalningar
av statsbidrag till skoldistrikt.

I kungörelse den 8 juni 1923 (nr 301) stadgades sålunda, att förskott å
statsbidrag skulle utgå med 90 procent i stället för tio tolftedelar och utbetalas
två gånger örn året i lika poster med 45 procent varje gång. Då
förskottet skulle utbetalas halvårsvis och skoldistrikten sålunda disponera
halva förskottet under blott omkring hälften så lång tid som förut, sänktes
räntan å förskottet till en procent.

För rekvisition och utbetalning av statsbidrag åt lärare vid fortsättningsskolor
och högre folkskolor, kommunala mellanskolor samt de enligt beslut
av 1928 års riksdag inrättade kommunala flickskolorna gälla i huvudsak
samma bestämmelser.

Kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) har numera upphört att gälla,
och skall från och med den 1 juli 1936 kungörelsen den 30 juni 1936 (nr
434) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag
till sådan avlöning lända till efterrättelse. Enligt sistnämnda kungörelse

— 183

skall staten övertaga hela kostnaden för de författningsenligt utgående kontanta
minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor.

Beträffande rekvisition och utbetalning av statsbidrag till här avsedd lärarpersonal
gälla dock i huvudsak samma bestämmelser som förut.

Vid avräkning av här avsedda förskott gottgöres vederbörligt riksstatsanslag
procentavdraget.

Förutom å här omförmälda statsbidrag utgår efter i huvudsak samma
principer jämväl förskott å vissa andra avlöningsförmåner av statsmedel till
lärarpersonalen vid nu ifrågavarande läroanstalter. Sa är fallet beträffande
tillfällig löneförbättring, provisorisk avlöningsförbättring och dyrtidstillägg.
Ä dessa förskott beräknas emellertid icke någon ränta.

Av nedanstående sammanställning framgår närmare omfattningen av innehållna
procentavdrag å ifrågavarande förskotterade statsbidrag under budgetåret
1935/1936.

Anslagstitel

VIII H 11.
VIII H 12.
VIII I 14.
VIII I 31.
VIII I 34.

Bidrag till kommunala flickskolor.................

Bidrag till kommunala mellanskolor...............

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor .......

Bidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor
Understöd åt högre folkskolor.....................

Innehållna
avdragsbelopp
5,200: —
9,700: —
449,000: —
37,900: —
7,700: —

Såsom ovan framhållits fastställdes år 1918 med hänsyn till då gällande
giroränta — 3 procent — den procentsats, efter vilken avdrag å ifrågavarande
förskott skulle beräknas, till en och en halv procent. Den år 1923
företagna sänkningen i avdragsprocenten å förskottet till en procent föranleddes
uteslutande av att förskottsutbetalningarna uppdelades på två terminer.

Utan att närmare ingå på spörsmålet, huruvida numera — sedan staten
övertagit hela kostnaden för minimiavlöningen åt lärarpersonalen vid folkoch
småskolor — något procentavdrag över huvud taget bör ifrågakomma,
vilja revisorerna med hänsyn till det ändrade ränteläget ifrågasätta, örn icke
en motsvarande sänkning bör vidtagas beträffande procentsatsen å det avdrag,
som skall ske vid avräkning av förskott, varom här är fråga.

Beträffande bokföringen av ifrågavarande avdrag vill det förefalla revisorerna
mindre lämpligt att — därest avdraget skall bibehållas ett a\ -löningsanslag tillgodoföres sådana inkomster. Desamma torde i stället böra
uppdebiteras å inkomsttiteln »Diverse inkomster».

Vidare synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke de förskjutna
beloppen omedelbart borde avföras å vederbörlig anslagstitel i riksstaten
i stället för, såsom nu, å förskottstitel.

§ 54.

Med anledning av sina besök vid åtskilliga läroverk och därmed jämförliga
skolor hava revisorerna verkställt en undersökning rörande undervisningens
i hushållsgöromål ställning vid dessa läroanstalter.

Revisorernas

uttalande.

Undervisningen
i hushållsgöromål.

— 184 —

Enligt det vid Kungl. Maj:ts till 1927 års riksdag avlåtna proposition
(nr 116), angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m. fogade
utdraget av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden upptog föredragande
departementschefen, bland annat, till behandling frågan om praktiskt
arbete och gjorde därvid i kap. II om »Skolarbetets inre gestaltning»
följande uttalande:

Förslaget att åt handens arbete giva ett bestämt utrymme på realskolans

— och givetvis även på mellanskola^ — läsordning ''mäste jag från mina

redan meddelade utgångspunkter varmt förorda. Jag uppfattar detsamma
såsom varande av konstitutiv betydelse för hela den framtida skolans gestaltning.
— — ----Jag anser mig visserligen icke nu kunna taga de finitiv

ställning till den omfattning, vari undervisningen i fråga skulle förekomma
i de olika klasserna. Den saken måste självfallet bedömas i samband
med den slutliga prövningen av undervisningsplanen. Men jag kan
icke underlåta^ att uttala, att jag anser att såväl goss- och flickslöjd som
hushållsgöromål och »praktiskt arbete» böra upptagas såsom obligatoriska
ämnen i realskolan, även örn en sådan anordning skulle tvinga till att någon
inskränkning i skolans teoretiska arbete måste göras.

I sin i anledning av nämnda proposition avlåtna skrivelse (nr 262) anförde
riksdagen (sid. 49) bland annat följande:

De tankar om skolarbetets inre gestaltning, som uttalats av departementschefen
i förevarande kapitel, äro enligt riksdagens mening beaktansvärda.
Det torde ej lida något tvivel, att åtskilliga av de åtgärder, vilka framhållits
såsom önskvärda, skulle verksamt bidraga till den förbättring av skolarbetet,
som flan många hall pakallats och som torde vara oundgänglig,
därest det mal skall uppnäs, till vilket hela den nu föreslagna omorganisationen
av det högre skolväsendet syftar. I huvudsak ansluter sig alltså
riksdagen till vad departementschefen i berörda sammanhang anfört. —

— ;--— I den mån programmets genomförande medför ekonomiska

utgifter och framställningar följaktligen komma att göras hos riksdagen,
förutsätter emellertid riksdagen, att dessa måtte åtföljas av erforderliga
utredningar för frågans allsidiga och fullständiga bedömande.

Genom kungörelse den 17 mars 1933 (nr 110) fastställdes timplaner för
rikets allmänna läroverk. Timplanerna för realskolan upptogo därvid för
lealskolans näst högsta klass (4J och 31) fyra veckotimmars undervisning i
hushållsgöromål. Emellertid skulle timplanerna i vad de avsåge denna
undervisning icke följas, förrän särskild föreskrift därom framdeles lämnades.

Ämnet hushållsgöromål är således icke obligatoriskt vid de allmänna läroverken.
Frivillig undervisning i detta ämne meddelas emellertid för närvarande
vid dels samrealskolorna i Anderslöv, Arvika, Bollnäs, Eslöv, Filipstad,
Hörby, Oskarshamn, Piteå, Strömstad, Sunne, Säffle, Tidaholm
och Tranås, dels ock vid de högre allmänna läroverken i Bromma, Eskilstuna,
Göteborg (för flickor), Halmstad, Hälsingborg (för flickor), Kalmar.
Lidingö, Malmö (för flickor), Visby, Vänersborg och Örebro.

I den av riksdagen för budgetåret 1936/1937 godkända avlöningsstaten för

185 —

de allmänna läroverken har till arvoden åt lärarinnor i hushållsgöromål
upptagits ett belopp av 12,800 kronor.

Enligt kungörelsen den 26 april 1935 (nr 149) utgör arvodet till lärarinna
i hushållsgöromål vid nämnda läroanstalter 80 kronor för veckotimme.

I stadgan den 19 november 1918 för kommunala mellanskolor stadgades
i § 12 att, där förhållandena det medgåve, finge åt kvinnliga lärjungar, som
sådant åstundade, meddelas undervisning i hushållsgöromål. I § 11 av
Kungl. Maj:ts stadga den 2 juni 1933 (nr 345) för kommunala mellanskolor
har däremot hushållsgöromål upptagits bland de obligatoriska övningsämnena
och skall därvid tillämpas den undervisningsplan, som av Kungl.
Majit fastställts för (fyraårig) realskola. Enligt övergångsbestämmelserna
till sistnämnda stadga skall emellertid vad i § 11 stadgas angående hushållsgöromål
icke äga tillämpning, förrän särskild föreskrift därom framdeles
lämnats, och skall intill dess i tillämpliga delar gälla vad som dittills varit
stadgat i fråga om undervisning i hushållsgöromål (ovannämnda § 12). Vid
de kommunala mellanskolorna, till antalet 48, förekom läsåret 1935/1936
undervisning i nämnda ämne vid 14 läroanstalter.

Vid de kommunala flickskolorna (21 st.) är ifrågavarande undervisning
obligatorisk.

Vid statens normalskola för flickor och läsåret 1935/1936 vid 57 statsunderstödda
privatläroverk meddelades likaledes undervisning i hushållsgöromål.

I detta sammanhang må nämnas, att skolköksundervisning för närvarande
är anordnad vid folkskolor i c:a 120 skoldistrikt och vid fortsättningsskolor
i c:a 1,220 skoldistrikt, varjämte finnas ett sextiotal s. k. »vandrande»
skolkök.

Av den redogörelse, som här ovan lämnats, framgår, att gällande bestämmelser
angående timplaner för rikets allmänna läroverk — kungörelsen
den 17 mars 1933 (S. F. nr 110) — såväl i den fyraåriga som den femåriga
realskolan upptager fyra veckotimmars undervisning i hushållsgöromål,
varvid dock samtidigt föreskrivits, att för nämnda ämne den på detta
sätt fastställda timplanen icke skall följas, förrän särskild föreskrift därom
framdeles lämnats. Någon sådan föreskrift har emellertid ej utfärdats.

Revisorerna hava med hänsyn härtill vid sina besök och på annat sätt
undersökt i vilken utsträckning sådan undervisning på frivillighetens väg
åstadkommits. Genom denna undersökning har konstaterats — vilket för
övrigt framgår av ovanstående sammanställning — att undervisning i
nämnda ämne införts vid ett förhållandevis ringa antal undervisningsanstalter
av detta slag, under det att vid flickläroverk, folk- och 1''ortsättningsskolor
m. fl. läroanstalter i städer sådan undervisning tämligen allmänt
äger rum på grund av gällande bestämmelser.

Revisorerna hava ansett sig böra meddela riksdagen de iakttagelser, som av
dem gjorts i nu nämnda hänseende.

Revisorernas

uttalande.

— 186 —

Mejeribyggnaden

i Alnarp.

NIONDE HUVUDTITELN.

Jordbruksdepartementet.

§ 55.

Revisorerna hava vid besök å Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,
bland annat, besett det under byggnad varande drifts-, skol-, provnings-
och försöksmejeriet därstädes.

Den av 1931 års riksdag beslutade omorganisationen av Alnarpsinstitutet
har vid olika tillfällen påkallat medelsanvisningar för byggnadsarbeten
m. m. vid institutet. Riksdagen har sålunda för nedanstående ändamål an -

visat följande belopp.

Budgetår AnvisaJ bel°PP
Kr.

För vattenlednings anläggning........................ 1931/1932 50,000

» byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende
institutet .............................. 1932/1933 300,000

> byggnadsarbeten vid institutet .................. 1933/1934 200,000

> byggnadsarbeten vid institutet .................. 1934/1935 400,000

» byggnadsarbeten vid mejeriavdelningen av institutet
samt inredning, utrustning och inventarier.. 1935/1936 280,000

Summa kronor 1,230,000 I

I dessa anvisningar ingå även medelsanvisningar till ovannämnda drifts-,
skol-, provnings- och försöksmejeri till ett belopp av 615,000 kronor.

Redan 1931 års riksdag godkände en byggnadsplan för mejeriavdelningen,
men denna blev icke utförd. Styrelsen för institutet framlade nämligen
den 13 februari 1933 ett förslag till ändring av nämnda byggnadsplan,
vari man frångick det ursprungliga förslaget att ombygga det gamla mejeriet
och i stället förordade uppförandet av två nya mejeribyggnader, den ena
avsedd till drifts- och undervisningsmejeri ävensom provningsmejeri och den
andra avsedd till försöksmejeri. 1933 års riksdag beslöt med anledning
härav dock endast ombyggnad av det kemiska laboratoriet och uppförande
av ett försöksmejeri. Även med dessa byggnadsåtgärder fick dock efter
framställning av institutsstyrelsen tillsvidare anstå.

Enligt bemyndigande av Kungl. Majit den 28 augusti 1933 anmodades
ledamoten av riksdagens första kammare godsägaren B. von Stockenström

187 —

att verkställa utredning och avgiva förslag angående de Alnarpsinstitutets
mejeriavdelning berörande byggnadsfrågorna.

Den tillkallade utredningsmannen avlämnade den 30 januari 1934 betänkande
med förslag i ärendet.

Han anslöt sig till styrelsens för institutet vid framläggandet av 1933 års
förslag gjorda uttalande, att nya mejerilokaler borde uppföras. Med avseende
å anordnandet av de nya mejerilokalerna fann han emellertid, att det
borde övervägas, om ej sammanförande kunde ske av driftsmejeriet och försöksmejeriet
i en byggnad. Förslag till sådan nybyggnad utarbetades efter
anmodan av utredningsmannen utav ingenjören B. Stenby i Halmstad.

Kostnaderna för byggnaden beräknades av Stenby till 615,000 kronor. I
denna summa ingick ett av Södra Sveriges ångpanneförening i Malmö för
anläggning av viss teknisk utrustning beräknat belopp av 146,000 kronor.
Kostnaderna för de i institutsstyrelsens förslag av 1933 upptagna två byggnaderna
för dels driftsmejeri, dels ock försöksmejeri hade visserligen beräknats
lägre, men vid uppgörandet av Stenbys förslag hade beräknats
solidare och hållbarare material. Den härigenom uppkomna merkostnaden
uppginge enligt en av Stenby verkställd utredning till nära 67,000 kronor.
Fråndroges denna merkostnad från den av Stenby beräknade totalkostnaden,
erhölles ett belopp, som nära anslöte sig till det av institutsstyrelsen
beräknade kostnadsbeloppet.

Utredningsmannen kom vid prövning av de olika föreliggande förslagen
till den uppfattningen, att företräde borde givas åt det av Stenby uppgjorda.

Utredningsmannens förslag blev i proposition nr 175 förelagt 1934 års riksdag
till godkännande, varvid vederbörande departementschefen bland annat
anförde:

Den av utredningsmannen framlagda och i de avgivna utlåtandena i allt
väsentligt tillstyrkta byggnadsplanen för mejeriavdelningen vid Alnarpsinstitutet
torde på ett fördelaktigt sätt lösa förevarande byggnadsfrågor. Kostnaderna
äro visserligen högre än de tidigare beräknade, men detta beror huvudsakligen
på att nya mejerilokaler, varmed man icke från början räknat,
funnits nödvändiga. Till kostnadsökningen har även medverkat att solidare
material avses att användas, vilket torde medföra minskade underhållskostnader.

Vidare framhöll departementschefen, att kostnaderna för genomförandet
av utredningsmannens byggnadsförslag hade av byggnadsstyrelsen beräknats
till 810,537 kronor, varav 615,000 kronor belöpte sig på den nya mejeribyggnaden.

Riksdagen ansåg sig med hänsyn till resultatet av den i statsrådsprotokollet
återgivna ytterligare utredningen i ärendet böra godkänna Kungl. Maj:ts
framställning.

I kungl, brev den 11 maj 1934 uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att efter samråd
med styrelsen för lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp
låta — i huvudsaklig anslutning till den byggnadsplan för mejeriavdelningen
vid institutet, som i betänkande den 30 januari 1934 framlagts av den till -

— 188 —

kallade utredningsmannen, och med iakttagande av, dels att jämkningar däri
vidtogos i anslutning till vad som framfördes i remissutlåtandena över betänkandet
eller eljest prövades ändamålsenliga, dels ock att byggnadsprogrammets
genomförande icke droge större kostnader, än varmed i förberörda
proposition räknats — utarbeta detaljritningar och övriga entreprenadhandlingar,
beträffande i planen upptagna nybyggnaden för drifts-, skol-, provnings-
och försöksmejeri, nybyggnaden av bostadshus för mejeripersonalen
och ombyggnaden av veterinärbyggnaden samt i sinom tid beträffande ombyggnaden
av gamla mejeriet och ombyggnaden av kemiska laboratoriet.

Vidare anbefalldes byggnadsstyrelsen att, efter utarbetande av förenämnda
ritningar och entreprenadhandlingar, infordra och underställa Kungl. Majit
anbud för uppförande av de i planen ingående byggnadsarbetena.

I anledning härav överlämnade byggnadsstyrelsen den 14 juni 1934 för
prövning och fastställelse till Kungl. Majit av ingenjören Stenby upprättade
definitiva ritningar till en byggnad för drifts-, skol-, provnings- och försöksmejeri
vid Alnarpsinstitutet med förmälan tillika, att ritningarna enligt utdrag
av protokoll vid institutsstyrelsens sammanträde den 12 juni 1934 till
alla delar godkänts av institutets styrelse.

I brev den 24 augusti 1934 uppdrog Kungl. Majit åt byggnadsstyrelsen att
i samråd med styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
och i enlighet med ovanberörda ritningar låta uppföra nämnda byggnad för
drifts-, skol-, provnings- och försöksmejeri vid Alnarp för en kostnad ej överstigande
615,000 kronor. Byggnadsstyrelsen infordrade sedermera anbud å
byggnaderna.

Enligt av revisorerna från byggnadsstyrelsen inhämtad upplysning beslöt
styrelsen den 14 januari 1935 att från avgivarna av de fyra lägsta anbuden
infordra anbud å vissa förenklingar.

Då emellertid kostnaderna trots dessa förenklingar med 96,000 kronor överskredo
anvisade medel, beslöt styrelsen upprätta nya beskrivningar med förenklingar
av material och arbete. Samma anbudsgivare, som förut tävlat om
bygget, inbjödos att inkomma med nya anbud och den 8 augusti 1935 antog
styrelsen slutligen byggnadsentreprenör.

Den tekniska utrustningen i Stenbys förslag (utredningen verkställd av
Södra Sveriges ångpanneförening) hade upptagits till 146,000 kronor. Då anbud
skulle infordras å en del av denna utrustning, beräknad till 88,600 kronor,
uppgingo — enligt vad revisorerna inhämtat från byggnadsstyrelsen —
anbuden på dessa arbeten till 150,630 kronor. De verkliga kostnaderna härför
blevo sedermera efter omarbetning 117,318 kronor.

Oförutsedda kostnader, arvoden, administration och diverse kostnader hade
i nämnda förslag upptagits till 35,696 kronor. Av en till Kungl. Majit av
styrelsen för institutet den 25 november 1935 gjord framställning framgår,
att styrelsen haft vissa kostnader för utredningen angående byggnaderna för
mejeriavdelningen, avseende tiden före år 1933, belöpande sig till 11,109 kronor
52 öre och vilka i institutets räkenskaper år efter år balanserats i avsikt
att en gång kunna täckas med de anvisade byggnadsanslagen. Med ledning

189 —

härav hade styrelsen gjort framställning hos byggnadsstyrelsen om ersättning
för nämnda utgifter. Byggnadsstyrelsen hade då meddelat, att de beviljade
anslagen till byggnader vid mejeriavdelningen ej räckte till att bestrida omförmälda
utredningskostnader. Förenklingar och inskränkningar måste i så
fall, för att hålla kostnaden inom anslagsramen, företagas av sådan art, att
mejeribyggnadens och utrustningens ändamålsenlighet i hög grad försämrades.
Styrelsen för institutet anhöll därför i ovannämnda skrivelse att av
institutets överskottsmedel få bestrida nämnda kostnader, vilket också genom
ett kungl, brev av den 7 februari 1936 beviljades.

Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att den förenkling och inknappning,
vilken vidtagits för att hålla byggnadskostnaden inom anslagets ram, i
åtskilliga avseenden medfört ett utförande, som betydligt avvek från det 1934
års riksdag förelagda förslaget och, enligt revisorernas uppfattning, givit anledning
till vissa anmärkningar.

Byggnadens fasad hade icke det tilltalande utseende, som man i vanliga fall
brukar fordra, och det torde kunna ifrågasättas, om icke fasadytans hållbarhet
blivit mindre genom att ett förenklat förfaringssätt använts vid teglets
fogning. Taket skulle enligt det ursprungliga förslaget hava belagts med
tegel, men då denna beläggning med hänsyn till takets ringa lutning ansågs
mindre lämplig, hade densamma utbytts mot beläggning med eternitplattor.
Takets lutning var sådan att trots utbytet av takbeläggningen risk torde förefinnas
för inträngande av regn vid hård vind, varigenom takets hållbarhet
kan komma att äventyras. Själva takstolskonstruktionen föreföll svag. Kolintaget
verkade mindre lämpligt anordnat, och olägenheter torde uppkomma
vid såväl intagningen av kolen som deras transporterande till pannrummet.
I maskinrummet hade ångledningar och ångfördelningscentraler placerats
framför fönstren, varigenom ljustillförseln i viss mån hindrats och renhållningen
av fönstren försvårats. Även beträffande vissa rörledningar i övrigt
syntes skäl föreligga för anmärkning mot sättet för deras framdragande.
Genom vissa byggnadstekniska anordningar (anbringande av spiraltrappa i
mejerisalen) hade transmissionerna onödigt måst förlängas.

De ganska dryga kostnaderna i det för riksdagen framlagda förslaget motiverades,
bland annat, med den mera gedigna materiel, som skulle komma
till användning, varigenom större hållbarhet skulle ernås. Vid uppförandet
och inredandet av ifrågavarande mejeribyggnad hade emellertid vidtagits
sådana förenklingar och besparingar, att de ursprungliga kraven på hållbarhet
i åtskilliga avseenden hava måst eftersättas. Anledningen härtill torde
vara, att tillräckligt omsorgsfulla kostnadsberäkningar icke varit möjliga att
erhålla, innan ärendet förelädes riksdagen.

Såsom exempel må anföras kostnadsberäkningarna av den tekniska utrustningen,
som upptagits till 88,600 kronor, men som vid infordrande av
anbud uppgingo till 150,630 kronor. Byggandet av erforderlig hiss för osttransport
—- vilket ansågs nödvändigt — har dock måst bekostas av institutets
överskottsmedel med 13,000 kronor. Vidare är att märka, att lill oförut -

Revisorernas

uttalande.

190

sedda kostnader, arvoden, administration och diverse kostnader beräknats
35,630 kronor, men, då styrelsen för institutet — såsom här omnämnts —•
haft vissa kostnader för utredningar angående mejeriet före år 1933, belöpande
å cirka 11,000 kronor, och vilka kostnader av styrelsen balanserats för
att bestridas av blivande byggnadsanslag, dessa icke kunde inrymmas i
nämnda kostnadssumma å 615,000 kronor, utan måst efter medgivande av
Kungl. Majit bestridas av institutets överskottsmedel.

Revisorerna hava ej beträffande mejeribyggnaden kunnat erhålla någon
sammanställning över kostnaderna, som grunda sig på de ursprungligen infordrade
anbuden. Av en sammanställning uppgjord i byggnadsstyrelsen
den 2 mars 1935 framgår emellertid att, även sedan förenklingsanbud infordrats
å diverse materiel, kostnaden för byggnaden med 96,000 kronor översteg
den anslagna summan.

Revisorerna hava ansett sig böra för riksdagen omförmäla dessa iakttagelser.

§ 56.

I kungörelsen den 28 september 1928 (nr 355) angående omhändertagande
för kronans räkning av dödade eller fångade djur samt falhult av vissa djurhuvndtiteins
slag stadgas, att björn och lo, som dödats eller fångats, samt fallvilt av dylikt
extrautgifter. d''ur ävensom älS> hiort och rådjur, sorn, under tid då jakt efter sådant villebråd
är förbjuden, anträffats såsom fallvilt eller så illa sårat eller eljest skadat,
att det befunnits nödigt att döda detsamma, skola, där ej vad angår
björn och lo annorledes av Kungl. Majit förordnats, för kronans räkning omhändertagas
genom den polismyndighets eller jägmästares försorg, som har
att mottaga sådan anmälan angående djuret, varom förmäles i 12 § i stadgan
om jakt och fridlysning av vissa djurslag (jaktstadgan).

Influtna medel för försäljning av djur, som i kungörelsen avses, skola redovisas
till länsstyrelsen, överskjuta genom försäljningen influtna medel
kostnaderna för anmälan, djurets omhändertagande och försäljningen, skall
överskottet tillföras nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter. I den
mån sådana kostnader icke täckas av medel, som inflyta genom försäljningen,
skola erforderliga medel på framställning av den polismyndighet eller
jägmästare, genom vilkens försorg djuret omhändertagits, av länsstyrelsen
utbetalas till polismyndigheten eller jägmästaren från ovannämnda riksstatsanslag.

Under budgetåret 1935/1936 hava i länsstyrelsernas räkenskaper å nionde
huvudtitelns anslag till extra utgifter uppdebiterats 8,416 kronor 21 öre såsom
influtna medel vid försäljning av falhult samt å samma anslag avförts 1,123
kronor 13 öre såsom utgifter för tillvaratagande m. m. av fallvilt. I ett län
hava här avsedda medel uppdebiterats å inkomsttiteln »Diverse inkomster».

Vidare må erinras därom, att influtna försäljningsmedel för djur, som på
grund av att detsamma dödats under förbjuden tid, blivit av polismyndighet
beslagtaget, skola redovisas såsom inkomster å inkomsttiteln »Diverse Lo -

vissa uppbördsmedel

å nionde

— 191 —

komster: övriga diverse medel». Polismyndighetens kostnader i anledning
av här avsett beslag — såsom exempelvis resor — avföras antingen å femte
huvudtitelns anslag »Fögderiförvaltningarna: omkostnader» eller å samma
huvudtitels anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet.

Bortsett från den omständigheten att svårighet ofta måste möta att avgöra
huruvida här avsedda försäljningsmedel böra tillgodoföras nionde huvudtitelns
anslag till extra utgifter eller inkomsttiteln »Diverse inkomster», vill
det förefalla revisorerna mindre lämpligt att å ett riksstatsanslag av den natur,
som huvudtitlarnas reservationsanslag till extra utgifter hava, redovisa
årligen återkommande uppbördsmedel, något som i verkligheten innebär en
höjning av det av riksdagen till Kungl. Maj :ts disposition anvisade bestämda
anslaget. Med hänsyn härtill vilja revisorerna ifrågasätta, att nu angivna
försäljningsmedel uppdebiteras å inkomsttiteln »Diverse inkomster: övriga
diverse medel», från vilken inkomsttitel jämväl torde böra bestridas kostnaderna
för omhändertagande m. m. av fallvilt, i den mån dessa kostnader
överstiga influtna försäljningsmedel.

Revisorernas

uttalande.

— 192 —

TIONDE HUVUDTITELN.

Handelsdepartementet.

§ 57.

a^kcft^d6 §rans^n^n8 av kommerskollegii räkenskaper för budgetåret 1935/1936

för vissa hava revisorerna uppmärksammat, att av medel, anvisade utom avlöningsutrednings-
och omkostnadsanslagen, bestritts kostnader för fullgörande av vissa köllekommers-
§mm åliggande arbetsuppgifter.

kollegium. Sålunda har för sagda budgetår ersättning utgivits till vissa befattningshavare
för fullgörande av de särskilda arbetsuppgifter, som åligga ämbetsverket
i anledning av kungörelsen den 2 november 1934 angående vissa uppgifter
om import och lager av stenkol m. m. med 1,800 kronor. Medel härför
hava disponerats enligt kungl, brev den 9 augusti 1935, däri Kungl. Majit
anbefallt statskontoret att av det under tionde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
till extra utgifter ställa högst 1,800 kronor till kommerskollegii
förfogande för fullgörande av nämnda arbetsuppgifter.

Vidare har för sagda budgetår utbetalats ersättning för verkställande av
viss statistisk-ekonomisk utredning beträffande den. svenska kaffehanteringen
med tillhopa 3,016 kronor 95 öre. Utredningen påbörjades under
budgetåret 1934/1935 och avslutades under budgetåret 1935/1936, och medel
för densamma hava av Kungl. Majit ställts till kollegii disposition. Genom
beslut den 30 november 1934 uppdrog Kungl. Majit åt kommerskollegium att
i samråd med särskilt tillkallade sakkunniga för utredning beträffande genomförande
av ett statligt kaffemonopol verkställa för fullgörande av de
sakkunnigas uppdrag erforderlig statistisk-ekonomisk utredning beträffande
den svenska kaffehanteringen. Sedan därefter kommerskollegium gjort framställning
örn anvisande av medel till bestridande av ämbetsverkets kostnader
i anledning av berörda utredning, har Kungl. Majit genom beslut den 30
mars 1935 anbefallt statskontoret att till kommerskollegium av sjunde huvudtitelns
reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga
på rekvisition i mån av behov utbetala högst 5,500 kronor för berörda
ändamål.

Slutligen har under budgetåret för statistisk bearbetning av lotsdagböcker
utbetalats tillhopa 2,300 kronor, därav för avlöningar 2,174 kronor 62 öre
samt för vissa expenser och för ordnande av arkiv 125 kronor 38 öre. Utbetalningarna
hava ägt rum med stöd av kungl, brev den 4 oktober 1935,

— 193

ilan Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att för 1935 års lotsverkssakkunnigas
räkning verkställa ovannämnda statistiska bearbetning och anbefallt
statskontoret att för bestridande av därav föranledda utgifter för förstärkning
av kollega arbetskrafter samt för tryckning av kartoliner m. m.
utbetala till kommerskollegium högst 2,300 kronor av tionde huvudtitelns
anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

De ovan meddelade uppgifterna giva vid handen, att för utförande av
nämnda utredningsarbeten kommerskollegii på riksstaten upptagna anslag
förstärkts med anlitande av anslagen till extra utgifter under tionde huvudtiteln
samt sjunde och tionde huvudtitlarnas kommittéanslag. Uppmärksammas
må, att de utredningar, som det här gäller, tillhöra den kategori av ärenden,
vilka det enligt den för kommerskollegium gällande instruktionen åligger
ämbetsverket att handlägga. Med hänsyn härtill hava revisorerna, som
visserligen äro av den uppfattningen, att i vissa fall praktiska skäl kunna
anföras för att förstärka ett ämbetsverks arbetskrafter för utförande av vissa
särskilda uppdrag även om uppdragen falla inom ämbetsverkets arbetsområde,
velat fästa uppmärksamheten på, att, därest denna utväg mera allmänt
skulle utnyttjas, detta kan leda till en icke önskvärd sammanblandning
av olika anslagsmedel, något som med hänsyn till medelsanvisningarna under
å verkets å riksstaten upptagna anslag icke kan vara lämpligt.

§ 58.

Revisorerna hava avlagt besök vid sjömanshusen i Norrköping, Söderköping,
Linköping, Jönköping, Kalmar, Oskarshamn och Västervik.

Sjömanshusens viktigaste inkomster utgöras av den s. k. tonavgiften, som
utgår för från svensk hamn till utrikes ort avgående fartyg, den å sjöfolks
intjänta hyra utgående s. k. hyresavgiften, räntor å sjömanshusens fondmedel
samt statsbidrag. Tonavgifterna utgjorde år 1935 562,868 kronor,
hyresavgifterna 343,649 kronor samt statsbidraget 146,000 kronor. Sjömanshusens
fondmedel uppgingo till omkring 10,500,000 kronor. För förvaltningskostnaderna
bestredos under samma år utgifter med omkring 500,000
kronor, i understöd utbetalades 719,740 kronor 73 öre, varjämte fonderingen
till betryggande av framtida understödsutdelning uppgick till 233,613 kronor
68 öre.

Sjömanshusinstitutionen leder sitt ursprung från år 1748, då såsom ett led
i vissa strävanden att genom särskilda åtgärder bringa ordning och skick
inom sjöfarten och för sjöfartens befrämjande överhuvud ingick inrättandet
av ett sjömanshus i Stockholm, »varest de av coopvaerdiesjöfolk, som
antingen under och uti tjänst på svenska coopvaerdieskepp lidit någon skada
till hälsa och lemmar eller ock uti förbemälte tjänst tillbragt deras år och
för ålder samt bräcklighets skull icke vidare tjänst kunde göra, mätte på
deras återstående levnadstid njuta ett visst årligt underhåll». Till upprättandet
och underhållandet av detta sjömanshus skulle enligt utfärdade furets—3fl,
s.770. Rcv.-berättehc ang. statsverket för år 1!)36. I.

Revisorernas

uttalande.

Statens
bidrag till
sjömanshusen.

— 194 —

skrifter vissa avgifter erläggas av skeppare, besättning och redare vid fartygs
återkomst från utrikes ort. Med vissa förändringar motsvaras dessa
avgifter av sjömanshusens nu förnämsta inkomstkällor, hyresavgifterna och
tonavgifterna.

Särskilt genom ombudsmannen vid sjömanshuset hade dessa uppgifter
jämväl i andra avseenden dels av mera offentligrättslig natur, dels avseende
att i likhet med understödsverksamheten åtminstone i första hand tjäna sjöfolkets
speciella yrkesintressen.

Av såväl motiven till reglementet som ock reglementets egna bestämmelser,
i vad de avse sjömanshuset, torde framgå, att den främsta av sjömanshusets
uppgifter var understödsverksamheten. Att detta var förhållandet
framgår ock av den omständigheten, att det mycket snart efter inrättandet
av Stockholms sjömanshus uppstående kravet på sjömanshus jämväl i Göteborg
tydligen väsentligt grundat sig på intresset för understödsverksamhetens
rättvisa handhavande. Redan genom en kungl, förklaring den 4 augusti
1752 tillätos nämnda stad och övriga stapelstäder, vilka åstundade »själva få
inrätta sin egen sjömanshusdirektion», att enligt förberörda reglemente disponera
i respektive städer inflytande sjömanshusavgifter. På grund härav tillkommo
nu sjömanshus i flertalet stapelstäder.

En naturlig följd av att sjömanshus sålunda kommo till stånd i flertalet
större sjöfartsstäder blev att det allmänna, huvudsakligen staten, efter hand
i alltjämt större utsträckning anlitade institutionen för uppgifter av offentligrättslig
karaktär, bland annat, för värnpliktsredovisningen och vad därmed
ägde samband.

Redan år 1871 gjordes utan resultat framställning örn statsunderstöd til)
sjömanshusen med hänsyn till dessas statliga bestyr, och år 1888 fastslog
arbetarförsäkringskommittén 40 procent såsom utgörande de statliga göromålens
andel i sjömanshusens arbetsbörda. Statsbidrag till sjömanshusens
förvaltningskostnader började emellertid att utgå först med år 1900 och utgick
nämnda och närmast följande år allenast med 30,000 kronor eller, beträffande
år 1900, med endast ungefär 18.4 procent av samtliga förvaltningskostnader.
Från och med år 1912 höjdes statsbidraget till 40,000 kronor.

Disproportionen mellan å ena sidan detta bidrag och å andra sidan omfattningen
av sjömanshusens statliga bestyr och förvaltningskostnader föranledde
1915 års riksdag att i anledning av en i ämnet väckt motion hemställa
om viss utredning, innefattande även sjömanshusens organisation. Riksdagen
anförde därvid, att en undersökning borde företagas rörande sjömanshusens
befattning med de värnpliktiga, varvid särskilt borde undersökas, huruvida
en viss omläggning av de värnpliktigas redovisning läte sig genomföras.
Vidare borde beräknas, till vilket belopp sjömanshusens förvaltningskostnader
för övrigt statsändamål kunde anses belöpa sig. I samband härmed
borde övervägas i vad mån ett särskiljande av sjömanshusens understödjande
och förvaltande myndighet borde äga rum. När en dylik undersökning
blivit verkställd, borde, enligt riksdagens förmenande, staten omedelbart
till sjömanshusen erlägga det årliga belopp, som kunde befinnas ut -

— 195 —

göra skälig ersättning för sjömanshusens arbete för statens räkning. Skulle
för värnpliktsärendenas behandling en centralisering visa sig lämplig,
borde givetvis även undersökas, om så kunde vara förhållandet jämväl för
handhavandet av andra uppgifter, som sjömanshusen hade att fylla. På
vilken väg en utjämning av understödsverksamheten skulle kunna ernås syntes
riksdagen svårligen låta sig bedömas utan en undersökning av de olika
faktorer, till vilka därvid borde tagas hänsyn. En dylik undersökning borde
därför enligt riksdagens åsikt komma till stånd.

I anledning av ett av motionärerna framfört förslag att på sjömanshusens
understödsverksamhet uppbygga en effektiv sjömanspensionering har riksdagen,
under framhållande av sin önskan, att frågan om sjömanspensioneringen
måtte snarast upptagas till förnyad behandling — med tanke på den
tid, som denna frågas lösning kunde befaras ytterligare taga — såsom sin
mening uttalat, att förverkligandet av de önskemål, som av riksdagen framhållits,
nämligen ökat statsbidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader
samt utjämning och förbättring av sjömanshusens understödsverksamhet,
icke finge fördröjas av en utredning av pensionsfrågan och densammas slutliga
lösning.

Nu angivna utredning, igångsatt i början av år 1917, resulterade i ett av
»1917 års sjömanshuskommitterade» den 18 november 1919 avgivet betänkande.

1 detta betänkande enades kommitterade om att fastslå statens andel i sjömanshusens
förvaltningsuppgifter till 75 procent. Kommitterade ansågo, att
en utjämning och förbättring av sjömanshusens understödsverksamhet i
varje fall icke kunde komma till stånd utan att statsverket iklädde sig väsentligt
större ansvar för sjömanshusens förvaltningskostnader.

Beträffande själva organisationen, förelåg meningsskiljaktighet inom kommitterade.
Majoriteten föreslog indragning av allenast 16 sjömanshus och
en årlig omkostnadsstat för kvarvarande 31 sjömanshus uppgående till, dyrtidstillägg
oräknade, 448,000 kronor, vartill enligt majoritetens förslag staten
skulle bidraga med 75 procent eller sålunda med 336,000 kronor jämte
75 procent av vederbörliga dyrtidstillägg till personalen. En reservant inom
kommitterade föreslog indragning av samtliga sjömanshus utom 12 samt inrättande
vid sidan härav av ett antal s. k. mönstringskontor. Den årliga omkostnadsstaten
för denna organisation skulle enligt reservantens förslag uppgå
till, dyrtidstillägg oräknade, 216,600 kronor, som enligt samma förslag
skulle av statsverket helt bestridas.

Utgående från de sålunda föreliggande förslagen, vidare från riksdagens
uttalande, att staten borde »omedelbart till sjömanshusen erlägga det årliga
belopp, som kunde befinnas utgöra skälig ersättning för sjömanshusens arbete
för statens räkning» och att »förverkligandet av de önskemål, som av
riksdagen här ovan framhållits, nämligen ökat statsbidrag till sjömanshusens
understödsverksamhet, icke finge fördröjas av en utredning av pensionsfrågan
och densammas slutliga lösning», samt slutligen från att staten icke
kunde eller borde i detta sammanhang taga ståndpunkt till vare sig själva

— 196 —

organisationsfrågan såsom sådan eller frågan om det procenttal, enligt vilket
staten borde bidraga till sjömanshusens förvaltningskostnader, gjorde kommerskollegium
den 9 december 1919 framställning om statsanslagets provisoriska
fastställande till 75 procent av den minsta omkostnadsstaten, 216,600
kronor, eller sålunda i avrundat tal till 162,000 kronor.

I statsverkspropositionen till 1920 års riksdag förklarade sig föredragande
departementschefen av vad i ärendet förekommit hava blivit övertygad därom,
att statsverkets kostnader icke kunde ställa sig lägre än vad kollegium
beräknat, och att han ansåge sig pliktig förebygga, att anslagets höjande
bleve undanskjutet. I enlighet med framställt förslag beviljade ock riksdagen
för år 1921 för här ifrågavarande ändamål ett anslag å 162,000 kronor,
vilket sedermera årligen till och med budgetåret 1932/1933 utgått med
enahanda belopp. Det förtjänar här nämnas, att departementschefen i propositionen
till 1921 års riksdag anförde, att det, hur än sjömanshusens organisationsfråga
slutligt komme att lösas, i varje fall vore uppenbart, att
någon minskning i anslagsbeloppet, sådant detsamma för år 1921 bestämts,
icke kunde vidtagas utan allvarligt men för den verksamhet, som av sjömanshusen
utövades.

Efter förslag av den s. k. granskningsnämnden nedsattes emellertid anslaget
av 1933 års riksdag med omkring 10 procent eller 16,000 kronor till

146,000 kronor, med vilket belopp anslaget sedermera utgått. I samband
med sitt beslut örn nedsättningen uttalade riksdagen, bland annat, att, därest
effektiva åtgärder vidtoges för nedbringande av sjömanshusens förvaltningskostnader,
en — åtminstone tillfällig -— reducering av förevarande anslag
med hänsyn till det statsfinansiella läget borde kunna vidtagas. Därjämte
framhöll riksdagen önskvärdheten av, att ny utredning snarast verkställdes
angående storleken av den andel i sjömanshusens förvaltningskostnader, som
skäligen borde påvila staten. Sedan Kungl. Maj:t den 30 juni 1933 anbefallt
kommerskollegium att verkställa ny utredning i ifrågavarande hänseende,
avlämnade kollegium senare samma år den sålunda begärda utredningen.

Nämnda utredning utmynnade i det uttalandet, att anledning icke förelåge
att frångå den uppskattning rörande storleken av statens andel i sjömanshusens
arbetsuppgifter, som tidigare kommit till stånd.

Frågan örn sjömanshusinstitutionens omorganisation har under de sista
tio åren varit föremål för utredning i olika sammanhang och därvid varit
sammankopplad med frågan om sjömanspensioneringens ordnande. Genom
beslut den 15 juni 1934 uppdrog emellertid Kungl. Maj:t åt kommerskollegium
att med biträde av sakkunniga verkställa förnyad utredning i fråga
örn sjömanshusens organisation med utgångspunkt från, att särskilda bestämmelser
rörande pensionering av sjöfolket icke ifrågasattes. Enligt departementschefens
därvid gjorda uttalande borde vid denna omprövning övervägas
om och i vilken utsträckning sjömanshusinstitutionen borde bibehållas
eller till sin allmänna natur förändras, i samband varmed även frågorna
örn sjöfolkets inskrivning, mönstringsväsendet och värnpliktsredovisningen,

— 197 —

understödsväsendet samt sjömanshuspersonalens stat och pensionering borde
undersökas och övervägas.

I samband med revisorernas besök å nämnda sjömanshus framhölls vid
särskilda tillfällen, att de från sjömanshusen utgående understöden icke syntes
svara mot de för dessa understöd inbetalda avgifterna. Till grund för
denna uppfattning syntes ligga, att minskningen av statsbidraget till sjömanshusens
förvaltningskostnader i själva verket innebure, att kostnaderna för
vissa offentliga förvaltningsuppgifter, vilka ålagts sjömanshusen i högre grad
än från början varit avsett, överfördes på sjöfolkets och redarnas avgiftei
eller inkomsterna av de fonder, som bildats väsentligen pa dessa.

Såsom förut nämnts pågår för närvarande inom kommerskollegium utred- Revisorernas
ning rörande sjömanshusorganisationen. Då av revisorerna antydda frågor
lära komma under omprövning i samband därmed, hava revisorerna, som
finna det önskvärt att frågan om sjömanshusinstitutionens definitiva organisation
snarast möjligt avgöres, härigenom endast velat fästa riksdagens
uppmärksamhet på vad vid besöken förekommit.

§ 59.

Revisorerna hava avlagt besök vid Oskarshamns lotsplats och därvid gjort Oskarshamns
vissa iakttagelser beträffande bostadsförhållandena för a lotsplatsen tjänstgörande
personal.

Allenast i undantagsfall tillhandahåller lotsverket bostäder för lotspersonalen.
Sålunda finnas i övre norra lotsdistriktet icke några av lotsverket
upplåtna lotsbostäder. I nedre norra lotsdistriktet tillhandahållas däremot
bostäder vid Sundsvalls lotsplats, vilka emellertid avses att indragas i samband
med föreslagen omläggning av lotsuppassningen på denna stad. I
mellersta lotsdistriktet äro bostäder upplåtna åt personalen å tre mindre
lotsplatser, Sävösund, Huvudskär och Fårösunds norra gatt. Bostäder finnas
vidare inom östra lotsdistriktet å sex lotsplatser, nämligen Nyköping,
Oxelösund, Arkö, Häradsskär, Idö och Oskarshamn. I södra lotsdistriktet
har lotsverket upplåtit bostäder å fyra mindre lotsplatser nämligen Gökalv,
Karlshamn, Sölvesborg och Aspö, varjämte i Skanör och Hälsingborg bostäder
anordnats åt överlotsarna. Slutligen finnas i västra lotsdistriktet bostäder
å Väderöarnas lotsplats samt å Vinga lotsplats bostad åt överlotsen.

Bortsett från överlotsbostäderna finnas sålunda lotsbostäder vid 15 av 87
lotsplatser, för vilka bostäder lotspersonalen erlägger hyra enligt av lotsstyrelsen
fastställda grunder. Det övervägande antalet lotsar få således
själva ordna sin bostadsfråga.

Vid Oskarshamns lotsplats har lotsverket fyra bostadshus, därav två större
och två mindre, av vilka tre uppförts under åren 1873, 1875 och 1900
och ett av lotsverket inköpts år 1881. Husen innehålla tillsammans en
lägenhet örn 2 rum (vindsrum) och kök, en lägenhet örn 1 rum och 2 kök.

— 198 —

tyå lägenheter om 1 rum och kokvrå, två lägenheter örn 1 rum och kök och
1 vindsrum samt en lägenhet om 1 rum och kök. Vid sitt besök å platsen
konstaterade revisorerna, att byggnaderna befunno sig i ett synnerligen
bristfälligt skick.

RnttaS]andcaS • Enligt Vad orevisorerna erfarit, pågå sedan ett antal år tillbaka förbättringsarbeten
å lotsverkets tjänstebostäder, varjämte lotspersonalen i vissa
fall beredes tillfälle att genom köp förvärva äganderätt till å lotsplats befintliga,
lotsverket tillhöriga bostadshus. Sålunda hava numera vid Oskarshamns
lotsplats ett av de större och ett av de mindre husen försålts till befattningshavare
vid lotsstaten, varjämte underhandlingar för närvarande
pågå om försäljning av det återstående större bostadshuset. Därest sistnämnda
försäljning genomföres, kommer enligt vad de inhämtade upplysningarna
giva vid handen lotsverket icke att behöva tillhandahålla tjänstebostäder
å platsen. I anledning härav har vad vid besöket förekommit
icke givit anledning till särskilt uttalande från revisorernas sida.

§ 60.

Timmer- Revisorerna hava avlagt besök å den vid Kalmarsund belägna lotsplatSEES.
s“ Timmernabben.

Sedan lotsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t år 1925 hemställt om anslag
till förflyttning av Timmernabbens lotsplatsuppassningsställe från
Matske till Väderö och Kungl. Maj:t framlagt förslag i ämnet, beviljade 1926
års riksdag för ändamålet erforderligt belopp, 16,000 kronor. För dessa
medel anordnades å Väderö uppassningsställe, båtbrygga, uppassningshus,
segelbod, vedbod, uthus, brunn, inhägnad och väg. Ifrågavarande byggnader
uppfördes emellertid å ofri grund. Markägaren vägrade nämligen att
försälja erforderligt område, men medgav lotsstyrelsen att för en tid av
tjugufem år arrendera detta mot en årlig avgäld av 100 kronor.

Sedermera hava emellertid såväl statens organisationsnämnd som 1935
ars lotsverkssakkunniga framlagt förslag örn slopande av Timmernabbens
lotsplats. Genom beslut den 26 juni 1936 har slutligen Kungl. Majit föreskrivit,
att lotsplatsen skall indragas från och med den 1 januari 1937.

Revisorernas Av vad ovan nämnts framgår, att lotsverket uppfört för uppassningen vid
U alan e. Timmernabbens lotsplats erforderliga byggnader på mark, till vilken kronan
icke haft äganderätt. Enligt revisorernas uppfattning kommer denna omständighet
att medföra ökad förlust för kronan genom den försäljning eller
förflyttning av byggnaderna, vilken måste äga rum i samband med arrendekontraktets
upphörande den 1 april 1938. Enligt vad revisorerna erfarit
skola anläggningarna jämlikt nämnda kontrakt hembjudas markägaren.
Därest denna icke avgiver godtagbart anbud, torde det med hänsyn till markfragan
knappast vara möjligt att erhålla ett försäljningspris, som någorlun -

— 199 —

da motsvarar anläggningens värde. En förflyttning av byggnaden till annan
plats lärer även komma att medföra avsevärda kostnader.

I anledning av vad sålunda förekommit vilja revisorerna fästa uppmärksamheten
på vikten av att erforderliga markområden för lotsverkets anläggningar
förvärvas med äganderätt, såvida ej särskilda skäl tala däremot.

— 200

Centralisering
av det
statliga
pensionsväsendet.

ELFTE HUVUDTITELN.

Pensionsväsendet.

§ 61.

Med hänsyn till de strävanden som under de senare åren gjort sig gällande
att till en och samma myndighet sammanföra prövningen och utbetalandet
av tjänste- och familjepensioner till allt flera statliga befattningshavare hava
revisorerna ansett det vara av intresse att undersöka, huruvida icke en
ytterligare centralisering kunde ske genom en sammanslagning av det statliga
och statsunderstödda pensionsväsendet. Den statliga — såväl civila som
militära tjänstepensioneringen — med undantag för befattningshavares vid
kommunikationsverken och domänverket tjänstepensionering handhaves numera
av statskontoret. Även familjepensioneringen torde från och med den
1 juli 1937 — med nämnda undantag — komma att handhavas av sagda ämbetsverk.
Det statsunderstödda pensionsväsendet — såväl tjänste- som
familjepensionering — handhaves huvudsakligen av statens pensionsanstalt.

Vad först beträffar statskontorets bestyr med pensionsväsendet torde böra
nämnas, att enligt lagen den 8 oktober 1918 (nr 777) det skulle ankomma på
statskontoret att med vissa undantag handhava prövningen av frågor rörande
pension jämlikt lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänsteinnehavares rätt till pension. Bestyret med utbetalningarna av dessa
pensioner hade redan tidigare åvilat statskontoret.

I samband med tillkomsten av det civila tjänstepensionsreglementet den
30 juni 1934 (nr 442) utvidgades statskontorets uppgifter i fråga om tjänstepensionsväsendet,
i det att civila extra ordinarie befattningshavare erhöllo
pensionsrätt samt därigenom att pensioneringen av tullverkets befattningshavare
överflyttades från generaltullstyrelsen till statskontoret.

En ny omfattande grupp av pensionsärenden tillfördes statskontoret från
och med den 1 juli 1935 genom ikraftträdandet av militära tjänstepensionsreglementet
den 17 maj 1935 (nr 167), som reglerar pensionsrätten för officerare,
underofficerare och civilmilitära beställningshavare å aktiv stat
samt för flertalet av de vid försvarsväsendet anställda extra ordinarie befattningshavarna.

Till statskontoret har vidare genom kungörelsen den 15 juni 1935 (nr
376) med visst undantag överflyttats bestyret med militära tjänstepensioneringen
enligt vissa pensionsgrunder, fastställda före tillkomsten av det mili -

— 201

tära tjänstepensionsreglementet, vilket bestyr tidigare åvilat arméns och flottans
pensionskassor.

Vad därefter familjepensioneringen beträffar, torde det, såsom här ovan
omnämnts, vara avsett att statskontoret skall från och med den den 1 juli
1937 med visst undantag handhava prövningen och utbetalningen av de
pensioner, som komma att utgå med stöd av allmänna familjepensionsreglementet.

Såsom förut anförts handhaves det statsunderstödda pensionsväsendet avstatens
pensionsanstalt. Nämnda anstalt, ursprungligen benämnd statens
anstalt för pensionering av folkskoiläx-are m. fl., erhöll sin nuvarande organisation
år 1919 genom sammanslagning av följande fyra pensionsanstalter
nämligen folkskollärarnas pensionsinrättning, folkskollärarnas änke- och
pupillkassa, småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt och barnmorskornas
pensionsanstalt. Förutom sistnämnda fyra anstalters arbetsuppgifter
ålades statens pensionsanstalt att handhava pensionering av vissa
kommunalt anställda veterinärer och sjuksköterskor.

Anstaltens verksamhetsområde bär sedermera gång efter annan utvidgats
och den handhar sålunda numera enligt för anstalten den 31 december 1919
utfärdat reglemente, med däri sedermera vidtagna ändringar, pensioneringen
av ett stort antal tjänstemannagrupper av helt olika karaktär, av vilka särskilt
kunna nämnas följande.

1) Folk- och småskollärarne m. fl.

Till denna grupp hänföras bland andra följande befattningshavare nämligen
lärare vid folkskolor, fortsättningsskolor, nomadskolor, högre folkskolor,
kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor, övningsskollärare
vid statens folkskolseminarier och vid statens småskolseminarier samt lärare
vid statsunderstödda skyddshem och vid statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning.

2) Kommunalt anställda veterinärer och vissa besiktningsmän vid under
offentlig kontroll ställda slakterier.

Jämväl distriktsveterinär, vilken i samband med statens övertagande av
distriktsveterinärväsendet med ingången av år 1934 övergått i statens tjänst,
skall, så länge han är innehavare av distriktsveterinärbefattning, i pensionshänseende
fortfai-ande tillhöra statens pensionsanstalt.

3) Vissa hos landsting och kommuner anställda befattningshavare.

Hit hänföras bland andra vissa lasarettsläkare, vissa överläkare och extra
provinsialläkare, distriktsbarnmorskor och distriktssjuksköterskor samt föreståndare,
föreståndarinnor och husmödrar, anställda vid av staten, landsting,
kommun eller annan samfällighet anordnad vard av fattiga, sjuka, alkoholister,
invalider, barn eller åldringar eller ock vid stiftelse av allmännyttig
natur, vilken övar dylik vård.

4) Befattningshavare hos hushållningssällskap m. fl.

Häri inräknas förutom befattningshavare vid hushållningssällskapen och
dem underlydande institutioner, bland andra, lärare vid statsunderstödda
lantbruksskolor och vid bergsskolorna i Filipstad.

— 202 —

5) Vissa befattningshavare vid polisväsendet.

Statens pensionsanstalt handhar såväl tjänste- som familjepensioneringen
av de i de fyra förstnämnda grupperna omförmälda befattningshavarna
men endast tjänstepensioneringen av befattningshavarna vid polisväsendet.

För vissa befattningshavare handhar anstalten endast familjepensioneringen.
Detta gäller, bland andra, ordinarie folkskolinspektörer, ämneslärare
och Övningslärare vid allmänna läroverk, lärare vid tekniska elementarskolor,
fackskolor och gymnasier samt ordinarie befattningshavare vid statens
pensionsanstalt.

Slutligen har genom tjänstepensionsreglementet för arbetare av den 30 juni
1934 (nr 443) och kungörelsen angående pensionering av viss arbetspersonal
i statens tjänst av den 7 december 1934 (nr 585) ett nytt omfattande verksamhetsområde
tillagts statens pensionsanstalt.

Det torde i detta sammanhang böra omnämnas att pensioneringen av den
militära reserv- och reservstatspersonalen handhaves av de militära förvaltningsmyndigheterna.

^uttala6™39 ®en nuvarande uppdelningen av bestyret med pensionsväsendet mellan
statskontoret, statens pensionsanstalt och de militära förvaltningsmyndigheterna
synes revisorerna mindre tillfredsställande. Visserligen torde statens pensionsanstalt
i första hand vara avsedd för ombesörjande av tjänste- och familjepensionering
för sådana befattningshavare i allmän tjänst, vilka icke äro i
egentlig mening statsanställda. Men i anstaltens reglemente förutsättes, att
densamma kan tagas i anspråk för pensionering jämväl av i statstjänst anställda
befattningshavare. Så har ock skett exempelvis beträffande sjuksköterskor
m. fl. vid försvarsväsendet och vissa civila statsinrättningar. I vissa
fall har kommunalt anställd befattningshavare efter övergång till statlig tjänst
medgivits rätt att i pensionshänseende kvarstå i statens pensionsanstalt. Beträffande
vissa statliga befattningshavaregrupper handhaves tjänstepensioneringen
av statskontoret, medan familjepensioneringen ombesörjes genom statens
pensionsanstalt. Så är exempelvis fallet med läroverkslärarna och pensionsanstaltens
egna befattningshavare. Ett dylikt förhållande synes revisorerna
icke vara ägnat att skapa reda och överskådlighet inom pensionsväsendet.
Då ingen bestämd avgränsning föreligger mellan statskontorets och pensionsanstaltens
uppgifter på hithörande område, synes det revisorerna lämpligast,
att bestyret med tjänste- och familjepensioneringen för såväl civilförvaltningen
— med undantag av de affärsdrivande verken — som försvarsväsendet
överlämnas åt ett ämbetsverk. Revisorerna vilja i detta sammanhang
jämväl fästa uppmärksamheten på den nyreglering av folk- och småsxollärarpersonalens
löner, vilken torde vara att förvänta inom den närmaste
tiden och som sannolikt kommer att medföra nämnda personals inordnande
i för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningssystem med därav
följande nyordning av pensionsförhållandena.

Det torde även få framhållas, att det vid den förberedande behandlingen
av irågan rörande familjepensionsväsendets nyreglering ifrågasatts, örn icke

203 —

handhavandet av det statliga tjänste- och familjepensionsväsendet borde överlämnas
till statens pensionsanstalt, som skulle erhålla en för detta ändamål
utvidgad och lämpad organisation.

Ehuru den pensionering, som för närvarande sker genom de militära förvaltningsmyndigheterna
— pensionering av personal å reservstat och i reserven
-— är grundad på andra principer och icke torde vara av någon större
omfattning, synes det revisorerna likväl, att densamma för åstadkommande
av enhetlighet bör ombesörjas av den myndighet, som kan komma att handhava
det — enligt vad revisorerna ifrågasätta -— med vissa undantag centraliserade
pensionsväsendet.

En omläggning av bestyret med det statliga tjänste- och familjepensionsväsendet
skulle enligt revisorernas mening medföra betydande ekonomiska
fördelar genom besparing i personal- och lokalkostnader samt i utgifter för
den maskinella utrustningen för pensionsutbetalningarna. En sammanslagning
av de båda ämbetsverkens fondförvaltningar torde — utom minskning
i personalkostnaderna — även medföra förbättrade placeringsmöjligheter för
pensionsfondernas tillgångar.

I anslutning till vad sålunda anförts vilja revisorerna förorda att en utredning
rörande pensionsväsendets centralisering måtte komma till stånd.

§62.

I 5 § lagen om polisväsendet i riket den 6 juni 1925 (nr 170) föreskrives, att
i stad, vars invånarantal uppgår till minst 10,000, polisstyrkan skall vara så
stor, att staden må kunna av den regelbundet använda polispersonalen tillhandahålla
polismän (reservpolismän) för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning
å annan ort där biträda vid upprätthållandet av allmän ordning
och säkerhet. Vad sålunda stadgats skall i län, där stad med minst

10,000 invånare ej finnes, äga tillämpning å den stad inom länet, Konungen
bestämmer. Stad, varom nu är fråga, skall tillhandahålla en reservpolisman
för varje fullt tal av 10,000 invånare; uppgår invånarantalet icke till 10,000
eller skulle enligt nämnda grund numerären understiga tre, skola ändock tre
reservpolismän ställas till förfogande. Stads skyldighet att tillhandahålla
reservpolismän skall för varje år bestämmas på grundvalen av de befolkningsuppgifter,
som under nästföregående år av vederbörande statsmyndighet offentliggjorts.
Konungen äger bestämma, i vad mån reservpolismännen skola
utgöras av polisbefäl eller vara beridna.

Enligt 6 § 1 stycket samma lag skall i stad, som jämlikt 5 § skall tillhandahålla
reservpolismän, i erforderlig utsträckning finnas anställd för spaning
och annan undersökning angående brott särskilt utbildad polispersonal (kriminalpolisa
vdelning).

I andra stycket av nämnda paragraf, sådan bestämmelsen lydde före den
genom lagen den 16 september 1932 vidtagna ändringen, föreskrevs, att vid
kriminalpolisavdelning, som på grund av stadgandet i första stycket eller
eljest i stad inrättades, skulle, örn och till det antal Konungen förordnade,

Pension till
avsatt polisman.

— 204 —

finnas anställda polismän för kriminalpolisverksamhet huvudsakligen utom
staden.

Jämlikt 8 § samma lag är polisdistrikt pliktigt att skäligen avlöna de fjärdingsman,
ordningsmän eller andra polismän, vilka enligt 2, 4, 5 eller 6 g
skola finnas anställda i distriktet, samt de övriga befattningshavare, som för
polisverksamhetens upprätthållande äro erforderliga, att med skälig pension
förse innehavare av befattning, som är av stadigvarande beskaffenhet och av
vilken befattningshavaren kan antagas bliva helt sysselsatt (ordinarie befattning),
samt att, då befattningshavare avlidit i följd av skada, som åsamkats i
tjänsten, till hans änka och barn utgiva skäligt familjeunderstöd ävensom till
dödsboet utbetala skälig begravningshjälp.

I 15 § nämnda lag i dess ursprungliga lydelse stadgades, att polisdistrikts
kostnader för polispersonal, som i distriktet fanns anställd för hela rikets
behov, för avlöning och pensionering av kriminalpolisman, som avsågs i 6 §
andra stycket, för begravningshjälp till sådan kriminalpolismans dödsbo
samt för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet skulle gottgöras
polisdistriktet av statsmedel.

Revisorerna hava beträffande pensionering av dylik kriminalpolisman upp
märksammat följande.

Sedan kriminalöverkonstapeln A. den 18 oktober 1929 häktats och vid rådhusrätten
i Malmö ställts under tilltal för förbrytelser i tjänsten, dömdes A.
genom rådhusrättens utslag den 29 november samma år, bland annat, till
avsättning från sin befattning såsom kriminalöverkonstapel i Malmö polisdistrikt.

Efter att hava besvärat sig hos vederbörande hovrätt och sedermera yrkat
ändring i hovrättens den 27 januari 1930 meddelade utslag dömdes A. genom
Kungl. Maj:ts utslag den 14 april 1930 dels för försummelse i sin tjänst
såsom poliskommissarie, dels för tillgrepp och förskingring av penningar,
som han mottagit och omhänderhaft i kraft av sin tjänst, i förening
med sådant bedrägeri, som avses i 25 kap. 12 § strafflagen, dels för trolöshet
mot huvudman i två särskilda fall samt för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten
för egen fördel, dels för det han i två särskilda fall för sin tjänsteåtgärd tagit
belöning, till vilken han ej varit berättigad, dels ock för det han i ett fall för
blivande tjänsteåtgärd betingat sig belöning, vartill han ej varit berättigad,
utan att sådan belöning dock sedermera utgivits, att i en bot hållas till straffarbete
fyra år och vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, intill
dess tre år förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven, samt
böta tillhopa sexhundra kronor, vilka böter, därest han saknade tillgång till
deras fulla gäldande, skulle förvandlas till straffarbete i sexton dagar och
förenas med det omedelbart ådömda straffarbetet, så alt han för sådant fall
skulle hållas till straffarbete fyra år sexton dagar och vara underkastad påföljd,
som nyss nämnts, intill dess tre år förflutit från det han efter utståndet
straff blivit frigiven, varjämte han skulle vara avsatt från sina befattningar
som kriminalöverkonstapel i Malmö stads polisdistrikt och icke-ordinarie

— 205 -

kommissarie vid Malmöhus läns landstings ordnings- och säkerhetspolis samt
förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst.

Av utredningen i ärendet framgår, att A. under tiden den 12 maj 1898
den 28 februari 1902 och den 1 januari 1926—den 30 november 1929 innehaft
tjänst vid Malmö stads polisdistrikt samt att han under tiden från och
med den 1 mars 1902—den 31 december 1925 tjänstgjort dels såsom poliskommissarie
och tjänstförrättande stadsfiskal i Eslöv tillhopa 12 år, dels såsom
länsdetektiv i Malmöhus län i 6 år, dels ock såsom poliskommissarie vid
länets landstingspolis likaledes i 6 år.

Genom Malmö stads pensionsstyrelses beslut den 20 februari 1930 beviljades
A., som är född 1872, efter avgång från sin tjänst såsom kriminalöverkonstapel
i Malmö polisdistrikt från och med den 1 december 1929 pension enligt
gällande stadga rörande pensionering av Malmö stads befattningshavare
med 4/25 av hel pension eller 540 kronor, varvid som tjänstår tillgodoräknades
honom dels tiden den 12 maj 1898—den 28 februari 1902 och dels tiden den
1 januari 1926—den 28 februari 1927, under vilken sistnämnda månad A.
uppnått den för hans tjänst föreskrivna pensionsåldern 55 år.

Sedan A. i skrivelse till länsstyrelsen i Malmöhus län anhållit örn länsstyrelsens
medverkan för höjning av pensionen till 1,000 kronor genom tillgodoräknande
som tjänstetid jämväl av tiden 1 mars 1927—30 november 1929.
varunder han på grund av särskilt medgivande varit bibehållen vid sin befattning
som kriminalöverkonstapel, och länsstyrelsen överlämnat A:s nämnda
skrivelse till stadsfullmäktige i Malmö stad, beslöto stadsfullmäktige den
21 juni 1935 tillerkänna A. årlig tilläggspension med 492 kronor att jämte rörligt
tillägg enligt gällande bestämmelser utgå från och med den 1 december
1929, dock under förutsättning och i den mån staden erhölle ersättning av
statsmedel för nämnda utgifter. Stadsfullmäktiges sistnämnda beslut underställdes
länsstyrelsen, som i meddelat utslag den 13 september 1935 funnit
skäligt såtillvida fastställa beslutet, att tilläggspensionen bestämts skola utgå
från och med den 1 juli 1935. Häröver har A. besvärat sig med yrkande att
tilläggspensionen måtte få uppbäras från den av stadsfullmäktige angivna tidpunkten.
Besvären hava ännu icke blivit avgjorda.

En av A. hos stadsfullmäktige i Eslöv gjord framställning om erhållande
av pension på grund av sin anställning såsom poliskommissarie och allmän
åklagare i Eslöv under tiden den 1 november 1901—den 31 oktober 1913 blev
av stadsfullmäktige vid sammanträde den 25 oktober 1935 avslagen.

Den A. tillkommande pensionen ävensom den honom fran och med den
1 juli 1935 tillerkända tilläggspensionen utbetalas från det under riksstatens
femte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till gottgörelse till polisdistrikten
(1936/1937 V: E 3).

Enligt vad räkenskaperna utvisa har A. under strafftiden uppburit den
honom tillerkända pensionen.

I den av Kungl. Majit den 13 april 1923 fastställda stadgan rörande pensionering
av Malmö stads befattningshavare föreskrives, att befattningshavare,
som vid uppnådd pensionsålder ej innehar tio tjänstår, eller som efter

— 206 —

föregående uppsägning bliver från befattningen entledigad och därvid icke
innehar tio tjänstår, eller som på egen begäran avgår från sin befattning
utan att därtill vara skyldig, icke är berättigad till pension. Rätt till pension
tillkommer ej heller den, som före uppnådd pensionsålder blivit från
tjänsten avsatt eller för fel eller försumlighet från befattningen skild.

Revisorernas Omständigheterna i det föreliggande fallet synas revisorerna ganska märka
an e liga. Redan då A. tillerkändes pension, var han enligt domstols utslag avsatt
från sin tjänst samt förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst.
Sedermera beviljades A. tilläggspension, beräknad å hans tjänstetid efter
uppnådd pensionsålder. Utan att närmare ingå på de grunder, efter vilka
nämnda pensionsförmåner beräknats, vilja revisorerna framhålla, att det
är uppenbart, att, därest fråga varit om en befattningshavare i statens
tjänst, pension i dylikt fall icke beviljats. Då pensioneringskostnaderna åt
den personal, det här gäller, helt bestridas av statsmedel, synes det revisorerna
icke vara mer än rimligt att bestämmelserna om förverkande av
pensionsrätt i möjligaste mån ansluta sig till vad i sådant hänseende gäller
för statens befattningshavare. I själva verket visar det nu påtalade fallet
behövligheten av att vid beslut om statsverkets ekonomiska medverkan
till pensionering av icke-statliga befattningshavare knytas sådana villkor, att
ett upprepande av vad som här inträffat uteslutes.

§ 63.

Anstånd med Genom cirkulär den 14 juni 1917 föreskrevs i samband med beslut örn
avsked efter • •

uppnådd pen-omorgamsatlon av fögderiförvaltningarna och indragning av kronofogdesionsålder
för tjänsterna från och med år 1918, bland annat, att de kronofogdar, för vilmdrågnSingså
ka Platser icke kunde beredas i den nya organisationen eller som icke vore
stat. skyldiga att låta sig till annan tjänst förflyttas, skulle såsom övertaliga
uppföras å allmänna indragningsstaten med rätt för dem att uppbära den
lön jämte ålderstillägg och de tjänstgöringspenningar, vartill de enligt ordinarie
stat vöre berättigade vid överflyttningen på indragningsstat, ävensom
för envar vederbörligen uträknad ersättning för behållna sportler, men med
skyldighet för dem, bland annat, att, när de, kvarstående å indragningsstaten,
uppnått 67 ars alder och enligt gällande bestämmelser vore pliktiga
att avgå med pension, åtnöjas med pension å indragningsstat till belopp av

4,000 kronor, vilket belopp jämväl skulle räknas som pensionsunderlag för
dem.

Under § 51 i sin berättelse lämnade 1932 års revisorer en redogörelse
för vissa iakttagelser beträffande avlöningsförmåner m. m. åt befattningshavare
å indragningsstat och övergångsstat. Revisorerna meddelade där, att
de, bland annat, uppmärksammat, att fall inträffat, då kronofogde, som
varit skyldig att avgå vid uppnådd levnadsålder av 67 år mot åtnjutande
av pension, fått kvarstå utöver nämnda tid. Sålunda hade i två fall kronofogde
fått kvarstå två månader efter uppnådd pensionsålder, medan i ett

207 —

annat fall en kronofogde erhållit avsked först åtta månader efter det pensionsåldern
för honom inträtt.

Revisorerna påtalade jämväl vissa felaktigheter, som förekommit vid utbetalning
av dyrtidstillägg till kronofogdar.

Med hänsyn till de felaktigheter, som sålunda uppmärksammats, framhöllo
revisorerna, att det syntes önskvärt, att de utbetalningar av avlöning
till å indragningsstat uppförd personal inom civilförvaltningen, som skedde
genom ett flertal myndigheter, bland andra länsstyrelserna, överflyttades
till statskontoret. Härigenom borde nämligen en enhetlig behandling av
ifrågavarande ärenden kunna vinnas och olika tillämpning av normerna
för avlöningsförmånernas beräknande kunna undvikas.

1933 års riksdag anslöt sig till vad revisorerna i nämnda hänseende anfört
(jfr statsutskottets utlåtande nr 105 punkt 18 :o). Någon överflyttning, på
sätt av revisorerna ifrågasatts, har dock ännu icke kommit till stånd.

Även innevarande års revisorer hava iakttagit, att fall inträffat, då kronofogde,
som varit skyldig att med pension avgå vid uppnådd levnadsålder
av 67 år, kommit att kvarstå utöver nämnda tid. Sålunda har en
kronofogde fått kvarstå fyra månader efter uppnådd pensionsålder. I två
andra fall har avsked meddelats kronofogde först en månad efter inträdet
i pensionsåldern.

Revisorerna hava vidare lagt märke till, att av riksräkenskapsverket framställts
anmärkning rörande utbetalning av dyrtidstillägg under budgetåret
1935/1936 beträffande nära nog samtliga å indragningsstat uppförda kronofogdar.
I

I lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension stadgas visserligen, att visst anstånd med avsked efter uppnådd
pensionsålder må medgivas tjänstinnehavare, därest och så länge han prövas
kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna. Det
synes revisorerna uppenbart, att berörda bestämmelse icke är tillämplig
å kronofogdar å indragningsstat, som från och med den 1 januari 1918
icke haft någon tjänstgöringsskyldighet. Revisorerna anse därför — i likhet
med vad som uttalats av 1932 års revisorer och 1933 års riksdag —
lämpligt, att utbetalningen av avlöning till kronofogdar å indragningsstat
överflyttas från länsstyrelserna till statskontoret. Härigenom skulle på ett
mera effektivt sålt kunna övervakas, att åtgärd vidtages för att vederbörande
inom föreskriven tid erhåller avsked med pension, varjämte enhetlig
tillämpning av grunderna för avlöningsförmånernas beräknande skulle
kunna åstadkommas.

Enligt revisorernas mening torde i detta sammanhang jämväl böra närmare
undersökas, huruvida icke en motsvarande anordning skulle kunna
införas jämväl beträffande utbetalning av avlöning till vissa andra å indragningsstat
uppförda personalgrupper, exempelvis lärarpersonalen vid de
indragna landstingsseminarierna.

Med hänsyn lill de uppenbara olägenheter, som det nu i förevarande hän -

Revisorerna uttalande.

— 208 —

seende tillämpade förfaringssättet medfört och alltjämt medför, hava revisorerna
fnnnit sig böra ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet på ifrågavarande
förhållande.

§ 64.

I samband med framläggande vid 1936 års riksdag av proposition (nr
201) med förslag till allmänt familjepensionsreglemente anförde chefen
för finansdepartementet under rubriken »Vissa ytterligare frågor» bland annat
att i den mån beslut fattades om allmänna familjepensionsreglementets
ikraftträdande för visst förvaltningsområde, erfordrades självfallet också
avgöranden från statsmakternas sida i åtskilliga ekonomiska och budgettekniska
frågor, såsom exempelvis rörande förvaltningen av de fondmedel,
som i samband med övertagande av enskilda kassor tillfölle staten. I särskilda
propositioner till 1936 års riksdag har därefter Kungl. Maj:t meddelat,
att överenskommelse träffats mellan staten å ena sidan samt statens
järnvägars och telegrafverkets änke- och pupillkassor å andra sidan (jfr
prop. 245 och 258) beträffande familjepensionering.

Med hänsyn till chefens för finansdepartementet ovan åberopade uttalande
har det synts revisorerna vara av intresse att närmare undersöka
arten och omfattningen av de medel, vilka för närvarande från det allmännas
sida tillföras statens järnvägars, telegrafstyrelsens och postverkets
änke- och pupillkassor samt postverkets understödskassa såsom bidrag till
familjepensioneringen eller för annat närliggande ändamål.

Statens järnvägars änke- och pupillkassa.

Redan i det år 1872 utfärdade reglementet för kassan finnas såsom tillgångar
upptagna bland annat vissa indirekta statsbidrag, vilka förmåner,
senare utökade med inkomst av försålda plattformsbiljetter, alltfort tillkomma
kassan.

Enligt Kungl. Maj:ts reglemente för statens järnvägars änke- och pupillkassa
den 30 december 1910 (S. F. S. nr 162) utgöras kassans tillgångar av
bland annat böter, ådömda järnvägspersonalen för tjänstefel; avkastningen
av sådana statens järnvägar tillhöriga jordstycken, vilka icke äro upplåtna
till boställsjord eller erforderliga för trafikens skötande eller annat allmänt
behov, inkomster vid försäljning av sådana inom järnvägens område tillvaratagna,
men icke inom behörig tid återfordrade effekter, och av sådant
kvarliggande outlöst gods, som på grund av gällande trafikreglemente avyttras
på offentlig auktion; inkomster för registrering och förvaring av sådana
tillvaratagna eller till förvaring inlämnade effekter, som av ägaren
återfås mot avgift; inkomster för medgivna rättigheter till försäljning och
till annonsering inom järnvägens område; inkomster av försålda gångbiljetter
och inträdesbiljetter till stationerna, väntsalar och plattformar samt
inkomster av den från statens järnvägars expeditioner samlade och försålda
makulatur.

Till vissa
understödgkassor
utgående
statsmedel.

— 209 —

För år 1935 belöpte sig dessa poster till följande belopp:

Böter ............................................ kronor 5,252: 91

Avkastning av jordstycken.......................... » 34,005: 21

Försålda tillvaratagna effekter m. m................. » 1,297: 39

Förvaring av effekter .............................. » 87,021: 01

Försäljnings- och annonseringsrättigheter ............ » 116,701: 83

Gång- och plattformsbiljetter ...................... » 82,975: 55

Försåld makulatur ................................ » 4,327: 18

Summa kronor 331,581: 08.

Dessa tillgångar ingå icke bland de medel, som äro avsedda att tagas i
anspråk för fullgörande av statens förpliktelser gentemot de pensionsberättigade.

Postverkets understödskassa.

I instruktionen för generalpoststyrelsen den 5 december 1873, § 43, föreskrevs,
att böter för förseelser vid försändelsers avlämnande till postbefordran
samt vissa förfallna vitén skulle till hälften fördelas mellan vederbörande
angivare och en särskild kassa avsedd att bereda understöd åt änkor och
barn efter personer, som varit i postverket anställda. I vissa fall tillföll botes-
eller vitesbeloppet likväl kassan allena. Genom cirkulär den 7 februari
1874 meddelades allmänna bestämmelser angående uppbörden av berörda
vites- och bötesmedel samt bildandet och förvaltandet av understödskassan.
Enligt cirkuläret skulle medlen under överinseende av generalpoststyrelsens
kameralbyrå omhänderhavas av förvaltaren av postverkets huvudkassa intill
dess att understödskassans tillgångar uppgått till sådant belopp, att deras
användande för det avsedda ändamålet kunde ifrågakomma eller omständigheterna
eljest påkallade deras förvaltande på annat sätt än det sålunda
bestämda. Enligt 1902 års instruktion för generalpoststyrelsen (§ 69) tillförsäkrades
kassan böter och vitén, enligt bestämmelserna av styrelsen ådömda
tjänstemän, poststationsföreståndare eller betjänte.

Genom nådigt brev till generalpoststyrelsen angående postverkets stater
för år 1906 medgavs, att såväl den behållna inkomsten av de under år 1903
och 1904 av styrelsen verkställda försäljningarna av äldre handlingar och
makulerade frimärken som ock den behållning, vilken framdeles kunde
uppstå vid försäljning av postverket tillhörig makulatur och sådana äldre
handlingar jämte därå anbragta makulerade frimärken, till vilkas avyttrande
styrelsen erhållit nådigt tillstånd, finge överlämnas till kassan.

Instruktionen för generalpoststyrelsen den 31 december 1909 bibehöll
kassan vid inkomsten av vitén och böter.

Genom nådigt brev den 31 augusti 1914 bemyndigades generalpoststyrelsen
dels, beträffande behandlingen av värdeinnehållet i obeställbara postförsändelser
samt å postanstalt eller i postverkets brevlådor tillvaratagna föremål,
som ej kunna tillställas ägaren, att efter utgången av kalenderåret näst
efter det, varunder allmän kungörelse rörande dylika försändelser eller hilli—368379
Rev.-berättelse äng. statsverket för dr 1936. I.

— 210 —

varatagna föremål utfärdats, på det sätt, styrelsen funne lämpligt, försälja
nämnda värdeinnehåll och föremål till den del, de ej utgjordes av gångbart
mynt eller omakulerade frankotecken, dels ock att till kassan överlämna
såväl den behållna inkomsten av sålunda verkställd försäljning som
ock ur obeställbar försändelse, å postanstalt eller i postverket tillhörig brevlåda
tillvarataget gångbart mynt ävensom obeställbart postanvisningsbelopp,
i den mån ifrågakomna penningbelopp enligt dittills gällande bestämmelser
ej redan ingått bland postmedlen, dock med skyldighet för kassan att till
behörig rättsinnehavare restituera belopp, som efter vederbörlig prövning
funnes böra tillkomma honom av de till kassan överlämnade medel.

Vidare föreskrev Kungl. Maj :t den 28 april 1922, att i postkassa uppkommet
överskott, som, oaktat vederbörlig undersökning verkställts, icke kunnat
till rätt ägare återställas, skulle i enlighet med de närmare bestämmelser,
generalpoststyrelsen kunde finna skäl meddela, överlämnas till kassan,
dock med skyldighet för kassan, att, därest behörig rättsinnehavare framställde
anspråk på utbekommande av dylikt till kassan överlämnat överskott,
verkställa den restitution, som generalpoststyrelsen efter prövning kunde
finna befogad.

Genom beslut den 4 december 1925 meddelade Kungl. Maj:t bestämmelser
om förfaringssättet beträffande spritvaror, som försändas per post, i samband
varmed förordnades, att belopp, som inflöte vid försäljning av dylika,
skulle tillfalla understödskassan.

Kungl. Maj:ts instruktion för generalpoststyrelsen 1930 innehåller i § 42
mom. 6 följande bestämmelser:

»Av styrelsen ådömda böter ävensom av styrelsen eller postdirektör till
utgivande fastställda vitén tillfalla den i § 11 omförmälda kassan för understöd
åt änkor och barn efter personer, som varit anställda vid postverket.

Dylika böter och vitén indrivas genom postverkets försorg samt redovisas
i postverkets räkenskaper.»

Slutligen har generalpoststyrelsen genom beslut den 29 juli 1930 fastställt
närmare bestämmelser för försäljningen i smärre poster genom postverkets
egen försorg av frimärken, som för frankeringsändamål använts å paketadresskort
och postanvisningar samt därvid föreskrivit, att, efter avdrag av
postverkets egen ersättning för verkets egna omkostnader, återstående inkomsten
skulle tillfalla understödskassan. I

I samband med postverkets 250-årsjubileum 1873 medgav Kungl. Maj:t den
28 maj 1886, att understöd från kassan efter nämnda tidpunkt finge årligen
utdelas, varjämte förordnades, att ansökningar om understöd skulle årligen
till generalpoststyrelsen inlämnas före utgången av december månad, att under
året därefter styrelsen ägde att av kassans behållna räntemedel för föregående
år utdela understöd bland de behövande änkor och barn efter ej
mindre ämbets- och tjänstemän i postverket, än även postbetjänte, vilka
styrelsen ansåge därtill böra ifrågakomma, med iakttagande dels att till kassans
kapitaltillgång skulle utöver inflytande botes- och vitesmedel årligen

— 211 —

läggas minst en femtedel av behållna ränteinkomsten, dels att understöd tillsvidare
finge utgå med högst ett hundra kronor för änka och femtio kronor
för varje barn, dels att understöd ej finge lämnas åt barn, som uppnått
femton års ålder, dels ock att de vederbörande tilldelade understöd borde
med hela beloppet på en gång utbetalas.

Genom beslut den 13 februari 1925 höjde Kungl. Majit pensionsbeloppen
till 200 kronor för änka och 100 kronor för barn under 15 år.

Vid skilda tillfällen hava föreskrifter meddelats örn förvaltningen av inflytande
medel; sålunda föreskrevs år 1883, att kassan skulle stå under kammarrättens
granskning, och år 1887, att medlen skulle insättas i postsparbanken
i viss utsträckning.

För år 1935 utdelade generalpoststyrelsen understöd till 385 understödstagare
med 45,846 kronor 41 öre (varav emellertid 325 kronor till 2 understödstagare
aldrig kommo till utbetalning på grund av dödsfall).

I räntemedel inflöto under samma år sammanlagt 47,546 kronor 86 öre.
Enligt gällande grunder få 4/s disponeras för understödsändamål.

Tidigare hava i regel änkor över 75 år erhållit understöd med 175 kronor,
änkor i ålder 65—75 år med 150 kronor, änkor i ålder 55—65 år med 125
kronor och yngre änkor 100 kronor. För barn under 15 år har understöd
i regel utgått med 50 kronor för det första och 25 kronor för följande. Höjningar
och sänkningar hava vidtagits på grund av särskilda omständigheter.

Enär man icke velat utan tvingande skäl sänka äldre understöd hava emellertid
under de senaste åren på grund av det sjunkande ränteläget och det
stora antalet nytillkomna understödstagare, understöden till dessa måst sättas
till väsentligt lägre belopp än som ovan angivits, varjämte höjning på grund
av understödstagares övergång till högre åldersgrupp endast i mycket begränsad
omfattning kunnat företagas.

Den högre ränteinkomsten för år 1935, det stora antalet dödsfall bland
äldre understödstagare och ett jämförelsevis litet antal nytillkomna sökande
möjliggjorde för år 1935 höjning av ett betydande antal av understöden till

Debet.

Behållning från år 1934........ 1,374,950:70

Influtna medel:

Räntemedel ................ 59,433:58

Obeställbara postanvisningsmedel
samt medel och effekter
funna i obeställbara försändelser.
................. 22,063:98

Försålda äldre handlingar, pap persavfall

m. m........... 21,998: 53

Bötesmedel ................ 6,298:22

Överskott, uppkomna i postkassör
.................... 15,290:47

Övriga inkomster............ 343: 18

Summa kronor 1,500,378: 66

Kredit.

Under året utbetalade understöd
........................ 45,846:41

Återbetalade postanvisnings medel.

..................... 209: 54

Räntemedel .................. 119: 58

Diverse utgifter................ 37: 93

Behållning till år 1936:

Obligationer å nominellt kr.

1,415,500:— .inköpta
för...... 1,371,228:43

I postsparbanken
innestående mortel
......... . 82,936:77 i ,454,165: 20

Summa kronor 1,500,378: 66

— 212

dem, som under de senare åren erhållit lägre understöd än enligt ovan angivna
normer.

Understödskassans ställning vid utgången av år 1935 framgår av förestående
uppställning.

Telegrafverkets änke- och pupillkassa.

Enligt § 43 mom. 6 i Kungl. Maj:ts instruktion för telegrafstyrelsen
(S. F. S. 1934: 355) tillfalla böter och vitén, som ådömas enligt samma paragraf,
telegrafverkets änke- och pupillkassa. Bötesmedlen hava under år
1934 uppgått till 50 kronor. För år 1935 redovisas ingen dylik inkomst.

I skrivelse till Kungl. Majit år 1868 hade telegrafstyrelsen erinrat om
»hurusom i § 25 av det av Kungl. Majit den 20 oktober 1865 för Elektriska
Telegrafverket utfärdade Reglemente vore stadgadt, att originaltelegrammerna,
concepterna till ankomna telegrammer, de begagnade telegrafpappersremsorna
och dylika handlingar finge, sedan de åtminstone ett års tid förvänts
i arkiverna, under nödig kontroll förstöras, tillkännagifvits, att, till
förekommande af de årliga kostnader, Telegrafverket fått vidkännas för
dessa handlingars förstörande, hvilket plägat ske medelst deras uppbränning,
till största delen vid någon härvarande fabrik eller inom Riksbankens lokal,
styrelsen nämnda år till ett nära Stockholm beläget pappersbruk föryttrat
ett parti dylika handlingar, hvilka under nödig uppsigt blifvit derstädes till
pappersmassa förmalda; varande den, efter afdrag af kostnaderna, härvid
uppkomna kontanta behållning insatt för Telegrafverkets räkning mot ränta
i en härvarande bankinrättning». Styrelsen hade vidare anhållit, »att icke
blott de i § 25 af Telegrafreglementet uppräknade, utan äfven alla sådana
Telegrafverket tillhöriga handlingar, som telegrafstyrelsen funne icke vidare
kunna i ringaste mån vara för verket behöfliga eller användbara och
hvilka det tvertom vore en vinst att få utgallra ur de i omfång årligen tilltagande
arkiverna, måtte, på sätt styrelsen ansåge lämpligast, och under
iakttagande af erforderlig kontroll hvad vissa af dessa samlingar anginge,
få föryttras, samt att af de sålunda efterhand inflytande medlen, jemte
räntorna därå, måtte få bildas en serskild under styrelsens inseende och
förvaltning stående fond, af hvars årliga afkastning styrelsen finge utdela
tillfälliga understöd åt afskedade behöfvande tjenstemän och betjente vid
Telegrafverket samt deras enkor och barn». Genom nådigt brev den 11 juni
1868 bifölls framställningen. Inkomsterna av makulaturförsäljningen har
under åren 1934 och 1935 uppgått till 18,569 kronor 91 öre respektive
17,321 kronor 61 öre. Härvid bör beaktas, att fraktkostnaden gäldats av
telegrafverket enligt nådigt brev den 30 juni 1911.

Fullmäktige för delägarna i änke- och pupillkassan beslöto vid lagtima
möte i maj 1925 att i och för utbetalande av tilläggsunderstöd åt änkor och
barn, som tillerkänts pension före den 1 juli 1920, skulle bildas en särskild
fond (gratifikationsfonden) av de medel, som skulle därtill kunna uppbringas.
Desa medel bestå för närvarande av viss andel i vinsten av för -

213 —

säljning av lyxtelegramblanketter och inkomster från affischering i telegrafverkets
lokaler m. m.

Efter förfrågan från telegrafverkets änke- och pupillkassa förklarade
telegrafstyrelsen den 27 april 1925 sig icke hava något att erinra mot
att kassan uppsatte affischer i vissa telegrafverkets lokaler samt anbringade
annonser å vissa telegrafverkets blanketter, och att verket i princip vore villigt
medverka till realiserande av förslaget. Inkomsterna av dylik affischering
hava uppgått för åren 1934 och 1935 till 11,527 kronor respektive 10,908
kronor.

Slutligen har kassan åtnjutit vissa inkomster från försäljningen av lyxtelegramblanketter,
motsvarande 4 procent av den Nationalföreningen för tuberkulosens
bekämpande tillkommande andelen av berörda försäljning. Denna
inkomstkälla har tillfört kassan 18,552 kronor 35 öre under år 1934 och
19,760 kronor 50 öre under år 1935.

Det rena statsbidraget till änke- och pupillkassan har utgått med 27 kronor
50 öre per år och delägare bland i tjänst varande befattningshavare, motsvarande
för år 1934 50,840 kronor 63 öre och för år 1935 51,260 kronor
1 öre.

Revisorerna hava ansett sig böra lämna riksdagen redogörelse för de för ifrågavarande
kassor gällande regler ävensom i anslutning därtill för de statsmedel,
som tillgodoföras kassorna. Sedan staten numera övertagit skyldigheten
att sörja, för pensioneringen av statstjänstemännens änkor och barn,
torde föreligga anledning taga under övervägande på vad sätt, sagda medel
böra för framtiden disponeras. I varje fall synas så stora belopp, som
tillflutit statens järnvägars änkekassa, icke längre böra tillgodoföras den
mindre kassa, som torde komma att omhändertaga den större kassans överskottsmedel.
Frågan hur kassornas indirekta statsbidrag böra bokföras och
redovisas, torde, innan beslut fattas om familjepensionsreglementets ikraftträdande
för nu ifrågavarande förvaltningsområden, böra avgöras i samband
med frågan om den budgetmässiga redovisningen av familjepensionsavdragen.

Revisorernas

nttalande.

— 214

Statens affärsverksamhet.

§ 65.

Posipersona- Vid besök i centralpostkontorets lokaler vid Vasagatan har observerats, att
förening^ en lägenhet i husets källarvåning uthyrts åt den affärsrörelse, som drives av
u. p. a. postpersonalens samköpsförening u. p. a.

Föreningen har till ändamål att mot kontant betalning tillhandahålla föreningens
medlemmar livsmedel och andra förnödenheter samt driva annan
verksamhet, förenlig med lag örn ekonomiska föreningar § 1. Vid 1935 års
slut hade föreningen ett medlemsantal av 2,934. Medlemmarna utgöras av
i Stockholm med förorter bosatta posttjänsteman av alla grader, andra personer
med stadigvarande sysselsättning i postverket, pensionerade posttjänsteman
samt änkor efter avlidna dylika tjänstemän och personer.

Varuomsättningen har under år 1935 uppgått till 763,325 kronor.

Revisorernas Ifrågavarande lokal, som är belägen i källarvåningen i hörnet av Bryguttalande.
gar_ och Vasagatorna, har en sammanlagd yta av 240 kvadratmeter. Lokalen
saknar direkt ingång från gatan liksom även skyltfönster men är försedd
med källarfönster och elektriskt ljus. Då lokalen kan nås utan att
passera några postverkets arbets- eller tjänstelokaler, lärer den hava hyresvärde
såsom lagerlokal. Huru stort detta värde kan vara är svårt att exakt
bestämma. Upplysningsvis kan här nämnas, att för lagerlokaler i trakten
10 kronor per kvadratmeter anses vara ett moderat pris. Då postverket i
förevarande fall ej betingat sig mer i hyra än 100 kronor för år, innebär
upplåtelsen en statlig subvention åt en fristående kooperativ affärsrörelse,
som visserligen synes bereda ett antal av postverkets funktionärer vissa
ekonomiska fördelar, men å andra sidan ej kan anses underlätta deras arbetsutövning,
såsom exempelvis förhållandet är vid upplåtandet av lunchlokal.
Revisorerna hava ej kunnat finna rörelsens art tillräckligt motivera
den anmärkningsvärt låga hyran och äro för sin del övertygade om att lokalerna
kunna på ett fördelaktigare sätt nyttiggöras för statsverket genom
uthyrning till lagerlokaler eller användande för postverkets egen räkning.

§ 66.

Statens järn- Enligt kungl, förordningen den 11 december 1830 (S. F. S. sid. 1201) anT
fordringar™ gående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål
och kungl, kungörelsen den 12 december 1924 med vissa bestämmelser
angående handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutions -

— 215 -

och reskontreringsmål äga de olika förvaltningsmyndigheterna själva besluta
avskrivning av statens till deras förvaltning hörande utestående osäkra
fordringar. Dock får avskrivning icke beslutas förr än vissa villkor blivit
uppfyllda. Gällande allmänna bestämmelser om sådana villkor återfinnas
dels i förstnämnda förordning och dels i kungl, kungörelsen den 29 september
1911 (S. F. S. nr 106, sid. 3) angående extra ordinarie avskrivning
av vissa kronans utestående fordringar, genom vilken kungörelse en tidigare
kungörelse den 3 maj 1901 i samma ämne blivit upphävd.

Enligt 1 § i 1830 års förordning får extra ordinarie avskrivning »endast
i de fall beviljas, då den förlust i penningar eller persedlar, varom fråga är,
utredes vara tillkommen utan någons förvållande eller då tillgång till förlustens
ersättning brister hos den eller dem, som därtill äro lagligen förpliktade.
Innan någon extra ordinarie avskrivning får ske skola därför alltid
i laga ordning undersökas alla omständigheter, som med frågan äger
gemenskap, på det upplysas må, örn och i vad måtto förlusten må tillskrivas
vederbörandes uraktlåtna tillsyn, uteblivna anmärkningar vid inkomna
räkenskaper eller felaktiga dispositioner.»

1911 års kungörelse medgiver en i förhållande härtill »vidsträcktare rätt
till avskrivning» (§ 4) av fordran å skillnadsarrende och annan fordran i
den mån dess kapitalbelopp icke överstiger 1,000 kronor. Avskrivning av
sådan fordran medgives nämligen om den icke kunnat indrivas oaktat två
utmätningsförsök, mellan vilka förflutit minst fem år, blivit gjorda. Med
utmätningsförsök likställes konkurs, däri utdelning å kronans bevakade
fordran antingen icke alls eller endast delvis erhållits. Befinner sig gäldenären
på okänd ort, må avskrivning äga rum sedan han två gånger, sista
gången minst fem år efter det åtgärd i ärendet först vidtagits, av kronobetjänt
blivit eftersökt och hos vissa myndigheter efterfrågad. Avskrivning
får icke ske, om det finnes anledning antaga, att fordringen kan komma att
framdeles gäldas.

Vid granskning av den av ombudsmannen hos järnvägsstyrelsen förda
liggaren över osäkra fordringar hava revisorerna funnit, att statens intresse
av att dylika fordringar bliva guldna i endast ringa mån blivit tillgodosett,
och att väsentliga kostnader uppstått på den grund, att konstaterande vid
upprepade utmätningsförsök av att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar
gjorts till villkor för avskrivning. Under arbetets gång hava revisorerna
tagit del av en av järnvägsstyrelsen den 26 juni 1936 till Kungl. Maj:t
gjord framställning, att, enär gällande stadganden på anförda skäl syntes
styrelsen icke vara tidsenliga eller stå i överensstämmelse med ett affärsmässigt
handhavande av indrivningsförfarandet, styrelsen måtte bemyndigas
att ur sina räkenskaper avföra fordran, vilken icke godvilligt inbetalades
och beträffande vilken styrelsen efter inhämtade upplysningar funne, att
utsikt icke gåves att genom lagliga åtgärder utfå fordringsbeloppet.

Till upplysning i saken må meddelas följande siffror:

Den 1/l2 1936 utestod ett antal av 195 ej avskrivna osäkra fordringar å tillhopa
kr. 551,746: 90 och lim. 9,379: 50.

