JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅE 1937

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1937

IVAR HSIGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

372938

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning........................................... ^

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) polismannen N. Davidsson Pemer för obehörig vägran att återställa ett körkort, som

överlämnats vid polisförhör (ämbetsberättelserna 1934 sid. 195 och 1935 sid. 10). . 7

2) häradshövdingen N. Helling för obehörig förklaring att anstånd enligt lagen angående
villkorlig straffdom vore förverkat (ämbetsberättelsen 1936 sid. 38)....... 8

3) häradshövdingen E. Young för utfärdande av felaktiga äganderättsbevis och gravationsbevis
(ämbetsberättelsen 1936 sid. 43)........................ g

4) häradshövdingen H. Wullt för ådömande av bötesstraff i visst penningbelopp i stället

för i dagsböter (ämbetsberättelsen 1936 sid. 60)..................... 10

5) häradshövdingen P. Grufman för lagstridigt ådömande av villkorlig dom (ämbetsberättelsen
1936 sid. 142)................................... 10

6) landsfiskalen H. Ödmann för felaktigt beslut att ej överklaga underrätts utslag (ämbetsberättelsen
1936 sid. 151)............................... H

7) häradshövdingen A. T. Larsson för försummelse beträffande tillsyn över förmynderskap
(ämbetsberättelsen 1936 sid. 172).......................... 12

8) statspolisen W. Lagerman m. fl. för misshandel av anhållen person.......... 12

9) stadsfiskal H. Norrby för olaga kvarhållande av för brott misstänkta personer . . 24

10) häradshövdingen C. E. Lagergren för felaktigt underkännande av rättegångsombuds

fullmakt m. m. samt för obehörig ändring i avkunnat domstolsutslag ........ 34

11) rådmannen A. Nordlöf för bryskt uppträdande såsom ordförande i rådhusrätt.... 55

12) kronokamreraren N. Araskog för underlåtenhet att upptaga en person i mantalslängd

för stad, där han bort mantalsskrivas........................... 68

13) distriktslantmätaren G. Norlin för obehärskat uppträdande under tjänsteförrättning 73

14) landsfiskalen G. Liljeberg för obehörigt tagande av ersättning för s. k. nykterhets intyg.

............................................. 84

15) häradshövdingen T. Ahlström för vägran att låta part sittande övervara rättegångs förhandlingar.

........................................ 96

16) utmätningsmannen B. Björnesten för uttagande av för hög ersättning i handräck ningsärenden.

.........................................102

17) tullöveruppsyningsmannen J. F. Kruger m. fl. för obehörigt tagande av ersättning

för upprättande av märkrulla eller biträde därmed...................109

Sid.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Underlåtenhet att tillämpa 2 kap. 17 och 18 §§ strafflagen..............144

2) Registrering av föreningsbeslut, ehuru i stadgarna bestämt villkor för giltighet av

sådant beslut icke uppfyllts.................................146

3) Fråga om den tid, inom vilken häktningsmyndighet skall meddela beslut om kvar hållande

eller lösgivande av person, om vars gripande anmälan ingått från annan
häktningsmyndighet.....................................154

4} Dröjsmål med delgivning av domstols utslag angående sträffriförklarad person, intagen
å sinnessjukavdelning vid fångvården........................160

5) Felaktigt förfarande vid förvandling av bötesstraff...................163

6) Dröjsmål med polisutredning och delgivning av stämning i brottmål.........165

7) Fråga om behörighet att utfärda konkurs- och myndighetsbevis............171

8) För tidigt kungörande av beslut örn myndighetsförklaring...............174

III. Framställningar till Konungen m. m.

1) Ang. upprättad promemoria angående utsträckt möjlighet att återbryta dom var igenom

någon sakfällts för brott . ......................... 175

2) » skärpning av straffet för spridande av efterbildning av penningsedel m. m.. . 175

3) > befrielse för upplåtare av panträtt i otröskad spannmål att lösa expedition

rörande meddelande om uppläggning av spannmålen efter tröskning......182

4) » expediering till sökande av intyg enligt 14 § 2 mom. c) motorfordonsförord ningen

den 20 juni 1930 ...... • ISO

5) > uppdelning av Skånings, Valle och Vilske domsaga å angränsande domsagor . 196

6) > ändring i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften . . . 208

IV. Inspektionsresor under år 1936 ........................... 210

V. Under år 1936 handlagda klagomål och anställda åtal m. m........211

Berättelse av tryckfrihetskommittén........................- • • 214

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1936 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................216

II. Förteckning över de av 1936 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 218

1) Justitiedepartementet...................................218

2) Utrikesdepartementet...................................223

3) Försvarsdepartementet...................................224

4) Socialdepartementet....................................229

5) Kommunikationsdepartementet..............................236

6) Finansdepartementet.....................................242

7) Ecklesiastikdepartementet.................................253

8) Jordbruksdepartementet..................................257

9) Handelsdepartementet...................................264

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1936 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................267

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1936 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling, dessa'' ärenden undergått under år 1936: 274

1) Justitiedepartementet ...................................274

2) Utrikesdepartementet....................................281

3) Försvarsdepartementet.............*......................281

4) Socialdepartementet....................................283

5) Kommunikationsdepartementet..............................292

6) Finansdepartementet....................................297

7) Ecklesiastikdepartementet.................................308

8) Jordbruksdepartementet..................................313

9) Handelsdepartementet...................................319

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1936 och vari under år 1936 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.........................323

Till EIKSDAGEN.

J ämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1936. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester från och med den 8 juli till
och med den 21 augusti samt att under nämnda tid min av riksdagen utsedde
suppleant och efterträdare revisionssekreteraren Knut Nissen förestått
ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Obehörig vägran av polisman att återställa ett körkort,
som överlämnats vid polisförhör.

I 1934 års ämbetsberättelse (sid. 195 o. f.) och 1935 års ämbetsberättelse
(sid. 10 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen Seve Ekberg,
efter klagomål av chauffören B. G. Ljungqvist, anbefallt åtal mot polismannen
N. Davidsson Pemer för tjänstefel därigenom att Pemer, då klaganden
återfordrat ett av honom vid förhör å polisstationen i Råsunda till
polismyndigheten överlämnat körkort för klaganden, uppställt villkor för
dess återbekommande, för vilka laga rättsgrund saknats, samt obehörigen
vägrat att utlämna körkortet till laga ombud för klaganden. Av redogörelsen
framgår, att Södra Roslags domsagas häradsrätt i utslag den 4 oktober
1933 väl funnit, att Pemer förfarit felaktigt i de av åklagaren påstådda avseendena,
men att omständigheterna varit sådana, att detta icke borde för
Pemer föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet. Svea hovrätt, där

advokatfiskalen vid hovrätten, på anmodan av justitieombudsmannen
Ragnar Gyllenswärd, ävensom klaganden anfört besvär, yttrade i utslag
den 29 mars 1934 följande: Hovrätten funne väl, att det mot Pemers bestridande
icke kunde anses i målet tillförlitligen ådagalagt, att Pemer vid
telefonsamtal med klaganden den 5 oktober 1932 uppställt villkor för körkortets
återlämnande till klaganden, men enär utrett vore, att Pemer den
8 oktober 1932 obehörigen vägrat utlämna körkortet till laga ombud för
klaganden, samt Pemer därigenom visat oförstånd i tjänsten, prövade hovrätten
rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag i ansvarsfrågan,
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen döma Pemer att böta 5 dagsböter,
varje dagsbot bestämd till 5 kronor. Vidkommande i målet förd ersättningstalan,
så enär genom Pemers vållande klaganden under tiden från
och med den 8 till och med den 11 oktober 1932 i avsaknad av körkortet
nödgats för verkställande av erforderliga körningar i den garagerörelse, som
klaganden förestått, anlita och bekosta legd arbetskraft, men klaganden
därför icke kunde anses berättigad till högre ersättning för dag än Pemer
finge anses hava såsom i och för sig skäligt medgivit eller 11 kronor 17 öre,
prövade hovrätten lagligt att, med ändring av häradsrättens utslag jämväl
i denna del, på det sätt bifalla klagandens talan, att Pemer förpliktades att
till klaganden genast och mot kvitto utgiva 44 kronor 68 öre. Vid denna
utgång av målet bleve, med ändring av häradsrättens utslag i fråga om
kostnaderna å målet, Pemer därjämte förpliktad att ersätta klaganden
hans kostnader å målet vid häradsrätten med 85 kronor. Klaganden, som
fordrat ersättning för sina utgifter å målet i hovrätten, skulle själv vidkännas
samma utgifter.

Över hovrättens utslag hade Pemer anfört besvär.

Kungl. Majit har genom utslag den 17 februari 1936 ej funnit skäl att
göra annan ändring i hovrättens utslag än att, enär det icke vore tillförlitligen
styrkt, att klaganden i avsaknad av körkortet måst anlita legd
arbetskraft, Pemer befriades från skyldigheten att till klaganden utgiva
skadestånd och ersättning för rättegångskostnaden vid häradsrätten.

2. Obehörig förklaring att anstånd enligt lagen angående
villkorlig straffdom vore förverkat.

Av 1936 års berättelse (sid. 38 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Gyllenswärd anbefallt advokatfiskalen vid Göta hovrätt att ställa häradshövdingen
N. Helling under åtal inför hovrätten för det Södra Möre häradsrätt
under Hellings ordförandeskap den 9 januari 1934, jämte det
häradsrätten dömt arbetaren O. M. Rönnberg till straffarbete för ett den
27 november 1933 förövat tjuvnadsbrott, förklarat anståndet med ett

Rönnberg den 11 juli 1932 av Aspelands och Handbörds häradsrätt villkorligt
ådömt bötesstraff förverkat, oaktat vid tjuvnadsbrottets begående
prövotiden redan utgått. Av berättelsen framgår vidare, att advokatfiskalen
därefter yrkat ansvar å Helling för nämnda tjänstefel ävensom för det
Helling med avseende å expedierande av utslaget den 9 januari 1934 icke
iakttagit den i 20 § expeditionslösenförordningen stadgade tid.

Göta hovrätt hade i utslag den 7 januari 1935 yttrat följande: Enär
Södra Möre häradsrätt genom ifrågavarande utslag förfarit felaktigt i det
hänseende, som av advokatfiskalen angivits, samt Helling såsom häradsrättens
ordförande vore härför ansvarig; ty och som Helling därjämte
underlåtit att inom föreskriven tid expediera utslaget för verkställighet,
alltså och då sagda ämbetsfel finge anses utgöra fortsättning av ett och
samma brott, prövade hovrätten lagligt att jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap.
3 § strafflagen döma Helling att för vad han sålunda låtit komma sig till
last utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 45 kronor.

Över hovrättens utslag hade Helling anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 27 december 1935 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

3. Utfärdande av felaktiga äganderättsbevis och gravationsbevis.

I 1936 års berättelse (sid. 43 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Gyllenswärd, efter klagomål av kontoristen B. Edvall och omyndiga
Sigrid Edvall, båda i Skurup, den sistnämnda genom förmyndare, anbefallt
åtal mot häradshövdingen E. Young för det han i egenskap av biträdande
domare i Södertörns domsaga den 14 februari 1931 utfärdat felaktiga
äganderättsbevis och gravationsbevis rörande en klagandenas sedermera
avlidne fader Arvid Edvall då tillhörig fastighet, som försålts å exekutiv
auktion med ledning av nämnda bevis, varigenom förlust tillskyndats
klagandena i egenskap av arvtagare efter fadern. Svea hovrätt hade
i utslag den 8 januari 1935 dömt Young jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
för vårdslöshet i domarämbetet att böta 50 kronor samt förpliktat
Young att till klagandena, vilka av Young fordrat skadestånd med 8,106
kronor och ersättning för kostnader med 450 kronor, utgiva skadestånd
med 595 kronor 69 öre samt ersättning för kostnader å saken hos J. O. och
i hovrätten med 100 kronor.

Över hovrättens utslag hade klagandena anfört besvär.

Kungl. Majit har genom utslag den 6 april 1936 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

4. Ådömande av bötesstraff i visst penningbelopp i stället för

i dagsböter.

Såsom av 1936 års berättelse (sid. 60 o. f.) framgår hade justitieombudsmannen
Gyllenswärd förordnat örn åtal mot häradshövdingen H. Wullt
för det Bergs tingslags häradsrätt den 22 november 1933 under Wullts
ordförandeskap dömt H. F. Bredesson i Börtnen för olaga älgjakt under år
1932 jämlikt 18 § kungl, stadgan den 25 november 1927 om jakt och fridlysning
av vissa djurslag och 24 kap. 12 § strafflagen, jämförda med 4 kap.
1 § samma lag, att böta 350 kronor. Svea hovrätt hade i utslag den 25 maj
1935, enär straffet för Bredessons berörda brott enligt de av häradsrätten
åberopade lagrum bort ådömas i dagsböter, men häradsrätten bestämt
bötesstraffet till visst penningbelopp, dömt Wullt jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen för fel i domarämbetets utövning att utgiva 8 dagsböter, varje
dagsbot bestämd till 20 kronor.

Över hovrättens utslag hade Wullt anfört besvär.

Kungl. Maj:! har genom utslag den 31 december 1935 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

5. Lagstridigt ådömande av villkorlig dom.

I 1936 års berättelse (sid. 142 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Gyllenswärd anbefallt åtal mot häradshövdingen P. Grufman för
lagstridigt ådömande av villkorlig dom. Enligt redogörelsen hade Mellersta
Roslags domsagas häradsrätt, däri Grufman fört ordet, genom utslag den
12 februari 1935 för brott och förseelser, begångna den 1 november 1934,
dömt träarbetaren Knut Ivar Jansson i Västernäs jämlikt 1 § lagen den
7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon att hållas
i fängelse en månad, jämlikt 38 § 2 och 4 morn., jämfört med 2 § 2 mom.
b) motorfordonsförordningen den 20 juni 1930, att böta 15 dagsböter om
en krona, jämlikt 42 § första stycket, jämfört med 21 § 1 mom. b) samma
förordning, att böta 10 kronor, jämlikt 42 § första stycket, jämfört med
21 § 10 mom. samma förordning, att böta 15 kronor samt jämlikt 24 §
lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon att böta 15 dagsböter
om en krona. Trots det att Jansson, enligt företett utdrag av straffregistret,
den 22 december 1925 av Svea hovrätt dömts jämlikt 1 § lagen
den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin till fängelse två månader, vilken bestraffning
varit verkställd den 2 april 1926, hade häradsrätten emellertid, i strid mot
stadgandet i 2 § första stycket lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom, förordnat, att med verkställigheten av det Jansson den 12 feb -

ruan 1935 ådömda fängelsestraffet skulle anstå och på villkor sona i lagen
angående villkorlig straffdom sägs bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.
— I målet mot Grufman hade Svea hovrätt i utslag den 20 juli
1935 väl funnit, att Grufman förfarit felaktigt i åtalade hänseendet, men,
enär detta felaktiga förfarande med hänsyn till omständigheterna icke
skäligen borde för Grufman medföra ansvar, lämnat åtalet utan bifall.

Över hovrättens utslag hade jag anfört besvär under yrkande, att Grufman
måtte dömas till ansvar i målet.

Kungl. Majit har genom utslag den 17 oktober 1936 yttrat följande.

Enär Grufmans anmärkta förfarande innefattade fel i domarämbetets
utövning, och sådana omständigheter icke förelåge, att Grufman ändock
kunde undgå ansvar för tjänstefel, prövade Kungl. Majit lagligt att, med
ändring av hovrättens utslag, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Grufman
att för vad han låtit komma sig till last utgiva 5 dagsböter, varje
dagsbot bestämd till 15 kronor.

Två justitieråd voro av skiljaktig mening och funno ej skäl att göra ändring
i hovrättens utslag.

6. Felaktigt beslut av åklagare att ej överklaga
underrätts utslag.

Såsom av ämbetsberättelsen 1936 (sid. 151 o. f.) framgår hade justitieombudsmannen
Gyllenswärd förordnat om åtal mot landsfiskalen H. Ödmann
för det han icke överklagat ett av Ångermanlands södra domsagas
häradsrätt den 20 februari 1935 meddelat utslag i mål mellan Ödmann,
å tjänstens vägnar, å ena, samt köpmannen Albin Leander Runsten i
Ljusdal, å andra sidan, angående ansvar för ”fylleri vid ratten”. I detta
utslag hade häradsrätten dömt Runsten jämlikt 1 § lagen den 7 juni 1934
örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon till fängelse tre månader
men förordnat om villkorlig dom, oaktat Runsten under år 1928 blivit
dömd till fängelse och i följd därav villkorlig dom icke lagligen kunnat
ifrågakomma. Sedan Ödmann ställts under åtal vid Ångermanlands södra
domsagas häradsrätt, hade häradsrätten i utslag den 1 oktober 1935, enär
Ödmanns underlåtenhet att överklaga förutnämnda utslag icke vore av
beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar för tjänstefel, lämnat
åtalet utan bifall.

Över detta utslag hade, på anmodan av mig, advokatfiskalen vid Svea
hovrätt anfört besvär med yrkande om bifall till åtalet.

Svea hörnätt har i utslag den 9 april 1936 yttrat följande.

Enär det med hänsyn till beskaffenheten av det i häradsrättens utslag
den 20 februari 1935 förelupna felet och övriga i målet förekomna omständigheter
måste anses hava ålegat Ödmann att till felets undanröjande överklaga
utslaget, alltså och då Ödmann genom sin underlåtenhet därutinnan
åsidosatt sin tjänsteplikt, prövade hovrätten lagligt att, med ändring av
överklagade utslaget, döma Ödmann jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att
utgiva 5 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 7 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Försummelse av domare beträffande tillsyn över
förmynderskap. ''

Såsom 1936 års berättelse (sid. 172 o. f.) utvisar, hade justitieombudsmannen
Gyllenswärd, efter klagomål av smidesmästaren A. Pettersson i
Tandsbyn, låtit anställa åtal inför Svea hovrätt mot häradshövdingen i
Jämtlands östra domsaga A. T. Larsson för försummelse beträffande tillsyn
över förmynderskap. Sedan hovrätten genom utslag den 13 december 1935
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömt Larsson för anmärkta försummelse i
ämbetet att utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 25 kronor, men
lämnat av klaganden framställt yrkande om ersättning för oredovisade förmynd
armedel samt vissa rättegångs- och andra kostnader utan bifall, har
hovrättens utslag numera vunnit laga kraft.

8. Misshandel av anhållen person.

I en den 31 maj 1935 hit inkommen skrift anförde skogsarbetaren Olov
Erland Engberg i Bäcken, Järvsö socken, klagomål däröver att han skulle
hava blivit utsatt för misshandel av en statspolisman, då han den 20 april
1935, efter att hava anhållits för fylleri, i automobil transporterats till
polisarresten i Järvsö stationssamhälle. I skriften uppgav klaganden att
polismannen, vars namn han icke kände, tilldelat honom ett slag med knuten
hand tvärs över ansiktet. Efter detta slag hade klaganden förlorat medvetandet
och först fyra timmar senare återfått sansen. Även då klaganden
efter framkomsten till Järvsö skolat föras över från bilen till arresten hade
klaganden blivit brutalt behandlad av polismannen, enligt vad vid tillfället
närvarande personer uppgivit. Klaganden anhöll, att J. O. måtte vidtaga
de åtgärder, vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda.

Vid klagoskriften voro fogade dels ett så lydande läkarintyg:

”Att Olov Erland Engberg, Bäcken, Järvsö, som av mig i dag undersökts,

därvid företedde brott av näsbenet på v. sida samt kontusion med blodutådring
över höger öga, och blodutådringar i båda undre ögonlocken intygas
Järvsö den 23/4 1935.

John Wessling
leg. läkare.”

dels ock ett av arbetarna Jonas Jonsson i Öije och Jonas Persson i Norrvåga
utfärdat intyg, vilket var dagtecknat den 12 maj 1935 och innehöll följande.

Den 20 april 1935 klockan mellan 5,30 och 6,30 e. m. hade Jonsson och
Persson åsett, hurusom statspolismän inkommit å Bergkvists gård i Öija,
Järvsö, med en medvetslös person, som de kastat på marken. Personen hade
sedan av polismännen, till antalet tre, burits till den å platsen befintliga
polisarresten, där han ånyo släppts handlöst i marken. Sedan celldörren
öppnats, hade den anhållne släpats in i cellen.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodades landsfogden i Gävleborgs
län att efter verkställd utredning inkomma med utlåtande i ärendet.

Vid en av landsfogden C. Björkling på grund därav företagen förberedande
utredning framgick, att statspoliserna Walfrid Lagerman och Hjalmar
Larsson, båda i Gävle, under patrullering inom länet befunnit sig i
Järvsö vid den av klaganden angivna tidpunkten. Utan kallelse infann sig
Lagerman hos Björkling för att få kännedom om klagandens anmälan till

J. O., vilken anmälan han sett omnämnd i tidningarna. Björkling anmodade
därvid Lagerman, som vid det i klagoskriften avsedda tillfället anhållit
klaganden, att jämte Larsson uppsätta en fullständig och sanningsenlig
promemoria rörande händelseförloppet vid klagandens anhållande och
transport till arresten att tjäna till ledning vid blivande förhör i saken.

Den 18 juni 1935 höll därefter Björkling förhör med Lagerman och Larsson.
Därvid hänförde sig dessa till en av dem uppsatt, till landsfogden i
Gävleborgs län ställd skrivelse, vilken innehöll bland annat följande.

Lagerman och Larsson, som av landsfiskalen i Järvsö distrikt I. Sundvallsson
anmodats att den 20 april 1935 övervaka ordningen vid auktion å
en gård i Säljesta, hade nämnda dag i automobil infunnit sig å auktionsstället.
Bilen hade parkerats ett 20-tal meter från grinden vid gården.
Strax efter ankomsten dit hade de sammanträffat med fjärdingsmännen

G. G. Andersson och E. Johansson. Bland auktionsbesökarna hade funnits
många berusade personer. Efter ett par timmars tid hade Lagerman och
Larsson också nödgats anhålla en person för fylleri och avföra honom till
polisarresten i Järvsö. Under eftermiddagens lopp hade allt flera av auktionsbesökarna
blivit berusade. Då Lagerman vid ett tillfälle uppehållit sig
invid auktionsutroparen, hade Lagerman bland folket omkring denne fått
se en starkt berusad person, som sedan befunnits vara klaganden. Denne,
som synts hava sällskap med en annan, till synes nykter man, hade burit

på tre eller fyra gamla hattar, vilka han sannolikt ropat in. På grund av
sitt berusade tillstånd hade klaganden vinglat hit och dit samt stött emot
andra personer. Han hade sedan ställt sig på den körbro, som ledde till uthusets
dörröppning och varå folket stod framför auktionsutroparen. Därpå
hade klaganden sträckt ut armarna i tydlig avsikt att mota några personer,
vilka burit ut en kommod eller möjligen ett skåp. Lagerman hade då tillsagt
klaganden att stiga undan och samtidigt fattat tag i honom och fört
undan honom men sedan släppt honom. Därefter hade Lagerman frågat
den person, som tidigare synts vara i klagandens sällskap, om han kände
klaganden och om de vore i sällskap, varjämte Lagerman anmodat mannen
att i så fall taga hand om klaganden och gå därifrån med honom. Mannen
hade svarat, att han icke visste vem klaganden vore och att de icke vore i
sällskap. Då omförmälda person trots anmaning icke ville taga hand om
klaganden, hade Lagerman ansett sig pliktig att på grund av klagandens
berusade tillstånd anhålla honom. Därför hade Lagerman fattat tag i honom
samt fört honom i riktning mot grindöppningen till gårdsplanen i avsikt
att föra honom till automobilen och i denna transportera honom till
polisarresten i Järvsö. Larsson hade fått se Lagerman och klaganden just
som de kommo ut ur den folkhop, som uppehöll sig intill auktionsutroparen.
Larsson hade då gått fram och fattat tag i klaganden för att vara
Lagerman behjälplig med att föra klaganden till bilen. Ungefär samtidigt
som Larsson kommit till hade klaganden, vilken icke förut gjort något motstånd,
plötsligt fattat tag i högra ärmen på Lagermans uniformskappa och
ryckt till, så att kappärmen till hälften slitits av. Klaganden hade även
fattat tag i Larssons kappa, men Larsson hade lyckats göra sig fri, innan
någon skada skett å kappan. Efter det klaganden slitit sönder Lagermans
kappa och färden fortsatts ett par steg, hade klaganden tappat en hatt,
som han burit innanför sin rock. De hade då befunnit sig omkring 25 meter
från bilen. Då klaganden tappat hatten, hade Lagerman tillsagt en pojke,
som stod i närheten, att taga upp hatten, emedan Lagerman och Larsson
på grund av klagandens beteende icke ansett sig kunna släppa klaganden
så pass, att han själv kunde taga upp den. Klaganden hade emellertid icke
låtit sig nöja med att pojken skulle taga upp hatten utan börjat högljutt
ropa, att han skulle ha hatten, och samtidigt satt sig till våldsamt motstånd
samt försökt göra sig fri. När Lagerman och Larsson kommit fram till
grindöppningen, hade klaganden slagit armarna omkring den ena grindstolpen
och hållit sig fast. Efter mycket arbete hade Lagerman och Larsson
lyckats få loss klaganden därifrån. Mycket folk hade nu samlats omkring
dem och på grund därav vore det svårt för Lagerman och Larsson att detaljerat
redogöra för händelserna å denna plats. Med förenade ansträngningar
hade Lagerman och Larsson fått klaganden uppför den tämligen
branta backen från grindöppningen och fram till bilen. Innan de kommit

fram till denna hade Larsson kommit ihåg, att bilen var låst, varför Larsson
ropat till fjärdingsmannen Johansson, som under hela tiden synts stå
omkring 30 meter från den plats, där de nu befunno sig, att Johansson
skulle låsa upp bilens dörrar. Johansson hade icke kommit, men fjärdingsmannen
Andersson hade kommit fram och fått nycklarna till bildörrarna
av Larsson. Sedan hade Andersson gått runt bilen och öppnat dörren å
motsatta sidan, varefter Andersson gått in i bilen och öppnat den bakre åt
polismännen vettande dörren. Medan Andersson gjort detta hade Lagerman
och Larsson fasthållit klaganden. Efter det Andersson kommit in i
bilen, hade han kvarstannat där för att hjälpa till med att få in klaganden.
När polismännen skolat föra in klaganden i bilen, hade klaganden till en
början med fotterna spjärnat mot bilens fotbräde samt med händerna fattat
tag i sidorna å bilen, så att Andersson till en början icke kunnat gripa
tag i klaganden. Lagerman och Larsson hade därför måst arbeta med att
få klaganden in mot bilen och endast med största svårighet hade de lyckats
få in hans överkropp, så att Andersson kunnat gripa tag i klaganden och
hjälpa dem. Enligt Lagermans och Larssons uppfattning hade Andersson
dock icke gjort någon större ansträngning för att hjälpa dem med att få
klaganden in i bilén. Vid ett par tillfällen hade polismännen fått in klagandens
överkropp, men klaganden hade lyckats komma ut igen. Ett pär
gånger hade de haft klaganden så gott som helt och hållet inne i bilen, men
även då hade det lyckats klaganden att åter komma ut. Linder tiden hade
folket, som samlats omkring bilen, ryckt upp de andra dörrarna till denna
och även i övrigt uppträtt hotande. För att få in klaganden hade Larsson
måst gå in å bilens framsäte och därifrån fatta tag i klaganden. Först då
hade det lyckats polismännen att få in honom i bilen samt stänga dörren
efter honom. Klaganden, som måst föras in baklänges, hade därunder hela
tiden sparkat omkring sig och Lagerman hade därvid fått en stöt för bröstet,
så att han haft svårt för att andas under något ögonblick. Lagerman
hade icke lagt märke till vad som träffat honom, men Larsson hade däremot
sett, att det varit klagandens ena fot. Som Lagerman och Larsson
båda ansett, att det icke skett avsiktligt från klagandens sida, hade de
icke fäst sig något närmare vid saken. Vid ett tillfälle hade klaganden så
våldsamt sparkat mot bilens bakre högra sidoruta, att det måste betraktas
som en ren händelse, att rutan icke blev utsparkad. Sedan klaganden
kommit in i bilen, hade han fått en liksom halvsittande ställning på golvet
mellan sätena i bilen. Larsson hade sittande i framsätet till en början
måst hålla fast klagandens ben, varefter Lagerman fasthållit dessa. Andersson,
som suttit i bilens baksäte, hade föreslagit att klaganden skulle placeras
i baksätet, men detta hade Larsson icke velat vara med örn, emedan
då Larsson, som fört bilen, samt även Lagerman hade kunnat bliva träffade
av sparkar från klaganden. Därför hade denne fått vara kvar i löre -

nämnda ställning å golvet. Lagerman och Larsson hade nu varit fullkomligt
utmattade av arbetet med att betvinga klagandens motstånd vid införandet
i bilen. Lagerman hade sett, att klaganden hade en lindrig blödning
ur näsan, men intill denna tid hade något slag icke tilldelats honom.
Larsson hade därpå startat bilens motor för att så fort som möjligt komma
därifrån, men just då hade de fått se en man, som stått bakåtlutad mot
bilens kylare i tydlig avsikt att hindra bilens start. På grund därav hade
Larsson givit upprepade varningssignaler, men mannen hade icke flyttat
på sig. Samtidigt hade polismännen sett fjärdingsmannen Johansson stå
omkring 15 meter från bilen, men Johansson hade icke gjort någon min
av att ingripa och föra undan mannen. Larsson hade då fört bilen sakta
framåt, men mannen hade endast gått undan steg för steg. Under denna
förflyttning hade plötsligt den bakre vänstra dörren å bilen våldsamt ryckts
upp av en okänd man, som i brysk ton fordrat att få tala med klaganden.
Larsson hade måst stanna bilen och i skarp ton tillsäga mannen att släppa
dörren, vilket denne då gjort, varefter Larsson lyckats få igen dörren. Andersson,
som satt i baksätet och närmast intill den öppna dörren, hade därunder
förhållit sig passiv och icke gjort någon min av att stänga dörren.
Först då Larsson åter satt bilen i gång för att försöka komma därifrån,
hade Johansson kommit fram och fört undan mannen, som statt framför
kylaren. Just då hade hörts skarpa smällar av stenar, av vilka en träffat
högra sidan av bilen och en annan högra främre dörren. Därefter hade
Larsson fört bilen i riktning mot landsvägen. Klaganden, som befann sig i
sin förenämnda liksom halvsittande ställning på golvet mellan sätena, hade
i början försökt komma loss, varför Lagerman sittande å framsätet måst
hålla fast hans ben, så att han icke skulle kunna sparka. Efter vad Lagerman
och Larsson kunde erinra sig, hade Andersson hjälpt till att hålla fast
honom genom att fatta tag i hans axlar. Under det Larsson fört bilen från
auktionsgården fram till landsvägen hade Lagerman blivit upphetsad över
att klaganden utfor i otidigheter mot honom och Larsson, och enär de voro
alldeles utmattade och Lagerman därför ville förebygga ytterligare motstånd
från klagandens sida, hade Lagerman tilldelat klaganden först ett
slag med högra handens flatsida, vilket slag träffat klaganden på hans
vänstra kindben, och en kort stund därefter ett nytt slag, denna gång med
vänstra handens baksida, vilket träffat klaganden på vänstra sidan av
munnen. Lagerman hade sett att klaganden efter sista slaget fått en mindre
blödning ur näsan. När de kommit fram till byvägens från Säljesta korsning
med allmänna landsvägen, hade Larsson, på grund av att vägarna
där gingo emot varandra i en spetsig vinkel — i förhållande till den nya
körriktningen — icke kunnat direkt komma upp på landsvägen i den nya
körriktningen utan måst stanna med bilen och backa två gånger. Därvid
hade Lagerman och Andersson sett bakåt för att kontrollera hur bilen

fördes. Larsson hade icke stannat längre än vad som varit nödvändigt för
backningen. Som klaganden nu förhållit sig lugn, hade Lagerman släppt
ned hans ben på golvet i bilen och sedan endast suttit och passat honom,
så att han icke skulle sparka. När bilen sedan befann sig ungefär halvvägs
mellan ovannämnda vägkorsning och Järvsö, hade det sett ut som om klaganden
ville kräkas. Då Andersson frågat honom därom, hade han svarat
ja. Lagerman hade då kommit att tänka på den gamla hatten, som klaganden
haft innanför rocken vid anhållandet. Som Lagerman trott, att
klaganden hade nied sig denna hatt även nu, hade han därför sagt, att
klaganden icke finge kräkas i bilen utan kunde kräkas i sagda hatt. Lagerman
hade icke märkt, att klaganden behövde kräkas, varför någon hatt
icke heller kommit till användning. Lagerman kunde ej heller erinra sig,
att han fattat tag i klagandens hår, något som Andersson uppgivit. Vid
framkomsten till Järvsö hade Larsson, på grund av att vägen upp till arrestlokalen
icke var farbar, måst stanna med bilen invid en gård på 25 å 30
meters avstånd från arrestlokalen. Sedan den dörr, varåt klaganden haft
huvudet vänt, blivit öppnad, hade Larsson tillsagt klaganden att stiga ur.
Klaganden, som satt upprätt i bilen då dörren öppnades, hade icke svarat
någonting. Om han då sov eller vad anledningen varit till att han icke svarat
kunde Lagerman och Larsson icke uttala sig om. Larsson och troligen
även Andersson hade fattat tag i klaganden och dragit ut honom med huvudet
före ur bilen. Att vända honom i bilen hade icke gått för sig. Klaganden
hade icke gjort någon min av att resa på sig, varför Larsson och
Andersson placerat honom på rygg å marken. Enligt vad Lagerman och
Larsson nu kunde minnas, hade det varit en grusad gång, som klaganden
lagts på. Larsson hade därefter låst dörrarna till bilen, varefter Lagerman,
Larsson och Andersson kommit överens örn att hjälpas åt med att bära
klaganden till arrestlokalen. Därför hade klaganden vänts, så att han kommit
med ryggen uppåt, enär de alla tre varit ense om att det vöre lämpligast
att bära honom på detta sätt. Larsson hade fattat tåg framtill i högra
sidan av klaganden, Andersson mitt emot i vänstra sidan samt Lagerman
vid benen. Sedan de burit klaganden ett 10-tal meter, hade Larsson på
grund av fullständig utmattning i händerna icke längre kunnat fasthålla
taget. Klaganden hade dock icke fallit i marken, emedan Andersson hållit
fast honom i motsatta sidan och Lagerman i benen. Larsson hade emellertid
försökt på nytt och nu lyckats behålla taget tills de kommit fram i närheten
av arrestlokalen, då Larsson ånyo blivit oförmögen att bruka händerna.
Klaganden hade då lagts ned på marken. De hade nu befunnit sig
utanför arrestlokalens dörrar och Andersson hade öppnat dessa, varefter
de burit in klaganden i ett rum utanför arresterna. Till en början hade klaganden
en helt kort stund suttit eller legat på golvet. Därefter hade klaganden
rests upp och stått själv, stödd mot en vägg, medan han avvisite 2

— Justitieombudsmannens ämbetsbcräticlse till 1937 års riksdag.

rats. Lagerman hade då även talat med honom. Efter framkomsten till
Järvsö hade Lagerman iakttagit, att klaganden var blodig under näsan
och omkring munnen. Först när klaganden tagits ur bilen i Järvsö hade
Larsson gjort samma iakttagelse, men blodet hade förefallit vara torkat.
Sedan klaganden avvisiterats, hade Larsson och Andersson lett klaganden
mot dörren till arresten, men Larsson hade, på grund av att dörren var
trång, icke följt med in i arresten.

I skrivelsen anförde slutligen Lagerman och Larsson: Andersson hade
uppgivit att Larsson, efter det Lagerman under färden tilldelat klaganden de
förut omförmälda slagen, stannat bilen och att Lagerman och Larsson båda
då tilldelat klaganden slag. Detta vore ren osanning. Larsson hade icke
släppt ratten någon gång under färden från auktionsgården i Säljesta fram
till Järvsö och hade icke vid något tillfälle tilldelat klaganden något slag.
Lagerman ville också framhålla, att de slag han tilldelat klaganden varit
av mycket lindrig natur och därför omöjligen kunnat tillfoga klaganden
någon nämnvärd skada.

Sedan skrivelsen vid förhöret upplästs, vitsordade Lagerman och Larsson
riktigheten av innehållet i densamma och förklarade sig icke hava något
ytterligare att andraga i saken. På framställd fråga uppgå vo båda bestämt,
att bilen icke stannats under färden från auktionsstället till arrestlokalen
men väl backats för att den skulle komma in på landsvägen till Järvsö
samt att Larsson, som hela tiden haft full sysselsättning med förandet av
bilen, icke tilldelat klaganden något slag.

Vid förhör med Andersson den 19 juni 1935 berättade denne följande.

På förmiddagen den 20 april 1935 hade Andersson jämte fjärdingsmannen
Johansson på order av vederbörande landsfiskal inställt sig vid en
gård i Säljesta, där auktion skulle äga rum, för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet. Vid 2-tiden på eftermiddagen hade dit i bil anlänt
statspoliserna Lagerman och Larsson. Efter det Johansson anmodats att
hålla uppsikt över bilen, som parkerats i närheten av auktionsgården, hade
statspoliserna avlägsnat sig för att i trakten söka uppdaga olaga rusdryckshantering.
En del personer hade nu börjat bliva berusade och en person
till den grad, att fjärdingsmännen ansett det nödvändigt att omhändertaga
honom, så snart statspoliserna återkommit, så att dessa kunde skjutsa
honom i sin bil till arresten. Efter cirka två timmars bortovaro hade statspoliserna
återkommit, varefter den starkt berusade personen av dem anhållits
och nedförts till arresten i Järvsö. Därifrån hade statspoliserna
återkommit vid 5-tiden på eftermiddagen. En hel del personer hade så
småningom ”fyllnat till”, men något bråk, oljud eller förargelseväckande
beteende hade icke kunnat förmärkas. Ett par av de berusade hade av
Andersson tillsagts att avlägsna sig, vilken tillsägelse de omedelbart åtlytt.
Andersson och Johansson hade stått vid bilen och samtalat med några

personer, då Larsson och Lagerman kommit med klaganden mellan sig.
Denne hade därvid gjort ett synnerligen våldsamt motstånd. Sålunda hade
han, då en grind passerades, fattat tag först i den ena och sedan i den andra
grindstolpen och hållit fast sig. I uppf Örsbäcken mellan auktionsgården
och körvägen hade han spjärnat emot med benen i marken. Andersson hade
då sprungit fram till Larsson och av honom erhållit nycklarna till bilen,
varefter han låst upp dörrarna och placerat sig själv i bilens bakre del.
Därifrån hade han fattat tag i klaganden och dragit in hans överkropp i
bilen, under det statspoliserna skjutit på vid benen. Klaganden hade emellertid
sparkat våldsamt, fattat tag i dörrkarmarna samt i övrigt på alla sätt
sökt göra sig fri. Vid ett tillfälle hade han ”så när” sparkat ut en fönsterruta
i bilen. Emellertid hade det slutligen lyckats polismännen att få in
klaganden i bilen, varvid klaganden blivit liggande på golvet på sin vänstra
sida med benen mellan bilens två främre stolar och med något böjda knän.
Andersson hade stått på knä på bakdynan och tryckt klagandens överkropp
mot golvet under det Lagerman, som suttit på högra framstolen,
hållit fast benen och Larsson med plats i vänstra framstolen fört bilen.
Under tiden, som åtgått för klagandens införande i bilen, hade ett hundratal
personer samlats omkring denna. Några av dem hade vid flera tillfällen
öppnat bildörrarna, vilka Lagerman kunnat stänga först sedan han stigit
ur bilen. Andra hade trängts omkring bilen, väsnats och skrikit, bland annat:
”Ge fan i att ta’ honom, han har ingenting gjort”, ”Ni har tagit fel
karl” m. m. Strax innan bilen kommit i gång hade en sten kastats, som
träffat ungefär mitt på bilens högra sida. Då man börjat köra hade Andersson
märkt, att klaganden var berusad och att Lagermans uniformskappa
var sönderriven ävensom att en person stod framför bilen och sökte hindra
avfärden. Under färden hade klaganden till en början fortsatt att sparka
och bråka. Andersson hade ”rättat till” honom, så att han fått ryggen mot
baksätet och benen i kors, men hade han fortsatt att svara statspoliserna
och vara ”uppkäftig”. Lagerman hade därför vänt sig örn och tilldelat klaganden
ett slag i ansiktet med sin högra hand. Då klaganden emellertid
fortsatt, hade Larsson stannat bilen ungefär halvvägs mellan auktionsgården
och landsvägen och båda statspoliserna hade vänt sig örn och med sina
händer tilldelat klaganden fem å sex slag, av vilka minst två träffat huvudet,
de övriga armarna, med vilka klaganden sökte skydda sig. Att även
Larsson utdelat ”ett par slag” erinrade sig Andersson tydligt. Klaganden,
vilkens näsa genom slagen sprungit i blod, hade därvid sagt: ”Du ser nu
Andersson, huru de bär sig åt; det här skall du få vittna på.” Vid den fortsatta
färden hade klaganden börjat blöda ganska mycket och få kväljningar.
Kräkningar hade dock uteblivit, men Lagerman hade fattat klaganden
i håret och böjt huvudet bakåt mot dynan. Vid ankomsten till arresten
hade man icke kunnat köra ända fram på grund av vägens dåliga

beskaffenhet utan måst stanna cirka 40 meter därifrån. Klaganden hade
dragits ur bilen med huvudet först och lagts på marken, varefter han burits
av Andersson och statspoliserna till arrestdörren, där han åter placerats på
marken medan dörren låstes upp. Därefter hade han burits in i korridoren
utanför cellerna, avvisiterats och lagts in på en bänk i arrestlokalen. Vid uttagandet
av klaganden ur bilen och transporten in i arresten hade icke utövats
något som helst våld, utan behandlingen hade varit sådan, som plägade
iakttagas vid dylika tillfällen, då man hade att göra med en redlös
person. Vid 2-tiden på natten hade klaganden släppts ut och fått åka hem
med en del andra i arresten intagna personer. Andersson trodde icke, att
klaganden under färden till arresten varit avsvimmad. Möjligen hade han
blivit något omtöcknad dels jfenom den förtärda spriten dels ock genom
slagen i huvudet, vilka slag uppenbarligen utdelats, emedan statspoliserna.
blivit uppretade genom klagandens våldsamma motstånd vid anhållandet
och därför att klaganden ”varit uppkäftig”.

Andersson förmälde slutligen, att en broder till klaganden omtalat, att
klaganden under sistlidna vinter varit nervsjuk. Klaganden hade själv för
Andersson uppgivit, dels att han sedan två år tillbaka haft något fel i
magen, så att han icke kunde förtära eller tåla spritdrycker, dels ock att
han trott, att den av honom vid auktionstillfället förtärda spriten verkat
mera och annorlunda än han beräknat.

Jonsson och Persson, som undertecknat det vid klagoskriften fogade intyget,
berättade vid förhör inför t. f. landsfiskalen C. Eriksson sammanstämmande
följande.

Vid 6-tiden på eftermiddagen den 20 april 1935 hade Jonsson och Persson
jämte ett flertal andra personer befunnit sig å landsvägen vid reparatören
Bergkvists verkstad i Öije, då statspolisens bil kört upp på Bergkvists
gård och stannat där. En person hade dragits ur bilen och placerats
framstupa på gårdsplanen. Mannen hade icke rört sig eller givit något ljud
från sig, varför de fått den uppfattningen, att han varit medvetslös. Han
hade därefter av fjärdingsmannen Andersson och statspoliserna burits upp
till arresten, därvid två hållit i var sin arm och en i benen. Komna till ingången
till arrestlokalen hade de ”släppt” mannen och låst upp dörren till
arrestlokalerna. Sedan dörren blivit upplåst och mannen burits in, hade dörren
stängts, varför de icke iakttagit något mera.

Fjärdingsmannen C. J. Johansson i Järvsö uppgav vid förhör, att han
dagen ifråga av Andersson per telefon anmodats att tillse klaganden, som
strax förut blivit intagen i arresten. Vid Johanssons besök där något senare
hade klaganden legat på rygg, stönat och blött ur näsa och mun, varför
Johansson vänt honom på sidan. På tilltal hade klaganden, som varit blodig
i ansiktet, på halsen och på kläderna, icke lämnat något svar.

Med anledning av Anderssons uppgift, att klaganden misshandlats av

både Lagerman och Larsson, hördes klaganden i saken av landsfiskalen
Sundvallsson den 28 juni 1935; och uppgav klaganden därvid följande.

Sedan vid ifrågavarande tillfälle färden till Järvsö anträtts i statspolisens
bil, hade klaganden, som placerats på rygg å golvet mellan sätena i vagnen,
arbetat för att komma upp i sittande ställning bredvid Andersson i bilens
bakre säte. Den konstapel, vilkens namn han senare erfarit vara Lagerman,
hade då vänt sig om och tilldelat klaganden ett flertal kraftiga slag i ansiktet
med sin högra hand. Klaganden, som av misshandeln blivit tämligen
omtöcknad, hade emellertid fortfarande gjort ansträngningar att komma
upp på baksätet. Därvid hade han erhållit flera hårda slag i ansiktet, varvid
han observerat, att åtminstone några slag utdelats av Lagerman. Huruvida
denne ensam tilldelat honom alla därefter följande slag kunde klaganden
icke avgöra, enär han under misshandeln blivit så omtöcknad, att han
icke visste vad som vidare skett. Strax innan detta tillstånd inträtt hade
klaganden bett Andersson lägga märke till huru klaganden behandlades.
Huruvida något uppehåll gjorts under färden från Säljesta till Järvsö kunde
klaganden ej heller uppgiva, enär han icke med bestämdhet kunde erinra
sig vad som försiggått efter det Lagerman tilldelat honom de första slagen.

I därefter avgivet utlåtande anförde landsfogden Björkling följande.

Av utredningen syntes tydligt framgå, att den klaganden ågångna misshandeln
huvudsakligen förövats av Lagerman. Av Anderssons berättelse
framginge dock, att även Larsson deltagit däri, ehuru i mindre grad, något
som denne själv emellertid bestämt förnekat. Klaganden hade ej kunnat
lämna några tillförlitliga upplysningar därutinnan och någon ytterligare
utredning kunde Björkling icke åstadkomma, då några andra vittnen till
statspolisernas förfarande vid ifrågavarande tillfälle icke kunnat anträffas
och troligen icke heller torde finnas. Uppenbart vore, att båda polismännen
borde ställas under åtal för vad de sålunda låtit komma sig till last. I sammanhang
härmed ansåge Björkling sig icke böra underlåta att nämna, att
de tillförene under sin tjänstgöring vid statspolisen fullgjort sina åligganden
på ett förtjänstfullt sätt, ådagalagt nit, gott omdöme och en hedrande vandel
samt därigenom tillvunnit sig respekt och aktning. Enligt Björklings
bestämda uppfattning vore deras handlingssätt vid ifrågavarande tillfälle
förorsakat icke blott av klagandens våldsamma motstånd och berusade tillstånd,
för vilka brott han av vederbörande häradsrätt ådömts straff, utan
framför allt av klagandens otidigheter mot och bråk med poliserna i början
av transporten till arresten, varigenom dessa blivit uppretade och förlorat
behärskningen, mänskligt och förklarligt örn också icke försvarligt.

Vid utlåtandet var fogat utdrag av Västra Hälsinglands domsagas häradsrätts
dombok den 27 maj 1935, nr 506, varav inhämtades att klaganden,
på åtal av allmän åklagare för fylleri och våldsamt motstånd vid offentlig

förrättning den 20 april 1935, dömts för förstnämnda förseelse till böter 15
kronor och för våldsamt motstånd till 50 dagsböter, varje dagsbot bestämd
till en krona.

Klaganden avgav påminnelser.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag* K. B. i Gävleborgs
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Lagerman och Larsson. I en för
åklagaren utfärdad instruktion anförde jag följande.

Uppenbart är att polisman icke äger mot en anhållen person utöva våld
i andra fall än sådana, då våld oundgängligen är nödigt för att vederbörande
skall kunna fullgöra sin tjänsteplikt. Självfallet är det icke tillåtet att öva
våld för att därigenom straffa en anhållen, som satt sig till våldsamt motstånd
eller med otidiga yttranden eller på annat sätt förgripit sig mot den
anhållande. Om denne i uppbrusning häröver brukar våld, gör han sig skyldig
till grovt tjänstefel.

Beträffande det nu förevarande fallet är utrett att klaganden, som i Säljesta
av Lagerman anhållits för fylleri och skolat av denne jämte Larsson i
automobil överföras till polisarresten i Järvsö, under färden dit blivit misshandlad
av Lagerman. Till försvar för sitt handlingssätt har Lagerman anfört,
att han blivit upphetsad över klagandens otidigheter mot honom och
Larsson och att han, som varit utmattad till följd av klagandens våldsamma
motstånd, velat förebygga ytterligare motstånd. Utredningen giver emellertid
vid handen, att det å klaganden övade våldet, som inneburit misshandel
varå skada följt, alls icke varit nödigt för avvärjande av något angrepp
från klaganden eller för att transporten skulle kunna verkställas, vilket
Lagerman för övrigt icke ens påstått. Vid sådant förhållande är misshandeln
att anse som ett övergrepp av mycket allvarlig art. Väl må klagandens
våldsamma motstånd före och vid avfärden till arresten samt hans uppträdande
i övrigt vid ifrågavarande tillfälle betraktas som mildrande omständigheter
vid bedömandet av Lagermans handlande, men någon giltig
ursäkt för detta utgöra berörda omständigheter ingalunda. Genom misshandeln
mot klaganden måste därför Lagerman, i enlighet med vad jag
ovan anfört, anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att
böra beivras genom åtal.

Vad härefter angår Larsson synas genom den verkställda utredningen
sannolika skäl hava förebragts för antagande, att även Larsson under färden
till polisarresten utövat misshandel å klaganden. Vid sådant förhållande
finner jag, att jämväl Larsson bör ställas under åtal för tjänstefel.

Vad klaganden i övrigt andragit i ärendet föranleder ej någon åtgärd
från min sida.

På grund av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt åklagaren att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Lagerman
och Larsson för tjänstefel i ovanberörda hänseende. Tillfälle borde beredas
klaganden att yttra sig i målet, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 20 december 1935 följande.

Vad först anginge åtalet mot Larsson funne häradsrätten denne icke
genom vad i målet förekommit övertygad om att hava låtit komma sig
något till last av beskaffenhet att föranleda ansvar, och bleve förty den
mot honom förda talan av häradsrätten ogillad.

Vidkommande därefter åtalet mot Lagerman funne häradsrätten genom
dennes erkännande jämte vad i övrigt i målet förekommit utrett, att Lagerman
under den ifrågakomna automobiltransporten uppsåtligen misshandlat
klaganden, i det han tilldelat denne ett flertal slag, av vilka åtminstone
två träffat i ansiktet och orsakat de skador, det i målet åberopade läkareintyget
utvisade. Lagermans påstående att det av honom utövade våldet
varit nödvändigt för transportens genomförande förtjänade med hänsyn till
omständigheterna i målet icke avseende, varemot Lagermans brott, sett
mot bakgrunden av klagandens uppträdande före och vid misshandeln,
måste anses begånget under synnerligen förmildrande omständigheter. Att
Lagerman jämväl vid klagandens införande i automobilen misshandlat
denne eller i annat än förut omnämnda hänseende gjort sig förfallen till ansvar
funne häradsrätten icke genom utredningen i målet styrkt. På grund
därav och då Lagerman genom den förövade misshandeln även gjort sig
skyldig till oförstånd i sin tjänsteutövning, prövade häradsrätten rättvist
döma Lagerman dels jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen att för misshandel,
därav allenast ringare skada följt, utgiva 20 dagsböter, dels ock jämlikt
25 kap. 17 § jämförd med 22 § samma lag att för tjänstefel utgiva 20 dagsböter.
Dagsbotens belopp fastställde häradsrätten till 3 kronor.

Beträffande klagandens skadeståndsyrkanden funne sig häradsrätten,
efter gjorda iakttagelser av klagandens utseende, icke kunna tillerkänna
klaganden någon ersättning för vanprydnad samt med hänsyn till klagandens,
misshandeln föregångna, våldsamma motstånd icke heller för skada
å kläder, men funne häradsrätten klagandens yrkande om ersättning för
mistad arbetsförtjänst i tio dagar befogat och en ersättning av 5 kronor
örn dagen under nämnda tid skälig, till följd varav Lagerman förpliktades
att till klaganden utgiva dels i nyssnämnda hänseende 50 kronor och dels
för sveda och värk och läkarvård av Lagerman till skäligheten medgivna
30 kronor eller tillhopa 80 kronor. Det ålåge vidare Lagerman att återgälda
statsverket av allmänna medel i målet förskjutna vittnesersättningar

samt att ersätta klaganden dennes inställelser med 25 kronor jämte vad
klaganden visade sig hava utgivit för lösen av häradsrättens protokoll i
målet.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

9. Olaga kvarhållande av för brott misstänkta personer.

I en hit insänd klagoskrift anförde Sven Rehnström för ”Nationalsocialistiska
arbetarepartiet. IV Östra distriktet” följande.

Norrköpings stads byggnadskontor hade i mars 1935 till polismyndigheten
i Norrköping anmält, att otillåten affischering ägt rum å ett kontoret
tillhörigt plank i Norrköping. På grund av denna anmälan hade den 8
och den 9 april 1935 hållits polisförhör med två medlemmar i nationalsocialistiska
arbetarepartiet, Sven Malm och John Olsson. Malm, som båda
dagarna varit kallad till förhör å polisstationen, hade den 9 april kvarhållits
där från klockan 9 f. m. till klockan 6,30 e. m. Tiden mellan klockan 1 och
5 e. m., då förhör ej pågått, hade Malm förvarats i cell. Olsson hade den 9
april klockan 10,30 f. m. kallats till polisstationen direkt från sin arbetsplats
och kvarhållits hos polisen till klockan 6,30 e. m. Från klockan 11,45
f. m. till klockan 2 e. m. samt från klockan 2,15 till klockan 5,30 e. m. hade
jämväl Olsson förvarats i cell. Under förhöret hade förhörsledaren, kriminalöverkonstapeln
David Andersson, använt sig av bryska metoder och
bland annat hotat med att till Olssons arbetsgivare anmäla, att Olsson vore
nationalsocialist, så att Olsson på grund därav skulle bliva avskedad från
sin anställning. Under det Malm kvarhållits å polisstationen hade polismän
företagit husundersökning i Malms hem, därvid närgångna frågor riktats till
Malms 76-åriga moder, som jämväl förmåtts lämna tillträde till lägenhetens
vind i och för sökande efter klistringsmaterial. Då det syntes klaganden
uppenbart, att polismyndigheterna i ovan omförmälda fall i avsevärd grad
överskridit sin befogenhet — särskilt med hänsyn därtill att byggnadskontorets
anmälan gällt allenast förseelse mot en ordningsstadga — ville
klaganden bringa förhållandet till J. 0:s kännedom för vederbörlig åtgärd.

Vid klagoskriften var i avskrift fogat ett av Malm den 18 april 1935 utfärdat
intyg av innehåll, att Andersson vid ovanberörda förhör med Olsson
yttrat bland annat följande: ”Smidesmästare Lundblad känner jag personligen
så jag kan ringa upp honom så Olsson blir av med sin plats.”

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften polismästaren i Norrköping
anmodats att hit inkomma med upplysning, huru med de i handlingarna
uppgivna omständigheterna förhölle sig, överlämnade polismästaren
G. Kleberg en av Andersson upprättad promemoria i saken ävensom

yttrande i ärendet från stadsfiskalen H. Norrby, varjämte Kleberg avgav
eget utlåtande.

Promemorian innehöll till en början följande.

Den 8 mars 1935 hade fastighetsdirektören C. Landqvist vid Norrköpings
stads fastighetskontor till poliskammaren i staden anmält, att olovlig affischering
under natten till sagda dag ägt rum å ett staden tillhörigt plank
utanför fastigheten nr 21 vid Norra Strömsgatan, varvid omkring 100 stycken
löpsedlar, tillhörande nationalsocialistiska arbetarepartiet, uppklistrats
å planket och därmed så gott som fullständigt övertäckt plankets yta.
Planket ifråga hade under de närmaste dagarna dessförinnan blivit iordningställt
för målning. Affischeringen hade lagt hinder i vägen för målningens
utförande, vilket icke kunnat ske förrän planket efter tidsödande
arbete blivit rengjort. Den 29 mars 1935 hade vidare byggmästaren C. A.
Pihl till kriminalpolisen i Norrköping anmält, att olovlig affischering under
natten till sagda dag ägt rum å ett honom tillhörigt plank omkring en nybyggnad
i staden, varvid omkring ett 10-tal av nationalsocialistiska arbetarepartiets
löpsedlar uppklistrats å planket. Omedelbart efter det förstnämnda
anmälan ingivits hade Andersson beordrats att verkställa undersökning
å platsen för den olovliga affischeringen och att därefter söka utröna,
vem eller vilka personer som utfört affischeringen. I närvaro av kriminalkonstapeln
B. Björck hade verkställts undersökning vid planket
ifråga, därvid konstaterats att icke mindre än 98 stycken löpsedlar av ungefärlig
storlek 35 X 25 centimeter uppklistrats å planket. Samtliga löpsedlar
hade varit utgivna av nationalsocialistiska arbetarepartiets huvudorganisation
i Göteborg och innehållit reklam för partiets tidning ”Den svenske
nationalsocialisten”. Då det kunnat misstänkas, att dessa löpsedlar uppklistrats
antingen av medlemmar, tillhörande i staden varande ortsgrupp
av sagda politiska parti, eller av personer som av ortsgruppens ledning därtill
beordrats, hade Andersson och Björck omedelbart inställt sig å ortsgruppens
expedition i staden. Expeditionen hade vid tillfället varit stängd,
men å dörren till densamma hade funnits uppsatta anslag, utvisande bland
annat tiden för ortsgruppens sammanträden å expeditionen. Med ledning
därav hade Andersson och Björck åter inställt sig å expeditionen den första
dag, då sammanträde skulle hållas därstädes. Icke heller då hade någon
person anträffats å expeditionen, varför Andersson, sedan upplysning vunnits
att hos Margarinfabrikernas Försäljnings Aktiebolags nederlag i staden
anställde kontoristen B. Lindholm vore ledamot av förenämnda ortsgrupps
styrelse, satt sig i telefonförbindelse med Lindholm och underrättat denne
örn den ingivna anmälan. Lindholm hade tillfrågats, huruvida han kunde
lämna någon upplysning om vem som utfört klistringen. Lindholm hade
bekräftat, att han vore ledamot av ortsgruppens styrelse, men förklarat att
han icke ägde någon som helst kännedom örn den olovliga affischeringen.

Efter en redogörelse för åtskilliga av kriminalpolisen jämväl hos andra
medlemmar av ortsgruppens styrelse gjorda förfrågningar för utrönande av
vilka personer som verkställt affischeringen, utan att kännedom därom
kunnat erhållas, anfördes i promemorian vidare.

Vid kriminalpolisens fortsatta efterforskningar hade kriminalkonstapeln

F. Ekström den 5 april kommit i förbindelse med två personer, vilka uppgivit
att affischeringen å det staden tillhöriga planket utförts av Malm och
Olsson. Sedan Ekström den 6 april till kriminalkommissarien D. Rudelius
rapporterat de inhämtade upplysningarna, hade Malm samma dag på order
av Rudelius kallats att inställa sig å kriminalstationen den 8 april klockan
9 f. m. för undergående av förhör i saken. Å sagda tid hade Malm också inställt
sig å kriminalstationen. Då någon kriminaltjänsteman icke var i tillfälle
att anställa förhör med Malm, hade denne kallats att inställa sig påföljande
dag, den 9 april, klockan 9 f. m. Vid förhör, som av Andersson i
närvaro av Ekström hållits med Malm sistnämnda dag, hade Malm på det
bestämdaste förnekat all vetskap örn den olovliga affischeringen. Först efter
fortsatta upprepade förhör och sedan Malm underrättats om att det genom
utomstående personer kunde bevisas, att Malm deltagit i affischeringen
å det staden tillhöriga planket, hade han så småningom erkänt, att han deltagit
i affischeringen å detta plank. Däremot hade han förnekat, att han deltagit
i affischeringen å det Pihl tillhöriga planket. På framställd fråga om
Olsson och eventuellt andra personer deltagit i affischeringen hade Malm
svarat, att det vore polisens sak att utröna detta och att han endast svarade
för sig själv. Något uppdrag av ortsgruppens styrelse att verkställa
affischeringen hade Malm icke erhållit, emedan det tidigare inom ortsgruppen
beslutats, att affischering och reklamering för partiets räkning
skulle verkställas av ortsgruppens medlemmar efter eget gottfinnande och
på egen risk. De, som önskade verkställa dylik affischering, hade att själva
rekvirera erforderligt material från förbundsexpeditionen i Göteborg, som
tillsände dem material per post. Det för affischeringen erforderliga klistret
hade Malm inköpt för egna penningar och därefter hällt direkt i en resväska,
som han tagit i hemmet. På tillfrågan var denna väska förvarades
hade Malm först uppgivit, att han bortkastat densamma på landsbygden
men att han icke kunde närmare angiva platsen. Sedermera hade han dock
ändrat denna uppgift därhän, att väskan bortkastats å en stadens avstjälpningsplats.
Emedan det för utredningens fullbordan ansågs nödvändigt att
Olsson hördes tillsammans med Malm, hade Malm tillfrågats, var Olsson
lämpligast kunde anträffas. Malm hade då meddelat, att Olsson vore anställd
hos smidesmästaren Lundblad i Borgs villastad och att Olsson för
arbetsgivarens räkning sannolikt arbetade i en nybyggnad vid Drottninggatan.
På grund av dessa upplysningar hade Andersson per telefon till
byggnadsplatsen efterfrågat Olsson, varvid meddelats att denne funnes att

träffa i Lundblads magasin inom hamnområdet. Å sistnämnda plats hade
Andersson kommit i telefonförbindelse med Olsson, varvid denne tillsagts
att snarast möjligt inställa sig å kriminalstationen för att höras tillsammans
med Malm angående affischeringen. Kort därpå eller vid 11-tiden
f. m. hade Olsson inställt sig å kriminalstationen, varvid han erhållit underrättelse
om de inkomna anmälningarna samt vad kriminalpolisen vid hållna
undersökningar inhämtat i saken. Olsson hade emellertid på det bestämdaste
förnekat ali vetskap örn affischeringarna, trots det att han även
underrättats om att Malm, som var närvarande vid förhöret med Olsson,
erkänt att han deltagit i affischeringen, vilket förhållande Malm även bestyrkte
inför Olsson.

Sedan stadsf iskalen Norrby därefter underrättats örn vad som vid förhöret
framkommit, anfördes vidare i promemorian, hade Norrby ansett
nödvändigt att bland annat efterhöra å Norrköpings postkontor, huruvida
Malm och Olsson eller eventuellt andra personer vid tiden för ifrågavarande
affischeringar fått det för desamma erforderliga materialet sig tillsänt från
förbundsexpeditionen i Göteborg, samt att dessutom kontrollera sanningsenligheten
av Malms uppgifter angående den vid affischeringen använda
och sedermera bortkastade väskan. Andersson hade därvid meddelat Norrby,
att Andersson framhållit för Malm och Olsson, att det troligen vore
erforderligt att de kvarstannade å polisstationen under det förenämnda
omständigheter kontrollerades, varemot de icke haft något som helst att
erinra. Andersson hade föreslagit, att Malm under tiden skulle förvaras i
kriminalpolisens förvaringsrum. Härtill hade Norrby genmält, att det vore
bäst att sätta honom innanför förvaringsräcket. Andersson hade då emellertid
påpekat, att detta icke läte sig göra, enär Olsson redan befunne sig där,
och att det för utredningen vore nödvändigt, att de ej bleve i tillfälle att
konferera med varandra. Sedan Andersson vidare för Norrby framhållit, att
Malm vore arbetslös och tidigare undergått straff för brott samt att någon
annan förvaringsplats för tillfället icke vore att tillgå, hade Norrby lämnat
sitt medgivande till åtgärden ifråga. Då detta meddelats Olsson hade han
begärt, att kriminalpolisen skulle underrätta hans arbetsgivare, Lundblad,
emedan Olsson lämnat sin arbetsplats utan att därom underrätta arbetsgivaren.
Sedan Ekström till Andersson framfört denna Olssons begäran,
hade Andersson i Ekströms och Malms närvaro yttrat: ”Smidesmästaren
Lundblad känner jag personligen och skall för den skull själv underrätta
honom om saken, så att Olsson inte får sluta sitt arbete för denna sak.”
Omedelbart därpå hade Andersson i telefon underrättat Lundblad om att
Olsson lämnat sitt arbete och på kallelse infunnit sig å kriminalstationen för
undergående av förhör angående olovlig affischering. Telefonsamtalet hade
åhörts av såväl Ekström som Malm. Andersson hade därefter hos vederbörande
tjänsteman å postkontoret Norrköping I begärt undersökning,

huruvida Malm och Olsson eller eventuellt andra personer genom postverkets
försorg tillställts löpsedlar eller andra reklamaffischer från nationalsocialistiska
arbetarepartiets expedition i Göteborg. Sedan undersökning
och besked härom utlovats, hade Andersson och Ekström uppsökt Malms
moder för att efterhöra, om hon möjligen kunde lämna några upplysningar
till ledning för sakens vederbörliga utredning. På därom framställda frågor
hade Malms moder meddelat, att hon väl hade sig bekant att sonen
sedan en tid tillbaka tillhörde nationalsocialistiska arbetarepartiet, men att
hon icke hade någon vetskap om, huruvida sonen för partiets räkning utfört
någon affischering. Något material till sådant ändamål hade sonen med
hennes vetskap icke mottagit eller förvarat i hemmet. Sedan hon underrättats
om vad Malm vid polisförhöret uppgivit och att han sagt sig hava
förvarat klister i en väska, som han tagit i hemmet och därefter bortkastat,
hade hustrun Mahn yttrat: ”Det skall jag strax kontrollera, ty vi har haft
tre väskor stående här ute på vinden.” Hustrun Malm hade därefter gått
ut på den öppna vinden, till vilken en kort trappa ledde direkt från förstugan.
Andersson hade följt med ut i förstugan och ett stycke upp i trappan.
Örn en stund hade hustrun Malm återvänt och meddelat, att sonens
lämnade uppgifter angående väskan icke vore med sanningen överensstämmande,
emedan familjens tre väskor i oskadat skick fortfarande stöde
å vinden. Efter erhållandet av dessa upplysningar hade Andersson och Ekström
avlägsnat sig från Malms bostad. Först omkring klockan 4,30 e. m.
hade slutligt besked inkommit från postkontoret, att några enskilda personer,
såvitt det kunnat utrönas, icke genom postverkets försorg tillställts
några reklamaffischer från nationalsocialistiska arbetarepartiet i Göteborg.
Däremot hade ankommit upprepade sådana försändelser, som varit adresserade
till ortsgruppens förhyrda postfack och sålunda där avhämtats av
den eller de personer, som hade tillträde dit. Omedelbart efter det dessa
upplysningar inkommit från postkontoret hade förhöret med Olsson återupptagits,
varvid denne trots upprepade anmaningar att hålla sig till sanningen
på det bestämdaste förnekat all vetskap angående de olovliga affischeringarna.
Därpå hade förhöret med Malm fortsatts. Sedan Malm underrättats
om de av kriminalpolisen inhämtade upplysningarna från postkontoret
och från Malms moder, utvisande att hans tidigare lämnade uppgifter
angående åtkomsten av affischeringsmaterialet och väskan icke voro med
sanningen överensstämmande, hade Malm slutligen medgivit att han och
Olsson, sedan de å ortsgruppens expedition utbekommit erforderligt material,
gemensamt utfört den olovliga affischeringen å det staden tillhöriga
planket. Malm hade utfört den egentliga klistringen, under det att Olsson
hållit vakt för att de ej skulle bliva överraskade i sin olovliga handling.
Vidare hade Malm medgivit, att han ensam utfört den olovliga affischeringen
å det Pihl tillhöriga planket och att Malm därvid betjänat sig av en

Olsson tillhörig automobil. Vid därefter återupptaget förhör med Olsson i
närvaro av Malm hade Olsson fortfarande förnekat all kännedom om affischeringarna.
Först sedan Olsson noggrant underrättats örn Malms uppgifter
och dessa av Malm bestyrkts inför Olsson, hade Olsson medgivit, att
han varit Malm behjälplig med affischeringarna å båda planken på det
sätt, att han varit med om att avhämta affischeringsmaterialet å ortsgruppens
expedition och därefter hållit vakt, då Malm verkställde klistringen.
Malms uppgifter att han ensam utfört affischeringen å Pihls plank och att
han därvid begagnat sig av Olssons bil hade bestritts av Olsson, som försäkrat
att han varit närvarande även vid detta tillfälle och att de i sällskap
gått till denna plats samt sålunda ej betjänat sig av någon bil. Sedan Malm
återtagit sina lämnade uppgifter angående affischeringen å Pihls plank och
vitsordat vad Olsson därom anfört, hade upptagits en av Malm och Olsson
avgiven sammanstämmande berättelse, som funnes intagen i den i saken
upprättade polisrapporten. Härunder hade jämväl kriminalkonstapeln
F. Wiberg varit närvarande såsom förhörs vittne. Efter avslutandet av detta
förhör klockan 6,30 e. m. hade Malm och Olsson fått lämna kriminalstationen.

Till bemötande av klagandens påstående att såväl Malm som Olsson
förvarats i cell anförde Andersson i promemorian slutligen, att Olsson icke
förvarats i någon cell utan ”innanför ett å polisvaktkontoret befintligt förvaringsräck,
avsett till förvaringsplats” för personer, som av en eller annan
anledning tillfälligtvis skulle kvarstanna å polisstationen. Denna förvaringsplats
kunde icke betraktas såsom cell. Någon husundersökning hade Andersson
och Ekström vid besöket i Malms hem icke företagit eller ens haft en
tanke på att verkställa. Förhören med Malm och Olsson hade av Andersson
letts på ett lugnt sätt.

Genom påskrift å promemorian bestyrkte Ekström, Björck och Wiberg
riktigheten av de däri lämnade uppgifterna i de delar, som envar av dem
genom närvaro under utredningen kände till.

Norrby anförde i sitt yttrande följande.

Sedan Norrby tagit del av överkonstapeln Anderssons promemoria, vitsordade
Norrby densamma i vad den avsåge Norrbys befattning med samt
ansvar för Malms och Olssons kvarhållande och placering å polisstationen.
Av Anderssons fråga hade Norrby fått den uppfattningen, att såväl Malm
som Olsson varit fullt införstådda med ett kvarstannande under det vissa
av dem lämnade uppgifter kontrollerades och att det närmast gällt frågan
om deras placerande. Ett dylikt kvarstannande hade ju dessutom kunnat
beräknas komma att omfatta endast en eller högst ett par timmar. Fragan
hade framställts till Norrby omkring klockan 2 e. m. En förvaring innanför
det s. k. förvaringsräcket vore ingalunda att jämställa med inhysning

i cell”, såsom klaganden velat göra gällande, utan innebure endast att
vederbörande stöde under kontorsvaktens vid ordningspolisen tillsyn och
icke behövde direkt tillses av någon annan. Norrby hade ej heller funnit ett
kvarstannande alldeles omotiverat, då frågan gällt huruvida icke tilltaget
varit av beskaffenhet att komma allmän förargelse åstad och sålunda komme
att falla under strafflagens bestämmelser. Såsom framginge av fotografier,
vilka tagits vid tiden för Malms inkallande till poliskammaren, då ett stort
antal affischer redan borttagits och möjligen någon enstaka ovidkommande
tillkommit, vore tilltaget mera att beteckna såsom ett nidingsdåd än en
oskyldig affischering. För rengöring av stadens plank hade åtgått en arbetstid
av fyra timmar. På grund av partiets inställning till saken och gärningsmännens
enständiga nekande hade det även varit en prestigefråga, som
krävt ett klarläggande i sin helhet samt i ett sammanhang. Någon husundersökning
hade icke av Norrby anbefallts och hade i lagens mening icke
heller vidtagits. Betecknande för klagandens vilja att hålla sig till sanningen
vore emellertid även hans relation av telefonsamtalet med Olssons arbetsgivare.
Förutom att densamma vore direkt missvisande hade klaganden
även försökt draga in politiska motiv, vilka här varit fullständigt ovidkommande.
Enligt vad Andersson sedermera meddelat hade varken Malm eller
Olsson uttryckt något missnöje med tiden för kvarhållandet eller över vad
som i övrigt vid förhöret förekommit.

Vid yttrandet voro fogade de däri omförmälda fotografierna.

I sitt utlåtande anförde Kleberg följande.

Den 8 mars 1935 på morgonen hade Kleberg passerat förbi ifrågakomna,
Norrköpings stad tillhöriga plank vid Norra Strömsgatan och därvid iakttagit,
att så gott som hela planket var fullklistrat med affischer av utseende
som framginge av ovannämnda fotografier. Ett par timmar senare hade
Kleberg anmält förhållandet å kriminalavdelningen för utredning, varvid
Kleberg erhållit meddelande att anmälan om det skedda redan tidigare
samma dag ingått från stadens fastighetsförvaltning. Därefter hade Kleberg
vid ett flertal tillfällen efterhört ärendet och därvid erhållit kännedom
om de svårigheter, som mött utredningsmännen. Under tiden från och med
den 8 till och med den 11 april 1935 hade Kleberg på grund av resa i tjänsten
icke vistats i Norrköping. Den 12 i samma månad på morgonen hade
Kleberg erhållit besked från kriminalavdelningen, att Malm och Olsson en
eller annan dag tidigare under förhör medgivit sig hava utfört ifrågakomna
olovliga affischering respektive därvid medverkat. Kleberg hade samtidigt
fått meddelande om att Malm och Olsson fått kvarstanna hos polisen på
sätt av promemorian framginge. Vederbörande hade av Edeberg erinrats
därom, att kvarhållande med anledning av förseelser av ifrågakomna slag
icke vore tillåtet. Vid den sålunda gjorda erinran hade Kleberg låtit bero.

Beträffande övriga i anmälningsskriften påstådda övergrepp vore uppgifterna
av så ovederhäftig beskaffenhet, att något yttrande därom icke syntes
vara påkallat.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

Då av handlingarna i ärendet framgick att Malm åtalats för ifrågakomna
affischering, införskaffades från poliskammaren i Norrköping protokoll och
utslag i målet. Härav framgick, att Norrby till den 16 april 1935 instämt
Malm till poliskammaren med yrkande örn ansvar, jämlikt särskilda ordningsstadgar
för Norrköpings stad, för olovlig affischering. Under målets
handläggning hade Norrby förklarat, att han yrkade ansvar å Malm allenast
för affischeringen å det staden tillhöriga planket.

I utslag den 23 april 1935 yttrade poliskammaren följande: Enär Malm
erkänt, att han natten till den 8 mars 1935 å ett Norrköpings stad tillhörigt
plank utanför fastigheten nr 21 vid Norra Strömsgatan utan tillstånd
uppklistrat minst 90 stycken löpsedlar för tidningen ”Den svenske
nationalsocialisten” för den 12 och den 16 januari 1935, dömdes Malm jämlikt
§§15 och 23 i särskilda ordningsstadgar för Norrköpings stad att böta
40 kronor, varav tre fjärdedelar skulle ställas till polismyndighetens förfogande
och återstoden tillfalla stadens kassa.

I § 15 av nämnda ordningsstadgar föreskrives: ”Ingen må å annans hus,
port, plank eller staket, utan ägarens medgivande, utskära, skriva, rita eller
måla ord, streck eller figurer eller anbringa affischer, annonser eller andra
anslag.” Överträdelse av detta förbud straffas enligt § 23 i stadgarna med
böter från och med 2 till och med 50 kronor.

Poliskammarens utslag vann laga kraft.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Östergötlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Norrby. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande.

Vad till en början angår klagandens påstående att förhörsledaren, kriminalöverkonstapeln
Andersson, vid ifrågavarande förhör med Malm och
Olsson använt bryska metoder samt företagit husrannsakan hos Malm, har
jag med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst funnit klagomålen i dessa
delar ej föranleda vidare åtgärd.

Beträffande kvarhållandet av Malm och Olsson å kriminalpolisens station
i Norrköping den 9 april 1935 finner jag däremot polismyndighetens åtgärder
icke kunna lämnas utan anmärkning.

Härutinnan må erinras följande.

Genom lag den 12 maj 1933 angående ändring i vissa delar av förordningen
örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall, vilken lag trädde i kraft den 1 juli samma år, hava meddelats bland
annat vissa bestämmelser örn befogenhet för polismyndighet att vid undersökning
rörande begånget brott taga i förvar för brottet misstänkt person
utan att häktning sker. För kvarhållande i dylikt fall är emellertid, såsom
av 19 § tolvte punkten i sagda förordning framgår, en förutsättning att det
brott, för vilket personen misstänkes, kan tänkas leda till häktning. I annat
fall får icke, även örn den misstänkte samtycker därtill, kvarhållande av
honom äga rum.

I förevarande fall hava Malm och Olsson på kallelse infunnit sig å polisstationen
för att, såsom misstänkta för olovlig affischering å annans plank,
underkastas förhör härom. Med hänsyn till arten av den brottsliga gärningen,
som var att betrakta allenast som en förseelse mot en föreskrift i
för staden gällande särskilda ordningsstadgar och såsom sådan ej belagd
med svårare straff än böter, 50 kronor, kunde det ju icke ens bliva tal om
de misstänktas häktande. Vid sådant förhållande har polismyndigheten,
sedan förhör med Malm och Olsson under förmiddagen den 9 april hållits,
icke ägt befogenhet att kvarhålla dem i avbidan på ytterligare utredning
i saken. Det oaktat hava emellertid Malm och Olsson kvarhållits å polisstationen
till framåt kvällen, Malm i cell och Olsson innanför en särskild
avbalkning i vaktrummet. Genom detta kvarhållande av Malm och Olsson
har polismyndigheten gjort sig skyldig till ett allvarligt övergrepp.

För det olaga kvarhållande, som sålunda ägt rum, måste Norrby anses
ensam ansvarig. Vad Norrby till försvar därför anfört förtjänar icke avseende.
Även om utförandet av affischeringarna, såsom Norrby velat ifrågasätta,
kunnat betraktas såsom förargelseväckande beteende, hade i allt fall
kvarhållande av Malm och Olsson i avbidan på utredning angående förseelserna
icke lagligen kunnat ske. Såsom synnerligen anmärkningsvärt
måste jag beteckna det förhållandet att Norrby, då resultatet av de första
förhören med Malm och Olsson meddelats honom, kunnat finna skäl till
kvarhållande av dem däri, att undersökning skulle verkställas rörande åtkomsten
av affischerna och örn sanningsenligheten av Malms uppgifter
rörande en vid affischeringen använd väska. För sakens rättsliga bedömande
torde dessa omständigheter hava saknat betydelse. Med hänsyn till att
Malm erkänt sig skyldig till olovlig affischering synes mig undersökningen
om väskan ur alla synpunkter hava varit onödig. Vid det förhållande att
Olsson under de på förmiddagen hållna förhören enständigt förnekat all
delaktighet i förseelserna var det däremot i bevisningshänseende av en viss
betydelse att få utrett, huruvida Olsson vid tiden för affischeringarna mottagit
postförsändelser, som kunnat misstänkas innehålla affischer. Såsom

jag förut framhållit var emellertid med hänsyn till den brottsliga gärningens
art kvarhållande under inga omständigheter tillåtet. Norrbys åtgärd härutinnan
förefaller desto mera svårförklarlig, som undersökningen genom
postverket ju icke kunnat försvåras, därest Malm och Olsson omedelbart
frigivits. Ej heller synes hava förelegat anledning till antagande att Malm
och Olsson icke skulle på tillsägelse hava infunnit sig å polisstationen för
ytterligare förhör, sedan den kontrollerande undersökningen slutförts. När
man vid sådant förhållande söker efter förklaring till det olaga kvarhållandet,
ligger det nära till hands att antaga, att vissa prestigehänsyn fått spela
in. Ett sådant antagande bekräftas av Norrbys gjorda uttalande, att på
grund av nationalsocialistiska partiets inställning till saken och Malms och
Olssons enständiga nekande förelegat en prestigefråga, som krävt ett klarläggande
i sin helhet och i ett sammanhang. Att vid fattande av beslut
i tjänsteangelägenheter hänsyn till vederbörandes prestige icke får vara
utslagsgivande är emellertid så uppenbart, att det icke borde behöva påpekas.

I enlighet med vad jag ovan anfört fann jag, att Norrby genom att, på
sätt som skett, vid ifrågavarande tillfälle låta kvarhålla Malm och Olsson
å polisstationen gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att ej kunna
undgå beivran. Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Norrby för berörda
tjänstefel samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas Malm och Olsson att i målet föra talan, och borde
av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av
åklagaren understödjas.

Rådhusrätten i Norrköping, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 21 december 1935 följande.

I målet funne rådhusrätten utrett, att Malm och Olsson den 9 april 1935
på kallelse infunnit sig å polisstationen i Norrköping för att såsom misstänkta
för olovlig affischering å annans plank höras därom, att, sedan
Malm och Olsson under förmiddagen nämnda dag undergått förhör i saken
samt Norrby, som närmast under polischefen utövade förmanskap över
polispersonalen i Norrköping, av förhörsledaren underrättats örn vad som
vid förhöret förekommit, Norrby vid samtalet med förhörsledaren lämnat
sitt medgivande till att Malm och Olsson i avbidan på ytterligare utredning
i saken finge, Malm insättas i en kriminalpolisens arrestlokal och Olsson,
som redan satts i förvar innanför en särskild avbalkning å polisvaktkontoret,
kvarhållas där, samt att i anledning av detta Norrbys medgivande
Malm hållits i förvar i nämnda arrestlokal i fyra timmar och Olsson kvarhållits
innanför avbalkningen å polisvaktkontoret minst fyra timmar. Enär

3 — JusHtieovibudsmannens ämbetsberättelse till 1937 års riksdag.

på grund av stadgandena i 19 § tolvte punkten i förordningen den 16
februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall, sådant nämnda lagrum lyder enligt lag den 12 maj 1933, Norrby
med hänsyn till arten av den förseelse, för vilken Malm och Olsson varit
misstänkta, icke ägt befogenhet att, sedan förhör med dem hållits, låta
kvarhålla dem på polisstationen i avbidan på ytterligare utredning i saken,
samt Norrby genom att, på sätt som skett, låta beröva Malm och Olsson
friheten gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 15 kap. 22 § och 4 kap. 1 §
strafflagen, alltså och då Norrbys förfarande tillika innefattade sådan förseelse
i hans tjänst, som avsåges i 25 kap. 17 § strafflagen, prövade rådhusrätten
lagligt döma Norrby att utgiva dels jämlikt 15 kap. 22 § och 4 kap.
1 § strafflagen 5 dagsböter, envar å 10 kronor, dels ock jämlikt 25 kap. 17
och 22 §§ strafflagen likaledes 5 dagsböter, envar å 10 kronor, eller sålunda
tillhopa 10 dagsböter, envar å 10 kronor.

Av Malm och Olsson i målet framställda ersättningsyrkanden prövade
rådhusrätten skäligt allenast på det sätt bifalla, att rådhusrätten förpliktade
Norrby att gottgöra envar av Malm och Olsson för olägenhet av kvarhållandet
med fordrade 15 kronor samt för inställelsen vid rådhusrätten
med 5 kronor.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

10. Felaktigt underkännande av rättegångsombuds fullmakt m. m.

Obehörig ändring i avkunnat domstolsutslag.

Till Inlands södra tingslags häradsrätts sammanträde den 6 april 1934
instämde folkskolläraren S. Jonell i Romelanda kyrkoherden H. Sellgren
med yrkande att, som i Romelanda follcskolestyrelses protokoll för den
14 november 1933 intagits för Jonell ärekränkande uttalanden, samt Sellgren
i egenskap av styrelsens dåvarande ordförande vore för nämnda protokoll
ansvarig, Sellgren måtte fällas till ansvar jämlikt tillämpligt lagrum
i 16 kap. strafflagen samt förpliktas att till Jonell utgiva skadestånd.

Då målet å utsatt dag företogs till handläggning inför häradsrätten, däri
häradshövdingen C. E. Lagergren förde ordet, inställde sig såsom ombud
för Jonell journalisten G. Drott i Göteborg, vilken till stöd för sin behörighet
åberopade en så lydande fullmakt:

”Rättegångsfullmakt för innehavaren eller den, som han i sitt ställe
förordnar, att vid Inlands södra tingslags häradsrätt föra min talan i mål
mot kyrkoherde Hugo Sellgren. Romelanda den 4 april 1934.

Sven Jonell.

Herr Sven Jonells egenhändiga namnteckning bevittnas:

Gust. Palmqvist. Hedvig Olsson.

Solberg, Romelanda. Solberg, Romelanda.”

Sellgren inställde sig genom befullmäktigat ombud, advokaten G. Dellborg
i Göteborg.