216 —

Under dr 1935 infördes i liggaren fordringar till följande antal och belopp:

Antal Summa

Fordringar över 1,000 kronor............................ 2 119,027:70

Övriga fordringar över 300 kronor........................ 5 2,366: 03

» » » 100 > ........................ 7 1,547:76

Fordringar under 100 kronor............................ 18 782: 33

Summa 32 123,723: 82

Motsvarande siffror beträffande under år 1936 (intill den 1f12) i liggaren
införda fordringar:

Antal Summa

Fordringar över 1,000 kronor............................ 2 2,422: 25

Övriga fordringar över 300 kronor........................ 1 368:24

» » » 100 » ........................ 8 1,263:25

Fordringar under 100 kronor............................ 18 742: 33

Summa 29 4,796: 07

Antal och belopp av samt kostnad å de under år 1935 ur liggaren avförda
fordringar samt antal av dessa fordringar, å vilka belopp i anledning av utmätningsförsök
influtit, med angivande av inbetalningarnas storlek:

				Inbetalning
	Antal	Summa	Kostnad	Antal ford- ringar	Belopp
Fordringar över 1,000 kronor ....	1	3,207: 95	20: —	0
Övriga fordringar över 300 kronor..........	4	1,466: 20	80: —	1	309:08
> > > 100 > ..........	8	1,250: 77	160: —	1	8: 94
Fordringar under 100 >	16	729:11	320: —	2	126: 85
Summa	>29	6,654:03	580:-	4	444: 87

Motsvarande siffror beträffande under år 1936 (intill den V12) ur liggaren
avförda fordringar:

				Inbetalning
	Antal	Summa	Kostnad	Antal ford- ringar	Belopp
Fordringar över 1,000 kronor ......	3	16,892:28	60: —	1	712: 50
Övriga fordringar över 300 kronor ....	4	1,707:08	80: —	0
» » > 100 > ........	5	956: 25	100: —	1	100: —
Fordringar under 100 »	19	728:59	380: —	2	33:-
Summa	31	20,284: 20	620: —	4	845:50

I avseende å siffrorna i förestående uppställningar äro kostnaderna med
hänsyn till föreliggande uppgifter härom beräknade till i genomsnitt 20 kronor
för var gäldenär.

— 217 —

I övrigt har vid liggarens granskning iakttagits följande:

1) I icke få fall har inträffat att fordringar på grund av inträdd preskription
fått förfalla redan innan de avskrivits. Ett av dessa fall (diarienummer
154, 155) påkallar närmare uppmärksamhet.

Den 23 mars 1922 dömdes en person, A., till ansvar för en serie stölder,
varjämte han förpliktades att till statens järnvägar utgiva ersättning för tillgripet
gods med 1,425 kronor. Den 30 samma månad dömdes två andra personer,
B. och C., såsom delaktiga i A:s brott, förutom till ansvar, att till statens
järnvägar utgiva ersättning för samma tjuvgods med 1,425 kronor, vilket
belopp, vid det förhållande, att betalningsskyldighet därför ådömts jämväl
A., skulle av A., B. och C. en för alla och alla för en gäldas. Vid utmätningsförsök
den 11 april 1922 hos A. och den 21 april 1922 hos B. och C. befunnos
de alla sakna utmätningsbara tillgångar. Vid förnyade utmätningsförsök
efter fem år befunnos både A. och B. fortfarande sakna utmätningsbara tillgångar.
Beträffande C. intygades, att han vid efterspaning den 16 oktober
1928 icke kunnat anträffas. En i akten förvarad den 25 september 1928 dagtecknad
polisrapport i anledning av begärd efterspaning av C. förmäler, att
C. bodde i en honom tillhörig motorbåt, liggande å närmare angiven plats
inom Göteborgs stads område, ävensom att C. uppgivit sig skola uppsöka
distriktssekreteraren vid statens järnvägar. Enligt en likaledes i akten förvarad,
den 8 april 1929 dagtecknad skrivelse av distriktschefen vid statens
järnvägars II distrikt till ombudsmannen hade den 28 september 1928 till
distriktssekreteraren inkommit ett brev från C., däri denne erkänt sin skuld
till statens järnvägar, men uppgivit, att han ej kunde likvidera skulden, vilket
brev bifogades skrivelsen. Brevet i fråga, som numera finnes bilagt
akten, är icke dagtecknat, men med anilin har därå tecknats »Ink. 28/9 1928».
— Vid upprepade utmätningsförsök efter ytterligare fem år befanns A. fortfarande
sakna utmätningsbara tillgångar. Fordringen mot C. ansågs på
grund av underlåten preskriptionsbrytning förfallen. B. befanns äga tillgångar.
Fordringen å honom ansågs emellertid på grund av den preskription,
som antogs hava mellankommit, böra bestämmas jämlikt 5 § kungl,
förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å
okända borgenärer till allenast 712 kronor 50 öre, vilket belopp också blev av
denne frivilligt erlagt. Av de i akten förvarade handlingarna framgår, att C.
numera förmodades hava tillgångar. Den efter berörda inbetalning oguldna
delen av fordringen, 712 kronor 50 öre, avskrevs den 3 oktober 1936.

2) I fråga örn villkoren för avskrivning av fordringar å högre kapitalbelopp
än 1,000 kronor har järnvägsstyrelsen i sin ovanberörda framställning till
Kungl. Majit anfört, att dessa icke vore så strängt utformade. Som dock
meningen icke kunde vara att större fordringar skulle kunna lättare avskrivas
än mindre sådana, hade inom järnvägsstyrelsen i regel tillämpats att avskrivning
av större fordringar först skett efter det att minst tio år förflutit
från fordringens uppkomst samt minst tre utmätningsförsök företagits med
en tidsintervall av fem år mellan varje gång. Revisorerna hava vid gransk -

— 218

Revisorernas

uttalande.

liing av liggaren funnit, att icke ens denna regel alltid iakttagits. Tvärtom
hava i vissa fall fordringar å över 1,000 kronor avskrivits utan att ens de
förutsättningar varit för handen, vilka föreskrivits för fordringar å lägre belopp
än 1,000 kronor. Bland sådana påkallar ett fall (diarienummer 366)
särskilt beaktande, om vilket ur ombudsmannens i ärendet upprättade promemoria
må antecknas följande.

I skrivelse av den 26 februari 1936 hade svenska resebyrån i Berlin föreslagit
att järnvägsstyrelsens resterande fordran 14,239 Rm 45 pf. hos tyske
undersåten, förre kassören E. T. i Berlin skulle avskrivas, sedan styrelsen
vidtagit åtgärder för att få på sig transporterade 70 Rm, som blivit av T.
genom gjorda avbetalningar inlevererade till advokatfirman Piinder & Wedell
i Berlin. Fordringen hade uppkommit genom att T. gjort sig skyldig till förskingring
av resebyråns medel, vilket upptäcktes i mars månad 1926, och
för vilket brott T. undergått bestraffning. Det förskingrade beloppet uppginge
till 15,247 Rm 55 pf. och hade härav influtit dels genom utmätning
omedelbart efter brottets upptäckande 533.10 Rm och dels genom avbetalningar
under tiden 1927—1931 475 Rm. T. hade vidare under senare åren från
år 1931 gjort avbetalningar till advokatfirman med 5 Rm i månaden, vilka
avbetalningar dock endast periodvis kunnat fullgöras, varför hos advokatfirman
funnes innestående förenämnda belopp om 70 Rm. T., som vore född
1897 och gift, hade uppgivits hava en inkomst av 225 Rm per månad. Advokatfirman
hade meddelat att det på grund av ändrad lagstiftning icke vore
uteslutet, att numera erhålla en något större månatlig avbetalning av T. och
hade anhållit om bemyndigande att för framtiden få för styrelsens räkning
emottaga så stort belopp av T., som överstege hans utmätningsfria inkomst.

Emellertid vore det förenat med besvär och kostnader att överflytta de
influtna medlen från advokatbyrån till statens järnvägar, enär härför erfordrades
särskilt »Devisungs»-förfarande. Härjämte vore att märka att de
inbetalta marken måste avföras till spärrmarkskonto, varför marken endast
erhölle ett värde av cirka 50 procent av riksmarken. Kostnaderna till advokatbyrån
måste däremot betalas med riksmark. Det hade hittills under
årens lopp visat sig att kostnaderna till advokatbyrån för dess indrivning överstigit
värdet av de erhållna medlen. Visserligen hade advokatfirman ställt i
utsikt att framtida kostnader skulle bliva relativt små, men det måste dock
antagas att överskottet för statens järnvägars del komme att bliva minimalt
örn ens något. I skrivelse den 11 mars 1935 till resebyrån hade järnvägsstyrelsen
meddelat att några vidare juridiska åtgärder icke borde vidtagas
mot T. men att, i fall denne godvilligt inbetalade belopp, sådana skulle av
byrån emottagas. T. hade förklarat sig endast vilja fullgöra inbetalningen
genom advokatbyrån. Beslutet örn avskrivning fattades på ombudsmannens
hemställan den 5 juni 1936. I

I avseende å det sätt, varpå järnvägsstyrelsen handlagt ärenden angående
osäkra fordringar, må framhållas följande:

1) Innebörden av ett avskrivningsbeslnt är endast, att vederbörande myn

219 —

dighet därigenom befrias från skyldighet att iakttaga åtgärder till indrivning
och bevakning av den fordran beslutet avser. Om ett avskrivningsbeslut i
visst fall anses icke motiverat, kan heller icke en underlåtenhet att bryta
preskription hava skäl för sig. Vad särskilt det ovan berörda fallet med
diarienumren 154, 155 angår, hade det alltså ålegat ombudsmannen att innan
fordringen å C. enligt den uppfattning, som legat till grund för avskrivningsbeslutet,
preskriberats, vilket icke kan hava varit tidigare än 1932, antingen
föranstalta örn brytning av preskriptionen eller begära beslut om fordringens
avskrivande. Nu avskrevs fordringen i fråga i tanke, att varje rättslig möjlighet
att utfå den ännu oguldna hälften av B. och G., vilka på grund av
vad i ärendet blivit upplyst möjligen äro i stånd att gälda den, vore utesluten.
Men då denna situation förutsattes hava inträffat på grund av underlåten
preskriptionsbrytning, som icke haft stöd i ett avskrivningsbeslut, finna revisorerna
det anmärkningsvärt, att avskrivning skett utan sådan närmare
undersökning, varom förmäles i ovan återgivna lagrum i 1830 års förordning.
Anmärkningsvärt är vidare, dels att B:s betalningsansvar, som grundats å
brottslig handling, vid avskrivningsfrågan begränsats ävensom att till stöd
härför åberopats 5 § preskriptionsförordningen, vilket lagrum efter sin ordalydelse
endast avser på eget åtagande grundat ansvar, och dels att fordringen
över huvud taget ansetts preskriberad gentemot C., som dock så sent som år
1928 synes hava blivit påmind om och därvid hava erkänt dess tillvaro.

2) Vidkommande fordringar å belopp, överstigande 1,000 kronor, finna revisorerna
järnvägsstyrelsens tolkning av 1830 års författning anmärkningsvärd.
Till jämförelse må meddelas, att det enligt statskontorets och kammarrättens
gemensamma utlåtande den 9 mars 1906 angående framställning
av 1904 års riksdag örn ändring i då gällande bestämmelser beträffande avskrivning
av postverkets äldre balanserade fordringar, vilket utlåtande sedermera
lagts till grund för 1911 års ovan berörda kungörelse, vöre en förutsättning
för avskrivning enligt 1830 års författning, att varje rättslig möjlighet
till fordringens utfående skulle visas utesluten, vilket först inträffar,
vid fordran å aktiebolag eller ekonomisk förening utan personlig ansvarighet,
efter slututdelning i konkurs och vid fordran å fysisk person vid slututdelning
i urarvakonkurs eller i övrigt efter dödsfall när boet saknar tillgångar.

Men även om järnvägsstyrelsen hade varit helt obunden av villkor för avskrivning
av nu ifrågavarande, större fordringar, synes den avskrivning, som
i fallet med diarienummer 366 meddelats, hava varit mindre välbetänkt. Beslutet
är fattat medan gäldenären ännu varit i stånd och beredd till avbetalningar
å sin skuld och har endast motiverats med avbetalningarnas ringa
belopp och de förluster, som i form av advokatarvodc och på grund av nu
bestående transfereringsliinder skulle uppkomma vid fortsatt inkassering. Men
vid ärendets avgörande var upplyst, att det belopp, som av gäldenären kunde
uttagas, skulle kunna stiga och att advokatarvodet skulle nedgå. Även örn i
trots av dessa upplysningar beslutet att för det dåvarande icke vidtaga vidare
åtgärder för fordringens indrivande kunde anses motiverat, måste dock med
hänsyn till möjligheten av förbättring i gäldenärens ekonomi och av att träns -

— 220 —

fereringshindren skola försvinna, avskrivningsbeslutet anses förhastat, särskilt
med hänsyn till storleken av fordringens belopp.

Revisorerna vilja instämma i vad järnvägsstyrelsen anfört därom att gällande
stadganden icke stå i överensstämmelse med ett affärsmässigt handhavande
av indrivningsförfarandet. Emellertid synes den av styrelsen ifrågasatta
ändringen ur två synpunkter alltför begränsad. För det första kommer
den endast järnvägsstyrelsen till godo och för det andra är dess syfte allenast
att begränsa omkostnaderna.

De förluster, som tidigare åsamkats statsverket i form av kostnader för
preskriptionsbrytning och som kunde stiga till rätt stora belopp, särskilt där
kungörelseförfarandet måst tillgripas, hava till större delen successivt bortfallit
genom 1901 och 1911 års kungörelser. De kostnader, som uppkomma
på grund av de upprepade utmätningsförsöken äro icke mindre beaktansvärda.
I manga fall, da ett telefonsamtal med en landsfiskal eller en fjärdingsman
säkerligen skulle hava kunnat giva tillräcklig upplysning, stiga nu
kostnaderna till stora belopp därför att en i och för sig meningslös resa för
utmätningsförsökets utförande måst företagas. Därtill kommer att gällande
bestämmelser giva upphov till andra kostnader än sådana utmätnings- och
eftersökningskostnader, som medräknats vid sifferuppställningen här ovan.
För att ett utmätningsförsök skall kunna göras fordras, att fordringen i fråga
är vad man kallar exigibel, i anledning varav staten förorsakas betydande
rättegångs- och lagsökningskostnader å krav, som kunna avse obetydliga belopp,
och personer, om vilka man vet, att de med största sannolikhet icke
skola kunna betala. Intresset att begränsa samtliga nu ifrågavarande kostnader
— särskilt beaktansvärt i avseende å fordringar å lägre belopp —- torde
göra sig gällande varhelst osäkra fordringar uppkomma, även om det skulle
framträda starkare inom de affärsdrivande verken än på andra håll, och
någon anledning befara, att andra verk än de affärsdrivande skulle i högre
grad än de missbruka en vidgad rätt till avskrivning av sådana fordringar
synes icke kunna föreligga.

Resultatet av verksamheten för indrivning av osäkra fordringar vid statens
järnvägar måste emellertid även med bortseende från de kostnader, med vilka
verksamheten bedrivits, betecknas såsom nedslående. De införskaffade bevisen
att gäldenärerna sakna utmätningsbara tillgångar torde å andra sidan
av flera orsaker icke kunna betraktas såsom tillförlitliga dokument om deras
verkliga betalningsförmåga. I anledning härav synas åtgärder till förbättring
av resultatet av indrivningsverksamheten kunna ifrågasättas. I den mån
bättre resultat anses kunna vinnas inom ramen av nu gällande regler torde
böra tagas under övervägande om icke staten i dessa särskilda fall borde på
något sätt stimulera vederbörande tjänsteman till dylika åtgärder. I övrigt
kunde ifrågasättas huruvida icke medgivande av rätt för förvaltningsmyndighet
att i vissa fall godtaga delbetalning såsom full likvid skulle medföra
frivillig sådan betalning i många fall där intet kunde utfås med tvång.

På grund av vad sålunda anförts vilja revisorerna ifrågasätta huruvida icke

— 221 —

frågan om ändring av gällande allmänna regler för avskrivning av fordringar
borde göras till föremål för särskild utredning, vid vilken samtliga de med
indrivningsförfarandet förbundna spörsmålen skulle tagas under omprövning.

§ 67.

Vid granskningen av vattenfallsstyrelsens utgifter till understöd åt föreningar,
för propaganda etc. hava revisorerna uppmärksammat, att till vissa
ändamål penningbidrag anslagits, ehuru vederbörande ändamål tillgodosetts
med statsbidrag även i annan ordning, i regel efter ingående prövning
av riksdagen utav föreliggande understödsbehov. Detta förhållande har
även påtalats av verkets överrevisorer, vilka i sin berättelse över verkets
förvaltning den 20 augusti 1936 ifrågasatt huruvida icke vattenfallsstyrelsens
beslut i dylika frågor borde underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Föreningsavgifter.

Under rubriken Föreningsavgifter hava för vart och ett av åren 1933,
1934 och 1935 upptagits 50 kronor till svenska brandskyddsföreningen.

Beträffande statsunderstöd till svenska brandskyddsföreningen har riksräkenskapsverket
i en till Kungl. Majit riktad den 30 september 1936 dagtecknad
framställning anfört följande, närmast visserligen med föranledande
av dylik utbetalning inom telegrafstyrelsen men med uttrycklig hänsyftning
även på övriga affärsdrivande statliga verk.

Sedan budgetåret 1935/1936 utginge såsom bidrag till svenska brandskyddsföreningen
anslag av statsmedel med 500 kronor för år. Med avbrott
för budgetåren 1932/1933—1934/1935 hade föreningen jämväl tidigare
kommit i åtnjutande av understöd av statsmedel, nämligen i form av bidrag
till föreningens tidskrift »Brandskydd», senast med 2,000 kronor för år.
Den tillfälliga indragningen av statsbidraget år 1932 var, såsom framgår av
statsverkspropositionen för sagda år (VI huvudtiteln s. 159), närmast föranledd
av de rådande brydsamma statsfinansiella förhållandena. I skrivelse
den 1 oktober 1934 med framställning örn förnyat statsbidrag med

2,000 kronor för budgetåret 1935/1936 (refererad i statsverkspropositionen
1935, VI huvudtiteln s. 135) hade brandskyddsföreningen såsom stöd för
sin anhållan, bland annat, åberopat, att föreningen utan kostnad för statsverket
granskat åtskilliga förslag till byggnadsordningar samt på begäran
av statsdepartement, länsstyrelser m. fl. statliga myndigheter verkställt ett
stort antal utredningar av andra slag inom brandskyddsområdet. Föredragande
departementschefen fann, att föreningen borde i lika mån som svenska
brandkårernas riksförbund komma i åtnjutande av det erkännande
från statens sida, som ett lämpligt avvägt statsbidrag utgjorde. Ilan tillstyrkte
därför, att för budgetåret 1935/1936 anvisades ett anslag av 500
kronor såsom bidrag till föreningen. Såsom villkor härför syntes böra stadgas,
att förbundet skulle vara skyldigt underkasta sig den granskning från
riksdagens revisorers sida rörande bidragets användning, som Kungl. Majit

Av vattenfallsstyrelsen

utbetalade
understöd
m. m.

— 222 —

kunde komma att föreskriva. Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens
av Kungl. Majit bifallna hemställan. — I en inom riksräkenskapsverket
vid granskning av telegrafstyrelsens räkenskaper framställd
anmärkning hade påtalats, att av telegrafverkets medel till svenska brandskyddsföreningen
utbetalats 400 kronor, utgörande årsavgift till föreningen
för telegrafverkets medlemskap i föreningen genom åtta ombud (s. k.
B-medlemmar, med en årsavgift av 50 kronor för varje sådan medlem).
Telegrafstyrelsen hade i sin förklaring över anmärkningen upplyst, att
dylikt medlemskap för telegrafverkets vidkommande oförändrat bestått sedan
år 1920. De befattningshavare, för vilka medlemskap i föreningen
tecknats, svarade för underhållet av, bland annat, telegrafverkets fastigheter
inom respektive verksamhetsområden, varför det hade synts styrelsen
angeläget att bereda vederbörande tillfälle att inhämta de sakkunnigas råd
och upplysningar i fråga om brandskydd, vartill medlemskap i föreningen
berättigade. Detta hade ansetts dess mer önskvärt, som telegrafverkets
anläggningar i stort sett vore oförsäkrade och representerade mycket avsevärda
belopp. Inom riksräkenskapsverket verkställd undersökning hade
givit vid handen, att även andra statsmyndigheter vore medlemmar av svenska
brandskyddsföreningen. Enligt vad som från föreningen inhämtats
vore sålunda i föreningen representerade generalpoststyrelsen genom sju
ombud, järnvägsstyrelsen genom sex ombud, vattenfallsstyrelsen genom ett
ombud och marinförvaltningen genom ett ombud. Föreningens intäkter av
årsavgifter för dessa medlemmar skulle efter den för telegrafstyrelsen tilllämpade
beräkningsgrunden uppgå till 750 kronor, vilket tillsammans med
telegrafverkets årsavgifter, 400 kronor, representerade en utgift för statsverket
av 1,150 kronor eller mer än dubbla beloppet av det särskilt utgående
statsbidraget. Enligt riksräkenskapsverkets mening kunde det icke vara
lämpligt, att vissa statsmyndigheter inginge såsom betalande medlemmar i
en enskild sammanslutning av svenska brandskyddsföreningens typ för att
komma i åtnjutande av förmåner, som andra statsmyndigheter på sätt
framginge av föreningens i det föregående omnämnda skrivelse den 1 oktober
1934, kostnadsfritt erhölle. Det förefölle riksräkenskapsverket vara
riktigare, att med det statsbidrag som i fortsättningen kunde komma att
beviljas föreningen, förknippades det villkoret, att föreningen skulle vara
skyldig att i förekommande fall utan särskild kostnad för statsverket tillhandagå
verk och myndigheter med de råd och upplysningar, vartill eljest
medlemskap i föreningen berättigade. För sådant ändamål erforderlig höjning
av statsbidraget till föreningen borde givetvis i detta sammanhang
närmare övervägas. Riksräkenskapsverket hade velat bringa det sålunda
uppkomna spörsmålet under Kungl. Maj:ts prövning för den åtgärd, vartill
saken ansåges böra föranleda.

Någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida synes ännu icke hava vidtagits i
anledning av riksräkenskapsverkets ovanberörda framställning.

Slutligen har vattenfallsstyrelsen i utlåtande över överrevisorernas ovanberörda
anmärkning åberopat ett utslag i liknande ärende, däri riksräken -

— 223

skapsverket enligt utslagets lydelse »väl funnit vattenfallsstyrelsen hava
saknat befogenhet att besluta ifrågavarande utgift men likväl med stöd
av § 21 mom. 2 i ämbetsverkets instruktion funnit skäligt eftergiva ersättningsanspråk
i anledning av anmärkningen».

Revisorerna anse en dylik oenhetlig understödsverksamliet från statens Revisorernas
sida olämplig. Då riksdagen efter ingående prövning utmätt statsunder- uttalande,
stöd åt någon institution, är det givetvis ej med tanke på att beloppet under
hand korrigeras av underordnad statlig myndighet samt med anlitande
av medel, som eljest skolat redovisas till statsverket såsom inkomst. Förslår
ej av riksdagen eller av Kungl. Maj:t i författningsenlig ordning beviljat
anslag till fyllande av sin uppgift, bör förhöjning därav i stället utverkas
i samma ordning, vari anslag förut beviljats. Det av vattenfallsstyrelsen
till försvar för sina åtgöranden åberopade skälet, att riksräkenskapsverket
en gång i liknande fall låtit vid den gjorda utbetalningen
bero utgör givetvis ej skäl för nya bidrag av liknande art som de påtalade.

Propagandamaterial m. m.

Till jordbrukstekniska föreningen har vidare årligen utgått ett bidrag
av 2,500 kronor. Sedan 1934 års statsrevisorer gjort anmärkning på sammanförandet
av statens vattenfallsverk samt den uppfinnarverksamhet på
jordbruksområdet, som inom vattenfallsstyrelsen bedrivits av byrådirektören
H. Edholm, utverkade Kungl. Maj:t av riksdagen höjt understöd till
jordbrukstekniska föreningen. Under nionde huvudtiteln utgår sålunda
»Bidrag till jordbrukstekniska föreningen: Verksamhet i allmänhet» med

12,000 kronor, »Bidrag till samma förening. Särskild forskningsverksamhet»
med 25,000 kronor. Sistnämnda understöd avsåg att finansiera Edholms
nämnda verksamhet. Därjämte utgår till »Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering» 7,800 kronor under samma (IX) huvudtitel.

Under rubriken »Jordbrukarnas El.Blad» har av vattenfallsstyrelsen anslagits
15,469 kronor 50 öre för 1934 och 10,313 kronor för 1935. Till
»Film av Malmvik» har vidare av vattenfallsverkets medel utgått 2,475
kronor 76 öre under år 1935 och till »Svenska betes- och vallföreningen»
för anordnande av demonstrationsgård vid Lilla Sunnersta 7,000 kronor
likaledes för år 1935 (dock ej utbetalat under år 1935).

I fråga örn sistnämnda post hava vattenfallsstyrelsens överrevisorer erinrat
örn att svenska betes- och vallföreningen i annat sammanhang åtnjuter
statsunderstöd för sin verksamhet (90,300 kronor under IX huvudtiteln),
överrevisorerna hava funnit det oegentligt att vid bestämmandet av statsunderstöd
till föreningen hänsyn ej tagits till bidraget från vattenfallsstyrelsen.
I samband med kostnadsstaten för Lilla Sunnersta har från föreningen
bland inkomsterna uppgivits gåvomcdel med 5,000 kronor. Häri
kan givetvis ämbetsverkets ovanberörda understöd med 7,000 kronor ej
vara inräknat.

— 224 —

Revisorernas Vad revisorerna här ovan yttrat om svenska brandskyddsföreningen äger
uttalande, tillämpning jämväl beträffande jordbrukstekniska föreningen och försöksgården
Lilla Sunnersta. Beträffande såväl jordbrukstekniska föreningens
understöd som bidragen till jordbrukarnas el. blad och film av Malmvik
vilja revisorerna emellertid fästa uppmärksamheten på det förhållandet,
att sagda bidrag så sent som år 1935 utbetalats av vattenfallsstyrelsen.
Sedan 1934 års statsrevisorer gjort sin ovanberörda anmärkning och Edholm
fått sin verksamhet understödd med allmänna medel i annat sammanhang,
synes det anmärkningsvärt, att vattenfallsstyrelsen i allt fall därefter
ansett sig böra själv understödja detta forskningsarbete vid sidan av
det beviljade statsbidraget. Såväl arbetena vid Lilla Sunnersta, som bidraget
till jordbrukarnas el. blad jämte filmen av Malmvik utgöra efter allt
att döma i ej ringa del led i propagandan för Edholms forskningsarbete.
Då hela denna forskningsverksamhet redan avkopplats från vattenfallsstyrelsens
verksamhetsområde, synas också alla utgifter för propagandan
för densamma böra bestridas från anslag under samma huvudtitel, varunder
bidraget i övrigt utgår, under förutsättning givetvis att sådant tillläggsbidrag
efter företagen prövning befinnes erforderligt.

Utställningar m. m.

Vattenfallsstyrelsens bidrag till utställningar m. m. har från 700 kronor
under 1933 stigit till 12,044 kronor 41 öre under 1934 och 19,881 kronor
65 öre under 1935. Revisorerna hava uppmärksammat denna betydande
ökning av bidragen. Rörande värdet för verket av dylika bidrag anse sig
revisorerna ej böra göra något uttalande. Det bör dock framhållas, att en
lämpligt avvägd taxepolitik torde vara den effektivaste propagandan inom
ett område, där priset är utslagsgivande för åstadkommande av ökad förbrukning.

Allmänt Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för vattenfallsstyrelsen med underlynttalande.
dande lokalförvaltningar vid statens vattenfallsverk den 30 juni 1920 åligger
det styrelsen att före den 15 november varje år till Kungl. Majit avgiva
förslag till stat för statens vattenfallsverks driftkostnader under nästföljande
år.

Revisorerna hava tagit del av vattenfallsstyrelsens i sådant hänseende
avgivna förslag för de senare åren och därvid kunnat konstatera att förslagens
specificering av verkets medelsbehov ofta är synnerligen summarisk.
Det torde på grund därav ej sällan föreligga svårighet för Kungl.
Majit att i detalj bedöma skäligheten av vissa verkets äskanden. De av
revisorerna ovan påvisade, i olika hänseenden rådande förhållandena giva
belägg för detta antagande. En utförligare specificering och mera klarläggande
motivering av posterna i kostnadsstatförslagen vore enligt revisorernas
mening så mycket mer önskvärd som affärsverkens statförslag icke
undergå sådan granskning i statskontoret eller annat centralt verk, som
brukar äga rum beträffande anslagsäskandena å riksstatens huvudtitlar.

— 225 -

Revisorerna liava ansett sig böra bringa ovan omförmälda iakttagelser
till riksdagens kännedom.

§ 68.

I sin den 20 augusti 1936 dagtecknade berättelse över granskning av vattenfallsstyrelsens
förvaltning och räkenskaper för år 1935 hava vattenfallsstyrelsens
överrevisorer gjort följande uttalande:

Genom kungl, brev den 28 maj 1920 och 8 april 1921 har bl. a. för anläggning
av provisorisk kraftstation med distributionsledningar vid Hofforsen
medel anvisats av anslag för inköp av vattenfall och fastigheter samt
utförande av nyanläggningar. Ifrågavarande anläggningar vid Holaforsen
voro före 1935 års bokslut bokförda till ett belopp av 357,000 kronor. Vid
upprättandet av 1935 års bokslut har emellertid den del av anläggningen,
som belöper på distributionsledningar, till ett värde av 30,295 kronor 79 öre
blivit överförd till ett konto för distributionsledningar. Härigenom har anslaget
till distributionsanläggningar m. m. till nämnda del tagits i anspråk.
Genom denna bokföringsåtgärd har ett överskott å anslaget för Holaforsen
uppstått, vilket överskott sedermera under år 1936, enligt vad överrevisorerna
inhämtat, blivit inbetalt till riksgäldskontoret att tillföras reservationsanslaget
för inköp av vattenfall och fastigheter samt utförande av nyanläggningar.

överrevisorerna vilja såsom sin mening uttala, att omföringar av dylik beskaffenhet
icke synas böra förekomma utan Kungl. Maj:ts medgivande.

Häröver avgav vattenfallsstyrelsen i skrivelse den 14 oktober 1936 följande
förklaring:

Överrevisorerna hava därjämte anmärkt på, att vattenfallsstyrelsen vid
bokslutet för år 1935 överfört ett belopp av 30,295 kronor och 79 öre, utgörande
värdet av distributionsnätet vid Holaforsens kraftstation, från anslaget
för inköp av vattenfall och fastigheter samt utförande av nyanläggningar till
anslaget för distributionsanläggningar och uttalat som sin mening, att dylika
omföringar icke böra förekomma utan Kungl. Maj:ts medgivande. Vattenfallsstyrelsen
har ansett det naturligt, att kostnaderna för distributionsnätet
vid Holaforsens kraftstation i likhet med djstributionsanläggningarna
vid statens kraftverk i övrigt äro bokförda på anslaget till distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande arbeten vid statens kraftverk, och
därför vidtagit den påtalade bokföringsåtgärden. Att styrelsen själv beslutat
rörande denna åtgärd sammanhänger med styrelsens uppfattning att man ej
i onödan bör besvära Eders Kungl. Maj:t med frågor av huvudsakligen
formell innebörd. Skulle Eders Kungl. Maj:t vara av annan uppfattning,
kommer styrelsen givetvis att framdeles underställa liknande frågor Eders
Kungl. Maj:ts prövning. Den i samband med överföringen skedda återbetalningen
till statsverket av ifrågavarande belopp har omnämnts i vattenfallsstyrelsens
underdåniga skrivelse den 28 augusti 1936 angående äskande
av nytt anslag till inköp av vattenfall och fastigheter m. m.

Revisorerna hava ej kunnat undgå att fästa sig vid vattenfallsstyrelsens
uttalande, att den funnit sig ej böra besvära Kungl. Maj:t med framställningar
av rent formell innebörd. I förevarande av verkets överrevisorer
uppmärksammade fall har frågan likväl varit av sådan betydenhet, att
framställning örn tillstånd att vidtaga den ifrågavarande åtgärden rätteligen

15—30837a. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1936. I.

Disposition
av vissa
anslag under
utgifter för
kapitalökning.

Revisorernas

uttalande.

— 226 —

Utvidgning
av Älvkarleby
kraftverk.

fordrat riksdagens medgivande. Revisorerna vilja i anledning av det inträffade
framhålla angelägenheten av att de beslutande myndigheterna,
Kungl. Majit och riksdagen, i samtliga fall och i god tid sättas i tillfälle fatta
beslut och vidtaga åtgärder i ärenden, vilkas slutliga handläggning ej
ankomma på underlydande verk, och detta oavsett huruvida sagda beslut
och åtgärder må förefalla verket självt obetydliga om jämförelse göres med
verkets ekonomiska omslutning.

§ 69.

Redan vid tillkomsten av Älvkarleby kraftverk hade behov gjort sig gällande
att på ett effektivare sätt tillgodogöra sig den närmast ovanför verket
befintliga delen av Dalälven med dess smärre fall. I samband med anläggandet
av Lanforsens kraftverk erhölls en anledning att ordna dämningsförhållandena
vid och ovanför kraftverket.

Sedan riksdagen år 1929 bifallit Kungl. Majits proposition (nr 156) angående
godkännande av avtal rörande rätt till dämning vid Älvkarleby kraftstation
m. m., godkände Kungl. Majit den 10 maj 1929 det i propositionen
avsedda avtalet. Enligt propositionen hade vattenfallsstyrelsen i fråga om
nyttan av avtalet och den ökade dämningen anfört följande: »Vattenfallsstyrelsens
nytta av dämningen ovanför Älvkarlebyverket läge däri, att nettokrafttillgången
vid Älvkarleby efter avdrag av ersättningskraften till Lanforsbolaget
ökades med ett kraftbelopp, vars värde icke nämnvärt understege
värdet av den ersättningskraft, som skulle levereras till Lanforsbolaget.
Därjämte erhölle vattenfallsstyrelsen trygghet emot issvårigheter. Allt som
allt innebure överenskommelsen om dämningen därför mycket stora fördelar
för vattenfallsstyrelsen.»

För egen del anförde föredragande departementschefen, bland annat, att
vattenfallsstyrelsen genom avtalet om dämningen ovanför kraftverket i första
hand skulle erhålla en fast ökning i fallhöjd av omkring 2 meter vid lågvatten,
då varje krafttillskott vore av synnerlig betydelse. Detta innebure,
att utöver kraftleveransen till Lanforsen kunde utvinnas ett effektbelopp,
vars värde närmade sig värdet av denna ersättningsleverans. Genom dygnsregleringsmagasinets
förflyttning från Stallfjärden till Lanfjärden erhölles
fördelen av ett magasin med betydligt större kapacitet, vilket genom avtalets
bestämmelser om frivillig reglering utöver den garanterade kunde bliva av
stort värde vid toppunkter i belastningen. Enär Lanfjärdsmagasinet medgåve
avtappning med betydligt mindre sänkning av vattenytan än det mindre
Stallfjärdsmagasinet, undvekes tillika en minskning i fallhöjd vid lågvatten
av i genomsnitt 3A meter. Detta betydde, såsom vattenfallsstyrelsen påpekat,
en årlig vinst av omkring 3.3 miljoner kilowattimmar. Räknat efter räntekostnaderna
för det avtalade kapitalutlägget bleve priset för detta kraftbelopp
omkring V2 öre per kilowattimme, vilket måste anses såsom gynnsamt.
I betraktande av nu omförmälda förhållanden syntes det föreliggande avtalet
vara för statsverket fördelaktigt, varför departementschefen ville för -

— 227 —

orda, att detsamma vunne godkännande. Med hänsyn till de kapitalutlägg,
som avtalet komme att föranleda, borde detsamma underställas riksdagens
prövning.

För kronans räkning gjorde vattenfallsstyrelsen därefter framställning hos
österbygdens vattendomstol om rätt att uppdämma vattnet i Dalälven vid
Älvkarleby kraftverks dammar. Ansökningen, daterad den 20 november
1929, innehåller, bland annat, följande:

»Den nytta, som genom företaget beredes Älvkarleby kraftverk, har för
verket sin huvudsakligaste betydelse genom minskning av fallförlusterna
mellan Lanforsen och Älvkarleby. Det må nämligen bemärkas, att den
fallhöjdsökning, som tillföres verket genom indämning vid foten av Lanforsen,
kompenseras av den kraftersältning, som härför skall utgå till Lanforsens
kraftverk. Ovannämnda minskning i fallförlusten representerar en
fallhöjdsvinst vid kraftverket av c:a 0.25 meter, vilken vid medelvattenmängden
270 kubikmeter i sekunden och 75 °/o total verkningsgrad motsvarar
670 hästkrafter. Efter ett värde av 750 kronor per hästkraft kan alltså
vinsten av företaget beräknas till 500,000 kronor. Härifrån skall avdragas
byggnadskostnaden 285,000 kronor och skadan å kronans egendom 12,100
kronor. Som emellertid skadan å annan tillhörig egendom icke uppgår till
mer än 10,420 kronor, är det uppenbart, att hinder mot företaget icke möter
i bestämmelserna i 2 kap. 3 § vattenlagen. —- Enligt ’G. Slettenmark. De
svenska flodernas vattenmängder’ sid. 9 och 40, är normala lågvattenmängden
109 kubikmeter i sekunden. Genom företaget får vattenytan vid Älvkarleby
vid denna vattenföring uppdämmas från + 20.62 (Bil. A 6) till
+ 22.42. Detta innebär en ökning av fallhöjden med 1.8 meter, som motsvarar
en effektvinst vid lågvatten av 109 X 1.8 X 10 = 1,960 hästkrafter.»

Vid ansökningen fogad teknisk beskrivning innehåller bland annat följande
uppgifter om byggnadsarbeten i samband med den begärda uppdämningen: »Å

kraftanläggningen vid Älvkarleby kräves för genomförandet av nu ifrågavarande
företag ingen annan ändring än påbyggnad av utskovsluckorna
och utförande av rörliga luckor å de fasta skiborden, vilka arbeten, såsom
ovan framhållits, äro redan utförda vad beträffar valsdammen och flodluckorna
på sätt angives å ritning 41541 (= Bil. A 7). De fasta skiborden
äro avsedda att höjas genom rörliga påbyggnader enligt samma ritning.
Höjning i övrigt av dammbyggnaden erfordras icke, emedan högvattenytan
icke blir ändrad genom företaget.»

Förutom vissa till förnyelser och smärre ändringsarbeten hänförliga arbeten
innefattar ifrågavarande företag i stor utsträckning jämväl rena nybyggnadsarbeten.
Dit kunna exempelvis hänföras påbyggnad och sådan
förstärkning av dammpelarna som nödvändiggjorts vid det ökade istrycket,
samt utbyte av träpåbyggnad av dammen mot järnluckor, järnpåbyggnad
och betongstöd.

Rörande kostnaden av ifrågavarande arbeten vid Älvkarleby hava revisorerna
från vattenfallsstyrelsen einottagit nedan intagna promemoria:

— 228 —

>P. M.

angående kostnaderna för dammrevision i Älvkarleby.

Arbetena för revision av dammbyggnaderna vid Älvkarleby kraftstation hava
till och med oktober 1936 dragit en kostnad av c:a 490,000 kronor. Återstående,
redan beslutade arbeten, beräknas komma att kosta c:a 60,000 kronor,
varför totalkostnaden blir cirka 550,000 kronor.

Arbetena avse dels reparation av dammarna, dels ersättning med permanenta
anordningar av den del av provisoriska dylika, som vidtagits med hänsyn
till den extra uppdämning vid låga vattenföringar, som redan år 1917
verkställdes ovanför Älvkarleby och till vilken permanent tillstånd erhölls genom
det av 1929 års riksdag godkända avtalet med Lanforsens kraftaktiebolag.

Av den angivna kostnaden, 550,000 kronor, utgöra högst 180,000 kronor
kostnader för de luckor och förstärkningar, som erfordras med hänsyn till
den extra uppdämningen. En del av förstärkningarna — inalles betingande
en kostnad av 50,000 kronor — äro emellertid av den art, att de varit önskvärda,
örn också icke oundgängligen nödvändiga, även örn den extra uppdämningen
icke förelegat.

Örn man från början hade haft rättighet att dämma till samma höjd som
nu, hade dammen endast kostat obetydligt mera än den verkliga, ursprungliga
byggnadskostnaden.

Vattenfallsstyrelsen följer den regeln att, vid ändring av en anläggning,
den totala anläggningskostnaden icke får bokföras högre än om anläggningen
i ett sammanhang byggts i det slutgiltiga skicket. Enligt denna regel, vars
lämplighet torde vara obestridlig, har det icke varit befogat att begära nytt
anslag för uppdämningsanordningarna.

När uppdämningsfrågan behandlades av 1929 års riksdag, ifrågasattes icke
att något särskilt anslag skulle begäras för de mindre åtgärder, vilka erfordrades
för dämningens genomförande, för vilken ersättning lämnas till Lanforsens
kr af tak tiebolag i form av kraft.

Med hänsyn därtill, att, vad dammarna beträffar, relativt obetydliga belopp
avsatts till förnyelsefonden, så att den nu verkställda reparationen icke
lämpligen kunde bekostas med förnyelsefondmedel i någon större omfattning,
hava hittillsvarande kostnader bokförts som drift- och underhållskostnader
utom 190,000 kronor, som vid 1935 års bokslut tagits ur förnyelsefonden,
emedan eljest på detta år skulle ha fallit väl höga underhållskostnader.
För 1936 avses att taga ytterligare 30,000 kronor ur förnyelsefonden.
Avsikten är att under åren 1937, 1938 och 1939 återbetala det belopp om tillhopa
220,000 kronor, som sålunda tagits ur förnyelsefonden, och i enlighet
härmed har i driftkostnadsstaten för år 1937 upptagits ett belopp av 40,000
kronor såsom extra avsättning till förnyelsefonden.

Stockholm den 26 november 1936.

Axel Ekwall.»

— 229 —

Vid en antagen lågvattenmängd av 109 kubikmeter i sekunden erhålles genom
byggnadsarbetena en energiökning av 1,960 hästkrafter. En så ringa
vattenmängd har emellertid ännu ej inträffat sedan kraftverkets grundläggning.
Efter Siljans och Dalälvens reglering torde man för framtiden ej heller
behöva räkna därmed. Vid 270 kubikmeter utvinnes enligt samma beräkningsgrund
4,900 hästkrafter. En acceptabel medelökning om 4,000 hästkrafter
motsvarar cirka 7 procent av hela verkets kapacitet. Genom ifrågavarande
byggnadsföretag har sålunda ett avsevärt tillskott i förmågan av kraftproduktion
vunnits.

Förutom ovan angivna arbeten har även i andra avseenden kraftverkets
utrustning utökats. Ett exempel härpå är anbringandet av s. k. isgrindar,
vartill åtgått ej oväsentliga belopp — enligt uppgift 50,000 å 60,000 kronor —
utan att, försåvitt för revisorerna är känt, kapitalanslag därtill begärts eller
anslagits.

Till närmare belysande av förevarande fråga må erinras örn riksdagens
år 1923 församlade revisorers uttalanden rörande järnvägsstyrelsens disponerande
av medel ur statens järnvägars förnyelsefond.

Till en början framhölls att från fonden skulle enligt dess ändamål bestridas
kostnaderna för sådana förnyelsearbeten och nyanskaffningar, som
vore avsedda att ersätta genom förslitning och ålder åstadkommen värdeminskning
av statens järnvägars egendom. Vidare återgavs följande uttalande
av överrevisorerna vid statens järnvägar i deras berättelse för år 1922
med anledning av att de för ombyggnadsarbeten vid Malmö bangård ökade
kostnaderna, över 11/2 miljon kronor, avsetts att utgå ur förnyelsefonden,
ehuru ett icke obetydligt belopp av denna ökning måste, såvitt överrevisorerna
kunde bedöma, anses vara hänförligt till nybyggnader:

»Att skillnaden mellan nyanläggningar och ersättningsarbeten upprätthål -les, kan emellertid enligt överrevisorernas mening ingalunda anses oviktigt.
Ett utplånande av skiljelinjen mellan dessa ändamål skulle nämligen lå till
följd, dels att beslut angående nyanläggningar undandrages riksdagen, dels
alt dylika anläggningar av måhända betydande omfattning icke komme till
synes i statens järnvägars anläggningskapital samt därigenom icke bleve föremål
för samma förräntningsanspråk som detta kapital. Ur såväl principiell
som praktisk synpunkt är det alltså enligt överrevisorernas uppfattning betydelsefullt,
att användningen av förnyelsefondens medel begränsas i enlighet
med fondens syfte.»

1 anslutning härtill framhöllo 1923 års statsrevisorer alt det syntes dem
framgå, att förnyelsefonden på sista tiden av järnvägsstyrelsen börjat tagas
i anspråk för anläggningar, varom sedan gammalt ankommit på statsmakterna
att besluta. Det hade av överrevisorerna vid statens järnvägar påvisats,
hurusom kostnaderna för vissa rätt omfattande arbeten i sammanhang med
ombyggnaden av Malmö bangård på detta sätt utan medgivande av Kungl.
Majit eller riksdag bestritts. Genom vad som under statsrevisorernas granskning
härutinnan framkommit, hade ytterligare belysts de vidsträckta oell
från ursprungliga syftet med fonden främmande ändamål, varför fonden då -

— 230 —

mera toges i bruk. Såsom ett särskilt anmärkningsvärt överskridande av
givna befogenheter framstode enligt revisorernas förmenande ett av järnvägsstyrelsen
fattat beslut rörande ombyggnad av Göteborgs personstation och
bangård. Med understrykande av vad överrevisorerna anfört rörande vikten
av att skillnaden mellan nyanläggningar och ersättningsarbeten upprätthölles
erinrade revisorerna slutligen om de stora belopp, som då stöde odisponerade
av fonden, samt funno det särskilt i betraktande därav vara angeläget,
att järnvägsstyrelsens befogenheter beträffande förnyelsefonden närmare klarlädes.

Statsutskottet vid 1924 års riksdag uttalade sin anslutning till vad av överrevisorerna
vid statens järnvägar och statsrevisorerna anförts rörande principerna
för dispositionen av statens järnvägars förnyelsefond. Då vidare
det bruk, som enligt vad av statsrevisorerna påvisats i vissa fall gjorts av
fonden, icke syntes utskottet överensstämma med fondens ändamål, ville utskottet
framhålla vikten av, att bestämda gränser uppdroges för järnvägsstyrelsens
befogenhet härutinnan.

Sedermera — synbarligen i anledning av ovan berörda, av 1923 års statsrevisorer
påvisade förhållanden — hava kommunikationsverkens tidigare rätt
att själva fatta beslut över förnyelsefondernas användning upphört och förfoganderätten
över nämnda fonder tillagts Kungl. Maj:t. Beträffande förnyelsefondsmedels
användning för nyinvestering av kapital i företagen erfordras
riksdagens medverkan.

I detta sammanhang må vidare erinras, att riksdagens år 1933 församlade
revisorer påtalat liknande förhållanden beträffande kraftstationen vid Sillre.
Även i nämnda fall hade driftmedel använts för kapitalinvestering. 1934
års riksdag anförde i anledning därav, att riksdagen funnit att olika principer
för beräknandet av byggnadsanslagens storlek kommit till användning
icke blott vid olika affärsverk utan även vid ett och samma verk, såsom
då visat sig vara fallet i fråga om vattenfallsstyrelsen. Det kunde icke anses
riktigt, att verken själva skulle hava rätt och möjlighet att avgöra i
vad mån anslagsmedel och i vad mån driftmedel finge anlitas för statliga
byggnadsföretag. Riksdagen förväntade, att Kungl. Majit vid framläggandet
av propositioner örn anslag till ny- och ombyggnader tillsåge, att vid byggnadskostnadernas
beräkning enhetliga principer komrne till tillämpning.
Riksdagen hade velat för Kungl. Majit giva till känna ovan uttalade uppfattning
i nämnda fråga.

Genom kommunikationsdepartementets ämbetsskrivelse den 10 augusti
1935 har därefter tillkännagivits, att vissa emellan kommunika''tionsverken
överenskomna enhetliga principer för beräknande av byggnadsanslag vid verken
ifråga skulle komma att i huvudsak tillämpas vid framläggande i statsverkspropositionen
till 1936 års riksdag av förslag örn anvisande av byggnadsanslag
till sagda verk. De ifrågavarande principerna innebära, så vitt
här är fråga, följande:

1. Beträffande byggnadsföretag, för vilka kostnaderna avses skola bestridas
från kollektivanslag att av riksdagen anvisas för större grupper av

— 231 —

ny- och ombyggnadsarbeten vid vissa affärsverk, skall anslaget i regel beräknas
så, att alla av byggnadsföretagen i fråga direkt förorsakade kostnader
komma att belasta anslaget, vederbörande verksstyrelse förbehållet att
meddela de närmare bestämmelser angående nämnda regels tillämpande,
som betingats av de för verket gällande särskilda förhållandena.

2. Beträffande byggnadsföretag, för vilket kostnaden avses skola bestridas
från specialanslag att av riksdagen anvisas för särskilt angivet byggnadsföretag,
skall anslaget beräknas så, att alla av byggnadsföretaget i fråga
direkt förorsakade kostnader komma att belasta anslaget, dock med iakttagande
av:

a) att kostnaderna för förberedande utredningar skola bestridas med
driftmedel;

b) att kostnader, hänförliga till verkets centrala administration, i allmänhet
skola bestridas med driftmedel, dock att kostnader, som avse sådan
särskild byrå eller byråavdelning, vilken är helt eller till övervägande del
sysselsatt med arbeten för byggnadsföretag av här avsedd art, skola, i den
mån de icke äro av fast natur, till skälig del belasta vederbörande byggnadsanslag; c)

att kostnader, hänförliga till verkets lokala administration, skola, därest
byggnadsföretaget ombesörjes av permanent lokal- eller distriktsförvaltning,
i regel bestridas med driftmedel, dock att, örn dylik förvaltnings administrationspersonal
på grund av byggnadsföretaget tillfälligtvis utökas, därav
föranledda kostnader skola belasta byggnadsanslaget;

d) att kostnader, hänförliga till en för ändamålet särskilt inrättad lokal
byggnadsorganisation, skola, såframt ej särskilda omständigheter föranleda
undantag, belasta byggnadsanslaget.

Slutligen må erinras, att Kungl. Maj:t — i anledning av att vattenfallsstyrelsen
utan Kungl. Maj:ts medgivande anlitat förnyelsefondsmedel till
vissa arbeten vid Västerås ångkraftstation, vilka asyftat att tillgodose vissa
skärpta krav på stationens prestationsförmåga — funnit anmärkningsvärt
att frågan om anvisande av medel för ifrågavarande arbeten icke tidigare
än som skett underställts eller kunnat underställas Kungl. Maj :ts prövning,
och förväntade, att styrelsen vidtoge åtgärder till förebyggande av motsvarande
förfarande framdeles. Med hänsyn till särskilda omständigheter medgavs
emellertid, att förnyelsefonden finge tagas i anspråk för nämnda ändamål.

Revisorerna hava velat erinra örn statsmakternas tidigaie ställningstagande
till frågan om sättet för användande av förnyelsefondsmedel, därför
att vattenfallsverkets ovan påtalade åtgärd att anlita rena driftmedel för nybyggnadsändamål
därigenom inställes i sitt rätta sammanhang. Det tolde
vara obestridligt att örn förnyelsefondsmedel ej få användas för nyinvestering,
får än mindre direkta driftmedel komma till användning för dylikt
ändamål. Av vad ovan anförts framgår, att en betydande utvidgning av
Älvkarleby kraftverks kapacitet ernåtts genom ifrågavarande byggnadsai -

Revisorernas

uttalande.

— 232 —

Motala
ströms kraftaktiebolag.

beten, vilka till stor del inneburit verklig nybyggnad. Det erforderliga kapitalet
har anskaffats med anlitande av vattenfallsverkets driftmedel. Ett
dylikt förfaringssätt står i uppenbar strid med ovanberörda, av vattenfallsstyrelsen
biträdda principer för beräknande av byggnadsanslag vid kommunikationsverken.
Genom vattenfallsstyrelsens förfaringssätt undandrages
riksdagen beslutanderätten angående nyanläggningar och komma kostnaderna
för dylika anläggningar icke till synes i vattenfallsverkets anläggningskapital,
varigenom utfallet av verkets affärsrörelse kommer att framstå
i bättre dager än det rätteligen borde.

Revisorerna, som finna vattenfallsstyrelsens bär påtalade åtgärder anmärkningsvärda,
hava funnit sig böra bringa ovanberörda iakttagelser till
riksdagens kännedom och vilja ifrågasätta, huruvida icke en närmare undersökning
bör verkställas angående den omfattning, i vilken vattenfallsstyrelsen
vid förekommande kapitalinvestering tillämpat liknande principer
som beträffande förbättringsanordningarna vid Älvkarleby kraftverk.

§ 70.

Anläggningen av en kraftstation vid Malfors i Motala ström mellan Norrbysjön
och Roxen föranledde vissa åtgärder för regleringen av vattenavrinningen
i Motala ström mellan Vättern och Roxen.

Närmast Vättern ligger den fallsträcka örn cirka 15 meter mellan Vättern
och Boren, som för närvarande utnyttjas i statens kraftstation i Motala.
Mellan Boren och Norrbysjön finnes en fallsträcka med i medeltal omkring
8 meters fallhöjd, till cirka 45 procent tillhörande staten och i övrigt Motala
ströms kraftaktiebolag, som i sin kraftstation vid Näs utnyttjar sitt eget fall
och på arrende en del av statens fallhöjd.

För genomförandet av erforderlig vattenreglering ansågs det på sin tid
önskvärt att träffa uppgörelse med ägarna till kraftanläggningarna för bland
annat Näs. Då staten å hela fallsträckan Vättern—Roxen ägde en betydande
majoritet, kunde visserligen med vattenlagens hjälp rätt till vattenreglering
föiväi vas. Ett sadant rättsförvärv skulle dock föregås av en långvarig
och kostsam domstolsbehandling och bliva förknippat med invecklade bestämmelser.
Vattenfallsstyrelsen ansåg därför klokast att söka genom direkta
underhandlingar träffa uppgörelser, som gåve styrelsen största möjliga
frihet att sköta vattenregleringen, såsom det bäst passade dess kraftdistribution.
I sadant syfte träffades avtal angående förvärv av aktiemajoriteten
i Motala ströms aktiebolag, som ägde kraftstationen vid Näs, sedan
det visat sig omöjligt att på rimliga villkor förvärva allenast kraftstationen
med tillhörande vattenrätt. Av bolagets 2,347 aktier förvärvades i första omgången
1,225 aktier. Vattenfallsstyrelsen förband sig därjämte att lösa återstående
aktier pa samma villkor, därest de bleve hembjudna före utgången
av år 1930. Bolaget ägde vid köpet, utom Näs kraftstation, även två mindre
vattenkraftstationer, Hättorp i Tjälmo socken samt Starketorp i Askersunds
landsförsamling ävensom en dieselmotordriven reservstation i Motala. Vidare

— 233 —

ägde bolaget hög- och lågspänningsledningar för distribution av kraft till
städerna Askersund, Motala och Vadstena. I avtalet förband sig styrelsen
att under 30 år avstå för direkt leverans av ström, under villkor, bland annat,
att bolaget holle högst 15 procent högre pris i orten än vattenfallsstyrelsens
motsvarande taxor. Utom stadsfastigheten ägde bolaget vissa lantegendomar
i trakten. Å en av dessa, Klakorp vid Borensberg, drevs tomtexploatering.
Två kvarnar, en större i Fivelstad samt en mindre i Borensberg,
ävensom en såg på sistnämnda ställe tillhörde jämväl bolaget.

Vid 1930 års riksdag framlades proposition (nr 182) om anvisande av
medel för förvärv av bolaget. I samband därmed anförde chefen för kommunikationsdepartementet,
bland annat, följande.

Ett av vattenfallsstyrelsen framlagt förslag i fråga örn formen för fortsättande
av bolagets verksamhet efter statens övertagande av aktiemajoriteten
föranledde icke anmärkning från hans sida. Det vore lämpligt, att rörelsen
fortsattes under bolagsform, intill dess en avveckling på antagbara villkor
kunde ske av sådana verksamhetsgrenar, vilka måste betraktas såsom
främmande för vattenfallsverkets uppgift. Därefter borde bolaget träda i
likvidation, och dess vid likvidationen befintliga egendom införlivas med
verkets tillgångar.

Propositionen bifölls av riksdagen. Såväl statsutskottet som riksdagen
lämnade utan erinran vad föredragande departementschefen i propositionen
anfört.

Efter nämnda tid hava ytterligare aktier av kronan förvärvats, så att numera
enligt uppgift endast 2 aktier befinna sig i enskild ägo.

Av Motala ströms kraftaktiebolag har sedermera förvärvats Ödeshögs
elektriska aktiebolag, som emellertid 1935 trätt i likvidation och helt införlivats
med Motala ströms kraftaktiebolag.

Frågan örn genomförandet av det i propositionen till 1930 års riksdag uttalade
önskemålet om bolagets snara likvidering upptogs därefter av styrelsens
överrevisorer, vilka i sin revisionsberättelse den 21 augusti 1934, under
åberopande av vad chefen för kommunikationsdepartementet 1930 anfört
i frågan örn en kommande avveckling av bolagets rörelse, framhöllo,
bland annat, följande.

Med departementschefens uttalande att det vore lämpligt att rörelsen fortsattes
under bolagsform, intill dess en avveckling på antagbara villkor kunde
ske av sådana verksamhetsgrenar, vilka måste betraktas såsom främmande
för vattenfallsverkets uppgift, torde i främsta rummet hava avsetts, att den
tomtförsäljning, som påbörjats vid Borensberg, skulle få fortsätta under
samma förhållanden som ditintills. Enligt var överrevisorerna inhämtat,
återstode år 1934 osålda endast ett tjugutal tomter inom planlagt område,
varför en undersökning örn förutsättningarna för en avveckling av bolaget
vore påkallad. Den nämnda anordningen innebure, bland annat, vissa utgifter,
vilka borde kunna inbesparas, därest kraftbolagets skötsel och verk -

234 —

samhet överflyttades direkt till vattenfallsstyrelsen. Härtill komme att kraftbolaget
enligt lämnade upplysningar utvidgat sin verksamhet genom inköp
av ett mindre kraftverk i närheten av Ödeshög i Östergötland. Det kunde
ifrågasättas, huruvida staten borde genom bolag och dotterbolag bedriva en
rörelse av samma slag, som den vattenfallsstyrelsen själv handhade för statens
räkning.

I anledning av överrevisorernas berörda uttalande hördes vattenfallsstyrelsen,
som därvid den 29 september 1934 anförde följande.

Beträffande först den ifrågasatta likvidationen av Motala ströms kraftaktiebolag
ville styrelsen erinra, att statsrådets av revisorerna åberopade anförande
till 1930 års riksdag anslöte sig nära till den uppfattning, åt vilken
vattenfallsstyrelsen själv givit uttryck i sin redogörelse vid inköpet av aktierna
i Motala ströms kraftaktiebolag. Styrelsen, som då under cirka 4 år
handhaft bolagets förvaltning, hade därunder haft tillfälle att noggrannare
än förut skärskåda de fördelar och olägenheter, som vore förenade med bolagsformen,
och hade därvid funnit, att en inkorporering under närmaste
framtiden av bolagets rörelse i Motala kraftverk skulle medföra mycket allvarligare
rubbningar, än styrelsen räknade med år 1930.

I fråga om kraftbolagets birörelser framhölls, att Motala ströms kraftaktiebolag
bedreve utom kraftförsäljningen tre rörelsegrenar, som vore av mera
speciell art och som näppeligen kunde med framgång fortsättas, därest bolagsformen
ej användes. En av dessa rörelsegrenar utgjordes av tomtförsäljningen
i Borensberg. De båda andra vore bolagets kvarn- och sågrörelse
samt dess installationsverksamhet. Vad tomtförsäljningen beträffade
hade kraftbolaget för cirka 30 år sedan inköpt Klakorps kvarn med tillhörande
jord för att erhålla den Klakorps egendom tillhöriga vattenkraften.
År 1914 hade kraftbolaget förvärvat Hälla egendom, i främsta rummet för
att skaffa sig rätt att verkställa vissa uppdämningar. För att utnyttja den
jord, som bolaget sålunda erhållit, uppgjordes byggnadsplan och tomtindelning
för Klakorpsområdet. Sedan 1908 till och med 1934 hade försålts 157
tomter om sammanlagt cirka 104,000 kvadratmeter jämte en del byggnader
på detta område för inalles cirka 149,000 kronor. År 1934 kunde ytterligare
47 tomter om sammanlagt cirka 29,000 kvadratmeter försäljas inom det ägostyckade
området. Överrevisorernas uppgift om ett 20-tal oförsålda tomter
berodde på en erhållen oriktig upplysning. Enligt byggnadsplan, som uppgjorts
av byggnadsrådet Linden, kunde inom de delar av Klakorps- och
Hällaområdena, för vilka byggnadsplan ännu icke fastställts, anordnas ytterligare
142 tomter, och hänsyn borde tagas även till dessa. Det finge även
framhållas, att för viss del av Hälla egendom funnes byggnadsplan fastställd;
denna omfattade cirka 145 tomter. Borensberg ägde goda naturliga
förutsättningar för en fortsatt utveckling. Det förefölle därför mindre naturligt,
örn exploateringen av Klakorp- och Hällaområdena avbrötes. Det
finge anses rationellt, att exploateringen lades i en och samma hand, för att
vatten- och avloppsledningar, belysning nr. m. skulle kunna enhetligt ord -

— 235 —

nas intill den tid, då samhället fått en sådan storlek, att det självt kunde helt
eller delvis omhändertaga dessa uppgifter. Kraftbolaget kunde icke underlåta
att fullfölja sina åtaganden att tillhandahålla vatten och avlopp för de
redan sålda tomterna. Ehuru kostnaden för dessa åtaganden täcktes genom
de avgifter, som erlades, vore det ovisst, huruvida man kunde erhålla något
lämpligt privat företag, som övertoge dessa åtaganden. Det vore ävenledes
vanskligt att åtminstone till en viss utsatt tid kunna anskaffa en lämplig och
kompetent köpare, som därjämte fullföljde planeringen av det ännu obebyggda
området och försäljningen av tomter från detsamma. Det förefölle
vattenfallsstyrelsen mindre önskvärt, att tomtrörelsen lades under vattenfallsstyrelsens
direkta administration, eftersom det ju dock vore meningen,
att den skulle förr eller senare avvecklas, örn icke förr så i varje fall när
samhället självt kunde omhändertaga saken, och emedan förvaltningen komme
att bliva väsentligt mera tungrodd, om ärendena icke bliva slutbehandlade
på platsen utan först skulle granskas och godkännas av vissa tjänstemän
i styrelsen, vilket givetvis bleve nödvändigt, om styrelsen skulle hava
ansvaret för förvaltningen. Med all sannolikhet komme det att föranleda
både olägenheter för orten och direkta förluster för staten, örn en ändring
gjordes i den nuvarande förvaltningsformen. Det vore dock sannolikt, att
de direkta förlusterna icke bleve av större omfattning än några tusen kronor
om året.

Vad kvarnrörelsen beträffade framhölls att bolaget ägde en medelstor kvarn
vid Fivelstad, en medelstor kvarn och en mindre såg i Borensberg samt en
mindre kvarn i Hättorp. Bolaget hade vidtagit åtgärder för försäljning av
kvarnen vid Hättorp. Givetvis underlättades icke försäljningen därigenom,
att frågan om bolagets inkorporering med vattenfallsstyrelsen komme under
offentlig diskussion. Eventuella spekulanter finge lätt den uppfattningen, att
egendomen skulle snarast möjligt realiseras, och givetvis toge de intryck därav
vid anbudssummans bestämmande. Vid sågen i Borensberg försågades
virket från egendomen Hälla. Därjämte verkställdes legosågning från traktens
skogsägare. Sågen vore en ganska liten affär, men hade visat sig vara
till gagn, bland annat, för bebyggelsen inom Borensbergsområdet. Sågen
sköttes av mjölnaren, som även hade hand om tomtområdet. Kvarnen i
Borensberg hade, därest kraften debiterades efter vattenfallsstyrelsens taxor,
under de två senaste åren lämnat en vinst, liggande mellan 2,000 och 4,000
kronor örn året. Delvis berodde vinsten därpå, att mjölnaren kunnat användas
även vid sågen och för arbeten inom Borensbergsområdet. Det vore svårt att
få någon köpare för kvarnen med den ovisshet, som numera vidlådde inkomstmöjligheterna
vid landsbygdskvarnar. På grund av kvarnens läge i Motala
ström vore det vidare omöjligt att sälja den grund, på vilken kvarnen läge,
vilket givetvis försvårade en försäljning av kvarnen. Kvarnen i Fivelstad
hade, därest kraften debiterades enligt vattenfallsstyrelsens taxor, lämnat en
avkastning av omkring 10,000 kronor örn året. Vid försäljning kunde man
icke ernå tillnärmelsevis sådant pris, att räntan på köpeskillingen motsvarade

— 236

denna avkastning. Det finge anses uteslutet, att vattenfallsstyrelsen kunde
fortsätta kvarnrörelsen direkt.

Bolagets installationsrörelse bedreves i städerna Motala, Vadstena, Askersund
samt dessutom inom Borensberg och Ödeshög. Med hänsyn till att
bolaget inom dessa orter självt omhänderhade detaljdistributionen och tidvis
för denna behövde en rätt stor personal, hade det visat sig vara fördelaktigt
att även bedriva installationsrörelse, då samma personal tidvis
kunde användas för arbeten å nätet och tidvis för installationsarbete.
Genom sin installationspersonal kunde bolaget tillse, att konsumenterna
finge goda installationer och lämpliga förbrukningsapparater, samt
även bedriva propaganda för kraftavsättningen. Bortsett från de indirekta
fördelar, som ernåddes genom de ovan angivna kombinationerna, hade bolaget
på installationsrörelsen under de sistförflutna tre åren erhållit en nettovinst
av i genomsnitt 24,000 kronor per år.

Vid en avveckling av ovannämnda verksamhetsgrenar, som bedrivits vid
sidan av kraftförsäljningen, beräknades uppstå en förlust av cirka 35,000 kronor
per år. Denna förlust påverkade givetvis resultatet vid den av staten övertagna
rörelsen ytterst allvarsamt. Hela den utdelningsbara vinsten i kraftbolaget
hade ju under de gångna åren icke varit mer än cirka 169,000 kronor
per år, motsvarande 4.53 procent ränta på det belopp, styrelsen erlagt
för aktierna. En förlust på 35,000 kronor per år kunde förvandla affären
från en vinstgivande till en förlustbringande affär. Genom avveckling av birörelserna
skulle visserligen bolagets administrationskostnader kunna reduceras
med närmare 5,000 kronor per år, men detta motvägdes därav, att
bolagets kostnader för driften av ledningsnätet skulle ökas, i och med att
personalen icke kunde jämväl användas för installationsarbeten.

Vattenfallsstyrelsen ville vidare betona, att det med hänsyn till kraftavsättningen
vore en avgjord fördel, om kraftbolaget kunde åtminstone tillsvidare
bibehållas som en självständig verksamhet.

Bolagets distribution vore av helt annan beskaffenhet än den, vattenfallsstyrelsen
i övrigt bedreve. I huvudsak utgjordes dess rörelse av detaljdistribution.
De mindre konsumenternas avgifter för kraften på konsulntionsplatsen
avveke obetydligt från avgifterna inom vattenfallsstyrelsens område.
Men taxorna hade annan form och kunde säkerligen icke genomgående
förändras till överensstämmelse med vattenfallsstyrelsens taxor. Även
de industriella kraftkontrakten hade annan form än vattenfallsstyrelsens, och
avgifterna vore i vissa fall högre, i andra fall lägre än de, som tillämpades
hos vattenfallsstyrelsen. Om kraftbolagets kraftförsäljning inkorporerades
i Motala kraftverk, komme detta sålunda att vålla både svårigheter och förluster.

Styrelsen hade ansett det vara synnerligen angeläget att ordna kraftbolagets
förvaltning så, att i stor sett samma fördelar ernåddes, som om Motala
kraftverk och Motala ströms kraftaktiebolag varit en enda affär. Detta underlättades
naturligtvis därigenom, att kraftverksdirektören vid Motala kraftverk
jämväl vore verkställande direktör i kraftbolaget.

— 237

Vid de ombyggnader, som verkställts inom kraftbolagets nät, hade sålunda,
där det befunnits lämpligt, anlitats personal och materiel från vattenfallsstyrelsen,
givetvis med normal debitering. Vattenhushållningen och driften vid
bolagets stationer hade ordnats så, som nied hänsyn till krafthushållningen
vid vattenfallsstyrelsens hela mellansvenska verksamhet vore lämpligast.

Styrelsen hade allt ifrån övertagandet av aktiemajoriteten i kraftbolaget
inriktat sig på, att kraftbolagets kontor skulle inflyttas i samma byggnadskomplex
som Motala kraftverk, emedan därigenom skötseln av företagen något
underlättades, samtidigt som vissa mindre förenklingar kunde göras. En
sådan sammanfattning hade emellertid icke dittills kunnat göras, därför att
varken Motala kraftverks eller kraftbolagets kontorshus innehölle något sådant
reservutrymme, att i detsamma kunde inplaceras det andra företagets
rörelse. Kostnaderna för uppförande på bolagets tomt av en mot bolagets
utrvmmesbehov svarande byggnad för kraftverkets kontor vore av sådan
storlek, att de fullt motsvarade den årshyra, som bolaget i verkligheten
finge betala för ett kontor under dåvarande förhållanden. På hyreskontot
kunde alltså ingen besparing göras. Vid en sammanflyttning av företagen
kunde däremot besparing ernås därigenom, att gemensamt kassakontor, telefonväxel
och möjligen skrivrum användas. Eftersom emellertid kassören
vid vardera företaget utom direkta kassagöromål även skötte andra göromål,
liksom även telefonisterna användes till annat arbete, bleve besparingen ganska
blygsam. Den hade beräknats till 1,600 kronor. Varken den tekniska
personalen eller den kamerala personalen vid kraftbolaget kunde minskas
genom sammanflyttningen.

Om inkorporering av kraftbolaget skedde, och örn därvid försäljning av
tomter, kvarnrörelse och installationsrörelse nedlades, borde man, såsom
redan sagts, kunna göra vissa förenklingar i organisationen och förmodligen
bespara inemot 5,000 kronor örn året. Detta belopp gånge emellertid,
såsom även framhållits, förlorat därigenom, att utgifterna för driftpersonalen
bleve dyrare i oell med, att denna personal icke kunde omväxlande användas
inom huvudrörelsen och bigrenarna.

Vad beträffar utgifterna för styrelse, revisorer och verkställande direktör,
framhöll vidare vattenfallsstyrelsen, att styrelsearvode endast utginge till de
två medlemmar av styrelsen, som icke vore utvalda inom vattenfallsstyrelsens
personal. Ansåge man sig kunna undvara den kontakt med de lokala intressena,
som åstadkommes genom dessa medlemmar, så kunde naturligtvis
dessa arvoden inbesparas, vare sig bolaget bibehölle sin nuvarande organisation
eller inkorporerades i vattenfallsstyrelsen, genom att i förra fallet alla
styrelseplatser besattes med tjänstemän ur vattenfallsverket.

Verkställande direktören åtnjöte ett årligt arvode av 3,000 kronor. Vattenfallsstyrelsen
ansåge det vara uteslutet, att man utvidgade Motala kraftverks
redan under de gångna 15 åren enormt ökade verksamhetsområde med ytterligare
kraftbolagets rörelse utan att verkställa en ökning av kraftverksdirektörens
lein med samma belopp, som utbetalades åt honom såsom verkställande
direktör i kraftbolaget.

— 238 —

Det vore vidare enligt styrelsens mening motiverat att beröra skattefrågan.
I den mån bolaget betalade kronoskatt, funnes icke anledning att diskutera
denna del av skatten. En befrielse från kronoskatt medförde ju icke någon
verklig besparing för staten. Vägskatter och fastighetsskatter bleve naturligtvis
också oförändrade. Inkomstskatten komme däremot att något litet
minskas. Minskningen bleve emellertid mycket blygsam. Bolaget hade nämligen
i Motala, där huvudkontoret vore förlagt, ävensom i Vadstena och Askersund
fått rättighet att använda samhällets gator för ledningar m. m. endast
på det villkor, att viss koncessionsavgift erlades. Därest rörelsens organisation
förändrades, så att samhället berövades sin andel i bolagets inkomstskatt,
ökades koncessionsavgiften med skattebeloppet. Någon verklig besparing
uppstode sålunda icke i dessa fall genom inkomstskattens minskning.
Det vore att märka, att styrelsen givetvis skulle komma ifrån dessa koncessionsavgifter,
om styrelsen upphörde med detaljdistributionen, men detta
skulle vara mycket ogynnsamt med hänsyn till affärsresultatet.

Någon nämnvärd besparing på grund av minskade skatteutgifter kunde sålunda
enligt styrelsens mening icke påräknas.

Resultatet av en sammanslagning syntes sålunda bliva totalt sett en årlig
förlust av cirka 35,000 kronor per år vid avvecklingen av bigrenarna av rörelsen
jämte vissa mindre lätt överskådliga svårigheter och förluster vid själva
huvudrörelsen. När staten nu övertagit bolagets rörelse, funne vattenfallsstyrelsen
det vara av stor vikt, att affären sköttes så, att det icke uppkomme
någon förlust för staten. Det ledde till en oriktig uppfattning om statsdriftens
möjligheter, ifall man av rent formella skäl påtvingade statsdriften förändringar,
som icke vore nödvändiga, men som medförde oundgängliga förluster.

Till slut ville styrelsen som sin mening uttala, att den organisationsform
med statligt bolag, som styrelsen varit i tillfälle att pröva vid Motala ströms
kraftaktiebolag, givit så gott resultat, att det — i stället för att motivera ett
inlemmande av det nuvarande bolaget i statens kraftverk i dess nuvarande
form — syntes utgöra ett gott motiv för ett genomförande av det förslag till
utredning om införande av bolagsorganisation för hela vattenfallsstyrelsens
verksamhet, vilket förslag framlagts av särskilda ekonomisakkunniga den 30
december 1929 och som i underdånig skrivelse den 31 december 1930 tillstyrkts
av vattenfallsstyrelsen.

Enligt vattenfallsstyrelsens mening borde alltså kraftbolaget icke för närvarande
likvidera, utan fortsätta sin rörelse efter dittills följda riktlinjer, till
dess en avveckling kunde äga rum utan förlust för statsverket.

Revisorernas I anslutning till de upplysningar, som i vattenfallsstyrelsens ovan citerade
uttalande, skrivelse meddelats, må här ytterligare anföras.

De rörelsegrenar, som drivits utan att kunna sägas falla inom vattenfallsverkets
normala ram, hava numera till stor del avvecklats. Kvarnen vid Borensberg
äges ännu emellertid av bolaget. Den som driver kvanrörelsen lärer
dock ej vara ovillig inköpa kvarnen och uppgives hava gjort framställ -

— 239 —

ning därom. Utöver det vid inköpet exploaterade tomtområdet vid Klakorp
nära Borensberg har vattenfallsstyrelsen numera vidtagit åtgärder för liknande
utnyttjande av den närliggande egendomen Hälla.

I samband med förhandlingar under senare år med städerna inom distributionsområdet
har vattenfallsstyrelsen måst erlägga en »koncessionsavgift»,
avseende att nedbringa skillnaden mellan bolagets taxa och vattenfallsstyrelsens
lägre avgifter i motsvarande fall. Härigenom har givetvis ett av motiven
för bolagets behållande — högre vinst för statsverket — bortfallit. För övrigt
torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke statens företag i regel böra tillämpa
enhetliga taxor inom ett och samma taxeområde.

Till styrelsens fem ledamöter och sekreterare utgår för närvarande ersättning
enligt följande grunder:

Till generaldirektör och överdirektör i vattenfallsstyrelsen utgår intet arvode.
Till kraftverksdirektören vid Motala kraftverk i hans egenskap av verkställande
direktör utgår som ovan nämnts 3,000 kronor. Till envar av 2 övriga
styrelseledamöter utgår 1,000 kronor jämte reseersättning och 75 kronor
för varje styrelsesammanträde. Till en byråchef i vattenfallsstyrelsen utgår
750 kronor som sekreterararvode.

Dessa arvoden fastställas årligen vid bolagsstämma, där statsverkets rösträtt
utövas av en utav chefen för kommunikationsdepartementet utsedd
person.

Revisorerna hysa i likhet med vattenfallsstyrelsens överrevisorer uppfattningen,
att frågan om bibehållandet av nuvarande organisationsformer i här
föreliggande fall lämpligen ånyo bör upptagas till prövning. I propositionen
till 1930 års riksdag utsädes tydligt, att bibehållandet av Motala ströms kraftaktiebolag
som en form för vattenfallsstyrelsens verksamhet vore att betrakta
såsom ett provisorium, vilket snarast möjligt borde upphöra. Ett skäl,
som åberopades för nuvarande organisation, är att bolaget utövar viss verksamhet,
som lämnar avsevärd vinst, ehuru den står fjärran för vattenfallsstyrelsens
egentliga arbetsuppgifter. Detta skäl torde emellertid numera knappast
kunna vidhållas. Undan för undan hava olika rörelsegrenar avvecklats.
Kvarnar och sågar hava nedlagts. Den enda återstående kvarnen, vid Borensberg,
lärer kunna avyttras utan att man därigenom behöver eftersätta statsverkets
berättigade intressen. Den vinst, som är en följd av kraftbolagets från
vattenfallsstyrelsens övriga, taxepolitiskt avvikande regler för distributionen,
har nedgått genom de koncesSionsavgifter, städerna numera avkräva bolaget,
så att motivet av hög statsvinst i detta fall ej längre kan med samma skäl åberopas.
Att av bolaget bedriven installationsrörelse med försäljning av lampor,
spisar och dylikt lämnar avsevärd vinst, lärer ej heller kunna tillräckligt
motivera behållandet av densamma. För övrigt är vattenfallsstyrelsens verksamhet
redan nu av så skiftande art, alt svårighet för verket icke torde möta
att, örn så befinnes lämpligt, övertaga även nu ifrågavarande rörelse. Även
en avveckling borde kunna ske, utan att därför ogynnsamma verkningar
skola behöva befaras.

Att ökningen av kraftverksdirektörens vid Motala kraftverk arbetsbörda

— 240 —

kan motivera en viss höjning av hans arvode synes ej heller behöva hindra
bolagets avveckling. Det synes fastmer principiellt riktigare, att allt det arbete,
han för det allmännas räkning utför, vare sig i ena eller andra ställningen,
bedömes och honoreras efter enhetliga grunder och från samma källa.
En eventuellt behövlig justering av kraftverksdirektörens avlöningsförmåner
torde i detta fall ej erbjuda större svårigheter än vid övriga statliga kraftverk.
Vid Trollhättan och Lilla Edet finnas för närvarande egnahemsanläggningar,
som skötas av vattenfallsstyrelsens fastighetsavdelning utan att någon olägenhet
försports. Det finnes därför anledning antaga, att egnahemsanläggningen
vid Borensberg, som ej kan mäta sig i omfattning med vattenfallsstyrelsens
egna motsvarande anläggningar, bör kunna på ett tillfredsställande
sätt handhavas av vattenfallsstyrelsen. Att verksamheten, trots uttalandet i
1930 års proposition för avveckling av kraftbolagets rörelse, står i begrepp
att utökas med nya områden, avsedda för exploatering, kan i varje fall ej
med fog anföras som skäl mot dess införlivande i vattenfallsstyrelsens övriga
verksamhet av liknande art eller mot dess likvidering.

Särskilt uttalande beträffande de affärsdrivande verken.

§ 71.

På grund av från statens affärsdrivande verk införskaffade uppgifter har
uppi’ättats följande tablå över av riksdagen beslutade anläggningar, företag
och anordningar för nämnda affärsverk, för vilka de erforderliga anslagen
icke före den 1 oktober 1936 i sin helhet beviljats av riksdagen, anvisats av
Kungl. Majit eller disponerats av vederbörande verk.

För fullföljande av å tablån upptagna anläggningar, företag och
anordningar i överensstämmelse med före den 1 oktober 1936 uppgjorda planer
och kostnadsberäkningar skulle erfordras att riksdagen beviljade ytterligare
27,362,000 kronor. Härvid är emellertid att märka, att 900,000 kronor,
vilka återstå att bevilja för inlandsbanan mellan Volgsjön och Gällivare,
äro avsedda att täckas av andra statsinkomster än lånemedel. Under förutsättning
av oförändrat medelanskaffningssätt skulle alltså för ifrågavarande
anläggningar m. m. återstå att upplåna 26,462,000 kronor.

— 241

’		B	e v i 1 j a	------ ..... t
				Därav
! 1	Beräknad kostnad	Beviljat av riksda-gen till och med	Därav anvisat av Kungl. Majit	disponerat genom be-slut av veder-	Återstår att bevilja
I		3»/6 1937	börande
				verk
	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
	i	2	3	4	5
Postverket.
, Posthusbyggnad å Kungsholmen i
i Stockholm.....................	2,043,000	1,100,000	600,000	600,000	943,000
Nybyggnad för paketomsorterings- expeditionen i Ånge........... Inköp för postverkets räkning av	95,000	95,000	95,000	10,000	—
fastigheter.....................	—	>128,000	—	—	—
Mark till landningsfält för flygplan. Belysningsanläggningar för luftfarts-	460,000	460,000	•306,753	329,585	—
leder..........................	905,000	775,000	640,000	271,768	130,000
i Säger i					1,073,000
Telegrafverket.
1 Förrådsbyggnad i Älvsjö i Stock-holm .......................... '' Telefonstationsbyggnad i Sundby-	450,000	450,000	450.000 345.000	—
berg.......................... Inköp för telegrafverkets räkning	345,000	345,000 30,000	—	—
30,000
av fastighet i Råsunda........	30,000	—	—
Telefonstationsbyggnad i Tureberg ; Ny kontorsbyggnad vid telegrafver-	125,000	125,000	125,000	—	—
kets verkstad i Nynäshamn..... Telefonstationsbyggnad i Norrkö-	479,000	200,000	200,000	—	279,000
Ping.......................... Inköp för telegrafverkets räkning av	620,000 43,000	200,000 43,000	200,000 43,000		420,000
förrådstomt i Göteborg........	—	—
Telefonstationsbyggnad i Sandviken	106,000	106.000	106,000	—	—
Telefonstationsbyggnad i Boden. .. Fortsatt utveckling av statens tele-	485,000	200,000	200,000	—	285,000
fon- och telegrafväsende........ Ny radioanläggning för flygplatsen	140,000	>30,950,000 140,000	30,950,000	—	—
vid Bulltofta.................. Inköp och bebyggande för telegraf-	62,146	33,431	—
300,000	300,000
verkets räkning av fastigheter. .	—
Säger					984,000
Statens järnvägar.
Dubbelspåranläggning mellan Göte-borg och Almedal.............. Fortlöpande förstärkning av spår-	650,000	650,000	650,000	—	—
5,100,001
överbyggnaden.................	—	•5,100,000

1 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som den
t oktober 1936 kvarstod olyftat.

• Beloppet avser köpeskillingar enligt av Kungl. Majit godkända köpeavtal om förvärvande
av mark till landningsfält samt kostnader i samband med expropriation av dylik mark. Dessutom
äro anvisade erforderliga belopp för täckande av kostnader för lagfarts vinnande.

3 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
bar detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som deli 1 oktober 1936 kvarstod
olyftat.

16—■'')<)S:I79. ltev.-bcrättelsc ting. statsverket för dr 1936. I.

242 —

	•	2	3	4	5
Skenfria vägkorsningar...........		*450,000	450,000
! Örn- och tillbyggnad av turiststatio-nen i Riksgränsen..............	200,000	200,000	200,000	_	_
Växel- och signalsäkerhetsanlägg-ningar........................		*2,700,000	2,700,000	_
Telefonledningar och kabelarbeten.	—	*300,000	300,000	—	—
Elektrifiering av banorna Laxå— Charlottenberg, Södertälje södra— Eskilstuna med bilinjer och Upp-sala—Gävle....................	25,430,000	*25,430,000	25,430,000	10,200,000
Elektrifiering av banan Tomtebo-da—Värtan m. fl. linjer m. m....	6,900,000	36.900,000	6,900,000
Dispositionsanslag för oförutsedda och mindre arbeten............		*1,380,000	1,380,000
Inlandsbanan mellan Volgsjön och i Gällivare......................	465,250,000	S64,050,000	64,050,000	61,600,000	*900,000
Elektriska lokomotiv.............	1,650,000	1,650,000	1,650,000	—	—
Person- och resgodsvagnar........	—	*2,200,000	2,200,000	—	—
Postvagnar......................	—	*1,100,000	1,100,000	—	—
Anläggningar och förlag för auto-mobiltrafik....................		4,000,000	3,583,625	1,905,600
Huvudförrådsbyggnad m. m. i öre-bro ...........................	425,000	425,000	425,000	300,000
Elektrifiering av banorna Stock-holm.—Krylbo—Ånge och öre-bro—Krylbo...................	”34,500,000	‘»36,900,000	34,500,000	30,500,000
Elektrifiering av banorna Göteborg— Malmö och Ängelholm—Hälsing-borg, inkl. banorna Hässleholm— Veinge och Åstorp—Mölle......	“32,350,000	‘*33,350,000	29,050,000	25,300,000
Dubbelspåranläggning mellan Ös-tansjö och Vretstorp...........	480,000	480,000	480,000	405,000	_
Gångbroar och gångtunnlar.......	—	**200,000	200,000	—	—
Elektriska belysningsanordningar..	—	**50,000	50,000	—	—
Anordningar för förbättrad drifts-ekonomi vid lokomotivstationer	—	*168,000	168,000	—	—

1 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1936 kvarstod
olyftat.

2 Häri ingå kr. 4,000,000, vilka anvisats å riksstaten för budgetåret 1934/1935 under fonden för
förlag till statsverket.

3 Härav kr. 4,500,000 av överskott å anslag till andra statsbanebyggnader.

1 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 65,450,000.

5 Härav kr. 1,200,000 av överskott å anslag till andra statsbanebyggnader.

6 Härutöver hava anvisats kr. 200,000 av de å tilläggsstater för åren 1921 och 1922 samt å
riksstaten för budgetåret 1923/1924 uppförda anslagen till arbeten för telegrafverkets samt
statens järnvägars och vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten å tillhopa kr.
16,000,000 ävensom kr. 150,000 av de å 1921 års tiilägsstat under femte huvudtiteln uppförda anslagen
till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd å tillhopa kr. 34,500,000. Av berörda
belopp å kr. 150,000 hava emellertid enligt senare meddelad föreskrift kr. 3,200 använts till
automobilvägbygget i Bohuslän och kr. 46,800 till täckande av merkostnad genom beställning hos
svenskt industriföretag av järnöverbyggnaden till stora vägspannet för bron över Hammarbyleden
vid Årsta holmar.

7 Att täckas av andra statsinkomster än lånemedel.

8 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1936 kvarstod olyftat.

9 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 36,900,000.

10 Av detta belopp skall kr. 2,400,000 användas till elektrifiering av vissa bilinjer.

11 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 29,050,000.

12 Härav kr. 4,300,000 av överskott å anslag till andra statsbanebyggnader. Av nämnda
överskott skall kr. 1,000,000 användas till elektrifiering av vissa bilinjer.

13 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1936 kvarstod
olyftat.

— 243 —

	1	2	3	4	5
Elektrifiering av banan Järna— Norrköping—Malmö m. fl. linjer	»46,171,356	46,171,356	46,171,356	45,700,000	_
Statsbanan Malung—Vansbro.....	23,130,000	»,»,»3.100,OCO	3,100,000	2,710,000	— i
Skenfria vägkorsningar...........	—	”1,516,170	1,516,170	—
Säger Statens vattenfallsverk. Ny tilloppskanal till Trollhätte kraftstation....................	»2,800,000	2,100,000	2,100,000	900,000	900.000 700.000
Rensningsarbeten i Göta älv för huvudreglering av Vänern......	2,400,000	1,000,000	1,000,000	500,000	1,400,000
Kanal genom Huvudnäsön........	1,200,000	600,000	600,000	—	600,000
Driftchefsbostad m. m. vid ång-kraftstationen i Västerås	75,000	75,000	75,000	_	_
Ersättning till Lanforsens kraft-aktiebolag för garanterad dygns-reglering i Dalälven............	325,000	325,000	325,000	325,000
En andra avloppstunnel vid Porjus kraftstation....................	<>1,500,000	350,000	350,000	150,000	1,150,000
Kraftstation vid Stadsforsen i In-dalsälven......................	19,100,000	2,800,000	2,800,000	500,000	16,300,000
Ett andra maskinaggregat vid Sillre kraftstation....................	700,000	450,000	450,000	150,000	250,000
Stamlinjesystem Porjus—Västerås m. m..........................	»10,975,000	7,300,000	7,300,000	4,800,000	3,675,000
Distributionsanläggningar och där-med sammanhängande arbeten vid statens kraftverk..........		”5,500,000	5,500,000		_
Kontorsbyggnad för statens vatten-fallsverks räkning i kvarteret Björnen i Stockholm...........	»”635,000	635,000	635,000	400,000
Förlängning av dräneringstunneln i Trollhättan..................	80,000	80,000	80,000	_	_
Ytterligare utvidgning av ångkrafts-stationen i Västerås............	»»1,750,000	1,750,000	1,750,000	1,350,000	_
| Vissa arbeten i Nykvarna kraft-station ........................	380,000: 150,000	150,000	150,000	230,000
Veckoreglering av Motala ström. .	»»1,500,000: 1,400,000	1,400,000	1,400,000	100,000
Kraftstation vid Malfors.........	»»8,800,000	8,800,000	8,800,000	8,400,000	—
| Inköp av vattenfall och fastigheter samt utförande av nyanlägg-ningar ........................		''*107,352	_	_	_ i
Säger Summa					24.405.000 27.362.000

1 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 53,700,000.

2 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 3,300,000.

3 Härav kr. 900,000 av anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet.

4 Häri ingår kr. 1,500,000, vilka anvisats å riksstaterna för budgetåren 1933/1934 och 1934/1935
under fonden för förlag till statsverket.

3 Härutöver hava anvisats kr. 400,000 att utgå ur statens järnvägars förnyelsefond.

6 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1936 kvarstod
olyftat.

2 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 2,500,000.

8 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 1,600,000.

» Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 11,775,000.

10 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 650,000.

11 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 1,250,000.

12 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 1,400,000.

13 Kostnaden ursprungligen beräknad till kr. 9,800,000.

11 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som den
1 oktober 1936 kvarstod olyftat.

— 244

Statsverkets inkomster

§ 72.

I enlighet med gällande instruktion § 16 få revisorerna för budgetåret 1935/

upprättade budgetredovisningen

	Inkomster	Utgifter	Behållen inkomst	I riksstaten beräknad inkomst
Statsverkets inkomster: Egentliga statsinkomster ..........	847,859,209:70 160,311,357:66 4,250,000: -4,726,625: 86 9,530,171:58 120,322,450: — 1,146,999,814:80	21,166,728:42	826,692,481: 28 160,311,357: 66 4,250,000: — 4,001,477: 58 9,530,171:58 120,322,450: - 1,125,107,938:10	774,564,762: — 142,363,600: — 3.000. 000: — 7.000. 000: — 8,748,488: - 120,322,450: — 1,055,999,300: —
Inkomster av statens produktiva fonder..........................
Andel i riksbankens vinst..........	■
Riksgäldskontoret^ inkomstmedel .. I anspråk tagna kapitaltillgångar .. Lånemedel........................	725,148: 28
Summa	21,891,876:70

Statsverkets utgifter: Verkliga utgifter..................	Tillgång
Anvisat i riks-staten för budgetåret 1935/1936	Reservation den 1/i 1935	Inkomster för anslaget
Från andra anslag eller inkomsttitlar	Särskilda uppbörds- medel
867,299,850: — 188,699,450: — 1,055,999,300: —	40,391,095:99 183,228,627:71 223,619,723: 70	36,039,208: 74 7,224,988:02 43,264,196: 76	126,912,318:37 2,083,887:04 128,996,205:41
Utgifter för kapitalökning.........
[Summa

— 245 —

och utgifter m. m.

1936 avlämna följande tabeller, grundade på den av riksräkenskapsverket
för ifrågavarande budgetår.

Underskott, som ersatts av	Överskott, som tillförts
Andra inkomst-titlar eller ut-giftsanslag	Kassafonden	! Andra inkomst-Summa j titlar eller ut- giftsanslag	Kassafonden	Summa
65,762:72	4,522,361: 67	4,588,124: 39*	19,501,669: 26	37,214,174:41	56,715,843:67
37,092,618:32 37,158,381:04	3,757,895:08 2,998,522:42 457:92 11,279,237: 09	3,757,895:08 2,998,522'': 42; 457: 921 37,092,618:32 48,437,618:13	37,092,618:32 56,594,287: 58	21,705,652:74 1,250,000: — 782,141:50 60,951,968: 65	21,705,652:74 1,250,000: — 782,141:50 37,092,618:32 117,546,256: 23

	D	i s p o	s i t i o	11	Merutgift, som ersatts av kassa-fonden	Besparing, som tillförts kassafonden
Summa	Utgifter för anslaget	Reservation den 3% 1936	Summa
Direkta utgifter	Till andra anslag eller inkomsttitlar
1,070,642,473:10 381,236,952:77 1,451,879,425:87	1,018,053,574:13 218,843,406:38 1,236,896,980: 51	22,646,359: 72 3,950,808: — 26,597,167: 72	49,650,104:14 158,449,399:09 208,099,503: 23	1,090,350,037:99 381,243,613:47 1,471,593,651:46	34,907,088: 70 6,660: 78 34,913,749: 48	15,199,523:81 :08 15,199,523:89

— 24G —

Vissa uppgifter
angående
statens
tillgångar
och skulder.

§ 73.

Enligt den på sid. 13 del I av 1935 års revisorers berättelse intagna översikten
av staten finansiella ställning lia statsverkets samtliga nettotillgångar
den 30 juni 1935 beräknats uppgå till 2,107,889,013 kronor 15 öre.

Denna tillgångssumma har erhållits genom att till nettotillgångarna enligt
rikshuvudboken 1,257,289,013 kronor 15 öre läggas i rikshuvudboken icke
redovisade nettotillgångar, i runt tal 850,600,000 kronor eller det ungefärliga
värdet den 30 juni 1928 av statens under olika myndigheter redovisade fasta
och lösa egendom, sådant detta värde är upptaget i den på sid. 6 av statsutskottets
memorial 131 år 1929 förefintliga tablån, vilken upprättats av
riksräkenskapsverket vid de av detta ämbetsverk gjorda beräkningarna rörande
nu nämnda fasta och lösa egendom.

Beträffande ovan nämnda tablå över ungefärliga värdet av statens fasta
och lösa egendom bör emellertid uppmärksammas, att uppgifterna i densamma
i allmänhet visserligen hänföra sig till bokförings- och taxeringssiffror,
men särskilt för den lösa egendomens vidkommande har i stor utsträckning
mer eller mindre godtyckliga uppskattningsvärden måst användas. Detta
har på sin tid även riksräkenskapsverket påpekat i sin skrivelse med överlämnandet
av ifrågavarande beräkningar samt dessutom framhållit, att det
sammanställda materialet måste användas med stor försiktighet. Vidare hallinder
de år, som förflutit sedan förutnämnda tablå uppgjorts, självfallet
dessutom uppstått avsevärda förändringar i samtliga i tablån förekommande
värden. I detta sammanhang torde även böra påpekas, att bland annat
riksbankens tillgångar ej ingår bland de i rikshuvudboken redovisade tillgångarna,
vadan ovannämnda översikt icke kan anses utgöra en uttömmande
sammanfattning av svenska statens samtliga tillgångar.

Rörande den fasta egendomen är att märka, att genom inrättandet av statens
allmänna fastighetsfond i rikshuvudboken successivt kommer att redovisas
i stort sett samtliga sådana statens fastigheter, vilka kunna lämna ett
i penningar evalverbart nyttjande- respektive avyttringsvärde. Sedan på
sätt nu är nämnt genom fastighetsfondens inrättande statens fasta egendomar
redovisas i rikshuvudboken, kommer förut relaterade tablå ej vidare att
upprättas.

Av vad nu anförts framgår, att det för framtiden torde möta ganska stora
svårigheter för revisorerna att i sin berättelse framlägga en någorlunda exakt
översikt av statens finansiella ställning, åtminstone i den form i vilken den
hitintills förekommit. Då dessutom en dylik översikt på grund av vad förut
relaterats skulle bliva i viss mån missvisande, hava revisorerna ej funnit sig
böra i sin berättelse intaga någon på sådant sätt uppgjord finansiell översikt.

Revisorerna vilja emellertid i stället för förut relaterade översikt lämna
följande sammanställning, grundad vad angår statsverket på det tryckta utdraget
ur rikshuvudboken för budgetåret 1935/1936 samt angående riksbankens
på från banken lämnade uppgifter beträffande tillgångar och skulder
den 30 juni 1936.