Enligt häradsrättens i målet förda dombok bestred svarandeombudet
käromålet och ingav därvid ett jämväl av kärandeombudet åberopat utdrag
av folkskolestyrelsens protokoll den 14 november 1933. Sedan därefter
kärandeombudet till utveckling av sin talan ingivit en i domboken
intagen skrift, samt svarandeombudet ytterligare bemött kärandens talan,
anhöll kärandeombudet om vittnesförhör med lantbrukaren Emil Johansson
i Hålt och Sven Gustafsson i Norrmannebo, vilka vid pårop företrädde.
Svarandeombudet bestred att vittnena finge höras, enär de såsom justeringsmän
underskrivit ifrågavarande skolstyrelseprotokoll och vore ledamöter
av skolstyrelsen.

Enligt domboken fann härefter Lagergren på förekommen anledning skäligt
närmare granska den av kärandeombudet åberopade fullmakten, varvid
densamma intogs i domboken.

Om vad närmast därefter förekom innehåller domboken följande.

”På anmärkning av undertecknad, att fullmakten syntes något ofullständig,
instämde svarandeombudet häri, med anmärkning, att i fullmakten
bort angivas, att densamma innefattade bemyndigande att mot svaranden
föra ansvarstalan, samt bestred fördenskull kärandeombudets befogenhet
att i målet föra talan, med anmärkning tillika, att käranden såsom icke
vederbörligen företrädd av lagligen befullmäktigat ombud fördenskull borde
anses såsom utebliven från rätten, varjämte ombudet, med hänsyn till vad
sålunda förekommit, fordrade ersättning för sin inställelse med 125 kronor
jämte vad svaranden visade sig hava utgivit till lösen av häradsrättens protokoll
i målet.

Till vittnen åberopade Emil Johansson och Sven Gustafsson fordrade
ersättning för inställelsen med 20 kronor vardera, men förklarade sig kärandeombudet
vilja medgiva ersättning allenast till ett belopp av 15 kronor
åt vardera.”

I därefter meddelat utslag yttrade häradsrätten följande.

Enär den av Jonells ombud i målet åberopade fullmakten icke angåve
den sak, varom i målet fördes talan, eller innehölle uttryckligt bemyndigande
att föra talan om ansvar, eller att fullmaktsutfärdaren godkände ”vad
ombudet på grund av fullmakten lagligen gör och låter”, samt Jonell alltså
måste anses från häradsrätten utebliven, prövade häradsrätten med stöd av
stadgandet i 1 § lagen den 10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts
uteblivande i brottmål lagligt förklara Jonells talan förfallen; och ålåge det
fördenskull Jonell att dels gottgöra Johansson och Gustafsson för inställel -

sen vid häradsrätten med skäligt ansett belopp av 15 kronor vardera, dels
ock ersätta Sellgren kostnaden för inställelsen vid häradsrätten och för
talans utförande därstädes med skäligt ansett belopp 50 kronor.

Över detta utslag anförde Jonell besvär i Göta hovrätt.

Den 10 juli 1934 meddelade hovrätten utslag på Jonells besvär. I utslaget
yttrade hovrätten följande.

Hovrätten funne ej skäl göra ändring i överklagade utslaget, såvitt Jonell
därigenom förpliktats gottgöra de av honom åberopade vittnena Johansson
och Gustafsson för deras inställelse. Vidkommande målet i övrigt,
så enär Drott på grund av den av honom åberopade fullmakten varit behörig
att utföra Jonells talan i målet, prövade hovrätten lagligt att, med
undanröjande av överklagade utslaget därutinnan, visa målet åter till
häradsrätten som hade att detsamma på anmälan ånyo till handläggning
företaga och därmed vidare lagligen förfara.

I en den 15 september 1934 hit inkommen skrift anförde Jonell därefter
klagomål över den behandling som Lagergren ägnat ifrågavarande mål.
Härutinnan anförde Jonell följande: Enligt sin ordalydelse hade den av
Drott åberopade fullmakten gällt alla mål vid Inlands södra tingslags häradsrätt
mot Sellgren. Då fullmakten framlämnats till Lagergren, hade
denne icke gjort någon anmärkning mot dess giltighet. Sedan målets handläggning
pågått över en timma och Drott fått inlämna en skrift vilken intogs
i protokollet, hade Lagergren funnit anledning att närmare granska
fullmakten. Därvid hade Lagergren anmärkt att han funne fullmakten
något ofullständig, då den icke innehölle något örn ”ansvar”. Örn nu Lagergren
hyst den uppfattningen att fullmakten vore ogiltig, borde han väl utan
vidare underställt saken rättens prövning. Enligt Drotts relation hade
Lagergren i stället vädjat till svarandeombudet med de orden: ”Svarandeombudet
bestrider således fullmaktens giltighet?” Därefter hade rättens
överläggning ägt rum, varvid Jonell förklarades ha uteblivit och käromålet
avvisades. Det förvånade Jonell också att ej målet uppskjutits en stund, så
att Jonell själv kunnat komma tillstädes. Genom Lagergrens sätt att handlägga
detta mål hade den underliga situationen uppstått att Jonell, som
enligt beslutet förklarats ha uteblivit, det oaktat ingivit en längre, i protokollet
intagen skrift. Genom Lagergrens förfarande hade vållats ett halvt
års dröjsmål med sakens behandling, varjämte Jonell åsamkats kostnader
och besvär. Det vore ju gott och väl att Jonell genom sina besvär fått rättelse
i en oriktig dom, men Jonell ville gärna få klarlagt, huruvida rättens
ordförande handlagt målet med den omsorg som man hade rätt att fordra
av en domare.

I ett av Lagergren infordrat yttrande anförde denne: I det ifrågavarande

målet hade stämningsansökningen upplästs och Drotts inlaga nätt och
jämnt hunnit föredragas, då Drott utöver vad i stämningen anförts och
yrkats framkommit med nya mot Sellgren riktade påståenden angående
innehållet i skolstyrelseprotokollet. Dessa påståenden hade föranlett Dellborg
till erinran att Drott torde betänka att sagda påståenden vore av allvarlig
beskaffenhet och kunde komma att rekonventionsvis för Drott medföra
obehagliga konsekvenser. Då Drott ådagalagt en påfallande iver att få
tala i målet, som för en viss publik var av rafflande beskaffenhet, samt han
därigenom lämnat Lagergren föga tid att hinna granska fullmakten, hade
Lagergren i anledning av Dellborgs gensaga fått anledning att tänka över
situationen och närmare efterse, huruvida fullmakten verkligen medförde
befogenhet att, på sätt som skett, föra talan örn ansvar mot Sellgren. Lagergren
hade då funnit att fullmakten alls icke innehöll det vanliga uttrycket
”in blanco”, att den icke angav vilken sak eller vilket mål som åsyftades,
eller innehöll uttryckligt bemyndigande att föra eller väcka ansvarstalan
samt att den ej heller innehöll någon förklaring örn huvudmannens godkännande
av ombudets lagliga åtgärder. Enär vid sådant förhållande något
vittnesförhör angående de nya ansvarspåståendena uppenbarligen icke, åtminstone
tillsvidare, kunde förekomma, hade omedelbart beslutats att rätten
skulle hålla enskild överläggning. Innan beslutet hunnit uppläsas, hade
Drott skyndat fram och enträget begärt att vad han utöver stämningen
andragit mot Sellgren icke måtte i dagens protokoll inflyta, en begäran som
desto hellre beviljats, då därigenom ledsamma konsekvenser för Drott
kunde undgås. Huruvida Jonell varit personligen tillstädes i rättssalen hade
Lagergren sig icke bekant. I så fall hade han ju bort och kunnat anmäla sig
vid rätten tillstädes och icke behövt anses utebliven. För sin del kunde
Lagergren icke finna annat än att hans och nämndens uppfattning om
kärandeombudets bristande behörighet i målet stöde i överensstämmelse
med lag och rättspraxis, bestyrkt av vissa angivna rättsfall. Lagergren anhölle
fördenskull att klagomålen i denna del måtte lämnas utan avseende.

I avgivna påminnelser anförde Jonell att hans ombud, Drott, med bestämdhet
vidhölle att handläggningen pågått minst en timma, innan den
förnyade fullmaktsgranskningen ägde rum. Den hade ägt rum i samband
med diskussionen örn huruvida jäv fanns mot av Jonell inkallade vittnen.
Dessa skulle yttra sig om huruvida protokollets innehåll verkligen överensstämde
med vad som vid sammanträdet förekommit. De inkallade vittnena
hade justerat protokollet. Dylik justering vore, i synnerhet på landsbygden,
ofta en proformasak som verkställdes utan tillräckligt noggrant
studium av protokollet. Två andra styrelseledamöter hade emellertid avgivit
ett intyg, enligt vilket åtminstone en punkt i protokollet aldrig varit
under behandling vid sammanträdet ifråga. Sellgren hade varit stämd för

att genom protokollets avfattning ha ärekränkt och smädat Jonell. Under
diskussionen därom hade Lagergren frågat om Drott ville göra gällande att
protokollsförfalskning förelåge. Drott, som i förväg övervägt just denna
synpunkt, hade genast svarat att förfalskning naturligtvis ej kunde komma
ifråga, eftersom Sellgren själv skrivit protokollet och inga ändringar däri
skett efter justeringen. Lagergren hade då talat något örn ”vad vi jurister
kalla intellektuell förfalskning”. Drott, som ej vore jurist, hade ej känt till
innebörden av detta uttryck. Han förnekade också att han framställt några
ansvarsyrkanden utöver stämningens innehåll, väl medveten om att hans
fullmakt ej berättigade honom därtill. Rörande själva fullmakten hänvisade
Lagergren till vissa prejudikat. Redan vid målets handläggning hade Drott
fäst Lagergrens uppmärksamhet på att det i dessa prejudikat vore fråga örn
anställande av brottmålstalan. Han hade påpekat att i den vanliga lageditionen
funnes omnämnt ett annat fall enligt vilket en vanlig in blancofullmakt
berättigade ett ombud att föra talan i hovrätten. Då borde också
Drotts fullmakt, som vore något fullständigare än fullmakt in blanco,
berättiga honom att föra talan i underrätt. Lagergren tycktes fortfarande
icke förstå skillnaden mellan att anställa talan och att föra talan. Jonell
hade icke själv varit närvarande vid rätten, men icke befunnit sig längre
bort än att han inom några minuter kunnat infinna sig, om rätten ej omedelbart
avkunnat sitt utslag. Det framginge av domboken att fullmaktens
kassering icke ägt rum strax i början av målets handläggning, såsom Lagergren
ville göra gällande. Det vore gott och väl att hovrätten funnes, men
det vore väl ändå icke meningen att en rättssökande varje gång skulle behöva
vända sig dit för att få rätt. Det medförde dessutom betydande utgifter
för part, då hovrätten med hänsyn till underrättens utslag oftast
kvittade rättegångskostnaderna. De utgifter som Jonell haft i hovrätten
för att få ändring i beslutet om fullmakten kunde han därför icke beräkna
att få ersatta av motparten. Rätteligen borde Lagergren ersätta dem, då
häradsrättens beslut enligt hovrättens utslag tydligen vore felaktigt.

I den hit inkomna klagoskriften anförde Jonell vidare följande.

Vid sammanträden den 1 juni och den 28 september 1933 hade, under
ordförandeskap av Lagergren, vid Inlands södra tingslags häradsrätt handlagts
ett mål mellan landsfiskalen K. J. Blomgren, å tjänstens vägnar, åklagare,
och chauffören G. Pehrsson i Ytterby, målsägande, å ena, samt köpmannen
K. F. Lindblom i Göteborg, svarande, å andra sidan, om ansvar för
ovarsam framfart med automobil. Enligt notis i en tidning hade målet sistnämnda
dag av häradsrätten avgjorts genom slutligt utslag. Notisen hade
härutinnan varit av följande lydelse: ”Svar. anhöll om uppskov för att höra
åberopade intygsgivare, men rätten fann, att svar. ej iakttagit nödig försiktighet,
varför han ådömdes 25 dagsböter å 3 kr. samt att ersätta måls -

ägaren med 441: 23.” Tidningens korrespondent hade varit en på domarkansliet
anställd person, till vars tjänsteuppgifter bland annat hörde att
efter domarens diktamen med skrivmaskin inskriva protokollen i domboken.
Denne tjänsteman hade uppgett att efter överläggningarnas slut i september
nyssnämnda dom verkligen avkunnats. I domboken stöde emellertid numera
att målet uppskjutits till den 24 november 1933. Efter handläggning
sistnämnda dag hade målet sedermera utställts till dom den 14 december
1933. Svaranden hade då frikänts. Nämndemän som suttit i rätten den 28
september 1933 hade emellertid förklarat att tidningens referat vore riktigt.
Granskade man närmare domboken funne man att däri ursprungligen stått
en dom av liknande innehåll som tidningens referat. En sådan dom hade
alltså dikterats av Lagergren efter tingets slut. Sedan hade denna del av
protokollet makulerats med rader av bokstaven ”x”. Mellan några av de
ursprungliga raderna hade sedan den kortare uppskovstexten skrivits. Detta
tycktes ha ägt rum minst fjorton dagar efter septembertinget. Vid denna
tidpunkt hade nämligen svarandens ombud, revisorn G. Magnusson i Göteborg,
haft ett telefonsamtal med Lagergren. Ombudet hade berättat att
Lagergren då meddelat den fällande domens innehåll för honom. När ombudet
uttryckt sin förvåning däröver, under påpekande att han ju begärt
uppskov, hade Lagergren svarat: ”Det kunde rätten inte gå med på, men
det går ju an att klaga i hovrätten. Jag skall omedelbart sända protokoll.”
Det vore uppenbart att Lagergren därmed åsyftat det ursprungliga protokollet
med den fällande domen. Ombudet hade emellertid dagen därpå rest
upp till Kungälv och talat med Lagergren om saken. Resultatet av detta
samtal framginge av domboken i dess nuvarande skick. Nämndemännen
hade sin tjänstgöring så ordnad att vissa av dem sutte i rätten på torsdagar
och de övriga på fredagar. För att samma nämndemän skulle deltaga
i ett måls hela handläggning vore det praxis att mål uppskötes till motsvarande
veckodag. Det förefölle därför besynnerligt att detta mål, som de
två första rättegångstillfällena varit ett torsdagsmål, utsatts till fredagen
den 24 november 1933, då ingen enda av de nämndemän, som tidigare deltagit
i rättens behandling av detta mål — och avkunnat dom — tjänstgjorde.

I yttrandet över klagomålen anförde Lagergren i denna del följande.

Under rättegångsdagen torsdagen den 28 september 1933 hade handläggningen
av ett betydande antal mål pågått hela dagen till sent på aftonen
i rask följd, och först då hade det blivit tillfälle till enskild överläggning.
Därvid hade Lagergren haft att hålla i minnet allt vad under den delvis
i några mål ansträngande handläggningen förekommit samt snarast
möjligt söka få till stånd kortfattade utslag angående de mål som, i enlighet
med numera vanlig men delvis farlig praxis, förklarats skola omedel -

bart avgöras. Tyvärr hade därunder såväl Lagergren som hans notarie
glömt att redan under förmiddagen uppskov i det av Jonell omnämnda
målet beviljats. De hade därför genomgått detta liksom andra mål, med
den beklagliga påföljden att i stället kommit att meddelas utslag jämväl
i det nu förevarande målet. Några dagar därefter hade Lagergren blivit
uppmärksamgjord på misstaget vid ett telefonsamtal med svarandens ombud.
Denne hade erinrat att uppskov beviljats. Då Lagergren funnit det
uppenbart att ringaste skäl till vägran av uppskov för vittnesförhör icke
förelegat, och det tillika synts Lagergren uppenbart att svaranden vid eventuell
fullföljd av talan skulle efter återförvisning och bifall till sin anhållan
förr eller senare komma att få intygsutfärdarna hörda vid rätten, hade
Lagergren ansett det vara med den materiella rättvisans krav mest överensstämmande
samt för undvikande av kostnader för parterna och onödigt
dröjsmål med målets avgörande riktigast att det redan en gång meddelade
uppskovsbeslutet finge förbli gällande. Med anledning därav hade protokollet
justerats och expedierats i enlighet därmed, efter det Lagergren därom
samtalat med vederbörande åklagare. Sålunda hade målet blivit vid det
förnyade vittnesförhöret vederbörligen utrett och prövat. Därunder hade
rättens ledamöter fått fullständig kännedom örn allt som under den föregående
handläggningen förekommit i målet. Sedan hade målet efter grundlig
prövning avgjorts å slutsammanträdet, och Göta hovrätt hade i sedermera
givet utslag funnit skäligt fastställa det slut vartill häradsrätten kommit
i målet. Som nämnts hade ledamöterna i nämnden erhållit fullständig
kännedom örn vad förut i målet förekommit. Att detta mål blivit överflyttat
till handläggning å andra rättegångsdagen eller fredagen den 24
november hade varit beroende därpå, att häradsrätten redan torsdagen den
28 september funnit det icke möjligt att å första rättegångsdagen handlägga
samtliga målen från såväl Kungälv som Inlands södra landsfiskalsdistrikt.
I enlighet därmed hade jämväl nu förevarande mål redan vid uppskovsbeslutets
meddelande utsatts till handläggning under den dag då
Blomgren hade sina övriga mål. Eljest hade det i Inlands domsaga sedan en
lång följd av år varit regel att mål som handlagts å första rättegångsdagen
alltid uppskjutits till handläggning å första rättegångsdagen av nästa tingssammanträde,
så att samma nämnd kunnat följa hela gången av målet och
få närvara vid dess avgörande. Något hinder för nämndens fulla deltagande
vid handläggningen och avgörandet av nu förevarande mål hade således,
då detta för nämnden ånyo tillfullo genomgåtts fredagen den 24 november,
icke förelegat. Just genom att målet på sätt nu skett blivit genom hörande
av jämväl svarandens vittnen vederbörligen utrett, hade också undvikits
fällandet av en materiellt oriktig eller otillfredsställande dom. Detta finge
hovrättens utslag anses bestyrka. Då således någon materiell orättvisa icke
skett utan allenast en formell felaktighet förelupit, men denna med hänsyn

till omständigheterna vid sessionens slut väl finge anses i viss mån ursäktlig,
hemställde Lagergren att J. O. måtte låta bero vid vad sålunda förekommit.
Ingendera parten hade haft anledning klaga, och saken syntes
strängt taget alls icke angå Jonell, såvida icke denne möjligen med tanke
på den fortsatta handläggningen av ett utav honom själv till häradsrätten
instämt mål haft någon särskild anledning att söka få Lagergren till vederpart
eller söka sak med honom.

Vid yttrandet voro fogade följande handlingar:

1) Utdrag av häradsrättens dombok för den 1 juni 1933. Enligt detta
hade Blomgren till nämnda dag instämt Lindblom med yrkande om ansvar
å honom för det han den 5 december 1931 å allmän landsväg vid Barkeröd
i Romelanda socken färdats ovarsamt med automobil med påföljd att automobilen
sammanstött med en mötande automobil, varvid fordonen skadats.

Efter det att Blomgren åberopat bland annat ett protokoll över i saken
den 23 maj 1932 verkställt polisförhör samt Magnusson, såsom ombud för
svaranden, företett två intyg, vilka av Blomgren bestredos, hade i domboken
antecknats följande:

”Målet utsattes till torsdagen den 28 september 1933, då parterna hade
att komma tillstädes, svaranden personligen eller genom befullmäktigat
ombud, vid vite av tjugofem kronor.”

2) Utdrag av häradsrättens dombok för den 28 september 1933, därav
framgick bland annat att Blomgren dels företett ytterligare ett den 3 mars
1933 upprättat polisförhörsprotokoll, dels låtit vid häradsrätten höra tre
vittnen, varefter målets vidare handläggning på Magnussons begäran för
vidare utredning uppskjutits till den 24 november 1933.

3) Utdrag av häradsrättens dombok för den 24 november 1933, enligt
vilket Magnusson påkallat vittnesförhör med de personer som utfärdat de
av honom vid första rättegångstillfället åberopade intygen, varefter målet
å ömse sidor överlämnats till avgörande samt häradsrätten tillsagt att utslag
i målet komme att meddelas den 14 december 1933.

4) Det av häradsrätten sistnämnda dag meddelade utslaget, enligt vilket
häradsrätten av anförda skäl prövat lagligt ogilla åklagarens mot Lindblom
i målet förda ansvarstalan samt förklarat att kostnaden för de på
åklagarens begäran i målet hörda vittnens inställelser skulle stanna å statsverket.

5) Göta hovrätts den 10 juli 1934 meddelade utslag på de besvär Blomgren
anfört över häradsrättens nyssnämnda utslag, utvisande att hovrätten
fastställt det slut häradsrättens utslag beträffande ansvarsfrågan
innehölle samt i fråga om rättegångskostnaderna ej funnit skäl göra ändring
i överklagade utslaget.

I samband med yttrandet överlämnade Lagergren vidare två så lydande
intyg:

1) ”Att vid Inlands södra tingslags häradsrätts sammanträde den 28
september 1933 i mål mellan undertecknad, åklagare, samt köpmannen
Karl F. Lindblom i Göteborg, svarande, angående ansvar för trafikförseelse,
blev i anledning av svarandeombudets begäran uppskov i målet meddelat
för vittnesförhör till nästa tingssammanträde, därvid på grund av av
åklagaren gjord framställning om uppdelning av första rättegångsdagens
mål å två dagar det nu ifrågavarande målet utsattes att förekomma fredagen
den 24 november 1933, samt att, då vid sessionens slut på grund av
förelupet misstag utslag ändock blev meddelat, jag därefter förklarade mig
icke hava något att erinra emot, att det tidigare meddelade uppskovsbeslutet
fick gälla, får jag härmed intyga. Kungälv den 8 oktober 1934.

K. J. Blomgren.

Landsfiskal.”

2) ”På begäran får jäg härmed intyga följande: I det vid Inlands södra
häradsrätt av allmänne åklagaren, landsfiskalen K. J. Blomgren i Kungälv,
mot K. F. Lindblom anhängiggjorda målet angående trafikförseelse uppträdde
undertecknad vid häradsrätten såsom rättegångsbiträde åt förenämnde
Lindblom. Vid handläggningen av målet den 28 september 1933
kunde åklagaren icke tillerkänna två av mig till häradsrätten tidigare ingivna
intyg laga vitsord, varför jag hemställde örn uppskov i målet för
hörande av intygsgivarna. Uppskov medgavs av rätten och målet utsattes
att åter förekomma fredagen den 24 november 1933, då ifrågavarande vittnen
också beedigade sitt intyg. Målet hade tidigare handlagts å första rättegångsdagen,
men blev på åklagarens särskilda begäran uppskjutet till andra
rättegångsdagen, enär hans övriga mål handlades denna dag. I början av
oktober månad 1933 uppringdes jag av häradshövdingen, vilken underrättade
mig om att utslag i målet blivit meddelat den 28 september. Då jag
uppmärksamgjorde häradshövdingen på att det av mig begärda uppskovet
beviljats vid sista rättegångstillfället, lovade han att vidtala såväl åklagaren
som nämnden rörande fallet, varefter jag erhöll besked om att målet
skulle enligt tidigare meddelat beslut åter upptagas till handläggning den
24 november 1933, vilket också skedde. Göteborg den 8 oktober 1934.

Gunnar Magnusson.

Revisor.”

Jonell avgav påminnelser och anförde därvid: Lagergren förnekade ej att
häradsrätten avkunnat dom den 28 september 1933, att denna dom efter
förhandlingarnas slut samma dag offentligen avsagts samt att domen blivit
intagen i häradsrättens dombok. Enär omkring fjorton dagar senare Lagergren
meddelat Magnusson att fällande dom avkunnats och erbjudit sig att
sända protokoll därom för eventuellt överklagande, måste man väl antaga
att vid denna tidpunkt domboken varit underskriven av Lagergren. Därmed
måste domboken anses ha varit offentlig handling, och Jonell hade

alltid trott att det varit straffbart att förändra innehållet i en sådan handling.
Jonell kunde ej tänka sig att ens protokollföraren hade rätt att ändra
innehållet i offentlig handling. Vad Lagergren anfört till sitt försvar verkade
icke övertygande. Det måste väl betraktas såsom mycket anmärkningsvärt
att icke blott han själv och hans notarie utan även samtliga
nämndemännen vid målets avgörande glömt bort att några timmar tidigare
uppskov beviljats. Det fördes väl ändå konceptanteckningar örn vad som
förehades inför häradsrätten. Att Magnusson haft den uppfattningen att
uppskov beviljats vore Jonell bekant, men å andra sidan hade Jonell hört
uppgivas att något bestämt besked örn uppskov icke givits vid målets handläggning.
Detta kunde dock icke styrkas av Jonell. Skulle likväl häradsrätten
ha avkunnat dom av misstag, torde rätta sättet för ändring vara
besvär i hovrätten, men icke att rättens ordförande ändrade det utskrivna
protokollet. Det vore ju icke han utan häradsrätten som avkunnat dom.
— Lagergren hade framhållit att det ej funnits rimlig anledning att vid
septembertinget vägra uppskov för vittnens hörande. Den saken vore nog
ej utan vidare självklar, ty redan då målet den 1 juni 1933 förekom hade
åklagaren vägrat tillerkänna de ingivna vittnesintygen vitsord. Svaranden
hade följaktligen haft all anledning att till septembertinget inkalla sina vittnen.
Om rätten därför vid sistnämnda tillfälle vägrat uppskov, hade detta
väl varit berättigat. Uppskovsbeslutet borde under alla förhållanden lia
varit föremål för rättens enskilda överläggning under målets handläggning.
Det vore då rätt märkvärdigt att detta kunde ha fallit ur minnet icke blott
för domaren och hans notarie, vilken senare väl antecknade vad som förekom,
utan även för nämndemännen. Jonell hade sig också bekant att det
vore praxis vid Inlands häradsrätter att beslut om uppskov meddelades vid
sessionens slut och icke under målets handläggning. Den i klagoskriften
omtalade tidningskorrespondenten, som refererat målet, borde ju också
ha lagt märke till att uppskov beviljats och meddelat detta i notisen. Då
han dessutom vore anställd på domarkansliet såsom skrivbiträde och enligt
egen uppgift efter Lagergrens diktamen nedskrivit i domboken den fällande
domen, kunde man ha väntat att han fäst Lagergrens uppmärksamhet på
att uppskov beviljats. Alla dessa omständigheter gjorde att Jonell icke vore
övertygad om att uppskov verkligen blivit beviljat under målets handläggning.
Lagergren hade lämnat obestridd Jonells uppgift, som för övrigt
kontrollerats av flera personer, att i domboken inskrivits den fällande
domen, som obestridligen av rätten avkunnats, samt att han sedermera
makulerat den och infört ett annat beslut. Detta hade tydligen skett efter
påpekande av svarandeombudet. Den frågan uppstode då: Hade manipulationerna
med domboken skett för att dölja det fel som legat däri att dom
avkunnats trots eventuellt beviljat uppskov? Sistnämnda fel skulle ju ha
kommit i dagen vid domens överklagande av svarandeombudet. Varför

hade icke nämndemännen, i likhet med åklagaren, lämnat intyg örn att
uppskov beviljats? Att de därigenom medgivit sin andel i ett begånget fel
borde ej ha hindrat dem från att utfärda ett dylikt intyg.

Av vad som förekommit i ovan omförmälda fall och i övrigt blivit upplyst
i handlingarna fann justitieombudsmannen Gyllenswärd anledning att
företaga inspektion av Inlands domsagas kansli i Kungälv. Sådan verkställdes
därför av honom den 5 och den 6 mars 1935 i närvaro av häradshövdingen
Lagergren, förste notarien Nils Wallin samt två extra
notarier.

Under inspektionen granskade J. O. domboken i ovannämnda åklagarmål
mot Lindblom, och befanns därvid denna beträffande ifrågavarande mål för
den 28 september 1933, såvitt nu är i fråga, ursprungligen ha innehållit
följande:

”Svarandeombudet förklarade sig icke hava någonting att erinra mot
framställda ersättningsanspråken, men anhöll, enär åklagaren förklarade
sig icke kunna vitsorda riktigheten av de utav svarandeombudet den 1
sistlidne juni åberopade intygen, att för vidare utredning erhålla uppskov
i målet. Det tillsades att yttrande i målet komme att meddelas vid sessionens
slut, därvid efter enskild överläggning meddelades följande

Utslag.

Med hänsyn till vad i målet förekommit finner häradsrätten vidare uppskov
däri icke erforderligt utan företager målet till avgörande.

Enär genom i målet hörda vittnenas berättelser och vad i övrigt däri
förekommit måste anses ådagalagt att svaranden den 5 december 1931
å allmänna vägen vid Barkeröd i Romelanda socken uti en där varande
skarp kurva med skymd sikt, utan iakttagande av erforderlig försiktighet,
påkört och skadat målsäganden Gunnar Pehrsson i Ytterby tillhöriga lastautomobilen
0.5817, prövar häradsrätten lagligt jämlikt 2, 9 och 16 §§
i kungl, vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 döma svaranden att härför böta
75 kronor till kronan, ävensom gottgöra målsäganden för skador å ifrågakomna
lastautomobilen med fordrat och utan anmärkning lämnat belopp
av 441 kronor 23 öre.

Det åligger härjämte svaranden att gottgöra statsverket kostnaden för
de på åklagarens begäran i målet hörda vittnens inställelser vid rätten.

Talan mot utslaget fullföljes hos Kungl. Maj:ts och Rikets Göta hovrätt
genom besvär, vilka skola till Kungl, hovrätten ingivas sist före klockan 12
å tjugonde dagen härefter.”

Orden från och med ”Det tillsades” till och med ”dagen härefter” hade
emellertid sedermera överkorsats genom rader av bokstaven ”x”, tecknade
liksom protokollet i övrigt medelst skrivmaskin.

I stället för den sålunda överkorsade texten hade därefter mellan raderna,

likaledes med maskinskrift, omedelbart efter ordet ”målet” införts orden
”vilket fördenskull utsattes till fredagen den 24 november 1933, då parterna
hade att komma tillstädes, svaranden personligen eller genom befullmäktigat
ombud, vid vite av 25 kronor”.

Vid granskning av memorialet till domboken för den 28 september 1933
befanns att beträffande ifrågavarande mål överst i brädden antecknats
följande:

”Upp 24/n pers. inst. eller g. omb. vite av 25 kr.”

Därunder funnos vissa ytterligare anteckningar, som dock numera voro
överstrukna. Vid närmare undersökning visade de sig ha innehållit följande:
”§§ 2 och 9, 25 X 3, gottgörelse skada, vittn.” samt härefter några
siffror som nu ej kunde tolkas.

Extra notarien R. Seevers, som fört ifrågavarande memorial, förklarade
på förfrågan att med anteckningen ”25 X 3 torde ha avsetts att svaranden
enligt det utslag som avkunnats blivit dömd till 25 dagsböter, varje dagsbot
örn 3 kronor.

Vid inspektionen genomgick J. O. därefter och granskade domböcker och
småprotokoll för de senare åren, ävensom fastighetsböcker, rotlar och diarier.
Därvid fann J. O. anledning till ett flertal anmärkningar, vilka antecknades
i det vid inspektionen förda diariet.

Sedan J. O. på grund av vad som förekommit vid inspektionen anmodat
Lagergren att avgiva yttrande, inkom Lagergren därmed den 23 april 1935.

Av vad vid inspektionen förekom må här ytterligare antecknas följande.

Den i kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter
rörande utfärdande av gravationsbevis föreskrivna granskning av inteckningsböckerna
hade, såvitt i böckerna införda bevis gåvo vid handen, icke
verkställts för tiden efter 1927 års utgång.

På fråga av J. O. rörande anledningen därtill förklarade Lagergren att
han icke medhunnit granskning av böckerna efter nämnda tid.

J. O. förklarade att denna underlåtenhet vore synnerligen betänklig och
att granskningen borde äga rum med det snaraste.

I detta sammanhang antecknades att dåvarande förste notarien H. Hansson
i slutet av inteckningsprotokollet för Inlands södra tingslag för år 1933
tecknat bevis att protokollet för december månad kollationerats den 6 juli
1934, att Hansson i brädden av samma tingslags inteckningsprotokoll för
den 2 och den 9 maj samt den 13 juni 1934 tecknat bevis den 6 juli 1934
om kollationering av protokollet, samt att Hansson i brädden av Inlands
norra tingslags inteckningsprotokoll tecknat bevis dels den 5 juli 1934 om
kollationering av protokollet för den 2 och den 9 maj 1934 och dels den 6
juli 1934 om kollationering av protokollet för den 13 juni 1934.

I sitt över anmärkningarna avgivna yttrande anförde Lagergren i fråga
örn granskningen av inteckningsböckerna ytterligare följande: Vid J. 0:s

inspektion hade Lagergren, i saknad av en utav honom uppgjord förteckning
över vad som granskats av inteckningsböckerna, glömt att meddela
J. O. att granskningen fullgjorts för avsevärt längre tid än som i böckerna
antecknats. Enligt Lagergrens förteckning hade granskningen beträffande
delar av domsagan fullgjorts för ytterligare fyra år, eller för åren 1928
—1931 beträffande Inlands Nordre härad om sju socknar samt Västerlanda
socken av Inlands södra tingslag. I dessa delar hade granskningen avslutats
den 26 september 1932. Vid denna tid hade Lagergren trott sig kunna få
tillfälle att fortsätta och därför tänkt att på en gång verkställa annotationer
om verkställd granskning i samtliga böcker. Då hade emellertid hösttingen
i domsagans båda tingslag börjat, och Lagergren hade haft att hålla
samtliga fyra allmänna tingssammanträden och två slutsammanträden,
sammanlagt om tolv rättegångsdagar, ävensom handlägga alla jorddelningsmål
och det mesta av vad i övrigt till domarämbetet hörde. På grund
därav hade någon kollationering, utöver den som i samband med ärendenas
inskrivning gemenligen förekomme, omöjligen kunnat av Lagergren medhinnas.
Sedan dess hade göromålen beständigt ökats. Jorddelningsmålen
hade med inblandningen däri av sakrättsliga förhållandens ordnande före
sammanläggningarna blivit synnerligen betungande, då utredning och omfattande
skriftväxling med jordägare och inteckningshavare nödvändiggjorts.
Den stora ökningen av mål rörande förseelser mot vägtrafikstadgan
och motorfordonsförordningen hade, sedan numera försäkringsbolagen börjat
inträda såsom mellankommande parter, jämväl bidragit till att för
häradshövdingarna nästan omöjliggöra medhinnandet av allt extraarbete.
Sedan häradshövdingarnas ledighet begränsats, hade förhållandena för
häradshövdingarna blivit verkligen betungande. Numera beviljades i regel
ledighet från allenast tre tingssammanträden om året. Icke ens från arbetet
med dessa bleve häradshövdingen ledig, ity att man påfordrade att han
skulle själv handlägga och avgöra alla därunder förekommande svårare
mål. Lagergren hade aldrig haft hjälp av någon domsagosekreterare eller
någon från hovrätt utsänd vikarie, utan måst allenast med biträde av unga
notarier och skrivbiträden utföra och ansvara för det mesta av göromålen.
För den händelse antalet kompetenta domsagovikarier i hovrätten skulle
förslå därtill, att även Lagergren skulle kunna få dylik vikarie, skulle
Lagergren med nöje avstå från allt arbete med dombok och småprotokoll
under några år framåt, för att därigenom bliva i tillfälle ägna sig åt allt
vad till jorddelningsmål och fastighetsboksvåsende hörde. Tyvärr syntes
dock det nuvarande systemet därutinnan omöjliggöra en dylik förhoppning.
Emellertid skulle Lagergren såvitt möjligt försöka få någon tid över för att
under hand vederbörligen fortsätta och fullborda ifrågavarande granskning.

I ett vid Inlands södra tingslags häradsrätt den 9 februari 1934 under
ordförandeskap av Lagergren handlagt mål mellan landsfiskalen Blomgren,

å tjänstens vägnar, åklagare, chauffören G. E. Karlsson i Bäck, Västerlanda
socken, målsägande, samt chauffören O. V. Svensson i Hede, Romelanda,
svarande, om ansvar för automobilkollision, hade tillkännagivits att
utslag i målet skulle meddelas den 6 april 1934.

Vid målets påropande sistnämnda dag — då Lagergren tjänstgjort såsom
rättens ordförande — hade anmälts att till rättens ordförande den 24
februari 1934 från svaranden inkommit följande i domboken intagna brev,
så lydande:

”Hede, Romelanda den 23/2 1934.

Herr Domhavanden uti Inlands Domsaga, Kungälv.

Med anledning handlanden Gottfrid Olsson, Solberg, Romelanda, i vittnesmål
mellan allmänne åklagaren och mig angående trafikförseelser bestred,
att han varit ombud för ägaren av den med min bil kolliderade automobilen,
anhålles bifogade intyg från Försäkringsbolaget Nornan måtte
intagas uti rättens protokoll samt tagas i beaktande vid målets slutliga
avgörande, att sagda vittne varit och troligen fortfarande är ombud för
ägaren av angivna bil, samt därigenom kan vänta nytta eller skada utav
målets utgång.

Vördsammast
Verner Svensson.

Avskrift.

Romelanda den 18 juli 1933.

Till Försäkrings Aktiebolaget Nornan, Göteborg.

Med anledning av skada nr. AT. 27.005, Verner Svensson, vill jag såsom
ombud för den ena parten, föreslå Eder en godvillig uppgörelse bestående
däri, att Ni för den skada, som uppstått å automobilen O. 3372 betalar en
summa av Femhundra kronor 500 kr. däri inberäknat ersättning för en ny
balansvåg samt diverse vikter. Genom nämnda förslag skulle man kunna,
undgå ytterligare tidsspillan på denna sak, ävenså en del dyra och onödiga
rättegångskostnader. Jag tror att båda parters intresse härigenom i möjligaste
mån tillgodoses. Jag har av mina huvudmän fått anmaning att låta
verkställa reparation å den skadade bilen, i anledning härav utbeder jag
mig svar å denna skrivelse inom den närmaste tiden.

Högaktningsfullt

K. G. Olsson.

Vidimeras: A. Östlund. Iréne Svensson.”

I domboken hade därefter upptagits följande:

”Efter antecknandet härav hölls enskild överläggning, varefter med hänsyn
till den långt framskridna tiden på aftonen och då erforderlig tid till
fortsatt överläggning eller meddelande av utslag innevarande afton icke
förelåg, fördenskull tillkännagavs, att utslag i målet komme att meddelas
den 1 instundande juni.”

J. O. anmärkte att häradsrättens åtgärd att sålunda taga sig ytterligare
anstånd med utslagets avkunnande icke torde stå i överensstämmelse med
föreskrifterna i 7 § kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting.

I sitt yttrande anförde Lagergren: I omförmälda mål, däri utslag utlovats
till den 6 april 1934, hade under hand inkommit en skrift som föranlett
fråga om jäv mot ett i målet hört vittne. Den 6 april hade Lagergren haft
att handlägga åtskilliga svåra mål med vittnesförhör och utredningar.
Handläggningen av målen, vilken delvis tillfallit Lagergrens vikarie, hade
pågått hela dagen med avbrott för erforderlig middagsrast. Först vid 9-tiden
på kvällen hade Lagergren fått tillfälle att börja överläggning till utslag.
Dessvärre hade ifrågavarande mål varit ganska besvärligt och vidlyftigt.
Då utslag i målet under angivna förhållanden icke lämpligen kunnat komma
till stånd samt såväl Lagergren som nämndemännen varit ganska uttröttade,
hade häradsrätten funnit skäligt låta med utslaget anstå till nästa
sammanträde, då man kunde hoppas att få bättre tid att avfatta utslaget.

I ett den 27 september 1934 under ordförandeskap av Wallin handlagt,
under nr 6 i domboken infört mål mellan stadsf iskalen E. Arhusiander
m. fl., å ena, samt kreatursskötaren K. A. Gabrielsson i Kungälv, å andra
sidan, om ansvar för olovligt tillstängande av väg m. m., hade antecknats
att häradsrätten tillsagt att yttrande i målet komme att meddelas torsdagen
den 22 november 1934. Det iakttogs att i domboken ursprungligen
stått att utslag skulle meddelas, men att ordet ”utslag” sedermera överstrukits
och ersatts av ordet ”yttrande”.

Den 22 november 1934, då Lagergren tjänstgjort såsom rättens ordförande,
hade därefter i domboken, under nr 55, beträffande ifrågavarande
mål antecknats att i målet ”hölls nu enskild överläggning; och som därunder
förspordes skilda meningar av beskaffenhet att före målets avgörande
vissa upplysningar vore erforderliga, beslöts att i målet meddela utslag
å särskilda sammanträdet för hösttingets avslutande fredagen den 14 instundande
december”.

Enligt domboken för den 14 december 1934, nr 87, hade häradsrätten,
utan att såvitt av domboken framgick någon ytterligare utredning förebragts,
meddelat utslag i målet.

J. O. anmärkte att det ytterligare anstånd med avkunnande av utslag
som häradsrätten sålunda bestämt icke syntes förenligt med bestämmelserna
i kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall
av gällande bestämmelser örn häradsting.

Beträffande denna anmärkning anförde Lagergren i sitt yttrande: Under
överläggningen den 22 november 1934 hade uppstått fråga, huruvida en
i målet avhandlad väg vore att anse som allmän eller enskild väg, vilket

icke tillfyllestgörande utretts vid Wallins handläggning av målet men varit
av betydelse för ett rättvist avgörande. Då nämnden därutinnan haft en
särskild mening, hade beslutits att till undvikande av fortsatt meningsskiljaktighet
närmare upplysningar skulle inhämtas under hand och utslag
meddelas vid det snart instundande slutsammanträdet. Sedan nämnden
därvid fått fullt klart för sig vad med uttrycket ”allmän väg” i 19 kap.
strafflagen avsåges och att vägen, trots det den underhölles av enskilda,
vore att anse såsom allmänneligen befaren, hade nämnden biträtt Lagergrens
mening och utslag meddelats.

Den 31 augusti 1934 hade under Lagergrens ordförandeskap vid Inlands
norra tingslags häradsrätt handlagts ett mål mellan landsfiskalen G. H.
Åhlander m. fl., å ena, samt lantbrukaren K. G. Hedström, å andra sidan,
om ansvar för misshandel. Efter målets slutbehandling hade tillkännagivits
att utslag däri komme att meddelas fredagen den 26 oktober 1934.

Då målet sistnämnda dag åter förekommit, under ordförandeskap av
Lagergren, hade i domboken antecknats att i målet ”hölls innevarande
afton överläggning, men enär tiden icke medgav avslutande av överläggningen
eller än mindre till avfattande av formligt utslag i målet, särskilt
då däruti förspordes skilda meningar, beslöts, att i målet meddela utslag
å sluttingssammanträdet fredagen den 7 instundande december”.

J. O. anmärkte vid inspektionen att icke heller detta beslut syntes stå i
överensstämmelse med 1872 års förordning.

I yttrandet över anmärkningarna anförde Lagergren: Det ifrågavarande
målet hade rört en synnerligen brutal misshandel av en kvinna, som med
tre utomäktenskapliga barn inflyttat från annan socken och utan löfte av
jordägaren — svaranden Hedström — tagit plats som hushållerska hos en
dennes åldriga torpare. Målet, däri Hedström nekat och däri vidlyftig utredning
föregått, hade en gång förut avgjorts, därvid nämnden överröstat
en ti. ordförande, som velat ådöma Hedström tillbörligt straff, varemot
nämnden dömt till edgång. På klagan av åklagaren hade hovrätten funnit
edgång icke vara för målets avgörande erforderlig samt återförvisat målet.
— Den 26 ”november” 1934 hade tinget hållits å det svårtillgängliga tingsstället
i Smedseröd av en vikarie för Lagergren, men enligt hovrättens förordnande
hade Lagergren själv haft att handlägga och avgöra nämnda mål.
Enligt överenskommelse skulle vikarien därför försöka medhinna så många
mål att Lagergren på eftermiddagen kunde få tillfälle till grundlig överläggning
med nämnden. Då Lagergren anlänt, hade vederbörande ej hunnit
avsluta middagen, och en mängd mål hade återstått att handlägga. Vid den
följande överläggningen hade nämnden fortfarande synts vidhålla sina synpunkter
och börjat en livlig diskussion, av beskaffenhet att Lagergren syntes
ha föga utsikt att få bifall till sitt medhavda förslag till fällande utslag.
Lagergren hade antagit att man under den gångna tiden glömt eller icke

4 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1937 års riksdag.

fullt kände vad i målet förekommit och börjat föredraga det väsentligaste,
vilket tog tid. Nämnden hade blivit otålig med tanke på alla andra mål däri
vittnesförhör skulle hållas, och en fortsatt överläggning hade synts leda till
att varken nämnd eller allmänhet skulle kunna komma från tingsstället
förr än sent på natten. Lagergren hade då bett nämnden att närmare övertänka
saken till sluttinget, då man hade bättre tid att behandla målet samt
utsikt att få till stånd ett utslag av bättre och mera tillbörlig beskaffenhet
än det undanröjda edgångsutslaget. I anledning därav hade tillsagts att
utslag i målet komme att meddelas den 7 december 1934.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde därefter
justitieombudsmannen Gyllenswärd följande:

”Vad till en början angår det av Inlands södra tingslags häradsrätt den
6 april 1934 avkunnade utslaget, är i ärendet upplyst att Jonell själv instämt
Sellgren med yrkande örn ansvar och skadestånd i anledning av
innehållet i det av honom förda skolstyrelseprotokollet. Uppenbart är att
vid sådant förhållande Drott, såsom ock hovrätten funnit, på grund av den
av Jonell utfärdade fullmakten varit behörig att föra dennes talan i målet.
Intet av de skäl som åberopats i häradsrättens utslag kan enligt gällande
rättsgrundsatser ha utgjort hinder för Drott att utföra den av Jonell mot
Sellgren anhängiggjorda talan. Någon tvekan om Drotts behörighet härutinnan
synes ej heller Lagergren ha hyst vid den granskning av fullmakten
han —• i enlighet med regeln att förrän behörighet styrkts domstol icke får
tillåta fullmäktig att handla — omedelbart efter Drotts inställelse företagit.
Sålunda Har han då godkänt fullmakten, varefter han låtit Drott
under en avsevärd tid företräda Jonell. Enligt Lagergrens uppgift har
emellertid Drott senare under den skedda handläggningen vid sidan av
stämningen framställt nya ansvarsyrkanden mot Sellgren. Och detta skulle
ha föranlett Lagergren att ännu en gång granska Drotts fullmakt. Nyssnämnda
omständighet kan dock ej lända Lagergren till ursäkt. Om häradsrätten
funnit fullmakten icke kunna berättiga Drott att, utöver stämningen,
framställa ytterligare ansvarsyrkanden mot Sellgren, har i allt fall häradsrätten
allenast ägt att avvisa dessa påståenden.

Genom att pa sätt som skett icke tillåta Drott att vidare utföra Jonells
instämda talan samt förklara Jonell vara att anse som utebliven har häradsrätten
gjort sig skyldig till ett allvarligt tjänstefel. Väl har målet genom
hovrättens utslag blivit återförvisat till häradsrätten. På grund av häradsrättens
utslag har dock skada tillskyndats Jonell. Sålunda har han haft
kostnader för dess överklagande. Och vidare har han utan gagn nödgats
ersätta de till vittnen åberopade personerna för deras inställelse ifråga -

varande dag. Erinras må ock om det dröjsmål med målets behandling som
det felaktiga utslaget förorsakat. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag
det här omforma Ida felet, för vilket Lagergren är ansvarig, icke kunna
undgå beivran.

Beträffande den av Lagergren vidtagna ändringen av dot utav häradsrätten
den 28 september 1933 avkunnade utslaget i målet mot Lindblom
är att anmärka följande.

Att företaga ändring eller justering i väsentliga delar av ett av domstol
redan avkunnat utslag kan ej anses tillåtet. Detta förhållande borde vara
så självklart att det förvånar att Lagergren ej synes inse det förkastliga i
sitt uti den gjorda anmälan härutinnan påtalade handlingssätt. Redan den
omständigheten att en domstol företar ändring i ett utslag som blivit av
denna meddelat måste — till och med om någon egentlig skada genom ändringen
icke kan uppkomma — på såväl parter som andra verka i högsta
grad ovederhäftigt. Uppenbarligen är ett dylikt förfarande ägnat att på ett
betänkligt sätt undergräva .domstolens anseende och respekten för dess
handhavande av rättvisan. En åtgärd av detta slag kan därför ej under
några förhållanden godkännas. Att det i förevarande fall gällt ett utslag
i brottmål och att svaranden därigenom varit ådömd straff förbättrar ingalunda
saken. Ej heller kan det av Lagergren åberopade — för övrigt i och
för sig betänkliga — förhållandet att utslaget icke varit grundat å tillräcklig
utredning i minsta mån vara ägnat att lända honom till ursäkt. Då härtill
kommer att Lagergrens nu avsedda förfarande inneburit en fullständig
annullering av det meddelade utslaget, anser jag förfarandet omöjligen
kunna undgå beivran. Uppenbarligen skulle det kunna leda till högst allvarliga
missförhållanden, om den uppfattningen bleve allmän att åtgärd av
denna art kunde få ske utan att ansvar därför bleve utkrävt.

I detta sammanhang vill jag även framhålla att den av Lagergren anförda
omständigheten, att häradsrätten i verkligheten före utslagets avkunnande
den 28 september 1933 meddelat beslut av det innehåll domboken
efter den av Lagergren vidtagna ändringen nu utvisar, icke kan fria honom
från ansvar. Tvärtom innefattar sagda förhållande, örn det förekommit, att
ett ytterligare fel blivit begånget, i det att häradsrätten under de i målet
föreliggande omständigheter icke ägt att, i strid med det sålunda givna
uppskovsbeslutet, samma dag avgöra målet genom slutligt utslag.

Vad därefter angår Lagergrens försummelse att verkställa granskning av
inteckningsböckerna vill jag erinra följande.

I 4 § kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter
rörande utfärdande av gravationsbevis stadgas att, sedan inteckningsbok
blivit i den omfattning som i 1 § nämnts granskad — vilken granskning
regelmässigt skulle vara verkställd före utgången av år 1927 — häradshövding
är pliktig att senast inom tre månader efter varje års början ha grans -

kat riktigheten och fullständigheten av de under föregående år i inteckningsboken
gjorda anteckningar samt om granskningen meddela bevis å
bokens första blad.

Av vad i ärendet förekommit framhår att, även örn hänsyn tages till
Lagorgrono i yttrandet lämnade uppgifter örn fullgjord granskning av inteckningsböckerna
för domsagans olika tingslag utöver vad som upplysts
vid inspektionen den 5 och den 6 mars 1935, Lagergren i anmärkningsvärd
grad underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 1925 års
kungörelse. Åtminstone såvitt avser tiden efter 1931 års utgång har sålunda
granskningen av inteckningsböckerna — bortsett från den av en förste
notarie verkställda kollationeringen av vissa väl på hans ansvar gjorda
införingar — blivit i sin helhet eftersatt. Och vad angår tiden därförut föreligger
i allt fall försummelse beträffande införandet av vederbörliga bevis
örn verkställd granskning, vartill även kommer att granskningen skett för
sent. För övrigt har icke heller beträffande sistnämnda tid den granskning
Lagergren uppgett sig ha verkställt varit fullständig. Med hänsyn till vikten
av att föreskrifterna i 1925 års kungörelse varda noggrant iakttagna finner
jag att Lagergren genom sin försummelse i fråga örn granskning av
domsagans inteckningsböcker likaledes gjort sig skyldig till tjänstefel av
beskaffenhet att, i den mån preskription ej inträtt, böra föranleda ansvar.

Vad slutligen beträffar de av Inlands södra tingslags häradsrätt den 6
april och den 22 november 1934 samt av Inlands norra tingslags häradsrätt
den 26 oktober 1934 meddelade uppskovsbesluten vill jag framhålla följande.

I 7 § första stycket kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting stadgas att, när
mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, dom skall avkunnas
innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan kan författas, men
eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget. Har mål, som blivit till
slut fört å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat då avgöras, må med
doms avkunnande och tingets avslutande anstå till särskilt sammanträde,
vilket dock ej må hållas senare än den 20 juli för vårtinget och december
månads slut för hösttinget. Är mål av den vidlyftighet att det ej kan, på
sätt här blivit stadgat, å nästa allmänna sammanträde under tinget avdömas,
må med domens avsägande anstå till annat allmänt sammanträde
under tinget eller, om så erfordras, till tingets slut. Då dom ej genast avkunnas,
bör vid målets handläggning tillkännagivas, när sådant skall ske.

Såsom jag redan vid inspektionen framhållit kan jag ej anse häradsrätternas
nyssnämnda beslut om uppskov för utslags meddelande stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i 1872 års förordning. När dom ej genast
avkunnats och på grund härav, i enlighet med stadgandet i sista punkten
av första stycket i förordningens 7 §, viss dag tillkännagivits då domen

skall meddelas, torde därmed ej få vidare uppskjutas, såframt ej målet
kommit i sådant ändrat läge att ytterligare handläggning erfordras eller
annat därmed jämförligt förhållande inträtt. Att av rena bekvämlighetsskäl
så förfara är under alla omständigheter uteslutet. Uppenbarligen framstår
det såsom synnerligen betänkligt, om part efter målets slutförande nödgas
vänta på utslag däri så länge som här skett — i ett fall till och med inemot
fyra månader. Vad Lagergren i denna del låtit komma sig till last kan
desto mindre undgå åtal som förfarandet under en jämförelsevis kort tidrymd
upprepats i tre av mig uppmärksammade fall.”

På grund av vad han sålunda anfört anmodade J. O. advokatfiskalen att
inför hovrätten ställa Lagergren under åtal för tjänstefel i de av J. O. angivna
avseenden samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas vederbörande målsägande att yttra sig i målet,
och borde av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes
befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Advokatfiskalen borde även hemställa att hovrätten, därest sådant skulle
finnas lämpligt, måtte med utsättande av äventyr för underlåtenhet förelägga
Lagergren att inom viss tid vidtaga åtgärder till åstadkommande av
rättelse i vad angick granskningen av inteckningsböckerna.

Beträffande vad i övrigt mot Lagergren anmärkts dels i de ovan omförmälda
klagoskrifterna, dels av J. O. under inspektionen fann J. O. skäligt
låta bero vid vad i saken förevarit.

I ett till hovrätten ingivet memorial ställde advokatfiskalen därefter
Lagergren under åtal med yrkande, att Lagergren för de tjänstefel, vartill
han uti de av J. O. anmärkta avseenden gjort sig skyldig, måtte, i den mån
preskription ej inträtt, dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
eller det eller de lagrum, hovrätten kunde finna skäl tillämpa. Memorialet
delgavs Lagergren den 7 augusti 1935.

Jonell yrkade i målet ersättning av Lagergren för den skada, Jonell lidit
till följd av Inlands södra tingslags häradsrätts utslag den 6 april 1934
i målet mellan Jonell samt Sellgren, och fordrade i sådant hänseende för
arvode åt Sellgrens ombud 50 kronor, för arvode åt Jonells eget ombud 50
kronor, för lösen av häradsrättens protokoll den 6 april 1934 11 kronor 50
öre, för kostnad i hovrätten 100 kronor, för lösen av häradsrättens beslut
örn ny handläggning och delgivning av beslutet med Sellgren 8 kronor, för
kostnader i samband med vittnena Emil Johanssons och Sven Gustafssons
hörande 44 kronor 50 öre och för skada genom dröjsmålet med målets
avgörande 50 kronor, eller således tillhopa 314 kronor.

Pehrsson yrkade i målet, att Lagergren måtte förpliktas till Pehrsson
utgiva det belopp, som Inlands södra tingslags häradsrätt i sitt den 28

september 1933 avkunnade, av Lagergren sedermera ändrade utslag ålagt
Lindblom att utgiva till Pehrsson eller 441 kronor 23 öre.

Advokatfiskalen biträdde Jonells skadeståndstalan men fann ej skäl att
understödja Pehrssons anspråk.

I avgivet yttrande yrkade Lagergren ansvar å Jonell för det denne i sina
inför hovrätten i målet föreliggande inlagor skrivit smädligt mot Lagergren.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 30 december 1935 följande.

Hovrätten funne, att Inlands södra tingslags häradsrätt beträffande utslaget
den 6 april 1934 i målet mellan Jonell samt Sellgren förfarit felaktigt
i det av J. O. anmärkta hänseendet; och vore Lagergren i egenskap av
häradsrättens ordförande ansvarig för detta utslag. Det vore utrett dels
att, sedan Inlands södra tingslags häradsrätt den 28 september 1933 under
ordförandeskap av Lagergren avkunnat slutligt utslag i mål mellan Blomgren
och Pehrsson, å ena, samt Lindblom, å andra sidan, Lagergren därefter
företagit den ändring i häradsrättens utslag, att målet uppskjutits till
den 24 november 1933, vilken dag ock förnyad handläggning av målet ägt
rum, och dels att Lagergren under de senaste fem åren före den 7 augusti
1935 endast till en mindre del fullgjort honom såsom häradshövding i Inlands
domsaga åvilande skyldighet att verkställa granskning av inteckningsböckerna
i domsagan. Genom vad Lagergren sålunda låtit komma sig
till last hade Lagergren gjort sig skyldig till oförstånd och försummelse i
sitt ämbete.

Inlands södra tingslags häradsrätt kunde genom beslutet den 22 november
1934 i målet mellan Arhusiander m. fl., å ena, samt Gabrielsson, å
andra sidan, icke anses hava förfarit felaktigt, och borde sistnämnda häradsrätts
beslut den 6 april 1934 i målet mellan Blomgren och Karlsson, å ena,
samt Svensson, å andra sidan, ävensom Inlands norra tingslags häradsrätts
beslut den 26 oktober 1934 i målet mellan Åhlander m. fl., å ena, samt
Hedström, å andra sidan, ehuru besluten icke stöde i överensstämmelse med
laga föreskrifter, med hänsyn till omständigheterna skäligen icke för Lagergren
föranleda ansvar.

Hovrätten prövade vid nu upptagna förhållanden lagligt att, med ogillande
av åtalet såvitt detta avsåge besluten den 6 april, den 26 oktober och
den 22 november 1934, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Lagergren
att böta dels för vad som läge honom till last i avseende å Inlands södra
tingslags häradsrätts utslag den 6 april 1934 5 dagsböter, dels för det han
obehörigen ändrat sistnämnda häradsrätts utslag den 28 september 1933
10 dagsböter och dels för försummelse i fråga örn honom åvilande skyldighet
att verkställa granskning av inteckningsböckerna 15 dagsböter eller

således sammanlagt 30 dagsböter. Beloppet av varje dagsbot fastställdes
till 10 kronor.

Hovrätten prövade rättvist i så måtto bifalla Jonells ersättningstalan, att
Lagergren förpliktades till Jonell utgiva 200 kronor, varemot hovrätten
ogillade av Pehrsson framställt yrkande om skadestånd; och skulle Lagergren
gottgöra Jonell vad han kunde visa sig hava utgivit i stämpelavgift
för en utskrift av hovrättens utslag.

Enär, vidkommande slutligen Lagergrens yrkande örn ansvar å Jonell för
smädligt skrivsätt, de inlagor, vilka Lagergren förmenade innehålla för
honom förklenliga tillmålen, av Jonell avlåtits till J. O. och framkommit
i dennes expedition, funne hovrätten ifrågavarande yrkande icke i förevarande
mål kunna komma under bedömande.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

11. Bryskt uppträdande av ordförande i rådhusrätt.

Den 28 mars 1935 handlades vid Stockholms rådhusrätts sjunde avdelning
under ordförandeskap av rådmannen A. Nordlöf ett av allmän åklagare,
efter angivelse av Stockholms stads fattigvårdsnämnd, instämt mål mot
sömmerskan Augusta Lindqvist, född Lindström, Fleminggatan 52 i Stockholm,
angående ansvar för bedrägeri.

I målet inställde sig, i närvaro av t.f. polisassessorn Eugen Glas såsom
allmän åklagare, fattigvårdsnämnden genom amanuensen R. Strandh samt
Augusta Lindqvist personligen.

Av en i saken upprättad, till rådhusrätten överlämnad polisrapport
framgick bland annat.

Till tredje polisintendenten i Stockholm hade från ombudsmannen i fattigvårdsnämnden
inkommit en skrivelse, däri anfördes följande:

”Frånskilda hustru Augusta Aqvilina Lindqvist, född Lindström, född
den 13 juni 1871 samt boende i huset n:r 52 3 tr. vid Fleminggatan här i
staden har under tiden december 1933—oktober 1934 från Stockholms stads
Fattigvårdsnämnd uppburit 440 kronor.

Emellertid har framkommit, att hustru Lindqvist under denna tidsperiod
dels haft penningar innestående hos Stockholms stads sparbank dels ock
haft anställning och inkomst hos Aktiebolaget L. & P. Videngren på sätt
närmare framgår av innehållet i bifogade promemoria den 30 november
1934.

Om dessa förhållanden har hustru Lindqvist ej lämnat understödsmyndigheten
någon underrättelse, på grund varav hustru Lindqvist orättmätigt
fått lyfta nämnda understödsbelopp, 440 kronor.

Då hustru Lindqvists berörda underlåtenhetshandlingar torde innefatta
svikligt förfarande mot Fattigvårdsnämnden, får Nämnden anmäla detsamma
till Eder för den åtgärd, som härav kan föranledas.”

En vid denna skrivelse fogad, av tjänstemannen i fattigvårdsnämnden
E. I. Swedberg upprättad promemoria innehöll bland annat, att vid verkställd
undersökning blivit utrett, ”att å sparkassebok hos Stockholms stads
sparbank å sökandens flicknamn Augusta Aqvilina Lindström, född 13/6
1871, den 4 december 1933 insatts 200 kronor och den 8 januari 1934 200
kronor och att hennes tillgodohavande per 25 oktober 1934 utgjorde 400
kronor 51 öre”. I promemorian uppgavs därjämte, att Augusta Lindqvist
förnekade att nämnda medel vore hennes.

Av polisrapporten framgick vidare att kriminalpolisen från sparbanken
utbekommit en den 4 december 1933 dagtecknad, med namnet Augusta
Lindström underskriven anmälningsblankett för erhållande av motbok hos
banken. Anmälningsblanketten betecknades i rapporten såsom bilaga 7. För
erhållande av jämförelsematerial beträffande den skrivna texten i nämnda
blankett hade kriminalpolisen från tredje distriktets vaktstation införskaffat
en av Augusta Lindqvist för år 1935 inlämnad mantalsuppgift, i rapporten
betecknad såsom bilaga 8.

Vid ett den 20 december 1934 hållet polisförhör hade Augusta Lindqvist
i fråga örn banktillgodohavandet berättat följande: Vid något tillfälle efter
den 8 oktober 1934 hade Augusta Lindqvist erhållit besök av en tjänsteman
hos fattigvårdsnämnden, vilken uppgivit att nämnden erhållit kännedom
om att hon hos Stockholms stads sparbank hade ett tillgodohavande på omkring
400 kronor. Som Augusta Lindqvist saknat all kännedom om detta
banktillgodohavande, hade hon blivit mycket förvånad över upplysningen
därom samt till tjänstemannen uttalat en förmodan att hennes broder,
arbetskarlen August Vincentius Lindström, insatt det omnämnda penningbeloppet
i hennes namn. Augusta Lindqvist, som bestämt förnekat att hon
själv låtit insätta några penningar i bank, hade sedermera kommit på den
tanken att hennes frånskilde man, vagnmakaren Josef Karl August Lindqvist,
möjligen insatt beloppet i hennes flicknamn. I så fall hade hon dock
icke erhållit någon underrättelse därom.

Vid förhörstillfället hade Augusta Lindqvist till kriminalpolisen överlämnat
två enligt hennes uppgift av henne skrivna och undertecknade handlingar
med begäran om tillstånd till inköp av sprit. Handlingarna betecknades
i rapporten såsom bilagor 9 och 10.

August Vincentius Lindström och Josef Karl August Lindqvist hade vid
sedermera anställt förhör uppgivit, att de ej i bank insatt några penningmedel
för Augusta Lindqvists räkning.

Vid polisförhöret med Augusta Lindqvist hade hon utfört skrivstilsprov,
som bifogats rapporten under beteckningen bilaga 11.

För utrönande huruvida Augusta Lindqvist skrivit ovannämnda såsom
bilaga 7 betecknade anmälan till sparbanken för erhållande av motbok hade
denna handling jämte bilagorna 8—11, de senare såsom jämförelsematerial,
för undersökning överlämnats till centralbyrån för fingeravtryck. Fran
byrån hade sedermera till kriminalpolisen inkommit en av t.f. krimmalöverkonstapeln
John Berg den 27 december 1934 avgiven promemoria, däri
Berg anförde följande:

”Vid den företagna jämförande undersökningen har skrivstilen i omstridda
handling och jämförelsematerialet befunnits vara helt överensstämmande
beträffande såväl stilens allmänna struktur som bokstävernas sammanbindning
och utformning, varav följande karaktäristiska och överensstämmande
egenheter må anföras.-------------

g ’g’ Denna bokstav sammanbindes aldrig med föregående bokstav och
endast sällan med efterföljande. Angreppet för ovalen sker vid bokstavshöjden,
varpå ovalens vänsterhalva får en jämn utformning medan högerhalvan
utgöres av en nästan rak linje uppåtgående till något över bokstavshöjden
där understapeln börjar utan pennlyftning, varigenom ovalen får
en större lutning än stilen i övrigt.-------------~

På grund av vad vid undersökningen sålunda framkommit och delvis
härovan anförts, är undertecknad helt förvissad örn att sömmerskan
Augusta Aqvilina Lindqvist, född 13/e 1871, med största sannolikhet utskrivit
och med namnet ''Augusta Lindström undertecknat den omstridda
blanketten med rubrik ''anhållan om motbok’.”

Beträffande vad i målet förekom inför rådhusrätten innehåller rättens
protokoll bland annat följande:

”Hörd över åtalet vidhöll Lindqvist riktigheten av sin vid förhör inför
polismyndigheten i saken avgivna berättelse, sadan densamma i rapporten
antecknats och därur nu upplästes med den ändring-------

Härefter upplästes ur rapporten arbetskarlen Lindströms och vagnmakaren
Lindqvists däri antecknade vid polisförhör i saken avgivna berättelser.

Sedan de med bil. 7 och 8 betecknade handlingarna för Lindqvist förevisats,
vitsordade Lindqvist, att hon undertecknat den med bil. 8 betecknade
handlingen men förnekade, att hon tagit någon som helst befattning
med uppsättandet av den med bil. 7 betecknade handlingen.

I samband med att Lindqvist fick taga del av det med bil. 11 betecknade
skriftprovet, som Lindqvist vitsordade att hon skrivit, upplästes härefter
ur rapporten den däri återgivna av centralbyrån för fingeravtryck avgivna
promemorian angående skriftundersökning.

Påvisad de i nyssnämnda skriftprov förekommande karaktäristiska egenheter,
som angivits i föreniimnda promemoria, rörande bokstaven ''g'' i narn -

net ''Augusta’, bestred Lindqvist riktigheten av det i promemorian såsom
karaktäristiskt ansedda faktum att bokstaven ’g’ aldrig sammanbundes
med den föregående bokstaven ’u’ samt påstod att nämnda bokstäver å
skriftprovet alltid vore sammanbundna.”

Sedan fattigvårdsnämndens ombud därefter framställt ersättningsyrkanden
mot Augusta Lindqvist, uppsköts målet på åklagarens begäran till den
11 april 1935.

Sistnämnda dag handlades målet ånyo av rådhusrätten under ordförandeskap
av Nordlöf.

Parterna inställde sig såsom vid första rättegångstillfället, Augusta Lindqvist
dock åtföljd och biträdd av advokaten August Öberg.

På begäran av åklagaren hördes Berg såsom vittne i målet och förklarade
denne därvid, att han med den avlagda eden bekräftade riktigheten av
innehållet i den av honom undertecknade promemorian.

Sedan målet å ömse sidor överlämnats till prövning, tillkännagavs att
utslag däri skulle meddelas den 2 maj 1935.

I utslag sistnämnda dag yttrade rådhusrätten följande.

Enär genom vad i målet förekommit måste anses styrkt, att Augusta
Lindqvist, som efter av henne gjorda ansökningar fått av fattigvårdsnämnden
vid skilda tillfällen under tiden från och med den 29 november 1933
till och med den 28 september 1934 uppbära understöd, uppgående till sammanlagt
440 kronor, vid understödens uppbärande ägt medel till sin försörjning
men svikligen förtegat desamma, vadan Augusta Lindqvist bedragit
sig till berörda understöd, alltså prövade rådhusrätten, jämlikt 22 kap.
1 § strafflagen, jämfört med 4 kap. 3 § samma lag, rättvist döma Augusta
Lindqvist för ett fortsatt bedrägeribrott att hållas i fängelse två månader,
och skulle Augusta Lindqvist till statsverket återgälda vad av allmänna
medel utgått eller kunde komma att utgå till en på åklagarens begäran
såsom vittne i målet avhörd person, vilken i ersättning för inställelsen vid
rådhusrätten tillerkänts 5 kronor. Därjämte förpliktades Augusta Lindqvist
ej mindre att till nämnden såsom skadestånd utgiva ovannämnda belopp,
440 kronor, jämte ränta därå efter 5 procent om året från den 28 mars 1935,
då nämnden framställt sitt yrkande om skadestånd, till dess betalning
skedde, än även att ersätta nämndens rättegångskostnader med 40 kronor
jämte vad nämnden visade sig hava utgivit till lösen för rådhusrättens
protokoll i målet.

över rådhusrättens utslag anförde Augusta Lindqvist besvär i Svea hovrätt.

Genom beslut den 4 juli 1935 förordnade hovrätten notarien Emil Nilsson
att verkställa förundersökning för vinnande av utredning, huruvida
erforderliga förutsättningar för villkorlig dom beträffande Augusta Lindqvist
förefunnes.

I skrivelse den 24 juli 1935 till tredje polisintendenten meddelade sedermera
Nilsson, att vid den av honom verkställda förundersökningen framgått
att ovan omförmälda ansökan till sparbanken örn motbok undertecknats
av änkan Augusta Lindström, född den 13 juni 1871 (födelsedagen i
mantalsförteckningen felaktigt angiven såsom den 14 juni) och boende i
huset nr 15 A vid Heleneborgsgatan i Stockholm, samt att Augusta Lindström
innehade den ifrågavarande motboken. Nilsson anhöll, att kriminalpolisen
måtte verkställa ny utredning i saken.

Sedan vid företagen undersökning Nilssons uppgifter bekräftats samt
fattigvårdsnämndens yttrande inhämtats, återkallade t.f. polisassessorn

G. Boéthius i en till hovrätten den 12 augusti 1935 ingiven skrivelse den
mot Augusta Lindqvist förda ansvarstalan. Jämväl fattigvårdsnämnden
återkallade därefter sin i målet förda talan.

I utslag den 22 oktober 1935 fann hovrätten, enär såväl åklagaren som
nämnden därstädes återkallat sin mot Augusta Lindqvist förda talan, skäligt
att, med undanröjande av rådhusrättens utslag, låta vid de gjorda återkallelserna
bero.

I en den 8 november 1935 hit inkommen skrift anförde Nilsson följande.

Vid den verkställda förundersökningen i ovannämnda mål hade Nilsson
erfarit att, då målet den 28 mars 1935 handlades inför rådhusrätten under
Nordlöfs ordförandeskap, Nordlöf uppträtt häftigt och obalanserat samt använt
olämpliga och sårande uttryck. Nordlöf skulle sålunda, såsom framginge
av ett i tidningen Dagens Nyheter för den 30 mars 1935 intaget referat
över rättegången, hava slagit handen i bordet och yttrat till Augusta
Lindqvist: ”Det är Ni som står här och ljuger.” Enligt vad för Nilsson uppgivits
skulle Nordlöf vid tillfället jämväl hava begagnat andra uttryck, som
varit i ännu högre grad kränkande och förnärmande för den tilltalade än
det nyss anförda. T.f. polisassessorn Glas, redaktören Eric Stapelberg och
köpmannen Hjalmar Johansson, vilka varit närvarande under behandlingen
av målet ifrågavarande dag, torde kunna lämna närmare upplysningar om
vad därvid förekommit. Då Nordlöf sålunda icke syntes hava iakttagit den
värdighet och det upphöjda lugn han varit skyldig sitt ämbete, utan i hög
grad genom ton och sätt förgått sig mot Augusta Lindqvist, hade Nilsson
velat bringa detta förhållande till min kännedom för den åtgärd, vartill
saken kunde föranleda.

Vid klagoskriften var fogat ett tidningsurklipp, innehållande det av Nilsson
åberopade referatet av rättegångsförhandlingarna den 28 mars 1935.
Detta var i hithörande delar av följande lydelse:

”Gumman nekade, domaren arg.

Hetsigt vid rättegång örn fattigvårdsmedel i rådhusrätten.

En nära 65-årig kvinna stod på torsdagen tilltalad inför rådhusrätten för
fattigvårdsbedrägeri.----------------

Till dagens rättegång hade åklagaren infordrat yttranden från skriftexperter
som förklarat att det icke funnes några tvivel om att icke kvinnan
gjort dessa insättningar. Hennes namn på insättningsaviema vore skrivna
av precis samma hand som skrivit uttagningslappama och ansökningen till
fattigvården. Bl. a. påpekades att svaranden hade ett karaktäristiskt sätt
att lyfta pennan mellan bokstäverna som tydligt nog visade egenarten i
skrivsättet.

— Det ser ju till och med lekmannen att pennan varit lyftad mellan de
här bokstäverna, sade rådman Nordlöf och förevisade en namnteckning.

— Nej, sade den tilltalade, det ser väl rådmannen att bokstäverna äro
skrivna ihop på det där papperet.

Det blev en mycket het stund framför skranket, ty rådman Nordlöf fattade
kvinnans påstående som en beskyllning emot honom att han skulle
tala osanning på domarstolen, och han vädjade till kollegerna i rätten att
intyga att där icke funnes något streck mellan bokstäverna, vilket de också
gjorde.

— Jo, envisades kvinnan, det finns streck där, jag ser det alldeles
tydligt.

— Det är ni som står och ljuger, sade rådman Nordlöf och slog näven
i bordet.

Hela diskussionen slutade emellertid med att den tilltalade satte på sig
glasögonen, såg noga på papperet och sade att även örn polis, rättsexperter
eller domstolens ledamöter icke kunde se några linjer mellan de ifrågavarande
bokstäverna, såg hon själv de linjerna i alla fall. Efter den kategoriska
förklaringen måste åklagaren begära uppskov för att till rätten låta
såsom vittnen inkalla skriftexperter att på ed höras om sina iakttagelser.”

I anledning av innehållet i klagoskriften anhöll jag, att Stockholms magistrat
måtte infordra och till mig inkomma med dels yttrande från Nordlöf
och dels från de övriga ledamöterna av rådhusrättens sjunde avdelning vid
det ifrågakomna rättegångstillfället upplysningar, huru därvid tillgått. Därjämte
anhöll jag, att Ö. Ä. måtte låta verkställa förhör med Glas, Stapelberg
och Johansson angående vad de i saken hade sig bekant samt till mig
inkomma med protokoll över förhören.

Med en den 30 november 1935 hit inkommen skrivelse överlämnade magistraten
en av Nordlöf i ärendet avgiven förklaring samt särskilda yttranden
av rådmannen C. A. F. Trotzig och t.f. amanuensen C. E. Sundström,
vilka vid ifrågavarande rättegångstillfälle tjänstgjort Trotzig såsom tredje
rådman och Sundström såsom andre assessor.

Från Ö. Ä. inkom samma dag en av tredje polisintendenten A. Zetterquist
avgiven rapport, innehållande den av mig begärda utredningen.

Nordlöf anförde i sin förklaring följande.

På grund av den långa tid, som förflutit från ifrågavarande rättegångstillfälle,
vore det Nordlöf numera ej möjligt att annat än i vissa detalj eimer
eller mindre säkert påminna sig vad därvid i målet förekommit. Nordlöf
erinrade sig, att han under förhöret med Augusta Lindqvist för henne
framvisat ett polisrapporten bilagt papper, som enligt handlingarna upptog
av henne hos kriminalpolisen gjorda handstilsprov; att Augusta Lindqvist,
efter att hava noggrant granskat stilproven, på Nordlöfs fråga bestämt
förnekat att hon skrivit desamma samt på Nordlöfs upprepade frågor vidhållit
sitt förnekande; att Nordlöf, som ansett det uteslutet att de kriminalmän,
som handhaft utredningen hos polismyndigheten, skulle falskeligen
hava pådiktat Augusta Lindqvist att hava skrivit handstilsproven, i anledning
därav funnit sig föranlåten framhålla för henne, att hon uppenbarligen
ljög, och tillhålla henne att tänka sig noga för och hålla sig till sanningen,
under anmärkande tillika, att bevisning därom givetvis vore att tillgå
genom de kriminalmän, som upptagit handstilsproven; samt att Augusta
Lindqvist då slutligen efter ytterligare någon stunds betänkande erkänt,
att handstilsproven voro skrivna av henne. Att hon också verkligen skrivit
handstilsproven ifråga torde nyssnämnda kriminalmän kunna intyga. Särskilt
efter Augusta Lindqvists sålunda gjorda sanningslösa förnekande av
handstilsproven hade Nordlöf känt sig förvissad därom, att hennes förnekande
av att hon skrivit den polisrapporten bilagda anmälningssedeln
rörande insättning av medel i sparbanken jämväl vore sanningslöst och att
hon därför antagligen, örn hon vidhölle sin ståndpunkt, skulle komma att
ådömas jämförelsevis strängt straff, säkerligen fängelse. Örn hon erkänt
brottet, skulle detta erkännande däremot enligt Nordlöfs tanke möjliggjort
för domstolen att — örn såsom Nordlöf höll för troligt förmildrande omständigheter
i så fall skulle kunna förebringas till hennes förmån — ådöma
henne bötesstraff, som i anseende till dagsbotens ringa belopp för henne
komme att bliva helt obetydligt, eller möjligen meddela villkorlig dom.
Ehuru det för Nordlöf personligen givetvis varit enklast och mest tilltalande,
särskilt med hänsyn till Augusta Lindqvists dittills visade negativa
inställning, att låta målet fortgå utan vidare ingripande från hans sida,
hade Nordlöf ansett sig böra för Augusta Lindqvist framhålla den bevisning
som förelåg mot henne. Nordlöf hade därvid för henne framlagt såväl
anmälningssedeln som papperet med handstilsproven och påpekat för henne
vissa för envar uppenbara likheter mellan skrivtecknen å de båda handlingarna.
Augusta Lindqvist hade vid varje påpekande förnekat förefintligheten
av de utav Nordlöf påpekade detaljerna och vidhållit förnekan -

tiena även sedan övriga ledamöter av rätten konstaterat riktigheten av
Nordlöfs framställning. Meningen med hennes förnekande av för envar iakttagbara
fakta hade varit Nordlöf fullkomligt ofattbar och Nordlöf hade då,
antagligen något harmfullt, utbrustit, att hon tycktes vilja påstå att han
satt i rätten och ljög. Nordlöf tyckte sig minnas, att han samtidigt därmed
slagit med flata handen i bordet. Augusta Lindqvist hade alltjämt vidhållit,
att Nordlöfs påpekanden alla voro oriktiga. Ovanstående utgjorde allt vad
Nordlöf kunnat draga sig till minnes angående vad som tilldragit sig vid
tillfället ifråga.

Trotzig förklarade i sitt yttrande att, som ej mindre än inemot åtta månader
förflutit från ifrågavarande tillfälle och Trotzig icke haft anteckningar
till stöd för minnet av vad därvid förekommit, det vore givet, att
hans minnesbilder från detsamma kunde brista i fullständighet och exakthet.
Fördenskull ansåge Trotzig sig också böra förutskicka att, då han nu
citerade vissa yttranden, han därmed icke ville angiva, att citeringarna till
punkt och pricka överensstämde med vad som faktiskt yttrats. Ordalagen
kunde hava varit annorlunda. Vad Trotzig återgå ve vore blott det som runnit
honom i minnet, sedan händelserna vid berörda tillfälle helt nyligen blivit
offentligen bragta på tal. Men Trotzigs övertygelse vore, att vad sålunda
kommit för hans minne nära anslöte sig till verkligheten.

Vid tillfället ifråga, anförde Trotzig vidare, hade såvitt Trotzig mindes
icke inträffat något av beskaffenhet att böra nämnas i det avseende remissen
gällde, förrän Augusta Lindqvist förelagts ett polisrapporten bifogat
papper, upptagande av henne hos kriminalpolisen gjorda handstilsprov.
Augusta Lindqvist, som satt på sig glasögon, hade granskat papperet och
därpå bestämt förnekat, att hon skrivit de därå befintliga stilproven. Då
hade Nordlöf utbrustit ungefär så: ”Nu ljuger Ni. Det finnes naturligtvis
flera kriminalkonstaplar, som kunna intyga att Ni skrivit det här.” Efter
att ånyo hava granskat papperet hade Augusta Lindqvist vitsordat att hon
skrivit stilproven ifråga. Därefter hade Nordlöf påpekat vissa likheter mellan
skrivtecken å nämnda papper och skrivtecken å en vid rapporten fogad
anmälningssedel rörande insättning å en motbok med Stockholms stads
sparbank. Augusta Lindqvist hade emellertid bestämt förnekat förefintligheten
av likheten mellan skrivtecknen. Sedan Nordlöf ånyo omständligt
påvisat likheterna för henne ävensom för bisittarna i rätten, hade Augusta
Lindqvist vidhållit sitt förnekande av likheterna. Nordlöf hade då utbrustit:
”Jag påpekar för Er, att de här bokstäverna äro lika. Vill Ni påstå, att
jag sitter här och ljuger?” eller något liknande samt därvid slagit framför
sig med handen i bordet. Augusta Lindqvist hade emellertid vidhållit sitt
förnekande.

Sundström uppgav följande: I samband med att Augusta Lindqvist förevisats
ett i målet ingivet prov på hennes handstil hade mellan Nordlöf och

henne uppstått ett meningsutbyte rörande vissa egenheter i hennes handstil.
Under detta meningsutbyte hade Nordlöf framhållit att stilprovet utvisade,
att Augusta Lindqvist vid skrivandet av sitt förnamn Augusta lämnade
ett mellanrum mellan bokstäverna ”u” och ”g”. Augusta Lindqvist
hade därvid gjort gällande, att något mellanrum mellan dessa bokstäver
icke förefunnes, vilken uppfattning hon därefter under den fortsatta handläggningen
vidhållit. Sundström påminde sig, att Nordlöf i detta sammanhang
med höjd röst till Augusta Lindqvist riktat en fråga av i huvudsak
följande lydelse: ”Vill Ni påstå, att jag sitter här och ljuger, då jag säger,
att bokstäverna inte hänger ihop.” Ehuru Sundström erinrade sig, att Nordlöf
under omförmälda meningsutbyte gjort intryck av att vara uppbragt på
Augusta Lindqvist, kunde Sundström icke i vidare mån än han nu meddelat
påminna sig något av Nordlöf till henne riktat yttrande. Sundström
kunde icke heller påminna sig att Nordlöf, på sätt i de remitterade handlingarna
uppgåves, vid tillfället slagit handen i bordet.

Enligt den från Ö. Ä. inkomna rapporten förekom vid den genom ämbetets
försorg verkställda utredningen följande.

Glas avgav till kriminalavdelningen en skriftlig redogörelse av följande
innehåll: Glas hade ej någon klar minnesbild av vad som inträffat vid rättegångsförhandlingama
i målet, utöver vad som framginge av protokollen.
Glas hade nämligen efter målets avdömande i rådhusrätten den 2 maj 1935
såsom åklagare och biträdande polisdomare haft att syssla med ett stort
antal andra mål och ärenden. Från rättegångsförhandlingarna erinrade Glas
sig emellertid, att det mellan Nordlöf och Augusta Lindqvist uppstått ett
meningsutbyte angående det faktum att bokstaven ”g” i skriftproven aldrig
sammanbundes med föregående bokstav. Augusta Lindqvist hade nämligen
på Nordlöfs fråga, sedan hon fått Laga del av skriftproven, påstått, att bokstaven
”g” sammanbundes med föregående bokstav. Sedan detta upprepats
ett par gånger, varunder Nordlöf vid ett tillfälle jämväl förevisat skriftproven
för bisittarna i rätten, hade Nordlöf tillfrågat Augusta Lindqvist
med högljudd stämma, huruvida hon ville påstå att han ljög, då han förklarade
att ”g” icke i något fall sammanbundits med föregående bokstav.
Härtill hade Augusta Lindqvist svarat nekande, varpå Nordlöf, såvitt Glas
kunde erinra sig, ånyo framhållit för henne, att ”g” i skriftproven aldrig
skrivits i en följd med föregående bokstav. Sedan Augusta Lindqvist därpå
förklarat, att ”g” syntes henne vara sammanbundet med föregående bokstav
i alla fall, hade Nordlöf — åter i högljudd ton — fällt ett yttrande av
innebörd att Augusta Lindqvist stod och ljög inför domstolen, då hon på
detta sätt påstått att han ljög. Nordlöf hade därvid synts vara upprörd.
Beträffande nu relaterade episod ville Glas, till förebyggande av varje missförstånd,
framhålla, att det vore möjligt att hans minnesbild ej vore fullt

riktig. Vidare droge Glas sig till minnes att Nordlöf, på tal om vem som
i banken möjligen insatt ifrågakomna belopp, yttrat att Augusta Lindqvist
väl ej gärna kunde tro, att hennes frånskilda make fortfarande vore så förtjust
i henne, att han gjorde insättningar å hennes bankkonto. Något härutöver
kunde Glas ej nu erinra sig beträffande Nordlöfs sätt att handlägga
målet.

Stapelberg uppgav vid förhör, att han den 28 mars 1935 i egenskap av
reporter besökt rådhusrätten för att taga del av en akt därstädes. Därunder
hade Stapelberg av en ren tillfällighet gått in i sjunde avdelningens sessionssal,
där han stannat omedelbart innanför dörren. Rannsakning hade vid
tillfället pågått med Augusta Lindqvist och Nordlöf hade suttit såsom ordförande.
Stapelberg hade stannat i sessionssalen endast en kort stund, men
möjligen besökt densamma ytterligare en kort stund senare under samma
rättegång. Stapelberg hade icke fört några anteckningar över vad som förekommit
i rättssalen, varför han nu icke i detalj kunde erinra sig detta. Stapelberg
bomme emellertid ihåg, att Nordlöf under en del av förhandlingen,
då Stapelberg varit närvarande, förefallit tämligen uppretad och åtminstone
vid två olika tillfällen sagt till Augusta Lindqvist att hon ljög. Stapelberg
kunde emellertid icke minnas ordagrant vad Nordlöf sagt. Vid det
ena av ifrågavarande tillfällen hade Nordlöf och Augusta Lindqvist jämfört
skrivstilen i två olika handlingar, därvid Nordlöf framhållit likheten mellan
de båda stilarna, under det Augusta Lindqvist varit av motsatt åsikt och
förnekat likhet i stilarna. Under diskussionen därom hade Stapelberg fått
den uppfattningen, att Augusta Lindqvist och Nordlöf missförstått varandra.
Nordlöf hade brusat upp och blivit förargad samt i högljudd ton
sagt till Augusta Lindqvist att hon ljög. Stapelberg kunde dock numera ej
erinra sig ordalydelsen av Nordlöfs yttrande. I samband därmed hade Nordlöf
förevisat handlingarna för bisittarna i rätten. Stapelberg kunde icke erinra
sig, att Nordlöf slagit handen i bordet och ej heller att han vid tillfället
kastat några böcker eller handlingar på detsamma.

Johansson uppgav vid förhör följande: Han hade som åhörare besökt
rådhusrättens sjunde avdelning vid två rättegångstillfällen, då rannsakning
förevarit med Augusta Lindqvist, vilken Johansson förut icke kände.
Vid båda tillfällena hade Johansson suttit i åhörarbåset. Vid första rättegångstillfället
hade Nordlöf uppläst polisrapporten och då ställt en del
olika frågor till Augusta Lindqvist, bland annat örn hon vore ägare till en
sparkassebok med ett innestående belopp av 400 kronor. Augusta Lindqvist
hade förnekat vetskap därom men såsom förklaring uppgivit, att möjligen
hennes förre make eller hennes broder för hennes räkning insatt beloppet på
en sparkassebok. Under replikerna mellan Nordlöf och Augusta Lindqvist
hade Nordlöf bland annat yttrat ungefär följande: ”Tror Ni, att Er förre
man på gamla da’r blivit så förälskad i Er, att han sätter in pengar på bok

åt Er.” Möjligen hade Nordlöf vid yttrandet använt ordet ”förtjust” i stället
för ordet ”förälskad”. Vid andra rättegångstillfället, vilket troligen varit
den 22 mars 1935, hade Augusta Lindqvist av Nordlöf blivit förelagd en
handling, tydligen en insättningsblankett från banken, varvid han tillfrågat
henne om hon skrivit sitt namn under handlingen. Augusta Lindqvist hade
emellertid förnekat, att hon undertecknat handlingen med sitt namn. Nordlöf
hade därpå förevisat handlingen för bisittarna i rätten, men Johansson
hade icke kunnat uppfatta vad bisittarna yttrat rörande handlingen. Augusta
Lindqvist hade emellertid vidhållit sitt nekande. Nordlöf hade brusat
upp och tydligen blivit förargad samt kastat några föremål, antingen en
bok eller några handlingar, på bordet så att en del papper flugit omkring
på detsamma. Samtidigt hade Nordlöf med höjd röst sagt till Augusta
Lindqvist ”det är Ni, som står och ljuger,” eller något liknande uttryck.
Även hade Nordlöf vid ett annat tillfälle eller möjligen i samband med föregående
yttrande sagt: ”Svaranden” (möjligen ”hon”) ”påstår, att rättens
ledamöter ljuger.” Vid slutet av rannsakningen hade Augusta Lindqvist
framställt någon fråga, om hon finge eller skulle anskaffa en försvarsadvokat.
Även därvid hade Nordlöf brusat upp och häftigt slagit några papper
eller någon bok i bordet samt sagt något till Augusta Lindqvist rörande
hennes fråga, men hade Johansson icke närmare fäst sig vid detta Nordlöfs
yttrande.

Johansson uppgav härefter, att han icke med bestämdhet kunde säga,
örn de av honom återgivna yttrandena av Nordlöf fällts vid första eller
andra rättegångstillfället. Johansson hade nämligen icke fört några anteckningar
över vad som förekommit under rannsakningen, varför han nu icke
i detalj kunde erinra sig händelseförloppen. Av vad som förekommit hade
Johansson fått det intrycket, att Nordlöf varit obehärskad såväl i sina yttranden
till Augusta Lindqvist som i sitt uppträdande under rättegången.
Denna uppfattning hade Johansson fått därigenom, att Nordlöf vid vissa
tillfällen tilltalat Augusta Lindqvist i skarp ton samt vid två tillfällen
kastat föremål hårt mot bordet. Johansson hade på grund av vad som förekommit
under rannsakningen varit övertygad om att Augusta Lindqvist
lämnat sanningslösa uppgifter inför rätten.

Den 4 december 1935 inkom Nilsson med påminnelser och fogade därvid
en av Augusta Lindqvist själv skriven redogörelse för händelseförloppet vid
rättegångstillfället den 28 mars. Denna redogörelse innehöll följande.

Nordlöf hade visat Augusta Lindqvist anmälningssedeln och frågat, om
hon skrivit den. Augusta Lindqvist hade tittat på den och svarat nej samt
tillagt, att hon aldrig skreve sitt förnamn med stort A utan med litet a i
stort format. Därefter hade Nordlöf lagt fram stilprovet. Då Augusta Lindqvist
tagit på sig glasögonen och tittat på det, hade Nordlöf sagt: ”Lunde -

5 — Justitieombudsmannen# ämbctsberättclsc till 1937 års riksdag.

rar ni på att neka för det också?” Augusta Lindqvist hade icke svarat på
denna fråga utan fortsatt att titta på stilprovet. När hon blivit övertygad
om att hon skrivit det, hade hon svarat: ”Jo, det har jag skrivit.” Nekat
därtill hade hon aldrig gjort. Ett meningsutbyte hade vid tillfället uppstått.
Enligt Augusta Lindqvists uppfattning hade Nordlöf sagt, att bokstaven
”g” i hennes stil aldrig vore sammanbunden med följande bokstav, vilket
däremot syntes Augusta Lindqvist vara förhållandet. Då hade Nordlöf slagit
näven i bordet och i högljudd ton sagt: ”Ni står och ljuger.” Vidare
hade Nordlöf i försmädlig ton yttrat, att ”ni väl ej gärna kan tro att er
frånskilda make fortfarande är så förtjust i er så att han sätter in pengar
för att trygga er ålderdom, men nu skall ni få för ert förflutna”. Augusta
Lindqvist hade därpå bett att få en försvarsadvokat förordnad åt sig. Då
hade Nordlöf svarat: ”Det är ni som skall dömas men inte vi.” Augusta
Lindqvist hade ytterligare påyrkat att få en försvarsadvokat men ej fått
någon.

I påminnelseskriften framhöll Nilsson, att Augusta Lindqvists redogörelse
förefölle honom trovärdig och åtminstone i huvudsak riktig. Denna
uppfattning grundade Nilsson bland annat därpå, att Augusta Lindqvist
redan vid Nilssons första besök hos henne lämnat Nilsson enahanda uppgifter
rörande målets handläggning.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Som en oavvislig plikt åligger det en domare att under utövningen av sitt
värv städse i tal och uppträdande iakttaga lugn och behärskning. Brister
domaren härutinnan, undergräves förtroendet och aktningen för honom och
”varder han misstänkt, att han icke skall döma rätt” såsom det heter i en
ganska ofta citerad punkt i de s. k. domarreglerna. Domstolarna böra mer
än några andra institutioner bäras upp av allmänhetens förtroende. En var
domare bör därför i sin domargärning undvika allt, som kan rubba tilliten
till hans objektivitet och ärliga vilja att utreda vad som är sant och rätt.
Han får icke låta sig påverkas av någon förutfattad mening. En tilltalad,
även den som har skenet emot sig, har berättigat anspråk på att av domaren
bliva behandlad korrekt och opartiskt.

Av utredningen i förevarande ärende torde framgå, att Nordlöf vid handläggningen
den 28 mars 1935 av målet mot Augusta Lindqvist uppträtt på
ett sätt, mot vilket befogade anmärkningar kunna riktas. Nordlöf, som
känt sig förvissad om att Augusta Lindqvist sanningslöst förnekade att hon
undertecknat den ifrågakomna anmälningssedeln, synes — i anledning av
Augusta Lindqvists bestridande av riktigheten av vissa Nordlöfs påpekan -

den — hava förlorat självbehärskningen och i skarp och högljudd ton fällt
yttranden av innebörd att Augusta Lindqvist icke höll sig till sanningen.
Huru orden fallit är icke till fullo klarlagt, men så mycket framgår dock av
utredningen, att Nordlöf använt för Augusta Lindqvist kränkande uttryck,
vilka i betraktande av att hon icke skrivit ifrågakomna anmälan till sparbanken
för henne måste hava framstått såsom icke blott en hård utan även
en mycket orättvis beskyllning. Det får vidare anses utrett, att Nordlöf
såsom uttryck för sitt missnöje med Augusta Lindqvists uppträdande och
för att giva sina ord större eftertryck häftigt slagit handen i dombordet en
eller ett par gånger. Utredningen synes tillika visa, att Nordlöf icke blott
beskyllt Augusta Lindqvist för att ljuga inför rätta utan även i övrigt tilltalat
henne på ett föga taktfullt sätt. Sålunda har Glas uppgivit, att Nordlöf
till Augusta Lindqvist yttrat, att hon väl ej gärna kunde tro att hennes
frånskilda make fortfarande vore så förtjust i henne, att han gjorde
insättningar å hennes bankkonto. Även Johansson har uppgivit, att Nordlöf
fällt ett sådant hånfullt yttrande. Klart är, att den som erhåller ett
dylikt bemötande av sin domare icke kan, såsom fallet bör vara, inför
honom framlägga sin sak utan räddhåga. Att såsom en följd härav utredningen
vid domstolen kan komma att brista i ett eller annat hänseende
torde också kunna antagas.

Vad Nordlöf vid handläggningen av omförmälda mål enligt det ovan
sagda låtit komma sig till last finner jag vara av beskaffenhet att böra beivras
genom åtal. I detta sammanhang må erinras därom, att det icke är
första gången Nordlöf gjort sig skyldig till förlöpningar av ifrågavarande
art. Jag hänvisar härutinnan till ämbetsberättelserna 1923 sid. 90 o. f.,
1924 sid. 177 o. f. och 1931 sid. 128 o. f.

Jag uppdrog alltså åt advokatfiskalen att ställa Nordlöf under åtal inför
hovrätten samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Det skulle åligga advokatfiskalen att, örn så ansåges erforderligt, påkalla
vittnesförhör med de vid utredningen i ärendet hörda personerna jämte
andra, som kunde lämna upplysningar i saken. Tillfälle borde beredas
Augusta Lindqvist att yttra sig i målet och borde av henne framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen
understödjas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 7 april 1936 följande.

Enär i målet vore utrett, att Nordlöf vid handläggningen inför rådhusrätten
den 28 mars 1935 av omförmälda mål förolämpat Augusta Lindqvist
med smädliga yttranden samt jämväl vid tillfället visat ett obehärskat uppträdande
genom att slå handen i dombordet, prövade hovrätten rättvist
döma Nordlöf, jämlikt 25 kap. 17 och 18 §§ samt 16 kap. 9 § strafflagen,

jämförda med 4 kap. 2 § samma lag, att utgiva för det fel i ämbetet, vartill
han genom sitt berörda förfarande gjort sig skyldig, 20 dagsböter och för
ärekränkning mot Augusta Lindqvist likaledes 20 dagsböter, varje dagsbot
20 kronor.

Tillika förpliktade hovrätten Nordlöf att till Augusta Lindqvist utgiva
vedergällning för det lidande, som genom ärekränkningen finge anses hava
tillskyndats henne, med skäliga ansedda 100 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Underlåtenhet att upptaga en person i mantalslängd för stad,
där han bort mantalsskrivas.

Av handlingarna i ett genom klagomål av fattigvårdsstyrelsen i Ystad
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Konditorn Nils Mauritz Sigurd Nilsson, vilken för år 1932 var mantalsskriven
i Ystad, inflyttade den 8 november 1932 från stadsförsamlingen
i nämnda stad till Caroli församling i Malmö, där han i vederbörlig ordning
kyrkoskrevs vid kvarteret Nils, tomten nr 16. Nilsson blev därefter
för år 1933 mantalsskriven i Malmö såsom boende å nämnda tomt. Efter
flyttning till S:t Pauli församling i samma stad blev Nilsson kyrkoskriven
såsom inflyttad där den 7 november 1934.

Under år 1933 åtnjöt Nilsson i Malmö fattigvård, för vilken klaganden
erkänt sig skyldig att svara. Den 10 januari 1935 blev Nilsson för vård
intagen å allmänna sjukhuset i Malmö. Kostnaderna för denna sjukhusvård
förskötos av fattigvårdsstyrelsen i Malmö.

I en den 11 mars 1935 till K. B. i Malmöhus län inkommen skrift anhöll
sedermera sistnämnda fattigvårdsstyrelse, att klaganden måtte åläggas ersätta
styrelsen för den Nilsson lämnade sjukhusvården, som vore att anse
såsom fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen, med 4 kronor 50 öre örn dagen
jämte vad styrelsen kunde komma att för Nilsson ytterligare utgiva från
och med den 10 januari 1935 intill dess behov av fattigvård för Nilsson
upphörde eller försörjningen av vederbörande övertoges. Därjämte yrkade
styrelsen ersättning med 3 kronor för ett läkarintyg ävensom ränta och
gottgörelse för kostnader å målet.

Efter skedd skriftväxling meddelade K. B. den 16 april 1935 utslag i
målet och yttrade däri följande.

I målet vore utrett, att Nilsson varit för år 1932 mantalsskriven i Ystad.
Såvitt handlingarna utvisade, hade han icke under nämnda år åtnjutit
fattigvård, som inverkade på förvärv av hemortsrätt. Sådan vård hade däremot
utgått under år 1933. Under år 1934 hade han icke, såvitt utrönas

kunnat, varit i någon kommun i riket mantalsskriven. Följaktligen finge
antagas, att han vid tiden för fattigvårdens meddelande ägt hemortsrätt
i Ystad. Fattigvården hade ostridigt betingats av behov enligt 1 § lagen den
14 juni 1918 örn fattigvården. På grund därav prövade K. B. skäligt ålägga
klaganden att ersätta fattigvårdsstyrelsen i Malmö fordrade 4 kronor 50
öre för dag från och med den 10 januari 1935 ävensom att med belopp, varom
i brist av åsämjande finge särskilt i laga ordning tvistas, ersätta vad
styrelsen ytterligare utgivit eller kunde komma att utgiva intill dess behovet
av fattigvård upphört eller upphörde eller försörjningen av klaganden
övertagits eller övertoges jämte 3 kronor för ett i målet åberopat läkarbetyg;
och skulle klaganden gälda ränta enligt lag. Det ålåge klaganden att
ersätta fattigvårdsstyrelsen i Malmö avgiften för stämpel dels å utslaget
med 6 kronor, dels å första kommunikationsresolutionen i målet med 2
kronor.

K. B:s utslag vann laga kraft.

I en hit insänd skrift anförde klaganden följande.

Nilsson hade inflyttat till Malmö under år 19&Z och stått kyrkoskriven
där åtminstone till och med den 9 januari 1935. För år 1933 hade han blivit
mantalsskriven i Malmö, men däremot icke för år 1934. Då Nilsson under
ifrågavarande tid ej flyttat från staden och sålunda ej kunnat mantalsskrivas
på annan ort, skulle han hava mantalsskrivits i Malmö för år 1934. Att
Nilsson utan vidare utelämnats i mantalslängden för nämnda år måste betraktas
som ett uppenbart tjänstefel från vederbörande mantalsskrivningsförrättares
sida. Genom detta tjänstefel komme en annan kommun att förorsakas
utgifter, vilka kunde bliva högst betydande. Örn Nilsson såsom
rätteligen bort ske blivit mantalsskriven i Malmö för år 1934, skulle han
hava vunnit hemortsrätt därstädes, och den till honom år 1935 lämnade
fattigvården hade då ej kunnat utkrävas av annan kommun. Den uraktlåtna
mantalsskrivningen kunde i olyckligaste fall medföra, att klaganden
finge ersätta fattigvård åt Nilsson eller hans familj under många år framåt.
Med de stränga regler, som nu i de flesta kommuner tillämpades i fråga om
hjälpverksamheten vid arbetslöshet, kunde det även inträffa, att Nilsson
vid möjligen iråkad arbetslöshet kunde finna sina försörjningsmöjligheter
i Malmö betydligt försämrade, eftersom han hindrats förvärva hemortsrätt
därstädes. Ett tjänstefel av nu ifrågavarande art kunde ej upptäckas
av den kommun, som bleve lidande därav, förrän det vore för sent att i
vanlig ordning klaga över förrättningen. Någon möjlighet för nämnda kommun
att få rättelse på sätt mantalsskrivningsförordningen anvisade funnes
alltså ej. För den händelse sådana fel skulle bliva mera allmänna, kunde
de bereda en allmän osäkerhet såväl för kommunerna som för de enskilda
medborgarnas rättigheter. Med hänsyn till de allvarliga följder, som kunde

uppstå genom nu ifrågavarande fel, hade klaganden ansett sig ej kunna
underlåta att för detsamma anmäla mantalsskrivningsförrättaren i Malmö.
Klaganden hemställde, att mantalsskrivningsförrättaren måtte åläggas att
ersätta klaganden vad klaganden kunde komma att få utgiva i understöd
åt Nilsson och hans familj.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde kronokamreraren
Nils Araskog, vilken förrättat mantalsskrivningen i Malmö för
år 1934, följande.

Till 1934 års mantalsskrivning hade Nilsson avlämnat en mantalsuppgift,
däri han uppgivit, att han för år 1933 varit mantalsskriven i Ystad. Vid
mantalsskrivningen hade vederbörande mantalsskrivare utgått ifrån att
Nilsson under år 1933 inflyttat till Malmö och alltså behandlat honom
såsom nyinflyttad. Nilssons felaktiga uppgift angående hans mantalsskrivning
för år 1933 hade ej heller upptäckts av pastor och således ej heller av
honom påpekats, då de inkomna mantalsuppgifterna kollationerats mot
församlingsboken. Vid granskning av hyresvärdens förteckning över hyresgästerna
i fastigheten nr 16 i kvarteret Nils hade befunnits, att Nilsson icke
var upptagen såsom hyresgäst och ej heller såsom inneboende hos annan.
I anledning därav hade mantalsskrivningsärendet överlämnats till särskild
undersökning. Vid denna undersökning hade utretts, att Nilsson inflyttat
i fastigheten under september 1933 men vid jultiden samma år vräkts på
grund av underlåten hyresbetalning. Utredningen hade vidare givit vid
handen, att Nilsson icke längre vistades i Malmö och att han troligen avflyttat
till Simrishamn. I skrivelser den 28 januari och den 1 februari 1934
hade gjorts framställningar till mantalsskrivningsförrättaren i Simrishamn,
att Nilsson måtte mantalsskrivas där. Dessa framställningar hade dock icke
bifallits. Då av utredningen emellertid framgått att Nilsson, som enligt
egen uppgift var nyinflyttad, icke var bosatt i Malmö vid årsskiftet 1933
—1934, hade han icke blivit upptagen i 1934 års mantalslängd för staden.
Upplysningsvis ville Araskog meddela, att länsstyrelsen i ett analogt fall
fastställt Araskogs beslut att vägra mantalsskrivning. Beträffande Nilsson
förelåge emellertid det förhållandet, att han varit mantalsskriven i Malmö
för år 1933. Med hänsyn därtill skulle han — i stället för att uteslutas ur
mantalslängden — rätteligen hava mantalsskrivits under rubriken ”utan
stadigt hemvist”. Araskog nödgades således medgiva, att förevarande ärende
blivit felaktigt handlagt, men vågade Araskog ifrågasätta, att detta kunde
anses såsom ”tjänstefel”. Det torde ligga i öppen dag, att det i en stad
av Malmös storlek, med över 70,000 mantalsuppgifter årligen, vore för mantalsskrivningsförrättaren
absolut omöjligt att i detalj följa varje mantalsskrivningsärende.
Det syntes icke möjligt att helt förebygga alla felaktigheter
vid en mantalsskrivningsförrättning. Ett fel sådant som det här före -

liggande kunde emellertid med nu — från och med 1935 års mantalsskrivning
— tillämpade kontrollåtgärder icke vidare förekomma. Klagandens
yrkande att Araskog måtte åläggas gälda den fattigvård, varom i ärendet
förmäldes, bestrede Araskog.

Vid yttrandet var fogad avskrift av en utav Nilsson avlämnad uppgift
till mantalsskrivning i Malmö stad för år 1934, utvisande att Nilsson i kolumnen
under rubrik ”Bostad inom staden eller å annan ort vid närmast
föregående mantalsskrivning” antecknat: ”Ystad Kv. Thor 5.”

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

I sitt yttrande hade Araskog medgivit, att ärendet angående Nilssons
mantalsskrivning för år 1934 blivit felaktigt handlagt och att han sålunda
begått ett fel i tjänsten. Givetvis kunde det vara svårt att i en större stad
undvika felaktigheter vid mantalsskrivningen. Men Araskog hade själv
upplyst, att ett fel sådant som det förevarande med numera tillämpade
kontrollåtgärder icke vidare kunde förekomma. Detta visade alltså, att
felet ifråga ej behövt förekomma, örn sådana kontrollåtgärder vidtagits
redan vid 1934 års mantalsskrivning. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
för staden Ystad av ifrågavarande fel nödgades klaganden vidhålla
sitt yrkande i ärendet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Malmöhus
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Araskog. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande.

Enligt § 3 mom. 1 kungl, förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning gäller såsom allmän regel, att envar skall mantalsskrivas
där han är bosatt.

Jämlikt föreskrift i § 8 skola, beträffande stad, i enlighet med församlingsboken
och efter granskning av de för mantalsskrivningen avlämnade
uppgifterna samt med ledning jämväl av de upplysningar, som av de vid
förrättningen närvarande kunna meddelas, i mantalslängden uppföras, särskilt
för varje tomt eller stadsäga inom vederbörande kvarter, alla de personer,
vilka böra där mantalsskrivas. Den, som saknar stadigt hemvist,
skall efteråt i längden särskilt upptagas.

I § 8 mom. 3 stadgas, att av de i nästföregående års mantalslängd upptagna
personer må, utom den som avlidit och den som bosatt sig å utländsk
ort, icke någon annan vid mantalsskrivningen utelämnas än den, som under
årets lopp, efter att hava uttagit flyttningsbetyg, till annat distrikt avflyttat,
eller beträffande vilken vid förrättningen styrlces, att han för det

kommande året, enligt de i fråga om behörig mantalsskrivningsort bestämda
grunder, bör vara mantalsskriven inom annat distrikt. Den, som vid nästföregående
års mantalsskrivning saknat stadigt hemvist och till följd därav
jämlikt § 8 mom. 1 sista stycket då blivit efteråt i längden särskilt upptagen,
skall dock vid årets mantalsskrivning utelämnas, för den händelse
upplysning om vistelseorten fortfarande saknas.

I förevarande fall är upplyst, att Nilsson efter inflyttning till Malmö år
1932 blivit för år 1933 där mantalsskriven. Vid den av Araskog verkställda
mantalsskrivningen i samma stad för år 1934 har Nilsson, som fortfarande
stått kyrkoskriven i Malmö, emellertid icke mantalsskrivits där. Då beträffande
Nilsson icke förelåg fall, som avses i § 8 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen,
hade Nilsson icke bort utelämnas i 1934 års mantalslängd.
Genom underlåtenheten att mantalsskriva Nilsson i Malmö för år
1934 har Araskog, som är ansvarig för mantalsskrivningsförrättningen, alltså
gjort sig skyldig till fel i tjänsten.

Vad Araskog, som medgivit att fel i ovannämnda hänseende blivit begånget,
till försvar därför andragit kan jag icke godtaga såsom giltig ursäkt.
Visserligen har Nilsson i den av honom avlämnade uppgiften till
ifrågavarande mantalsskrivning felaktigt angivit annan mantalsskrivningsort
än Malmö för det nästförflutna året. Denna omständighet kan emellertid
icke lända mantalsskrivningsförrättaren till försvar, då vid den granskning
av föregående årets mantalslängd, som på grund av ovan återgivna
stadgande i § 8 mom. 3 vid förrättningen måste hava ägt rum, borde hava
uppmärksammats, att Nilsson fanns i längden upptagen och att den av
Nilsson lämnade uppgiften förty var felaktig. Härvid må särskilt framhållas,
att Nilsson uppgivit sig till mantalsskrivning å samma fastighet, där
han föregående år varit mantalsskriven.

Då på grund av det begångna felet skada syntes hava blivit tillskyndad
klaganden, fann jag Araskog icke kunna undgå åtal för detsamma. Jag
uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Araskog för tjänstefel samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde
tillfälle beredas klaganden att yttra sig i målet, och borde av klaganden
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Rådhusrätten i Malmö, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 6 juni 1936 följande.

I målet vore upplyst att, sedan Nilsson till 1934 års mantalsskrivning avlämnat
mantalsuppgift i Malmö, Araskog, vilken förrättat mantalsskrivningen,
icke upptagit Nilsson i mantalslängden; och enär Araskog därvid

förfarit felaktigt, i det Nilsson varit upptagen i 1933 års mantalslängd för
samma stad och förty, då förhållande av beskaffenhet att föranleda hans
utelämnande från 1934 års mantalslängd icke förelegat, författningsenligt
skolat däri uppföras, alltså och då, därest — såsom vederbort — undersökning
skett till utrönande av huruvida Nilsson mantalsskrivits i Malmö för
år 1933, det borde hava uppmärksammats, att så varit fallet, då Nilsson
i sin nämnda mantalsuppgift anmält sig till mantalsskrivning vid samma
fastighet, där han varit skriven för år 1933, samt med hänsyn därtill den
omständigheten, att Nilsson i mantalsuppgiften lämnat oriktig uppgift örn
orten för 1933 års mantalsskrivning, icke kunde befria Araskog från ansvar
för underlåtenheten att upptaga Nilsson i mantalslängden för år 1934, prövade
rådhusrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Araskog
för försummelse i tjänsten att utgiva 5 dagsböter örn 20 kronor.

Vidkommande den av klaganden i målet förda skadeståndstalan så enär
Araskogs underlåtenhet att upptaga Nilsson i 1934 års mantalslängd för
Malmö medfört att — i olikhet mot vad eljest skulle blivit förhållandet
— Nilsson för år 1935 kommit att hava hemortsrätt i Ystad, samt klaganden
på grund därav nödgats att den 22 augusti 1935 ersätta fattigvårdsstyrelsen
i Malmö med 634 kronor 59 öre i anledning av att Nilsson under
år 1935 åtnjutit fattigvård i samma stad, förpliktade rådhusrätten Araskog
att till klaganden mot kvitto genast utgiva 634 kronor 59 öre jämte 6 procent
ränta därå från den 22 augusti 1935, tills betalning skedde, samt att
ersätta klaganden rättegångskostnaden med 25 kronor jämte vad klaganden
visade sig hava utgivit för ett exemplar av rådhusrättens protokoll och
utslag i målet.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Obehärskat uppträdande av distriktslantmätare under

tj änstef örrättning.

I en den 4 september 1935 hit inkommen skrift anförde godsägaren N.
Treschow å Hjuleberg följande.

På begäran av Treschow hade K. B. i Hallands län den 20 juni 1934 förordnat
distriktslantmätaren Gustaf Norlin att enligt lagen den 29 juni 1926
om enskilda vägar verkställa förrättning för delning av väg mellan Abilds
kyrka över Hjulebergs egendom med därunder lydande torp samt tre hemman
i Vessige socken. Norlin hade omsider utsatt förrättningen att äga rum
den 6 augusti 1935. Vid förrättningen hade Treschow inställt sig genom sin
inspektor John Johansson. Förrättningen hade börjat klockan 11 f. m. Inom
kort hade uppstått diskussion angående en annan lösning av frågan rörande

utfartsväg för nyssnämnda torp, vilka vore i trängande behov av en utfartsväg
till allmän väg. Det förslag, som sålunda framställts, hade avsett
en helt annan sträckning av utfartsvägen och berört helt andra sakägare
än dem, som kallats till den av Treschow begärda förrättningen. Med anledning
därav hade Johansson vid ett par tillfällen under förrättningens gång
satt sig i förbindelse med Treschow. Då Treschow ansett det såväl för torparna
som för honom själv förmånligast, att den begärda förrättningen
slutfördes, hade Treschow slutligen vid V2 4-tiden på eftermiddagen inställt
sig å förrättningsstället, åtföljd av advokaten I. Skogh i Falkenberg. Vid
ankomsten till förrättningen hade såväl Skogh som Treschow av Norlin
mottagits synnerligen ovänligt. Då Treschow icke utan vidare ansett sig
böra gå med på det förslag till lösning av frågan örn utfartsväg, som Norlin
under dagens lopp utarbetat, och i varje fall önskat sätta sig in i frågan,
innan ett definitivt besked av Treschow kunde lämnas, hade Norlin uppträtt
synnerligen obehärskat med personliga utfall emot Treschow. Då
Treschow därefter förklarat, att han syntes vara överflödig, och ämnat avlägsna
sig, hade Norlin angripit Treschow med synnerligen oförsynta tillmälen.
Bland annat hade Norlin sagt, att Treschow aldrig lärt sig ”veta
hut” samt att Norlin nog skulle förstå att lära Treschow ”veta hut”. Detta
hade yttrats i närvaro av ett tjugotal personer, och ansåge Treschow därför,
att vad som förekommit borde bringas till J. 0:s kännedom. Treschow
hemställde, att J. O. med anledning av vad som förekommit måtte föranstalta
om åtal mot Norlin.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Norlin
att inkomma med yttrande, anförde Norlin följande.

Den 6 augusti 1935 hade ifrågavarande vägdelningsförrättning företagits
till handläggning vid sammanträde hos lantbrukaren E. Haraldsson i Väby.
Därvid hade tillstädeskommit för Treschow inspektoren Johansson, för
torpet Vasagård under Hjuleberg torparen L. Persson samt delägare inom
Väby by. Under förrättningen hade Johansson förklarat, att han avstode
från i ansökningen gjord begäran örn delning av vägen inom Hjulebergs
ägor, och meddelat, att förrättningen endast skulle omfatta vägen inom
Vessige socken. Däremot hade övriga sakägare, då de icke hade någon
användning av vägen inom Hjulebergs ägor, icke haft något att invända.
Haraldsson och H. Nylander, båda ägare av fastigheter i Väby, hade förklarat,
att upplåtandet av vägen för Hjuleberg skulle lända deras fastigheter
till märkligt men och stor olägenhet, enär vägen sträckte sig mellan
deras åbyggnader, och därför bestritt, att vägen skulle få begagnas av
Hjuleberg. Sakägarna för Hjuleberg hade anfört, att vägen vore till synnerligt
gagn för torpen Stora Halstorp, Dalstorp, Bäckagård, Skogsgård och
Vasagård såsom utfartsväg till allmänna vägen och därigenom till station,

mejeri och kvarn. Då upplåtandet av vägen till Hjulebergs begagnande
skulle lända de Haraldsson och Nylander tillhöriga fastigheterna i Väby
till märkligt men, hade förrättningsmännen, Norlin och biträdande gode
män, funnit vägen icke kunna lagenligt upplåtas till begagnande för Hjuleberg.
Beslut därom hade emellertid icke blivit avkunnat vid förrättningen,
emedan förslag uppkommit att ordna vägfrågan för Hjuleberg på annat sätt
än den begärda förrättningen avsett. Detta förslag hade inneburit, att
Hjuleberg skulle tillerkännas rätt till begagnande av annan väg över fastigheter
i Väby ut till allmän väg. Denna väg vore 0,7 km. kortare ut till allmän
väg än den väg Treschow gjort anspråk på att få begagna, men hade
avståndet till Vessige kvarn och mejeri blivit i sin helhet för torpen under
Hjuleberg 0,7 km. längre. Det vore emellertid att märka, att denna sträcka
vore å allmän, väl underhållen väg, varför tidsspillan genom att färdas
senast föreslagna väg i stället för den förra syntes bliva ringa eller ingen.
I anledning därav hade Norlin med biträde av närvarande advokat uppsatt
en förening, som skulle träffas mellan de jordägare i Väby, som berördes av
upplåtandet av vägen, och ägaren av Hjuleberg. Då dessa jordägare icke
varit närvarande, hade de tillkallats; och hade föreningen underskrivits av
sju av de åtta jordägare, som berörts av den ifrågasatta upplåtelsen. Den
åttonde hade icke anträffats, emedan han var bortrest, men de övriga sakägarna
hade förklarat, att han med all säkerhet komme att underskriva
föreningen, då han mycket litet berördes av upplåtelsen. När detta blivit
verkställt, hade den av Treschow sökta förrättningen åter upptagits till
handläggning och avslutats. Samtliga, sålunda även ombudet för Treschow,
hade varit ense örn att förrättningen skulle inställas. Beslut i ärendet hade
sålunda icke avkunnats, och besvärshänvisning hade på grund därav icke
varit erforderlig.

Försöket att ordna vägfrågan genom förening, anförde Norlin vidare,
hörde icke till handläggningen av den sökta förrättningen utan vore att
anse såsom en enskild eller privat åtgärd, företagen efter den offentliga förrättningens
avslutande. Under hela arbetet hade ombudet för Treschow icke
haft något att anmärka och icke heller den förut nämnde torparen under
Hjuleberg. Ombudet hade meddelat, att Treschow senare på dagen skulle
personligen infinna sig. Då Treschow sedermera inställt sig å förrättningsstället,
hade Norlin befunnit sig ute vid vägen. Så fort Treschow kommit
ur bilen, hade han med onödigt hög röst och med allt annat än hövligt uppträdande
yttrat: ”Detta godkänner jag icke, jag skall hava vägen, som jag
sökt om.” Då Norlin och Treschow kommit in i boningshuset, hade Norlin
uppläst slutet av det vid förrättningen förda protokollet och meddelat, att
örn beslut skulle avkunnats av förrättningsmännen, detsamma skulle innehållit
ett avslag på framställningen att vägen skulle få begagnas av Hjuleberg.
Därefter hade Norlin framlagt den upprättade föreningen, av vilken,

efter vad det syntes, Treschow icke ens tog del. Att ”sätta sig in i frågan”
hade naturligtvis Treschow varit i tillfälle att göra, och skulle Norlin föredragit
ärendet, om han så velat. Några personliga utfall mot Treschow
hade Norlin icke gjort. Norlin hade endast uttryckt sin förvåning över att
Treschow tydligen ansett det vara under sin värdighet att personligen infinna
sig vid sammanträden. När han sedan avlägsnade sig, hade ofrivilligt
de mindre lämpliga orden, det vore Norlin den förste att erkänna, ”Ni borde
veta hut”, kommit över Norlins läppar. Att en statens tjänsteman borde
iakttaga ett behärskat och hyfsat uppträdande vore Norlin nogsamt bekant,
men tjänstemannen hade också rätt att fordra, att han skulle bliva hövligt
bemött. Norlins omskrivna yttrande hade sålunda helt föranletts av det
sätt, varpå Treschow ansett sig kunna bemöta Norlin. Att märka vore, att
vad som lades Norlin till last icke skett vid offentlig förrättning, emedan
densamma vid Treschows ankomst redan varit avslutad. För övrigt ville
Norlin omnämna, att vid föregående förrättningar, som han haft att utföra
åt Treschow, denne aldrig personligen infunnit sig, utan hade ombud, hans
inspektor eller advokat, kommit tillstädes. Detta hade vållat Norlin besvär
och tidsspillan, enär ombuden icke vågat företaga något utan Treschows
hörande. När man fullgjort ett arbete, som absolut varit till sökandens
bästa, och man därefter bleve ohövligt bemött och ord framkastades
i befallande ton att göra som sökanden ville hava det, syntes det icke vara
så förunderligt, om tålamodet kunde taga slut och nerverna brista även på
en tjänsteman. På grund av det anförda hemställde Norlin, att klagoskriften
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Sedermera inkommo från Norlin två intyg, utfärdade det ena av Hilding
Herrlin i Falkenberg och det andra av gode männen vid vägdelningsförrättningen,
Alfred Andersson i Veneberg och Nils Paulsson i Vessige. De
sistnämnda intygade, att förrättningen varit avslutad vid Treschows ankomst
till förrättningsstället samt att det påtalade, av Norlin fällda yttrandet
till Treschow föranletts av det olämpliga och överlägsna sätt, varpå
Treschow uppträtt.

I avgivna påminnelser anförde Treschow följande.

Såvitt Treschow själv kunde bedöma, hade han från början iakttagit ett
fullkomligt lugnt uppträdande. Under den korta stund han uppehållit sig
på förrättningsstället hade han icke på något sätt givit Norlin den ringaste
anledning till det synnerligen obehärskade uppträdande, vartill Norlin gjort
sig skyldig. Norlin hade förebrått Treschow, att han icke infunnit sig i tid
till förrättningen, och frågat, om Treschow ansåge det passande att inställa
sig först klockan V2 4 e. m., då kallelsen skett till klockan 11 f. m. Treschows
invändning, att han ju inställt sig genom ombud, hade allenast mötts av
svaret, att han väl såsom godsägare kunde tillåta sig vad som helst. Norlin

hade sedan blivit alltmer kolerisk. Förslaget till förening hade upplästs och
hade såväl Skogh som Treschow tagit del av detsamma. Under den diskussion,
som därvid uppkommit, hade Norlin uppträtt alltmer obalanserat.
Treschow hade då ansett det lönlöst att vidare fortsätta resonemanget, vilket
Treschow även tillkännagivit under iakttagande av lugn och behärskning.
Härvid hade Norlin tydligen alldeles förlorat behärskningen och utfarit
mot Treschow på sätt, som Treschow i sin anmälan angivit. Vad som
förekommit hade skett efter det Norlin förmått Treschows ombud att lämna
sitt bifall till inställande av förrättningen. Sammanträdet hade ju dock
fortfarande pågått i närvaro av sakägarna, och Norlin hade under den
stund Treschow var närvarande utövat förrättningsmannens funktion. Treschow
ansåge sålunda, att den offentliga förrättningen fortgått, då Norlins
förlöpningar skett. Treschow hade för övrigt icke haft anledning antaga, att
någon privat överläggning ägde rum, då Norlin icke erhållit uppdrag att
ombesörja förening angående en väg, som Treschow aldrig begärt. Att
Norlin nu på ett oförsynt sätt beskyllde Treschow för ohövlighet och försökte
skjuta skulden för det pinsamma uppträdet på Treschow kunde
endast inverka på Treschow i den riktningen, att han med ännu större bestämdhet
vidhölle sin hemställan örn åtal mot Norlin.

Vid påminnelserna var fogat ett av Johansson utfärdat intyg av innehåll
att han, som varit tillstädes under hela den tid Treschow närvarit vid
ifrågavarande förrättning, sett Treschow hälsa på Norlin på ett hövligt
sätt samt ej hört Treschow fälla något yttrande, som kunde vara stötande
för Norlin.

I förnyat yttrande anförde Norlin bland annat: Att Norlin skulle hava
”förebrått” Treschow för att han icke i tid infunnit sig till förrättningen
vore nog sanningslöst. Norlin hade endast påpekat att, örn Treschow ville
få ändring i en förrättning, han skulle inställa sig innan densamma avslutats.
Den officiella förrättning, vartill förordnande den 20 juni 1934 utfärdats
av länsstyrelsen, hade vid Treschows ankomst till förrättningsstället
varit fullt avslutad, enär protokollet då varit såväl uppläst som justerat.
Vad som därefter skett kunde därför icke läggas Norlin till last såsom fel
vid offentlig förrättning.

Medan ovan omförmälda ärende var anhängigt hos mig inkom ytterligare
en klagoskrift mot Norlin för obehärskat uppträdande under tjänsteutövning.
I denna skrift anmälde hemmansägaren Hjalmar Gustafssons i Krogsered
hustru Ruth Gustafsson, att Norlin vid lantmäteriförrättning den 14
augusti 1935 å makarna Gustafsson tillhöriga 3/10 mantal Krogsered 22 och
3/10 mantal Krogsered 23 i Krogsereds socken uppträtt på ett skandalöst
sätt mot Ruth Gustafsson och missfirmat henne. Med förmälan att vid till -

fället närvarit gode männen vid förrättningen Per Adolf Jönsson i Stenstorp
och Karl Edvard Olsson i Gällared anhöll Ruth Gustafsson, att jag måtte
föranstalta om åtal mot Norlin för vad han gentemot henne låtit komma sig
till last.

Sedan jag genom min expedition anmodat Ruth Gustafsson att inkomma
med närmare upplysningar örn vad i saken förekommit, anförde Hjalmar
Gustafsson i en hit insänd skrift följande.

Vid den i ärendet omförmälda lantmäteriförrättningen hade Hjalmar
Gustafsson samt två andra hemmansägare underskrivit en handling rörande
försäljning av en liten allmänning, som tillhörde deras fastigheter. Senare
på dagen hade Norlin, som velat hava även Ruth Gustafssons underskrift
å köpehandlingen men inhämtat att hon icke vore villig att skriva under,
kommit inrusande i makarna Gustafssons hem utan att knacka på dörren.
Utan att hälsa hade Norlin vänt sig till Ruth Gustafsson med följande yttrande:
”Skriver Ni inte på det här papperet, är Ni den dj—ste käring i hela
Halland. Jag skall sprida ut i hela distriktet hurudan dj—la käring det är
på Krogsereds gästgivargård. Fy tusan för att vara gift med en sådan. Ni
tycker naturligtvis det är storartat, om en käring kan vräka hela förrättningen.
Jag känner er era lunsar” o. s. v. i samma stil. Förutom gode männen
hade Norlins biträde Ernst Johansen varit närvarande vid uppträdet.
Hjalmar Gustafsson hade låtit Norlin hållas till dess han självmant avlägsnade
sig utan att vare sig bedja örn ursäkt för sitt beteende eller säga adjö.
Det vore icke första gången Norlin uppträtt på dylikt sätt vid en förrättning,
och Hjalmar Gustafsson hoppades därför, att hans hustrus anmälan
mot Norlin måtte hava den verkan, att folket i orten hädanefter måtte förskonas
från trakasserier av Norlin.

I infordrat yttrande över dessa klagomål anförde Norlin följande.

Nu ifrågavarande förrättning hade hållits i anledning av att en person
vid namn Anna Johansson ansökt om tillstånd att inlösa ett av henne med
nyttjanderätt innehaft markområde, hörande till makarna Gustafssons
hemmansdelar i Krogsered. Vid förrättningen hade blivit utrett, att inom
nämnda område vore beläget ett mindre sandtag, som vid laga skifte blivit
avsatt såsom gemensamt för hemmanen Krogsered nr 1 och 2 samt Boa nr
1 och 2. Detta område vore beläget endast cirka 10 meter från Anna
Johanssons boningshus och hade det sålunda varit av vikt för henne att
kunna förvärva detsamma. Detta hade emellertid icke kunnat ske genom
inlösningsförrättningen utan allenast genom vanligt köp. Köpeavhandling
hade då uppsatts och underskrivits av delägarna i Boa samt av Hjalmar
Gustafsson. Krogsered nr 1 vore kyrkohemman, varför särskilt tillstånd
måste sökas för förvärvande av detta hemmans andel i sandtaget. Då köpeavhandlingen
skolat underskrivas även av Ruth Gustafsson, hade Norlin

sänt skiftesgodemännen till henne. Dessa hade emellertid återkommit och
meddelat, att Ruth Gustafsson vägrat underskriva handlingen. Norlin hade
därför själv i sällskap med skiftesgodemännen och sitt biträde Johansen
begivit sig till makarna Gustafssons hem för att försöka få handlingen
underskriven av Ruth Gustafsson. Norlin hade framhållit jordområdets
ringa värde samt att de makarna Gustafsson tillhöriga fastigheterna omöjligen
kunde komma att tillskyndas någon som helst skada av att området
försåldes till Anna Johansson. Då Ruth Gustafsson fortfarande nekat att
skriva under, hade Norlin yttrat följande: ”Skriv nu på, annars kanske folk
kan komma att prata örn, att här finns en djäkla käring.” Därpå hade Ruth
Gustafsson yttrat: ”Här blir man kallad för käring.” Härtill hade Norlins biträde
genmält, att distriktslantmätaren icke kallat Ruth Gustafsson för käring
utan nämnt, att folk skulle kunna komma att kalla henne så. För
övrigt hade Norlin vid tillfället bett Ruth Gustafsson om ursäkt, om han på
något sätt skulle hava missfirma! eller stört henne. Handlingen hade därefter
underskrivits av Ruth Gustafsson, varefter förrättningsmännen avlägsnat
sig. Norlin förnekade på det bestämdaste, att han vid tillfället ifråga på
något sätt gjort sig skyldig till ett skandalöst uppträdande mot Ruth Gustafsson
eller begagnat missfirmande uttryck om hennes person. I Hjalmar
Gustafssons skrift anfördes, att Norlin kommit inrusande i hans hem utan
att knacka på eller hälsa. Norlin hade vid den tiden på grund av värk i ena
benet haft ont för att gå och kunnat göra detta endast långsamt, varför
något inrusande i Gustafssons hem nog icke kommit i fråga. Om Norlin
knackat på dörren eller icke komme han ej ihåg, men brukade det varken
på landet eller i staden vara så noga därmed, när dörren stöde olåst. Norlin
hade artigt hälsat goddag, men några sirliga bugningar eller handtryckningar
hade nog icke förekommit. Vad i skriften uppgåves därom att Norlin
skulle yttrat: ”Skriver Ni icke på detta papper---Jag känner er

era lunsar” o. s. v. i samma stil, vore fullständig lögn och ville Norlin på
det bestämdaste förneka, att han yttrat detta eller liknande. Vad i övrigt
anfördes lämnade Norlin å sido såsom sanningslöst prat. Huru Norlin uppträtt
å andra ställen vid förrättningar syntes makarna Gustafsson icke vara
de rätta att bedöma. Hade Norlin blivit hövligt bemött, hade han också
uppträtt hövligt, men hade någon använt ohövliga ord mot honom eller
sökt att genomdriva orättfärdiga saker, vore väl möjligt, att till bemötande
hårda ord yttrats. För övrigt ville Norlin meddela, att han icke vore av den
läggning, att han kunnat umgås nied allmänheten på det kamratliga och
gemytliga sätt, som hans företrädare i tjänsten gjort och som en del lägre
tjänstemän i länet hade för sed. Detta torde hava haft till följd, att Norlin
icke vore vidare ”omtyckt” av den allmänhet han hade att betjäna. Ifrågavarande
anmälan vore tydligen tillkommen såsom en följd av Treschows
klagomål. Med sin anmälan torde Ruth Gustafsson närmast avse att få

inlösningsärendet, som ännu icke vore avgjort, slutfört på ett för makarna
Gustafsson fördelaktigare sätt. På grund av det anförda hemställde Norlin,
att makarna Gustafssons skrifter icke måtte föranleda vidare åtgärd.

För erhållande av ytterligare utredning i ärendet anmodade jag därefter
landsfogden i Hallands län att verkställa förhör med Jönsson, Olsson och
Johansen.

Vid förhör, som på grund därav verkställdes av t.f. landsfogden E. Sauter,
berättade

1) Jönsson: Han hade tjänstgjort såsom skiftesgodeman vid här ifrågavarande
lantmäteriförrättning. Under densamma hade framkommit, att
inom det område, som skulle bliva föremål för inlösning, funnes ett mindre
grustag, däri även andra personer än makarna Gustafsson ägde del. För att
undvika onödigt dröjsmål med inlösningsförrättningen hade Norlin upprättat
en köpehandling rörande grustaget, varigenom samtliga ägare av
detta sålde sina andelar till Anna Johansson. Sedan säljarna med undantag
av Ruth Gustafsson undertecknat köpehandlingen, hade Norlin sänt Jönsson
och Olsson till Ruth Gustafsson för att begära, att jämväl hon skulle
underteckna handlingen. Hon hade emellertid bestämt vägrat efterkomma
denna begäran. Jönsson och Olsson hade då återvänt till Norlin och meddelat
honom detta. Norlin hade häröver blivit uppbragt och förklarat, att
han själv skulle uppsöka Ruth Gustafsson och försöka tala förstånd med
henne. Alla tre samt Johansen och Hjalmar Gustafsson hade därpå begivit
sig till makarna Gustafssons bostad i Krogsereds gästgivargård. Vid framkomsten
hade Norlin öppnat den yttre dörren utan att knacka och gått in
i storstugan samt, då ingen befann sig där, fortsatt fram till en dörr, som
ledde till köket. Huruvida Norlin eller Ruth Gustafsson öppnat köksdörren
kunde Jönsson ej erinra sig. I varje fall hade Ruth Gustafsson kommit in
i storstugan från köket. Jönsson kunde ej heller minnas, örn Norlin hälsat
på Ruth Gustafsson eller ej. Norlin hade först anhållit, att Ruth Gustafsson
måtte underskriva köpehandlingen. Då hon vägrat detta, hade Norlin
blivit upphetsad. Jönsson ville beteckna det därpå följande samtalet mellan
Norlin och Ruth Gustafsson såsom ett gräl. Jönsson kunde ej erinra sig,
huru Norlins eller Ruth Gustafssons ord därvid fallit, och följaktligen ej
vitsorda riktigheten av vad Hjalmar Gustafsson i detta avseende uppgivit
i sin skrift till J. O. Under ordväxlingen hade Norlin använt uttrycket
”käring” eller möjligen ”djädra käring”, varöver Ruth Gustafsson blivit så
uppbragt, att hon hastigt lämnat rummet och begivit sig ut i köket. Därpå
hade ”inträtt en pinsam tystnad” i storstugan. Efter en kort stund hade
Hjalmar Gustafsson sagt till Norlin, att han borde lugna sig innan han bad
hustrun att åter komma in. Några minuter senare hade Ruth Gustafsson,
antingen på sin mans eller Norlins begäran, återvänt. Norlin hade då räckt

henne köpehandlingen och i lugn ton begärt, att hon måtte underteckna
densamma. Samtidigt hade han bett henne örn ursäkt för det fall, att han
skulle hava förnärmat henne. Till Jönssons stora förvåning hade Ruth
Gustafsson mottagit handlingen och utan att yttra ett ord underskrivit
denna. Norlin och de övriga med undantag av makarna Gustafsson hade
därefter avlägsnat sig. Huruvida Norlin därvid sagt adjö till Ruth Gustafsson
eller ej mindes Jönsson icke.

2) Olsson: Han hade tjänstgjort såsom god man vid ifrågavarande lantmäteriförrättning.
Då Jönsson och Olsson efter det första besöket hos Ruth
Gustafsson återvänt till Norlin och omtalat huru detta avlupit, hade Norlin
omedelbart förklarat, att han själv skulle uppsöka Ruth Gustafsson, samt
begivit sig dit, åtföljd av godemännen, Hjalmar Gustafsson och Johansen.
Huruvida Norlin vid framkomsten till bostaden stigit in utan att knacka pa
dörren kunde Olsson ej erinra sig, men han förmodade dock att så varit
fallet, då det i allmänhet ej vore brukligt på landsbygden att vid besök
knacka på ytterdörrarna. Norlin kunde ej såsom uppgivits i ärendet hava
rusat in i bostaden, då han vid tillfället varit sjuk och haft tämligen svart
att röra sig. Då Olsson kommit in i storstugan, hade Ruth Gustafsson redan
befunnit sig där. Olsson hade hört, att Norlin hälsat goddag på Ruth Gustafsson
och därefter anhållit, att hon måtte underteckna köpehandlingen.
Då hon vägrat detta, hade uppstått ordväxling mellan Norlin och henne.
Olsson kunde numera ej minnas alla de uttryck, som Norlin och Ruth Gustafsson
därvid använt. Han hade dock hört Norlin begagna orden ”djädra
käring”, men örn Norlin direkt betecknat Ruth Gustafsson därmed eller
sagt, att andra personer skulle komma att kalla henne så, mindes ej Olsson.
Han visste dock bestämt, att Johansen ingripit och försökt lugna Ruth
Gustafsson samt därvid sagt: ”Lantmätaren har aldrig kallat Er för käring
utan endast sagt, att andra kunde säga, att Ni uppför Er såsom en käring.”
Olsson kunde ej vitsorda, att Norlins ord fallit så, som återgivits i Hjalmar
Gustafssons skrift. Han erinrade sig dock hava hört Norlin använda orden
”lymlar” eller ”ni är några riktiga lymlar” samt att Norlin i förbigående
sagt till Hjalmar Gustafsson: ”Fy tusan att vara gift med en sådan.” Ordväxlingen
mellan Norlin och Ruth Gustafsson hade avbrutits därigenom,
att den sistnämnda i uppbragt sinnesstämning hastigt lämnat storstugan
och begivit sig ut i köket. Efter en kort stund hade någon, troligen Norlin,
hämtat in henne igen. Norlin, som varit helt lugn, hade räckt henne köpehandlingen
och tilltalat henne i ungefärligen följande ordalag: ”Var nu så
snäll och skriv på här. Örn jag missfirmat Er så ber jag örn ursäkt. Jag
skall buga mig för Er, jag skall buga mig ända ned till golvet. Utan att
yttra ett ord hade Ruth Gustafsson mottagit handlingen och underskrift
densamma, varpå samtliga utom makarna Gustafsson avlägsnat sig. Olsson

<5 — Justitieombudsmannens iimbctsberättelse till 1037 års riksdag.

hade därvid ej lagt märke till, huruvida Norlin sagt adjö till Ruth Gustafsson
eller ej.

3) Johansen: Han hade sedan år 1921 varit anställd såsom biträde hos
Norlin och sedan dess närvarit vid de flesta lantmäteriförrättningar, som
Norlin verkställt. Vid nu ifrågavarande förrättning hade Norlin bett Johansen
att i automobil köra honom jämte skiftesgodemännen och Hjalmar
Gustafsson till makarna Gustafssons bostad i Krogsereds gästgivargård. Vid
framkomsten dit hade de övriga med Norlin i spetsen omedelbart begivit
sig in i huset. Då Johansen sedermera följt efter, hade Ruth Gustafsson
redan befunnit sig inne i storstugan. Johansen hade hört, att Norlin begärt,
att hon skulle underteckna köpehandlingen, och att hon vägrat göra detta.
Norlin hade häröver blivit uppbragt och nämnt något om, att folk i bygden
skulle kunna få den uppfattningen, att det ”finns en djäkla (eller möjligen
’djädra’) käring på det här stället”. Därpå, hade Ruth Gustafsson i
upphetsad sinnesstämning beklagat sig över att bliva kallad för ”käring”.
Ordväxlingen hade fortsatt, men Johansen kunde numera ej erinra sig vad
därunder yttrats från vare sig Norlins eller Ruth Gustafssons sida. Johansen
ville därför ej vitsorda riktigheten av vad Hjalmar Gustafsson i detta
avseende uppgivit i sin i ärendet insända skrift. Då Johansen märkt, att
Ruth Gustafsson missförstått Norlins yttrande, hade han upplyst henne, att
Norlin ej kallat henne för ”käring” utan endast sagt, att allmänheten kunde
komma att betrakta henne såsom en sådan. Det hade dock ej lyckats Johansen
att lugna henne, utan hade hon hastigt avlägsnat sig ur rummet och
begivit sig ut i det angränsande köket. Efter en kort stund hade Ruth Gustafsson,
troligen efter anmodan av sin man, åter kommit in i storstugan.
Norlin hade då omedelbart bett henne örn ursäkt, för den händelse han på
något sätt kränkt henne, samt överräckt köpehandlingen till henne och
anhållit, att hon nu måtte underteckna densamma. Ruth Gustafsson hade
ej svarat något därtill, men till Johansens stora förvåning hade hon mottagit
handlingen och underskrivit den. Därpå hade samtliga utom makarna
Gustafsson avlägsnat sig. Johansen hade ej observerat, huruvida Norlin
därvid sagt adjö till makarna Gustafsson eller icke. På fråga uppgav Johansen,
att Norlin enligt hans uppfattning ej brukade uppträda obehärskat
vid förrättningar. Norlin vore dock stundom en smula tvär och butter till
sitt sätt, vilket möjligen kunde missförstås av personer, som ej kände
honom. I sådana fall, där någon part i onödan ville ställa till bråk eller
behandla sin motpart orättvist, kunde Norlin bliva uppbragt och ofta brusa
upp. Norlin hade på grund av sjukdom svårt att röra sig ute i terrängen
samt lede av någon hjärtåkomma, vilket stundom inverkade på hans humör.

Sedan jag därefter berett Norlin tillfälle att yttra sig över vad vid polisförhöret
förekommit, anförde Norlin följande.

Norlin bestrede på det bestämdaste, att han, på sätt Olsson uppgivit,
vid ifrågavarande tillfälle skulle hava kallat makarna Gustafsson för lymlar
och yttrat: ”Fy tusan att vara gift med en sådan.” Vid uppläsandet för
Olsson av makarna Gustafssons skrifter i ärendet hade Olsson, tydligen utan
att närmare tänka sig för eller ock för att göra saken sämre för Norlin,
lämnat uppgifter därom. Huruvida Norlin sagt adjö eller icke, när han avlägsnade
sig från makarna Gustafssons hem, kunde ju icke vittnena ihågkomma
och mindes Norlin det icke heller, men Norlin ansåge det icke otroligt,
att han av förklarliga skäl uraktlåtit detsamma. I övrigt ville Norlin
säga, att såväl han som allmänheten ansåge denna sak vara av synnerligen
ringa vikt. Enligt Norlins mening torde en person med den rättsuppfattning,
som Ruth Gustafsson tydligen hade, vara förtjänt av en tillrättavisning,
även om den skedde i skarp ton. Vid sina tjänsteresor hade Norlin erfarit,
att allmänheten ansåge den mot honom gjorda anmälan såsom rent trakasseri
och att, örn hårda ord skulle ha blivit fällda till Ruth Gustafsson, de
icke skulle vara mer än välförtjänta.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Hallands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Norlin. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande.

En statens tjänsteman måste under utövning av sin tjänst alltid iakttaga
lugn och behärskning i sitt uppträdande och får icke låta förleda sig till
vrede eller till att använda ord, som ej i det dagliga livet anses tillåtliga och
vilka, örn de användas i tjänsten, äro så mycket mera förkastliga. Genom
att begagna uttryck av sådan art minskar tjänstemannen sitt eget anseende
hos allmänheten och undergräver även aktningen för tjänsten. Lika uppenbart
är, att han mot den enskilde icke får använda uttryck, som för denne
kunna vara kränkande. Brister tjänstemannen i nu anmärkta hänseenden,
begår han tjänstefel.

Vad förevarande klagomål mot Norlin angår, är det enligt min mening
utrett, att Norlin vid de i ärendet omförmälda tillfällena genom otillbörligt
tal förgått sig mot Treschow och Ruth Gustafsson. Även örn hänsyn tages
allenast till vad Norlin själv medgivit, är det tydligt, att Norlin mot Treschow
och Ruth Gustafsson använt uttryck, som under inga omständigheter
kunna anses tillåtliga av en tjänsteman under tjänsteutövning.

I anledning av Norlins invändning därom, att vid ordväxlingen mellan
Norlin och Treschow vägdelningsförrättningen ifråga avslutats och att Norlin
alltså icke uppträtt å tjänstens vägnar, må framhållas, att det i anledning
av förrättningen hållna sammanträdet fortsatt för behandling av en

med den sökta vägdelningen nära sammanhängande fråga och att Norlin
även vid det sålunda fortsatta sammanträdet utövat sin funktion som förrättningsman.
Vid sådant förhållande finner jag Norlins invändning icke
förtjäna avseende.

I enlighet med det ovan sagda anser jag, att Norlin genom vad han i
förevarande fall låtit komma sig till last gentemot Treschow och Ruth
Gustafsson gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn till omständigheterna
i saken finner jag Norlin icke kunna undgå att ställas till ansvar för
sagda tjänstefel.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Norlin för ovan omförmälda tjänstefel
samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle
borde beredas Treschow och Ruth Gustafsson att i målet föra talan, och
borde av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade,
av åklagaren understödjas.

Årstads och Faurås tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 20 juni 1936 följande.

Enär Norlin funnes övertygad att hava — på sätt i J. 0:s åtalsinstruktion
omförmäldes — under utövning av sin tjänst som distriktslantmätare förgått
sig med missfirmliga yttranden dels vid förrättning i Väby, Vessige
socken, den 6 augusti 1935 mot Treschow och dels vid förrättning i Krogsered,
Krogsereds socken, den 14 i samma månad mot Ruth Gustafsson, ty
och som Norlin därigenom visat oförstånd i tjänsten, alltså prövade häradsrätten
rättvist döma Norlin, jämlikt 16 kap. 9 § strafflagen, att böta för
missfirmelse mot Treschow 5 dagsböter och för missfirmelse mot Ruth
Gustafsson likaledes 5 dagsböter ävensom, jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap.
3 § strafflagen, att för tjänstefel böta 10 dagsböter eller således att utgiva
sammanlagt 20 dagsböter, envar å 7 kronor.

Norlin förpliktades att till Ruth Gustafsson för henne genom missfirmelsen
tillskyndat lidande gälda skadestånd med 75 kronor; och ålåge det tilllika
Norlin att ersätta Ruth Gustafsson vad hon visade sig hava erlagt till
lösen av häradsrättens utslag i målet.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Obehörigt tagande av ersättning för s. k. nykterhetsintyg.

I en hit insänd klagoskrift anförde trafikbilägaren Harry Norlanders i
S:t Olof hustru Magnhild Norlander i huvudsak följande.

För erhållande av körkort hade klaganden varit i behov av sådant intyg
om nykterhet och ordentlighet, som omförmäldes i 14 § 2 mom. c) motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930. Klaganden hade därför genom sin
man Harry Norlander anhållit örn sadant intyg hos landsfiskalen i Brösarps
distrikt, Gunnar Liljeberg. Harry Norlander hade för Liljeberg uppgivit,
att klaganden tidigare varit bosatt i Rörum men för år 1935 mantalsskrivits
i S:t Olof. Med anledning därav hade Harry Norlander av Liljeberg
erhållit två av denne undertecknade skrivelser med begäran om yttrande
i ärendet av nykterhetsnämnderna i Rörums och S:t Olofs socknar,
vilka skrivelser sedermera överlämnats till respektive nämnder. Sedan yttranden
avgivits, hade Harry Norlander infunnit sig a landsfiskalskontoret
för att utfå det begärda intyget. Därvid hade emellertid Liljeberg begärt
lösen för intyget med 1 krona 50 öre. Då motorfordonsförordningen innehölle
tydlig föreskrift, att nylcterhetsintyg skulle utfärdas utan lösen, hade
Harry Norlander påpekat detta och tillagt, att han erhållit liknande intyg
av landsfiskalen i Tryde distrikt utan lösen. Liljeberg hade emellertid förklarat,
att intyget kostade 1 krona 50 öre, om klaganden ville hava rätt att
föra bil. För att få rättelse hade klaganden hänvänt sig till länsstyrelsen
i Kristianstads län med förfrågan huruvida lösen skulle utgå för det begärda
intyget. Länsassessorn Gösta Ek hade svarat, att intyget skulle lämnas utan
lösen och att han skulle ringa till Liljeberg därom. I anledning därav hade
klaganden den 1 november 1935 vidtalat en person att å landsfiskalskontoret
avhämta intyget. Vid dennes besök hade Liljeberg förklarat, att klaganden
först skulle förete bevis om sin mantalsskrivningsort innan intyget
lämnades. Klaganden hade sålunda ännu icke erhållit nykterhetsintyget.
Såvitt klaganden kunde finna, hade icke Liljeberg befogenhet att begära
intyg om mantalsskrivningsorten i ett dylikt fall. Först förtjänade erinras,
att Harry Norlander, när han begärde intyget, upplyst, att klaganden varit
mantalsskriven i Rörums församling till årsskiftet 1934—1935 och då överförts
till S:t Olof, vilka båda socknar vore belägna inom Brösarps landsfiskalsdistrikt.
Liljebergs skrivbiträde hade också synts kontrollera uppgiften
ur någon förteckning. För övrigt syntes det vara utfärdaren av körkortet,
som skulle kontrollera, att nykterhetsintyget komme från rätt polismyndighet.
Såsom anmärkningsvärt ville klaganden framhålla, att Liljeberg
vid Harry Norlanders besök hos honom velat lämna ut intyget mot avgift
utan att fordra bevis om mantalsskrivningsorten, men då avgiften ej betalts
kommit med begäran örn bevis. Detta syntes tyda på att Liljeberg
sökte vålla klaganden onödiga utgifter i ärendet, då han ej lyckats få ut
en olaglig ersättning. Klaganden anhölle, att J. O. måtte ställa Liljeberg
under åtal för det han först vägrat lämna det av klaganden begärda intyget
utan lösen och sedan utan att därtill äga befogenhet fordrat bevis örn klagandens
mantalsskrivningsort.

I infordrat yttrande anförde Liljeberg följande.

Det vore riktigt, att klagandens man Harry Norlander den 21 september
1935 infunnit sig å Liljebergs kontor och anhållit örn ett nykterhetsintyg
för klaganden. Liljeberg hade därvid frågat honom, varest klaganden varit
mantalsskriven under de senaste två åren (1933—1935). Harry Norlander
hade icke med bestämdhet kunnat uppgiva detta men sagt sig förmoda, att
klaganden under år 1933 varit mantalsskriven i Rörums socken och under
åren 1934 och 1935 i S:t Olofs socken. Liljeberg hade då skrivit ut framställningar
om yttrande från nykterhetsnämndema i dessa socknar och, då
Harry Norlander sagt sig ändå i ett ärende skola köra till Rörum, överlämnat
skrivelserna till honom för vidare befordran. Efter någon tid hade
yttranden inkommit. Då nykterhetsnämnden i Rörums socken icke på
något sätt angivit, att klaganden varit mantalsskriven därstädes, hade
Liljeberg icke ansett sig kunna utfärda intyg för år 1933 utan utfärdat
intyg endast för åren 1934 och 1935, vilket intyg fortfarande funnes å hans
kontor. Därefter hade Harry Norlander ånyo infunnit sig hos Liljeberg för
att hämta omförmälda intyg. Liljeberg hade då förklarat för honom, att
intyget avsåg endast åren 1934 och 1935, enär icke tillförlitlig uppgift
angående klagandens mantalsskrivning för år 1933 kunnat erhållas, samt
begärt av honom 1 krona 50 öre såsom ersättning för det Liljeberg uppsatt
ansökan om intyget. Det hade därvid icke varit tal örn att detta belopp
avsåg lösen för intyget. Liljeberg hade å intyget antecknat ”ers. för ans.
1: 50”. Harry Norlander hade sagt sig icke vilja betala detta belopp samt
utan vidare återlämnat det till honom överlämnade intyget och avlägsnat
sig. Någon dag senare hade en annan person infunnit sig å landsfiskalskontoret
och sagt sig hava fått i uppdrag att hämta det för klaganden utfärdade
intyget. Liljeberg hade då tillsagt sitt biträde att utlämna detsamma,
vilket han även gjort. Då vederbörande upplysts örn att intyget endast
avsåg åren 1934 och 1935 samt att klaganden på något sätt måste styrka,
att hon varit mantalsskriven i Rörums socken för år 1933, eventuellt genom
mantalsskrivningsbevis, örn hon önskade intyg även för detta år, hade
klagandens ombud sagt sig icke vilja hava intyget. Då det i klagoskriften
omförmälda beloppet 1 krona 50 öre icke alls avsett någon lösen utan endast
ersättning för ansökningens uppsättande, ansåge Liljeberg, att han icke på
något sätt förfarit oriktigt vid utfärdandet av nämnda intyg. Då Liljeberg
därtill aldrig vägrat utlämna ifrågavarande intyg i vad det avsåge åren
1934 och 1935 samt Liljeberg ansåge sig icke kunna utfärda ett intyg för år
1933 utan att äga fullt tillförlitlig kännedom om klagandens mantalsskrivningsort
för detta år, hemställde Liljeberg, att klagomålen icke måtte föranleda
vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser yttrade klaganden följande.

Det vore med stor förvåning klaganden tagit del av Liljebergs försök att
bortförklara sina åtgärder. Begäran örn intyget hade framställts vid Harry
Norlander besök å landsfiskalskontoret. Någon ansökan om intyg hade
aldrig uppsatts eller inlämnats. Sådan hade aldrig heller ifrågasatts av
Liljeberg vid något av ombudens besök å landsfiskalskontoret. Det torde
heller icke vara vare sig nödigt eller av lagstiftarna avsett, att ansökan
skulle uppsättas örn nykterhetsintygs utfärdande, när intyget begärdes vid
besök hos landsfiskalen. Någon ansökan hade givetvis ej heller undertecknats
av klaganden. Det vore först i sitt yttrande till J. O., som Liljeberg
kommit med denna uppgift, tydligtvis för att komma ifrån det obehagliga
faktum, att 1 krona 50 öre begärts som betalning i ärendet. Att Liljeberg
begärt lösen just för intyget kunde bekräftas av hemmasonen Allan Dahlgren
i Rönnebröd, som av klagandens man anlitats för intygets avhämtande.
Efter Dahlgrens besök å landsfiskalskontoret hade Harry Norlander
begivit sig dit för att avhämta handlingen, varvid lösen begärts även av
honom just för handlingen. Liljeberg hade förklarat, att intyget kostade
1 krona 50 öre, örn klaganden ville hava något intyg. Klaganden måste
även tillbakavisa hela historien örn att Liljeberg förklarat sig icke kunna
utfärda intyg för annat än vissa år. Intyget hade ju redan varit färdigt.
Efter den förut omtalade hänvändelsen till länsstyrelsen hade för intygets
avhämtande anlitats lantbrukaren Fritz Nilsson i Bökåkra. Vid dennes besök
hade Liljeberg funderat ut, att lösen skulle gälla mantalsskrivningsbevis.
För att kunna förete intyg örn mantalsskrivningsorten skulle klaganden
nödgas erlägga lösen till häradsskrivaren med 1 krona 50 öre. Att
Liljeberg brukat taga betalt just för nykterhetsintygen skulle kunna intygas
av åtskilliga personer. Klaganden bifogade ett intyg av skogsarbetaren
Folke Johansson i Bertilstorp, som blivit avkrävd lösen med 1 krona
50 öre, utan att ansökan örn intyget ens ifrågasatts. Som exempel kunde
klaganden även anföra, att under hösten 1935 nykterhetsintyg lämnats till
hemmasonen Edvin Nilsson i Raskarum, fru Agnes Magnusson i S:t Olof
och hemmasonen Olle Månsson i Ljunglyckorna. Dessa intyg hade hämtats
på samma gång av Edvin Nilsson och betalts med 1 krona 50 öre för vart
och ett.

Vid påminnelserna voro fogade tre så lydande intyg:

1) ”Härmed får jag på begäran intyga, att jag besökte landsfiskalskontoret
i Kivik i ett mitt privata ärende någon gång under hösten 1935. Jag
ombads då av trafikbilägaren Harry Norlander i S:t Olof att efterfråga och
avhämta ett av Norlanders fru begärt nykterhetsintyg för erhållande av
körkort. Jag fick härvid besked, att om landsfiskalen Liljeberg begärde
lösen för intyget skulle jag icke lösa ut detsamma. Landsfiskal Liljeberg
förklarade uttryckligt att intyget, som var färdigskrivet, skulle lösas med

kr. 1: 50, varför jag icke löste detsamma, utan meddelade Harry Norlander
örn landsfiskalens begäran, varefter Norlander själv begav sig efter intyget.

Rönnebröd den 21 januari 1936.

Allan Dahlgren.”

2) ”Härmed får jag på begäran intyga, att jag, i anledning av ett besök
på landsfiskalskontoret i Kivik, av trafikbilägaren Harry Norlander i S:t
Olof ombads att avhämta ett för hans fru Magnhild Norlander utfärdat
nykterhetsintyg. Jag har tagit del av vad landsfiskalen Gunnar Liljeberg
anför i sin förklaring till Herr Justitieombudsmannen över fru Norlanders
anmälan och finner vad i förklaringen anföres vara osant. Sålunda var det
inget tal alls örn var fru Norlander var mantalsskriven för vare sig ena eller
andra året eller örn att intyget endast avsåg år 1934 och 1935 men ej 1933.
Vidare hade aldrig kontorsbiträdet lämnat ut något intyg till mig och jag
har sålunda aldrig lämnat intyget åter.

Bökåkra den 20 januari 1936.

Fritz Nilsson.”

3) ”Härmed får jag på begäran intyga, att jag utav landsfiskalen Gunnar
Liljeberg i Kivik löst intyg om nykterhet för erhållande av körkort. Jag
löste intyget med 1 krona 50 öre den 16 november 1935. Bertilstorp pr
Brösarp den 19 januari 1936.

Folke Johansson.”

I anledning av vad sålunda blivit upplyst anmodade jag landsfogden i
Kristianstads län att i ärendet verkställa utredning, därvid tillika borde
undersökas, huruvida för intyg av ifrågavarande slag Liljeberg avkrävt
andra personer än klaganden ersättning i en eller annan form.

Med skrivelse den 17 februari 1936 överlämnade t.f. landsfogden Sven
Timelin en rapport över förhör, som av kriminalöverkonstapeln vid statspolisen
Oscar Lindbeck hållits i saken. I skrivelsen lämnade Timelin en
redogörelse för av honom själv verkställd utredning i ärendet.

Av polisrapporten framgick, att förhör hållits med nedannämnda personer,
vilka därvid berättat följande.

1) Dahlgren: Han vitsordade till alla delar riktigheten av innehållet i
ovan intagna, av honom utfärdade intyg.

2) Fritz Nilsson: Troligen i oktober månad 1935 hade han en dag haft
ärende till Liljeberg. Därvid hade han åkt till Kivik med Harry Norlander.
Denne, som väntat utanför i bilen medan Nilsson gick in å landsfiskalskontoret,
hade då bett Nilsson avhämta ett nykterhetsintyg för klaganden.
Då Liljeberg själv varit närvarande å kontoret, hade Nilsson av honom
begärt utfå klagandens intyg. Liljeberg hade tagit fram ett färdigskrivet
papper ur en låda och tittat på det samt sagt: ”Hälsa Harry Norlander, att
han skall skaffa bevis från häradsskrivaren om hustruns mantalsskrivnings -

ort, i annat fall erhåller hon intet intyg.” Därefter hade Liljeberg med en
sax klippt av en cirka två centimeter bred remsa av nedre delen av papperet
samt lämnat detta till kontorsskrivaren, som åter nedlagt det i en låda.
I övrigt vitsordade Nilsson riktigheten av innehållet i det av honom utfärdade
intyget.

3) Förre småbrukaren Johan Andersson i Bertilstorp, hos vilken hans
dotterson, arbetaren Folke Johansson, var boende: Andersson mindes mycket
väl, att Johansson, vilken för tillfället icke vore hemma, en dag i november
1935 efter att hos landsfiskalen hava hämtat ett nykterhetsintyg varit
mycket förgrymmad för att han fått lösa detta med 1 krona 50 öre. Andersson
kände till Johanssons till klaganden avgivna intyg i denna sak. Intyget
vore säkert med sanningen överensstämmande, då Johansson icke brukade
ljuga.

4) Stationskarlen Emil Larsson-Lundin i Vitaby: År 1934 hade Lundin
av Liljeberg begärt och erhållit nykterhetsintyg för erhållande av körkort.
För detta intyg hade han i lösen betalt 1 krona 50 öre. Det hade icke varit
tal om, att denna avgift skulle vara ersättning för ansökan. Omkring ett
halvt år senare hade han av Liljeberg begärt och erhållit nykterhetsintyg
för erhållande av trafikkort för framförande av automobil. För detta hade
Lundin i lösen fått betala minst 4 kronor. Lundin visste, att Liljeberg icke
hade rätt att taga lösen för dylika intyg, men han hade icke velat bråka, då
alla andra, som sökte dylika intyg, finge betala lösen.

5) Smeden Gustav Nilsson i Raskarum: I mitten av juni månad 1935
hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt sådant intyg, som erfordrades
vid ansökan om körkort. Å landsfiskalskontoret hade han erhållit en
ifylld blankett att avlämnas hos vederbörande nykterhetsnämnds ordförande.
Han hade avlämnat blanketten och någon dag senare åter avhämtat
den samt själv inlämnat den å landsfiskalskontoret. Liljeberg hade då utfärdat
det begärda nykterhetsintyget och därför begärt 1 krona 50 öre, som
Nilsson erlagt. Nilsson hade icke protesterat mot erläggande av denna avgift,
men han hade funnit saken egendomlig, enär det å intyget funnits
tryckt: ”Utan avgift.”

6) Smeden Edvin Nilsson i Raskarum: I mitten av september månad
1935 hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för
erhållande av körkort. Han hade fått besked, att intyget kunde avhämtas
senare. Då han någon dag därefter inställt sig å landsfiskalskontoret, hade
han av kontorsbiträdet erhållit det utskrivna nykterhetsintyget och för detsamma
måst erlägga 1 krona 50 öre. Vid samma tillfälle hade han avhämtat
liknande intyg för Agnes Magnusson och även för detta måst erlägga 1
krona 50 öre.

7) Snickaren Axel Manfred Nordin i Rörum: Någon dag i oktober månad
1935 hade han per telefon av Liljeberg begärt sådant intyg, som erfordra -

des vid ansökan om körkort. Liljeberg hade lovat översända intyget per
post och några dagar senare hade ankommit ett postförskott, som han fått
lösa med 2 kronor 5 öre och som innehållit det begärda nykterhetsintyget.

8) Bagaren Giles Johnsson i Kivik: Någon dag sommaren 1935 hade han
å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för erhållande av körkort.
Sedan han själv på Liljebergs begäran och å blankett från denne införskaffat
yttrande från nykterhetsnämnden i Södra Mellby, hade han
någon dag senare i sällskap med fröken Ruth Widell i Karakås, som även
skulle avhämta nykterhetsintyg, inställt sig å landsfiskalskontoret. Liljeberg
hade själv varit där men strax avlägsnat sig, varefter kontorsbiträdet
utlämnat de färdigskrivna intygen, för vilka Johnsson och Ruth Widell var
för sig måst erlägga 1 krona 50 öre.

9) Cykelreparatören Herbert Raflund i Kivik: I början av mars månad
1935 hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt sådant intyg, som
erfordrades vid ansökan örn trafikkort för förande av automobil i yrkesmässig
trafik. Efter en halv timmes väntan hade han av Liljeberg erhållit
sådant intyg och därför måst erlägga 4 kronor 50 öre. Vid samma tillfälle
hade fruktodlaren Gustav Widell i Karakås erhållit sådant intyg och måst
erlägga samma avgift.

10) Gustav Widell: I början av mars månad 1935 hade han å landsfiskalskontoret
i Kivik begärt sådant intyg, som erfordrades vid ansökan om trafikkort
för förande av automobil i yrkesmässig trafik. Efter en halv timmes
väntan hade han av Liljeberg erhållit det begärda intyget och för detsamma
måst erlägga 4 kronor eller 4 kronor 50 öre. Han mindes icke med
säkerhet vilket, men han hade erlagt samma avgift som Raflund, som samtidigt
avhämtat intyg.

11) Hemmasonen Henning Persson i Bertilstorp: I november månad 1935
hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för erhållande
av körkort. Liljeberg hade lovat utfärda sådant och tillställa honom
det per post. Kontorsskrivarén hade härför begärt avgift med 1 krona 50
öre, men Liljeberg, som själv varit närvarande, hade sagt, att detta vore
för litet, och begärt 1 krona 75 öre, vilket belopp Persson erlagt. Några
dagar senare hade Persson erhållit en tjänstepostförsändelse innehållande
det begärda intyget.

12) Skomakaren Manfred Rask i Kivik: I början av januari månad 1935
hade han å landsfiskalskontoret i Kivik begärt sådant nykterhetsintyg, som
erfordrades vid ansökan om trafikkort för förande av automobil i yrkesmässig
trafik. Några dagar senare hade han å landsfiskalskontoret avhämtat
intyget, varvid Liljeberg begärt och erhållit 4 kronor för intyget.

13) Barnmorskan Anna Nordström i Kivik: I mars månad 1934 hade
hon å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för erhållande
av körkort. Några dagar senare hade hon å landsfiskalskontoret hämtat in -

tyget, som utlämnats av Liljeberg själv, vilken därvid begärt och erhållit
1 krona 50 öre.

14) Skogvaktaren Gunnar Karlsson å Kronovalls gård: I slutet av december
månad 1935 eller i början av januari månad 1936 hade han å landsfiskalskontoret
i Kivik begärt sådant nykterhetsintyg, som erfordrades vid
ansökan örn körkort. Därvid hade han erhållit blankett för yttrande av nykterhetsnämnden,
vilken blankett han fått påskriven och påföljande dag inlämnat
till Liljeberg, som då omedelbart skrivit ut nykterhetsintyget och
för detsamma begärt och erhållit 1 krona 50 öre.

15) Hemmasonen Emil Berntsson i Bästekille: Sommaren 1935 hade han
å landsfiskalskontoret i Kivik begärt nykterhetsintyg för erhållande av körkort.
Några dagar senare hade han å landsfiskalskontoret erhållit intyget
och därvid måst erlägga en avgift av 1 krona 50 öre.

Trafikchaufförerna Otto Olsson i Vitaby och Anton Fröjd i Kivik, som
utbilda elever för undergående av automobilförarprov, uppgåvo vid förfrågan,
att samtliga deras under åren 1933—1935 utbildade elever inom
Brösarps landsfiskalsdistrikt fått betala lösen för nykterhetsintyg.

I skrivelsen till mig anförde Timelin följande.