— 247

Statsverket:

Tillgångar:

Fast egendom......................

Rullande järnvägsmateriel och fartyg

Inventarier och förråd..............

Aktier ............................

Utlånta medel......................

Förskott ..........................

Myndigheters fordringar hos andra

myndigheter ....................

Övriga fordringar..................

Kontant behållning eller innestående
i bank ..........................

2,477,612,894:10
266,004,497:10
96,104,774: 27
198,279,377: 38
1,413,538,763: 36
95,256,789:10

561,670,922: 57
643,872,097:17

355,223,967: 54 6,107,564,082: 59

Skulder:

Diverse medel......................

Myndigheters skulder till andra myndigheter
........................

Övriga skulder ....................

Statsverkets tillgångar utöver skulder .

779,902,291:15

561,670,922:57

3,188,798,659:58 4,530,371,873:30
.............77 1,577,192,209:29

I Riksbankens bokslut den 30/e 1936:
Tillgångar:

Kassa .......................

Statspapper och obligationer ...

Lånerörelsen .................

Utrikesrörelsen ...............

Kursdifferenskonto.............

Övriga tillgångar och fordringar.

521,806,141:26
108,647,250: —

46,537,549: 70
428,144,013:18
211,488,424: 32

10,428,757: 27 1,327,052,135: 73

Skulder:

Utelöpande sedlar.................. 792,075,689: 85

» postväxlar.............. 1,835,371:89

Checkräkning...................... 431,681,471: 80

Lånerörelsen ...................... 2,694: 65

Utrikesrörelsen .................... 8,700,388:31

Upphörda lånegrenar................ 184,435:12

Övriga skulder .................... 19,231,391: 51

Tillgångar utöver skulder..............................

Avbetalningslånefondens tillgångar....................j_.

Säger riksbankens tillgångar utöver skulder...........

Summa statsverkets och riksbankens tillgångar utöver skulder

1,253,711,443: 13
73,340,692: 60
44,000,000: —
117,340,692: 60
1,694,532,901: 89.

Till förtydligande av hur sistnämnda summa beräknats få revisorerna meddela,
att i densamma ingå endast sådana belopp, vilka äro redovisade i rikshuvudboken
och av riksbanken. Den avsevärda skillnad, som uppstått i för -

— 248 —

hållande till föregående års beräkning av statens nettotillgångar, är, förutom
de skilda beräkningsmetoderna, huvudsakligen beroende på att — i trots av
att riksbankens tillgångar här medtagits — årets sammanställning ej innefattar
den på en approximativ beräkning grundade tidigare lämnade uppgiftssiffran,
850,600,000 kronor, beträffande statens fasta och lösa egendom,
vilken icke redovisas i rikshuvudboken.

Av revisorerna avlagda besök.

§ 74.

Efterföljande sammanställning utvisar vilka institutioner, som besökts av
revisorerna, utan att besöket föranlett särskilt uttalande från revisorernas
sida.

Norrköping: centralfängelset med vårdanstalten för förminskat tillräkneliga
manliga förbrytare, rättshjälpsanstalten, arbetsförmedlingsanstalten, statspolisen,
Norrköpings stads sinnesslöskola, järnvägsstationen, postkontoret
(Norrköping 1), telegrafstationen, tullkammaren, högre allmänna läroverket,
högre folkskolan, kommunala mellanskolan, Norrköpings norra läroverk för
flickor, Norrköpings östra läroverk för flickor, Norrköpings stads flygplats,
östgötalantmännens centralförenings lagerhus, lotskontoret (Norrköpings
lotsplats), Kolmårdssanatoriet, Kalbo arbetshem, Arkö lotsplats, Arkösund,
anstalten å Skenäs kungsgård för män, som ådömts ungdomsfängelse, arrendeegnahem
å Runö kungsgård.

Finspång: arbetsförmedlingsanstalten, postkontoret, telegrafstationen,

kommunala mellanskolan, vattenledningsanläggningen i Risinge socken.

Söderköping: arbetsförmedlingsanstalten, landstormsförrådet, Östergötlands
läns sinnesslöasyl, Storängens skolhem, Broby skyddshem för flickkor,
samrealskolan, Stegeborgs slott.

Linköping: straffängelset, östra brigadens stabsexpedition, livgrenadjär -regementet, Svea trängkår, garnisonssjukhuset, vårdhemmet Skogsfrid, arbetsförmedlingsanstalten
(distriktskontor), yrkesinspektionen i tredje distriktet,
länsstyrelsen, vägingenjörsexpeditionen, postkontoret, telegrafstationen,
tullkammaren, järnvägsstationen, domkapitlet, domkyrkan, folkskoleseminariet,
högre allmänna läroverket, kommunala flickskolan, stifts- och landsbiblioteket,
frökontrollanstalten, lantmäterikontoret, skogsvårdsstyrelsen,
statens spannmålslagerhus, hushållningssällskapet, egnahemsnämnden, veterinärbakteriologiska
laboratoriet, tredje flygkåren å Malmen, flygvapnets
centrala flygverkstad å Malmen, Folåsa skyddshem för gossar, Östergötlands
läns folkhögskola och lantmannaskola, Lunnevad, Vreta kloster, BjärkaSäby
lantbruksskola, Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsseminarium
å Rimforsa, Fredrika Bremerförbundets lanthushållsskola å Rimforsa.

— 249

Åtvidaberg: postkontoret, telegrafstationen, kommunala mellanskola!!,

Adelsnäs trädgårdsskola.

Motala: Motala kraftverk, postkontoret, rundradiostationen, telegrafstationen,
samrealskolan, järnvägsstationen, Malfors kraftstation.

Mjölby: Alvastra kloster.

Vadstena: landsarkivet, postkontoret, telegrafstationen, samrealskolan,
Vadstena slott, Vadstena kloster, Vadstena hamn, arrendeegnahem å Hageby
ödegård.

Skänninge: postkontoret, telegrafstationen.

Jönköping: Göta hovrätt, straffängelset, Smålands artilleriregemente, tyganstalten
vid Smålands artilleriregementes kasern, arbetsförmedlingsanstallen,
länsstyrelsen, Ryhovs sjukhus, statspolisen, fjärde yrkesinspektionsdistriktet,
vägingenjörsexpeditionen, Jönköpings stads flygplats, länsarkitektkontoret,
järnvägsstationen, postkontoret, telegrafstationen, tullkammaren,
högre allmänna läroverket, kommunala flickskolan, hushållningssällskapet,
egnahemsnämnden, lantmäterikontoret, skogsvårdsstyrelsen, svenska mosskulturföreningen,
kemiska stationen, hamnen, Tenhults lantmanna- och lanthushållsskola,
vårdhemmet Dalary, Tenhult, anstalten Vilhelmsro, Kortebo,
vårdhemmet Björkliden, Kortebo, Flahults försöksgård.

Nässjö: järnvägsstationen, postkontoret, telegrafstationen, samrealskolan,
vägbro över Nässjö—Oskarshamnsjärnvägen, skenfri korsning vid Spexhultsvägen,
Jönköpings läns folkhögskola, Sörängen.

Malmbäck: Mossebo skyddshem för flickor, Viebäcks skyddshem för flickor,
uppfostringsanstalt.

Eksjö: Göta ingenjörkår, Jönköpings-Kalmar regemente, militärsjukhuset,
arbetsförmedlingsanstalten (avdelningskontor), postkontoret, telegrafstationen,
högre allmänna läroverket, Jönköpings läns tuberkulossjukhus (Eksjö
sanatorium), Smålands sinnesslöanstalt, Nannylund, Eksjö, Höreda skyddshem.

Huskvarna: postkontoret, samrealskolan, telefonstationen, Visingsborgs
slottsruin.

Smålands Taberg: vårdhemmet Bergshyddan, vårdhemmet Tallbacka, vårdhemmet
Björksäter, vårdhemmet Furuberg.

Värnamo: Vårdhemmet Bredablick, Jönköpings läns sinnesslöasyl, Vilhelmshöjd,
postkontoret, telegrafstationen, samrealskolan, Jönköpings läns
folkhögskola, skenfri korsning, vårdhemmet Tallebo, Horda, vårdhemmet
Majgården, Horda, södra Sveriges fiskeriförening, Aneboda, Stora Segerstads
lantmanna- och lanthusliållsskola, laboratoriet i Aneboda, AK-förläggningen
Svanelund.

Gränna: poststationen, telefonstationen, hamnen.

Vänersborg: straffängelset, Restads sjukhus, Källshagens sjukhus, Dalbobergens
barnsanatorium, arbetsförmedlingsanstalten, länsstyrelsen, statens

250

uppfostringsanstalt för sinnesslöa flickor, vägingenjörsexpeditionen, postkontoret,
telegrafstationen, landstormsförrådet, dövstumskolan, högre allmänna
läroverket, högre läroverket för kvinnlig ungdom, lantmäterikontoret, Västergårdens
arbetshem, kraftstationen vid Vargön, kanalen genom Huvudnäsön,
vattendomstolen.

Trollhättan: arbetsförmedlingsanstalten (avdelningskontor), telegrafstationen,
postkontoret, Trollhättans kraftstation, Trollhätte kanalverk och fastighetsförvaltning,
samrealskolan, skenfri korsning, statens fiskodlingsanstalt,
Gäddebäcks egendom.

Lilla Edet: varmbadhuset, kraftstationen, kommunala mellanskolan, postkontoret,
telefonstationen, vårdhemmet Skansen, Lödöse, Fuxerna verkstadsskola,
muddringsarbeten i Haneström.

Alingsås: postkontoret, telegrafstationen, förläggning av samvetsömma
värnpliktiga i Hunnebergs revir, slöjdseminariet å Näs.

Borås: Älvsborgs regemente, arbetsförmedlingsanstalten (huvudkontoret),
Västeråsens sanatorium, Solhems barnsjukhus, postkontoret, telegraf- och
telefonstationen, tullkammaren, högre allmänna läroverket, tekniska elementarskolan,
kommunala flickskolan, vävskolan, Älvsborgs läns södra hushållningssällskap,
egnahemsnämnden, bostäder åt barnrika familjer i Borås,
Tolkens överdragsstation, Viskadalens folkhögskola, Seglora, Älvsborgs läns
folkhögskola och lantmannaskola, Fristad, lantmanna- och lanthushållsskolan
i Sätila.

Ulricehamn: Sjö Gunnarsbo sanatorium, postkontoret, telegrafstationen,
samrealskolan.

Herrljunga: arbetshemmet för kvinnor, postkontoret, telegrafstationen,
Remmene skjutfält (Göta artilleriregemente).

Åmål: arbetsförmedlingsanstalten, postkontoret, telefonstationen, samrealskolan.

Färgelanda: Dalslands folkhögskola, lantmanna- och lanthushållsskolan,
arrendeegnahem i Flatebyn.

Mellerud: kommunala mellanskolan, postkontoret, Kroppefjälls sanatorium.

Växjö: centralfängelset med vårdanstalt för förminskat tillräkneliga kvinnliga
förbrytare samt interneringsanstalt för kvinnliga återfallsförbrytare, Kronobergs
regemente, arbetsförmedlingsanstalten, länssanatoriet Lugnet, Växjö
stads tuberkulossjukstuga, länsstyrelsen, länsarkitekten, statspolisen, vårdanstalten
Vilhelminahemmet, S:t Sigfrids sjukhus, postkontoret, telegrafstationen,
kommunala flickskolan, hantverksskolan för blinda kvinnor, högre
allmänna läroverket, Kronobergs läns hushållningssällskap, egnahemsnämnden,
skogsvårdsstyrelsen, Kronobergs slottsruin, Hästhagens mosse i Vislanda
socken, Grimslövs folkhögskola, Grimslövs lantmannaskola.

Alvesta: järnvägsstationen, kommunala mellanskolan, postkontoret, telefonstationen.

— 251 —

Kalmar: straffängelset, länsstyrelsen, Fröbergska stiftelsens skyddshem å
Norrgård, statspolisen, arbetsförmedlingsanstalten, vägingenjörsexpeditionen,
tullkammaren, postkontoret, telegrafstationen, högre allmänna läroverket,
folkskoleseminariet, kommunala flickskolan, Kalmar slott, Kalmar läns södra
hushållningssällskap, egnahemsnämnden, lantmäterikontoret, skogsvårdsstyrelsen,
veterinärbakteriologiska laboratoriet, lotskaptensexpeditionen, lotskontoret
(Kalmar lotsplats), navigationsskolan, kemiska stationen, krematoriet,
Kalmar hamn, Södra Kalmar läns spannmålsodlarförenings lagerhus,
Stensö fiskehamn, Ljungbyholms mejeriskola, Högalids folkhögskola och
lantmannaskola, landstormsförrådet i Trekanten.

Borgholm: arbetsförmedlingsanstalten, tullexpeditionen, postkontoret, telegrafstationen,
hamnen, Borgholms slottsruin, Färjestadens hamn, Färjestadens
postkontor, Byxelkroks fiskehamn, Stora Rörs hamn.

Mörbylånga: hamnen, skogs vårdsstyrelsens skogsodling vid Lilla och Stora
Frö, Ölands folkhögskola, Ölands Skogsby.

Nybro: postkontoret, telefonstationen, kommunala mellanskolan, Ödevata
arbetshem, Eskilsryd, Emmaboda kommunala mellanskola.

Oskarshamn: postkontoret, telefonstationen, tullkammaren, samrealskolan,
omläggning av Lilla Torget och Köpmangatan.

Mönsterås: samrealskolan, hamnen, postkontoret, telefonstationen.

Hultsfred: telefonstationen, Hässelby sanatorium, Kalmar läns sanatorium,
Målilla.

Vimmerby: postkontoret, samrealskolan.

Västervik: arbetsförmedlingsanstalten, postkontoret, telefonstationen, tullkammaren,
högre allmänna läroverket, Västerviks läroanstalt för flickor, Kalmar
läns norra hushållningssällskap, egnahemsnämnden, skogsvårdsstyrelsen,
hamnen, fiskehamnen, Norra Kalmar läns lantmäns centralförenings lagerhus.

Gamleby: telegrafstationen, postkontoret, Norra Kalmar läns folkhögskola
och lantmannaskola.

Uppsala (med omnejd): patologiska och hygienisk-bakteriologiska institutionen,
växthusbyggnaden för den botaniska institutionen, lantbrukshögskolan
och lantbruksskolan vid Ultuna.

Rickomberga: Uppsala läns sinnesslöanstalt, arbetshemmet.

Vik: folkhögskolan.

Arrendeegnahem vid Jälla gård i Vaksala socken.

Södertälje (med omnejd): arbetsförmedlingen, kanalverkets expedition, tullkammaren,
postkontoret, telegraf- och telefonstationerna, högre allmänna
läroverket, lotskontoret, skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall.

Vaxholm: kastellet, kustartilleriregementet, fortifikationsbefälhavarens expedition,
Göta livgardes fästningsbataljon, Svea ingenjörkårs kustingenjör -koinpani, samrealskolan, postkontoret, hamnen vid Askudden.

Rosersberg: slottet, skjutskolan.

— 252 —

Stockholm (med omnejd): sjöhistoriska muséet, nationalmuseum, kanslihuset,
arméns intendenturförråd å Skeppsholmen, kronobageri^, flottans
station och varv, andra flygkåren (Roslagens flygflottilj) vid Hägernäs.

Stockholm den 15 december 1936.

ERIK FAST.	C. A. REUTERSKIÖLD. ERNST HAGE.
NILS GABRIELSSON.	HELGE BÄCKLUND. C. G. OLSSON.
ALGOT TÖRNKVIST.	J. G. WALLES. GOTTFRID KARLSSON.
ERIK LAURÉN.	ALBERT JOHANSSON. FRITIOF GUSTAFSON.

Karl H. Tottie.

Riksdagens revisorer åren 1813—1936.

1936 års statsrevision är den hundrade i ordningen, ifall man räknar 1924
års revisioner såsom en. Formellt förrättades visserligen då två revisioner
nämligen dels av räkenskaperna för tiden */i—30/o 1923 dels ock av dem för
tiden 1/1 1923—3r’/r, 1924, men samma personer utsågos för och deltogo i båda
förrättningarna. Även år 1886 ägde två revisioner rum, dels av 1884 års dels
ock av 1885 års räkenskaper. Emellertid var det den gången icke samma
personer som utsetts till revisorer för respektive 1884 och 1885 års räkenskaper,
varför båda dessa förrättningar synas böra medräknas.

Revisorerna hava ansett det vara av historiskt intresse att på ett ställe hava
samlade namnen på alla dem, som vid de förrättade revisionerna deltagit i
arbetet och hava fördenskull utarbetat efterföljande sammanställning. De
personer hava medtagits, som undertecknat revisionsberättelserna. I några
fall blir antalet därvid ej fullt, då av en eller annan anledning någon revisor
ej kommit att underskriva berättelsen. Yrke och hemvist samt, för bondeståndet
och andra kammaren, län hava, där så varit möjligt, angivits första
gången namnet förekommer. Vid omval har inom parentes antecknats årtalet,
då personen i fråga första gången deltog. Då uppgift örn yrke och/eller
hemvist saknas vid ett par revisorer från borgarståndet, beror det på att
detta stånd (liksom prästeståndet) icke utsåg personerna utan endast bestämde
vilka städer, som skulle utse revisorer, och att protokollen icke ge
erforderlig upplysning.

Redan 1810 års riksdag utsåg revisorer, vilka skulle sammanträda den 15
september 1812, men enär urtima riksdag sammankallades före den för revisionens
början bestämda dagen, kom denna revision ej till stånd. Den första
statsrevisionen kom i stället att sammanträda den 15 september 1813, och
dess berättelse är underskriven den 14 december samma år. Därefter hava
revisioner förrättats åren 1817, 1820, 1822, 1825, 1827, 1830, 1832, 1835 och
därefter vart annat år till år 1857 samt sedermera varje år och, som ovan
nämnts, tvenne gånger år 1886.

I förteckningen hava de revisorer, som valåret ej varit ledamöter av respektive
stånd eller kammare, betecknats med en stjärna.

1813

Tiidderskapet och adeln

Joli. Henning Gyllenborg, greve, lagman Carl

de Geer, friherre, ryttmästare
P. Ad. Fock, friherre, hovmarskalk
.1. G. Gyllenkrok, major

Elias v. Eckstedt, landshövding

L. v. Stockenström, bruksägare

Prästeståndet

Jacob Axel Lindblom, ärkebiskop

J. A. Tingstadius, biskop, Strängnäs
P. Ruus, kyrkoherde, Stockholm

M. Stenhammar, kyrkoherde, Risinge

— 254 —

M. Hasselrot, lektor, Skara *

Is. Mellgren, prost, Falun

Borgarståndet

Joli. Pet. Sandberg, borgmästare,
Stockholm

Jan Lamberg, grosshandlare, Göteborg
*

Joh. Georg Bager, rådman *

J. G. de Maré, assessor *

E. G. Nolleroth, borgmästare, Halmstad
*

J. H. Ekstrand, borgmästare, Strängnäs
*

Bondeståndet

Jon Jonsson, Skörje, Blekinge
Per Jonsson, Hornaryd, Kronobergs
län

Anders Nilsson, Jonsbol, Värmland
Bengt Svensson, Mjölkulla, Östergötland Sven

Pålsson, Västra Vram, Kristianstads
län

Jonas Nilsson, Hålby, Södermanland

1817

Ridderskapet och adeln.

Joh. Henning Gyllenborg (1813)

F. B. Schwerin, greve, prost

C. L. Stael v. Holstein, friherre, kapten O.

F. Påhlman, överstelöjtnant

A. M. Berghman, överste

C. D. af Uhr, Övermasmästare

Prästeståndet

Elias Heurlin, lektor, Växjö *

Carl Adolph Agardh, professor, Lund
Joh. Ulr. Blomdahl, kyrkoherde,
Starrkärr

Joh. P. v. Sydow, kyrkoherde, Högsby
*

P. Kölmark, lektor, Karlstad

Joh. C. Genberg, kyrkoherde, Bygdeå
*

Borgarståndet

Nils Setterwall, grosshandlare, Stockholm H.

W. Eckhoff, grosshandlare, Gävle
*

A. L. Schwan, handlande, Kalmar *

Pehr Mahnberg, handlande, Nyköping
*

Svante Planck, borgmästare, Skara
(Axel Strandberg, rådman, Torshälla)1

Bondeståndet

A. Jolsson Hyckert, Ytterboda, Uppsala
län

Jon Jonsson (1813)

Pehr Jansson, Marnäs, Kopparbergs
län

Jacop Ersson, Säby, örebro län
Petter Jansson, (Johansson) Alvesta
Södregård, Kronobergs län
Bengt Pehrsson, Äskhult, Halland

1820

Ridderskapet och adeln.

Joh. Henning Gyllenborg (1813)

G. F. Åkerhjelm, friherre, överste
P. Lagerhjelm, bergsingenjör

J. G. Gyllenkrok (1813)_

Carl F. Hammarhjelm, protokollssekreterare

C. D. af Uhr (1817)

Prästeståndet

Sven C:son Wijkman, professor,
Uppsala

Erland Colliander, kyrkoherde, Stockholm
*

J. Östberg, prost, Mogata *

M. Hasselrot (1813)

H. Graffman, domprost, Strängnäs

Borgarståndet

Joh. Schön, grosshandlare, Stockholm
*

C. L. Widmark, handlande, Norrköping
*

Joh. Sandegren, rådman, Uddevalla *

L. Leksell, fabrikör, Falun *

J. Wallström, handlande, Hudiksvall
*

Christ. Zetterberg, direktör, Eskilstuna Bondeståndet And.

Joachimsson, Snyttringe, Östergötland Pehr

Jonsson (1813)

Nils Månsson, Skumparp, Malmöhus
län

1 Har ej underskrivit berättelsen.

— 255 —

Anders Jonsson, Stig, Västernorrlands
län

Olof Håkansson, Svenshult, Älvsborgs
län

P. Persson, Gammelhyttan, örebro
län

1822

Ridderskapet och addri.

Joh. Henning Gyllenborg (1813)

Gust. af Ugglas, greve, överste
C. J. af Nordin, överstelöjtnant

A. W. Riben, ryttmästare
C. D. af Uhr (1817)

Carl Magnus af Robson, bergsråd *

Prästeståndet

Sven C:son Wijkman (1820), domprost,
Västerås

Magn. Er. Forssander, prost, Vittaryd
*

M. Sundius, kyrkoherde, Tving *

G. L. Sivertson, prost, Torsby *
Matth. Jacobson, prost, Torsås *

P. Kölmark (1817)

Borgarståndet

And. Svedelius, grosshandlare, Stockholm
*

B. J. Kursell, handelsman, Karlskrona
*

Fredr. Langenberg, handlande, Västerås
*

F. Lake, handlande, Mariestad *

Joh. A. Corelli, borgmästare, Sigtuna *

Bondeståndet

Joh. L. Wiklund, f. d. riksdagsman,
Bredvik, Västernorrlands län *
Pehr Nilsson, ö. Genastorp, Kristianstads
län

Anders Nilsson (1813)

Pehr Olsson, Vretsta, Södermanland
Carl Bergman, Kramsta, Gävleborgs
län

Samuel Andersson, Bankaby, Östergötland 1825 Ridderskapet

och adeln.

Joh. Henning Gyllenborg (1813)
Axel Lagerbjelke, greve, generaladjutant -

C. L. Rålamb, friherre, kammarherre
Carl Fr. Hammarhjelm (1820)

Wollr. Tham, bruksägare
C. D. af Uhr (1817)

Prästeståndet

Nils Jac. Anjou, prost, Husby-Långhundra F.

M. Franzén, professor, kyrkoherde,
Stockholm
J. Östberg (1820)

M. Hasselrot (1813)

N. M. Berlin, lektor, Härnösand *
Henr. Lyth, prost, Havdhem *

Borgarståndet

Carl Joh. Ekerman, grosshandlare,
Stockholm *

Olof Wijk, grosshandlare, Göteborg *
J. Elers, politieborgmästare, Karlskrona
*

Gustaf Moberg, handlande, Västervik
*

A. G:son Widell, postmästare, Varberg
*

E. W. Bredberg, rådman, Marstrand *

Bondeståndet

Carl Bergman (1822)

Olof Håkansson (1820)

Peter Persson, Kulltorp, Kalmar län
Nils Håkansson, Björstorp, Kristianstads
län

Olof Månsson, Kråkerum, Blekinge

B. Börjesson, Onsala, Halland

1827

Ridderskapet och adela.

Georg Adlersparre, greve, f. d. statsråd Henning

Wrangel, friherre, kapten

C. H. Anckarswärd, friherre, generaladjutant J.

G. Gyllenkrok (1813)

Joh. v. Seth, häradshövding
C. D. af Uhr (1817)

Prästeståndet

Pehr Thyselius, professor, kyrkoherde,
Örebro

J. R. Fellenius, domprost, Västerås
C. J. Heurlin, prost, Tolg *

— 256 —

O. Hammar, prost, Gammalstorp *

C. J. Grevillius, prost, Kalv

E. G. Hoflund, prost, Pärsnäs *

Borgarståndet

Carl Joli. Ekerman (1825) *

Carl Arosenius, klädesfabrikör, Norrköping
*

E. G. Brovallius, rådman, Uppsala *
A. Westerdahl, borgmästare, Uddevalla
*

Joli. Tison Nordström, borgmästare,
Arboga *

Math. Er. Richert, borgmästare, Skara
*

Bondeståndet

A. Danielsson, Bondarp, Älvsborgs
län

Olof Persson, Assjö, Stockholms län

P. Pehrsson (1820)

A. Jansson, Tå, Västmanland
O. Wikström, Rutviksby, Norrbotten
Joli. Svensson, Ulås, Jönköpings län

1830

Ridderskapet och adeln.

G. W. Hamilton, greve, justitieråd
Gust. Lilljehorn, friherre, överste
C. F. Coijet, amiral
Georg von Heijne, överstelöjtnant

0. Nordenfeldt, bruksägare

Ludv. D. Heijkenskjöld, överstelöjtnant Prästeståndet P.

Ruus, prost, Bollnäs (1813)*

01. Winter, kyrkoherde, Stockholm *
Sven Lidman, domprost, Linköping
Herlog Stenberg, prost, Bolstad *

N. M. Berlin (1825) *

Jacob Broander, prost, Heinum *

Borgarståndet

Severin Wigert, grosshandlare, Stockholm
*

Fredr. Ulr. v. Aken, grosshandlare,
Göteborg *

Jacob Borg, rådman, Malmö *

P. Rydeberg, rådman, Landskrona *
C. J. Anderson, vågmästare, Kristinehamn
*

Otto Weidling, borgmästare, Skänninge
*

Bondeståndet

Carl H. S. Bergman (1822)

Joli. Benglsson, Västeralnö, Västernorrlands
län

N. Strindlund, Skedom, Västernorrlands
län

Stor Matts And. Olsson, Yttermo,
Kopparbergs län

Olof Pehrsson (1827)

Eric Pehrsson, Björkmo, Gävleborgs
län

1832

Ridderskapet och adeln

C. O. Palmstjerna, friherre, överste
J. A. Kantzow, friherre, grosshandlare
P. Lagerhjelm (1820)

P. G. Cederschjöld, professor
C. J. v. Schantz, major
W. Hisinger, bruksägare

Prästeståndet

M. Hasselrot (1813)

H. O. Holmström, domprost, Strängnäs P.

G. Svedelius, prost, Mora
C. J. Heurlin (1827)

J. A. Engeström, professor, Lund *
J. C. Billingdahl, prost, Okome *

Borgarståndet

C. Norman, grosshandlare, Stockholm
*

Carl Walleij, grosshandlare, Gävle *
A. H. Frick, rådman, Kalmar *

Gust. Lindeberg, rådman, Nyköping *
And. Wedberg, brukspatron, Nora *
Jac. Lindström *

Bondeståndet

N. Håkanson, Rörvik, Kronobergs
län

Lars Persson, Fragg, Västmanland
Joh. Svensson (1827)

Botvid Jonsson, Höckerstad, Östergötland Bengt

Nilsson, Sjögesta, örebro län

O. Olsson, Olebyn, Värmland

4

257 —

1835

Ridderskapet och adeln

G. A. Sparre, greve, assessor
G. Djurklo, friherre, kapten

L. Herm. Gyllenhaal, godsägare

O. Nordenfeldt (1830)

G. Odencrantz, major

J. W. Hagströmer, grosshandlare

Prästeståndet

E. S. Ödmann, prost, Vendel
Georg Stolpe, kyrkoherde, Nyköping *

N. H. Wimmerstedt, prost, Högsby *
J. G. Waldenström, prost, Nor *

Joh. Norrmann, lektor, Härnösand *

J. G. Klingwall, lektor, Visby *

Borgarståndet

E. G. Hedberg, grosshandlare *

P. Strömbäck *

P. H. Lindström, handlande, Visby *

M. W. Collén, handlande, Falun *

H. Lundberg, borgmästare *

C. G. Kjerrström, rådman *

Bondeståndet

Joh. Bengtsson (1830)

N. Strindlund, f. d. riksdagsfullmäktig
(1830) *

Johannes Svensson (1827)

And. Joh:son Brissman, Ingabo, Skaraborgs
län

O. Olsson (1832)

E. Pehrsson (1830)

1837

Ridderskapet och adeln

C. O. Palmstjerna (1832)

G. A. Stjerneld, friherre, f. d. envoyé
J. M. Rosenmiiller, överstelöjtnant
C. F. Hammarhjelm (1820)

.1. W. v. Döbeln, professor, Överfältläkare .

1. Nordenfalk, f. d. statssekreterare
Prästeståndet

Chr. Stenhammar, prost, Linköping

L. P. Afzelius, prost, Alingsås

N. Åstrand, prost, Kräklinge

E. Bergqvist, lektor, Västerås
C. J. Heurlin (1827)

C. G. Berlin, prost, Balkåkra

Borgarståndet

Mart. T. Morsing Th:n, grosshandlare,
Stockholm *

C. Fr. Waern, grosshandlare, Göteborg
*

G. F. Ekholm, borgmästare, Västerås
*

C. P. Bergsten, brukspatron *

A. F. Grandelius, borgmästare *

Erik Rådberg, rådman *

Bondeståndet

Lars Persson (1832)

Botvid Jonson (1832)

Ola Jeppsson, Mörrum, Blekinge
Petter Jönsson, Träslända, Jönköpings
län

Peter Persson (1825)

Per Jonsson, Strandtorp, Öland

1839

Ridderskapet och adeln

G. A. Sparre (1835)

C. J. von Hermansson, greve, bruksägare Carl

Oxenstjerna, friherre, hovmarskalk A.

Leijonhufvud, friherre, president
G. Odencrantz (1835)

P. A. Tamm, bruksägare

Prästeståndet

E. S. Ödmann (1835)

J. C. Billingdahl (1832) *

Pehr Ahlqvist, prost, Torsås *

O. H. Schröder, kyrkoherde, Visnum
*

C. J. Holm, prost, Själevad *

J. G. Klingwall (1835) *

Borgarståndet

Mart. T. Morsing Thin (1837) *

G. Zander, handlande, Norrköping
C. Wilh. Palander, handlande, Karlskrona
*

J. Cronius, grosshandlare, Kristianstad M.

Areschoug, handlande *

Claes Hentzell, rådman *

Bondeståndet

E. Norberg, Skälby, Västmanland
J. .T. Rutberg, Ytterbyn, Norrbotten

17—368379. Rev.-berättelse ang. statsverket för är 1936. I.

— 258 —

Petter Pehrsson, Ädelfors, Jönköpings
län

A. Nilsson, Åbylund, Östergötland

J. Kihlblom, Lövgård, Södermanland
Anders Ericsson, ö. Kärne, örebro

län

1841

Ridderskapet och adeln

Jacob Cederström, friherre, president

K. von Kraemer, friherre, landshövding Leonhard,

Fr. Rääf, godsägare
Fredr. Aminoff, hovmarskalk
J. F. Ehrenstam, kaptenlöjtnant
G. G. Gedda, kapten

Prästeståndet

N. J. Ekdahl, kyrkoherde, Stockholm
*

Sven Lidman (1830)

P. O. Carlander, prost, Hova
G. W. Gumaelius, prost, Viby

F. Bergqvist (1837)

Johan Ekstrand, lektor, Växjö *

Borgarståndet

And. Berg, grosshandlare, Stockholm
*

J. F. Silvander, grosshandlare *

L. v. Henschen, rådman, Uppsala *
Theod. Foenander, handlande, Karlshamn Sv.

Malmquist, borgmästare, Söderköping
*

Jon. Rhodin, borgmästare, Kungälv *

Bondeståndet

Joli. Jac. Rutberg (1839)

F. von Zweigbergk, Glastorp, Skaraborgs
län

J. Kihlblom (1839)

And. Andersson, Valla, Skaraborgs
län

Jonas Johansson, Höreda, Jönköpings
län

Petter Pehrsson, Ädelfors, Jönköpings
län

1843

Ridderskapet och adeln
Hugo Hamilton, friherre, överpostdirektör -

N. A. Silfverschiöld, friherre, godsägare G.

Stjerngranat, kapten

L. G. v. Celsing, bruksägare

Nils af Zellén, expeditionssekreterare
Carl af Forsell, överdirektör

Prästeståndet

C. A. Agardh, biskop (1817)

C. G. Berlin (1837)

J. C. Billingdahl (1832) *

Anders Sandberg, prost, Madesjö
Joli. Norrman, (1835) *

M. Klintberg, prost, När *

Borgarståndet

And. Berg (1841) *

Carl Valley, grosshandlare, Gävle
J. Malmborg, rådman, Malmö *

C. A. Krakau, handlande *

P. O. Norin, fabrikör, Hudiksvall
Johan Fristedt, häradshövding *

Bondeståndet

P. Eriksson, Nysäter, Värmland
A. Nilsson (1839)

J. Kylander, Väng, Värmland
Hans Hansson, Källviken, Bohuslän

M. Månsson, Stora Vångerslät, Kalmar
län

P. Persson, Vassland, Örebro län

1845

Ridderskapet och adeln

Carl Åkerhielm, friherre, godsägare
Carl Lagerfelt, friherre, protokollssekreterare

.1. A. Kantzow (1832)

Fr. C. Stuart, kammarråd

O. Ph. Oxehufvud, lagman

J. F. Ehrenstam, kaptenlöjtnant

Prästeståndet

Carl Fr. Björkman, prost, Roslagsbro N.

J. Ekdahl (1841) *

J. H. Wallman, lektor, Linköping
Bernh. Stabeck, prost, Vånga
J. D. Gellerstedt, kyrkoherde, Lännäs
*

Isak Norström, prost, Husby

259 —

Borgarståndet

Reinh. Reusel, grosshandlare *

L. Waern, brukspatron *

C. M. Lundstedt, lagman *

C. C. Hörnstein, rådman, Örebro

F. Lake, rådman, Mariestad *

J. F. Gråå, rådman, Stockholm

Bondeståndet

J. J. Rutberg (1839)

N. Strindlund (1830)

D. Andersson, Brännarp, Halland
Jonas Johansson (1841)

M. Månsson (1843)

L. Gezelius, Västgård, Kopparbergs
län

1847

Ridderskapet och adeln

G. Lagerbjelke, greve, godsägare
Axel Rappe, friherre, kapten
Leonard Fr. Rääf (1841)

Fredric Aminoff (1841)

J. A. Gripenstedt, friherre, godsägare
A. Råfelt, kapten i flottan

Prästeståndet

Nils Lindgren, prost, Väckelsång *

C. G. Berlin (1837)

A. P. Traneus, prost, Skee *

Anders Sandberg (1843)

A. Linger, prost, Rudskoga *

Joh. Norrman (1835) *

Borgarståndet

Reinh. Reusel (1845) *

A. W. Björck, rådman, Göteborg *
Gabriel Herlitz, rådman *

Carl Axel Bergsten, brukspatron
Er. Tjernberg, handlande, Härnösand

S. N. Levin, borgmästare *

Bondeståndet

Anders Jonsson, Tuna, Östergötland

H. Pehrsson, Östby, Gävleborgs län

P. Mattsson, Sel, Västernorrlands län
Fr. von Zweigbergk (1841)

N. Pettersson, Värnamo, Kalmar län
Olof Larsson, Svarven, Gävleborgs
län

1849

''Ridderskapet och adeln

Carl Åkerhielm (1845)

C. E. Cederström, friherre, premiärlöjtnant C.

L. Reuterskiöld, bruksägare

E. W. Nordenfeldt, överste
N. Tersmeden, godsägare

H. O. af Harmens, godsägare

Prästeståndet

Carl Fr. Björkman (1845)

J. Nordlund, kyrkoherde, Stockholm
*

P. Conr. Arosenius, prost, Ö. Tollstad
*

P. Hasselrot, kyrkoherde, Skövde *
Isaac Sam. Widebeck, domprost,
Strängnäs *

Daniel Söderberg, lektor, Visby ;ä
Borgarståndet

Carl A. Peyron, grosshandlare *

Carl Fr. Tauvon, rådman *

Jac. Morling, vågmästare *

E. J. Rosenqvist, handlande *

Joh. Spaak, handlande *

Joh. Wahlgren, handlande. Eskilstuna Bondeståndet Jöns

Ersson, Södra Soneby, Värmland Lars

M:G. Knutsson, Tjuk, Östergötland Pehr

Östman, Ry, Västernorrlands
län

Joh:s Andersson, Storebacken, Skaraborgs
län

Pehr Bengtson, Kälsingsö, Kalmar
län

A. J. Sandstedt, Knävelsby, Jönköpings
län

1851

Ridderskapet och adeln

G. F. Liljencrants, greve, landshövd
ing

A. R. Leuhusen, friherre, premiärlöjtnant G.

Stierngranat (1843)

J. Å. Nordenfeldt, major

— 260

G. af Geijerstam, major
S. G. v. Troil, överstelöjtnant

Prästeståndet

C. D. Arosenius, prost, Lindesberg *
Johan Ekstrand, lektor, Växjö *

L. Grönvall, prost, Sövestad *

A. P. Traneus (1847) *

Anders Sandberg (1843)

J. M. Malmstedt, lektor, Karlstad *

Borgarståndet

F. A. Rinman, grosshandlare, Stockholm A.

W. Björck, (1847)

Gustaf Peterson, Karlskrona *

F. Behm, borgmästare *

C. W. Spångberg, rådman *

G. Dufva, rådman *

Bondeståndet

J. Samuelsson, Kleva, Öland
P. Sahlström, Balsberga, Stockholms
län

Ola Månsson, Gårdlösa, Malmöhus
län

Eric Andersson, Västansjö, Kopparbergs
län

A. Erikson, Arnolfsbyn, Älvsborgs
län

Pehr Edén, Edsta, Västernorrlands
län

1853

Ridderskapet och adeln
Carl Åkerhielm (1845)

C. E. Cederström (1849)

C. A. Manderström, friherre, kapten
Aug. Olivecrona, kapten
J. A. Tornérhjelm, överstelöjtnant
J. M. Björnstjerna, kammarherre

Prästeståndet

Carl Fr. Björkman (1845)

Johannes Rohtlieb, kyrkoherde, Stockholm
*

A. F. Sondén, lektor, Linköping *

P. O. Carlander (1841) *

C. J. Holm, (1839)

Johan Gahne, prost, Hejde *

Borgarståndet

F. A. Rinman (1851)

C. G. Åsbrink, handlande, Gävle

L. V. Henschen (1841) *

F. C. Billberg, handlande, Lund *

J. Öhrström, borgmästare, Vadstena *
C. W. Bahrman, borgmästare, Sigtuna Bondeståndet Anders

Ericsson (1839)

Nils Pehrsson, Boda, Södermanland
Henric Andersson, Sjörs, örebro län
Carl Tholson, Bragnum, Skaraborgs
län

Andis Jansson, Karbening, Västmanland Jonas

Christopherson, Klaxås, Värmland 1855 Ridderskapet

och adeln

Carl H. Leuhusen, friherre, överste
J. W. Stjernstedt, friherre, kapten
Gust. af Ugglas, friherre, v. häradshövding S.

M. v. Krusenstjerna, konteramiral
Gillis Bildt, major

G. Stjerngranat (1843)

Prästeståndet

Isaac Samuel Widebeck (1849) *

J. P. I. Tellbom, lektor, Västerås
A. Melander, lektor, Växjö
L. Grönvall (1851) *

Joh. Henr. Thomander, domprost,
Lund

Anders Sandberg (1843)

Borgarståndet

F. A. Rinman (1851)

A. W. Levgren, grosshandlare, Göteborg
*

L. E. Schiött, handlande, Kalmar *

P. F. Broman, handlande, Karlstad *
A. J. Fahlcrantz, handlande, Hedemora
*

P. W. Neuman, kofferdiskeppare,
Öregrund *

Bondeståndet

And. Pehrsson, Esslebo, Örebro län
Nils Larsson, Tullus, Jämtland
Lars Mg Knutsson (1849)

Pehr Benctson (1849)

— 261

J. P. Danielson, Tveta, Kalmar län

C. Nilsson, Västanå, Östergötland

1857

Ridderskapet och adeln

C. M. Björnstjerna, greve, ryttmästare
Edw. Ruuth, friherre, kommendör
Louis de Geer, friherre, president

G. Hammarhjelm, brukspatron

G. L. Reuterskiöld (1849)

G. Törnebladh, överstelöjtnant

Prästeståndet

Joh. Er. Forssell, prost, Torstuna *
Johannes Rohtlieb (1853) *

J. F. Johansson, prost, Vallerstad *
A. Unger, (1847) *

Carl Joh. Holm, (1839) *

Svante Grén, rektor, Visby *

Borgarståndet

P. M. Lovén, grosshandlare, Stockholm
*

A. J. Thomée, f. d. landssekreterare,
Östersund

L. N. Enequist, handlande, Visby *

G. J. Schöning *

G. G. Rydén, färgerifabrikör, Borås
E. W. Stenqvist, rådman, Nyköping

Bondeståndet

C. Dahlgren, Håsten, Älvsborgs län
P. Sahlström (1851)

Eric Erson, Vallsta, Gävleborgs län
G. Bjerkander, Brismestorp, Skaraborgs
län

A. Medin, Möckelsnäs, Kronobergs
län

Per Nilsson, Sjöstorp (Äspö), Malmöhus
län

1858

Ridderskapet och adeln
W. F. Tersmeden, friherre, ryttmästare C.

G. Uggla, bruksägare
Rob. Montgomery Cederhielm, brukspatron
*

Pehr Ehrenheim, possessionat
Fredr. Wrangel, major
C. Skogman, kaptenlöjtnant

Prästeståndet

A. Bergman, prost, Dala *

I. D. Gellerstedt (1845)

J. P. I. Tellbom (1855)

Johan Ekstrand (1851) *

L. Grönvall (1851) *

Er. Lindberg, prost, Abild *

Borgarståndet

F. A. Rinman (1851)

A. W. Levgren (1855) *

Alb. Engvall, handlande, Västerås *
A. G. Heuman, rådman *

Lars Glas, konsul *

Fredr. Böök, borgmästare, Norrtälje
*

Bondeståndet

D. Danielsson, Nyabyberg, Jönköpings
län

Nils Nilsson, Lindesberg, Örebro län

E. J. Rudberg, Isgärde, Kalmar län

D. Andersson (1845)

Nils Andersson, Öståkra, Kristianstads
län

Magnus Månsson, Furingstad, Östergötland 1859 Ridderskapet

och adeln

A. Hamilton, greve, godsägare
Fredrik A. Funck, friherre, godsägare C.

A. Bogeman, häradshövding

G. Stjerngranat (1843)

M. Wolffelt, major

Gust. Nordenankar, kapten *

Prästeståndet.

Garl Fr. Björkman (1845)

N. J. Ekdahl, (1841) *

Anders Sandberg (1843)

.1, M. Malmstedt, (1851)

Esbj. Bergman, kyrkoherde, Ljustorp Svante

Grén (1857) *

Borgarståndet

F. A. Rinman (1851)

A. R. Falkman, rådman, Malmö *

G. E. Witt, kaptenlöjtnant, Karlskrona
*

— 262 —

F. A. Borg, färgare, Hälsingborg * Pehr Östman (1849)
C. Tli. Öhman, guldsmed, Piteå * Eric Ersson (1857)
Aug. Theopil. Blomberg, apotekare,

Lindesberg * 1861

Bondeståndet

L. G. Andersson, Torpane, Älvsborgs
län

0. Ericsson, Åseröd, Bohuslän

P. Mattsson (1847)

And. Pehrsson, Fettjestad, Östergötland Herman

Öbom, Persön, Norrbotten
P. Eriksson, Nysäter, Värmland

1860

Ridderskapet och adeln

G. Lagerbjelke (1847)

G. H. Stråle, brukspatron
C. G. Hjerta, kapten

H. Gyllenram, major

M. Wolffelt (1859)

A. Adlersparre, kapten

Prästeståndet

J. I. Håhl, prost, Rystad *

Fr. E. Fagerström, lektor, Skara *

J. Lundberg, kyrkoherde, Björkvik *
Joli. Fr. Åkerblom, prost, Folkärna *
A. Melander, lektor, Växjö *

Ernst Rietz, kyrkoherde, Tygelsjö *

Borgarståndet

Joli. Vict. Åbom, grosshandlare,
Stockholm *

Får. O. Kjellberg, grosshandlare (Göteborg)
*

J. Sundwallson, boktryckare, Uppsala Pehr

Staaff, advokat, Härnösand
J. Wahlström, bruksägare *

C. G. Haverman, kapten (Ulricehamn)
*

Bondeståndet

J. Andersson, Häckenäs, Östergötland 01.

Pehrsson, Gråsäter, Gävleborgs
län

Nils Svensson, Ebbarp, Kristianstads
län

Olof Lindström, Gumboda, Västerbotten -

Ridderskapet och adeln

Fr. Cronstedt, greve, auditör
J. W. Stjernstedt (1855)

Thure Cederström, friherre, v. häradshövding

G. H. Stråle (1860)

C. Kuylenstjerna, löjtnant
G. W. von Francken, löjtnant

Prästeståndet

Joli. Er. Forssell (1857) *

Oscar Erh. Rabe, kyrkoherde, Örby *
Anders Sandberg (1843)

J. M. Malmstedt (1859)

Esbj. Bergman (1859)

Carl Ahlberg, prost, Klinte *

Borgarståndet

Joh. Vict. Åbom (1860) *

Gustaf Nettelbladt, fabrikör (Norrköping)
*

G. Holm Sylvander, magister (Kalmar)
*

Joh. Ryding, landskamrerare (Vänersborg)
*

J. Söderholm, v. häradshövding (Luleå)
*

Gustaf Rhodin, borgmästare, Hjo *
Bondeståndet

S. Heurlin, Bråthult, Kronobergs län
Anders Pehrsson, Burlöv, Malmöhus
län

Olof Olsson, V. Olsäterstorp, Värmland A.

W. Uhr, Mörby, Örebro län
M. Månsson (1858)

Liss Lars Olsson, Västannor, Kopparbergs
län

1862

Ridderskapet och adeln
Knut Posse, greve, premiärlöjtnant
C. J. v. Schwerin, friherre, godsägare
R. C. G. Rudbeck, kammarherre *
Patric Reutersvärd, kapten
C. O. Törnebladh, v. häradshövding
Th. af Wirsén, kabinettskammarherre -

— 263 —

Prästeståndet

A. Sjöding, kyrkoherde, Stockholm *
W. Lidberg, kyrkoherde, Hagbyhöga *
Fr. E. Fagerström, (1860) *

J. Limdberg, (1860) *

J. P. I. Tellbom (1855)

A. Lundholm, kyrkoherde, Värnamo

Borgarståndet

Joli. Vict. Åbom (1860) *

Julius Lindström, handlande, Göteborg
*

W. Fåhraeus, tullförvaltare (Visby) *

M. Ahlgren, borgmästare (Sundsvall)
*

Knut Tersmeden, herr (Eskilstuna) *
Alfred Grenander, auditör, Skövde

Bondeståndet

Georg Nyquist, Östmark, Värmland
L. Rasmuson, Huveröd, Bohuslän
J. M. Lundahl, Stenstorp, Skaraborgs
län

N. Svensson, Björkeryd, Blekinge län
P. Hedström, Öden, Västernorrlands

län

A. Erikson (1851)

1863

Ridderskapet och adeln

H. Wachtmeister, greve, godsägare
Fr. v. Rosen, greve, godsägare
Br. Abr. Leijonhufvud, friherre, kapten Georg

af Schmidt, överstelöjtnant
IL v. Kraemer, kapten
A. Adlersparre, kommendörkapten

Prästeståndet

L. Grönvall (1851) *

Joli. Aug. Berg, kyrkoherde, Ö. Karup
*

Anders Sandberg (1843)

G. Wahlund, prost, Karlskoga *

Esbj. Bergman (1859) *

Cari Ahlberg (1861) *

Borgarståndet

G. II. Stråle (adeln 1860)

.1. W. Petre, t. f. borgmästare *

G. F. Ekholm, borgmästare, Västerås
Carl Ekman, bruksägare, Finspång

Carl Wennérus, rådman, Lidköping *

C. J. Mossberg, apotekare *

Bondeståndet

J. Lekberg, V. Bor, Örebro län
C. A. Larsson, Maspelösa, Östergötland Olof

Nilsson, Brattby, Västerbotten
P. Persson, Valnäs, Värmland

G. Johansson, Högnalöv, Kronobergs
län

P. Byström, Byn, Jämtland

1864 Ti

Ridderskapet och adeln
Fr. v. Rosen (1863)

J. Nordenfalk, friherre, godsägare
Gust. Lagerhjelm, ryttmästare
C. A. Bogeman (1859)

E. Odelstjerna, kaptenlöjtnant

G. W. von Francken, kapten

Prästeståndet

Joh. Er. Forssell (1857)

A. Sjöding (1862) *

Arvid Moberger, prost, Södra Vi *

A. Bergman (1858) *

J. Lundberg (1860) *

E. M. Tegnér, prost, Fellingsbro

Borgarståndet

C. E. Ljungberg, notarie, Stockholm
Julius Lindström (1862)

G. C. Witt (1859)

A. A. Berger, bruksägare, Håkanbol
L. F. Aschan, rådman, Eksjö
Gust. E. Widell, rektor, Marstrand

Bondeståndet

E. M. Falck, Hemmingslätten, Skaraborgs
län

G. Hullman, Källmo, Örebro län
A. J. Sandstedt (1849)

Nils Andersson, Bäfvik, Värmland
Nils Olsson, Öslöv, Malmöhus län
C. .T. Svensén, L. Sinnerstad, Kalmar
län

1865

Ridderskapet och adeln

Robert de la Gardie, greve, godsägare

H. A. Hamilton, greve, godsägare

— 264 —

O. Stackelberg, friherre, kaptenlöjtnant C.

A. Bogeman (1859)

G. W. von Francken (1864)

Magnus Huss, generaldirektör

Prästeståndet

A. Lundholm (1862)

IL Schönbeck, kyrkoherde, Hesslunda
*

Esbj. Bergman (1859) *

Anders Sandberg (1843)

M. L. Wikland, prost, By *

Oscar Erli. Rabe (1861)

Borgarståndet

C. E. Ljungberg (1864)

Casimir Petre, bruksägare, Hofors *
J. Sundvallson (1860)

C. Fr. Carlson, handlande, Västervik

E. W. Ericsson, handlande *

P. Walberg, borgmästare, Alingsås *

Bondeståndet
Olof Olsson (1861)

Jan Andersson, Jönvik, Kopparbergs
län

Josef Oscar Almqvist, Bladviken,
Norrbotten

P. O. Hörnfeldt, Hörnäs, Västernorrlands
län

P. Tjernlund, Ala, Västernorrlands
län

J. Erickzon, Skälsnäs, Jönköpings län

1866

Ridderskapet och adeln

Br. Ab. Leijonhufvud (1863)

Hans v. Essen, friherre, bruksägare
David Hermelin, friherre, godsägare
Claes Bergenstråhle, kapten
Johan Ankarcrona, premiärlöjtnant
Carl Nordenfalk, vice häradshövding

Prästeståndet

Joli. Er. Forssell (1857)

Carl Rydqvist, advokatfiskal, Stockholm
*

J. F. Johansson (1857) *

Fr. E. Fagerström (1860) *

N. G. Wennerström, kyrkoherde, Botkyrka Carl

Ahlberg (1861)

Borgarståndet

P. Wikström J :r, grosshandlare,
Stockholm *

Olof Wijk, grosshandlare, Göteborg *
Dan. Mag. Ljunggrén, handlande,
Kalmar *

Rob. M. Thorburn, grosshandlare,
Uddevalla *

Alfred Grenander (1862)

A. G. Heuman, rådman, Laholm *

Bondeståndet

Pehr Ericsson, Vik, Gävleborgs län
Bälter Sven Ersson, Östnor, kopparbergs
län

Ola Jönsson, Kungshult, Malmöhus
län

G. Bolin, Göksby, Uppsala län
Sv. Rosenberg, Ö. Ljungby, Kristianstads
län

Johannes Andersson, Ryssby, Jönköpings
län

1867

I kammaren

W. Nisser, överstelöjtnant, Hagelsnäs,
ordf.

Rob. Montgomery-Cederhjelm, bruksägare,
Segersjö, v. ordf.

V. Gjerling, kaptenlöjtnant, Karlskrona
*

Gust. Sam. Åkerhjelm, godsägare,
Margretelund *

L. Nordenfelt, kapten
Fredr. Brusewitz, bruksägare, Limmared II

kammaren

G. H. Stråle (1860)

C. J. L. Lönnberg, godsägare, Ringstad,
Östergötland

Carl Ifvarsson, hemmansägare, Renneslöv,
Halland

V. M. Beronius, gruvläkare, Falun
J. A. Bovin, borgmästare, Sala
Eric Olsson, hemmansägare, Sånnersta,
Örebro län

1868

/ kammaren

V. Gjerling (1867), v. ordf. (1860)

L. Nordenfelt (1867)

R. v. Kraemer (1863) *

— 265 —

Fredr. Brusewitz (1867)

Reinhold Charpentier, kammarråd *
Gust. Sam. Åkerhjelm (1867) *

11 kammaren

Carl Gust. Indebetou, bruksägare,
Forssa, Södermanland, ordf.

G. C. Witt (1859)

C. Th. Svanberg, spegelfabrikör,
Stockholm

Jan Andersson (1865)

Per Nilsson (1857)

Gustaf de Maré, bruksägare, Ankarsrum,
Kalmar län

1869

I kammaren

V. Gjerling (1867), ordf. *

C. W. Linder, domprost, Västerås *

Herm. Otto Falk, major

Gust. Sam. Åkerhjelm (1867) *

M. F. Waern, bruksägare *

Axel E. Mörner, godsägare, Nyköping

II kammaren

Nils Larsson, hemmansägare, Tullus,
Jämtland, v. ordf.

G. C. Witt (1859) *

Jöran Sääf, fabriksidkare, Norrköping David

von Schultzenheim, godsägare,
Västlandaholm, Västmanland
Per Nilsson (1868)

A. W. Chenon, bruksägare, Krokfors,
Älvsborgs län

1870

I kammaren

J. Nordenfalk, godsägare, Enhörna,
v. ordf.

Herm. Otto Falk (1869)

C. W. Linder (1869) *

F. W. von Otter, kapten, Gränna
Axel E. Mörner (1869)

E. Sandell, löjtnant *

II kammaren

Gust. Sam. Åkerhjelm (1867), ordf.
Nils Larsson (1869)

C. G. Witt (1859) *

O. Hedengren, godsägare, Riseberga,
örebro län

Sven Nilsson, hemmansägare, Österslöv,
Kristianstads län

J. F. Fredriksson, hemmansägare,
Eklunda, Uppsala län

1871

I kammaren

Herm. Otto Falk (1869), ordf.

K. W. Geijer, bruksägare, Molkom
A. M. Lindgren, kapten *

Gustaf Lybecker, godsägare *

D. E. Stierncrona, godsägare *

H. J. Hamilton, godsägare *

II kammaren

J. Rundbäck, orgelnist, Asmundtorp,
Bohuslän, v. ordf.

Gustaf Haeggström, verksdelägare,
Nordmaling, Västerbotten
Erik Sandell, löjtnant *

Arvid Gumaelius, boktryckare, Örebro
A. Hedin, litteratör, Stockholm
A. Lindevall, lantbrukare, Bärby,
Uppsala län

1872

i kammaren

Gustaf Lybecker (1871), ordf. *

Nils v. Hofsten, godsägare, Kilagården Carl

Ribbing, kapten, Tenhult
Fr. v. Rosen, f. d. löjtnant *

A. M. Lindgren (1871) *

Fredrik Hederstierna, f. d. kapten,
Eksjö

II kammaren

J. Rundbäck (1871), v. ordf.

Gustaf Haeggström (1871)

Arvid Gumaelius (1871)

O. B. Olsson, hemmansägare, Maglehult,
Kristianstads län
Ad. Hedin (1871)

J. F. Fredriksson (1870)

1873

1 kammaren

Gustaf Lybecker, (1871), ordf. *

Joli. Aug. Berg (1863) *

Fredrik Hederstierna (1872)

— 266 —

A. M. Lindgren (1871) *

Hugo Tamm, bruksägare *

Nils Gyldenstolpe, bruksägare *

Il kammaren

C. A. Larsson (1863), v. ordf.

S. A. Hedlund, redaktör, Göteborg *
J. Mankell, kapten, Stockholm *

0. B. Olsson (1872)

Jöns Pehrsson, hemmansägare, Svanerud,
Kronobergs län

01. Wikström, f. riksdagsman, Sundsvall
*

1874

I kammaren

Nils Gyldenstolpe (1873), v. ordf. *
Axel Lind af Hageby, kapten *

P. Sjöbring, domprost *

Hugo Tamm (1873) *

A. M. Lindgren (1871) *

Gottö. Wachtmeister, godsägare *

II kammaren

A. Adlersparre, kommendör, ordf.

C. A. Larsson (1863)

Sven Nilsson, hemmansägare, Everöd,
Kristianstads län
J. Mankell (1873) *

A. P. Danielsson, hemmansägare,
Runsten, Kalmar län

L. J. Fahlander, lantbrukare, Bäcksgård,
Västerbotten

1875

I kammaren

Nils Gyldenstolpe (1873), v. ordf. *
Axel Lind af Hageby (1874) *

P. Sjöbring (1874) *

Th. Svedberg, bruksägare, Stockholm
A. Taube, trafikchef *

M. Lewenhaupt, kaptenlöjtnant,
Claestorp

II kammaren

A. Adlersparre (1874), ordf.

J. Mankell (1873) *

Sven Nilsson (1874)

A. Andersson, hemmansägare, Intagan,
Bohuslän
A. P. Danielsson (1874)

L. J. Fahlander (1874)

1876

I kammaren

M. Lewenhaupt (1875), v. ordf.

J. M. Lindgren, häradshövding, Vassmolösa Georg

af Trolle, kapten *

J. C. Toll, fil. dr. *

Otto Cronstedt, f. d. kapten *

Richert V. von Koch, ryttmästare *

II kammaren

A. Adlersparre (1874), ordf.

A. Andersson (1875)

P. Engman, handlande, Näsåker, Västernorrlands
län

A. Philipsson, jur. kand., Göteborg
R. von Kramer (1863) *

Christen Assarsson, hemmansägare,
Asmundtorp, Malmöhus län

1877

I kammaren

M. Lewenhaupt (1875), ordf.

J. M. Lindgren (1876)

Ragnar Törnebladh, rektor *

C. Adelsköld, f. d. major, Stockholm
R. v. Kraemer (1863)

Richert V. von Koch (1876) *

II kammaren

A. Philipsson (1876), v. ordf.

P. Engman (1876)

C. A. Jönsson, hemmansägare, Torsholm,
Halland
Christen Assarsson (1876)

C. I. Bengtsson, hemmansägare,
Ljungby, Kronobergs län
C. Johansson, hemmansägare, Orsa,
Kopparbergs län

1878

I kammaren

B. O. Stackelberg, kommendörkapten,
ordf. *

R. Törnebladh (1877) *

Richert V. von Koch (1876) *

O. W. Stael von Holstein, assessor *

F. A. Boström, godsägare, Tynnelseö
*

Aug. v. Rosen, kapten *

— 267

II kammaren

L. Posse, major, v. ordf. *

C. A. Jönsson (1877)

C. A. Larsson (1863)

Nils Petersson, hemmansägare, Runtorp,
Kalmar län
C. Johansson (1877)

J. Mankell (1873) *

1879

I kammaren

H. L. Rydin, professor, ordf. *

F. A. Boström (1878) *

O. Ljungqvist, bruksägare, Munksjö
Aug. v. Rosen (1878) *

R. C. G. Rudbeck, godsägare *

F. Didron, kommendör *

II kammaren

Nils Larsson (1869), v. ordf., *

C. I. Bengtsson (1877)

C. A. Larsson (1863)

J. Mankell (1873) *

Anders Persson, hemmansägare, Mörarp,
Malmöhus län

G. H. Stråle (1860) * (led. av I k.)

1880

I kammaren

F. Didron (1879), ordf. *

Aug. v. Rosen (1878) *

H. L. Rydin (1879) *

R. C. G. Rudbeck (1879) *

Carl Carlson Bonde, friherre, Eriksberg
*

C. J. Ljunggren, vice häradshövding *

II kammaren

Nils Larsson, (1869), v. ordf. *

P. O. Hörnfeldt, hemmansägare, Hörnäs,
Västernorrlands län *

Anders Persson (1879)

C. A. Larsson (1863)

.1. Mankell (1873) *

N. J. Boström, godsägare, Simmatorp,
Skaraborgs län

1881

/ kammaren

F. Didron (1879), ordf. *

Edvard Laurell, godsägare, Öhne
Wilh. Aug. Söderhjelm, bruksägare,
Stockholm

Aug. v. Rosen (1878) *

Gilbert Hamilton, greve, Hjelmsäter
II. L. Rydin (1879) *

II kammaren

Nils Larsson (1869), v. ordf. *

P. O. Hörnfeldt (1880) *

Lasse Jönsson, lantbrukare, Sandby,
Kristianstads län

Per Nilsson, hemmansägare, Råby,
örebro län

H. Schönbeck (1865) * (led. av I k.)
C. Magni, nämndeman, Grimslöv,
Kronobergs län

1882

I kammaren

F. Didron (1879), ordf. *

Edvard Laurell (1881)

Aug. v. Rosen (1878) *

Wilh. Aug. Söderhjelm (1881)

Emil Königsfeldt, häradshövding,
Smedjebacken
C. J. Ljunggren (1880) *

II kammaren

H. Schönbeck (1865), * v. ordf. (led.
av I k.)

Lasse Jönsson (1881)

Per Nilsson (1881)

J. Johansson, bergsbruksidkare,
Bergsäng, Örebro län
Carl Magni (1881)

J. Mankell (1873) * (led. av I k.)

1883

I kammaren

F. Didron (1879) ordf. *

Edvard Laurell (1881)

Wilh. Aug. Söderhjelm (1881)

Emil Königsfeldt (1882)

A. Reuterskiöld, överste *

C. J. Ljunggren (1880) *

II kammaren

H. Schönbeck (1865), v. ordf. *

Joh. Jonson, hemmansägare, Fröstorp,
Skaraborgs län
Olof Jonsson, hemmansägare, tiof,
Gävleborgs län

F. T. Borg, boktryckare, Hälsingborg
J. Mankell (1873) * (led. av 1 k.)

268 —

P. Pehrsson, hemmansägare, Törneryd,
Blekinge

1884

I kammaren

F. Didron (1879) ordf. *

Emil Königsfeldt (1882) *

C. J. Ljunggren (1880) *

Wilh. Aug. Söderhjelm (1881)

A. Reuterskiöld (1883) *

Carl Carlson Bonde (1880) *

II kammaren

H. Schönbeck (1865), v. ordf. *

P. Pehrsson (1883)

Joli. Jonsson (1883)

Arvid Gumselius (1871)

J. Mankell (1873) * (led. av I k.)

H. Johnsson, handlande, Broby, Kristianstads
län

1885

I kammaren

F. Didron (1879), ordf. *

C. J. Ljunggren (1880) *

Gustaf d’Albedyhll, kapten *

Emil Königsfeldt (1882) *

C. O. Widmark, förste lantmätare,
Falun

Carl Carlson Bonde (1880) *

II kammaren

J. Mankell (1873), v. ordf. * (led. av
1 k.)

Folke Andersson, hemmansägare,
Helgesta, Örebro län
J. Fr. Carlsson, hemmansägare, Fågelhem,
Kalmar län
Arvid Gumselius (1871)

C. Johansson hemmansägare, f. d.

riksdagsman, Hansjö *

Axel Vilh. Ljungman, fil. dr, Tjörn,
Bohuslän

1886:1

I kammaren

F. Didron (1879), ordf. *

C. J. Ljunggren (1880) *

Carl Carlson Bonde (1880) *

E. A. Edelstam, häradshövding *
Wilhelm Reutersvärd, major *

C. O. Widmark (1885) *

11 kammaren

J. Mankell (1873), v. ordf. * (led. av
1 k.)

J. F. Carlsson (1885)

Arvid Gumaelius (1871)

Axel Vilh. Ljungman (1885)

Folke Andersson (1885)

A. Hansson, hemmansägare, Solberga,
Kopparbergs län

1886:2
/ kammaren

Emil Königsfeldt (1882), ordf. *
Gust. d’Albedyhll (1885)

C. G. Bredberg, kapten *

John Samy Nisser, f. d. major, Korsnäs C.

Hammarhjelm, brukspatron *
Claes Wersäll, kapten *

II kammaren

Arvid Gumselius (1871), v. ordf.

Axel Vilh. Ljungman (1885)

A. P. Danielsson (1874)

A. Hansson (1886: 1)

Nils Olsson, hemmansägare, Ättersta,
Södermanlands län
Folke Andersson (1885)

1887

I kammaren

Emil Königsfeldt (1882), ordf. *

C. G. Bredberg (1886: 2) *

Claés Wersäll (1886:2) *

G. V. Schotte, t. f. rektor, Nyköping
C. Hammarhjelm (1886:2) *

F. W. Dahl, rektor, Sölvesborg

II kammaren

A. P. Danielsson (1874), v. ordf.

A. Hansson (1886: 1)

M. Dahn, lantbrukare. Ö. Grevie, Malmöhus
län

J. H. G. Fredholm, civilingenjör,
Stockholm

P. M. Larsson, bergsbruksidkare, Loa,
örebro län
Nils Olsson (1886:2)

1888

/ kammaren

Emil Königsfeldt (1882), ordf.

Knut Posse, kaptenlöjtnant *

— 269 -

H. Cavalli, landskamrerare *

F. A. Boström (1878)

Harald Ericsson, bruksägare, Ramsberg J.

A. Sandberg, rektor, Oskarshamn
II kammaren

Nils Petersson (1878), v. ordf.

Anders Svensson, hemmansägare, Lösen,
Blekinge

J. Anderson, hemmansägare, Tenhult,
Jönköpings län

Ivar Månsson, lantbrukare, Trää,
Malmöhus län

Carl Nyström, fil. dr, Stockholm

G. F. Östberg, godsägare, Knivsta,
Stockholms län

1889

I kammaren

F. A. Boström (1878), ordf.

H. Cavalli (1888) *

Victor Ekenman, häradshövding,
Karlshamn

Harald Ericsson (1888)

Knut Posse (1888) *

J. A. Sandberg (1888)

II kammaren

Nils Petersson (1878), v. ordf.

J. Anderson (1888)

Ivar Månsson (1888)

Carl Nyström (1888)

Olof Andersson, hemmansägare, Lyckorna,
Kristianstads län
Carl Persson, lantbrukare, Stallerhult,
Skaraborgs län

1890

I kammaren

Knut Posse (1888), ordf. *

Gerli. Dyrssen, kapten *

Harald Ericsson (1888)

Victor Ekenman (1889)

Axel Burén, kammarherre *

G. Rudebeck, häradshövding *

II kammaren

Nils Petersson (1878), v. ordf.

Carl Persson (1889)

P. Andersson, hemmansägare, Högkil,
Älvsborgs län

M. Dahn (1887)

Carl Nyström (1888)

J. Anderson (1888)

1891

I kammaren

Victor Ekenman (1889), ordf.

Ludvig Douglas, kammarherre, Malmslätt Gerh.

Dyrssen (1890) *

Harald Ericsson (1888)

E. Fränckel, generalkonsul, Stockholm Axel

Burén (1890) *

II kammaren

Carl Carlson Bonde (1880), v. ordf. *
P. Andersson (1890)

Oskar Erickson, lantbrukare, Bjersby,
Jönköpings län
J. H. G. Fredholm (1887)

Hans Andersson, lantbrukare, V. Nöbbelöv,
Malmöhus län
Gunnar Eriksson, hemmansägare,
Åre, Jämtland

1892

I kammaren

Ludvig Douglas (1891), ordf.

Victor Ekenman (1889)

Gerh. Dyrssen (1890) *

E. Fränckel (1891)

A. Åkerhielm, major *

Fredrik Westling, rektor *

II kammaren

Gunnar Eriksson (1891), v. ordf.
Hans Andersson (1891)

P. Andersson (1890)

Oskar Erickson (1891)

Sixten von Frisen, lektor, Stockholm
J. Johnsson, handlande, Bollnäs, Gävleborgs
län

1893

I kammaren

Victor Ekenman (1889), ordf.

Helmer Falk, överste, Stockholm
Gerhard Dyrssen (1890) *

E. Fränckel (1891)

A. Åkerhielm (1892) *

I. Wijk, godsägare, Domö

— 270 —

II kammaren

P. Andersson (1890), v. ordf.

J. Bengtsson, lantbrukare, Gullåkra,
Malmöhus län

J. Johnsson (1892)

J. E. Wikstén, hemmansägare, Öjebyn,
Norrbotten

K. E. Holmgren, arrendator, Hillebola,
Uppsala län

C. W. Collander, fabriksidkare, Uddevalla 1894 I

kammaren

G. Rudebeck, häradshövding, Sunne,
ordf.

Helmer Falk (1893)

Carl Klingspor, kapten, Råbäck
A. Åkerhielm (1892) *

Vilhelm Linder, kapten *

J. A. Sandberg (1888)

II kammaren

Olof Jonsson (1883), v. ordf.

C. W. Collander (1893)

J. Bengtsson (1893)

K. E. Holmgren (1893)

Ollas A. Ericsson, hemmansägare,
Ovanmyra, Kopparbergs län
Werner von Schwerin, godsägare,
Skarhult, Malmöhus län

1895

I kammaren

Helmer Falk (1893), ordf.

G. Andersson, godsägare, Kolstad
Vilhelm Linder (1894) *

Fr. Westling (1892) *

Carl Klingspor (1894)

R. v. Hedenberg, kommendör *

II kammaren

C. W. Collander (1893), v. ordf.
Ollas A. Ericsson (1894)

Werner von Schwerin (1894)

Alfred Kihlberg, lantbrukare, Tierp,
Uppsala län
J. Johnsson (1892)

Oscar Nylander, ingenjör, Axelfors,
Älvsborgs län.

1896

I kammaren

Gustaf Berg, häradshövding, Eksjö,
ordf.

G. Andersson (1895)

I. Kerfstedt, apotekare, Varberg
Martin Nisser, bruksägare, Stjärnsund

R. v. Hedenberg (1895) *

Wilh. Brehmer, överstelöjtnant, Nynäs II

kammaren

Alfred Kihlberg (1895) v. ordf.

Nils Nilsson, hemmansägare, Skärhus,
Malmöhus län
Oscar Nylander (1895)

P. G. Näslund, hemmansägare, Bjästa,
Västernorrlands län
Oscar Larsson, hemmansägare, Mörtlösa,
Östergötland
V. Vahlin, adjunkt, Falun

1897

/ kammaren

Gustaf Berg (1896), ordf.

Helmer Falk (1893)

Martin Nisser (1896)

G. Andersson (1895)

R. v. Hedenberg (1895) *

T. Säve, lektor, Karlstad

II kammaren

Alfred Kihlberg (1895), v. ordf.

Oscar Nylander (1895)

Nils Nilsson (1896)

V. Vahlin (1896)

Oscar Larsson (1896)

J. Aug. Sjö, lantbrukare, Linneryd,
Kronobergs län

1898

I kammaren

Gustaf Berg (1896), ordf.

Helmer Falk (1893)

Teofron Säve (1897)

G. Andersson (1895)

G. E. Ulff, kommendör *

Fredr. Pettersson, kapten, Uddevalla.

II kammaren

Alfred Kihlberg (1895), v. ordf.

Carl Persson (1889)

— 271 —

Nils Nilsson (1896)

Aug. Sjö (1897)

A. Göransson, hemmansägare, Åsen,
Gävleborgs län

Carl Aug. Andersson, boktryckare,
Malmö

1899

I kammaren

Gustaf Berg (1896), ordf.

Carl Lybeck, godsägare, Eds bruk
Fredr. Pettersson (1898)

G. E. Ulff (1898) *

L. Grundberg, lasarettsläkare, Vänersborg Teofron

Säve (1897)

II kammaren

J. Aug. Sjö (1897), v. ordf.

Carl Persson (1889)

Gustaf Bäckgren, lantbrukare, Askersund,
Örebro län
A. Göransson (1898)

Carl Aug. Andersson (1898)

I. von Knorring, arrendator, Flen, Södermanland 1900 I

kammaren

Gustaf Axel Berg (1896), ordf.

L. Grundberg (1899)

Fredr. Pettersson (1898)

G. E. Ulff (1898) *

Casper Ehrenborg, f. d. major, Hässleholm K.

A. Posse, godsägare, Växjö

II kammaren

Carl Persson (1889), v. ordf.

1). Persson, nämndeman, Tällberg,
Kopparbergs län
A. Göransson (1898)

I. von Knorring (1899)

H. Pantzarhielm, f. d. kapten, Landskrona Ola

Persson, hemmansägare, Rinkaby,
Kristianstads län

1901 W.

I kammaren

Gustaf Axel Berg (1896), ordf.

L. Grundberg (1899)

Fredr. Pettersson (1898)

K. A. Posse (1900)

G. B. Berg, godsägare, Korsberga
P. Sörensson, kontraktsprost, Påarp

11 kammaren

I. von Knorring (1899), v. ordf.

H. Pantzarhielm (1900)

D. Persson (1900)

Gust. Odqvist, godsägare, Fristad,
Älvsborgs län

J. Bromée, häradsdomare, Billsta,
Jämtland

Emil Hammarlund, redaktör, Stockholm 1902 /

kammaren

Fredr. Pettersson (1898), ordf.

L. Grundberg (1899)

P. Sörensson (1901)

G. B. Berg (1901)

Sw. Joh. Sandqvist, borgmästare,
Hudiksvall

Fr. Ridderbjelke, f. d. kapten, Bärby
11 kammaren

Cail Persson (1889), v. ordf.

IL Pantzarhielm (1900)

J. Bromée (1901)

D. Persson (1900)

Gust. Odqvist (1901)

P. O. Lundell, lantbrukare, Ebbetorp,
Kalmar län

1903

I kammaren

Fredr. Pettersson (1898), ordf.
Gustaf B. Berg (1901)

Sw. Joh. Sandqvist (1902)

P. Sörensson (1901)

P. Paulson, lantbrukare, Ekeberga

J. F. Wester, ingenjör, Billinge

II kammaren

Carl Persson (1889), v. ordf.

Aug. Henricson, lantbrukare, Karlslund,
Östergötland
Emil Hammarlund (1901)

Gust. Odqvist (1901)

J. Bromée (1901)

P. O. Lundell (1902)

_ 272 _

1904

I kammaren

K. A. Posse (1900), ordf.

Th. af Ekenstam, häradshövding,
Visby

J. Fr. Wester (1903)

P. Paulson (1903)

Sw. Joli. Sandqvist (1902)

Gust. Er. Lewenhaupt, godsägare,
Gäddeholm

II kammaren

Carl Persson (1889), v. ordf.

Aug. Henricson (1903)

J. P. Jansson, bergsbruksidkare, Saxhyttan,
Kopparbergs län
Emil Hammarlund (1901)

Ad. Wiklund, lantbrukare, Brattfors,
Västerbotten
P. O. Lundell (1902)

1905

I kammaren

Carl Klingspor (1894), ordf.

Th. af Ekenstam (1904)

J. F. Wester (1903)

Gust. E. Lewenhaupt (1904)

Gustaf Walin, apotekare, Oskarshamn Nils

Trolle, godsägare, Trollenäs II

II kammaren

Oscar Nylander (1895), v. ordf.

J. P. Jansson (1904)

P. Olsson, lantbrukare, Fläsbro, Gävleborgs
län
Ad. Wiklund (1904)

Edvard Wavrinsky, direktör, Stockholm Pehr

Pehrsson, lantbrukare, Åkarp,
Malmöhus län

1906

I kammaren

Carl Klingspor (1894), ordf.

Th. af Ekenstam (1904)

Nils Trolle (1905)

Gustaf Walin (1905)

Arvid Lilliesköld, häradshövding, Värnamo Gustaf

Ros, godsägare, Leksand

Il kammaren

Oscar Nylander (1895), v. ordf.

P. Olsson (1905)

E. Akerlund, godsägare, Rö, Stockholms
län

Edvard Wavrinsky (1905)

Ad. Wiklund (1904)

Pehr Pehrsson (1905)

1907

I kammaren

Carl Klingspor (1894), ordf.

Nils Trolle (1905)

H. Falkenberg, kapten, Värmlands
Säby

Gustaf Walin (1905)

Arvid Lilliesköld (1906)

Gustaf Ros (1906)

II kammaren

Oscar Nylander (1895), v. ordf.
Edvard Wavrinsky (1905)

E. Åkerlund (1905)

K. G. Karlsson, handlande, Göteborg

S. H. Kvarnzelius, bleckslagerimästare,
Sundsvall

Pehr Pehrsson (1905)

1908

I kammaren

Nils Trolle (1905), ordf.

Johan Beck-Friis, godsägare, Hägerstad II.

Falkenberg (1907)

Gustaf Ros (1906)

P. Fahlbeck, e. o. professor, Djursholm Gottfr.

Olsén, fabriksidkare, Arvika

II kammaren

T. Zetterstrand, rådman, Norrköping,
v. ordf.

K. G. Karlsson (1907)

L. J. Jansson, hemmansägare, Djursätra,
Skaraborgs län

Axel E. Lindvall, lantbrukare, Nättraby,
Blekinge

A. P. Gustafsson, lantbrukare, Sjögesta,
Örebro län

Lars Eriksson, hemmansägare, Bäck,
Örebro län

— 273 —

1909

l kammaren

Johan Beck-Friis (1908), ordf.

P. Fahlbeck (1908)

Hugo Fahlén, auditör, Sollefteå
Gustaf Ros (1906)

August Bellinder, lektor, Göteborg
Edv. Bohnstedt, hovjägmästare, Rinkesta il

kammaren

T. Zetterstrand (1908), v. ordf.

L. J. Jansson (1908)

Iv. G. Karlsson (1907)

S. H. Kvarnzelius (1907)

Axel E. Lindvall (1908)

P. Olsson (1905)

1910

I kammaren

Johan Beck-Friis (1908), ordf.

Edv. Bohnstedt (1909)

Hugo Fahlén (1909)

C. H. v. Mentzer, kronofogde, Reftele
Gottfr. Olsén (1908)

August Bellinder (1909)

II kammaren

T. Zetterstrand (1908), v. ordf.
Johan Ericsson, lantbrukare, Vallsta,

Gävleborgs län
A. P. Gustafsson (1908)

S. H. Kvarnzelius (1907)

Axel E. Lindvall (1908)

Värner Rydén, folkskollärare, Malmö

1911

/ kammaren

Johan Beck-Friis (1908), ordf.

August Bellinder (1909)

P. Fahlbeck (1908)

Hugo Fahlén (1909)

Eric Hallin, godsägare, Lycke
Olof Tonning, lantbrukare, Skytts
Vemmerlöv

II kammaren

A. P. Gustafsson (1908), v. ordf.

J. Byström, redaktör, Stockholm
Johan Ericsson (1910)

Värner Rydén (1910)

Joh. Ström, hemmansägare, Transtrand,
Kopparbergs län
P. Nilsson, hemmansägare, Bonarp.,
Kristianstads län

1912

I kammaren

Hugo Fahlén (1909), ordf. (h)
Herman Fleming, f. d. fälttygmästare,
Stockholm (h)

Sixten Neiglick, borgmästare, Uddevalla
(1)

A. Åström, disponent, Vindeln

K. v. Geijer, borgmästare, Trälleberg

(h)

Gunnar Ekelund, bruksägare, Åby (h)

II kammaren

Johan Ericsson (1910), v. ordf. (1)

J. Byström (1911) (1)

Bernh. Eriksson, järnarbetare, Grängesberg,
Kopparbergs län (s)

P. Nilsson (1911) (h)

Värner Rydén (1910) (s)

Joh. Ström (1911) (1)

1913

I kammaren

Hugo Fahlén (1909), ordf. (h)
Herman Fleming (1912) (h)

K. v. Geijer (1912) (h)

Eric Hallin (1911) (h)

Joh. Nilsson, lantbrukare, Skottlandshus
(h)

Anton Hahn, fabrikör, Örebro (1)

II kammaren

Joh. Ström (1911), v. ordf. (1)

J. Byström (1911) (1)

Bernh. Eriksson (1912) (s)

Värner Rydén (1910) (s)

Carl Jansson, hemmansägare, Edsbäcken,
Värmland (1)

J. P. Jesperson, lantbrukare, Hornborg,
Malmöhus län (h)

1914

I kammaren

Hugo Fahlén (1909), ordf. (h)
Herman Fleming (1912) (h)

K. v. Geijer (1912) (h)

18— 308379. liev.-bcrätlelsc antj. statsverket för dr 1936. I.

- 274 —

Anton Hahn (1913) (1)

Eric Hallin (1911) (h)

A. Åström (1912)

II kammaren

Värner Rydén (1910), v. ordf. (s)
Bernh. Eriksson (1912) (s)

Carl Jansson (1913) (1)

Johan Olofsson, hemmansägare, Digernäs,
Jämtland (1)

J. P. Jesperson (1913) (h)

Adolf Janson, hemmansägare, Bråten,
Västmanland (1)

1915

/ kammaren

David Bergström, generalkonsul,
Stockholm, ordf. (1)

Herman Fleming (1912) (h)

K. v. Geijer (1912) (h)

Eric Hallin (1911) (h)

Frithiof Söderbergh, borgmästare,
Karlshamn (1)

Joh. Nilsson (1913) (h)

II kammaren

J. P. Jesperson (1913), v. ordf. (h)
Bernh. Eriksson (1912) (s)

Johan Olofsson (1914) (1)

Sam Söderberg, hemmansägare, Hobborn,
Kopparbergs län (h)

Viktor Larsson, tidningsman, Västerås
(s)

Anders Anderson, banvakt, Råstock,
örebro län (s)

1916

I kammaren

K. von Geijer (1912), ordf. (h)
Herman Fleming (1912) (h)

Frithiof Söderbergh (1915) (1)

Joh. Nilsson (1913) (h)

Carl Ekman, redaktör, Stockholm (1)
K. J. Gustafson, lantbrukare, Stensholm
(h)

II kammaren

Bernh. Eriksson (1912), v. ordf. (s)
Sam Söderberg (1915) (h)

Viktor Larsson (1915) (s)

Anders Anderson (1915) (s)

P. M. Olsson, hemmansägare, Blädinge
(h)

Adolf Janson, (1914) (1)

1917

I kammaren

K. v. Geijer (1912), ordf. (h)

K. J. Gustafson (1916) (h)

Adam Hult, ombudsman, Kolbäck (1)
Ivar Svensson, bruksägare, Skyllberg
(h)

Carl Ekman (1916) (1)

O. Silfverschiöld, godsägare, Koberg

(h)

II kammaren

Viktor Larsson (1915), v. ordf. (s)
Anders Anderson (1915) (s)

Sven Linders, lantbrukare, Nevitshög
(s)

Johan Olofsson (1914) (1)

David Pettersson, lantbrukare, Bjälbo

(h)

Adolf Janson (1914) (I)

1918

/ kammaren

K. v. Geijer (1912), ordf. (h)

Carl Ekman (1916) (1)

K. J. Gustafson (1916) (h)

Adam Hult (1917) (1)

O. Silfverschiöld (1917) (h)

Sam Clason, riksarkivarie, Stockholm

(h)

II kammaren

Viktor Larsson (1915), v. ordf. (s)
Johan Jönsson, lantbrukare, Revinge,
Malmöhus län (1)

Emil Kristensson, folkskollärare, Göteborg
(s)

O. Nilsson, lantbrukare, Tånga, Malmöhus
län (s)

David Pettersson (1917) (h)

Jöns Jönsson, lantbrukare, Slätåker,
Malmöhus län (h)

1919

1 kammaren

K. v. Geijer (1912), ordf. (h)

Adolf Dahl, rådman, Kristianstad (h)

— 275 —

K. J. Gustafson (1916) (h)

Adam Hult (1917) (1)

Adolf Roos, godsägare, Ösmo (h)

II kammaren

Emil Kristensson (1918), v. ordf. (s)
A. J. Andersson, linjeförman, Gävle (s)
Johan Jönsson (1918) (1)

Jöns Jönsson (1918) (h)

O. Nilsson (1918) (s)

Oscar N. Olsson, lantbrukare, Broberg,
Bohuslän (h)

1920

I kammaren

Adolf Dahl (1919), v. ordf. * (h)
Oscar Olsson, lektor, Stocksund (s)
Ollas A, Ericsson (1894). (b)

Paul Hellström, professor, Stockholm

(D

Gust. Nilsson, ombudsman, Kristianstad
(s)

Jöns Pålsson, hemmansägare, Anderslöv
(1)

II kammaren

Emil Kristensson (1918), ordf. (s)
Johan Jönsson (1918) (1)

John Jönsson, lantbrukare, Boa, Blekinge
(h)

C. R. Jansson, möbelsnickare, Falun
(s)

Oscar N. Olsson (1919) (h)

Axel Lindqvist, glasslipare, Kosta,
Kronobergs län (s)

1921

I kammaren

Ollas A. Ericsson (1894) v. ordf. (b)
Oscar Olsson (1920) (s)

Gust. Nilsson (1920) (s)

Carl Boberg, redaktör, Mönsterås (b)
Åke Ingeström, direktör, Nor (1)
Gustav Rosén, redaktör, Umeå (1)

II kammaren

Emil Kristensson (1918), ordf. (s)

C. R. Jansson (1920) (s)

Jolin Jönsson (1920) (b)

Rob. Karlsson, hemmansägare, Gasabäck,
Västernorrlands län (1)

Edvard Lithander, direktör, Göteborg

(h)

Olof Olsson, lantbrukare, Kullenbergstorp,
Malmöhus län (b)

1922

I kammaren

Gustav Rosén (1921), ordf. (1)

Carl Boberg (1921) (h)

J. B. Johansson, lantbrukare, Torup

(h)

Gust. Nilsson (1920) (s)

Oscar Olsson (1920) (s)

Jöns Pålsson (1920) (1)

II kammaren

Edvard Lithander (1921), v. ordf. (h)
C. R. Jansson (1920) (s)

Rob. Karlsson (1921) (1)

Axel Lindqvist (1920) (s)

David Norman, lantbrukare, Läckeby,
Kalmar län (h)

O. H. Waldén, folkskollärare, Landskrona
(s)

1923

I kammaren

Gustav Rosén (1921), ordf. (1)

Carl Boberg (1921) (h)

J. B. Johansson (1922) (h)

Gust. Nilsson (1920) (s)

Oscar Olsson (1920) (s)

Jöns Pålsson (1920) (1)

II kammaren

Axel Lindqvist (1920), v. ordf. (s)
C. R. Jansson (1920) (s)

Rob. Karlsson (1921) (1)

David Norman (1922) (h)

O. H. Waldén (1922) (s)

Swen Persson, lantbrukare, Fritorp,
Kristianstads län (h)

1924

I kammaren

Gustav Rosén (1921), ordf. (f)

Jöns Pålsson (1920) (1)

J. B. Johansson (1922) (h)

A. O. Frändén, hemmansägare, Kälarne
(b)

— 276 —

Joh. Nilsson, redaktör, Malmö (s)

A. J. Bärg, förrådsförman, Katrineholm
(s)

ll kammaren

Axel Lindqvist (1920), v. ordf. (s)
Sig. A. Carlsson, lantbrukare, Solberga,
Kalmar län (h)

Felix Hamrin, direktör, Jönköping (f)
David Norman (1922) (h)

Aug. Sävström, ombudsman, Bollnäs,
Gävleborgs län (s)

O. H. Waldén (1922) (s)

1925

I kammaren

Gustav Rosén (1921), ordf. (f)

J. B. Johansson (1922), v. ordf. (h)
Joh. Nilsson (1924) (s)

A. J. Bärg (1924) (s)

A. O. Frändén (1924) (h)

Anders Elisson, lantbrukare, Tvååker
(b)

II kammaren

K. A. Borg, snickare, Skutskär, Uppsala
län (s)

L. L. Lorichs, bruksägare, Bernshammar,
Västmanland (h)

O. Nilsson (1918) (s)

Joh. G. Svensson, hemmansägare, Betingetorp,
Kronobergs län (h)

Aug. Sävström (1924) (s)

P. Ödström, godsägare, Hammar, örebro
län (f)

1926

I kammaren

J. B. Johansson (1922), ordf. (h)
Joh. Nilsson (1924), v. ordf. (s)

Edw. Larson, direktör, Lerdala (f)

A. J. Bärg (1924) (s)

A. O. Frändén (1924) (h)

Anders Elisson (1925) (b)

II kammaren

K. A. Borg (1925) (s)

L. L. Lorichs (1925) (h)

O. Nilsson (1918) (s)

Joh. G. Svensson (1925) (h)

Aug. Sävström (1924) (s)

P. Ödström (1925) (f)

1927

I kammaren

Joh. Nilsson (1924), ordf. (s)

A. J. Bärg (1924) (s)

A. O. Frändén (1924) (h)

Edw. Larson (1926) (f)

M. Svensson, hemmansägare, Kompersmåla
(h)

Oscar Ericson, lantbrukare, Gripenberg
(b)

II kammaren

P. Ödström (1925), v. ordf. (f)

Aug. Sävström (1924) (s)

K. A. Borg (1925) (s)

Karl Magnusson, mjölnare, Kalmar
(s)

N. E. Nilsson, hemmansägare, Antnäs,
Norrbotten (h)

P. Valerius Olsson, regementspastor,
Kalmar (h)

1928

I kammaren

Edv. Björnsson, lektor, Borås, v. ordf.
(s)

Edw. Larson (1926) (f)

M. Svensson (1927) (h)

Oscar Ericson (1927) (b)

Ad. Lindgren, direktör, Örebro (b)
Gustaf Strömberg, underinspektör,
Karlstad (s)

II kammaren

N. E. Nilsson (1927), ordf. (h)

K. A. Borg (1925) (s)

Karl Magnusson (1927) (s)

P. Valerius Olsson (1927) (h)

Sv. Bengtsson, lantbrukare, Norup,
Kristianstads län (f)

L. J. Carlsson-Frosterud, f. d. lantbrukare,
Skåre, Värmland (s)

1929

I kammaren

Edv. Björnsson (1928), v. ordf. (s)

M. Svensson (1927) (h)

Ad. Lindgren (1928) (h)

Gustaf Strömberg (1928) (s)

C. A. Carlsson, bageriföreståndare,
Gävle (f)

— 277

Karl Andersson, lantbrukare, Eliantorp
(b)

II kammaren

N. E. Nilsson (1927), ordf. (h)

Karl Magnusson (1927) (s)

Sv. Bengtsson (1928) (f)

L. J. Carlsson-Frosterud (1928) (s)

G. J. Johansson, lantbrukare, Uppmälby,
Södermanlands län (s)

P. S. Hedlund, sekreterare, Östersund

(h)

1930

I kammaren

Edv. Björnsson (1928), v. ordf. (s)
Ad. Lindgren (1928) (h)

Gustaf Strömberg (1928) (s)

C. A. Carlsson (1929) (f)

Karl Andersson (1929) (b)

S. Erik Anderson, lantbrukare, Hägelåkra
(h)

II kammaren

Sv. Bengtsson (1928), ordf. (f)

Karl E. Magnusson (1927) (s)

C. J. Johansson (1929) (s)

P. S. Hedlund (1929) (h)

Karl H. Magnusson, trädgårdsmästare,
Skövde (h)

Lars Borggren, bagare, Ängelholm (s)

1931

I kammaren

Edv. Björnsson (1928), v. ordf. (s)
Gustaf Strömberg (1928) (s)

C. A. Carlsson (1929) (f)

Erik Anderson (1930) (h)

C, G. Hammarskjöld, generallöjtnant,
Stockholm (h)

Joli. Johansson, lantbrukare, Friggeråker
(b)

II kammaren

Karl Magnusson (1930), ordf. (h)

C. J. Johansson (1929) (s)

Edv. Uddenberg, lägenhetsägare, Karlskoga,
örebro län (s)

Ant. Wikström, redaktör, Skellefteå

(f)

Ernst Lindley, kamrerare, Söderhamn
(s)

Emil Bengtsson, lantbrukare, Kullen,
Skaraborgs län (h)

1932

I kammaren

Erik Anderson (1930) (h)

C. G. Hammarskjöld (1931) (h)

Joh. Johansson (1931) (b)

J. P. Johansson, folkskollärare, Östersund
(f)

Ernst Åström, inspektör, Hagalund (s)
Torsten Ström, handlande, Lidköping
(s)

II kammaren

Karl Magnusson (1930), ordf. (h)
Ernst Lindley (1931), v. ordf. (s)

C. J. Johansson (1929) (s)

Edv. Uddenberg (1931) (s)

Ant. Wikström (1931) (f)

Emil Bengtsson (1931) (h)

1933

I kammaren

Ernst Åström (1932), v. ordf. (s)
Torsten Ström (1932) (s)

L. Tjällgren, lantbrukare, Multrå (b)

O. A. Ernfors, lantbrukare, By (h)
Elof B. Andersson, lantbrukare, Fältenborg
(f)

Nils Gabrielsson, lantbrukare, Teg (h)

II kammaren

Bj. Holmgren, kommendör, Karlskrona,
ordf. (h)

Edv. Uddenberg (1931) (s)

Ernst Hage, distriktskamrerare, Luleå
(s)

Arthur Gustafson, lantbrukare, Kasenberg,
Älvsborgs län (h)

Erik Fast, möbelsnickare, Nässjö (s)
Gustav Johanson, lantbrukare, Hallagården,
Skaraborgs län (b)

1934

I kammaren

Ernst Åström (1932), v. ordf. (s)
Torsten Ström (1932) (s)

L. Tjällgren (1933) (b)

O. A. Ernfors (1933) (h)

278 —

Elof B. Andersson (1933) (f)
Nils Gabrielsson (1933) (h)

II kammaren

Bj. Holmgren (1933), ordf. (h)
Edv. Uddenberg (1931) (s)
Ernst Hage (1933) (s)

Arthur Gustafson (1933) (h)
Erik Fast (1933) (s)

Gustav Johanson (1933) (b)

1935

I kammaren

Ernst Åström (1932), v. ordf. (s)
Torsten Ström (1932) (s)

O. A. Ernfors (1933) (h)

Elof B. Andersson (1933) (f)

Nils Gabrielsson (1933) (h)

C. A. Reuterskiöld, professor, Uppsala
(b)

II kammaren

Bj. Holmgren (1933), ordf. (h)
Ernst Hage (1933) (s)

Arthur Gustafson (1933) (h)

Erik Fast (1933) (s)

Helge Bäcklund, konduktör, Falköping
(s)

G. G. Olsson, lantbrukare, Närlinge,
Uppsala län (b)

1936

I kammaren

C. A. Reuterskiöld (1935), v. ordf. (b)

Nils Gabrielsson (1933) (h)

Helge Bäcklund (II k. 1935) (s)

J. G. Walles, ekonomichef, Sundsvall

(s)

Gottfrid Karlsson, lokomotivförare,
Vadstena (s)

Fritiof Gustafson, godsägare, Domö

(h)

II kammaren

Erik Fast (1933), ordf. (s)

Ernst Hage (1933) (s)

C. G. Olsson (1935) (b)

Algot Törnkvist, redaktör, Karlskrona

(s)

Erik Laurén, f. d. fabriksförvaltare,
Eskilstuna (h)

Albert Johansson, lantbrukare, Krogstorp,
Kalmar län (h)

TABELLER.

— 280

Kungl.

Debet.

Balans den 1 juli 1935:
Tillgångar................................

Inkomster:

Första huvudtiteln:

B. 1. Reparationer å Stockholms slott m. fl.
för de kungl, hoven upplåtna byggnader
.............................

2. Förstärkning av anslaget till reparationer

å Stockholms slott m. fl. för de kungl,
hoven upplåtna byggnader.........

3. Polis-, lys- och renhållning samt brand väsendet

vid Stockholms slott......

4. Förstärkning av anslaget till polis-, lys och

renhållning samt brandväsendet
vid Stockholms slott...............

5. Underhåll m. m. av övriga kungl, slott

Visningsmedel.............................

Arrenden, hyror och tomtören..............

Jordbruket och skogen ....................

Parken och trädgården ....................

Bidrag av Stockholms stad till Hagaparkens

underhåll...............................

Försäljningsmedel för sand och grus m. m. ..
Inkomster av elektrisk energi och värme ....

Intressemedel.............................

Diverse inkomstmedel.....................

Säger

Utgifter för kapitalökning:

Från byggnadsstyrelsen till arbeten med vatten,
avlopp etc...........................

Från byggnadsstyrelsen till reparationsarbeten
Från hovförvaltningen.....................

Säger

Balans den 30 juni 1936:

Skulder:

övriga skulder............................

Säger

Summa

Stockholms slott	Drottningholms slott	Grips-
Enligt anslag	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat
63,000: — 50,000: — 33,750: — 24,350: —	63,000: — 50,000: — 33,750: — 24,350: — 63:37 18:'' 35	^ 0-4 CO löpöga co lilli lili lilli i i il i i ii i i ii ii i i	1,245: 41 82,500: — 58,649:33 27,623:80 22,325:71 545: — 4,760:10 1,622:90	40,000: — 3,000: — 10,000: — 13,500: — 5,000: — 500: —
171,100: —	171,181: 72	160,000: —	198,016:84	72,000: —
	lö.ooo! —	—: —	1 1 1 1 1 1	—: —
	15,000: —	—: —	—: —	—: —
			10,200: —
	—: —	—: —	10,200: —	—: —
—:—Jl86,181: 72	—: —	209,462:2ö| —: —

slotten,

holms slott	Ulriksdals slott	Haga lustslott och park	Strömsholms slott	Rosersbergs slott
Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap
4,844:82 40,000: — 3,830:78 10,105: — 15,375:36 3,978: — 531: 99 64: —	21,500: — 41,840: — 4,000: — 2,300: —	39,564: 88 21,500: — 41,715’: — 25,523: 22 3,166:50 922:19	14,500: — 28,425: — 10,000: — 1,500: — 8,275: —	100,057: 47 14,500: — 28,425: — 10,000: — 2,980:32 8,885: 75 49: 45	6,000^ — 2,630: — iso!— 20: —	8-*- CK SSSS 1 1 1 1 1 ll il II 1 s 1 31 II 1 1 1 II 1 II 1 &	3,000: — 13,160: — 5,840: —	8,759: 73 3,000: — 13,272: 50 7,498: 70
73,885:13	69,640: —	92,826:91	62,700: —	64,840:52	8,800: —	7,690: 67	22,000: —	23,771:20
1 1 1 1 1 1		3,265: —	—: —	1,000: —	—: —	2,500: —	—: —
—:-	—: —	3,265: —	—: —	1,000: —	—: —	2,500: —		—: —
				_. _
—: —		—: —	—: —		—: —		—: —
78,729:95	—:—I 135,656:79	—: —	165,897:99 —: —	11,401:08| —: —	32,530:93

— 282 _

Kredit.

Balans den 1 juli 1935:

Skulder..........................

Utgifter:

Avlöningar och pensioner m. ra.............

Värme, lyse, vatten och renhållning m. m. ...

Byggnaders underhåll m. m.................

Fastighetsförvaltningen....................

Jordbruket och skogen ....................

Parken och trädgården m. m...............

Grusavverkningen.........................

Nyanskaffning och underhåll av inventarier ..
Diverse omkostnader......................

Säger

Avsättning till Ulriksdals slotts försäljningsmedelsfond.
.............................

Säger

Balans den 30 juni 1936:

Tillgångar:

Kassabehållning.........................

Innestående i bank......................

Obligationer............................

Säger

Summa

Stockholms slott

Enligt

anslag

Enligt

räken skap -

58,275

12,718

107,277

2,915

4,994

186,181

69

72

Drottningholms slott

Enligt

stat

Enligt

räken skap -

39,600

30.000
30,400

44.000

2,000

14.000

160,000

17,200: —

35,833

29,191

67,180

47,604

664

11,739

192,214

09

21

26

48:16

Grips -

Enligt

stat

12,800

2,600

27,000

9,500

10,200

2,000

7,900

72,000

•''186,181: 72| —: —1209,462:25|

— 283 —

holms slott	Ulriksdals slott	Haga lustslott och park	Strömsholms slott	Rosersbergs slott
Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap
12,790: — 4,669: 04 19,587: 73 4,654: 99 11,115:10 12,377: 57 1,858: 51 2,696: 65	15,690: — 5,000: — 21,450: — l.OOoi — 15,000: — 500: — 1,000: — 7,000: —	6,000: — 15,592: 20 4,793: 89 22,052:69 1,072! 72 41,682: 60 721:10 991: 20 6,723:08	20,222: — 5,500: — 15,500: — 14,000’: — i,5oo! — 5,978: —	19,973: 40 6,180: 43 21,664: 21 14,972:09 1,500: — 6,045: 94	2,990:— 400: — 3,000: — 1,500:— 200: — 710: —	3,040: — 313:50 3,267:55 451: 25 636! 36	9,250: — 6,30o! — 3,15o! — 300! — 3,000: —	9,060 148 16,018 3,125 104 1,033	80 82 78
69,749: 59	66,640: —	93,629: 48	62,700:—	70,336:07	8,800: —	7,708:66	22,000: —	29,490	40
		9,600: —
—: —	.	9,600: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —	—: —
8,980:36	—: —	25:22 26,402: 09	—: —	22:64 8,071: 78 87,467: 50	—: —	2,124: 69 1,567: 73	—: —	504 2,536	43 10
8,980: 36	—: —	26,427: 31	—:—| 95,561:92	—: —	3,692: 42	—: —	3,040	53
78,729: 9ö| —I 135,656:79| —: —	165,897: 99 —: —	11,401: 08	—: —	32,530: 93

✓

— 284 —

Djurgårdskassan.

Debet.

Balans den 1 juli 1935:

Tillgångar

1,440,495: 74

Inkomster:

Tomt-, hyres- och arrendeavgifter.................

Tillfälliga avgifter................................

Räntor.........................................

Försäljning av virke och ved.....................

Parkskötsel och försäljning av hö.................

Rosendals trädgård...............................

Djurgårdens ladugård............................

Diverse inkomster................................

Beräknat belopp från Stockholms stad för underhåll
och renhållning jämte snöplogning å vissa Kungl.
Djurgårdens vägar.............................

Enligt Enligt
stat	räkenskap
281,350	— 282,725:50
22,000	— 27,462: 10
80,000	— 88,797: 49
8,000	— 13,416: 30
2,600	— 3,416: 07
13,000	— 16,081: 01
3,000	— 3,637: 45
2,400	— 3,153: 15
106,000	— 84,117: 18

522,806: 25

Summa 1,963,301: 99

Kredit.

Utgifter:

		Enligt stat	Enligt räkenskap
Avlöningar och pensioner...............		56,000	—	55,969: —
Expenser..............................		10,800	—	9,472: 64
Vägarna...............................		71,000	—	48,679: 84
Renhållning...........................		46,000	—	42,629:16
Skogen och sågen......................		12,000	—	12,451: 18
Byggnader............................		40,000	—	38,717: 97
Inventarier............................		6,000	_1	—: —
Vatten- och avloppsledningar...........		11,000	—	10,207: 25
Vattenavgifter.........................		5,500	—	4,101: 42
Brandförsäkringar......................		3,000	—	2,579: 03
Strandskoning.........................		1,000	—	477: 76
Parker och jordbruk..................		47,000	—	40,667: 53
Stallet...............................		9,000	—	7,292: 93
Djurgårdens ladugård..................		2,800	—	3,527: —
Rosendals trädgård....................		14,500	—	13,504: 06
Elektriska ledningar....................		2,500	—	2,223: 07
Kungl, begravningsplatsen vid Haga.....		2,500	—	2,014: 09
Skatter...............................		24,000	—	22,061: 88
Diverse och oförutsedda utgifter........ Till förräntning och amortering av vissa Djurgårdskassan åvilande, ur Djur-gårdsfonden upptagna lån: enligt kungl, brev den *% 1924.......	45,000: —	28,000		19,160: 16
enligt kungl, brev den 12/a 1926......	7,500: —	52,500	—	52,500: —
^leverering till statskontoret.......... Avskrivning å inventarier m. m.........		125,000	—	125,000: — 7,061: 54

520,297: 51

Balans den 30 juni 1936:

Tillgångar:

Kassabehållning............................................ 13: 79

Innestående i bank........................................ 135,568: 36

Byggnader................................................ 1,242,920: — 1

1 För inventarier har utgivits 3,072 kronor 23 öre. Då emellertid gjorda avskrivningar uppgått
till 7,061 kronor 54 öre, har inventariebehållningen nedgått till 9,128 kronor 23 öre.

— 285 —

Inventarier................................................ 9,128: 23

Förråd.................................................... 12,369: 85

Fordringar................................................ 43,004: 25 1,443,004:48

Summa 1,963,301: 99

Av riksförsäkringsanstalten förvaltade fonder.1

A. Olycksfallsförsäkringslonden.
Kassasammandrag för år 1935:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1935.............. 1,775,410: 50

Försäkringsavgifter enligt 15 § i olycksfallsförsäkringslagen1 2................. 14,237,961: 29

Tilläggsavgifter enligt 16 § i samma lag3.................................. 799,350: —

Engångspremier för inköpta livräntor..................................... 4,881: 40

Statsbidrag för förhöjning av livräntor åt i statens tjänst skadade arbetare.... 2,176: 47

Skadestånd enligt 12 § i olycksfallsförsäkringslagen........................ 168,450: 10

Bötesmedel enligt 34 § i samma lag...................................... 174: —

Räntor................................................................. 4,012,663: 27

Utlottade och försålda obligationer samt återbetalda lån................... 10,058,074: 41

Av ombud redovisade förskott............................................653,329: 74

Summa 31,712,471: 18

Utgifter:

Utbetalda ersättningar................................................... 13,492,429: 63

Återreglerade försäkringsavgifter4......................................... 187,397:54

Till statsverket inlevererade tilläggsavgifter................................ 755,398: 32

Återreglerade tilläggsavgifter5............................................ 9,380: 68

Fasta placeringar....................................................... 14,665,659: 58

Vid obligationsköp m. m. utgivna räntor.................................. 39,949: 25

Courtage m. m.......................................................... 13,917: 53

Olycksfallsförsäkringsfondens förvaltningskostnader......................... 33,000: —

Till ombud utlämnade förskott........................................... 658,529: 74

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1935........... 1,856,808: 91

Summa 31,712,471: 18

Fondens ställning den 31 december 1935:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning.................................

» i bank...........................................

Förskott.....................................................

Obligationer..................................................

Utlånta medel................................................

Fordringar...................................................

Skulder:

Till statskontoret ej inlevererade tilläggsavgifter.................

Influten, men ej upplupen kapitalrabatt........................

I förskott inbetalda räntor.....................................

Livräntereserv ................................................

Ersättningsreserv.............................................

Reserv för förstärkning av livräntereserven......................

Kursregleringskonto...........................................

Premieutjämnings- och säkerhetsfond...........................

191,789: 82
1,665,019: 09
27,900: —
58,777,815: 47
33,142,426: 40
11,063,469: 91

Summa 104,868,420: 69

....... 86,951:26

....... 2,500: —

....... 6,050: —

....... 90,222,498: —

....... 8,700,000: —

....... 1,800,000: —

....... 500,000: —

. ...... 3,550,421: 43

Summa 104,868,420: 69

1 Tabellerna upprättade inom riksförsäkringsanstalten.

2 Häri ingå av statsverket förskjutna medel enl. 19 § med kr. 917,864: 83

» p *»»»»» 45,905: 80

4 Häri ingå till statsverket återbetalda, förskjutna medel enl. 19 § med kr. 27,024: 51

5 t> » » <> p » » » » » p * 1,351: 08

— 286 —

B. Fonden för olycksfallsförsäkring för fiskare.
Kassasammandrag för är 1935:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1935................ 25,860:59

Försäkringsavgifter................. 102,562: 90

Skadestånd............................................................... 8,898: 15

Räntor................................................................... 34,059: 91

Utlottade och försålda obligationer......................................... 376,007: 50

Statsbidrag....................................................... 74,416: 31

Summa 621,805:36

Utgifter:

Utbetalda ersättningar..................................................... 170,331: 54

Återreglerade försäkringsavgifter............................................ 90: 40

Fasta placeringar......................................................... 421,773:75

Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 2,044: 81

Courtage m. m............................................................ 714: 78

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1935 ..... 26,850: 08

Summa 621,805:36

Fondens ställning den 31 december 1935:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning............................................ 591: 65

» i bank..................................................... 26,258:43

Obligationer............................................................ 901,392:08

Fordringar............................................................. 10,407:81

Brist att täckas av statsmedel........................................... 82,075: 40

Summa 1,020,725: 37

Skulder:

I förskott inbetalda försäkringsavgifter.................................... 1,569: —

Premiereserv............................................................ 46,200: —

Livräntereserv.......................................................... 837,054: —

Ersättningsreserv........................................................ 107,000: —

Säkerhetsfond........................................................... 28,902: 37

Summa 1,020,725: 37

C. Fonden för livräntor till barn utom äktenskapet.

Kassasammandrag för år 1935:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1935................ 24,010: 62

Engångspremier för inköpta livräntor....................................... 65,004: 21

Räntor................................................................... 29,208: 70

Utlottade, inlösta eller försålda obligationer och återbetalda lån............... 260,042: 66

Summa 378,266: 19

Utgifter:

Utbetalda livräntebelopp................................,.................. 117,938:16

Fasta placeringar......................................................... 232,915: —

Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 1,825: 61

Courtage m. m............................................................ 339: 35

Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1935............. 25,248:07

Summa 378,266: 19

— 287 —

Fondens ställning den 81 december 1985:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning............................................ 10,554: 37

» i bank..................................................... 14,693:70

Obligationer............................................................ 677,596:13

Fordringar............................................................. 7,583: 60

Summa 710,427: 80

Skulder:

Upplupna, ej förfallna livräntebelopp..................................... 336: 36

I förskott inbetald ränta................................................. 159: 38

Livräntereserv.......................................................... 586,763: —

Säkerhetsfond................................................... 123,169: 06

Summa 710,427:80

D. Fonden för livförsäkring i samband med egnahemslån.
Kassasammandrag för år 1935:

Inkomster:

Innestående i bank den 1 januari 1935..................................... 9,681: 89

Försäkringsavgifter........................................................ 27,405: 40

Räntor................................................................... 4,772: 15

Summa 41,859: 44

Utgifter:

Utbetalda dödsfallsersättningar............................................. 12,677: 32

Fasta placeringar......................................................... 20,400: —

Vid obligationsköp utgiven ränta........................................... 295: 56

Courtage................................................................. 20: 40

Innestående i bank den 31 december 1935.......................... 8,466: 16

Summa 41,859: 44

Fondens ställning den 31 december 1935:

Tillgångar:

Innestående i bank..................................................... 8,466: 16

Obligationer............................................................ 121,912:40

Fordringar..................................................... 28,550: 45

Summa 158,929: 01

Skulder:

Ersättningsreserv....................................................... 1,573: 24

Premiereserv och säkerhetsfond.......................................... 157,355: 77

Summa 158,929: 01

E. Fonden för livräntor enligt lagen örn trafikförsäkring å motorfordon.

Knssasnnunandrag för år 1935:

Inkomster:

Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1935 ................ 63,296: 60

Engångspremier för inköpta livräntor....................................... 99,822: 27

Räntor................................................................... 11,112: 85

Utlottade eller försålda obligationer och återbetalda lån...................... 41,434: 52

Summa 215,666: 24

— 288 —

Utgifter:

Utbetalda livräntor....................................................... 29,430: 39

Förvaltningskostnader..................................................... 1,114:20

Fasta placeringar........,................................................ 176,518:52

Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 1,901: 08

Courtage m. ............................................................ 210: 52

Innestående i bank och å postgiro den 31 december 1935.................... 6,491: 53

Summa 215,666:24

Fondens ställning den 31 december 1935:

Tillgångar:

Innestående å postgiroräkning............................................ 3,022: 16

» i bank..................................................... 3,469: 37

Obligationer............................................................ 268,673: 09

Utlånta medel.......................................................... 67,984: 92

Fordringar..................................................... 4,945: 35

Summa 348,094: 89

Skulder:

Upplupna, oguldna livräntebelopp........................................ 102: 50

» » förvaltningskostnader.................................. 453: 77

Livräntereserv.......................................................... 344,184: —

Säkerhetsfond............................................................3,354: 62

Summa 348,094: 89

Pensionsförsäkringsfonden.1

Kassasammnndrag.

Inkomster:

Innestående i bank den 1 juli 1935....................................... 10,168,255:05

Obligatoriska pensionsavgifter............................................ 26,828,433: 05

Frivilliga pensionsavgifter................................................ 3,923,694: 98

Räntor och utdelningar................................................. 30,608,716: 76

Återbetalda lån samt utlottade obligationer.......................... 14,040,900: 25

Summa 85,570,000: 09

Utgifter:

Fasta placeringar....................................................... 55,134,024: 79

Pensioner på grund av obligatoriska avgifter.............................. 8,676,726: 22

» » » » frivilliga » ............................... 623,273: 78

Restituerade pensionsavgifter ............................................. 37,070: 10

Utbetalda sjukvårdsmedel................................................ 2,400,000: —

Utbetalning ur Nils Jönssons donationsfond................................ 600: —

Förvaltningskostnader.................................................... 124,165: 83

Den frivilliga försäkringens bidrag till pensionsstyrelsens verksamhet......... 192,358: 08

Innestående i bank och å postgiroräkning den 30 juni 1936 .......... 18,381,781: 29

Summa 85,570,000: 09

Fondens ställning den 30 juni 1930:

Tillgångar:

Svenska statens obligationer................................................ 163,665,501: 51

Sveriges Allmänna Hypoteksbanks och Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas
obligationer....................................................... 39,248,388: 24

1 Tabellen upprättad inom pensionsstyrelsen.

— 289

Obligationer, utfärdade eller garanterade av landsting eller kommuner........

Övriga obligationer.........................................................

innestående i Riksgäldskontoret:

fast placering på lång sikt................................................

mot statsskuldförbindelser................................................

Fordran av staten för understöd enligt lagen den 8 juni 1915 ...............

Fordran av staten för bestridande av kostnader för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet .......................................................

Statsgaranterade lån.......................................................

Lån till landsting, kommuner o. dyl. eller mot kommunal garanti ...........

Lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom.............................

Lån till Svenska Jordbrukskreditkassan.....................................

Övriga lån.............................................................

Aktier, därav preferensaktier i Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen å nominellt
14,600,000: — kronor samt aktier i Aktiebolaget Kurortsverksamhet å

nominellt 500,000: — kronor............................................

Fastigheter:

Nynäs kuranstalt........................................ 500,000: —

» » nedlagda kostnader för ännu ej slutredovisade

arbeten............................... 1,900,000: —

2,400,000: —

Åre fjällkuranstalt....................................... 1,100,000: —

1 nnestående i Riksbanken.................................. 4,348,338: 02

» å postgirokonto................................ 2,525,573:43

» i enskilda banker.............................. 11,507,869: 84

Upplupna, oguldna räntor...............................................

10,873,429: 75
13,766,295: —

21,000,000: —
13,250,000: —
27,206,081: —

2,179,538: 54
10,496,494:17
343,403,911: 79
36,421,478: 31
8,100,000: —
41,915,191: 01

15,100,000: —

3,500,000: —

18,381,781: 29
11,375,853: 62

Summa 779,883,944:23

Skulder:

Frivilliga försäkringens fond .......................................... 33,627,802: 38

Särskilda till förvaltning överlämnade fonder........................... 29,908: 54

Allmänna fonden...................................................... 746,226,233: 31

Summa 779,883,944:23

Svenska akademien.

Debet.

Balans den 1 juli 1935:

Tillgångar...............................................

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

D. 1. Bidrag till svenska akademien...........

Arrendemedel för Post- och inrikes tidningar.......

Intressemedel....................................

Försäljningsmedel för svenska akademiens ordbok...

Skulder:

I allmänhet

Balans den 30 juni 1936:

Kredit.

1,425,380: 05

8,250: —

255,913: 50
57,785: 74

8.403: 15 330,352: 39

....... 51,980: 13

Summa 1,807,712: 57

Skulder

Balans den 1 juli 1935:

35,855: 15

Utgifter:

För ordboksarbetet.......................................... 208,745: 95

o Post- och inrikes tidningar.............................. 5,674: 50

Pensioner, understöd m. m................................... 68,425: —

Omkostnader för högtidsdagen m. m.......................... 8,927: 99

Akademiens historia......................................... 1,750: —

Diverse.................................................... 444: 13

293,967: 57

19—308379. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1936. I.

— 290

Tillgångar:

Innestående i bank

Obligationer.......

Utlånta medel.....

Aktier............

Fordringar........

Balans den 30 juni 1936:

.............................. 67,551: 13

.............................. 1,152,742: 01

.............................. 45,000: —

....... 155,850: —

.............. 56,746: 71 1,477,889: 85

Summa 1,807,712: 57

Arrendemedel för almanacksprivilegiet m. m.; under vetenskapsakademiens
omedelbara förvaltning.

Debet.

Balans frän dr 1934:

Tillgångar...................................................... ........ 10,156,793: 08

Inkomster:

Almanacksarrendet.........................................

Intressemedel m. m.......,................................

Gåvomedel m. m............................................

Diverse inkomstmedel......................................

Ökad säkerhetsdeposition från aktiebolaget Almqvist och Wicksells
boktryckeri.........................................

Ökade värden å fastigheter och inventarier..................

Balans till dr 1936:

Skulder:

Diverse medel...........................................

Övriga skulder..........................................

Skulder

Kredit,

Balans frän dr 1934:

Utgifter:

Förvaltningskostnader...........................

Akademiens publikationer........................

» sammankomster.....................

Observatorium..................................

Fysiska kabinettet..............................

Biblioteket.....................................

Zoologiska stationen Kristineberg.................

Fastigheterna...................................

Diverse understöd m. m.........................

Diverse omkostnader m. m.......................

Fonder tillgodoförda ............................

Avskrivningar..................................

328,560:	—
223,510:	44
4,000:	—
3,123:	73
100,000:	_
67,200:	74

4,434,241: 49
479,070: 30

Summa

53,513: 12
57,050: —
4,100: —
61,495: 03
14,000: —
76,119: 26
22,787: —
23,782: 50
191,393: 71
15,462: 91
139,490: 64
2,049: 83

726,394: 91

4,913,311: 79
15,796,499: 78

4,655,511: 04

661,244: —

Balans till dr 1936:

Tillgångar:

Innestående i bank.................................

Fastigheter.........................................

Inventarier.........................................

Obligationer och förlagsbevis.........................

Utlånta medel......................................

Aktier.............................................

Fordringar.........................................

1,062,046: 88
2,726,315: 40
2,840,117: 55
2,909,570: 65
769,815: 21
148,120: —
23,759: 05

10,479,744: 74

Summa 15,796,499: 78

291 —

Serafimerlasarettet.

Under tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 hava å lasarettet vårdats 8,627 patienter, därav 3,743
på medicinska och 4,884 på kirurgiska avdelningarna.

Debet.

Balans den 1 juli 1935:

Tillgångar.............................................................. 5,652,919:15

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

E. 26. Understöd och ersättningar till serafimerlasarettet i

Stockholm..................................... 685,000

Anslag från Stockholms stad till poliklinik................... 20,800:

Bidrag från Stockholms stad och län till lasarettsbyggnaden .. 61,999: 44

Ersättning för upplåtelse av lokal m. m. till undervisning i medicinsk
rörelsebehandling................................... 4,250: —-

Sjukvårdsavgifter.......................................... 931,489: 54

Poliklinikavgifter........................................... 264,925: 92

intressemedel...............■. .i............................ 27,043: 67

Gåvomedel................................................ 18,996: 49

Försäljningsmedel......•.................................... 42,628: 15

Ersättningsmedel för röntgenplåtar m. m.................. 34,809: 05

Inkomster av fastigheten Pilträdet nr 2, 3 och 4 i Stockholm. 80,700: 20

Diverse inkomstmedel...................................... 60: 64

Skulder:

Ugiftsrester... .
Övriga skulder.

Balans den 30 juni 1936:

90,750: —
3,988,060: 30

2,172,703: 10

4,078,810: 30

Skulder.

Kredit.

Balans den 1 juli 1935:

Utgifter:

Avlöningar m. m................................

Pensioner och understöd m. m...................

Läkemedel och förbandsartiklar m. m.............

Förplägnad.....................................

Värme och lyse.................................

Tvätt och renhållning...........................

Kläder.........................................

instrument och apparater samt andra inventarier..
Diverse utgifter för sjukvården...................

Lasarettsombyggnaden........................

Nedskrivning av bokförda värdet å fastigheten 1

och 4 i Stockholm...........................

Kättegångskostnader för G. Lundbergs donation
Diverse.....................................

Balans den 30 juni 1936:

Tillgångar:

Kassabehållning........................................

Innestående i bank och å postgiroräkning................

Obligationer.

Aktier......

Fordringar. .

Summa	11,904,432: 55
	4,280,649: 87
826,703: 25 18,614: 17 132,737: 57 317,948: 77
69,148: 07
15,554: 87
21,227: 18 192,090: 74 143,194: 38 i 69,959: 10 334,020: 81 3 30,000: — 8,416:80 1,972: 29	2,181,588: —
4,694: 07 185,052: 14 . 3,266,735: 19 . 1,157,000: 541,478: 51 10,084: — 277,150: 77	5,442,194: 68

Summa 11,904,432: 55

292 —

Allmänna barnbördshuset med asylen för fattiga barnaföderskor
och deras barn i Stockholm.

Antalet av de å allmänna barnbördshuset och asylen under räkenskapsåret vårdade patienter
har utgjort 4,657.

Asylen för

Allmänna fattiga barnabarnbörds-
föderskor och Summa
huset deras barn
Debet. i Stockholm

Balans den 1 juli 1935:

1 2 3

Tillgångar

2,182,532:28 1,009,131: 58 3,191,663:80

Inkomster:

Åttonde huvudtiteln:

G. 28. Bidrag till allmänna barnbördshuset i

Stockholm.......................... 170,700: —

Bidrag från Stockholms stad.................... 68,001: 14

» f » län..................... 61,310:29

Intressemedel................................. 13,652: 15

Ersättning för kost, städning m. m.............. 133,627: 54

Legosängsavgifter.............................. 118,462:50

Kursvinst å obligationer........................ —

Diverse inkomstmedel.......................... —

— 170,700: —

— 68,001:14

— 61,310:29

37,286 :14 50,938: 29

— 133,627:54

— 118,462:50

1,120:— 1,120: —

1,438: 07 1,438: 07

Säger 565,753:62 39,844:21 605,597:83

Balans den 30 juni 1936:

Skulder:

Utgiftsrester................................. 67,445:52 3,928:96 71,374:48

Fonder m. m................................ 2,136,359: 76 1,003,427: 31 3,139,787: 07

Kredit.

Balans den 1 juli 1935:
Skulder..............................

Utgifter:

Avlöningar.......................

Förplägning......................

Tvätt och renhållning.............

Inventarier och Instrument m. m...

Omkostnader för fastigheten.......

Värme och lyse...................

Medikamenter och förbandsartiklar.

Hyreskostnad......................

Skrifmaterialier och expenser m. m.
Fonderna tillgodoförda............

Säger

Summa

Säger

2,203,805:28 1,007,356:27 3,211,161:55

4,952,091:	18	2,056,332: 06	7,008,423: 24
2,188,983:	53	1,009,131: 58	3,198,115: 11
199,455:	90	9,869: 84	209,325: 74
155,886:	06	17,329: 39	173,215: 45
18,828:	58	3,018: 19	21,846: 77
31,296:	18	2,784: 86	34,081: 04
24,855:	67	119: 98	24,975: 65
39,415:	23	1,357: 13	40,772: 36
63,124:	63	485: 07	63,609: 70
—		2,500: —	2,500: —
16,783:	82	2,379: 75	19,163: 57
13,441:	55	—	13,441: 55
563,087:	62	39,844: 21	602,931:83

Balans den 30 juni 1936:

Tillgångar:

Innestående i bank.......................... 39,040: 49 13,304: 50 52,344: 91*

Förskott..................................... 1500:— 1,000:— 2,500: —

Fastigheter.................................. 1,769,222: 94 103,448: 44 1,872,671: 38

Inventarier.................................. 7,500: — — 7,500: —

Obligationer................................. 298,084: 93 880,542: 67 1,178,627: 60

Fordringar.................................. 84,671: 67 9,060:66 93,732:33

Säger 2,200,020: 03 1,007,356: 27 3,207,376: 30

Summa 4,952,091: 18 2,056,332: 06 7,008,423: 24

293 —

Lantbruksakademien.

Debet.

t Balans den 1 juli 1935:

Tillgångar............... ..............................

Inkomster:

Enligt Enligt

stat räkenskap

Nionde huvudtiteln:

Lantbruksakademien

C. 1. Avlöningar ........................... 13,400: — 18,150: —

2. Bidrag till museum, bibliotek m. m..... 12,000: — 12,000: —

M. 2. Internationella lantbruksinstitutet i Rom — 800: —

10. Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst......................... — 1,632: —

Intressemedel..................................... 37,000:— 38,202:27

Hyresmedel....................................... 17,750: — 18^93:16

Diverse inkomstmedel............................ — 2,200: —

Balans den 30 juni 1936:

Skulder:

Utgiftsrester...........................................

Diverse medel.........................................

Övriga skulder........................................

Kredit.

523:20
777,535: 67
2,358: 99

Summa

Skulder

Balans den 1 juli 1935:

Utgifter:

Enligt Enligt

stat räkenskap

Avlöningar................... 29,421: — 29,617: 85

Museet........................ 9,000:— 6,701:45

Tidskriften....................................... 9,000: — 8,635: 97

Akademiens hus.................................. 5,000: — 3,638: 50

Biblioteket....................................... 6,000: — 6,081:23

Expenser......................................... 8,000: — 7,336: 82

Silverjetonger..................................... 1,000: — 869: 50

Inventarier....................................... 1,000:— 596:66

Av akademien eller dess förvaltningskommitté beslutade
utredningar................................ 10,000: — 4,427:13

Avsättning enligt donationsförbehåll................ 3,500: — 3,500: —

» till kapitalfonden....................... 1,000: — 1,000: —

Oförutsedda utgifter............................... 1,229: — 1,689: 28

Internationella lantbruksinstitutet i Rom............ — 250:65

^leverering till statskontoret av akademiens bidrag
till sekreterarens, kamrerarens och notariens avlöningar
......................................... — 6,500: —

Avskrivningar å obligationer....................... — 804:59

Till statskontoret återlevererade anslagsmedel........ — 2,367:85

Balans den 30 juni 1936:

Tillgångar:

Innestående i bank........................................ 656,982: —

Fastigheter................................................ 599,610: —

Inventarier och samlingar m. m............................. 154,083: 96

Förråd (jetonger).......................................... 622: —

Obligationer............. 478,019: 36

Utlånta medel.............. 85,000: —

Fordringar..................................... 4,714: —

Summa

1,978,610: 97

91,377: 43

780,417: 86
2,850,406: 26

787,357: 46

84,017: 48

1,979,031: 32
2,850,406: 26

Vissa stat -

Debet.

Balans den 1 juli 1935:
Tillgångar...........................

Försvars- väsendets lönenämnd	Allmänna civilför- valtningens lönenämnd	Statens bostads- nämnd
—: —	—: —	—: —

Inkomster:

Fjärde huvudtiteln:

B. 66. Extra utgifter.......................

! E. 3. Försvarsväsendets lönenämnd .........

Sjunde huvudtiteln:

B. 16. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd

17. Statens bostadsnämnd. ...............

E. 4. Kommittéer och utredningar genom sakkunniga
...........................

5. Extra utgifter.....................v.

; Nionde huvudtiteln:

G. 29. Centralnämnden och lånenämnderna för

ackordslåneärenden m. m...........

. 31. Förvaltningsbidrag till förmedlare av lån

från statens sekundärlånefond för jordbrukare
m. m......................

M. 7. Kommittéer och utredningar genom sak- j

Sockerfabrikernas andel i statens sockemämnds

kostnader...................................

: Avgifter från betodlare.........................

Jordbrukets prisregleringsfond..................

Fonden för mätande av förluster på spannmålsregleringen.
.................................

Säger

Summa

Kredit.

420:67
8.954:17

— 18,000: —

421: 25
3,000: —

9,374: 84 j 21,421:25

6,000:-

6,000: -

9,374:84 ! 21,421: 25

6,000: -

Utgifter:

Arvoden till ledamöter.........................

Avlöningar till sekreterare m. fl.................

Reseersättningar och dagarvoden till ledamöter...
Reseersättningar och dagarvoden till reseombud

m. fl.........................................

Reseersättningar och dagarvoden för kontroll av
veteavgiftemas behöriga utgivande samt inmal ningsbestämmelsernas

efterlevnad.............

Reseersättningar och dagarvoden till kontrollanter

över mjölkavgifternas utgörande .............

Resekostnader i övrigt.........................

Ersättning till låneförmedlare...................

Anslag till betodlare..,........................

Lokalhyra samt lyse och städning..............

Inventarier....................................

Telefon- och telegramavgifter samt porto........

Tryckningskostnader...........................

Skrivmaterialier och expenser m. m.............

Cereala undersökningar.........................

Aterlevererade medel..........................

Säger

Balans den 30 juni 1936:

Tillgångar:

Kassabehållning.............................

Innestående i bank..........................

Säger

Summa

6,154:02 ''
2,700: 62 :
95:20 i

3,499:92
9,561: 31
6,044: 82

900: —
2,862: —
1,073: 25

85

334

4

1,913

132

268

63

600

25

476

75

9,374:84	21,421:25	6,000: —
		: '' ;
9,374: 84	21,421: 25	6,000:-

— 295 —

liga nämnder.

Central-	Lånenämn-				Statens
nämnden	den för	Statens sockernämnd	Statens	potatis- mjöls-
för ackords-och stöd-	sekundär jordbruks-	spannmåls- nämnd	jordbruks- nämnd	Summa
låneärenden	kredit
3,297: 65		12,328: 30	_	_	_. _	990: 36	16,616:31
								420:67
—: —	—: —	—: —	—	—	—: —	—	—	8,954:17
——	—: —	—: —	—	—	—: —	—	—	18,000: — 6,000: -
			_	_	_._	_		421: 25
	—: —	—: —	—	—	—: —	—	—■	3,000: —
| 25,392:90	—: —	—: —	—	—	—: —	—	—	25,392:90
.	26,621:80	—: —	—	—	—: —	—	—	26,621: 80
—: —	—: —	—: —	—	—		19,030:55	19,030:55
		3,302: -	_	_	_. _	_	_	3,302: —
__• _	_: _	126,629: 97	—	—	—	—	—	126,629:97
. —: —		—: —	15,686	15	222,528:89	—		238,215:04
" { *''	.t-: —	—: —	35,000: —	167,449:52	—	—	202,449: 52
25,392: 90	26,621: 80	129,931: 97	5< i,686: 15	389,978: 41	19,030: 55	678,437: 87
28,690:55	26,621:80	142,260: 27	50,686:15	389,978: 41	20,020: 91	695,054:18
1,200: —	2,400: -	3,200: —			14,001:57	1,325		* 32,680: 51
11,581:75	6,196: 80	1,700: -	8,770: 30	123,268: 71	3,926	16	170,567:65
4,192: 90	3,221: 80	1,199: 80	—	—	18,982: 76	4,859:38	39,669: 91
	—: —	—: —	—	—	1,230:40	6,439: 88	7,670: 28
—: —	—: —-	—: —	34,560: 41	87,641: 23	—	-	122,201: 64
			_	_	74,808: 29	_	_	74,808: 29
-; _	—: —	—: —	—	—	2,115: 40	290	10	2,468: 50
—:_	5,979: -	—: —	—	—	—:-	—	—	5,979: —
_._	—: —	125,917:99	—	—	—: —	—	—	125,917: 99
457; 50	_; _	—: —	153	40	13,763: 35	1,600	—	18,488: 01
	_; _	-; -	—	—	5,941: 05	390	—	6,331:05
1,088. 05	225- 95	128: 55	2,046	05	20,186:15	294	10	24,054:35
2,122: 55	1,656: 65	—: —	1,325	58	7,641:63	267	75	13,014: 16
884: 46	318: 38	375: 65	194	56	8,732: 94	186	91	11,186:17
_• _	_; _	-	225	85	9,997: 37	—	—	10,223: 22
3,297: 65	—: —	—: —	3,410	—	1,667: 56	—	—	9,124:63
24,824: 86	19,998:58	132,521: 99	50,686	15	389,978: 41	19,579	28	674,385:36
3: -						21	05	24: 05
3,862: 69	6,623: 22	9,738: 28	—	—	—: —	420: 58	20,644: 77
3,865: 69	6,623: 22	9,738: 28	—	—	—: —	441	63	20,6”8: 82
28,690: 55	26,621:80	142,260: 27	50,686:15	889,978:41	20,020: 91	695,054: 18

— 296 —

Statliga och statsunder -

Civilstatens änke- och pupillkassa1.....

Tullstatens enskilda pensionsinrättning*

Hovkapellets pensionsinrättning1.......

Lärarinnornas pensionsanstalt*.........

Pensionsinrättningen för lärarinnor vid
Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom,
understödsförening1............

Svenska lärarinnornas pensionsförening,

understödsförening1.................

Statens pensionsanstalt1 2 3 *...............

Prästerskapets änke- och pupillkassa8..
Lotsverkets enskilda pensionskassa1....

Handelsflottans pensionsanstalt*.......

Arméns familj epensionskassa*.........

Marinens familjepensionskassa*........

Telegrafverkets änke- och pupillkassa1 .
Statens järnvägars änke- och pupillkassa1

Nettobehållning vid räkenskapsårets	I n-
ingång	i utgång	Statsbidrag eller därmed jämförlig förmån, in-klusive pen-sions- o.dyr-tidstillägg	Delägarnas tillskott
65,460,030:73 ! 8,914,522:81 1,517,942: 48 8,766,999:87	67,956,817:98 9,239,010.15 1,564,463: 48 9,195,803:95	599,145:13 169,911: 99 15,000: -686,189:19	2,008,091 29 284,544: 54 7,260: 48 142,053: 40
2,765,302: 67	2,759,828:87	13,144:-	4,770: —
4,531,284:98 188,660,905: 21 21,911,084:41 2,230,503:51 1,607,939:32 32,365,304: 90 9,549,815: 75 10,190,489:99 80,910,542: 12	4,573,821: 50 188,644,722:98 22,601,069: 75 2,262,416: 83 1,617,126:1(1 33,097,265:13 9,794,591:49 10,684,354:93 83,765,068:34	22,446:32 5,356,513: 44 740,757: 56 48,718: 74 325,142:76 773,466: 75 350,354:82 68,581: 62 946,203:89	38,435: -5,163,033:12 291,898: 37 26,399: 07 482,969:’ 20 224,623: 03 213,678:90 2,077,808:06

1 Räkenskapsåret = kalenderår.

* * =1 juli—30 juni.

3 * =1 maj—31 december 1935.

* Utgör avsättning till fond för reglering av obligationsvärden.

stödda pensionsanstalter.

k o m s	; e r			U t g i	f t e r
Intresse-medel, av-kastning av fastigheter m. m.	Andra inkomster	Summa	Förvalt- nings- kostnader	Pensioner inklusive pensions-och dyrtids-tillägg m. m.	Andra utgifter	Summa
•2,954,722:57	60,295:35	5,622,254:34	117,525: 98	3.007,941:11		3,125,467: 09
362,413: 41	915:19	817,785:13	20,084:80	473,207: 99	5:-	493,297:79
71,471: 65	2,656: 96	96,389; 09	6,132:39	73,720: 70	15:-	79,868:09
371,461:70	—: —	1,199,704: 29	13,337:08	757,319: 64	243:49	770,900: 21
125,681:02	3,949: —	147,544:02	4,826:42	148,191: 40	—: —	153,017: 82
206,238: 51	832:88	267,952: 71	10,511:53	210,643: 23	4,261: 43	225,416:19
7,703,654: 57	57,823: 60	18,281,024: 73	154,126:81	18,143,080:15	_. _	18,297,206:96
645,300: 26	—: —	1,677,936:19	60,659:11	927,291: 74	—: —	987,950:85
106,151:41	—: 85	181,270:07	13,914:57	127,326: 18	8,116: -	149,356: 75
62,173: 75	3,810: 91	391,127: 42	11,219:30	370,721:34	—: —	381,940: 64
1,375,822: 30	16,360: —	2,648,618: 25	71,513: 92	1,844,235: 35	908: 75	1,916,658:02
376,071: 69	7.138: 50	958,388:04	42,397: 56	667,423: 76	3,790: 98	713,612:30
455,084:44	—: —	737,344:96	11,756: 80	231,723: 22	_	243,480: 02
3,362,343:87	179:92	6,386,535: 74	58,527:12	3,411,556: 40	4 61,926: —	3,532,009: 52

20—308379. Hev.-berättelse ang. statsverket för dr 1930. I

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1936 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STÅ TS VERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1935-30 JUNI 1936

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1937

ISAAC MARCUS IIOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

III

Innehållsförteckning.

Sid.

Andra huvudtiteln.................................................... 1

Justitiedepartementet .............................................. 1

Redovisning av vissa medel vid vattendomstolarna.............. 1

Västerbygdens vattendomstol.................................. 4

Fångvårdens sinnessjukavdelningar ............................ 6

Statens uppfostringsanstalt å Bona............................ 9

Fjärde huvudtiteln.................................................... 11

Försvarsdepartementet ............................................ 11

Proviantbodarna vid marinen.................................. 11

Kraftcentralen vid Karlskrona örlogsvarv...................... 12

Vissa kontrollkostnader vid byggandet av jagaren Göteborg...... 13

Utbetalning av mekanikertillägg till underbefäl vid flygvapnet vid

genomgående av poliskurs.................................. 15

Ersättning under flygtjänstgöring och i anledning av olycksfall

under sådan tjänstgöring .................................. 16

Traktamentsersättning vid tjänsteförrättning utom riket.......... 16

Fjärde flygkårens, numera Kungl. Jämtlands flygflottiljs, förläggningsort
.................................................. 19

Upphandling av margarin vid flygvapnet ...................... 23

Ersättning för kursförlust å traktamentsersättning vid resor i främmande
länder, vilkas valutor bibehållits i guldparitet.......... 24

Femte huvudtiteln.................................................... 26

Socialdepartementet .............................................. 26

Forsane skyddshem för gossar ................................ 26

Birgittas sjukhus i Vadstena.................................. 28

S:ta Gertruds sjukhus i Västervik.............................. 28

Handläggningen av ett förskingringsärende inom Överståthållarämbetet
.................................................. 34

Sjätte huvudtiteln .................................................... 38

Kommunikationsdepartementet...................................... 38

Sandvikens hamn på Öland .................................. 38

Statens granskningsman och rådgivare hos aktiebolaget Aerotransport.
..................................................... 40

IV

Sid.

Aktiebolaget Aerotransport.................................... 43

Arbetsbalans å vägingenjörskontoren .......................... 58

Generalplan för vägbyggandet ................................ 60

Övergången från gamla till nya vägdistrikt .................... 61

Väg inom två eller flera län.................................. 64

Förening av tjänster hos vägstyrelse .......................... 70

Vägmästares resor............................................ 73

Missförhållanden inom Harg och Edebo vägdistrikt.............. 77

Vissa förhållanden inom Norrbo härads väghållningsdistrikt...... 85

Representationskostnad i Nätra tingslags vägdistrikt m. m....... 89

Arvode till teknisk inspektör för de kungl, teatrarna............ 92

Sjunde huvudtiteln.................................................... 92

Finansdepartementet .............................................. 92

Indrivningen av kronans fordringar i balans- och därmed jämn ställda

mål................................................ 92

Bestämmelserna angående avskrivning av statens fordringar...... 93

Kontroll över stämpelbeläggning av utländska värdepapper...... 95

Åttonde huvudtiteln .................................................. 101

Ecklesiastikdepartementet .......................................... 101

Avlöningsförmåner till tjänstledig prästman, som är berättigad

till emeritilön.............................................. 101

Vissa till efterlevande efter prästmän utgående understöd........ 103

Gottgörelse för visst utav riksräkenskapsverket utdömt belopp .. 107
Vissa till överläkaren vid allmänna barnbördshuset i Stockholm

och dess kvinnoklinik utgående löneförmåner ................ 110

Samrealskolan i Borgholm.................................... 113

Kommunala mellanskolan i Skänninge.......................... 116

Utbetalningen av statsbidrag till vissa enskilda läroanstalter ---- 117

Avdrag å förskotterat statsbidrag till avlönande av lärare vid

folk- och småskolor m. fl. läroanstalter...................... 119

Undervisningen i hushållsgöromål.............................. 122

Statens affärsverksamhet .............................................. 124

Postpersonalens samköpsförening u. p. a........................... 124

Statens järnvägars osäkra fordringar .............................. 125

Av vattenfallsstyrelsen utbetalade understöd m. m................... 127

Disposition av vissa anslag under utgifter för kapitalökning.......... 127

Utvidgning av Älvkarleby kraftverk................................ 127

Motala ströms kraftaktiebolag .................................... 127

— 1 —

Norrbygdens vattendomstols

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 11, § 3.

£

Till kungl, finansdepartementet.

Kungl. Majit har den 22 sistlidne december ålagt vattenrättsdomaren vid
Norrbygdens vattendomstol att till departementet avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse angående granskningen
av de fyra vattendomstolarnas räkenskaper. Till åtlydnad härav får jag
vördsamt anföra följande:

Revisorerna ifrågasätta att redovisning skall avges till riksräkenskapsverket
över medel som part i vattenmål är skyldig förskjuta.

För närvarande avges — vad Norrbygdens vattendomstol beträffar —, så
snart sig göra låter efter ett måls slutbehandling, till part som förskjutit medel
för målet redovisning till denne genom översändande av avskrift av partens
konto i en för ändamålet upplagd räkenskapsbok eller rättare sagt en pärm
med löstagbara blad för de särskilda målen. Detta konto upptar en så detaljerad
redogörelse för hur de förskjutna medlen använts att parten blott genom
att kasta en blick därå erhåller alla upplysningar han behöver. Samtidigt
översändes till parten överskott å inbetalda medel om sådant uppstått.

Då parten alltså — på ett tidigare stadium än det skulle bli möjligt för riksräkenskapsverket
— får tillfälle — och säkerligen även snarast begagnar
detta — att granska hur medlen använts för hans mål förefaller det som örn
ytterligare kontroll icke vore behövlig och riksräkenskapsverket skulle kunna
besparas mödan att syssla med ett kontrollarbete av så ringa intresse.

Om emellertid revision av räkenskapen över partsmedel ändock finnes böra
föreskrivas synes ändamålet kunna nås på det sätt att vid räkenskapsårets
slut avskrifter av partskontona i samtliga under året avgjorda mål översändas
till riksräkenskapsverket jämte avskrift av kassajournalen över partsmedlen.
Detta låter sig göra utan att den räkenskapsförande myndigheten
avsevärt betungas. Påfordras däremot räkenskap av annat och mera invecklat
slag blir uppgiften betungande och kan föranleda behov av ökad arbetskraft
å domstolskansliet.

Umeå den 7 januari 1937.

NILS QUENNERSTEDT.

österbygdens vattendomstols

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 11, § 3.

Till kungl, finansdepartementet.

Efter nådig befallning får jag härmed vördsamt avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse angående vissa förhållanden
rörande vattendomstolarna.

1—377/,‘18. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1936. II.

2 —

Enligt revisorernas uttalande böra de medel, som part jämlikt 11 kap. 97 §
vattenlagen ålagts att förskjuta, i likhet med de för domstolens verksamhet
anvisade statsanslagen vara underkastade kontroll av vederbörande revisionsmyndighet.
Beträffande de utgifter, som skola bestridas av part i vattenmål,
må följande meddelas angående förfarandet vid Österbygdens vattendomstol.
Så snart ett mål inkommit till vattendomstolen, upplägges i en särskild, av
vattenrättssekreteraren förd räkenskapsbok ett konto för målet, å vilket antecknas
de förskott och andra inbetalningar, som av parten erläggas, ävensom
alla utgifter, som han har att gälda för målets behandling. I mindre
mål* som kunna avgöras tämligen snart efter det de inkommit, infordras i
regel ej förskott. Förutom konti för de olika målen föres kassa journal. I
samband med varje måls avgörande erhåller parten, antingen han lämnat
förskott eller icke, utdrag av sitt konto jämte det överskott, som må hava uppstått
å inbetalda medel. Mig veterlig! har ingen förrän revisorerna i sin nu
ifrågavarande berättelse ifrågasatt annat än att det tillämpade förfarandet är
tillfyllest ur kontrollsynpunkt, örn kontroll anses erforderlig, är givetvis ej
något att erinra däremot. Emellertid vore önskvärt, att densamma ej göres
mer betungande än som är nödigt.

Vad beträffar de rabatter å annonsering, som omförmälas i revisorernas
berättelse, hava dessa tydligen utbetalts av den anledningen, att publiceringen
av vattendomstolens kungörelser förmedlats genom en annonsbyrå. Anlitandet
av annonsbyrån skedde därför att det befanns bekvämt, och utbetalningen
av rabatterna kom första gången alldeles oväntad; den var knappast
välkommen, då det ju praktiskt taget icke låter sig göra att fördela beloppet
på alla vederbörande parter. Att rabattbeloppen skulle redovisas såsom något
slags statsinkomst stod för mig främmande. Emellertid synas de mig
hava använts på ändamålsenligt sätt och så, att rimligen inga anmärkningar
däremot kunna göras. Några särskilda föreskrifter rörande redovisningen
av ifrågavarande rabattbelopp torde näppeligen vara erforderliga. Enligt vad
jag försport finnas en hel del tidningar, som icke lämna rabatt å kungörelser
av statsmyndigheter. Efter den uppmärksamhet, som riksdagens revisorer
nu ägnat denna fråga, torde det vara att förvänta, att alla övriga tidningar
indraga dylika rabatter, särskilt som de synas meningslösa och ingen
gör anspråk därpå.

Stockholm i Österbygdens vattendomstols kansli den 9 januari 1937.

FABIAN APPELBERG.

Söderbygdens vattendomstols

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 11, § 3.

Till kungl, finansdepartementet.

Enligt nådig befallning får jag härmed till Eder avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört i vad angår Söderbygdens
vattendomstol; och får jag härvid anföra följande.

Riksdagens revisorers framställning avser i första hand och väsentligen
sättet för redovisning av utav sakägare i vattenmål enligt uti vattenlagen
förekommande bestämmelser lämnade förskott för uppkommande kostna -

— 3 —

der och torde förty lämpligen en redogörelse böra lämnas angående det för
faringssält, som uti detta hänseende tillämpas vid Söderbygdens vattendomstol.
Härvid ina först framhållas att hos vattendomstolen föres en räkenskapsbok,
i vilken upplägges ett särskilt konto för varje förekommande mål.
A detta konto införes å ena sidan storleken av lämnat eller lämnade förskott
och å andra sidan havda utgifter. För varje mål kan man således alltid
angiva såväl vilka belopp, som influtit, som vilka utgifter som förekommit.
Utgifterna äro härvid specificerade så att man kan angiva i vilka olika
avseenden kostnad uppkommit. Jämte denna räkenskapsbok föres en särskild
liggare, uti vilken införes de olika kontonas ställning. Av denna liggare
framgår således vilket sammanlagt belopp som skall finnas innestående.
Det innestående beloppet är insatt å postgirokonto. I en del mindre mål
har det icke ansetts nödigt att infordra förskott utan har beträffande dessa
mål, beträffande vilka givetvis dock föres särskilda konton, förfarits sålunda
att i sammanhang med målets handläggning vederbörande sakägare
erhållit meddelande örn storleken av uppkomna kostnader, varefter han i regel
omedelbart vid sammanträdet guldit det belopp, vartill kostnaderna sammanlagt
uppgått. I de större målen tages däremot förskott. Sedan mål, i
vilket förskott lämnats, blivit slutligen avgjort, tillställes vederbörande sakägare
ett utdrag av hans konto, av vilket utdrag således framgår vilka olika
kostnader som uppkommit. I sammanhang härmed redovisas till honom
eventuellt förefintligt överskott.

Det sålunda tillämpade förfaringssättet har såvitt jag -— som för egen
del icke har att taga befattning med dessa medel — funnit fungerat på ett
fullt tillfredsställande sätt och har icke från någons sida förekommit någon
anmärkning. Under sådana förhållanden synes det mig kunna ifrågasättas
huruvida någon ytterligare kontroll kan anses vara erforderlig. Det synes
mig också svårt angiva på vad sätt någon ytterligare kontroll lämpligen holener
kan anordnas. Skulle emellertid någon ytterligare kontrollanordning
befinnas böra genomföras, tillåter jag mig framhålla önskvärdheten av att
densamma varder ordnad på sådant sätt, att den för befattningshavarna vid
vattendomstolen kommer att vara så litet betungande som möjligt. Dessa
befattningshavares tid är nämligen för närvarande så strängt tagen i anspråk
med dem åliggande olika göromål att någon utökning av göromålen
såvitt möjligt icke bör ifrågakomma. Redan nu hava arbetskrafterna måst
tillfälligtvis förstärkas och det är lära värt att behovet av sådan förstärkning
kan bliva permanent.

Riksdagens revisorer hava i sin berättelse berört ytterligare ett förhållande.
De hava nämligen påpekat att införandet i vederbörande tidningar av vattendomstolens
kungörelser ombesörjts av en annonsbyrå och att av annonsbyrån
sedermera för varje år redovisat rabattbelopp använts till diverse ändamål,
som haft samband med vattendomstolens verksamhet. Denna framställning
är riktig. Anlitandet av en annonsbyrå har skett av rent praktiska
skäl. Under det att nämligen tidigare kungörelserna översändes till varje
tidning för sig och därefter, sedan räkning inkommit å annonskostnaden,
betalningen översändes direkt till tidningen, något som allt förorsakade ej
ringa besvär, ombesörjes nu allt detta av annonsbyrån. Numera erfordras
således endast en telefonpåringning från kansliet till annonsbyrån med meddelande
alt en kungörelse finnes att avhämta, varefter ett bud från byrån
hämtar kungörelsen och byrån därefter i förhållande till tidningen vidtager
alla erforderliga åtgärder. Förfaringssättet är således från domstolens sida
sett nu mycket enkelt. Även för vederbörande sakägare medför förfaringssättet
viss förmån, i det att icke några särskilda portokostnader uppkomma.
Anlitandet av en annonsbyrå genomfördes således av rent praktiska skäl

— 4 —

och var det närmast en överraskning när sedermera annonsbyrån till vattenrättssekreteraren
redovisade visst belopp såsom rabatt. Fråga uppstod
då huru med dessa medel skulle förfaras. Att anordna något återbäringsförfarande
till vederbörande sakägare kunde såsom också riksdagens revisorer
framhållit icke gärna ifrågakomma. Hade det tidigare använda förfaringssättet
tillämpats, hade ju dessa också fått vidkännas den dem påförda
kostnaden. Medlen lades därför i en särskild kassa, ur vilken bestredos
diverse mindre utgifter som uppkommo i sammanhang med vattendomstolens
verksamhet. Härutinnan hänvisas till den i riksdagens revisorers utlåtande
lämnade redogörelsen, vilken grundas på uppgifter, som erhållits av
den, vilken för närvarande har hand om medelförvaltningen vid vattendomstolen.
Att hava tillgång till en dylik mindre kassa är givetvis ofta till fördel.
Ej sällan uppkomma nämligen utgifter, vilka lämpligen kunna bestridas
ur en dylik kassa. Någon mindre underlåten debitering kan exempelvis
hava upptäckts föreligga efter det slutredovisning skett till en sakägare och
har man då icke velat ytterligare besvära sakägaren med denna angelägenhet.
Felräkning kan också hava förelupit. Understundom kan det också
vara tveksamt huru rätteligen bör förfaras. Jag tillåter mig härvid
särskilt omnämna ett sådant fall, som förekommit. I detta fall hade kungörelse
om sammanträde vederbörligen utfärdats. På grund av inträffat
sjukdomsfall hos en av vattendomstolens ledamöter, som redan förut tagit
befattning med målet och därför ovillkorligen borde deltaga i målets handläggning,
måste emellertid det utsatta sammanträdet inställas och målet
först senare förekomma till behandling. Fråga uppstod då om vem som
skulle gälda kostnaden för i anledning härav utfärdade kungörelser. Då
detta syntes tveksamt, gäldades kostnaden ur sagda kassa.

Ehuru det således obestridligen kan vara till fördel att hava tillgång till
en sådan särskild mindre kassa som den förut omnämnda, kan det dock
givetvis ifrågasättas huruvida det tillämpade förfaringssättet står i full överensstämmelse
med lag och författning. I detta avseende finner jag — som
icke ansett mig hava att taga någon befattning med ifrågavarande medel —
mig icke böra uttala någon egen uppfattning. Vad jag däremot bestämt vill
hävda är att för varje händelse förhållandena även för framtiden böra ordnas
så att hinder icke kommer att föreligga för att även framdeles anlita
en annonsbyrå för införandet i vederbörande tidningar av vattendomstolens
kungörelser.

Stockholm i Söderbygdens vattendomstols kansli den 4 januari 1937.

H. A. HAMILTON.

Västerbygdens vattendomstols yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 11, §§ 3
och 4.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1936 har undertecknad anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti en vid remissen
fogad berättelse anfört rörande dels redovisningen av medel, som det enligt

— 5 —

11 kapitlet 97 § vattenlagen åligger part i vattenmål att förskjuta, dels ock
arkivförhållandena vid Västerbygdens vattendomstol.

Till åtlydnad härav får jag i underdånighet anföra följande: Vid Väster bygdens

vattendomstol infordras medel av angivet slag i ansöknings- och besvärsmål,
men däremot icke i stämnings- eller underställningsmål. Med de
influtna medlen bestridas i huvudsak följande utgifter, nämligen kostnaden
för sådana kungörelser och underrättelser, som det åligger vattenrättsdomaren
att offentliggöra eller avsända, kostnaden för avskrifter, som avses i 11 kapitlet
39 § vattenlagen, ävensom i förekommande fall utgifter för städning eller
uppvärmning av lokal för domstolens sammanträden. Den gottgörelse åt domstolens
ledamöter och sekreterare för inställelse vid domstolens syn eller undersökning,
som det åligger part att utgiva, bestrides däremot icke av förskottsmedel,
utan uttages först i samband med synen eller undersökningen,
understundom vid ännu senare tidpunkt. Beloppet av denna gottgörelse anmärkes
som regel i det vid synen eller undersökningen förda protokollet, varjämte
vederbörande part vid beloppets gäldande tillställes särskilt kvitto å
detsamma. Ej heller uttages i förskott annat än i undantagsfall vare sig
gottgörelse åt person, som förordnats att biträda sakägarna i målet eller tillkallats
såsom sakkunnigt biträde åt domstolen, eller ersättning för särskild
teknisk utredning eller vidlyftigare värdering. Beloppet av de i varje särskilt
mål till domstolen inflytande förskottsmedlen är i enlighet härmed som regel
förhållandevis ringa. Storleken av beloppen är beroende av målens omfattning,
men varierar i normala fall mellan 40 och 100 kronor. Sålunda brukar
som regel i förskott infordras, i besvärsmål 75 kronor, i ansökningsmål, som
avgöras utan föregående skriftväxling mellan parterna, 40 kronor samt i övriga
ansökningsmål 100 kronor.

Såsom i riksdagens revisorers berättelse anmärkts, upptagas förskottsmedlen
icke i vattendomstolens räkenskaper, utan redovisas endast i en vid domstolen
förd liggare, däri för varje mål upplägges ett särskilt konto. Sedan målet
avgjorts, tillställes vederbörande part utdrag av kontot, varjämte i samband
därmed möjligen förefintligt överskott återställes. De till räkenskaperna
hörande verifikationerna förvaras å domstolens kansli.

Till upplysning angående förskottsmedlens omfattning må nämnas, att
sammanlagda beloppet av dylika, för domstolens räkning innestående medel
den 1 januari ettvart av åren 1933—1937 utgjort respektive 2,576 kronor 25
öre, 2,166 kronor 97 öre, 1,622 kronor 80 öre, 1,715 kronor 14 öre och 2,034
kronor 52 öre.

Det torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida ur kontrollsynpunkt behov
av en redovisning av de ifrågavarande medlen på sätt, riksdagens revisorer
föreslagit, nämligen förutom till parterna jämväl till riksräkenskapsverket,
verkligen kan anses föreligga, och det synes mig i detta sammanhang
förtjäna framhållas, att under den tid av fem år, ledningen av arbetet
vid Västerbygdens vattendomstol varit anförtrodd åt mig, aldrig försports
något missnöje med eller från någon parts sida ifrågasatts lämpligheten av
det sätt, varpå förskottsmedlen hittills omhänderhafts och redovisats. Jämväl
värdet av den dubbla redovisning, riksdagens revisorers förslag innebär,
torde kunna dragas i tvivelsmål. Vattendomstolen är redan nu i ej ringa grad
betungad av arbete med räkenskapsupogifter. Vid ett redovisningslorfarandc
i enlighet med nämnda förslag kommer detta arbete att ytterligare ökas.
Det ligger i sakens natur, att härigenom åtskillig tid kommer alt undandragas
arbetet med domstolens huvuduppgifter. Ehuruväl jag icke vill direkt
motsätta mig riksdagens revisorers ifrågavarande förslag, tillåter jag mig
dock med stöd av det ovan anförda ifrågasätta lämpligheten av detsammas
genomförande.

— 6

Vad angår frågan om domstolens arkivförhållanden, må anföras: Under
de 18 år, domstolen hittills varit i verksamhet, har vid densamma samlats
ett vidlyftigt och värdefullt arkivmaterial. Förutom domstolens egna handlingar
och ritningar omfattar detta material handlingar och ritningar jämväl
från andra myndigheter eller myndighetspersoner. Härutinnan må erinras,
att enligt 10 kapitlet 76 § vattenlagen samtliga handlingar och ritningar
till varje förrättning enligt nämnda kapitel skola insändas till vederbörande
vattendomstol för att där förvaras. Västerbygdens vattendomstols lokaler
äro för närvarande inrymda i en byggnad, som saknar varje utrymme för
förvaring av arkivmaterialet på ett ur brandsynpunkt betryggande eller eljest
tillfredsställande sätt. Jag är också ense med riksdagens revisorer örn
angelägenheten av en ändring i de uti förevarande hänseende rådande förhållandena.
Då emellertid i Vänersborg icke står till buds några för domstolen
passande lokaler med möjligheter till ett ordnande på nöjaktigt sätt
av domstolens arkiv, torde en dylik ändring icke utan betydande kostnader
för statsverket vara möjlig att genomföra så länge domstolen bibehålies vid
dess nuvarande förläggning.

Vänersborg den 9 januari 1937.

Underdånigst
ANTON THELIN.

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 5.

Till Konungen.

Sedan riksdagens revisorer i sin senast avgivna berättelse under § 5, med
anledning av besök vid kronohäktet i Västervik, gjort vissa uttalanden angående
beläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelningar, har fångvårdsstyrelsen
genom remiss den 21 december 1936 anbefallts att senast den 11
januari 1937 häröver avgiva utlåtande till finansdepartementet ävensom tillställa
justitiedepartementet en avskrift av utlåtandet.

Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Av de uppgifter angående beläggningen vid fångvårdens sinnessjukavdelningar,
som lämnats i revisorernas berättelse, framgår att sinnessjukvården
inom fångvården till följd av den rådande platsbristen befinner sig i ett synnerligen
bekymmersamt läge. Medan det ordinära antalet vårdplatser uppgår
till 231, voro, såsom revisorerna påpekat, den 1 november 1936 sammanlagt
280 personer intagna å sinnessjukavdelningarna. Sedermera har läget
ytterligare försämrats, i det motsvarande siffra den 1 december 1936 uppgick
till 286.

Fångvårdsstyrelsen har under hösten 1936 undersökt vad som kunde göras
för att åvägabringa lättnad i fråga örn överbeläggningen vid fångvårdens
sinnessjukavdelningar. I .skrivelse till Kungl. Majit den 12 december 1936
med hemställan om medel för anordnande av en ny sinnessjukavdelning vid
centralfängelset i Malmö framhöll styrelsen, att en överbeläggning av nu angivna
omfattning medförde missförhållanden i olika avseenden. Till belysande
härav anförde styrelsen i huvudsak följande.

— 7 —

Då de vanliga förläggningslokalerna inom avdelningarna icke förslå, måste
andra tillgängliga utrymmen tagas i anspråk, även örn de icke lämpa sig för
ändamålet. Fängelseledningen nödgas vidare att belägga sovrummen inom
avdelningarna med ett större antal intagna än vad utrymmet egentligen medgiver;
ensamrum äro sålunda i stor utsträckning belagda med två patienter.
Att under dylika förhållanden åvägabringa en lämplig behandling av de intagna
eller särskilja dem i grupper efter vårdbehov, lynne, föregående vandel
m. m. är många gånger fullständigt omöjligt. Förhållandena på kronohäktet
i Västervik äro synnerligen belysande. Å denna anstalt hava under innevarande
höst vårdats i regel 50 intagna, ehuru det ordinära antalet platser uppgår
till endast 35. Både för de intagna och för personalen medför en dylik
överbeläggning nära nog olidliga påfrestningar. Även vid sinnessjukavdelningarna
å Härlanda och i Malmö äro förhållandena synnerligen otillfredsställande.
Dessa avdelningar, ursprungligen avsedda för kroppssjuka, hava
under senare år helt måst tagas i anspråk för sinnessjukvårdens behov. Frånsett
det olämpliga i att fängelser av denna storleksordning icke äga tillgång
till särskild sjukavdelning för kroppsligt sjuka, äro avdelningarna så trånga
och i övrigt av sådan beskaffenhet att de icke i längden kunna i den omfattning,
som nu sker, användas för sinnessjukvård. De sakna nämligen
både dagrum och arbetssalar; de intagna mäste därför även under dagen
vistas i sina sovrum, där de sysselsättas med arbete, så långt detta låter sig
göra.

Att det nuvarande läget icke är av snart övergående natur, framgår av
den omständigheten, att, enligt vad styrelsen under hand inhämtat, det icke
lärer vara att förvänta, att sinnessjukhusen skola kunna mottaga ett så stort
antal straffriförklarade, att platsbristen vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
härigenom skulle — åtminstone inom överskådlig tid — kunna hävas.

Under sådana förhållanden har styrelsen, som nämnt, funnit det vara
oundgängligen nödvändigt, att åtgärder omedelbart vidtagas för att öka antalet
för sinncssjukvård avsedda platser inom fångvården.

Styrelsen har redan tidigare framfört vissa förslag i enahanda syfte. Här
må sålunda erinras örn att styrelsen i en till Kungl. Maj:t den 3 december
1930 ingiven promemoria hemställde örn utverkande av medel till uppförande
av ny sinnessjukavdelning vid centralfängelset å Härlanda, varvid bland
annat sinnessjukavdelningen i Malmö skulle nedläggas. Den nya avdelningen
å Härlanda beräknades för samma platsantal — 56 — som den då under
uppförande varande sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Långholmen.
Kostnaderna för avdelningens uppförande uppskattades till 437,000
kronor. I anförande till statsrådsprotokollet den 3 januari 1931 förklarade
sig departementschefen icke beredd att tillstyrka det av fångvårdsstyrelsen
begärda anslaget.

I utlåtande den 11 maj 1934 över statens organisationsnämnds utredning
och förslag angående fångvårdens framtida ordnande frångick styrelsen endast
så tillvida sitt förslag örn uppförande av en ny sinnessjukavdelning som
styrelsen hemställde, att sinnessjukavdelningen i stället måtte förläggas till
centralfängelset i Malmö. Som skäl för denna ståndpunkt anförde styrelsen
följande. Antalet rättspsykiatriska undersökningar från det tättbefolkade
södra Sverige vore mycket stort, vadan dessa undersökningars förläggande
till anstalt i mellersta eller västra Sverige skulle medföra ganska betydande
transportkostnader. Dessutom hade från representanter för psykiatrien framställts
önskemålet alt för undervisningen och den vetenskapliga forskningen
vid Lunds universitet på nära håll hava tillgång till en sinnessjukavdelning,
där rättspsykiatriska undersökningar ägde rum. Sistnämnda förslag örn ripp -

~ 8 —

förande av en sinnessjukavdelning vid centralfängelset i Malmö bär icke
föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Genom beslut den 25 oktober 1935 bar Kungl. Maj:t uppdragit åt fångvårdsstyrelsen
alt i samråd med de s. k. abnormsakkunniga verkställa förberedande
utredning angående bland annat möjligheten att i anslutning till
en planerad, ny förvarings- och interneringsanstalt inrätta en sinnessjukavdelning
för fångvården. Då det torde komma att dröja avsevärd tid, innan
det slutliga resultatet av en dylik utredning föreligger, har styrelsen undersökt,
i vad mån en ökning av antalet vårdplatser kan erhållas genom omändring
av redan befintliga fängelser eller avdelningar av fängelser. Härvid
bär styrelsen uppmärksammat, att en möjlighet nu yppat sig till inredande
av en sinnessjukavdelning vid centralfängelset i Malmö.

I sin berörda skrivelse den 12 december 1936 framhöll styrelsen att, sedan
vid centralfängelset i Malmö ny verkstadsbyggnad hösten 1936 tagits i bruk.
törsta våningen i fängelsebyggnaden, i vilken snickeriverkstaden hittills varit
belägen, härigenom bleve obehövlig för sitt ursprungliga ändamål. En
ny sinnessjukavdelning skulle därför enligt styrelsens förslag kunna inredas
i nämnda vånings södra flygel, varjämte även vissa intilliggande rum skulle
tågås i anspråk för avdelningen. Enligt det förslag till inredande av ny sinnessjukavdelning,
som styrelsen låtit sitt biträde i byggnadsärenden utarbeta,
beräknades antalet platser i den nya avdelningen till 26. Man kunde emellertid
räkna med att ytterligare ett tiotal patienter kunde örn dagen vistas
på sinnessjukavdelningen; nattetid skulle dessa patienter, i likhet med vad
som redan praktiserats vid åtskilliga sinnessjukavdelningar, förvaras i vanliga
celler i fängelsebyggnaden, varigenom avdelningen skulle få en vårdkapacitet
av omkring 36 platser. Då emellertid kroppssjukhuset vid Malmöfängelset,
som måst tagas i anspråk för sinnessjukvårdens behov, med tillkomsten
av en ny sinnessjukavdelning ånyo skulle användas för sitt ursprungliga
ändamål, stannade nettotillskottet av platser vid omkring 26.
Kostnaderna för avdelningens iordningställande hade i uppgjord kostnadsberäkning
uppskattats till 25,000 kronor. Medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen
förklarade i yttranden uti ärendet, att de i huvudsak ej hade något
att erinra mot förslaget. Medicinalstyrelsen framhöll, att styrelsen på grund
av den vid statens sinnessjukhus rådande platsbristen icke såge någon möjlighet
att under de närmaste åren i större utsträckning än vad hitintills skett
bereda plats för det sig alltmera ökade antalet straffriförklarade, samt att
styrelsen med hänsyn därtill tillstyrkte förslagets snara genomförande.

Fångvårdsstyrelsen undersöker för närvarande huruvida ytterligare en
sinnessjukavdelning kan anordnas vid någon fångvårdsanstalt. Närmast
skulle kronohäktet i Nyköping eller straffängelset i Vänersborg komma i
fråga; dessa båda fångvårdsanstalter hava på senare åren genomgått fullständig
modernisering.

Nu angivna åtgärder kunna emellertid enligt fångvårdsstyrelsens mening
bereda endast tillfälliga lättnader. Hur frågan örn förvarande av straffriförklarade
m. fl. slutgiltigt skall ordnas, blir beroende på resultatet av pågående
utredningar, bland annat den ovannämnda, av Kungl. Majit den 25
oktober 1935 anbefallda utredningen. I samband med sistnämnda utredning
torde böra undersökas, i vad mån nu gällande bestämmelser angående
intagande å sinnessjukhus (72 § i stadgan den 19 september 1929 angående
sinnessjukvården i riket; jfr riksdagens skrivelse den 10 mars 1931,
nr 2 A, sid. 12) böra ändras för att möjliggöra, att straffriförklarade kunna
snabbare än vad nu är fallet överföras från sinnessjukavdelning vid fångvården
till allmänt sinnessjukhus.

9

I handläggningen av detta ärende hava deltagit överdirektören Göransson,
föredragande, samt byråcheferna Sidenbladh och Wijkmark.

Stockholm den 31 december 1936.

Underdånigst

ELIS SIDENBLADH.

Axel Wennerholm.

Styrelsens för statens uppfostringsanstalt
å Bona

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 6.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Majit i resolution den 21 december 1936 anbefallt styrelsen
för statens uppfostringsanstalt å Bona att i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse för år 1936 under § 6 anfört rörande anstalten avgiva
utlåtande senast den 11 januari 1937, har styrelsen i skrivelse den 31
december 1936 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet hemställt
om uppskov med avgivande av utlåtandet till omedelbart efter det styrelsen
hållit ett till medio av januari månad 1937 avsett sammanträde; och får styrelsen,
sedan ärendet vid sammanträde denna dag företagits till behandling,
i underdånighet anföra följande.

De erinringar, som framställts av riksdagens revisorer efter besök å anstalten,
gälla elevernas förläggning nattetid, vilken revisorerna funnit fängelsebetonad
och ur brandsäkerhetssynpunkt synnerligen otillfredsställande.

Vad till en början angår beskaffenheten av de rum eller s. k. boxar, där
eleverna, en i varje rum, tillbringa en del av kvällen samt natten eller tiden
från klockan 7—8 eftermiddagen intill klockan 6.30 förmiddagen, får styrelsen
vitsorda att dessa rum hava en tämligen liten golvyta, cirka 3 kvadratmeter.
Då emellertid höjden är omkring 3V2 meter, blir luftkuben i sovrummet
över 10 kubikmeter och synes, då sovrummen stå i förbindelse med rymliga
korridorer, fullt tillräcklig. Sovboxarna äro vidare icke försedda med
fönster utan erhålla om dagen endast sekundärt ljus från fönster i de utanför
löpande korridorerna. Detta förhållande är visserligen mindre tillfredsställande,
men torde i praktiken vara av föga betydelse, eftersom boxarna,
vilka givetvis hållas väl städade och vädrade, endast tagas i anspråk under
den mörkare delen av dygnet. I fråga om dörrfasaderna har genomgående
tillämpats, att de skola genomsläppa dagsljus samt giva möjlighet till insyn
från korridoren. För detta ändamål insattes i de äldre elevbyggnaderna en
gallerkonstruktion av trä med sedermera inklädda järnstänger. I de senare
uppförda avdelningarna består dörrfasaden av trä med glasparti. Den äldre
konstruktionen, som möjligen kan sägas verka fängelsebetonad, kvarstår nu
endast i övre våningen av de båda äldsta elevbyggnaderna. Det är emellertid
styrelsens avsikt att söka bereda möjlighet att förändra även de återstående
äldre dörrpartierna till överensstämmelse med dem av senare modell.

Sovboxarna hållas nattetid låsta. Detta är nödvändigt för att, utan anlitande
av annan bevakningspersonal än en nattvakt i varje avdelning, effektivt
kunna avhålla eleverna från rymningar, från övervåld å bevakningspersonalen
(allvarliga tillbud härutinnan hava ändock icke saknats) samt från
annat ofog, ej minst försök till sexuella närmanden, som annars näppeligen

— 10 —

kunna förhindras. Tidigare hava eleverna i vissa förläggningar försöksvis
fått ligga för olåst dörr, men detta måste övergivas, enär det ledde till besvärligheter
av antydd art. Det är styrelsens bestämda uppfattning, att på en
anstalt av Bonas natur säkerhetsåtgärden med särskilda sovrum inom låsta
dörrar icke kan avvaras.

Styrelsen kan ej heller — med undantag för förut lämnat medgivande rörande
en del dörrkonstruktioner samt i fråga örn den nödvändiga inlåsningen
— dela revisorernas åsikt, att förläggningarna påminna om motsvarande lokaler
i ett fängelse. Vad angår eleverna själva, finna de sig väl tillrätta med
förläggningen. Varje elev har, såsom redan framhållits, sitt eget rum, och
erfarenheten — särskilt då uttalanden av elever, som kommit från skyddshem
med flera interner förlagda i samma rum — visar, att eleverna sätta
det största värde på att ha ett eget rumsutrymme, till vilket de under kvällstimman
före stängningen få draga sig tillbaka för att läsa eller skriva och
vilket de själva få ordna efter personlig smak. Enahanda erfarenhet har
gjorts vid andra jämförliga anstalter. Frånsett den förut berörda avsaknaden
av direkt dagsljus fylla rummen alla rimliga krav på hygien. Många av
eleverna komma från hem, där sådan trångboddhet och bristande hygien kunna
förekomma, att förläggningen å Bona för dem innebär en betydlig förändring
till det bättre. Åtskilliga elever kunna icke heller vid utskrivningen påräkna
att åtminstone till en början få ett eget rum eller annat logi, som är
jämförligt med det som erbjudits å Bona. Eleverna böra å anstalten vänjas
vid renlighet och ordning men också vid sträng enkelhet. Enligt styrelsens
uppfattning kan det nuvarande förläggningssättet ur såväl behandlings- som
fostringssynpunkt anses fullt tillfredsställande. I varje fall äro de av revisorerna
påtalade olägenheterna med detsamma icke av den betydelse, att nuvarande
logement i anledning därav böra undergå en dyrbar ombyggnad. Skulle
emellertid nya paviljonger för elevförläggning behöva uppföras vid anstalten,
böra därvid givetvis anordningar vidtagas i syfte att erhålla direkt belysning
i sovrummen.

I och med inlåsningen av eleverna nattetid följer, såsom revisorerna jämväl
anmärkt, vissa vanskligheter ur brandskyddssynpunkt. Ehuruväl under
anstaltens tillvaro hittills icke inträffat eldsvådetillbud, som medfört någon
omedelbar fara för elever under nattförläggning, och ehuruväl styrelsen anser,
att risken härför med nuvarande anordningar är ringa, ämnar styrelsen
snarast föranstalta örn sakkunnig utredning rörande de anordningar, vilka
må vara erforderliga för åstadkommande av ett säkrare brandskydd inom
elevernas förläggningar, vid vilken utredning givetvis kommer att undersökas,
huru brandskyddssynpunkterna i fängelser och skyddshem beaktats.

Vid den sålunda planerade utredningen, som för övrigt redan i viss mån
igångsatts i fråga om automatisk öppning och stängning av boxarna, torde
även komma att övervägas viss ombyggnad av sovlokalerna. Skulle emellertid
för ett effektivare brandskydd ej behövas någon mera omfattande ombyggnad
av dessa, anser styrelsen på förut anförda grunder icke ur statsekonomisk
synpunkt för närvarande försvarligt att väsentligen ombygga, än
mindre nybygga elevförläggningarna, detta såvitt rör de tre huvudavdelningarna.

Remisshandlingarna återgå härjämte.

Stockholm den 16 januari 1937.

Underdånigst
på styrelsens vägnar:

G. A. BJÖRKMAN.

Bertil Forssell.

— 11

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 28, § 10.

Efter att i ärendet hava infordrat yttranden från stationsbefälhavarna vid
Karlskrona och Stockholms örlogsstationer samt genom chefen för kustartilleriet
från cheferna för Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen
får Marinförvaltningen i underdånighet anföra följande.

Statsrevisorerna synas antaga att den personalen tillkommande rätten att
mot ersättning uttaga proviant från kronans förråd ursprungligen tillkommit
med tanke på att omsättningen av förråden därigenom skulle befordras och
att vid knapp tillförsel underlätta personalens livsmedelsanskaffning. Marinförvaltningen
veterlig! har emellertid, vad marinen angår, omsättningssynpunkten
icke haft något inflytande medan däremot tiden för förmånens
första tillkomst — år 1915 — antyder att svårigheterna under kristiden att
anskaffa vissa livsmedel varit den närmaste anledningen till att nämnda förmån
kom till.

I vilket fall som helst har rätten ifråga, icke minst sedan densamma —
därtill utvidgad att omfatta jämväl andra nyttigheter än proviant — influtit i
de av Kungl. Maj:t och riksdag fastställda avlöningsreglementena (ÖAR § 22
och MAR § 8), kommit att uppfattas såsom en betydelsefull del av de förmåner,
staten tillförsäkrat personalen såsom lön för dess arbete. På grund
av att den kontanta lönen i allmänhet är knappt tillmätt har nämnda förmån
för alla dem, som äro i tillfälle alt utnyttja densamma, i verkligheten också
blivit en uppskattad hjälp.

Ursprungligen torde man tänkt sig att utlämningen av proviant skulle kunna
ske från de lokaler, där denna vanligen förvaras och med anlitande i
huvudsak av den ordinarie personalens arbetskraft. I vissa fall har väl detta,
där liksom vid arméns regementen antalet kunder är jämförelsevis ringa,
också kunnat ske, men särskilt vid örlogsstationerna med deras talrika befäls-
och underbefälspersonal har det i kronans eget intresse varit nödvändigt
att förlägga distributionen till särskilda lokaler, belägna utanför det
egentliga kasernområdet. På så sätt hava de s. k. proviantbodarna tillkommit
och efter hand utvecklat sig i en grad, som från början knappast torde
varit förutsedd.

Marinförvaltningen delar statsrevisorernas uppfattning såväl om olämpligheten
av att använda vapenföra värnpliktiga i linjetjänst såsom biträden
i proviantbodarna, som ock att det ekonomiska resultatet av proviantbodarnas
verksamhet bör utmynna i att bodens inkomster och utgifter balansera
utan vare sig vinst eller förlust. En mindre säkerhetsmarginal för mötande
av förluster synes dock icke omotiverad. Marinförvaltningen delar ock statsrevisorernas
uppfattning att kontrollen över inköpen icke får eftersättas.

Några generella bestämmelser för proviantbodarnas verksamhet hava hittills
icke utfärdats, men såsom statsrevisorerna antytt, föreligga dylika i
form av ett inom ämbetsverket utarbetat förslag, som varit utställt till myndigheternas
yttrande och vilket, sedan det överarbetats, avsetts att underställas
Eders Kungl. Maj:ts prövning i de delar, diir fastställandet går utom
ämbetsverkets egen befogenhet. För proviantboden i Vaxholm utfärdade
marinförvaltningen särskilda bestämmelser redan år 1932 i anledning av de
året förut uppdagade oegentligheterna i förvaltningen därstädes. Att dessa
bestämmelser icke gåvos generell räckvidd berodde på de särskilda förhållandena
vid flottans stationer, vilka nödvändiggjorde en närmare undersök -

12

ning. Denna har på grund av andra mera brådskande ärenden av liknande
art måst skjutas åt sidan.

En bidragande orsak till att ärendets slutförande fördröjts är att meningarna
varit delade i en mycket viktig principfråga rörande proviantbodarnas
rättsliga förhållande till kronan samt deras redovisning. Vilken väg som
marinförvaltningen i detta avseende än kommer att förorda, komma bestämmelserna
att utformas med hänsyn tagen till de av statsrevisorerna framhållna
synpunkterna.

I avvaktan på slutförandet av nämnda arbete har marinförvaltningen genom
cirkulärskrivelser till myndigheterna av denna dag dels fäst deras uppmärksamhet
på olämpligheten av att använda vapenföra värnpliktiga i proviantbodarna,
dels anbefallt effektiv kontroll beträffande inköpsrätten i den
mån dylik icke redan utövas, dels föreskrivit att utförsäljningspriserna skola
i möjligaste mån anpassas efter självkostnaderna, ävensom att alla med rörelsen
förenade kostnader skola påläggas rörelsen.

Vad särskilt angår proviantboden å Stockholms örlogsstation har denna
på grund av dels stationens isolerade läge, dels att kronans förråd där innehålla
blott ett fåtal artiklar fått en karaktär, som mera påminner om en vanlig
handelsrörelse. I och med att inköpsrätten begränsas och blir föremål
för effektiv kontroll och att samtliga kostnader för proviantboden pålägges
rörelsen — även lokalhyra, varom Marinförvaltningen nu lämnat föreskrift
— torde emellertid anledningarna till vidare anmärkning mot rörelsen vara
undanröjda.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Boalt och Ekman,
föredragande, varjämte stabschefen hos chefen för kustartilleriet, Cyrus,
deltagit i ärendets beredning och närvarit vid dess föredragning.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
HARALD ÅKERMARK.

Carl-Otto Krook.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 33, § 11.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1936 har Eders Kungl. Majit anbefallt
marinförvaltningen att före den 11 innevarande månad insända underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse örn
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 samt, beträffande
vissa verk, för kalenderåret 1935, fjärde huvudtiteln, anfört under §
11 angående kraftcentralen vid örlogsvarvet i Karlskrona. I anledning
härav får marinförvaltningen anföra följande.

Därest man vid förnyelsefondernas användande för ersättande av gamla
maskiner i varje fall ovillkorligen skulle vara tvungen att inskränka sig till
anskaffande av maskiner av samma storleksordning som de kasserade.

— 13

skulle enligt ämbetsverkets uppfattning kraven på varvsdriftens rationella
bedrivande icke kunna tillgodoses.

En kraftcentral kan ej anses hava en självständig verksamhetsuppgift
utan är endast en hjälpanläggning för tillgodoseende av de anslutna verkstädernas,
kasernernas m. m. behov av kraft, ljus och värme. Åtskillnad måste
enligt ämbetsverkets uppfattning göras mellan den utveckling, som automatiskt
följer med de redan anslutna »abonnenternas» ökade kraftbehov,
och den ökade energileverans, som uppstår genom vidgande av kraftcentralens
försörjningsområde (anslutande av nya abonnenter). Först i det senare
fallet kan det bli tal om en verklig utvidgning av centralens verksamhet.
I Karlskrona har kraftcentralens utveckling under senare år uteslutande
haft den först anförda karaktären. För att centralen skall kunna hålla
jämna steg med den ökade belastningen har vid ersättande av förslitna och
omoderna maskiner dessa utbytts mot dylika av större effekt. Detta har
varit nödvändigt för driftens uppehållande i den omfattning, som erfordras
för varvets och stationens behov och som i övrigt betingas av dess rationella
bedrivande.

Marinförvaltningen anser, att ämbetsverket genom sina förslag i detta
ärende handlat under känsla av ansvar för upprätthållande av Karlskrona
örlogsstations och örlogsvarvs verksamhet och icke förfarit i strid mot
gällande föreskrifter för förnyelsefondernas användande.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Schoerner,
föredragande, och Sjöblom.

Stockholm den 7 januari 1937.

Underdånigst
HARALD ÅKERMARK.

Folke Wedin.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 37, § 12.

Den fråga, som nu av riksdagens revisorer under § 12 i deras revisionsberättelse
uppmärksammats rörande gottgörelse till marinens byggnadskontrollanter,
har tidigare varit föremål för övervägande inom marinförvaltningen.
I underdånigt utlåtande den 19 december 1924 angående tjänstgöringstraktamente
till mariningenjören av lia graden E. E. Löfvén under viss
tjänstgöring anförde sålunda ämbetsverket, att marinförvaltningen haft under
övervägande, huruvida icke efter det nya avlöningsreglementets tillkomst
kontrollantskap vid fartygsbyggnad å annan ort än Stockholm och
Karlskrona borde föranleda ordinarie förläggning å byggnadsorten för en
mariningenjör på mariningenjörkårens stat. Marinförvaltningen hade emellertid
ansett avgörande skäl föreligga för att bibehålla samma förfarande,
som tillämpats före det nya avlöningsreglementets tillkomst. Till en början
kunde man icke förbise, att beställningshavare på mariningenjörkårens
stat hade, då de inträdde i kåren, berättigad anledning antaga, att deras
förläggningsorter endast kunde vara Stockholm eller Karlskrona. Kontrollantskap
vid fartygs nybyggnad har givetvis ingått i sådana skyldigheter,

14 —

som dylik beställningshavare haft att räkna med, men detta uppdrag hade
alltid varit förenat med förmåner, som uppvägt därmed förenade olägenheter
och väsentligt ökat ansvar. Även örn dessa förmåner, såsom givetvis
mäste ske, bibehölles i full utsträckning, skulle likväl ifrågasatt ändring i
dittills tillämpat förfarande medföra betydande konsekvenser icke blott för
mariningenjörerna, som helt oförberett skulle kunna placeras till ordinarie
tjänstgöring i snart sagt vilken sjöstad inom landet som helst utan jämväl
i kameralt avseende. I sistnämnda avseende skulle denna ändring medföra,
att flyttningsersättning till rätt avsevärda belopp komme att utgå från flyttningsanslaget,
ehuru alla med kontrollen förenade kostnader givetvis inräknats
i fartygsbyggnadsanslaget. Vidare skulle kontrollanten få vidkännas
ersättning för den bostad, som det enligt kontraktet ålåge leverantören att
tillhandahålla mot kontraktsenlig gottgörelse. Det torde vara uppenbart, att
den bostad, som marinförvaltningen sålunda försäkrat sig örn, bleve dyrbarare
än en beställningshavare i kontrollantens ställning, som ordinärt
förlädes till någon flottans station, behövde förskaffa sig. Marinförvaltningen
hade givetvis velat hava garantier för att lämplig bostad alltid skulle
finnas för kontrollanten i sådan närhet av byggnadsplatsen, att kontrollantskapet
såvitt möjligt därav underlättades. Någon klar metod att bestämma
en reducerad hyresersätning för denna bostad funnes icke angiven i gällande
avlöningsreglemente, vari ett fall sådant som detta icke varit förutsett.
Härtill komme, att kontrollantens vistelse å byggnadsorten komme att i stor
utsträckning avbrytas genom resor för kontroll och provningar m. m. hos
underleverantörer å skilda orter i landet. Under alla förhållanden krävde
detta uppdrags beskaffenhet, att särskilda förmåner framgent som dittills
tillerkändes fartygskontrollant. Ett sådant kontrollantskap vore nämligen
ett förtroendeuppdrag, som ställde särdeles stora krav på sin utövare såväl
med hänsyn till arbetets art och omfattning som till det därmed förenade
ansvaret. I detta fall gällde det ju anskaffning av materiel till högst betydande
värden i en mångfald särskilda poster, och på kontrollantens energi,
påpasslighet och omdömesförmåga berodde i sin mån icke blott materielens
kvalitet, utan även dess bearbetning, inpassning etc. med slutligt resultat i
ett krigsfartyg, vars värde för kronan vore i hög grad beroende av kontrollantens
arbete. Kontrollants förmåner hade dittills utgått såsom traktamentsersättning
jämte fri bostad utom vid kontroll av fartygsbyggnad i
Stockholm, då särskilt arvode jämte fri bostad åtnjutits. Huvudsakligen på
nu anförda skäl ansåge marinförvaltningen, att uppdraget att vara kontrollant
vid fartygsbyggnad icke borde föranleda placering till ordinarie tjänstgöring
å byggnadsorten.

Vad i ovannämnda utlåtande sålunda anförts vidhåller ämbetsverket fortfarande.

Beträffande införandet i kontrakt på sätt revisorerna antytt av bestämmelser
örn skyldighet för leverantör att tillhandahålla kontrollant bostad
är det för marinförvaltningen icke fullt klari vad härmed avsetts. Skulle
meningen vara, att leverantör skulle tillförbindas att tillhandahålla bostad
åt kontrollanten mot ersättning av kontrollanten, så finner marinförvaltningen
den ifrågasatta anordningen olämplig. Ty dels kan kontrollanten
näppeligen tvingas att hyra viss bostad örn han skall betala den själv, och
dels synas ekonomiska mellanhavanden mellan leverantören och kontrollanten
böra undvikas. Skulle åter meningen vara att leverantören skulle på
egen bekostnad tillhandahålla kontrollanten bostad, komme kontrollanten
utan tvivel att erhålla god och lämplig bostad. Men en sådan anordning
har för länge sedan befunnits icke böra ifrågakomma.

— 15 —

Vad angår det av revisorerna påtalade förhållandet, att mariningenjör S.
icke anvisats bostad i eller invid Saltsjö-Järla, varest kontrollen skolat utövas
vid Aktiebolaget de Lavals ångturbins verkstäder vill Marinförvaltningen
framhålla, att lämplig bostad icke kunde av leverantören ställas till förfogande
vid Saltsjö-Järla, varför han fick åtnöjas med bostad i Neglinge.

På grund av den utomordentliga betydelse, som måste tillmätas kontrollen
vid byggandet av dyrbara krigsfartyg, anser marinförvaltningen det allt
framgent vara en angelägenhet av högsta vikt, att denna kontroll betalas
jämförelsevis rikligt och helt bekostas av statsverket och icke i något avseende
av privata leverantörer.

Marinförvaltningen hemställer med anledning av det anförda, att vad
riksdagens revisorer anfört rörande ändrade grunder för gottgörelse åt marinens
byggnadskontrollanter icke måtte föranleda någon Eders Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Boalt, samt
Schoerner, föredragande.

Stockholm den 22 december 1936.

Underdånigst
HARALD ÅKERMARK.

Carl-Otto Krook.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 41, § 13.

Till Konungen.

Sedan flygförvaltningen genom nådig remiss den 19 december 1936 anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni
1936 samt, beträffande vissa verk, för kalenderåret 1935, fjärde huvudtiteln,
§ 13, får ämbetsverket härmed i underdånighet anföra följande.

Emot de i remissakten avsedda utbetalningar av mekanikertillägg har
anmärkning vid riksräkenskapsverkets revision blivit framställd, men har
senare blivit återkallad. Då ändring således icke kunnat ske på denna väg
har flygförvaltningen, som instämmer i vad riksdagens revisorer anfört och
hemställt, för avsikt att vid avgivande av yttrande beträffande bestämmelser
för genomgående av kurs för civilanställning framställa förslag för
det av riksdagens revisorer angivna syftemålet.

1 ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Nilson samt
Lychnell, föredragande.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
T. FRIIS.

Torgnu Lychnell.

— 16 —

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 44, § 14.

Till Konungen.

Sedan flygförvaltningen genom nådig remiss den 19 december 1936 anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni
193C samt, beträffande vissa verk, för kalenderåret 1935, fjärde huvudtiteln,
§ 14, får ämbetsverket härmed i underdånighet anföra följande.

Flygvapnets utökning enligt 1936 års försvarsbeslut kommer att medföra
en betydande ökning av flygverksamheten, varjämte nya personalkategorier
tillkomma, för vilkas vidkommande flygavlöningsförmåner icke
äro reglerade.

Såsom riksdagens revisorer bland annat framhållit, bör rätten till ersättning
vid invaliditet och till efterlevande utredas och fastställas. Det är av
vikt såväl för den i tjänst varande personal som ur rekryteringssynpunkt,
att så blir förhållandet.

Flygförvaltningen tillstyrker sålunda av revisorerna begärd utredning och
föreslår, att densamma på grund av ärendets speciella natur måtte uppdragas
åt särskilt tillkallade sakkunniga.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Nilson samt
Lychnell, föredragande.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
T. FRIIS.

Torgny Lychnell.

Arméförvaltningens civila
departements

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 15.

Redan i underdånigt utlåtande den 12 augusti 1936 över framställning av
inspektören för trängen om beordrande av en fanjunkare till tjänstehundskurs
i Finland uttalade arméförvaltningens civila departement följande:

»Vad angår vistelsen i Finland är att beakta, att densamma beräknats få

en varaktighet av sju veckor och att B--därunder avses skola uppehålla

sig på en och samma ort. Med hänsyn härtill torde eljest utgående traktamentsersättning
böra reduceras från och med 16 :e dygnet, förslagsvis med
50 °/o. För resorna och vistelsen i Finland torde alltså böra utgå, dels traktamentsersättning,
vad beträffar de 15 första dagarna, med 14 kronor för
dag och 6 kronor för natt, samt för återstoden av kommenderingstiden med
7 kronor för dag och 3 kronor för natt.»

— 17

Civila departementet ansluter sig alltså till den mening, åt vilken riksdagens
revisorer under förevarande punkt av sin berättelse givit uttryck.
Stockholm den 5 januari 1937.

UNO BRUNSKOG.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

Arvid Hane.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 15.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1936 har marinförvaltningen anbefallts
inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse under § 15 anfört angående traktamentsersättning
vid tjänsteförrättning utom riket, och får ämbetsverket i
anledning härav anföra följande.

Från marinförvaltningens sida finnes i princip intet att erinra mot den
av revisorerna uttalade uppfattningen, att traktamentsbeloppen vid längre
tids tjänstgöring å samma ort utomlands efter viss tid böra nedsättas. Ämbetsverket
anser sig emellertid böra framhålla, att en förrättningsmans möjligheter
att vid längre tids vistelse å samma ort ordna sitt uppehälle på ett
i ekonomiskt avseende mera fördelaktigt sätt än örn vistelsen omfattar endast
en kortare tidsperiod, icke torde få anses vara för handen i lika hög
grad vid tjänstgöring utomlands som vid tjänstgöring inom landet. Med hänsyn
härtill anser marinförvaltningen, att vid tjänstgöring utomlands de högre
traktamentsbeloppen böra få bibehållas under längre tidsperiod än vid
tjänstgöring inom landet, förslagsvis under 30 dagar. Nedsättning synes
skäligen icke böra ske i andra fall, än då det på förhand kan beräknas, att
vistelsen å samma ort kommer att få längre varaktighet än den tidsperiod,
efter vilken nedsättning skall äga rum. Vidare synes traktamentsbelopp
vid tjänstgöring utomlands icke böra nedsättas till lägre belopp än två tredjedelar
av det vid kortare tids tjänstgöring å samma ort inom vederbörande
land utgående traktamentsbeloppet.