Sedan Timelin mottagit ovannämnda polisrapport, hade Timelin besökt
Liljeberg å dennes kontor. Liljeberg hade därvid till en början företett en
bok, vari sedan den 11 april 1931 antecknats alla till landsfiskalen ingivna
ansökningar örn nykterhetsintyg. Varje sida hade befunnits delad i fem
kolumner, enligt anteckning å första sidan avsedda för uppgifter angående:

1) dag, då åldersbetyg inkommit, 2) sökandens titel och namn samt hemort,
3) den myndighet, som avgivit utlåtande angående sökandens nykterhetsförhållanden,
4) den dag, då intyget utfärdats, och 5) hinder. I boken
hade icke funnits anteckning om mottagen betalning och icke heller anteckning,
som utvisade att mantalsskrivningsbevis i något fall införskaffats.
Liljeberg hade emellertid förklarat, att han i alla de fall, då skriftlig ansökan
icke ingivits, låtit uppsätta en till honom själv ställd ansökningshandling
och debiterat sökanden 1 krona 50 öre. Då ansökningen avsett för erhållande
av trafikkort erforderligt intyg om nykterhet och lämplighet, hade
Liljeberg, i full överensstämmelse med sin praxis i förutnämnda fall, uttagit
en ersättning å 4 kronor, varav 2 kronor 50 öre utgjort stämpel och
lösen och 1 krona 50 öre ersättning för arbetet med ansöknings upprättande.
I de fall, då skriftlig ansökan ingivits, hade sökanden icke blivit debiterad
nämnda avgift å 1 krona 50 öre. Den debiterade ansökningshandlingen
hade alltid blivit utskriven och i regel underskrivits av något kontorsbiträde.
Någon anteckning, som angåve att den erlagda avgiften avsett
berörda ansökningshandling, hade icke gjorts och vederbörande hade troligen
i regel icke upplysts därom. På begäran hade Liljeberg företett å kon -

toret inneliggande handlingar i ärenden av nu ifrågavarande art från åren
1935 och 1936. Ett flertal å landsfiskalens expedition upprättade ansökningshandlingar
hade funnits där bevarade, alla av ungefär samma innehåll
som en vid Timelins skrivelse fogad, med anledning av klagandens ansökan
örn nykterhetsintyg upprättad handling. En å kontoret varande yngling,
enligt uppgift springpojke därstädes, hade vitsordat, att han å detta
intyg skrivit klagandens namn, men icke kunnat erinra sig, när detta skett
eller om klaganden därvid varit närvarande. Liljeberg hade härförinnan
upplyst, att dessa ansökningshandlingar i regel upprättats av ett biträde å
kontoret och jämväl underskrivits av den, som upprättat handlingen, troligen
ofta utan att den vars namn skrivits därunder varit närvarande. Detta
förfarande hade tillämpats för att Liljeberg skulle hava något bevis på att
ansökningen gjorts och begagnades fortfarande. Timelins påpekande, att
upprättande av ansökningshandling, vid det förhållande att ansökning antecknades
i särskild liggare, icke tjänade något praktiskt syfte, hade icke
motsagts av Liljeberg. Mantalsskrivningsbevis hade i regel icke fordrats.
Liljeberg hade tidigare, då han i anledning av begäran om nykterhetsintyg
avlåtit skrivelse till nykterhetsnämnd, plägat begära yttrande jämväl angående
sökandens hemvist. Numera lämnades sådan upplysning utan särskild
begäran, därest vederbörande nykterhetsnämnd ägde kännedom örn
densamma. I det hos J. O. anmälda fallet hade anledning att begära mantalsskrivningsbevis
icke inträtt förrän efter det utlåtande inkommit från
nykterhetsnämnden i Rörums socken. I detta utlåtande hade nämligen icke
sagts något om mantalsskrivningsorten. Även i dylika fall hade emellertid
Liljeberg i regel genom att ringa kommunalnämndens ordförande sökt taga
reda på mantalsskrivningsorten men i enstaka fall, såsom nu föreliggande,
krävt mantalsskrivningsbevis. Det för klaganden först utfärdade intyget,
som icke blivit utlämnat, hade endast avsett tiden efter den 1 januari 1934.
Den 4 januari 1936 hade nytt intyg utfärdats och genom fjärdingsmannen
tillställts klaganden utan kostnad. I andra fall, då Liljeberg ombesörjt att
nykterhetsintyg kommit sökanden tillhanda, hade detta skett genom frankerade
brev, därvid, om betalning ej redan erlagts, kostnaden uttagits
genom postförskott. Liljeberg hade icke i något fall sänt nykterhetsintyg
såsom tjänstebrev. Uppgifterna i polisrapporten, att Liljeberg skulle hava
sänt nykterhetsintyg till Henning Persson i tjänsteförsändelse ävensom att
Liljeberg skulle hava erhållit 4 kronor 50 öre av Raflund och Widell för till
dem utfärdade intyg, vore icke riktiga. Liljeberg hade av Raflund och
Widell erhållit 4 kronor. Riktigheten av övriga uppgifter i polisrapporten
hade vitsordats. Med anledning av uppgiften i polisrapporten, att Gunnar
Karlsson betalt 1 krona 50 öre vid avhämtande av nykterhetsintyg i december
1935 eller januari 1936, hade antecknats från förutnämnda liggare över
hithörande ärenden, att detta intyg utlämnats den 8 januari 1936. I kolumn

4) hade med blyerts funnits antecknat ”b”, vilket enligt Liljebergs uppgift
avsåge att visa, att betalning erlagts, medan i motsvarande kolumn avseende
det sista under år 1935 utlämnade intyget och övriga under år 1936 utlämnade
intyg hade funnits antecknat, likaledes med blyerts, ”ej”, vilken
anteckning avsåge att angiva, att betalning ej erlagts. Betalning hade icke
sedan slutet av år 1935 avkrävts någon med undantag av Gunnar Karlsson.
Någon förklaring till att ersättning för ansöknings uppsättande tagits så
sent som den 8 januari 1936 hade Liljeberg ej kunnat giva. Liljeberg hade
förklarat, att han numera sedan någon tid tillbaka, som han dock ej närmare
kunde angiva, icke toge någon betalning i samband med utfärdande
av nykterhetsintyg för erhållande av körkort och att han för framtiden icke
komme att begära sådan ersättning, då han numera klart insåge, att det
icke överensstämde med lagens mening. Bland de personer, som vid genomgående
av ovannämnda inneliggande handlingar befunnits hava ingivit
skriftlig ansökan örn nykterhetsintyg, hade Timelin i telefon samtalat med
Malte Johansson i Gärsnäs och av denne erhållit bekräftelse på att någon
avgift icke blivit honom avkrävd. Liljeberg hade slutligen velat framhålla,
att han visste, att praxis bland Sveriges landsfiskaler varit, att ersättning
tagits för uppsättande av till vederbörande landsfiskal själv ställd ansökan
örn nykterhetsintyg. Liljeberg hade icke kunnat uppgiva, huru han kommit
till visshet därom. Som stöd för sin uppfattning hade Liljeberg emellertid
framhållit, att ordföranden i Sveriges landsfiskalsförening, landsfiskalen

S. Pira, funnit anledning tillställa ordföranden i Föreningen Kristianstads
läns landsfiskaler en skrivelse i saken, vilken skrivelses innehåll denne
vidarebefordrat till landsfiskalerna i länet. Liljeberg hade företett den till
honom översända skrivelsen.

Vid Timelins skrivelse var fogad, bland annat, en så lydande handling:

”Till Herr Landsfiskalen i Brösarps distrikt, Kivik.

Härmed får jag vördsamt anhålla örn ett nykterhetsintyg, som omförmäles
i 14 § 2 mom. i motorfordonsförordningen. Åldersbetyg bifogas.

S:t Olof 21/9 1935.

Magnhild Norlander.”

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kristianstads
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Liljeberg. I en för åklagaren
den 19 juni 1936 utfärdad instruktion anförde jag följande.

I 14 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 är stadgat,
att den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov hos besiktningsman
i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket han är mantalsskriven,
eller under vissa förutsättningar inför besiktningsman i annat distrikt.

Enligt 2 mom. i sagda paragraf skall sökande vid anmälan till förarprov
förete bland annat intyg av polismyndigheten å den eller de orter inom
riket, varest sökanden under de senaste två åren varit mantalsskriven, att
lian gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn
till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom
förare av motorfordon. Innan intyg, varom nu nänmts, utfärdas, skall
vederbörande nykterhetsnämnd samt, där så finnes erforderligt, jämväl
annan, som äger kännedom i saken, av polismyndigheten höras över sökandens
nykterhetsförhållanden.

I samma moment stadgas slutligen, att intyg av ifrågavarande slag skall
vara avgiftsfritt.

Även enligt den förut gällande kungl, förordningen den 15 juni 1923 om
motorfordon erfordrades intyg för upplysning om körkortssökandes levnadssätt
ur nykterhetssynpunkt och om hans personliga förhållanden i övrigt.
Sådant intyg behövde icke vara utfärdat av polismyndighet, utan kunde
länsstyrelse för ändamålet godtaga intyg utfärdade av enskilda personer.
Detta förhållande ledde understundom till att körkort tilldelades personer,
som icke kunde anses lämpliga som förare av motorfordon. Det hände till
och med att körkort förlänades personer, som kunnat förete intyg om
nykterhet, ehuru de varit dömda för fylleri. Till förhindrande av misstag
fann man sig böra uppställa strängare krav i fråga örn intygen. Det ansågs
därvid, att polismyndighet vore bäst skickad att åstadkomma en tillförlitlig
utredning örn körkortssökandes nykterhet och ordentlighet, och med
hänsyn härtill uppställdes i 1930 års motorfordonsförordning fordran på
att intyg därom skulle, för att godtagas, vara utfärdat av sådan myndighet.
Uppfyllandet av nämnda fordran ansågs emellertid icke böra få åsamka
den körkortssökande några särskilda kostnader för intyget. Att detta borde
utfärdas kostnadsfritt framhölls sålunda uttryckligen av andra lagutskottet
i utlåtande nr 34 till 1930 års riksdag, som avgav yttrande över upprättat
förslag till motorfordonsförordning.

Av stadgandet örn avgiftsfrihet för nykterhetsintyg enligt 14 § 2 mom.
motorfordonsförordningen följer uppenbarligen, att polismyndigheten ej
heller äger att på annat sätt än genom uttagande av avgift för själva intyget
bereda sig ersättning för dess utfärdande.

Av vad i detta ärende förekommit framgår emellertid, att Liljeberg i ett
avsevärt antal fall berett sig ersättning för utfärdande av nykterhetsintyg
av ifrågavarande slag. Liljeberg har visserligen sökt göra gällande, att den
ersättning av 1 krona 50 öre, som uttagits för varje intyg, avsett ersättning
för uppsättande av skriftlig ansökan till honom om intyget. Denna invändning
förtjänar dock icke avseende. Någon särskild form för begäran om
nykterhetsintyg är icke föreskriven. Då intyget sålunda kan begäras muntligen,
kan uppsättande, mot ersättning, av en skriftlig ansökan därom icke

anses annorlunda än som ett kringgående av ovannämnda stadgande om
avgiftsfrihet. Ett sådant förfarande kan icke under några omständigheter
anses tillåtet. I de fall, i vilka Liljeberg uttagit ersättning för nykterhetsintyg,
har sökanden i regel icke själv undertecknat den å landsfiskalskontoret
uppsatta ansökningen, utan har underskriften verkställts av ett Liljebergs
biträde å kontoret. I många fall synes sökanden icke ens hava ägt
kännedom örn att skriftlig ansökan uppsatts och underskrivits, ehuru avgift
för sådan uttagits. Tydligt är, att Liljeberg genom nämnda förfarande
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.

I ärendet är vidare utrett, att Liljeberg av personer, som för sökande av
trafikkort begärt intyg örn nykterhet, uttagit avgift för uppsättande av
ansökan därom. Även om sådant intyg icke är att likställa med nykterhetsintyg
enligt 14 § 2 mom. motorfordonsförordningen, har Liljeberg, då skriftlig
ansökan örn intyget varit obehövlig, genom att uppställa fordran på
sådan ansökan och för uppsättande därav uttaga ersättning av sökanden
gjort sig skyldig till straffbart fel i tjänsten.

Vad slutligen angår Magnhild Norlanders klagomål är visserligen upplyst,
att klaganden sent omsider utan kostnad erhållit det begärda intyget.
Genom det förelupna dröjsmålet med intygets utlämnande, som uppenbarligen
förorsakats av Liljebergs önskan att av klaganden erhålla ersättning,
har klaganden emellertid åsamkats besvär och måhända även direkta utgifter
förutom den skada, som kan hava föranletts av dröjsmålet i och för sig.
Gentemot Liljebergs påstående, att han ej kunnat utfärda intyg såvitt anginge
år 1933 förrän bevis om klagandens mantalsskrivning i Rörums socken
för nämnda år ingivits, må erinras att denna socken är belägen inom
Liljebergs landsfiskalsdistrikt och att Liljeberg därför lätteligen torde kunnat
kontrollera uppgiften om klagandens mantalsskrivning där. Liljeberg
har ju också slutligen utan att mantalsskrivningsbevis företetts utfärdat
det begärda intyget. Med hänsyn till omständigheterna finner jag därför
Liljeberg hava gjort sig skyldig till tjänstefel jämväl i vad angår behandlingen
av klagandens begäran örn nykterhetsintyg.

På grund av vad jag nu anfört uppdrog jag åt åklagaren att anhängiggöra
och utföra åtal mot Liljeberg för tjänstefel i ovan anmärkta hänseenden
samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle
borde beredas klaganden att i målet föra talan och borde av klaganden
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Gärds och Albo häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 2Jf. september 1936 följande.

I målet vore upplyst att Liljeberg i avsevärt antal fall under åren 1934

och 1935, sedan sökande av körkort av Liljeberg begärt nykterhetsintyg,
som avsåges i 14 § 2 mom. motorfordonsförordningen, eller sökande av trafikkort
begärt nykterhetsintyg för erhållande av trafikkort, uppsatt skriftliga
ansökningar örn intygen och för uppsättande därav tagit ersättning.
Jämlikt nyssberörda moment i motorfordonsförordningen skulle nykterhetsintyg
för erhållande av körkort vara avgiftsfria och funnes ej någon
form föreskriven vare sig för erhållande av dessa intyg eller för nykterhetsintyg
för erhållande av trafikkort. Med hänsyn därtill funne häradsrätten
Liljeberg hava förfarit oriktigt, då han på angivna sätt berett sig ersättning.
Häradsrätten prövade förty lagligt jämlikt 25 kap. 5 § tredje stycket
och 22 § strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § samma lag, döma Liljeberg
att för vad han sålunda låtit komma sig till last böta 30 dagsböter, var om
6 kronor.

Vidare vore i målet utrett att, sedan klaganden år 1935 hos Liljeberg begärt
nykterhetsintyg, Liljeberg dels till en början avkrävt henne ersättning
för intyget, dels ock sedermera utan fog fordrat bevis angående hennes mantalsskrivningsort
samt därigenom föranlett dröjsmål med ärendet; och enär
Liljeberg sålunda vid behandlingen av detta ärende gjort sig skyldig till
tjänstefel, prövade häradsrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
döma Liljeberg att böta 15 dagsböter, var örn 6 kronor.

Vad anginge klagandens ersättningsanspråk funne häradsrätten skäligt
på det sätt bifalla desamma, att Liljeberg förpliktades att till klaganden
utgiva dels ersättning för utgifter och besvär i anledning av Liljebergs vägran
att utlämna det begärda intyget med 30 kronor, dels ock gottgörelse för
hennes kostnader å saken hos J. O. och i häradsrätten med 70 kronor jämte
vad hon visat sig hava erlagt i lösen för och stämpel till häradsrättens utslag
i målet.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

15. Vägran att låta part sittande övervara rättegångsförhandlingar.

Till Konga häradsrätts sammanträde den 24 september 1935 instämde
landsfiskalen Wilhelm Norenberg å tjänstens vägnar hemmansägaren Johan
Magnus Svensson i Nöbbeled Trottagård, Östra Torsås socken, med yrkande
örn ansvar för det han den 16 i samma månad misshandlat Karl
Norberg och Erik Norberg, båda i Nöbbeled Måns Håkansgård.

Då målet å utsatt dag företogs till handläggning inför häradsrätten, däri
häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Tor Ahlström förde ordet, inställde
sig i åklagarens närvaro Karl Norberg och Erik Norberg personligen,
biträdda av juris kandidaten Folke Lang i Växjö, varemot Svensson
icke kom tillstädes.

Åklagaren uppgav, att till honom översänts två så lydande intyg:

”Härmed intygas, att lantbrukaren Johan Magni Svensson, Östra Torsås,
vid i dag verkställd undersökning företedde nedanstående skador, enl.
uppgift ådragna vid överfall i går. Vänstra ögat delvis igensvullet och blårött,
i ögonbrynet ett mindre öppet sår, likaså på angränsande parti av
näsan. På högra delen av hjässan blodutådring här och där, ävensom över
höger underkäke. I vänstra delen av buken och flanken stark ömhet och
muskel försvar, tydande på ett kraftigt, trubbigt våld. Den skadade klagar
över smärtor vid sväljning, tydligtvis härrörande från ett rätt kraftigt
grepp på strupen, som dock ej efterlämnat märken i huden. Han besväras
även av stark huvudvärk. Att ovannämnda skador och obehag äro av
natur att till tiden och sättet för uppkomsten motsvara den skadades beskrivning
intygas. Framtida men torde ej vara att befara, men 8—14 dagars
arbetsoförmåga kan beräknas. För närvarande måste Svensson vårdas
sängliggande. Växjö 17/9 1935.

På heder och samvete
T. Vickhoff.
Stadsläkare.”

”Härmed intygas, att lantbrukaren Johan Magni Svensson, Östra Torsås,
på grund av de den 16 dennes ådragna skadorna är oförmögen att den 24
dennes inställa sig inför rätta. Växjö 23 sept. 1935.

På heder och samvete
T. Vickhoff.
Stadsläkare.”

Åklagaren ingav ett i saken upprättat polisförhörsprotokoll, varav bland
annat framgick, att Svensson den 17 september 1935 själv inställt sig hos
åklagaren och uppgivit, att han vid ifrågakomna tillfälle blivit misshandlad
av Karl Norberg och tre andra män.

Sedan viss utredning i målet förebragts, blev detsamma på åklagarens
begäran uppskjutet till den 22 oktober 1935, då Svensson skulle vid hämtnings
påföljd komma tillstädes.

Den 22 oktober företogs målet ånyo till handläggning inför häradsrätten
under ordförandeskap av Ahlström. Därvid inställde sig, i närvaro av åklagaren,
Karl Norberg och Erik Norberg ävensom Svensson personligen, den
sistnämnde biträdd av advokaten Carl Romanus i Hälsingborg.

Romanus uppgav, att Svensson till följd av allmän nedsättning i sina
kroppskrafter och till följd av huvudvärk vöre oförmögen att för dagen
själv ingå i svaromål samt att Svenssons närvaro vid rätten denna dag
berodde allenast därpå, att Romanus, med hänsyn till ovannämnda föreläggande
för Svensson, ansett nödvändigt, att han oavsett hälsotillståndet
komme tillstädes.

Romanus ingav därefter två så lydande intyg:

7 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1937 års riksdag.

”Växjö 17 okt. 1935.

Härmed intygas, att lantbrukaren Johan Svensson ännu icke återvunnit
sina krafter i erforderlig grad för att kunna inställa sig inför rätta den 22
dennes. Efter ytterligare 14 dagar torde intet hinder härför möta.

På heder och samvete
T. Vickhoff.

Stadslän”

”Härmed intygas, att lantbrukaren Johan Svensson, Ingelstad, vid i dag
verkställd undersökning befanns, på grund av smärtor i huvud och bröst
samt yrsel, vara urståndsatt att inför rätta föra någon talan tillsvidare.
Växjö den 22 oktober 1935.

På heder och samvete
Ture Vickhoff.
Stadsläkare.”

Om vad därefter förekom innehåller domboken, bland annat, följande:

Det skulle antecknas, att svarandens utseende nu och emot vad flere
av rättens ledamöter förut varit i tillfälle att iakttaga ej företedde någon
särskild skillnad och att svaranden stående kunde övervara förhandlingarna
rörande målet.

Målsägarna sade sig ej fästa någon tilltro till uppgifterna om svarandens
hälsotillstånd, därvid de uppgåvo, att svaranden efter tiden för den emot
dem förövade misshandeln iakttagits förrätta vanliga sysslor såväl i ladugården
som utomhus och att han för vid pass 14 dagar sedan själv kört
till kvarnen. — — — — — — — — — — — — _ _ _

Svarandebiträdet framhöll än ytterligare, att med hänsyn till svarandens
hälsotillstånd det för närvarande vore omöjligt att höra denne rörande vad
i målet hitintills förekommit och att utlåta sig över vad vid dagens rättsförhandlingar
kunde förekomma.”

Sedan därefter på målsägarnas begäran en person hörts såsom vittne i
målet, anhöll Romanus om uppskov, på det att Svensson skulle bliva i
stånd att själv yttra sig i målet. Detta blev därefter uppskjutet till förnyad
handläggning. Såvitt domboken utvisar verkställdes icke vid nu
ifrågakomna rättegångstillfälle något förhör med Svensson.

I en hit ingiven skrift anförde sedermera Romanus, förutom annat som
jag ej funnit föranleda åtgärd från min sida, i huvudsak följande.

Sedan Romanus vid sistnämnda rättegångstillfälle till häradsrätten ingivit
de av Vickhoff utfärdade intygen rörande Svenssons hälsotillstånd,
hade Romanus anhållit, att Svensson, vilken innan han gått fram till dombordet
sagt till Romanus att han mådde illa, måtte få sitta under målets
handläggning. Häradshövdingen Ahlström hade genast svarat: ”Nej, han
skall stå.” Genom ett år 1918 utfärdat kungl, cirkulär hade ordförandena i

de allmänna underrätterna m. fl. blivit anmodade att tillse, att vid rättegångsförhandlingar
parterna bereddes tillfälle att, då de ej vore i förhör
eller utförde talan, sittande övervara förhandlingarna. Det syntes egendomligt,
att denna anmaning ej efterföljdes av Ahlström ens då vederbörande
part vöre sjuk. Efter målets handläggning hade Svensson mått
mycket illa. Romanus hemställde om J. 0:s ingripande i anledning av vad
sålunda förekommit.

I infordrat yttrande anförde Ahlström, bland annat, följande.

Handläggningen av ifrågavarande mål den 22 oktober 1935 hade tagit
sin början omkring klockan 5 e.m. omedelbart efter häradsrättens middagsrast.
För handläggningen hade åtgått något mer än en halv timma. Det
vore riktigt, att Romanus anhållit, att Svensson skulle få sitta under rättsförhandlingarna.
Men det vore osant, att Ahlströms svar å framställningen
varit de bryska ord, som Romanus velat lägga i hans mun. Ahlström finge
härutinnan hänvisa till vad en av de äldre ledamöterna i nämnden uppgivit
i ett av honom utfärdat, yttrandet bilagt intyg. Innehållet i detta kunde
helt visst vitsordas såväl av den vid protokollet tjänstgörande notarien
som ock av samtliga de nämndemän, vilka vid tillfället voro närvarande.
Själv hade Svensson ej gjort någon framställning om att få sitta. Svensson
ägde, enligt Ahlströms erfarenhet, en god förmåga att förställa sig allt
efter som det passade. Vid förevarande tillfälle hade det varit lämpligast
för honom att anlägga en likbjudarmin och att ställa sig så lidande, som
om det varit allenast han, som blivit överfallen av målsägarna och tillskyndande
personer samt svårt och oförskyllt misshandlad. De av Vickhoff,
vilken såsom ny på platsen säkerligen ej före första undersökningen sammanträffat
med Svensson eller hört talas örn denne, avgivna intygen angående
Svenssons hälsotillstånd syntes — frånsett de rent faktiska förhållandena
— grunda sig å Svenssons egna uppgifter om sitt befinnande.
Vid andra tillfällen kunde Svensson visa sig inställsam samt opåkallat
ödmjuk, då han trodde, att dylikt kunde vara till fördel för honom.
Ahlströms uppmärksamhet hade under hela handläggningen av målet varit
riktad på Svensson, för att Ahlström ville tillse, örn denne visade tecken till
trötthet eller behövde stödja sig mot det tätt framför honom stående bordet.
Så hade emellertid ej blivit förhållandet. En särskild anledning hade
Ahlström haft att giva akt på Svensson, enär det ett par år tidigare uti en
rättegång mot honom angående ersättning hänt, att Svensson bleknat av
och måst stödjas samt få vatten att dricka för att kunna återhämta sig.
Den stol, som stöde framför dombordet för att vid behov användas av
svarandepart, hade under hela handläggningen den 22 oktober av målet
mot Svensson begagnats av Romanus. Ahlström kunde ej finna, att han
gjort sig skyldig till någon hjärtlöshet eller något klandervärt förfarande

100

mot vare sig Romanus eller Svensson, och hemställde, att klagomålen
måtte lämnas utan vidare avseende.

Vid yttrandet var, bland annat, fogat ett så lydande intyg:

”Undertecknad, som i egenskap av nämndeman var närvarande vid
höstetingets tredje allmänna sammanträde med Konga häradsrätt den 22
oktober 1935 och därvid i likhet med övriga närvarande med särskilt intresse
följde handläggningen av målet emellan landsfiskal V. Norenberg,
Växjö, i egenskap av åklagare och hemmansägare J. M. Svensson, Nöbbele
Trottagård, såsom svarande angående misshandel, får härmed, med anledning
av advokat Romanus i skrivelse till J. O. gjorda påståenden, i sanningens
intresse på heder och samvete intyga, att revisionssekreterare Tor
Ahlström, vilken satt såsom rättens ordförande under handläggningen av
målet, på fråga av svarandens rättegångsbiträde om svaranden finge sitta
under förhandlingarna, visst inte svarat så som advokat Romanus påstår
’Nej, han skall stå’ utan svaret hade följande lydelse ’Ånej, han kan nog stå
och för övrigt får jag upplysa örn att vi ska nog se till, att örn svaranden
blir i behov därav han också ska få sitta’. Revisionssekreterare Ahlströms
uppfattning örn att svarandens sjukdom ej var av så allvarlig art som gjordes
gällande delades fullt av nämnden. Östad Väckelsång den 8 februari
1936.

Robert Johansson.

Att nämndemannen Robert Johansson riktigt här ovan återgivit det svar,
som vid ifrågavarande rätts tillf ället av häradsrättens ordförande lämnades
advokaten Carl Romanus i anledning av dennes framställning att Svensson
sittande skulle få övervara handläggningen av målet mot honom, intygas.
Växjö den 12 februari 1936.

Wilhelm Norenberg,
landsfiskal.”

Romanus inkom därefter med påminnelser, däri han bland annat uppgav,
att Svensson under målets handläggning den 22 oktober icke någon
gång var i förhör. Svensson hade hela tiden stått och lutat sig mot en pelare
eller vägg. Ehuru Romanus känt sig mycket upprörd över Ahlströms vägran
att låta Svensson sitta, hade Romanus, trots att han kände det svårt att
tiga, icke protesterat, enär detta ej skulle åstadkommit annat än ett oberäkneligt
uppträde. Mot Ahlströms påstående, att Vickhoff ej kände till
Svensson, ville Romanus påpeka, att Vickhoff upprepade gånger förut, bland
annat den 23 september 1935, undersökt Svensson.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

101

Genom cirkulär den 18 januari 1918 har Kungl. Majit anbefallt ordförandena
i de allmänna underrätterna och i poliskamrarna ävensom polisdomarna
att tillse, att vid rättegångsförhandlingar parter och deras biträden
beredes tillfälle att, då de ej äro i förhör eller utföra talan, sittande övervara
förhandlingarna.

Den rätt, som härigenom tillerkänts part i rättegång, är icke gjord beroende
av förhandenvaron av någon särskild omständighet såsom sjukdom
eller dylikt, som i det särskilda fallet skulle motivera, att part finge sitta
under förhandlingarna. Att en sjuk person bör få sitta under handläggningen
av ett mål, däri han är part, torde redan långt före utfärdandet av ovannämnda
cirkulär hava ansetts ligga i sakens natur. Med 1918 års cirkulär
Ilar sålunda avsetts, att även i normala fall parterna liksom deras biträden
skola komma i åtnjutande av förmånen att få sitta under förhandlingarna,
då de ej hava att yttra sig inför rätten.

Vad angår nu förevarande fall, då Svensson den 22 oktober 1935 haft att
svara i ett mot honom vid Konga häradsrätt anhängiggjort mål, synes i
enlighet med det nyss sagda Svensson redan på grund av innehållet i ovannämnda
cirkulär och oavsett Svenssons hälsotillstånd hava varit berättigad
att sittande övervara handläggningen av målet, i den mån han ej
undergick förhör eller själv utförde talan. Det hade ålegat Ahlström såsom
rättens ordförande att tillse, att tillfälle därtill bereddes Svensson. I stället
för att därutinnan följa cirkulärets föreskrift har emellertid Ahlström, då
Romanus i egenskap av biträde åt Svensson begärt, att denne skulle få sitta
under målets handläggning, avslagit den gjorda framställningen och i domboken
antecknat, att Svensson stående kunde övervara förhandlingarna
rörande målet.

Ahlströms förfarande i strid mot cirkulärets innehåll framstår såsom synnerligen
anmärkningsvärt i betraktande av de särskilda omständigheterna
i förevarande fall. Jag syftar här på det förhållandet, att Svenssons biträde
i samband med ovannämnda framställning till häradsrätten ingivit två av
tjänsteläkare på heder och samvete utfärdade intyg, att Svensson vid tiden
ifråga, liksom fallet varit vid ett rättegångstillfälle en månad tidigare, var
sjuk. I det ena läkarintyget, som var utfärdat den 17 oktober, vitsordades
sålunda, att Svensson icke återvunnit sina krafter i erforderlig grad för att
kunna inställa sig inför rätten den 22 oktober. Det andra läkarintyget var
utfärdat den 22 oktober d. v. s. samma dag det ingavs till rätten och innehöll,
att Svensson vid samma dag verkställd undersökning befunnits urståndsatt
att inför rätta föra någon talan tillsvidare. Med hänsyn till innehållet
i dessa intyg synes mig Ahlström hava i så betänklig grad brustit
i tillmötesgående mot Svensson, att Ahlströms förfarande måste anses såsom
straffbart oförstånd i tjänsten.

Vad Ahlström till sitt försvar i förevarande fall andragit kan jag icke

102

godtaga såsom giltig ursäkt. Härvid vill jag särskilt framhålla, att Ahlströms
underlåtenhet att vid tillfället ifråga taga Svensson, som ej förut
varit tillstädes i målet, i förhör angående det påstådda brottet uppenbarligen
berott på Ahlströms uppfattning att Svensson ej var frisk. Ahlström
har också uppgivit, att han under målets hela handläggning haft sin uppmärksamhet
på Svensson för att se efter, örn denne skulle visa tecken till
trötthet. Vidare har Ahlström uppgivit, att Svensson inför häradsrätten
vid ett tillfälle för några år sedan bleknat av och måst stödjas samt få
vatten att dricka för att kunna återhämta sig. Icke minst i betraktande av
det sist sagda synes mig Ahlströms vägran att låta Svensson sitta vara
synnerligen anmärkningsvärd.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt advokatfiskalen att
ställa Ahlström under åtal inför hovrätten samt å honom yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Svensson att i
målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,’!
den mån de funnes befogade, av advokatf iskalen understödjas.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 6 oktober 1936 följande.

Enär Ahlström genom att icke tillåta Svensson att vid ifrågakomna tillfälle
sittande övervara rättegångsförhandlingarna visat oförstånd i utövning
av sitt ämbete, prövade hovrätten lagligt döma Ahlström jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen att utgiva 7 dagsböter, envar örn 35 kronor.

Över hovrättens utslag har Ahlström anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

16. Uttagande av för hög ersättning i handräckningsärenden.

I en hit insänd skrift anförde handlanden Per Ljungqvist i Borås med
firma Stålmöbelaffären Per Ljungqvist klagomål i fråga om förrättningskostnadema
i två av klaganden hos utmätningsmannen i Sundbyberg anhängiggjorda
ärenden angående handräckning enligt lagen den 11 juni
1915 om avbetalningsköp.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat utmätningsmannen
B. Björnesten att till mig inkomma med yttrande, överlämnade
Björnesten med skrivelse den 30 april 1936 två rörande de åsyftade ärendena
gjorda utdrag av utmätningsmannens i Sundbyberg dagbok i utsökningsmål,
varjämte Björnesten i skrivelsen avgav yttrande.

Det ena dagboksutdraget avsåg en från klaganden den 15 juni 1934 till

103

utmätningsmannen inkommen ansökan om handräckning för återtagande
från O. Siljander i Sundbyberg av en till denne genom avbetalningskontrakt
försåld ottoman med tillbehör, för vilken Siljander icke erlagt betalning i
överensstämmelse med kontraktet. I kolumnerna 8 för förrättningskostnaden
och 9 för förrättningsmannens åtgärder m. m. fanns antecknat följande:

”2: 75 lå/e 1934 delgavs underrättelse.

2: — 22/e » meddelades anstånd tillsvidare.

7/n » fullföljdes ärendet.

2: 20 28/n » utsattes handräckningsförrättning till 4/is.

2: — 8/12 * inkom bevis örn anstånd tillsvidare.

2: 20 */* 1935 utsattes handräckningsförrättning till 9/7-2: — 27/s » meddelades anstånd tillsvidare.

2:20 ai/2 1936 på begäran utsattes handräckningsförrättning till s/s

15:35 kl. 1,30.

2/3 » avbetalte gäldenären kr. 10: —

9/s » » » » 12: —

16/s » ■» » » 10: —

1: 50 porto och remisskostnad
16: 85 32: —

Avgår kostnader 16: 85

18/3 återtagningsbevis och kvitto.”

Enligt det andra dagboksutdraget, som avsåg en av klaganden den 15
juni 1934 gjord ansökan örn återtagande av en till Ferdinand Pettersson
i Sundbyberg genom avbetalningskontrakt försåld ottoman, fanns i kolumnerna
8 och 9 antecknat följande:

”2: 75 15/e 1934 delgavs underrättelse.

2: — 22/o » meddelades anstånd tillsvidare.

7/n » fullföljdes ansökan.

2: 20 28/n » utsattes handräckningsförrättning till 4/12-

2: — 29/n » meddelades anstånd till V2—35.

2: — 4/s 1935 lämnades anstånd till V5—35.

2: 20 29/o » utsattes handräckningsförrättning till 12/e.

2: — 4/6 » lämnades anstånd tillsvidare.

2: 20 21/2 1936 på begäran utsattes handräckningsförrättning till 3/s
17:35 kl. 2.

2/s » avbetalte gäldenären kr. 10: —
7/s » » » 10: —

1: 50 porto och remisskostnad
18: 85 20: —

Avgår kostnader 18: 85

18/s återtagningsbevis och kvitto.”

104

I sitt yttrande anförde Björnesten följande. .

Såsom av dagboksutdragen framginge hade ifrågavarande ärenden för
verkställighet inkommit den 15 juni 1934 och sedan dess varit föremål för
upprepade åtgärder till dess de redovisats den 16 mars 1936. De i ärendena
lämnade anstånden hade meddelats skriftligen av landsfiskalen W. Wallin
på grund av fullständiga behörighetshandlingar. Köparna saknade utmätningsbara
tillgångar, även örn man medräknade ifrågavarande gods, och
befunne sig i synnerligen torftiga omständigheter. Vid till Björnesten lämnad
likvid hade båda bestämt fordrat att erhålla kvitto utskrivet å skulden
till firman under påpekande av att de icke kunde erlägga någon likvid för
kostnaderna. Då ett belopp motsvarande avbetalningspriset erlagts, hade
Björnesten icke ansett sig lagligen kunna uttaga ifrågavarande kostnader
av köparna eller av dem återtaga godset. Björnesten ansåge för sin del, att
de kostnader, som givetvis måst uppkomma i ärendena, i intet avseende
vore för högt beräknade, och hemställde, att klagomålen måtte lämnas
utan vidare avseende.

På begäran överlämnades därefter från K. B. i Stockholms län till mig
de av utmätningsmannen i Sundbyberg till K. B. insända utdragen av dagboken
i utsökningsmål för åren 1934 och 1935. Av dessa utdrag syntes
framgå, att Björnesten i ett stort antal i dagboken upptagna ärenden
rörande handräckning enligt lagen örn avbetalningsköp debiterat kostnader,
som han icke ägt påföra vederbörande. Såsom exempel på den av
Björnesten tillämpade debiteringen i dylika ärenden antecknades vad som
i ärendet nr 11 för år 1934 i dagboksutdraget för september och oktober
1934 införts i kolumnerna 8 för förrättningskostnaden och 9 för förrättningsmannens
åtgärder m. m. Kolumnerna innehöllo följande:

”2: 75 26/i medd. underrättelse.

2: — 31/x utsattes förrätta, t. 12/a.

3:— 12/i vid verkställighetsförsök kom säljaren ej tillstädes.

2: — 15/i inkom medd. örn anst. t. 15/2.

2: 20 17/3 utsattes förrätta, t. 21/s.

2: — 21/3 inkom medd. om anst. t. 10/4.

2: 20 21/i utsattes förrätta, t. 27/n

2: — 27/4 inkom medd. om anst. t. 10/b.

2: 20 11 /6 utsattes förrättn. t. 2%.

2: — 19/e inkom medd. om anst. t. 1/t.

2: 20 2% utsattes förrättn. t. 3/s.

2: — 3/8 inkom medd. om anst. t. 10/s.

2: 20 2% utsattes förrättn. t. 25/<>.

3% återtagningsbevis.”

105

Den 12 maj 1936 inkom från klaganden en skrift, däri klaganden återkallade
sin anmälan mot Björnesten.

Påföljande dag, den 13 maj, infann sig Björnesten hos mig och ingav
därvid till komplettering av den förut avgivna förklaringen ett yttrande,
däri Björnesten anförde.

Kostnader i ärenden av ifrågavarande slag skulle ju beräknas enligt
kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsman m. m. För delgivning
av underrättelse i vartdera av klagandens ärenden hade Björnesten
uttagit 2 kronor 75 öre. Björnesten hade därvid inställt sig hos köparna
och verkställt förberedande undersökning i ärendena, för vilken
undersökning Björnesten ansett sig hava rätt till ersättning med 2 kronor
för sådan ”annan förrättning”, varom nämnes i 1 § andra stycket ovannämnda
förordning. Då återtagande ej omedelbart kunnat ske, hade Björnesten
delgivit underrättelsen och därför tagit vanligt delgivningsarvode
enligt förutvarande bestämmelser eller 75 öre. För ”utsättande av förrättning”
hade Björnesten ansett sig kunna taga 2 kronor 20 öre, varav 20 öre
utgjorde postporto. Detta ”utsättande” innebure, att Björnesten tillskrivit
såväl köpare som säljare om dag och tid för förrättning i ärendet. Någon
skyldighet att utsätta dag för att verkställa återtagande funnes ej föreskriven.
Det kunde emellertid ej vara något fel att göra detta. Åtgärden vore
dikterad helt av praktiska skäl och vore till nytta såväl för säljaren som
för köparen. Den hade framtvingats på grund av olägenheter, som ofta
uppstode, då detta förfaringssätt ej tillämpades. Som exempel på dessa
olägenheter kunde anföras: Köparen eller någon av hans husfolk funnes
ej hemma, då återtagningen skulle verkställas, varför låssmed måste anlitas.
Godset, i det fall detsamma utgjordes av ett mindre föremål, kunde,
sedan dörren upptagits, ändå ej påträffas. I ett annat fall påträffades godset,
men säljaren vore ej tillstädes för att omhändertaga detsamma. Någon
förvaringsplats för godset funnes ej att uppbringa, åtminstone ej utan kostnad.
Förrättningsmannen torde stå stor risk, örn han utan vidare lämnade
godset utomhus. Även om skyldighet för förrättningsman att själv eller
genom annan ombesörja transport av godset kunde anses föreligga, vore
det oftast omöjligt att från förrättningsstället inom rimlig tid ordna transport
och dessförinnan läte det sig ej göra, då förrättningsmannen aldrig
före en förrättning kunde veta, om godset funnes kvar. Bevakning av godset
till dess säljaren hämtade detsamma kunde ej anordnas utan kostnad.
Innan systemet med utsättande av förrättning tillämpats hade ideligen
hänt, att verkställighetsförsök i samma ärende fått vidtagas upprepade
gånger förgäves. Detta beroende på ovannämnda omständigheter samt
även till viss del därpå, att man i praktiken icke helt kunde bortse från
humanitära skäl. Av det anförda följde, att Björnesten genom sitt för -

106

faringssätt att utsätta förrättning i verkligheten undvikit kostnader, som
eljest blivit ofrånkomliga. Då någon skyldighet att utsätta tid för förrättning
ej förelåge, hade Björnesten ansett, att den kostnad, som debiterats
härför, vore ett privat mellanhavande mellan parterna och förrättningsmannen.
För anstånd i ärendena hade uttagits 2 kronor med stöd av
en enligt uppgift åtminstone i Stockholm tillämpad praxis. Remisskostnaden,
1 krona 50 öre, torde ej vara hänförlig till exekutionskostnad. I händelse
de av Björnesten tillämpade beräkningsgrunderna ansåges oriktiga,
komme Björnesten givetvis att för framtiden noggrant ställa sig till efterrättelse
de anvisningar, som därutinnan kunde komma att meddelas.

Sedan jag för Björnesten påvisat, att debiteringen i ett stort antal i dagboken
upptagna handräckningsärenden syntes sakna stöd i gällande bestämmelser,
uppgav Björnesten på frågor av mig följande: Då handräckning
enligt lagen om avbetalningsköp begärdes, brukade Björnesten för
underrättelse till köparen av godset debitera en kostnad av 2 kronor 75 öre.
Underrättelsen meddelades vid besök hos köparen och brukade Björnesten
därvid verkställa en förberedande undersökning. Denna avsåge att
få utrönt, örn godset funnes hos köparen och huruvida köparen beträffande
det avtalade prisets skälighet eller i något annat avseende hade någon invändning
att framställa i ärendet. Att Björnesten brukat debitera 2 kronor
för inkommet meddelande örn anstånd med verkställighet berodde därpå,
att meddelandet föranledde anteckning i dagboken och framtagande av
akten och dennas inplacering i annan ordning än förut. För ”utsättande av
förrättning” hade Björnesten ibland debiterat 2 kronor 20 öre och ibland
endast 2 kronor. I beloppet 2 kronor 20 öre inginge portokostnad för avsändande
av underrättelse örn förrättningens utsättande. Då Björnesten
debiterat endast 2 kronor, hade Björnesten icke brytt sig om att debitera
portokostnaden. Ärendena hade i båda fallen handlagts på ett och samma
sätt d. v. s. genom underrättelses avsändande med posten. Björnesten ville
framhålla, att de i dagboken debiterade kostnadsbeloppen i åtskilliga fall
icke utgjort nettoinkomst, enär han för att medhinna sina åligganden ofta
fått begagna sig av automobilskjuts utan att kunna debitera kostnaden
därför.

Björnesten framhöll slutligen, att han i ungefär 20 års tid utan anmärkning
tjänstgjort i Stockholms län såsom kontorsbiträde, extra polisman
samt extra eller tillförordnad landsfiskal.

På fråga av mig huruvida Björnesten under sin nyssnämnda tjänstgöring
som landsfiskal tillämpat samma principer vid beräknandet av kostnaderna
i utsökningsmål som under tjänstgöringen såsom utmätningsman i Sundbyberg
förklarade Björnesten, att så icke varit fallet. Anledningen därtill
hade varit, att till följd av de resekostnader, som han varit berättigad
debitera, de sammanlagda kostnaderna i ärendena ofta blivit ganska stora,

107

även om ersättning debiterats allenast för en eller ett par förrättningar
i varje ärende. Av billighetsskäl hade Björnesten under sin landsfiskalstjänstgöring
understundom t. o. m. underlåtit att till fullo uttaga den resekostnadsersättning,
vartill han varit berättigad.

Ehuruväl klaganden återkallat sin anmälan mot Björnesten, fann jag
dock vad i ärendet upplysts rörande Björnestens förfarande vid debitering
av förrättningskostnader i handräckningsärenden enligt lagen örn avbetalningsköp
vara av den beskaffenhet, att jag icke kunde utan vidare åtgärd
låta vid den skedda återkallelsen bero.

Enligt kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m.
äger utmätningsman, som förrättningen verkställer, för handräckning
enligt lagen om avbetalningsköp erhålla ersättning med 2 kronor. Vittne,
som vid förrättning biträder, erhåller för varje förrättning 1 krona.

För delgivning av underrättelse om sökt verkställighetsåtgärd var intill
den 1 januari 1936 utmätningsman berättigad till ersättning med allenast
75 öre. Vittne erhöll likaledes 75 öre för varje delgivningsförrättning.

Erfordras resa för verkställande av förrättning å landet eller i stad utom
stadens planlagda område, äro förrättningsman och vittne berättigade till
resekostnadsersättning efter grunder, som äro närmare angivna i 5 § i ovannämnda
förordning. I

I en till landsfogden i Stockholms län avlåten skrivelse anförde jag
följande.

Av utredningen i förevarande ärende framgår, att Björnesten i egenskap
av utmätningsman i Sundbyberg i ett flertal handräckningsärenden av
sökandena uttagit ersättning jämväl i andra hänseenden och till högre belopp
än 1878 års förordning berättigat honom.

I de ifrågavarande, av klaganden hos utmätningsmannen i Sundbyberg
anhängiggjorda ärendena har Björnesten för delgivning av underrättelse
uttagit ersättning med 2 kronor 75 öre, ehuru han icke varit berättigad till
högre ersättning än 75 öre för egen del jämte 75 öre till eventuellt medföljande
vittne. Därjämte har Björnesten gottgjort sig särskild ersättning
för ”meddelande av anstånd” vid olika tillfällen i vartdera ärendet med
2 kronor för varje gång samt för ”utsättande av handräckningsförrättning”
vid olika tillfällen med 2 kronor 20 öre för varje gång. I det ovan omförmälda,
i dagboksutdraget för september och oktober 1934 antecknade
handräckningsärendet har Björnesten debiterat sökanden, bland annat,
för meddelande av underrättelse örn ansökningen 2 kronor 75 öre samt för

108

utsättande av förrättning 2 kronor vid ett tillfälle och, efter anstånd,
2 kronor 20 öre vid ett vart av fem olika tillfällen. Då i ärendet likaledes
vid fem olika tillfällen inkommit ”meddelande om anstånd”, har Björnesten
för anteckning därom i dagboken debiterat sökanden en kostnad av
2 kronor varje gång. Liknande debitering har, såsom dagboken utvisar,
skett i ett stort antal andra ärenden.

Av det sagda framgår sålunda, att Björnesten i nu avsedda fall uttagit
för hög ersättning för underrättelse till köparen örn den sökta åtgärden.
För Björnestens debitering av ersättning för utsättande av förrättning och
för meddelande av anstånd eller anteckning om från sökanden inkommet
meddelande örn anstånd torde icke till någon del finnas stöd i gällande
föreskrifter.

Vad Björnesten anfört till försvar för den tillämpade debiteringen synes
mig icke förtjäna avseende. Någon rätt för utmätningsman att för en vid
underrättelsens meddelande verkställd ”förberedande undersökning” uttaga
särskild ersättning föreligger icke. Den av Björnesten åberopade bestämmelsen
örn ersättning för ”annan förrättning” avser förrättning enligt
utsökningslagen och kan icke vara tillämplig i avseende å sådan undersökning,
som nyss nämnts. Att Björnesten ens kunnat ifrågasätta att erhålla
förrättningsarvode för verkställande av anteckning i dagboken örn meddelat
anstånd synes mig oförklarligt. Mig veterligen har sådan debitering
icke tillämpats annorstädes. Björnesten har själv medgivit att han, som
lång tid innan han tillträdde befattningen som utmätningsman i Sundbyberg
på förordnande uppehållit landsfiskalstjänst, icke förrän i sin nuvarande
befattning tillämpat sådan debitering i handräckningsärenden,
som nu påtalats.

Då Björnesten genom att på sätt ovan angivits debitera och utkräva
dels för höga avgifter och dels avgifter, vartill han ej alls varit berättigad,
gjort sig skyldig till tjänstefel av betänklig art, finner jag Björnesten böra
ställas under åtal för vad han i sagda hänseende låtit komma sig till last.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Björnesten för tjänstefel i ovan
anmärkta avseende samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 7 december 1936 följande.

I målet vore utrett, att Björnesten, som den 18 juni 1932 av K. B. i
Stockholms län förordnats att på eget ansvar i landsfiskals ställe från och
med den 1 juli 1932 tillsvidare vara utmätningsman i Sundbyberg, i ett
flertal av honom före den 1 januari 1936 handlagda ärenden örn handräck -

109

ning för återtagande av genom avbetalningskontrakt försålt gods uttagit
ersättning med 2 kronor 75 öre för underrättelse till vederbörande köpare
örn den sökta åtgärden, oaktat ersättning för delgivning av sådan underrättelse
jämlikt 4 § i kungl, förordningen angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. den
12 juli 1878, sådant samma lagrum lydde före den 1 januari 1936, skulle
erläggas med 75 öre. Vidare vore i målet utrett, att Björnesten utan stöd
av gällande föreskrifter i ett flertal fall gottgjort sig ersättning dels för
meddelande av anstånd med handräckning av omförmält slag, dels för anteckning
i utsökningsdagboken om från vederbörande sökande inkommet
meddelande örn sådant anstånd, dels ock för utsättande av förrättning för
handräckning i ovannämnda hänseende. På grund därav prövade häradsrätten,
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, rättvist döma Björnesten
för oförstånd i tjänsten att utgiva 15 dagsböter, varje dagsbot 10 kronor.

17. Obehörigt tagande av ersättning för upprättande av märkrulla

eller biträde därmed.

Enligt 38 § i tullstadgan den 7 oktober 1927 är befälhavare å fartyg,
som från utrikes ort inkommer till tullområdet och är bestämt till ort inom
detsamma, skyldig att för tullklarering anmäla sig hos tullanstalten i bestämmelseorten
.

I 116 § samma stadga föreskrives vidare skyldighet för befälhavaren att
för tullklareringen utan uppskov till tullanstalten avgiva skriftlig anmälan
rörande fartyget och vad däri föres med angivande i förekommande fall av
lönnrum och hemlig tillgång till lasten. Dylik anmälan skall enligt samma
paragraf hava det närmare innehåll samt avlämnas i den ordning, som
generaltullstyrelsen bestämmer.

I 217 § samma författning stadgas vidare att, örn fartygsbefälhavare
underlåter att avgiva anmälan enligt 116 § rörande till tullområdet inkommet
fartyg och dess last, han skall dömas att böta från och med 50 till och
med 200 kronor.

De närmare föreskrifterna om innehållet i fartygsanmälan av ifrågavarande
art eller märkrulla, vilken sistnämnda benämning användes i det
följande, finnas i 12—17 §§ i den av generaltullstyrelsen den 17 oktober
1927 utfärdade tullordningen (tullverkets författningssamling nr 241). Jämlikt
12 § tullordningen skall märkrulla vara av befälhavaren egenhändigt
underskriven och skall, där den icke omedelbart efter fartygets ankomst
ingives direkt till tullanstalten, av befälhavaren på anfordran avlämnas till
tulltjänsteman, som inställt sig ombord, för att av denne, så snart invisitationen
å fartyget avslutats, vidarebefordras till tullanstalten. För fartyg,

Ilo

vars nettodräktighet understiger 20 ton, må emellertid, enligt 15 § tullordningen,
anmälan göras muntligt av befälhavaren. Har muntlig anmälan
avgivits, åligger det tulltjänsteman, till vilken enligt 12 § andra stycket
märkrulla skall avlämnas vid fartygs ankomst, att efter den muntliga anmälan
uppsätta märkrullan, vilken därefter skäll underskrivas av befälhavaren.

I olikhet mot äldre tullstadgor innehåller icke gällande tullstadga föreskrift
om att märkrulla skall vara upprättad enligt visst vid stadgan fogat
formulär. Dylikt formulär har icke heller fastställts genom tullordningen.
I anslutning till i 82 § tullordningen intagna föreskrifter om blankettvång
har emellertid generaltullstyrelsen den 28 februari 1929 fastställt blanketter
till vissa anmälningshandlingar, däribland märkrulla, samt i två den 28
februari och den 16 mars 1929 utfärdade cirkulär (tullverkets författningssamling
nr 55 och 56) meddelat föreskrifter om tillhandahållande genom
tullverket av de sålunda fastställda blanketterna. Enligt det ena av dessa
cirkulär, nr 55, skola exemplar av blanketterna genom tullverkets centralförråd
tillställas vederbörande distrikttullanstalter för att på begäran i
enstaka exemplar kostnadsfritt tillhandahållas trafikant huvudsakligen till
förbrukning inom tullverkets lokaler. Det andra cirkuläret, nr 56, innehåller,
att trafikant äger genom tullverket beställa blanketter, dock minst
1,000 exemplar av varje särskilt slag. Priset för 1,000 exemplar av blankett
till märkrulla av det slag, varom i ärendet är fråga, utgör 31 kronor 5 öre
för första 1,000-talet och 21 kronor 80 öre för varje följande 1,000-tal
exemplar.

I 84 § tullordningen stadgas, att för ifyllande av blankett till handling,,
som trafikant skall avlämna till tullverket, äger trafikanten på begäran
kostnadsfritt erhålla de anvisningar av tulltjänsteman, som denne kan
meddela. Såsom framgår av 82 § tullordningen är emellertid fartygsbefälhavare
oförhindrad att avfatta märkrulla utan användande av fastställd
blankett, därest handlingen eljest är upprättad i enlighet med föreskrifterna
i tullordningen. Skyldighet för tulltjänsteman, som inställer sig ombord
å fartyg för förrättande av invisitation, att medhava av tullverket
anskaffad blankett till märkrulla för att kostnadsfritt tillhandahållas fartygsbefälhavaren
var vid den tid, varom i förevarande ärende är fråga, icke
stadgad.

Enligt § 28 b) i gällande, av generaltullstyrelsen den 14 december 1910
utfärdade tjänstgöringsreglemente åligger det tulltjänsteman, som förrättar
invisitation å från utrikes ort ankommet fartyg, att om gods, som ej är
upptaget å märkrulla, anträffas utan att vara så förstucket eller undandolt,
att olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad, därom göra anteckning
å märkrullan med utsättande av stycketal, beskaffenhet, märke och
nummer ävensom innehåll, där sådant är känt.

lil

I § 27 mom. 2 tjänstgöringsreglementet är föreskrivet att, örn fartygsbefälhavare
underlåter att vid anfordran avlämna märkrulla, bevakning
bör, där så anses erforderligt, åsättas fartyget, till dess berörda åliggande
fullgjorts. I § 13 i den vid tjänstgöringsreglementets utfärdande gällande
tullstadgan den 1 juli 1904 (nr 35) var vidare stadgat, att fartygsbefälhavaren
skulle gälda kostnaden för bevakning, som anordnades av sagda anledning.
Motsvarighet till sistnämnda bestämmelse saknas i gällande tullstadga,
som emellertid i 194 § innehåller stadgande örn skyldighet för trafikant
att vidkännas kostnad för i 193 § avsedda extra tullförrättningar.

I 198 § tullstadgan föreskrives, att trafikant icke må åt tulltjänsteman
bjuda gottgörelse i någon form för åtgärd, som å övertid eller eljest av
tjänstemannen under tjänstgöring vidtagits. Ej heller må tulltjänsteman för
sådan åtgärd fordra eller mottaga gottgörelse i vilken form det vara må.
— För överträdelse av dessa bestämmelser stadgas i 229 § bötesstraff från
och med 20 till och med 500 kronor.

Med anledning därav att bevakningstjänstemännen vid tullbevakningsinspektionen
i Malmö och därvarande frihamn av trafikerande uppburit
kontant ersättning för vissa åtgärder, som de i sin egenskap av tjänstemän
till trafikens betjänande vidtagit, avlät generaltullstyrelsen den 4 december
1931 till tulldirektören i Malmö en skrivelse, däri styrelsen anförde bland
annat följande:

”Av tullöveruppsyningsmännen vid tullbevakningsinspektionen utförd
komplettering av märkrullor eller av dem i enstaka fall, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, verkställt upprättande av märkrulla är, i den
mån komplettering av sådan handling icke jämlikt § 28 b) tjänstgöringsreglementet
åligger visitationsförrättare, att likställa med de i 84 § tullordningen
omförmälda anvisningar för ifyllande av blankett till handling,
som trafikant skall avlämna till tullverket.----------

I anslutning till vad sålunda anförts och med hänsyn till bestämmelserna
i 198 § tullstadgan och 84 § tullordningen finner generaltullstyrelsen skäligt
förordna, att ersättning för lämnande av ovan omförmälda uppgifter samt
biträde med vissa handlingars upprättande eller komplettering ävensom för
ovanberörda kontorsarbete, så länge detsamma kan komma att fortgå, icke
må, efter den dag då denna styrelsens skrivelse blivit Eder underlydande
tjänstemän delgiven, vidare av dem fordras eller mottagas.

Detta meddelas Eder härigenom till kännedom samt för vederbörandes
förständigande och efterrättelse.”

Skrivelsen överlämnades den 9 december 1931 av tulldirektören till,
bland andra, tullbevakningsinspektionen i Malmö och tullstationen MalmöLimhamn
”för delgivning med all i skrivelsen berörd personal samt med
förständigande för personalen att rätta sig efter vad styrelsen i ärendet för -

112

ordnat”. Innehållet i skrivelsen delgavs personalen vid tullstationen MalmöLimhamn
samma den 9 december 1931.

Den 4 september 1934 avlät generaltullstyrelsen till de lokala tullförvaltningarna
i riket en skrivelse av följande lydelse:

”Rundskrivelse.

På förekommen anledning vill Kungl. Generaltullstyrelsen härigenom
erinra om det i 198 § tullstadgan meddelade förbud för tulltjänsteman att
för åtgärd, som å övertid eller eljest av tjänstemannen under tjänstgöring
vidtagits, fordra eller mottaga gottgörelse i vilken form det vara må.

Härjämte vill styrelsen fästa uppmärksamheten därå, att fartygsbefälhavare
lämnat biträde med upprättande av inkommande fartygsanmälan
eller komplettering därav är, i den mån sådan komplettering icke jämlikt
28 § b) tjänstgöringsreglementet åligger visitationsförrättare, att likställa
med de i 84 § tullordningen omförmälda anvisningar för ifyllande av blankett
till handling, som trafikant skall avlämna till tullverket, samt att tulltjänsteman
alltså icke må för biträde med upprättande eller komplettering
av sådan handling fordra eller mottaga ersättning. Stockholm den 4 september
1934.

Kungl. Generaltullstyrelsen.

Nils Wohlin.

/Nils Wennerholm.”

Denna rundskrivelse inkom till tulldirektören i Malmö den 7 september
1934 och delgavs omedelbart honom underlydande personal.

Den 13 juli 1935 innehöll tidningen Skånska Aftonbladet en artikel under
rubriken: ”5 kronor debiteras för ifyllning av en tullblankett. Märkrullepengarna
spöka åter i Malmö. Förbudet från 1931 synes icke respekteras.”

I en den 22 juli 1935 hit inkommen skrift, undertecknad ”E. O. Paulson
Fartygsbefälhavare adr. Box 7 Limhamn f. v. b.”, fästes min uppmärksamhet
på innehållet i nämnda tidningsartikel. I skriften anfördes, att de överordnade
tjänstemännen vid tullstationen i Limhamn trots generaltullstyrelsens
förbud av fartygsbefälhavare, i synnerhet utländska, för tillhandahållande
av blanketter till märkrulla betingat sig vederlag, som måste anses oskäligt.
Ersättning för dessa blanketter hade av tjänstemännen uppburits antingen
direkt av fartygsbefälhavaren eller av vederbörande mäklarfirma. Att ersättning
mottagits även i sådana fall, då vederbörande fartygsbefälhavare
själv varit försedd med dylik blankett, torde framgå av en eventuell utredning.
Som ett exempel på hur det tillginge kunde följande anföras. För
någon tid sedan hade befälhavarna å två sovjetryska fartyg fått för ”inkommande
blankett” till tulltjänstemännen erlägga vardera 4 kronor.
Något kvitto å beloppen hade emellertid ej erhållits. Först sedan rederiet
genom en skeppsmäklarfirma gjort flera påstötningar, hade rederiet erhål -

113

lit två av tullöveruppsyningsmannen J. F. Kruger undertecknade kvitton
å beloppen. Vidimerade avskrifter av dessa båda kvitton jämte ytterligare
avskrifter av fyra liknande kvitton, även dessa undertecknade av Kruger,
bifogades. Tullstationen i Limhamn sorterade direkt under centraltullkammaren
i Malmö. Högsta lokala chefskapet över stationen utövades av tulldirektören
i Malmö, K. J. Rydberg, med tullmästaren i Limhamn, B. Olsson,
som närmaste man. I förut omnämnda nummer av Skånska Aftonbladet
hade Rydberg uttalat, att han tidigare ryktesvis försport, att man
vid tullbevakningen i Malmö brukade upptaga en dylik avgift av 1 krona.
Rydberg hade likväl ej utfärdat förbud mot denna trafik förrän det kommit
till hans kännedom, att man debiterade ända upp till 5 kronor för en
blankett. Detta Rydbergs uttalande vore ur flera synpunkter anmärkningsvärt.
Det borde nämligen hava stått klart för Rydberg, att tagandet
av 1 krona för en dylik blankett vore lika otillåtet och författningsstridigt
som tagandet av 5 kronor för samma sak. Rydberg borde därför omedelbart
hava stoppat och beivrat denna trafik, så snart han fått vetskap örn
dess förekomst. Rydbergs inställning vore mer än anmärkningsvärd. Den
torde möjligen dock få sin förklaring i ett ännu mera anmärkningsvärt förhållande.
Ett rykte förmälde nämligen, att tullbevakningschefen E. Gagner
vid ett sammanträde å tjänsterummet givit överuppsyningsmännen vid
tullbevakningen i Malmö tillstånd att för märkrulleblanketter debitera trafikanterna
1 krona per styck samt att han därvid även förklarat sig övertaga
ansvaret därför. Huruvida Gagner genom meddelandet av ett dylikt
tillstånd, som direkt strede mot 198 § tullstadgan och av generaltullstyrelsen
tidigare utfärdat förbud, handlat inom gränsen för sin tjänstebefogenhet
eller överskridit densamma hänskötes till J. 0:s prövning och eventuella
åtgärd.

Vidare anfördes i skriften: Liksom det vore ett allmänt intresse, att tolkningen
av för tullverket gällande författningar icke snedvredes, så att trafikanterna
därigenom av statens tjänstemän pålades författningsstridiga
ekonomiska bördor, vore det även ett viktigt allmänintresse, att nämnda
tjänstemän gentemot trafikanterna intoge en fri och oberoende ställning.
Det vore statens tjänstemän ovärdigt att, som i föreliggande fall skedde,
för egen vinnings skull uppskörta den trafikerande allmänheten. Att det
i synnerhet vore den utländska trafiken, som bleve föremål för detta olaga
debiteringssystem, vore icke ägnat att utgöra en förmildrande omständighet.
Det torde tvärtom vara för landet föga hedersamt, därest utländska
trafikanter bibragtes den uppfattningen, att landets myndigheter tolererade
ett system, som satte tjänstemännen i stånd att till egen vinning vid sidan
av lag och författning beskatta denna trafik.

Vid skriften voro i vidimerade avskrifter fogade sex så lydande kvitton:

1) ”m/segl. Emanuel

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1937 års riksdag.

114

Inkom, blankett Kr. 1: 50
Kvitteras

Limhamn den u/2 1935
J. F. Kruger.”

2) ”m/segl. Esther

Ink. blankett Kr. 1: —

Kvitteras

Limhamn den 19/2 35
J. F. Kruger.”

3) ”s/s Dubur Kapt. A. Prahm

Inkommande blankett Kr. 5: —

Kvitteras

Limhamn den 27/, 35.

J. F. Kruger.”

4) ”Räkning

Kapten J. Löfgren, ångf. Haneström Debet till undertecknad
Mars 20 An. inkommande blanketter 3: —

Kr. 3^

Kvitteras

Limhamn den 20/s 1935
J. F. Kruger.”

5) ”Räkning. Limhamn den 8 maj 1935.

s.s. ’Soroka’ Debet till undertecknad

An Inkommande blankett Kronor 4: 00
Kvitteras
J. F. Kruger.”

6) ”Räkning. Limhamn den 12 maj 1935.
s.s. ’Onega’. Debet till undertecknad

An Inkommande blankett Kronor 4: 00
Kvitteras
J. F. Kruger.”

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag generaltullstyrelsen
att efter vederbörandes hörande och i övrigt verkställd utredning till
mig inkomma med yttrande.

I en sedermera till mig inkommen skrift påtalade tullkontrollören O.
Bretz i Malmö ytterligare det förut omförmälda missförhållandet i fråga
örn uttagande vid tullstationen Malmö-Limhamn av ersättning för blanketter
till märkrulla.

Skriften överlämnades till generaltullstyrelsen för att vara tillgänglig vid
avgivandet av det av mig begärda yttrandet.

115

Med en den 2 januari 1936 hit inkommen skrivelse överlämnade generaltullstyrelsen
den i ärendet verkställda utredningen, varjämte styrelsen avgav
eget utlåtande. I skrivelsen meddelade generaltullstyrelsen till en början,
att styrelsen med anledning av min remiss infordrat särskilda förklaringar
från tulldirektören Rydberg och tullbevakningschefen Gagner och
att från dessa därefter inkommit förklaringar, dagtecknade respektive den
12 och den 8 augusti 1935. Vidare meddelade styrelsen, att styrelsen redan
före mottagandet av min remiss remitterat ovannämnda tidningsartikel till
tulldirektören i Malmö för avgivande av yttrande samt att i anledning därav
Rydberg till styrelsen inkommit med ett den 9 december 1935 dagtecknat
yttrande, åtföljt av åtskilliga bilagor, däribland en den 21 november
1935 dagtecknad rapport över i saken verkställd polisutredning, samt förklaringar
dels från tullmästaren Olsson och tullöveruppsyningsmannen Kruger,
dels ock från samtliga tullöveruppsyningsmän vid tullbevakningsinspektionen
i Malmö. Samtliga nu omnämnda handlingar funnos fogade
vid generaltullstyrelsens till mig avgivna utlåtande.

Gagner anförde i sin förklaring följande.

Då det ganska ofta hände, att befälhavare å fartyg, som å annan tid än
tullklareringstid till Malmö hamn inkomme antingen i fraktfart eller för
proviantering, kolning m. m. och sålunda före förbindelse med land författningsenligt
vore skyldiga till tullmyndigheten avlämna märkrulla, vöre
i avsaknad av blankett till sådan, hade det upprepade gånger vållat fartygsbefälhavaren
bryderi och svårigheter. Jämlikt 42 § tullstadgan kunde
ej förbindelse i större omfattning få äga rum mellan fartyg och kaj, förrän
fartyget undergått invisitation. Det hade då varit nödvändigt, i all synnerhet
då fartyget anlänt på aftonen eller natten, att fartyget fått vänta flera
timmar, innan blankett till märkrulla ens kunnat anskaffas, och innan densamma
sedan blivit ifylld och kunnat till tullmyndigheten överlämnas hade
en dyrbar tid för fartyget gått förlorad. Ofta hade även en eller annan besättningsman
velat skyndsamt komma i land för något nödvändigt uppdrags
skull, men hade även han måst dröja till dess fartyget vederbörligen
invisiterats. Från tullöveruppsyningsmännen hade då gjorts förfrågan hos
Gagner i egenskap av tullbevakningschef, huruvida det i det allmännas intresse
och för underlättandet av trafiken icke vore lämpligt och praktiskt,
örn tullöveruppsyningsmännen i Malmö liksom å andra tullplatser kunde
mot någon ersättning tillhandahålla blanketter till märkrulla vid de tider
på dygnet, då ombud för mäklare ej kunde anträffas. Gagner hade då ej
kunnat bestrida detta och för trafikens skull ej heller velat förbjuda ett
sådant arrangemang. Gagner hade dock tydligt framhållit, att tullöveruppsyningsmännen
i så fall ägde att på egen bekostnad anskaffa och till skäligt
pris tillhandahålla fartygsbefälhavaren ifrågavarande blanketter, enär un -

116

der nämnda förutsättningar ett dylikt tillvägagångssätt under inga förhållanden
kunde vara stridande mot bestämmelserna i 198 § tullstadgan. I
detta sammanhang borde även framhållas, att av ett generaltullstyrelsens
cirkulär den 28 februari 1929 (tullverkets författningssamling nr 55 år 1929)
med all tydlighet framginge, att tulltjänsteman icke ägde någon skyldighet
att vid invisitation av fartyg medföra av tullverket tillhandahållna blanketter
att gratis utdelas åt fartygets befäl. Ej heller vore det jämlikt styrelsens
cirkulär den 16 mars 1929 (tullverkets författningssamling nr 56 år
1929) möjligt att för tullverkets räkning försälja enstaka exemplar, enär
minsta antal, som genom tullverkets försorg försåldes, vore 1,000 stycken.
På grund därav hade Gagner vid sammanträden med tullöveruppsyningsmännen
den 10 mars och den 7 april 1932, då denna fråga avhandlats, ansett
sig kunna lämna oanmärkt ett sådant förfarande. Rörande gottgörelsen
för blanketterna borde framhållas att, då tullöveruppsyningsmännen
ständigt måste bära sådana på sig, en hel del av dem bleve förslitna eller
nedsolkade, varför många exemplar måste kasseras och ej kunde komma till
användning. För att tjänstemännen i varje fall ej skulle bliva lidande på
tillhandahållandet av dessa blanketter, hade Gagner ej velat motsätta sig,
att en ersättning med högst 1 krona uttoges per blankett, som i inköp kostade
15 kronor per 100 stycken. Gagner hade ansett detta pris, 1 krona
— högre belopp hade aldrig debiterats — ej med nödvändighet behöva utgöra
oskälig gottgörelse för blanketten, när därur skulle tagas kostnaden
för tryckning, förekommande kassation och uppbevaring, i all synnerhet
som blankett på anfordran dessutom ofta gratis utlämnats till mindre fartyg
eller fraktsökande sådana, vilkas befälhavare ej kunnat eller velat ersätta
blanketten. Tullöveruppsyningsmännens intresse för ett rationellt och
praktiskt ordnande av denna sak härledde sig icke från personlig vinningslystnad
utan endast från deras önskan att utan tidsutdräkt och meningslös
väntan på de nödvändiga handlingarna få fullgöra dem åliggande tjänsteåtgärd.
Den för månad genomsnittliga inkomsten därav — mellan 5 och 6
kronor för var och en av tullöveruppsyningsmännen — kunde ju ej vara
av så stor vikt, att den varit drivfjädern till detta för en snabb trafik lämpliga
arrangemang. Inkomsten kunde ej heller anses vara av den beskaffenhet,
att tullöveruppsyningsmännen därför skulle komma i en gentemot trafikanterna
beroende ställning. Även måste med bestämdhet tillbakavisas
insinuationen, att nämnda tjänstemän någonsin velat truga blankett på
någon eller mottagit ersättning för sådan, där fartygsbefälhavaren redan
vid ankomsten varit försedd med blankett. Däremot vore Gagner övertygad
att, i fall dessa blanketter ej funnits till hands vid t. ex. sådana tillfällen
då en på färd mellan utrikes orter stadd båt på natten inkommit för
snabb kolning, fartygets befälhavare högljutt skulle klagat, om han till följande
morgon nödgats avvakta mäklares ankomst för att av honom erhålla

117

blankett. På grund av vad ovan anförts ville Gagner med bestämdhet tillbakavisa
de framkastade beskyllningarna rörande förmenta överträdelser
å Gagners sida av gällande författningar och föreskrifter.

Rydberg anförde i sin den 12 augusti 1935 dagtecknade förklaring följande.

Någon dag omkring den 10 juli 1935 hade å Rydbergs tjänsterum inställt
sig två tulltjänstemän, nämligen en i Malmö anställd tulluppsyningsman och
en vid tullstationen Malmö-Limhamn anställd tillsyningsman, vilka anhållit
om ett enskilt samtal. Därvid hade de företett tre av Kruger utfärdade
kvitton, avseende ”inkommande blankett” för olika fartyg och upptagande
olika belopp, örn Rydberg ej missminde sig respektive 1 krona, 1 krona 50
öre och 5 kronor. På förfrågan om dessa debiteringar kunde anses tillåtna
hade Rydberg svarat bland annat, att han ryktesvis hört, att vid ett flertal
tullanstalter 1 krona brukat debiteras för tillhandahållande av en sådan
blankett, och att Rydberg icke hade närmare kännedom örn generaltullstyrelsens
ställning till saken. Rydberg hade frågat, örn det anförda vore
att anse såsom en anmälan mot Kruger. Denna fråga hade besvarats nekande.
De företedda tre kvittona hade vederbörande emellertid önskat behålla.
Ehuru Rydberg icke kunde finna sannolikt, att tillhandahållandet
mot ersättning av blankett till märkrulla i och för sig kunde vara stridande
mot 198 § tullstadgan, hade Rydberg efter något övervägande följande dag
uppringt samtliga de underlydande avdelningar, där sådan debitering kunde
tänkas ifrågakomma, och på eget ansvar förbjudit all vidare debitering av
ersättning för tillhandahållande av sådana blanketter, detta i tanke att
saken inom kort i någon form skulle komma att underställas generaltullstyrelsen
och att frågan örn skäligt ersättningsbelopp därvid möjligen skulle
komma under prövning. Efter till generaltullstyrelsens kanslibyrå framställd
begäran hade Rydberg den 16 juli 1935 erhållit avskrift av ett styrelsens
beslut den 21 september 1934 i ett likartat ärende. I detta ärende
hade en tulltjänsteman i anledning av klagomål över kostnad för utklarering
av en motorbåt uppgivit sig hava debiterat 1 krona för utgående varuanmälan,
varav dock 20 öre redovisats såsom hamnavgift för den i fartyget
intagna lasten av fisk samt 80 öre utgjort betalning för blankett till utgående
varuanmälan, vilken på befälhavarens begäran tillhandahållits ur
ett tullpersonalen tillhörigt förråd av dylika blanketter. Tjänstemannen
hade vidare förklarat, att han icke begärt eller erhållit någon ersättning för
biträdet med upprättande av ifrågavarande utgående varuanmälan. I ärendet
hade generaltullstyrelsen anfört bland annat följande: ”Med anledning
av vad i ärendet blivit upplyst därom, att ersättning uttagits för av tullpersonal
i vissa fall tillhandahållen blankett till anmälningshandling, har
styrelsen — som i rundskrivelse den 4 september 1934 erinrat örn det i 198 §

118

tullstadgan meddelade förbud för tulltjänsteman att för åtgärd i tjänsten
fordra eller mottaga gottgörelse — velat genom Eder” (d. v. s. tullkammaren
å den ort, där förutnämnda utklarering verkställts) ”för vederbörande
framhålla angelägenheten av att ersättning för blankett, som på begäran
tillhandahålles trafikant av tulltjänsteman, icke uttages med högre belopp
än som kan anses såsom skälig gottgörelse för med tillhandahållandet förenad
kostnad.” Därav syntes otvivelaktigt framgå att, ehuru generaltullstyrelsen
betonat angelägenheten av att ifrågakomna ersättning icke uttoges
med högre belopp än som kunde anses såsom skälig gottgörelse för
med tillhandahållandet förenad kostnad, styrelsen icke ansett den förutnämnde
tjänstemannens förfarande innebära tjänstefel. Generaltullstyrelsens
nämnda skrivelse av den 21 september 1934 hade av Rydberg i avskrift
delgivits honom underlydande tullförvaltningar, men hade Rydberg
samtidigt tillkännagivit, att enligt hans åsikt ingen ersättning av ifrågavarande
slag borde debiteras förr än slutligt avgörande i nu förevarande
ärende förelåge. Samtidigt hade bevakningsförmännen uppmanats att tillsvidare
vid visitationsförrättningar medföra från generaltullstyrelsens förråd
anskaffade blanketter till märkrulla för att vid behov kostnadsfritt och
i enstaka exemplar på begäran tillhandahållas vederbörande fartygsbefälhavare.
Såsom anmärkningsvärt ville Rydberg framhålla att icke från
någon trafikant, vare sig befälhavare eller skeppsmäklare, till Rydberg
framförts några klagomål över ifrågavarande debiteringar. Därest sådana
klagomål inkommit, skulle desamma av Rydberg efter utredning hava
underställts generaltullstyrelsen. Att ej heller till de lokala tullmyndigheterna
vid tullbevakningsinspektionen i Malmö och tullstationen MalmöLimhamn
framförts några klagomål syntes närmast bekräfta, att en likartad
praxis beträffande tillhandahållande av blanketter varit rådande å
andra tullplatser.

Beträffande innebörden av tullstadgans § 198, anförde Rydberg vidare,
syntes det ej vara tvivel underkastat, att med uttrycket ”åtgärd, som av
tjänstemannen under tjänstgöring vidtages” måste avses sådan åtgärd,
som det enligt gällande föreskrifter ålåge tjänsteman att under tjänstgöringen
vidtaga, t. ex. ledningen av den enligt tullstadgans 41 § föreskrivna
invisitationsförrättningen, granskning av den lastförteckning, som
fartygsbefälhavaren vore skyldig avlämna, meddelande av anvisning för
dess ifyllande, införsegling av överskjutande proviant, vidarebefordran av
lastförteckningen till tullanstalten o. s. v. Till sådan åtgärd torde däremot
icke kunna hänföras t. ex. tillhandahållande av skrivmaterial eller blanketter
till sådana handlingar, som det författningsenligt ålåge befälhavaren att
till tullverket överlämna. Stöd för den uppfattningen att debitering av ersättning
för åtgärd, som det enligt gällande föreskrifter icke ålåge tjänsteman
att under tjänstgöring vidtaga, i princip icke vore stridande mot 198 §

119

tullstadgan, hade Rydberg ansett sig finna dels i ett kungl, brev till kommerskollegium
och generaltullstyrelsen den 25 januari 1935, vari Kungl.
Maj:t bland annat förklarat hinder icke möta för tulltjänsteman, vilken
erhållit tillstånd att ombesörja skeppsklarering, att härför uppbära ersättning
enligt fastställd taxa, dels i ett generaltullstyrelsens beslut den 27 mars
1931 i ett ärende, däri styrelsen bland annat uttalat, att beträffande den
befattning med klarering av ett ångfartyg, som av en tullstationsföreståndare
tagits och för vilket arbete han tillgodofört sig ersättning, det icke
hade blivit styrkt, att detta arbete utförts under sådana förhållanden, att
detsamma varit hänförligt till under tjänstgöring vidtagen åtgärd, för vilken
jämlikt 198 § tullstadgan ersättning icke finge av tulltjänsteman fordras
eller mottagas, dels ock — såsom förut nänmts — i generaltullstyrelsens
beslut den 21 september 1934.1 generaltullstyrelsens cirkulär den 28 februari
1929 angående tillhandahållande genom tullverket av vissa blanketter
till anmälningshandlingar föreskreves bland annat, att blanketter av sådant
slag, som av generaltullstyrelsen fastställts, på begäran skulle i enstaka
exemplar tillhandahållas trafikant huvudsakligen till förbrukning inom tullverkets
lokaler. Ingen föreskrift funnes därom, att blanketter av något slag
skulle av tulltjänsteman medföras vid tjänsteförrättningar ombord å fartyg
för att där tillhandahållas. Enstaka exemplar av tullverkets egna blanketter
kunde icke för verkets räkning genom tulltjänsteman försäljas. Då märkrulla
skulle avfordras fartygsbefälhavaren redan vid fartygets ankomst från
ort utom tullområdet och utskrivningen av märkrulla skedde antingen
genom skeppsklarerare å den utländska avgångsorten eller av befälhavaren
— eventuellt med frivilligt biträde av tulltjänsteman — ombord fartyget
i samband med invisitationsförrättningen och alltid före dess påbörjande,
kunde förbrukning av blanketter till märkrulla inom tullverkets
lokaler icke ifrågakomma. Tvekan skulle sålunda till och med kunna uppstå,
huruvida gratisutdelning av sådana blanketter å fartyg över huvud
taget varit från början avsedd. Under sådana förhållanden torde vid ett
flertal tullplatser i riket den praxis hava utbildat sig, att bevakningsförmännen,
som ledde invisitationsförrättningarna ombord å fartygen, på egen
bekostnad anskaffat blanketter av ifrågavarande slag för att på begäran
tillhandahållas åt befälhavare, som saknat sådana eller — i fråga örn utländska
fartyg — kanske saknat kännedom både örn skyldigheten att avlämna
sådana anmälningshandlingar och örn de uppgifter, som dessa handlingar
skulle innehålla. Rydberg hyste den uppfattningen, att en sådan anordning,
att erforderliga blanketter omedelbart genom tulltjänsteman kunde
erhållas, vore till fördel för trafiken, i det att en betydande tidsförlust för
fartygen ofta skulle uppstå, därest en befälhavare, som av en eller annan
anledning saknade föreskriven anmälningshandling, skulle behöva sända

120

bud efter ett skeppsmäklarbiträde för att kunna få denna formalitet ordnad
innan invisitationsförrättningen kunde påbörjas.

I fråga om innehållet i den med namnet ”E. O. Paulson” undertecknade
klagoskriften anförde Rydberg slutligen: Att en ersättning av ända till
5 kronor för tillhandahållandet av blankett till märkrulla vore alltför hög
vore en sak, för vilken Rydberg dock icke torde kunna göras ansvarig, då
han icke tidigare ägt kännedom örn att sådan debitering över huvud taget
förekommit. Det vore givetvis icke möjligt för en person, vilken såsom
Rydberg hade att utöva chefskap över nära 400 tjänstemän, att i detalj
följa vad envar av de underordnade kunde företaga sig. I Malmö hade
enligt uppgift aldrig högre belopp än 1 krona debiterats för blankett till
märkrulla. Frågan om vilket belopp, som kunde anses utgöra skälig ersättning
för av tulltjänsteman på egen bekostnad anskaffad och på begäran
tillhandahållen blankett till märkrulla, torde emellertid icke i nu förevarande
sammanhang kunna upptagas till bedömande. Närmast syntes
detta vara en sak respektive parter emellan. Det kunde slutligen framhållas
såsom anmärkningsvärt, att bland de avskrifter av räkningar för tillhandahållande
av ”inkommande blankett”, som bifogats klagoskriften, icke
återfunnes någon, som vore utställd å anmälaren i egenskap av fartygsbefälhavare,
och att icke heller anmälaren uppgivit sig hava blivit avkrävd
någon sådan enligt förmenande olaglig avgift. På grund därav hade Rydberg
för att vinna närmare upplysningar örn anmälarens ställning till saken
och om anledningen till hans aggressiva uttalanden sökt komma i förbindelse
med honom, vilket dock ej lyckats. Varken genom mantalskontoret,
sjömanshuset eller polisen hade upplysning kunnat vinnas örn hans existens.
Ej heller vore han känd av tullmästaren Olsson eller överuppsyningsmannen
Kruger i Limhamn eller av lotspersonalen därstädes. Icke heller hade
han kunnat anträffas å den uppgivna adressen ”postbox 7, Limhamn,
f.v.b.”. Av allt att döma vore ”fartygsbefälhavaren E. O. Paulson” sålunda
obefintlig. Under hänvisning till vad han förut anfört hemställde Rydberg,
att de mot honom riktade anmärkningarna måtte lämnas utan avseende.

Enligt ovannämnda rapport förekom vid den genom polismyndigheten
i Malmö verkställda utredningen följande.

Skeppsmäklaren Åke Möller uppgav vid anställt förhör: Möller vore delägare
i och föreståndare för firman Axel Möller i Limhamn, vilken firma
bedreve skeppsmäkleri och därmed sammanhängande verksamhet. Han
hade varit i firmans tjänst sedan år 1922 och hade det alltsedan dess varit
brukligt, att de förmän vid tullstationen i Limhamn, som förrättade ^visitation
å från utländsk hamn inkommande fartyg, på fartygsbefälhavarnas
önskan ifyllt och tillhandahållit blanketter till märkrulla. Möller hade sedan
från tullstationen erhållit skriftligt besked om huru mycket, som till tull -

121

stationen skulle erläggas för varje fartyg, varest tullförman varit behjälplig
med blanketternas ifyllande. Dessa belopp hade varierat från 1 krona
till högre belopp, ibland, särskilt under åren 1930—1933, ända upp till 15
kronor. För fartyg med en nettodräktighet understigande 20 ton hade begärts
1 krona och för större ångfartyg vanligtvis 5 kronor. Dessa penningar
hade sedan efter anfordran från tullstationen av Möller levererats dit, men
hade därvid från tullstationens sida ej lämnats kvitto därå förrän under år
1935, då Möller i några fall begärt sådant. Därvid hade Kruger utfärdat
begärt kvitto och å detsamma angivit ”inkommande blankett” samt det
belopp, som skulle erläggas. De belopp, som på så sätt debiterats Möller
från och med den 10 december 1931 till och med den 30 juni 1935, hade
utgjort under tiden till 1931 års slut 47 kronor 50 öre, under år 1932 418
kronor, under år 1933 345 kronor 50 öre, under år 1934 353 kronor och
under år 1935 96 kronor 50 öre eller tillhopa 1,260 kronor 50 öre. Av detta
belopp hade Möller till tullstationen inlevererat sammanlagt 1,224 kronor
50 öre, under det att resterande 36 kronor, vilka skulle utgöra debiterad
ersättning för märkrullor under tiden den 1 november—den 31 december
1934, förvarades av Möller. Kruger hade avfordrat Möller detta belopp
i början av år 1935, men då Möller begärt kvitto därå, hade Kruger ej
senare krävt å beloppet. Efter den 30 juni 1935 hade ej från tullstationen
i Limhamn begärts någon ersättning för märkrulla.

Skeppsmäklaren Gunnar Karlén berättade vid förhör följande: Karlén
vore sedan februari 1932 delägare i och föreståndare för firman Karlén &
C:o, som hade till ändamål att bedriva skeppsmäkleri. Vid invisitation av
från utländsk hamn inkommande fartyg hade det varit brukligt, att den
tullförman, som förrättat invisitationen, varit fartygsbefälhavaren behjälplig
med utskrivande av märkrulla, vartill blankett även tillhandahållits av
tullförmannen. För detta sitt besvär hade tullförmannen ej begärt någon
ersättning, men Karlén hade själv i samråd med fartygsbefälhavarna varje
kvartal till tullstationen i Limhamn inbetalt belopp, varierande mellan
1 krona och upp till 5 kronor för varje blankett, det senare endast i enstaka
fall. Han hade därvid ej begärt eller erhållit kvitto därå. Karlén ville
icke inför polisen förete specifikation över de belopp, som av honom för
ifrågavarande blanketter inlevererats till tullstationen, men han skulle förete
dylik specifikation, därest vid eventuell rättegång domstol avfordrade
honom sådan. De ungefärliga belopp, som Karlén sedan år 1932 inbetalt
för märkrullor, hade utgjort under år 1932 90 kronor, under år 1933 80
kronor, under år 1934 110 kronor och under år 1935 27 kronor. Efter den 30
juni 1935 hade Karlén ej utbetalt några penningar för märkrulla.