Marinförvaltningen får i detta sammanhang erinra, att Kungl. Maj:t genom
beslut den 9 februari 1934 i enlighet med ämbetsverkets förslag föreskrivit,
att traktamentsersättning till en mariningenjör, vilken beordrats till
viss tjänstgöring i Kiel under en tidrymd av omkring sju månader, skulle
under vistelsen därstädes utgå med ett till 13 kronor för dag och 7 kronor
för natt reducerat traktamentsbelopp.

I ärendets handläggning hava förutom undertecknad, tjänstförrättande
chef, deltagit Sjöblom, föredragande, Zetterström och Westerling.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
ADOLF CASSEL.

2—377138. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1936. It.

Georg Dahl.

— 18 —

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 15.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Majit genom remiss den 22 december 1936 anbefallt
flygförvaltningen att i anledning av riksdagens revisorers berättelse örn verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 samt, beträffande
vissa verk, för kalenderåret 1935, fjärde huvudtiteln, § 15, avgiva och till
försvarsdepartementet insända underdånigt utlåtande, får flygförvaltningen
till åtlydnad härav underdånigst anföra följande.

På anförda skäl hava riksdagens revisorer uttalat, att det torde få anses
skäligt, att vid kommendering utomlands traktamentsersättningen — såsom
ock förutsatts i finansdepartementets promemoria av den 7 december 1929
rörande traktamentsbelopp vid dylik kommendering — vid längre tids vistelse
å samma ort utom riket i skälig omfattning reducerades. Flygförvaltningen
delar den av riksdagens revisorer sålunda uttalade uppfattningen.
Vidare hava revisorerna anfört, att vid en sådan reduktion de inom riket
gällande bestämmelserna i huvudsak borde med nödiga modifikationer tilllämpas.
Härutinnan är flygförvaltningen av den åsikten, att en motsvarande
tillämpning av ifrågavarande bestämmelser icke kan genomföras utan
synnerligen avsevärda modifikationer, och att omständigheterna i olika fall
äro så skiftande, att det knappast är möjligt att träffa generella bestämmelser
rörande sättet för reduktionen av traktamentet.

Visserligen är vid förrättning inom landet förutsatt, att en kommenderad
befattningshavare efter 15 dagars vistelse å samma ort skall kunna hava
vidtagit förbilligande anordningar för sitt uppehälle. Men det synes flygförvaltningen
alldeles uppenbart, att man icke har rätt att vänta, att den,
som är utrikes kommenderad, skall finna lika lätt att begränsa utgifterna
vid fortsatt vistelse å samma ort. Åt honom bör därför lämnas en längre
respit, innan reduktion vidtages av hans ersättning.

Enligt de i förenämnda promemoria angivna grunderna för traktamentsbelopp
vid kommendering utrikes äro dessa belopp avsedda, bland annat,
för täckande av vissa utgifter för lokala resor m. m. Traktamentsersättning
inom riket är däremot ej beräknad för dylika utgifter. Det har stundom
visat sig, att hithörande grupp av utgifter kunnat stiga till rätt avsevärda
summor. Emellertid kan vid längre tids vistelse å samma ort ej med
säkerhet beräknas, att utgifter av sagda slag kunna reduceras. Det vill, av
detta jämte flera skäl, såsom angelägenheten att representanter härifrån uppehålla
en viss levnadsstandard utomlands, förefalla flygförvaltningen, som
om en reduktion av traktamente utomlands ofta måste göras med mindre
del av beloppet än den fastställda reduktionen av traktamentsersättningen
inom riket.

Med hänsyn till överväganden i dylik riktning har ämbetsverket ansett, att
någon reduktion av traktamentsersättningen icke borde göras vid de tre av
riksdagens revisorer omnämnda förrättningarna utom landet.

I ett annat av riksdagens revisorer icke omförmält ärende har flygstyrelsen
funnit skäligt att, rörande ersättning vid kommendering av en ingenjörunder
flera månader till viss tjänstgöring i England, föreslå ersättningens
bestämmande till visst belopp för månad, innefattande nedsättning av det

19

vanliga traktamentet. Kungl. Majit fattade beslut i enlighet med denna ämbetsverkets
hemställan (nådigt brev den 30 augusti 1935, H. D. nr 62).

För flygvapnets del är det enligt ämbetsverkets åsikt icke nödigt eller
lämpligt att binda avgörandet i hithörande frågor vid generella regler.

I ärendets handläggning hava deltagit utom undertecknad, chef, Örnberg,
Lychnell och Nilsson, föredragande.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
T. FRIIS.

Johan Nilson.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 59, § 16.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1936 anbefallde Eders Kungl. Majit flygförvaltningen
att, i anledning av riksdagens revisorers berättelse om verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 samt, beträffande
vissa verk, för kalenderåret 1935, fjärde huvudtiteln § 16, avgiva och till
försvarsdepartementet insända underdånigt utlåtande före den 11 januari
1937.

Till åtlydnad av den nådiga remissen får flygförvaltningen i underdånighet
överlämna ett i ärendet inkommet, den 29 december 1936 dagtecknat yttrande
från chefen för Jämtlands flygflottilj, och får för egen del anföra följande.

Såsom flottiljchefen erinrat, har placeringen i lönehänseende av flottiljens
och tidigare fjärde flygkårens personal ägt rum enligt därom i författningarna
givna föreskrifter och Kungl. Majits beslut. Därest ändring skall åvägabringas
i sagda placering torde erfordras ändring av 2 § 1 mom. i tjänstgöringsreglemente
för flygvapnet, vilket stadgande angiver, att fjärde flygkåren
(nu Jämtlands flygflottilj) är förlagd i Östersund. En sådan ändring kan dock
icke ske utan avvikelse från ordalydelsen i riksdagens beslut örn flottiljens
förläggning.

Det kan icke förnekas, att riksdagsbesluten i fråga örn förläggningen av
flygkåren resp. flygflottiljen i den avfattning, de fått, icke fullt täcka det
verkliga förhållandet, enär truppförbandets område icke ligger inom utan
är cirka 10 km avlägset från staden Östersund. En geografiskt sett noggrannare
bestämning av förläggningsorten efter platsen för Frösö läger skulle,
enligt riksdagens revisorers mening, leda till ett sakligt riktigare resultat i
fråga örn personalens placering i dyrortsgrupp. Denna mening kan flygförvaltningen
icke dela.

Ämbetsverket anser nämligen, att en orättvisa skulle begås mot personalen,
örn den ställdes sämre än befattningshavare, bosatta i Östersunds stad. Svårigheter
för anskaffning av livsmedel och besvärligheter med avseende å barnens
skolgång äro vid denna förläggning särskilt framträdande olägenheter,
som utgöra en kännbar tunga för flottiljens personal.

Flygförvaltningen har kännedom därom, att nu berörda omständigheter

— 20 —

på sin tid skulle hava föranlett särskilda framställningar från personalens
sida, därest de hänförts till lägre ortsgrupp än som blev fallet.

Slutligen tillåter sig ämbetsverket erinra därom att det förhållande, som i
formellt avseende råder i fråga om flottiljens förläggningsort, icke är ensamt
i sitt slag. Exempelvis är — enligt bilaga II till tjänstgöringsreglementet för
armén, 1931 års upplaga — Stockholm förläggningsort för Svea ingenjörkår,
ehuru sagda kårs etablissement är beläget inom Solna socken.

Med stöd av det anförda får flygförvaltningen såsom sin uppfattning uttala,
att riksdagens revisorers förevarande anmälan icke bör föranleda den
åtgärd, revisorerna åsyftat.

I ärendets handläggning hava förutom undertecknad, chef, deltagit Lychnell
och Nilson, föredragande.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
T. FRIIS.

Johan Nilson.

Chefens för Östersunds flygflottilj yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 59, § 16.

Till kungl, flygförvaltningen.

Med anledning av här bifogade remiss får jag vördsamt anföra följande.

Riksdagens revisorer hava, såsom av remitterade handlingar framgår, funnit,
att befattningshavare vid F 4 i lönehänseende placerats i ortsgrupp G,
d. v. s. hänförts till Östersund i stället för till Frösö lägerplats som tillhör
ortsgruppen D.

Den omständigheten, att F 4 förläggning är ordnad på Frösö lägerplats,
beläget på 10 kilometers avstånd från Östersund, samt med hänsyn till vissa
skrivelser m. m. i samband med flygvapnets uppsättande efter 1925 års härordning,
(riksdagsskrivelser, propositioner m. m.), i vilka skrivelser 4. flygkåren
omväxlande angives såsom förlagd i Östersund, Östersund (Frösön),
Frösön invid Östersund etc., har gjort, att det för riksdagens revisorer synts
tveksamt, huruvida förläggningsorten icke rätteligen borde vara Frösö lägerplats,
varvid beställningshavarnas lön borde utgå efter för ortsgruppen D
fastställd lön.

Vid 2. flygkåren — numera Kungl. Roslagens flygflottilj — samt 3. flygkåren
— numera Kungl. Östgöta flygflottilj -— hava på grund av bostadsbrist
på respektive förläggningsorter, Hägernäs och Malmen, beställningshavarnas
lön i vissa fall jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande utgått efter högre ortsgrupp
— företrädesvis Stockholm eller Djursholm respektive Linköping -—
än den, vartill förläggningsorten vore hänförd. Vid 4. flygkåren hava däremot
i regel beställningshavarna bebott dem av kronan anvisade tjänstebostäder.
Av denna orsak, samt enär F 4 är stationerat å det 10 kilometer
från Östersund belägna Frösö läger, hava revisorerna ej »kunnat finna, att
några egentliga sakskäl föreligga, som motivera, att denna kårs personal i
avlöningshänseende erhåller en mera gynnad ställning än som betingas av
förläggningsortens placering inom dyrortsgrupperingen.»

21

Vad angår fastställande av Östersund såsom förläggningsort för F 4 torde
den omständigheten, att Frösön i delta sammanhang nämnts, icke få tillmätas
någon som helst betydelse vare sig ur principiell eller reell synpunkt.
Det torde nämligen med ali tydlighet framgå, att ortsnamnet Frösön nämnts
mera såsom ett förklarande begrepp för att mera bestämt angiva den precisa
platsen i Östersund för förbandets etablissement. Någon tvekan om, att
vare sig Kungl. Majit i sina till 1925 års riksdag ställda propositioner eller
nämnda riksdag i sin skrivelse nr 310 angående beslut beträffande försvarsväsendets
ordnande avsett annan ort än Östersund såsom förläggningsort
synes mig icke föreligga. Delta bestyrkes dels av riksdagens anförande i
ovanberörda skrivelse, nr 310, där det angives »---och 4. kåren i Öster sund»,

dels av Kungl. Majits proposition nr 50 till 1925 års riksdag, i vilken
propositions sammanfattning huvuddragen av flygvapnets organisation angivas,
därvid bl. a. 4. kåren föreslås förlagd i Östersund. Första särskilda
utskottet anslöt sig i utlåtande nr 1 till det av Kungl. Majit framlagda förslaget.
Här angives 4. kåren förlagd i Östersund (Frösön). Frösön har här med
all sannolikhet nämnts endast för att antyda, att Frösö lägers baracker m. m.
skulle tagas i anspråk för förläggningens ordnande. Detta framgår även av
andra uttalanden, berörande vissa byggnadsarbeten för Frösö lägers ordnande
såsom förläggning. Meningen torde sålunda endast hava varit att klarlägga,
vartill vissa äskade anslag för byggnadsverksamhet skulle komma att
användas, icke, som av revisorerna förutsättas, att bestämma 4. flygkårens
förläggningsort till Frösö läger.

Jämlikt 4 § i officersavlöningsreglementet skall lön uträknas efter den ortsgrupp,
till vilken den plats blivit hänförd, som enligt av Kungl. Majit utfärdade
föreskrifter är att anse såsom beställningshavarens förläggningsort.

Enligt av Kungl. Majit utfärdade föreskrifter är Östersund att anse såsom
förläggningsort för beställningshavare, som äro placerade vid 4. flygkåren.
Med förläggningsort förstås nämligen, enligt 1 kap. 4 § i SFS nr 260/1928,
den ort, där truppförbandet bar sin stadigvarande förläggning, och Kungl.
Majit har i tjänstgöringsreglemente för flygvapnet, 2 § 1 morn., förklarat, att
4. flygkåren är förlagd i Östersund, vilken förklaring överensstämmer såväl
med Kungl. Majits tidigare beslut i ärendet som med 1925 års försvarsplan.
Detta bestyrkes även av. att, enligt beslut av innevarande års riksdag, Kungl.
Jämtlands flygflottilj (F 4) skall vara förlagd i Östersund.

Något avsteg från i gällande avlöningsförfattningar allmänt vedertagna
principer i fråga örn personalens vid F 4 placering i dyrortshänseende synes
mig sålunda tvärt emot revisorernas mening icke hava gjorts.

Ses frågan ur reell synpunkt måste först och främst fastslås, att författningsenliga
bestämmelser angående den förläggningsort, till vilken beställningshavaren
är att hänföra i löneavseende, tillkommit för att tillförsäkra
vederbörande befattningshavare en lön, som motsvarar levnadsomkostnaderna
på den ort, där haji av tjänsten tvingats att bo.

I detta hänseende måste bestämt tillbakavisas den tanken, att det för 4.
flygkårens (Kungl. Jämtlands flygflottiljs) personal skulle vara billigare att
bo på Frösön än i Östersund. Det enda skid, som av revisorerna angivits
härför, är den omständigheten, att kårens personal vid den tidpunkt, revisorernas
undersökning omfattar, »nästan undantagslöst är bosatt i av kronan
anvisade tjänstebostäder».

Undersöker man nämnda förmenta förmån, finner man dock först oell
främst, att ersättningen flir tjunstebostäderna bestämts med hänsyn till G-ort.

Vidare ina bär framhållas, att samtliga tjänstebostäder äro av dålig beskaffenhet
samt svåra och kostsamma att uppvärma. Utöver bostädernas allmänt
dåliga beskaffenhet, äro dessutom de utanför det egentliga lägerområ -

— 22 —

det belägna bostäderna i östra etablissementet och Kungsgården i avsaknad
av vattenledning med för hushållsbruk användbart vatten, varför sådant dagligen
måste köras i transportflaskor till varje hushåll. Tre tjänstebostäder
äro dessutom helt i avsaknad av vattenledning.

På grund av brist på tjänstebostäder av för olika befattningshavare lämplig
storlek ha dylika med större rumsantal måst tilldelas. Överskjutande
antal rum hava dock icke disponerats av bostadsinnehavaren. Tablån sid.
105 är sålunda i viss mån missvisande vad beträffar rumsantal och däremot
svarande ersättning för tjänstebostaden.

Med hänsyn härtill torde få påpekas, att denna ersättning icke kan anses
oskäligt låg, i vissa fall snarare tvärtom.

På grund av tjänstebostädernas låga kvalitet samt de stora olägenheter,
som äro förknippade med den avskilda belägenheten, torde flertalet tjänstebostadsinnehavare
hellre bosätta sig i staden.

I detta sammanhang bör noga observeras, att Frösö sjukhus vid Östersund
samt vissa andra på Frösön belägna byar tillhöra ortsgruppen G ehuru läget
närmare staden är betydligt gynnsammare än Frösö läger.

För den personal, varom här är fråga, finnas inga andra inköpskällor för
vare sig kläder eller livsförnödenheter än affärer i Östersund. En invid Frösö
läger befintlig lanthandel av mycket ringa omfattning är här helt och hållet
ur räkningen. Dess priser äro dessutom i vissa fall, på grund av transportkostnader
för transport från Östersund till Frösö läger, högre än priserna
på motsvarande varor i Östersund.

I detta sammanhang må dessutom framhållas att inköpsmöjligheterna i
Östersund försvåras av att personalen är bosatt 10 kilometer från Östersund,
vilket även bidrager till varornas fördyrande dels genom resor till och från
staden, dels genom att inköp med telefonrekvisition i många fall ställer sig
ogynnsammare, i många fall även dyrare genom uppkommande transportkostnader.
Personalens behov av förströelse i form av teater-, konsert- och
biografbesök m. m. dylikt ställer sig även avsevärt mycket kostsammare än
för likställd personal, bosatt i Östersund, på grund av kostnader för resor till
och från staden.

Beträffande skatten må här slutligen påpekas, att kommunalskatten år
1935 var i Östersund kronor 10:30 pr bevillningskrona. Inom Frösö kommun
var skatten vid samma tidpunkt kronor 10: 40 pr bevillningskrona, vartill
kommer vägskatt med kr. 1:90 pr bevillningskrona. Kommunalskatten
och vägskatten tillsammantagna var sålunda 2 kronor högre pr bevillningskrona
än kommunalskatten i Östersund.

I motsats till riksdagens revisorer finner jag sålunda utan tvekan, dels att
denna flottiljs personal i intet avseende erhåller en mera gynnad ställning
än som betingas av förläggningsortens placering inom dvrortsgrupperingen,
dels att personalen i fråga snarare i andra hänseenden är missgynnad.

Östersund den 29 december 1936.

GEORG GÄRDIN

Flottiljchef.

Harri1 Nyberg.

— 23 —

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 69, § 17.

Till Konungen.

Sedan flygförvaltningen genom nådig remiss den 19 december 1936 anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936
samt, beträffande vissa verk, för kalenderåret 1935, fjärde huvudtiteln, § 17,
får ämbetsverket härmed i underdånighet anföra följande.

Av från vederbörande truppförbandschefer infordrade förklaringar över
det anmärkta förhållandet framgår, att upphandlat margarin endels använts
för mathållningen vid respektive truppförband och endels utlämnats mot ersättning
till därtill berättigade befattningshavare vid truppförbanden, allt
enligt följande sammanställning av från truppförbanden lämnade uppgifter.

Använt för mat- Utlämnat till
hållningen enskilda

Roslagens flygflottilj ........ 1,213 kg. 861 kg.

Östgöta flygflottilj .......... 468 » 2,952 »

Jämtlands flygflottilj ........ 396.6 »_2,977 »

Summa 2,077.6 kg. 6,790 kg.

Av de upphandlade kvantiteterna margarin har sammanlagt något mindre
än en fjärdedel använts för truppförbandens mathållning och resten eller mer
än tre fjärdedelar utlämnats till enskilda. Vid Roslagens flygflottilj har emellertid
större delen av margarinkvantiteten använts för manskapets mathållning,
för matlagning såväl som för utspisning. Som skäl härför anför flottiljchefen.

»På grund av att såsom matinrättning och proviantförråd vid F2H endast
disponeras lokalutrymmen å logementsfartyget Göta och detta fartyg c:a
två månader varje år varit förlagt till Stockholms örlogsvarv för reparation
och översyn, varunder för utspisningen endast disponerats en kokvagn, hava
svårigheter förelegat att inom ramen för fastställt portionspris kunna åstadkomma
en god mathållning. Detta har lyckats endast genom att i viss utsträckning
margarin använts tillsammans med smör vid utspisningen.»

För mathållningen vid Östgöta flygflottilj använd margarin har uteslutande
nyttjats för bakning och matlagning »med hänsyn till» — såsom av
flottiljchefen framhålles — »mathållningsanslagets ekonomi». Aven vid
Jämtlands flygflottilj har användningen av margarin för tillredning av mat
förestavats av strävan att söka bereda manskapet hästa möjliga utspisning
med till buds stående medel.

Såvitt av de inkomna förklaringarna framgår har bestämmelsen i det av
riksdagens revisorer åberopade cirkuläret icke ansetts helt utesluta möjligheten
av att använda margarin jämte smör för truppförbandens mathållning.
Det vill synas som örn satsen »i den mån till förfogande stående medel
härtill lämna tillgång» befunnits innebära rätt för truppförbandschefen
att låta utspisa margarin, om medelsknapphet vore för handen. Denna tolkning
står icke i överensstämmelse med riksdagens uttalade mening och den
på grund härav utfärdade bestämmelsen har således icke blivit behörigen
iakttagen. Den omfattning, i vilken margarin kommit till användning för

— 24

manskapets mathållning, har likväl varit skäligen ringa och saknat betydelse
för det syfte, som föranlett riksdagens beslut i fråga om användning av
smör i stället för margarin. Genom skrivelse den 12 november 1936 till nu
ifrågavarande truppförband har emellertid flygförvaltningen på förekommen
anledning fäst vederbörandes uppmärksamhet på skyldigheten att för flygvapnets
mathållning upphandla smör i stället för margarin.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, samt Lychnell,
föredragande.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
T. FRIIS.

Torgny Lychnell.

Arméförvaltningens civila
departements

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 71, § 18.

Arméförvaltningens civila departement har icke något att erinra däremot,
att vid bestämmande av de grunder, efter vilka ersättning må tillkomma förrättningsmän
för resor och vistelse utomlands i statens ärenden, jämväl lämnas
föreskrift örn skyldighet för vederbörande att, då möjlighet därtill föreligger,
anskaffa och begagna sådana valutor (»turistvaluta»), som kunna erhållas
till lägre kurs än enligt den officiella noteringen eljest gällande.

Stockholm den 5 januari 1937.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

UNO BRUNSKOG.

Arvid Hane.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 71, § 18.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1936 har Marinförvaltningen anbefallts
inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1936 församlade revisorer i sin berättelse under § 18 anfört angående ersättning
för kursförlust å traktamentsersättning vid resor i främmande länder,
vilkas valutor bibehållits i guldparitet, och får ämbetsverket i anledning
härav anföra följande.

Marinförvaltningen har intet att erinra mot att sådana föreskrifter med -

— 25

delas, att vid bestämmandet av ersättning för kursförlust å traktamentsersättning
vid tjänsteresor utomlands hänsyn tages till möjligheten för förrättningsman
att begagna registermark eller motsvarande annan valuta i de
fall detta låter sig göra.

I ärendets handläggning hava förutom undertecknad, tjänstförrättande
chef, deltagit Sjöblom, föredragande, Zetterström och Westerling.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
ADOLF CASSEL.

Georg Dahl.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 71, § 18.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 sistlidne december har flygförvaltningen anbefallts
att före den 11 januari 1937 avgiva underdånigt utlåtande i anledning
av riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för
tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 samt, beträffande vissa verk, för kalenderåret
1935, fjärde huvudtiteln, § 18, avseende ersättning för kursförlust å
traktamentsersättning vid resor i främmande länder, vilkas valutor bibehållits
i guldparitet.

Revisorerna hava — under framhållande att det icke kunde anses lämpligt
att, såsom för närvarande på grund av att reglerande föreskrifter saknades
vore fallet, befattningshavare under resor utomlands i statens ärenden
hade möjlighet att på grund av valutaförhållandena förskaffa sig särskilda
ekonomiska förmåner utöver dem, som avsetts tillkomma honom — anfört,
att bestämmelser syntes önskvärda rörande skyldighet att begagna s. k.
registermark eller motsvarande annan valuta i de fall där detta läte sig göra
och att härom i reseräkning lämna uppgift.

Flygförvaltningen får i underdånighet instämma i det av revisorerna gjorda
uttalandet.

I ärendets handläggning hava, förutom undertecknad chef, deltagit Örnberg,
Lychnell och Nilson, föredragande.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
T. FRIIS.

Johan Nilson.

— 26 —

Inspektionens för fattigvård
och barnavård

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 19.

Till Konungen.

Anbefalld av Eders Kungl. Majit att efter hörande av skyddshemsinspektören
avgiva yttrande rörande vissa anmärkningar, som riksdagens revisorer
avgivit rörande Forsane skyddshem i Älvsborgs län, får jag med överlämnande
av bifogade .skrivelse från skyddshemsinspektören förklara, att
jag delar den uppfattning, som i nämnda skrivelse kommer till uttryck. Härtill
vill jag för egen del tillägga, att vid de besök, jag gjort vid Forsane
skyddshem, husmodern visat sig varmt intresserad för de ungas fostran och
vidtagit anordningar för deras trevnad. Det förefaller mig därför som det
beror på en tillfällighet, att anordningarna icke befunnos tillfredsställande
vid revisorernas besök.

Stockholm den 30 december 1936.

Underdånigst
G. H. von KOCH.

Skyddshemsinspektörens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 74, § 19.

Till statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Med återställande av remisshandlingarna får jag härmed överlämna begärt
yttrande över de anmärkningar, som riksdagens revisorer framställt
mot Älvsborgs läns skyddshem å Forsane.

Beträffande anmärkningen att bostäderna för eleverna, matsalen och köket
samt skollokalerna befunno sig i ett otillfredsställande skick får jag framhålla,
att jag vid mina besök å detta skyddshem ej funnit anledning till anmärkning
i sådant hänseende. I skyddshemmets lokaler hava alltid god
ordning och snygghet varit rådande och den härför ansvariga husmodern
är också enligt min uppfattning en synnerligen duglig och plikttrogen kvinna,
som på allt sätt söker skapa hemtrevnad för eleverna och med stor omsorg
ordnar för deras välbefinnande. Det är därför svårt att finna en nöjaktig
förklaring till det ofördelaktiga intryck, hemmet synes ha lämnat vid
revisorernas besök. Möjligen kan det ha berott på att besöket gjordes under
pågående morgonrengöring, innan lokalerna således hunnit bliva städade
och iordningställda för dagen. Med hänsyn till att husmodern i detta sitt
arbete endast har att lita till gossarnas hjälp och att dessa i regel icke visa
något större intresse eller fallenhet för dylikt arbete är det förklarligt, att
städningsarbetet tar relativt lång tid i anspråk och att förhållandevis stor
otrevnad är rådande i lokalerna under pågående arbete.

Vidare anmärka revisorerna på att underhållet av skyddshemmets lokaler

— 27 —

eftersatts och att skyddshemmet icke under nu rådande förhållanden kunde
skapa den hemkänsla, som måste anses vara förutsättning för ett gott resultat
av skyddsuppfostran. Redan skyddshemssakkunniga konstaterade vid
sina besök å Forsane, att elevbyggnaden var opraktiskt inredd och att de
stora sovsalarna ej skapade den hemprägel, som vore önskvärd på ett skyddshem.
Därtill togs även hänsyn vid utformandet av det förslag till om- och
tillbyggnad av hemmet, som omnämnes av revisorerna. Enligt detta förslag
skall således i bottenvåningen erhållas en mindre köksavdelning, matsal,
dagrum, ett arbetsrum och en bostad om 2 rum och kök, i övre våningen
8 mindre sovsalar med plats för 3 å 4 bäddar i varje sal, varjämte i källarvåningen
skall anordnas ett snyggningsrum för eleverna med särskild ingång
utifrån och med trappförbindelse till hall i bottenvåningen. Även den
påtalade skolhusbyggnaden skall enligt förslaget undergå vissa reparationer.

Vid inspektion av skyddshemmet den 30 juli innevarande år konstaterade
jag, att underhållet av byggnaderna framförallt dagrum, matsal, kök
samt tvättrum hade i viss utsträckning eftersatts i likhet med vad jag funnit
på en del andra skyddshem. Samma iakttagelse har även gjorts av de
sakkunniga, vilka haft att under innevarande höst utarbeta detaljerat förslag
till skyddshemsorganisationens genomförande. I sin skrivelse härom
till socialministern hava dessa sakkunniga beträffande underhållet av skyddshemmen
anfört att »i åtskilliga fall hava nämligen de nuvarande huvudmännen
i avvaktan på statsmakternas beslut i fråga örn skyddshemmen verkställt
endast det mest nödvändiga underhållet».

Under min inspektion ansåg jag mig icke heller böra framställa några
större krav till skyddshemsstyrelsen beträffande reparationsarbeten, då jag
väl insåg, att huvudmännen för skyddshemmen under nu rådande ovissa
förhållanden ej anse sig böra bekosta några större förbättringsarbeten. För
Forsanes vidkommande förelåg dessutom även det skälet till stor återhållsamhet,
att enligt tidigare omförmälda förslag av skyddshemssakkunniga
så gott som hela nuvarande elevbyggnaden eventuellt skulle omändras inom
kort tid och att mera kostsamma förbättringar därför skulle bliva värdelösa
vid en sådan ombyggnad. Dock hade av skyddshemsstyrelsen beslutats, att
en del enklare reparationsarbeten skulle påbörjas under innevarande höst.
Att dessa arbeten ej tidigare utförts berodde på att vid hemmet under sommaren
uppförts en större ladugårdsbyggnad i stället för den tidigare befintliga
och att ledningen för hemmet var angelägen örn att få denna byggnad
färdig, till dess djuren under hösten skulle ställas in. Det har emellertid
meddelats mig, att målningsarbete nu utförts i hemmets dagrum, hall och
köksavdelning samt att även matsalen kommer att under den närmaste tiden
repareras.

Slutligen anser jag mig böra omnämna, att i revisorernas redogörelse för
skyddshemmets organisation insmugit sig några smärre felaktigheter, vilka
dock i detta sammanhang icke torde hava någon större betydelse. Sålunda
är platsantalet vid hemmet 40 och icke, såsom revisorerna uppgivit, 20. Vidare
medgiver den nuvarande organisationen endast utbildning i jordbruk
jämte något trädgårdsarbete. Träslöjd metallslöjd och skomakeri, vilka yrkesgrenar
även omnämnas av revisorerna, äro avsedda att införas vid .skyddshemmet
först efter dess eventuella omorganisation till yrkeshem.

Stockholm den 2 januari 1937.

MARTIN PEHRLING.

— 28 —

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid 74, §§20
och 21.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1936 har Eders Kungl. Majit anbefallt
medicinalstyrelsen att före den 10 januari 1937 till socialdepartementet inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
vissa förhållanden vid Birgittas sjukhus i Vadstena och S:ta Gertruds
sjukhus i Västervik.

Beträffande Birgittas sjukhus i Vadstena anföra revisorerna:

»Birgittas sjukhus i Vadstena är avsett för vård av 752 sinnessjuka och
består av två skilda huvudavdelningar, belägna på avsevärt avstånd från
varandra.

Den ena av dessa avdelningar, förlagd till södra delen av staden och vanligen
kallad asylen, inrättades i början av 1890-talet genom förändring aven
större fabriksbyggnad. Den inrymmer 392 platser för män, tillhörande
allmänna betalningsklassen.

Den andra avdelningen, belägen i norra delen av staden, utgöres av det
äldre hospitalet och omfattar, bland annat, det folina nunneklostret samt
användes för vård dels av kvinnor i allmänna betalningsklassen till ett antal
av 338, dels av manliga och kvinnliga sjuka i första betalningsklassen
till ett antal av 22.

De för kvinnor i allmän betalningsklass avsedda 338 platserna äro fördelade
sålunda:

1. Gamla nunneklostret 149 platser.

2. En T-formig byggnad, medelst en sammanbindningsgång förenad med
klosterbyggnaden benämnd T-paviljongen 31 platser.

3. Ett byggnadskomplex, beläget på andra sidan av Hospitalsgatan och
kallat B-paviljongen 158 platser.

De första betalningsklassen tillhörande sjuka äro förlagda i några äldre
byggnader, en för kvinnor, belägen i klosterparken, och två för män invid
den förut nämnda B-paviljongen.

Anstaltens byggnader för kök och tvätt äro belägna i klosterparken. Vattenverket,
som förut var förlagt till klosterparken, blev genom riksdagens
beslut 1930 nyuppfört och förlagt till sjukhusområdet öster om klosterparken.
Genom samma riksdagsbeslut utfördes även vissa ändrings- och reparationsarbeten
inom den s. k. T-paviljongen.

Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att de i det gamla klostret inrymda
sjukhuslokalerna voro så omoderna och ohygieniska, att en ändring
i nuvarande förhållanden snarast är påkallad. Då dessa lokaler på grund
av sitt historiska värde icke torde för tillgodoseende av nuvarande ändamål
kunna genomgå den grundliga ombyggnad, som är nödvändig för att motsvara
nutida krav på hygien, borde de inom klostret befintliga lokalerna få
en lämpligare användning.

I sammanhang med klosterbyggnadernas utrymmande, som revisorerna
föutsätta snarast måste ske, torde sinnessjukhusets bypgnadsfråga i sin helhet
böra upptagas till behandling. Sjukhusbyggnadernas belägenhet i skilda
delar av staden och alla de olägenheter och svårigheter av skilda slag,
som följa härmed, torde lämpligast kunna avhjälpas genom en centralisering
av samtliga sjukhusbyggnader till ett område.

— 29 —

Revisorerna hade ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet å nu
berörda förhållanden.»

Med anledning härav får medicinalstyrelsen anföra:

Frågan om nybyggnads- och ändringsarbeten vid Birgittas sjukhus, förutvarande
Vadstena hospital och asyl, har länge varit aktuell.

Sålunda uppdrog Kungl. Majit — sedan fråga uppstått örn användande av
de av hospitalet disponerade klosterbyggnaderna till lokaler för en folkhögskola
— genom brev den 14 februari 1919 åt medicinalstyrelsen att avgiva
förslag till ifrågavarande byggnaders utrymmande och ersättande med
nybyggnader samt till i sammanhang därmed nödvändiga ändringar och
ombyggnader inom anstaltens övriga delar m. m. Sådant förslag framlades
av medicinalstyrelsen i skrivelse den 31 augusti 1920 men föranledde icke
någon Kungl. Majits framställning till riksdagen.

I den av medicinalstyrelsen år 1925 uppgjorda planen för anskaffande av
nya platser för den statliga sinnessjukvården upptogs jämväl förslag om utvidgning
av Vadstena hospital och asyl. Då vissa förändrade förhållanden
inträtt, bland annat därigenom att berörda fråga örn klosterbyggnadernas
utrymmande förfallit, hemställde medicinalstyrelsen i den skrivelse till
Kungl. Majit, varmed planen överlämnades, att styrelsens förenämnda förslag
av den 31 augusti 1920 måtte återremitteras till styrelsen för förnyad
utredning. Beslut härom fattades av Kungl. Majit den 4 december 1925.

I skrivelse den 22 oktober 1926 ingav medicinalstyrelsen därefter till
Kungl. Majit nytt förslag i ärendet, omfattande nybyggnader för utvidgning
av hospitalet jämte en del övriga nybyggnads- och ändringsarbeten, däribland
anläggning av nytt vattenverk. Ej heller detta förslag föranledde
proposition till riksdagen, och inom riksdagen väckta motioner om förslagets
genomförande avslogos, enär riksdagen ansåg, att behovet av ökat antal
vårdplatser för sinnessjuka i första hand borde tillgodoses genom uppförande
av nya hospital.

Frågan om utvidgning upptogs ej heller i medicinalstyrelsens skrivelse den
21 oktober 1927 med reviderad plan för anskaffning av platser för den statliga
sinnessjukvården.

Med skrivelse den 7 januari 1930 framlade emellertid medicinalstyrelsen
nytt förslag till nybyggnads- och ändringsarbeten vid omförmälda anstalt,
omfattande dels uppförande av nybyggnad för kök, tvätt och ångcentral.
dels ändrings- och reparationsarbeten i den s. k. T-paviljongen, dels anläggning
av nytt vattenverk.

I proposition till 1930 års riksdag föreslog därefter Kungl. Majit riksdagen
att dels ändrings- och reparationsarbeten inom T-paviljongen, dels
anläggandet av ett nytt vattenverk måtte komma till utförande. Departementschefen
anförde därvid, att det vore ostridigt att förhållandena vid
sjukhuset i åtskilliga hänseenden vore bristfälliga och att anstalten vore i
starkt behov av modernisering och förbättring, men att hänsynen till nödvändigheten
av att för de då närmast följande åren begränsa kostnaderna
för hospitalsbyggnader gjorde, att uppförandet av ny ekonomibyggnad icke
för det dåvarande kunde tillstyrkas. Riksdagen beslöt som ovan anförts i
enlighet med Kungl. Majits förslag och ifrågavarande arbeten äro sedan flera
år utförda.

Vid liera tillfällen hava sedermera önskvärda nybyggnadsarbeten av medicinalstyrelsen
dryftats nied anstaltsledningen, senast vid av undertecknad
Björck den 4 och 5 oktober 1935 förrättad inspektion av Birgittas sjukhus,
varvid det konstaterades att det syntes ofrånkomligt att frågan örn nybyggnad
för kök och tvätt, med hänsyn till det skick i vilka de befunno sig.
snarast återupptoges.

— 30

Vid samma tillfälle överlämnade sjukhuschefen M. Söderström en av honom
uppgjord P. M. angående erforderliga byggnadsarbeten vid sjukhuset.
Enligt denna promemoria skulle bland annat nytt ekonomihus och ny förvaltningsbyggnad
uppföras, klosterbyggnaderna helt utrymmas, B-paviljongen
omändras till upptagningsavdelning och i en senare etapp ny mansavdelning
uppföras. Den nuvarande mansavdelningen kunde måhända användas
i sinnesslövårdens eller epileptikervårdens tjänst.

Medicinalstyrelsen kan sålunda vitsorda att behovet av en ny ekonomibyggnad
icke länge till kan undanskjutas. Att utrymmandet av de gamla
klosterbyggnaderna jämväl är ett önskemål, som snart kräver sin lösning,
är ofrånkomligt, enär dessas stora kulturhistoriska värde icke medgiver så
ingripande byggnadstekniska förändringar, som bleve oundvikliga för byggnadernas
effektiva moderniserande. I samband med denna utrymning måste
nybyggnad för en del av kvinnoavdelningen komma till utförande.

Vad angår den nuvarande mansavdelningens ersättande jämväl den med
nybyggnad i anslutning till en ny ekonomibyggnad vid kvinnoavdelningen
kan detta betraktas som ett önskemål, som emellertid icke inom överskådlig
framtid låter sig realiseras. Att sjukhusets splittring i två delar å ömse
sidor av staden givetvis är en stor nackdel och avsevärt försvårar driften,
kan icke förnekas. Olägenheten har dock något minskats genom sjukhusets
uppdelning på tvenne överläkaravdelningar. Styrelsen håller ock före.
att, även om den nuvarande mansavdelningen ingalunda fyller de krav, som
nu ställas på ett i allo välutrustat sinnessjukhus, så har den hitintills dock
kunnat fylla sin uppgift, varför den icke synes styrelsen kunna helt utdömas.
Det framkastade förslaget att denna del av sjukhuset måhända skulle
kunna vinna användning inom sinnesslö- eller epilektikervården håller styrelsen
icke för genomförbart, enär anstalter för dessa vårdformer i ännu
högre grad än ett vanligt sinnessjukhus skulle hindras i sin verksamhet genom
belägenheten så gott som inne i stadsbebyggelsen och genom sjukhustomtens
ringa utsträckning.

I anslutning till vad sålunda anförts vill medicinalstyrelsen framhålla, att
styrelsen har för avsikt, att, så snart hänsynen till nu pågående eller planerade
större om- eller nybyggnadsarbeten för den statliga sinnessjukvården
medgiver det, framlägga förslag till de påtalade missförhållandenas avhjälpande.

Vad slutligen angår riksdagens revisorers påtalande av vissa förhållanden
vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik får styrelsen anföra, att styrelsen sedan
länge haft sin uppmärksamhet riktad på behovet av renovering bland
annat av kök och tvätt vid detta sjukhus och att olika förslag härtill utarbetats
men icke befunnits i allo tillfredsställande. Den 23 december 1935 beslöt
emellertid styrelsen att uppdraga åt arkitekten H. Ahlberg att tillsammans
med styrelsens experter utarbeta och till styrelsen inkomma med förslag
bland annat till fullständig renovering av kök och tvätt vid sjukhuset.
Sedan detta utredningsarbete numera slutförts, har medicinalstyrelsen i särskild
skrivelse till Eders Kungl. Maj:t denna dag framlagt förslag till undanröjande
av de av riksdagens revisorer påtalade missförhållandena. Avskrift
av sistnämnda skrivelse bifogas.

Remissakten återställes.

Stockholm den 7 januari 1937.

Underdånigst

J. AXEL HÖJER.

PEDER BJÖRCK.

J. Hedqvist.

— 31

Avskrift. Bilaga.

Till Konungen.

Det nuvarande S:ta Gertruds sjukhus i Västervik, som togs i bruk år 1911.
har efter utvidgning numera ett vårdplatsantal av 984. Sedan mer än 13
år hava vissa ombyggnadsarbeten inom sjukhusets ekonomilokaler varit aktuella.
På senare år har dessutom behovet av utvidgade lokaler inom adininistrationsbyggnaden,
festsal för patienter och personal m. m. visat sig allt
mera trängande.

Redan år 1923 och 1924 framlades sålunda från sjukhusledningens sida
förslag till modernisering av tvättavdelningen respektive av sjukhusets kök.
Under åren 1928, 1929 och 1932 utarbetades sedermera av styrelsens dåvarande
arkitekt C. Westman med flera olika förslag härutinnan, över det
sist utarbetade förslaget avgav sjukhusdirektionen i oktober 1935 slutligt utlåtande,
enligt vilket dock detta förslag med hänsyn till den senaste tidens
rön på området icke kunde anses i allo tillfredsställande.

I skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 13 februari 1933 angående fullständig
plan rörande renoveringsarbeten av större betydelse vid statens sinnessjukhus
under tiden till och med utgången av budgetåret 1937/1938 anförde
medicinalstyrelsen bland annat att vid S:ta Gertruds sjukhus krävdes modernisering
av kök och tvätt.

Vid medicinalstyrelsens inspektion av sjukhuset den 15 november 1935 konstaterades
ånyo bland annat att kökslokalerna voro mycket trånga och olämpliga,
att den starka imbildningen ur hygienisk synpunkt vore vådlig och att
lokaler och utrustning på det hela taget befunne sig i ett sådant skick, att en
fullständig modernisering med det snaraste vore oundgängligen nödvändig
och att mera ingripande åtgärder än som tidigare föreslagits syntes ofrånkomliga.
Vid samma tillfälle konstaterades ävenledes behovet av utvidgning
och modernisering inom administrationsbyggnaden, behov av festsal för patienter
och personal m. m., som i nu föreliggande framställning närmare behandlas.

Genom beslut den 23 december 1935 uppdrog sedermera medicinalstyrelsen
åt sin arkitekt H. Ahlberg att utarbeta och till styrelsen inkomma med förslag
och fullständiga kostnadsberäkningar dels till erforderliga nybyggnads-, ombyggnads-
och renoveringsarbeten inom administrations- och ekonomibyggnaderna
vid S:ta Gertruds sjukhus, dels till ny festsal för patienter samt tvättstuga
för personal.

Det förslag angående om-, till- och nybyggnader vid S:ta Gertruds sjukhus,
som härmed av medicinalstyrelsen överlämnas till Eders Kungl. Maj:t,
har av Ahlberg utarbetats i samråd med sjukhuschefen vid sjukhuset Josef
Nilsson och sysslomannen därstädes Nils Sjunnesson samt med anlitande av
styrelsens tekniska experter, ingenjörerna Erik Lundström i Elektriska Prövningsanstalten
och John Bergström, Hugo Theorells ingenjörsbyrå och kaptenen
G. Wersäll. Kostnadsberäkningen över byggnadsarbeten har gjorts av
arkitekten Johan Lund i Västervik.

Det ursprungliga förslaget omfattade följande 5 huvudpunkter:

1. Köks- och tvättbyggnad, fullständig renovering.

2. Samlingssal, nybyggnad.

3. Tvättstuga för personal, nybyggnad.

4. Inrättande av vattenklosetter i 4 personalbostadshus med tillsammans
16 lägenheter.

5. Administrationsbyggnaden, tillbyggnad och partiell renovering.

över detta förslag har medicinalstyrelsen den 30 december 1936 från bygg -

— 32 —

nadsstyrelsen emottagit begärt yttrande. Beträffande den ovan under 5 upptagna
tillbyggnaden och partiella renoveringen av administrationsbyggnaden
anför byggnadsstyrelsen: »Det kan ifrågasättas, om denna tillbyggnad med

två flyglar i en våning är det fördelaktigaste sättet att åstadkomma ökade
expeditionslokaler och örn det icke skulle vara lämpligare att bibehålla byggnaden
oförändrad och anordna expeditioner även 1 trappa upp, varvid den
där belägna läkarbostaden skulle förläggas i en nybyggnad, där hällre bostad
med mera trevnad skulle kunna beredas. Med hänsyn härtill och då en dylik
förändring av förslaget bör kunna innebära en besparing, vill styrelsen
ifrågasätta, att frågan göres till föremål för närmare utredning.»

Med hänsyn härtill har medicinalstyrelsen, ehuru den av byggnadsstyrelsen
föreslagna alternativa lösningen av administrationsbyggnadens modernisering
under utredningens gång redan övervägts, icke ansett sig böra för
närvarande, utan först efter förnyad utredning, framlägga denna punkt, varför
densamma här nedan utbrutits.

Beträffande kostnaderna för det framlagda förslagets genomförande har
byggnadsstyrelsen framhållit, att vissa kostnader för renovering av kök och
tvätt, nämligen oförutsedda utgifter och köksutrustning, synts styrelsen för
lågt beräknade, samt därutöver yrkat, att de totala kostnaderna med hänsyn
till nu rådande tendens till ökade materialpriser och arbetslöner höjdes med
omkring 10 °/o. Till vad byggnadsstyrelsen sålunda anfört har här nedan
hänsyn tagits.

Med avseende å punkterna 1—4 får medicinalstyrelsen anföra.

1. Fullständig renovering av köks- och tvättbyggnaden.

Sedan sjukhusets tillkomst hava i stort sett endast nödvändigt underhållsarbete
utförts, under de senaste åren med hänsyn till den förestående fullständiga
renoveringen endast i mycket ringa omfattnng. Under de senaste
25 åren hava kraven på ett kök, som är avsett att betjäna ett sjukhus av den
storlek, varom här är fråga, med rätta i hög grad stegrats. Man fordrar sålunda
nu att planlösningen på ett smidigt sätt skall ansluta sig till arbetsprocessens
förlopp, att fullgod teknisk utrustning både vad inredning av kök
och erforderliga biutrymmen angår skall finnas. Att arbetsplatsen i hygieniskt
avseende jämväl skall tillgodose personalens berättigade krav är av
icke mindre vikt.

Det nu befintliga köket måste betecknas såsom i allo föråldrat och utrustningen
i huvudsak uttjänt. Utrymmet i själva köket är för trångt, utlämningsanordningarna
synnerligen otillfredsställande, erforderliga biutrymmen
äro för små eller saknas helt. Kylanläggning finnes sålunda icke. Det utarbetade
förslaget avser ock att i möjligaste mån avhjälpa de sedan länge i
övrigt konstaterade bristfälligheterna.

Enligt förslaget skulle i källarvåningen inrymmas huvudsakligen förrådslokaler
av olika slag, delvis kylda, samt kylmaskineri.

I bottenvåningen hava på sidan örn inlämningsavdelningen förlagts speceriförråd
och tvenne kylrum. Den inkommande provianten passerar genom
ett renseri eller ett arbetsrum in i kökshallen, bearbetas och går över till utlämningsavdelningen,
till vilken är ansluten kallskänk och särskilt mjölkkylrum.
Distribueringen är avsedd att som för närvarande försiggå genom
särskild för ändamålet anskaffad bil.

Bottenvåningens övriga del inrymmer sjukhusets tvättanläggning. Dess
renovering är avsedd att medföra hela arbetsprocedurens förläggande till ett
plan, en anordning som numera tillämpas vid alla nybyggnader och som genom
statsmakternas beviljande av medel jämväl kunnat införas vid ett antal
äldre sinnessjukhus.

Ekonomibyggnadens övre våning är avsedd att efter renoveringens genomförande
inrymma samtliga personalmatsalar med erforderliga biutrymmen,
samlingslokaler för personalen samt ett mindre antal bostadsrum.

Genom denna anordning skulle ett nu befintligt, driften avsevärt försvårande
missförhållande definitivt röjas ur vägen. Personalmatsalarna äro
nämligen för närvarande förlagda till 4 olika ställen, delvis på avsevärt avstånd
från köket och i annan byggnad.

Den utarbetade planen till matsalarnas förläggning och inredning innebär
en verklig rationalisering av problemet med all hänsyn tagen till trevnaden
för dem, som inom lokalerna skola intaga sina måltider.

Förslagets genomförande innebär dessutom att vissa för sjukvårdsändamål
ursprungligen uppförda lokaler med c:a 20 vårdplatser återföras till sitt
ursprungliga ändamål.

Inom vindsvåningen, som inrymmer huvudförråd och några personalrum,
äro endast smärre renoveringsarbeten avsedda att komma till utförande.

Kostnaderna för ekonomibyggnadens renovering hade enligt arkitekten
Ählbergs bifogade skrivelse till medicinalstyrelsen den 26 november 1936 beräknats
till 545,982 kronor. Med hänsyn till vad byggnadsstyrelsen i sitt
ovannämnda yttrande av den 22 december 1936 anfört har numera en omräkning
av desamma ägt rum. Ahlberg har sålunda i sin jämväl bifogade
skrivelse av den 4 januari 1937 beräknat desamma till 637,980 kronor. Häri
ingå även de till 13,662 kronor beräknade kostnaderna för provisoriska anordningar
för kök och tvätt under ombvggnadsperioden.

2. Nybyggnad av samlingssal.

Samlingssal saknas för närvarande vid sjukhuset, vilket är en stor nackdel
med hänsyn till den stora roll som underhållningar av olika slag spela
för patienter och personal. Sådan lokal finnes numera vid varje väl utrustat
sinnessjukhus. Med hänsyn härtill har styrelsen ansett uppförandet av en
sådan böra ingå i föreliggande renoveringsförslag. Samlingssalen är avsedd
att förses med installation för ljudfilm och är beräknad för 270 sittplatser.
Den har förslagsvis placerats invid byggnad för arbetssalar.

Den först beräknade kostnaden uppgår till 101,419 kronor, vilket med av
byggnadsstyrelsen påyrkat tillägg av cirka 10 %> blir 111,561 kronor.

3. Tvättstuga för personal.

Tvättstuga för personal saknas. Sådan lokal brukar emellertid av sjukhusen
tillhandahållas inom anstaltens bostäder boende familjer. Storleken
är beräknad motsvara det från sjukhuset uppgivna antalet befattningshavare,
som kunna förväntas komma att begagna sig av tvättstugan. I kostnaderna
hava för fullständighetens skull medtagits ett belopp örn 5,000 kronor för en
enklare maskintvättanläggning. Styrelsen är emellertid icke beredd att nu
taga definitiv ståndpunkt till huru denna detalj lämpligen bär ordnas.

De beräknade kostnaderna uppgå till 37,500 kronor + cirka 10 °/o elior
sammanlagt 41,250 kronor.

4. Införande av W. C. i 16 familjebostäder för personal.

Styrelsen anser, att denna välmotiverade modernisering av ifrågavarande
personalbostäder icke låter sig längre uppskjutas.

Den beräknade kostnaden för dessa arbeten, som även innefatta vissa erforderliga
ändringar av ifrågavarande hus, stiger till 19,000 kronor + cirka 10%
eller sammanlagt 20.900 kronor.

Utöver de här under punkterna 1—4 redovisade, kalkylerade kostnaderna
har ingenjören Hugo Theorell ingenjörsbyrå beräknat, att förslagets genomförande
även på grund av det ökade värmebehovet kräver utförande av vissa

3—377lss. liep.-berättelse äng. statsverket för är 1936. II

— 34 —

arbeten å befintliga kulvertledningar samt en ny värmeledningspump för
tillsammans 5,500 kronor + cirka 10 °/o eller sammanlagt 6,050 kronor.

över föreliggande förslag har medicinalstyrelsen från direktionen för S:ta
Gertruds sjukhus emottagit infordrat yttrande, vari direktionen förklarat sig
tillstyrka förslaget.

De av styrelsen härmed föreslagna arbetena omfatta sålunda:

1. Köks- och tvättbyggnaden, fullständig renovering ..... 637.980 kronor

2. Samlingssal, nybyggnad ................................ 111,561 »

3. Tvättstuga för personal, nybyggnad .................... 41,250 s

4. Inrättande av W.C. i vissa personalbostäder.............. 20,900 »

5. Vissa erforderliga kompletteringar å kulvertledningar med

anledning av ovanstående............................ 6.050 »

Summa 817,741 kronor

På grund av vad sålunda anförts får medicinalstyrelsen hemställa, det
täcktes Eders Kungl. Majit i proposition till 1937 års riksdag föreslå riksda
gen,

dels besluta att vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik må utföras vissa om-,
till- och nybyggnadsarbeten i huvudsaklig överensstämmelse med det av styrelsen
framlagda förslaget för en beräknad kostnad av, i avrundat belopp,

818.000 kronor,

dels för ändamålet bevilja för budgetåret 1937/1938 ett anslagsbelopp av

400.000 kronor.

Ritningar och övriga handlingar bifogas enligt särskild förteckning.
Stockholm den 5 januari 1937.

Underdånigst

J. AXEL HÖJER.

PEDER BJÖRCK.

J. Hedqvist.

överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 76, § 22.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1936 har Överståthållarämbetet fått
sig anbefallt att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 22 i avlåten berättelse anfört rörande
handläggningen av ett förskingringsärende inom Överståthållarämbetet.

Till åtlydnad av remissen får Överståthållarämbetet härmed i underdånighet
anföra följande.

Sedan det under augusti månad 1935 uppdagats, att framlidne poliskamreraren
Arvid Levander gjort sig skyldig till betydande förskingringar av
bötesmedel, lät Överståthållarämbetet verkställa inventering efter Levander,
varvid framgick, att förskingringarna ägt rum under något tiotal år närmast
före år 1934, samt att de förskingrade medlen sammanlagt uppgingo till ett
belopp av 50,300 kronor. Efter föredragning av i ärendet upprättat inven -

— 35

teringsprotokoll samt efter anteckning, att f. d. sekreteraren vid Överståthållarämbetet
Hjalmar Grafström under sin tjänstetid låtit en av Levander
i hans egenskap av andre stadsfogde ställd borgensförbindelse å 5,000 kronor
förfalla och underlåtit att anskaffa ny sådan förbindelse, men att Grafström
dåmera till Överståthållarämbetet inbetalt nämnda belopp av 5,000
kronor, beslöt Överståthållarämbetet vid prövning den 16 oktober 1935 av
frågan, huruvida annan befattningshavare än Levander gjort sig skyldig till
fel eller försummelse av beskaffenhet att föranleda ansvar eller skadeståndsskyldighet,
att för sin del låta bero vid vad i ärendet förekommit. Emellertid
förordnade Överståthållarämbetet tillika, att ett exemplar av inventeringsprotokollet
skulle tillställas riksräkenskapsverket, varjämte ett exemplar
skulle med särskild skrivelse överlämnas till justitiekanslersämbetet, på det
att justitiekanslersämbetet skulle erhålla tillfälle vidtaga de åtgärder, vartill
justitiekanslersämbetet kunde finna anledning till bevakande av Kronans rätt.
Sedan riksräkenskapsverket på anhållan av justitiekanslersämbetet den 2 november
1935 avgivit yttrande i ärendet samt Överståthållarämbetet den 10
december 1935 jämte eget yttrande inkommit med förklaring från vederbörande
befattningshavare i anledning av vad riksräkenskapsverket i ärendet
anfört, förklarade justitiekanslersämbetet i resolution den 9 januari 1936,
att ämbetet låtit bero vid vad i ärendet förekommit. Sedermera har Överståthållarämbetet
den 12 oktober 1936, jämlikt 2 § lagen den 10 juli 1899
örn ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakas av
ämbets- eller tjänstemän med flera, låtit kungöra, att brist yppats i medel,
som Levander omhänderhaft i kraft av sin tjänst, samt att ansökan om ersättning
av allmänna medel för vad av Levander tillgripits och förskingrats
skulle till Överståthållarämbetet ingivas inom sex månader från den dag kungörelsen
varit i allmänna tidningar införd.

Revisorerna uppgiva nu, att, då det gäller förskingring, däri statsmedel och
andra allmänna medel ingå, frågorna örn ersättning för de förskingrade medlen
— i den mån sådan ersättning enligt gällande bestämmelser kan utgå ■—
samt örn avskrivning av vissa förskingrade statsmedel hittills plägat handläggas
i samband med frågan huruvida fel eller försummelse av någon tjänsteman
kunnat giva anledning till eller möjliggjort förskingringen. Tillika
framhålla revisorerna, alt då »dylika ärenden» avgöras av Eders Kungl.
Maj:t även ansvarsfrågan kommit under Eders Kungl. Maj:ts bedömande.
Genom överståthållarämbetets åtgörande att direkt till justitiekanslersämbetet
anmäla de åtgärder, som av Överståthållarämbetet ansetts böra vidtagas
i anledning av Levander förskingringar, samt genom justitiekanslersämbetets
i anledning av denna anmälan fattade beslut att låta hero vid vad i ärendet
förekommit, har enligt revisorernas förmenande den i allmänhet i dylika
fall tillämpade regeln frångåtts, yilket med hänsyn till föreliggande särskilda
omständigheter icke bort ske. Revisorerna anse, att genom den handläggning,
som förskingringsärendet sålunda kommit att få, frågan örn avskrivning
av Kronans förlust av statsmedel fortfarande kvarstode oreglerad. För
sin del göra revisorerna gällande att, då förskingring av statsmedel äger rum,
anmälan härom i varje fall skall göras till Eders Kungl. Majit, som då —
oberoende av huruvida åtal sker — blir satt i tillfälle att taga ställning till
frågan i hela dess omfattning.

Överståthållarämbetet tillåter sig lill en början erinra därom alt i anledning
av ämbets- eller tjänstemans förskingring, frånsett spörsmålet örn
förskingrarens bestraffning och skadeståndsskyldighet, i regel plägar uppkomma
tre särskilda frågor, nämligen dels frågan örn ersättning av allmänna
medel för vissa förluster till följd av brottet (i förevarande fall ersättning för

— 36 —

bötesandelar, som ej tillkomma Kronan), dels frågan örn ansvar för befattningshavare,
som genom fel eller försummelse kunnat giva anledning till
eller möjliggjort förskingringen, dels slutligen frågan om avskrivning av
genom förskingringen uppkommen förlust av statsmedel.

Berörda fråga örn ersättning av allmänna medel finnes reglerad i ovannämnda
lag den 10 juli 1899. Häri stadgas, att den som av allmänna medel
vill erhålla ersättning för förlust till följd av förskingring har att till vederbörande
länsstyrelse ingiva sin till Eders Kungl. Majit ställda ersättningsansökan
inom viss angiven tid, vid äventyr att han eljest förlorar sin rätt
mot Kronan. Länsstyrelsen har därefter att med yttrande överlämna inkomna
ansökningar till justitiedepartementet. Finner Eders Kungl. Majit
sökanden hava visat sin rätt, skall han omedelbart tillerkännas ersättning,
men i annat fall skall lian hänvisas att vid talans förlust inom viss tid medelst
stämning anhängiggöra sin talan.

Vidkommande ansvarsfrågans prövning gälla tydligtvis härom givna allmänna
bestämmelser, i vilket hänseende nu må erinras örn dels instruktionen
för justitiekanslersämbetet, enligt vars 3 § justitiekanslern har att beivra eller
beivra låta fel, som av domare eller ämbetsmän begås, dels instruktionen för
Överståthållarämbetet, enligt vars 22 § överståthållaren skall hava omsorgsfull
vårdnad därå att begångna brott bliva lagligen beivrade.

Vidkommande slutligen avskrivningsfrågans behandling torde för fall som
det förevarande några andra föreskrifter icke vara givna än de, som återfinnas
i Eders Kungl. Majits förordning den 11 december 1830 angående behandling
av extra ordinarie avskrivningsfrågor m. m. Enligt denna författning
torde det ankomma på vederbörande förvaltningsmyndighet att efter
självständig prövning ur sina räkenskaper avskriva statens förlust i anledning
av en befattningshavares förskingring, så snart det blivit utrett, att
någon möjlighet till förlustens täckande icke förefinnes. Enligt vad Överståthållarämbetet
inhämtat har emellertid i fall som det förevarande länsstyrelserna
brukat hos Eders Kungl. Majit anmäla den uppkomna förlusten å statsmedel
i samband med sitt yttrande över inkomna ersättningsansökningar,
varefter Eders Kungl. Majit meddelat länsstyrelsen bemyndigande att i stadgad
ordning avskriva förlusten.

I anledning av revisorernas uttalande, att ansvarsfrågan hittills plägat
komma under Eders Kungl. Majlis bedömande har Överståthållarämbetet för
närmare utredning angående ansvarsfrågans behandling tagit del av Eders
Kungl. Majits beslut i de förskingringsfall, som varit föremål för revisorernas
undersökning. Därvid har emellertid Överståthållarämbetet trott sig
finna, att Eders Kungl. Majit i det ojämförligt största antalet av dessa fall
över huvud icke alls gjort något uttalande i ansvarsfrågan. Och i det fåtal
fall, då detta skett, har uttalandet inskränkt sig till ett förordnande, att handlingarna
i anledning av anmärkt försummelse skulle för vederbörlig åtgärd
överlämnas till åklagarmyndigheten; till justitiekanslern, då försummelsen
legat länsstyrelse till last, och till länsstyrelsen, då försummelsen begåtts av
utmätningsman. När revisorerna därför uppgiva, att ansvarsfrågan pägat
vara föremål för Eders Kungl. Majits bedömande i samband med ersättningsfrågan.
har Överståthållarämbetet för sin del icke kunnat finna belägg för
ett sådant uttalande. Såvitt ämbetet förmått utröna, har Eders Kungl. Majit
endast i undantagsfall berört ansvarsfrågan och i dessa fall har Eders
Kungl. Majit i stället för att själv pröva denna fråga hänvisat dess bedömande
till den ordinarie åklagarmyndigheten. Det är just denna myndighet som
i förevarande fall prövat ansvarsfrågan.

Med hänsyn till sålunda anmärkta förhållanden torde revisorernas anmärkning,
att behandlingen av ifrågavarande förskingringsärende genom den

— 37 —

handläggning ansvarsfrågan fått. innefattade ett frångående av den i allmänhet
för dylika fall tillämpade regeln näppeligen kunna anses sakligt
grundad. Enligt ämbetets förmenande skulle en tillämpning av den av
revisorerna uppgivna ordningen med ansvarsfrågans behandling i samband
med ersättningsfrågan kunna genom en i följd av tidsutdräkten åkommen
preskription medföra alltför stor risk för rättsförluster för Kronan för att
kunna förordas till efterföljd. I § 2 i merberörda lag av 1899 stadgas nämligen
att ansökan om ersättning skall ingivas, där ämbets- eller tjänsteman
genom lagakraftägande utslag blivit av domstol förklarad saker till förskingring,
inom sex månader från det utslaget vunnit laga kraft, och där
ämbets- eller tjänsteman avlidit eller rymt, inom sex månader från det länsstyrelsen
utfärdat kungörelse örn att brist yppats i medel, som den döde
eller avvikne i kraft av sin tjänst haft örn händer. I båda fallen, men särskilt
i det förstnämnda, kommer nödvändigtvis en avsevärd tid att förflyta
från förskingringens upptäckt, till dess ersättningsfrågan blir föremål för
Eders Kungl. Maj:ts prövning. Därest ansvarsfrågans prövning uppskötes
under denna tid, kunde många gånger inträffa, att såväl åtalsrätten som Kronans
skadeståndsrätt gentemot den som brustit i fråga om tillsyn eller eljest,
komme att genom preskription gå förlorad. Genom det av ämbetet tillämpade
förfarandet att, omedelbart efter bristens konstaterande genom inventering,
hänskjuta åtalsfrågan till prövning av den ordinarie åklagarmyndigheten
undvikes i möjligaste mån denna påföljd, utan att, såvitt Överståthållarämbetet
kunnat finna, någon olägenhet därav uppkommer.

Vad därefter angår avskrivningsfrågan, så synas revisorerna förutsätta, att
denna regelmässigt avgöres av Eders Kungl. Majit. Såsom ovan anmärkts
har ofta förekommit, att Eders Kungl. Majit i .samband med beslutet över
framställda ersättningsanspråk meddelat yttrande angående avskrivningsfrågan
och därvid bemyndigat vederbörande länsstyrelse att i laga ordning
verkställa avskrivning. Då 1830 års förordning synes utgå från att avskrivningsfrågan
ankommer på länsstyrelsernas självständiga prövning samt då
därjämte erforderlig utredning för denna frågas slutliga bedömande i regel
icke torde föreligga vid tiden för Eders Kungl. Majits beslut i ersättningsfrågan,
lärer emellertid Eders Kungl. Majits nyssberörda bemyndigande allenast
få anses innefatta ett uppdrag åt länsstyrelsen att i enlighet med dess
ämbetsuppgift pröva avskrivningens befogenhet och, därest avskrivning beslutas,
verkställa av beslutet betingade bokföringsåtgärder. Till stöd för denna
ämbetets uppfattning torde även kunna åberopas den omständigheten, att
i de fall, då något ersättningsanspråk icke framställts, avskrivningsfrågan ej
lärer underställas Eders Kungl. Majit.

I anledning av revisorernas uttalande, att genom den handläggning detta
förskingringsärende kommit att få, avskrivningsfrågan efter justitiekanslersämbetets
ovanberörda beslut ändock kvarstode oreglerad, vill Överståthållarämbetet
framhålla att, såvitt ämbetet kan finna, avskrivningen av den genom
förskingringarna uppkomna förlusten av statsmedel bör kunna äga rum,
så snart förlustens belopp blivit genom avslutandet av den efter Levander
uppkomna urarvakonkursen slulgiltigt bestämd.

Vidkommande slutligen den av revisorerna uttalade meningen att det vid
fall av förskingring av statsmedel skulle åligga vederbörande myndighet att
därom göra anmälan till kiders Kungl. Majit, har Överståthållarämbetet för
sin del icke kunnat finna något stöd för riktigheten av detta påstående.
Angående förfarandet, då uppbördsman (uppbördskommissarie) gjort sig
skyldig till förskingring, äro föreskrifter givna i 8 03 instruktionen för Överståthållarämbetet
och g 18 landsbovdingsinstinktionen, såsom dessa paragrafer
lyda enligt Eders Kungl. Majits kungörelse deli 18 december 1925,

— 38 —

och det åligger enligt sagda bestämmelser överståthållaren respektive länsstyrelsen
i dylika fall att skyndsamt vidtaga nödiga åtgärder till bevarande
av det allmännas rätt samt om förhållandet göra anmälan hos riksräkenskapsverket.
Vidare föreskrives i § 11 i kungörelsen örn medelsförvaltningen
i länen (S. F. S. nr 396/1931) att länsstyrelse, sedan inventering i anledning
av befattningshavares oredlighet blivit verkställd, skall inom femton
dagar efter mottagandet av inventeringsprotokollet till riksräkenskapsverket
insända ett exemplar därav jämte meddelande om de åtgärder, vilka länsstyrelsen
må hava vidtagit med anledning av inventeringen. Enligt kungörelsen
örn överståthållarämbetets medelsförvaltning (S. F. S. nr 397/1931)
gäller sistnämnda föreskrift även för överståthållarämbetets vidkommande.

Nu angivna stadganden synes Överståthållarämbetet icke kunna förstås annorlunda,
än att det är riksräkenskapsverket som har att för Kronans räkning
utöva kontroll däröver att Kronans rätt behörigen iakttages i sådana
fall, då befattningshavare gjort sig skyldig till oredlighetsbrott med avseende
å omhänderhavda medel. Någon föreskrift om skyldighet att jämväl till
Eders Kungl. Majit göra anmälan om sådan oredlighet förefinnes däremot
icke i nyssberörda författningar.

Remisshandlingarna återgå härjämte.

Stockholm i överståthållarämbetets kansli den 9 januari 1937.

Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.

N. G. VALENTIN.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 83, § 23.

Till Konungen.

Med överlämnande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av utdrag av berättelse,
i vad avser § 23 därav, avgiven av riksdagens år 1936 församlade
revisorer, har Kungl. Majit anbefallt styrelsen att avgiva utlåtande i anledning
av vad revisorerna i omförmälda del av sin berättelse anfört angående
Sandvikens hamn i Persnäs kommun på Öland.

Med anledning härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.

Sandvikens hamn, som äges av Persnäs kommun, är belägen å den för
storm och i samband därmed för sten- och sanddrift i regel svårt exponerade
norra västkusten på Öland. Hamnens första del utfördes under åren
1870—73, varefter densamma under skilda perioder utvidgats, i betydande
omfattning med statsunderstöd. Kostnaderna för de arbeten, vartill stadsbidrag
utgått, utgöra sålunda sammanlagt 576,224 kronor, varav i statsbidrag
500,284 kronor. Härav kommer på under åren 1917—21 utförda arbeten
ett belopp av 397,044 kronor, varav i statsbidrag 378,244 kronor (till
följd av de under sagda period genom kriget betydligt ökade arbets- och materialkostnaderna
utgjorde sistnämnda kostnad mer än det dubbla beloppet
av den beräknade kostnaden), samt under åren 1934—35 12,600 kronor, varav
i statsbidrag 11,340 kronor.

— 39 —

Hamnen skyddas genom tvenne vågbrytare, åtskilda genom det mot väster
öppna hamninloppet. Det har emellertid visat sig, att enbart dessa vågbrytare
ej erbjuda nöjaktigt skydd särskilt mot den från norr kommande stendriften.
Vid stormtillfällen intränger sålunda sten i inloppet och hamnbassängen
och bildar där för hamntrafiken besvärande avlagringar. Ett flertal
mer eller mindre omfattande förslag till åtgärder, avsedda att förebygga
sagda olägenhet, hava uppgjorts vid skilda tider. Det är emellertid mycket
vanskligt att beträffande arbeten av här ifrågavarande slag i förväg avgöra
effekten av föreslagna åtgärder samt i vilken utsträckning desamma böra utföras,
för att avsett resultat skall ernås. Visshet härom kan endast erhållas
genom att successivt pröva sig fram. Med hänsyn dels härtill, dels till de
betydande kostnader, som nämnda slag av åtgärder kräva, hava desamma
hittills endast i begränsad omfattning kommit till utförande, medan ytterligare
åtgärder ställts på framtiden i avvaktan på vinnandet av ökad kännedom
beträffande effekten av de redan vidtagna anordningarna. Såsom erfarenheten
visat, äro de hittills vidtagna åtgärderna dock alltjämt otillräckliga.

I detta sammanhang tillåter sig styrelsen erinra örn de omständigheter,
varunder beslutet örn statsbidrag till de under åren 1917—21 utförda arbetena
tillkom.

I en till 1915 års riksdag avlåten proposition (nr 52) föreslog Kungl. Majit
riksdagen att bevilja erforderligt anslag till iståndsättande av hamnen i
Sandviken enligt en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättad arbetsplan,
företrädesvis omfattande skyddsåtgärder mot den vid hamnen förekommande
stendriften. Denna proposition bifölls av riksdagen, dock under
villkor att vederbörande landsting jämte Persnäs kommun förbunde sig att
ansvara för den framtida underhållskostnaden för hamnen. Enär landstinget
ej fann sig kunna ikläda sig sålunda ifrågasatt förbindelse, förföll emellertid
tills vidare frågan örn det beviljade anslaget.

Genom en vid 1916 års riksdag väckt motion kom frågan om bidrag till
hamnens iståndsättande åter under riksdagens prövning. I nämnda motion
föreslogs att de enligt den förutnämnda av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upprättade arbetsplanen ifrågasatta arbetena bringades till utförande
ehuru i mindre omfattning genom en rätt betydande beskärning av planen.
Därigenom kunde kostnaderna avsevärt nedbringas. Persnäs kommun hade
nu även åtagit sig att ensam ansvara för hamnens underhåll. Ehuru riksdagen
hyste tvivel om, huruvida arbetenas utförande i den mindre omfattning,
som i motionen avsågs, bleve tillfyllestgörande, ansåg sig riksdagen
dock böra bifalla motionen. Riksdagen synes därvid hava förutsatt, att
därest så komme att erfordras, arbetena sedermera kompletterades i av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagen omfattning. Såsom det visat sig,
gåvo arbetena i fråga likväl ej det åsyftade resultatet.

Förutom det under åren 1934—35 utförda arbetet, vilket var av obetydlig
omfattning och varmed ej avsågs att vinna någon slutgiltig lösning av
frågan örn hamnens iståndsättande, hava inga vidare åtgärder i hamnen
vidtagits.

Vid genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid skilda tillfällen verkställda
inspektioner av hamnen hava de missförhållanden därstädes konstaterats,
vilka av riksdagens revisorer påtalats. Därvid har för vederbörande
hamnstyrelse framhållits vikten av, att hamnen sättes i sådant skick, att den
på avsett sätt kan tjäna sitt ändamål. Framställning örn statens medverkan
lill vidtagandet av erforderliga åtgärder har emellertid först denna dag ingivits
till styrelsen.

Styrelsen kommer därför att snarast låta verkställa sådan utredning, som

— 40

erfordras^ för upprättande av arbetsplan till ytterligare erforderliga arbeten.
Dessa måste dock med nödvändighet bliva av betydande omfattning, därest
hamnen skall bliva försatt i ett för trafikens upprätthållande erforderligt
och framdeles bestående skick och verksamt skydd erhållas mot dess vidare
uppgrundning genom stendrift; halvmesyrer komma säkerligen att visa sig
förfelade och enbart medföra än större kostnader. I första hand äro sålunda
följande arbeten nödvändiga: Förlängning och förstärkning av norra
vågbrytaren, förlängning av stenfångaren, ombyggnad av de båda inre pirhuvudena,
utfyllnad av hamnplanet, uppmuddring av hamninloppet och
hamnbassängen samt vissa för fiskebåtarna avsedda anordningar i hamnens
södra del. Uppskattningsvis beräknas nämnda arbeten att betinga en kostnad,
ej understigande 200,000 kronor.

Remisshandlingarna i ärendet återgå härmed.

Stockholm den 9 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

SVEN STENBERG.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 83, § 24.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1936 församlade revisorer under § 24 av sin berättelse anfört angående statens
granskningsman och rådgivare hos aktiebolaget Aerotransport.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande och med överlämnande av yttrande från numera luftfartsinspektören
Ångström, i underdånighet anföra följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får — under hänvisning till luftfartsinspektörens
yttrande — i underdånighet framhålla att de av revisorerna
omnämnda besiktningarna av flygplanen S E—A E B och S E—A B A (»Lappland»)
ägt rum med 3 å 4 månaders mellanrum och att särskilt besiktningen
av flygplanet Lappland varit av stor betydelse för kontrollen av detta
flygplans egenskaper. Att därvid staten vidkänts kostnaderna för besiktningen
den 12 juli 1935 finner styrelsen fullt i överensstämmelse med gällande
författningar och tillämpad praxis. I vissa fall är det nämligen ofrånkomligt
att upprepa besiktningarna tätare än författningsenligt föreskrives
för att därigenom vinna garanti för att trafiksäkerheten vederbörligen tillgodoses.
Särskilt anslag härför har också av riksdagen anvisats under titeln
»extra besiktningar av luftfartyg».

Revisorernas uttalande, att en särskild granskningsman hos aktiebolaget
Aerotransport icke längre skulle erfordras sedan staten numera övertagit
aktiemajoriteten i bolaget och hos detsamma anställts en jourhavande revisor,
torde hava sin riktighet, i vad avser granskningsmannens uppgift att

41

övervaka bolagets ekonomi. Denna uppgift bör helt naturligt åligga den
jourhavande revisorn. Däremot är det enligt styrelsens mening nödvändigt,
att granskningsmannen fortfarande står bolaget till tjänst i tekniska frågor,
särskilt sådana, som mera direkt beröra trafiksäkerheten eller avse val av
flygplanstyp. Den nuvarande anordningen härutinnan har visat sig mycket
lämplig och ändamålsenlig. Betydelsen och behovet av en förbindelselänk
mellan luftfartsmyndigheten och bolagets tekniska ledning har väsentligt
ökats i den mån den reguljära lufttrafiken inom landet utvecklats och
kommer förvisso med den fortsatta utvecklingen av trafiken att ytterligare
ökas. Luftfartens karaktär kräver ett intimt samarbete mellan trafikerande
bolag och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken det åligger att övervaka
trafiksäkerheten ävensom att förvalta statsverket tillhöriga flygplatser m.
fl. anläggningar för luftfarten. Styrelsen vill därför hemställa, att samarbetet
mellan styrelsen och bolaget även i framtiden måtte få ske enligt i
huvudsak nu gällande grunder. Kungl. Maj:ts instruktion den 20 mars
1931 för granskningsmannen torde emellertid i anslutning till vad ovan anförts
böra omarbetas i vissa avseenden.

Styrelsen vill betona, att den omständigheten att den nuvarande granskningsmannen
även är besiktningsman för luftfartyg icke lett till någon konflikt
emellan hans uppgifter i det ena eller det andra avseendet, enär av
bolaget inköpta flygplan varit av utländsk tillverkning och typbesiktigats
och erhållit luftvärdighetsbevis i utlandet redan innan de anlänt till Sverige.
Besiktningarna hava således gällt underhållet och skötseln av flygmateriel
och icke typgranskning.

Slutligen får styrelsen erinra om att styrelsen genom Kungl. Maj:ts beslut
den 30 december 1936 erhållit i uppdrag att före den 1 juli 1937 till Kungl.
Majit inkomma med förslag till organisation av kontrollen och inspektionen
över den civila luftfarten.

I anledning av vad sålunda anförts får styrelsen i underdånighet hemställa
att revisorernas uttalande icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade jämväl
deltagit byråchefen Braune.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

C. LJUNGBERG.

Luft fart sin spek t örens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 83, § 24.

Till kungl, väg- och vatten byggnadsstyrelsen.

Med anledning av uppdrag att inkomma med yttrande över statsrevisorernas
uttalande angående statens granskningsman och rådgivare hos aktiebolaget
Aerotransport får jag härmed vördsamt anföra följande.

Undertecknad har sedan år 1920 oavbrutet varit förordnad såsom besikt- Förordnande
ningsman för luftfartyg. såsom besikt Efterbesiktningar

av flygplan innebära en kontroll att dessa äro luftvär- nin8sman -

— 42 —

diga. Därvid undersökes att inga defekter av något slag uppkommit samt att
materielen erhållit erforderlig skötsel och vård.

Enligt gällande bestämmelser skall ett flygplan, som användes i yrkesmässig
luftfart besiktigas var sjätte månad och övriga flygplan var tolfte månad.
Dessa efterbesiktningar rekvireras av flygplanets ägare och bekostas av
denne.

Beträffande luftfartyg, som användes för yrkesmässig luftfart, äger luftfartsmyndigheten
samt länsstyrelser, inom vars område luftfarten äger rum,
att när helst sådant finnes påkallat för kontroll av fartygets luftvärdighet,
föranstalta örn besiktning av fartyget genom besiktningsman för luftfartyg.
Kostnad för dylik besiktning bestrides med statsmedel.

De av revisorerna omnämnda flygplanen S E—A E B och S E— A B A besiktigades
för ägarens räkning den 27 april respektive den 18 mars 1935.
För de härmed förenade kostnaderna svarade aktiebolaget Aerotransport.

För kontroll av ovannämnda flygplans luftvärdighet föranstaltade luftfartsmyndigheten
c:a 3 månader senare i enlighet med § 8 i kungörelsen den
20 april 1928 (nr 85) en partiell besiktning av de nämnda flygplanen den 12
juli 1935. För de härmed förenade kostnaderna svarade statsverket.

Denna extra kontroll av flygplanet S E—A B A var motiverad av den anledningen
att detta flygplan utgjorde en ny typ, som alldeles särskilt noggrant
måste följas särskilt med hänsyn till verkställda justeringar och speciellt utfärdade
kontrollföreskrifter. Det bör i detta sammanhang nämnas att jag i
egenskap av besiktningsman några månader senare ansåg mig böra fordra
indragande av luftvärdighetsbeviset för ifrågavarande flygplan (»Lappland»)
för att en omprövning av luftvärdigheten måtte verkställas av i detta avseende
ansvarig holländsk myndighet. Dylik omprövning blev även sedermera
verkställd.

Den extra kontrollen av flygplanet S E— A E B påfordrades med anledning
av att det inköpts i andra hand efter en jämförelsevis lång trafiktjänst. Även
i detta fall utgjorde åtgärden ett nödvändigt led i säkerhetstjänsten.

Av vad som ovan anförts framgår att en missuppfattning av de förhållanden
under vilka besiktningarna ägt rum synes föreligga och att någon samtidig
ersättning från såväl bolaget som staten icke utgått.

Förordnande Det subventionskontrakt som staten år 1931 tecknade med aktiebolaget
såsom Aerotransport förutsåg bl. a. förordnande av en statens granskningman i bograi^a^ings‘laget,
som ur synpunkten av statens intresse av att en fullgod trafikrörelse
åstadkommes förmedelst statsunderstödet, oavlåtligen skulle följa bolagets
verksamhet och därvid särskilt ägna uppmärksamhet åt trafikanordningarnas
lämplighet för allmänhetens betjänande samt åt rörelsens ekonomi.
Granskningsmannen skulle vara skyldig att med råd bistå bolaget. Någon
anledning att genom tillsättande av granskningsman utöva kontroll eller i
övrigt ingå på de åligganden, som redan tilldelats besiktningsmännen har ej
förelegat. Av instruktionerna från granskningsmannen framgår detta även
med tydlighet.

Erfarenheten hade givit vid handen att det såväl ur bolagets som statens
synpunkt vore önskvärt att framför allt på det tekniskt-ekonomiska området
upprätta en intim informationstjänst för luftfartsmyndigheten beträffande
den av bolaget bedrivna lufttrafikens utveckling och olika behov ävensom
beträffande ekonomiska säkerheter av olika slag. Denna uppgift kräver en
intim kännedom om den tekniska utvecklingen och möjligheter att bedöma
dess sannolika förlopp. Det är uppenbarligen en uppgift, som i väsentliga
delar faller utanför det verksamhetsområde, som i regel tillkommer styrelsens
ledamöter eller revisorerna. Denna anordning har varit till gagn såväl
för staten som bolaget.

— 43 —

Det har bl. a. ingått i granskningsmannens åligganden att yttra sig rörande Val av flyglämpligheten
av anskaffandet av flygplan för aktiebolaget Aerotransports planstyp.
räkning.

De flygplanstyper, som för sådant ändamål hittills kunnat komma i fråga,
hava samtliga varit av utländsk konstruktion och tillverkning. Några förändringar
i detta hänseende stå icke heller i utsikt. Dessa flygplan hava
samtliga undergått så kallad typgranskning med hänsyn till det konstruktiva
utförandet samt officiell tillverkningskontroll i de respektive länder i vilka
flygplanfirman har sin hemort- Handlingar som styrkt dylik officiellt verkställd
granskning och kontroll hava överlämnats till luftfartsmyndigheten.

Dylik granskning och kontroll har således för de flygplan aktiebolaget Aerotransport
anskaffat verkställts i Amerika, Holland och Tyskland, i vilka länder
även ursprungliga luftvärdighetsbevis utställts.

Ett råd i fråga om flygmateriel har i första hand byggt på förefintligheten
av officiellt utförda typgranskningar och kontroll av tillverkningen i de olika
länder, där materielen är konstruerad och tillverkad.

De besiktningar av flygplan tillhöriga aktiebolaget Aerotransport, som ut- Besiktningar,
förts av svenska besiktningsmän, hava med anledning härav uteslutande haft
karaktären av s. k. efterbesiktningar. Huvudsyftet med dessa besiktningar är
som redan nämnts att undersöka, huruvida materielen erhållit den skötsel
och vård, som erfordras för luftvärdighetens upprätthållande, och att icke
driftsförhållanden givit anledning till störningar eller defekter av menligt
slag. Denna periodiska driftskontroll kan aldrig under ovan angivna förhållanden
innebära en omprövning av tidigare vidtagen åtgärd. Den kritik, som
eventuellt kan framkomma genom resultatet av efterbesiktningarna, träffar
närmast de myndigheter, som svarat för den ifrågavarande typgranskningen
och tillverkningskontrollen, vilka båda verkställts i utlandet.

Det väsentliga är givetvis att resultatet med den använda materielen i alla
avseenden blir tillfredsställande. Detta kan endast uppnås genom noggrant
aktgivande på de driftserfarenheter, som framkomma, och en strängt objektiv
behandling av dessa. Det är uppenbart att vaksamheten vid efterbesiktningar
av det ifrågavarande slaget endast kan skärpas om besiktningsmannen
tillstyrkt materielens användning.

I detta sammanhang måste framhållas att det är av största betydelse att
luftfartsinspektören tills vidare och intill dess en luftfartsinspektion under
eventuellt andra former blivit ordnad, innehar förordnande såsom besiktningsman.
Härigenom erhålles den förbindelse med de verkliga förhållandena,
som för inspektionens utövande är av största värde.

Stockholm den 29 december 1936.

TORD ÄNGSTRÖM.

Styrelsens för aktiebolaget
Aerotransport

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, sid. 85, § 25.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1936 har tillfälle beretts styrelsen för
aktiebolaget Aerotransport att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens
år 1936 församlade revisorer under g 25 av sin berättelse anfört angående
bolaget. Styrelsen får härmed i underdånighet avgiva sådant yttrande.

— 44 —

Ersättning från postverket.

I sin berättelse hava riksdagens revisorer lämnat en redogörelse för bolagets
ombildning under år 1935 med anledning av statens ökade inflytande
över bolaget liksom även för de belopp, som under år 1935 av staten utgivits
till Aerotransport, nämligen i runt tal 1,475,000 kronor, varav 647,000 kronor
utgjorde statsunderstöd och 828,000 kronor hade utbetalats till bolaget
från postverkets huvudkassa. Det torde härvid ligga nära till hands att draga
den slutsatsen, att bolaget under året icke blott uppburit det avtalade statsunderstödet,
647,000 kronor, utan dessutom även erhållit en avsevärd extra
subvention från postverket, så att det totala statsunderstödet skulle uppgått
till 1,475,000 kronor. Styrelsen har sig även bekant, att på många håll en
sådan missuppfattning råder, och anser det därför i detta sammanhang vara
på sin plats att närmare redogöra för den ersättning bolaget från postverket
erhåller för postbefordran.

Bolaget erhåller ersättning dels för flygbefordran av brev- och paketpost i
daglinjetrafik över bolagets egna eller med bolaget samtrafikerande flygbolags
linjer, dels för flygbefordran av brev- och paketpost i nattpostflygtrafik på
linjerna Stockholm—Malmö—Köpenhamn—Hannover och Göteborg—Köpenhamn.
För den brev- och paketpost, som befordras på dagflyglinjerna, utbetalar
postverket till Aerotransport en viss, mellan postverken internationellt
överenskommen, allmänt tillämpad ersättning per kilogram befordrad post,
vilken ersättning är lika stor, antingen Aerotransport eller utländskt flygbolag
skulle befordra posten. Av den till Aerotransport från postverkets huvudkassa
utbetalade ersättningen åligger det sedan Aerotransport att i sin tur
ersätta de med Aerotransport samarbetande flygbolagen för postens vidarebefordran
på dessa bolags linjer, liksom Aerotransport av dessa flygbolag erhåller
ersättning för den returpost, som bolaget befordrar till Sverige.

På linjerna Malmö—Amsterdam och Stockholm—Helsingfors hade svenska
postverket under år 1935 dessutom avtalat en viss minimivikt post per utgående
tur, utgörande på linjen Malmö—Amsterdam 160 kg och på linjen
Stockholm—Helsingfors 45 kg per tur. Denna garanterade minimivikt ansågs
motsvara viss platsreservation, och bolaget erhöll härigenom en säkerhet
för att det utrymme i flygplanen, som dagligen måste reserveras för
posten, även blev betalat. Styrelsen vill även framhålla, att dessa garanterade
minimivikter sedermera vid årets slut visade sig hava varit för knappt
tilltagna, varför postverket hade att till bolaget utbetala en extra ersättning
för av bolaget på båda linjerna utöver den garanterade viktsmängden befordrad
post.

För nattflygposttrafiken, som upprätthållits uteslutande för postverkets
räkning för befordran av brev och paket, erhöll bolaget icke ersättning per
kilogram befordrad post utan för sina självkostnader för trafikens upprätthållande,
beräknade efter grunder, som fastställts av postverket och bolaget
gemensamt. Dessa kostnader uppgingo för 1935 till i runt tal 440,000 kronor.
Man kan alltså säga, att ifrågavarande flygningar utförts av bolaget
för svenska postverkets räkning, utan att bolaget därå erhållit vinst. För
dessa nattpostflygningar erhöll svenska postverket i sin tur ersättning från
utländska postverk för vid flygningarna befordrad utländsk post, varför den
ersättning svenska postverket utbetalat till Aerotransport icke torde utgöra
svenska postverkets nettokostnader.

Av vad styrelsen härovan anfört torde sålunda klart framgå, att vad Aerotransport
från postverket uppburit ingalunda är att jämställa med från statsverket
uppburen subvention utan i sin helhet utgör normal gottgörelse för
av bolaget och samtrafikerande företag för postverkets räkning utförda pre -

— 45 —

stationer. Det av riksdagens revisorer angivna, från postverkets huvudkassa
till bolaget utbetalade beloppet av i runt tal 828,000 kronor motsvarar varken
svenska postverkets egna utgifter för postbefordran med flyg eller Aerotransports
egna inkomster från svenska postverket. Mer än halva beloppet
utgör ersättning för bolagets självkostnader för nattpostflygningarna.

Styrelsen kan nämna, att bolaget under 1935 hade i runt tal 702,000 kronor
i inkomster för postbefordran, varav 262,000 kronor utgjorde ersättning
för postbefordran i dagtrafik och 440,000 kronor i nattrafik, sedan bolaget
till utländska flygbolag utbetalat dem tillkommande ersättning för befordran
av svensk post och i sin tur erhållit ersättning från dessa för den utländska
post bolaget transporterat.

Personal- och löneförhållanden.

Riksdagens revisorer hava i sin redogörelse framhållit, att den ekonomiska
rapporten för år 1935 utvisar en sammanlagd personalkostnad av 558,623
kronor 74 öre men att enligt särskild utredning avlöningskostnaderna uppgå
till ett högre belopp, 690,905 kronor 12 öre, nämnda båda belopp motsvarande
omkring en fjärdedel respektive en tredjedel av bolagets trafikinkomster.
I anslutning härtill och med bifogande av sammanställningar rörande
personalens löneförmåner uttala revisorerna, att det givetvis icke utan en
mera ingående prövning låter sig bedöma, huruvida kontors- och tekniska
personalens avlöningsförmåner kunna anses vara väl avpassade med hänsyn
till dem åliggande arbetsuppgifter och med beaktande jämväl av andra på
denna fråga inverkande faktorer. Enligt revisorernas uppfattning hava dock
de löner, som särskilt de högre tjänstemännen å bolagets huvudkontor och
vid vissa flygstationer fått uppbära, varit högre än de lönebelopp, som t. ex.
vid statens järnvägar utgå till befattningshavare med motsvarande ställning
och arbetsuppgifter. Revisorerna anföra vidare, att lönerna för bolagets befattningshavare
i allmänhet, sedan ett flertal av de å huvudkontoret och vid
flygstationerna tjänstgörande befattningshavarna från och med 1936 års ingång
fått sina löner höjda med belopp mellan 25 och 150 kronor i månaden,
kommit att uppgå till belopp, vilka avsevärt överstiga de löner, som utgå till
statliga befattningshavare med likartade arbetsuppgifter. I sitt särskilda uttalande
anföra revisorerna, att de hava funnit, att befattningshavare hos bolaget
i vissa fall tillerkänts avlöningsförmåner, vilka icke kunna anses påkallade
vare sig av befattningshavarens ålder och föregående utbildning eller
av de arbetsuppgifter, han har att utföra i sin tjänst hos bolaget. Med framhållande,
att vid avvägandet av lönebeloppens storlek särskilt avseende givetvis
måste fästas vid den omständigheten, »att befattningshavarna numera på
bolagets bekostnad tillförsäkrats pension», anföra revisorerna vidare, att det
särskilt med beaktande av sistberörda förhållande »icke torde stå i god överensstämmelse
med företagets statsbetonade karaktär att till bolagets högre
administrativa och tekniska tjänstemän utbetala löner, avsevärt överstigande
dem, som tillkomma befattningshavare med likartade eller mera krävande
arbetsuppgifter vid de statliga kommunikationsverkcn >. Revisorerna, som
ansett, att trafikflygarnas avlöningsförmåner äro ganska höga, även örn hänsyn
tages lill arbetets karaktär, och att särskilt »de utgående kilometerpenningarna»
böra kunna avsevärt reduceras, sluta med att uttala, att en skyndsam
och allsidig utredning rörande den hos bolaget anställda personalens antal
och avlöningsförmåner bör komma till stånd i syfte att örn möjligt nedbringa
bolagets lönekostnader.

I anslutning till vad riksdagens revisorer sålunda anfört vill styrelsen till
en början med avseende på de av revisorerna meddelade uppgifterna framhålla,
att pension, därest icke särskilda avtal föreligga, tillförsäkras endast

— 46 —

de anställda, som så önska och antingen hava uppnått 25 års ålder och innehaft
3 års tjänst i bolaget eller uppnått 30 års ålder och äro fast, d. v. s. icke
endast tillfälligt anställda. Ifrågavarande pensionering är anordnad genom
anslutning till Svenska Personal-Pensionskassan, därvid i stort sett hälften
av den för varje befattningshavare med hänsyn till hans ålder m. m. bestämda
premien erlägges av befattningshavaren själv, dock högst 10 % av summan
av egenpensionsbeloppet och, där familjepension skall utgå, beloppet
härför. Bolaget bär sålunda icke hela kostnaden för personalens pensionering.
Framhållas må ock — för den händelse revisorerna funnit något märkligt
däri — att den omständigheten, att icke samtliga personalkostnader direkt
framträda i den ekonomiska rapporten, har sin motsvarighet
exempelvis vid statens järnvägar, där vissa personalkostnader vid verkstäder
o. dyl. i statsbaneföretagets sammanställning av utgifter för drift
och underhåll framträda såsom reparationskostnader etc. Hos Aerotransport
gäller detta bl. a. vissa verkstadskostnader och kostnader för radiotjänst,
automobiltjänst och renhållning. Beträffande den flygande personalen må
i detta sammanhang nämnas, att den efter utförd flygtjänst utgående ersättningen
sedan slutet av år 1935 beräknas efter flygtid i stället för, såsom tidigare
skett och av Riksdagens revisorer angivits, som kilometerersättning.

Riksdagens revisorer hava beträffande avlöningskostnadernas förhållande
till bolagets inkomster framhållit, att bolagets totala avlöningskostnader under
år 1935 uppgingo till omkring x/3 av trafikinkomsterna. Då revisorerna
i olika sammanhang berört bl. a. statens järnvägar, är det måhända till belysning
av nyssnämnda förhållande mellan avlöningar och trafikinkomster
av intresse att konstatera, att statens järnvägars trafikinkomster under år
1935 uppgingo till avrundat 193,366,000 kronor och personalkostnaderna för
drift och underhåll inklusive pensionskostnader och dylikt till 113,172,000
kronor eller avrundat 58.5 % av trafikinkomsterna. Styrelsen finner det
emellertid naturligare att ställa personalkostnaderna i relation till de totala
kostnaderna, eftersom bolagets trafikinkomster av kända skäl icke ännu
kunna motsvara kostnaderna för den trafik, som erfordras för att förvärva
berörda inkomster. Av statsbanornas utgifter för drift och underhåll år
1935, avrundat 161,475,000 kronor, utgjorde personalkostnaderna avrundat
70.1 %>. Bolagets personalkostnader utgjorde samma år i förhållande till
totala utgifterna 24.1 °/o. Styrelsen vill understryka, att av de anförda relationstalen
inga som helst slutsatser kunna dragas med avseende på de båda
företagens skötsel eller lönestandard. Styrelsen har allenast velat påvisa, att
den andel, som bolagets personalkostnader utgöra av trafikinkomsterna respektive
utgifterna, icke kan sägas vara oproportionerligt stor vid jämförelse
med det av revisorerna särskilt åberopade statliga kommunikationsföretaget.

Ej heller vid en jämförelse med utländska flygföretag kan det sjörås gällande,
att bolagets personalkostnader äro för höga. Inom ett av de större
europeiska flygföretagen utgjorde sålunda under år 1935 personalkostnaderna
över 50 °/o av trafikinkomsterna och över 25 % av de totala utgifterna.

Styrelsen vill i detta sammanhang slutligen framhålla, att bolagets sammanlagda
inkomster respektive utgifter under år 1937 kunna beräknas komma
att stiga till cirka 5 milj. kronor mot något mindre än 3 milj. kronor
under år 1935, utan att tillnärmelsevis en däremot svarande ökning av personalkostnaderna
behöver befaras.