Skeppsmäklaren Olof Nilsson uppgav vid förhör, att han sedan den 1
januari 1935 bedreve skeppsmäkleri i Klagshamn. Intill den 30 juni 1935
hade den tullförman, som haft hand örn invisitationen av från utrikes ort

122

inkommande fartyg, medhaft blanketter till märkrulla, vilka han på vederbörande
fartygsbefälhavares önskan ifyllt efter befälhavarens muntliga uppgifter
om fartygets last. Nilsson hade därefter från tullstationen i Limhamn
fått uppgift på det belopp, som i varje fall skulle betalas för blanketten,
i vilket belopp troligen varit inbegripet arvodet för upprättandet
av handlingen. Dessa belopp, som varierat från 1 krona upp till 5 kronor
efter fartygens storlek, hade månadsvis eller kvartalsvis inlevererats av
Nilsson till tullstationen. Efter den 27 juli 1935 hade från tullstationen ej
begärts någon ersättning vare sig för blankett eller ifyllande därav. De avgifter,
Nilsson under år 1935 till tullstationen erlagt för märkrullor, hade
utgjort sammanlagt 31 kronor 75 öre. Kvitto å dessa penningbelopp hade
Nilsson icke begärt eller erhållit.

Skepparen Karl Julius Petersen i Kastrup, Danmark, berättade vid förhör,
att han sedan år 1922 vore befälhavare å motorsegelfartyget Gustaf,
hemmahörande i Köpenhamn, med en nettodräktighet av 53,93 netto
registerton. Å tullstationen i Limhamn hade tullförmännen vid de tillfällen
fartyget legat i hamnen därstädes ifyllt blanketter till såväl inkommande
som utgående fartygsanmälan. I ersättning därför hade Petersen i samband
med inbetalning av avgift för tullpass till tullstationen betalt 1 krona, vilket
han ej tyckt vara oskäligt. Hade Petersen vetat, att det varit hans egen
skyldighet att anskaffa och ifylla omförmälda blanketter, skulle han hava
gjort detta själv. Någon gång under sommaren 1935 hade han erhållit besked
örn att klareringen av fartyget skulle ske å hamnkontoret i Limhamn,
och hade han efter denna tid ej inbetalt några penningar till tullstationen.
De belopp, Petersen i ersättning för inkommande och utgående fartygsanmälan
inbetalt till tullstationen, hade sedan december månad 1931 tillhopa
utgjort omkring 226 kronor.

Vid därefter anställda polisförhör med Olsson, Kruger, tulluppsyningsmannen
B. F. Grafström och förre tulluppsyningsmannen A. P. Kristensson
uppgåvo dessa, bland annat, följande.

Olsson: Han hade tjänstgjort som tullmästare vid tullstationen MalmöLimhamn
sedan den 1 augusti 1930. Såvitt han hade sig bekant, hade det
alltid varit kutym, att tullmän så gott som över hela landet tagit betalt
för de blanketter till märkrulla, som tillhandahållits av dem. Detta hade
förekommit alltsedan Olsson börjat sin tjänstgöring i Limhamn till de
första dagarna i juli månad 1935, vid vilken tid Olsson börjat semester. Då
han i början av augusti 1935 åter inträtt i tjänstgöring, hade han hört omtalas,
att anmärkning gjorts mot nämnda förfaringssätt. På grund därav
hade ej sedan begärts ersättning för blanketter till märkrulla. Betalningen
för ifrågavarande blanketter hade av mäklarna kvartalsvis erlagts till tullstationen
och hade Olsson, därest han tagit emot dessa penningar, överlämnat
dem till Kruger, som fördelat dem mellan Olsson, Kruger och den upp -

123

syningsman, som haft förordnande som Överuppsyningsman. Blanketterna
till märkrulla hade inköpts av Kruger, men hade Olsson sig icke bekant vad
denne betalt därför. Han hade dock från annat håll hört uppgivas, att de
i inköp betingat ett pris av 15 kronor per 100 stycken.

Kruger: Han hade tjänstgjort som tullöveruppsyningsman vid tullstationen
Malmö-Limhamn sedan år 1928. Såvitt han hade sig bekant, hade det
alltid varit kutym, att för blanketter till märkrulla, som av tullman tillhandahölles
trafikanter, fordrats ersättning. Sådana blanketter hade inköpts
av Kruger för ett pris av 15 kronor per 100 stycken och hade utgifterna
härför halverats av tullmästaren och Kruger. Mäklarna hade själva
fått avgöra, huru stort belopp som skulle betalas till tullmännen för sådana
blanketter. Kruger hade också tillsagt dem att, om någon fartygsbefälhavare
vore missnöjd med avgiften för blanketterna, ”hellre ge än ta”,
varmed Kruger menat att det skulle ”ske under humana former och vara
gott förhållande”. Kruger ville icke uttala sig örn huru mycket som vore
skäligt betalt för en blankett till märkrulla, ej heller huruvida 4 kronor
vore skäligt för en sådan blankett, som i inköp kostat 15 öre, emedan detta
finge anses vara ”individuellt”. S. k. ”vinddrivare” och fartyg, som kommit
in i Limhamns hamn för att kola, hade erhållit blanketterna gratis. Varje
kvartal hade till tullstationen från mäklarna ”i klump” inlevererats ersättning
för blanketterna och hade ersättningsbeloppen varierat mellan 20 och
60 kronor för kvartal. Han kunde icke lämna uppgift på huru stort belopp
han på så sätt erhållit, men ville han varken ”bestrida eller bejaka” de uppgifter,
som av mäklarna lämnats. Kruger hade aldrig erhållit någon ersättning
för tillhandahållande av blankett till märkrulla för fartyg under 20
netto registerton, emedan enligt gällande bestämmelser sådan skulle gratis
tillhandahållas av tullverket. Han hade sig icke bekant, huru mycket mäklarna
debiterat rederierna för blanketter till märkrulla. Endast i några enstaka
fall hade han lämnat kvitto till mäklarna å sådana avgifter, i ett fall
å 5 kronor och i några andra fall upp till 4 kronor. Det hade någon gång
inträffat, att firman Axel Möller vid ett kvartals slut ej inbetalt ersättning
för ifrågavarande blanketter, och hade då Kruger, som varit mest intresserad
av avgifternas inbetalning, emedan han själv haft hand örn blanketterna,
gjort påstötning därom. För sista kvartalet 1934 hade han ”naturligtvis”
sagt ifrån om sådan ersättning hos firman Möller och hade därifrån
meddelats, att några penningar ej funnits. Därvid hade det ej ens varit tal
örn kvitto. Från firman hade ej inlevererats några penningar för sista kvartalet
1934 eller för maj månad 1935. De penningar Kruger erhållit från
mäklarna för ifrågavarande blanketter hade delats mellan Olsson och Kruger,
men hade även Grafström och Kristensson vid några tillfällen fått
mindre belopp. Ar 1931 hade av firman Möller för blanketter till märkrulla
inlevererats omkring 798 kronor, som fördelats på förut angivet sätt. Under

124

åren 1932—1934 hade Kruger i behållning för blanketter till märkrulla,
sedan han betalt avgiften för sin privata telefon, haft omkring 200 kronor
per år. Huru mycket som inlevererats av firman Karlén & C:o under åren
1932—1934 kunde Kruger icke erinra sig, men det hade varit 27 kronor
under första delen av år 1935. Troligen i början av juli 1935, då Kruger
haft förordnande som tullmästare, hade tulldirektören Rydberg telefonledes
tillsagt Kruger, att tullmännen i Limhamn finge sluta upp med att
taga betalt för blanketter till märkrulla samt att sådana blanketter skulle
tillhandahållas gratis av tullverket. Från denna dag hade ej heller någon
ersättning därför emottagits å tullstationen i Limhamn.

Grafström: Han hade under förordnande såsom Överuppsyningsman i
Limhamn i början av juli 1935 av Kruger mottagit ersättning för tillhandahållande
av blankett till märkrulla i två fall med 1 krona varje gång. Vid ett
annat tillfälle hade Grafström av Kruger erhållit 50 öre. På förfrågan ”vad
det skulle vara till” hade Kruger svarat, att ”det är lite extra, som vi få
för visitationer”. (I senare avgiven förklaring gjorde Grafström gällande,
att hans uppgift örn Kriigers svar missuppfattats av polisrapportens författare.
Kruger hade nämligen svarat, att det vore ”lite extra”, som de fått
vid visitationerna för tillhandahållande av blanketter.)

Kristensson: Han hade tjänstgjort som tulluppsyningsman vid tullstationen
Malmö-Limhamn under tiden år 1927—den 30 november 1934. Vid de
tillfällen han förrättat invisitation av inkommande fartyg hade han i de
fall, då befälhavaren ej medfört blanketter till märkrulla, tillhandahållit
sådana blanketter och på befälhavarens önskan även ifyllt desamma. Dessa
blanketter hade han fått av vederbörande tullmästare, men hade Kristensson
ej själv betingat sig någon ersättning för tillhandahållandet, ej heller
erhållit sådan av fartygsbefälhavaren.

Vid polisrapporten vörö fogade dels fotografier av ovan omförmälda den
11, den 19 och den 27 februari samt den 20 mars 1935 av Kruger utfärdade,
i avskrifter till mig överlämnade kvitton å betalning för ”inkommande blanketter”,
dels uppgift från firman Möller å ”debiterade avgifter för utskrivande
av märkrulla å fartyg under 20 net .region”, upptagande för vart
och ett av åren 1932—1934 fyra poster och för år 1935 två poster, varje
post å 1 krona, och dels förteckningar å avgifter, som firman Möller under
tiden den 11 december 1931—den 9 april 1935 och skeppsmäklaren Nilsson
under tiden den 15 februari—den 27 juli 1935 debiterats ”för utskrivande
av inkommande fartygsanmälan”.

Det den 19 februari 1935 utfärdade kvittot, som avsåg fartyget Esther,
var enligt fotografiet försett med anteckningen ”13 ton”. I

I ett den 4 december 1935 dagtecknat yttrande till tulldirektören anförde
Kruger i huvudsak följande.

125

Tillhandahållande åt fartygsbefälhavare eller mäklare av blanketter till
märkrulla vore icke att hänföra till sådan tjänsteåtgärd, som det ankomme
på Kruger att vid visitation av fartyg eller eljest såsom tulltjänsteman utföra.
Något förbud för visitationsförrättare att medföra och tillhandahålla
befälhavare eller mäklare blanketter och att därför uppbära ersättning hade
Kruger veterligen icke givits vare sig i författningsföreskrifter eller genom
direktiv från överordnad myndighet, förrän tulldirektören någon dag under
juli 1935 på eget ansvar muntligen förbjudit underlydande befattningshavare
att vidare debitera ersättning för tillhandahållande av blanketter
av ifrågavarande slag — ett förbud som Kruger helt naturligt ställt sig till
efterrättelse. I anslutning till det anförda måste Kruger bestämt hävda, att
tillhandahållande av blanketter, mot ersättning, icke kunde komma i kontakt
med bestämmelserna i 198 § tullstadgan. Det vore att betrakta såsom
ett rent privat mellanhavande mellan Kruger och den fartygsbefälhavare
eller mäklare, till vilken eller för vars räkning blankett tillhandahållits. Det
syntes därför icke kunna falla inom ramen för tullmyndighetens befogenhet
att ingå i bedömande av storleken av den ersättning som mottagits. En
likartad praxis beträffande tillhandahållande av blanketter hade varit
rådande å alla de tullplatser med inkommande sjötrafik, där förhållandena
i sådant hänseende vore Kruger bekanta. Denna praxis hade utbildats
såsom en följd av att fartygsbefälhavare och mäklare sedan gammalt varit
vana vid att den tulltjänsteman, som hade att svara för invisitationen vid
fartygets ankomst från utrikes ort och som innan invisitationen kunde ske
hade att mottaga fartygets märkrulla, själv brukade biträda befälhavaren
med upprättande av märkrullan och därvid tillhandahålla blankett. Den för
sådant biträde och för tillhandahållandet av blankett uppburna ersättningen
hade så småningom å vissa håll sammanblandats med begreppet
sportler i tjänsten, ehuru biträde med upprättande av märkrulla och tillhandahållande
av blankett icke vore någon tjänstemannen åvilande tjänsteåtgärd.
Ikraftträdandet av nu gällande tullstadga hade medfört borttagande
av alla till tjänstemannen utgående sportler, vilket nödvändiggjort ett
ställningstagande beträffande den ifrågavarande ersättningen. Därvid hade
det arbete i trafikens intresse, som här avsåges, ansetts icke kunna falla
under begreppet ”åtgärd”, sådant detta vore att fatta i tullstadgans 198 §.
Vid olika tillfällen hade sådana ersättningsbelopp, som gällt upprättande
av märkrulla eller komplettering av sådan, genom klagomål från trafiken
kommit under generaltullstyrelsens prövning. Därvid hade generaltullstyrelsen
genom en enligt tjänstemännens mening alltför vidsträckt
tolkning av bestämmelserna i 84 § tullordningen kommit till det resultatet,
att de tjänstemän, mot vilka anmärkning riktats, icke skulle varit
berättigade att för det lämnade biträdet mottaga gottgörclse. Ett dylikt
beslut innefattades i skrivelsen den 4 december 1931, vilken delgivits

126

Kruger den 9 i samma månad. Det torde dock icke framgå av styrelsens
behandling av de åsyftade ärendena, att styrelsen funnit tjänstemännen
förvunna till förseelse mot 198 § tullstadgan. Befälhavare hade även efter
dessa generaltullstyrelsens beslut uttryckt önskan att av tjänstemannen vid
invisitationen erhålla blankett. Sedan tjänstemännen, efter hand som de
blivit underkunniga om generaltullstyrelsens ställning till frågan, sett sig
förbjudna att mottaga gottgörelse för det arbete med upprättande av
märkrullor de frivilligt åtagit sig, hade den praxis utbildat sig, att tjänstemännen
tillhandahållit blankett och uppburit ersättning för blanketten och
för det med tillhandahållandet förenade besväret, men icke begärt eller
mottagit ersättning för det biträde de lämnat med upprättandet av märkrullan.
Det vore detta som skett vid tullstationen Malmö-Limhamn liksom
vid så många andra tullplatser i riket. De blanketter, som kommit till användning
i de fall Kruger uppburit ersättning för blanketten och dess tillhandahållande,
hade givetvis anskaffats och bekostats privat. De hade icke
rekvirerats genom av generaltullstyrelsen antagen leverantör utan på platsen
och till där gängse pris. Blanketterna hade aldrig påtrugats någon befälhavare
eller mäklare, oavsett huruvida befälhavaren redan haft blankett.
Däremot hade Kruger i många fall tillhandahållit befälhavare å vinddrivna
fartyg, fraktsökare och andra blankett till märkrulla av sitt eget förråd,
utan att därför begära eller mottaga ersättning. Ingen fartygsbefälhavare,
mäklare eller annan trafikant hade till Kruger eller honom veterligt till
tullstationen framfört något klagomål däröver, att blankett till märkrulla
mot ersättning tillhandahållits vid invisitationer. Då av tullverket tillhandahållen
blankett till märkrulla kommit till användning i enlighet med
föreskrifterna i 15 § eller 21 § tullordningen, hade ersättning för blanketten
eller för ifyllande av densamma icke med Krugers vetskap och vilja debiterats
fartygsbefälhavare eller uppburits från denne. Beklagligtvis syntes
mäklaren att döma av polisrapporten, om ock blott i ett fåtal fall, av
sådana fartyg hava uttagit avgift, som angivits utgöra sådan ersättning.
I ett av dessa fall syntes Kruger genom ett i misstag efteråt utskrivet kvitto
fått sken av att medvetet hava brutit mot bestämmelserna i 15 § tullordningen.
Oaktat berörda avgifter såsom anförts icke uttagits med Krugers
vetskap och vilja och oaktat Kruger icke visste, huruvida Kruger mottagit
de uppgivna beloppen eller icke, hade det likväl varit Kruger angeläget att
nu, när detta förhållande blivit honom bekant, söka gottgöra de åsyftade
fartygsbefälhavarna den utgift, som sålunda utan befogenhet skulle påförts
dem av mäklarfirman Möller. Kruger bestrede befogenheten av anklagelserna
i den remitterade tidningsartikeln i vad anginge honom och förhållandena
vid tullstationen Malmö-Limhamn.

Den 4 december 1935 avgav Olsson å tullstationens vägnar yttrande till

127

tulldirektören och förklarade sig däri instämma i de i Kriigers yttrande
framförda synpunkterna rörande förevarande spörsmål.

Sedan Kruger och Olsson av tulldirektören anmodats att inkomma med
förklaring i anledning av vad som framkommit vid polisutredningen, anförde
Kruger och Olsson var för sig i huvudsak följande.

Kruger: Polismyndigheten syntes hava utgått från den uppfattningen,
att biträde vid upprättande av märkrullor och andra fartygshandlingar
ävensom tillhandahållande av blanketter till sådana vore att anse såsom
tjänsteåtgärder. Mot ett sådant betraktelsesätt måste göras den bestämda
invändningen, att upprättande av märkrulla, i vad avsåge fartyg av 20 tons
dräktighet eller däröver, i tullstadgan ålagts fartygsbefälhavaren och icke
tullverket. Upprättande av sådan kunde därför icke såsom tjänsteåtgärd
åvila någon befattningshavare vid tullverket. Kruger bestrede bestämt, att
den utredning polisen framlagt i form av uppgifter från mäklare och övriga
trafikanter kunde beträffande Kruger tillmätas giltighet mot av honom
i saken lämnade uppgifter. Polisen hade synbarligen framställt det förfarande,
varom utredning gjorts, såsom förseelse mot 198 § tullstadgan.
Då nämnda paragraf stadgade samma straff för den som erbjudit som för
den som mottagit i paragrafen avsedd gottgörelse, kunde i saken hörda
trafikanter icke förutsättas hava varit helt opåverkade av den eventuella
skuldfrågans uppläggning. Polisen hade betecknat innehållet i de till rapporten
fogade bilagorna såsom ”uppgifter å debiterade avgifter för utskrivande
av märkrulla” respektive ”inkommande fartygsanmälan”. Det framginge
icke, om denna beteckning skulle utgöra ett uttryck för polisens uppfattning
eller återgiva en uppgift, som polisen erhållit av skeppsmäklaren.
Kruger bestrede riktigheten av densamma, i vad den skulle avse de ersättningsbelopp,
som mottagits av honom. Detta bestridande måste vara så
mycket naturligare, som uppgifterna tydligtvis härledde sig från bokförda
kvitton å avgifter, vilka av mäklarfirman uppburits från respektive fartyg.
Dessa kvitton måste vara utställda och kvitterade av mäklarfirman. Skulle
åter dessa bilagor anses lämna upplysning om de belopp, som Kruger skulle
för rubricerade utskrivande av märkrulla eller inkommande fartygsanmälan
hava avkrävt fartygsbefälhavarna, vore rubriceringen icke riktig. Först och
främst hade därvid icke tagits ringaste hänsyn till Kriigers uttalanden i
saken, ehuru han hörts av polisen och därvid förklarat, att den ersättning
han kunde hava mottagit av skeppsmäklare eller fartygsbefälhavare utgjort
ersättning för tillhandahållande av privat anskaffade blanketter till anmälningshandlingarna.
För det andra hade polisen icke visat, att Kruger
mottagit de i bilagorna upptagna belopp, vilka syntes vara av firman Möller
debiterade respektive fartyg men av polisen uppgåves hava debiterats
Möller. Kruger bestrede i allmänhet, att han debiterat Möller några be -

128

lopp. Kruger vore vidare av den bestämda övertygelsen, att nämnda firma
icke till Kruger eller honom veterligt till någon annan tulltjänsteman i Limhamn
lämnat ersättning för tillhandahållande av blanketter till märkrulla
med belopp ens tillnärmelsevis uppgående till den summa, som i polisrapporten
uppgivits. Det vore Kruger icke möjligt att göra något uttalande
om de enskilda debiteringar, som i bilagorna ifråga upptagits, enär Kruger
icke visste, på vad sätt eller i vilken utsträckning de motsvarades av sådana
ersättningsbelopp, som kunde hava till Kruger influtit från skeppsmäklarfirman.
Kruger bestrede sålunda för egen del bestämt allt avseende vid den
siffermässiga uppställning, som gjorts i polisrapporten med åtföljande bilagor
rörande firman Möllers uppgifter.

Förutom dessa mera allmänna invändningar mot polisrapportens framställningar
och uppgifter, anförde Kruger vidare, måste beträffande detaljinnehållet
i densamma bestämda tillbakavisanden göras. Åke Möller sades
bland annat hava uppgivit, att han ”från tullstationen erhållit skriftligt
besked om huru mycket, som till tullstationen skulle erläggas för varje fartyg,
varest tullförman varit behjälplig med blanketternas ifyllande”. Denna
uppgift visade en missuppfattning eller en sammanblandning av begrepp.
Från tullstationen kunde skeppsmäklaren icke hava erhållit uppgift å andra
avgifter för fartyg än skeppsumgälder och dylika i tjänsten upptagna avgifter.
Tullstationen hade sålunda varken lämnat uppgift örn storleken av
här berörda ersättning eller avfordrat skeppsmäklaren några sådana ersättningsbelopp
och hade heller icke mottagit några sådana belopp. Kruger, som
i allmänhet tillhandahållit de här ifrågavarande privat anskaffade blanketterna,
hade ej heller vare sig skriftligen eller muntligen lämnat skeppsmäklarfirman
besked om hur mycket som skulle erläggas för varje fartyg. Frågan
örn den ersättning, som skulle tillkomma Kruger för tillhandahållande
av blanketten, hade endast i enstaka fall avhandlats. Därest firman av
någon anledning särskilt under åren 1930—1933 debiterat fartyg avgift,
som ovan avsåges, med ända upp till 15 kronor, bestredes bestämt, att
Kruger eller honom veterligt någon annan tulltjänsteman framställt begäran
örn en sådan debitering. Likaledes bestredes bestämt, att Kruger eller
honom veterligt någon annan tulltjänsteman skulle begärt 1 krona för fartyg
under 20 ton. Sistnämnda debitering måste bero på misstag från skeppsmäklarfirmans
sida. Firman hade i allmänhet kvartalsvis och utan anfordran
till en tulltjänsteman lämnat belopp, som skulle utgöra ersättning för
tillhandahållande av blanketter till märkrulla. Kruger kunde icke erinra
sig att dessa belopp varit åtföljda av specifikation över vilka fartyg ersättningen
gällt eller till vilket belopp ersättning lämnats för varje fartyg. Kruger
beklagade, att firman Möllers inställning till denna sak nu blivit framställd
så som skett. Vidare måste Kruger beklaga, att debiteringar skett för
fartyg under 20 ton och att dessa debiteringar nu gjordes gällande gent -

129

emot Kruger. Firman måste lika viii som Kruger hava haft kunskap örn
att befälhavare å dessa fartyg enligt 15 § tullordningen varit berättigade
att muntligen lämna de uppgifter, som erfordrades vid ankomst från utrikes
ort, och att tulltjänsteman ägde skyldighet att kostnadsfritt å tullverkets
blankett för sådana fartyg upprätta märkrulla. Ehuru debiteringen av dessa
avgifter icke skett med Kriigers vetskap och vilja och ehuru Kruger icke
varit medveten örn, att han mottagit ersättning avseende sådana fartyg,
hade det varit honom angeläget att nu, när denna debitering blivit honom
bekant, söka gottgöra vederbörande fartygsbefälhavare för de avgifter,
som sålunda obehörigen avkrävts dem — detta med hänsyn till att Kruger
icke kunde visa, att han icke mottagit belopp, i vilka sålunda debiterade
avgifter kunnat ingå. Beträffande ett av här avsedda fall — fartyget Esther

_måste Kruger genom förhandenvaron av ett av honom den 19 februari

1935 utfärdat kvitto dock få skenet emot sig. Detta fall måste bero
på ett beklagligt misstag från Kriigers sida. Ehuru en avskrift av detta
kvitto bifogats angivelseskriften till J. O., hade Kruger varit så övertygad
örn att någon sådan debitering icke förekommit, att han först nu genom
påtalandet i polisrapporten ansett sig hava anledning undersöka förhållandet.
Därvid hade framgått såsom riktigt, att fartygets nettodräktighet
understigit 20 ton. Att kvitto detta oaktat blivit lämnat av Kruger på en
sådan debitering kunde Kruger endast förklara därmed, att mäklarfirman
oförberett avfordrat honom ett sådant kvitto och han i hastigheten icke
erinrat sig, att det gällt ett fartyg under 20 ton. Den å fotografiet av räkningen
gjorda anteckningen om fartygets tontal vore nämligen icke gjord
av Kruger. Förutom de i den förteckning, som avsåge fartyg under 20 ton,
upptagna ersättningsbeloppen hade även ett belopp av 1 krona för blankett
till fartyget Villig av samma skäl som nyss uppgivits gottgjorts befälhavaren.

Olsson: Den enda befattning Olsson tagit med ifrågavarande debiteringar
hade varit, att han helt privat och icke såsom tullstationsföreståndare vid
vissa tillfällen från fartygsmäklare mottagit belopp, vilka enligt Olssons
uppfattning skolat utgöra ersättning för det blanketter till märkrulla för
fartyg av 20 tons dräktighet eller däröver tillhandahållits fartygsbefälhavare
vid ankomst från utrikes ort. Sådana ersättningsbelopp,vilka,därest
Olsson mottagit desamma, omedelbart och likaledes privat överlämnats till
Kruger, hade av honom fördelats såsom gottgörelse för av Olsson och Kruger
gemensamt bekostade och tillhandahallna blanketter. Olsson hade salunda
senare uppburit en del av denna gottgörelse. Det hade icke varit för
Olsson känt, med vilka belopp ersättning mottagits från mäklare eller fartygsbefälhavare
för varje särskilt fall. Olsson hade salunda icke haft vetskap
örn att fartyg såsom ersättning i dylikt hänseende skulle hava debiterats
en avgift av ända till 15 kronor. Det hade icke heller varit Olsson be g

— Justitieombudsmannens ämb c t sberättelse till 1937 drs riksdag.

130

kant, att avgift, avseende sådan gottgörelse, skulle uttagits från befälhavare
å fartyg under 20 ton. Hade sådant kommit till Olssons kännedom, skulle
han givetvis hava nekat att taga befattning med dessa belopp. Det av Kruger
utfärdade kvittot, avseende fartyget Esther, hade tillkommit under
Olssons semester, varför han icke kunnat vara underkunnig om detsamma.
Det vore Olssons uppfattning, att detta kvitto tillkommit av ett misstag,
såsom av Kruger uppgåves. Enär Olsson icke kunde visa, att han icke
erhållit någon del av sådana belopp, som uppgivits erlagda för fartyg under
20 ton, hade i samtliga uppgivna sådana fall samt i ett iakttaget fall, som
icke omnämnts, vederbörande fartygsbefälhavare av Olsson och Kruger
gottgjorts med de belopp, som funnes upptagna i polisrapporten. Den förväxling,
som i polisrapporten skett mellan tullstationen och vissa dess
tjänstemäns privata åtgöranden, hade uppenbarligen sin grund i en sammanblandning
av begreppen från de hördas sida samt däri, att polisen ej
heller varit fullt inne i de förhållanden utredningen gällt. Uppenbart vore,
att tullstationen såsom sådan ej tagit någon som helst befattning med
berörda sak. Rättelser i omförmälda hänseende liksom ock i vissa andra
avseenden vore, efter påpekande, gjorda av de hörda. Beträffande ärendets
uppläggning måste göras den bestämda invändningen, att det här icke
kunde röra sig om någon tjänsteåtgärd ens för det fall, att den mottagna
ersättningen skulle avsetts utgöra vederlag jämväl för biträde med upprättande
av märkrulla, enär det icke ankomme på tullverket att låta upprätta
märkrulla för fartyg av 20 tons dräktighet eller däröver. Ännu mindre
syntes det tillhandahållande av privat anskaffade och bekostade blanketter,
som förekommit, kunna innefattas under begreppet tjänsteåtgärd. Det torde
slutligen kunna påpekas, att samma förfaringssätt, som i omhandlade
hänseende praktiserats i Limhamn, ävenledes praktiserats och fortfarande
praktiserades vid många andra av rikets tullplatser, där sjötrafik förekomme.
För Limhamns vidkommande hade privata blanketter icke tillhandahållits,
sedan tulldirektören i början av juli 1935 telefonledes meddelat
förbud för tulltjänstemännen att för sådant tillhandahållande mottaga
gottgörelse.

Vid dessa förklaringar voro fogade dels ett antal kvitton å belopp, som
av Kruger återbetalts till befälhavare å fartyg under 20 tons nettodräktighet,
och dels till förtydligande av uppgifterna i polisrapporten särskilda intyg
av Åke Möller, Nilsson och Karlén.

Möller anförde i sitt intyg bland annat, att uppgift om hur mycket som
skulle debiteras för tillhandahållen blankett till märkrulla icke lämnats av
Olsson och icke av någon såsom en tullstationens angelägenhet, men hade
uppgift örn vad som skulle debiteras i en del fall lämnats av Kruger.

Efter det polisutredningen avslutats samt Kruger och Olsson avgivit

131

sina här ovan återgivna förklaringar i anledning av vad därvid förekommit,
anförde Rydberg i sitt den 9 december 1935 avgivna yttrande följande.

De principiella synpunkter på ifrågavarande spörsmål, som Rydberg i sitt
förra yttrande framhållit, vågade Rydberg fortfarande vidhålla. Vid tullstationen
Malmö-Limhamn syntes sedan lång tid tillbaka hava tillämpats
ett egendomligt och för Rydberg dittills fullkomligt obekant förfarande,
nämligen att fartygets mäklare av befälhavaren för det tillhandahållande
av märkrullor, som av tullpersonalen brukats, uttagit ett visst belopp, olika
för olika fartyg och till synes varierande efter fartygets storlek, vilka belopp
uppgivits hava utan motsvarande kvitto — utom i vissa undantagsfall
— kvartalsvis av mäklaren överlämnats till tullpersonalen, ävenledes
utan kvitto. Därigenom hade det, såsom Kruger framhållit, kunnat inträffa,
att vissa avgifter uttagits utan hans vetskap och vilja och att han icke
visste, huruvida han mottagit de av mäklarna uppgivna beloppen eller icke.
I de fall, då mäklarna hade påfört fartyg under 20 tons dräktighet avgifter
för märkrullor, hade Kruger emellertid, sedan han nu därom erhållit kännedom,
sökt gottgöra befälhavarna för den utgift, som sålunda av mäklarna
obehörigen påförts dem. — Polismyndigheten syntes hava utgått från att
förseelse mot tullstadgans 198 § vore för handen och att vissa av strafflagens
paragrafer eventuellt vore tillämpliga. Såsom Rydberg i sitt förut
avgivna yttrande framhållit, hade Rydberg kommit till den uppfattningen,
att generaltullstyrelsen icke ansett tillhandahållande mot skälig ersättning
av blankett — av tjänstemannen på egen bekostnad anskaffad — vara
stridande emot tullstadgans nyssnämnda paragraf. Därefter uppställde sig
osökt frågan, huruvida frivilligt biträde åt fartygsbefälhavare med ifyllande
av blanketten eller upprättande av märkrulla vore att anse såsom sådan
”åtgärd”, som i nämnda 198 § avsåges. Överlämnande till tulltjänsteman av
märkrulla i fullfärdigt skick, d. v. s. vederbörligen upprättad eller kompletterad,
vare sig å därför avsedd tryckt blankett eller eljest i godtagbar form
avfattad, vore en åtgärd, som enligt tullstadgan otvivelaktigt åvilade vederbörande
fartygsbefälhavare såsom en skyldighet, då fråga vore om fartyg
av 20 tons nettodräktighet eller däröver. Men vad som vore en skyldighet
för fartygsbefälhavaren att utföra kunde givetvis icke betraktas såsom en
tjänsteåtgärd av tulltjänstemannen, även örn den senare frivilligt utförde
hela eller en del av det arbete, som författningsenligt ålåge befälhavaren.
Å andra sidan torde tjänstemannen icke kunna åläggas att såsom tjänsteåtgärd
utföra något, vars utförande i första hand ålåge en trafikant. För
att 25 kap. 5 § strafflagen skulle i föreliggande fall vara tillämplig, torde
det med nödvändighet böra vara fullt klarlagt, att ”ämbetsåtgärd” verkligen
förelegat. Det torde för övrigt knappast vara sannolikt, att det i tullstadgans
198 § förekommande uttrycket ”åtgärd, som — —--av tjänste mannen

under tjänstgöring vidtagits” kunde anses hava vidare omfattning

än den, som begreppet ”ämbetsåtgärd” enligt strafflagen hade. Det nu anförda
syntes utgöra ett ytterligare stöd för den uppfattning Rydberg tidigare
uttalat, att med uttrycket ”åtgärd, som av tjänsteman under tjänstgöring
vidtagits” i tullstadgans 198 § avsåges endast sådan åtgärd, som det
enligt gällande föreskrifter ålåge tjänsteman att under tjänstgöring vidtaga.
Av generaltullstyrelsens skrivelse den 4 december 1931 droge Rydberg
den slutsatsen, att styrelsen själv icke varit främmande för en sådan uppfattning.
I motsatt fall syntes nämligen styrelsen hava haft anledning att
uttala sitt missnöje med det förfaringssätt, som vid nyssnämnda tillfälle
varit föremål för styrelsens prövning, eller eventuellt vidtaga åtgärd för de
skyldigas bestraffning. Denna sålunda uttalade uppfattning innebure emellertid
givetvis icke, att Rydberg skulle anse, att något avsteg finge göras
från styrelsens i skrivelsen den 4 december 1931 gjorda uttalande, att ersättning
bland annat för biträde med vissa handlingars upprättande eller
komplettering, så länge detsamma kunde komma att fortgå, icke vidare
finge av tulldirektören underlydande tjänstemän fordras eller mottagas.

Efter redogörelse för innehållet i polisrapporten och avgivna yttranden
framhöll Rydberg, att av det anförda framgått:

att de förmän vid tullstationen Malmö-Limhamn, som förrättat invisitationen
å från ort utom tullområdet till Limhamn inkommande fartyg,
plägat vid behov tillhandahålla fartygsbefälhavarna blanketter till märkrulla,
som det enligt tullstadgans 116 § och tullordningens 12 § ålåge befälhavaren
att till tulltjänsteman avlämna;

att dessa blanketter bekostats av Olsson och Kruger gemensamt;
att tullförmannen vid invisitationen på begäran plägat biträda befälhavarna
med att ifylla nämnda blanketter eller att komplettera eventuellt
föreliggande märkrulla;

att de av polismyndigheterna hörda skeppsmäklarna uppgivit, att de för
tullpersonalens räkning debiterat fartygsbefälhavarna och av dem uttagit
vissa belopp, avsedda att tillställas tullförmännen för deras befattning med
märkrullorna;

att de belopp, som av mäklarna uppgivits såsom debiterade för de olika
fartygen, varierat från 1 krona till högre belopp, vanligen dock högst 5 kronor
för större fartyg, dock att enligt uppgift vid två tillfällen 15 kronor och
vid två andra tillfällen 10 kronor debiterats befälhavarna;

att även för fartyg under 20 tons nettodräktighet en avgift av 1 krona
stundom debiterats;

att vissa sådana penningbelopp vanligen kvartalsvis och ”i klump” levererats
till tullpersonalen utan uppgift å huru mycket som mäklaren för varje
fartyg debiterat befälhavaren och utan att kvitton å beloppen av mäklaren
fordrats eller av tullpersonalen lämnats utom vid några tillfällen under
år 1935;

133

att tulltjänstemännen sålunda icke vetat, för vilka fartyg de erhållit
ersättning eller huru stort belopp de för olika fartyg mottagit;

att efter den dag, omkring den 11 juli 1935, da Rydberg telefonledes
meddelat, att enligt hans uppfattning ingen ersättning för befattning med
märkrulla tillsvidare borde utgå, sådan ersättning ej heller vidare mottagits
av förmännen vid tullstationen Malmö-Limhamn;

att skeppsmäklaren Möller uppgivit, att från tullstationen lämnats
skriftlig uppgift å det belopp, som skolat erläggas i de fall, då tullförman
varit behjälplig med blanketternas ifyllande;

att denna uppgift bestredes av Kruger, som dock medgave, att i enstaka
fall frågan örn sådan ersättning avhandlats;

att skeppsmäklare ansett, att ifrågakomna ersättningsbelopp utgjort
ersättning ej blott för tillhandahållande av blanketter utan även för blanketternas
ifyllande;

att denna uppgift bestredes av Olsson och Kruger, vilka holle före, att
beloppen utgjort ersättning blott för själva blanketterna;

att Olsson och Kruger icke syntes vilja försvara debiteringen av de
högsta beloppen (15 kronor per märkrulleblankett);

att de gemensamt sökt återbetala de belopp, som av mäklarna debiterats
för fartyg under 20 ton, sedan kännedom vunnits därom, att sådan
debitering obehörigen skett;

att skeppsmäklaren Nilssons uppgift vid polisförhöret, att av honom
ersättning för märkrullor debiterats till och med den 27 juli 1935, genom
ett ärendet bilagt intyg beriktigats såtillvida, att efter den 30 juni 1935
ingen ersättning för blankett genom honom uppburits av tulltjänsteman,
samt

att storleken av de av mäklarna till tulltjänstemännen levererade sammanlagda
beloppen mot Kriigers bestridande icke kunde anses till fullo
styrkt endast genom de av mäklarna vid polisutredningen lämnade uppgifterna.

Olsson och Kruger hade — anförde Rydberg vidare — framhållit, att
tullstationen såsom sådan ej tagit någon som helst befattning med dessa
angelägenheter utan att desamma helt och hållet omhänderhafts av dem
privat. Detta vore givetvis riktigt såtillvida, som de av dem mottagna beloppen
icke ingått i någon tullverkets räkenskap och icke där redovisats och
ej heller bort ingå bland sålunda behandlade medel, enär sådan ersättning
läge fullständigt utanför förrättningstaxans område. Detta förklarade också,
att förhållandet dittills fullständigt undandragit sig överordnades uppmärksamhet.
Även örn Rydberg av skäl, som förut anförts, icke funne tullstadgans
198 § tillämplig i det fall, då blankett till märkrulla, som av tulltjänsteman
på egen bekostnad anskaffats, mot ersättning pa begäran tillhandahölles
befälhavare och icke heller i det fall, att tulltjänsteman fri -

134

villigt biträdde befälhavaren med upprättande eller komplettering av
märkrulla, så måste Rydberg dock under hänvisning till vissa generaltullstyrelsens
förut åberopade beslut vidhålla, att den ersättning, som tulltjänsteman
finge tillgodoräkna sig för tillhandahållandet av blanketten,
borde vara skälig och att för det frivilligt lämnade biträdet med handlingars
upprättande eller komplettering ingen ersättning finge fordras eller mottagas.
Då fråga uppstode, om vad som kunde anses såsom skälig ersättning
för tillhandahållande av viss blankett, kunde det visserligen och icke utan
fog göras gällande, att detta vore en angelägenhet, som närmast anginge
vederbörande parter. Men å andra sidan torde ej kunna bortses därifrån,
att vad som vore skälig ersättning i ett fall kunde komma att framstå
såsom oskälig ersättning i ett annat fall, eller med andra ord, att en ersättning,
som ansåges skälig, borde, då den avsåge en och samma sak, också
för varje fall utgå med lika belopp. Tydligen hade förmännen vid tullstationen
i Limhamn icke varit okunniga därom, att för den befattning med
ifrågavarande handlingar, som av dem tagits, olika höga ersättningsbelopp
för deras räkning av mäklare uttagits av fartygens befälhavare, detta
ehuru det ej visats, att tjänstemännen själva varit underkunniga om,
huru stora belopp de för varje fall erhållit. Efter vilka grunder olika höga
ersättningsbelopp för märkrulleblankett debiterats — där så skett — hade
Rydberg ej genom de lämnade förklaringarna funnit besvarat. Då Rydberg
nu överlämnade detta ärende till generaltullstyrelsens prövning och avgörande,
ansåge Rydberg sig böra såsom anmärkningsvärt beteckna: att
förmännen vid tullstationen Malmö-Limhamn varit medvetna om, att för
befattningen med av dem tillhandahållna blanketter till märkrulla olika
höga belopp för olika fall tillförts dem; att detta förhållande icke nöjaktigt
förklarats, samt att förmännen av skeppsmäklare för egen räkning mottagit
vissa samlade belopp utan att förvissa sig örn vad dessa belopp i verkligheten
avsett och utan att därå lämna kvitto. I

I eget utlåtande anförde generaltullstyrelsen, efter att hava redogjort för
i ämnet gällande bestämmelser, följande.

^ Såsom framginge av den lämnade redogörelsen, ålåge det tullpersonalen
såsom tjänsteplikt att uppsätta och för underskrift av befälhavaren framlägga
märkrulla för fartyg, vars nettodräktighet understege 20 ton. Uttagande
av ersättning för tillhandahållande och ifyllning av blankett till
märkrulla i sådant fall innefattade sålunda tjänstefel. Därefter inställde sig
den frågan, huru tullmyndigheterna rätteligen borde förfara, då befälhavare
å fartyg med nettodräktighet av 20 ton eller däröver icke vid ankomsten
avlämnade föreskriven märkrulla. Det syntes till en början vara uppenbart,
att straffbestämmelsen för underlåtenhet att avlämna märkrulla icke kunde
tillämpas enbart på grund av den omständigheten, att befälhavaren icke

135

vid ankomsten vore försedd med i behörig ordning upprättad märkrulla.
En så sträng tillämpning av ifrågavarande straffbestämmelse, till vilken
bestämmelse motsvarighet funnits i äldre tullstadgor, torde knappast heller
hava förekommit. Därest befälhavaren ansåge sig behöva biträde för märkrullans
upprättande, borde sålunda tillfälle därtill beredas honom utan att
han anmäldes till åtal. I synnerhet för utländsk befälhavare, som med sitt
fartyg sällan besökte Sverige, torde det ofta föreligga behov att anlita biträde
för märkrullans upprättande. Men även andra befälhavare kunde
behöva sådant biträde, särskilt som enligt vad ovan nämnts formulär till
märkrulla numera icke, på sätt som tidigare varit fallet, vore fastställt och
kungjort. Enligt 42 § tullstadgan finge enskilda personer icke utan tulltjänstemans
medgivande gå ombord å från utrikes ort ankommande fartyg,
innan detsamma undergått invisitation. Motsvarighet till denna bestämmelse
hade funnits i förut gällande tullstadgor. Med hänsyn därtill torde
det redan i äldre tid hava varit ganska vanligt, att vissa fartygsbefälhavare
hänvänt sig till visitationsförrättaren för erhållande av biträde med upprättande
av märkrulla och för sådant biträde, vilket kunde anses närmast
jämförligt med bestyr, som kommissionärer inom vissa verk utförde, till
visitationsförrättaren erlagt ersättning enligt överenskommelse. Enär före
den omorganisation av tullverket, vilken genomförts från och med år 1923,
sportler i stor utsträckning förekommit vid den lokala tullförvaltningen
samt tullpersonalens bestyr med märkrullors upprättande mycket sällan
givit anledning till klagomål hos styrelsen eller eljest visat sig föranleda
missbruk, torde styrelsen före år 1923 icke haft anledning vidtaga åtgärder
i anledning av berörda praxis. Den lönereglering för tullverket, som fastställts
från och med år 1923, hade inneburit, att sport elsystemet skulle till
största delen avskaffas. I sådant avseende hade i proposition nr 89 till 1922
års riksdag föreslagits, att vissa uppräknade slag av tulltjänstemän tillkommande
extra inkomster, däribland dock icke ersättning för biträde med
märkrullors upprättande, skulle upphöra att till dem utgå. Riksdagen hade
enligt skrivelse nr 276 år 1922 funnit, att jämväl andra extra inkomster än
de sålunda angivna tillgodokommo tulltjänstemännen, samt uttalat den
meningen, att den ifrågavarande indragningen borde omfatta samtliga slag
av extra inkomster vid tullverket med undantag av de s. k. beslagarandelama.
I enlighet med den av riksdagen sålunda uttalade meningen hade
Kungl. Majit genom kungörelse den 15 juni 1922 (nr 377) förordnat, att
samtliga slag av tull tjänstemän tillkommande extra inkomster med undantag
av s. k. beslagarandelar skulle från och med den 1 januari 1923 upphöra
att till dem utgå. För beredande av i samma kungörelse medgiven ersättning
för sålunda indragna extra inkomster hade styrelsen därefter meddelat
föreskrifter genom cirkulär den 30 december 1922 (tullverkets författningssamling
nr 20 år 1923). Enligt detta cirkulär skulle tullförvaltningarna till

136

styrelsen inkomma med förslag i fråga om ersättningens belopp för envar
till ifrågavarande ersättning berättigad tjänsteman och skulle dylikt förslag
åtföljas av uträkning å särskild blankett. Berörda förslag skulle enligt cirkuläret
inkomma till styrelsen samtidigt med av styrelsen genom cirkulär
den 13 december 1921 (tullverkets författningssamling nr 4-21 år
1921) infordrade uppgifter om tullpersonalens extra inkomster under år
1922. De extra inkomster, angående vilka uppgifter sålunda infordrats,
hade angivits i styrelsens cirkulär den 24 januari 1921 (tullverkets författningssamling
nr 40 år 1921), genom vilket cirkulär uppgifter om tullpersonalens
extra inkomster under år 1921 infordrats. Då ersättning för biträde
med märkrullas upprättande icke angivits vare sig i sistnämnda cirkulär
eller i den i cirkuläret den 30 december 1922 omförmälda blanketten, syntes
nämnda extra inkomst icke av styrelsen ansetts hava varit hänförlig
till i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 377) avsedda extra inkomster och
alltså icke heller hava tagits i betraktande vid bestämmande av kompensation
enligt samma kungörelse. Sedermera hade i 198 § tullstadgan meddelats
förbud för tulltjänsteman att för åtgärd, som å övertid eller eljest
av tjänstemannen under tjänstgöring vidtagits, i någon form mottaga gottgörelse
av trafikant. Styrelsen hade emellertid icke dittills, då tulltjänsteman
visats hava mottagit gottgörelse för märkrullors upprättande, funnit
anledning till anställande av åtal eller till disciplinärt ingripande mot vederbörande
tjänsteman utan inskränkt sig till att vidtaga åtgärder för vinnande
av rättelse för framtiden. Uttryckligt förbud mot att fordra eller
mottaga ersättning för lämnande av dylikt biträde hade meddelats den tulldirektören
i Malmö underlydande personalen genom skrivelsen den 4 december
1931, varefter enahanda förbud av styrelsen meddelats genom rundskrivelsen
den 4 september 1934.

Frågan om innebörden av den i 198 § andra stycket tullstadgan meddelade
bestämmelsen, anförde generaltullstyrelsen vidare, hade jämväl berörts
i en av kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 27 november 1934
till Kungl. Majit gemensamt avlåten skrivelse angående tulltjänstemans
befattning med klarering av fartyg. I nämnda skrivelse hade ämbetsverken
bland annat uttalat, att åtminstone en del av de åtgärder, som i och för
klarering av fartyg komme att vidtagas av till skeppsklarerare vederbörligen
antagen tulltjänsteman, utan tvivel torde handläggas under sådana
omständigheter, att tjänstemannen kunde sägas hava vidtagit dem under
tjänstgöring. Vidare hade kommerskollegium i samma skrivelse anfört, att
kollegium vid meddelande av ifrågavarande tillstånd komme att göra
undantag för sådana till skeppsklarering eljest hänförliga åtgärder, vilka
enligt generaltullstyrelsens mening borde av tulltjänsteman utföras utan
särskild ersättning av trafikant, varvid kollegium omförmält det av generaltullstyrelsen
genom ovanberörda rundskrivelse den 4 september 1934

137

meddelade förbudet mot uttagande av ersättning för upprättande eller
komplettering av märkrulla. I anledning av därom av ämbetsverken i
nämnda skrivelse gjord hemställan hade Kungl. Maj:t i brev den 25 januari
1935 förklarat, att hinder icke mötte för tulltjänsteman, vilken erhållit
tillstånd att ombesörja skeppsklarering, att härför uppbära ersättning enligt
fastställd taxa. Förbud för tullpersonalen att mot gottgörelse tillhandahålla
på egen bekostnad anskaffade blanketter till märkrulla hade icke meddelats
av styrelsen. Av en vid tulldirektörens yttrande den 9 december 1935
fogad förklaring av tullöveruppsyningsmännen vid tullbevakningsinspektionen
samt av Gagners förklaring framginge, att nämnda tullöveruppsyningsmän
under år 1934 och första halvåret 1935 tillhandahållit fartygsbefälhavare
blanketter till märkrullor för omkring 750 fartyg mot en ersättning
av 1 krona för varje dubbelblankett samt att Gagner med hänsyn
till att vissa blanketter måst kasseras eller utlämnas kostnadsfritt ansett
sagda ersättning icke vara oskälig. Med hänsyn till gällande föreskrifter
och vad av överuppsyningsmännen och Gagner i förklaringarna anförts ansåge
styrelsen att, även om en ersättning av 1 krona för blankett kunde
synas vara för hög, varken överuppsyningsmännen eller Gagner genom
sina berörda förfaranden gjort sig skyldiga till tjänstefel. Vidkommande
därefter Olsson och Kruger hade enligt polisrapporten en skeppsklarerarfirma
i Limhamn under tiden från och med den 11 december 1931 till och
med den 9 april 1935 avfordrats ersättning för av tullbevakningsfÖrman i
Limhamn verkställt arbete med ”utskrivande” av märkrullor för 588 fartyg,
därav 14 med en nettodräktighet understigande 20 ton. Ersättningen
för varje märkrulla hade utgjort i 2 fall 15 kronor, i 2 fall 10 kronor, i 67
fall 5 kronor, i 3 fall 4 kronor, i 52 fall 3 kronor, i 1 fall 2 kronor 50 öre, i
459 fall 1—2 kronor samt i 2 fall 50 öre. En annan skeppsklarerare hade
enligt rapporten för ”utskrivande” av märkrullor under åren 1932—1935
till ifrågavarande tulltjänstemän utbetalt omkring 307 kronor med belopp,
växlande mellan 1 krona och 5 kronor för varje märkrulla. Vidare hade en
skeppsklarerare i Klagshamn för tillhandahållande och ifyllande av blankett
till märkrulla under år 1935 utbetalt till samma tulltjänstemän sammanlagt
31 kronor 75 öre med belopp, växlande mellan 1 krona och 5 kronor.
De av skeppsklarerarna erlagda beloppen hade, utan att i allmänhet
kvitton å beloppen utfärdats, inbetalts kvartals- eller månadsvis. Slutligen
hade befälhavaren å ett danskt motorsegelfartyg med en nettodräktighet
av 53,93 ton under åren 1931—1935 till förmännen vid tullstationen MalmöLimhamn
för upprättande av märkrulla ävensom utgående fartygsanmälan
betalt 1 krona för värjo gång eller sammanlagt omkring 226 kronor.
Kruger hade i avgiven förklaring, till vilken Olsson hänvisat, bestritt såväl
att han av den först omnämnda skeppsklarerarfirman mottagit belopp, som
”ens tillnärmelsevis” uppgått till sammanlagt de av firman uppgivna be -

138

loppen, som att han eller annan tjänsteman vid tullstationen för blankett
debiterat ända upp till 15 kronor. Närmare utredning därom syntes knappast
kunna ske annorledes än genom anhängiggörande av åtal vid domstol.
Redan av den föreliggande utredningen torde emellertid framgå, att Kruger
för blanketter till märkrullor i vissa fall mottagit belopp, som varit oskäliga,
och att beloppen varit växlande i olika fall. Det hade ej heller av
Kruger och Olsson bestritts, att blanketterna ifyllts av bevakningsförmannen.
Påståendet att, såsom även angivits i räkningar, vilka i avskrift företetts
i ärendet, ersättning i samtliga fall uttagits endast för blanketten och
icke för bestyret med märkrullans upprättande förtjänade därför enligt
styrelsens mening icke tilltro. De grunder, som enligt utredningen tillämpats
vid uttagande av ifrågavarande ersättning, ansåge styrelsen alltså
innebära ett kringgående av det genom styrelsens förenämnda skrivelse den
4 december 1931 meddelade förbudet, vilket delgivits Olsson och Kruger
den 9 december 1931. För berörda förfarande måste Kruger, vilken enligt
polisrapporten i regel handhaft inkasseringen av beloppen, anses vara i
första hand ansvarig. Styrelsen funne alltså Kruger hava gjort sig skyldig
till tjänstefel. Men även Olsson, som med Kruger delat de mottagna beloppen,
ansåge styrelsen hava genom åsidosättande av det av styrelsen
meddelade förbudet begått tjänstefel. För märkrullor för 14 fartyg med en
nettodräktighet understigande 20 ton, vilka klarerats vid tullstationen
Malmö-Limhamn under åren 1932—1935, hade vidare enligt polisrapporten
uttagits ersättning med 1 krona varje gång. Kruger hade medgivit, att
han av misstag utskrivit den i ärendet avsedda räkningen å ”ink. blankett”
för fartyget Esther och uppburit däri debiterat belopp, 1 krona, men bestritt,
att han för märkrullor för övriga 13 fartyg uppburit ersättning.
Jämväl i detta avseende syntes närmare utredning knappast kunna ske
annorledes än genom anhängiggörande av åtal vid domstol. Det vore emellertid
i ärendet visat, att Kruger återbetalt eller i några fall under vederbörandes
adress med post avsänt dels de belopp, tillhopa 14 kronor, som
enligt skeppsklarerarens uppgift påförts befälhavarna å dessa fartyg, dels
ock ett belopp av 1 krona, som vid ett av skeppsklareraren icke uppgivet
tillfälle erlagts av en av de nu ifrågavarande fartygsbefälhavarna. Vid nu
anförda förhållanden hade styrelsen icke anledning ifrågasätta, att enbart
på grund av vad i förevarande hänseende förekommit åtal vid domstol
anhängiggjordes mot Kruger. Enligt polisrapporten hade vidare tulluppsyningsmannen
Grafström och förre tulluppsyningsmannen Kristensson av
Kruger eller Olsson vid några tillfällen erhållit mindre belopp av de penningar
Kruger mottagit av de olika skeppsklarerarna. Av utredningen framginge
emellertid icke, att Grafström och Kristensson haft kännedom om
vilka belopp i varje särskilt fall uttagits av skeppsklarerarna. På grund
därav och med avseende å omständigheterna i övrigt ansåge styrelsen an -

139

ledning till vidtagande av åtgärd mot Grafström och Kristensson icke föreligga.
Vid bedömande av de tjänstefel, vartill Kruger och Olsson enligt styrelsens
uppfattning gjort sig skyldiga, ansåge emellertid styrelsen, att viss
hänsyn borde tagas till att, såvitt kunnat utrönas, klagomål från någon
målsägande icke nu framställts. På grund därav samt då lagligheten av
ifrågavarande ersättningar underställts J. 0:s prövning hade styrelsen funnit
sig icke i anledning av vad i ärendet förekommit böra vidtaga vidare
åtgärd än att styrelsen med hänsyn dels till den oklarhet, som syntes hava
varit rådande beträffande förfarandet, då fartygsbefälhavare icke varit
försedd med föreskriven märkrulla, dels ock till vad i ärendet anförts örn
att ersättning för tillhandahållande av blanketter till märkrulla debiterats
efter liknande grunder, som tillämpats vid tullstationen Malmö-Limhamn,
den 13 december 1935 utfärdat cirkulär med föreskrift att tulltjänsteman,
till vilken märkrulla skall avlämnas vid fartygs invisitation,
vid förrättningen skall medhava blanketter till sådan för att i enstaka
exemplar kostnadsfritt tillhandahållas fartygsbefälhavaren samt att, där
tulltjänsteman biträder befälhavare med upprättande av märkrulla, vare
sig därvid användes blankett eller ej, tjänstemannen icke må för dylikt
biträde fordra eller mottaga någon gottgörelse. I den män den med namnet
”E. O. Paulson” undertecknade skriften kunde anses innefatta anmälan
mot Rydberg, finge slutligen styrelsen meddela, att styrelsen icke funnit
Rydberg hava eftersatt honom åliggande skyldighet att utöva tillsyn
över att honom underlydande tjänstemän icke i strid mot gällande författningar
och tjänstgöringsföreskrifter betingade sig obehörig gottgörelse av
trafikanter. I enlighet med vad sålunda anförts ville styrelsen till J. 0:s
prövning hänskjuta frågan om anställande av åtal mot Olsson och Kruger
för tjänstefel.

Bretz avgav därefter påminnelser i ärendet.

Efter att hava tagit del av generaltullstyrelsens utlåtande bemötte Kruger
och Olsson i särskilda den 7 februari 1936 till mig inkomna yttranden
vad styrelsen gentemot dem anfört och anmärkt.

Kruger förklarade sig bestämt bestrida, att han skulle hava gjort sig skyldig
till förseelse mot bestämmelserna i 198 § tullstadgan och av sådan anledning
vara förvunnen till tjänsteförseelse; att han medvetet överträtt
det av generaltullstyrelsen den 4 december 1931 och den 4 september 1934
meddelade förbudet och av sådan anledning skulle vara förvunnen till
tjänsteförseelse; att generaltullstyrelsen varit behörig att, som skett, förbjuda
underlydande tjänstemän att för frivilligt biträde med upprättande
av märkrulla mottaga ersättning; att generaltullstyrelsens åsyftade förbud
kunde gentemot styrelsen underlydande tjänstemän åberopas såsom för
deras tjänstgöring givna föreskrifter, vilkas överträdande skulle innebära

140

tjänsteförseelse; att generaltullstyrelsen ägde behörighet att ingå i prövning,
huruvida den ersättning, som av underlydande tjänstemän mottagits
för tillhandahållande av blanketter, vilka tjänstemännen själva anskaffat
och bekostat, varit skälig; och att generaltullstyrelsens uppfattning örn
ersättningsbeloppens skälighet kunde gentemot styrelsen underlydande
tjänstemän förebäras i påstående, att tjänstemännen åsidosatt styrelsens
ovanberörda förbud.

Olsson framhöll i sitt yttrande, att han ej kunde anses hava gjort sig
skyldig till tjänstefel, enär det i ärendet påtalade förfarandet icke kunnat
falla inom området för hans tjänsteplikter. Olsson bestrede även, att han
åsidosatt någon av generaltullstyrelsen för hans tjänstgöring given föreskrift.
Generaltullstyrelsens omdöme om skäligheten av de belopp, vilka i
vissa fall av mäklarfirmor debiterats och av vilka Olsson mottagit någon
del med uppfattning, att densamma avsåge tillhandahållandet till fartygsbefälhavare
av blanketter, vilka anskaffats och bekostats samt även tillhandahållits
rent privat och icke såsom någon tjänsteåtgärd, kunde icke
utgöra bevis mot Olsson för något åsidosättande av styrelsens förbud den
4 december 1931 och den 4 september 1934 och ännu mindre tjäna som
bevis för att tjänstefel skulle föreligga från Olssons sida.

Den 5 mars 1936 inkom slutligen från generaltullstyrelsen till mig en
skrivelse, däri styrelsen anförde följande.

Vid förhör inför tulldirektören i Malmö den 14 november 1935 i anledning
av en av e. o. tull vakten vid tullstationen Malmö-Limhamn E. H.
Agewall gjord anmälan om vissa förhållanden vid nämnda tullstation hade
Agewall uppgivit, att befälhavaren å ett danskt fartyg med en nettodräktighet,
understigande 20 ton, den 13 september 1935 omtalat för honom,
att för in- och utklarering av fartyget vid tullstationen betalts i medeltal
150 kronor om året samt att befälhavaren en månad före nyssnämnda dag
upphört att utgiva ersättning för klareringarna. I anledning av vad Agewall
sålunda uppgivit hade av polismyndigheten i Malmö den 18 november

1935 hållits förhör med vissa personer, varom upprättats en den 17 januari
1936 dagtecknad rapport. Olsson och Kruger hade vid förhör inför tulldirektören
den 22 november 1935 bestritt, att ersättning för upprättande
av märkrullor för ifrågavarande fartyg uttagits, samt förklarat, att ej heller
för klarering av fartyg, bestående i mottagande av handlingar och desammas
inlämnande å hamnkontoret i Limhamn, ersättning uppburits
sedan början av år 1932, då ett av generaltullstyrelsen den 30 december
1931 meddelat beslut, innefattande förbud för Olsson och Kruger att verkställa
sagda klareringar, kommit tullstationen tillhanda. Sedermera hade
av tulldirektören hållits ytterligare förhör i saken enligt ett den 24 februari

1936 dagtecknat protokoll. Mot protokollet över förhöret den 14 novem -

141

ber 1935 hade Agewall ävensom tillsyningsmannen vid tullstationen
Malmö-Limhamn K. R. Nilsson i särskilda till tulldirektören ingivna skrifter
framställt vissa anmärkningar. Genom den i saken förebragta utredningen
hade generaltullstyrelsen funnit icke vara styrkt, att Olsson och
Kruger uttagit ersättning för fullgörande av dem jämlikt 15 och 21 §§ tullordningen
åliggande skyldighet att upprätta vissa handlingar för fartyg
med nettodräktighet understigande 20 ton. Enligt den polisrapport, som
bifogats styrelsens yttrande i förevarande ärende rörande ersättning för
tillhandahållande av blanketter till märkrullor för vissa fartyg, skulle emellertid
i några fall hava uttagits ersättning för utskrivande av märkrullor
för fartyg av under 20 tons nettodräktighet, vilka klarerat vid ifrågavarande
tullstation, och i ett fall hade också Kruger utskrivit räkning å viss
ersättning för dylikt fartyg. Styrelsen hade därför ansett sig böra överlämna
transumt av ovannämnda protokoll och handlingar i det av Agewall
anhängiggjorda ärendet.

Vid skrivelsen voro fogade nyssnämnda transumt av protokoll och handlingar.

Vad till en början angår Rydberg, Gagner, Grafström och Kristensson
samt överuppsyningsmännen vid tullbevakningsinspektionen i Malmö fann
jag, vid prövning av ärendet, vad däri förekommit icke påkalla något ingripande
från min sida mot någon av dem.

Beträffande Kruger och Olsson fann jag däremot, att de begått straffbart
tjänstefel i nedan angivet hänseende, och uppdrog jag därför åt vederbörande
åklagare att vid domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot dem. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde jag följande.

Såsom av gällande bestämmelser i ämnet framgår föreligger icke någon
skyldighet för tulltjänsteman, som förrättar invisitation å från utrikes ort
inkommande fartyg med en nettodräktighet av 20 ton eller därutöver, att
upprätta märkrulla eller biträda därmed. Om han likväl frivilligt åtager sig
sådan uppgift, måste arbetet därmed, då det utföres i direkt sammanhang
med invisitationsförrättningen, vara att anse såsom åtgärd, som av tjänstemannen
under tjänstgöring vidtages. Enligt 198 § tullstadgan är det alltså
tjänstemannen förbjudet att för berörda arbete fordra eller mottaga gottgörelse.
I upprepade skrivelser har också generaltullstyrelsen fäst uppmärksamheten
därå, att av tulltjänsteman lämnat biträde med upprättande av
märkrulla är att likställa med de i 84 § tullordningen omförmälda anvisningar
för ifyllande av blankett till handling, som trafikant skall avlämna
till tullverket, samt att tulltjänsteman alltså icke må för biträde med upprättande
av märkrulla fordra eller mottaga ersättning. I förutberörda
skrivelse den 4 december 1931 till tulldirektören i Malmö har generaltull -

142

styrelsen, under uttrycklig hänvisning till bestämmelserna i 198 § tullstadgan
och 84 § tullordningen, meddelat direkt förbud mot tagande av
ersättning för biträde, varom nu är fråga.

I förevarande ärende måste anses utrett att Kruger och Olsson, mot
generaltullstyrelsens nyssberörda den 4 december 1931 meddelade och den
9 i samma månad dem delgivna förbud, i ett stort antal fall av fartygsbefälhavare
mottagit ersättning för upprättande av märkrulla eller biträde
därmed. Uppenbart synes mig nämligen vara, att i de ersättningsbelopp,
som av dem uttagits för blankett till märkrulla, i många fall
ingått jämväl ersättning för arbete, som nyss nämnts. Detta framgår av
bland annat det förhållandet, att ersättning uttagits med växlande belopp
och i ett stort antal fall med ett belopp, vilket såsom gottgörelse för
allenast blankett till märkrulla måste anses oskäligt eller rent av orimligt.
Att ersättningen debiterats fartygsbefälhavaren såsom betalning för blankett
torde utan tvivel kunna antagas hava skett endast för att förfarandet
icke skulle framstå såsom direkt stridande mot generaltullstyrelsens
ovannämnda förbud. Uttagandet av ersättning, varom nu är fråga, har
fortsatt jämväl efter det Kruger och Olsson erhållit del av innehållet i
generaltullstyrelsens rundskrivelse den 4 september 1934, däri ytterligare
inskärptes att tulltjänsteman icke ägde fordra eller mottaga ersättning för
biträde med upprättande av märkrulla. Jag finner därför Kruger och
Olsson hava genom sitt berörda förfarande gjort sig skyldiga till tjänstefel
av beskaffenhet att böra genom åtal beivras.

Vad beträffar påståendet att Kruger och Olsson skulle hava uttagit ersättning
för upprättande av märkrulla för fartyg med en nettodräktighet
under 20 ton har jag, i likhet med generaltullstyrelsen, ej funnit utrett,
att Kruger och Olsson med vetskap örn att densamma gällt märkrulla för
sådant fartyg mottagit ersättning. Med hänsyn härtill och då Kruger och
Olsson i de fall sådan ersättning till dem erlagts återbetalt mottagna belopp
till vederbörande fartygsbefälhavare låter jag bero vid vad i denna
del i ärendet förekommit.

Genom stämning, som delgavs den 7 september 1936, instämde därefter
landsfogden i Malmöhus län Kruger och Olsson till rådhusrätten i Malmö
med yrkande örn ansvar å dem för tjänstefel. I målet bestämde åklagaren,
vilken sedermera erhöll generaltullstyrelsens förordnande att såsom tullåklagare
föra talan mot Kruger och Olsson, sin talan att i första hand
avse ansvar å Kruger och Olsson jämlikt 25 kap. 5 § tredje stycket strafflagen,
eventuellt 16 § i samma kapitel, eller, därest detta yrkande ej kunde
bifallas, ansvar jämlikt 229 § tullstadgan.

143

Rådhusrätten i Malmö yttrade i utslag den 12 december 1936 följande.

I målet vore utrett, att Kruger och Olsson, vilka den 9 december 1931
erhållit del av generaltullstyrelsens, under hänvisning till 198 § tullstadgan,
meddelade förbud att mottaga ersättning för under tjänstgöring vidtagen
åtgärd, därefter intill slutet av juni 1935 i många fall, då de vid
förrättande av ^visitation å fartyg tillhandahållit blanketter till inkommande
fartygsanmälan samt upprättat denna anmälan eller biträtt därmed,
mottagit betalning för fartygsanmälan med belopp, som — i vissa
fall avsevärt — överstigit 1 krona för varje blankett; och enär betalningen
till överskjutande del, med hänsyn till Krugers och Olssons egna utgifter
för blanketterna, måste anses hava utgjort ersättning för upprättande av
fartygsanmälan eller därvid lämnat biträde, samt Kruger och Olsson följaktligen
gjort sig skyldiga till överträdelse av ovannämnda i 198 § tullstadgan
stadgade förbud, men Kruger och Olsson genom sitt berörda förfarande
icke kunde anses förvunna till ansvar enligt åberopade lagrum i
25 kap. strafflagen, vid vilket förhållande straff för vad Kruger och Olsson
låtit komma sig till last mera än två år före stämningsdagen i målet, den
7 september 1936, vore förfallet, prövade rådhusrätten, som funne de av
Kruger och Olsson därefter begångna förseelserna utgöra fortsättning av
en och samma förseelse, rättvist på det sätt bifalla åklagarens talan, att
Kruger och Olsson dömdes, jämlikt 198 och 229 §§ tullstadgan samt 4 kap.
3 § strafflagen, för tjänstefel att utgiva, Kruger 40 dagsböter, var om
6 kronor, och Olsson 20 dagsböter, var om 8 kronor, vilka samtliga böter
skulle tillfalla kronan och tullstatens enskilda pensionsinrättning med hälften
vardera. Därjämte förpliktades Kruger och Olsson att, gemensamt
eller vilkendera förmådde gälda, ersätta statsverket vad av allmänna medel
utgått eller kunde komma att utgå till på åklagarens begäran i målet
hörda vittnen för deras inställelser.

144

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1936 behandlade ärenden.

1. Underlåtenhet att tillämpa 2 kap. 17 och 18 §§ strafflagen.

Genom utslag den 13 mars 1936 dömde rådhusrätten i Malmö å tredje
avdelningen häktade förre skatteunderfogden Knut Dahlbom jämlikt 25
kap. 12 och 22 §§ samt 4 kap. 3 § strafflagen för förskingring av tjänstemedel
i förening med förfalskning att hållas till straffarbete tva år åtta
månader samt vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill
dess två år förflutit från det Dahlbom efter utståndet straff blivit frigiven,
varjämte rådhusrätten förklarade Dahlbom ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

De förskingrade medlen hade av Dahlbom ersatts.

Med anledning därav att Dahlbom, som den 6 februari 1936 på egen
begäran av överexekutor i Malmö entledigats från sin befattning som skatteunderfogde
från och med den 5 i samma månad, icke tillika ådömts straff
jämlikt 2 kap. 17 § jämförd med 2 kap. 18 § strafflagen, anmodade jag rådmannen
Nils Ryding, t. f. rådmannen Carl Gustaf Nanne och assessorn
Knut Bergwall, vilka voro för utslaget ansvariga, att till mig inkomma med
yttrande. I avgivet yttrande anförde dessa ledamöter av rådhusrätten
följande.

Förste stadsfogden i Malmö hade den 28 januari 1936 anmält för överexekutor,
att han samma dag genom ett ombud för Dahlbom, vilken själv
var sängliggande sjuk i blödande magsår, erhållit meddelande att Dahlbom
olovligen tillgripit av honom i tjänsten uppburna skattemedel. I enlighet
med 10 § utsökningslagen hade överexekutor därefter upptagit saken till
prövning. Överexekutor hade hållit förhör med Dahlbom den 29 januari på
det sjukhem, där Dahlbom vårdades, och vid detta förhör hade Dahlbom
erkänt, att han gjort sig skyldig till de brottsliga handlingar, som omförmäldes
i åberopade utslaget. Under det att detaljutredningen i det hos överexekutor
sålunda anhängiga målet fortgått, hade överexekutor förelagt
Dahlbom för underskrift en den 5 februari dagtecknad handling, däri Dahlbom
anhållit örn avsked från sin befattning från och med nämnda dag.
Dahlbom hade undertecknat handlingen och den 6 februari hade överexekutor
på grund av handlingen beviljat Dahlbom avsked från befattningen

145

från och med den 5 februari. Den 7 februari hade överexekutor beslutat
att, då de av Dahlbom begångna felen vore av beskaffenhet att kunna föranleda
svårare straff än överexekutor ägde ådöma, för vederbörlig åtgärd
överlämna utdrag av protokollen i målet till poliskammaren och stadsfiskalen
i Malmö. Den 12 februari hade poliskammaren förordnat örn Dahlboms
häktning.

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna framhöllo rådhusrättens
ledamöter i yttrandet, att avskedstagandet ägt rum efter det rättsförfarandet
mot Dahlbom blivit inlett. Saken mot honom hade då varit anhängig
hos överexekutor. Avskedstagandet hade således icke skett för att Dahlbom
skulle undgå straffet att bliva av domstol avsatt. Så som saken legat till,
hade det varit betydelselöst för Dahlbom, om till frihetsstraffet lades avsättningsstraffet.
Avskedstagandet hade i stället föranletts därav, att Dahlbom
ansett sig böra härutinnan tillmötesgå den överordnade myndigheten.
Förvisso hade Dahlbom därjämte saknat kännedom om att han genom detta
sitt avskedstagande utsatte sig för risken att ådraga sig särskilt straff. Då
han genom avskedstagandet avstått från vissa avlöningsförmåner, kunde
det icke antagas, att han skulle hava begärt avsked, örn han vetat att
han genom avskedstagandet löpte risk att härför bliva ytterligare straffad.
Vid överläggningen till utslag hade rättens ledamöter kommit till det resultatet
att, med hänsyn till de omständigheter under vilka avskedstagandet
ägt rum, detta rimligen icke borde föranleda till att Dahlbom ådömdes
särskilt straff, som skulle träda i stället för avsättningsstraffet.

Ehuru de omständigheter, vilka i yttrandet åberopats som skäl för rådhusrättens
underlåtenhet att ådöma Dahlbom straff enligt 2 kap. 17 §
strafflagen, jämförd med 18 § i samma kapitel, synas värda beaktande ur
billighetssynpunkt, kan jag dock ej finna, att de inneburit laga skäl för
underlåtenheten att tillämpa nämnda lagrum, däri klart och ovillkorligt
föreskrives att örn den, som förskyllt avsättning, ej är i besittning av den
befattning, vari han förbrutit sig, i stället skall dömas till böter eller fängelse
i högst sex månader. De åberopade omständigheterna skulle enligt min
mening väl hava motiverat att det straff, som skolat ådömas i stället för
avsättning, bestämts till ett ringa bötesstraff. Därest även ett sådant straff
i ett fall som det ifrågavarande skulle anses ur den materiella rättvisans
synpunkt stötande, synes mig den rätta utvägen vara, att Kungl. Maj:t
av nåd befriar vederbörande från straffet.

Beträffande innehållet i 2 kap. 17 § strafflagen anför Hagströmer i sina
tryckta föreläsningar i svensk straffrätt, allmänna delen sid. 859, att då
stadgandet talar om att personen ifråga ej är ”i besittning av” det ämbete,

10 — Justitieombudsmannens ätnbctsbcrättclse till 1937 åra riksdag.

146

vari brottet ägt rum, därunder kommer bland annat det fall, då han numera
avgått från ämbetet. I detta sammanhang påpekar Hagströmer, att
vissa främmande lagar från sina motsvarande föreskrifter av billighetsskäl
göra undantag för det fall, att avgången varit föranledd av ett entledigande
på grund av det ifrågavarande brottet; men, tillägger han, något sådant
undantag förekommer ej enligt vår rätt. Till stöd för den av mig uttalade
uppfattningen, att 2 kap. 17 och 18 §§ strafflagen borde hava tillämpats
av rådhusrätten i förevarande fall, vill jag vidare hänvisa till ett av Kungl.
Majit den 30 mars 1935 meddelat utslag, enligt vilket nämnda lagrum tilllämpats,
då av K. B. förordnad besiktningsman för motorfordon förbrutit
sig i tjänsten och förordnandet av K. B. återkallats innan underrättens
utslag fallit. (N. J. A. 1935 sid. 184 o. f.)

Vid prövning av förevarande ärende fann jag med hänsyn till omständigheterna
detsamma icke föranleda någon annan min åtgärd än att jag i avlåten
skrivelse delgav rådhusrättens ledamöter min uppfattning i saken,
under förväntan att den i framdeles möjligen förekommande fall av liknande
beskaffenhet skulle av dem beaktas.

2. Registrering av föreningsbeslut, ehuru i stadgarna bestämt
villkor för giltighet av sådant beslut icke uppfyllts.

Av handlingarna i ett genom klagomål av spårvägsmannen Karl Holke
i Stockholm hos mig anhängiggjort ärende inhämtas följande.

I en till Ö. Ä. den 21 maj 1935 inkommen skrift anmälde ordföranden
i styrelsen för Hyresgästföreningens i Stockholm Bostadsförening Morkullan
nr 37 u. p. a. för intagande i det hos ämbetet förda föreningsregistret,
att föreningen beslutat ändra sina stadgar i överensstämmelse med
lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar ävensom ändra föreningens
firma till Hyresgästföreningens i Stockholm Bostadsrättsförening
Morkullan.

Vid nämnda skrift voro fogade följande handlingar:

1) styrkt utdrag av behörigen justerat protokoll vid årsmöte med föreningen
den 15 maj 1933, utvisande att vid sammanträdet 134 av föreningens
medlemmar varit närvarande, att kallelse till sammanträdet förklarats
hava skett i behörig ordning och att beslut enhälligt fattats om att
för tredje gången godkänna förslag till nya stadgar för föreningen;

2) styrkt utdrag av behörigen justerat protokoll vid årsmöte med föreningen
den 29 maj 1934, utvisande att 129 av föreningens medlemmar
varit närvarande, att kallelse till årsmötet förklarats hava behörigen skett,
dock att klaganden antecknats hava såsom sin åsikt framfört att den före -

147

fintliga dagordningen icke varit tillräckligt upplysande, att mötet beslutat
bifalla framställt förslag om antagande av föreslagna nya stadgar och anordnande
av möte för ärendets vidare behandling, mot vilket beslut klaganden
emellertid antecknats hava haft avvikande mening, samt att beslut
fattats om att ajournera sammanträdet för vidare behandling av
stadgef rågan;

3) styrkt avskrift av en utav 211 personer undertecknad skrift, däri dessa
förklarat sig såsom medlemmar i föreningen godkänna vid ordinarie årsmöten
den 15 maj 1933 och den 29 maj 1934 fattade beslut örn ”ändring
av föreningens stadgar i enlighet med nya bostadsrättslagen till bostadsrättsförening”; 4)

styrkt avskrift av behörigen justerat protokoll vid föreningens ”ajournerade
årsmöte, fortsatt och avslutat den 18 december 1934”, utvisande
att mötet förklarats vara stadgeenligt utlyst, att i kallelsen till mötet
såsom ärende vid detta angivits fortsatt behandling av stadgarna för bostadsrättsförening,
att anteckning skett att 211 av föreningens 276 röstberättigade
medlemmar undertecknat en skrift, däri de förklarat sig godkänna
vid årsmötena den 15 maj 1933 och den 29 maj 1934 fattade beslut
om ändring av föreningens stadgar i enlighet med nya bostadsrättslagen,
såsom detta förslag till stadgar förelåge i bilaga till protokollet vid sammanträdet
den 15 maj 1933, att under den vid sammanträdet förekommande
diskussionen klaganden framställt fråga om namnlistans tillkomst
och hur med densamma förfarits ävensom påtalat att sammanträdet hölles
i en för liten lokal, att beslut fattats om att lägga berörda namnlista
såsom bilaga till protokollet med anteckning örn att därmed stadgarnas
bestämmelser örn s/4 majoritet för stadgeändring vore uppfyllda och att
ytterligare bekräfta antagandet av stadgarna i den form, vari desamma
förelagts årsmötet 1933 och 1934 års årsmötes första sammanträde i maj
sistnämnda år, samt att ifrågavarande beslut fattats med alla röster mot
klagandens, vilken anmält reservation enligt särskild vid protokollsutdraget
dock ej fogad bilaga;

5) två exemplar av de nya stadgarna, av vilka det ena försetts med
styrkt avskrift av vederbörligen utfärdat bevis den 17 maj 1935 att statskontoret
genom beslut den 16 maj 1935 godkänt stadgarna; samt

6) styrkt utdrag av justerat protokoll vid sammanträde med styrelsen
för Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening i Stockholm u. p. a.
den 14 mars 1935, utvisande att styrelsen bifallit framställning om godkännande
av bostadsföreningens övergång till bostadsrättsförening.

Med bifall till den gjorda framställningen beviljade Ö. Ä. den 5 juni
1935 registrering av föreningens beslut den 18 december 1934 om antagande
av ändrade stadgar, varom protokollet för sistnämnda dag försågs med
bevis.

148

I en hit ingiven skrift påtalade klaganden den sålunda skedda registreringen.
Klaganden framhöll, att registrering icke bort ske, enär frågan om
ändring av stadgarna och föreningens ombildande till bostadsrättsförening
icke varit angiven i kallelsen till något av ovannämnda sammanträden
med föreningen. Vid sammanträdena hade ej heller närvarit så många av
föreningens medlemmar, att dessa varit beslutmässiga i fråga örn ändring
av föreningens stadgar. Enligt § 28 i stadgarna erfordrades nämligen för
ändring av dem, bland annat, att tre fjärdedelar av samtliga röstberättigade
medlemmar i föreningen å två på varandra följande sammanträden,
därav minst ett ordinarie, biträtt förslag örn ändring. Klaganden hade vid
årsmötet 1934 påtalat det olagliga i beslutet örn stadgeändringarna samt
till protokollet avgivit skriftlig reservation, vilken också omnämndes i protokollet.
Att beslut fattats utan tillräcklig majoritet torde hava berott
därpå, att man hos registreringsmyndigheten utverkat den lättnad i förfarandet,
att en namninsamling skulle, för registrering av beslutet, kunna
godkännas såsom utfyllnad av den bristande majoriteten. Å sammanträdet
den 18 december 1934 hade styrelsen rapporterat, att den lyckats
samla 211 namn under en skrift, innehållande förklaring örn godkännande
av stadgeändringarna. Härefter hade å sammanträdet de nya stadgarna
förklarats antagna. Klaganden hade även vid detta tillfälle skriftligen reserverat
sig mot beslutet. En namninsamling kunde ej tjäna som utfyllnad
av en otillräcklig majoritet. Beslut skulle fattas efter gemensam överläggning
på föreningsmöte och ej på så sätt, att styrelsen ginge omkring och
förmådde medlemmarna att en i sänder skriva på en lista. Bland annat
mötte det svårigheter att kunna kontrollera, att denna procedur skedde
under ordnade och betryggande former. Men även om en dylik namninsamling
skulle kunna godkännas såsom en slags utfyllnad av en bristande
majoritet, så borde väl i förevarande fall en namninsamling hava företagits
efter vartdera av de. båda årsmöten, vilka beslutat örn stadgeändringen
utan att dock vara beslutmässiga. Först då hade den för stadgeändring
gällande regeln örn två med viss majoritet fattade föreningsbeslut blivit
uppfylld. Enligt klagandens uppfattning borde det ej möta några större
svårigheter att förmå 75 procent av en bostadsförenings medlemmar att
sluta upp på ett sammanträde, när det stundom inträffade, att deltagarsiffran
vid politiska val stege till 90 å 95 procent inom hela landskap.
Trots klagandens ansträngningar hade registrering beviljats, vilket syntes
hava berott därpå, att föreningens styrelse underlåtit att vid protokollens
ingivande till Ö. Ä. bifoga klagandens reservationer. Ämbetet hade ej heller
infordrat reservationerna, ehuru åtminstone den ena varit antecknad
såsom bilaga till vederbörande protokoll. Ansvaret för den olagliga registreringen
syntes alltså åvila Ö. Ä:s kansli. Klaganden ville bringa vad i
saken förekommit till J. 0:s kännedom för den åtgärd, som därav kunde

149

föranledas, och hemställde klaganden tillika, att den verkställda registreringen,
om möjligt, måtte upphävas.

Vid klagoskriften var bland annat i bestyrkt avskrift fogad en så lydande
handling:

”Reservation

mot Hyresgästföreningens i Stockholm Bostadsförening Morkullan nr 37
u. p. a. beslut den 18 december att införa nya stadgar. Reservationen riktar
sig även mot den parlamentariska ordningen på mötet i fråga liksom
mot hela den procedur, som tillämpats vid behandlingen av de nya stadgarna.

Till grund för stadgeändringen har man lagt beslut av årsmötet den
15 maj 1933 samt av årsmötet den 29 maj 1934. Senast på sistnämnda
möte påpekade undertecknad, att det då fattade beslutet rörande stadgeändringen
icke vore lagligt lika litet som beslutet av år 1933. Ty dels hade
ej tillräckligt antal medlemmar varit närvarande, dels hade intet av de
nämnda mötena varit ordentligt pålyst beträffande stadgefragan. Å kallelsen
till årsmötet den 15 maj 1933 förekom väl som en punkt: Redogörelse
av hr. O. Grimlund örn Ö. Ä:s behandling av de nya stadgarna för bostadsföreningar’,
men härmed var ju ingenting sagt örn stadgeändringen. Och
vad det senaste årsmötet angår, fanns å kallelsen till detta ej en punkt,
som hade ens det avlägsnaste samband med frågan örn införandet av nya
stadgar hos oss. Undertecknad föreslog därför, att ärendet i fråga skulle
bordläggas samt upptagas till helt ny behandling a ett extra möte under
innevarande höst, för att sedan slutbehandlas a nästkommande årsmöte.
Yrkandet avslogs dock och beslöts i stället, att mötet skulle ajourneras.

Först efter över ett halvt års dröjsmål har nu denna fortsättning av årsmötet
kommit. Någon brådska har man alitsa ej gjort sig. Anmärkningsvärt
är det även, att man funnit det lämpligt att ajournera ett möte, vars
dagordning avverkades redan under mötets första del. Mysteriet löses väl
bäst, om den senare delen av årsmötet betraktas såsom ett vanligt extra
föreningsmöte. Ty någon andel i de primära stadgebesluten kunde ju ej
detta möte av den 18 innevarande december få, enär stadgeändringen
måste anses vara slutbehandlad i och med det senaste årsmötet. Frågan
är då, om det extra mötet skulle kunna tänkas få någon mening och betydelse
såsom en slags bekräftelse av de egentliga stadgebesluten och
sålunda öka dessas rättsliga giltighet. Svaret måste tydligen bli beroende
av, örn mötet ifråga självt var lagligt och i övrigt av sådan art att det
kunde betraktas såsom en ordinär viljeyttring av föreningen.

Så kan dock ej mötet av den 18 december anses vara beskaffat. För det
första var det sammankallat å föreningens kontor, som ej rymmer ens
10 % av medlemmarna och som saknar ordentliga sittplatser. Blott örn -

150

kring 25 medlemmar hade under dessa vidriga förhållanden vågat sig in
i möteslokalen, som härigenom dock blev överfull. Ej stort mer än hälften
av publiken fick sittplats. För det andra var ej ämnet för överläggningen
stadgeenligt utlyst. En annan nackdel var, att mötet, som nämnts,
kom först efter ett oskäligt dröjsmål, ej mindre än 7 månader efter årsmötet.
Lägg så härtill intervallen å omkring ett år mellan de båda årsmötena
och resultatet blir, att stadgeändringen legat i stöpet 1 år och
7 månader — en orimligt lång tid isynnerhet som i § 44 i föreningslagen
stadgas, att ändringar av stadgarna ofördröjligen skall anmälas för registrering.
Det måste också betraktas såsom mycket olämpligt, att, som hos
oss skett, med långa mellanrum hopa det ena olagliga föreningsbeslutet på
det andra. Härigenom vinnes intet positivt, men väl kan genom en slik
taktik mycken skada åstadkommas, enär en stadgefråga på detta sätt kan
hållas svävande i flera år, varigenom nödiga reformer omöjliggöras och
rättssäkerheten blir lidande. Det extra mötet har sålunda blott stegrat
stadgebeslutets oformlighet.

Vidare har styrelsen satt i gång med en namninsamling för att härigenom
söka restaurera upp de gamla och skröpliga föreningsbesluten.
Något bemyndigande att vidtaga en sådan åtgärd, vilken saknar stöd av
stadgarna och lagen, har styrelsen enligt föreningens protokoll ej erhållit.
Ej heller fattade mötet den 18 december något beslut, som innebar direkt
godkännande av denna åtgärd. Föreningsrättsligt sett hänger alltså namninsamlingen
i luften. Som ett slags omröstningsinstrument var namnlistan
även oriktigt upplagd. De, som ej ville bekräfta de fattade besluten, fingo
nämligen ej alls rösta. Dessa utgjorde dock en minoritet på omkring 70 st.
Namnlistan har tydligen ej kunnat göra de fattade besluten mindre olagliga.
I varje fall har den ej kunnat dispensera från skyldigheten för styrelsen
att oklanderligt tillkännagiva alla förslag till stadgeändringar. Enligt
föreningslagen och stadgarna är denna publicitet ett oeftergivligt villkor,
och en eftergift på denna vitala punkt skulle för vårt vidkommande blott
betyda en direkt uppmuntran för mångåriga underlåtenhetssynder.

Slutomdömet blir, att styrelsen handlat inkonsekvent samt principiellt
oriktigt. Å ena sidan klagar man över att ej tillräckligt antal medlemmar
infinna sig å mötena, så att dessa bliva beslutmässiga beträffande stadgefrågor,
och anordnar med anledning härav namninsamling m. m. Men
å andra sidan uraktlåter man att pålysa sammanträdena ordentligt och
gör intet för att på annat sätt stimulera intresset, varjämte man på sistone
börjat använda allt för liten möteslokal.

Till sist ber undertecknad få erinra om, att föreningen redan förut sökt
få de nya stadgarna registrerade, men fått avslag på grund av samma eller
liknande brister, vilka här ovan blivit relaterade. Jag tager mig friheten

151

protestera emot, att Ö. Ä. ånyo besväras med ett olagligt beslut i stadgefrågan.
Stockholm den 22 dec. 1934.

Karl Holke.

Intyg.

Härmed intygas på begäran, bl. a. med stöd av en tryckt dagordning för
årsmötet den 15 maj 1933, att hr Holkes uppgift i ovanstående reservation
rörande stadgeärendets pålysning för årsmötet ovannämnda år med största
sannolikhet är riktig. Samtidigt intygas, bl. a. med stöd av bevittnad
avskrift av kallelsen till årsmötet den 29 maj 1934, att i nämnda kallelse
till mötet icke fanns upptaget något som helst tillkännagivande örn stadgeändringen
inom bostadsf. Morkullan. Stockholm den 23 december 1934.

H. Byhre. Ad. Mellbom.

Birger järngatan 104. Birger järngatan 104.

Stockholm. Stockholm.”

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Ö. Ä. att
till mig inkomma med yttrande, anförde Ö. Ä. i ett av underståthållaren
Richard Bring undertecknat utlåtande, efter att hava redogjort för innehållet
i de för registreringen till ämbetet ingivna handlingarna, följande.

Enligt Ö. Ä:s förmenande hade innehållet i de inlämnade protokollsutdragen
icke givit anledning till särskild undersökning, huruvida föreningsmedlemmarna
i kallelse till sammanträdena med erforderlig tydlighet
underrättats örn att därvid skulle behandlas ärende örn ändring av stadgarna
för föreningen. Klagandens anmälan i berörda del syntes ämbetet
sakna fog. Riktigt vore däremot klagandens påstående, att de vid föreningens
årsmöten åren 1933 och 1934 fattade besluten om stadgeändring
inregistrerats, ehuru enligt stadgarna för sådant beslut gällande villkor
icke formellt uppfyllts. Enligt § 28 i stadgarna kunde ändring av dem ske
endast örn tre fjärdedelar av samtliga röstberättigade medlemmar å två
på varandra följande sammanträden, därav minst ett ordinarie, biträdde
förslag därom, och av föreningens 276 medlemmar hade ju, såsom av protokollsutdragen
framginge, vid sammanträdena i maj åren 1933 och 1934
varit närvarande endast respektive 134 och 129 medlemmar. Att ämbetet
trots berörda formella brist bifallit ansökningen örn registrering hade sin
grund i följande omständigheter. I tiden före registreringen hade representanter
för föreningens styrelse hos Ö. Ä. vid upprepade tillfällen framhållit,
att det vore i högsta grad önskvärt för bostadsföreningen och dess medlemmar
att genom stadgeändring komma i åtnjutande av de fördelar, som bestämmelserna
i bostadsrättslagen medförde, men att, örn ämbetet såsom
villkor för registrering av beslut om sådan stadgeändring ovillkorligt
krävde formellt iakttagande av stadgebestämmelsen örn kvalificerad majoritet,
möjligheten att ernå registrering av den önskade stadgeändringen

152

vore utesluten. Erfarenheten hade nämligen visat, att föreningsmedlemmarna
ej kunde förmås att i erforderligt antal infinna sig å föreningssammanträdena,
icke ens när fråga vore örn en stadgeändring, som åtråddes
av praktiskt taget samtliga föreningsmedlemmar. Att så kunde vara händelsen
i en förening med ett så stort antal medlemmar som i den förevarande
syntes också ligga i sakens natur. Riktigheten av styrelsens framställning
om den bland föreningsmedlemmarna rådande enigheten rörande
stadgeändringen hade ämbetet funnit bestyrkt såväl därav, att vid årsmötena
förslaget bifallits med samtliga närvarandes röster med undantag
av klagandens, som därav att 211 föreningsmedlemmar skriftligen förklarat
sig godkänna stadgeändringen. Med hänsyn till vad sålunda förekommit
och då det syntes uteslutet, att någons rätt kunde bliva kränkt i följd av
stadgeändringen, som i och för sig syntes uppenbarligen vara ägnad att
befrämja föreningsmedlemmarnas intressen och som även blivit av statskontoret
godkänd, hade ämbetet funnit sig icke böra motsätta sig framställningen
örn registreringen. Grunden för bestämmelsen i stadgarna örn
kvalificerad majoritet finge ju förutsättas vara, att bland föreningsmedlemmarna
funnes en av ett övervägande antal omfattad bestämd mening
för ändringen. Och en sådan mening måste, enligt ämbetets uppfattning,
anses vara manifesterad i föreliggande fall. Denna ämbetets uppfattning
hade blivit ytterligare bestyrkt genom två av föreningen i anledning av
klagandens anmälan ingivna skrifter, däri icke mindre än 242 föreningsmedlemmar
förklarat sig godkänna de beslut örn ändring av föreningens
stadgar, som fattats vid ovan omförmälda årsmöten. De anförda omständigheterna
hade synts ämbetet vara av den styrka, att ämbetet, som önskat
i görligaste mån tillgodose det materiellt berättigade, funnit sig böra
bevilja den begärda registreringen, även örn beslutet därom inneburit ett
avsteg från det formellt riktiga. Om emellertid trots nu anförda omständigheter
J. O. skulle finna det av ämbetet vid behandlingen av detta registreringsärende
tillämpade förfaringssättet icke tillåtlig^, skulle ämbetet
givetvis vid handläggning hädanefter av liknande ärenden låta en sådan
uppfattning vara bestämmande för sina beslut. Under åberopande av vad
sålunda anförts hemställde Ö. Ä., att J. O. måtte låta vid vad i ärendet
förekommit bero.

Vid utlåtandet voro fogade de till Ö. Ä. i anledning av klagomålen ingivna,
av flertalet medlemmar i föreningen undertecknade skrifterna rörande
godkännande av de vid årsmötena 1933 och 1934 fattade besluten
om ändring av föreningens stadgar.

Klaganden avgav påminnelser, däri han bland annat kritiserade de nya
stadgarna i vissa avseenden.

153

I 75 § lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar stadgas att om
den, som gör anmälan till det hos K. B. förda föreningsregistret för inskrivning
av uppgifter, vilka enligt samma lag skola för registrering anmälas,
icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade,
eller prövas föreningens stadgar eller beslut, som anmäles för registrering,
icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i nämnda lag eller åsyfta lagstridig eller uppenbart
osedlig verksamhet eller eljest strida mot lag eller författning, skall registrering
vägras.

Enligt 2 § lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar, vilken lag
äger tillämpning å ekonomisk förening med ändamål att i föreningens hus
åt medlemmarna upplåta bostäder eller andra lägenheter under nyttjanderätt
för obegränsad tid, skall i fråga örn bostadsrättsförening vad om ekonomiska
föreningar är i lag stadgat lända till efterrättelse, såvitt det ej
strider mot vad i lagen örn bostadsrättsföreningar förordnas.

Inskrivning av uppgifter ^rörande bostadsrättsförening skall äga rum i en
särskild avdelning av föreningsregistret.

Beträffande förevarande fall fann jag vad klaganden lagt Ö. Ä. till last
i fråga örn kontrollerandet, huruvida i kallelserna till föreningens ovan omförmälda
sammanträden tydligt angivits, att å dem skulle behandlas förslag
till ändring av föreningens stadgar, icke föranleda någon åtgärd från
min sida. Med hänsyn till omständigheterna och särskilt det förhållandet,
att i protokollet rörande sammanträdet den 18 december 1934 lämnats
uppgifter, låt vara kortfattade, örn klagandens därvid framställda invändningar,
syntes mig ej heller någon anmärkning skäligen kunna riktas däremot,
att klagandens skriftliga reservation till berörda protokoll icke av
ämbetet infordrats före prövningen av registreringsärendet.

Vad angår klagomålen i övrigt må erinras därom, att i 42 § lagen om
ekonomiska föreningar, vilket lagrum innehåller särskilda bestämmelser om
villkor för giltighet av beslut örn stadgeändring, uttryckligen föreskrives
att, därest för giltighet av sådant beslut något ytterligare villkor är bestämt
i stadgarna, även detta villkor skall lända till efterrättelse.

Stadgarna för Hyresgästföreningens i Stockholm Bostadsförening Morkullan
nr 37 u. p. a. innehöllo i § 28 bestämmelse, att ändring av dem finge
ske endast örn tre fjärdedelar av samtliga röstberättigade medlemmar å
två på varandra följande sammanträden, därav minst ett ordinarie, biträdde
förslag därom. Då detta villkor för giltigt beslut om ändring av
stadgarna i förevarande fall icke varit uppfyllt, hade ifrågavarande av föreningen
begärda registrering bort vägras.

Av handlingarna framgick emellertid, att föreningsmedlemmar till ett
antal, som översteg den för fattande av giltigt beslut om stadgeändring
erforderliga majoriteten, givit uttryck åt en klar och bestående önskan att

154

få de nya stadgarna godkända. Med hänsyn därtill och då ö. Ä. i sitt yttrande
förklarat att, därest jag skulle finna det i förevarande fall tillämpade
förfaringssättet icke tillåtligt, ämbetet vid handläggning hädanefter av
liknande ärenden skulle låta en sådan uppfattning vara bestämmande för
sina beslut, lät jag bero vid ovan gjorda uttalande, som jag upptog i en
till Ö. Ä. avlåten skrivelse.

3. Fråga om den tid, inom vilken häktningsmyndighet skall meddela
beslut om kvarhållande eller lösgivande av person, örn vars
gripande anmälan ingått från annan häktningsmyndighet.

Vid granskning av de från K. B. i Stockholms län hit insända anteckningar
örn för brott kvarhållna personer för fjärde kvartalet 1934 uppmärksammades,
att kontorsvakten Lars Erik Olof Olsson, vilken blivit den 29
november 1934 klockan 5 e. m. anhållen och av stadsfiskalen i Djursholm
insatt i distriktets polisarrest såsom misstänkt för olovligt tillgrepp, först
den 5 december 1934 klockan 4,45 e. m. blivit av landsfogden W. Bergenfelt
förklarad häktad.

Med anledning därav anmodades Bergenfelt — under hänvisning till bestämmelserna
i 19 § 11 och 12 punkterna kungl, förordningen den 16 februari
1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall, så som nämnda lagrum lyda enligt lag den 12 maj 1933 — att
hit inkomma med yttrande. I

I avgivet yttrande anförde Bergenfelt följande.

Olsson hade gripits omkring klockan 5 e. m. den 29 november 1934 av
polispersonal i Djursholm såsom misstänkt för ”stöld”. Vid ett samma
eftermiddag av stadsfiskalen Emil Ekström hållet polisförhör hade Olsson
nekat till brottet men dock — med hänsyn till omständigheterna — ej
genast blivit frigiven utan insatt i förvaringsarrest i Djursholm. På förmiddagen
följande dag hade Ekström fortsatt den preliminära undersökningen,
bland annat med eftersökande av den bortkomna penningsumman.
Då emellertid undersökningen ej givit något resultat och Olsson alltjämt
nekat, hade Ekström troligen mellan klockan 11 och 12 per telefon satt sig
i förbindelse med Bergenfelt. Då det synts vara fråga örn sådant brott, som
det ankomme på landsfogde att beivra, hade Bergenfelt övertagit målet.
Ekström hade icke dessförinnan förklarat Olsson kvarhållen. Då emellertid
saken varit av så pass invecklad natur, att man ej lämpligen kunde per telefon
få klarhet däri, hade Bergenfelt anmodat Ekström att sända en poliskonstapel
till honom med det tillvaratagna bevismaterialet. Ett par timmar
senare hade poliskonstapeln inställt sig, medhavande en del bevismaterial.

155

Bergenfelt hade därefter genomgått och granskat detta å sin expedition i
Stockholm, varjämte han av konstapeln erhållit fullständig underrättelse
örn vad Olsson uppgivit och örn vad i övrigt framkommit vid den preliminära
polisundersökningen. Med hänsyn till Olssons nekande hade Bergenfelt
ej på det dåvarande stadiet funnit fulla skäl föreligga för Olssons häktande,
utan han hade beslutat överlämna det tillvaratagna bevismaterialet
till statens provningsanstalt för teknisk undersökning. Bergenfelt hade därför
uppsatt en skrivelse till materialprovningsanstalten och beordrat konstapeln
att överlämna skrivelsen jämte undersökningsmaterialet till anstalten.
I anslutning därtill hade Bergenfelt i vederbörande liggare antecknat,
att saken till honom anmälts den 30 november klockan 5 e. m. eller den tidpunkt,
då han med poliskonstapeln genomgått vad som framkommit vid
den preliminära undersökningen av Djursholmspolisen, samt ansett sig därefter
hava 24 timmars betänketid för att besluta om Olssons frigivande eller
kvarhållande. Bergenfelt medgåve, att han rätteligen bort hava antecknat
saken såsom anmäld till honom redan då Ekström telefonledes meddelat
honom därom eller omkring klockan 12. Bergenfelt hade emellertid meddelat
Ekström, att Olsson skulle kvarstanna i förvaringsarresten och att
undersökningen skulle fortsättas särskilt för efterspanande av de bortkomna
penningarna. Då emellertid dessa ej kunnat anträffas och utredningen synts
bliva av större omfattning, hade Bergenfelt beslutat anlita biträde av statspolisavdelningen
i Stockholm för den fortsatta utredningen och i samband
därmed hade Olsson den 1 december överförts till denna avdelnings station
i Stockholm. Efter ytterligare ingående förhör med Olsson hade Bergenfelt
samma dag klockan 5 e. m. beslutat, att Olsson skulle kvarhållas. Sedan
utredningen därefter i övrigt fullständigats — och sedan Bergenfelt den 5
december telefonledes genom samtal med en verkmästare vid provningsanstalten
under hand fått veta resultatet av den tekniska undersökningen
— hade Bergenfelt med stöd därav samma dag klockan 4,45 e. m. förklarat
Olsson häktad och förordnat om hans införpassande till kronohäktet,
vilket verkställts samma dag, då Bergenfelt även underrättat vederbörande
domhavande om häktningen. Olsson hade den 17 december 1934 mot sitt
nekande blivit fälld till ansvar för brottet.

Vad som i föreliggande fall — anförde Bergenfelt vidare — torde vara av
principiellt intresse vore väl närmast, huruvida beslutet om Olssons kvarhållande
blivit för sent meddelat. För landsfogdes vidkommande inträffade
det oftast, att den misstänkte grepes eller anhölles av underlydande polismyndighet,
mestadels statskriminalpolis, vilken genast företoge ett första
förhör med den anhållne och därefter underrättade landsfogden. Om anhållandet
skedde på eftermiddagen efter vanlig expeditionstid eller på kvällen,
bleve saken i regel ej anmäld till landsfogden förrän påföljande dag och den
anhållne finge — örn han ej genast efter förhöret frigåves — kvarstanna

156

i förvar över natten. Den tidsfrist om 24 timmar, som häktningsmyndighet
enligt 12 punkten i 19 § promulgationsförordningen till strafflagen hade för
att fatta beslut om häktning, kvarhållande eller frigivning, hade Bergenfelt
i sådant fall ansett böra räknas från det anmälan inkommit. I förevarande
fall hade gripandet skett av polispersonalen i Djursholm, som i första hand
anmält detta till stadsfiskalen i staden, vilken ju själv vore häktningsmyndighet.
Då stadsfiskalen Ekström efter hållet första förhör med den anhållne
funnit, att saken hörde under landsfogdens åtalsräjong, hade han
anmält saken till Bergenfelt och han hade övertagit den fortsatta utredningen.
Fråga vore nu, örn Bergenfelt för beslut örn kvarhållande ägt att
som skett begagna sig av 24-timmarsfristen, räknad från det Ekström till
honom anmält saken, eller örn denna tidsfrist skulle anses hava börjat löpa
redan från det Ekström låtit insätta den anhållne i förvaringsarrest. Bergenfelt
hade i detta fall, vilket troligen vore det första i sitt slag i hans
tjänsteverksamhet, ansett sig kunna betrakta saken på samma sätt som
när t. ex. statspolisen anmälde anhållna personer eller att Bergenfelt sålunda
haft 24 timmars betänketid från det Ekströms anmälan inkommit
till honom. Visserligen hade stadsfiskal själv rätt att besluta örn kvarhållande
och häktning. Men i enlighet med stadgandet i 2 § stadsfiskalsinstruktionen
torde väl, så snart landsfogden övertagit ett mål, stadsfiskalen
därmed ej hava att taga annan befattning än den som ålåge honom
såsom polisman. Emellertid kunde ju med hänsyn till ordalagen ill och 12
punkterna av 19 § promulgationsförordningen till strafflagen ifrågasättas,
om denna uppfattning vore riktig. Men för densamma talade i varje fall
det praktiska skälet, att landsfogde eljest ibland ginge miste om en avsevärd
del av den betänketid om 24 timmar, som eljest tillkomme häktningsmyndighet.
Och detta vore så mycket betänkligare för landsfogden, som
han hade att taga befattning med de mera invecklade målen, i fråga om
vilka den starka begränsningen av tidsfristerna för de olika besluten vöre
mest kännbar.

I saken, fortfor Bergenfelt, hade emellertid såsom Bergenfelt förut medgivit
förelupit det felet, att han antecknat anmälan inkommen först klockan
5 e. m. den 30 november, ehuru klockslaget rätteligen bort vara klockan
omkring 12, d. v. s. vid Ekströms telefonmeddelande. Emellertid hade Olsson
i allt fall säkerligen ej kunnat förklaras häktad tidigare än den 5 december,
varför detta fel ej inverkat på häktningstidens längd.

Vid yttrandet var fogad avskrift av en utav Bergenfelt den 30 november
1934 avlåten skrivelse till statens materialprovningsanstalt, däri Bergenfelt
anhöll om viss utredning i ovannämnda brottmålssak.

157

Befogenhet att besluta om häktning tillkommer K. B., landsfogde, landsfiskal
och stadsfiskal ävensom polismästare och polisintendent, som är chef
för kriminalavdelning i stad (häktningsmyndighet).

I 19 § 11 punkten kungl, förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall, sådant lagrummet
lyder enligt lag den 12 maj 1933, stadgas att, om någon är gripen eller efter
anställt förhör såsom misstänkt för brott kvarhållen av annan än häktningsmyndighet,
anmälan därom skall utan dröjsmål göras hos sådan myndighet.

I 12 punkten av samma paragraf, som jämväl erhållit sin nuvarande
lydelse genom lagen den 12 maj 1933, heter det att den, som av häktningsmyndighet
gripits eller efter anställt förhör kvarhålles såsom misstänkt för
brott eller om vilkens gripande eller kvarhållande anmälan enligt 11 punkten
skett, skall, där ej beslut örn häktning förut meddelats, så snart ske kan
och sist inom 24 timmar förklaras häktad eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till
häktning, men finnes det vara av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan
på ytterligare utredning hålles i förvar, må dock häktningsmyndigheten
förordna örn hans kvarhållande utöver sagda tid. Sådant kvarhållande,
heter det vidare i punkten, må ej fortfara längre än ytterligare fyra
dygn; och åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske kan meddela
beslut om den misstänktes häktande eller giva honom lös. Slutligen stadgas,
att annorledes än i punkten 12 sägs må ej någon, som icke är häktad,
på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.

I fråga om förarbetena till lagen den 12 maj 1933 må erinras följande.

På grundval av en utav särskilda utredningsmän inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria angående lagstiftning om vissa straffprocessuella
tvångsmedel med därvid fogade lagutkast upprättades inom justitiedepartementet
ett förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall. Punkterna 11 och 12 i 19 § i lagförslaget hade följande lydelse:

”11. Är någon efter 10 punkten eller eljest gripen av annan än häktningsmyndighet,
skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos sådan myndighet.

12. Har till häktningsmyndighet ingått anmälan som i 11 punkten sägs,
eller är för brott misstänkt person av sådan myndighet omedelbart gripen,
skall denna så snart ske kan och sist inom 24 timmar förordna om
hans häktande eller lösgivande. Äro ej fulla skäl till häktning utan erfordras
därför ytterligare utredning, må dock häktningsmyndigheten, där det finnes
vara av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på utredningens
fullständigande tages i förvar, förordna om hans kvarhållande. Är någon
sålunda kvarhållen, åligger det häktningsmyndigheten att så snart ske kan

158

meddela beslut, huruvida den misstänkte skall häktas eller givas fri; och
må han ej i något fall kvarhållas längre tid än fyra dygn.

Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad, på
grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.
”

Vid remiss till lagrådet av detta förslag anförde chefen för justitiedepartementet
i fråga örn gripande och kvarhållande av för brott misstänkt person
bland annat följande: Då anmälan om gripande ingått till häktningsmyndighet
liksom då häktningsmyndigheten själv verkställt gripandet — varunder
tydligen innefattades även det fall att häktningsmyndighet efter hållet
förhör toge i förvar misstänkt person, som ej redan tidigare vore att
anse som gripen — borde, såsom i utkastet skett, fastställas en viss tid,
inom vilken myndigheten senast skulle hava att taga ställning till frågan
om hans lösgivande eller häktande eller eventuellt hans kvarhållande.
Denna tid hade i utkastet föreslagits till 24 timmar. Vissa polis- och åklagarmyndigheter
hade uttryckt farhågor för att tiden skulle vara alltför
knappt tillmätt. Erinringen syntes dock icke böra föranleda någon ändring
i vad som enligt utkastet föreslagits. Kunde ej inom nämnda tid bestämd
ståndpunkt tagas till frågan huruvida den misstänkte skulle häktas eller
kvarhållas, syntes något frihetsberövande icke längre böra tillåtas. — Då
kvarhållandet naturligen ej borde utsträckas längre än som påkallades av
dess syfte, borde, liksom i utkastet, stadgande meddelas därom, att häktningsmyndighet
så snart ske kunde skulle meddela beslut huruvida den
kvarhållne skulle häktas eller frigivas. — Såsom lämplig maximitid för
kvarhållande hade J. O. i avgivet utlåtande angivit fem dygn, medan processlagberedningen
förordat en jämförelsevis kort tid, exempelvis tre till
fyra dagar. Av den statistiska utredning J. O. åberopat syntes framgå, att
en kvarhållandetid före häktning av fem dygn från gripandet väl borde
räcka till för fattande av ståndpunkt i häktningsfrågan även i mera invecklade
och svårutredda brottsfall. Att ytterligare begränsa förvaringstiden
torde å andra sidan ej vara tillrådligt, särskilt med hänsyn därtill att häktning
enligt gällande rätt innebure åtal. Om häktningsmyndigheten erhölle
en tid av 24 timmar till sitt förfogande för avgörande av frågan örn den
misstänktes häktande, frigivande eller kvarhållande, borde alltså maximitiden
för kvarhållande efter häktningsmyndighetens beslut därom sättas
till fyra dygn.

I sitt över lagförslaget avgivna utlåtande anförde lagrådet vid 19 § 11 och
12 punkterna, bland annat, följande: Stadgandet i 12 punkten borde undergå
jämkning, bland annat till förebyggande av den säkerligen icke avsedda
tolkning att just den häktningsmyndighet, som gripit eller till vilken anmälan
om gripande ingått, skulle hava skyldighet att fatta beslutet i häktningsfrågan.
Anmälan av polisman inginge naturligen i regel till häktnings -

159

myndighet, under vars lydnad han stöde; enskild person borde äga hänvända
sig till bäst tillgängliga häktningsmyndighet. Denna vore emellertid
kanske icke ens behörig handlägga häktningsfrågan i det föreliggande fallet;
exempelvis vore landsfiskal enligt instruktionens 13 och 14 §§ pliktig att
i vissa fall hänskjuta den till landsfogdens prövning. I andra fall vore häktningsmyndighet
i annat distrikt åtminstone den mera lämpliga att handlägga
frågan, enär brottet där begåtts och nämnda myndighet redan hade
utredningen örn brottet för händer, kanske ock tagit initiativet till den misstänktes
gripande. Vad den myndighet, som gripit eller mottagit anmälan
om gripande, hade att göra i dylika fall vore tydligen att så skyndsamt
sätta sig i förbindelse med den, som borde besluta i häktningsf rågan, att
avgörande kunde träffas inom den i 12 punkten föreskrivna fristen.

I en till 1933 års riksdag avlåten proposition, nr 196, framlades därefter
förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall, i vilket förslag
11 och 12 punkterna i 19 § erhöllo sin nuvarande lydelse. Sedan propositionen
i dessa delar av riksdagen antagits i oförändrat skick, utfärdades lagen
den 12 maj 1933 att träda i kraft den 1 juli samma år.

Av vad lagrådet sålunda anfört torde framgå att, sedan anmälan om gripande
av en för brott misstänkt person gjorts till myndighet som äger häktningsrätt,
beslut huruvida den gripne skall häktas eller lösgivas eller eventuellt
kvarhållas skall fattas inom 24 timmar, oavsett örn berörda anmälan
skett till den häktningsmyndighet, som i det särskilda fallet har att besluta
i saken. Därest av orsak som i lagrådets utlåtande berörts den häktningsmyndighet,
hos vilken anmälan gjorts, icke äger att själv träffa avgörande
i omförmälda fråga, måste den därför så fort sig göra låter vidtaga åtgärd
för att rätt häktningsmyndighet må kunna fatta beslut i frågan inom tid
som ovan angivits. Skulle på grund av särskilda orsaker inträffa, att anmälan
inkommer till sistnämnda myndighet så sent, att den icke rimligen
kan hinna taga del av bevismaterialet före utgången av den vid anmälans
mottagande återstående delen av 24-timmarsfristen, måste man dock uppställa
fordran på att avgörande träffas med den allra största skyndsamhet,
så att nämnda frist icke överskrides i vidare mån än som på grund av omständigheterna
är oundgängligt. Av det anförda framgår alltså, att häktningsmyndighet,
som efter att hava från annan häktningsmyndighet mottagit
anmälan örn gripande har att besluta i häktningsfrågan, för dennas
prövning icke får tillgodonjuta samma tid som då anmälan örn gripandet
inkommit från en polisman utan häktningsrätt. Då anmälan inkommit från
en häktningsmyndighet, som ju måste antagas äga vida bättre kvalifikationer
för utredning och prövning av frågor av förevarande art än vad som
kan påräknas hos en polisman utan häktningsrätt, torde nian emellertid
kunna utgå ifrån att de förhör och eventuellt annan undersökning, som den

160

anmälande häktningsmyndigheten verkställt, skola kunna tjäna den beslutande
häktningsmyndigheten till sådan ledning, att beslut bör kunna fattas
inom kortare tid än 24 timmar.

Vad angår förevarande fall är upplyst, att Olsson gripits av polispersonal
i Djursholm den 29 november 1934 omkring klockan 5 e. m. Stadsfiskalen
i nämnda stad, som omedelbart efter gripandet synes hava erhållit
meddelande om detsamma, har därefter anställt förhör med Olsson, varvid
framkom att det brott, för vilket Olsson misstänktes, var av sådan beskaffenhet
att det tillkom landsfogde att verkställa undersökning och utföra
åtal i saken. Stadsf iskalen har klockan mellan 11 och 12 på förmiddagen
den 30 november till Bergenfelt gjort anmälan örn Olssons gripande. I enlighet
med vad jag ovan anfört hade det därefter ålegat Bergenfelt att senast
klockan 5 e. m. samma dag meddela beslut, huruvida Olsson skulle kvarhållas
eller lösgivas, därest häktning icke på grundval av då förhandenvarande
utredning kunde äga rum. Under felaktigt antagande att i förevarande
fall den i lag stadgade 24-timmarsfristen för besluts fattande skulle
räknas från det anmälan inkommit till honom har Bergenfelt emellertid
först påföljande dag meddelat beslut om Olssons kvarhållande. Med hänsyn
till vad Bergenfelt anfört i sin förklaring fann jag detta förfarande icke föranleda
annan åtgärd än att jag i en till Bergenfelt avlåten skrivelse delgav
honom min uppfattning i ämnet för beaktande i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet.

Med anledning av att Bergenfelt, ehuru anmälan om Olssons gripande,
såsom nyss berörts, till honom gjorts klockan mellan 11 och 12 f. m. den
30 november, i liggaren över anhållna personer antecknat ifrågavarande
anmälan såsom inkommen först klockan 5 e. m., då Bergenfelt tagit del av
vissa handlingar rörande saken, framhöll jag i skrivelsen till Bergenfelt, att
med hänsyn till den i timmar bestämda tid, inom vilken häktningsmyndighet
skall fatta beslut om anhållen persons kvarhållande eller lösgivande,
det vore av synnerlig vikt att noggrannhet iakttoges beträffande anteckning
om den tidpunkt, då anmälan om för brott misstänkt persons gripande
inkommit.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

4. Dröjsmål med delgivning av domstols utslag angående straffriförklarad
person, intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården. I

I utslag den 9 januari 1936 i mål mellan allmän åklagare, å ena, samt
häktade Gösta Blomberg, å andra sidan, angående ansvar för förfalskning,
fann Stockholms rådhusrätts sjätte avdelning det väl vara i målet utrett,
att Blomberg begått vissa gärningar som innefattade förfalskning, men

161

enär, enligt vad som framginge av ett utav sinnessjukläkaren vid centralfängelset
å Långholmen, professorn Olof Kinberg, avgivet, den 29 december
1935 dagtecknat utlåtande jämte övrig i målet förebragt utredning, skäl
funnes till antagande, att Blomberg vid åtalade gärningarnas begående
varit berövad förståndets bruk, prövade rådhusrätten, jämlikt 5 kap. 5 §
strafflagen, lagligt förklara åtalade gärningarna strafflösa. Statsverket
skulle självt vidkännas kostnaden för ersättning åt Blombergs i målet förordnade
rättegångsbiträde. I utslaget förordnade rådhusrätten slutligen,
att Blomberg icke vidare skulle i och för målet ifråga hållas häktad. Utslaget
avkunnades i Blombergs frånvaro.

Blomberg, som var intagen å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset
å Långholmen, anförde sedermera i en den 28 mars 1936 dagtecknad, till
mig inkommen klagoskrift följande.

Rådhusrättens ovannämnda utslag av den 9 januari hade icke blivit
klaganden delgivet förrän den 27 mars. Klaganden vore övertygad örn att
delgivningen skulle hava blivit ytterligare fördröjd, därest han ej, för att
på egen hand söka bringa klarhet i sitt fall, till J. O. avsänt en skrift. Omedelbart
efter mottagandet av nämnda skrift hade vederbörande assistent
vid fängelset satt sig i förbindelse med rådhusrätten, varefter utslaget
samma dag delgivits klaganden. Då klaganden genom den försenade delgivningen
dels berövats möjligheten att eventuellt besvära sig över utslaget
och dels tillfogats psykiskt lidande genom den högst irriterande ovisshet,
vari han befunnit sig under den långa väntetiden av nära tre månader som
förflutit, hade klaganden funnit sig föranlåten att fästa J. 0:s uppmärksamhet
på saken med anhållan om vidtagande av de åtgärder, vartill ärendet
kunde föranleda.

I en den 8 april 1936 dagtecknad skrivelse, varmed fängelsedirektören

S. Axi hit översänt klagoskriften, vitsordade Axi riktigheten av klagandens
sakliga uppgifter samt meddelade, att utslaget ankommit till fängelset
först den 27 mars. Vidare anförde Axi, att chefen för Ulleråkers sjukhus,
professorn B. J. Jacobowsky, i en Axi den 8 april tillhandakommen skrivelse
förklarat, att — sedan medicinalstyrelsen den 4 april 1936 förordnat,
att klaganden skulle å nämnda sjukhus intagas — han visserligen för det
dåvarande saknade möjlighet att mottaga klaganden men att han skulle
mottagas, då plats bleve ledig, till vilken ingen annan sökande prövades
vara mera berättigad, och i den tur som tillkomme honom med hänsyn till
tidpunkten för straffriförklaringen. — Klaganden komme sålunda i detta
hänseende icke att lida något förfång på grund av påtalad uraktlåtenhet
att inom föreskriven tid delgiva honom utslagets innehåll. 11

11 — Justitieombudsmannens limh efsb orätt else till 1937 års riksdag.

162

Sedan jag härefter anmodat andre assessorn Allan Wirgin, som det ålegat
att expediera ifrågakomna utslag, att inkomma med yttrande i anledning
av klagomålen, anförde Wirgin i avgiven förklaring följande.

Wirgin hade givetvis intet direkt minne av huru i expeditionssaken förhållit
sig men ville icke ifrågasätta riktigheten av klagandens av Axi vitsordade
uppgift, att klaganden först den 27 mars erhållit del av utslaget.
Av akten i målet och hos rådhusrätten förda kvittensböcker framginge,
att samma dag utslaget avkunnats en promemoria med angivande av utslagets
innehåll översänts till Stockholms stads rannsakningsfängelse samt
att en utskrift av själva utslaget tillställts åklagaren. Enligt vad Wirgin
inhämtat hade promemorian från rannsakningsfängelset översänts till Ö. Ä.,
där densamma lagts ad acta. Promemorian hade således aldrig nått fram
till sinnessjukavdelningen å Långholmen, där klaganden då befann sig.
Beträffande utskriften av utslaget torde möjligen så förhålla sig, att Wirgin
signerat ut en sådan utan att i klykan angiva, vem som skulle erhålla
expeditionen, vilken därefter helt onödigtvis kommit åklagaren tillhanda
i stället för vederbörande å centralfängelset å Långholmen. Med den stora
arbetsbördan och mängden av mål av nu ifrågavarande slag vore det
Wirgin emellertid omöjligt att närmare förklara, varför icke utslaget blivit
i laga ordning expedierat till sistnämnda fängelse. Faktum kvarstode
sålunda, att utslaget av något beklagligt misstag icke kommit att expedieras,
så att klaganden därav erhållit del, för vilket förhållande Wirgin
ensam vore ansvarig. Wirgin ville med det ovan sagda icke i någon mån
förringa denna ansvarighet utan blott påvisa, att ett sammanträffande
av olyckliga omständigheter medfört, att klaganden ej fått del av utslaget.
Örn promemorian såsom avsett var nått Långholmsfängelset, hade
delgivning kommit att ske. Wirgin komme givetvis för framtiden att ännu
noggrannare än hittills — något dylikt hade icke hänt Wirgin under hans
sedan 1924 oavbrutna domartjänstgöring — följa expedieringen av utslagen
i målen. Då av utredningen i saken uppenbart framginge, att klaganden
icke lidit någon som helst skada av det inträffade, hemställde
Wirgin att J. O. måtte låta vid den avgivna förklaringen bero.

Klaganden bereddes tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att
inkomma därmed. I

I 2 § kungl, kungörelsen den 19 september 1929 angående översändande
av utslag eller underrättelser i vissa brottmål stadgas att om domstol meddelat
utslag, varigenom tilltalad förklaras på grund av sinnesbeskaffenhet
från ansvar fri, skall, om den straffriförklarade förvaras i häkte eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, utslaget ofördröjligen översändas till vederbörande
styresman.

163

Enligt 49 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 åligger det rätten
att, när angående tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, utslag meddelas i den tilltalades frånvaro,
föranstalta om att utslaget delgives honom genom sjukvårdsläkarens försorg.

Beträffande nu förevarande fall är utrett, att rådhusrättens utslag den
9 januari 1936 i målet mot klaganden icke blivit denne delgivet förrän den
27 mars och alltså långt efter besvärstidens utgång. Dröjsmålet med delgivningen
har berott på att Wirgin, som det ålegat att på föreskrivet sätt expediera
utslaget, gjort sig skyldig till försummelse i fråga örn denna sin skyldighet.

I anledning av vad klaganden anfört därom, att genom dröjsmålet med
delgivningen klaganden berövats möjligheten att besvära sig över utslaget,
må emellertid framhållas att rådhusrätten, då skäl funnes till antagande
att klaganden vid åtalade gärningarnas begående varit berövad förståndets
bruk, i utslaget förklarat nämnda gärningar strafflösa och förordnat,
att klaganden icke vidare skulle i och för målet ifråga hållas häktad.
Ej heller har genom utslaget någon ersättningsskyldighet eller annan förpliktelse
blivit klaganden ålagd.

Då därtill kommer att klaganden, enligt vad protokollen i målet utvisa,
erkänt sig hava begått de åtalade gärningarna, hade han uppenbarligen
saknat anledning att överklaga utslaget. Därest han anfört besvär med
yrkande att gärningarna icke måtte förklaras strafflösa, torde besvären
icke hava blivit upptagna till prövning. Härutinnan får jag hänvisa till
ett av Kungl. Maj:t den 11 februari 1927 meddelat utslag på besvär av en
tilltalad, som av underdomstolarna ansetts saker till brott men jämlikt
5 kap. 5 § strafflagen förklarats strafflös. Hans hos Kungl. Majit förda
talan, innefattande påstående att han icke vid brottets förövande saknade
förståndets bruk och yrkande att han måtte dömas till straff, ansågs icke
vara av beskaffenhet att lagligen kunna vinna prövning. (N. J. A. 1927
sid. 3.)

Med hänsyn till det nu sagda och övriga omständigheter fann jag skäligt
låta bero vid en i skrivelse till Wirgin gjord erinran om angelägenheten
därav, att den i sinnessjuklagen avsedda delgivningen av utslag bleve behörigen
fullgjord.

5. Felaktigt förfarande vid förvandling av bötesstraff.

Vid granskning av fångförteckningarna från centralfängelset å Härlanda
fann jag anledning till anmärkning mot ett av Jösse häradsrätt den 21
december 1935 meddelat utslag i mål mellan allmän åklagare, å ena, samt

164

häktade målaren Gunnar Guldberg Andresen, å andra sidan, angående bedrägeri.
Sedan handlingarna rörande Guldberg Andresen införskaffats,
inhämtade jag av dem, att häradsrätten under ordförandeskap av t. f. domhavanden
Åke Hasselrot genom nämnda utslag dömt Guldberg Andresen
för bedrägeri att hållas i fängelse en månad, varjämte häradsrätten, som
genom utslag den 9 maj 1935 dömt Guldberg Andresen dels för tredje
resan stöld — förutom till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen — till straffarbete
ett år fyra månader och dels för olovlig tillverkning och försäljning
av brännvin till sammanlagt 120 dagsböter, med tillämpning av 4 kap.
9 § strafflagen förordnat, att, enär de genom utslaget den 9 maj 1935
ådömda straffen ännu icke till någon del verkställts, Guldberg Andresen
skulle för ifrågakomna tjuvnad och bedrägeribrott undergå straffarbete
tillhopa ett år fyra månader femton dagar ävensom att de ådömda dagsböterna
i händelse av bristande tillgång till deras fulla gäldande skulle förvandlas
till straffarbete trettio dagar, så att vid sådant förhållande Guldberg
Andresen skulle i en bot undergå straffarbete ett år fem månader femton
dagar.

Av handlingarna framgick emellertid vidare att, sedan Guldberg Andresen
år 1936 vid häradsrätten ånyo ställts under åtal för tjuvnadsbrott,
häradsrätten under ordförandeskap av t. f. domhavanden Å. von Schultz
genom utslag den 26 juni 1936 för sistnämnda brott och för det tjuvnadsbrott,
för vilket Guldberg Andresen genom utslaget den 9 maj 1935 dömts,
med tillämpning av 4 kap. 9 § strafflagen dömt Guldberg Andresen — förutom
till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen — till straffarbete ett år
sex månader, varjämte häradsrätten förordnat att Guldberg Andresen för
tjuvnadsbrotten och bedrägeribrottet skulle undergå straffarbete tillhopa
ett år sex månader femton dagar ävensom att förenämnda dagsböter i händelse
av bristande tillgång till deras fulla gäldande skulle förvandlas till
straffarbete trettio dagar och med det omedelbart ådömda frihetsstraffet
förenas, vid vilket förhållande Guldberg Andresen sålunda skulle i en bot
undergå straffarbete ett år sex månader fyrtiofem dagar. Från straffet skulle
avräknas vad Guldberg Andresen av det honom förut ådömda straffet
redan kunde hava utstått.

Enligt 2 kap. 11 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 7 § samma lag, lärer
frihetsstraff, som ålägges i bötesförvandlingsväg, alltid böra utsättas i dagar,
antingen det ålägges för sig eller i förening med annat, omedelbart ådömt
frihetsstraff. Någon reduktion av förvandlingsstraffet till månader är icke
tillåten. Detta framgår även av stadgandena i lagen den 1 juli 1898
innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid, enligt vilken

165

en straffarbets- eller fängelsemånad icke bestämmes till trettio dagar utan
kommer att bero av den kalendermånads längd, varunder straffet inträffar.

Följaktligen har Jösse häradsrätt i sitt ovan omförmälda utslag den 21
december 1935 förfarit felaktigt, då häradsrätten — efter att hava förvandlat
dagsböterna till trettio dagars straffarbete — därefter sammanlagt
straffen till straffarbete ett år fem månader femton dagar i stället för
ett år fyra månader fyrtiofem dagar. Detta häradsrättens felaktiga förfarande
hade kunnat medföra, att vid straffets verkställighet slutdagen
blivit en annan än den som med en riktig straffsammanläggning rätteligen
bort bestämmas.

Då emellertid genom den i utslaget den 26 juni 1936 gjorda sammanläggningen
rättelse vunnits och någon skada av den tidigare felaktiga sammanläggningen
alltså ej uppkommit, lät jag, efter att hava fäst vederbörande
domares uppmärksamhet på saken, bero vid vad i ärendet förekommit.

6. Dröjsmål med polisutredning och delgivning av stämning

i brottmål.

I en hit inkommen klagoskrift anförde H. Eickhoff i Norrköping bland
annat följande.

Sedan Nordiska Konfektionsaktiebolaget den 26 januari 1933 försatts
i konkurs vid Stockholms rådhusrätt, hade klaganden i en den 5 maj 1934
till kriminalpolisen i Stockholm ingiven skrift anhållit örn utredning, huruvida
icke Robert Aperia och Aron Apéria, båda i Råsunda, samt Abraham
Apéria i Stockholm såsom ledamöter i bolagets styrelse gjort sig skyldiga
till brott, varom förmäles i 23 kap. strafflagen. Först den 11 januari 1935
hade rapport rörande verkställd utredning i saken förelegat färdig och
samma dag ingivits till poliskammaren, vilken påföljande dag remitterat
rapporten till rådhusrätten. Den 14 januari hade rapporten återkommit till
stadsfiskalskontoret och dagen därpå, alltså den 15 januari, hade t. f. polisassessorn
K. Blom utfärdat ansökan om stämning å Robert Apéria, Abraham
Apéria och Aron Apéria. Samma dag eller möjligen nästpåfoljande
dag hade stämningsansökningen jämte akten överlämnats till rådhusrätten.
Den 18 januari hade handlingarna från rådhusrätten expedierats till landsfiskalen
i Solna distrikt för delgivning. Stämningen hade delgivits Abraham
Apéria den 19 januari, Aron Apéria den 22 januari och Robert Apéria den
28 januari. Enär vederbörande endast åtalats för brott mot 23 kap. 3 §
strafflagen, hade för Robert Apérias vidkommande vid tidpunkten för
stämningens delgivning med honom åtalspreskription förelegat. Då klaganden
med sin ansökan huvudsakligen avsett Robert Apéria, som varit

166

bolagets disponent, hade klaganden sedermera träffat uppgörelse med
samtliga styrelseledamöter i bolaget och återtagit sin anmälan. Denna
klagandens åtgärd hade emellertid betingats just av den omständigheten,
att den förseelse, varför Robert Apéria skulle åtalas, redan preskriberats.
Klaganden hade visserligen gjort hemställan örn utredning, huruvida styrelseledamöterna
icke gjort sig skyldiga till brott mot 23 kap. 1 och 2 §§
strafflagen, men tydligen hade polismyndigheterna icke ansett skäl finnas
för antagande att brott av ifrågavarande beskaffenhet förelegat. Under
hänvisning till vad klaganden sålunda anfört hemställde klaganden om
utredning, huruvida icke vederbörande tjänstemän gjort sig skyldiga till försummelse
i sin tjänst, enär delgivning med Robert Apéria skett först sedan
brottet preskriberats. Polismyndigheten hade haft över ett halvt år till
sitt förfogande för utredningens verkställande och rapporten borde hava
kunnat vara klar långt tidigare än som nu varit fallet. Det hade ålegat
vederbörande landsfiskal att med största skyndsamhet ombesörja delgivningen
med Robert Apéria. Enligt vad för klaganden uppgivits skulle Robert
Apéria hava varit bortrest, men klaganden holle det icke för otroligt,
att han rest bort just för att undvika att stämning skulle delgivas honom,
varför delgivning borde hava kunnat ske vid hans dörr. I övrigt torde det
ej hava varit förenat med några större svårigheter att få besked örn var
Robert Apéria kunnat anträffas. I

I anledning av klagomålen avgav Ö. Ä. för polisärenden yttrande och
överlämnade därvid förklaring av tredje polisintendenten A. Zetterquist
ävensom en av kriminalöverkonstapeln R. D. Roberto i ärendet upprättad
promemoria.

I denna promemoria anförde Roberto bland annat följande.

I mitten av maj 1934 hade Roberto erhållit order att verkställa utredning
i ärendet. Som han då var sysselsatt med två andra utredningar, hade utredningen
angående Nordiska Konfektionsaktiebolaget icke kunnat medhinnas
till den 1 juni 1934, från vilken dag Roberto enligt Ö. Ä:s order
skulle tjänstgöra i distrikt. I slutet av september 1934 hade Roberto återinträtt
i tjänstgöring vid kriminalavdelningen och omedelbart påbörjat den
återstående utredningen angående nämnda bolag. I början av oktober
hade Roberto per telefon kallat Robert Apéria, som varit bolagets verkställande
direktör och var den ende, som var insatt i bolagets affärer, till
förhör å kriminalavdelningen. Robert Apéria hade då uppgivit, att han sedan
i juli månad 1934 lidit av svår ögonsjukdom, Roberto ville minnas blodpropp
i ögat, och att han fortfarande vore sjuk och på lång tid framåt icke
stöde ut med undergående av polisförhör. Samtidigt hade han emellertid
förklarat, att han själv ville hava saken ur världen och att han, så fort
han på något sätt förmådde, skulle inställa sig till förhör. Därefter hade

167

Roberto per telefon samtalat med Robert Aperia vid upprepade tillfällen
under höstens lopp, varvid han alltid meddelat, att han omöjligen
orkade undergå polisförhör. Först den 5 december hade Robert Aperia på
kallelse inställt sig till förhör. Ilan hade då örn huvudet burit ett större
bandage, täckande hela högra ögat, och förklarat, att han egentligen icke
stöde ut med ett förhör, men att han i alla fall ville göra så gott han kunde,
för att saken skulle kunna utredas och bringas ur världen. Till ledning för
förhöret hade förelegat ett utav auktoriserade revisorn Folke Hoflund avgivet
utlåtande över granskning av bolagets räkenskaper, vilket utlåtande
innehållit detaljanmärkningar till synnerligen stort antal. Vid förhöret hade
Apéria haft svårt för att erinra sig detaljer och lämna förklaringar och hade
han klagat över tilltagande värk i huvudet. Efter högst en timmes tid hade
han förklarat sig icke stå ut längre, varför förhöret med honom avbrutits
för att fortsättas en bestämd dag, två eller tre dagar senare. Den bestämda
dagen hade Apéria per telefon meddelat, att han icke orkade komma till
förhör, och detsamma hade förhållandet varit ända till den 19 december,
då han åter inställt sig. Förhöret denna dag hade emellertid måst avbrytas
efter ungefär en och halv timme, emedan Apéria förklarat sig icke stå
ut längre till följd av tilltagande värk i huvudet, vilken värk orsakats av
ögonskadan. Han hade då kallats till fortsatt förhör den 27 december, som
var första helgfria dagen efter jul. Den 27 december hade han meddelat,
att han omöjligen kunde inställa sig till förhör, enär hans svärfader avlidit
den 22 december, vilken omständighet gjort honom ytterligare nedbruten,
varjämte han vore den ende anhörige, som kunde sköta om begravningen.
Den 3 och den 4 januari 1935 hade förhören med Robert Apéria avslutats,
varpå rapport uppsatts och ingivits till poliskammaren den 11 januari,
sålunda 15 dagar före det preskription inträdde den 26 i samma månad.
Under tiden till den 4 januari 1935 hade i ärendet hållits förhör med andra
personer, och rapporten hade utskrivits t. o. m. sid. 28.

Zetterquist framhöll i sitt yttrande, att utredningarna i mål angående
konkursförbrytelser ovillkorligen krävde personal, som hade erfarenhet på
detta speciella område. Under sommaren 1934 hade sådan personal icke
funnits tillgänglig, varför med utredningen i nu förevarande mål fått anstå
i avvaktan å ltobertos återinträde i tjänstgöring vid kriminalavdelningen.
Vid denna tidpunkt hade ju ej heller förelegat fara för preskription. Att
utredningen sedermera fördröjts syntes vara att tillskriva omständigheter,
varöver utredningsmannen icke kunnat råda.

Ö. Ä. hemställde i sitt yttrande att klagomålen, i vad de anginge befattningshavare
vid polisverket i Stockholm, icke måtte föranleda någon ytterligare
åtgärd.

168

Sedan jag därefter anmodat landsfiskalen i Solna distrikt att, i vad
klagomålen rörde honom, avgiva yttrande, inkom landsfiskalen Edvin
Karlson därmed ävensom med en av fjärdingsmannen Ernst Andersson
undertecknad rapport.

I nämnda rapport uppgav Andersson följande.

Den 19 januari 1935 hade Andersson fått order om delgivning av stämningar
med Robert Aperia och Aron Aperia för att vid Stockholms rådhusrätt
svara i mål den 28 februari 1935. Vid besök i Robert Apérias och
Aron Apérias bostad den 19 januari hade Andersson träffat familjens tjänarinna,
som då upplyst, att ingen av dem var hemma. Den 20 januari
hade besöket förnyats. Därvid hade Andersson träffat Robert Apérias
hustru, vilken då meddelat, att hennes man var på affärsresor och att Aron
Apéria vid tillfället var ute på en promenad i omgivningarna. Den 21
januari hade Andersson telefonerat till fru Apéria och frågat, om Robert
Apéria och Aron Apéria kunde träffas, varpå Andersson fått ett nekande
svar med tillägg att Robert Apéria var på resor och att Aron Apéria var
ute. Den 22 januari hade Andersson gjort ett nytt besök, varvid Aron
Apéria anträffats och delgivits stämningen. Andersson hade även då träffat
fru Apéria och i likhet med föregående gånger vid förfrågan efter hennes
man fått det svaret, att han fortfarande var på resa i Uppland och
Västmanland, men att hon väntade telefon eller skriftligt meddelande från
honom, då han kunde väntas åter hem. Den 23 januari hade Andersson
ringt upp och frågat, örn det kommit något meddelande angående mannens
hemkomst, varpå Andersson erhållit ett nekande svar. Den 24 januari
på kvällen hade Andersson avlagt nytt besök i Robert Apérias bostad med
samma resultat som vid föregående tillfällen. Andersson hade då varit
inne i lägenheten och haft överblick över två intilliggande rum, vilkas
dörrar stått öppna, men till synes hade icke den eftersökte funnits i lägenheten.
Den 25 januari hade Andersson uppringt familjen, varvid Andersson
träffat fru Apéria, som meddelat, att hon erhållit underrättelser om
att hennes man var att vänta hem någon av de första dagarna ”i nästa
vecka”. Den 26 januari på kvällen hade Andersson gjort ett nytt besök,
men vid Anderssons upprepade ringningar på dörrklockan hade ingen öppnat.
Den 28 januari, då Andersson fullgjorde vakttjänst å polisstationen,
hade han uppringts av Robert Apéria personligen, som då meddelade, att
han nu var hemma från sina affärsresor och att Andersson kunde få träffa
honom. Efter detta meddelande hade Andersson omedelbart begivit sig
till Apérias bostad och delgivit Apéria stämningen.

I sitt yttrande anförde Karlson, att stämningshandlingarna inkommit till
landsfiskalskontoret så sent som den 19 januari 1935. Av en å handlingarna,
troligen med blyerts, gjord anteckning hade framgått, att preskriptionstiden
utginge redan den 26 januari. Stämningshandlingarna hade sam -

169

ma dag överlämnats till fjärdingsmannen Andersson med order örn skyndsam
delgivning, detta på grund av den förutnämnda anteckningen örn
förestående preskription. Andersson hade varje dag under tiden den 19—
den 26 januari sökt verkställa delgivning med Robert Aperia. Av Karlsons
assistent, med vilken Andersson rådgjort, hade han fått tillsägelse att
oavlåtligen efterspana Robert Apéria samt söka erhålla kännedom om var
denne vistades. Då Karlson vore av den uppfattningen, att beträffande
delgivningen alla möjliga åtgärder blivit vidtagna, hemställde han att
klagoskriften i vad densamma åsyftade honom eller honom underställda
befattningshavare icke måtte föranleda någon ytterligare åtgärd.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, bland annat, att vederbörande
landsfiskal borde hava övervakat de åtgärder, som Andersson vidtagit
i och för delgivning. Örn Andersson varje dag besökt Robert Apérias
hem, borde han efter två eller tre besök hava meddelat detta till sin förman
och denne hade då fått föranstalta örn delgivning på annat sätt, enär
man förmodligen med fog kunde säga att Robert Apéria höll sig borta.
Apérias ombud hade dock bestritt, att Apéria hållit sig borta, och hade
ombudet förklarat, att Apérias hustru hela tiden vetat, var Apéria funnits,
och att hon även kunnat lämna upplysning därom, örn hon tillfrågats.
Man frågade sig onekligen, varför Andersson icke tagit reda på Apérias
vistelseort.

Beträffande till en början klagomålen i vad de angå befattningshavare
vid polisverket i Stockholm visar utredningen i ärendet att, sedan Roberto
i slutet av september 1934 påbörjat utredningen i anledning av klagandens
anmälan örn konkursförbrytelse samt till förhör i saken kallat Robert
Apéria, denne gång efter annan under uppgift att han vore sjuk förklarat
sig urståndsatt att undergå förhör. Denna uppgift synes Roberto utan
vidare hava godtagit. Till följd av den påstådda sjukdomen har utredningen
försenats flera månader, vilket förhållande i sin tur medverkat därtill,
att den å Robert Apéria utfärdade stämningen icke hunnit i rätt tid
delgivas Apéria, som under tiden mellan stämningens utfärdande och preskriptionstidens
utgång icke torde hava varit anträffbar i sitt hem.

Då det självfallet är av vikt att förhindra, att förbrytelser på grund av
åtalspreskription lämnas utan beivran, fann jag mig — utan att därmed
vilja uttala någon åsikt huruvida laga förfall för Robert Apérias hörande
varit för handen — föranlåten för vederbörande framhålla att, då en för
brott misstänkt person påstår sig vara för en längre tid framåt av sjukdom
urståndsatt att undergå förhör, det bör vara utredningsmannen angeläget
att, därest ej sjukdomen och dess hindrande inverkan är även för en icke

170

medicinskt skolad person uppenbar, söka inhämta upplysningar av läkare,
huru med sjukdomen och dess uppgivna verkan må förhålla sig.
Jag påpekade vidare, att ett obestyrkt påstående därutinnan av den, med
vilken förhör skall hållas, icke bör utan vidare godtagas och att undersökning
rörande verkliga förhållandet givetvis är särskilt påkallad i sådana
fall, då ett mera avsevärt dröjsmål kan innebära risk för att utredningen
icke skall hinna slutföras och stämning delgivas före preskriptionstidens
utgång.

I fråga örn dröjsmålet med stämningens delgivning må erinras följande.

I 11 kap. 10 § rättegångsbalken stadgas att örn svarande, som icke
veterligen är ur riket faren, å särskilda dagar blivit i sitt hemvist med
stämning sökt utan att han eller ombud, som äger för honom mottaga
stämning, därvid kunnat träffas, och om ej heller, vid efterfrågan hos hans
husfolk eller grannar eller där han tjänst eller näring har, säker anvisning
kan vinnas, varest han eller sådant ombud för honom sig uppehåller, samt
örn i övrigt omständigheter förekomma, som giva anledning antaga att han
håller sig undan, må stämningen i huvudskrift eller besannad avskrift fästas
å hans husdörr och uppläsas för hans husfolk, örn sådant finnes. Då
emellertid detta stadgande avser allenast delgivning av stämning i tvistemål
och någon motsvarande föreskrift icke finnes i fråga örn stämning i
brottmål, förtjänar klagandens påstående, att stämning i nu förevarande
fall kunnat delgivas vid Robert Apérias dörr, icke avseende.

Med hänsyn till den korta tid av endast en vecka, som stått till buds
för stämningens delgivning före preskriptionstidens utgång, örn vilket förhållande
gjorts anteckning å stämningshandlingama, synes det emellertid
anmärkningsvärt att, sedan Andersson vid upprepade tillfällen förgäves
eftersökt Robert Aperia i hans hem och därvid erhållit underrättelse
örn att han befann sig på affärsresa i Uppland och Västmanland, några efterforskningar
icke igångsattes till utrönande av varest Apéria skulle kunna
anträffas i och för stämningens delgivning. Därest närmare uppgift härom
icke kunnat erhållas av Apérias hemmavarande anhöriga, torde hänvändelse
hava bort ske till polismyndigheterna å andra orter med begäran örn
Apérias efterspanande. Även för själva delgivningen hade för sådant fall
polismyndighet å annan ort behövt anlitas.

Ehuru ifrågakomna delgivningsärende alltså icke behandlats så som
rätteligen bort ske, fann jag likväl i denna del med hänsyn till omständigheterna
skäligt låta bero vid ovan gjorda uttalanden, vilka jag delgav
Karlson och Andersson.

171

7. Fråga om behörighet att utfärda konkurs- och myndighetsbevis.

I en den 28 oktober 1936 hit inkommen klagoskrift anförde Sven Evald
Filip Svensson i Nöbbeled Björsgård, Värnamo socken, följande.

Någon dag i mars 1936 hade klaganden sammanträffat med landsfiskalen
i Värnamo distrikt Sven Larsson och hade därvid kommit att
för honom omnämna, att klaganden hade för avsikt att till magistraten
i Växjö anmäla, att han ämnade i nämnda stad bedriva handel. Då
vid dylik anmälan måste fogas konkurs- och myndighetsbevis, hade
Larsson självmant utfäst sig att anskaffa dylikt bevis rörande klaganden,
som hade sitt hemvist i Värnamo socken. Vid tillfället ifråga hade
klaganden saknat kännedom örn att konkurs- och myndighetsbevis utfärdades
av den domhavande, i vars domsaga den hade sitt hemvist,
vilken beviset skulle avse. Några dagar efter det nyssnämnda sammanträffandet
med Larsson hade klaganden erhållit ett av Larsson utfärdat,
med lösen och stämpel belagt bevis, enligt vilket klaganden icke blivit
omyndigförklarad samt rådde över sin egendom. När klaganden sedermera
ingivit beviset till magistraten i Växjö, hade han mötts av den
anmärkningen, att beviset icke kunde godkännas samt att han hade att
beställa konkurs- och myndighetsbevis på domarkansliet i Värnamo.
Klaganden ville bringa saken till J. 0:s kännedom för den åtgärd, vartill
den kunde föranleda.

Vid klagoskriften var fogat ett så lydande bevis:

”Att Sven Evald Filip Svensson, enligt uppgift född den 28 november
1898 och boende i Nöbbeled Björsgård, Värnamo socken, icke blivit
omyndig förklarad samt att han råder över sin egendom; betygar. Värnamo
i landsfiskalskontoret den 26 mars 1936.

(Stämpel.) Sven Larsson.

Lösen 1: 50
Stpl. 1: —

Små två kr. 50 öre. S. E. F. Svensson på begäran.” I

I infordrat yttrande anförde Larsson följande.

Vid ett sammanträffande med klaganden några dagar före den 26 mars
1936 hade Larsson tillfrågats av klaganden, för vilkens räkning Larsson
utan ersättning uppsatt formulär till handelsanmälan, vart han skulle
hänvända sig för erhållande av konkurs- och myndighetsbevis. Larsson
hade då meddelat klaganden, som var mantalsskriven i Värnamo socken,
att han kunde hänvända sig till domarkansliet i Värnamo, varjämte
Larsson tillagt, att han brukade utfärda sådant bevis och att, örn klaganden
erhölle beviset av honom, kostnaden bleve mindre. Klaganden
hade då begärt, att Larsson skulle utfärda beviset, som därefter av

172

klaganden avhämtats å landsfiskalskontoret den 26 mars. Att detta bevis
icke skulle godkännas av magistraten i Växjö hade Larsson icke haft
någon kännedom om. Fastmer hade han haft och hade fortfarande den
uppfattningen, att beviset skulle godtagas, enär länsstyrelsen i Jönköpings
län i ärenden rörande handelsanmälningar m. m. godkände av
landsfiskal utfärdat konkurs- och myndighetsbevis. Därjämte hade Larsson
haft kännedom om ett i N. J. A. 1892 sid. 369 o. f. intaget prejudikat,
enligt vilket ett av länsman utfärdat myndighetsbevis blivit godkänt.
Det av Larsson utfärdade intyget vore med verkliga förhållandena
överensstämmande och utfärdat under tjänstemannaansvar. Enligt
Larssons mening hade klaganden icke haft någon anledning att i denna
sak vända sig mot honom, som endast tillmötesgått klagandens begäran
genom att utfärda ett riktigt intyg, vars trovärdighet icke borde betvivlas.
Då någon inom distriktet försattes i konkurs, erhölle Larsson
underrättelse därom av konkursdomaren och beträffande myndighetsbevis
utfärdades sådana först efter noggrann undersökning och med stöd
av förenämnda prejudikat. Något hinder för Larsson att, då han därom
anmodades, utfärda intyg av ifrågavarande beskaffenhet torde icke föreligga.
Om klaganden ansett sig böra anmäla denna tämligen betydelselösa
sak, hade han enligt Larssons mening bort vända sig mot magistraten
i Växjö, som vägrat godtaga Larssons intyg. Klaganden visste väl,
att Larsson endast velat|jgöra] honom en tjänst. Anledningen till att
hans redan den 9 september daterade anmälan1 ingivits torde böra sökas
i det förhållandet, att Larsson i ett under hösten 1936 handlagt mål
mot klaganden biträtt''dennes motpart. På grund av det anförda hemställde
Larsson, att klagoskriften icke måtte föranleda någon] vidare åtgärd
mot honom.

Klaganden inkom därefter med påminnelser, vari han yttrade följande.

Gällande lag förutsatte] uppenbarligen att konkurs- och myndighetsbevis
utfärdades av] myndighet, som hade att handlägga konkurs- och
myndighetsärenden. I kungl, förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen hade lösen för myndighetsbevis angivits under avdelningarna
1, 2 och 4 under den'' i § 3 upptagna tariffen. Däremot
hade lösen för sådana bevis icke angivits under avdelning 3, till vilken
avdelning landsfiskaler hörde. Att Larsson i detta fall överskridit sin
befogenhet och att han jämväl bort förstå detta syntes klaganden vara
otvivelaktigt. Larssons påstående, att länsstyrelsen i Jönköpings’ län
godkände konkurs- och myndighetsbevis utfärdade av landsfiskaler, kunde
icke av klaganden vitsordas. Vad Larsson i övrigt anfört vore*saken
ovidkommande och förtjänade icke något avseende.

178

I fråga örn utfärdande av bevis, varom nu är fråga, torde endast
vederbörande domare och å domarkansli anställda befattningshavare äga
den erforderliga direkta y kännedomen örn åtgärder och beslut, som äro
av betydelse för bevisets innehåll. Visserligen skall, enligt vad i 21 §
konkurslagen stadgas, landsfiskal i egenskap av allmän åklagare i orten
av konkursdomaren genast underrättas om gäldenärs försättande i konkurs.
Emellertid kan landsfiskal, även örn han för noggranna anteckningar
örn sådana underrättelser, icke på grundval allenast av dessa
äga tillförlitlig kännedom därom, huruvida en person befinner sig i konkurstillstånd.
Härvid må anmärkas att, åtminstone i de fall då beslut
om försättande i konkurs meddelas av konkursdomaren och ej av rätten,
någon tid, örn än kort, måste förflyta innan landsfiskalen erhåller underrättelse
om beslutet, vartill kommer att någon skyldighet för domaren
att underrätta landsfiskalen om upphörande av konkurs ej är föreskriven.
Sådan skyldighet föreligger ej heller beträffande beslut, varigenom någon
förklarats omyndig eller åter myndig. Otvivelaktigt äro landsfiskalerna
i allmänhet väl initierade rörande de förhållanden, varom nu är fråga,
men att de i tjänsten skulle förvärva den säkra och fullständiga kännedom,
som kräves för utfärdande av officiellt bevis, torde icke kunna
förutsättas. Å tjänstens vägnar utfärdade konkurs- och myndighetsbevis
böra emellertid vara grundade på kännedom, som vederbörande
förvärvat i tjänsten.

Såsom klaganden framhållit finnes i expeditionslösenförordningen i den
under § 3 intagna tariffen lösen för myndighetsbevis angiven under
första, andra och fjärde avdelningarna men icke under tredje avdelningen,
till vilken landsstatstjänstemännen hänföras. Förordningen utgår
alltså från att myndighetsbevis ej utfärdas av dessa tjänstemän.
Larsson har i förevarande fall debiterat lösen för myndighetsbevis med
belopp, som skall debiteras för bevis hänförligt under rubriken ”bevis
annat”. Att när förordningen upptager myndighetsbevis som särskild
rubrik debitera lösen för sådant bevis med ledning av annan rubrik är
emellertid uppenbarligen oegentligt.

Vad slutligen angår det av Larsson åberopade, i N. J. A. 1892 sid.
369 o. f. refererade rättsfallet gällde frågan där huruvida en person, som
vid anmälan örn idkande av handel fogat konkurs- och myndighetsbevis
utfärdat icke av domaren utan av länsmannen, borde på grund därav,
oaktat intyget icke var oriktigt, anses hava brustit i sin anmälningsskyldighet
och förty dömas till ansvar såsom för handel utan vederbörlig
anmälan. Ehuru berörda rättsfall icke torde kunna av myndighet
åberopas som stöd för godtagande av ett utav landsfiskal utfärdat bevis
av ifrågavarande art, synes det mig likväl icke alldeles oförståeligt, att
Larsson tolkat prejudikatet i den riktningen. Vid mina inspektioner hos

174

olika myndigheter har jag också funnit, att en och annan plägat åtnöja»
med av landsfiskal eller stadsfiskal utfärdat konkurs- och myndighetsbevis.
Sedan jag påpekat det oriktiga därutinnan, har emellertid vederbörande
förklarat sig icke längre skola följa dittills tillämpad felaktig
praxis utan i stället fordra av domaren utfärdat bevis.

Ehuru Larsson alltså enligt min mening förfarit felaktigt genom att
utfärda det vid klagoskriften fogade beviset, fann jag likväl med hänsyn
till omständigheterna ärendet icke föranleda någon annan min åtgärd
än att jag i en till Larsson avlåten skrivelse delgav honom min
uppfattning i saken, under förväntan att den i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet skulle av honom beaktas.

8. För tidigt kungörande av beslut om myndighetsförklaring.

Jämlikt 12 kap. 27 § lagen om förmynderskap skall beslut, varigenom
någon förklarats omyndig, lända till efterrättelse utan hinder av att talan
mot beslutet föres. Beslut, varigenom omyndigförklarad person blivit
förklarad åter myndig, länder däremot till efterrättelse först sedan beslutet
vunnit laga kraft.

I 12 kap. 11 § första stycket nämnda lag stadgas, att om beslut, varigenom
någon förklarats omyndig, skall ofördröjligen genom rättens eller
domarens försorg kungörelse införas i allmänna tidningarna.

Enligt andra stycket samma paragraf skall, när någon, som förklarats
omyndig, genom laga kraft ägande utslag förklarats åter myndig, kungörelse
därom ske, efter vad i första stycket sägs.

I kungl, kungörelsen den 21 november 1924 angående meddelanden från
domstol om omyndighetsförklaringar och beslut, varigenom omyndigförklarade
personer återvunnit myndigheten, så ock om dödförklaringar stadgas,
bland annat, att när någon blivit förklarad omyndig, så ock när omyndigförklarad
återvunnit myndigheten därigenom, att slutligt utslag angående
omyndighetsförklaringen blivit i högre rätt ändrat genom utslag,
som vunnit laga kraft, eller den omyndigförklarade blivit i särskilt mål
genom laga kraft ägande utslag förklarad myndig, skall från vederbörande
domstol eller, då beslutet meddelats av Kungl. Maj:t, från nedre
justitierevision en om förhållandet skyndsamt översändas uppgift enligt
särskilt formulär till pastorsämbetet i den församling, där den, som blivit
förklarad omyndig eller som återvunnit sin myndighet, är kyrkobokförd.

Under den tid jag förvaltat justi ti eombudsmansämbetet har jag i rostoch
Inrikes Tidningar ofta iakttagit, att domstolar låtit införa kungörelse
örn beslut rörande myndighetsförklaring innan ännu beslutet vunnit
laga kraft. Enligt vad jag i sådana fall inhämtat har i'' regel även upp -

175

gift enligt kungörelsen den 21 november 1924 expedierats till pastorsämbetet
före besvärstidens utgång. Den för tidiga expedieringen av
kungörelse och nyssnämnd uppgift har tydligen i flertalet fall berott på
att vederbörande förbisett att, såsom av det ovan sagda framgår, angående
tiden för sådan expediering rörande myndighetsförklaring gälla
bestämmelser av annat innehåll än då fråga är örn omyndighetsförklaring.
Jag har därför i de ifrågavarande fallen fäst vederbörande domares
uppmärksamhet på gällande föreskrifter i ämnet.

III. Framställningar till Konungen m. m.

1. Utlåtande rörande upprättad promemoria angående utsträckt möjlighet
att återbryta dom varigenom någon sakfällts för brott.

Genom remiss den 31 december 1935 beredde Kungl. Majit justitieombudsmannen
tillfälle att avgiva utlåtande över en av professorn Åke
Hassler och advokaten friherre Georg Stjernstedt upprättad promemoria
angående utsträckt möjlighet att återbryta dom varigenom någon sakfällts
för brott.

Med anledning därav avgav jag den 1 februari 1936 utlåtande i denna
fråga.

2. Framställning angående skärpning av straffet för spridande av
efterbildning av penningsedel m. m.

Den 16 september 1936 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 skrivelse den 14 december 1922 till J. O. anhöllo fullmäktige i riksbanken,
att J. O. måtte taga under övervägande, vilka åtgärder lämpligen borde
vidtagas till förebyggande av den fara och de olägenheter, som kunde uppstå
genom utförande och spridning av reklamtryck, som liknade penningsedel.
Till stöd härför anförde fullmäktige, bland annat, att vid flerfaldiga
tillfällen inträffat, att enskilda köpmän eller handelsfirmor utsänt reklamtryck,
vars uppställning och utseende starkt påmint om och helt visst avsetts
att påminna örn riksbankens sedlar. Det hade vidare förekommit, att
såsom annonser i tidningar införts noggranna avbildningar av nämnda sedlar.
Uppenbart vore, att dylika åtgärder i reklamsyfte vore ytterst olämpliga
genom den stora risk de innebure för allmänheten. Det syntes nämligen
vara ganska lätt, särskilt vid mindre god dager, att taga ett dylikt reklam -

176

tryck för en riktig sedel och, vad annonserna anginge, kunde den avbildade
sedeln med lätthet utklippas och, om den hopvekes med texten utåt, vid
svagare belysning också lätt förväxlas med en riktig penningsedel.

Med anledning av denna skrivelse avlät J. O. den 12 juni 1923 en framställning
till Eders Kungl. Majit, däri J. O. bland annat anförde följande.

Det vore givetvis synnerligen olämpligt och måste anses innebära en
kränkning av statens överhöghet, att riksbankens sedeltyper, vilka hägnades
av skyddet genom stadgandena i 12 kap. strafflagen, ändock saklöst
genom efterbildning skulle kunna användas i det privata förvärvsintressets
tjänst. Utan tvivel läge det även en fara i att reproduktion i reklamsyfte
av riksbankssedlarna obehindrat kunde försiggå. Ty innehavet av en dylik
reproduktion kunde föranleda till ett brottsligt användande av densamma,
som, om det lyckades, kunde tänkas undgå upptäckt i sådan tid, att den
skyldige bleve ertappad. Ett förhindrande av missbruk av sedelreproduktioner
torde därför böra ske genom förbud mot utförande och spridning av
dylika efterbildningar samt mot tillverkandet av därför avsedda klichéer.
Förbudet torde även böra omfatta sådant efterbildande, som i ett eller annat
avseende, såsom t. ex. beträffande texten, skilde sig från en penningsedel
men som dock medförde en huvudsaklig likhet med en sådan. Möjligen
skulle erforderliga stadganden kunna införas i 12 kap. strafflagen.
1 18 § hade redan bestämts straff för den, som i uppsåt att eftergöra eller
förfalska mynt eller penningsedel eller med vetskap örn annans uppsåt till
sådant brott förfärdigat eller anskaffat form eller annat verktyg, varmed
förfalskningen skulle verkställas, ävensom för den som utan behörigt uppdrag
förfärdigade dylika verktyg men ej bleve övertygad örn nyssnämnda
uppsåt eller vetskap. De ifrågasatta bestämmelsernas införande i sammanhang
med sistnämnda stadganden skulle otvivelaktigt fylla en lucka i den
svenska lagstiftningen rörande mynt- och sedelförfalskning. Skulle stadganden
av nu föreslagna beskaffenhet befinnas icke lämpligen böra inflyta
i 12 kap. strafflagen, torde de möjligen kunna inrangeras under 22 kap. Då
sådana bestämmelser emellertid bomme att få en huvudsaklig karaktär av
ordningsföreskrifter, kunde de även tänkas uttryckta i en särskild, fristående
författning.

Efter remiss avgav professorn Johan C. W. Thyrén i egenskap av sakkunnig
för revision av strafflagen den 1 september 1923 utlåtande över
framställningen. I detta utlåtande vitsordades behovet av en lagstiftning i
förevarande ämne och anfördes bland annat, att det i fråga om straffet vore
tillrådligast att stanna vid böter, varvid med dåvarande straffsystem ett
bötesmaximum av t. ex. 1,000 kronor syntes tillräckligt högt.

Utlåtandet innehöll en redogörelse för bestämmelserna i ämnet i vissa
utländska lagar och lagförslag. Beträffande efterbildningens beskaffenhet
framhölls, att man stundom nöjde sig med den fordran, att efterbildningen

177

skulle ''likna’ det straffskyddade föremålet. Stundom skärptes fordran till
''väsentlig'' likhet eller förutsattes det, att förväxling ''lätt'' kunde ske. För
sin del ansåg Thyrén en bestämmelse med sist angivna innehåll lämpligast.

Inom justitiedepartementet utarbetades därefter ett förslag till lag örn
ansvar för spridande eller förfärdigande av föremål, som kan förväxlas med
penningsedel, vilket förslag på framställning av Thyrén i egenskap av chef
för justitiedepartementet remitterades till lagrådet den 1 mars 1927.1 detta
lagförslag stadgades för förseelse mot lagen bötesstraff från och med 5
till och med 100 kronor. Vid remissen till lagrådet framhöll departementschefen
i fråga örn straffet, att detta i förevarande fall borde bestämmas till
böter, vilkas maximum i anslutning till 12 kap. 15 § strafflagen fastställdes
till 100 kronor.

Sedan lagrådet avgivit utlåtande över förslaget och detta därefter i vissa
avseenden omarbetats, framlade Eders Kungl. Majit i proposition nr 220
till 1927 års riksdag förslag till lag innefattande förbud att sprida efterbildning
av penningsedel. Detta lagförslag hade följande lydelse:

''Sprider någon föremål, vilket utgör eller å vilket, honom veterligt, finnes
anbragt efterbildning av gällande penningsedel, och är efterbildningen
sådan att förväxling lätt kan äga rum, straffes med böter från och med 5
till och med 100 kronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän
strafflag.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.’

Förslaget antogs av riksdagen och blev sedermera lag i ämnet utfärdad
den 9 juni 1927 att träda i kraft den 1 juli samma år.

I en till mig inkommen skrivelse hava fullmäktige i riksbanken, under
åberopande av innehållet i två av bankens ombudsman Marcus Öhlin upprättade
promemorior, anhållit, att jag måtte taga under övervägande, huruvida
icke en skärpning av lagen den 9 juni 1927 finge anses behövlig, och,
därest jag funne sådan påkallad, vidtaga de åtgärder, som i anledning därav
kunde anses erforderliga.

I den ena av de åberopade promemoriorna, dagtecknad den 11 oktober
1935, anfördes, efter en redogörelse för lagens tillkomst, följande.

Under den tid ifrågavarande lag ägt tillämpning hade åtal i några fall
förekommit. Dessa åtal hade av domstolarna gillats eller ogillats alltefter
domstolarnas uppfattning om den för efterbildningens straffbarhet i lagen
uppställda förutsättningen, att efterbildningen skulle vara sådan, att förväxling
lätt kunde äga rum. Det vore uppenbart, ej blott att olika domstolar
ofta måste komma till olika uppfattning därom, utan även att i regel
en domstol hade vida strängare fordringar än en lättrogen allmänhet vid
bedömande av frågan, huruvida förväxling lätt kunde äga rum. Ordet ''lätt''

12 — Justitieombudsmannens ämb elsb erätt else till 1937 års riksdag.

178

syntes därför böra utgå ur lagtexten. Det torde vidare kunna ifrågasättas,
huruvida icke även efterbildning av del av en penningsedel, exempelvis hälften
därav, kunde medföra förväxling. Förbudet syntes därför böra omfatta
efterbildning ej blott av gällande penningsedel utan även av del därav. Därjämte
vore det uppenbart, att ett bötesmaximum av endast 100 kronor för
ifrågavarande förseelse måste anses utgöra ett alltför ringa straffskydd. I
de fall efterbildningar i reklamsyfte förekommit under de senaste åren hade
den skyldige oftast varit en större handelsfirma. Denna hade med hänsyn
till värdet av reklamen icke låtit sig avskräcka med nämnda låga bötesmaximum.
Detta borde därför, med bortseende från straffsatsen i 12 kap.
15 § strafflagen, väsentligt höjas eller borde förseelsen beläggas med dagsböter.

Den andra promemorian var av följande lydelse:

’P. M.

angående vissa fall, där lagen den 9 juni 1927 (nr 198), innefattande förbud
att sprida efterbildning av penningsedel, visat sig icke tillräckligt effektiv.
(Tillägg till p. m. den 11 oktober 1935.)

Förevarande lag trädde i kraft den 1 juli 1927.

I januari 1928 utdelades under föreställningar å Odéonteatern i Stockholm
reklamkort (Bilaga 1), vilka ifrågasattes möjligen kunna giva anledning
till förväxling med tiokronorssedlar, exempelvis om kortet lämnades
hopvikt och efter mörkrets inbrott. Efter åtal mot teaterns innehavare A.-B.
Reuter & Reuter förklarade Stockholms rådhusrätt i utslag den 6 mars
1928, att, enär ifrågakomna reklamsedlar icke kunde anses på sådant sätt
utstyrda, att desamma kunnat lätteligen förväxlas med av Sveriges riksbank
utgivna tiokronorssedlar, rådhusrätten funne den av åklagaren förda
talan icke kunna bifallas.

I nr 17 för år 1930 av veckotidningen ''Allt för alla’ förekommo å titelbladet
avbildningar av tre riksbankens penningsedlar, två å 1,000 kronor
och en å 5 kronor (Bilaga 2). Det syntes, åtminstone vad anginge sedeln å
5 kronor, icke uteslutet, att skadlig verkan kunde uppkomma därigenom,
att sedan den efterbildade sedeln urklippts och hopvikts med texten utåt,
densamma under vissa förhållanden lätt kunde förväxlas med en penningsedel.
Efter åtal mot tidskriftens ansvarige utgivare redaktören Erik Rudberg
anförde Stockholms rådhusrätt i utslag den 1 juli 1930, att, enär efterbildningen
varit sådan, att förväxling lätt kunnat äga rum, rådhusrätten
prövade rättvist döma Rudberg---att böta 25 kronor till kronan.

Här må framhållas, att såsom framgår av bifogade rapport (Bilaga 2 A)
urklipp av den efterbildade penningsedeln i ett fall utnyttjats i bedrägligt
syfte.

Därjämte har enligt meddelande från bankens avdelningskontor i Halmstad
annan person vid köp av varor pånarrats en dylik efterbildad sedel.

179

I nr 49 för år 1931 av veckotidningen ''Vårt hem’ förekommo å titelbladet
avbildningar av riksbankens penningsedlar, en å 1,000 kronor och fem å
100 kronor (Bilaga 3). Det syntes icke uteslutet, åtminstone vad anginge
sedeln å 1,000 kronor och två av sedlarna å 100 kronor, att skadlig verkan
kunde uppkomma därigenom, att, sedan de efterbildade sedlarna urklippts
och hopvikts, desamma under vissa förhållanden lätt kunde förväxlas med
penningsedlar. Efter åtal mot tidskriftens ansvarige utgivare redaktören
Josef Sigurd Vestberg förklarade Stockholms rådhusrätt, att, enär de avbildningar,
varom i målet vore fråga, icke kunde anses vara av den beskaffenhet,
att förväxling med gällande penningsedel lätt kunde äga rum, rådhusrätten
funne åtalet icke kunna bifallas.

I nr 16 för år 1934 av ''Hemmets veckotidning’ förekom å titelbladet avbildning
av en riksbankens penningsedel å 100 kronor (Bilaga 4). Det syntes
icke uteslutet, att skadlig verkan kunde uppkomma därigenom, att,
sedan den efterbildade sedeln urklippts och hopvikts, sedeln under vissa
förhållanden lätt kunde förväxlas med en verklig penningsedel. Efter åtal
mot verkställande direktören i Tidskriftsförlaget Allhem Aktiebolag, Einar
Anton Hansen, vilket bolag vore utgivare av tidskriften, anförde Malmö
rådhusrätt i utslag den 7 juli 1934, att, enär ifrågavarande efterbildning
av en gällande hundrakronorssedel varit sådan, att förväxling lätt kunnat

äga rum, rådhusrätten prövade rättvist döma svaranden----att böta

25 kronor till kronan.