Vad revisorerna anfört beträffande befattningshavarnas löneförmåner giver
icke- tydligt vid handen, huruvida revisorernas erinringar avse lönerna i
allmänhet eller vilka av de antydda högre befattningshavarnas löner revisorerna
ansett alltför högt tillmätta; olika uttalanden hava i dessa hänseenden
gjorts av revisorerna. Ej heller har styrelsen funnit klart, vilka de befatt -

— 47 —

ningshavare inom de statliga kommunikationsverken äro, med vilka revisorerna
ansett bolagets högre personal vara att jämföra. På grund härav nödgas
styrelsen behandla förevarande fråga ganska utförligt.

Styrelsen är ense med revisorerna därom, att ett bedömande utifrån av
personalens löneförmåner ej låter sig göra utan en mera ingående prövning.
Revisorerna hava icke närmare angivit och styrelsen har sig icke bekant,
på vad sätt de erhållit den kännedom örn de olika befattningshavarnas arbetsuppgifter,
på vilken revisorerna grunda sin kritik av löneförmånerna.

Styrelsen har för sin del vid prövning av lönefrågorna funnit, att en jämförelse
mellan lönerna till bolagets personal och till statliga befattningshavare
är vansklig att göra, dels med hänsyn till de i betydande utsträckning säregna
arbetsuppgifter, som åvila bolagets personal, och dels på grund av att
bolagets personal icke kan åtnjuta samma fasta anställningsformer och förmåner
i övrigt, som gälla vid de statliga verken. En jämförelse med statens
järnvägar hlir föga rättvisande redan på den grund, alt fråga är om två företag
av helt olika struktur och arbetssätt, men också därför att företagen långt
ifrån äro av samma storleksordning. Sistnämnda förhållande medför bland
annat, att vid det större företaget på grund av arbetsmängden göromåien kunna
fördelas på ett flertal specialister, medan vid det mindre företaget en dylik
specialisering har sin givna begränsning och åtskilliga olikartade uppgifter
måste sammanföras på en hand, en organisatorisk anordning, som i
viss mån innebär ställande av större krav på befattningshavarna. Styrelsen
vill också särskilt framhålla, att bolagets verksamhet på ett mera framträdande
sätt än statsbanornas är av internationell natur och att denna karaktär
hos verksamheten ställer höga krav på jämväl den underordnade personalens
förmåga och kunskaper, icke minst i fråga om utländska språk. I
tekniskt hänseende måste en del av bolagets personal och särskilt den tekniske
chefen fylla höga kvalitativa krav, enär utvecklingen i fråga om flygmateriel
och annan utrustning är synnerligen snabb samt trafiksäkerheten
hos materielen kräver oavlåtlig uppmärksamhet från dag till dag och under
inga omständigheter får eftersättas. Styrelsen förmenar, att det i fråga om
den högre personalen är såväl ett bolagets som ett allmänt intresse, alt bolaget
förfogar över så väl kvalificerad personal som möjligt, även om den
för denna personal såsom skälig ansedda avlöningen till äventyrs skulle något
överstiga vad som utgår vid sådana befattningar inom statliga verk, vilka
skulle kunna anses motsvara ifrågavarande befattningar. Styrelsen vill också
understryka, att bolaget vid anställande av personal har att konkurrera
örn dugliga krafter med industrien och affärsföretagen i övrigt, varav följer,
att löneläget även måste rättas efter lönestandarden inom affärslivet.
Härtill kommer att för de viktigaste befattningarna hos bolaget kan ifrågakomma
ett mycket begränsat antal personer i landet och att bolaget ifråga
om vissa tekniska befattningar har att uthärda konkurrens även av utländska
flygföretag.

Med de anställningsformer, som tillämpas inom affärslivet och även inom
bolaget, är det knappast möjligt att mot varandra ställa löneförmånerna hos
bolaget och de statliga lönerna samt därav draga slutsatser örn löneförmånernas
förhållande till varandra. Det torde icke behöva närmare utvecklas,
att med statstjänsterna sirö förenade åtskilliga andra förmåner i form av säker
ställning, jämförelsevis lång semester o. s. v., till vilka vid en dylik jämförelse1
hänsyn måste tagas.

Det oaktat anser sig styrelsen emellertid med anledning av revisorernas uttalanden
böra göra en dylik jämförelse. Härvid anser sig styrelsen kunna
bortse från bolagets utgifter för pensionspremier och olycksfallsförsäkringsavgifter
— de senare avseende olycksfall vid llygfärder — enär dessa kost -

48

nader i stort sett torde kunna anses motsvarade av statens andel i kostnaden
för tjänstemännens pensionering respektive statens risk för ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete. Förmånen av uniformsbidrag lärer i förekommande
fall kunna anses motsvarad av möjligheten för statstjänstemän,
som skola bära uniform, att genom vederbörande verk inköpa uniformstyg
m. m. för jämförelsevis billigt pris, varför styrelsen anser sig kunna bortse
även härifrån, helst som fråga är om obetydliga belopp. I vissa fall skilja
sig de i det följande angivna lönerna från de i revisorernas sammanställning
upptagna, beroende på att de senare innefatta smärre belopp för övertidsersättning
o. dvl. I de statliga löner, som i det följande angivas, hava medräknats
för befattningshavare i Stockholm gällande tillägg av olika slag, inklusive
dyrtidstillägg efter 10 % med gällande begränsning. Jämförelsen
sker alltså utan hänsyn till de särskilda förmåner, som äro förenade med
statstjänsten, och utan frånräknande av de pensionsavdrag, som belöpa på
de olika befattningarna. Styrelsen vill med avseende på dessa avdrag framhålla,
att bolagets befattningshavare härutinnan icke äro bättre ställda än
statstjänstemännen och att avdragen för bolagets befattningshavare i vissa
fall måste anses innebära en större belastning än för statstjänstemännen.
Styrelsen kommer att behandla den flygande personalens löner i ett särskilt
avsnitt efter övriga personallöner.

Vad först beträffar verkställande direktören åtnjuter denne en avlöning av

18,000 kronor för år. Den honom tillkommande pensionen uppgår till 6.000
kronor. Dessa förmåner äro mindre än de som äro förenade med befattningen
som överdirektör och souschef vid statens järnvägar, och överstiga, i vad
avser avlöningen, med omkring 1,000 kronor löneförmånerna för distriktschef
vid statsbanorna.

Bolagets tekniske chef är i revisorernas sammanställning upptagen såsom
flygstationschef, vilken befattning i Bulltofta han under åren 1925—1935
innehade jämte sin anställning som teknisk chef. Han är numera placerad
på huvudkontoret i Stockholm. Han åtnjöt under år 1935 en lön av 15,000
kronor, vilken från och med år 1936 höjts till 16,200 kronor; denna höjning
ansågs motiverad av att befattningshavaren under året förflyttats till Stockholm.
Pensionen är bestämd till 6,000 kronor. Lönen torde närmast motsvara
lönen till verkstadsdireklörerna vid telegrafverket och vid statens järnvägar
samt förrådsdirektören vid statens järnvägar. Utan jämförelse av de
olika befattningarna vill styrelsen erinra om vad i det föregående anförts örn
den synnerliga vikten från ekonomiska och trafiksäkerhetssynpunkter av att
befattningen som bolagets tekniske chef är besatt med en högt kvalificerad
ingenjör.

För direktörsassistenlen har i revisorernas sammanställning angivits en
lön av 10,800 kronor. Från och med år 1936 har lönen höjts till 12,600 kronor.
Pensionen uppgår till 6,000 kronor. Denna befattningshavare är den
ende, som. på sätt revisorerna angivit, fått sin lön höjd med 150 kronor per
månad. Direktörsassistenten, vilken varit i bolagets tjänst i mer än 11 år,
åtnjuter alltså en avlöning, som ungefär motsvarar lönen för en byråchef i
näst högsta (32:a) löneklassen. Direktörsassistenten utför — som regel utan
särskild ersättning — under verkställande direktörens frånvaro vid tjänsteresor
och semester de på denne ankommande göromålen och har därjämte
att i viss utsträckning föra underhandlingar med utländska företag rörande
samtrafiköverenskommelser m. m.

Med avseende på vissa nu nämnda befattningshavare vid statens järnvägar
vill styrelsen erinra örn att järnvägsstyrelsen vid olika tillfällen påyrkat väsentliga
höjningar av deras löner.

Kontorschefens lön är i revisorernas sammanställning upptagen med 8,550

49 —

kronor. Denne åtnjuter från och med år 1936 en lön av 9,600 kronor. Hans
pension uppgår till 4,000 kronor. Lönen överstiger något vad som utgår till
statlig befattningshavare i 25 :e löneklassen. Ilan har varit anställd i 9 år
och huvudsakligen hela tiden ombesörjt samma göromål som nu. Hans löneställning
synes alltså kunna anses likställd med vissa kamrers- eller kontrollörsbefattningar
vid statens järnvägar. Han har att svara för kassans
skötsel, bolagets bokföring och statistik samt de synnerligen krävande årliga
kalkyler, som erfordras för bedömande i förväg av trafikprogrammens ekonomiska
hållbarhet. Han är tillika personalchef på bolagets huvudkontor.

De nu nämnda befattningshavarna äro de som utgöra bolagets personal i
ledande ställning.

Vad härefter angår övrig personal anser styrelsen det föra för långt att
behandla varje befattningshavares löneförmåner. Styrelsen vill begränsa sig
till några typfall, därvid styrelsen utvalt vissa i förhållande till de övriga
inom samma kategorier jämförelsevis högt avlönade. För att möjliggöra
befattningarnas återfinnande i revisorernas sammanställning nödgas styrelsen
följa den däri tillämpade ordningen mellan befattningarna, ehuru denna
icke är densamma som ordningen efter lönens storlek.

Kontorist (statistik) har efter 7 års tjänst en avlöning av 2,700 kronor, motsvarande
något mer än lön enligt 3:e löneklassen för statstjänstemän.

Reklamchef är i revisorernas sammanställning upptagen med 7,500 kronor.
Den nuvarande reklamchefen har en lön av 4,200 kronor, något understigande
lön enligt ll:e löneklassen för statsjänstemän.

Avdelningschef (född 1904) åtnjuter en avlöning av 8,400 kronor, något
understigande 23 :e löneklassen för statstjänstemän. Hans pension uppgår
till 4,000 kronor. Han har varit anställd i 10 år såsom chef för den avdelning,
som omhänderhaver biljett- och fraktavräkningar med andra flygföretag.
Utan jämförelse i övrigt kan nämnas, att å statens järnvägars kontrollkontor
äro placerade fyra befattningar med väsentligt högre löneförmåner.

Kontorist (biljettavräkningen) har numera slutat sin anställning. Hennes
lön, 3,600 kronor, översteg något lönen enligt 8:e löneklassen för statstjänstemän.
Enär hon varit anställd i mer än 10 är, synes hon närmast hava kunnat
i lönehänseende jämställas med befattningshavare i 5:e eller 6:e lönegraden
för statstjänstemän, alltså mellan kontors- och kanslibiträde. Hon
behärskade stenograf! pä svenska och två utländska språk. Anmärkas må,
att särskilt stenografarvode motsvarande det vid de statliga kommunikationsverken
i vissa läll utgående, icke förekommer hos bolaget.

Kassörskan åtnjuter en lön av 5,100 kronor för år. Hennes pension uppgår
till 2,000 kronor. Lönen motsvarar praktiskt taget lön enligt 15:e löneklassen
för statstjänstemän. Hon har varit anställd i 10 år. Hennes lön torde
få anses närmast jämförlig med förste kansliskrivares lön. Å statens järnvägars
personalstat för år 1936 finnas för järnvägsstyrelsen upptagna 9 sådana
befattningar, av vilka 8 äro besatta med kvinnliga innehavare.

Korrespondenten med en avlöning av 3.300 kronor är direktörsassistentens
sekreterare. Ilon behärskar stenograf! på svenska och tre utländska språk.
Lönen motsvarar ungefär 7:e löneklassen för statstjänstemän. Hon har valdi
anställd i 5 år.

Kassabiträde! har en lön av 2,400 kronor, motsvarande ungefär 2:a löneklassen
för statstjänstemän. Hon är stenograf och har varit anställd i 5 år.

Resebyråföreståndaren är i revisorernas sammanställning upptagen med en
lön av 4,650 kronor. Hans lön uppgår numera till 5,400 kronor. Pensionen
är 2,400 kronor. Lönen motsvarar ungefär 16:e löneklassen, och hans placering
kan alltså sägas vara något högre än stationsskrivares men något lägre
än förste stationsskrivares. Ilan har tre underlydande tjänstemän, och års 4—.

777ilis. Itev.-berättelsc ang. statsverket för år lotta. II.

— 50 —

omsättningen på resebyrån belöpte sig under år 1935 till något över 300,000
kronor. Till upplysning kan nämnas att statens järnvägars resebyrå i Göteborg
står under ledning av en förste stationsskrivare och att resebyrån i
Stockholm förestås av en expeditionsföreståndare (24:e lönegraden), vilken
närmast under sig har tre förste stationsskrivare.

Verkmästare åtnjuter en avlöning av 6,000 kronor eller något mindre än
lön enligt 18:e löneklassen för statstjänstemän. Bolagets verkmästare hava
alla varit anställda i 10—11 år. Deras lön motsvarar närmast vad som vid
statsbanorna utgår till ledningsmästare, vagnmästare och verkstadsmästare.
De hava närmaste ansvaret för översyn och reparationer av flygmaterielen.

Flygstationschef (född 1902) har i revisorernas sammanställning upptagits
med en lön av 7,800 kronor. Han åtnjuter numera, sedan Bromma flygplats
öppnats för trafik, en avlöning av 9,600 kronor. Hans pension uppgår till

4,000 kronor. Lönen överstiger något lönen enligt 25:e löneklassen för statstjänstemän.
Han har varit anställd i 9 år. Han ombesörjer icke endast driften
av flygstationen utan omhänderhar även förvaltningen av Bromma flygplats,
vilken förvaltning bolaget mot viss ersättning åtagit sig att ombesörja
för Stockholms stads räkning. Lönen motsvarar närmast den som utgår till
stationsinspektor av klass I A vid statens järnvägar. Det förtjänar att här
framhållas, att flygstationscheferna hava ett krävande arbete och att trafiken
på flygplatserna till väsentlig del omfattar utländska flygplan och utländska
passagerare.

Vad representanterna (i utlandet) beträffar, vill styrelsen allenast framhålla,
att dessa i några fall äro gemensamma för bolaget och andra trafikförelag
samt att vid bedömandet av de för dem upptagna beloppen hänsyn
måste tagas till valutaförhållanden och levnadsomkostnadernas storlek. Det
högsta beloppet, 10,681: 09 kronor, avser representanten i Paris. I detta belopp
har även ingått ersättning för representantens utlägg för kontor och personal,
och bolaget har dessutom delat dessa kostnader (10,681: 09) med ett
samtrafikerande flygbolag, varigenom bolagets nettoutgift för representanten
för år 1935 har uppgått till i runt tal 6,000 kronor.

Trafikassistenterna omhänderhava vid flygstationerna expedition av
passagerare, gods och post, samtliga platsbeställningar inom och utom
Sverige samt förbindelsen med agenturerna i samband med platsbeställningar.
Dessa befattningshavare mäste hava kunskaper i tyska, engelska
och franska. Begynnelselön för dessa befattningar är 3,000 kronor. Lönen
höjes successivt till 5.400 kronor efter 15 års tjänstgöring. Pension utgår
med 2,400 kronor. Begynnelselönen motsvarar närmast stationskarls begynnelselön
och slutlönen närmast den för stationsmästare av klass 6 (12 :e
lönegraden) vid statsbanorna.

För flygledare (född 1901) har i revisorernas sammanställning upptagits
ett belopp av 6.300 kronor. Denne befattningshavare, som tidigare varit
flygare och nu är flygledare på Bromma flygplats, uppbär numera en lön
av 7,200 kronor. Hans pension är 3,500 kronor. Lönen ligger ungefär mitt
emellan 20:e och 21 :a löneklasserna för statstjänstemän. Han har varit
anställd i 11 år. Hans lön torde kunna anses närmast motsvara förste stationsskrivares
vid statens järnvägar. Han har närmaste ansvaret för trafikens
avveckling å flygplatsen och har bland annat den mången gång krävande
uppgiften att bedöma, huruvida väderleksförhållandena medgiva
landning, samt att under svåra väderlekssituationer från marken leda flygplanens
angöring av flygplatsen. Flygledare måste vara språkkunnig.

Trafikflygarnas löneförmåner hava riksdagens revisorer funnit ganska
höga, även om hänsyn tages till arbetets karaktär, och revisorerna hava
ansett, att framför allt de till den flygande personalen utgående kilometer -

— 51 —

penningarna borde kunna avsevärt reduceras. Styrelsen vill med anledning
härav till en början framhålla, att redan under år 1935 efter långa och
ingående förhandlingar, varvid särskild hänsyn tagits till av dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet uttalade önskemål, ett nytt avtal
träffats med bolagets trafikflygare, vilket trädde i kraft den 1 december
1935 och för bolagets vidkommande gäller till den 1 juli 1939.

I detta nya avtal sänktes trafikflygarnas flyglillägg och ändrades samtidigt
formen för flygtilläggets beräkning från att tidigare hava utgått efter
flygkilometer till att utgå efter flygtimme. Enligt det gamla avtalet utbetalades,
oavsett hur länge flygaren varit i bolagets tjänst, en kilometerersättning
av 7 öre för dagflygning och 10 öre för nattflygning, motsvarande
vid en flyghastighet av 200 km/tim. 14:— kr. resp. 20:— kr. per timme.
Flygarna hava i det nya avtalet uppdelats i tre kategorier med olika flygtillägg
alltefter det antal flygtimmar vederbörande flugit i bolagets tjänst.
1 lägsta löneklassen utgår flygtillägget per flygtimme med 6:— kr. vid dagflygning
och 11:— kr. vid nattflygning samt i högsta löneklassen med
11:— kr. vid dagflygning och 16: kr. vid nattflygning. Den fasta lönen utgår
under första anställningsåret med 250:— kronor i månaden och ökas
därefter successivt, så att trafikflygaren efter 11 års tjänstgöring erhåller
en fast månadslön av 600:— kronor. Det nya avtalet tillförsäkrar trafikflygarna
pension med 5,000 kronor per år vid 50 års ålder, vid vilken tid
flygaren sålunda måste upphöra med sin flygverksamhet inom bolaget.
Trafikflygaren skall själv bidraga till kostnaderna för denna pension med
ett belopp icke överstigande 175:— kr. per månad. Styrelsen beräknar,
att trafikflygaren själv för sin pension, försäkring och för erhållande av
trafikflygarecertifikat nödvändiga läkarundersökningar får utbetala mellan
2,000 och 3,000 kronor per år. Styrelsen vill även framhålla, att det
för nyanställda trafikflygare i bolaget torde dröja 8 å 10 år, innan de beträffande
flygtillägget komma upp i högsta löneklassen, men att de likväl
redan från första anställningsåret, då deras totala inkomst — fast lön och
flygtillägg — torde uppgå till 5,000 å 6,000 kronor, måste med samma belopp
erlägga nyssnämnda pensions- och försäkringsavgifter.

Trafikflygarna ha sålunda under sina första anställningsår en i förhållande
till deras arbete och ansvar liten inkomst, och det är först sedan flygaren
tjänstgjort ett avsevärt antal år i bolaget, som han kan påräkna den
högre inkomsten. Styrelsen vill i detta sammanhang icke underlåta att
framhålla, att bolaget ännu icke har någon säker erfarenhet av huruvida
flygarna verkligen kunna tjänstgöra till 50 års ålder. I den mån detta icke
är fallet, komma trafikflygarna att lida en betydande inkomstminskning
därigenom att just något eller några av de bästa inkomståren bortfalla.
En av bolagets äldsta flygare har sålunda fått upphöra med sin flygverksamhet
vid en ålder av 40 år.

Styrelsen hade även i samband med ovannämnda förhandlingar med
trafikflygarna undersökt löneförmånerna för flygarna i utländska flygbolag
och därvid funnit, att lönerna till bolagets trafikflygare icke kunde
anses vara höga. Statens granskningsman i Aerotransport, som även
granskade det nya löneförslaget och jämförde detta med dels de lönevillkor,
som tillämpas i andra europeiska länder, dels de lönevillkor, som luftfartsutredningen
ansett böra tillämpas, ansåg för sin del, att de höllö sig
till ungefär den standard, som i utlandet blivit genomförd, och dessutom
läge något under dem som luftfartsutredningen utgått ifrån vid subventionsberäkningarna.

Under åberopande av vad som sålunda anförts beträffande trafikflygarnas
löner anser styrelsen, att sådana åtgärder, som riksdagens revisorer

— 52

begärt, av bolaget redan vidtagits. Beträffande löneförmånerna till radiotelegrafisterna
pågå förhandlingar om nytt kollektivavtal.

Styrelsen har vid nu företagen omprövning för sin del icke kunnat finna
annat än att i huvudsak lönerna till bolagets här avsedda personal äro
lämpligt avvägda. Revisorernas uttalande, att bolagets högre administrativa
och tekniska tjänstemän uppbära löner, avsevärt överstigande dem,
som tillkomma befattningshavare med likartade eller mera krävande arbetsuppgifter
vid de statliga kommunikationsverken, förefaller styrelsen
icke vara bärande.

En jämförelse med lönerna inom andra statliga affärsföretag än de statliga
affärsverken torde ock giva vid handen, att bolagets personallöner icke
äro höga.

Såsom revisorerna framhållit, har statens revisor i bolaget i samband
med granskningen av 1935 års räkenskaper gjort vissa uttalanden beträffande
personallönerna, därvid han i huvudsak begränsat sig till att ifrågasätta,
huruvida icke ordnandet av personalens pensionering måste anses
såsom en avlöningsförmån av sådan beskaffenhet, att »hänsyn därtill för
framtiden borde tagas i större omfattning än hittills måhända skett vid bestämmandet
av den till personalen utgående kontanta lönen». I anslutning
härtill uttala revisorerna, att varken ett uttalande av chefen för kommunikationsdepartementet
örn behovet av en omprövning av löneförhållandena
eller revisorns nyss återgivna yttrande, såvitt revisorerna kunnat utröna,
ännu föranlett någon åtgärd från bolagets sida. Med anledning av detta uttalande
vill styrelsen framhålla, att styrelsen tidigare upprepade gånger
haft lönesättningen inom bolaget under omprövning. Styrelsen har emellertid
på sätt i det föregående utvecklats, icke kunnat finna de bestående lönerna
för högt tilltagna. De verkliga löneförhöjningar, som styrelsen i början av
år 1936 ansett sig böra vidtaga, hava varit motiverade direkt av de ökade
kraven på vederbörande befattningshavare eller haft samma natur som den
för statstjänstemän med jämna mellanrum inträffade löneklassuppflyttningen.
Vad beträffar den flygande personalen, hava de nuvarande löneförmånerna
för trafikflygarna just under år 1935 som ovan nämnts blivit bestämda
efter långvariga och ingående förhandlingar, varjämte underhandlingar
inletts rörande nytt kollektivavtal med radiotelegrafisterna. Styrelsen
har därjämte fastställt bestämmelser i flera avseenden beträffande personalens
förmåner. Det nyss antydda spörsmålet, i vad mån pensionerings
ordnande bör inverka på lönesättningen, har styrelsen givetvis beaktat.
Att, såsom riksdagens revisorer synas vilja ifrågasätta, sänkning av kontantlön
skulle vidtagas i samband med att pensionsmöjlighet öppnas, finner
styrelsen emellertid icke riktigt. Ett sådant betraktelsesätt skulle nämligen
innefatta, att de befattningshavare, som icke hava pensionsrätt, skulle
åtnjuta en jämförelsevis högre lön.

Ett dylikt system skulle även stå i strid mot vad som gäller inom statsförvaltningen
— exempelvis vid överförande av en icke-ordinarie befattning
till ordinarie stat i samma lönegrad — och är icke heller, såvitt styrelsen
har sig bekant, praxis inom näringslivet. Enligt uppgift från Svenska
Personal-Pensionskassan, till vilken bolaget, som ovan nämnts, är anslutet,
torde det icke förekomma, att i samband med införandet av pensionsförmåner
vederbörande personal skulle få vidkännas en lönesänkning.
Regleringen av löneförhållandena med hänsyn till pensioneringen synes
lämpligast ske genom att vederbörande befattningshavare får vidkännas
skälig andel i kostnaden för pensioneringen, och styrelsen har vid valet av
pensioneringsform följt vedertagen praxis såväl inom näringslivet som i
åtskilliga kommuner. Att de på personalen belöpande pensionsavdragen äro

— 53 —

betydande och i vissa fall kännbarare än för statstjänstemän, bar styrelsen
redan förut framhållit, och detta gäller än iner, örn man tager i betraktande,
att de fastställda pensionsbeloppen äro lägre för bolagets befattningshavare
än för statstjänstemän med motsvarande löneförmåner.

Anmärkas må till slut beträffande formen för personalens anställning,
att personalen i regel är anställd utan uppsägningstid eller med mycket
kort sådan.

Vad beträffar antalet av den personal, som är anställd hos bolaget, vill
styrelsen framhålla, att kontorspersonalen, ehuru den dagliga ordinarie arbetstiden
sträcker sig från kl. 9 f. m. till kl. 5 e. m. med en timmes lunchpaus,
icke utan betydande övertidsarbete kan bemästra arbetsmängden, ett
övertidsarbete, för vilket som regel icke utgår särskild ersättning. Någon
begränsning av arbetstiden under sommarmånaderna förekommer icke.
Styrelsen lärer icke heller kunna undgå att medgiva anställande av ytterligare
personal i samband med den betydande expansion av verksamheten,
som nu skall äga rum. Såsom förut nämnts, torde denna personalökning
dock kunna hållas inom måttliga gränser.

Styrelsen vill till slut erinra om att bolagets organisation år 1930 var
föremål för en genomgående undersökning av utomstående fackmän, vilken
i stort sett icke fann anledning till anmärkning.

På grund av vad sålunda anförts anser sig styrelsen kunna med fog
hävda, att styrelsen beaktat hithörande spörsmål, samt såsom sin uppfattning
uttala, att en förnyad utredning angående bolagets personal- och löneförhållanden
icke torde kunna medföra besparingar av nämndvärd betydelse.
Styrelsen vill ock framhålla, att bolagets personal är så hårt ansträngd
i samband med förberedelserna för den utvidgade trafikplanens
.genomförande, att en dylik utredning, då personalen givetvis i viss mån
måste tagas i anspråk för densamma, skulle lända till olägenhet för det
ordinarie arbetet.

Representation.

Riksdagens revisorer hava i sin redogörelse meddelat, att bolagets utgifter
för representation under år 1935 uppgått till kr. 19,447:65 samt att av
verifikationerna framgick, att bolaget vid olika tillfällen utövat representation,
såsom vid upprättande av löneavtal med egen personal, i anledning
av inköp av flygmaskiner, vid demonstration av samma flygmateriel för
pressen m. fl. samt vid besök av utländska personer, även då dessa personers
vistelse här i landet ej varit direkt föranledd av affärsförbindelser med
bolaget. Såvitt revisorerna kunnat utröna, hade granskningsmannens yttrande
icke heller inhämtats i enlighet med § 3 i Kungl. Maj:ts brev av den
10 mars 1931 angående bestämmelser för den av Kungl. Majit förordnade
granskningsmannen hos AB Aerotransport, vari stadgas, att, därest bolagets
sammanlagda representationskostnader under ett år uppgått till 1,000 kronor,
under samma år ytterligare utgifter för sådant ändamål icke må äga
rum, utan att granskningsmannens yttrande inhämtats. Riksdagens revisorer
hade icke heller kunnat finna, att granskningsmannen, som enligt bestämmelserna
i Kungl. Maj:ts ovannämnda brev skulle, därest sådant beslut
fattats av bolaget, varigenom representationskostnaderna för ett räkenskapsår
komme att överstiga 1,000 kronor, anmäla detta till luftfartsmyndigheten,
gjort dylik anmälan.

Revisorerna uttala, att bolagets representationskostnader även med beaktande
av att bolaget är ett affärsföretag, som i form av gästfrihet kan behöva
göra reklam för sin verksamhet, måste anses vara alltför höga och
atl för framtiden åtgärder måste vidtagas av Acrotransports styrelse i syfte

— 54 —

att avsevärt nedbringa bolagets utgifter för representation. Styrelsen syntes
revisorerna därvid lämpligast vid varje års början böra fastställa ett belopp,
som under samma år må användas för representation, och detta belopp
borde icke få överskridas med mindre än att styrelsen härtill lämnat sitt
medgivande.

Styrelsen vill till en början påpeka, att av de ovannämnda representationskostnaderna
för år 1935, kr. 19,447:65, en avsevärd del, nämligen kr.
5,649:65, utgjorde kostnader för en demonstration i London, Amsterdam,
Paris, Hamburg, Köpenhanm samt Norrköping, Västerås och Malmö av det
då nyinköpta stora, 4-motoriga flyplanet »Lappland». En sådan demonstration
av denna helt nya flygplantyp för resebyråtjänstemän och tidningsmän
ansåg bolagets ledning vid denna tidpunkt vara nödvändig, och särskilt med
hänsyn till att »Lappland» var det första svenska flygplan med restauration
ombord, som insatts i trafik, syntes det lämpligt att visa de inbjudna gästfrihet
såväl i samband med besöket på resp. flygplatser som i flygplanet under
demonstrationsflygningarna. Det ansågs angeläget att vid dessa demonstrationer
icke utöva nämnvärt sämre värdskap än som i liknande fall
visats resebyråtjänstemän och press av med bolaget konkurrerande företag.
Dessa speciella representationskostnader i samband med flygplanet »Lapplands»
demonstration äro således strängt taget att anse såsom utgifter för
reklam. Jämväl åtskilliga andra poster, som upptagits under representation,
äro av enahanda art.

Än vidare vill styrelsen framhålla, att den av riksdagens revisorer omnämnda,
av statens revisor beträffande 1935 års representationskostnader
gjorda anmärkningen avsåg belopp om sammanlagt kr. 657:06.

Beträffande uttalandet av riksdagens revisorer, att bolaget icke skulle ha
följt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts nyssnämnda instruktion till statens
granskningsman hos bolaget, har styrelsen sig icke bekant, hur revisorerna
kommit till sådan uppfattning. Av till denna skrivelse i bilaga fogat intyg
från granskningsmannen framgår, att bolaget i motsats till revisorernas förmodan,
på med granskningsmannen särskilt överenskommet sätt, löpande
hållit denne underkunnig om representationsutgifternas storlek samt att
granskningsmannen sålunda härigenom kunnat kontrollera dessa utgifter och
till bolaget framföra sina eventuella önskemål. Styrelsen vill slutligen framhålla,
att den anmälningsplikt till luftfartsmyndigheten, som förelegat, icke
för bolaget utan för granskningsmannen, av denne på sätt intyget visar
fullgjorts.

Styrelsen är fullt enig med revisorerna örn nödvändigheten av att i största
möjliga utsträckning inskränka utgifterna för representation, men styrelsen
måste samtidigt framhålla, att med den speciella karaktär och den internationella
betoning, som lufttrafiken har, representation i relativt stor utsträckning
icke torde kunna undvikas. Styrelsen vill i detta sammanhang
även fästa uppmärksamheten på att konkurrensen med utländska flygbolag
i viss utsträckning tvingar bolaget att beträffande gästfrihet icke vara
alltför återhållsamt.

Det belopp på 1,000 kronor per år för bolagets representation, som angivits
i granskningsmannens instruktion, visade sig redan år 1931 — första
året instruktionen tillämpades — vara omöjligt att icke överskrida, och representationskostnaderna
uppgingo år 1931 till 5,107 kronor. I samband
med ökningen av trafiken har det varit nödvändigt att öka representationskostnaderna
år från år. Styrelsen vill även framhålla, att bolaget år 1935
hade representanter i London, Paris, Köpenhamn, Göteborg och Tallinn/
Helsingfors och att dessa representanter näppeligen vid sitt informationsarbete
hos resebyråer och hos pressen kunde undvika representation. Enligt

vad styrelsen erfarit, torde även vid statens järnvägars resebyråer i utlandet
särskilda representationsutgifter förekomma, som icke ingått i det av riksdagens
revisorer för statens järnvägar angivna beloppet för representationskostnader
år 1935, 4,000 kronor. — Styrelsen vill emellertid även beträffande
representationskostnaderna såsom sin åsikt framhålla, att man av en
jämförelse mellan dessa kostnader hos statens järnvägar och AB Aerotransport
på grund av de stora olikheterna i verksamhetens art icke torde kunna
draga några bestämda slutsatser angående det berättigade i utgifternas storlek.
Beträffande revisorernas önskemål, att före varje års början ett särskilt
belopp för representationskostnader inom bolaget skulle fastställas och
att detta belopp under året ej finge utan styrelsens godkännande överskridas,
kan styrelsen meddela, att sedan flera år tillbaka representationskostnaderna
i förväg beräknats i samband med den kalkyl, som uppgjorts för
hela bolagets verksamhet, och att styrelsen städse haft sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga.

Förskott.

Riksdagens revisorer hava framhållit nödvändigheten av att det tillses,
att förskott, av vad slag de vara må, ej utlämnas till bolagets befattningshavare,
såframt ej utbetalandet av förskottet kan stå i omedelbart samband
med någon befattningshavarens tjänsteåtgärd. Styrelsen är fullt enig med
riksdagens revisorer om att förskott, som icke stå i direkt samband med
befattningshavares tjänsteåtgärd, ej böra förekomma. Styrelsen har även
utfärdat bestämmelse härom. Styrelsen kan emellertid icke finna det riktigt,
att under inga förhållanden förskott, som icke stå i direkt samband
med befattningshavares tjänsteåtgärd, skulle kunna i begränsad omfattning
undantagsvis få beviljas, därest bolaget anser berättigad anledning härtill
föreligga. Sådana fall, exempelvis förskott å intjänt månadslön vid sjukdom,
hava förekommit, och styrelsen anser, att bolaget även för framtiden
i enlighet med allmän praxis inom affärsvärlden bör hava sådan befogenhet.

Fribiljetter.

Riksdagens revisorer hava beträffande fria och rabatterade biljetter pa
bolagets flyglinjer uttalat, att sådana biljetter endast skulle utlämnas ^ med
största sparsamhet och urskillning och överhuvud taget endast då sådant
kan anses påkallat av något påtagligt intresse för bolaget.

Styrelsen är i denna fråga av samma åsikt som riksdagens revisorer och
kan meddela, att styrelsen under år 1936 fastställt restriktiva bestämmelser
för utfärdande av fria och rabatterade biljetter.

Bolagets verksamhet i allmänhet.

Riksdagens revisorer hava slutligen uttalat, att bolagets ekonomiska angelägenheter,
med hänsyn till den utgående subventionen och statens innehav
av aktiemajoriteten i bolaget borde omhänderhavas med största varsamhet
och under iakttagande tillika av de regler och normer, vilka i allmänhet
gälla vid förvaltning av staten tillhörig egendom. Att styrelsen
strävar att ernå bästa ekonomiska resultat av bolagets rörelse torde icke behöva
närmare utvecklas. Det lärer emellertid vara uppenbart, att särskilda
svårigheter framträda, då det gäller att delvis under hård konkurrens med
utländska, ekonomiskt starkare och med större handlingsfrihet utrustade
flygföretag giva bolagets flygtrafik en sådan ekonomi, som möjliggör bibehållande
av trafikkapaciteten med en successivt minskad statssubvention.
På grund av trafikens karaktär av samtrafik med utländska företag och då
bolagets linjer samtidigt helt eller delvis trafikeras av andra än samtrafikerande
företag, har bolagets verksamhet en sådan natur, att densamma

— 56 —

icke rimligen kan granskas och kritiseras ur samma synvinkel som andra
trafikföretags verksamhet, särskilt om denna huvudsakligen avser inländsk
trafik, som på ett helt annat sätt än flygtrafiken är förankrad i det allmänna
medvetandet och tillika är baserad på mångårig erfarenhet och i huvudsak
fixerade tekniska förutsättningar.

Ehuru den nu sittande styrelsen endast delvis varit verksam inom bolaget
under år 1935 och tidigare år, tror sig styrelsen kunna göra det uttalandet,
att bolaget sökt att väl uppfylla sina förpliktelser på grund av statssubventionen.
Särskilt under senare år har bolaget, utan ökad subvention,
kunnat fullgöra en trafikprestation, som vida överstigit vad bolaget enligt
1931 års avtal med staten haft att utföra. Bolaget skulle sålunda hava i
reguljär trafik presterat per år sammanlagt minst 361,680 flygkilometer.
Under år 1935 uppgingo emellertid bolagets trafikprestationer i regelbunden
linjetrafik (nattposttrafiken undantagen) till c:a 712,000 flygkilometer.
För samma år avsattes enligt bestämmelsen i § 5 i omförmälda avtal
17,549: 16 kronor till en särskild s. k. subventionsfond, vilket belopp jämte
för år 1933 med 20,074: 01 kronor avsatta medel eller sammanlagt 37,623: 17
kronor kommer att såsom återbetalning av uppburet statsunderstöd inbetalas
till statsverket vid 1936 års utgång, i den mån dessa medel icke behöva
tagas i anspråk för täckande av eventuella förluster under år 1936.
I jämförelse med dessa ökade prestationer från bolagets sida torde de erinringar,
som eventuellt kunna vara att framställa mot bolagets ekonomiska
förvaltning, vara av underordnad betydelse.

Örn riksdagens revisorer med sitt slututtalande avse, att bolagets verksamhet
skulle bedrivas efter statliga regler och normer på så sätt, att de
statliga bestämmelserna rörande personalens anställningsvillkor skulle tilllämpas,
vill styrelsen för sin del giva uttryck åt en annan uppfattning. Om
bolagsformen överhuvud taget skall hava någon mening, kräves det otvivelaktigt,
att densamma får göra sig gällande även i vad avser personalens
anställningsvillkor. De statliga normerna, i mångt och mycket avvägda med
hänsyn till den stora personalen och behovet av genomsnittlig reglering,
lämpa sig icke för den verksamhet, som bolaget bedriver. Styrelsen är för
övrigt icke övertygad örn att de förmåner i olika avseenden, som härigenom
ytterligare skulle tillkomma personalen, skulle uppvägas av besparingar
i andra avseenden. Såsom exempel kan nämnas, att personalens semesterförmåner
äro icke oväsentligt mindre än de som medgivits i de
statliga avlöningsreglementena.

Styrelsen får såsom sammanfattning av sin ståndpunkt uttala, att styrelsen
för sin del icke kan finna de av riksdagens revisorer framställda erinringarna
vara av beskaffenhet att påkalla annan åtgärd än att styrelsen,
med uppmärksammande av vad revisorerna i olika avseenden anfört, liksom
hittills vidtager alla de åtgärder i besparingssyfte, som styrelsen finner
lämpligen kunna ske. Med hänsyn till arten av den uppgift, styrelsen har
sig förelagd, och då styrelsen har att i huvudsak företräda statens intressen
i samband med flygtrafiken, vill styrelsen slutligen i detta sammanhang
ifrågasätta, huruvida icke, innan offentlighet gives åt uttalande av statsmakternas
kontrollerande organ rörande bolaget, tillfälle må kunna beredas
styrelsen att på lämpligt sätt klarlägga sin uppfattning eller eljest lämna
nödiga upplysningar.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
AB. Aerotransport.

BROR C. HASSELROT.

C. Florman.

— 57 —

Bilaga 1.

I överensstämmelse med instruktionen för granskningsmannen i AB Aerotransport
har jag minst två gånger varje år till luftfartsmyndigheten anmält,
att kostnaderna för bolagets representation överskridit föreskriven summa,
och även rapporterat storleken på det belopp, som för ifrågavarande ändamål
disponerats. Senast innevarande år hava dessa förhållanden anmälts till
luftfartsmyndigheten.

Dessutom har jag inför bolagets styrelse ett flertal gånger framhållit bestämmelserna
i fråga örn representationskostnader. Detta har i regel skett
vid behandling av bolagets budget. Jag har erhållit det intrycket, att styrelsen
vid sitt ställningstagande till denna fråga sökt uppnå kostnadsminskningar.
Styrelsen har emellertid varit enig i det avseendet, att det föreskrivna
beloppet om 1,000 kronor per år omöjligt kunde hållas, utan har vid budgetbehandlingarna
fastställt väsentligt högre summa.

Med bolaget har tidigt överenskommelse träffats, att detaljerade kvartalssammanställningar
över representationskostnaderna skola överlämnas till
granskningsmannen. Så har även skett. Då granskningen av de ifrågavarande
utgifterna har givit anledning till anmärkningar, hava dessa delgivits
bolaget. Bolaget har för sin del i allmänhet godkänt anmärkningarnas berättigande
och sökt åstadkomma rättelse.

Stockholm den 28 december 1936.

TORD ÅNGSTRÖM

av Kungl. Majit förordnad granskningsman
hos AB. Aerotransport.

Bilaga 2.

Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde nr 102 med Stgrelsen för AB
Aerotransport å bolagets huvudkontor fredagen den 8 januari 1937 kl. f 4.

Närvarande: Styrelseledamöter: Herrar Hasselrot (ordförande), H. Ericson
(v. ordförande), E. Ericsson, Högberg, Lager, Nilsson och Stjerna; Suppleanter:
Herrar Bildt, Florman (verkst, direktör) och Sahlin; Statens granskningsman:
Herr Ångström samt Direktörsassistenten: Herr Norlin.

§ 4.

Herr Stjerna reserverade sig mot formuleringen av Styrelsens yttrande med
anledning av de anmärkningar, som framställts av Riksdagens revisorer, och
ansåg, att på sid. 4 stycket »Riksdagens revisorer........ åberopade stat liga

kommunikationsföretaget» borde strykas. Riksdagens revisorer hade i
detta sammanhang icke gjort någon jämförelse med Statens Järnvägar, varför
redan av denna orsak den gjorda jämförelsen vore opåkallad. De anförda
jämförelsesiffrorna kunde, då de anföras utan kommentar, användas som
bakgrund för mot Statens Järnvägar ogynnsamma oell oriktiga reflexioner.
Bland de många belysande omständigheter, som i detta sammanhang skulle
kunna anföras, vore det tillräckligt nämna endast några. Det huvudsakliga
av Aerotransports sakvärden avskrives på den korta tidrymden av omkring

— 58 —

5 år, under det att vid Statens Järnvägar avskrivningen sker på mycket längre
tid (30—50—100 år). Vidare är materialkonsumtionen vid Aerotransport
förhållandevis oerhört mycket större än vid Statens Järnvägar och materielen
i förhållande till kapaciteten utomordentligt mycket dyrbarare än vid Statens
Järnvägar. Då härtill kommer, att Aerotransport icke behöver hålla någon
personal för luftlinjerna och endast har 4 trafikplatser att bemanna, under
det att Statens Järnvägar ha 7,517 bankilometer att bevaka och underhålla
samt 1,030 trafikplatser att bemanna, synes det vara en självklar sak,
att sakkostnaderna vid Aerotransport måste vid jämförelse med Statens Järnvägar
spela en oerhört mycket större roll, och att personalkostnaden i förhållande
till samtliga kostnader måste vara högst avsevärt större vid Statens
Järnvägar än vid Aerotransport.

Vid hänsynstagande till det nyss anförda kunde Styrelsens uttalande örn
att den andel, som bolagets personalkostnader utgöra av trafikinkomsterna
resp. -utgifterna, icke kan sägas vara oproportionerligt stor vid jämförelse med
Statens Järnvägar, knappast anses vara tillräckligt bärande, utan de ovan
anförda omständigheterna skulle tvärtom kunna användas som belägg för en
motsatt åsikt.

Stockholm som ovan.

Vid protokollet:
CARL FLORMAN.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 101, § 26.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1936
församlade revisorer under § 26 av sin berättelse anfört angående arbetsbalans
å vägingenjörskontoren.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med remissaktens
återställande i underdånighet anföra följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill då först framhålla, att man givetvis
alltid måste räkna med ett visst antal balanserade ärenden på vägingenjörskontoren,
då de dit inkommande ärendena i allmänhet icke äro av den beskaffenhet,
att de omedelbart kunna företagas till slutlig behandling. Sålunda
påfordra många ärenden besök på vederbörande plats, i andra ärenden
kräves konferens med vägstyrelser, i vissa fall kan ett ärendes behandling
vara beroende av någon omständighet, som ännu icke inträffat o. s. v. En
genomsnittlig balans av cirka 30 ärenden torde få anses vara tämligen normal.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening är anledningen till den av
revisorerna påpekade i flera fall mycket avsevärda balansen främst att söka
däri, att den tekniska personalen på vägingenjörskontoren i stor omfattning

59 —

är för knappt tillmätt och att anslagen till avlönande av andra biträden ofta
ej tillåta anställandet av tillräckligt antal erforderligt kvalificerade biträden.
Styrelsen har i sina riksdagspetita under senare år vid flera tillfällen påpekat
detta förhållande. Olägenheterna på området hava gjort sig ytterligare
märkbara genom den ökning av vägingenjörernas arbetsbörda, som uppkommit
genom på vägbyggnadsområdet vidtagna åtgärder för arbetslöshetens bekämpande
samt den av staten bedrivna verksamheten för stenindustriens
stödjande.

Den biträdande personalen på vägingenjörskontoren motsvarar i det alldeles
övervägande antalet fall allenast det minimum, under vilket man icke kan
gå utan att arbetets behöriga fortgång skulle omöjliggöras, och intet av övriga
kontor kan anses vara i något avseende överorganiserat. På grund härav
är det enligt styrelsens uppfattning icke möjligt att kunna avhjälpa det av
revisorerna påtalade förhållandet genom omflyttning av personal.

Styrelsen har i sina anslagsäskanden till 1937 års riksdag mycket utförligt
ingått på frågan om behovet av ytterligare teknisk personal å vägingenjörskontoren.
Styrelsen har därvid, i avsikt att bereda lättnad för de mera arbetstyngda
länen, föreslagit en viss förstärkning av det för tillfällig personal
avsedda beloppet. Örn styrelsens förslag härutinnan vinner bifall, kommer
detta att avsevärt kunna bidraga till en jämnare arbetsbalans hos vägingenjörerna.

En omständighet, som i sin mån bidrager till ökning av arbetsbalansen i
vissa län är att samarbetet mellan länsstyrelsen och vägingenjören sker under
onödigt tunga former, i det länsstyrelsen genom skriftliga remisser infordrar
vägingenjörens skriftliga yttranden i samtliga ärenden, som angå
honom. Denna fråga har berörts i det av tillkallade utredningsmän den 17
december 1936 framlagda »Betänkande med förslag angående länsstyrelsernas
organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål». Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i häröver den 7 januari 1936 avgivet underdånigt utlåtande
framhållit angelägenheten av att ifrågavarande samarbete ordnas på
ett smidigt och praktiskt sätt. Styrelsen har därvid utgått från att det i
många fall bör vara tillräckligt med en muntlig konferens mellan vederbörande
föredragande i länsstyrelsen och vägingenjören, därvid vägingenjören
genom anbringande av signatur å koncept eller i diarium angiver, att han ur
de synpunkter han har att företräda deltagit i vederbörande ärendes handläggning.
Ett konsekvent genomförande av denna princip bör enligt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens mening bliva till mycket god nytta i nu förevarande
avseende.

Under åberopande av vad sålunda anförts vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslå, att revisorernas uttalande icke för närvarande måtte föranleda
vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E G. BRAUNE.

— 60 —

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 102, § 27.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1936 har Kungl. Maj:t anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att senast den 11 januari 1937 avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1936 församlade revisorer under § 27 av sin
berättelse anfört angående generalplan för vägbyggandet.

Till åtlydnad av den sålunda givna befallningen får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
med remissaktens återställande, i underdånighet anföra följande.

Kungl. Majit har genom brev den 25 oktober 1929 meddelat alltjämt gällande
anvisningar beträffande flerårsplaner för byggande och förbättring av
allmänna vägar. Syftet med upprättande av dylika flerårsplaner för allmänna
vägars byggande och förbättring är att för vägväsendets rationella utveckling
åvägabringa största möjliga planmässighet och ändamålsenlighet i de
för vägväsendet avsedda anslagsmedlens användning samt jämnhet i arbetets
bedrivande.

För vinnande av detta syfte fordras enligt dessa anvisningar att klargöra:

dels vilka vägar med hänsyn till den genomgående trafiken eller eljest
böra anses vara av särskild betydelse (huvudvägar);

dels vilka viktigare vägföretag i allmänhet, som, såvitt kan överskådas,
synas böra komma till utförande;

dels vilka vägföretag anses böra genomföras under den tidsperiod, flerårsplanerna
skola omfatta;

dels i vilken arbetstakt sistnämnda vägarbeten kunna, bland annat med
hänsyn till väghållningsdistriktens ekonomi, utföras.

Sådana flerårsplaner hava länsvis upprättats första gången för treårsperioden
1931—1933, andra gången för treårsperioden 1934—1936 och föreligga
nu för fyraårsperioden 1937—1940, avsedda att förnyas vartannat år i
enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1934. Länens flerårsplaner
bilda tillsammans, enligt meranämnda anvisningar, en generalplan för rikets
vägväsende.

Beträffande spörsmålet rörande huvudvägnätet tillåter sig styrelsen erinra
om, att, jämlikt § 2 Kungl. Maj:ts kungörelse den 8 juli 1936 (nr 466) med
närmare bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen den 30 juni
1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för tillämpning av bestämmelserna om
statsbidrag till vägbyggnadsföretag, att, efter infordrade yttranden av länsstyrelserna,
fastställa vilka landsvägar, som skola vara att anse såsom huvudvägar.
Därvid skola, enligt nämnda kungörelse, till huvudvägar hänföras
de vägar, som äro av stor vikt för den allmänna samfärdseln
mellan eller till huvudorter i ett län eller för förbindelsen med dylika orter
i andra län. Härjämte har föreskrivits, att, därest efter huvudvägnätets fastställande
ny väg av sådan betydelse för den allmänna samfärdseln, som nyss
sagts, tillkommer, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall, efter vederbörande
länsstyrelses hörande, förklara jämväl den nya vägen vara att anse såsom
huvudväg. Prövning av frågan vilka huvudvägar som skola anses vara av
synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller eljest
av stor vikt ur trafiksynpunkt, tillkommer Kungl. Majit.

61

Styrelsen får vidare meddela, att styrelsen i skrivelse till länsstyrelserna
den 10 november 1936 anhållit om yttrande över ett inom styrelsen upprättat
förslag till huvudvägnät, och att, sedan sålunda begärda yttranden från samtliga
länsstyrelser till styrelsen inkommit, styrelsen i dagarna kommer att
fastställa vilka vägar skola vara att anse såsom huvudvägar. Styrelsen skall
därefter underställa Kungl. Majds prövning frågan, vilka av nämnda huvudvägar
skola anses vara av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga
samfärdseln eller eljest av stor vikt ur trafiksynpunkt.

I detta sammanhang anser sig styrelsen böra meddela, att i styrelsen äro
under utarbetande nya normalbestämmelser och normalsektioner för vägbyggnader,
vilket arbete beräknas föreligga färdigt under innevarande år.

Styrelsen anser sig slutligen böra framhålla, att jämlikt lagen om allmänna
vägar, som trädde i kraft den 1 januari 1937, det tillkommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att utöva den centrala tekniska och ekonomiska uppsikten
över vägväsendet — en befogenhet, som tidigare icke varit intagen i väglagen
— genom vilken befogenhet styrelsen numera fått förutsättningar för åstadkommande
av en effektivare tillsyn å väghållningen jämväl i det av statsrevisorerna
angivna syftet.

I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Braune.

Stockholm den 9 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

AXEL VALSINGER.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 103, § 28.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter inhämtande av yttranden av länsstyrelsen i Stockholms
län och vägstyrelsen i Svartlösa härads väghållningsdistrikt, avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1936 församlade revisorer under
§ 28 av sin berättelse anfört angående övergången från gamla till nya vägdistrikt.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande och med överlämnande av från länsstyrelsen och vägstyrelsen
inkomna yttranden, i underdånighet anföra följande.

Lika med revisorerna finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen det påtalade
av vägstämman i Svartlösa härads väghållningsdistrikt fattade beslutet om
arvoden vara synnerligen anmärkningsvärt. Det förefaller också onödigt att
för avvecklingens genomförande utse en så stor vägstyrelse som skett.

Då emellertid enligt vägstyrelsens yttrande meningen är att allenast utanordna
skälig ersättning för det arbete, som vederbörande komma att utföra,
och då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kommer att med särskild noggrann -

— 62 —

het pröva frågan om statsbidrag till ifrågavarande kostnader, synes revisorernas
anmärkning icke böra föranleda vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 103, § 28.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Under § 28 i sin berättelse hava riksdagens år 1936 församlade revisorer
ingått å frågan om övergången från gamla till nya vägdistrikt och därvid
riktat erinran mot ett inom Svartlösa härads väghållningsdistrikt å vägstämma
den 27 augusti 1936 fattat beslut angående avsättande av ett belopp
å 15,000 kronor till arvoden för år 1937 åt vägstyrelsens ledamöter samt
vissa befattningshavare hos vägstyrelsen m. m.

Jämlikt föreskrift i nådig remiss den 19 december 1936 har berörda del
av riksdagens revisorers berättelse av Eder remitterats till länsstyrelsen för
yttrande, och får länsstyrelsen i anledning härav, med återställande av remissakten
och överlämnande av yttrande från ovannämnda vägstyrelse, anföra
följande.

Vägstyrelsen har i en till länsstyrelsen den 10 september 1936 ingiven ansökning
hemställt om fastställelse av de arvoden, som ingå i ovannämnda
belopp. Denna vägstyrelsens ansökning torde hava föranletts av stadgandet
i sista stycket av 54 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet. Emellertid framgår av berörda stadgande, att
däri föreskrivna underställningsskyldighet gäller endast vägstämmobeslut
angående arvode, varom i sjätte stycket nyssnämnda § förmäles, d. v. s. årsarvode
till sådan ledamot av vägstyrelsen, som utsetts till ordförande, sekreterare,
räkenskapsförare, kassaförvaltare eller annan motsvarande befattning
inom styrelsen, så ock till revisor. Det av riksdagens revisorer åsyftade
beslutet upptager tre poster av annat slag, nämligen arvode till styrelsens
tekniska biträde, arvode till styrelsens skrivbiträde samt ett belopp för
diverse och oförutsedda utgifter. Beträffande dessa tre poster har länsstyrelsen
uppenbarligen icke någon prövningsrätt, utan torde det ankomma
i första hand på vägingenjören och i andra hand på Eder att i samband med
frågan om beviljande av statsbidrag till vägunderhåll granska skäligheten
av desamma. Vad åter angår de tre posterna »arvode till styrelsen», »arvode
till revisorerna» och »arvode till ordföranden», skulle de, efter rubrikerna
att döma, samtliga avse sådana fall, för vilka underställningsbestämmelsen
i femte stycket gäller. Emellertid har länsstyrelsen under hand erfarit, att
posten »arvode till styrelsen» icke avser årsarvoden, utan endast en till avrundat
belopp förslagsvis beräknad totalsumma för dagarvoden. Vid sådant
förhållande bliver underställningsbestämmelsen icke tillämplig å denna post,
utan torde i fråga örn densamma gälla, vad ovan anförts angående övriga
tre poster, som icke falla under nämnda bestämmelse. Beträffande posterna

— 63 —

»arvode till revisorerna» och »arvode till ordföranden» har länsstyrelsen ännu
icke meddelat beslut i anledning av vägstyrelsens ansökning. Skälet härtill
är, att länsstyrelsen velat avvakta liknande framställningar från andra
vägdistrikt och pröva samtliga ärenden av detta slag i ett sammanhang.
Det kan emellertid upplysas, att länsstyrelsen, för så vitt angår frågan om
fastställelse av beslut rörande arvoden åt ledamöter i de gamla distriktens
vägstyrelser för år 1937, haft sin uppmärksamhet riktad på det förhållande,
som påpekats av riksdagens revisorer, långt innan dessas uttalande kom till
länsstyrelsens kännedom. Länsstyrelsen har alltså varit inställd på att
särskilt ingående pröva dessa frågor och länsstyrelsen kommer helt naturligt
att noga beakta den av vägstyrelsen i dess yttrande avgivna förklaringen.
Det av Svartlösa härads väghållningsdistrikt fattade beslutet, som föranlett
riksdagens revisorers ifrågavarande påpekande, är icke ensamt i sitt slag,
utan även från annat håll föreligger ett anmärkningsvärt beslut i detta hänseende.
Vad beträffar posten »arvode till revisorerna», torde densamma få
anses motiverad. Sistnämnda arvode avser granskningen av 1936 års räkenskaper
och förvaltning och är oförändrat från tidigare år. Det upptagna
beloppet, 1,000 kronor, fördelar sig å tre revisorer och innesluter arvode
för siffergranskning.

Stockholm å landskansliet den 5 januari 1937.

NILS EDÉN.

ERIK ÅMAN.

Svartlösa härads vägstyrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 103, § 28.

Kungl. Maj :ts befallningshavande i Stockholms län.

Sedan till vägstyrelsen i Svartlösa härads väghållningsdistrikt genom
Kungl. Maj:ts Befallningshavandes i Stockholms län resolution av den 28
december 1936 för yttrande remitterats en av herrar statsrevisorer framställd
anmärkning mot, att vägstyrelsen för täckande av de arvoden, som för avveckling
av Svartlösa härads vägdistrikt kunde ifrågakomma under år 1937
till det gamla distriktets styrelse, styrelsens ordförande, dess tekniska biträde
och kontorsbiträde efter av de väghållningsskyldige å stämma den 27
augusti 1936 på förslag av styrelsen fattat beslut av tillgängliga medel behållit
ett förslagsanslag av 15,000 kronor, får vägstyrelsen härmed vördsamt
meddela, att det icke varit vägstyrelsens avsikt, att högre arvoden skulle
utgå under år 1937, än som kunde anses motsvara skälig ersättning för det
arbete, som utfördes för det gamla distriktets avveckling.

Vägstyrelsen, som nu kan säkrare än i augusti sistlidet år bedöma, hur
mycket arbete, som kan ifrågakomma för det gamla distriktets styrelse och
övriga funktionärer, vill vidare uttala, att förenämnda förslagsanslag icke
kan förväntas bli taget i anspråk i högre grad än som överensstämmer med
den uppfattning herrar statsrevisorer själva tillkännagiva.

Stockholm den 4 januari 1937.

Svartlösa härads vägstyrelse
AXEL O. KINNANDER.

vice ordf.

— 64

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 29.

I anledning av förestående remiss får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
härmed överlämna samt åberopa bilagda från länsstyrelsen i Uppsala län
infordrade yttrande den 5 januari 1937 ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
underdåniga utlåtande denna dag över vad riksdagens år 1936 församlade
revisorer anfört angående generalplan för vägbyggandet.

I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Braune.

Stockholm den 9 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

AXEL VALSINGER.

Länsstyrelsens i Uppsala
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 29.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom remiss den 19 december 1936 har Kungl. Majit anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att efter inhämtande av yttrande av Kungl. Maj:ts
Befallningshavande avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1936
församlade revisorer under § 29 av sin berättelse anfört angående väg inom
två eller flera län. Sedan ärendet från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
överlämnats till Kungl. Maj:ts Befallningshavande, får Kungl. Maj:ts Befallningshavande
härigenom, med överlämnande av yttrande från vägingenjören
i länet, för egen del anföra följande.

Beträffande de allmänna grunderna för tilldelning av statsbidrag till särskilda
företag torde få erinras att enligt kungörelsen den 31 maj 1934 angående
statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m. gällt, att statsbidrag
kunde beviljas bland annat till förbättring av för automobiltrafiken särskilt
viktiga vägar å landsbygden att utgå av automobilskattemedlens länsfonder.
Enligt det kungl, brevet med anvisningar beträffande flerårsplaner för byggande
och förbättring av allmänna vägar den 25 oktober 1929 med däri den
31 maj 1934 beslutade ändringar skola flerårsplaner upprättas bland annat
för att klargöra, vilka vägar, som med hänsyn till den genomgående trafiken
eller eljest böra anses vara av särskild betydelse (huvudvägar). Dessa flerårsplaner
skola — efter samråd mellan vederbörande länsstyrelse och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen — föreslås av länsstyrelsen och fastställas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med undantag av vissa frågor, som underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Därefter skall planen med iakttagande av

— 65 —

de särskilda villkor och bestämmelser, som Kungl. Majit kan komma att
meddela, gälla såsom huvudsaklig ledning vid den på länsstyrelsen ankommande
fördelningen av de för länet ifråga tillgängliga anslagsmedlen.

Jämväl då det gäller tillstånd att påbörja vägföretag innan statsbidrag beviljats,
är länsstyrelsen enligt kungl, brev den 16 september 1933 med undantag
av fall av trafikfara på visst sätt bunden av flerårsplanen.

Från här i korthet antydda bestämmelser kan således fasthållas, dels att
redan före den 1 januari 1937 trafikbehovet skjutits i förgrunden vid fördelningen
av statsbidrag på olika företag, dels ock att länsstyrelsen är vid sin
fördelning så gott som belt och hållet bunden av den fastställda flerårsplanen.

Enligt de från och med innevarande år gällande grunderna för statsbidrags
fördelning (Svensk författningssamling nr 451: 1936) har uppdelningen efter
trafikbehovet kommit till än klarare uttryck, i det att enligt 3 § förordnats
att statsbidrag skall utgå till byggande av huvudväg, som är av synnerlig
betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller eljest av stor vikt
ur trafiksynpunkt med 90 procent, till byggande av annan huvudväg med 85
procent och lill byggande av annan landsväg med 80 procent. Enligt tillämpningsbestämmelserna
(Svensk författningssamling nr 466: 1936) tillkommer
det Konungen att pröva, vilka huvudvägar, som skola anses vara av synnerlig
betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller eljest av stor
vikt ur trafiksynpunkt. I det förslag beträffande Uppsala län, som med anledning
av sistnämnda bestämmelse upprättats till riksbuvudvägar och länshuvudvägar,
lia såsom rikshuvudvägar upptagits bland annat vägen mellan
Stockholms läns gräns förbi Enköping till Västmanlands läns gräns och vägen
från Stockholms läns gräns vid Flottsund till Gävleborgs läns gräns norr om
Skutskär. Varken vägen Enköping—Strängnäs eller vägen Uppsala—Heby
lia föreslagits såsom rikshuvudvägar, varemot båda upptagits såsom länshuvudvägar.

Jämväl enligt de nya bestämmelserna gäller således, att trafikbehovet är
bestämmande för planerna samt att länsstyrelen har att följa de fastställda
planerna.

Vad härefter angår tillämpningen av dessa regler har beträffande vägen
Enköping—Strängnäs såsom av statsrevisorerna omnämnts till utgången av
år 1936 ulanordnats 320,000 kronor och återstår vid nämnda tid 220,000 kronor
att enligt planen för 1937—1940 utgå under de sistnämnda åren. Härvid
är att märka, att statsbidraget böjts till 540,000 kronor från 495,270 kronor
enligt den för åren 1934—1936 fastställda planen, beroende på omräkning
av kostnaderna i samband med ändring av sträckningen för den ombyggda
vägen. Arbetet på vägomläggningen har så gott som helt och hållet under år
1936 varit förhindrat till följd av besvär över vägstämmans beslut på sätt
Kungl. Majlis Befallningshavande också antytt i sitt yttrande den 9 januari
1936. Kungl. Maj:ts Befallningshavandes resolution, varigenom sträckningen
lör vägomläggningen fastställts, bar på grund av besvären över den föregående
vägstämman kunnat meddelas först den 28 oktober 1936 och bar vunnit
laga kraft först den 23 december samma år. Arbetet med omläggningen
kommer nu att bedrivas med all den skyndsamhet, medelstillgången och en
praktisk organisation av arbetet på den korta sträckan tillåter. Kungl. Majlis
Befallningshavande vill i detta sammanhang särskilt påpeka, att genom 1936
års riksdags beslut att tilldelningen av automobilskaltemedel i viss utsträckning
skulle användas till företag, som redan utförts i avvaktan pä statsbidrag,
löranletts, alt den effektiva tilldelningen av automobilskallemedel lill nya
arbeten inom länet minskats med i runi tal 122,000 kronor. Någon extra (indelning
för företaget Enköping—Strängnäs, varom Kungl. Majlis Befall 5—377138.

Hav.-berättelse (inq. statsverket förär 1936. II.

6G

ningshavande gjorde framställning den 21 november 1935, har icke av Kungl.
Majit beviljats.

Vad sträckan Uppsala—Heby angår synas statsrevisorerna hava förbisett,
att den av dem sannolikt åsyftade sektionen km. 2/840—länsgränsen ingår i
en större omläggning av vägen Uppsala—Heby. En del av det större företaget
fullbordades och erhöll slutligt statsbidrag under åren 1931—1934. Nyssnämnda
sektion däremot var från början avsedd att under samma tid utföras med
A.K.-medel. Då detta emellertid på grund av arbetslöshetens nedgång icke kunde
ske, måste statsbidrag upptagas på planerna 1935—1936 samt 1937—1939.
Arbetet kommer, på sätt vägingenjören meddelat, att bliva färdigt under år
1937, ehuru det slutliga statsbidraget enligt planen icke utgår förrän år
1939.

Beträffande båda företagen gäller således att Kungl. Maj:ts Befallningshavande
vid tilldelningen helt och hållet följt de fastställda flerårsplanerna.

Då Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid icke allenast har ansvar
för efterföljandet av flerårsplanerna utan också i sin mån är delaktig i dessa
planers innehåll, må något sägas angående anledningarna till att icke högre
belopp i flerårsplanerna föreslagits för ifrågavarande två företag.

Utgångspunkten för dessa planer är enligt såväl de äldre, förut refererade
föreskrifterna som det nu gällande trafikbehovet. Huruvida och i vad mån
ett företag med denna principiella utgångspunkt kan erhålla statsbidrag, beror
således dels på den samlade medelstillgången, ett visst län erhåller,
och dels på förhållandet mellan trafikbehovet för detta företag i förhållande
till trafikbehovet för andra företag inom samma län. Inom Uppsala
län råder nu den särskilt ogynnsamma situationen, att länet har relativt
ringa automobilskattemedel på grund av det egna bilbeståndets begränsade
omfång, men däremot mycket betydande behov av omläggning av rikshuvudvägar.
För att styrka denna uppgift tillåter sig Kungl. Maj:ts befallningshavande
hänvisa till den av 1935 års vägsakkunniga verkställda inventeringen
av vägbyggnadsbehovet (se Statens offentliga utredningar 1936 nr
58). Enligt denna uppgår för 10-årsperioden 1937—1946 behovet av omläggnings-
och förbättringsarbeten å rikshuvudvägar inom Uppsala län till

9.645.000 kronor, varå statsbidrag efter 90 procent beräknats till 8,680,000
kronor. Motsvarande siffror för länshuvudvägarna äro 7,195,000 kronor och

6.120.000 kronor. För Södermanlands län har beräknats ett behov av arbeten
på rikshuvudvägar till 5,953,000 kronor med statsbidrag av 5,360,000
kronor och för länshuvudvägar till 11,583,000 kronor respektive 9.850,000
kronor. För Västmanlands län utgör den uppgivna kostnaden för rikshuvudvägar
4,143,000 kronor och statsbidraget därå 3,730.000 kronor samt länshuvudvägar
6,036,000 respektive 5,130,000 kronor. Det tillkommer ett mjbyggnadsbehov
för Södermanlands län av 661,000 kronor och för Västmanlands
län av 338,000 kronor. Dessa siffror bestyrka i hög grad att Uppsala
län i jämförelse med de ifrågavarande grannlänen har ett mycket starkt framträdande
behov av omläggnings- och förbättringsarbeten just på rikshuvudvägarna,
och detta behov har självfallet gjort sig lika starkt gällande under
de gångna år, vilka statsrevisorernas anmärkning avser. Å andra sidan har
under tiden 1 juli 1930—30 juni 1935 tilldelats

Uppsala län ........................ 2,969,678: —

Södermanlands län .................. 3,833,482: —

Västmanlands län .................... 2,788,267: —

Det har under dessa omständigheter synts Kungl. Maj:ts befallningshavande
nödvändigt att vid dess i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upprättade förslag till flerårsplaner sätta de hårdast trafikerade vägarna före

— 67

de sekundära vägarna, även om grannlänen med sina vägbyggnadsbehov och
medelstilldelning av annan beskaffenhet kunnat förfara på annat sätt. En
ändring härutinnan skulle förutsätta större utjämning av medelstilldelningen.

Olikheten i behovsgrad mellan rikshuvudvägarna Stockholm—Västerås,
Flottsund—Uppsala—Gävle, å ena, samt de ifrågavarande länshuvudvägarna
Strängnäs—Enköping och Uppsala—Heby, å andra sidan, bestyrkes av bifogade
tabeller.

Bilaga A.

Enligt senaste trafikräkningar utgjorde antalet fordon å nedanstående platser
följande.

Trafikpunkt	Sommarräk- ningen	Hösträk- ningen	Medeltal av båda
Å vägen Stockholm—Västerås väster örn Enköping (korsningen av Hjulstavägen)....................	292	237	265
Vid Stockholms läns gräns vid Kungsängen ........	885	749	817
Å vägen Uppsala—Flottsund vid Grindstugan ......	1,652	1,316	1,484
Å vägen Uppsala—Gävle vid Uppsala..............	815	733	774
Å vägen Uppsala—Gävle vid Skutskär..............	776	644	710
Vid Järlåsa kyrka ................................	145	126	135

Bilaga B.

Trafiken å Hjulsta färja.

Medeltal fordon per dygn för varje månad.

	Jan.	Fehr.	Mars April	Maj	Juni	Juli	Aug.	Sept.	Okt.	Nov.	Dec.
1) Alla dagar........	31	34	39 !	53	68	103	90	88	72	62	56	40
2) Söckendagar......	30	34	38	45	51	81	77	75	57	52	48	38
3) Sön- och helgdagar	31	37	44	81	136	190	182	160	171	130	94	49

Det må påpekas, att trafiksiffrorna för Hjulstafärjan icke visat stegring
på grund av tillkomsten av bron vid Strängnäs. Det torde också ligga i sakens
natur att en trafikled, i vilken färja på annat ställe fortfarande ingår,
icke skall i högre grad locka den genomgående trafiken.

Den trafik, som framföres å förutnämnda rikshuvudvägar är delvis av
mycket tung beskaffenhet. Vägunderhållet på grusvägen försvåras därigenom
i så hög grad, att på sträckan Flottsund—Uppsala stads gräns permanentbeläggning
jämte gång- och cykelbanor för en kostnad av 514,400 kronor
måst anläggas, vartill statsbidrag hittills utgått med sammanlagt 200,000
kronor, samt för viss del av Västeråsvägen förberedelser vidtagits för permanentning
nied gatsten.

Med dessa förhållanden för ögonen hade det enligt Kungl. Maj:ts befall -ningshavandes uppfattning icke varit försvarligt att föreslå högre bidrag än
som skett till vare sig Hjulstavägen eller Uppsala—Hebyvägen, i synnerhet
som på den förstnämnda arbetet förhindrats av tvister angående sträckningen
samt på den senare arbetet, oavsett statsbidragets belopp, kan göras färdigt
under innevarande år.

Av vad sålunda anförts lärer framgå, att väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen
redan nu äger alla de befogenheter, som erfordras för en planmässig an -

— 68 —

vändning av statsbidragen. Härutinnan erfordras således icke i anledning av
statsrevisorernas framställning någon åtgärd.

För såvitt statsrevisorerna däremot åsyftat att ytterligare statsbidrag genom
utjämning skulle komma Uppsala län till godo i syfte att dess trängande
vägbyggnadbehov skulle på ett snabbare sätt kunna tillgodoses, skulle Kungl.
Maj:ts befallningshavande hälsa en sådan åtgärd med synnerlig tillfredsställelse.

Uppsala slott i landskansliet den 5 januari 1937.

S. LINNÉR.

NILS SÖDERBERG.

Vlimingen jördis i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 29.

Till länsstyrelsen, Uppsala.

Med anledning av infordrat yttrande får jag härmed vördsamt anföra följande.

Statsbidraget till vägen Enköping—Strängnäs inom Uppsala län bär beräknats
utgå fr. o. m. 1931, enl. av Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
granskade flerårsplaner, enligt följande fördelning:

Åren 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 Senare

Kronor 15,000 15,000 15,000 — 50,000 25,000 50,000 64,000 60,000 46,000

Härav framgår således, att företaget beräknats färdigställt under år 1940.

Anledningen till, att detta företag icke föreslagits bliva tilldelad högre bidrag
och på ett tidigare stadium än vad hitintills varit fallet, beror på, att
andra vägar av större betydelse än denna hava ansetts böra hava företräde
vid medeltilldelningen. Sådana vägar hava t. ex. varit riksvägarna Stockholm
—Uppsala, Uppsala—Gävle, Stockholm—Enköping—Västerås samt länshuvudvägar
med starkare trafik än den ifrågavarande vägens. Innevarande års
trafikräkning har givit vid handen, att medeltrafiken (sommar) räknad vid
Hjulsta varit 104 fordon per dygn, under det att motsvarande trafik t. ex. å
vägen Uppsala—Gävle (vid Uppsala) varit 815, å Stockholm—Uppsala (vid
Flottsund) varit 1652, å Stockholm—Enköping—Västerås varit (nära Stockholms
läns gräns) 885. Väganläggningar ha också under ovannämnda tidsperiod
i stor omfattning förekommit å sagda vägar samt å länshuvudvägar
med starkare trafik än å den ifrågavarande vägen.

Uppsala läns vägnät är i mycket starkt behov av ombyggnad och förseende
med beläggning. Vägen Stockholm—Enköping—Västerås kan enligt mitt
förmenande ej längre hållas som grusväg, och stora delar av vägen Uppsala
—Gävle böra läggas örn i hastigare tempo än vad hitintills varit fallet, och
bör länet i dess helhet komma i åtnjutande av avsevärt mycket högre statsbidrag
än vad flerårsplanen ger vid handen för att utan trafikrisk kunna
taga emot den alltjämt växande trafiken. Hade medelstilldelningen till länet
varit motsvarande behovet och den rådande, växande trafiken, hade den
måhända räckt även till alt i snabbare tempo, än vad som blivit fallet, ombygga
vägen Enköping—Strängnäs.

G9 —

Av det sagda framgår, att anledningen till, att den ifrågavarande vägen
ännu icke blivit omlagd inom länet, beror dels på brist på tillräckliga medel
dels på, att andra vägar varit av större behov oell hava därför tagits före.

Måhända kan en bro över Strängnäs sund mellan Tosterö!! och Strängnäs
vara berättigad på grund av lokaltrafiken, som är rådande mellan Tosterön
och Strängnäs, däremot kan icke den genomgående trafiken på grund av sin
ringa omfattning motivera en anläggning av sådan storleksordning och kostnad.
Enligt mitt förmenande har trafikledens Strängnäs—Enköping inom
Södermanlands län betydelse för den genomgående trafiken överskattats.
Borde icke där andra vägar av större betydelse för trafiken än den ifrågavarande
blivit omlagda, innan denna vägomläggning kommit till stånd?
Hade så blivit fallet, hade troligen denna vägfråga icke blivit så trängd i förgrunden
och fäst i vederbörandes uppmärksamhet. I själva verket synes
mig det förhållandet vara ganska klart, att svårigheter av liknande slag, som
nu förekommit, skola komma i fortsättningen också att uppstå vid reglering
av vägföretag länen emellan, då ju varje läns vägproblem lösas var för sig
och med hänsyn till medelstilldelningen länen emellan, vilka tilldelningar
kunna vara mycket ojämna och icke alltid avvägda efter behovsprincipen.

Beträffande vägen Uppsala—Heby—Sala så har fördelningen av statsbidrag
föreslagits enligt följande:

Åren 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940

Kronor 0 10,000 10,000 36,612 35,000 35,000 0

Trafiken å denna väg enligt årets trafikräkning har befunnits vara relativt
låg eller i medeltal 145 fordon per dygn (räknat vid Järlåsa k:a). Även
för denna väg har vid upprättandet av flerårsplanerna för ombyggandet av
vägen, vägens betydelse jämfört med andra vägar inom länet samt storleken
av medelstilldelningen varit avgörande. Att närgränsande län kunnat föra
fram sin anslutning i hastigare tempo än egna länet har icke fått vara avgörande.
Ty bäst torde det gagna egna länet att se till, att mera betydande
vägar få gå före, även om ett angränsande läns finanser skulle, som i detta
fall, möjliggöra anslutning till länsgränsen på ett tidigare stadium. Orsaken
till, att denna väg icke kunnat bliva ombyggd i hastigare tempo, gäller såsom
i förra fallet, att vägens betydelse och länets »vägfinanser» icke medgivit annan
ordning. Visserligen skulle det vara önskvärt om anslutningarna till
länsgränsen från båda länen kunde hava skett samtidigt, men har detta, som
ovan framhållits, icke kunnat realiseras på grund av medelsbrist. Arbetet
med färdigställandet av återstående del av denna väg förbi Järlåsa station
kommer att utföras på generalentreprenad under år 1937 med av vägdistriktet
förskotterade medel.

Riksdagens revisorer hava velat fästa riksdagens uppmärksamhet på, att
missförhållanden av ovan angiven art förekomma, och framhålla angeläget
vara, att Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen beredes sådana befogenheter,
att den i dylika fall kan ingripa till rättelses vinnande.

Härtill kan framhållas att just en sådan befogenhet äger Kungl. Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen för närvarande. Denna styrelse kan nämligen ingripa
vid granskning av länsstyrelsernas flerårsplaner och reglera just sådana
förhållanden, örn vilka här varit fråga, såframt K. Stil så finner vara behövligt.
I förevarande fall har dessbättre K. Stil icke funnit anledning ingripa
i flerårsplanerna. Det är anmärkningsvärt, att riksdagens revisorer
icke äro underkunniga örn dessa förhållanden.

Uppsala den 29 december 1937.

KNUT KRIST. ADLER.

— 70 —

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 107, § 30.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter inhämtande av yttrande från styrelsen för svenska
vägstyrelsernas förbund, avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1936 församlade revisorer under § 30 av sin berättelse anfört angående
förening av tjänster hos vägstyrelse.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande och med bifogande av från svenska vägstyrelsernas förbund
hit inkommet yttrande, jämte bilaga i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorers uttalande avser närmast de olägenheter, som kunna
tänkas uppkomma genom att arbetsbördan för vägstyrelseordförande, som
tillika är vägstyrelsens kassör, blir för stor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser för sin del det icke vara osannolikt, att fall skola kunna förekomma,
då dessa farhågor komma att visa sig grundade. Emellertid synas,
såsom vägstyrelsernas förbund framhållit, skäl förefinnas att icke nu ifrågasätta
ändrade bestämmelser härutinnan, utan först avvakta någon tids erfarenhet
för att utröna verkningarna av den nya ordningen på området, vilken
ju först i dagarna börjat tillämpas i full omfattning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får därför i underdånighet hemställa,
att riksdagens revisorers uttalande icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Svenska vägstyrelsernas förbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 107, § 30.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Stockholm.

Genom remiss den 21 december 1936 har Kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt yttrande över riksdagens revisorers uttalande beträffande
eventuellt förbud för förenande av ordförande- och kassörsbefattningarna
inom de nya vägdistrikten. I anledning härav får Svenska vägstyrelsernas
förbund anföra följande.

I det yttrande, som förbundet den 27 augusti 1935 avgav till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet, vilket yttrande bifogas, över ett
inom kommunikationsdepartementet upprättat förslag till normalreglemente
för vägstyrelse, framhölls svårigheten att så utforma bestämmelser beträffande
de förhållanden, som inträda efter sammanslagningen av vägdistrikten,
att dessa uppfylla alla önskvärda anspråk på fullständighet, och framhöll

71 —

förbundet vidare att det föreslagna normalreglementet därför borde givas
en provisorisk karaktär, förslagsvis under ett år, för att det skulle bli möjligt
att under denna tid samla erfarenhet beträffande de olika detaljer, för
vilka bestämmelser måste utfärdas.

Då riksdagens revisorer uttalat att vissa olägenheter trots det nya reglementet
sannolikt torde komma att kvarstå och därför redan nu ifrågasätta
lämpligheten av att meddela förbud för förenande av ordförande- och kassörsbefattningarna,
får förbundet framhålla att några nya moment, som icke
voro kända vid utarbetandet av normalreglementet, näppeligen tillkommit,
som giva stöd åt revisorernas uppfattning.

Förbundet vill emellertid ingalunda bestrida att icke olägenheter kunna
komma att uppstå om ordföranden och kassören är samma person men är icke
heller övertygat om att så verkligen kommer att bli förhållandet.

Förbundet får därför vidhålla den synpunkten, att en tids erfarenhet bör
vinnas, innan ändring vidtages eller direkt förbud i av revisorerna angiven
riktning utfärdas.

Stockholm den 4 januari 1937.

Svenska vägstyrelsernas förbund
ARVID DE GEER.

Ordförande i styrelsen.

Gunnar Jonsson.

Sekreterare.

Bilaga.

Till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
Stockholm.

Genom remiss den 7 maj 1935 har Herr Statsrådet berett Svenska Vägstyrelsernas
Förbund tillfälle att avgiva yttrande över inom Kommunikationsdepartementet
upprättat förslag lill »normalreglemente för vägstyrelse».

I sitt tidigare avgivna yttrande beträffande förslaget rörande vägnämnd
har förbundet framhållit svårigheten att redan nu i angivet fall så utforma
bestämmelser beträffande förhållanden, som inträda efter sammanslagning
av vägdistrikten, att dessa bestämmelser uppfylla alla önskvärda anspråk på
fullständighet. En viss tids erfarenhet av sammanslagningen är därför nödvändig
innan så sker. Förbundet anser, att det normalreglemente, som
nu utformas, därför bör givas en provisorisk karaktär, förslagsvis under ett
år, för att det skall bli möjligt att under denna tid samla erfarenhet beträffande
de olika detaljer, för vilka bestämmelser måste utfärdas.

Som provisoriskt reglemente torde emellertid det föreliggande förslaget i
de flesta delar vara tillfredsställande. Förbundet anser dock, att innehållet
i vissa av paragraferna bör modifieras och vill därför framhålla följande
under förhoppning att synpunkterna vinna beaktande vid den slutliga utformningen: §

l. I denna paragraf bör stadgas skyldighet för ledamot som erhållit
kallelse till styrelsesammanträde att omedelbart efter kallelsens mottagande
meddela ordföranden, för den händelse förhinder för honom kan antagas
föreligga att deltaga i sammanträdet. Ordföranden bör nämligen beredas
möjlighet att i detta fall genast inkalla suppleant.

— n —

§ 2. En allmän skyldighet att inkalla vägdistriktets arbetsledare har här
fastslagits. Huruvida paragrafen avser att omfatta samtliga arbetsledare
inom ett vägdistrikt är emellertid icke fullt tydligt. Det kan dock ifrågasättas,
huruvida det är nödvändigt och i vissa fall t. o. m. lämpligt, att distriktets
arbetsledare skola kallas till vägstyrelsens samtliga sammanträden.
Vissa frågor vid dessa sammanträden kunna vara av sådan art, att detjcke
är vare sig behövligt eller ens lämpligt att arbetsledare närvara. Dessutom
kommer det att många gånger förrycka en arbetsledares ordinarie arbete
att resa till vägstyrelsens sammanträden, särskilt då frågor av sådan natur,
att de icke det minsta beröra arbetsledaren, kanske utgöra de enda ärendena
på styrelsens föredragningslista. Förbundet ifrågasätter därför, att
denna paragraf erhåller sådan formulering, att vägdistriktets arbetsledare
inkallas, »när ordföranden anser detta erforderligt för ärendenas behandling
eller då någon ledamot så önskar . ..».

§ i. Sista stycket i denna paragraf torde lämpligen böra erhålla en sådan
uppmjukning, att jämväl ärenden, som icke fordra en förberedande behandling,
kunna upptagas till avgörande vid ett styrelsesammanträde på samma
sätt som frågor, vilka fordra skyndsam handläggning. Sista stycket
skulle da förslagsvis erhålla följande lydelse: »Fråga, som fordrar skynd sam

handläggning eller eljest ej fordrar någon förberedande behandling må
likväl.. .».

§ 6. Det kan ifrågasättas, huruvida icke det vore lämpligt att i normalreglementet
fixera en viss tid, före vars utgång protokollet från vägstyrelses
sammanträde skall justeras. Visserligen kan styrelsen själv faststiilla dylik
tid, men för såväl länsstyrelse som andra skulle det utan tvivel vara av värde
att alltid veta inom vilken tid justeringen av protokoll måste äga rum. Dylik
tids fastställande bidrager till ordning och reda och en önskvärd enhetlighet.

§§ 10 och 11. Dessa båda paragrafer, vars innehåll är av största vikt ur
kontrollsynpunkt, måste emellertid även avvägas med hänsyn till vägdistriktens
rent lokala förhållanden. Det förefaller förbundet därför icke vara lämpligt
med alltför detaljerade bestämmelser beträffande särskilt uttagning eller
insättning av medel å bank eller å postgirokonto. Örn i reglementet föreskrives
att ordföranden och kassaförvaltaren under alla förhållanden båda
skola underteckna uttagnings- eller insättningshandlingar eller kvitton torde
detta, särskilt i större distrikt, i många fall komma att orsaka svårigheter.
Med den sammanslagning av vägdistrikten, som kommer att äga rum, är det
icke säkert, att ordföranden och kassaförvaltaren alltid komma att bo i närheten
av varandra, vilket dock är nästan nödvändigt, om den föreslagna bestämmelsen
skall kunna följas. Föreskriften kommer därför att begränsa
valet av i första hand kassaförvaltare. Men den kan även komma att inverka
på val av ordförande, vilket icke är lämpligt. Vägstyrelse bör därför
ha frihet att, i fall där detta kan anses erforderligt, uppdraga åt någon annan
än ordföranden inom styrelsen att tillsammans med kassaförvaltaren verkställa
dylika utanordningar eller insättningar. Förbundet vill särskilt framhålla
svårigheten att strängt följa de föreslagna bestämmelserna i sådant fall,
då ett vägdistrikt utför många av sina arbeten genom småentreprenader, vilka
fordra täta utbetalningar.

§12. Om annan ledamot än ordföranden äger underskriva uttagnings- eller
insättningshandlingar och således har den närmaste uppsikten över kassan,
såsom förbundet här ovan i vissa fall föreslagit, hör också denne vid
styrelsesammanträdet lämna meddelande om kassans ställning samt verkställda
in- och utbetalningar. Paragrafen bör i så fall i detta avseende
kompletteras.

— 73 —

§ 16. Beträffande upptagandet av lån torde det vara nödvändigt att vägstämman
lämnar vägstyrelse rätt till upptagande av kortfristiga dylika till
bestridande av sådana utgifter, till vilka statsmedel ej inflyter tillräckligt tidigt.
Det torde knappast kunna befaras missbruk i detta avseende. Dock
kan till förhindrande härav en viss maximigräns för lånets storlek fastställas.
Att emellertid fastlåsa vägstyrelsen så som skett i förslaget till § 16 torde
komma att medföra att lån många gånger kommer att upptagas i olika ledamöters
namn, vilket icke är önskvärt. Paragrafen kan lämpligen därför givas
följande lydelse: »Kortfristiga lån må dock upptagas allenast efter vägstämmans
beslut därom.»

Stockholm den 27. augusti 1935.

Svenska vägstyrelsernas förbund
ARVID DE GEER.

Ordförande i styrelsen.

Gunnar Jonsson.

Sekreterare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 110, § 31.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter inhämtande av yttrande från styrelsen för svenska
vägstyrelsernas förbund, avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1936 församlade revisorer under § 31 av sin berättelse anfört angående
vågmästares resor.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande och med bifogande av från svenska vägstyrelsernas förbund
hit inkommet yttrande jämte tre bilagor, i underdånighet anföra följande.

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har, bland annat genom sina
stickprovsgranskningar av vägliållningsdistriktens underhållsräkenskaper,
funnit, att ersättning till distriktens tekniska personal utgått efter mycket
skiftande grunder, liksom ock att löner och arvoden till sådan personal varit
synnerligen varierande.

På grund härav har styrelsen vid förberedandet av övergången till den
nya vägorganisationen baft sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande
förhållanden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sålunda i skrivelse den 22 maj 1936
till vägstyrelserna i nuvarande vägdistrikt — jämte det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
bland annat, angivit vilka löner, som skäligen böra utgå
till olika slag av tekniska befattningshavare i ledareställning — framhållit
vilka grunder, som böra gälla för bestämmande av ersättning åt dylika befattningshavare
för resor i tjänsten. Dessa grunder äro i huvudsak desamma,
som sedermera intagits i det av vägstyrelsernas förbund åberopade formuläret
till anställningskontrakt, vilket, såsom förbundet framhållit, utarbetats
i samråd med styrelsen.

74 —

Med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika vägdistrikt och den
mångfald faktorer, som måste påverka frågan om formen och storleken av
ersättning, som här avses, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke ansett
sig redan nu kunna meddela några mera specificerade anvisningar i ämnet.
Styrelsen har emellertid i skrivelse den 23 november 1936 till vägstyrelserna
infordrat uppgifter på, bland annat, samtliga vågmästares och schaktmästares
lönevillkor och ämnar efter bearbetning av inkomna uppgifter söka fastställa
normer för nu ifrågavarande slag av ersättning.

Lika med vägstyrelsernas förbund anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att systemet med tjänstebilar har stora företräden framför övriga system.
Det kan nämnas, att för närvarande i vägdistrikten finnas omkring 110
tjänstebilar och ett mindre antal tjänstemotorcyklar. Styrelsen brukar alltid
vid meddelande av tillstånd till inköp av automobil för vägmästare (ärenden
angående inköp av motorcyklar hava icke förekommit hos styrelsen)
föreskriva, att å bilén skall anbringas vägdistriktets namn samt skylt med
ordet »Tjänstebil», varjämte vägdistriktet ålägges noggrant tillse, att bilen
endast användes i tjänsten.

Under åberopande av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånighet hemställa, att riksdagens revisorers uttalande icke
måtte föranleda vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Svenska vägstyrelsernas förbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 110, § 31.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Stockholm.

Genom remiss den 21 december 1936 har kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärt yttrande över riksdagens revisorers uttalande beträffande
reseersättning åt vägmästare. I anledning härav får Svenska vägstyrelsernas
förbund anföra följande.

Den 29 mars 1934 avgav förbundet yttrande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
över en av föreningen Sveriges vägmästare gjord framställning örn
medverkan »till att enhetliga normer för ersättningar till vägmästarna för
hållna tjänstebilar utarbetas och genomföras». I detta utlåtande, vilket här
bifogas, redogjorde förbundet för olika system beträffande ersättning till
vägmästarna för resor i tjänsten, och framhöll huvudskälen för och emot
varje system. Yttrandet utmynnade i att förbundet för sin del föreslog att
vägdistrikten skulle tillhandahålla vägpersonalen tjänstebilar.

Detta förbundets förslag föranledde emellertid till synes icke någon åtgärd
från styrelsens sida. I den skrivelse till vägstyrelserna i de nya vägdistrikten,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdat den 22 maj 1936, angives
vissa riktlinjer i fråga om ersättning för resor i tjänsten, då befattningshavare
själv håller fordon.

— 75 —

Då förbundet sedermera tog initiativ till utarbetande av ett formulär till
anställningskontrakt mellan vägstyrelse och dess väg- eller schaktmästare —
vilket anställningskontrakt utformades efter samråd med styrelsen och vilket
formulär här jämväl bifogas1 — följde förbundet ovanstående angivna
riktlinjer. I § 3 behandlas därför dels det fall, då vägstyrelsen tillhandahåller
motorfordon, dels det fall, då arbetsledaren själv håller sig med dylikt.
Härvid har emellertid förbundet genom att sätta det första av dessa
alternativ främst velat markera detta sätt såsom det bästa.

Beträffande revisorernas uttalande vill förbundet emellertid framhålla att
det är ganska lätt för en vägstyrelse att utöva kontroll över att de bilar, som
vägpersonalen håller sig med, äro i ekonomiskt hänseende lämpliga. Prov
kan ju av vägstyrelsen företagas med vissa mellanrum och det torde näppeligen
vara troligt att vederbörande icke skulle iakttaga de förhållningsorder,
som en vägstyrelse komme att lämna, i den händelse det skulle visa
sig att bensinåtgången vore oproportionerligt stor. Det bör beaktas det stora
ekonomiska ansvar, som åvilar en vägmästare i fråga om vägarnas skötsel.
Därför lär knappast vara att befara att en vägmästare missköter en sådan
detalj som ovanstående, försåvitt han i övrigt på ett ekonomiskt sätt tillvaratager
vägdistriktets intressen. Gör han icke detta senare, lärer ombyte
böra ske.

Svenska vägstyrelsernas förbund vill emellertid i likhet med riksdagens revisorer
uttala att det är i högsta grad angeläget att reseersättning åt vägmästarna
utgår enligt enhetliga grunder, och att dessa sålunda avvägas att
missförhållanden kunna undvikas, och får därför än en gång framhålla
önskvärdheten av att tjänstebilar ställas till vägmästarnas och schaktmästarnas
förfogande.

Stockholm den 4 januari 1937.

Svenska vägstyrelsernas förbund
ARVID DE GEER.

Ordförande i styrelsen.

Gunnar Jonsson.

Sekreterare.

Bilaga.

Till kungl, väg- och vatten byggnadsstyrelsen,

Stockholm.

Genom remiss den 9 januari 1934 har Kungl. Styrelsen anmodat Svenska
Vägstyrelsernas förbund att avgiva yttrande över en av Föreningen
Sveriges Vägmästare gjord framställning örn medverkan »till att enhetliga
normer för ersättningar till vägmästarna för hållna tjänstebilar utarbetas
och genomföras».

Med återsändande av remissakten får förbundet, sedan ärendet av styrelsen
behandlats vid dess sammanträde den 5 februari, i denna fråga framhålla
följande:

Den av Föreningen gjorda hemställan är av stor vikt och ärendet av sådan
beskaffenhet, att detsamma snarast bör underkastas en ingående prövning
med ty åtföljande åtgärd. Förbundet vill understryka, att en mångfald
olika system beträffande ersättning för vägmästarnas resor i tjänsten

1 Ej här avtryckt.

76 —

för närvarande råda. Att så har blivit fallet är beklagligt men bar sin naturliga
förklaring i den omständigheten att —- då inga normer hittills centralt
utarbetats — varje distrikt försökt att finna den form, som för detsamma
varit bäst med hänsyn till lokala förhållanden och föreliggande omständigheter
i övrigt. I regel torde reseersättningar utgå efter någon av
nedanstående huvudgrupper, ehuru givetvis en mångfald variationer av
dessa även kommit till användning.

a) Vågmästaren håller själv bil och åtnjuter härför en viss ersättning antingen
beräknad pr km. eller fastställd till ett visst engångsbelopp pr år;
ersättningsbeloppet fixeras efter en approximativ uppskattning av de kostnader,
som komma att drabba vederbörande för åkningen.

b) Vågmästaren håller liksom i a) själv bil men erhåller i stället en viss
engångsersättning för de s. k. fasta kostnaderna, såsom amortering, försäkring,
skatt m. m. samt dessutom fria driflmedel, såsom bensin och olja.

c) Vägdistriktet tillhandahåller bil, som sålunda får disponeras av vågmästaren
utan att denne drabbas av några kostnader för åkningen.

Samtliga dessa huvudformer hava ingående prövats inom till förbundet
anslutna vägstyrelser. De erfarenheter, som härvid vunnits, äro givetvis
skiftande, beroende på att fullt jämförbara förhållanden knappast någonsin
förelegat. De synas emellertid otvetydigt peka hän mot att det för
distrikten i längden billigaste och för vägmästarna själva mest rättvisa är
att alla kombinationer undvikas och att endast en linje följes, nämligen den
att vägdistrikten tillhandahålla bilar.

Vid användande av den metod, som angives i a), och som är mycket
vanlig, har det visat sig stöta på stora svårigheter att rättvist avväga ersättningsbeloppet,
vare sig detta utgår efter kilometer eller efter ett visst på
förhand fastställt engångsbelopp pr år. Blir ersättningen för liten, knappas
in på åkningen, för att icke vederbörande skall drabbas av förlust, och blir
ersättningen för stor ligger frestelsen nära att försöka tillgodogöra sig största
möjliga belopp genom omfattande men ej alltid nödvändig åkning, varigenom
vägmästarens tid tages alltför mycket i anspråk för resor. I förra
fallet blir ej eftersynen över vägnätet tillräcklig, i senare fallet åter blir
denna synpunkt väl tillgodosedd men föga tid däremot över för annat
arbete.

Tillämpningen av det i b) angivna förfarandet har i många fall medfört
tråkiga följder. Så har t. ex. mycket tid ofta av ägaren använts för reparation
av den egna bilen, särskilt sedan denna varit i bruk några år och
börjar bli sliten. Det är härvid svårt, för att icke säga omöjligt, att utöva
någon tillfredsställande kontroll.