I nr 38 för år 1934 av ''Hemmets veckotidning’ förekommo å sid. 21 tre
efterbildningar av en riksbankens penningsedel å 1,000 kronor (Bilaga 5).
Å sid. 20 i samma nummer fanns vidare införd en inbjudan till ett slags
gissningstävlan, där allmänheten anmodades att bland de tre angivna, fotografiskt
återgivna sedlarna utfinna den, som skulle närmast föreställa en
äkta sedel å 1,000 kronor, och därefter till tidningen insända anmälan därom.
De ifrågavarande efterbildningarna voro, såsom i tidningen angavs,
fotografiskt återgivna i något förminskad storlek, och hade en mindre
ändring vidtagits å två av sedlarna, varemot den tredje lämnats oförändrad.
Å samtliga efterbildningar hade anbragts blå streck, uppenbarligen
i syfte att icke giva sedeln utseende av att vara äkta. Det befanns,
att redan med ringa behandling med vanligt radérgummi, tusch och rödkrita
en dylik efterbildning kunde bringas att likna framsidan av en sedel
ä 1,000 kronor, frånsett det något förminskade formatet. Efter åtal mot
ovanbemälde Hansen förklarade Malmö rådhusrätt i utslag den 1 december
1934, att, enär de efterbildningar av gällande tusenkronorssedel, som
förekomme å sidan 21 i vartdera av nr 38 och 39 för år 1934 av tidskriften
''Hemmets veckotidning’, ej kunde anses vara av beskaffenhet, att förväxling
med gällande penningsedel lätt kunde äga rum, rådhusrätten lämnade
åtalet utan bifall.

180

Genom utslag den 8 februari 1935 har hovrätten över Skåne och Blekinge
fastställt rådhusrättens utslag.

Förordnande att fullfölja talan mot hovrättens utslag har J. K. ansett
sig icke böra meddela.

Det synes här vara av intresse framhålla, att på sätt närmare framgår
av bifogade polisrapport (Bilaga 5 A) rörande kocken Göte Ivar Elmberg
denne i bedrägligt syfte använt urklipp av den i tidskriften efterbildade
tusenkronorssedeln, ävensom att annan person bibragts uppfattningen, att
urklippet vore en verklig penningsedel, och därigenom tillskyndats skada.
Stockholm den 18 oktober 1935.

Marcus Öhlin.’

Vid promemorian voro fogade däri åberopade bilagor.

Sedermera överlämnades till mig av ombudsmannen Öhlin avskrifter av
två från poliskammaren i Narvik till Sveriges riksbank översända rapporter,
av vilkas innehåll synes framgå, att i februari 1936 en ur en svensk
veckotidning utklippt reklamsedel, utgörande efterbildning av en penningsedel
å 1,000 kronor, av en handlande i Narvik i god tro mottagits som
betalning för sålda varor.

Såsom av det anförda framgår blev i lagen den 9 juni 1927 straffet för
spridande av efterbildning av penningsedel fastställt med hänsyn tagen till
straffbestämmelsen i 12 kap. 15 § strafflagen. I detta lagrum, sådant det
lydde vid tillkomsten av förstnämnda lag, stadgades att, örn någon eftergjort
mynt eller penningsedel eller sådan sedel, på sätt i 14 § sades, förändrat
och av omständigheterna kunde prövas, att det ej i bedräglig avsikt
skett, han ändock, där han ej av egen drift det eftergjorda eller förändrade
förstört eller all skadlig verkan därav förebyggt, skulle straffas med böter,
högst 100 riksdaler. I samband med genomförandet av dagsbotslagstiftningen
erhöll emellertid lagrummet genom lag den 24 september 1931 den
ändrade lydelse, att straffet bestämdes till böter, utan angivande av något
maximum. Härigenom kom brott mot 12 kap. 15 § strafflagen att hänföras
till dagsbotsområdet.

Enligt lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom strafflagens
område gäller såsom huvudregel, att jämväl böter, som av domstol
ådömas enligt andra lagar eller författningar än strafflagen, skola ådömas
i dagsböter. Undantag härifrån har emellertid gjorts bland annat i fråga
om brott, som ej belagts med svårare straff än böter högst 300 kronor. För
sådana brott skall bötesstraff alltjämt ådömas omedelbart i penningar.
Med hänsyn härtill kunna följaktligen för i lagen den 9 juni 1927 kriminaliserat
spridande av efterbildning av penningsedel dagsböter icke ådömas
utan allenast böter omedelbart i penningar till belopp av högst 100 kronor.

181

Såsom i förenämnda promemoria av den 11 oktober 1935 framhållits
synes det för ifrågavarande brott i 1927 års lag stadgade straffet icke vara
tillfyllest för att avskräcka den, som i reklamsyfte vill efterbilda penningsedel,
från att överträda förbudet därutinnan. En skärpning av straffskalan
i denna lag synes mig därför vara synnerligen påkallad. Erinras må, att
Thyrén i sitt sakkunnigutlåtande den 1 september 1923 för ifrågavarande
brott föreslagit ett vida högre straffmaximum än det sedermera i lagen
fastställda. Då härtill kommer, att brott mot 12 kap. 15 § strafflagen, till
vars straff skala hänsyn tagits vid fastställandet av straffskalan i 1927 års
lag, numera straffas med dagsböter och till följd därav kan för gärningsmannen
medföra vida högre straff i penningar räknat än tidigare, torde
jämväl i 1927 års lag straffet böra bestämmas till dagsböter. Risken att
bliva dömd till dagsböter skulle för företagare med stora ekonomiska resurser
verka långt mera avskräckande än risken av ett bötesstraff inom
den i 1927 års lag nu bestämda straffskalan. Detsamma skulle om än i
mindre mån komma att gälla, även om bötesmaximum höjdes exempelvis
till 200 kronor eller 300 kronor. De låga bötesbelopp, som för närvarande
kunna utdömas enligt 1927 års lag, kompenseras väl ofta fullt genom den
ökade inkomst reklamen torde medföra.

I sammanhang härmed synes också böra övervägas, örn icke för att giva
lagen ytterligare ökad effektivitet sådan ändring av densamma bör vidtagas,
att spridande av efterbildning av penningsedel blir straffbart i alla
de fall, då förväxling med gällande penningsedel kan ske, oberoende av
huruvida förväxlingen kan ske lätt eller ej. Det synes angeläget att förhindra
spridning av reklamsedel, som är av sådan beskaffenhet att någon
risk, örn än ringa, föreligger att en person, vilken äger någorlunda ordinär
omdömesförmåga samt icke i alltför hög grad åsidosätter normal aktsamhet
och försiktighet, kan — åtminstone under särskilda omständigheter
exempelvis vid svag belysning — råka förväxla reklamsedeln med en verklig
penningsedel. Den omständigheten, att en sådan förväxling framstår
såsom osannolik, bör icke vara avgörande vid bedömandet av förekommande
fall.

En jämförelse med lydelsen av vissa andra lagar och författningar, innehållande
bestämmelser till förhindrande av förväxling, utvisar, att i vissa
fall talas örn förväxling, som kan ske ’lätt’ eller ''med lätthet’, medan däremot
i andra fall sistnämnda inskränkning beträffande stadgandets tilllämpning
saknas. Som exempel på bestämmelser av först angivna innehåll
må nämnas lagen den 5 juli 1884 olin skydd för varumärken 4 § 3), 5) och

6), förordningen den 18 oktober 1912 angående kontroll å guld- och silverarbeten
§ 5 mom. 2, § 8 och § 21, lagen den 2 juni 1911 örn skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar 1 § samt lagen den 23 mars 1934 örn
skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar 1 §. Däremot inne -

182

håller 36 § i lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar förbud att inom synhåll
från väg hava annonstavla, reklamskylt eller annan dylik anordning
uppsatt, därest anordningen är av beskaffenhet att av vägfarande ''kunna
förväxlas’ med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ. Även
i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet talas i 25 § örn skylt eller dylikt av beskaffenhet att av vägfarande
''kunna förväxlas’ med varningstecken. I detta sammanhang må framhållas
att i de fall, då för straffbarhet kräves att förväxling lätt kan ske, i allmänhet
är fråga om en inskränkning i utövandet av en fullt legitim näringsverksamhet.
Att i reklamsyfte sprida efterbildningar av riksbankens sedlar
är däremot en verksamhet, som torde böra betraktas närmast som ett ofog
och innebärande en viss kränkning av riksbankens värdighet och auktoritet.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda spörsmål
till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

3. Framställning angående befrielse för upplåtare av panträtt i

otröskad spannmål att lösa expedition rörande meddelande om
uppläggning av spannmålen efter tröskning.

I detta ämne avlät jag den 13 oktober 1936 till Konungen följande framställning: "Enligt

lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål kan i särskild
ordning panträtt upplåtas i spannmål, utan att denna överlämnas till panthavaren
eller annan för dennes räkning. Panträtten kan upplåtas i tröskad
eller otröskad spannmål. Upplåtelsen får emellertid allenast avse visst parti
spannmål, vilket, därest annan spannmål upplagts eller kan uppläggas i
samma förvaringsrum, skall på lämpligt sätt hållas avskilt.

Panträtten kan, enligt vad i 4 § stadgas, endast upplåtas till säkerhet
för penningfordran enligt skuldebrev. Upplåtelsen skall antingen ske i
skuldebrevet eller vara tecknad å detta samt innehålla uppgift om storleken
och slaget av den spannmål panträtten skall avse, varvid, om spannmålen
är otröskad, detta skall anmärkas. Den fastighet, varå spannmålspartiet
finnes upplagt, ävensom förvaringsrummet skola tillika angivas.
I 5 § föreskrives, att med avseende å panträttsupplåtelsen skall å platsen,
där spannmålen är upplagd, verkställas besiktning av två ojäviga personer,
av vilka en skall innehava vissa kvalifikationer. Angående besiktningen
skall, med angivande av dagen för densamma, å upplåtelsehandlingen
tecknas intyg med vitsordande, bland annat, att ett spannmålsparti
av det slag och minst den storlek, som i upplåtelsehandlingen uppgivits,

183

finnes upplagt på i handlingen angiven plats och, därest sådant erfordras,
blivit avskilt. Är spannmålen otröskad, skall detta angivas i intyget.

Sedan sådant intyg tecknats å upplåtelsehandlingen, skall, enligt 6 § i
lagen, handlingen för upplåtelsens anteckning uti ett för panträttsupplåtelser
av ifrågavarande slag avsett register ingivas eller med posten insändas
till registerföraren i det tingslag eller i den stad, inom vars domvärjo det
pantförskrivna spannmålspartiet förvaras. Har handlingen ej inom fjorton
dagar efter besiktningen inkommit till registerföraren, är upplåtelsen icke
gällande.

Registret föres för landet av domhavanden eller den befattningshavare
i domsagan, som, enligt vad Konungen föreskriver, därmed må taga befattning,
samt för stad av den befattninghavare i rådhusrätten, som Konungen
bestämmer eller, där sådan bestämmelse ej träffats, rätten utser.

I 8 § i lagen stadgas att, om registerföraren finner handlingen upprättad
i överensstämmelse med vad därom föreskrivits i 4 och 5 §§, skall han, där
ej sådant fall föreligger att upplåtelsen enligt 6 eller 7 § icke är gällande,
ofördröjligen göra anteckning örn upplåtelsen i registret och förse handlingen
med bevis om denna anteckning. Äro förutsättningarna för anteckning
i registret ej för handen, skall registerföraren, med angivande av skälen
för sitt beslut, vägra anteckning i registret.

Då anteckning örn panträttsupplåtelsen skett i registret, äger borgenären
panträtt i det pantförskrivna spannmålspartiet. Om pantförskrivningen
avsett otröskad spannmål, skall, så länge det pantförskrivna partiet är
otröskat, panträtten omfatta jämväl halmen. Sedan tröskning verkställts,
skall panträtten endast omfatta den vid tröskningen utvunna spannmålen.

I 12 § andra stycket i lagen stadgas att, örn innehavaren av spannmål,
som pantförskrivits i otröskat skick, efter verkställd tröskning upplägger
spannmålen å fastigheten, åligger det honom i samband därmed dels att,
därest sådant erfordras enligt vad förut sagts, tillse att spannmålen varder
avskild, dels ock att till såväl registerföraren som panthavaren omedelbart
lämna meddelande om uppläggningen, innehållande uppgift örn dagen därför,
det upplagda partiets storlek och upplagsplatsen.

Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter
verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga
vad honom enligt 12 § andra stycket åligger eller lämnar medvetet
oriktig uppgift i sådant meddelande till registerföraren eller panthavaren,
som där sägs, skall han enligt 18 § andra stycket straffas med böter.

Genom kungörelse den 20 juni 1924 hava föreskrifter meddelats angående
tillämpningen av lagen örn viss panträtt i spannmål. Det i nämnda
lag omförmälda registret skall föras i överensstämmelse med ett vid kungörelsen
fogat formulär. I kolumn 11, anmärkningskolumn, skall antecknas:
’då ansökningen icke omedelbart beviljats eller avslagits, anledningen

184

härtill; slutligt beslut i ärende, som blivit i högre rätt fullföljt; samt vad
i övrigt finnes nödigt att anteckna och ej till annan kolumn hör.’ Registerföraren
skall i registret med sin namnunderskrift bestyrka beslut, införda
i kolumnerna 9, 10 och 12, så ock i kolumn 11 verkställda anteckningar.

I 9 § i kungörelsen stadgas, att expedition utfärdas genom utdrag av
registret.

Tillämpningen av nu anförda bestämmelser rörande den särskilda form
för spannmålsbelåning, som regleras i 1924 års lag, torde i allmänhet icke
hava föranlett några svårigheter. I ett hänseende har emellertid bestämmelsernas
tillämpning givit anledning till tvekan, nämligen i fråga om skyldighet
för vederbörande att lösa expedition rörande anmälan örn skedd
tröskning av spannmål, beträffande vilken anteckning om panträttsupplåtelse
i registret skett.

I en hit ingiven klagoskrift har arrendatorn Albert Eriksson i Risbro,
Munktorp, påkallat prövning av frågan, huruvida sådan skyldighet föreligger.
I skriften anförde klaganden, bland annat, följande.

Den 23 oktober 1934 hade lantbrukaren Gunnar Eriksson i Kårsta till
domhavanden i Västmanlands västra domsaga ingivit ett av klaganden
utfärdat skuldebrev å 1,400 kronor med 5 procent ränta, försett med upplåtelse
av panträtt i klaganden tillhörig otröskad spannmål, som förvarats
å av klaganden arrenderade egendomen Risbro 22, 24 och 25 i Munktorps
socken. Då ansökan åtföljts av föreskrivna handlingar, hade panträtten
samma dag blivit av domhavanden inskriven uti panträttsregistret, varom
skuldebrevet försetts med bevis. Handlingen hade sedermera av sökanden,
Gunnar Eriksson, utlösts. Jämlikt bestämmelserna i 12 § andra stycket
lagen om viss panträtt i spannmål hade klaganden därefter den 18 januari
1935 lämnat meddelande till registerföraren, att spannmålen blivit å viss
angiven dag i tröskat skick och till viss myckenhet upplagd å fastigheten,
varom anteckning av registerföraren därefter gjorts i registret. Den 24
februari 1935 hade klaganden av landsfiskalen i Kolbäcks distrikt erhållit
underrättelse, att till honom för utmätning jämlikt 19 § expeditionslösenförordningen
från häradshövdingen i domsagan, Oscar Montelius, översänts
ett för klagandens räkning utfärdat utdrag av spannmålspantregistret,
belagt med lösen 2 kronor och stämpel 1 krona. Utdraget angåve
ej, att det utfärdats på klagandens begäran, och någon dylik begäran hade
ej heller av klaganden framställts. Inför hotet örn utmätning hade klaganden
erlagt det fordrade beloppet. Klaganden vore likväl fortfarande av
den uppfattningen, att han icke varit skyldig utlösa expeditionen och att
Montelius förfarit oriktigt, då han utan därom framställd begäran utfärdat
densamma. Klaganden hemställde, att J. O. måtte vidtaga de åtgärder,
vartill saken kunde föranleda.

Vid klagoskriften var fogat ett utdrag av spannmålspantregistret för

185

Västmanlands västra domsaga rörande ifrågavarande inskrivning. I kolumn
11 fanns antecknat följande: ''1935 den 18 januari antecknades, att vid
tröskning utvunna 13,000 kg upplagts å övre och nedre bottnen i norra
ändan av magasinet. På domareämbetets vägnar: Oscar Montelius.’

I infordrat yttrande anförde Montelius följande.

I kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
föreskreves, att ''expedition som icke här ovan är särskilt nämnd’ skulle
beläggas med stämpel 1 krona för varje ark, då expeditionen utfärdades
vid underdomstol på landet. Expedition rörande anteckning i spannmålspantregistret
vore i förordningen icke särskilt nämnd. I kungl, förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen stadgades, att ''utdrag av
spannmålspantregister’ skulle beläggas med lösen å 2 kronor, när utdraget
utfärdades vid underdomstol på landet. I § 10 av lösenförordningen stadgades:
’---sökande vare, med den inskränkning § 12 innehåller,

skyldig utlösa---expedition, innefattande huvudsakligt beslut, även som

protokoll i sak, där beslut ej skrives med rubrik.’ I § 12 funnes
icke anteckning i spannmålspantregistret omnämnd. I den av styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar utarbetade ’P. M. angående debiteringar’
angåves under moment X:

Montelius anförde vidare: Enligt Montelius’ uppfattning vore den person,
som till domhavanden i dennes egenskap av registerförare ingåve
''ansökning’ örn anteckning i registret, att betrakta såsom sökande. Något
skäl, varför just vid anteckningar av nu ifrågavarande slag den, som gjorde
ansökning, icke skulle anses såsom sökande, hade ej ens antytts. — Anteckningarna
i spannmålspantregistret hade ju särskilt stor likhet med en del
inteckningsåtgärder, och det torde väl ej av någon bestridas att den, på
vars begäran inteckningsåtgärd vidtoges, vore att betrakta såsom sökande.
Att av domhavanden jämlikt 8 § i lagen om viss panträtt i spannmål vidtagen
åtgärd innefattade ett ''beslut’ av domhavanden utsädes uttryckligen i
denna paragraf. Detsamma sades ju icke uttryckligen i fråga om domhavandens
åtgärd att i registret införa anmälan örn tröskning, men tydligt vore,
att en dylik åtgärd alltid från domhavandens sida förutsatte en prövning,
huruvida anmälningen vore gjord av rätt person och avsåge pantsatt
spannmål samt huruvida den tröskade spannmålen upplagts på rätt fastighet
m. m. Oavsett emellertid om åtgärden vore att betrakta som ett beslut
eller icke, innefattade den en av domhavanden på sökandens begäran vidtagen
åtgärd, och för dylik åtgärd gällde den allmänna regeln, att expedition
skulle utlösas, örn ej undantag särskilt stadgats. På sina håll ansåges

Utdrag ur registret
Bevis å handlingen

''Spannmålspantregister

Lösen

2: —
0: 50

Stämpel

1: —

Summa

3: —
0: 50.’

186

tydligen, att anmälan om tröskning vore jämförelsevis betydelselös, men
straffbestämmelsen i 18 § i lagen talade ett annat språk. Av en del uttalanden
vid tillkomsten av stadgandet om rätt att pantförskriva spannmål
i otröskat skick och om anmälning av tröskningen framginge också tydligt,
huru viktigt anmälningspliktens genomförande ansågs vara för att panthavarens
intressen skulle bliva tillräckligt tillgodosedda. På tal hade till
och med varit en del ytterligare säkerhetsåtgärder, bland annat särskild
besiktning i likhet med vad som vore föreskrivet för panträttens uppkomst.
Frågan huruvida vederbörande vore skyldig lösa expedition rörande anmälan
om tröskning spelade för Montelius i lösenavseende ingen roll. Under
den tid av närmare fem år Montelius innehaft domsaga hade icke förekommit
mer än sammanlagt 39 dylika anteckningar. Detta motsvarade en årlig
löseninkomst av allenast 16 kronor. Montelius kunde emellertid icke finna
något antagligt skäl, varför en dylik allenast i vederbörande panthavares
och gäldenärs intresse gjord prövnings- och anteckningsåtgärd skulle kunna
i motsats till andra liknande åtgärder vidtagas, utan att stämpel och lösen
erlades, i synnerhet som ''utdrag av spannmålspantregister’ blivit särskilt
upptaget i lösenförordningens uppräkning av lösenbelagda handlingar.

I december 1934, anförde Montelius vidare, hade Arboga-ortens jordbrukskassa
insänt två anmälningar om tröskning av pantsatt spannmål.
Kassan hade därvid ifrågasatt, huruvida icke en person, som endast begärde
anteckning i registret örn att tröskning av pantsatt spannmål verkställts,
borde slippa lösa expedition rörande dylik anteckning. Kassan hade meddelat,
att Mellersta Sveriges centralkassa för jordbrukskredit ämnade hänvända
sig till justitiedepartementet för att få utrett, örn icke frihet att
lösa expedition i dylikt fall vore med lagens mening mest överensstämmande.
Montelius hade svarat, att han gärna såge, att en dylik utredning
bleve gjord, och att han till dess besked erhölles icke skulle låta utskriva
expeditioner i de två ärendena. I avvaktan på utredningen hade Montelius
låtit en av sina notarier vid ett besök i Stockholm förhöra sig i en av de
största Stoekholmsdomsagorna, hur saken där praktiserades. Han hade
erhållit det besked, att expedition alltid utfärdades i ärende rörande
anteckning i spannmålspantregistret, även då anteckning endast utgjorde
anteckning örn tröskning. Från centralkassan hade senare lämnats det
meddelandet, att kassan vid förfrågan i justitiedepartementet fått besked,
att expedition jämväl rörande anteckning om tröskning skulle lösas. Expeditioner
rörande de två av jordbrukskassan begärda anteckningarna hade
därefter omedelbart utlösts. Emellertid hade klaganden till domhavanden
med posten insänt en av klaganden undertecknad anmälan om tröskning.
Klaganden hade tydligen fått vetskap om att centralkassan ifrågasatt,
huruvida expedition rörande anteckning om tröskning borde utfärdas.
Då sedermera expedition rörande anteckningens verkställande tillsänts

187

honom mot postförskott, hade han icke utlöst försändelsen. När denna
återkommit outlöst, hade klaganden uppringts från domarekansliet och
tillfrågats, varför han icke utlöst försändelsen. Han hade svarat, att han
ännu hade fjorton dagar på sig att utlösa densamma och att han ville
höra sig för hos centralkassan, örn han vore skyldig lösa expeditionen. Klaganden
hade då fått veta, att försändelsen redan återkommit med påteckning
att den ej utlösts, samt uppmanats att snarast möjligt insända postför
skottsbeloppet till kansliet. Då klaganden alltjämt icke utlöst expeditionen,
hade han ånyo uppringts, varvid för honom klargjorts att, därest
han icke löste ut handlingen, densamma komme att lämnas till indrivning.
Klaganden hade genmält, att han visste, att han vore skyldig lösa expeditionen,
men att han ansåge det vara bättre att handlingen sändes till indrivning,
då han ’på så sätt kunde få papperet mycket billigare’.

Sedan därefter styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar beretts
tillfälle att avgiva utlåtande i ärendet, anförde styrelsen följande.

I 10 § förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen föreskreves,
att kärande, klagande eller sökande vore skyldig att utlösa dom,
utslag, resolution eller annan expedition, innefattande huvudsakligt beslut.
Enligt detta stadgandes avfattning skulle en sökande ej vara skyldig att
utlösa expedition, som ej vore att hänföra till dom, utslag eller resolution,
i annat fall än då expeditionen innefattade huvudsakligt beslut. En sådan
inskränkt tolkning torde emellertid ej böra givas åt ifrågavarande stadgande.
Såsom exempel på en expedition, som skolat utlösas, oaktat den
ej innefattat något huvudsakligt beslut, kunde anföras utdrag av lagfartsprotokollet
rörande anteckning örn tvist angående fast egendom enligt 13 §
lagfartsförordningen. Innan den allmänna skyldigheten att lösa utdrag av
lagfartsprotokoll upphävts genom kungörelse den 22 juni 1932, hade otvivelaktigt
den, som enligt 13 § lagfartsförordningen varit skyldig att låta
talan om fastighetstvist antecknas i lagfartsprotokollet, ägt skyldighet att
utlösa protokoll rörande anteckningen. Stadgandet i första stycket av 10 §
expeditionslösenförordningen syntes skäligen kunna tolkas så, att sökande
vore skyldig att utlösa domstols expedition rörande åtgärd, som vidtoges
i anledning av en av honom gjord framställning, såvida ej befrielse från
sådan skyldighet vore stadgad i nämnda förordning. I förevarande fall
bestode den åtgärd, som i anledning av det till domhavanden inkomna
meddelandet skulle företagas, i en anteckning i spannmålspantregistret, att
tröskning av den otröskade spannmålen ägt rum och att den vid tröskningen
ut vunna spannmålen med angiven vikt upplagts å visst förvaringsrum.
Det gjorda meddelandet hade ungefär samma karaktär som en sådan
anmälan till lagfartsprotokollet, som ovan nämnts. Den, som gjort meddelandet,
vore att betrakta såsom sökande — i nu förevarande fall klaganden,
vilkens namn stått under meddelandet — och han syntes därför hava

188

varit skyldig att häröver utlösa expedition, som enligt 9 § kungörelsen den
20 juni 1924 skulle utfärdas genom utdrag av registret. Något undantag
från skyldigheten att lösa sådan expedition funnes ej stadgat i § 12 expeditionslösenförordningen.
Det borde även anmärkas, att spannmålens innehavare
hade intresse av att hava utlöst expedition rörande anmälan örn
tröskningen, nämligen för att kunna visa att han gjort sådan anmälan.
Underlåtenhet därutinnan vore nämligen belagd med ansvar.

Någon bestämd praxis beträffande utfärdande av expedition vid meddelande
av nu ifrågavarande slag — anförde styrelsen vidare — kunde knappast
anses existera. Ärenden rörande anmälan örn tröskning förekomme
sällan. Av upplysningar, inhämtade från ett tjugotal domstolar, hade framgått,
att meddelanden om tröskning förekommit vid åtta av dessa samt
att expedition därom utfärdats vid en, men att detta ej skett vid de övriga
sju, enär man varit tveksam om befogenheten därav. Tvekan kunde ju
råda, huru expeditionslösenförordningen rätteligen skulle tillämpas i förevarande
fall, men av skäl, som ovan anförts, ansåge styrelsen Montelius
ej kunna anses hava gjort sig skyldig till felaktigt förfarande genom att
utfärda expedition rörande det emottagna meddelandet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för bestämmelserna i
lagen om viss panträtt i spannmål innebär en anmälan enligt 12 § andra
stycket i lagen allenast fullgörandet av en skyldighet, som åvilar innehavare
av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, sedan denna
tröskats. Underlåtenhet därutinnan medför straff. Anmälaren framställer
icke eller är i varje fall icke pliktig att framställa någon begäran om anteckning
i registret, utan han har allenast att lämna ett meddelande. Då anmälarens
rätt icke beröres därav, huruvida anteckning om meddelandet göres
i registret, har anmälaren ej något eget intresse av att tillse, att registerföraren
fullgör sin tjänsteplikt härutinnan. Anmälningsskyldigheten har
tillkommit icke i spannmålsinnehavarens d. v. s. anmälarens intresse utan
i panthavarens. Att vid sådant förhållande anmälaren skulle vara pliktig
att lösa en för honom obehövlig expedition rörande den av honom icke
påkallade anteckningen i registret synes mig icke stå i god överensstämmelse
med expeditionslösenförordningens stadganden örn skyldighet att
lösa expedition.

I anledning av att styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
framhållit, att spannmålsinnehavaren har intresse av att hava utlöst expedition
rörande anmälan örn tröskning, nämligen för att kunna visa att han
fullgjort sin anmälningsskyldighet, må påpekas dels att detta skäl för lösenskyldighet
skulle kunna åberopas i alla fall av anmälningsplikt, vars eftersättande
är förenat med påföljd, dels ock att det givetvis står vederbörande

189

fritt att om gjord anmälan förebringa bevisning även på annat sätt än
genom företeende av expedition. Styrelsen har vidare gjort gällande, att
meddelande örn tröskning skulle hava ungefär samma karaktär som en
anmälan till lagfartsprotokollet rörande tvist om fast egendom. I detta
senare fall är emellertid vederbörandes skyldighet icke begränsad till allenast
en anmälan till inskrivningsdomaren utan käranden är skyldig att
låta sin talan antecknas i lagfartsprotokollet. Plan måste alltså begära sådan
anteckning och då denna utgör villkor för att käromålet skall upptagas till
prövning, har han intresse av att anteckning äger rum.

I enlighet med vad jag ovan anfört anser jag alltså den, som hos registerföraren
gör anmälan enligt 12 § andra stycket lagen örn viss panträtt i
spannmål, icke vara att betrakta som sökande och förty ej skyldig att lösa
expedition rörande behandlingen av denna anmälan. Av de uppgifter, som
lämnats i utlåtandet av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar,
och av vad jag vid inspektioner hos ett flertal domstolar inhämtat synes
också framgå, att de flesta registerförare icke utan särskild därom framställd
begäran utfärda expedition, varom nu är fråga. Häradshövdingföreningens
styrelse har emellertid anslutit sig till den av Montelius hävdade
uppfattningen om skyldighet att lösa sådan expedition. Enär tvekan otvivelaktigt
kan råda, huru i förevarande fall expeditionslösenförordningen
rätteligen skall tillämpas, har jag funnit de härstädes anförda klagomålen
ej böra föranleda något ingripande från min sida mot Montelius.

Då såsom nyss nämnts praxis icke är enhetlig och då det alltid torde
vara angeläget att i fråga örn skyldighet att hos myndighet utlösa expedition
finnas tydliga bestämmelser, synes det mig önskvärt, att genom uttryckligt
stadgande i expeditionslösenförordningen blir fastslaget, att den,
som enligt 12 § andra stycket lagen örn viss panträtt i spannmål lämnar
meddelande till registerföraren, icke är skyldig att utlösa expedition rörande
meddelandets anteckning i registret. Skulle, i enlighet med den av Montelius
hävdade meningen, jämlikt nu gällande bestämmelser sådan skyldighet
anses föreligga, torde det likväl kunna ifrågasättas, huruvida icke av
billighetsskäl ändring härutinnan bör komma till stånd genom ett stadgande
av nyss angivet innehåll.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag för Eders
Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden och synpunkter till
den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.”

Genom kungörelse den 30 oktober 1936 om ändrad lydelse av § 12 förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen har Kungl.
Majit förordnat att den, som jämlikt 12 § andra stycket lagen den 20 juni
1924 om viss panträtt i spannmål lämnar meddelande om uppläggning av
tröskad spannmål, icke skall vara skyldig utlösa expedition rörande anteckning,
som i anledning av meddelandet verkställts i spannmålspantregistret.

190

4. Framställning angående expediering till sökande av intyg enligt
14 § 2 mom. c) motorfordonsförordningen den 20 juni 1930.

Den 22 oktober 1936 skrev jag till Konungen följande:

”1 14 och 15 §§ motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 är såsom
villkor för erhållande av körkort stadgat, att sökanden skall förete intyg
av polismyndigheten å den eller de orter inom riket, varest sökanden under
de senaste två åren varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett
nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden
i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av motorfordon.
Sådant intyg skall, enligt 14 §, utfärdas i Stockholm av vederbörande poliskommissarie,
i annan stad, där polismästare finnes, av denne, i övriga städer
av stadsfiskal eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning med
polisväsendet, av den som närmast under polischefen har inseende över
polisväsendet samt å landet av polischefen i orten. Intyget är, enligt föreskrift
i samma paragraf, avgiftsfritt.

Under ut (Hulingen av mitt ämbete har jag funnit, att av polismyndigheterna
tillämpas olika förfaringssätt i fråga örn sättet att tillställa sökande
intyg varom nu är fråga, s. k. nykterhetsintyg. Till belysande härav må
anföras följande.

I en hit insänd skrift anförde Tage Lundblad i Grevbäck klagomål däröver
att han, som från Ö. Ä. för polisärenden medelst tjänstepost fått
sig tillsänt begärt nykterhetsintyg för sökande av körkort, nödgats för erhållande
av dylikt intyg från polismyndigheten i Göteborg utgiva ersättning
för översändandet med 1 krona 15 öre, vilket belopp uttagits genom
postförskott. Lundblad anhöll, att J. O. måtte, därest något fel blivit begånget
av sistnämnda polismyndighet, ombesörja rättelse.

Sedan polismästaren i Göteborg anmodats att inkomma med utlåtande
i ärendet, överlämnade och åberopade polismästaren E. Fontell såsom eget
utlåtande ett av t. f. förste polisintendenten E. Vinberg avgivet yttrande,
däri anfördes följande.

Ifrågavarande postförskottsförsändelse hade expedierats av ett vid poliskammaren
i Göteborg anställt skrivbiträde, därvid, på sätt handlingarna
utvisade, portot utgjort 40 öre och återstående 75 öre innefattat gottgörelse
för skrivmaterial och besvär. Nykterhetsintyget, som författningsenligt
kostnadsfritt utfärdats för Lundblad, hade av honom skriftligen beställts
med begäran om dess översändande under angiven adress. Vid poliskammaren
vore praxis att, därest sökande, som vore bosatt å annan ort,
i skrivelse hemställt örn viss handlings översändande till honom utan att
han uttryckligen förklarat sig villig utgiva ersättning därför, hans nämnda
hemställan ansetts innefatta ett tyst uppdrag för någon vid poliskammaren
knuten tjänsteman, dock icke polissekreteraren såsom berättigad

191

till lösen och viss stämpelprovision, att mot ersättning, som ej kunde
betraktas såsom oskälig, översända vederbörlig expedition, oavsett huruvida
expeditionen i och för sig utfärdats kostnadsfritt eller icke. Hade
däremot sökanden icke begärt översändande av handlingen, hade den åtgärden
brukat vidtagas, att sökanden av polissekreteraren genom tjänstepost
underrättats därom, att expeditionen vore tillgänglig, och ombetts
meddela, huruvida och på vilka villkor han ville hava expeditionen sig
tillsänd. Skulle det tillämpade förfarandet i förevarande fall anses oriktigt,
vilket syntes tveksamt med hänsyn särskilt därtill, att rätt till expediering
medelst tjänstepost av handlingar av ifrågavarande slag utan särskilt
lagstadgande därom icke torde förefinnas, borde Lundblad givetvis
vara berättigad återbekomma det uttagna beloppet.

För egen del anhöll Fontell, under hemställan tillika att klagomålen ej
måtte föranleda vidare åtgärd, att enär bestämmelser saknades rörande
sättet för expedierande av handlingar, som per post beställts hos poliskammaren,
samt växlande praxis i detta hänseende syntes hava utbildat
sig hos polismyndigheterna, J. O. måtte taga denna fråga under omprövning
samt vidtaga de åtgärder, som kunde anses påkallade för erhållande
av enhetliga bestämmelser.

Lundblad avgav därefter påminnelser i ärendet.

För att vinna närmare kännedom om den praxis, som tillämpades av
olika polismyndigheter vid översändande av intyg av nu ifrågavarande
beskaffenhet, tillskrev jag därefter polismyndigheterna i vissa städer med
anhållan örn upplysningar dels huruvida intyg, då sökanden begärt få det
till sig översänt, tillställdes sökanden medelst tjänstepost eller, i annat
fall, med vilket belopp kostnad för översändandet uttoges av sökanden,
dels ock huru förfores, då sökanden icke begärt att intyget skulle översändas
till honom. Av de inkomna svaren framgår bland annat följande.

Enligt av Ö. Ä. verkställd utredning tillämpas i allt väsentligt ett och
samma förfarande uti ifrågavarande hänseende av samtliga poliskommissarier
i Stockholm. Då sökande begärt att få intyg till sig översänt eller
eljest givit uttryck åt sin önskan därom, befordras intyget till honom medelst
tjänstepostförsändelse eller, om sökanden medsänt svarsporto, i vanligt
frankerat brev. Arvode för översändandet uttages således aldrig av
sökanden. Har sökanden icke givit till känna, att han önskar få intyget
sig tillsänt, får detta, därest sökanden är boende i Stockholm, alltid kvarligga
å vederbörande polisvaktstation för att avhämtas av sökanden eller
något hans ombud. Är sökanden däremot bosatt utom Stockholm, pläga
några kommissarier även då utan vidare översända intyget med tjänstepost,
medan flertalet kommissarier i sådana fall låta intygen ligga kvar
å stationen i avbidan på att desamma bliva avhämtade, varvid sökandena
dock stundom underrättas örn att intygen äro färdiga att avhämtas.

192

Enligt polismästarens i Malmö svar får av honom utfärdat nykterhetsintyg,
om sökanden bor i staden, kvarligga å poliskammarens expedition
till dess det avhämtas. Är sökanden bosatt å annan ort, skickas intyget
till honom, även om han icke anhållit därom. Om sökanden bifogat porto,
frankeras kuvertet därmed, men i annat fall sändes intyget i ofrankerat
kuvert att utlösas av sökanden vid framkomsten. Någon ersättning för intygets
översändande uttages icke.

I Norrköping pläga, enligt polismästarens uppgift, intyg av ifrågavarande
slag medelst tjänstepost översändas till sökande å annan ort, antingen
begäran därom framställts eller icke.

Polismästaren i Hälsingborg översänder däremot icke intyg till sökande
med tjänstepost. Om sökande utan att bifoga porto begärt att få intyg
sig tillsänt, översändes detta i ofrankerat kuvert utan att några kostnader
påföras sökanden. På samma sätt förfares även utan begäran om intygets
översändande, därest sökanden är bosatt utom staden och ej har
känt ombud där.

I Gävle, Eskilstuna, Borås, Linköping, Karlskrona, Jönköping, Lund och
Halmstad bruka, om porto ej bifogats, intyg översändas mot postförskott
å ett mindre arvode för översändandet jämte portokostnaden, varvid arvodet
i regel uppbäres av den som biträder med expedieringen. I vissa av
dessa städer sker översändande endast i händelse sökande därom framställt
begäran.

I Örebro och Uppsala brukar, då sökanden begärt att få intyget sig tillsänt,
detta av polismyndigheten översändas medelst tjänstepost, om sökanden
icke bifogat porto. På samma sätt förfares i Västerås och Landskrona,
så snart sökanden är bosatt å annan ort. Jämväl i Karlstad tillställer
polismyndigheten sökande, på begäran, intyg medelst tjänstepost.

I Sundsvall, där nykterhetsintyg utfärdas av poliskommissarien, översändes
intyg till sökande, som framställt begäran att få intyget sig
tillsänt, i frankerat kuvert på stadens bekostnad. Stadsf iskalen i Kalmar
anlitar icke tjänstebrevsrätten för översändande av nykterhetsintyg men
tillställer på begäran sökande sådant intyg i frankerad försändelse, till
vilken porto plägar erhållas från stadens drätselkammare.

I flera fall hava enligt de inkomna yttrandena vederbörande polismyndigheter
i tvekan, huruvida intyg av ifrågavarande slag få till sökande
översändas med anlitande av tjänstebrevsrätten eller ej, själva tillsläppt
porton för frankering av försändelserna.

Sedan jag därefter anhållit, att generalpoststyrelsen måtte i ärendet
avgiva utlåtande rörande det på sina håll tillämpade förfarandet att översända
nykter hetsintygen medelst tjänstepost, anförde generalpoststyrelsen
i avgivet utlåtande följande.

Beträffande tjänstebrevsrättens användning innehölle förordningen den

193

5 mars 1920 angående utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser
icke annan bestämmelse än att nämnda rätt avsåge försändelser, som i
tjänsteärenden avlämnas till postbefordran’. Angående vad som vore att
anse såsom ''tjänsteärende’ funnes icke några bestämmelser. Enligt i rättslivet
i allmänhet gällande regler torde det åligga sökande att hos vederbörande
myndighet avhämta begärda expeditioner m. m. När kommissionär
vore anställd hos myndighet, kunde expeditioner erhållas genom förmedling
av denne. I vissa fall vore skyldighet stadgad för myndighet att å
tjänstens vägnar tillsända en person intyg eller dylikt. Det syntes då otvivelaktigt,
att tjänstebrevsrätten finge användas. Så ålåge det t. ex. jämlikt
§ 33 mom. 1 andra stycket förordningen den 3 december 1915 angående
kyrkoböckers förande pastor att på begäran översända flyttningsbetyg.
Däremot funnes, såvitt generalpoststyrelsen hade sig bekant, icke
något direkt åliggande för pastor att till sökande översända andra prästbevis.
Det vore också uppenbart, att erhållandet av t. ex. ett åldersbevis
vore ett personligt intresse, vilket däremot icke — åtminstone i samma
mån — vore fallet med ett flyttningsbetyg. Vad nu särskilt anginge det
i motorfordonsförordningens 14 § omförmälda nykterhetsintyget, så syntes
den där meddelade föreskriften, att intyget skulle vara avgiftsfritt,
enligt generalpoststyrelsens mening avse frihet från stämpel och lösen.
Däremot torde bestämmelsen icke behöva innebära, att intyget skulle försändas
avgiftsfritt till sökanden. Det kunde vara av intresse att göra en
jämförelse med en bestämmelse i samma förordnings 8 § 3 mom. andra
stycket. Där ålades polismyndighet att till försäkringsanstalt översända
försäkringsbevis. I detta fall finge tjänstebrevsrätten utan tvivel användas.
Vid prövning av frågor angående tj änstebrevsrätten syntes viss hänsyn
även böra tagas till vad i tjänstebrevsförordningens § 8 mom. 1 sades
angående tjänstebrevsrättens missbrukande ''annan till nytta’. Med stöd
av det anförda vore generalpoststyrelsen av den uppfattningen, att tj änstebrevsrätten
icke finge användas vid försändande av nykterhetsintyg enligt
14 § motorfordonsförordningen. I

I likhet med generalpoststyrelsen anser jag, att det enligt gällande bestämmelser
icke är polismyndighet medgivet att använda tj änstebrevsrätten
för att till sökande översända sådant intyg om nykterhet m. m.,
som avses i 14 § motorfordonsförordningen. På grund härav har jag funnit
de av Lundblad anförda klagomålen mot polismyndigheten i Göteborg
ej föranleda någon åtgärd mot denna myndighet.

Genom den i ärendet verkställda utredningen har emellertid framkommit,
att praxis i fråga örn sättet för översändande av nykterhetsintyg är

13 — Justitie ombudsmannens ämbetsbcrättelsc till 1937 års riksdag.

194

synnerligen vacklande. Undersökningen därutinnan har visserligen omfattat
allenast polismyndigheterna i ett tjugotal städer. Med största sannolikhet
torde dock kunna antagas, att praxis i nämnda hänseende är lika vacklande
såväl bland polismyndigheterna i övriga städer som bland landsfiskalerna.
Då det synes önskvärt, att likformighet åstadkommes i denna
expeditionssak, har jag ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga
frågan härom.

För ernående av sagda mål stå givetvis flera vägar öppna. En utväg
är att fästa polismyndigheternas uppmärksamhet på att enligt gällande
bestämmelser tjänstebrevsrätten icke må anlitas för intygens expediering.
En annan utväg är emellertid att ålägga vederbörande såsom en tjänsteplikt
att tillställa sökande utfärdat nykterhetsintyg, varav då komme att
följa att polismyndighet, som ägde tjänstebrevsrätt, finge, såsom nu flerstädes
sker, översända intygen medelst tjänstepost. Övervägande skäl synas
mig tala för en lösning av frågan enligt det senare alternativet. Till
stöd härför får jag andraga följande.

I § 15 mom. 1 av förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon stadgades,
att elev, som undergått godkänd prövning inför besiktningsman,
hade att för erhållande av körkort insända ansökan därom till vederbörande
länsstyrelse samt därvid foga bland annat intyg, som kunde av
länsstyrelsen godtagas, att sökanden gjort sig känd för nykterhet, ordentlighet
och ett hänsynsfullt uppträdande. Enligt motiven till detta stadgande
borde allenast den, som av fullt vederhäftiga och trovärdiga personer intygades
vara fullt pålitlig vid bruket av rusdrycker, tilldelas körkort.
Rörande tillämpningen av stadgandet anförde 1927 års motorfordonssakkunniga
i sitt den 31 juli 1929 dagtecknade betänkande med förslag till
förordning örn motorfordon m. m. följande: De föreskrifter, som 1923 års
förordning om motorfordon innehölle i detta avseende, hade icke visat sig
tillfredsställande. Intyg om nykterhet, ordentlighet och hänsynsfullt uppträdande
kunde så gott som vem som helst prestera, och detta av personer
vilkas trovärdighet länsstyrelsen saknade anledning att betvivla. Få
vore de, vilka ville utsätta sig för det obehag, som givetvis vore förenat
med att neka en vän eller granne ett dylikt intyg. De sakkunniga hade
sig bekant fall, då personer, vilka vid flera tillfällen gjort sig saker till ansvar
för fylleri, det oaktat kunnat förskaffa sig nykterhetsintyg, som av
vederbörande länsstyrelse godtagits. Enligt de sakkunnigas mening vöre
för åstadkommande av tillförlitlig utredning om sökandes nykterhets- och
andra personliga förhållanden polismyndigheterna bäst skickade. Redan
tillämpades inom vissa län det systemet, att såsom regel endast nykterhetsoch
ordentlighetsintyg utfärdat av polismyndigheten i vederbörandes hemort
godtoges. Med detta system hade, enligt vad som uppgivits, möjligheten
för länsstyrelse att erhålla tillförlitliga upplysningar örn körkortssö -

195

leande väsentligt ökats. De sakkunniga föresloge alltså, att i stället för det
dåvarande nykterhets- och ordentlighetsintyget skulle företes intyg av
polismyndigheten å den eller de orter inom riket, varest sökande under
de senaste två åren varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett
nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden
i övrigt icke kunde anses olämplig som förare av automobil.

I det förslag till motorfordonsförordning, som av Kungl. Majit underställdes
1930 års riksdag, följdes sakkunnigförslaget icke i denna del. Mot
det av de sakkunniga förordade systemet anförde chefen för kommunikationsdepartementet,
bland annat, att det helt visst komme att medföra
kostnader och besvär för körkortsaspiranterna. Andra lagutskottet, som
hade att avgiva utlåtande över förslaget, anslöt sig emellertid till de sakkunnigas
uppfattning, att polismyndighet vore bäst skickad att åstadkomma
en tillförlitlig utredning om sökandes nykterhets- och andra personliga
förhållanden och att därför intygen ifråga borde utfärdas av polismyndighet.
Utskottet föreslog tillika, att intygen skulle utfärdas kostnadsfritt.
Utskottets uttalanden i förevarande avseende godkändes av riksdagen.

I överensstämmelse härmed intogos i 1930 års motorfordonsförordning
de nu gällande bestämmelserna i 14 och 15 §§ av förordningen.

Då i motorfordonsförordningen uppställts fordran på att nykterhetsintyg
för erhållande av körkort skall vara utfärdat av polismyndighet, har
detta, såsom av det förut anförda framgår, i främsta rummet betingats av
omsorg örn trafiksäkerheten. Det har alltså varit ett allmänt intresse, som
man därmed velat tillgodose. Föreskriften om intygens utfärdande avgiftsfritt
visar emellertid tillika att det varit statsmakternas avsikt, att
tillgodoseendet av omförmälda krav från det allmännas sida på intygens
beskaffenhet skulle så litet som möjligt få betunga körkortsaspiranterna.

Med stadgandet örn avgiftsfrihet har väl allenast avsetts, att intyget
skulle vara fritt från stämpelavgift och expeditionslösen. Men samma skäl,
som föranlett att körkortsaspirant befriats från kostnaderna för stämpel
och lösen för intyget, synas mig även kunna anföras för hans befrielse
jämväl från kostnaden för intygets översändande till honom.

Såsom generalpoststyrelsen i sitt utlåtande framhållit är i vissa andra
fall skyldighet stadgad för myndighet att å tjänstens vägnar tillsända en
person intyg eller dylikt. Utöver den av styrelsen i detta sammanhang omnämnda
bestämmelsen i förordningen angående kyrkoböckers förande må
som exempel även nämnas stadgandet i 3 § sista stycket vapenkungörelsen
den 22 juni 1934, däri föreskrives skyldighet för länsstyrelse att utan
kostnad för den som deklarerat vapen till honom översända av länsstyrelsen
utfärdat bevis örn verkställd deklaration. Av skäl som jag förut berört
torde motsvarande skyldighet böra åläggas polismyndighet, som utfär -

196

dat nykterhetsintyg. Föreskrift härom synes böra fogas till stadgandet om
avgiftsfrihet och torde lämpligen kunna givas den avfattningen, att det
åligger polismyndigheten att, örn sökanden uppgivit postadress, utan kostnad
för sökanden översända intyget till honom.

Genom sådant åläggande skulle all tvekan om polismyndighetens rätt
att för intygets översändande anlita tjänstebrevsrätten bliva undanröjd.
I den mån polismyndighet möjligen saknar sådan rätt, skulle det ifrågasatta
åläggandet dock medföra, att intygen komme att expedieras på samma sätt
som all annan myndighetens post i tjänsteärenden.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden och
synpunkter till den åtgärd, som Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

I anledning av framställningen har Kungl. Majit i 20 § motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 ålagt polismyndighet, som utfärdat intyg
av ovan omförmälda slag, att, om sökanden uppgivit postadress, utan kostnad
för sökanden översända intyget till denne.

5. Framställning angående uppdelning av Skånings, Valle och
Vilske domsaga å angränsande domsagor.

Den 27 november 1936 skrev jag till Konungen följande:

”Skaraborgs län är i judiciellt avseende indelat i sex domsagor. Av dessa
omfattar Skånings, Valle och Vilske domsaga den mellersta delen av länets
södra hälft. De angränsande domsagorna inom denna del av länet äro Åse,
Viste, Barne och Laske domsaga i väster samt Gudhems och Kåldnds domsaga
ävensom Vartofta och Frökinds domsaga i öster och i sydost. Skåningsdomsagan
är indelad i två tingslag, Skånings och Valle tingslag med
tingsställe i Skara samt Vilske tingslag med tingsställe i Floby, beläget vid
västra stambanan 14 kilometer väster örn Falköping. Såväl i Skara som
i Floby finnas användbara tingshus. Kansliet för domsagan är inrymt i
tingshuset i Skara.

Sistnämnda stad står i direkt järnvägsförbindelse med, bland andra orter,
Vara köping, tingsställe och kansliort för Åsedomsagan, som bildar ett
tingslag.

Skåningsdomsagan tillhör i fråga örn arbetsbörda och invånarantal de
mindre domsagorna i riket. I den plan till rikets indelning i domsagor i anledning
av processreformen, som åtföljde det den 29 augusti 1928 av särskilt
tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet angående ordnande av
vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av

197

rättegångsref ormen, har ej heller räknats med att domsagan skulle komma
att såsom sådan bestå. Nämnda plan upptager för Skaraborgs län två
alternativa indelningsförslag, det ena, i fortsättningen betecknat såsom alternativ
I, avseende länets indelning i fem domkretsar, det andra, här nedan
betecknat såsom alternativ II, dess indelning i fyra domkretsar. Båda alternativen
överensstämma i fråga örn Skåningsdomsagan såtillvida, att Vilske
tingslag överföres till Vartoftadomsagan, vilken i övrigt jämväl skulle omfatta
Falköpings stad. Skånings och Valle tingslag däremot föreslås skola
antingen, enligt alternativ I, jämte Barne och Laske härader av Åsedomsagan
samt Skara stad bilda en domkrets (återstoden av Åsedomsagan eller
Åse och Viste härader föreslås sammanslagen med Kinnefjärdings, Kinne
och Kållands domsaga samt Lidköpings stad till en domkrets) eller ock,
enligt alternativ II, tillika med Gudhemsdomsagan samt städerna Skara,
Skövde och Hjo utgöra en domkrets. I övrigt innebär planen, enligt alternativ
I, att Gudhemsdomsagan allenast utökas med städerna Skövde och
Hjo och, enligt alternativ II, att Åse- och Kinnedomsagorna jämte Lidköpings
stad bilda en domkrets. Vadsbo domsaga bibehålies enligt båda
alternativen oförändrad.

I en till Kungl. Majit den 10 april 1930 avlåten framställning, intagen
i 1931 års ämbetsberättelse sid. 217 o. f., hemställde J. O. — under erinran
bland annat om 1926 års riksdags principuttalande till förmån för en successiv
omreglering av domsagorna till större enheter — att Kungl. Majit
måtte vid i maj 1930 inträffande vakans i häradshövdingämbetet i Skåningsdomsagan
taga i övervägande, huruvida icke domsagan borde, i överensstämmelse
med vad i alternativ II angivits, uppdelas å Gudhems- och Vartoftadomsagorna.
J. O. förordade därvid, att till undvikande av onödig
rubbning i bestående tingslagsindelning envar av de nya Gudhems- och
Vartoftadomsagorna skulle åtminstone tillsvidare få bestå av två tingslag.
I den förra domsagan borde sålunda Skånings och Valle härader fortfarande
bilda ett tingslag och det andra tingslaget utgöras av den nuvarande
Gudhemsdomsagan, vars båda härader, för närvarande var för sig ett
tingslag, alltså borde förenas till ett dylikt och erhålla tingsställe helst
i Skövde eller, därest detta med hänsyn till nödvändigheten av att för sådan
händelse där uppföra tingshus icke ansåges lämpligt, i Stenstorp. Inom den
föreslagna Vartoftadomsagan kunde, ehuru densamma lämpligen borde
omfatta allenast ett tingslag med tingsställe i Falköping, de sammanförda
delarna tillsvidare i anseende till deras jämförelsevis nya och lämpliga
tingshus i Tidaholm respektive Floby bibehållas såsom tingslag var för sig.
Beträffande tingsordningen i de utvidgade domsagorna borde i varje tingslag
förrättas tio allmänna tingssammanträden örn året. Kansliorterna borde
såsom hittills förbliva i Skövde för Gudhemsdomsagan och i Falköping för
Vartoftadomsagan.

198

Över J. 0:s framställning avgav, på grund av remiss, Göta hovrätt efter
hörande av tingslagsborna, häradsrätterna och domhavandena i de berörda
domsagorna samt länsstyrelsen i Skaraborgs län utlåtande i skrivelse till
Kungl. Majit den 3 mars 1931.

J. 0:s regleringsförslag avstyrktes av tingslagsborna och häradsrätterna
i Skåningsdomsagan men lämnades utan erinran eller tillstyrktes av tingslagsborna
och häradsrätterna i Gudhems- och Vartoftadomsagorna. Skånings
och Valle häradsbor uttalade därvid att, därest en ändring i domsagoindelningen
nödvändigt skulle ske, densamma borde verkställas i enlighet
med alternativ I. Gudhems och Kåkinds häradsbor samt Gudhems häradsrätt
hemställde emellertid, att i samband med domsagoregleringen förening
av häradena i ett tingslag icke måtte genomföras. Skulle detta ändock ske,
borde den gemensamma tingsstaden enligt Gudhemsbornas mening förläggas
till Stenstorp och enligt Kåkindsbornas till Skövde.

Domhavandena tillstyrkte samtliga regleringsförslaget i dess helhet.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande, att frågan örn regleringen av länets
domsagor med hänsyn till de olika alternativ, som i sådant hänseende framkommit,
lämpligen borde upptagas till behandling i ett sammanhang och
att, innan så kunde ske, någon ändring i bestående förhållanden icke borde
vidtagas. För den händelse J. 0:s ifrågasatta regleringsförslag emellertid
ansåges böra omedelbart komma till stånd, hade länsstyrelsen intet att
erinra mot detsamma.

Göta hovrätt erinrade i sitt förberörda utlåtande den 3 mars 1931, bland
annat, att lösningen av ifrågavarande regleringsspörsmål måste röna inflytande
av den ställning statsmakterna komme att intaga till frågan örn de
mindre städernas förenande i judiciellt avseende med angränsande domsaga.
Med hänsyn till vad som i sistnämnda avseende yttrades i propositionen
nr 80 till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform
syntes kanske samtliga städer i Skaraborgs län komma att
berövas den egna jurisdiktionen. För sådan händelse skulle städerna Skara,
Skövde och Hjo komma att i sinom tid ingå i den av J. O. föreslagna Gudhemsdomsagan,
därvid emellertid skulle uppkomma en domkrets, som redan
på grund av sin sammansättning och storlek (omkring 64,000 invånare,
varav 20,000 i städerna) vore avgjort olämplig. På grund därav och då det
syntes mindre lämpligt att genomföra en indelning, som kanske ej finge
bestå vid de förändringar, som kunde befinnas önskvärda i samband med
rättegångsreformen, funne sig hovrätten böra avstyrka, att åtgärder för
det dåvarande vidtoges för omreglering av ifrågavarande domsagor.

I ärendet inkommo vidare ombud för samtliga kommuner, utom en, inom
Skånings och Valle tingslag med en framställning till Kungl. Majit, däri
— under erinran om de båda regleringsalternativ, som av rättegångsreformens
ekonomiska sakkunniga framlagts — dels anfördes, att innan det av

199

J. O. framställda regleringsförslaget företoges till avgörande, utredning
syntes böra verkställas angående vilketdera av de båda alternativen vore
lämpligast för att av de berörda domsagorna jämte inom desamma belägna
städer skapa den mest tillfredsställande organisationen av de nya domsagorna,
dels ock hemställdes, att i avbidan på en dylik utredning åtgärder
för Skåningsdomsagans uppdelning på sätt J. O. föreslagit icke måtte vidtagas.

I skrivelse till Kungl. Majit den 9 september 1930 anslöto sig stadsfullmäktige
i Skara till nyssnämnda framställning.

Den 29 maj 1931 anbefallde Kungl. Majit — under uttalande att vid
sidan av det av J. O. framställda regleringsförslaget jämväl borde komma
under övervägande det av de särskilda sakkunniga såsom alternativ I framlagda
förslaget till reglering av Skånings-, Gudhems-, Åse- och Kinnedomsagorna
— Göta hovrätt att, efter vederbörandes hörande, till Kungl. Majit
inkomma med utredning och yttrande, huruvida och under vilka betingelser
nämnda regleringsförslag eller annat dylikt förslag, som i förevarande
sammanhang kunde varda framställt, kunde komma till förverkligande.

Med skrivelse den 1 december 1931 överlämnade Göta hovrätt den med
anledning härav verkställda utredningen. Av denna framgår följande.

Tingslagsborna och häradsrätterna i Skåningsdomsagan hemställde under
fasthållande av de yttranden, som av dem avgivits i anledning av regleringsalternativ
II, att vid bestående förhållanden i fråga om domsagan
måtte få förbliva. Tingslagsborna och häradsrätten i Gudhems tingslag
vidblevo sitt tidigare avgivna förord för sistnämnda alternativ, varemot
häradsrätten och tingslagsborna i Kåkinds tingslag nu föredrogo en reglering,
som i enlighet med alternativ I till Gudhemsdomsagan lade allenast
Skövde och Hjo städer. Åsedomsagans tingslagsbor och häradsrätt avstyrkte
vidtagande av varje ändring i domsagoindelningen i länet, som berörde
domsagan, under uttalande tillika att, därest en dylik ändock skulle
komma till stånd, densamma borde för domsagans vidkommande ske enligt
alternativ II, d. v. s. domsagans förening i sin helhet med Kinnedomsagan.
I sistnämnda domsaga slutligen motsatte sig tingslagsbor och häradsrätt
genomförandet av varje reglering, som ej avsåge allenast staden Lidköpings
införlivande med domsagan i judiciellt avseende. Skulle en ytterligare utökning
av domsagan ovillkorligen anses påkallad, borde detta lämpligast
åstadkommas sålunda, att Skånings och Valle härader eller enbart förstnämnda
härad tillfördes densamma.

Av domhavandena förklarade t.f. domhavanden i Skåningsdomsagan, vilken
tidigare för domsagans vidkommande förordat genomförandet av alternativ
II, att med hänsyn till det ändrade läge, vari frågan om de mindre
magistratsstädernas bibehållande vid egen jurisdiktion genom 1931 års riksdags
ställningstagande i denna fråga kommit, en reglering enligt alterna -

200

tiv I företrädesvis borde komma till stånd. Enahanda uppfattning intogs nu
på samma grunder jämväl av domhavanden i Gudhemsdomsagan, dock att
med Gudhemsdomsagan, utöver städerna Skövde och Hjo, borde införlivas
jämväl Ransbergs, Mölltorps och Karlsborgs socknar av Vadsbo södra
tingslag. Domhavanden i Åsedomsagan däremot avstyrkte vidtagande av
varje regleringsåtgärd i fråga örn länets domsagor, intill dess dels frågan om
möjlighet att lägga stad under landsrätt trots stadens bestridande vunnit
slutgiltig lösning dels ock reformen av inskrivningsväsendet, enligt vilken
nya specialiserade fastighetsböcker skulle uppläggas i samtliga domsagor,
genomförts. I valet mellan regleringsalternativen I och II föredrog emellertid
denne domhavande obetingat det senare, då det, bland annat, för Åsedomsagans
invånare innebure att de finge behålla sitt nuvarande centralt
belägna tingsställe i Vara. T.f. domhavanden i Kinnedomsagan slutligen
gav uttryck åt enahanda uppfattning i ärendet som domsagans tingslagsbor
och häradsrätt.

Stadsfullmäktige i Skara uttalade sig till förmån för en framtida reglering
av länets domsagor i enlighet med alternativ I men, på skäl som redan
anförts i domhavandens i Åsedomsagan yttrande, ansågo de, att en dylik
reglering för det dåvarande varken vore nödig eller påkallad. Av stadsfullmäktige
i Skövde — vilka förklarade sig icke hava med yttrandet tagit
ståndpunkt till frågan örn stadens läggande under landsrätt — hemställdes,
att Gudhemsdomsagan måtte förstoras, i första hand genom överförande till
densamma av Ransbergs, Mölltorps och Karlsborgs socknar i Vadsbo södra
tingslag samt det i nyssnämnda tingslag ingående förutvarande Binnebergs
tingslag och i andra hand genom förening, på sätt regleringsalternativ II
förutsatte, med Skånings och Valle härader, därvid erinrades, att sistnämnda
härad tidigare ända till år 18G4 tillhört domsagan. Hjo stadsfullmäktige
uttalade, att därest staden mot dess önskan berövades egen jurisdiktion,
det finge anses självfallet, att den komme att lyda under Gudhemsdomsagan;
och hade stadsfullmäktige beträffande den föreliggande
frågan om uppdelning av Skåningsdomsagan intet att erinra. Stadsfullmäktige
i Lidköping slutligen anmälde — under förutsättning att en omreglering
av länets domsagor skulle vidtagas och städerna ingå i desamma
— sin anslutning till alternativ I, varjämte förordades, att för sådan händelse
jämväl Saleby pastorat i Skånings härad överfördes till den nya
Kinnedomsagan.

Länsstyrelsen tillstyrkte, att en reglering av Skåningsdomsagan och densamma
angränsande domsagor omedelbart komme till stånd, samt förordade,
att denna reglering verkställdes i enlighet med alternativ I.

Göta hovrätt avstyrkte i sin förberörda skrivelse den 1 december 1931,
att åtgärder för det dåvarande vidtoges för omreglering av ifrågavarande
domsagor. Hovrätten framhöll därvid, att örn, såsom all sannolikhet talade

201

för, städerna Skara, Skövde, Hjo och Lidköping i judiciellt avseende förenades
med omkringliggande domsaga, envar av de ifrågakomna domsagorna
därefter skulle få en sådan omfattning, att en ytterligare utökning
icke vore tillrådlig åtminstone med dåvarande organisation av arbetet i
lantdomstolarna. Ej heller kunde det anses välbetänkt att, innan processreformen
blivit genomförd och man hunnit få någon erfarenhet av dess
verkningar och innan det blivit avgjort, vilka städer skulle med omgivande
domsagor förenas, företaga en omreglering, som kanske ej finge bestå vid
de förändringar, som då kunde befinnas önskvärda. Särskild vikt borde
även fästas vid det förhållandet att ortsbefolkningen i de trakter, som skulle
få sina tings- och kansliförhållanden ändrade genom den nya regleringen,
vare sig denna genomfördes enligt ena eller andra förslaget, enhälligt motsatt
sig densamma, och att icke från något håll anförts, att en omreglering
skulle vara till fördel för rättsvårdens handhavande, frånsett att det för
Vilske tingslags invånare torde innebära en fördel att få sitt domarkansli
i Falköping i stället för i Skara.

Därest ändock en omreglering av de berörda domsagorna ansåges böra
omedelbart komma till stånd, gav hovrätten, med avstyrkande för det dåvarande
av de förslag till partiella ändringar i de båda regleringsalternativen
som i ärendet framförts, sitt förord åt en reglering i enlighet med alternativ
I. Avgörande för hovrättens ställningstagande härvidlag hade
varit, att enligt alternativ II Gudhems- och Kinnedomsagoma med ett invånarantal,
städerna inräknade, av omkring 64,500 respektive 73,500 personer
skulle få en så stor omfattning, att hovrätten under inga förhållanden
kunde tillstyrka antagandet av ett sådant förslag. Kinnedomsagan bleve
väl även enligt alternativ I med ett invånarantal, Lidköping inräknat, av
omkring 55,800 personer större än vad hovrätten ansåge lämpligt. Vid bedömandet
av denna fråga borde emellertid hänsyn tagas till vad i den av
1931 års riksdag godkända propositionen angående huvudgrunderna för en
rättegångsreform uttalats därom, att handläggningen av rättegångsmålen
vid lantdomstolarna borde i så stor utsträckning som möjligt förbehållas
den ordinarie domaren samt att handhavandet av expeditionsgöromålen
och även, i den omfattning som betingades av arbetsbördan i domsagan,
handläggningen av inskrivningsärenden borde anförtros åt en fast anställd
sekreterare. Under förutsättning att nämnda riktlinjer angående organisationen
av domstolarnas arbete bleve följda, ansåge sig hovrätten kunna
godkänna en reglering enligt alternativ I jämväl beträffande Kinnedomsagan.

Beträffande tingslagsindelningen i de tre nya domsagor, som enligt alternativ
I skulle bildas eller Vartofta-Vilskedomsagan, Barne-Skåningsdomsagan
och Åse-Kinnedomsagan, föreslog hovrätten, att envar av de två
förstnämnda domsagorna skulle omfatta två och den sistnämnda domsagan

202

ett tingslag. Nuvarande Vartoftadomsagan samt Vilske härad och SkåningsValle
härader borde nämligen bibehållas såsom egna tingslag med tingsställen
i Tidaholm respektive Floby och Skara, medan Barne och Laske
härader borde utbrytas till ett nytt tingslag med tingsställe i Vara samt Åse
och Viste härader ingå i gemensamt tingslag med nuvarande Kinnedomsagan
och alltså erhålla tingsställe i Lidköping. Såsom kansliorter för de tre
domsagorna föreslog hovrätten i nämnd ordning Falköping, Skara och
Lidköping.

I den till 1933 års riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret 1933/1934 föreslog Kungl. Maj:t, att
Skåningsdomsagan skulle från och med den 1 januari 1934 uppdelas å Vartoftadomsagan
och Åsedomsagan sålunda, att Vilske tingslag skulle tillläggas
den förra domsagan samt Skånings och Valle tingslag den senare
domsagan. Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet,
efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit, följande.

När han ginge att taga ställning till förevarande regleringsfråga, ville
departementschefen till en början ånyo erinra om den numera av statsmakterna
antagna grundsatsen, att en successiv omreglering av de mindre domsagorna
till större enheter borde eftersträvas. Den verkställda utredningen
gåve otvetydigt vid handen, att Skåningsdomsagan på grund av sin ringa
folkmängd och obetydliga arbetsbörda icke borde bibehållas såsom egen
domkrets. De huvudsakliga hinder, som tidigare ansetts föreligga mot företagande
av en domsagoreglering eller att man borde avvakta gen omföran -det av inskrivningsreformen och lösningen av frågan örn städernas ställning
i den av processreformen betingade nya judiciella indelningen, hade
numera, sedan vid 1932 års riksdag lagstiftning å båda områdena genomförts
och redan trätt i tillämpning, undanröjts. Vad särskilt sistnämnda
spörsmåls inflytande på den föreliggande regleringsfrågan anginge, syntes
man kunna utgå från att samtliga städer i Skaraborgs län i sinom tid komme
att få gemensam jurisdiktion med omgivande landsbygd. Även om
Skara stad sålunda torde komma att i en framtid införlivas med Skåningsdomsagan,
finge densamma emellertid alltjämt anses vara alltför liten för
att giva en domare tillräcklig sysselsättning av mera kvalificerad art. Domsagan
borde sålunda under alla förhållanden underkastas reglering. Angående
sättet härför rådde i ärendet såtillvida enstämmig uppfattning, att
Vilske tingslag ansåges böra införlivas med Vartoftadomsagan. Även departementschefen
anslöte sig till detta förslag, vilket för häradet, därest detsamma,
såsom han ansåge böra tillsvidare bliva fallet, bibehölles såsom
eget tingslag, enbart komme att vara till fördel, i det att dess befolkning
därigenom i Falköping — häradets naturliga avsättningsort — erhölle en
mera lättillgänglig kansliort än den nuvarande. Den sålunda utvidgade
domsagan syntes böra benämnas Vartofta och Vilske domsaga. Till tings -

203

ordningen i domsagan syntes icke nödigt att nu taga ställning utan kunde
därmed anstå till i samband med blivande verkställighetsbeslut i anledning
av regleringen. Givet vore emellertid, att minskning i nuvarande sammanträdesantalet,
eller tio, i Vartofta och Frökinds tingslag icke finge ske. Det
syntes sannolikt, att antalet allmänna tingssammanträden även i Vilske
tingslag skulle kunna ökas till tio örn året. I fråga om Skånings och Valle
tingslag förelåge däremot två regleringsalternativ, de i det föregående såsom
alternativen I och II betecknade. Av dessa ansåge departementschefen väl
i likhet med länsstyrelsen och Göta hovrätt det förra äga företräde framför
det senare. Men ej heller en reglering enligt alternativ I oförändrat ansåge
han böra i förevarande fall komma till stånd. Enligt hans mening borde
nämligen icke utan tvingande skäl rubbning äga rum i äldre tingslags omfattning.
För sin del funne departementschefen den bästa lösningen av frågan
om Skånings och Valle häraders placering inom en större domkrets vara
att söka i häradenas förening med hela Åsedomsagan, därvid häradena och
domsagan fortfarande borde bilda var sitt tingslag.

Därest en dylik förening — anförde departementschefen vidare — bestått
under femårsperioden 1927—1931, skulle, enligt vad av föreliggande
statistiska uppgifter framginge, i den nya Åse-Skåningsdomsagan hava
handlagts i medeltal årligen 2,306 lagfarts- och inteckningsärenden samt
genom slutligt utslag avgjorts i medeltal årligen 92 tvistiga civilmål, 49 s. k.
strafflagsmål och 271 andra brottmål. De angivna talen ställde domsagan,
då det gällde den beräkneliga arbetsbördan, i paritet med den blivande Audungs
domsaga, där motsvarande siffror under samma femårsperiod i medeltal
utgjort: 2,268 lagfarts- och inteckningsärenden, 62 tvistiga civilmål,
59 strafflagsmål och 339 andra brottmål. Jämväl i fråga om folkmängden
komme ifrågavarande nya domsaga att nära ansluta sig till Njudungsdomsagan,
i det att invånarantalet bleve omkring 50,800 personer. Av de anförda
siffrorna framginge sålunda, att den nya domsagan lika litet som Njudungsdomsagan
i fråga örn arbetsmängd eller invånarantal komme att avvika
från vad därutinnan borde anses normalt. Väl torde även i den nya
Åse-Skåningsdomsagan böra anställas en sekreterare, men denna åtgärd
vore ingalunda till olägenhet för domkretsen utan ägnad att åt densamma
förbehålla bästa möjliga rättsvård.

Vidare anförde departementschefen: Icke heller eljest syntes befogade
invändningar mot ifrågavarande regleringsförslag kunna göras. Häradshövdingen
i nuvarande Åsedomsagan C. Arhusiander, som haft tillfälle taga
del av detsamma, hade även för sin del godtagit förslaget, ehuru han helst
sett att Valle härad införlivats med Gudhemsdomsagan. När Skara stad
framdeles förenades med Åse-Skåningsdomsagan, torde böra avgöras, huruvida
Valle härad lämpligare borde förenas med Gudhemsdomsagan. Samtidigt
torde tagas under övervägande, huruvida icke kansliet — vilket tills -

204

vidare borde förläggas till Vara, där den nuvarande häradshövdingen vore
bosatt — borde förflyttas till Skara. Den sålunda förordade nya domsagan
syntes efter sina huvuddelar böra benämnas Åse och Skånings domsaga.
I fråga om tingsordningen i densamma torde i vartdera tingslaget böra hållas
minst tio allmänna tingssammanträden årligen. De nuvarande fem sammanträdena
med tremansnämnd i Skånings och Valle tingslag borde sålunda
utbytas mot allmänna tingssammanträden.

Departementschefen framhöll slutligen, att de av honom föreslagna domsagoregleringamas
genomförande skulle medföra en icke oväsentlig minskning
i statsverkets kostnader för domstolsorganisationen.

Inom riksdagen väcktes sedermera motioner, däri hemställdes, att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag icke måtte bifallas.

Statsutskottet, som hade att avgiva utlåtande över förslaget, hemställde
i utlåtande nr 2 på anförda skäl, att riksdagen måtte avslå detsamma.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som därefter, i överensstämmelse
med vad utskottet yttrat i sitt utlåtande, i skrivelse nr 2 till Kungl.
Majit anförde följande.

Riksdagen hade ansett sig icke kunna bifalla förslaget örn Skåningsdomsagans
uppdelning. Visserligen gåve den i ärendet verkställda utredningen
vid handen, att denna domsaga med hänsyn till obetydlig arbetsbörda och
ringa folkmängd borde omregleras, men då lösningen av ifrågavarande regleringsspörsmål
måste röna inflytande av frågan om förenande i judiciellt
avseende med angränsande domsaga av de städer, varom i detta sammanhang
vore fråga, syntes det riksdagen olämpligt att nu genomföra en domsagoindelning,
som måhända icke komme att bliva beståndande vid de förändringar,
som inom en snar framtid kunde befinnas önskvärda. Departementschefen
hade ju ock tänkt sig möjligheten av en förändring av den nu
föreslagna regleringen, i det att han uttalat att, när Skara stad framdeles
komme att förenas med Åse-Skåningsdomsagan, det syntes böra avgöras,
huruvida Valle härad lämpligen borde förenas med Gudhemsdomsagan.
Riksdagen ansåge sålunda, att frågan örn uppdelning av Skåningsdomsagan
borde göras till föremål för ytterligare utredning och att vid det slutliga
ordnandet av domsagoindelningen hänsyn borde tagas till att de städer,
varom fråga vore, kunde införlivas i häradsrätternas domkretsar.

Av vad som förekommit vid den tidigare verkställda utredningen i förevarande
fråga torde framgå, att en omreglering av Skånings, Valle och Vilske
domsaga är önskvärd. I sin ovannämnda skrivelse har också riksdagen
uttalat, att en reglering av domsagan borde ske, men förklarat sig anse, att
frågan borde göras till föremål för ytterligare utredning. En anledning att

205

inom den närmaste tiden igångsätta en sådan utredning synes nu föreligga.
Under nästkommande år blir nämligen genom häradshövdingen Arhusiander
inträde i pensionsåldern häradshövdingämbetet i Åse, Viste, Barne och
Laske domsaga vakant. Då det för 1933 års riksdag framlagda regleringsförslaget
innebar, att till denna domsaga skulle läggas större delen av Skåningsdomsagan,
synes det lämpligt, att utredning igångsättes i så god tid,
att ett avgörande i frågan kan träffas före den tidpunkt, då vakansen i Åsedomsagan
kan beräknas inträda.

Enligt min mening torde den önskvärda omregleringen av Skåningsdomsagan
lämpligast böra ske genom en uppdelning av domsagan på det sätt,
som föreslogs i 1933 års proposition, nämligen så att Skånings och Valle
tingslag förenas med Åsedomsagan och Vilske tingslag lägges till Vartoftadomsagan.

I propositionen lämnade uppgifter örn folkmängden i domsagorna hänförde
sig till den 31 december 1931, och utgjorde invånarantalet då i Skåningsdomsagan
23,567, därav i Skånings och Valle tingslag 17,895 och
i Vilske tingslag 5,672, i Åsedomsagan 32,936 och i Vartoftadomsagan
33,556. Invånarantalet i berörda domsagor har emellertid under de senaste
fyra åren nedgått i icke oväsentlig mån. Den 31 december 1935 utgjorde
folkmängden i Skåningsdomsagan 22,598 personer, därav i Skånings och
Valle tingslag 17,018 personer och i Vilske tingslag 5,580 personer. Vid
samma tid utgjorde folkmängden i Åsedomsagan 32,573 personer och i Vartoftadomsagan
32,442 personer.

Beträffande arbetsbördan i ovannämnda domsagor under åren närmast
efter den tid, för vilken uppgifter härutinnan lämnats i propositionen, må
anföras, att enligt arbetsredogörelserna för åren 1932—1934 under denna
tid årligen i genomsnitt handlagts:

I i Skånings, Valle och Vilske domsaga:
a) i Skånings och Valle tingslag:

tvistemål och brottmål........................................ 265

konkurser och konkursärenden ................................ 27

lagfarts- och inteckningsärenden ............................... 871

andra ärenden, slutligt handlagda.............................. 491

1,654

b) i Vilske tingslag:

tvistemål och brottmål........................................ 87

konkurser och konkursärenden ................................ 5

lagfarts- och inteckningsärenden ............................... 288

andra ärenden, slutligt handlagda.............................. 136

516

206

II i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga:

tvistemål och brottmål........................................ 527

konkurser och konkursärenden ................................ 52

lagfarts- och inteckningsärenden............................... 1,464

andra ärenden, slutligt handlagda ............................ 785

2,828

III i Vartofta och Frökinds domsaga:

tvistemål och brottmål ....................................... 807

konkurser och konkursärenden................................. 57

lagfarts- och inteckningsärenden............................... 1,258

andra ärenden, slutligt handlagda.............................. 633

2,755

Uppgifterna för år 1935 hava icke medtagits, enär statistiken i sådant
fall skulle bliva missvisande på grund av det stora antalet just det året
förekommande ärenden angående anteckning örn innehav av inteckning.

I fråga örn de under treårsperioden 1932—1934 genom slutligt utslag avgjorda
tvistemålens och brottmålens beskaffenhet får jag hänvisa till följande,
med ledning av rättsstatistiken uppgjorda tabell, utvisande årliga
medeltal.

Domsaga	Tvistemål	Brottmål
Tredskovis avdömda eller ome-delbart medgivna	Övriga (d. v. s. tvistiga)	S. k. strafl-lagsmål (redovisa-de i rätts-stat tab. 7 kol. 2—7.)	Övriga
Skånings, Valle och Vilske domsaga . .	21	38	26	189
därav i Skånings och Valle tingslag . .	16	25	21	154
» » Vilske tingslag............	5	13	5	35
Åse, Viste, Barne och Laske domsaga .	49	49	34	288
Vartofta och Frökinds domsaga......	64	29	44	544

En jämförelse mellan siffrorna i denna tabell och de femårsperioden
1927—1931 avseende siffror, som åberopats i 1933 års proposition, utvisar,
att tvistemålen minskat i antal varemot brottmålen ökat.

Om på sätt föreslagits Skåningsdomsagan uppdelas på Åse- och Vartoftadomsagorna,
torde i dessa sålunda utökade domsagor invånarantal och
arbetsbörda, även om med domsagorna sedermera införlivas respektive
Skara och Falköping, icke bliva större än i många andra domsagor, sedan

207

i allmänhet de mindre städerna i judiciellt avseende förenats med omgivande
domsaga. I anledning av det under den tidigare utredningen i ärendet
framställda förslaget, att viss del av Skåningsdomsagan skulle förenas med
Gudhemsdomsagan, vill jag erinra, att Kungl. Maj:t genom beslut den 24
juli 1936 förordnat, att rådhusrätten i Skövde skall upphöra från och med
dag, som Kungl. Majit vill framdeles bestämma, och att staden skall från
och med samma dag i judiciellt avseende förenas med sistnämnda domsaga,
vilken därefter skall benämnas Skövde domsaga. Härigenom och då med
tiden jämväl Hjo stad torde komma att i judiciellt avseende införlivas med
Gudhemsdomsagan lärer denna domsaga i anseende till såväl invånarantal
som arbetsbörda erhålla en sådan ökning, att den utan tillägg av någon del
av Skåningsdomsagan får en i förhållande till länets domsagor i övrigt
lämplig storlek. Detsamma torde kunna sägas örn Kinnedomsagan, därest
Lidköping förenas med den.

Räknat efter nuvarande invånarantal skulle under ovan angivna förutsättningar
domsagorna i Skaraborgs län få följande omfattning och folk -

mängd.

1) Åsedomsagan .................................. 32,573

Skånings och Valle tingslag...................... 17,018,

49,591 49,591

Skara ......................................... 7,140

56,731

2) Vartoftadomsagan .............................. 32,442

Vilske tingslag ................................. 5,580

38,022 38,022

Falköping ..................................... 8,594

46,616

3) Kinnedomsagan ................................ 30,806

Lidköping ..................................... 10,445

41,251

4) Gudhemsdomsagan ............................. 24,689

Skövde ....................................... 11,431

Hjo .......................................... 2,890

39,010

5) Vadsbo domsaga ............................... 50,891

På grund av vad jag ovan anfört får jag härmed i underdånighet hemställa,
huruvida icke, i anslutning till vad riksdagen uttalat, åtgärder nu

208

böra vidtagas för ytterligare utredning rörande frågan om uppdelning av
Skånings, Valle och Vilske domsaga på angränsande domsagor.”

Framställningen har remitterats till Göta hovrätt för avgivande av utlåtande
efter vederbörandes hörande.

6. Framställning rörande ändring i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften.

Den 16 december 1936 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 en hit inkommen skrivelse har borgmästaren Carl Åhman anfört
följande.

Den 1 april 1935 hade rådhusrätten i Nyköping efter vederbörligen gjord
ansökan beslutat döda ett i fast egendom intecknat skuldebrev. Jämlikt
10 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling hade expeditionshavanden
till inskrivningsdomaren överlämnat rådhusrättens utslag
för anteckning i fastighetsboken. Vidare hade fastighetsägaren jämlikt 9 §
samma lag till sökanden utfärdat ny handling, som svarade mot den dödade.
Denna nya handling hade enligt 9 § andra stycket nämnda lag av
rättens ordförande på sökandens begäran åtecknats bevis, att handlingen
medförde den inteckningsrätt, som tillkommit den dödade. Tvekan hade
emellertid uppstått, huruvida det nya skuldebrevet i samband med berörda
påskrift av rättens ordförande skulle förses med inteckningskontrollstämpel.
Då påskriften av rättens ordförande väl ej kunde anses vara någon
inteckningsåtgärd och förordningen angående stämpelavgiften icke innehölle
bestämmelse örn att handling, som sattes i stället för en enligt 1927
års lag dödad inteckningshandling, skulle förses med inteckningskontrollstämpel,
syntes för anbringandet av sådan stämpel icke kunna åberopas
någon föreskrift i lag eller författning. Åhman hade velat framlägga ifrågavarande
spörsmål för J. O. för den händelse J. O. skulle anse nödigt, att
stämpelförordningen bleve kompletterad med bestämmelse, att även i ett
fall som nu angivits inteckningskontrollstämpel skulle åsättas handling.

Enligt 8 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
skall, då inteckning för fordran beviljas, å skuldebrevet anbringas — förutom
den beläggningsstämpel varmed detsamma enligt nämnda paragraf
må böra förses — en särskild kontrollstämpel å bestämd valör av 25 öre,
s. k. inteckningskontrollstämpel. Även i sådana fall, då enligt 17 § stämpelförordningen
frihet från beläggningsstämpel äger rum, skall å skuldebrevet
anbringas inteckningskontrollstämpel.

209

Skuldebrev skall vidare, enligt 8 § stämpelförordningen, varje gång detsamma
för inteckningsåtgärd eller anteckning örn innehav av handlingen
ingives till inteckningsdomstolen eller, där sådant enligt lag må ske, för
ändamålet uppvisas vid annan underrätt, förses med inteckningskontrollstämpel,
dock icke i fall där inteckning på grund av skuldebrevet ej längre
skall gälla.

I samma paragraf stadgas slutligen, att skuldebrev, som till rätten ingives
för att i enlighet med bestämmelserna i 21 eller 34 § förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom eller 10 § lagen den 14
juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt sättas i stället för
äldre inteckningshandling, jämväl skall förses med inteckningskontrollstämpel.

Enligt numera gällande bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden
skola sådana ärenden upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren
i rättens ställe, och skall vad i lag eller författning finnes stadgat
i avseende å rätten eller domaren därefter lämpas.

Bestämmelserna örn inteckningskontrollstämpel hava tillkommit genom
en den 14 juni 1928 utfärdad förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
angående stämpelavgiften. Syftet med anordningen, att intecknat
skuldebrev skall förses med en särskild kontrollstämpel, är att därigenom
effektivt förhindra inteckningsförfalskningar.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för de gällande bestämmelserna
i ämnet hava dessa erhållit sådan avfattning, att anbringande av inteckningskontrollstämpel
å skuldebrev, som till rätten (inskrivningsdomaren)
ingives för att sättas i stället för äldre inteckningshandling, föreskrivits
allenast för fall, som omförmälas i 21 och 34 §§ inteckningsförordningen
samt 10 § lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. Av
vad Åhman anfört i sin ovannämnda skrivelse synes emellertid framgå, att
denna begränsning måste anses alltför snäv.