De båda första fallen, i vilka ett slags hälftenbruk således förekommer,
hava vid tillämpningen alltså visat sig medföra väsentliga olägenheter.
Detta har bestyrkts av det övervägande antalet av styrelsens ledamöter och
torde därför kunna anses giva ett ganska säkert utslag på, huru förhållandena
i regel gestalta sig inom de nuvarande vägdistrikten med dess olika
storlek och olika ersättningsmetoder.

Mot den princip, som angives i fallet c), har i stort sett ingen erinran
framförts från vägstyrelser, som tillämpat densamma. Det ligger också här
i vägstyrelsens intresse att utöva nödig kontroll, vilket är så mycket lättare
som intet »samröre» förekommer.

En nära nog enhällig mening gjorde sig därför vid styrelsens sammanträde
gällande, innebärande att det bästa sättet att lösa frågan är, att vägdistrikten
tillhandahålla tjänstebilar åt de vägmästare, som äro i behov
av dylika. Visserligen vidlåda nackdelar även detta system, men dessa synas
vara mindre än vad som är fallet vid övriga förfaringssätt.

— 77 —

Särskilt om den nu föreslagna nya lagen om vägdistrikt blir antagen avinnevarande
års riksdag, torde genom sammanslagning av flera mindre
distrikt vägdistrikten i regel bliva av den storleksordning, att en eller flera
bilar för vägpersonalen komma att bliva till fullo utnyttjade. Det får i
detta sammanhang icke förglömmas att en vägmästare skall vara en övervakare
av vägarnas tillstånd och att det därför fordras att han åker över desamma
ofta och under olika tider. Ett missbruk av åkningen är knappast att befara,
då han icke har ekonomisk vinning av att densamma blir alltför omfattande
eller onödig.

Förbundet vill alltså föreslå, att inköp av tjänstebilar göras av vägdistrikten
och att dessa bilar sedan ställas till vägpersonalens förfogande. Härvid
bör givetvis en enhetlig instruktion utfärdas att lända till efterrättelse vid
användningen av desamma.

Stockholm den 29 mars 1934.

Svenska Vägstyrelsernas Förbund
ARVID DE GEER.

Ordförande i styrelsen.

Gunnar Jonsson.

Sekreterare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lil, § 32.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter inhämtande av yttranden från länsstyrelsen i Stockholms
län och vägstyrelsen i Hargs och Edebo socknars väghållningsdistrikt,
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1936 församlade revisorer
under § 32 av sin berättelse anfört angående missförhållanden inom
nämnda distrikt.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ined remissaktens
återställande och med överlämnande dels av yttrande från länsstyrelsen
tillika med av länsstyrelsen infordrade yttranden från vägingenjören i länet
samt distriktets revisorer och ledamöter i vägstyrelsen, dels ock av yttrande
från vägstyrelsen, i underdånighet anföra följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar riksdagens revisorers uppfattning,
att de anmärkta missförhållandena inom vägdistriktet äro av synnerligen allvarlig
beskaffenhet. Att förhållandena kunnat förekomma samt fortgå så
länge som skett förefaller otroligt; det torde emellertid till stor del kunna förklaras
därmed, att enligt då gällande väglagstiftning möjligheterna för statens
representanter, närmast länsstyrelserna och vägingenjörerna, att kontrollera
och övervaka väghållningsdistriktens skötsel voro mycket begränsade.

Den nya lagstiftningen på området har medfört en välbehövlig förbättring
härutinnan. Enligt lagen den 7 juni 1934 örn vägdistrikt skall avskrift av
vägstämmans justerade protokoll tillställas länsstyrelsen; länsstyrelsen skall

- 7«

förordna en av ledamöterna i vägstyrelsen; vid vägstämma äger landshövdingen
eller den han i sitt ställe förordnar ävensom vägingenjören vara tillstädes,
vägingenjören äger därjämte samma rätt i fråga om vägstyrelsens
sammanträden; avskrift av vägstyrelsens förslag till utgifts- och inkomststat
samt av den fastställda staten skall insändas till länsstyrelsen inom närmare
föreskriven tid; revisionen inom vägdistrikt skall avse det löpande årets förvaltning
och en av revisorerna skall utses av länsstyrelsen; revisorerna äga
att när som helst inventera vägkassan samt taga del av räkenskaper och
andra handlingar, som beröra förvaltningen, och vägstyrelsen får ej vägra att
lämna revisorerna begärda upplysningar.

På grund av bland annat dessa bestämmelser och då man torde kunna
utgå från, att länsstyrelse vid utseende av statliga representanter i vägstyrelse
och i revision tillser, att endast härför väl kvalificerade personer komma
i fråga, lära icke vidare kunna förekomma sådana missförhållanden, som
att vägstämma eller sammanträde med vägstyrelsen icke vederbörligen hållas,
att protokoll från vägstämma och vägstyrelsesammanträde icke innehåller
vederbörliga uppgifter, att utgifts- och inkomststat icke uppgöres och
fastställes, och att revisorer icke väljas eller att revision icke sker. Den fortlöpande
revisionen synes väl ägnad att på ett tidigt stadium blotta eventuella
underslev eller andra felaktigheter och revision av detta slag underlättar helt
naturligt i mycket avsevärd grad revisorernas arbete; revisioner av den underhaltiga
beskaffenhet, som här påtalats, torde därför icke vidare vara att
befara.

Vidkommande frågan örn den påtalade sammanblandningen av vägkassans
förvaltning och förvaltningen av den ordföranden-kassören ägda Lundås
gård må framhållas, att av Kungl. Majit den 24 april 1936 fastställt »Normalreglemente
för vägstyrelse» innehåller föreskrift örn att ledamot av vägstyrelsen
ej må deltaga i eller närvara vid styrelsens behandling av ärende,
som angår ledamoten personligen eller ock någon, till vilken han står i sådant
släktskaps- eller annat förhållande, att han enligt lag är att anse som jävig.
Denna föreskrift torde komma att motverka otillbörligheter av här avsedd
art.

Såsom riksdagens revisorer framhållit, torde ovan berörda missförhållanden
knappast kunnat äga rum, om icke vägstyrelsens ordförande tillika varit
kassaförvaltare (kassör). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill framhålla,
att sådan kombination av uppdrag hitintills förekommit i avsevärd omfattning,
och att systemet även enligt nu gällande lagstiftning är tillåtet (jfr
härom riksdagens revisorers anmärkning § 30). Emellertid finnes i nämnda
normalreglemente en bestämmelse, som avser att motverka de olägenheter,
som kunna följa av dylik kombination av uppdrag. Denna bestämmelse föreskriver,
att, örn vägstyrelsens ordförande tillika är kassaförvaltare, skall
styrelsen utse en av sina ledmöter eller någon utom styrelsen att tjänstgöra
som särskild kassakontrollant och därvid fullgöra vissa uppgifter, som eljest
enligt normalreglementet skulle åligga ordföranden. Ifrågavarande uppgifter
avse verkställande av utanordning för utbetalning, rätt att tillsammans
med kassaförvaltaren lyfta vägdistriktet tillkommande medel eller att underteckna
kvitto eller överlåtelse av till vägkassan inflytande medel samt att
vid vägstyrelsens sammanträden lämna meddelande örn kassans ställning
samt om de in- och utbetalningar, som ägt rum sedan föregående sammanträde.
Dessa kontrollföreskrifter synas vara väl ägnade att motverka underslev
och andra otillbörligheter beträffande vägdislriktets medel.

I vad anmärkningen riktar sig mot vägstyrelsens ordförande och övriga ledamöter
ävensom mot distriktets revisorer må slutligen här framhållas, att,

— 79

enligt vad länsstyrelsen i sitt yttrande upplyst, samtliga dessa personer ställts
under åtal vid domstol för vad de låtit komma sig till last.

Beträffande anmärkningen mot länsstyrelsen torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
få inskränka sig till att hänvisa till länsstyrelsens yttrande.

Vidkommande slutligen anmärkningen mot vägingenjören får väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen under hänvisning till vägingenjörens yttrande framhålla,
att hans till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivna uppgift om distriktets
underhållskostnader under år 1934 ju icke grundats på det av revisorerna
avgivna intyget av den 13 augusti 1935 utan på av honom verkställd
granskning av distriktets räkenskaper med tillhörande verifikationer. Å de
statsbidragsberättigade kostnader, som styrkts med kvitton eller andra verifikationer,
hade distriktet, såsom ock vägingenjören framhållit, rätt att erhålla
statsbidrag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ämnar på grund av vad som förekommit
i cirkulär till vägingenjörerna bestämma, att intyg om statsbidragsberättigad
underhållskostnad icke må utfärdas med mindre även vederbörande
revisionsberättelse varit vid vägingenjörens räkenskapsgranskning tillgänglig.

Under åberopande av vad sålunda anförts får väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
i underdånighet hemställa, att ifrågavarande anmärkning icke måtte
föranleda vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
evisorers uttalande del I, sid. lil, § 32.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom remiss den 22 december 1936 har Ni begärt länsstyrelsens yttrande
över av riksdagens revisorer framställda anmärkningar rörande missförhållanden
inom Hargs och Edebo socknars väghållningsdistrikt. Med återställande
av remissakten får länsstyrelsen i anledning härav anföra följande.

Revisorerna hava funnit det anmärkningsvärt, att vederbörande länsstyrelse
för utdebitering av vägskatt låtit sig nöja med en av vägstyrelsens ordförande
undertecknad skrivelse, som icke varit åtföljd av utdrag av protokoll
från vägstämma. Revisorerna uttala, att, därest sådant protokollsutdrag
jämte statförslag vederbörligen avkrävts vederbörande, hade väl kassabristen
knappast kunnat undgå upptäckt. Beträffande denna anmärkning
har å landskontoret företagits en utredning, vilken givit följande resultat: Länsstyrelsens

befattning med uppbörd, indrivning och redovisning av
vägskatt regleras genom bestämmelserna i 63 § av 1891 års väglag. Bestämmelserna
i sagda lagrum äro av följande lydelse:

»KB ombesörjer på vägstyrelsens därom framställda begäran, att vägskat -

— 80 —

ten varder genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debilerad,
indriven och redovisad, på sätt örn landstingsmedel är föreskrivet, ägande
KB jämväl förordna örn avskrivning av sådana avgifter till vägkassan,
som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrivas.

För debiteringen skall vägstyrelsen så fort ske kan och senast före d. t
sept. till KB ingiva uppgift å det belopp, vilket skall såsom vägskatt uttaxeras
på de till utgörande därav skyldiga. De väghållningsskyldiga äge dock
besluta, att vägskattens debitering, uppbörd och redovisning må överlämnas
åt kommunalnämnd, därest överenskommelse därom träffas, eller åt utsedda
förtroendemän; skolande i sådant fall debiteringslängd, upprättad för
varje till väghållningsdistrikt hörande socken, vara offentligen utlagd för
granskning, där uppbörden sker genom kommunalnämnd, i den ordning örn
kommunens debiterings- och uppbördslängd är stadgad, och, där uppbörden
verkställes på annat sätt, minst fjorton dagar före uppbördsstämma!!
å ställe inom socknen, som genom kungörelse i socknens kyrka tillkännagives.
I fråga om fastställande av debiteringslängden och besvär över debiteringen,
där uppbörden sker genom kommunalnämnd, så ock i fråga örn
uppbörd och redovisning av vägskatt och örn indrivning av restantier, där
uppbörden sker av kommunalnämnd eller av särskilda förtroendemän, skall
vad om kommunalutskylder finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

I mål rörande debitering av vägskatt må fråga örn vilket vägfyrktal rätteligen
bort åsättas komma under bedömande.»

Det är uppenbart, att länsstyrelsen förfarit i fullständig överensstämmelse
nied gällande föreskrifter i ämnet. Författningen föreskriver, att vägstyrelsen
— icke vägstämma — skall inkomma med uppgift örn vägskattens belopp;
något styrkande av den lämnade uppgiften är icke föreskrivet. I förevarande
fall har vägstyrelsens ordförande instruktionsmässigt (§ 14 av gällande
instruktion för vägstyrelsen bifogas i avskrift) såsom representant för
vägstyrelsen inkommit med uppgiften. Vid formell granskning av framställningen
har länsstyrelsen funnit densamma vara i sin ordning och författningsenligt
förordnat örn verkställighet, då ingen omständighet syntes tala
emot eller utgöra hinder för sådant beslut. Det lärer nämligen icke utan given
anledning böra ifrågakomma att infordra bevis örn riktigheten av en
under tjänstemannaansvar lämnad uppgift i fall, då sådant styrkande ej
föreskrivits.

Det bör måhända framhållas, att länsstyrelsens befattningstagande med
ifrågavarande debitering, indrivning och redovisning är att betrakta såsom
ett handräckningsbestyr, vilket icke i något avseende innefattar befogenhet
att kontrollera vägdistriktets verksamhet. Uppbörden kan författningsenligt
handhavas av vägdistriktet själv eller av kommun, i vilka fall länsstyrelsen
givetvis hålles utanför det hela. Det kan förtjäna att omnämnas, att
Kungl. Maj:t i proposition till väglagen den 5 januari 1889 föreslagit, att
länsstyrelsen skulle fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och
i samband därmed även det belopp, vilket skulle såsom vägskatt uttaxeras.
Detta förslag godkändes icke av riksdagen. Enligt särskilda utskottets utlåtande
nr 1 år 1889, vilket utskottsutlåtande legat till grund för 1891 års
väglag, borde länsstyrelsen icke hava rättighet till ett mera direkt övervakande
av väghållningsdistriktets ekonomiska angelägenheter.

Revisorerna uttala vidare, att kassabristen kunde hava upptäckts, om
protokollsutdrag och statförslag »vederbörligen» avkrävts vederbörande. Av
det ovan anförda framgår, att det icke ålegat länsstyrelsen att avfordra vägstyrelsen
några sådana handlingar i samband med utfärdandet av uppbördsordern
angående vägskattens debiterande. Därest nämnda uttalande tager
sikte på den i § 57 andra stycket av 1891 års väglag förefintliga bestäm -

— 81 —

melsén om kungörande av revisorernas berättelse m. m., må till en början
påpekas, att denna bestämmelse gäller även de vägdistrikt, som icke anlita
länsstyrelsen för sin uppbörd, och att den icke äger något samband med
länsstyrelsens befattning med vägskattens uppbörd. Nyssnämnda bestämmelse
innebär rättsligen icke annat än att länskungörelserna skola hållas tillgängliga
för offentliggörande av revisorernas berättelse m. fl. i sagda lagrum
omförmälda handlingar, i den mån dessa för ändamålet till länsstyrelsen
insändas. Detta offentliggörande bekostas icke av statsverket, utan av
vägdistriktet. Det lärer knappast behöva sägas att länsstyrelsen i förevarande
fall icke erhållit någon underrättelse om ordförandens underlåtenhet
vare sig av vägstyrelsen eller revisorerna eller någon enskild väghållningsskyldig
inom distriktet.

Revisorernas anmärkningar rörande dels vägstyrelsens ledamöter, dels
vägkassans revisorer hava av länsstyrelsen utställts till vederbörandes yttrande.
De inkomna yttrandena biläggas. Länsstyrelsen anser sig böra meddela,
att utom ordföranden i vägstyrelsen även vägstyrelsens övriga ledamöter
samt vägkassans revisorer ställts under åtal vid vederbörande domstol,
därvid ansvar yrkats å dem för tjänsteförsummelse jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen.

I anledning av vad revisorerna anmärkt rörande vägingenjörens förhållande
till 1934 års underhållskostnader har länsstyrelsen infordrat yttrande av
vägingenjören, vilket yttrande här bilägges.

Stockholm å landskansliet den 4 januari 1937.

NILS EDÉN.

A. M. BECKIUS.

Bilaga 1.

Utdrag ur den av Kungl. Maj.ts befallningshavande genom resolution den
28 november 189A fastställda instruktionen för vägstyrelsen i Hargs och Edebo
socknars våghållningsdistrikt.

§ 14.

Styrelsens ordförande uppbär och kvitterar, där ej annan ledamot för
särskilt fall därtill erhållit uppdrag, alla till vägkassan inflytande medel samt
verkställer alla därifrån utgående betalningar, för eller låter föra styrelsens
räkenskaper ävensom dess protokoll, ombesörjer skriftväxlingen, emottager
alla till styrelsen ställda skrivelser samt vårdar och förtecknar alla väghållningsdistriktet
angående handlingar och protokoll, av vilka en var, som
det åstundar, äger att taga avskrift och att utan lösen få avskriftens riktighet
av ordföranden bestyrkt.

Rätt utdraget betygas:
På tjänstens vägnar:
A. M. Beckius.

6—377138. Rev.-berättelse ang. statsverket för dr 1936. II.

82

Bilaga 2.

Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde med Harg-Edebo socknars vågstgrelse
den 31 dec. 1936 å Lundås.

Närvarande: vägstyrelsens samtliga ledamöter.

§ 1.

Till justeringsmän av dagens protokoll utsågos herrar G. Forsman och

E. O. Hellgren.

§ 3.

Från Kungl, väg- och vattenbyggnadsslyrelsen hade inkommit en avskrift
av skrivelse från Kungl, kommunikationsdepartementet med begäran örn yttrande
över statsrevisorernas berättelse angående missförhållanden inom
Harg- och Edebo socknars väghållningsdistrikt.

Vägstyrelsen bekräftade riktigheten av framställningen i statsrevisorernas
berättelse § 32 t. o. m.

»På länsstyrelsens vägnar:

Emil Lindström. Alarik Wigert.»

i avskriften.

»Betr. räkningarna av den 13 och 18 maj 1935» vörö desamma ej kvitterade,
men likviderade genom accepter inlösta per 6 månader utan räntekostnad
för vägdistriktet.

»Betr. av kassören den 31 dec. 1935 kvitterad räkning för resor, besiktningar
m. m.» så har vägstyrelsen enl. protokoll av den 6 okt. 1936 § 2 beslutat
med hänsyn till den skäliga kostnaden bifalla den framställda begäran örn
en extra ersättning utöver 600: — kr. per år erhålla en ytterligare ersättning
av 3,000:— kronor för allt extra arbete och resor i samband med pågående
vägbygge inom distriktet för åren 1932—1935 och hade räkningen antidaterats
för att inflyta under byggnadsårets räkenskaper.

»Betr. räkningarna av den 13 april och 31 aug. 1935 rörande inköp av
gräsfrö och blandsäd» så har på framställning av vägingenjören i Stockholms
län kapten Folke Torgén vägstyrelsen i skrivelse av den 21 nov. 1934
hos AK gjort framställning att som extra tilläggsarbete få utfört gräsbesåning
av slänter och banketter i enlighet med skrivelsen särskilt bifogat P. M., varav
framgår att utsädet tillhandahålles av vägstyrelsen till ett pris av 70 öre
per kg. örn AK utför besåningsarbetet. Blandningen enligt proportion av
professor Henfrid Witte.

I skrivelse av den 18 mars 1935 har AK som tilläggsarbete åtagit sig utförandet
av begärda arbete. I brev av den 29 mars 1935 har vägstyrelsen hos
Mälardalens lantmannaförbund rekvirerat de behövliga frökvantiteterna för
leverans i april 1935. Ifrågavarande besåning kom dock ej till stånd förrän
under högsommaren 1935 och då svårighet förelåg att vid denna tidpunkt
erhålla tillräcklig kvantitet utsäde till skyddssäd levererade Lundås gård enl.
räkning verif. 136 sådant utsäde till skyddssäd till ett pris av 15 öre per
kg. eller understigande marknadspriset med c:a 3 öre per kg.

»Betr. brännoljeinköpet» så har detta sedan gammalt skett gemensamt
för att genom ökad inköpskvantitet få billigare priser. Utlämnandet har
skett genom vägförmannen sedan 1925 utan anmärkning.

»Betr. vissa reparationer, verktyg m. m.» Då vägstyrelsen hade svårt att
få tag i garage har Lundås gård hyrt ut ett sådant för fyra maskiner till en
hyra av 100:— kr. per år inkl. elektriskt ljus och då gården samtidigt

— 83 —

äger yrkeskunnigt tolk i närheten av garaget har smärre smides- och slöjdreparationer
utförts till för vägstyrelsen billigare priser än de i orten vanliga.
Likaså har i verkstäderna maskinell drift och handverktyg utan ersättning
upplåtits åt vägstyrelsens arbetare vid reparationer, som de själva kunnat
utföra.

»Betr. förskotter å marklösen etc.» enligt protokoll av den 20 okt. 1936
§ 5 har vägstyrelsen beslutat utbetala till ordf.-kassören i avräkning å ersättning
för marklösen, intrång m. m. kr. 8,275:— (den slutliga ersättningen
beräknats uppgå till c:a 25,000:— kr. med räntor).

»Betr. försäljning av torv, matjord m. m.» finnes intet styrelseprotokoll,
men väl av Statens arbetslöshetskommissions platsledare för Häverödalskomplexet
ingenjör Ivan Ragnar utfärdad mätningsuppgift av den 11 juni 1936
å uttagna massor av torv-, matjord- och fyllnadssidotag. Noggrannare attestering
av räkningens riktighet kan väl knappast presteras. I räkningen
avsedda massor äro uttagna under åren 1933, 1934 och 1935.

»Betr. vissa utbetalningar etc.» å sidan 6 synes vara något dunkelt avfattat,
men har ordföranaen-kassören ej attesterat några räkningar till sig själv,
men väl kvitterat

Avslutades sammanträdet dag som ovan

Justerat:

Gust. Forsman E. O. Hellgren.

vid protokollet
Lasse Holmström.

Bilaga 3.

Till konungens befallningshavande i Stockholms
län.

Med anledning av infordrat yttrande över statsrevisorernas skrivelse rörande
missförhållanden inom Harg-Edebo vägdistrikt få undertecknade styrelseledamöter
utöver förut i ärendet anförda ytterligare förklara:

Från och med stämman den 31 okt. 1934 och till den 26 aug. 1936 har ordf.
vid några tillfällen dels personligen besökt ledamöterna var för sig eller dels
per telefon konfererat rörande mindre betydelsefulla frågor, som rört vägdistriktet
(dels rörande borgen i Svenska Handelsbanken, dels inköp av
dammbindningsmedel, dels i och för avsyning av delar å den nya vägen för
övertagning av vägdistriklet).

Betr. vägstämman den 26 aug. 1936 ajournerades den på förslag av revisor
kassör Holmgren enär räkenskaperna kommit honom så sent tillhanda
att någon revision icke kunnat slutföras.

Vid vägstyrelsesammanträdet den 27 aug. 1936 saknade undertecknade
vägstyrelseledamöter all kännedom om kassaställningen. Någon sammanblandning
av kassans räkenskaper och Lundås gård saknar undertecknade
all kännedom örn.

Edebo och Harg den 30 december 1936.

E. O. Hellgren.

B. Mattsson.

Gust. Forsman.

— 84

Bilaga 4.

Till länsstyrelsen i Stockholms län.

Anmodade avgiva yttrande över de anmärkningar som statsrevisorerna i
§ 32 anfört mot revisorerna i Harg-Edebo vägkassa få vi vördsamt anföra
följande:

Skriftlig framställning örn räkenskapernas utbekommande gjordes visserligen
ej förrän i juni 1936, men hade dessförinnan i slutet av januari, eller
möjligen någon av de första dagarna av februari 1936, av undertecknad Holmgren
gjorts muntlig framställning till ordföranden-kassören i vägkassan örn
utbekommande av räkenskaperna, vilket också av ordföranden-kassören verifierats
vid förhör inför landsfogden i Stockholms län den 25 september 1936.

Beträffande det intyg som vi den 13 augusti 1935 utfärdade och varigenom
det blev möjligt för vägkassan utbekomma det på vägkassan belöpande statsbidraget
för år 1935 få vi anföra, att tidigare av oss avgivits liknande intyg,
som utan anmärkning godtagits av vederbörande myndigheter, och under
sådant förhållande ansågo vi ej skäl föreligga att vägra utfärdandet av nu
åberopade intyg, som ju för övrigt ej upplyser om annat än att verifikationerna
överensstämma med kassaboken.

Harg och Edebo den 2 januari 1937.

Axel Holmgren. E. Emén.

vägkassans revisorer.

Väglngenjörens i Stockholms län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. lil, § 32.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms

län.

Genom remiss den 28 december 1936 (D. N. 272/81 V. D.) anmodad avgiva
yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer i sitt uttalande under
§ 32 i sin berättelse anmärkt mot mig får jag vördsamt anföra följande.

Enligt föreskrift i § 2 i kungl, kungörelsen den 22 oktober 1927 (nr 383)
med däri gjorda ändringar samt Kungl. Maj :ts instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt dess tjänstemän i länen den 31 maj 1934 § 44 åligger
det vägingenjören att så snart ske kan och senast före den 1 oktober till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen insända på vederbörande vägkassas räkenskaper
grundad uppgift dels å vägkassans kostnad för vinterväghållningen
under nästföregående kalenderår dels ock å kostnader för vägunderhållet
under samma år.

För mig gäller det alltså att vid genomgående av verifikationerna till vägstyrelsens
räkenskaper fastställa vilka utgifter, som äro av sådan beskaffenhet,
att de äro berättigade till statsbidrag. Så har ock skett under sommaren
1935 vid granskning av 1934 års verifikationer, på vilken granskning jag
grundat mitt till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivna intyg om storleken
av de statsbidragsberättigade underhållskostnaderna i distriktet för år
1934.

— 85 —

Enligt gamla väglagen hava revisorerna ej varit skyldiga att avlämna revisionsberättelse,
förrän efter den 15 juni, då vägstyrelserna senast skola avlämna
handlingarna till revisorerna. Vägdistrikten äro emellertid i regel i
behov av underhållsbidrag tidigare, varför desamma ofta sända in räkenskaperna
till granskning, innan revisionsberättelsen föreligger. I dylika fall har
dock undertecknad fordrat ett intyg från revisorerna angående granskningen
av själva räkenskaperna.

Det förhållandet, att revisionsberättelse vid detta granskningstillfälle ej
förelåg, ansåg jag därför ej utgöra hinder för mig att utfärda bevis över
granskningen. Då intyg från revisorerna om förgranskning förelåg, ansåg
jag sålunda, att distriktets räkenskaper varit fullständigt genomgångna av
revisorerna men att revisorerna ej velat försena distriktets rätt att utbekomma
statsbidraget, då sedan en viss tid åtgått för dem att upprätta revisionsberättelsen.

Huruvida vägdistriktets tillgångar i bank, postgiro eller i kontanta belopp
verkligen finnas, har jag ansett ligga utanför ramen av den kontroll, som författningsenligt
åligger vägingenjören. Vägdistriktet har ju under alla förhållanden
varit berättigat att utbekomma statsbidraget å de bidragsberättigade
underhållskostnaderna enligt undertecknads intyg.

Stockholm den 2 januari 1937.

FOLKE TORGÉN.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 116, § 33.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter inhämtande av yttranden av länsstyrelsen i Västmanlands
län och vägstyrelsen i Norrbo härads väghållningsdistrikt, avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1936 församlade revisorer under
§ 33 av sin berättelse anfört angående vissa förhållanden inom nämnda
distrikt.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande samt med överlämnande av hit inkomna yttranden av
länsstyrelsen, vägingenjören i länet samt vägstyrelsen, i underdånighet anföra
följande.

I vad anmärkningen avser gruskörslor samt av vägstyrelsens ordförande
för distriktets räkning verkställda körslor och av honom gjorda leveranser
till distriktet anser sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — under hänvisning
till tillämpliga delar av sitt underdåniga yttrande i anledning av riksdagens
revisorers anmärkning enligt § 34 i deras berättelse —- allenast böra hänvisa
till vägstyrelsens yttrande.

Vidkommande frågan örn ordförandens uttagande av honom tillkommande
arvode vill styrelsen framhålla, att styrelsen delar revisorernas uppfattning,
att det påtalade förfarandet icke kan anses överensstämma med god ordning.
Styrelsen ämnar bringa anmärkningen i denna del lill samtliga vägstyrelsers
kännedom.

— 86 —

Under åberopande av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställa, att anmärkningen icke måtte föranleda vidare åtgärd.
Stockholm den 11 januari 1937.

E. G. BRAUNE.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

Länsstyrelsens i Västmanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 116, § 33.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med återställande av remissen den 22 nästlidne december å 1936 års statsrevisorers
anmärkning under § 33 beträffande förhållanden i Norrbo härads
väghållningsdistrikt får länsstyrelsen härmed överlämna från vägingenjören
infordrat yttrande i ärendet och för egen del anföra, att länsstyrelsen
finner anmärkningarna befogade. Avskrift av statsrevisorernas uttalanden
har tillställts väghållningsdistriktets revisorer.

Västerås slott i landskansliet den 5 januari 1937.

På länsstyrelsens vägnar:

ARVID LIDÉN. AXEL RUDBERG.

Väglagenjörens i Västmanlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 116, § 33.

Såsom framgår av bifogade avskrift av vägingenjörens skrivelse den 8
maj 1936 till vägdistriktet med anledning av den verkställda granskningen
av 1935 års räkenskaper har jag icke för nämnda år ansett mig böra påyrka
något avdrag på grund av den för låga debiteringen vid transport av
grus till vissa enskilda men anfört, »att i de fall dylik körning i fortsättningen
verkställes, vilket dock bör ske i mycket begränsad omfattning,
högre priser torde böra debiteras, så att full täckning erhålles jämväl för
skäliga avskrivningskostnader». Vid granskningen av 1936 års räkenskaper
kommer jag således att vidtaga de åtgärder, som eventuellt kunna bliva erforderliga.

Att från Tomta gård, som tillhör ordföranden, utförts körningar för och
levererats virke m. m. till vägdistriktet har observerats, men då det icke
kunnat påvisas, att högre priser än i fria marknaden därvid tillämpats,
har vägingenjören vid räkenskapsgranskningen icke ansett sig kunna göra
några erinringar.

Västerås den 4 januari 1937.

AXEL EKWALL.

— 87 —

Avskrift. Bilaga.

Till vägstyrelsen i Norrbo härads väghållning s distrikt.

Efter verkställd granskning återgå härmed bekomna handlingar tillhörande
1935 års underhållsräkenskaper.

Av den verkställda granskningen har bl. a. framgått att från av vägdistriktet
disponerade grustag för privata ändamål utgått 1,270 m3 grus och
sten, vilken kvantitet av vägdistriktets lastbilar utkörts till olika personer
och institutioner inom distriktet. Gruskörning för privat bruk i den omfattning
varom här är fråga torde få anses vara mindre lämplig.

Enligt vad den verkställda granskningen givit vid handen, har distriktets
verkliga utgifter för nämnda privata körning (grusframställning och
ulkörning) uppgått till kronor 4,149: 67, under det att de influtna inkomsterna
för samma ändamål uppgå till kronor 4,580: 10. Inkomsterna överstiga
således utgifterna med kronor 430:43. Då i de angivna utgifterna
emellertid icke ingår avskrivning å maskiner (kross- och sorteringsverk
samt lastbilar), enär desamma med vederbörligt tillstånd redan tidigare,
med användande av en högre avskrivningsprocent avskrivits, torde^ emellertid
det ovan angivna överskottet med visshet få anses vara för lågt för
täckande jämväl av dylika avskrivningskostnader.

I de fall dylik körning i fortsättningen verkställes, vilket dock bör ske i
mycket begränsad omfattning, torde högre priser böra debiteras, så att full
täckning erhålles jämväl för skäliga avskrivningskostnader.

Resultatet av räkenskapsgranskningen i övrigt kommer att delgivas Eder
genom Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

Västerås den 8 maj 1936.

Sten Bäckman.

Eric Spångberg.

Vägstyrelsens 1 Norrbo härads
väghållningsdistrikt

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 116, § 33.

Till kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med anledning av Kungl. Styrelsens remiss av den 22 december 1936 med
avfordrande av vägstyrelsens i Norrbo härads väghållningsdistrikt yttrande
över vad riksdagens år 1936 församlade revisorer under § 33 av sin berättelse
anfört får vägstyrelsen vördsamt anföra följande:

av distriktet disponeras 4 grustag i Lånsta, Ramnäs, Hallsta och Äs. De
två sistnämnda hava enligt arrendekontrakt den 27 juni 1933 mellan vägstyrelsen
och skogsförvaltningen vid Uppsala universitet upplåtits till vägstyrelsen
mot en årlig avgäld av 1,000 kronor, varvid i kontraktet intagits
även den bestämmelsen att väggrus och sten därifrån finge tagas även för

— 88 —

jordbrukarnas inom häradet behov utöver vägstyrelsens grushämtning för
underhåll av de allmänna vägarna. Detta för att grustagen skulle vara tillgängliga
för skogsförvaltningens eller akademiens arrendatorer, boende utom
vägdistriktet. Det är endast från dessa två grustag, som grus och sten genom
vägdistriktets försorg utkörts till olika personer inom distriktet. Någon
särskild kostnad för råmaterielet kan således ej anses förekomma. Arrendesumman
är beräknad för vägdistriktets behov av grus och bestämmelsen
att jordbrukarna finge fritt taga sitt behov av grus och sten har tillkommit
utan höjning av arrendesumman,

som snötillgången år 1935 ej var särdeles stor och full sysselsättning ej
bereddes den i distriktet anställda personalen med vinterväghållning o. d.
har vägstyrelsen för att i någon mån kompensera avlöningarna till personalen
och bereda dem arbete åtagit sig de körningar varå revisorerna anmärkt.
Avskrivningarna av maskinerna hava redan gjorts, varför vägstyrelsen
visserligen icke tagit dessa i betraktande vid bestämmande av priset
för körningarna, men då en vinst av 449 kronor och 57 öre beräknats uppslå,
har vägstyrelsen ansett det vara fördelaktigare att behålla personalen i
arbete än att låta den gå sysslolös,

beträffande revisorernas anmärkning örn att vägstyrelsens ordförande uttagit
hela sitt arvode i början av året vill vägstyrelsen icke bestrida att på
andra håll lönen uttages i efterskott för månad eller kvartal. Någon bestämmelse
härom torde emellertid icke finnas och eftersom medlen varit insatta
på postgiro lärer någon ränteförlust för staten ej heller ifrågakomma,
det är visserligen riktigt att vägstyrelsens ledamöter icke böra åtaga sig
leveranser till egna vägdistrikt. Vägstyrelsen har ock då det varit fråga örn
större arbeten och poster utlyst entreprenad. De av revisorerna påtalade leveranserna
av virke från Tomta gård avse emellertid endast mindre poster
virke för reparation av broar, räcken, m. m. Vid inköp av dylika småposter
av virke från Västerås och Sala skulle priset ställa sig avsevärt högre än
som skett. Vägstyrelsen har därför ansett det vara lämpligt att vägförmannen
vid sågen å Tomta finge själv utvälja lämpligt virke för sådant ändamål,
varförutom även vunnes förutom det lägre priset, det dimensionerna bleve
de passande och ingen del av virket ginge till spillo,

slutligen påtala revisorerna att för vägdistriktets räkning utförts körningar.
Härmed förhåller sig på följande sätt: genom avtal med A/B Naftasyndikat
erhölls ett pris för liter bensin av 6 öre under gällande dagspris
— 47a °/o kassa. Något större upplag för vägdistriktets räkning har ej kunnat
anordnas. För lastbilarnas behov av bränsle är det av vikt att dylik
kan medföras å bilarna under arbetsdagen. Vidare blir spillning av bensin
betydligt mindre därest den kan påfyllas ur mindre kärl än örn bensinen
fylles ur fat. Med A/B. Naftasyndikat avtalades därför att bolaget skulle
avgiftsfritt tillhandahålla dunkar om 25 liter för hemforsling av bensinen och
för medförande av bensin under arbetstiden. I samband härmed utverkades
ett bidrag av bensinens hemforsling av 1 öre pr liter. Därest vägdistriktet
självt skolat mot denna ersättning hemforsla bensinen skulle förlust uppstått.
Vägstyrelsens ordförande har vid resor med varor till Västerås medtagit
bensindunkarna såsom returlast mot det överenskomna forslingsbidraget.
Det har emellertid ansetts vara riktigt att införa de uppburna beloppen
i vägdistriktets räkenskaper på grund av att avtalet örn bidrag träffats mellan
bolaget och vägstyrelsens ordförande i denna hans egenskap.

Vägstyrelsen vill även framhålla att dess ordförande utan ersättning tjänstgjort
som vägmästare, att han för inspektion av vägarna under år 1935 tillryggalagt
minst 300 mi! med automobil utan ersättning samt att han för

— 89 —

övriga resor upptagit reseersättning efter 20 öre för kilometer i stället för
30 öre, vartill han efter resereglemente! varit berättigad.

Västerås den 31 december 1936.

Vägstyrelsen i Norrbro härads väghållningsdistrikt

KARL FUNKQUIST.

ALBIN BLOM.

Helge von Friesen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 117, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att, efter inhämtande av yttranden från länsstyrelsen i
Västernorrlands län och vägstyrelsen i Nätra tingslags väghållningsdistrikt,
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1936 församlade revisorer
under § 34 av sin berättelse anfört angående representationskostnad i
nämnda distrikt m. m.

Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med remissaktens
återställande och med överlämnande av från länsstyrelsen och vägstyrelsen
hit inkomna yttranden, i underdånighet anföra följande.

Vidkommande anmärkningen, i vad den avser representationskostnad, tilllåter
sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hänvisa till sitt underdåniga utlåtande
den 11 januari 1936 i anledning av anmärkning av samma innebörd
som den ifrågavarande. I detta utlåtande anförde styrelsen, bland annat,
följande:

»Såsom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande den
11 januari 1935 i anledning av revisorernas då förevarande anmärkning i
enahanda angelägenhet framgår, torde statsbidrag å representationskostnader
icke hava utgått till något vägdistrikt. Dylika kostnader falla sålunda
helt och hållet på de väghållningsskyldiga.

Lika med revisorerna anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att dessa
utgifter böra begränsas och allenast förekotnma i den utsträckning, medel
för sådant ändamål anvisats av vägstämma. Styrelsen har i anledning därav
till varje vägstyrelse i riket översänt en avskrift av revisorernas anmärkning.
»

Beträffande anmärkningen i övrigt får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
under hänvisning till vägstyrelsens yttrande, erinra örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
underdåniga utlåtande den 11 januari 1935 i anledning av
anmärkning av samma innebörd som den ifrågavarande. I detta utlåtande
anförde styrelsen, bland annat, följande:

»Ifrågavarande anmärkning, vilken av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bragts till samtliga länsstyrelsers, vägingenjörers och vägstyrelsers kännedom
genom översändande ?iv avskrifter av densamma, överensstämmer i huvudsak
med den av riksdagens år 1930 församlade revisorer under § 16 i deras
berättelse framställda anmärkningen angående ledamöter av vägstyrelse så -

— 90 —

som entreprenörer för arbeten åt vägdistriktet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillåter sig hänvisa till ifrågavarande anmärkning och styrelsens däröver
avgivna förklaring (statsutskottets utlåtande nummer 158 sid. 22). Utskottet
som förutsatte, att Kungl. Maj:t komme att hava sin uppmärksamhet
riktad på de i anmärkningen angivna förhållandena, ansåg på grund därav
icke erforderligt, att någon särskild åtgärd i denna fråga då vidtoges från
riksdagens sida.

Beträffande nu förevarande anmärkning kan framhållas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vid stickprovsgranskning och granskning av byggnadsräkenskaper
i flera fall framhållit olämpligheten av att vägdistrikts förtroendemän
eller dem närstående åtaga sig leveranser till vägdistriktet.

Emellertid bör här anmärkas, att det givetvis kan tänkas fall, då ett sådant
förfarande är det enda, som lämpligen kan ifrågakomma, till exempel
då inom ett vägdistrikt endast finnes ett grustag eller en makadamfabrik,
och dessa disponeras av någon distriktets förtroendeman eller denne närstående
person; under sådana omständigheter kunde det vara förenat med
extra kostnader för distriktet att anlita andra leverantörer.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill tillika erinra om stadgandet i det
av Kungl. Ma.j:t den 24 april 1936 fastställda »Normalreglemente för vägstyrelse»,
att ledamot av vägstyrelse ej må deltaga i eller närvara vid styrelsens
behandling av ärende som angår ledamoten personligen eller ock någon
till vilken han står i sådant släktskaps- eller annat förhållande, att han
enligt lag är att anse som jävig. Denna bestämmelse torde vara ägnad att
förebygga eventuella missförhållanden vid ärenden av förevarande slag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill slutligen tillägga, att styrelsen kommer
att delgiva samtliga vägstyrelser innehållet i nu förevarande anmärkning
med erinran om vikten, att revisorernas uttalanden noggrant beaktas
och efterlevas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställa, att anmärkningen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 117, § 34.

Remisshandlingen återställes till Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
jämte infordrat yttrande i ärendet av vägstyrelsen i Nätra tingslags väghållningsdistrikt.

För egen del får länsstyrelsen uttala, att vägstyrelsen synes hava lämnat
fullt nöjaktig förklaring rörande de av riksdagens revisorer påtalade förhållandena.

Härnösand i landskansliet den 5 januari 1937.

På länsstyrelsens vägnar:

RAGNAR STATTIN. FOLKE KJELSSON.

— 91 —

Nätra tingslags vägstyrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 117, § 34.

Till Konungen.

Sedan undertecknad vägstyrelse lämnats nådigt tillfälle att taga del av vad
riksdagens år 1936 församlade revisorer anmärkt på Nätra tingslags vägstyrelses
förvaltning under år 1935, få vi undertecknade, på uppdrag av vägstyrelsen,
avgiva följande förklaring.

Statsrevisorerna hava anmärkt, att vägstyrelsen utan att först hava erhållit
tillstånd av vägstämman, medverkat i invigningen av för vägdistriktens räkning,
av Statens Arbetslöshets Kommission anlagda allmänna vägen Drömme
—bålsjö inom Nätra tingslags och Boteå tingslags vägdistrikt, Västernorrlands
län.

Det är riktigt som statsrevisorerna påpekat, att vägstyrelsen först vägrade
att medverka, men efter ytterligare påstötningar från flera håll vände sig
vägstyrelsens ordförande per telefon till övriga ledamöter i vägstyrelsen med
förfrågningar i saken, därvid medgåvo samtliga att det möjligen kunde väcka
uppseende, örn den ena i vägföretaget delaktiga vägstyrelsen skulle celebrera
vägföretagets invigning med en enkel supé för ett fåtal deltagare, men den
andra vägstyrelsen däremot utebliva från tillställningen, vadan beslutet att
icke medverka finge ändras, detta skedde så kort tid före den bestämda invigningsdagen,
att vägstämmans hörande icke medhanns, men örn detta hade
medhunnits äro vi övertygade om att stämman enhälligt givit sitt tillstånd till
utanordnandet av därtill erforderliga medel. Detta bevisas bäst därav att vägslämman
utan vidare, på förslag av vägdistriktets revisorer, lämnade vägstyrelsen
full ansvarsfrihet för 1935 års förvaltning, och från enskilda väghållningsskyldiga
har icke heller avhörts någon kritik över ifrågavarande
förfaringsätt från vägstyrelsens sida.

Beträffande virkesanskaffningen, har, med tanke på fraktkostnaderna,
upphandling av vägdistriktets sågade virkesbehov för ifrågavarande år skett
av sex olika firmor och icke såsom statsrevisorerna anmärkt, enbart av Nyfors
såg och hyvleri, där ledamoten Anton Sundström varit delägare. Statsrevisorerna
påpeka att från samma firma köpts för 3,183: 87 och från två
andra firmor endast för kr. 126: 10. Verkliga förhållandet är att under nämnda
år, virkesinköpen verkställts från följande firmor och till nedanstående

belopp:

Av Norrflärke såg och kvarnbolag .................... kronor 3,541:50

Nyfors såg och hyvleri (icke för 3,183: 87) utan .... » 3,273: 43

Bredby elektriska Akt. bol......................... » 1,849: 06

E. & R. Levander, Tjäl........................... 460: 60

öman och Andersson, Skorped .................... » 158:48

och av Sjödin och Östman, Myckelgensjö............ » 41:82,

summa 9,324 kronor 89 öre.

Virket har använts dels i väg- och brounderhåll, dels ock för vägbyggnader,
och har inköpen av de större partierna skett först efter underhandling om
priserna.

Med stöd av det anförda, få vi i underdånighet anhålla att Eders Kungl.
Majit måtte vad statsrevisorerna anmärkt på vägstyrelsens förvaltning 1935,
låta därmed bero.

Bredbyn den 1 januari 1937.

Underdånigst

G. SJÖLANDER.

Vägstyrelsens ordf.

HUGO HAMMENDORFF.

Vägstyrelsens v. ordf.

— 92 —

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 137, § 36.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1936 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att senast den 11 innevarande januari avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens år 1936 församlade revisorer under § 36 av sin berättelse anfört
angående arvode till teknisk inspektör för de Kungl, teatrarna.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Då ifrågavarande inspektörsbefattning måste anses vara till gagn icke blott
för de båda teaterbyggnaderna utan fastmer för den därinom bedrivna teaterverksamheten,
synes det även byggnadsstyrelsen skäligt, att Kungl, teaterns
aktiebolag och Kungl, dramatiska teaterns aktiebolag bestrida kostnaderna
för avlöningen till inspektören ifråga, och överensstämmer en sådan anordning
med den av dåvarande överintendentsämbetet, i samband med tillsättandet
av ifrågavarande befattning, i underdånig skrivelse den 30 december 1909
uttalade mening.

Därest för framtiden ifrågavarande kostnad skall bestridas av respektive
teaterbolag, synes det emellertid byggnadsstyrelsen lämpligt, att styrelsen fortfarande
kommer att stå såsom uppdragsgivare i förhållande till den tekniske
inspektören. Denne torde därför alltjämt böra förordnas av styrelsen och
den honom tillkommande avlöningen utbetalas genom styrelsens försorg.
Ifrågavarande utgift skulle alltså lämpligen kunna förskotteras av styrelsen
för att efter varje budgetårs utgång på rekvisition ersättas av Kungl, teaterns
aktiebolag och Kungl, dramatiska teaterns aktiebolag med hälften vardera.

Remissakten återgår.

Stockholm den 7 januari 1937.

Georg a. nilsson.

Underdånigst
HENNING LEO.

Sten Zethelius.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
révisörers uttalande del I, sid. 142, § 38.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1936 har Kungl. Majit anbefallt statskontoret
att avgiva yttrande över en av riksdagens år 1936 församlade revisorer
gjord framställning i fråga om indrivningen av kronans fordringar i
balans- och därmed jämställda mål. t anledning härav får statskontoret i
underdånighet anföra följande.

Vad riksdagens revisorer i ärendet anfört tillika med de av dem åberopade
exemplen synes även enligt statskontorets mening giva vid handen, att indrivningen
av kronan i balans- och därmed jämställda mål tilldöirida belopp sker

93 —

efter mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden och att i
stort sett indrivningen ej kan anses vara ordnad på ett tillfredsställande sätt.
Statskontoret ansluter sig därför till den av revisorerna uttalade uppfattningen
att åtgärder böra vidtagas för att råda bot på dessa missförhållanden.
Statskontoret håller före att åt lämplig myndighet bör lämnas i uppdrag att
övervaka indrivningen av kronans fordringar utav nu ifrågavarande slag.

Statskontoret ansluter sig även till den av revisorerna framförda meningen
att det är önskvärt att möjlighet beredes att för uttagande av fordringar,
varom här är fråga, begagna införselinstitutet och att kronan med avseende
å dessa fordringar icke bör äga sämre rätt än då det gäller uttagandet av
oguldna skattemedel.

Stockholm den 5 januari 1937.

Underdånigst

K. BERGENDAL.

KAPO. H. TOTTIE.

K. A. Lindbergson.

Justitiekanslersämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 150, § 39.

Beträffande den formella handläggningen av extra ordinarie avskrivningar
gjorde nådiga förordningen den 11 december 1830 skillnad mellan rikets kollegier
och andra förvaltningsverk. Av de senare meddelade utslag i avskrivningsfrågor
skulle, innan avskrivning i räkenskaperna finge ske, underställas
kammarrättens prövning och godkännande.

Då 1902 års löneregleringskommitté i sitt av riksdagens revisorer omnämnda
betänkande den 18 juni 1904 betecknade förfaringssättet vid extra ordinarie
avskrivningar såsom omständligt och tyngande, synes kommittén hava
avsett ovanberörda underställningsförfarande. Såsom framgår av revisorernas
referat av bestämmelserna i ämnet hava föreskrifterna örn underställning
i kammarrätten numera blivit upphävda. Det synes kunna ifragasättas huruvida,
efter det enhetlighet sålunda åstadkommits beträffande själva förfarandet,
skäl till ytterligare föreskrifter härutinnan föreligga.

Förutsättningarna för extra ordinarie avskrivning regleras av — förutom
för vissa verk meddelade specialföreskrifter — förordningen den 11 december
1830 och kungörelsen den 29 december 1911. För sin del saknar justitiekanslersämbetet
erfarenhet rörande tillämpningen av berörda bestämmelser
och kan alltså icke yttra sig örn huruvida av revisorerna påtalade olika
förfaringssätt i avskrivningsärenden berott på svårighet att tolka gällande bestämmelser
eller möjligen förbiseende av desamma. Ämbetet saknar emellertid
anledning avstyrka ifrågasatt omarbetning av gällande avskrivningsbestämmelser
eller ett eventuellt reglerande av Eders Kungl. Maj:ts befogenhet
att bevilja avskrivningar.

Stockholm den 9 januari 1937.

Underdånigst

K. G. HJÄRNE.

Sten Fallenius.

94 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 150, § 39.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1936 har statskontoret anbefallts att avgiva
yttrande över en av riksdagens år 1936 församlade revisorer gjord
framställning i fråga om ändring i bestämmelserna angående avskrivning
av statens fordringar. I anledning härav får statskontoret i underdånighet
anföra följande.

Statskontoret vill erinra därom, att ämbetsverket — såsom framgår av
revisorernas uttalande — tidigare givit uttryck åt uppfattningen att nu gällande
bestämmelser rörande avskrivning av statens fordringar i vissa hänseenden
icke kunde anses vara tillfredsställande. Ämbetsverket delar revisorernas
mening att bestämmelserna i 1830 års förordning numera äro föråldrade
och i hög grad svårtolkade, något som haft till följd att mycket
olika förfaringssätt tillämpats i avskrivningsärenden. Det måste därför
anses vara ett viktigt önskemål, att en omarbetning av bestämmelserna på
detta område kommer till stånd.

Stockholm den 5 januari 1937.

Underdånigst
K. BERGENDAL.

KARL H. TOTTIE.

K. A. Lindbergson.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 142 och
150, §§ 38 och 39.

Till Konungen.

Till åtlydande av remiss den 18 december 1936 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående dels indrivningen av kronans fordringar
i balans- och därmed jämställda mål (§ 38), dels ock bestämmelserna
angående avskrivning av statens fordringar (§ 39).

Beträffande indrivningen av kronans i balans- och därmed jämställda
mål tilldömda belopp hava revisorerna påtalat, att denna indrivning sker
efter mycket växlande principer inom olika förvaltningsområden och att
den i stort sett icke är ordnad på tillfredsställande sätt. Revisorerna hava
ifrågasatt, att övervakandet av indrivningen anförtros åt ett centralt organ
och att åtgärder vidtagas för att införselförfarandet skall kunna tillämpas
å statsverkets fordringar av ifrågavarande slag. Jämväl i fråga örn avskrivning
av statens fordringar hava revisorerna påtalat de olika förfaringssätt,
som härutinnan tillämpas beträffande såväl avskrivningsärendenas
behandling som bokföringen av avskrivna belopp, samt framhållit önsk -

— 95

värdheten av att en omarbetning av hithörande bestämmelser kommer till
stånd.

Riksräkenskapsverket finner de av revisorerna påtalade förhållandena beträffande
såväl indrivningen av kronans ifrågavarande fordringar som avskri
vningsärendenas behandling och bokföringen av avskrivna belopp vara
mindre tillfredsställande. En utredning synes därför enligt riksräkenskapsverkets
mening snarast möjligt böra verkställas angående de åtgärder, som
kunna vidtagas för avhjälpande av berörda missförhållanden.

I handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade byråchefen
Jehander deltagit.

Stockholm den 9 januari 1937.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

V. ARVIDSSON.

H. Levin.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 156, § 40.

Statskontoret, som jämlikt kungl, förordningen den 22 juni 1911 har att
på förfrågan lämna upplysning i fråga om skyldighet att utgöra stämpelavgift,
har i denna sin verksamhet funnit, att i olika avseenden osäkerhet
råder i fråga örn tillämpningen av bestämmelserna om stämpelskyldighet
beträffande utländska värdepapper, och anser det önskvärt, att möjligheterna
för anordnande av en tillfredsställande kontroll på förevarande område
göras till föremål för närmare undersökning. Härvid torde jämväl böra
övervägas, huruvida stämpelskyldigheten — utan att möjligheterna till kontroll
eftersättas — skulle kunna knytas till värdepappernas införande i
riket.

Stockholm den 11 januari 1937.

E. JOHNSSON.

Underdånigst
K. BERGENDAL.

K. A. Lindbergson.

Bank- och fondinspektionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 156, § 40.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1936 har Eders Kungl. Majit anbefallt
bank- och fondinspektionen att avgiva yttrande med anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse under § 40 yttrat angående
kontroll över stämpelbeläggning av utländska värdepapper.

96 —

På grund av berörda remiss får bank- och fondinspektionen i underdånighet
anföra följande.

Såsom av revisorernas berättelse framgår, har deras yttrande föranletts
därav, att från bank- och fondinspektionen inhämtats, att vid inspektion
hos bank fall påträffats, där i bankens förvar funnits till säkerhet för lån
avlämnade utländska värdepapper, för vilka emissionsstämpel icke erlagts.
Det synes här röra sig om ett för några år sedan under hand lämnat meddelande
om ett dylikt fall. Det bör kanske tilläggas, att i det åsyftade
fallet rättelse omedelbart vidtogs, sedan felaktigheten påvisats. Inspektionens
egen på undersökningar hos banker och fondkommissionärer grundade
erfarenhet örn eftersatt stämpelplikt för utländska värdepapper inskränker
sig till detta fall och möjligen till något fall från tiden närmast efter
det sådan stämpelplikt infördes. Inspektionen vill emellertid framhålla, att
vid undersökningar allenast undantagsvis de i portfölj förekommande
värdepapperen komma inför undersökningsförrättarens ögon, enär undersökningarna
icke pläga omfatta inventering. All anledning synes emellertid
föreligga till antagandet, att det i det åsyftade fallet — liksom i det i
övrigt antydda möjligen förekomna — allenast varit fråga om ett tillfälligt
förbiseende och icke någon underlåtenhet i egentlig mening. Banker
och fondkommissionärer kunna nämligen förutsättas i eget intresse vaka
över att, i den mån de beröras därav, stämpelplikten blir vederbörligen
iakttagen, enär de ju på grund av den tillsyn, för vilken de äro föremål
från inspektionens sida, i allt fall kunna löpa risk, att underlåtenhet i sådant
hänseende blir vid undersökning uppdagad. Det bör även bemärkas,
att enligt stadgande i 47 § 2 mom. andra stycket allmänna stämpelförordningen
underlåtenhet att fullgöra stämpelskyldighet vid försäljning eller
belåning av utländska värdepapper är belagd med straff. Inom jordbrukskasseväsendet
torde någon investering eller belåning av utländska värdepapper
icke förekomma.

Riksdagens revisorer hava med sin utgångspunkt för frågans bedömande
framhållit angelägenheten av att en kontroll anordnas beträffande utländska
värdepappers stämpelbeläggning. Denna kontroll har ansetts kunna
anförtros antingen åt generalpoststyrelsen eller också åt bank- och fondinspektionen.

I det förra fallet hava revisorerna tänkt sig, att de utländska värdepapperen,
liksom för närvarande sker med svenska värdepapper, skulle förses
med stämpel genom generalpoststyrelsens försorg efter anmälan av den, som
vill låta stämpla värdepapperen. För generalpoststyrelsen torde det emellertid
bliva svårt, för att icke säga omöjligt, att bedöma, huruvida förefintlig
stämpelplikt blir i verkligheten fullgjord. När det gäller svenska värdepapper,
äger generalpoststyrelsen ett underlag för sådant bedömande och för
eventuell anmaning alt fullgöra stämpelplikten i de till patent- och registreringsverket
ingivna anmälningarna om aktiebolags bildande och om ökning
av aktiebolags kapital ävensom i prospekt eller andra till offentligheten
lämnade meddelanden om utfärdande av obligationer eller liknande värdepapper.
Med avseende å utländska värdepapper stå däremot liknande hjälpmaterial
icke till buds.

I fråga örn en kontroll, förlagd till bank- och fondinspektionen, har framhållits,
att tillsynen skulle kunna ske i samband med den granskning av
vid överlåtelse upprättade avräkningsnotor, som omhänderhaves av inspektionen,
eller vid i samband med undersökning skeende granskning av belåningskontrakt.

Enligt föreskrift i fondstämpelförordningen åligger det fondhandlare att

— 07 —

inom tre månader efter utgången av varje kalenderkvartal till inspektionen
insända de blankettböcker med tillhörande exemplar av avräkningsnotor,
vilka han använt under det kvartal, varom fråga är. Dessa avräkningsnotor
genomgås, varvid kontrolleras, att notorna blivit vederbörligen belagda
med fondstämpel. Inspektionen har i saknad av närmare anvisningar svårt
att föreställa sig, huru i samband med denna kontroll över avräkningsnotornas
beläggande med fondstämpel skulle kunna lämpligen anordnas en kontroll
över de omhandlade värdepapperens förseende med emissionsstämpel.

För en kontroll å emissionsstämpelavgiftens erläggande, verkställd i samband
med granskning av vid kreditgivning uppgjorda lånekontrakt och reverser,
erfordras, att inspektionen låter inom de under dess tillsyn stående
företagen verkställa inventering. Denna inventering skulle då ske hos alla
de organ — huvud- och avdelningskontor — varest värdehandlingar förvaras.
Enär kreditavtal upprättas snart sagt dagligen och för tidsperioder
av mycket växlande längd, borde, för att kontrollen skall erhålla nödig effektivitet,
inventeringsförrättningar ske med relativt korta mellanrum. Såsom
redan antytts har inventering från inspektionens sida vid undersökning
allenast skett i undantagsfall. Inventering har nämligen icke ansetts erforderlig
för utövandet av den inspektionen för närvarande påvilande tillsynsverksamheten.
Inspektionen är icke heller organiserad för ett allmännare
vidtagande av inventering, och därest ur stämpelkontrollsynpunkt inventeringsskyldighet
i nyss angivna omfattning skulle befinnas böra åläggas
inspektionen, måste ämbetsverket givas en organisation av väsentligt
större mått än den nuvarande. Enligt inspektionens bestämda uppfattning
skulle emellertid de ökade kostnader, som därav skulle föranledas och som
helt böra bestridas av statsmedel, icke stå i skäligt förhållande till den
fiskaliska trygghet, som avsetts. Det bör också beaktas, att kontroll i förevarande
hänseende då även borde organiseras inom andra områden av kreditgivningsverksamhet
än bankernas och fondkommissionärernas, en kontroll
som i så fall skulle böra anförtros åt andra organ än inspektionen.

Av vad sålunda anförts framgår, att inspektionen icke inom sitt verksamhetsområde
funnit belägg för behov av anordnande av en särskild kontroll
över efterlevnaden av stämpelförordningens nuvarande bestämmelser
om utgörande av emissionsskatt för utländska värdepapper och att, därest
en sådan kontroll icke desto mindre skulle anses böra införas, de utvägar,
som av riksdagens revisorer anvisats, enligt inspektionens mening knappast
äro av beskaffenhet att lämpligen kunna anlitas. Inspektionen kan icke
heller angiva någon annan anordning, för vilken kostnaderna skulle stå i
rimligt förhållande till den därmed förknippade fördelen ur stämpelkontrollsynpunkt.

Då emellertid denna fråga blivit väckt, har inspektionen haft under bedömande.
huruvida icke revisorernas uttalande borde, i syfte att bidraga
till undanröjande av sådana farhågor som de, för vilka revisorerna givit
uttryck, delgivas banker och fondkommissionärer med en uppmaning att
tillse, att stämpelplikten blir vederbörligen fullgjord för utländska värdepapper
i den mån dylika bliva hos vederbörande föremål för överlåtelse
eller belåning. Inspektionen har i sådant syfte satt sig i förbindelse med
svenska bankföreningen och svenska fondhandlareföreningen, och dessa
torde komma att i cirkulär till sina medlemmar fästa uppmärksamheten på
revisorernas uttalande och vederbörandes eget intresse av att, oberoende av
något särskilt statligt kontrollförfarande, tillse, att stämpelplikt blir i förekommande
fall fullgjord av den skattskyldige.

I behandlingen av detta ärende har, förutom undertecknade von Krusen 7—smas.

Itel’.-berättelse ane/, statsverket för är 19,36. II

— 98 —

stjerna och Tondén, den senare föredragande, deltagit biträdande ledamoten
Swartling.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst

F. v. KRUSENSTJERNA.

Albert Tondén.

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 156, § 40.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Majit genom remiss den 18 nästlidna december anbefallt generalpoststyrelsen
avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående kontroll över stämpelbeläggning av utländska
värdepapper (§ 40), får generalpoststyrelsen med återställande av
remissakten i ärendet anföra följande.

Genom kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
(27 §) stadgades obligatorisk, hos generalpoststyrelsen verkställd stämpling
av inländska aktie- och lottbrev och andra dylika inländska värdepapper.
Kontrollen över denna stämpling fullgöres av generalpoststyrelsen genom
granskning och vederbörliga åtgärder i samband därmed av från vederbörande
registreringsmyndigheter härrörande uppgifter, som publiceras i en
varje vecka utkommande bilaga till Post- och Inrikes Tidningar (samling
av anmälningar till, bland annat, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret och
handelsregistren). I fråga om nämnda slag av värdepapper torde den kontroll,
som sålunda utövas, vara fullt effektiv.

Beträffande inländska obligationer sker stämplingen jämlikt föreskrift i
förenämnda kungl, förordning ävenledes genom generalpoststyrelsens försorg.
Kontrollen över stämplingen har icke kunnat ordnas på samma effektiva
sätt som för aktie- och lottbrev, enär offentlig myndighet icke medverkar
vid obligationslånens uppläggande och någon registrering alltså icke äger rum.
För lånens placering torde emellertid obligationsutgivarna vara tvungna att
utbjuda lånen till teckning, vilket vanligen sker genom annonsering i tidningarna
eller på sätt, varigenom publicitet annorledes erhålles. Då det dessutom
beträffande inländska obligationer i regel gäller utgivande av en större
obligationsstock, som på en gång före utlämnandet skall stämpelbeläggas,
torde ingen utgivare taga risken av en angivelse för underlåten stämpelbeläggning
med därå följande höga böter. Utgivare av inländska obligationer hava
också visat sin lojalitet genom att, där tvekan angående stämpelskyldigheten
förelegat, hos generalpoststyrelsen inhämta upplysning, huruvida sådan skyldighet
förelegat.

Kontrollen över stämplingen av inländska obligationer torde sålunda få
anses tillfredsställande.

Vad beträffar utländska värdepapper, har någon kontroll i likhet med förutnämnda
för inländska värdepapper icke föreskrivits. Då stämpeln å ut -

— 99 —

ländska värdepapper är en pålaga, motsvarande emissionsstämpeln å inhemska
värdepapper, syne» det vara principiellt riktigt, att stämpelplikten inträdde
redan i och med införandet till riket. Därom synes man också varit
ense, men av praktiska skäl, bland annat ur kontrollsynpunkt, har en anordning
för stämpelns uttagande på fett så tidigt stadium icke ansetts låta
sig genomföra. Enligt gällande bestämmelser inträder stämpelskyldigheten
först vid en senare tidpunkt.

Sålunda skall jämlikt 8 §• kungl, förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften utländskt värdepapper förses med stämpel, innan
det första gången efter införseln till riket härstädes belånas, försäljes eller på
vad sätt det vara ina, överlåtes eller innan registrering sker av bouppteckning
efter avliden person, till vars efterlämnade tillgångar värdepapperet hör.

Någon egentlig av statsmyndighet utövad kontroll, att stämpelavgift, varom
här är fråga, vederbörligen erlagts, finnes ej föreskriven. Skälen härtill synas
hava varit följande.

Enligt 1914 års kungl, förordning i dess urprungliga lydelse hade generalpoststyrelsen
att taga samma befattning med utländska obligationer som med
inhemska. Obligationerna skulle således insändas till generalpoststyrelsen
för stämpelbeläggning. När sedermera genom kungl, förordningen den 7
juli 1921 emissionsstämpelavgift infördes jämväl för utländska aktier och
andra dylika utländska värdepapper, inskränktes emellertid generalpoststyrelsens
befattning med stämpelbeläggning till att avse endast inhemska värdepapper.
Anledningen härtill synes hava varit, att, därest utländska värdepapper,
vilka finge antagas inkomma i smärre poster eller enstaka exemplar
och redan vore emitterade, skulle insändas till generalpoststyrelsen för stämpling,
detta förfarande skulle från den enskildes synpunkt innebära onödig
omgång och olägenheter i övrigt utan att medföra motsvarande fördel för
det allmänna. Stämpelbeläggningen av de utländska värdepapperen ansågs
fördenskull kunna anförtros åt innehavarna. Det gjordes gällande, att kontrollen
på detta sätt icke skulle försvagas. Någon effektiv kontroll av myndighet
ansågs tydligen ej möjlig att åvägabringa. Man synes hava litat till
lojaliteten hos de juridiska eller fysiska personer, som företrädesvis hava
handeln med utländska värdepapper om hand, fondhandlarna, och till den
kontroll, som kontrahenterna vid transaktioner med utländska värdepapper
ävensom konkurrerande fondhandlare tänktes skola utöva på varandra.

Den illojala vore främst att söka bland enskilda personer. Dessa vore oåtkomliga
för statlig kontroll, och den stämpel, som undandroges av dem, kunde
ej uppgå till några betydande belopp.

Man nöjde sig med att genom bestämmelser örn bötesstraff söka framtvinga
fullgörandet av stämpelskyldigheten.

Då det nu synes 1936 års riksdags revisorer angeläget, att skärpt kontroll
över ifrågavarande stämpelavgifts behöriga utgörande införes, torde — såsom
i revisorernas berättelse antytts — följande förslag kunna övervägas.

En särskild dubbel beläggningsstämpel för utländska värdepapper införes.
Vid stämpelbeläggningen skulle ena delen av stämpeln anbringas å vederbörande
värdepapper och den andra å den avräkningsnota, som upprättats
vid första överlåtelsen efter införseln. Vid belåning torde ett liknande förfarande
kunna arrangeras.

V id varje senare överlåtelse av värdepapperet borde vederbörande kontrahenter
å avräkningsnolan på heder och samvete avgiva försäkran örn all papperet
vore vederbörligen stämplat, beloppet av stämpeln och dagen för
stämplingen borde uppgivas liksom nummer och nominellt värde å värdepapperet.
Därest avräkningsnolan innehölle tillräckliga uppgifter, kunde kon -

— 100

troll teoretiskt tänkas vara möjlig beträffande de av fonhandlare avslutade
affärer, rörande vilka vederbörligen stämpelbelagda avräkningsnotor skola
insändas till bank- och fondinspektionen för att där undergå granskning. Denna
kontroll skulle dock endast träffa fondhandlarna eller dem, som torde lojalt
följa nu gällande föreskrifter, varemot förslaget icke innebure någon kontroll
mot privatpersoner, vilkas avräkningsnotor icke undergå någon som helst
granskning av myndighet. Mot förslaget talar även den omständigheten, att
avräkningsnotorna för ett kalenderkvartal enligt kungl, förordningen den (5
november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper,
10 §, icke behöva insändas till bank- och fondinspektionen förrän
efter tre månader efter kalenderkvartalets utgång. En avsevärd tid skulle
sålunda komma att förflyta, innan kontrollen skulle kunna utövas. Förslaget
måste utdömas såsom opraktiskt och icke träffande illojala. Användandet
av en särskild slags stämpel, vilket icke vore nödvändigt — den vanliga
överlåtelsestämpel, »fondstämpeln», torde kunna användas — kunde dock
möjligen vara av ett visst statistiskt intresse.

En annan lösning av spörsmålet kunde måhända tänkas genom stämpling
genom myndighets försorg, i vilket fall väl generalpoststyrelsen komme närmast
i fråga. Generalpoststyrelsen handhade ju före ikraftträdandet av
kungl, förordningen den 7 juli 1921 stämplingen av utländska obligationer.
Ett sådant förfarande skulle emellertid, som här ovan nämnts, innebära betydande
tidsutdräkt och andra olägenheter för den stämpelskyldige och försvåra
avslut i utländska värdepapper, vilka ofta torde byta ägare och förekomma
enstaka eller i smärre poster. Ett kontrollsystem som det antydda
torde därför för affärslivet medföra svårigheter utan att för det allmänna
innebära en ur kontrollsynpunkt motsvarande fördel. De skäl, som synas
hava föranlett att stämplingen av utländska värdepapper år 1921 anförtroddes
åt innehavarna, torde sålunda fortfarande få anses gälla. En fördel av
stämpling genom generalpoststyrelsens försorg vore dock, att stämpelns storlek
bleve auktoritativt fastställd.

Orsaken till bristande fullgörande av stämpelskyldigheten i fråga örn utländska
värdepapper torde, där sådan förekommer, i de allra flesta fall vara
den, att vederbörande ej ägt kännedom örn nämnda skyldighet. Det synes
fördenskull vara erforderligt att på lämpligt sätt fästa uppmärksamheten
därå, att stämpelavgift i fall, varom nu är fråga, skall utgå.

I sådant syfte synes å de blanketter till avräkningsnotor, som jämlikt
6 kap. 18 § kungl, förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper skola av generalpoststyrelsen
ä postanstalterna tillhandahållas allmänheten, den särskilda skattskyldigheten
för utländska värdepapper enligt 8 g stämpelförordningen böra tydligen
angivas. Därjämte torde kunna övervägas lämpligheten av införande av bestämmelse
därom, att vid varje överlåtelse av utländska värdepapper å avräkningsnota
och vid belåning av dylikt papper å annan handling alltid avgåves
försäkran på heder och samvete, örn att värdepapperet vore jämlikt
8 § stämpelförordningen vederbörligen stämpelbelagt, om stämpelns belopp
m. m. Formulär till dylik försäkran borde i sådant fall intagas i de av generalpoststyrelsen
allmänheten tillhandahållna blanketterna till avräkningsnotor.
Jämväl i övriga i tryck tillgängliga blanketter till avräkningsnotor borde
förses med här berörda uppgifter.

På grund av vad som ovan anförts, synes det generalpoststyrelsen, att
vidgad kontroll över stämpelbeläggningen av utländska värdepapper för
närvarande icke bör införas, men att åtgärder böra vidtagas för att fästa uppmärksamheten
på här ifrågavarande stämpelskyldighet.

- 101 —

I handläggningen av detta ärende hava, utom undertecknade, deltagit postsparbankschefen
Enger samt byråcheferna Lager, Högner, Carstensen och

Bildt.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
ANDERS ÖRNE.

H. D. ANDERSSON.

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 169, § 45.

Kollegium tillåter sig överlämna avskrift av och åberopa innehållet i kollega
underdåniga utlåtande den 26 november 1936 i ärende rörande fastställande
av vikariearvoden vid vissa prästerliga befattningar inom Lunds stift,
vilket ärende för närvarande är beroende på Eders Kungl. Maj:ts prövning.
I enlighet med vad kollegium anfört i berörda utlåtande, anser kollegium
skäligt, att i sådana fall, revisorernas föreliggande uttalande avser, vikariearvodet
förhöjes. Kollegium anser det också kunna tagas under övervägande,
huruvida ej författningsbestämmelser borde meddelas, enligt vilka i dylika
fall jämväl vidkommande de till den tjänstledige prästmannen utgående löneförmåner
skedde viss nedsättning av utgående dyrtidstillägg eller provisoriskt
lönetillägg.

I handläggningen av förevarande ärende hava förutom undertecknade deltagit
kammarrådet Schalling samt t. f. kammarråden Pehrzander och Prawitz.

Stockholm den 9 januari 1937.

Underdånigst
LENNART BERGLÖF.

STEN GRÖNVALL
föred r.

Uppsala domkapitels

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 169, § 45.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 december 1936 har domkapitlet fått sig anbefallt
att senast den 11 januari 1937 avgiva underdånigt utlåtande med anledning
av vad som i ett till domkapitlet översänt transumt av riksdagens senast
församlade revisorers berättelse anförts rörande avlöningsförmåner till
tjänstledig prästman, som är berättigad till emeritilön, och får till åtlydnad

— 102 —

äv sålunda erhållet föreläggande domkapitlet härmed i underdånighet anföra
följande.

Revisorerna hava i sitt ifrågavarande yttrande genom framlagda siffer*-uppgifter framhävt, hurusom ett överraskande stort antal ordinarie prästmän
kvarstå i tjänst, oaktat de uppnått den levnadsålder, som gör dem berättigade
att komma i åtnjutande av emeritilön. Det förhållandet, att präst,
som på grund av hög ålder och därmed förbunden sjuklighet är urståndsatt
att nöjaktigt fylla sina uppgifter, under lång lid kan kvarstå vid sin tjänst,
mäste, enligt revisorernas mening, anses innebära en avsevärd olägenhet ur
församlingarnas synpunkt, då härigenom den prästerliga ämbetsverksamheten
blir lidande.

Domkapitlet finner sig för sin del böra giva sin anslutning till denna revisorernas
synpunkt. Det torde säkerligen ej alldeles sällan förhålla sig så,
att det skulle innebära en vinst för församlingsarbetet, om emeritilönsberättigad
präst, vilken på grund av genom ålder nedsatta krafter ej längre kan
med Hildig aktivitet fullgöra sina tjänsteåligganden, gjorde bruk av sin rätt
att avgå med emeritilön. Uppenbarligen bliva olägenheterna för församlingen
avsevärt större, örn den ålderstigne prästmannen försöker att i det längsta
draga sig fram utan biträde av adjunkt, än örn han i tid anhåller örn
medhjälpare. Men systemet med varandra avlösande adjunkter, särskilt då
adjunktstagaren själv är i högre eller lägre grad otjänstbar, torde i längden
vara ganska otillfredsställande.

Vad åter angår den ekonomiska sidan av denna fråga, lära revisorerna
hava råkat ut för en missuppfattning, då de förmena, att den sjuklediga
prästmannens kvarstående i tjänst skulle komma att föranleda därtill, att
kyrkofondens utgifter genom anställande av pastoratsadjunkt inom församlingen
ökades utöver, vad som skulle varit fallet, därest icke extra ordinarie
prästman behövt anställas. Domkapitlet tillåter sig erinra om, att det högsta
adjunktsarvode, som kyrkofonden kail komma att utgöra, uppgår till 2,460
kronor för år, under det att den lägsta tänkbara emeritilönen till ordinarie
präst, som ju också utgår ur kyrkofonden, uppgår till 3,000 kronor för år
(dyrtidstillägg ej inberäknat). Genom nu påtalade förhållande torde sålunda
kyrkofonden i stället göra en icke alldeles obetydlig besparing. Revisorernas
ekonomiska motivering lär därför svårligen kunna anses bärkraftig.

Ehuru domkapitlet, såsom ovan framhållits, ingalunda saknar blick för de
olägenheter, som i rätt många fall äro förbundna med det nuvarande tillståndet,
då av ålder icke tjänstbara präster kvarstå efter emeritilönsåldern,
finner sig domkapitlet dock bestämt förhindrat att skänka sin anslutning
till det av revisorerna ifrågasatta förfarandet.

Två skäl synas domkapitlet tala alldeles avgjort emot den av revisorerna
förordade utvägen. Flir det första skulle en förhöjning av den ålderstigne
prästens andel i adjunktskostnaden med all sannolikhet kunna väntas medföra,
att vederbörande ytterligare uppsköte att begära adjunkt — varigenom,
såsom nyss påpekades, ännu större olägenhet för församlingen bomme att
vållas. I varje fall måste då först det trängande önskemål tillgodoses, som
1936 års kyrkomöte givit uttryck åt i underdånig skrivelse örn, att Eders
Kungl. Maj:t ville låta plikten att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning
utsträckas till att jämväl omfatta prästerskapet.

För det andra kan domkapitlet icke finna det överensstämma med billighetens
krav, att ersättningen för adjunkt bestämmes olika för olika åldersgrupper
av präster. En höjning av adjunktsersättningen för åldriga prästmän
synes i verkligheten hava karaktären av en nedsättning av den lön, till
vars erhållande de vid sina tjänster tillträdande förklarats berättigade, utan
att skyldighet till avgång vid nuvarande emeritilönsgränsen stadgats för dem.

— 103 —

Domkapitlet kan ej finna annat, än att man mäste finna sig i att låtanden
nuvarande övergångstiden, trots de därmed förbundna olägenheterna, ga till
ända. En nu införd ekonomisk press skulle enligt domkapitlets mening
verka som örn man på en omväg ville förläna en lag retroaktiv verkan.

Domkapitlet anser sig därför ej kunna förorda ett vidtagande av sådana
åtgärder, som av riksdagens revisorer nu föreslagits.

I detta ärendes handläggning hava deltagit förutom undertecknad ärkebiskop,
föredragande, domprosten G. Lizell samt professorerna A. Runestam,
S. Linder, A. Fridrichsen och K. B. Westman.

Uppsala den 31 december 1936.

Underdånigst
På domkapitlets vägnar:

ERLING EIDEM.

Otto Wersäll.

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 171, § 46.

Under beredning av det ärende, varom förmäles i den proposition, nr 27,
till 1888 års riksdag, som revisorerna omnämna, hade ifrågasatts en reducering
av kronotiondeanslaget i fråga, särskilt med hänsyn till de förändrade
förhållanden som inträtt sedan en särskild prästerskapets änke- och pupillkassa
inrättats. Emot förslaget framhölls emellertid, att de änkor, som komme
i åtnjutande av medel från sagda anslag, icke haft eller bomme att få
någon fördel av prästerskapets änke- och pupillkassa, enär deras män, som
avlidit före bildandet av berörda kassa, icke kunnat bliva delägare i densamma,
varför förslaget i alla händelser vore för tidigt väckt.

I proposition till 1898 års riksdag angående avskrivning av den från viss
jord inom Skåne med flera provinser utgående kyrkofonden redogöres for
ett av kammarkollegium och statskontoret den 8 februari 1897 avgivet gemensamt
utlåtande i ämnet. Ämbetsverken uppdelade i sitt utlåtande kronobonden
i fem huvudgrupper, varav en benämnes »anordnad kyrkotionde». Under
denna rubrik hade ämbetsverken med hänsyn till svårigheten att avgöra,
vilka av de från kyrkorna utgående avgifter blivit beviljade att erläggas särskilt
av kyrkotiondcn, lämnat redogörelse för samtliga sådana utgifter, vilka
av kyrkornas medel utginge till andra än deras egna ändamål, så vitt de varit
för ämbetsverken kända och ej dåmera vöre kronan behallna. Bland de
ändamål, vartill anordnad kyrkotionde och andra dit hänförda avgifter då
utgingo, angåvo ämbetsverken dels understöd till fattiga prästänkor i Halland,
dels ock understöd till fattiga prästänkor i Bohuslän och från kyrkorna i den
del av Älvsborgs län, som tillhörde Göteborgs stift. Ämbetsverken lämnade
en redogörelse för uppkomsten m. m. av berörda utgiftsposter, vartill må
hänvisas. Ämbetsverken omförmälde vidare ifråga om understöd till fattiga
prästänkor inom Bohuslän och del av Älvsborgs län, att av änkehjälpen inom
Göteborgs stift år 1896 utgick 40 pensioner, oell att av pensionärerna 16 dessutom
uppburo pension från prästerskapets änke- och pupillkassa ävensom
att pensionerna från sagda änke- och pupillkassa damera mäste anses utgå
med fulla beloppet.

— 104

Ämbetsverken anförde vidare:

3 Då pensionerna trän presterskapets enke- och pupillkassa numera måste
anses utgå med fulla beloppet, kunde det hafva ifrågasatts, örn icke hondén
till fattiga prestenkor i Halland samt det från kyrkorna i Bohuslän och den
del af Elfsborgs län, hvilken tillhör Göteborgs stift, för samma ändamål utgående
understödet jemväl bort upphöra utan vederlag; men då liknande utskylder
förekomma äfven i andra stift, och frågan i allt fall lärer påkalla
närmare utredning än den ämbetsverken i detta sammanhang ansett sig böra
vidtaga, synes det embetsverken lämpligast, att i afvaktan på en dylik allmän
utredning, hvarom Eders Kongl. Majit lärer finna skäl lemna föreskrift, och
hvilken torde omfatta jemväl de ersättningar, som i de olika stiften från kronan
utgå till fattiga prestenkor, ofvannämnda anslag till fattiga prestenkor
fortfarande må utgöras af kyrkorna, eller, örn kyrkornas inkomster ej dertill
lemna tillgång, af församlingarna (i patronella pastorat af patroni).»

Föredragande departementschefen anförde beträffande förevarande spörsmål: »Beträffande

den till fattiga prestenkor i Halland samt Bohuslän och en
del af Elfsborgs län utgående afgift, som enligt kammarkollegii och statskontorets
uppgift utgör omkring 975 kronor, tillåter jag mig erinra, hurusom
enligt embetsverkens utredning, denna utskyld i sistnämnda län och länsdel
har sitt upphof i den af presterskap^ vid 1653 års riksmöte träffade förening,
som 1685 gillades af Kongl. Maj:t, att till fattiga prestenkors understöd utgifva
vissa belopp, för hvilket ändamål bidrag jemväl skulle utgå utur ''kyrkans
kista’; hvaremot enkehjelpen i Halland uppkommit på grund af en af
presterskapet vid 1761 års riksdag gjord och af Kongl. Maj:t den 9 augusti
1769 pröfvad underdånig framställning, afseende återställande till presterskapet
derstädes af den halfva s. k. notarietunnan för dess disponerande till fattiga
prestenkor. Omförmälda 1653 års förening och 1685 års bref ligga jemväl
till grund för de i öfriga delar av riket upprättade enkehjelpskassorna.
För dessas befrämjande i alla stift, förutom Lunds och Visby, utgå vissa qvantiteter
kronotionde, i afseende hvarå dock synes ovisst, om de ursprungligen
varit afsedda att ingå i dessa kassor, eller om meningen varit, att desamma
skulle utdelas för sig. Till och med år 1888 löstes denna kronotionde efter
medelmarkegångspris med tillägg af forsellön, såsom ännu är förhållandet
med afseende å kyrkotiondeanslagen i Halland, men enligt beslut af nämnda
års riksdag och kyrkomöte, i öfverensstämmelse med till båda aflåten proposition,
utgår berörda ersättning från och med år 1889 med ett fixt belopp af
9,813 kronor, hvaraf på Göteborgs stift belöper 528 kronor 64 öre. Embetsverken
hafva hemslält om verkställande af en utredning beträffande lämpligheten
af dessa särskilda understöds fortvara i riket i allmänhet. Såsom
ofvan är nämndt föreslå embetsverken, att, i afvaktan på denna utredning,
hvarom jag dock icke i detta sammanhang finner skäl göra hemställan,
ifrågavarande anslag till fattiga prestenkor fortfarande skola utgöras af kommunerna.
Då understödjandet af enkor efter presterskap, som icke tillhört
församlingen, icke kan anses vara ett kommunens åliggande, och dertill kommer
att, i det öfriga riket, staten påtagit sig ersättningsskyldighet i enahanda
fall, tvekar jag icke att tillstyrka, att staten tillsvidare, och så länge kronotiondeersättningarna
befinnas böra utgå, skall öfvertaga ersättningsskyldighet
jemväl af ifrågavarande obetydliga belopp.»

I enlighet härmed föreslogs, att från och med år 1900 .skulle årligen erläggas
av statsmedel ersättning »för följande från och med år 1900 icke vidare
i nu gällande ordning utgående avgifter nämligen---understöd

till fattiga prästänkor från kyrkor i Bohuslän, och en del av Älvsborgs län,

— 105 —

---samt ersättningarna för---anslagen till fattiga prästänkor tillsvidare
och intill dess annorlunda kunde varda förordnat».

Kungl. Maj:ts förslag godtogs av riksdagen och kyrkomötet, varefter den
14 oktober 1898 utfärdades Kungl. Maj:ts förordning angående avskrivning
av den från viss jord inom Skåne med flera provinser utgående kyrkotionde
(Sv. förf.saml. nr 91). I följd härav har från och med år 1900 kyrkorna i
Göteborgs stift befriats från tidigare från dem utgående understöd till prästänkor
och detta i stället gäldats av statsmedel.

Av nu angiven grund utgår alltså icke inom de till Göteborgs stift hörande
delarna av Älvsborgs län samt Bohuslän sådan prästänkehjälpsavgift från
kyrkorna, som i enlighet med revisorernas yttrande utgöres inom vissa andra
stift.

I anslutning till den åsikt, som kommit till uttryck i kammarkollegii och
statskontorets ovan åberopade utlåtande den 8 februari 1897, anser kollegium
sig böra tillstyrka, att den av revisorerna i förevarande paragraf ifrågasatta
utredningen kommer till stånd. Då inom de särskilda stiften lärer förefinnas
fonder eller kassor, avsedda för understöd i vissa fall åt efterlevande
efter prästmän, torde föreligga anledning att, därest berörda utredning kommer
till stånd, denna kommer att omfatta även en undersökning av sättet
för nu senast omförmälda fonders och kassors tillkomst samt i vad mån
numera inträdda förhållanden kunna anses böra föranleda särskilda åtgärder
rörande dessa fonder och kassor.

I handläggningen av förevarande ärende hava förutom undertecknade deltagit
kammarrådet Schalling samt t. f. kammarråden Pehrzander och Prawitz.

Stockholm den 9 januari 1937.

Underdånigst
LENNART BERGLÖF.

STEN GRÖNVALL
föredr.

Uppsala domkapitels

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 171, § 46.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 december 1936 har domkapitlet fått sig anbefallt
att senast den 11 januari 1937 avgiva underdånigt utlåtande med anledning
av vad som i ett till domkapitlet översänt transund av riksdagens senast
församlade revisorers berättelse anförts rörande vissa till efterlevande
efter prästmän utgående understöd, och får till åtlydnad av sålunda erhållet
nådigt föreläggande domkapitlet härmed i underdånighet anföra följande.

Såsom riksdagens revisorer framhållit utgå i de flesta stift alltjämt avgifter
till understöd åt fattiga prästänkor jämlikt föreskriften i § 11 av prästerskapets
privilegier. Dessa avgifter utgå dels i form av kronotionde enligt
kungl, brevet den 18 februari 1653 (sedermera genom kyrkomötets, riksdagens
och Kungl. Maj:ts samstämmande beslut från och med år 1889 utbytt
mot visst kontant årligt belopp), dels i form av avgifter från prästerskapet
och kyrkorna enligt vid allmän riksdag år 1653 ingången förening, stadfäst
av Kungl. Majit den 13 augusti 1685.

— 106 —

Ifrågavarande avgifter erläggas fortfarande inom Uppsala stift. Vad angår
sättet för avgifternas utgörande, deras storlek m. m. tillåter sig domkapitlet
att hänvisa till närslutna, på domkapitlets föranstaltande verkställda
utredning beträffande hithörande förhållanden inom ärkestiftet.

Med anledning av ett av dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet för den 31 december 1897 gjort uttalande
(sid. 76 i Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse nr 4 till 1898 års kyrkomöte)
vari gjordes gällande, att 1653 års förening och 1685 års nådiga brev ligga
till grund för de i de olika stiften upprättade änkehjälpskassorna, men att
det syntes ovisst, huruvida kronotiondena till fattiga prästänkor ursprungligen
varit avsedda att ingå i dessa kassor, eller om meningen varit, att desamma
skulle utdelas för sig, vill domkapitlet i detta sammanhang meddela, att den
kronotiondeersättning, som för prästänkorna i ärkestiftet jämlikt nådiga brevet
den 5 oktober 1888 utgår med ett belopp av 1,499: 72 kronor för år, icke
utdelas för sig, utan sammanflyter med och utdelas utan åtskillnad samtidigt
med den övriga änkehjälpen.

Riksdagsrevisorernas ifrågavarande uttalande utmynnar i en önskan örn
utredning, huruvida ifrågavarande bidrag icke nu skulle kunna upphöra att
utgå, då prästerskapets familjepensionering blivit ordnad efter tidsenliga
grunder.

Domkapitlet, som, enligt vad förenämnda utredning giver vid handen, haft
anledning att särskilt sista året sysselsätta sig med den invecklade frågan örn
den pliktmässiga arten hos de av kyrkor och prästerskap utgående årliga
avgifterna till stiftets prästänkehjälp, anser sig böra starkt framhålla den
stora angelägenheten av, att den utredning, som Eders Kungl. Maj :t kan pröva
skäligt igångsätta, göres verkligt allsidig och grundlig, så att den förevarande
frågan tages upp i hela dess vidd. Utredningen bör sålunda, enligt
domkapitlets mening, ej allenast beröra frågan om eventuell avskrivning av
den hittills utgående ersättningen för ifrågavarande kronotionde, utan också,
och ej mindre, frågan om kyrkornas och prästerskapets lagliga skyldighet att
jämväl för framtiden utgöra bidrag till prästänkehjälpen.

Utdrag av domkapitlets i detta ärende förda protokoll närslutes.

I detta ärendes handläggning hava deltagit förutom undertecknad ärkebiskop,
föredragande, domprosten G. Lizell samt professorerna A. Runesten,
S. Linder, A. Fridrichsen och Iv. B. Westman.

Uppsala den 31 december 1936.

Undexdånigst
På domkapitlets vägnar:

ERLING EIDEM.

Otto Wersäll.

Bilaga.

Utdrag av Uppsala domkapitels protokoll den 31 december 1936.

§ 375.

Företogs till behandling ett genom nådig remiss till domkapitlet inkommet
ärende angående av riksdagens revisorer under § 46 i deras senaste berättelse
gjort uttalande i fiåga om vissa till efterlevande efter prästmän utgående
understöd.

— 107 —

Efter föredragning av ärendet beslöt domkapitlet att däri till Kungl. Maj:t
avgiva det underdåniga utlåtande, som av konceptboken inhämtas.

I anslutning till domkapitlets utlåtande önskade professorn S. Linder understryka
önskvärdheten av, att den nuvarande änkehjälpen vid sidan av
prästerskapets änke- och pupillkassas verksamhet i någon form bibehölles
samt anförde:

»Enär den pension, som prästänkor erhålla från prästerskapets änke- och
pupillkassa är mycket knapp samt enär varje möjlighet bör tillvaratagas att
förbättra prästänkornas ekonomiskt små omständigheter, finner jag det synnerligen
önskvärt, att vid eventuellt företagande av nu ifrågasatt utredning
om den hittillsvarande änkehjälpen inom stiften även må undersökas, huruvida
och på vad sätt denna änkehjälp må kunna omläggas för att också i
framtiden kunna komma de mest behövande prästänkorna till hjälp. Det
vore enligt min mening vidare synnerligen beklagligt, om den till änkehjälpen
hittills utgående tiondeersättningen avskreves, då åtminstone för ärkestiftets
vidkommande enligt min erfarenhet ifrågavarande änkehjälp och däri
inbegripen kronotiondeersättning i många ömmande fall kunnat bereda prästänkor
en mycket välbehövlig lättnad i deras betryckta omständigheter eller
rentav nödställda läge.»

I detta uttalande instämde domprosten G. Lizell.

Utdrag av det i ärendet förda protokollet skulle biläggas domkapitlets
underdåniga utlåtande i detsamma.

Ur protokollet:

Otto Wersäll.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 172, § 47.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1936 har Kungl. Maj:t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört under § 47 i berättelsen rörande statsverket.

Ifrågavarande anmärkning avser en av domkapitlet i Västerås beslutad utbetalning
av 324 kronor, varigenom gottgörelse bereus en befattningshavare
för ett av riksräkenskapsverket utdömt belopp och som i domkapitlets räkenskaper
för budgetåret 1935/1936 avförts å titeln »Diverse ecklesiastika medel».
Nämnda räkenskaper, vilka inkommit till riksräkenskapsverket under
september 1936, hava härstädes ännu icke hunnit granskas. Huruvida vid
granskningen inom riksräkenskapsverket anmärkning mot ifrågavarande utbetalning
kommer att framställas är ovisst, enär, enligt vad riksräkenskapsverket
inhämtat, några bestämmelser i fråga örn användningen av förutnämnda
medel, vilka lära utgöra räntor å i bank insatta kollektmedcl o. dyl., icke
förefinnas. Riksräkenskapsverket, som finner det tillämpade förfaringssättet
olämpligt, kommer emellertid alt i sinom lid meddela Kungl. Maj:t, huruvida
någon åtgärd från ämbetsverkets sida vidtagits i anledning av ifrågavarande
utbetalning.

Stockholm den 2 januari 1937.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

HELMER ANDERSSON.

— 108 —

Domkapitlets i Västerås

yttrande f i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 172, § 47.

Till Konungen.

Av Eders Kungl. Majit har domkapitlet i Västerås anbefallts att avgiva utlåtande
med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats rörande domkapitlets beslut den 18 september 1935 att ur
»Diverse ecklesiastika medel» tillerkänna expeditionsbiträde! hos domkapitlet
ersättning för vad biträdet på grund av anmärkning från riksräkenskapsverket
nödgats återbetala av till henne för mycket utbetalat dyrtidstillägg.

Till åtlydnad härav får domkapitlet, med översändande av avskrift avskrivelse
från expeditionsbiträdet till domkapilet av den 16 september 1935
med begäran om ersättning för den förlust i löneförmåner,1 biträdet genom
riksräkenskapsverkets beslut åsamkats, i underdånighet anföra följande.

Enligt kungl, cirkuläret den 22 juni 1928 angående ny stat för domkapitlens
expeditioner utgick till extra befattningshavare, renskrivning m. m. för
budgetåret 1928—1929 vid domkapitlet i Västerås ett årligt belopp av 1,800
kronor jämte dyrtidstillägg därå, vilket belopp oavkortat uppbars av skrivbiträdet
hos domkapitlet. Sedermera höjdes anslaget till extra befattningshavare
hos domkapitlet till 1,850 kronor för budgetåret 1930—1931 i anledning
av framställning från domkapitlet i och för beredande av en kortare
sommarledighet åt biträdet på grund av hennes långvariga tjänstetid hos
domkapitlet och har arvodet alltsedan dess utgått med nämnda belopp jämte
dyrtidstillägg därå.

Genom beslut den 12 december 1928, varav avskrift här bifogas,1 beslöt
domkapitlet att hos länsstyrelsen i Västerås anhålla om utanordnande av
dyrtidstillägg efter 36 °/o å arvodesbeloppet åt skrivbiträdet eller efter samma
procent som gällde för oreglerade verk. Dyrtidstillägg efter nämnda procent
blev ock av länsstyrelsen härstädes utanordnat. Därefter och intill den
1 februari 1932 har dyrtidstillägg å berörda arvode utbetalats efter samma
procent, som gällt för oreglerade verk.

År 1932 framställde riksräkenskapsverket anmärkning mot ifrågavarande
utbetalning av dyrtidstillägg under motivering, att dyrtidstillägg å arvodet
till expeditionsbiträdet bort utgå efter samma procenttal, som gällde för reglerade
verk. Anmärkningen blev fastställd och vederbörande redogörare
vid domkapitlet ålades att till statsverket återbetala till expeditionsbiträdet
för mycket utbetalat dyrtidstillägg. Sedermera uttogo redogörarna de anmärkta
beloppen av biträdet.

I förenämnda skrivelse till domkapitlet av den 16 september 1935 anhöll
skrivbiträdet — under framhållande att hon på grund av den löneökning,
som tillerkännandet av det anmärkta dyrtidstillägget för henne utgjort, underkastat
sig den större arbetsbörda, som ökat expeditionsarbete för henne
medfört — att domkapitlet måtte bereda henne ersättning för den förlust
i löneförmåner, som genom återbetalning av en del av det till henne utbetalta
dyrtidstillägget åsamkats henne.

Domkapitlet fann starka skäl tala för ett bifall till ifrågavarande framställning.
Skrivbiträdet var ju helt utan skuld till det för mycket utbetalade
dyrtidstillägget och måste på grund av att det dröjde flera år, innan någon
anmärkning framställdes icke haft något som helst skäl att misstänka, att
icke riktiga dyrtidstilläggsbelopp till henne utbetalats.

1 Ej här avtryckt.

- 109 —

Först i början av år 1932 uppmärksammades av ny redogörare att dyrtidstillägget
till expeditionsbiträde! beräknats efter felaktig procent och vidigs
omedelbart ändring däri. Den av riksräkenskapsverket framställda anmärkningen
framställdes först senare under nämnda år. Det till biträdet
för mycket utbetalade dvrtidstillägget hade emellertid under de gångna åren
hunnit bliva sammanlagt ett rätt avsevärt belopp och då biträdet med sin
jämförelsevis ringa avlöning icke kan hava sparat något av arvodet, skulle
ett återbetalande av berörda belopp otvivelaktigt kommit att bereda biträdet
stora svårigheter. Det starkaste skälet för beredande av ersättning åt expeditionsbiträde!
fann domkapitlet emellertid däri, att domkapitel genom den
förhöjning i löneförmåner, som det högre dyrtidstillägget inneburit, lunnit
sig kunna ålägga biträdet större arbetsbörda, än annars skulle hava varit
fallet. Domkapitlets beslut, som är föremål för anmärkning, har sålunda
huvudsakligen föranletts därav, att domkapitlet velat bereda biträdet ersättning
för av henne utfört ökat arbete, något som domkapitlet icke kan anse
annat än som fullt befogat. Givetvis kunde detta icke ske och har icke heller
skett genom anlitande av några som helst statsmedel, utan har domkapitlet
för detta ändamål disponerat medel ur den av domkapitlet förvaltade
kassan »Diverse ecklesiastika medel».

Denna kassa, beträffande vilken domkapitlet alltid ansett sig äga tämligen
fri dispositionsrätt och som för närvarande uppgår till omkring 5,000
kronor, har funnits under en lång följd av år. 1 flör förvarade räkenskapsböcker
påträffar man densamma första gången år 1882. Den uppgick
då till 2 kronor 34 öre, utgörande »upburen Upp- och Afskrivningsränta
för 1881». Följer man kassan genom åren finner man att dess huvudsakliga
inkomst varit och alltjämt är ränta å medel, som stått insatta å upp- och
avskrivningsräkning, senare checkräkning. Dessa räntor hava icke tillförts
de olika fonder och kassor, som domkapitlet under tidernas lopp förvaltat,
tydligen av den anledningen att någon grund för en sådan fördelning icke
funnits, då ju de å nämnda räkning tillfälligt innestående medlen varit av
alla möjliga slag, medel, som blott passerat genom domkapitlets kassa, eller
domkapitlets egna medel i den mån dessa måst vara genast tillgängliga,
d. v. s. huvudsakligen upplupna räntor å fonderade medel.

Kassan har använts till de mest skilda ändamål, exempelvis: 1884, »en
bordsduk till Sessionsrummet å konsistorium, 39:55»; 1885, »en Kopiepress,
15:20»; 1889, »Dillman för registrering av 1887 års protokoll, 20:—»: 1891.
»Verifikationers inbindning, 2:50»; 1895, »reseersättning till Amanuensen,
8:-—■»; 1896, »stämpel till Depositionsbevis 3:50»; 1906, »adjunktionsarvode
till Ekblom, 40:—»: 1916, »Kommissionärsarvode 6: 10»; 1926, »provision till
Upplandsbanken vid uttagning av depositionsbevis 13:33»; etc. Under de senare
åren. då domkapitlet på grund av det ökade arbetet måst anlita extra
arbetskrafter, hava dessa ur kassan kunnat beredas mindre ersättningar.

Ovanstående redogörelse giver vid handen att kassan till ingen del består
av statsmedel. Kassans räkenskaper hava ock granskats endast av domkapitlet
ända till år 1926, då domkapitlet enligt här bilagt protokollsutdrag1
beslöt att bifoga räkenskapen rörande nämnda kassa de räkenskaper, sorn
granskas av riksräkenskapsverket. Någon anmärkning från riksräkenskapsverkets
sida rörande dispositionen av kassan har hittills icke framställts.

På grund av det anförda får domkapitlet i underdånighet hemställa, att
statsrevisorernas anmärkning icke måtte föranleda till någon Eders Kungl.
Maj:ts åtgärd.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit förutom undertecknad

1 r»j hiir avtryckt.

— Ilo

biskop, föredragande, rektorn Landtmanson samt lektorerna Liedgren, Nylund
och Stenström.

Västerås domkapitel den 31 december 1936.

Underdånigst
E. BILLING.

Haldon Isoz.

Direktionens över allm. barnbördshuset
i Stockholm

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 173, § 48.

Till Konungen.

I nåder anbefalld att avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande vissa till överläkaren vid Allmänna
barnbördshuset i Stockholm och dess kvinnoklinik utgående löneförmåner,
får direktionen över barnbördshuset i underdånighet anföra följande.

Gällande reglemente för barnbördshuset och dess kvinnoklinik har av
Kungl. Majit, efter grundliga förarbeten, utfärdats så nyligen som den 16
september 1932. I dess paragraf 22 föreskrives att — i olikhet med vad
dessförinnan gällt — legosängsavgifter för vård å barnbördshuset, efter förslag
av direktionen, fastställas av Kungl. Majit. Denna bestämmelse omfattar
jämväl den vid barnbördshuset upprättade enskilda avdelningen, vilken
utan någon som helst kostnad för statsverket eller eljes för det allmänna
upprättats och drives av barnbördshuset självt. Däremot är i 24 paragrafen
i reglementet stadgat att den befogenhet att med överläkare träffa ekonomisk
uppgörelse angående enskild praktik å mottagningsrum eller inom
sjukhuset, som enligt sjukhuslagen tillkommer den som driver anstalten eller
sjukhusberedning, skall vid barnbördshuset — likasom tidigare varit fallet
— tillkomma direktionen.

Anledningen till att man bestämde sig för denna ordning är icke svår att
finna. Bestämmelsen att legosängsavgifter fastställas av Kungl. Majit föranleddes
av ett önskemål, som av riksdagens revisorer, efter verkställd inspektion
av barnbördshuset, uttalats i deras berättelse del I paragraf 74
till 1927 års riksdag. Efter att hava erinrat om den enskilda avdelningens
karaktär av barnbördshusets privata företag framhöllo revisorerna att det
allmänna likväl ur två synpunkter vore intresserat i att inkomsten av legosängsavgifterna
bleve tillräckliga för att avdelningen verkligen komme att
såsom avsetts bära sig själv. Dels hade avdelningen att till barnbördshusets
allmänna vårdkostnader lämna visst bidrag per patient och vårddag, motsvarande
vad vården å avdelningen kostade, och dels hade statsverket att
bevaka ett särskilt intresse, nämligen att det med vederbörligt tillstånd upptagna
lån, varmed avdelningens upprättande finansierats, bleve,i föreskriven
ordning amorterat.

Den kontroll från Kungl. Majits sida, som 1926 års revisorer funnit önskvärd
och vilken genom den omförmälda bestämmelsen i 1932 års reglemente
kom till stånd, avsåg alltså att i statsfinansiellt intresse bevaka att legosängsavgifterna
hållas vid betryggande höjd. I fråga om läkararvodet förefinnes

lil —

intet intresse av liknande art, enär det är föreskrivet att sådant arvode icke
får utgå av enskilda avdelningens medel förrän bidraget till barnbördshusets
allmänna vårdkostnader avräknats och full avsättning till föreskriven amortering
ägt rum. Den direktionen alltjämt medgivna befogenheten att bestämma
om läkararvodet vid enskilda avdelningen är en naturlig konsekvens
av detta förhållande.

Riksdagens senast församlade revisorer synas emellertid hava betraktat
frågan om legosängsavgifterna från en synpunkt, närmast motsatt 1926 års
revisorers. Deras förord för att även läkararvodet fastställes av Kungl. Majit
torde nämligen förestavas av en farhåga, att eljes direktionen i syfte att se
överläkaren till godo utverkar obefogade höjningar av legosängsavgiften.
Ehuru någon anmärkning att sådant redan förekommit icke framställes i revisorernas
eget yttrande, framgår nämligen av en sammanställning därav
med den därförinnan lämnade redogörelsen för vissa ekonomiska förhållanden
vid avdelningen och deras utveckling, att revisorerna trott sig kunna
konstatera en samtidig höjning av förlossningspatienternas legosängsavgifter
och av läkararvodet i februari 1934 samt utgått från att samband mellan
dessa båda av revisorerna antagna företeelser förelåge.

Verkligheten är emellertid en helt annan. Den förhöjning i februari 1934
av förlossningspatients legosängsavgift för de första tio vårddagarna, som
revisorerna torde hava utläst ur den i berättelsen införda tablån, är nämligen
endast skenbar. Avgiften utgjorde tidigare 15 kronor per dag å halvenskilt,
25 kronor å helenskilt rum, vilket för tio dagar gjorde 150, respektive 250
kronor. Då avgiften för samma tio dagar i januari 1934 av Kungl. Majit fastställdes
till 180, respektive 270 kronor, innebar detta i realiteten en höjning
för hela tidsperioden med blott 5 kronor för halvenskilt rum och en sänkning
med samma belopp för helenskilt rum. Förhållandet är nämligen att
före ändringen ingick icke i vårdavgiften kostnad för barnmorska. Sådan
befattningshavare fanns ej vid anstalten. Det förutsattes att patienten nöjde
sig med att i stället för av barnmorska låta sig betjänas av någon av de medicine
kandidater, som njöto utbildning vid barnbördshuset. Föredrog emellertid
en patient att på egen bekostnad betjänas av barnmorska, måste sådan
utifrån inkallas och uppbar därför särskilt arvode med 25 kronor. Utvecklingen
visade sig emellertid gå därhän att patienterna praktiskt taget alltid
valde sistnämnda utväg. Verkliga kostnaden för de första tio dagarna
blev alltså för halvenskilt rum 175 kronor, för helenskilt 275 kronor. Av
denna erfarenhet drogs blott den naturliga konsekvensen, i det att barnmorskearvodet
införlivades med grundavgiften. De fastställda beloppen 180 kronor,
respektive 270 kronor innefatta alitsa ingen höjning, utan blott en som
rättvis befunnen obetydlig jämkning i relationen de båda patientgrupperna
emellan, vilken motsvarades av en samtidigt företagen jämkning i proportionen
mellan deras beräknade bidrag till låneamorteringen.

Av den direktionens skrivelse den 21 januari 1933, som lag till grund för
Kungl. Majits beslut rörande legosängsavgifterna av januari 1934, framgår
beslutets nu relaterade innebörd, ehuru visserligen icke av det brottstycke
av skrivelsen i fråga, som återgives i den till grund för revisorernas yttrande
lagda redogörelsen. o .....

Ett verkligt sammanhang föreligger däremot mellan två andra i direktionens
nyssomnämnda skrivelse angivna åtgärder, nämligen a ena sidan fixering
av det från avdelningen utgående läkararvodet för värjo förlossningspatient
till visst belopp, oberoende av vårdtidens längd, samt å andra sidan
sänkning av patientens legosängsavgift för vårddag utöver den tionde. Läkararvodet
bestämdes till 55 kronor för patient å halvenskilt och 85 kronor för
patient å helenskilt rum. I samband härmed sänktes legosängsavgiften för

— 112 —

vårddag efter den tionde från 15 kronor till 12 kronor 50 öre å halvenskilt
samt från 25 kronor till 18 kronor 50 öre å helenskilt rum. Även i detta fall
innebär ändringen en jämkning i proportionen mellan de båda patientgruppernas
avgifter.

Totala innebörden vad förlossningspatienter angår av samtliga de i februari
1934 genomförda ändringarna är alltså att i fråga örn legosängsavgiften viss
sänkning ägde rum — nämligen för mera utsträckt vårdtid — medan i fråga
om läkararvodet infördes ändrade grunder för dess beräkning, vilka kunde
förväntas medföra viss sänkning och därför möjliggjorde nyssnämnda nedsättning
i avgiften. För de första tio dagarnas vårdtid bibehölls avgiftens
storlek praktiskt taget oförändrad, ehuru sammanslagen till ett belopp.
Ändringarna vidtogos i patienternas intresse. Erfarenheten hade utvisat att
en vårdtid av tio dagar var den normalt förekommande och behövliga. För
patienten är det vid sådant förhållande till lugn och lättnad att veta att det
icke medför ökad kostnad att kvarbliva å sjukhuset denna normala vårdtid
ut. Å andra sidan är det för sådana patienter, sorn kräva ökad vårdtid, av
vikt att de överskjutande dagarna betinga väsentligt minskad dagkostnad.

I fråga om gynekologiska patienter — vilka icke beröras av revisorernas
hemställan -—- bestämdes samtidigt att barnbördshuset icke vidare skulle av
dessa patienter upptaga något till läkares avlöning avsett belopp och utbetala
arvode, utan att patienten finge själv med ledning av medicinalstyrelsens rådgivande
taxa honorera läkaren. Skälet härtill var att någon normal vårdtid
icke kan beräknas för dessa vårdfall och att läkararvodets storlek här ej heller
lämpligen kan sättas i fix relation till vårdtidens längd.

Angående verkningarna å storleken av direktörn-överläkarens inkomster
från den enskilda avdelningen genom de ovannämnda i början av år 1934
vidtagna ändringarna får direktionen meddela några siffror. Enär däri ingå
även honorar av de —relativt fåtaliga —- gynekologiska patienterna och uppgifterna
i detta hänseende måst hämtas från överläkarens inkomstdeklarationer,
avse dessa siffror icke, såsom de i revisorernas berättelse meddelade,
budgetår, utan kalenderår. Inkomsterna utgjorde — efter avdrag av ersättning
till underläkare — för åren 1932 och 1933 respektive 25,926 kronor och
27,328 kronor, för åren 1934 och 1935 respektive 25,597 kronor och 25,074
kronor. Semester, under vilken vikarie uppbar inkomsterna från avdelningen,
åtnjöts under samtliga år ungefär lika lång tid och vid i stort sett samma
årstid. Denna faktor kan således icke hava inverkat förryckande på årsresultatens
inbördes storlek. Icke heller kan en förklaring till olikheten i de
nämnda årens inkomstsiffror sökas i en minskning i beläggningen. Vårddagarnas
antal var under åren 1932 och 1933 respektive 6,653 och 6.871
samt under åren 1934 och 1935 respektive 6,914 och 7,924.

Vad slutligen beträffar verkningarna på den enskilda avdelningens egen
ekonomi utvisa räkenskaperna för de båda sista budgetåren en behållning,
att tillföras besparingsfonden för bestridande av framtida moderniseringsoch
reparationskostnader, av omkring 2,000 kronor vardera året, vilket ungefärligen
motsvarar medeltalet under en följd av år och synes direktionen
vara ett betryggande belopp.

Att den förhöjning av legosängsavgifter som vunnit tillämpning från och
med ingången av innevarande budgetår, icke har något som helst att skaffa
med läkararvodets storlek, utan uteslutande beror på avdelningens skyldighet
att deltaga i den genom personalens bättrade förmåner orsakade ökningen
i barnbördshusets allmänna vårdkostnader, framgår av direktionens underdåniga
skrivelse den 17 september 1935 likasom av redogörelsen i revisorernas
egen berättelse. Redan på grund härav har direktionen icke -—
såsom i revisorernas berättelse göres gällande — baft någon som helst anled -

— 113 -

ning att i sin nämnda skrivelse beröra frågan om läkararvodet. Men än
mindre skäl härtill har förelegat då, såsom av det ovanstående framgår, någon
tidigare ökning av legosängsavgifterna, som kunnat ställas i samband
med läkararvodet, över huvud icke förekommit.

På grund av det anförda hemställer direktionen att Eders Kungl. Maj:t
måtte finna giltig anledning icke finnas till vidtagande av ändring i 1932 års
reglemente för barnbördshuset i det av revisorerna angivna hänseendet. Remissakten
återgår.

Stockholm den 8 januari 1937.

Å direktionens vägnar:

Underdånigst

NILS ALEXANDERSON.

A. W. Cygnceus.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 178, § 50.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 december 1936 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
skolöverstyrelsen att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer yttrat rörande samrealskolan i Rorgholm.
Till åtlydnad därav får överstyrelsen, med överlämnande av infordrade yttranden
från rektor och lokalstyrelsen vid ifrågavarande läroverk och med
återställande av remissakten, i underdånighet anföra följande.

Läroverket inspekterades senast den 20 februari 1932. I anslutning till
inspektionen hölls sammanträde med kollegiet och lokalstyrelsen, varvid
även läroverkets lokalfråga dryftades. Mot bakgrunden av de under inspektionen
gjorda iakttagelserna fann sig därvid överstyrelsens representant böra
kraftigt framhålla nödvändigheten av att de redan då påbörjade utredningarna
i lokalfrågan inom en icke alltför avlägsen tid fördes fram till ett tillfredsställande
resultat.

På grund av vid detta och andra tillfällen gjorda erfarenheter finner sig
överstyrelsen böra obetingat vitsorda revisorernas uttalanden angående de
nuvarande lokalernas otillräcklighet och otidsenlighet. överstyrelsen kan
lika litet som revisorerna anse, att Borgholms stad hittills på ett fullt tillfredsställande
sätt uppfyllt sina åtaganden gentemot läroverket.

Emellertid hava stadsfullmäktige den 26 november 1936 beslutat för samrealskolan
uppföra lokaler i enlighet med ett av stadsingenjören Carl Erik
Ahlstrand utarbetat förslag. Ritningarna hava sedermera översänts till överstyrelsen
för prövning. Vid inom överstyrelsen företagen preliminär granskning
av det föreliggande förslaget hava visserligen en del anmärkningar framställts
mot detsamma, men anledning finnes att antaga, att förslaget efter omarbetning
skall kunna vinna överstyrelsens gillande.

Med hänsyn till vad sålunda i ärendet förekommit finner sig överstyrelsen

8—377138. Rev.-berättelse äng. statsverket för dr 1936. II.

114 —

kunna i underdånighet hemställa, alt Eders Kungl. Majit ville låta vid vad
i ärendet förekommit bero.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Wallin samt t. f. undervisningsrådet
Lundblad, föredragande.

Stockholm den 7 januari 1937.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

RAGNAR LUNDBLAD.

Eva Hammar.

Bilaga 1.

Till kungl, skolöverstyrelsen.

Undertecknad erkänner härmed tacksamt det berättigade i statsrevisorernas
hovsamma uttalande rörande de otidsenliga och otillräckliga lokaler,
som stå härvarande samrealskola till förfogande.

Rörande frågan om anskaffande av bättre och mera tidsenliga sådana får
jag hänvisa till den historik, som bifogats stadsfullmäktiges till Skolöverstyrelsen
insända handlingar i ärendet.

Under skolans tillvaro som kommunal mellanskola misslyckades mina
strävanden att försöka intressera vederbörande för att lösa lokalfrågan. Folkskolans
lokalbehov voro då ännu sämre tillgodosedda, och mitt yrkande att
båda skolornas behov av nya lokaler borde ordnas i ett sammanhang, eventuellt
genom uppförande av gemensam skolbyggnad, vann intet gehör. Man
bävade för de stora utgifterna och man ville måhända vänta och se, hur den
bebådade läroverksreformen skulle utformas.

Genom skolans förstatligande kom givetvis skolans lokalfråga i ett nytt
och gynnsammare läge. Därför väckte jag ånyo kravet på lösning av frågan
år 1930, fyra år innan skolans förstatligande skulle vara genomförd. Det
visade sig då, att åtminstone skolans styrelse var vunnen för nybyggnadsplanerna.

Hur frågan sedermera utvecklats, framgår av lokalstyrelsens bifogade yttrande
samt av de insända handlingarna. Jag kan i detta sammanhang icke
underlåta att erkänna det stöd för mina strävanden, som under de senare
åren lämnats av lokalstyrelsen och särskilt dess ordförande, Dr K. Fagerberg.

Att undertecknad jämte lärarkollegiet förordat det av stadsfullmäktige
antagna och till Skolöverstyrelsen insända förslaget beror icke på, att detsamma
ansetts vara den bästa lösningen, utan därpå, att vi icke ville på
något sätt lägga hinder i vägen för en lösning, varom enighet kunde vinnas.

Några hinder för byggnadsplanerna av ekonomiska skäl torde numera
icke längre kunna anföras, enär staden genom skolans förstatligande gör
en sådan vinst i jämförelse med vad en kommunal mellanskola numera
skulle kosta i årlig drift, att den skulle täcka byggnadskostnaderna på ett
20-tal år. Dessutom har Borgholms stad den minsta utdebiteringen för skoländamål
bland länets alla stads- och lantkommuner.

I likhet med lokalstyrelsen får jag beklaga, att vederbörande onödigtvis
fördröjt frågans lösning på samma gång som jag uttalar min förhoppning

— 115 —

om, att nybyggnadsplanerna utan att stöta på nya hinder skola inom den
närmaste framtiden kunna förverkligas.

Borgholm den 30 december 1936.

Vördsamt
J. W. Lundell,

rektor vid Borgholms samrealskola.

Bilaga 2.

Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde med lokalstyrelsen vid
Borgholms samrealskola den 29 december 1936.

§ 1.

Av Kungl. Skolöverstyrelsen genom resolution den 23 december 1936 anmodad
avgiva yttrande i anledning av vad statsrevisorerna till Kungl. Maj:t
uttalat rörande härvarande samrealskolas lokaler, beslöt lokalstyrelsen att
i ärendet vördsamt anföra:

Sedan stadsfullmäktige vid sammanträde den 30 november 1933 beslutat
tillsätta en kommitté för uppgörande av ritningar och förslag till lösning av
skolans lokalfråga och sedan dylikt förslag av kommitterade avgivits, har
lokalstyrelsen av stadsfullmäktige lämnats tillfälle att i ärendet avgiva yttrande dels

den 20 mars 1936, därvid lokalstyrelsen instämde i lärarkollegiets anmärkningar
rörande kommitterades byggnadsprogram och förslagsritningar,

dels ock den 1 oktober 1936, därvid lokalstyrelsen och lärarkollegiet vid
gemensamt sammanträde beslöto under uttalande av vissa önskemål beträffande
detaljändringar förorda kommitterades omarbetade förslag.

Detta förslag blev vid sammanträde den 26 november 1936 av stadsfullmäktige
antaget, varefter handlingarna i ärendet överlämnades till Skolöverstyrelsen
för vidare åtgärder.

Mot lokalstyrelsens beslut den 1 oktober 1936 reserverade sig ordföranden,
veterinär Karl Fagerberg, samt ledamoten Anton Nilsson, vilka förordade
ettdera av arkitekt Åkerlunds förslag.

I förut nämnda kommitté har lokalstyrelsen icke varit representerad. Vid
tvenne tillfällen har lokalstyrelsen på anförda skäl anmodat stadsfullmäktige
att vidtaga åtgärder för att påskynda lösningen av frågan.

Beträffande lokalstyrelsens förberedande åtgärder i frågan hänvisas till de
till Skolöverstyrelsen insända protokollsutdragen, varav framgår, att lokalstyrelsen
åstadkommit all den förberedande utredning i ärendet, som rimligen
kan begäras, och att kravet på anskaffande av nya lokaler åt skolan
framlagts vid en lämplig tidpunkt, då priserna på alla slag av byggnadsmateriel
voro de lägsta på många år.

Dröjsmålet med frågans lösning torde framförallt bero på, att kommitterade
av sparsamhetsskäl ej engagerade särskild arkitekt, utan uppdrogo
åt stadsingenjören att utföra ritningar och kostnadsberäkningar. Emellertid
hade denne mera sällan tid att ägna sig åt denna nya uppgift, förhindrad
som han var av sin tjänsts mångskiftande göromål och av andra uppdrag.

Slutligen vill lokalstyrelsen som sin uppfattning uttala, att frågan i och
med stadsfullmäktiges enhälliga beslut den 26 november 1936 kommit ett
stort steg närmare sin lösning och får härmed uttrycka sin förhoppning om

— 116 —

densammas välvilliga och skyndsamma handläggning av Skolöverstyrelsen
och Byggnadsstyrelsen.

Som ovan
Karl Fagerberg.

Elin Hansson.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 179, § 51.

Skolöverstyrelsen, som i ärendet inhämtat bilagda yttrande av styrelsen
för kommunala mellanskolan i Skänninge, av rektor insänt till överstyrelsen
med jämväl bilagda skrivelse, får i underdånighet meddela, att det i handlingarna
omförmälda, av stadsfullmäktige i Skänninge godkända byggnadsförslaget
ännu icke kommit överstyrelsen tillhanda. När så skett, kommer
överstyrelsen givetvis att särskilt ägna uppmärksamhet åt att de påtalade
bristerna bliva i möjligaste mån avhjälpta.

På grund härav och med anledning av vad skolstyrelsen och rektor i
ärendet anfört får överstyrelsen j underdånighet hemställa, att riksdagens
revisorers erinran uti här ifrågavarande avseende för närvarande icke måtte
föranleda någon ytterligare åtgärd.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Wallin samt t. f. undervisningsrådet
Hjalmar Werner, föredragande.

Stockholm den 4 januari 1937.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

HJALMAR WERNER
föredragande.

Daga Falk.

Bilaga 1.

Till kungl, skolöverstyrelsen, läroverksavdelningen,

Stockholm.

Härmed insändes utdrag av protokoll innehållande styrelsens för kommunala
mellanskolan i Skänninge yttrande över statsrevisorernas i år gjorda
anmärkning mot skolans lokaler, varjämte remissakten återställes.

Det i yttrandet berörda byggnadsförslaget, som ännu icke torde ha nått
kungl, skolöverstyrelsen, bör enligt min mening, särskilt om hänsyn får tas
till stadens ringa folkmängd och därav följande nödvändighet att ställa rimliga
krav, betraktas såsom tillfredsställande även för mellanskolans vidkommande.
Mycket önskvärt synes mig emellertid vara, att gymnastiksalen, cir -

— 117

ka 9 X 17 meter enligt förslaget, finge något större dimensioner, helst 10 X
20 meter.

Skänninge den 29 december 1936.

Vördsamt
Reigin Fridholm.

Rektor vid kommunala mellanskolan i Skänninge.

Bilaga 2.

Utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde den 28 december 1936 med
styrelsen för kommunala mellanskolan i Skänninge.

Närvarande: Inspektor och samtliga styrelsens ordinarie ledamöter.

§ 46.

Från kungl, skolöverstyrelsen hade styrelsen för avgivande av yttrande senast
den 31 december 1936 på remiss bekommit av statsrevisorerna år 1936
mot mellanskolans lokaler gjord anmärkning, av följande innehåll:

Styrelsen beslöt att i ifrågavarande ärende avgiva följande yttrande:

Av statsrevisorerna gjorda iakttagelser äro riktiga. Skänninge stads finanser
ha tyvärr under en längre följd av år varit sådana, att de icke tålt vid
en lösning av skolans lokalfråga i hela dess räckvidd. Dess bättre har, trots
de olika förslag till åtgärder av mera tillfällig och i längden otillfredsställande
och dyrbar art som framkommit, den meningen alltid segrat, att bättre
än att vidtaga sådana halvhetsåtgärder vore att se tiden an, tills möjligheter
gåves att på en gång ge skolan tidsenliga och fullt tillfredsställande lokaler.

Sedan stadens finansiella läge nu förbättrats, ha också stadsfullmäktige,
såsom statsrevisorerna framhållit, beslutat att på vissa villkor uppföra en ny
skolbyggnad, med vars tillkomst mellanskolans lokaler med säkerhet komme
att väl motsvara de krav, som staten på dem måste ställa.

Med hänvisning till detta av stadsfullmäktige antagna byggnadsförslag,
som för närvarande är föremål för myndigheternas prövning, anser sig styrelsen
sålunda kunna hemställa, att statsrevisorernas anmärkning icke måtte
föranleda någon vidare åtgärd.

Skänninge som ovan.

Emil Dammer.
Ordförande.

Reigin Fridholm.
Sekreterare.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 179, § 52.

Enligt vad statskontoret kan finna, är den utbetalande myndigheten icke
betalningsskyldig beträffande för mycket utbetalade statsbidrag av förevarande
art i de fall att den felaktiga utbetalningen grundas på i rekvisitionen

— 118 —

lämnade, av vederbörande inspektor vitsordade uppgifter och anledning icke
förelegat att vid granskningen av rekvisitionen misstänka, att uppgifterna icke
varit överensstämmande med verkliga förhållandet. Såvitt framgår av vad
riksdagens revisiorer anfört i förevarande paragraf av sin berättelse, lämnar
på hithörande område gällande rättspraxis stöd för denna uppfattning.

En anordning, innebärande att ansvaret för en felaktig utbetalning av det
slag, varom här är fråga, under alla förhållanden skulle åvila den utbetalande
myndigheten måste enligt statskontorets mening medföra ett sådant
förtyngande av granskningsarbetet, att detta icke skulle uppvägas av de fördelar,
som härigenom kunna vinnas. Att märka är för övrigt, att ifrågavarande
läroanstalters räkenskaper enligt föreskrift i de cirkulär, som av riksdagens
revisorer åberopats, skola granskas av minst två revisorer, av vilka
en skall utses av skolöverstyrelsen efter samråd med den myndighet, som
för läroanstaltens vidkommande har att utbetala statsunderstödet, med skyldighet
för revisorerna att gemensamt till huvudmannen för läroanstalten och
riksräkenskapsverket avgiva berättelse över verkställd revision och därvid
gjorda iakttagelser. Avskrift av revisionsberättelse skall därjämte insändas
till skolöverstyrelsen. Härigenom synes — bortsett från riksräkenskapsverkets
granskning av den utbetalande myndighetens räkenskaper — vara sörjt
för att eventuella felaktigheter med avseende å utanordnade statsbidrag bliva
uppmärksammade och rättade. Några svårigheter att från läroanstalterna
återfå vad som för mycket utbetalats lärer icke föreligga.

Till undvikande av att fel skola uppkomma i rekvisitionerna synes det
emellertid statskontoret vara att förorda, att de uppgifter, på vilka statsbidragens
beräknande grundas, specificeras i större utsträckning än hittills
plägat ske. Måhända skulle det även visa sig ändamålsenligt att ålägga den
av skolöverstyrelsen utsedde revisorn skyldighet att — oavsett inspektors
intyg — vitsorda de för rekvisition av statsbidraget lämnade uppgifterna.

Slutligen vill statskontoret framhålla, att ämbetsverket i utlåtande den 12
november 1936 angående frågan om statsmyndigheternas hänförande till huvudförvaltningar
eller till i räkenskapshänseende underordnade förvaltningar
uttalat, att det enligt statskontorets mening varit synnerligen önskligt, att
frågan om det ansvar, som påvilade tjänsteman, vilken hade att taga befattning
med anordningsärenden, klarlagts i samband med den ifrågasatta utvidgningen
av antalet huvudförvaltningar ävensom att lösandet av detta viktiga
spörsmål ej längre borde undanskjutas. Vid ett övervägande av berörda
fråga böra givetvis jämväl nu påtalade förhållanden ägnas uppmärksamhet.

Stockholm den 11 januari 1937.

E. JOHNSSON.

Underdånigst
K. BERGENDAL.

K. A. Lindbergson.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 179, § 52.

Det synes skolöverstyrelsen önskvärt, att till vederbörande myndighet inkommande
statsbidragsrekvisitioner av här ifrågavarande slag bliva föremål
för sorgfälligast möjliga granskning. Huruvida enligt bestämmelsernas nu -

— 119

v; i rande avfattning ansvar för riktigheten av gjord inbetalning, trots föreskriften
om intyg av läroanstaltens inspektor såsom villkor för statsbidrags
utgående, åvilar vederbörande befattningshavare hos den utbetalande myndigheten,
undandrager sig överstyrelsens bedömande, överstyrelsen vill
emellertid framhålla, att som villkor för statsbidrags utgående till förevarande
olika slag av skolor gälla bestämmelser av synnerligen skiftande art, varför
det för den utbetalande myndigheten torde vara förknippat med, örn icke
oöverkomliga svårigheter så dock mycket tidskrävande arbete att här utöva
den kontroll, som är nödvändig för att rekvirerat statsbidrag skall utgå enligt
i varje detalj givna bestämmelser, överstyrelsen tillåter sig också erinra
om att en utredning i avsikt att omarbeta och förenkla ifrågavarande bestämmelser
efter beslut av 1932 års riksdag på sin tid igångsattes (nådigt brev den
30 augusti 1932) men inom kort avbröts. Behovet av en dylik utredning synes
överstyrelsen alltjämt kvarstå.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Wallin samt t. f. undervisningsrådet
Werner, föredragande.

Stockholm den 4 januari 1937.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

HJALMAR WERNER
föredragande.

Daga Falk.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 181, § 53.

Statskontoret förordar, att åtgärder vidtagas för att utbetalandet av statsbidragen
mera än hittills anpassas efter de tidpunkter, då skoldistrikten beböva
medlen för därmed avsedda ändamål. Såvitt statskontoret kan finna,
skulle några merkostnader av betydelse icke uppkomma för statsverket,
därest de belopp, som under löpande redovisningsår utgå i avräkning å statsbidragen,
ställas till skoldistriktens förfogande kvartalsvis eller månadsvis
i stället för halvårsvis. Genomföres en sådan ordning, bortfalla de skäl, som
föranlett procentavdrag vid den slutliga utbetalningen av statsbidrag för redovisningsåret.
Ifrågasättas kan även, huruvida anledning föreligger att i
fortsättningen begränsa det belopp, som må i avräkning utbetalas, till viss del
av det under föregående redovisningsår utbetalade statsbidraget. Det vill synas
som örn några olägenheter icke skulle behöva uppkomma genom att denna
begränsning borttages, då den reglering, som kan vara erforderlig vid redovisningsårets
slut, i alla fall torde kunna ske, även örn någon del av statsbidraget
för detta år då icke innestår.

Skulle emellertid den nuvarande anordningen med balvårsutbetalningar anses
böra bibehållas, synes det statskontoret motiverat, att en sänkning av procentavdraget
vid det slutliga utanordnandet av statsbidraget för redovisningsåret
kommer till stånd. Ämbetsverket anser därvid, att avdraget knappast
kan bestämmas lägre än till en halv procent.

Vad angår bokföringen av de avdragna beloppen kan statskontoret icke

— 120

finna tillräckliga skäl föreligga att förorda en ändring av vad härutinnan
hittills tillämpats.

o Enligt statskontorets mening böra de i avräkning utbetalade medlen —
såsom för övrigt alltid skett i statskontorets räkenskaper — avföras direkt
å vederbörligt riksstatsanslag och icke å förskottstitel.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst
K. BERGENDAL.

E. JOHNSSON.

K. A. Lindbergson.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 181, § 53.

Till Konungen.

Till åtlydande av remiss den 18 december 1936 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 53 av berättelsen angående statsverket anfört rörande avdrag
å förskotterat statsbidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor
m. fl. läroanstalter.

Revisorerna hava med hänsyn till det ändrade ränteläget ifrågasatt en
sänkning av den procentsats, efter vilken skoldistrikten få vidkännas avdrag
å förskotterat statsbidrag till läraravlöningar. Beträffande redovisningen av
ifrågavarande förskott och avdrag hava revisorerna även föreslagit vissa ändringar.

För statsverket är det nuvarande utbetalningssättet av statsbidrag till avlöning
åt lärare vid folk- och småskolor onekligen förenat med vissa nackdelar,
då detsamma medför en koncentration av statsutgifterna för ifrågavarande
ändamål huvudsakligen till början och mitten av budgetåret. När
det, såsom i förevarande fall, gäller betydande belopp, måste en dylik anhopning
av statsutgifter onödigt hårt belasta statsverkets checkräkning.

De olägenheter, som på grund härav äro förenade med det nuvarande utbetalningsförfarandet,
torde framgent komma att ökas såsom följd av den
väsentliga höjning av statsutgifterna för folkskoleväsendet, som den blivande
löneregleringen för folk- och småskollärarpersonalen kommer att medföra.
I samband med nämnda lönereglering synes därför en omläggning av
det hitintills tillämpade utbetalningssystemet böra vidtagas. Då enligt löneregleringen
lönerna skulle komma att utbetalas månadsvis i efterskott, torde
för varje månad avpassad del av statsbidraget även kunna utbetalas månadsvis,
varvid statsbidraget bör utanordnas direkt från vederbörande riksstatsanslag.
Genom en sådan ändring i utbetalningssättet skulle skälen för ränteavdraget
bortfalla samt övriga med det nuvarande utbetalningssystemet förenade
olägenheter i väsentlig mån minskas.

Därest det nuvarande utbetalningssättet halvårsvis anses böra bibehållas,
torde räntan med hänsyn till det nuvarande låga ränteläget böra fastställas
till en halv procent och ränteavdraget uppdebiteras å inkomsttiteln »Diverse
inkomster».

— 121 —

I detta ärendes handläggning har byråchefen Runemark jämte undertecknade
deltagit.

Stockholm den 2 januari 1937.

Underdånigst
ERIK STRIDSRERG.

V. ARVIDSSON.

H. Levin.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 181, § 53.

Till Konungen.

Med anledning av härmed återgående nådiga remiss får skolöverstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

Att börja med vill överstyrelsen framhålla, att det vore från flera synpunkter
särdeles önskvärt, om en sådan ordning för statens tillhandahållande
av avlöningsmedel åt kommunerna kunde genomföras, att de nuvarande
bestämmelserna i fråga om förskottsutbetalning för ändamålet komme att
upphöra. Denna fråga har emellertid icke berörts av statsrevisorerna, och
då genomförandet av en dylik reform givetvis måste föregås av en mera ingående
utredning, finner sig överstyrelsen icke heller böra i nu förevarande
sammanhang närmare ingå på detta spörsmål.

I likhet med revisorerna finner överstyrelsen det nuvarande ränteläget väl
motivera, att en sänkning av procentsatsen å det avdrag, som skall ske vid
avräkning av avlöningsförskott, kommer till stånd. I samband härmed torde
ock den av revisorerna mera i förbigående berörda frågan, huruvida något
procentavdrag överhuvud taget numera bör ifrågakomma, böra upptagas
till övervägande.

Mot vad revisorerna anfört i fråga om bokföringen av de förskjutna beloppen
ävensom av förekommande ränteavdrag har överstyrelsen intet att
erinra.

Överstyrelsen förutsätter, att den närmare utredning, som torde bliva erforderlig
för lösningen av de av revisorerna berörda spörsmålen, kommer
att anförtros åt någon på det statsbudgetära området sakkunnig myndighet.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningscheferna undervisningsråden Wallin och Engvall,
undervisningsråden Nylund, föredragande, och Falck samt t. f. undervisningsråden
Björkman och Weiner.

Stockholm den 8 januari 1937.

SVEN NYLUND.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

Einar Sprinchorn.

122 —

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 183, § 54.

Till Konungen.

Sedan riksdagens senast församlade revisorer funnit sig böra meddela riksdagen
vissa iakttagelser, som av revisorerna gjorts i fråga örn undervisningen
i hushållsgöromål, har skolöverstyrelsen genom remiss på nådigste befallning
den 18 december 1936 anbefallts inkomma med utlåtande över vad
av revisorerna sålunda anförts. Till åtlydnad härav får överstyrelsen i berörda
avseende i underdånighet anföra följande.

Enligt de av Kungl. Majit den 29 juni 1928 fastställda timplaner för rikets
allmänna läroverk skulle undervisning i ämnet hushållsgöromål förekomma
med 4.5 veckotimmar i klasserna 45 och 34 vid de allmänna läroverken.
Samtidigt stadgades emellertid, att de fastställda tim- och undervisningsplanerna
beträffande vissa ämnen, däribland hushållsgöromål, icke skulle
följas, förrän särskild föreskrift därom lämnats.

Av 1930 års riksdag anvisades för undervisning i hushållsgöromål vid de
allmänna läroverken ett belopp av 7,200 kronor, varigenom en viss försöksverksamhet
på området möjliggjordes. Påföljande år nedsattes detta anslag
till 6,000 kronor. Därefter var under en följd av år intet anslag tillgängligt
för ändamålet.

Härutinnan inträdde ingen förändring, då genom nådig kungörelse den
17 mars 1933 nya timplaner fastställdes. Enligt dessa skulle undervisning
i hushållsgöromål förekomma med 4 veckotimmar i klasserna 45 och 34, men
även nu förordnades, att timplanerna icke skulle följas, förrän särskild föreskrift
därom framdeles lämnats.

Den 31 augusti 1934 ingav skolöverstyrelsen underdånig framställning örn
anslag för återupptagande av undervisningen i hushållsgöromål. Överstyrelsen
framhöll därvid den starka tillströmningen av kvinnliga lärjungar till
läroverken, vilken bland annat föranlett upprättandet av fem högre läroverk
avsedda uteslutande för flickor. Överstyrelsen erinrade vidare om att kvinnliga
lärjungar på realskolans åldersstadium i praktiskt taget alla statsunderstödda
skolor och i alla statliga skolor utom de allmänna läroverken åtminstone
i någon utsträckning åtnjöte undervisning i ämnet vid respektive skolor.
Det syntes knappast i längden försvarligt, att de allmänna läroverkens kvinnliga
lärjungar i detta avseende skulle intaga en undantagsställning. Vid vissa
av de förstatligade kommunala mellanskolorna hade det inträffat, att den
statsunderstödda undervisning i hushållsgöromål, som förekom vid skolan så
länge den var kommunal, måst nedläggas vid skolans förstatligande. Överstyrelsen
föreslog, att anslag skulle beviljas för undervisning i hushållsgöromål
i 19 avdelningar. Sedan därefter Kungl. Majit i statsverkspropositionen
till 1935 års riksdag äskat det för detta ändamål erforderliga anslaget, 6,100
kronor, anvisade riksdagen för budgetåret 1935/1936 nämnda belopp. För
innevarande budgetår har för ändamålet anvisats 12,800 kronor, varigenom
undervisning i 40 avdelningar möjliggjorts.

Denna summa har emellertid visat sig icke fullt motsvara behovet av frivillig
undervisning i hushållsgöromål, vilket enligt rektorernas petita för
innevarande läsår uppgått till 180 veckotimmar, motsvarande 45 undervisningsavdelningar.
Skolöverstyrelsen har därför i underdånig skrivelse den
31 augusti 1936 hemställt om ett till 16,000 kronor förhöjt anslag för budgetåret
1937/1938.

— 123 —

Läsåret 1937—1938 kan antalet avdelningar i klasserna 45 och 34 beräknas
uppgå till c:a 304, av vilka 74 rena gossavdelningar, 10 rena flickavdelningar
och 220 samavdelningar. Vid undervisning i hushållsgöromål sammanfaller
icke undervisningsavdelning och klassavdelning. Örn antalet i undervisningen
deltagande lärjungar överstiger 16, kan nämligen klassen efter
medgivande av skolöverstyrelsen uppdelas på två undervisningsavdelningar.
Klassavdelningarna vid de högre allmänna läroverken för flickor äro i allmänhet
synnerligen väl besatta, och man torde följaktligen hava att räkna
med att vid dessa läroverk klassavdelningarna måste uppdelas. Även i samavdelningar
kan det givetvis inträffa, att flickorna bilda majoritet och alt
uppdelning följaktligen kan ifrågakomma, men vid ett summariskt övervägande
torde man kunna räkna med att dessa fall kompenseras genom andra,
där antalet flickor är så ringa, att Barnundervisning mellan parallella avdelningar
kan etableras. Grovt approximativt kan man således utgå från att,
örn ämnet hushållsgöromål bleve obligatoriskt, undervisning läsåret 1937—
1938 bleve erforderlig för 2 10 + 220 = 240 avdelningar nied tillhopa 960
veckotimmar. Då enligt kungl, kungörelsen den 26 april 1935 angående undervisning
i hushållsgöromål vid de allmänna läroverken arvodet till lärarinna
i hushållsgöromål utgör 80 kronor pr veckotimme, har man således att räkna
med att det i avlöningsstaten för de allmänna läroverken upptagna anslaget
till arvoden åt lärarinnor i hushållsgöromål måste förhöjas från av överstyrelsen
föreslagna 16,000 kronor till c:a 76.800, därest genom höjningen undervisning
i hushållsgöromål skall möjliggöras i den utsträckning undervisningsplanen
förutsätter.

I många fall torde emellertid tjänliga lokaler för denna undervisning för
närvarande icke stå till buds. Det lärer icke kunna bestridas, att den fleråriga
indragningen av alla anslag mycket ogynnsamt påverkat utvecklingen
på detta område. Att kommunalstyrelserna tveka alt nedlägga penningar i
dyrbara lokaler, vilka måhända år efter år skola stå tomma, kan icke alltför
mycket läggas dem till last.

Revisorerna hava erinrat örn det uttalande, som vid avlåtandet av propositionen
till 1927 års riksdag angående det högre skolväsendets omorganisation
gjordes av föredragande departementschefen. Inom vida kretsar torde
man vid denna tidpunkt och även senare i likhet med departementschefen
lia ansett det vidgade utrymmet för handens arbete som ett konstitutivt drag
i den avsedda reformen av skolans inre arbete. Den utveckling, som följt,
har emellertid för övningsämnena icke varit lyckosam. Genom 1933 års
förnyade läroverksstadga minskades sålunda teckningsundervisningens plats
på schemat, vid samma tidpunkt indrogs anslaget för den frivilliga teckningen
helt och hållet, och ännu innevarande budgetår når sistnämnda anslag
blott upp till en fjärdedel av sin storlek före den ekonomiska krisens
inbrott. Anslaget till undervisning i manlig slöjd nedsattes till 5,000 kronor
och reserverades för sådana slöjdlärare, vilka hade sin väsentliga utkomst
av sin anställning vid de allmänna läroverken; icke heller detta ämne, som
dock var avsett alt bliva obligatoriskt, har ännu återvunnit ens den ställning
det som frivilligt ämne intog före krisen. Slutligen måste det viii även sägas,
alt undervisningen i hushållsgöromål vid de allmänna läroverken alding
hunnit avsevärt över försöksundervisningens stadium. Alltjämt, snart
tio år efter skolreformen, består det onekligen ett svalg mellan undervisningsplanens
intentioner och dess starkt beskurna tillämpning.

Enligt överstyrelsens mening bör förverkligandet av det reformprogram,
undervisningsplanen innehåller, icke ytterligare stiillas på framtiden. Överstyrelsen
har redan i fråga örn ett av de övningsiimnen, för vilka undervisningsplanen
ännu icke trätt i kraft, nämligen ämnet musik, vid Irenne till -

— 124 —

fällen, den 19 november 1928, den 26 oktober 1931 och den 31 augusti 1936,
till ecklesiastikdepartementet ingivit utredningar angående genomförandet
av undervisningsplanen. Att överstyrelsen däremot låtit anstå med motsvarande
utredningar beträffande ämnena manlig slöjd och hushållsgöromål,
beror icke endast på att överstyrelsen tidigare icke ansett de nödvändiga
statsfinansiella förutsättningarna vara för handen, utan även på medvetandet
örn att i många fall svårigheter torde uppstå att för dessa ämnen anskaffa
erforderliga lokaler. Tidpunkten måste emellertid anses nu vara inne
att upptaga dessa spörsmål till allsidig prövning i syfte att nå fram till ett
praktiskt resultat, överstyrelsen har också för avsikt att, så snart omständigheterna
det medgiva, föranstalta örn erforderlig utredning. I anledning
därav får överstyrelsen i underdånighet hemställa att vid vad i ärendet förekommit
måtte få bero.

Remissakten återgår.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit avdelningschefen
undervisningsrådet Wallin samt t. f. undervisningsrådet Lundblad,
föredragande.

Stockholm den 31 december 1936.

Underdånigst

För Skolöverstyrelsens läroverksavdelning:

HARALD WALLIN.

RAGNAR LUNDBLAD.

Eva Hammar.

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 214, § 65.

Till Konungen.

o Genom Kungl. Maj:ts remiss den 19 december 1936 anbefalld avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1936 församlade revisorer i sin
berättelse under § 65 yttrat angående postpersonalens samköpsförening
u. p. a. får generalpoststyrelsen, med remissaktens återställande, anföra följande.

Under år 1914 bildade ett antal postiljoner och brevbärare i Stockholm ett
s. k. samköpslag och utverkade tillstånd av generalpoststyrelsen att tillfälligt
använda en på centralpostkontorets tomt befintlig, ej använd lokal, där inköpta
livsmedel av olika slag lagrades, till dess att lagets medlemmar hunno
dit för att avhämta för deras räkning beställda varor. Under år 1915 ombildades
samköpslaget under medverkan från generalpoststyrelsens sida till
en ekonomisk förening, vilken fortfarande verkar som en fristående kooperativ
konsumentorganisation. Allt ifrån föreningens bildande har denna
— såsom riksdagens revisorer omnämnt — disponerat källarutrymmen inom
centralposthuset och därför erlagt ett årligt hyresbelopp av 100 kronor, vilket
givetvis icke motsvarar lokalernas verkliga hyresvärde.

Under den av världskriget framkallade kristiden ansåg generalpoststyrelsen
angeläget att i samarbete med personalen söka få till stånd sociala väl -

— 125 —

färdsanordningar, som voro ägnade att tillvarataga den av dyrtiden hårt
drabbade personalens intressen. Ett led i dessa strävanden utgjorde den nu
omnämnda föreningen. Det stöd — i form av billig lokal — generalpoststyrelsen
lämnat föreningen, har åtminstone de första åren enligt postpersonalens
uppfattning, utgjort en verksam hjälp i föreningens arbete att söka
hålla medlemmarnas levnadskostnader inom rimliga gränser. Allt efter som
föreningens ekonomiska ställning vunnit i styrka, har givetvis stödåtgärden
minskat i betydelse. Generalpoststyrelsen har likväl icke ansett sig böra ifrågasätta
någon ändring av villkoren för lokalens upplåtande eller hyresavtalets
hävande, förrän åtgärd i sådant syfte vore nödvändig för tillgodoseende av
rent postala intressen.

I enlighet med den mening, som kommit till uttryck i riksdagens revisorers
uttalande, har generalpoststyrelsen emellertid med samköpsföreningen i fråga
avslutat nytt hyresavtal, gällande från och med den 1 januari 1937, vari
föreningen förbundit sig erlägga en årlig hyra av 2,500 kr.

Vid nu angivna förhållande torde riksdagens revisorers ifrågavarande anmärkning
icke påkalla någon vidare åtgärd.

I behandlingen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
jämväl byråcheferna Carstensen och Bildt, tillförordnade byråchefen Grape
samt tillförordnade postsparbankschefen Wilhelmsson.

Stockholm den 22 december 1936.

Underdånigst
ANDERS ÖRNE.

ERNST HÖGNER.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 214, § 66.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Majit anbefallt järnvägsstyrelsen att avgiva utlåtande
över vad riksdagens år 1936 församlade revisorer anfört under paragraf 66
i sin berättelse, får styrelsen framhålla följande:

Revisorerna hava granskat handläggningen av statens järnvägars osäkra
fordringar och därvid särskilt relaterat två avskrivningsbeslut, varemot vissa
erinringar framställts. Vad angår det under Ilo) behandlade avskrivningsärendet,
vari styrelsen meddelat avskrivningsbeslut den 3 oktober 1936, grundade
sig styrelsens beslut på uppgift från vederbörande distriktsmyndighet,
vilken närmast handhade indrivningsärcndet. Denna hade till styrelsen anmält,
att fordringen mot en av de tre ersättningsskyldiga personerna vore
preskriberad, enär krav icke kunnat anställas mot denne under en tidrymd
av tio år. Enligt företedda handlingar framgick, att ifrågavarande person
vid utmätningsförsök den 21 april 1922 befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
Vid därefter företagna upprepade försök till utmätning, befanns
att gäldenären icke kunde anträffas. År 1928 hade han av pastorsämbetet i
Örgryte församling överförts till boken över obefintliga. Fordringen utgjorde
1,425: — kr., för vilken de tre gäldenärerna, enligt dom den 30 mars 1922,
ansvarade en för alla, alla för en. Ersättningsskyldigheten grundade sig på

— 126 —

olovligt tillgrepp av järnvägsstyrelsen tillhörigt gods. Revisorerna finna det
anmärkningsvärt, att 5 paragrafen, preskriptionsförordningen, ansetts tilllämplig,
trots att den solidariska betalningsskyldigheten grundade sig på
brottslig handling och icke på särskilt åtagande av gäldenärerna. Styrelsen
har svårt att förstå denna anmärkning enär någon anledning icke synes föreligga
att icke tillämpa de principer, som ligga till grund för stadgandena i
sagda paragraf jämväl för fordringar, som härröra sig från andra förhållanden
än direkt åtagna betalningsförpliktelser.

Sedermera har det kommit till styrelsens kännedom, att den gäldenär, mot
vilken fordringen ansågs preskriberad genom en år 1928 avlåten skrivelse
erkänt sin skuld. På grund härav kommer styrelsen att, trots att avskrivningsbeslutet
föreligger, dock söka utkräva fordringsbeloppet. Avskrivningsbeslutet
är en intern fråga inom styrelsen, vilken icke medför, att härigenom
gäldenären löses från sin betalningsskyldighet.

Beträffande det av revisorerna under 2:o) omförmälda indrivningsärendet
grundar sig denna fordran på, att en tysk medborgare, som var anställd vid
resebyrån i Berlin, gjorde sig skyldig till förskingring av ett belopp örn c:a

15,000 Rm, vilken förskingring upptäcktes i mars månad 1926. Den skyldige
undergick härför bestraffning och dömdes att återbetala det förskingrade
beloppet.

Styrelsen har därefter i möjligaste mån sökt indriva fordringen. Som densamma
icke inbetaltes frivilligt blev det nödvändigt för styrelsen att anlita
tysk advokatfirma för beloppets utfående. Emellertid visade det sig under
årens lopp, att kostnaderna till advokatfirman för beloppets indrivande överstego
vad som styrelsen utfick av gäldenären. Resebyrån i Berlin gjorde därför
upprepade framställningar örn att beloppet måtte avskrivas. Vad som
särskilt medförde svårigheter för att erhålla nöjaktigt resultat av indrivningsåtgärderna
var att de belopp, som gäldenären erlade, icke fingo utföras
ur landet utan särskilt s. k. »Devisenförfarande», vilket bl. a. medförde, att
endast viss del av vad som gäldenären erlade kom styrelsen tillhanda. Under
fem år eller mellan åren 1931—1936 hade gäldenären utbetalt till advokatbyrån
sammanlagt 70:— Rm. För att icke ådraga styrelsen ytterligare
kostnader för vidmakthållande av denna fordran, beslöt styrelsen den 5 juni
1936 att avskriva fordringsbeloppet.

Gäldenären är gift och hans inkomster uppgå för närvarande till 225: —
Rm i månaden. Styrelsen anser det icke sannolikt att för framtiden något
nöjaktigt resultat skall kunna erhållas av indrivningsförfarandet.

Det synes uteslutet att utan tysk advokatfirmas bistånd utfå något belopp.
Erfarenheten under den relativt långa tidrymd, under vilken indrivningen
pågått, har visat, att densamma endast tillfört advokatfirman medel. Styrelsen
anser det därför icke ekonomiskt riktigt att fullfölja detta krav och
har den uppfattningen, att det kunnat giva skäl till större saklig anmärkning
i fall styrelsen fortsatt med dessa förlustbringande indrivningsåtgärder.

Revisorerna göra gällande, att indrivningen av järnvägsstyrelsens osäkra
fordringar visat nedslående resultat. Emellertid får styrelsen påpeka, att
vad sorn hos styrelsen betecknas såsom osäkra fordringar i regel äro sådana
fordringar, som hos privata affärsföretag betraktas såsom helt värdelösa och
omedelbart avskrivas. När fordringar icke godvilligt betalas, verkställer
styrelsen utmätningsförsök, och först sedan det konstaterats, att gäldenären
saknat tillgångar, uppföres beloppet bland styrelsens osäkra fordringar. Att
under sådana förhållanden indrivningen av osäkra fordringar icke kan visa
något gott resultat, torde ligga i sakens natur. Styrelsen får, gentemot vad
statsrevisorerna i övrigt uttalat, förklara, att indrivningen av osäkra fordringar
omhänderhafts med noggrannhet och omsorg i enlighet med de hit -

— 127 —

tills gällande författningarna och torde icke hava förekommit något fall, då
genom försummelse från styrelsens sida, i detta avseende någon skada uppkommit
för statsverket. Kostnaderna för indrivningsförfarandet bliva i allmänhet
betydligt högre än vad som detsamma inbringar, särskilt när det
gäller smärre fordringsbelopp.

Styrelsen har också, såsom framgår av revisorernas berättelse, genom skrivelse
till Kungl. Maj:t den 26 juni 1936, gjort framställning örn mera tidsenliga
och ändamålsenliga bestämmelser rörande indrivningsförfarandet och
har styrelsen inte något att erinra mot revisorernas förslag örn att särskild
utredning verkställes angående indrivning av statens fordringar.

Vid handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade,
byråcheferna Ahlberg och Malmkvist.

Stockholm den 8 januari 1937.

Underdånigst
AXEL GRANHOLM.

SVEN NORDMARK.

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 221—240,
§§ 67-70.

Till Konungen.

I anledning av Eders Kungl. Maj:ts remiss den 19 december 1936 av statsrevisorernas
i deras protokoll, §§ 67, 68, 69 och 70, gjorda anmärkningar får
vattenfallsstyrelsen härmed avgiva följande yttranden:

1) § 67. Föreningsavgifter.

Anmärkningen gäller en avgift av 50 kronor till Svenska Brandskyddsföreningen,
som utgått både tidigare och även under åren 1933, 1934 och 1935,
alltså även sedan föreningen direkt erhållit statsbidrag. Styrelsen, som haft
god nytta av sitt medlemskap i föreningen, har ej mera att anföra i frågan,
än vad som återfinnes i förut avgivna yttranden, varför styrelsen hänvisar
till dem.

Propagandamaterial m. m.

Under denna rubrik äro behandlade utgifter för olika ändamål på ett sådant
sätt, att vattenfallsstyrelsen anser det önskvärt att först lämna några utredande
förklaringar.

Det måste sålunda först med styrka framhållas, att forskningsverksamhet
på jordbrukselektrifieringens område är en sak och propaganda för ökad försäljning
av elektrisk kraft en helt annan.

En forskningsverksamhet behöver ingen propaganda, när den väl uppbäres
av anslag. Den har lill uppgift att få fram vetenskapligt riktiga resultat.
Några propagandakostnader äro ej heller upptagna i kostnadsstaten för
jordbrukets elektrotekniska forskningsinstitution, som upprättats den 1 juli
1936 efter beslut av riksdagen efter därom avlåten proposition

Propaganda behöves däremot av försäljaren av elektrisk kraft för att få
ökad användning av sådan. Särskilt på jordbruksområdet är propaganda

— 128 —

av stor betydelse, ty dels äro jordbrukarna svårare att nå personligen än vattenfallsstyrelsens
industriella konsumenter, dels ligger lösningen av problemet
om billig elektrisk kraft för jordbruket i en ökad, nyttig förbrukning av
sådan kraft.

Jordbrukselektrifiering är fortfarande en ganska ny verksamhet, utvecklingen
går snabbt framåt ej minst på grund av den forskningsverksamhet,
som styrelsen bedrivit tillsammans med Jordbrukstekniska föreningen, och
det gäller att göra framstegen, vare sig de bero på ovannämnda forskningsverksamhet
eller på andra företeelser, kända för jordbrukarna. Det är sålunda
som producent och försäljare av elektrisk kraft som vattenfallsstyrelsen
vidtagit de påtalade propagandaåtgärderna, och denna vattenfallsstyrelsens
propagandaverksamhet kan ej, om ett fortsatt gott försäljningsresultat
eftersträvas, i minsta mån influeras därav, att styrelsens forskningsverksamhet
på jordbruksområdet på bl. a. verksledningens eget initiativ flyttats från
styrelsen och givits en självständig ställning.

Skillnaden blir endast, att så länge byrådirektör Edholm var anställd i styrelsen
såsom ledare av all verksamhet på jordbrukselektrifieringens område,
så ledde han även jordbrukspropagandan, medan densamma från och med
den 1 juli 1936 överlämnats till den avdelning inom styrelsen, som har hand
om all propaganda.

För propagandan bland jordbrukarna har vattenfallsstyrelsen sedan några
år tillbaka väsentligen använt sig av tre former, nämligen:

1) Utdelande bland vattenfallsstyrelsens kundkrets på landsbygden av
tidskriften Joel,

2) Föredrag med förevisning av film eller skioptikon,

3) Förevisning av vissa demonstrationsgårdar.

Tidskriften Joel (Jordbrukarens elektriska blad) utgives under Svenska
Elektricitetsverksföreningens egid och innehåller upplysande artiklar och anvisningar
rörande den elektriska kraftens rationella användning på jordbruksområdet.
Den har ett synnerligen mångskiftande och instruktivt innehåll och
är ett mycket effektivt propagandamedel. Den distribueras därför ej endast
av vattenfallsstyrelsen, utan av de allra flesta andra storproducenter av elektrisk
kraft för jordbruket till respektive kundkrets. Att, såsom revisorerna
yttra, syftet med dess distribution skulle vara att utgöra ett »led i propaganda
för Edholms forskningsarbete», är ett uppenbart misstag.

För framtiden förblir också vattenfallsstyrelsens användning av Joel såsom
propagandamedel en sak för sig, alldeles oberoende av Edholms till jordbrukets
elektrotekniska forskningsinstitution den 1 juli 1936 överflyttade
verksamhet.

I sammanhang med den form av propaganda, som omnämnes under punkt
2 här ovan, har vattenfallsstyrelsen på sin tid varit med om att lämna bidrag
till en demonstrationsfilm över Malmvik, vilken film ansågs och har
visat sig äga ett stort propagandavärde både för producent och konsument.
Aven i utlandet har denna film blivit mycket uppmärksammad. Beträffande
denna fråga liksom angående Joel gäller det, att vattenfallsstyrelsen har ett
klart ekonomiskt intresse av att ordna propagandan.

Beträffande demonstrationsgårdar har med styrelsens medverkan en del
sådana kommit till stånd. De ha varit föremål för stor uppmärksamhet
bl. a. vid en mängd studieresor för jordbrukare. Men det fattades en demonstrationsgård
av den storleksordning som Lilla Sunnersta invid Ultuna har.
Då denna hade ett mycket bra läge och dessutom var en försöksgård, ansågs
den av styrelsen mycket lämplig för ändamålet. Vid förhandlingar med ägaren
av Lilla Sunnersta, Svenska Betes- och Vallföreningen, visade det sig,
att föreningen icke utan bidrag från vattenfallsstyrelsen ansåg sig kunna vid -

— 129 —

taga de anordningar, som erfordrades för att göra gården lämplig som demonstrationsgård
för elektrisk drift. Vattenfallsstyrelsen fann sig då böra
lämna föreningen det bidrag å 7,000 kronor, som av revisorerna omnämnes.
Det mål, som vattenfallsstyrelsen vill vinna, kunde ej på billigare sätt nås.
Enligt lämnad uppgift ha inga statsmedel i övrigt kommit till användning eller
äro för närvarande avsedda att användas för arbeten vid Lilla Sunnersta.
Ändamålet med vattenfallsstyrelsens bidrag till Svenska Betes- och Vallföreningen
faller sålunda helt utom den verksamhet, för vilken föreningen åtnjuter
statsanslag å nionde huvudtiteln.

Utställningar m. m.

Revisorerna ha för att bedöma för utställningar använda utgifter anfört
uppgifter för åren 1933, 1934 och 1935. Frågan blir bättre belyst, om man
tager flera år och därför har gjorts följande sammanställning av styrelsens
utställningskostnader under åren 1927—1935.

1927 0: —

1928 11,931:82

1929 25,140: 18

1930 4,953:46

1931 1,805:94

1932 0: —

1933 700: —

1934 7,844:41

1935 14,881:65

Av statsrevisorerna anförda siffror skilja sig härifrån beträffande åren
1934 och 1935 med 4,200 respektive 5,000 kronor, vilka icke avse utställningar
utan utgifter för internationella cementundersökningar.

Tabellen leder till den i och för sig naturliga slutsatsen, att vattenfallsstyrelsens
utgifter för utställningar äro beroende av livaktigheten i fråga örn anordnande
av utställningar inom städer eller andra huvudorter belägna inom
vattenfallsstyrelsens verksamhetsområde.

Någon verklig tendens till ökade utgifter för utställningar föreligger icke.
Det är snarast så, att vattenfallsstyrelsen intager en ganska reserverad hållning
beträffande deltagande i utställningar och gör sitt deltagande beroende
av, att verkligt gagn för styrelsens kraftförsäljningsfråga kan förväntas. Observeras
bör, att i kostnaderna för 1934 och 1935 ingå kostnader för styrelsens
egna propagandautställningar, ej anordnade i samband med andra allmänna
utställningar.

T axor.

Revisorerna göra i samband med behandling av propagandafrågor det allmänna
uttalandet

»att en lämpligt avvägd taxepolitik torde vara den effektivaste propagandan
inom ett område, där priset är utslagsgivande för åstadkommande av
ökad förbrukning».

Örn revisorernas något svårtydda uttalande är så att förstå, att man skall
eftersträva låga kraftpris, så är styrelsen fullt enig med revisorerna härom och
kan därvid hänvisa till sin oavlåtliga strävan att undan för undan sänka
taxorna, en strävan som ju också krönts med framgång och ej minst fått
gynnsamma verkningar för elektrifieringen på landsbygden.

Det torde vara en allmänt erkänd sats, att större förbrukning av en vara
ger möjlighet att intill en viss gräns producera varan till billigare pris. Samma
allmänna sats beträffande växelverkan mellan konsumtion och pris gäller
även för den elektriska kraften. Det är tack vare ett energiskt arbete från
styrelsens sida för ökad användning av elektrisk kraft inom jordbruket som

9—377138. Rev.-berättelse ang. statsverket flir dr 1936. II.

— 130 —

konsumtionen ökats och samtidigt priset på den elektriska kraften kunnat
sänkas.

Hade styrelsen suttit med armarna i kors ulan att med teknikens och propagandans
hjälp arbeta fram ökad användning, hade säkert förhållandena
varit annorlunda beträffande kraftpriset, särskilt på jordbruksområdet.

Man behöver ju för övrigt ej leva med mycket i nutidens affärsliv utan att
lära sig inse betydelsen av en väl lagd propaganda, och det goda resultatet av
propagandan inom styrelsens verksamhet torde vara uppenbart för en och
var, som vill intressera sig härför.

Även statens övriga affärsverk, statens järnvägar, postverket och kungl,
telegrafstyrelsen driva vart och ett på sitt område en förtjänstfull propagandaverksamhet
med erkänt gott resultat. Vattenfallsverket intager ej en sådan
undantagsställning bland statliga affärsverken, att det kan undvara en riktigt
lagd propaganda inom sin verksamhet.

Revisorerna göra vidare följande uttalande:

»Sedan 1934 års statsrevisorer gjort sin ovanberörda anmärkning och Edholm
fått sin verksamhet understödd med allmänna medel i annat sammanhang,
synes det anmärkningsvärt, att vattenfallsstyrelsen i allt fall därefter
ansett sig böra understödja detta forskningsarbete vid sidan av det beviljade
bidraget.»

Ovannämnda forskningsverksamhet övertogs, sedan 1936 års riksdag beviljat
erforderliga medel, av den självständigt stående jordbrukets elektrotekniska
forskningsinstitution den 1 juli 1936. Sedan nämnda dag har vattenfallsstyrelsen
ej understött verksamheten i fråga på annat sätt än med det belopp,
som beslutats av riksdagen att utgå av vattenfallsstyrelsens medel tillsammans
med av riksdagen beviljat anslag. Men intill ovannämnda dag upprätthöll
vattenfallsstyrelsen verksamheten på oförändrat sätt som tidigare,
vilket av såväl regering som riksdag förutsatts, och för detta ändamål utbetalades
intill nämnda dag såsom förut ett bidrag till Jordbrukstekniska
föreningen, beräknat efter 2,500 kronor per år.

Det förefaller som örn revisorerna förbisett, att riksdagens särskilda anslag
till ifrågavarande forskningsverksamhet ej började utgå förrän den 1 juli
1936.

Vad angår det allmänna uttalandet, att förslagen beträffande styrelsens
medelsbehov äro så knapphändigt specificerade, att det torde för Eders Kungl.
Majit föreligga svårighet att bedöma skäligheten av vissa verkets äskanden
må framhållas, att det för kommunikationsdepartementet, som år från år följer
med och granskar kostnadsstaten, icke torde finnas några sådana svårigheter.
Erforderliga kompletterande uppgifter lämnas vid behov omedelbart
per telefon eller i form av skriftliga promemorior.

2) § 68. Disposition av vissa anslag under utgifter för kapitalökning.

På denna punkt vill vattenfallsstyrelsen hänvisa till sin förklaring av den
14 oktober 1936 och tillägga, att styrelsen skall för framtiden uppmärksamma,
vad revisorerna anfört, och sålunda underställa liknande frågor Eders
Kungl. Maj:ts avgörande, varefter det torde ankomma på Eders Kungl.
Majit att besluta örn frågans föreläggande för riksdagen. Vattenfallsstyrelsen
har utgått ifrån och är fortfarande av den uppfattningen, att det i
det föreliggande fallet icke erfordrades riksdagens medgivande till åtgärden,
enär riksdagen överlåtit åt Eders Kungl. Majit respektive åt vattenfallsstyrelsen
att besluta angående användningen i detalj av de båda anslag, mellan
vilka den påtalade överföringen ägt rum, vilket i någon mån torde förklara,
att styrelsen icke tillmätt denna fråga samma betydelse som riksdagens revisorer.

— 131 —

3) § 69. Utvidgning av Älvkarleby kraftverk.

Ifrågavarande anmärkning avser, att vattenfallsstyrelsen använt förnyelseoch
driftmedel till vissa nyanläggningsarbeten vid dammen över Dalälven vid
Älvkarleby.

Härom må anföras följande.

Ursprungligen byggdes dammen vid Älvkarleby för en dämning till + 21,0,
varvid dock vattenståndet framför dammen kunde stiga till + 22,50 vid stor
vattenföring i älven.

Emellertid träffades år 1918 nied Lanforsfallens ägare ett avtal om provisorisk
dämning intill höjden + 22,50 med skyldighet för styrelsen att som
ersättning leverera ett mindre kraftbelopp under den tid av året dämning
ägde rum.

När Lanforsen sedermera blev utbyggd, ersattes det provisoriska avtalet
med ett permanent, som innebar rätt till konstant dämning till + 22,50 vid
ägogränsen mot Lanforsverket, med skyldighet för vattenfallsstyrelsen att,
som kompensation för den genom dämningen förorsakade fallhöjdsminskningen
vid Lanforsverket, till Lanforsbolaget leverera ersättnlngskraft, utgående
med ett ständigt belopp av 315,000 kWh per vecka inom en effektgräns
av 2,250 kW. Den tillåtna dämningshöjden vid Älvkarlebydammen blir härigenom,
då ingen vattenframsläppning förekommer, också + 22,50, men sjunker
på grund av fallförlusten mellan ägogränsen mot Lanforsbolagets fastigheter
och Älvkarlebydammen successivt vid ökad vattenmängd. Vid all vattenföring
över c:a 540 m3/s står övre vattenytan vid Älvkarlebydammen vid
samma höjd, som gällde, innan avtal träffades år 1918 med Lanforsfallens
ägare. Det nya avtalet av år 1929 innebär också överenskommelse att reglera
vattenavrinningen från Lanfjärden till gemensamt gagn för kraftstationerna
vid Älvkarleby och Lanforsen.

Avtalet förelädes 1929 års riksdag och godkändes av denna.

Av 1936 års riksdag begärdes sedermera och beviljades kapitalökningsanslag
om 325,000 kronor för den engångsersättning, som enligt 1929 års avtal
med Lanforsbolaget skulle utgöra Älvkarlebys bidrag för viss garanterad
dygnsreglering vid Lanfjärden.

Vinsten i kraft vid isfri älv på grund av den ökade dämningsrätten i Älvkarleby
framgår av nedanstående tabell:

Vattenmängd Q = 150 Q = 200 Q = 300 Q = 450 Q över 540 ms/s

Bruttovinst vid Älvkarleby 2,625 3,380 3,000 2,330 0 kW

Förlust vid Lanforsverket.. 1,960 2,265 1,370___670__0 kW_

Nettovinst 665 1,115 1,630 1,660 0 kW

Förlusten vid Lanforsverket ersättes med den ovan nämnda ständiga kraftleveransen
av 315,000 kWh per vecka, motsvarande en medeleffekt av
1,875 kW, och nettovinsten vid Älvkarleby kan anses lia elt med prima kraft
ekvivalent värde, motsvarande omkring 1,200 kW. En viss fördel för Älvkarlebystationen
uppstår dessutom genom den vid ökad dämning förbättrade
driftsäkerheten vid isbelagd älv.

Revisionens uträkning av en medelökning för Älvkarleby av 4,000 likr eller
c:a 3,000 kW är således 2V2 gånger för hög, antagligen beroende på att revisorerna
ej observerat, att dels fallhöjdsvinsten avtager vid ökad vattenmängd,
dels Älvkarleby måste lämna ersättningskraft lill Lanforsbolaget. Ej heller
synas revisorerna lia iakttagit, att styrelsen fått ikläda sig de för ersältningskraftens
överföring till Lanforsen erforderliga kostnaderna ävensom, örn
Lanforsens Kraftaktiebolag så begär, de anläggningar, som behövas för att

— 132 —

ersättningskraften skall bli i avseende på såväl periodtal som spänningsreglering
oberoende av styrelsens övriga kraftleveranser.

Dammen vid Älvkarleby har liksom flertalet samtidigt uppförda, stenklädda
betongdammar visat sig vara i behov av genomgående reparation, vars
utförande det var vattenfallsstyrelsens plikt att ombesörja. En sådan reparations
detaljer kunna endast fastställas efter ingående undersökningar av
dammens olika delar och dess omfattning kan först bedömas i samband med
stenbeklädnadens borttagande och betongens upphuggning, mången gång efter
skedd torrläggning av dammen.

De reparationsarbeten, som hittills visat sig nödvändigt att utföra för att
återställa dammens genom betongskador nedsatta stabilitet, bestå huvudsakligen
av förankring i berget av dammpelare vid Storfalls- och Mellanfallsdammarna
samt en mera fullständig revision av Kungsådredammen, vilken
sistnämnda för ändamålet måste till väsentlig del torrläggas. För att dessutom
göra dammen mera lämpad för den dämning, som sedan 1918 tillämpats,
har endast behövt vidtagas den åtgärden, att förankringsstagen vid de
två förstnämnda dammarna givits något grövre dimensioner än eljest varit
erforderligt. Vattenfallsstyrelsen har icke begärt riksdagsanslag för denna
obetydliga förändring, som vid den beräkning, som nu utförts, visat sig medföra
en kostnadsökning av högt räknat 10,000 kronor. Det må erinras, att
om ett reparationsarbete skulle behöva stoppas i avvaktan på ett riksdagsbeslut
rörande en dylik detalj, så kunna därigenom uppstå avsevärda olägenheter
och extra utgifter.

Dessutom hava vissa träluckor och träpåbyggnader, som år 1918 uppsattes
för att tillgodogöra den ökade provisoriskt avtalade dämningen, utbytts mot
permanenta luckor och järnpåbyggnader, vilket dragit en kostnad av c:a

130,000 kronor, häri inberäknat kostnaden för vissa stödpelare på Kungsådredammen.

Revisionen omnämner »påbyggnad och sådan förstärkning av dammpelarna,
som nödvändiggjorts vid det ökade istrycket, samt utbyte av träpåbyggnad
av dammen mot järnluckor, järnpåbyggnad och betongstöd». Någon
»påbyggnad» av pelarna har emellertid ej skett, utan den förstärkning,
som ägt rum, utgöres endast av anbringandet av nyssnämnda järnförankringar.
Med betongstöden torde revisorerna avse de nyssnämnda mellanstöden
på Kungsådredammen. Någon beräkningsbar ändring av istrycket uppkommer
ej genom att träluckor och träpåbyggnader utbytts mot järnluckor och
järnöverbyggnad.

Revisorerna tala sedan om att även i andra avseenden kraftverkets utrustning
utökats och nämna som exempel härpå »anbringandet av s. k. isgrindar».

Isgrindar äro lagligen påbjudna i fiskeristadgan och lia funnits från anläggningens
början samt voro inräknade i den då av riksdagen anslagna
summan.

Vid den ombyggnad, som med Eders Kungl. Maj:ts godkännande verkställts
av turbinerna, har det befunnits lämpligt att i samband med vissa förnyelser
å isgrindarna anordna elektrisk uppvärmning av dessa för att hindra
deras igensättning av issörja vid issörpning och därmed höja driftsäkerheten.
Då varken någon ökning av den uttagbara kraftmängden därigenom erhållits
eller någon avsevärd höjning av kraftverkets kvalitet, har vattenfallsstyrelsen
icke ansett det lämpligt att öka anläggningens kapitalvärde.

— 133 —

De sammanlagda kostnaderna för dammreparationer, som hittills visat sig
nödvändiga, och förbättringsarbeten beräknas uppgå till 550,000 kronor.
Utgifterna under olika år fördela sig på följande sätt på

förnyelsefonds- drift- och undermedel
hållsmedel

år 1934 ..................

» 1935 ..................

» 1936 beräknat belopp . .. .
» 1937 » » ----

— 112,203:89

190,000: — 88,020: 25

30,000: — 80,000: —

49,175: 96

330/)00: —

Summa kronor 220,000: —

Anledningen till att drivmedel anlitats i så stor utsträckning är, såsom
också framgår av den av revisorerna åberopade promemorian av den 26 november
1936, att de hittills på betongmurverken i dammarna verkställda avsättningarna
till förnyelsefonden varit väl små. Erfarenheten rörande behovet
av sådan avsättning var från början ej tillräcklig. Sedermera ha därför
reglerna för avsättning till förnyelsefond beträffande betongmurverk ändrats
med tillgodogörande av den vunna erfarenheten.

Örn dammen från början byggts för den nu medgivna dämningen såsom
bestående, skulle dammkostnaden ej lia ökats med på långt när så stort belopp,
140,000 kronor, som dimensionsökningen för förankringsstagen och utbytet
av luckor m. m. kostat, ulan den skulle endast blivit obetydligt högre
än den verkliga ursprungliga byggnadskostnaden, vilket framhållits i ovannämnda
promemoria av den 26 november 1936. Kostnadsökningen skulle
uppskattningsvis lia stannat vid c:a 40,000 kronor, emedan dammkonstruktionen
då bättre kunnat anpassas efter kravet på dämningsförmåga.

Det kan naturligtvis ifrågasättas, att sistnämnda belopp, 40,000 kronor,
skulle lia behandlats såsom nybyggnadsanslag och begärts av riksdagen. Då
emellertid de provisoriska luckorna fyllde sitt ändamål och då det gällde ett
relativt litet belopp för ett arbete, som ingick som ett led i ett tämligen omfattande
reparations- och förnyelsearbete, vars konstruktion och omfattning,
såsom inledningsvis anförts, icke kunde från början bedömas, har vattenfallsstyrelsen
verkställt även detta utbyte utan att begära särskilt anslag för
den ringa del, som teoretiskt skulle kunna hänföras till kapitalökningsansiag.

Revisorernas anmärkning, att vattenfallsstyrelsens affärsrörelse skulle komma
att framstå i bättre dager än den rätteligen bort, kan belysas därav, att
en ökning av vattenfallsstyrelsens anläggningskapital med ovannämnda

40,000 kronor skulle medföra en minskning i förräntningen av styrelsens kapital
med 0,0008 %>. Vattenfallsstyrelsen brukar angiva förräntningsprocenten
med en noggrannhet av två decimaler. Sålunda uppgavs den för år 1935
för kraftverken till 6.18 %>, och denna siffra påverkas givetvis ej, om ovanstående
ändring skulle göras i den ej medtagna fjärde decimalen.

Det hade, synes det, legat närmare till hands örn revisorerna beaktat, alt
en strävan att hålla det förräntningspliktiga kapitalet nere verkar i sänkande
riktning pä kraftprisen, ty staten torde aldrig komma att kräva annat än en
mycket måttlig förräntning av det i statens kraftverk nedlagda kapitalet.

Anmärkas bör slutligen, alt, örn kapitalökningsansiag begärts och använts
med 40,000 kronor i stället för driftmedel, skulle tantiemet för överdirektören
och vederbörande hyrverksdirektör ha ökats med ett mindre belopp, sammanlagt
160 kronor.

Av det anförda torde framgå,

att riksdagen dels genom beslut av år 1929 godkänt grunderna för den
dämning, efter vilken dammen vid Älvkarleby då kunde anpassas, dels ge -

134 —

nom beslut av år 1936 beviljat ett belopp av 325,000 kronor, utgörande vattenfallsstyrelsens
del av det skadestånd, som utbetalats för att skapa ett
tillräckligt stort dygnsmagasin ovanför Lanforsverket;

att samtidigt med de reparationsarbeten, som vattenfallsstyrelsen sin
plikt likmätigt under åren 1934—1936 utfört på dammbyggnaden i Älvkarleby
och vilka ännu icke äro helt avslutade, har det utförts vissa förstärkningar,
som gjort dammen bättre anpassad för det vattentryck, som
den dock under 21 år haft att motstå. 1 dessa arbeten ingå också utbyte
av vissa luckor, som fungerat under 18 år, mot sådana av mera varaktig
konstruktion, allt för 130,000 kronor, varav dock högst 40,000 kronor bort
föras å kapitalökningsanslag. Reparationer inklusive förstärkningar lia bekostats
av driftmedel och medel ur förnyelsefonden. Sistnämnda medel
skola ersättas genom ökad avsättning under de närmaste åren.

Det är alltid svårt att fastställa en bestämd gräns mellan reparationsoch
förbättringsarbete av nyanläggnings karaktär. I ifrågavarande fall är
det, vågar styrelsen påstå, svårare än vanligt att göra en sådan gränsskillnad,
då den befintliga dammen i 18 år kontinuerligt fungerat för samma
vattentryck, som efter årslånga förhandlingar fastställdes bliva det för framtiden
gällande.

Styrelsen har i enlighet med den uppfattning, som tillämpas vid försiktig!
lagd enskild affärsverksamhet, till anslagsmedel för nyanläggning endast
hänfört det av riksdagen beviljade beloppet 325,000 kronor för skadeståndsbidrag
till Lanforsens aktiebolag.

Att vattenfallsstyrelsen icke därmed velat undandraga vissa anslagsfrågor
riksdagens avgörande, torde vara uppenbart, eftersom huvudpunkterna
i denna^ fråga framlagts för riksdagens prövning. Det skulle givetvis ej ha
mott någon svårighet att öka nyssnämnda belopp, 325,000 kronor, med

40,000 kronor till 365,000 kronor.

Det är enligt styrelsens bedömande klokare att iakttaga försiktighet vid
påförande av höjda värden i samband med utförandet av mindre förbättringar
än att undan för undan öka värdet på ett objekt av denna natur vid
sådana förbättringar. Det vore ej svårt att i det praktiska affärslivet peka på
olägenheten av ett lättvindigt uppskrivande av bokförda värden. Vattenfallsstyrelsen
har icke något monopol på produktion eller försäljning av kraft.
Styrelsens framtida konkurrenskraft gentemot enskilda kraftföretag bör icke
försvagas genom höjning av bokföringsvärdena i tveksamma fall.

Styrelsen förmenar sig lia, utan att träda gällande föreskrifter för nära,
iakttagit sunt affärsmässiga principer.

Beträffande användningen av förnyelsefonderna gäller »att därest av
särskilda anledningar förnyelsefondsmedel böra tagas i anspråk för arbeten
och anskaffningar, som även innefatta en utvidgning eller en av den tekniska
utvecklingen icke föranledd ökning av kapaciteten eller avsevärd höjning
av kvaliteten eller för nyanläggningar eller nyanskaffningar, som icke
stå i omedelbart samband med stöpning, eller eljest för ändamål, som ej
dro att hänföra till ersättningsarbeten eller ersättningsanskaffning, användning
av förnyelsemedel för ifrågavarande ändamål icke må äga rum, med
mindre Kungl. Maj:t efter att i förekommande fall hava inhämtat riksdagens
medgivande därtill lämnar sitt tillstånd».

Styrelsen har tolkat denna bestämmelse så, att förnyelsemedel kunna
tagas i anspråk för nyanläggningar eller nyanskaffningar, som stå i omedelbart
samband med slopning eller för ersättningsarbeten eller ersättningsanskaffning,
även örn kapaciteten ökas på grund av den tekniska utvecklingen
eller kvaliteten på anläggningen måttligt höjes.

För styrelsen framstå de grövre dimensionerna hos förankringsbultarna

— 135 —

i dammpelarna, den elektriska uppvärmningen av isgrindarna, de förefintliga
18 år gamla träluckornas och träpåbyggnadernas utbyte mot dylika
av järn som en relativt blygsam kvalitativ höjning av anläggningens värde,
vilken borde kunna utföras med förnyelsemedel, och sådana lia blivit använda
intill ett belopp av 220,000 kronor.

Att genom ytterligare detaljerade anvisningar snöra in affärsverkens
handlande i förevarande avseende, anser styrelsen i hög grad betänkligt.
Det är bättre att lita på ett klokt och praktiskt omdöme av den ansvariga
ledningen än att utfärda dylika anvisningar, vilka kunna försvåra ett rationellt
handhavande av vederbörande anläggning och dock aldrig kunna
täcka alla förekommande fall.

4) § 70. Motala ströms kraftaktiebolag.

Revisorerna ha i anslutning till vattenfallsstyrelsens överrevisorers berättelse
den 21 augusti 1934 upptagit frågan om avveckling av Motala ströms
kraftaktiebolag.

Vattenfallsstyrelsen tillåter sig påpeka, att departementschefens yttrande
i propositionen till 1930 års riksdag haft en ganska vag formulering, men
att detta yttrande i revisorernas berättelse och deras uttalande fått en mera
kategorisk form. Departementschefen gjorde följande uttalande: »Vad vattenfallsstyrelsen
föreslagit i fråga örn formen för fortsättande av bolagets
verksamhet efter statens övertagande av aktiemajoriteten, föranleder icke
anmärkning från min sida. Det torde vara lämpligt, att rörelsen fortsättes
under bolagsform, till dess en avveckling på antagbara villkor kan ske av
sådana bolagsgrenar, vilka måste anses såsom främmande för vattenfallsverkets
uppgift. Därefter torde bolaget böra träda i likvidation och dess vid
likvidationen befintliga egendom införlivas med verkets tillgångar.»

I referatet om överrevisorernas berättelse talas det örn det i propositionen
till 1930 års riksdag uttalade önskemålet om bolagets snara likvidering, och
i revisorernas uttalande säges det: »I propositionen till 1930 års riksdag
utsädes tydligt, att bibehållandet av Motala ströms kraftaktiebolag som en
form för vattenfallsstyrelsens verksamhet vore att betrakta såsom ett provisorium,
vilket snarast möjligt borde upphöra.» I själva verket förekommer
det icke i propositionen till 1930 års riksdag vare sig något örn snar
likvidering eller om ett provisorium, som snarast möjligt bör upphöra.

Man får av revisorernas berättelse det intrycket, att vattenfallsstyrelsen
skulle ha underlåtit att vidtaga sådana åtgärder, som lämpligen kunnat
verkställas för avvecklingen av bolagets verksamhetsgrenar vid sidan örn
kraftförsäljningen, och att vattenfallsstyrelsen står i begrepp att utöka bolagets
rörelse med ny verksamhet vid sidan örn strömförsäljningen. Detta
är emellertid, såsom av nedan följande förklaringar torde framgå, icke
förhållandet. Det är också givetvis lättare att nu i vattenfallsstyrelsen inkorporera
bolaget än år 1930 på grund av de under de gångna åren genomförda
försäljningarna av fastigheter tillhörande bolaget m. m. Å andra
sidan har vattenfallsstyrelsen under de år styrelsen handhaft kraftbolagets
förvaltning kommit till klarare insikt om de stora fördelar, som ernås genom
bibehållande av bolagsformen vid den relativt mångskiftande verksamhet,
som bolaget fortfarande har, och anser sig böra framhålla dessa.

Vattenfallsstyrelsen finner det nödvändigt alt rätta vissa förbiseenden
i revisorernas berättelse. , „ „

Vad beträffar kvarnrörelsen har bolaget efter år 1930 salt Hättorps
kvarn och utarrenderat Borensbergs kvarn, men äger fortfarande icke blott
sistnämnda kvarn utan även kvarnen vid Fivelsta, den senare den största
och mest inkomstbringande. Att den arrendator, som driver kvar -

136 —

nen vid Borensberg »ej skulle vara ovillig inköpa densamma» är för bolagsstyrelsen
en nyhet. Arrendatorn har ej gjort någon framställning därom.
Däremot har han begärt att få frånträda arrendet, som han haft svårt
att gå i land med. Med hänsyn till Borensbergskvarnens läge i Motala
ström är det mindre lämpligt att sälja densamma. Sedan bolaget i syfte
att främja en avveckling nedlagt den egna kvarnrörelsen vid Borensberg,
torde man lia att välja mellan en utarrendering av kvarnen därstädes eller
ett nedläggande av densamma.

Sedan vattenfallsstyrelsen den 29 september 1934 avgav yttrande över
överrevisorernas ovannämnda berättelse, har styrelsen vidtagit följande åtgärder
för begränsning av bolagets fastighetsrörelse.

I början av år 1935 utbjöds hela det fastighetskomplex invid Borensberg,
sorn är avsett att avyttras. Något acceptabelt anbud erhölls emellertid ej.
Man återgick då till försäljning av de färdigbyggda fastigheterna var för sig
och egnahemstomterna i vanlig ordning. Försäljning av de sistnämnda har
efter den 1 februari 1936 handhafts av en särskild man, vilken erhållit provision
på försäljningssumman. Under åren 1935 och 1936 ha försålts dels
den största delen av bolagets innehav av bebyggda fastigheter vid Borensberg
dels 65 st. tomter, inbringande sammanlagt ett nettobelopp av kr.
231,649:49. Bolagets återstående fastighetsinnehav vid Borensberg har därmed
nedbringats till ett bokfört värde av omkring 100,000 kronor, häri ej
inberäknat kvarnen vid Borensberg, men väl vatten- och avloppsnät.

För närvarande har inträtt ett stillestånd i tomtförsäljningen, men då Borensberg
synes vara ett samhälle, som särdeles väl lämpar sig för vissa befolkningsgrupper
såsom pensionerade lägre tjänstemän m. fl., torde fortsatt
försäljning vara att påräkna, om den sker lugnt och enkelt med användande
av ombud på platsen under tillsyn av med tillräcklig myndighet utrustat befäl
i Motala. Däremot vill vattenfallsstyrelsen bestämt avstyrka försäljningens
inflyttande direkt under någon byrå i Stockholm. Detta medför endast
arbete i onödan samt resekostnader.

Utöver det vid inköpet exploaterade tomtområdet vid Klakorp har vattenfallsstyrelsen
enligt revisorernas berättelse sedermera vidtagit åtgärder förliknande
utnyttjande av den närliggande egendomen Hälla. »Att verksamheten
trots uttalandet i 1930 års proposition för avveckling av kraftbolagets
rörelse står i begrepp att utökas med nya områden, avsedda för exploatering,
kan ej nied fog anföras som skäl mot dess införlivande i vattenfallsstyrelsens
övriga verksamhet av liknande art eller mot dess likvidering»,
anföra revisorerna. Styrelsen vill framhålla, att egendomen Hälla ägdes
av bolaget vid statens aktieköp, och att byggnadsplan uppgjorts för
Hälla redan år 1920. När .styrelsen hittills icke lyckats i klump sälja fastigheterna
i Borensberg, däribland Hälla, bör det givetvis vara riktigt att fortsätta
försäljningen styckvis. Det finns icke något rimligt skäl för att behandla
Hällaområdet annorlunda än Klakorpområdet. Det får anses som en fördel
att redan en icke obetydlig del av tomterna inom Hällaområdet blivit försålda.

Revisorerna ifrågasätta vidare, huruvida icke statens företag i regel böra
tillämpa enhetliga taxor inom ett och samma taxeområde. Styrelsen har
efter övertagandet av bolaget ägnat mycken uppmärksamhet åt taxorna inom
dess områden både med hänsyn till genomförandet av enhetliga och lämpliga
taxor och dessas successiva sänkande, varvid även olikheterna mellan
bolagets taxor och taxorna vid vattenfallsstyrelsens direkta distribution så
långt möjligt bortarbetats.

En mycket stor del av bolagets strömförsäljning är emellertid detaljförsäljning
i städer och samhällen, som normalt icke förekommer vid .statens

137 —

kraftverk. Distributionen på landsbygden är sedan gammalt organiserad på
ett annat sätt än inom Centralblocket. Inom Centralblocket säljes kraften i alb
mänhet med uppmätning vid högspänning till föreningar med 1,500 ä 2,000
andelar, och föreningarna bygga själva relativt vidlyftiga ortsnåt för både
högspänning och lågspänning. Vid bolagets nät levereras kraften på landsbygden
däremot i huvudsak till enskilda konsumenter eller små konsumentsammanslutningar
på i medeltal 150 andelar med uppmätning av kraften
på lågspänningssidan, och konsumenterna bygga i allmänhet utöver en gemensam
nedtransformator endast relativt korta servisledningar för lågspänning
fram till de nära intill transformatorn belägna gårdarna. Vid sidan
därav har bolaget på vissa håll på landsbygden även lågspänd detaljdistribution.

På grund av olikheten i leveranssättet krävs det för en mycket stor del
av bolagets distribution särskilda taxor av annat slag än de, som tillämpas
inom vattenfallsstyrelsens egna distribution.

Den vinst, som bolaget erhåller på installationsrörelsen, uppkommer i väsentlig
grad genom den besparing, som bolaget kan göra genom att tidvis
använda installationspersonalen för driften, när vid denna erfordras en stor
personal, såsom vid störningar, omkopplingar och ombyggnader. Vinsten
beror sålunda icke uteslutande på vinstpålägg vid installationsarbetena och
apparatförsäljningarna.

De båda ordinarie styrelseledamöter, som ej äro tjänstemän i vattenfallsverket
erhålla endast 1,000 kronor per år jämte reseersättning och den i
revisorernas berättelse angivna ersättningen av 75 kronor per styrelsesammanträde
lämnas endast åt styrelsesuppleanter, när dessa undantagsvis inkallas.

För likvideringen av bolaget torde det icke kunna anföras något annat
skäl än önskvärdheten av möjligast enhetlig organisation av statens affärsrörelse.
Enligt vattenfallsstyrelsens mening är det emellertid lämpligt att
begränsa denna likformighet och att avstå från en likvidering av bolaget,
emedan staten eljest tillfogas onödiga förluster och minskar sin möjlighet
att med framgång bedriva affärsrörelse. I övrigt får styrelsen hänvisa till
sitt ovannämnda yttrande den 29 september 1934, ty ställningen är i stort
sett oförändrad. Någon motbevisning mot de däri anförda skälen för ett
fortsättande av rörelsen i nuvarande organisationsform lia revisorerna ej
åstadkommit. Det faktiska läget är, att verksamheten går utmärkt i sin
nuvarande organisationsform, och att densamma med staten såsom ägare av
aktiemajoriteten är fördelaktig. Det är detta sammanfattade, sakliga skäl.
som föranlett vattenfallsstyrelsen att yrka på bolagsformens bibehållande
tills vidare.

Örn riksdagen beslutar en inkorporering av bolagets rörelse i vattenfallsstyrelsen,
bör kvarnrörelsen i både Borensberg och Fivelsta avvecklas. Installationsrörelsen
bör nedläggas. Med den mångdubbla revision, som den
statliga affärsverksamheten är underkastad, och med de stränga krav, som
uppställas i rena formfrågor, vågar man ej belasta hårt ansträngda chefstjänstemän
i ett statsverk med ansvar för relativt små verksamhetsgrenar,
och dessa kunna ej drivas i konkurrens med privat verksamhet utan den
frihet, som den sistnämnda åtnjuter.

Man får hoppas, att fastighetsförsäljningen kommit så långt, att det i huvudsak
återstår en tomtförsäljning, för vilken enhetliga bestämmelser kunna
utfärdas. Före en eventuell avveckling av bolaget böra dessa bestämmelser
vara avfattade.

Helst borde även rörelsen med vatten- och avloppsnätet i Borensberg av 10—37713S.

Ren.-berättelse (inej. std!sverket för år 1936. 1I.

— 138 —

vecklas, men det torde med hänsyn till Borensbergs samhälle vara lämpligt
att behålla kvar denna verksamhet, tills samhället nått sådan storlek och
styrka, att det kan självt övertaga nämnda anläggningar.

I detta sammanhang torde böra erinras om, att bolagets obligationslån den
31 december 1936 utgörande 2,986,000 kronor, kan konverteras eller inlösas
den 7 februari 1939. Frågan, om staten skall övertaga lånet vid den tidpunkten,
torde i alla händelser böra underställas 1938 års riksdag.

Även efter eventuell inkorporering bör bolagets affär tills vidare bibehållas
såsom en särskild enhet inom vattenfallsstyrelsen, då såsom styrelsen
både här och i sitt yttrande den 29 september 1934 anfört, elektrifieringen
inom bolagets område är lagd efter andra principer än vattenfallsstyrelsen
följt vid sin elektrifiering, med en väsentligt längre gående detaljdistribution.
Taxorna måste på den grund bibehålla sin speciella utformning och kunna
icke utbytas mot vattenfallsstyrelsens normaltaxor.

Om trots de sakliga skäl, som tala emot bolagsformens avveckling, denna
av statsmakterna anses böra ske, måste nödigt andrum beredas både med
hänsyn därtill, att staten ej är ensam ägare av bolagets aktier och med hänsyn
till obligationslånet, avveckling av inneliggande lager av installationsmateriel
m. m.

Stockholm den 11 januari 1937.

Underdånigst

G. MALM.

FR. MALM.