Enligt lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling kan
jämväl inteckningshandling dödas, örn det kan antagas att handlingen förstörts
eller eljest förkommit. Sedan handling genom beslut av rätten blivit
dödad, är enligt 9 § i lagen den, som är förpliktad att fullgöra vad i handlingen
blivit utfäst eller vars egendom på grund av inteckning eller eljest
häftar för utfästelsen, pliktig att utfärda ny handling, som mot den dödade
svarar. Var handlingen intecknad, heter det vidare i samma lagrum, har
rättens ordförande att på begäran förse den nya handlingen med bevis att
den medför den inteckningsrätt, som tillkommit den dödade. Därest handling,
om vars dödande gjorts ansökning, är intecknad i fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt eller i fartyg, åligger det enligt 10 § rätten att föranstalta
örn att anteckning örn ansökningen och örn rättens slutliga utslag
i ärendet så snart ske kan göres i vederbörande fastighets- eller inteckningsbok.

14 — Justitieombiul8mannena ämbctsbcrättelac lill 1937 års riksdag.

210

Den påskrift, som enligt 9 § i 1927 års lag skall av rättens ordförande
göras å nytt skuldebrev, torde icke kunna anses som en inteckningsåtgärd.
Vid sådant förhållande lärer ej med gällande bestämmelser om inteckningskontrollstämpel
föreligga någon skyldighet för rättens ordförande att ombestyra,
att sådan stämpel anbringas å skuldebrev, som förses med påskrift
av nämnda slag.

Tydligt är emellertid, att samma skäl, som föranlett bestämmelserna örn
inteckningskontrollstämpels anbringande å skuldebrev vid intecknings beviljande,
kunna åberopas jämväl i fråga örn skuldebrev, som enligt 1927
års lag förses med bevis att det medför den inteckningsrätt, som tillkommit
den dödade handlingen.

Redan nu torde vid somliga domstolar förfaras på det sätt, att rättens
ordförande vid verkställandet av den berörda påskriften föranstaltar örn
anbringande av inteckningskontrollstämpel å det nya skuldebrevet. Så lärer
också hava skett i det av Åhman omförmälda fallet. Saknaden av uttrycklig
bestämmelse därom torde emellertid hava till följd, att i enstaka fall
skuldebrev medförande inteckningsrätt utlämnas utan att vara försett med
kontrollstämpel. Detta förhållande synes mig väl motivera en sådan ändring
av bestämmelserna i stämpelförordningen, att — i överensstämmelse med
vad som redan stadgats beträffande skuldebrev, som enligt 21 eller 34 §
inteckningsförordningen eller 10 § lagen örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt
sättes i stället för äldre inteckningshandling — uttrycklig föreskrift
meddelas örn åsättande av inteckningskontrollstämpel jämväl å
skuldebrev, som enligt lagen örn dödande av förkommen handling sättes i
stället för dödad inteckningshandling och förses med bevis örn inteckningsrätt.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden och synpunkter
till den åtgärd, som Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

IV. Inspektionsresor under år 1936.

Mina ämbetsresor under år 1936 hava ägt rum inom Jönköpings och
Örebro län, varjämte inspektion ägt rum å Södertörns domsagas kansli.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen har tillika företagit inspektion
hos vissa myndigheter inom Malmöhus län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det
därunder förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och
registratur kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.

211

V. Under år 1936 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1936 — däri inbegripna
6 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 758.

Vid 1936 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 64

Under år 1936 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........425

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 137
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 626

Av berörda 626 ärenden hava under 1936:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 13

2) till annan myndighet överlämnats..................... 7

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla...............171

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits...........125

5) utan åtgärd avskrivits..............................146

6) till åtal hänvisats................................. 11

7) föranlett annan åtgärd än åtal........................107

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t ................ 2

och äro vid 1936 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 33

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 4

11) på prövning beroende.............................. 7

Summa 626

Under år 1936 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 11
ärenden, varav två ärenden avsett en och samma tjänsteman samt ett
ärende två tjänstemän, beslutits anställande av åtal mot tjänstemän,
nämligen

på grund av förd klagan mot............................ 9

av annan anledning mot................................ 2

Summa 11

212

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) kronokamrerare för underlåtenhet att upptaga en person i mantalslängd
för stad, där han bort mantalsskrivas (sid. 68 o. f.);

2) distriktslantmätare för obehärskat uppträdande under tjänsteförrättning
(sid. 73 o. f.);

3) häradshövding för vägran att låta part sittande övervara rättegångsförhandlingar
(sid. 96 o. f.);

4) landsfiskal för obehörigt tagande av ersättning för s. k. nykterhetsintyg
(sid. 84 o. f.);

5) tullmästare för obehörigt tagande av ersättning för upprättande
av märkrulla eller biträde därmed (sid. 109 o. f.);

6) tullöveruppsyningsman för samma tjänstefel (sid. 109 o. f.);

7) förste notarie för felaktig behandling av ett konkursärende;

8) länsassessor för dröjsmål med översändande av besvärshandlingar,
inkomna från häktad person;

9) utmätningsman för uttagande av för hög ersättning i handräckningsärenden
(sid. 102 o. f.);

10) t.f. häradsskrivare för underlåtenhet att i röstlängd upptaga vissa
personer, som rätteligen bort däri upptagas; och

11) häradshövding för felaktigt ådömande av straff för första resan
stöld.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit
av Kungl. Majit meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1936 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid
1936 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

213

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1936,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1936 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1936 och vari under år
1936 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Maj:ts prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 11 januari 1937.

NILS LJUNGGREN.

Gösta Stenlund.

214

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1937.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1936 haft att pröva en från chefens för
justitiedepartementet ombud i Strängnäs inkommen anmälan om tryckt
skrifts indragning jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

I nämnda fall hade tryckfrihetsombudet anmält, att han på framställning
av chefen för Södermanlands regemente förordnat om indragning
av en vid regementet anträffad skrift med titeln: ”Ungdom —- vart
går vägen?” Vid prövning av ärendet den 29 januari 1936 beslöt kommittén,
att det givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

Dessutom har kommittén haft att pröva följande ärenden.

Boktryckaren E. W. Högberg i Stockholm hade anhållit, att kommittén
måtte granska ett insänt korrekturavdrag av en skrift med titeln: ”Sensationell
Boknyhet av Paul Englich.” Vid prövning av ärendet den 25
februari 1936 fann kommittén sig icke äga anledning att åtaga sig sådant
ansvar för korrekturets befordrande till trycket, som på grund av § 108
regeringsformen kunde ifrågakomma.

Vidare hade Högberg med bifogande av en tryckt skrift med titeln:
”Indi import”, innehållande prislista jämte rekvisitionsblankett, anhållit,
att kommittén måtte granska skriften. Som jämlikt § 108 regeringsformen
allenast i det fall, att någon författare eller boktryckare innan
tryckningen till tryckfrihetskommittén överlämnade en skrift och begärde
dess yttrande, huruvida åtal därå efter tryckfrihetslagen kunde äga rum,
kommittén skulle avgiva sådant yttrande, beslöt kommittén den 25
februari 1936, att den av Högberg gjorda framställningen icke skulle
föranleda någon kommitténs åtgärd.

Boktryckaren J. Blomgren i Kalmar hade anhållit om granskning av
ett till kommittén insänt korrekturavdrag av en skrift med titeln: ”Det
var ledt — eller inte?” Kommittén fann den 14 maj 1936 skriften vara
av den beskaffenhet, att kommittén icke ville åtaga sig sådant ansvar
för korrekturets befordrande till trycket, som på grund av § 108 regeringsformen
kunde ifrågakomma.

215

Sedan därefter Blomgren hos kommittén anhållit om granskning av
insända korrekturavdrag av två skrifter, den ena med titeln: ”Det var
ledt — eller inte?” och den andra med titeln: ”Kalmar-Tokerier.” samt
tillika begärt att, örn kommittén ogillade vissa uttryck i eller delar av
skrifterna, kommittén måtte i korrekturen stryka dessa, fann kommittén
den 25 maj 1936 båda skrifternas innehåll vara av den beskaffenhet, att
kommittén icke ville åtaga sig sådant ansvar för korrekturens befordrande
till trycket, som på grund av § 108 regeringsformen kunde ifrågakomma.
Vad Blomgren i övrigt anfört föranledde icke någon kommitténs åtgärd.

Slutligen hade Blomgren begärt kommitténs utlåtande om en skrift
med titeln: ”Bistånds Anvisning”, utgörande särtryck ur ”Bistånds Anvisning,
år 1933, 10:e årg.” Kommittén fann den 31 juli 1936 sig icke
äga anledning att åtaga sig det ansvar för skriftens befordrande till
trycket, som på grund av § 108 regeringsformen kunde ifrågakomma.

Sedan ledamoten av kommittén, f. d. häradshövdingen Assar Åkerman
den 7 oktober 1936 avlidit, företog kommittén den 9 november 1936, i
överensstämmelse med § 70 riksdagsordningen, val av kommitterad till
det lediga rummet. Därvid beslöt kommittén enhälligt att till ledamot
av kommittén välja förutvarande statsrådet, ledamoten av riksdagens
andra kammare, generaldirektören Henning Leo.

Stockholm i januari 1937.

NILS LJUNGGREN.

HENRIK SCHUCK. ELIEL LÖFGREN. NILS STJERNBERG.
ODAL OTTELIN. TORSTEN FOGELQVIST. HENNING LEO.

Gösta Stenlund.

216

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1936 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	20	29	Ju	2	61	S	4	90	Fo	11	121	K	21	152	Jo	34
2	Ju	6	30	Jo	4	62	S	5	91	E	5	122	K	24	153	Jo	35
3	u	5	31	Ju	3	63	s	6	92	S	14	123	K	27	154	Fi	23
4	Fö	26	32	Ju	4	64	u	2	93	H	3	124	Ju	14	155	Fi	24
5	S	13	33	Jo	5		s	7	94	H	4	125	Fi	12	156	Fö	14
6	K	18	34	Jo	6	65	E	3	95	K	13	126	Fi	13	157	Fi	25
7	Fi	21	35	Jo	7	66	Jo	14	96	K	14	127	K	25	158	Fi	26
8	E	16	36	Jo	8	67	Ju	9	97	K	16		Fi	14	159	Fi	27
9	Jo	15	37	Jo	9	68	K	9	98	K	17	128	Fi	15	160	Fö	15
10	H	9	38	Jo 10	69	Ju	10	99	Fi	10	129	Fi	16	161	Fö	16
11	Fö	8	39	Jo 11		s	8	100		l)	130	Jo	26	162	U	6
	S	10	40	Fö	2	70	Fö	7	101		’)	131	K	26	163	S	18
	Fi	7	41	K	6	71	Fö	6	102		B)	132	Jo	27	164	Jo	36
	H	2	42	Jo 12	72	Fi	8	103	Fö	12	133	Fö	13	165	K	28
12	U	1	43	Fi	4	73	Fi	9	104	Ju	13	134	Fi	17	166	K	29
13	Fi	1	44	Fi	5	74	K	10	105	u	4	135	Jo	28	167	K	30
14	S	1	45	Fö	3	75	S	9	106	s	15	136	Jo	29	168	K	31
15	K	1	46	Fö	4	76	Ju	11		E	6	137	S	17	169	Fi	28
16	K	2	47	Fö	5	77	Ju	12	107	Jo	20	138	E	8	170	E	13
17	K	3	48	H	1		u	3	108	Jo	21	139	E	9	171	E	14
18	E	1	49	Ju	5	78	E	4	109	Jo	22	140	Fi	18	172	Ju	17
19	Jo	1	50	K	7	79	K	11	110	Jo	23	141	Ju	15	173	s	19
20	Jo	2	51	S	3	80	Jo	16	lil	K	22	142	Fi	19	174	E	15
21	Jo	3	52	Fi	6	81	Fö	9	112	K	23	143	Ju	16	175	E	17
22	Fi	2	53	Jo 13	82	S	11	113	Fi	11	144	Fi	22	176	Fi	29
23	S	2	54	K	8	83	Jo	17	114	E	7	145	E	10	177	Fö	17
24	Fö	1	55	Ju	7	84	Jo	18	115	H	5	146	E	11	178	Fö	18
	Fi	3	56	4)		85	Jo	19	116	S	16	147	E	12	179	K	32
25	K	4	57	4)		86	S	12	117	Jo	24	148	Jo	30	180	Ju	18
26	K	5	58	Ju	8	87	K	12	118	K	19	149	Jo	31		Jo	37
27	E	2	59	4)		88	K	15	119	Jo	25	150	Jo	32	181	Fi	30
28	Ju	1	60	4)		89	Fö	10	120	K	20	151	Jo	33	182	S	20

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — * *} Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —

*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

217

183	S	21	228	Jo	43	271	Ju	30	308	S	47		Jo	67		H	20
184	S	22	229	Jo	44	272	Fö	23	309	K	43	344	Ju	36	384	S	62
185	s	23	230	Jo	45	273	E	22	310	Fi	63	345	Fi	73		H	21
186	s	24	231	Jo	46	274	Jo	52	311	K	44	346	Fi	74	385	Fi	96
187	Fi	31	232	S	28	275	S	43	312	S	49	347	E	34	386	Fi	97
188	Fi	32	233	S	29	276	H	11		K	45	348	Ju	37	387	Fi	90
189	K	33	234	s	30	277	Fi	59		Fi	67	349	E	35	388	S	63
190	Fi	33	235	Fi	45	278	tr	8		Jo	61	350	Ju	38	389	Fi	98
191	K	34	236	Fi	46		s	41		H	16	351	H	19	390	Fi	99
192	Jo	38	237	Fi	47	279	Fi	57	313	K	46	352	E	33	391	Fi	100
193	Jo	39	238	Fi	48	280	Fi	58		Fi	68	353	S	56	392	Ju	42
194	Jo	40	239	Fö	22	281	K	39	314	Fi	64	354	Ju	40	393	Ju	43
195	Fi	34	240	Fi	49	282	Fö	24	315	Fi	65	355	s	59	394	Fö	36
196	Fi	35	241	Ju	25	283	S	42	316	Fi	66	356	s	60	395	s	64
197	Fi	36	242	Fö	21	284	Fi	56	317	H	17	357	Fi	76	396	K	48
198	Fi	37	243	S	31	285	K	40	318	S	50	358	Fi	77	397	Fi	101
199	Fi	38	244	s	32	286	Jo	53	319	S	51	359	Fi	81	398	E	38
200	Fi	39	245	E	24	287	Jo	54	320	Jo	62		E	36	399	H	22
201	Fö	19	246	S	33	288	Jo	55	321	Fi	69	360	Fi	82	400	K	49
202	S	25		Jo	49	289	Jo	56	322	Ju	34	361	Fi	83	401	Fi	91
203	Fi	40	247	Jo	47	290	Jo	57	323	E	27	362	S	57	402	Fi	102
204	H	6	248	S	34	291	Jo	58	324	E	28	363	S	58	403	Fi	103
205	H	7	249	s	35	292	Jo	59	325	E	29	364	Fi	78	404	Fi	104
206	H	10	250	s	36	293	Jo	60	326	E	30	365	Fö	30	405		4)
207	K	35	251	s	37	294	Ju	31	327	Fö	29		Fi	79	406		4)
208	H	8	252	s	38	295	E	23	328	Fö	27	366	Fi	80	407		4)
209	S	26	253	K	37	296	Ju	32	329	Fö	28	367	Fi	84	408		4)
210	Ju	19	254	K	36		u	9	330	S	52	368	Ju	41	409		4)
211	Ju	20	255	Jo	48		Fö	25	331	Jo	63	369	E	37	410		4)
212	s	27	256	E	21		S	44	332	S	53	370	Fö	31	411		4)
213	E	18	257	Fi	50		K	41	333	Fi	70	371	Fö	32	412		4)
214	E	19	258	Ju	26		Fi	60	334	E	32		Fi	89	413		4)
215	E	20	259	Ju	27		E	25	335	Fi	71	372	Fö	33	414		4)
216	Fi	41		Jo	50		H	12	336	S	55	373	Fö	34	415		4)
217	U	7	260	Fi	51	297	E	26	337	Ju	35	374	Fö	35	416	Ju	44
218	Ju	21	261	Fi	52	298	H	13	338	H	18		Fi	92	417		4)
219	Ju	22	262	Fi	53	299	Fi	61	339	Ju	39	375	Fi	85	418	Ju	45
220	Ju	23	263	Fi	54	300	Fi	62		K	47	376	Fi	86		s	65
221	Fi	42	264	S	39	301	H	14		Fi	75	377	Fi	87	419	K	50
222	Jo	41	265	Ju	28	302	S	48	340	S	54	378	Fi	88	420	K	51
223	Fö	20	266	K	38	303	H	15		E	31	379	S	61	421	S	66
224	Fi	43	267	S	40	304	K	42		Jo	64	380	Fi	93	422	u	10
225	Fi	44	268	Fi	55	305	Ju	33	341	Jo	65	381	Fi	94
226	Ju	24	269	Jo	51	306	s	45	342	Jo	66	382	Fi	95
227	Jo	42	270	Ju	29	307	s	46	343	Fi	72	383	Jo	68	1

218

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1936 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Genom remiss den 18 december 1936 har befolkningskommissionen anbefallts

avgiva yttrande i denna fråga.

3. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 och 73 §§ vattenlagen. (31.)

Lag i ämnet ävensom administrativa författningar därtill utfärdade den 20 mars

1936 (sv. f. nr 70—72).

4. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i 21 kap. 10 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. (32.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1932 (nr 156) om
anstånd i särskilt fall med gälds betalning. (49.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 februari 1936 (sv. f. nr 38).

6. den 26 februari, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1936/1937 under riksstatens
andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

Den 12 och den 26 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade

vederbörande.

7. den 29 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (55.)

Den 20 mars 1936 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

219

8. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (58.)

Den 20 mars 1936 i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

9. den 4 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 2 med förslag
till lag om skuldebrev m. m., dels ock i ämnet väckt motion. (67.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 mars 1936 (sv. f. nr 81—96).

10. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253) m. m. (69.)

Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 26 november 1920 (nr 796) om
val till riksdagen utfärdad den 3 april 1936 (sv. f. nr 78).

11. den 11 mars, angående redogörelse i Kungl. Maj:ts berättelse till riksdagen
om vad i rikets styrelse sig tilldragit för direktiven för av kommittéer
och sakkunniga bedrivna utredningar. (76.)

Delgiven samtliga statsdepartement. Av riksdagen i skrivelsen gjord hemställan
kommer att beaktas i berättelsen till 1937 års riksdag och följande berättelser.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Schweiz den 15 januari 1936 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar
m. m. (77.)

Av konventionen föranledd lag utfärdad den 27 mars 1936 (sv. f. nr 79).

13. den 20 mars, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. (104.)

Den 11 september 1936 anmäld i statsrådet, därvid departementschefen bemyndigades
tillkalla sakkunniga att biträda med verkställande av utredning beträffande
bland annat den i riksdagens skrivelse berörda frågan. Sakkunniga därefter
tillkallade den 22 i samma månad.

14. den 30 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående
verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran
m. m. (124.)

Lagar i ämnet utfärdade den 24 april 1936 (sv. f. nr 161—164).

15. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av andra huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (141.)

Den 24 april i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

16. samma dag, i anledning av väckta motioner om sänkning av de för rösträtt
vid allmänna val föreskrivna åldersgränser. (143.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

17. den 21 april, i anledning av väckta motioner angående delning av mark,
som förut använts till väg. (172.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

18. den 25 april, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
m. m. (180.)

220

De av riksdagen i skrivelsen berörda frågorna äro föremål för utredning av särskilda
utredningsmän, tillkallade den 8 maj 1936 av chefen för jordbruksdepartementet
för att enligt angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag
rörande arrendelagstiftningen. Skrivelsen i anledning härav överlämnad till jordbruksdepartementet.

19. den 5 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.
45 § rättegångsbalken m. m. (210.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1936 (sv. f. nr 219—223).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m. (211.)

Lagar i ämnet utfärdade den 5 juni 1936 (sv. f. nr 276—278).

21. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av staden Skövdes förpliktelser beträffande innehavare
av vissa befattningar, vilka vid rådhusrättens i staden upphörande
komma att indragas, m. m. (219.)

Den 5 juni 1936 i statsrådet anmäld, därvid föreskrivits, att riksdagens beslut
skulle delgivas stadsfullmäktige i Skövde för yttrande. Sedan dylikt yttrande
avgivits, har Kungl. Maj:t den 24 juli 1936, i sammanhang därmed att Kungl.
Maj :t meddelat bestämmelser angående stadens förenande i judiciellt avseende
med Gudhems och Kåkinds domsaga, delgivit statskontoret riksdagens beslut.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av städerna Hedemoras och Säters förpliktelser beträffande
innehavare av vissa befattningar, vilka vid rådhusrätternas i
städerna upphörande komma att indragas. (220.)

Den 29 maj 1936 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Majit, i sammanhang därmed
att Kungl. Majit meddelat bestämmelser angående städernas förenande i
judiciellt avseende med Hedemora domsaga, delgivit statskontoret riksdagens
beslut.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med
särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden
m. m. (226.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1936 (sv. f. nr 224—230).

25. den 19 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 75 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)
m. m. (241.)

Författningar i ämnet utfärdade den 29 maj 1936 (sv. f. nr 217 och 218).

26. den 23 maj, i anledning av väckt motion örn utredning angående en
modern hyreslagstiftning. (258.)

Efter det viss förberedande utredning verkställts av särskilt tillkallad sakkunnig,
har Kungl. Majit den 13 november 1936 bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla fem sakkunniga att biträda med verkställande av
utredning rörande en reformerad hyreslagstiftning, varefter sakkunniga tillkallats
den 23 i samma månad.

221

27. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av norrländska
arrendelagen m. m. (259.)

28. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fångvården m. m. (265.)

Den 12 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (270.)

Lagar i ämnet utfärdade den 5 juni 1936 (sv. f. nr 244—248).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 8 mars 1889 (nr 2) om straff
för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål. (271.)

Sedan kyrkomötet i skrivelse till Konungen den 4 november 1936, nr 11, tillkännagivit,
att Kungl. Majis ovannämnda lagförslag blivit av kyrkomötet
godkänt, har Kungl. Maji den 13 november 1936 utfärdat lag i ämnet (sv. f.
nr 568).

31. den 2 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda

framställningar om anslag till Häradsrätterna: Avlöningar och Ersättning
till befattningshavare vid rådhusrätter och till städer för förlorad
lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande jämte väckta motioner.
(294.) ''

Den 12 och den 26 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade
vederbörande.

32. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)

Den 4 juli 1936 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o) och 13 :o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38, s. 3) om Kungl. Majis regeringsrätt. (305.)

Lag utfärdad den 12 juni 1936 (sv. f. nr 267).

34. den 9 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av §§ 20, 96 och 101 regeringsformen. (322.)

Skrivelsen lagd till handlingarna.

35. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
för budgetåret 1936/1937 till inrättande av en anstalt för män, som
ådömts ungdomsfängelse m. m. (337.)

Den 14 augusti 1936 i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändringar i lagen
om utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (344.)

222

Särskilda sakkunniga, som tillkallats av departementschefen med stöd av nådigt
bemyndigande den 22 maj 1936 för att verkställa utredning angående revision
av den ifrågavarande lagstiftningen, hava den 12 december 1936 avgivit betänkande
med förslag i ämnet (st. off. utr. 1936: 53).

37. den 18 juni, i anledning av fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till ansvarighetslag för nämnda fullmäktige
m. fl. (348.)

Lag utfärdad den 26 juni 1936 (sv. f. nr 324).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad m. m. (350.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 juni 1936 (sv. f. nr 316—318).

39. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
—30 juni 1935. (339.)

Såvitt angår riksdagens hemställan under punkten 9, att Kungl. Maj:t ville
taga under övervägande frågan om ändrade bestämmelser angående uppbörd
och utbetalning av vid talan mot hovrätts utslag eller beslut nedsatta fullföljdsavgifter
och kostnadsersättningar, är ärendet föremål för utredning inom justitiedepartementet.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 8 kap. 4 § lagen örn förmynderskap
m. m. (354.)

Lagfer utfärdade den 26 juni 1936 (sv. f. nr 325 och 326).

41. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen m. m.,
dels ock väckta motioner angående statsfientlig verksamhet m. m. (368.)

Lagar i ämnet utfärdade den 26 juni 1936 (sv. f. nr 327—329).

42. den 27 juni, i anledning av viss i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjord framställning i fråga om nämnda huvudtitels kommittéanslag.
(392.)

Den 30 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(393.)

Den 30 juni 1936 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

44. samma dag, angående nytt val av efterträdare åt riksdagens militieombudsman.
(416.)

Den 10 juli 1936 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

45. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motioner
angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Skrivelsen är, såvitt angår riksdagens hemställan örn utredning av frågan örn
föreningsväsendets normering genom lagstiftning, föremål för handläggning
inom justitiedepartementet.

223

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 januari 1936, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 24 januari 1936.

2. Den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn
riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1935 fattade beslut. (64.)

Anmäld den 19 juni 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera den vid
nämnda konferens antagna konventionen angående användande av kvinnor till
arbete under jord i gruvor av alla slag.

3. den 11 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Schweiz den 15 januari 1936 avslutad
konvention om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar
m. m. (77.)

Anmäld den 27 mars 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera nämnda
konvention.

4. den 20 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen angående
avgivande av förnyad förklaring i enlighet med bestämmelserna i
art. 36, andra stycket, av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen.
(105.)

Anmäld den 3 april 1936, varvid Kungl. Majit uppdrog åt sändebudet i Bern
att å Kungl. Majits vägnar avgiva ifrågavarande förklaring.

5. den 17 april, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1936/1937
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

Anmäld den 30 april 1936. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels den 12, den 19 och den 26 juni samt den 29 augusti 1936.

6. den 21 april, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag för inköp av tomt och uppförande av
beskickningshus i Warszawa. (162.)

Anmäld den 30 april 1936, varvid Kungl. Majit uppdrog åt byggnadsstyrelsen
att uppföra nämnda beskickningshus.

7. den 13 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till förstärkning
av avkastningen av understödsfonden för rysslandssvenskar. (217.)

Anmäld den 22 maj 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ställa det av riksdagen
beviljade anslaget till statskontorets förfogande för omföring till rysslandssvenskarnas
understödsfond.

8. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar m. m. (278.)

Anmäld den 30 december 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera den
å den internationella arbetsorganisationens konferens år 1934 antagna konventionen
angående ersättning för yrkessjukdomar.

224

9. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)

Anmäld den 4 juli 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ställa ifrågavarande
anslag till förfogande av chefen för personal- och administrativa avdelningen i
utrikesdepartementet.

10. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(422.)

Anmäld den 4 juli 1936, varvid Kungl. Majit fattade beslut angående sättet för
nämnda anslags användning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1936, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående grunderna för bestämmandet av
provisoriskt dyrortstillägg m. m. åt vissa befattningshavare i statens
tjänst. (24.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936, i vad på försvarsdepartementets

föredragning ankommer, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 186).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga områden inom Karlskrona stad. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för dels styckjunkaren vid Karlsborgs artilleriregemente H. S. V. Ahlkvist,
dels ock B. F. Bodin från dem ådömd betalningsskyldighet till
kronan. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
underofficeren av 3:e graden på övergångsstat vid kustartilleriet A. V.
Hall att tillgodoräkna sig viss tjänstetid för placering i löneklass. (46.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förvärv
av mark för utvidgning av Norrlands trängkårs skjutbaneområde. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.

6. den 6 mars, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring
m. m. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 mars 1936.

7. den 7 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
kaptenen i Karlsborgs artilleriregemente, löjtnanten vid regementet B. E.
G. Rudling att tillgodoräkna sig viss tjänstetid för placering i löneklass
m. m. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

225

8. den 11 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.
(11.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

9. den 13 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående överlämnande
av visst markområde till Ljungbyheds municipalsamhälle. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

10. den 20 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för förre vice korpralen N. E. Knapasjö från viss betalningsskyldighet.
(89.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för chauffören A. W. F. Pettersson från viss betalningsskyldighet. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående villkoren
för pension åt visst indelt manskap vid marinen. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

13. den 1 april, -i anledning av Kungl. Majis proposition angående överlåtande
till Skövde stad av kronans andelar i vissa samfälligheter å Billingen.
(133.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936.

14. den 18 april, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring
m. m. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.

15. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till förbättring av förläggningsförhållandena å Järvafältet.
(160.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
löjtnanten vid fortifikationen A. Nyblom att tillgodoräkna sig viss
tjänstetid för placering i löneklass. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.

17. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av medel till täckande av brister å marinens förskotts- m. fl.
konton. (177.)

Anmäld den 15 maj 1936, därvid Kungl. Majit uppdragit åt marinförvaltningen
att, med beaktande av vad föredragande departementschefen i det vid omförmälda
proposition fogade utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
anfört, efter samråd med riksräkenskapsverket till Kungl. Majit inkomma
med förslag i fråga örn dispositionen av det belopp, högst 270,000 kronor, som
enligt riksdagens beslut finge för ifrågavarande ändamål tagas i anspråk. Ånyo
anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Majit medgivit, att av det i riksstaten
för budgetåret 1935/1936 uppförda förslagsanslaget till oförutsedda utgifter

15 — Justitieombudsmannens ämbets}) er ätt else till 1937 års riksdag.

226

finge för täckande av ifrågavarande brister tagas i anspråk ett belopp av
269,813 kronor 71 öre. Ärendet är därmed slutbehandlat.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för översten och sekundchefen för Livregementet till häst greve
W. A. Douglas och kaptenen vid kustartilleriet H. H. Victorin från viss
betalningsskyldighet. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1936.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1936.

20. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för tyghantverkaren G. E. Rahm från viss ersättningsskyldighet. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.

21. den 20 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående gäldandet
av vissa kostnader dels i anledning av jagaren Klas Ugglas grundstötning,
dels ock för inköp av drivmedel till flottan. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.

22. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 18 juni 1927
(nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
(239.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid förordning i ämnet utfärdats (sv. f. nr 239).

23. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för furiren vid Kronobergs regemente I. H. Persson och värnpliktige
G. G. Magnusson från viss betalningsskyldighet. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående överlåtelse
till Vännäs köping av den kronan tillhöriga vattenverksanläggningen
å Vännäs läger jämte vissa markområden därstädes. (282.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.

25. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

26. den 6 juni, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4.)

Anmäld den 12 juni 1936, varvid bland annat kungörelse utfärdats (sv. f. nr
264). Ånyo anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Maji uppdragit åt arméförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen gemensamt att — med
beaktande av vad som i ämnet anförts dels i statsverkspropositionen till 1936
års riksdag, dels ock i förevarande skrivelse och skrivelsen nr 328 i anledning
av vissa framställningar under riksstatens fjärde huvudtitel i avseende å budgetåret
1936/1937, vilka framställningar beröra frågan om försvarsväsendets
ordnande — snarast möjligt till Kungl. Maji inkomma med förslag till bestämmelser
angående anställande över stat under budgetåret 1936/1937 av visst

227

avgånget militärmanskap. Sedan dylikt förslag inkommit, har Kungl. Majit
genom särskilda brev den 3 september 1936 meddelat bestämmelser i ämnet.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

27. den 13 juni, i anledning av vissa framställningar under riksstatens fjärde
huvudtitel i avseende å budgetåret 1936/1937, vilka framställningar beröra
frågan örn försvarsväsendets ordnande. (328.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Majit utfärdat kungörelse (sv. f. nr
446) samt bland annat meddelat följande uppdrag, nämligen:

Ilo) åt arméförvaltningens artilleri- och intendentsdepartement att, efter
samråd med chefen för generalstaben och med ledning av vad som i ämnet
anförts i förevarande skrivelse till Kungl. Majit inkomma med förslag till plan
för dispositionen av dels de för viss materielanskaffning för budgetåret
1936/1937 anvisade reservationsanslagen av 17,000,000 kronor (anslag nr 1) och
5,851,750 kronor (anslag nr 2), dels ock de belopp av 17,000,000 kronor respektive
16,000,000 kronor, som enligt riksdagens uttalande vore avsedda att anvisas
för budgetåret 1937/1938 respektive budgetåret 1938/1939. Sedan dylik plan
inkommit, har Kungl. Majit den 17 juli 1936 bland annat ställt förenämnda för
budgetåret 1936/1937 anvisade anslag nr 1 och 2 till arméförvaltningens förfogande
för därmed avsedda ändamål;

2:o) åt arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen
samt flygförvaltningen gemensamt att, med beaktande av vad
riksdagen i förevarande skrivelse i ämnet anfört, verkställa utredning och örn
möjligt i samband med avgivande av förslag rörande lantförsvarets respektive
sjöförsvarets och flygvapnets medelsbehov för budgetåret 1937/1938 till Kungl.
Majit inkomma med förslag beträffande reglering av den vid försvarsväsendet
anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner. Dylikt förslag har inkommit
den 16 november 1936 och samma dag remitterats till försvarsväsendets
lönenämnd. Sedan lönenämnden den 9 december 1936 avgivit utlåtande i
ärendet, hava handlingarna remitterats till arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen samt flygförvaltningen för avgivande
av gemensamt utlåtande. Svar å remissen har icke ingått.

3:o) åt arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen gemensamt
i fråga om anställande över stat under budgetåret 1936/1937 av visst
avgånget militärmanskap (jfr ovan beträffande riksdagens skrivelse nr 4).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 229 angående
vissa engångskostnader för flygvapnets byggnader och flygfält ävensom
rörande de inom riksdagens kamrar i anledning av nämnda proposition
väckta motioner. (329.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Majit anbefallt arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, marinförvaltningen och flygförvaltningen att till
Kungl. Majit inkomma med förslag angående användningen av det av riksdagen
till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. för
budgetåret 1936/1937 anvisade reservationsanslag av 9,127,000 kronor. Sedan
åtskilliga förslag inkommit i fråga om användandet av förenämnda anslagsbelopp,
har Kungl. Majit genom särskilda brev anvisat vissa belopp för därmed
avsedda ändamål.

29. den 16 juni, i anledning av Kungl. Majits propositioner nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag och nr
227 med förslag till lag om tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66) angå -

228

ende anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen),
ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar
väckta motioner i dithörande ämnen. (327.)

Anmäld ej mindre den 30 juni 1936, därvid Kungl. Maj:t bland annat, med godkännande
av den av riksdagen för dess del antagna värnpliktslag, utfärdat
samma lag samt lag om tillägg till fartygsuttagningslagen och två kungörelser
(sv. f. nr 443—446) ävensom godkänt riksdagens under avdelning I punkten
l:o) i förevarande skrivelse fattade beslut beträffande försvarsväsendets ordnande,
än även den 8 juli 1936, därvid Kungl. Maj:t bland annat bemyndigat
chefen för försvarsdepartementet att dels tillkalla en sakkunnig, jämte sekreterare,
att verkställa förberedande utredning rörande förändrade bestämmelser
för rekrytering av försvarsväsendets officerskår. Dylik sakkunnig och sekreterare
hava tillkallats den 20 juli 1936. Utredningen pågår.

30. den 19 juni, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (365.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936, såvitt på försvarsdepartementets
föredragning ankommer (bankoutskottets utlåtande nr 26, punkten 2).

31. den 22 juni, i anledning av väckta motioner örn anslag till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande. (370.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande vissa anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

33. samma dag, i anledning av väckt motion örn rätt för arméns, kustartilleriets
och flygvapnets reserver tillhörande förtidsavgången personal att
utbekomma pensionens kapitaliserade värde. (372.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt arméförvaltningens
civila departement, marinförvaltningen och flygförvaltningen gemensamt
att, med beaktande av vad i riksdagsskrivelsen ävensom i statsutskottets utlåtande
nr 160 anförts till övervägande upptaga det i ifrågavarande motion avhandlade
spörsmålet samt därefter till Kungl. Maj :t inkomma med det yttrande
och förslag i ämnet, vartill omständigheterna kunde giva anledning. Sedan dylikt
förslag avgivits den 21 november 1936, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

34. den 27 juni, i anledning av vissa framställningar under riksstatens fjärde
huvudtitel rörande anslag för budgetåret 1936/1937. (373.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid Kungl. Majit bland annat anbefallt arméförvaltningen
att efter samråd med chefen för generalstaben samt marinförvaltningen
efter samråd med chefen för marinstaben med ledning av vad som i
ämnet anförts i Kungl. Majits proposition till 1936 års riksdag, nr 225, angående
försvarsväsendets ordnande ävensom i riksdagens särskilda utskotts i
anledning av, bland annat, samma proposition avgivna utlåtande nr 1 och
förevarande riksdagsskrivelse snarast möjligt uppgöra och till Kungl. Majit
inkomma med förslag till erforderliga föreskrifter rörande reservstatspersonalens
vid armén respektive marinen tjänstgöring, avlöning m. m. ävensom rörande
pension av statsmedel till dylik personal, som från och med ingången av bud -

229

getåret 1936/1937 med rätt till pension avgår. Sedan dylika förslag inkommit,
har Kungl. Majit den 23 juli 1936 utfärdat två kungörelser i ämnet (sv. f. nr
474 och 476). Ärendet är därmed slutbehandlat.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1936/1937 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (374.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag rörande anslag till
extra utgifter under fjärde huvudtiteln avdelning Flygvapnet. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 februari 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av vissa anslag under femte huvudtiteln jämte en i ämnet
väckt motion. (14.)

Anmäld den 14 och den 28 februari 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

2. den 18 februari, angående förstärkning av visst anslag under femte huvudtiteln.
(23.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.

3. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställningar angående anslag
till byggnader för statens bakteriologiska laboratorium och till lån till
utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka. (51.)

Anmäld den 6 mars och den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

4. den 28 februari, i anledning av väckt motion angående ändring i kommunalförfattningarnas
bestämmelser om tiden för offentliga stämmor.
(61.)

I anledning av skrivelsen har inom socialdepartementet utarbetats en promemoria
i ämnet, varöver dels samtliga länsstyrelser anbefallts, dels ock svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund bereus tillfälle att avgiva
yttranden. Sedan dessa yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Majlis prövning.

5. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av rätt för
municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 3 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
örn socialregister. (63.)

Anmäld den 20 mars 1936, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 56).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med anhållan örn
riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1935 fattade beslut. (64.)

Anmäld den 29 maj 1936, därvid beslöts, bland annat, att skrivelsen skulle
överlämnas till utrikesdepartementet för fortsatt behandling av ärendet i den

230

del detsamma avser förslaget till konvention angående användande av kvinnor
till arbete under jord i gruvor av alla slag.

8. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253) m. m. (69.)

Anmäld den 3 april 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 76 och 77) dels om
ändring i vissa delar av kommunala vallagen, dels ock örn ändring i vissa delar
av lagen örn kommunalstyrelse i Stockholm.

9. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina
för verksamheten vid åkerbrukskolonien Hall. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936. (Jfr även ärendet under punkten
45 här nedan.)

10. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

11. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Väsby kungsgård i Sala stad. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av förordningen
örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel. (86.)

Anmäld den 26 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderlig åtgärd beslöts
— förordning utfärdades (sv. f. nr 319) om ändrad lydelse av förordningen
om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.

13. den 20 mars, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1936/1937 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet. (5.)

Anmäld den 24 april 1936, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
Jönköpings läns landsting för anskaffande av materiel för yrkesundervisningen
vid Höreda skyddshem. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner örn skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 428, 429 och 433)
angående ändrad lydelse dels av 15 § lagen om kommunalstyrelse på landet,
dels av 13 och 51 §§ lagen om kommunalstyrelse i stad, dels ock av 6 § lagen
örn landsting. I vad angår av riksdagen begärd utredning beträffande frågan
om införande i kommunallag av allmänna valbarhetsbestämmelser rörande kommunala
uppdragshavare är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 26 mars, i anledning av väckt motion angående förbättring av skogsarbetarnas
härbärgen under avverkningstiden. (116.)

231

Anmäld den 29 maj 1936, därvid socialstyrelsen anbefalldes att efter verkställande
av erforderlig utredning avgiva yttrande i ärendet och därvid tillika inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Efter det
socialstyrelsen den 28 oktober 1936 avgivit utredning och förslag i ämnet, hava
vissa myndigheter anbefallts samt åtskilliga organisationer beretts tillfälle att
avgiva yttranden däröver. Sedan nämnda yttranden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 1 april, i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen
om blindhetsersättning. (137.)

Anmäld den 17 april 1936, därvid uppdrogs åt pensionsstyrelsen att efter samråd
med medicinalstyrelsen utfärda cirkulär rörande utredning i fråga örn förutsättningarna
för erhållande av blindhetsersättning. Ärendet är därmed slutbehandlat.

18. den 21 april, angående avlöningsanslag till riksförsäkringsanstalten för
budgetåret 1936/1937. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn arbetstiden vid automatisk tillverkning av fönsterglas m. m. (173.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid beslöts att skrivelsen — i vilken riksdagen anmälde
dels, att de i Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition framlagda lagförslagen
icke blivit av riksdagen antagna, dels ock, i anledning av begärt yttrande
beträffande ett å den internationella arbetsorganisationens konferens år
1934 antaget förslag till konvention angående arbetstiden i automatiska fönsterglasbruk,
att riksdagen för sin del ansåge, att konventionsförslaget icke borde
ratificeras — skulle läggas till handlingarna.

20. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kommunala pensionstillskott m. m. (182.)

Anmäld den 15 maj 1936, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 144).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 22 juni 1928 om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus. (183.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 256).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 14 § 3 mom. lagen den 29 juni 1912 (nr 206)
om arbetarskydd. (184.)

Anmäld den 15 maj och den 12 juni 1936, därvid sistnämnda dag lag i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 274).

23. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändring i fattigvårdslagens
bestämmelser örn barns försörjningsplikt m. m. (186.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid uppdrogs åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen må giva anledning.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

232

25. den 2 maj, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att erhålla
lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid uppdrogs åt statens inspektör för fattigvård
och barnavård att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

26. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för statsbidrag
till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. (209.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid dels samtliga länsstyrelser anbefalldes, dels ock
vissa organisationer bereddes tillfälle att avgiva yttranden över skrivelsen. Sedan
nämnda yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

27. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor. (212.)

Anmäld den 22 maj 1936, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 151).

28. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete. (232.)

Anmäld den 26 juni 1936, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 383).

29. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående avlöningsanslag
för medicinalstyrelsen. (233.)

Anmäld den 5 och den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till bidrag till den lokala polisorganisationen å
landsbygden m. m. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.

31. den 20 maj, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad livsmedelslagstiftning.
(243.)

Sedan skrivelsen anmälts den 23 oktober 1936, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande, den 3 november 1936 tillkallat fem
sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande en ur
enhetliga synpunkter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning. De sakkunniga
hava ännu icke slutfört sitt uppdrag.

32. den 23 maj, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt användning
av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
1936 års utredning angående beredskapsarbeten för att tagas i övervägande vid
fullgörande av dess uppdrag. Nämnda utredning har ännu icke slutfört sitt
uppdrag.

33. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för
den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Anmäld den 10 oktober 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att avgiva
yttrande i anledning av vad i skrivelsen anförts. Sedan nämnda yttrande inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till statens byggnadslånebyrå. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.

233

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning angående anslag till lånefonden
för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen. (250.)

Anmäld den 29 maj 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderlig åtgärd beslöts
— kungörelser utfärdades (sv. f. nr 215 och 216) dels örn lån för ombyggnad
av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen, dels ock örn ändring i vissa
delar av instruktionen för statens byggnadslånebyrå.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden jämte i ämnet väckta motioner. (251.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderliga åtgärder beslötos
— kungörelse utfärdades (sv. f. nr 299) med vissa bestämmelser angående
förbättringsbidrag och nybyggnadslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till lånefonden för lantarbetarbostäder.
(252.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.

39. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.
(264.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med socialstyrelsen efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

40. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (267.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att med beaktande
av vad i skrivelsen anförts inkomma med dels utredning och förslag rörande
grunder för statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem
för lättskötta sinnessjuka, dels ock förslag till de bestämmelser i övrigt, som
kunde vara erforderliga för genomförande av riksdagens beslut. Sedan detta
uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar m. m. (278.)

Anmäld den 12 och den 26 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderliga
åtgärder beslötos — lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 384). För fortsatt handläggning
i vad angår det å den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1934 antagna förslaget till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar
har skrivelsen överlämnats till utrikesdepartementet.

42. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till statspolisorganisationen m. m. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.

234

43. den 5 juni, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr denna ämbetsberättelse
sid. 284, ärendet under punkten 8.)

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936, i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av skyddshemsverksamheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(306.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderliga åtgärder
beslötos — Kungl. Maj:t uppdrog åt två utredningsmän att vidtaga vissa förberedande
åtgärder för omorganisationen av skyddshemsverksamheten. Utredningsmännen
hava den 18 december 1936 slutfört sitt uppdrag. Jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande har chefen för socialdepartementet den 26 oktober 1936
tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet och i samråd med skyddshemsinspektören
biträda med utredning rörande skyddshemmet åkerbrukskolonien
Hall. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn
fattigvården m. m. (307.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 265 och 266) angående
ändring i vissa delar dels av lagen örn fattigvården dels ock av lagen örn
samhällets barnavård och ungdomsskydd.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bidrag till
uppförande eller inrättande av arbetshem. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.

48. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till låneunderstöd åt vissa egnahemsägare i Göteborgs och Bohus län.
(302.)

Anmäld den 26 juni 1936, därvid — jämte det i övrigt erforderlig åtgärd beslöts
— kungörelse utfärdades (sv. f. nr 353) örn lån till vissa egnahemsägare i
Göteborgs och Bohus län.

49. den 9 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa ändringar
i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)

Anmäld den 26 juni 1936, därvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 393) angående
upphävande av vissa bestämmelser i avlöningsreglementet för förste provinsialläkare
och provinsialläkare.

50. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta
motioner. (318.)

Anmäld den 30 juni 1936. Beträffande uppförande av en psykiatrisk klinik i
Uppsala är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

235

51. den 15 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om avlönings- och omkostnadsanslag för socialdepartementet.
(319.)

Anmäld den 19 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag

om ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29, 40 och 42 §§ lagen den 28 juni 1935
(nr 434) om folkpensionering. (330.) _

Anmäld den 26 juni 1936, därvid beslöts, att skrivelsen — i vilken riksdagen
anmälde att Kungl. Majis ifrågavarande proposition icke vunnit riksdagens
bifall — skulle läggas till handlingarna.

53. den 16 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter. (332.)

Anmäld den 19 och den 26 juni 1936, därvid sistnämnda dag lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 320).

54. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (340.)

Anmäld den 26 juni 1936, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 378 och 379) angående
ändrad lydelse dels av 58 § lagen om kommunalstyrelse pa landet, dels
ock av 53 § lagen örn kommunalstyrelse i stad.

55. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning om avlöningsanslag till socialstyrelsen m. m. (336.)

Anmäld den 26 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

56. den 18 juni, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjestillställningar
m. m. (353.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (362.)

Anmäld den 26 juni 1936, därvid utfärdades dels förordning (sv. f. nr 322) om
ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan, dels ock kungörelse (sy. f. nr 323)
om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen angående statsbidrag till distnktsvard.
Därjämte har Kungl. Maji uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa den
ytterligare utredning, som kan anses erforderlig för bostadsövervakningens nyordning
i städer med mera än 5,000 invånare. Detta uppdrag har ännu icke
slutförts.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
lantarbetstidslag. (363.)

Anmäld den 19 och den 26 juni 1936, därvid sistnämnda dag lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 333).

59. den 19 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till statliga och kommunala beredskapsarbeten jämte i ämnet väckta

motioner. (355.) .

Anmäld den 30 juni och den 6 november 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

236

Anmäld den 30 juni och den 13 november 1936, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

61. den 22 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t dels i statsverkspropositionen,
dels ock genom proposition nr 222 framställda förslag örn anslag
under femte huvudtiteln m. m. (379.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

62. den 27 juni, i anledning av väckta motioner örn befrämjande av exporten
och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

Den 11 augusti 1936 överlämnad till handelsdepartementet.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1936/1937 till arbetsrådet. (388.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(395.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

65. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motioner
angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Anmäld den 10 juli och den 11 september 1936, därvid sistnämnda dag dels
lagar utfärdades örn förenings- och förhandlingsrätt (sv. f. nr 506), om ändrad
lydelse av 1, 6 och 11 §§ lagen örn medling i arbetstvister (sv. f. nr 507) samt
om ändrad lydelse av 1 § lagen om arbetsdomstol (sv. f. nr 508), dels ock socialstyrelsen
anbefalldes att inkomma med förslag till de nya eller ändrade bestämmelser,
som borde meddelas i anledning av nämnda lagar. Sedan detta uppdrag
fullgjorts, har Kungl. Majit den 20 november 1936 utfärdat kungörelse örn ändring
i vissa delar av kungörelsen den 31 december 1920 med närmare föreskrifter
angående medling i arbetstvister (sv. f. nr 573). För handläggning i vad
angår av riksdagen äskad utredning om föreningsväsendets normering genom
lagstiftning har skrivelsen överlämnats till justitiedepartementet. I övrigt (fortsatt
utredning av fragan angående lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder)
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

66. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn
arbetsavtal m. m. (421.)

I vad angår av riksdagen framställt yrkande om utredning rörande åtgärder för
främjande av pensionering av personer, anställda i enskild tjänst, är skrivelsen
föremål för övervägande av en inom justitiedepartementet den 19 september
1936 tillsatt kommitté för verkställande av utredning i berörda hänseende. I
övrigt (fortsatt utredning rörande frågan om lagstiftning om arbetsavtal) är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 februari 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatta åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. (15.)
Anmäld den 21 februari 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

237

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för
statens räkning av gatsten jämte två i ämnet väckta motioner. (16.)

Anmäld den 14 februari 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning om anslag till möbler m. m. för
kanslihuset. (17.)

Anmäld den 27 mars, den 16 oktober och den 18 december 1936, därvid erforderliga
åtgärder beslutits.

4. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till svenska järnvägsmännens vilohemsförening u. p. a. för utvidgning
av föreningens semesterhem å Hällekind. (25.)

Anmäld den 28 februari 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldigheten beträffande av reparatören

H. C. T. Lund oriktigt uppburna dyrtidstihägg. (26.)

Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa fastigheter i Stensele socken. (41.)

Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

7. den 25 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till byggnadsarbeten, avseende
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (50.)

Anmäld den 27 mars 1936, och hava då samt sedermera under året erforderhga
åtgärder beslutits.

8. den 29 februari, angående vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret
1936/1937 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk. (54.)

Anmäld den 27 mars 1936, och hava då samt sedermera under året erforderhga
åtgärder med avseende å de i skrivelsen upptagna punkterna med undantag
dock av punkten nr 14 angående ny radioanläggning för flygplatsen vid Bulltofta
beslutits. Beträffande sistnämnda punkt har Kungl. Majit anbefallt telegrafstyrelsen
att, efter samråd med luftfartsmyndigheten och vederbörande
lokala myndigheter, till Kungl. Majit inkomma med förslag till användning av
det under punkten omförmälda anslaget.

9. den 6 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 75 § lagen den 7 juni 1934
(nr 242) örn vägdistrikt. (68.)

Anmäld den 20 mars 1936, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 58).

10. den 11 mars, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till tecknande
av aktier i aktiebolaget Aerotransport. (74.)

Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts. 11

11. den 13 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m. (79.)

Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderhga åtgärder beslötos.

238

12. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 8 §
lagen örn vägdistrikt. (87.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 249).

13. den 17 mars, i anledning av väckta motioner angående beredande av
ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av vägstämmoombud.
(95.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt 1935 års vägsakkunniga att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt att till Kungl. Majit inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

14. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i 59 § lagen
om vägdistrikt. (96.)

Anmäld den 13 augusti 1936, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 485).

15. den 20 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utbetalning
av preskriberade skadestånd till viss personal vid statens järnvägar.
(88.)

Anmäld den 27 mars 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående posthusbyggnad
å Kungsholmen i Stockholm. (97.)

Anmäld den 27 mars och den 2 oktober 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till förskott av
kostnader för uppgörande av byggnadsplaner. (98.)

Anmäld den 5 juni 1936, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

18. den 26 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6.)

Anmäld den 24 april 1936, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden i Stockholm
m. m. (118.)

Anmäld den 3 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 7 juni 1934 (nr 241) om allmänna
vägar. (120.)

Anmäld den 3 april 1936, därvid utfärdades en lag (sv. f. nr 74).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av lägenheten Stockö mjöl- och sågkvarnar nr 1 och 2 i Söraby socken
av Kronobergs län. (121.)

Sedan vattenfallsstyrelsen, till åtlydnad av Kungl. Majits beslut den 3 april
1936, den 22 december 1936 inkommit med ett under förutsättning av Kungl.
Majits godkännande upprättat köpeavtal rörande ifrågavarande lägenhet, är
ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

239

22. den 27 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv
för kronans räkning av vissa jord- och vattenområden vid Stadsforsen i
Indalsälven m. m. (lil.)

Anmäld den 3 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restaurering
av Gustaf lilis paviljong i Haga. (112.)

Anmäld den 3 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående gäldande
av kostnader för marklösen m. m. i samband med anordnande av farled
Ramsvikskilen—Ålstenshamn. (122.)

Anmäld den 3 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

25. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd i
Stockholms stad. (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936, i vad på kommunikationsdepartementets
föredragning beror. Skrivelsen har därefter överlämnats till finansdepartementet.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av vissa markområden till staden Mariestad. (131.)

Anmäld den 17 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

27. den 4 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av den telegrafverket tillhöriga fastigheten nr 20 i kvarteret Jungfrun
i Stockholm. (123.)

Anmäld den 24 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

28. den 21 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ersättning
till vissa vid tågolycka skadade personer. (165.)

Anmäld den 30 april 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående nybyggnad
för statens väginstitut. (166.)

Anmäld den 22 maj 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag
till förrådsbyggnad i Älvsjö i Stockholm m. m. (167.)

Anmäld den 30 april 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om statlig automobiltrafik
mellan Pajala och Kiruna. (168.)

Anmäld den 30 april 1936, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen att till Kungl.
Maji inkomma med utredning rörande möjligheterna att inrätta en postdiligenslinje
mellan Pajala och Kiruna. Sedan sådan utredning inkommit den 23 december
1936, är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

32. den 28 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv
för kronans räkning av Näs kraftstation med tillhörande mark och vattenrätt
i Dalälven m. m. (179.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

240

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av Norsholm-Västervik-Hultsfreds järnvägsaktiebolags skuldförhållande
till staten jämte i ämnet väckta motioner. (189.)

Anmäld den 22 maj 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om bemyndigande för Kungl.
Majit att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar.
(191.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse åsyftade utredningen
samt med de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Utredning
och förslag hava ännu icke inkommit.

35. den 8 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. (207.)

Anmäld den 22 maj 1936, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 211) och i
övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

36. den 22 maj, angående bättre ordnande av landsbygdens postförhållanden
i vad gäller lantbrevbäringen. (254.)

Anmäld den 5 juni och den 30 december 1936, därvid erforderliga åtgärder beslutits.

37. den 23 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
till Växjö-Åseda-Hultsfreds järnvägsaktiebolag av Östra Värends
järnväg. (253.)

Anmäld den 5 juni och den 9 oktober 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

38. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal-Västra Värmlands järnvägar
och Åmål-Årjängs järnväg jämte två i ämnet väckta motioner.
(266.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid Kungl. Majit gav fullmäktige i riksgäldskontoret
till känna riksdagens beslut. Fullmäktige hava hittills icke underställt Kungl.
Majit förslag till avtal rörande försäljningen.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående viss omläggning
av automobilbesiktningsväsendet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (281.)

Anmäld den 14 augusti och den 23 oktober 1936, därvid erforderliga åtgärder
beslötos. Vid sistnämnda tillfälle utfärdades en förordning och en instruktion
(sv. f. nr 563 och 564).

40. samma dag, i anledning av väckt motion angående köpings eller annat
samhälles på landet skyldighet att utan kostnad tillhandahålla vägmark.
(285.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

41. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.

241

42. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning om anslag till bidrag till byggande
av broar jämte två i ämnet väckta motioner. (304.)

Anmäld den 12 juni 1936, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

43. samma dag, i anledning av väckt motion örn broanläggning över Svinesund
m. m. (309.)

Anmäld den 10 juli 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner angående fortsatt elektrifiering
av statsbanorna. (311.)

Anmäld den 4 juli 1936, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma
därmed ävensom med det förslag, som av utredningen kunde föranledas. Utredning
och förslag i ämnet hava ännu icke inkommit.

45. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)

Anmäld, såvitt avser kommunikationsdepartementet, den 26 juni 1936, därvid
utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 391).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande av anslag
av automobilskattemedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (313.)

Anmäld, såvitt kommunikationsdepartementet angår, dels den 12 och den 26
juni 1936, därvid med avseende å de för budgetåret 1936/1937 i skrivelsen anvisade
anslagen erforderliga åtgärder beslötos, dels ock den 30 juni och den 8 juli
1936, därvid utfärdades två förordningar och två kungörelser (sv. f. nr 451 och
452 samt 466 och 467).

47. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 8 juli 1936 beträffande
punkten 3 (vägdistriktens räkenskaper), därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 466), dels den 21 augusti 1936 beträffande punkten 2 (ersättning för
upprättande av vägfyrktalslängd m. m.), därvid erforderlig åtgärd beslöts, dels
den 10 september 1936 beträffande punkten 13 (traktamentsersättningar till
militärassistenter vid statens järnvägar), därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen
och chefen för generalstaben att gemensamt utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till bestämmelser rörande avlöning till militärassistenterna
vid statens järnvägar och sättet för bestridande av kostnaderna därför, i vilket
ämne förslag ännu icke inkommit, dels ock den 30 oktober 1936 beträffande
punkten 4 (för djurgårdskommissionens räkning utförda arbeten samt nämnda
kommissions verksamhet), därvid erforderlig åtgärd beslöts såvitt avsåg frågan
örn återbetalning från Stockholms stads sida av visst räntebelopp. Den i samma
punkt upptagna frågan örn förändringar i kommissionens sammansättning och
organisation är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(396.)

Anmäld den 4 juli 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

] ö — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1937 års riksdan.

242

49. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition angående medel
till vägtrafikmyndighetens verksamhet under budgetåret 1936/1937 jämte
en i ämnet väckt motion. (400.)

Anmäld den 5 september 1936, därvid beslöts, att skrivelsen såsom icke föranledande
någon Kungl. Maj:ts åtgärd skulle läggas till handlingarna.

50. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels ock
väckta motioner örn viss ändring i gällande motorfordonsförordning.
(419.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 448). Jämlikt
Kungl. Maj:ts den 5 september och den 9 oktober 1936 givna bemyndiganden
har departementschefen därefter den 19 september och den 10 oktober 1936
tillkallat nio sakkunniga för verkställande av utredning rörande erforderliga
åtgärder för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga automobiltrafiken
(1936 års trafikutredning).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
motorfordonsförordning och vägtrafikstadga. (420.)

Anmäld den 23 oktober 1936, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 561)
och en stadga (sv. f. nr 562).

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 5 februari 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning rörande ikraftträdandet av visst stadgande i förordningen
den 31 maj 1935 (nr 255) örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen.
(13.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 februari 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 27).

2. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för lämnande av ersättning av statsmedel för taxeringsarbete
i Stockholms stad m. m. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1936, varvid bland annat förordning
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 35).

3. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående grunderna för bestämmandet av provisoriskt
dyrortstillägg m. m. åt vissa befattningshavare i statens tjänst. (24.)

Anmäld den 20 mars 1936, då kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 104).
Ärendet, som i viss del överlämnats till försvarsdepartementet, kommer ej
vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 66).

243

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1936, varvid kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 40).

6. den 29 februari, i anledning av väckt motion örn visst tillägg till 5 § s)
tulltaxeförordningen. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.

7. den 11 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld dels den 29 maj 1936, varvid bland annat utfärdades kungörelse i
ämnet (sv. f. nr 251), dels ock den 26 juni 1936. Skrivelsen är därmed, i vad
på finansdepartementets föredragning beror, slutbehandlad.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 68).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn användande under budgetåret 1936/1937 av vissa till fonden för pensionering
av civila tjänstinnehavare inflytande medel. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936, då bland annat lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 69).

10. den 18 mars, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för
fönster- och spegelglas samt om viss ändring av tulltaxans bestämmelser
om valsade plattor av zink. (99.)

Anmäld den 3 april 1936, varvid kungörelse utfärdades om ändrad lydelse av
nummer 898 i gällande tulltaxa (sv. f. nr 75). Ärendet är, i vad avser frågan
om ökat tullskydd för fönster- och spegelglas, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

11. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 4 § sista stycket förordningen den 4
oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 140).

12. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316). (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 127).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövandet
av statens tobaksmonopol. (126.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd i
Stockholms stad. (127.)

244

Ärendet har överlämnats från kommunikationsdepartementet, i vad avser frågan,
huruvida skatteuppbörden — ej blott den statliga utan även den kommunala
— i övriga delar av landet lämpligen må kunna anordnas på enahanda
sätt som för Stockholms stad. Ärendet har därefter den 13 november 1936 i
berörda del överlämnats till 1936 års uppbördskommitté för att tagas i övervägande
vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 126 § 2 mom. taxeringsförordningen den
28 september 1928. (128.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 98).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med viss bestämmelse att iakttagas vid meddelande av rättighet
till detaljhandel med rusdrycker. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 106).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallande fastigheter. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936.

18. den 2 april, i anledning av väckt motion angående en förstärkning av
fullmäktige i riksbanken m. m. (140.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 4 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 67 med förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna örn kreditspärr,
dels ock i ämnet väckta motioner. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 123).

20. den 17 april, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl, hovoch
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.

21. samma dag, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1936/1937 under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Anmäld den 15 maj samt den 26 och den 30 juni 1936. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

22. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.

23. den 18 april, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga
om automobilbeskattningen. (154.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt vissa i statens tjänst anställda personer. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936.

245

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkningen
i vissa fall av pension åt lärarinna med delaktighet i lärarinnornas
pensionsanstalt. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning
av civila tjänstepensionsreglementet å personal, uppförd å indragningsstat
för domänverket. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av §§ 2, 3 och 9 förordningen den 17 maj
1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, då bland annat förordning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 128).

28. den 21 april, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
inkomst- och utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1936/1937 m. m. (169.)

Anmäld den 12 juni 1936. Skrivelsen är i vad angår dispositionen av anslagen
till ersättning till statens allmänna fastighetsfond beroende på Kungl. Majis
prövning.

29. den 22 april, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning angående giltighetstiden för vissa tullsatser. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 108).

30. den 25 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
till skatte av lägenheterna Gungsebro med Moholm nr 1, Hasslefallet
nr 1 och Hassledalsängen nr 1 i Finnerödja socken av Skaraborgs
län. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 maj 1936.

31. den 28 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående pensionsrätt
för innehavaren av »Mimi Althainz professur i radioterapi» vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till kommuner
för pensionering av vissa fjärdingsman. (188.)

Anmäld den 30 oktober 1936, varvid Kungl. Maji uppdrog åt statskontoret att
verkställa den i skrivelsen avsedda utredningen samt att därefter inkomma med
på utredningen grundat utlåtande och förslag i ämnet.

33. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i tjänstepensionsreglementet
för arbetare. (190.)

Sedan statskontoret inkommit med utlåtande och förslag i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Majis prövning.

34. samma dag, i anledning av väckt motion angående tullen å kortregisterskåp.
(195.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 131).

246

35. samma dag, i anledning av väckt motion om viss jämkning i tulltaxans
bestämmelser örn impregnerad presenningsvävnad. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 131).

36. samma dag, i anledning av väckt motion om ökat tullskydd för kappsäckslås,
attachélås m. m. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 131).

37. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för knappar
av stennöt eller palmadum. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 133).

38. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för tygskor
med lädersula samt örn tilläggst ull för tofflor. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 133).

39. den 29 april, i anledning av väckt motion örn införande av tullfrihet för
acceleratorer och antioxidationsmedel för gummiindustrien. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, varvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 131 och 132).

40. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
återbäring av viss del av erlagd stämpelavgift för John och Antonie Rettigs
museifonder till Gävle stad. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 december 1936.

41. den 13 maj, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader.
(221.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avtal med Jukkasjärvi kommun m. fl. rörande beskattningen av staten
tillkommande royalty eller därmed jämförlig ersättning från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, m. m. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 november 1936.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till låneunderstöd åt vissa fastighetsägare i Kiruna och Malmberget. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.

45. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936 (sv. f. nr 178).

46. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätten
för vissa mejerikonsulenter. (236.)

247

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 461).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni
1934 (nr 442). (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 254).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av § 29 mom. 1 och § 38 reglementet den 31 december 1919 (nr
878) för statens pensionsanstalt. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 461).

49. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändrad
lydelse av 19 § lagen för Sveriges riksbank den 30 juni 1934. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 253).

50. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn upphävande av rätt till restitution av B-skatt. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 273).

51. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskild folkräkning m. m. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fortlöpande konjunkturundersökningar. (263.)

Anmäld den 12 juni och den 16 oktober 1936, då bland annat ledamöter i nämnden
för fortlöpande konjunkturundersökningar tillkallades. Ärendet är i övrigt,
i avvaktan på resultatet av åt nämnden uppdragen utredning, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser rörande överståthållarämbetets avdelning
för skatteärenden. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 272).

56. samma dag, i anledning av väckt motion om skattefrihet för förbättringsbidrag
till främjande av byggnadsverksamhet på landet. (284.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 13 §

248

andra stycket lagen för Sveriges riksbank den 30 juni 1934 och av §§ 9
och 17 lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 275).

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av nuvarande samband mellan tjänstepensioneringen i statens pensionsanstalt
och den allmänna pensionsförsäkringen m. m. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 461).

59. den 5 juni, angående utsträckt giltighetstid av kungörelsen angående upphandling
av lantbruksprodukter m. m. för statens behov jämte tillhörande
följdförfattningar. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 december 1936, varvid kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 600).

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 382).

61. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 243 med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (299.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 292 samt 294—296).

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 244 med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(300.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 292—294).

63. samma dag, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
krediti vsummor. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.

64. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937, i vad rör pensionsväsendet.
(314.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 382).

65. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts under vissa punkter av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m. fl. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad
pension för sjuksköterskor med delaktighet i statens pensionsanstalt.
(316.)

249

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 461—463).

67. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)

Skrivelsen har i vissa delar för handläggning överlämnats till socialdepartementet,
kommunikationsdepartementet, jordbruksdepartementet samt handelsdepartementet.
I vad på finansdepartementets föredragning beror är ärendet anmält
och slutbehandlat den 26 juni 1936, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 390).

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av anslag
av automobilskattemedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (313.)

Ärendet är. i vad avser frågan örn anslag av automobilskattemedel till avskrivning
av till allmänna arbeten anvisat lånekapital, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om kommunal fondbildning m. m. (321.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, varvid lagar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 281—288).

70. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återuppförande
av brunnen byggnad vid Rosersbergs slott m. m. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.

71. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning
åt J. P. Styrman i Karungi för förluster i anledning av inköp av vissa
besittningsrätter. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937 i vad rör jordbruksärenden.
(343.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 382).

73. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ökat skydd för fruktoch
trädgårdsodlingen. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 340 och 341).

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 330).

75. den 19 juni, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934
—30 juni 1935. (339.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid erforderliga åtgärder beslötos i fråga örn punkterna
1 och 11. Enligt Kungl. Maj:ts beslut samma dag har tryckt exemplar

250

av riksdagens skrivelse för handläggning av de under punkterna 2—4 och 13
omförmälda ärendena överlämnats till kommunikationsdepartementet. Den 10
september 1936 har tryckt exemplar av riksdagens skrivelse för handläggning
av det under punkten 9 omförmälda ärendet överlämnats till justitiedepartementet.
Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.), 6 (anmärkningsarvode
till advokatfiskalerna vid hovrätterna), 7 (mantalsskrivningsprovision
till städernas tjänstemän), 8 (redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av
vissa icke statliga medel), 10 (statsverkets provision å uppbörden av landstingsskatt
i magistratsstäder) samt 12 (anslag till kommittéer och sakkunniga) äro
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendena under punkterna 1—4, 9, 11
och 13 komma ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

76. samma dag, angående reglering för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (357.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

77. samma dag, angående användande av riksbankens vinst för år 1935. (358.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.

78. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.

79. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (365.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 201 med förslag
till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser
med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor
örn övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående
överenskommelse med statens järnvägars änke- och pupillkassa om övertagande
av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)

Anmäld och slutbehandlad dels den 16 oktober 1936 så vitt angår punkterna
1 och 2, varvid i skrivelsen avsedda familjepensionsreglementen utfärdats (sv. f.
nr 542 och 543), dels ock den 11 december 1936 såvitt angår punkterna 3 och 4.
Beträffande punkten 6 har chefen för finansdepartementet, efter av Kungl.
Majit givet bemyndigande, den 19 november samt den 14 och den 17 december
1936 träffat överenskommelser med fullmäktige för civilstatens, telegrafverkets
samt statens järnvägars änke- och pupillkassor angående statens övertagande
av nämnda kassors rörelse från och med den 1 juli 1937. I övrigt är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

81. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående pensionsrätten
för vissa Övningslärare vid folkskoleseminarierna. (359.)

Anmäld den 4 juli 1936. Ärendet, som i viss del överlämnats till ecklesiastikdepartementet,
kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning
beror, att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

82. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 196, punkten 2,
angående pension åt skrivbiträdet hos statens fastighetsregisterkommission
Maria Falk, född Cervin. (360.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.

251

83. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående
vissa ändringar i reglementet för riksgäldskontoret. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj
1935 (nr 167) jämte en i ämnet väckt motion. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 408).

85. samma dag, i anledning av väckt motion angående bensinfirmornas skyldighet
att inköpa motorsprit m. m. (375.)

Kungl. Maj:t har den 25 september 1936 medgivit aktiebolaget vin- och spritcentralen
bland annat att under tillverkningsåret 1936/1937 utöver i avtalet
mellan staten och spritcentralen den 28 juni 1934 bestämda 40 miljoner liter
sulfitsprit av normalstyrka inköpa ytterligare 10 miljoner normalliter sådan
sprit. Kungörelse med särskilda föreskrifter rörande blandningsförhållandet mellan
sprit och bensin i motorbränsle utfärdades den 18 december 1936. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn särskild skatt å förmögenhet för år 1936. (376.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 348).

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
förordning örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1936 ävensom
en i ämnet väckt motion. (377.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 345).

88. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1936/1937, m. m. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, då bland annat utfärdades förordning
(sv. f. nr 342) angående det procenttal av stadgade grundbelopp, varmed
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1936 skall utgå, samt kungörelse
(sv. f. nr 343) angående fastställelse av vissa tabeller till ledning vid
uträknandet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1936.

89. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande vissa anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, m. m. (387.)

Anmäld dels den 30 juni 1936, då förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 410),
dels ock den 13 augusti 1936, varvid tillsattes en kommitté (1936 års skattekommitté)
med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag rörande
omläggning av den direkta statsbeskattningen av fysiska och juridiska personer.

91. den 26 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1936/1937. (401.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

252

92. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1936/1937 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (374.)

Anmäld den 30 juni 1936, varvid bland annat kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 388). För handläggning i vad angår viss angiven del har skrivelsen
överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen kommer ej vidare, i vad på
finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till räntor å statsskulden m. m. (381.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till statsverkets
fond av rusdrycksmedel. (382.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922. (385.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
i propositionen nr 267 gjorda framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden m. m. (386.)

Anmäld den 30 juni 1936, varvid ärendena under punkterna 1 (amortering å
vissa lån), 2 (nedskrivning av statens järnvägars lånekapital) och 5 (täckning
av lånemedelsförluster, bokförda å riksgäldskontoret^ avskrivningskonto) slutbehandlades.
Ärendena under punkterna 3 (avskrivning av till allmänna arbeten
m. m. anvisat lånekapital), 4 (avskrivning av lånekapital, anvisat åt svenska
spannmålsföreningen) och 6 (avskrivning av till vissa engångskostnader för försvarsväsendets
byggnader m. m. anvisat lånekapital) äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående bidrag till skattetyngda kommuner. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående ytterligare
avsättning till bankinspektionens fond. (390.)

Anmäld den 30 juni och den 25 september 1936. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

100. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss retroaktiv tillämpning
av beslut rörande Linköpings stads placering i dyrortshänseende.
(391.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 oktober 1936.

253

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(397.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

102. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1936/1937.
(402.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936.

103. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (403.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.

104. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret och suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (404.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 februari 1936, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t under riksstatens
åttonde huvudtitel gjorda framställningar angående anslag till
kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning. (18.)

Anmäld den 27 mars och den 18 december 1936, vilken sistnämnda dag ärendet

slutbehandlats.

2. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning om anslag till studielånefonden.
(27.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

3. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 52 angående
dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring åt biskopen i Härnösands stift,
Torsten Bohlin. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.

4. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden
åt ärkebiskopen. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.

5. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

6. samma dag, i anledning av väckta motioner örn skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdats tre kungörelser (sv. f. nr 430—432).

7. den 26 mars, i anledning av väckt motion örn viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organist- eller
klockarsyssla. (114.)

254

Anmäld den 17 april 1936, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i av riksdagen angivet hänseende samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med nämnda utredning jämte det förslag i ämnet, som utredningen kunde föranleda.
Utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

8. den 4 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
örn anslag till byggnadsarbeten, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
fastigheten nr 3 i kvarteret Bispen i Lund m. m. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

10. den 17 april, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående understöd
åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation
förlorat sin anställning, jämte en i ämnet väckt motion. (145.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning
av till Västerås och Växjö domkyrkor utlämnade lån. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
adjunkten S. W. Uhr att för lönetur tillgodoräkna viss tjänstgöring. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.

13. den 18 april, angående dels underlättande för avlägset boende barn att
besöka de allmänna läroverken, dels ock angående tiden för den dagliga
undervisningen vid de allmänna läroanstalterna. (170.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att avgiva underdånigt
utlåtande i anledning av ifrågavarande skrivelse. Utlåtande har ännu
icke inkommit.

14. samma dag, angående reglering av rätten för såväl döpta som odöpta
att till förutvarande förnamn lägga nya sådana. (171.)

Anmäld den 29 maj 1936, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att efter
hörande av samtliga ecklesiastika konsistorier till Kungl. Majit inkomma med
av erforderlig utredning åtföljt förslag till bestämmelser i med riksdagens skrivelse
avsett syfte. Utredning och förslag hava ännu icke inkommit.

15. den 24 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillfällig
löneförbättring för viss personal vid tekniska skolan i Stockholm. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.

16. den 28 april, angående vissa anslag för budgetåret 1936/1937 under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Kungl. Majit har den 15 och den 29 maj, den 5, den 12, den 26 och den 30 juni,
den 4, den 17 och den 24 juli, den 7, den 21 och den 28 augusti, den 10 september,
den 9 och den 23 oktober samt den 13 november 1936 avgjort skilda delar
av ärendet. Därvid utfärdades den 15 maj 1936 tjugutvå kungörelser (sv. f. nr
189—210), den 29 maj 1936 två kungörelser (sv. f. nr 232 och 233), den 12 juni
1936 två kungörelser (sv. f. nr 305 och 306), den 30 juni 1936 fyra kungörelser
(sv. f. nr 435—438). Samtliga punkter i riksdagens skrivelse äro slutbehandlade
utom punkten nr 203 angående vissa kostnader för utdelning av statens

255

räntefria studielån, beträffande vilken punkt Kungl. Majit den 15 maj 1936
förklarat sig vilja framdeles meddela beslut.

17. den 2 maj, i anledning av Kungl. Majits under riksstatens åttonde huvudtitel
gjorda framställning angående bidrag till vetenskapsakademien.
(175.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936.

18. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till
universitetsstatistik. (213.)

Efter anmodan av departementschefen hava skolöverstyrelsen och statistiska
centralbyrån den 16 juni 1936 till Kungl. Majit inkommit med förslag till bestämmelser
rörande universitetsstatistik, vilket förslag den 18 juni 1936 för yttrande
remitterats till universitetskanslern efter hörande av vederbörande universitetsmyndigheter.
Svar å remissen har ännu icke inkommit.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet m. m. (214.)

Anmäld den 19 juni och den 17 juli 1936, varvid förstnämnda dag utfärdades
en kungörelse (sv. f. nr 308) och sistnämnda dag ärendet slutbehandlades.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående Chalmers
tekniska institut m. m. (215.)

Anmäld den 29 maj och den 14 augusti 1936, vilken sistnämnda dag ärendet
slutbehandlats.

21. den 22 maj, angående reformering enligt vissa riktlinjer av undervisningen
vid de högre allmänna läroverken. (256.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den i riksdagens skrivelse begärda utredningen.
Utredningen har ännu icke inkommit.

22. den 29 maj, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Majit inkomma med utredning i ärendet. Utredningen har ännu icke
inkommit.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
om domkapitel m. m. (295.)

Anmäld den 3 oktober och den 13 november 1936, å vilken sistnämnda dag ärendet
slutbehandlades och en lag (sv. f. nr 567) utfärdades.

24. den 5 juni, angående införande av trafikundervisning i skolorna. (245.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 november 1936, därvid utfärdades ett cirkulär
(sv. f. nr 583).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juli 1936.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående obligatorisk
sjuårig folkskola m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (297.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 305 och
306), den 30 juni 1936, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 434), samt den
10 september 1936. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

256

27. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1936/1937. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

28. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisnings- m. fl. anstalter. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936, därvid utfärdats två kungörelser
(sv. f. nr 439 och 440).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kvinnliga
befattningshavares vid undervisningsväsendet avlöningsförmåner under
tjänstledighet för havandeskap m. m. (325.)

Anmäld dels den 26 juni 1936, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att skyndsamt
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser, som kunde
föranledas av de i sagda proposition framlagda förslagen och riksdagens i anledning
därav fattade beslut, dels ock den 30 juni 1936, därvid utfärdats två kungörelser
(sv. f. nr 434 och 435). Skolöverstyrelsen inkom den 22 juli och den
23 november 1936 med förslag i berörda hänseende. Ärendet har remitterats till
statskontoret, som ännu icke inkommit med yttrande.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till bearbetning av visst material från filosofie doktorn Sven Hedins expeditioner
i det inre Asien åren 1927—1934. (326.)

Anmäld den 26 juni och den 23 oktober 1936, vilken sistnämnda dag ärendet
slutbehandlats.

31. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (340.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdats en kungörelse (sv. f. nr 427).

32. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående granskning
av läroböcker. (334.)

Anmäld den 4 juli 1936, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Jämlikt
bemyndigande av Kungl. Majit den 30 oktober 1936 tillkallade departementschefen
samma dag läraren vid Stockholms stads tekniska skola C. N. O. Forssell
att såsom sakkunnig inom departementet biträda vid fortsatt utredning av
frågan om läroboksbeståndet vid högre allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter
jämte därmed sammanhängande frågor. Den 19 november 1936 inkom
skolöverstyrelsen med utlåtande, vilket därefter överlämnats till Forssell.

33. den 18 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrade
bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld den 3 oktober och den 27 november 1936. Sistnämnda dag slutbehandlades
ärendet samt utfärdades två lagar, två förordningar och en kungörelse
(sv. f. nr 578—582).

34. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folk- och
småskoleseminariernas organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(347.)

257

Anmäld den 30 juni 1936, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 441 och
442), samt den 13 november 1936, vilken sistnämnda dag ärendet slutbehandlades.

35. samma dag, i anledning av vissa i Kungl. Marits propositioner nr 241 med
förslag till lag örn domkapitel m. m. samt nr 242 angående ändrade bestämmelser
för biskoparnas avlönande m. m. framställda förslag om
anslag till domkapitlens verksamhet m. m. (349.)

Anmäld den 30 juni och den 18 december 1936, vilken sistnämnda dag ärendet
slutbehandlats.

36. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätten
för vissa Övningslärare vid folkskoleseminarierna. (359.)

Anmäld den 30 juni 1936, då en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 442).

37. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till vård och underhåll
av fornlämningar och byggnadsminnesmärken. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936.

38. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(398.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1936.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 februari 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av nionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsoch
pensionsförhållanden för kronojägaren å indragningsstat vid domänverket
E. J. Grafström. (20.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositio» angående rätt för
distriktsveterinär att för löneklassplacering tillgodoräkna viss föregående
tjänstgöring. (21.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.

4. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen den 14 juni 1928 (nr 289)
angående handel med utsädesvaror. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936, då två författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 54 och 55).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för J. O. Wiklund, Kalvträsk, från viss betalningsskyldighet. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

17 — Justitieombudsmannens timbo tsbe rätt else till 1037 års riksdag.

258

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av viss fastighet till Malå kommun i Västerbottens län. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att godtaga ackord å kronans fordringar för
försålda kronoegendomar. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 23 december 1914 (nr 451)
om hingstbesiktningstvång. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936, då lag i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 52).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående nedskrivning
av ett S. Holmgren, Vilhelmina, beviljat lån för anordnande av kalktillverkning.
(38.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av § 1 lagen den 6 juni 1925 (nr 382) angående
uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m. (39.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 oktober 1936, då två författningar i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 548 och 549).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(42.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936 utom vad avser försäljning av
Gropaboströmmen nr 1. Sedan domänstyrelsen avgivit viss i denna fråga infordrad
utredning, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

13. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder
till sockerbetsodlingens uppehållande. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1936, då bland annat en förordning
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 42).

14. den 4 mars*i anledning av Kungl. Majits proposition nr 58 angående
ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 mars 1936.

15. den 13 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1 föreslagit
med undantag för förslagen under punkterna 11, 12 och 164. Beträffande
punkterna 21 och 22 har riksdagen meddelat beslut i skrivelsen nr 164, redovisad
under punkten 36 här nedan. I utlåtandet angivna punkter hava anmälts
och slutbehandlats den 5 juni 1936 med undantag för dels punkterna 17, 18, 32,
48, 49, 57, 59—64, 82—85, 89, 98, 119, 142, 143, 168, 169 och 192—199, vilka
anmälts och avgjorts den 24 april, dels ock punkterna 11, 12 och 209 samt

259

67—71, vilka anmälts och avgjorts den 12 juni 1936. Besluten den 24 april och
den 5 juni 1936 innefatta bland annat utfärdande av ett flertal författningar
(sv. f. nr lil—120 samt 240 och 243).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936, därvid ett cirkulär och en kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 63 och 64).

17. samma dag, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar.
(83.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och
sänkningsföretag i Gävleborgs län. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
å ordinarie stat av befattningen som försäljningschef hos domänstyrelsen.
(85.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 263).

20. den 21 mars, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
inhemsk linodling m. m. (107.)

Anmäld den 26 juni 1936, då lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den av
riksdagen begärda utredningen. Sedan denna avgivits, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens växtskyddsanstalt för byggnadsarbeten m. m. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående placering
i lönehänseende av vissa befattningshavare vid domänverket. (109.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

24. den 26 mars, i anledning av väckta motioner om nedsättning av viss
aktiebolaget Per Holms elektricitetsverk i Strömsund påförd fiskeavgift.
(117.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av medel ur domänverkets markinköpsfond för förvärv av fastigheterna
Gamen nr 8 och 9 i Luleå stad. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

26. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalning
av stödlån genom förbättringsarbete. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936 (sv. f. nr 121 och 122).

260

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till åtgärder för Mälarens reglering. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(135.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 april 1936 utom i vad avser försäljning av
Horns kungsladugård nr 1, kronoparken Klövdala samt kronoegendomen Rödjan
nr 1 och Skarvik nr 1. I denna del anbefalldes domänstyrelsen att inkomma
med viss utredning. Denna avvaktas.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrade
bestämmelser örn lån till förekommande av exekutiv försäljning. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936 (sv. f. nr 102).

30. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetillägg
åt vissa revirförvaltare i domänverket. (148.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till torrläggningsföretaget Ätrans reglering i Skaraborgs
och Älvsborgs län. (149.)

Anmäld den 30 april och den 27 november 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sänkning
av räntan å vissa uppskovslån ur egnahemslånefonden. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 126).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Hidinge-Spångakärrens torrläggningsföretag i
Örebro län. (151.)

Anmäld den 30 april och den 18 september 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställningar om anslag till kapitalökning
för arrendeegnahemsfonden och arrendelånefonden m. m. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 april 1936.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till viss forskningsverksamhet på det jordbrukstekniska området. (153.)

Anmäld den 30 april och den 12 juni 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats.

36. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till statens växtskyddsanstalt. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.

37. den 25 april, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
med mera. (180.)

Anmäld den 8 maj 1936, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla fem utredningsmän för verkställande av utredning rörande arrendelagstiftningen.
Dessa tillkallades samma dag.

261

38. den 28 april, i anledning av Kungl. Marits proposition till riksdagen angående
vissa åtgärder till befrämjande av mejerihanteringen. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936, därvid bland annat mejeristadga
utfärdades (sv. f. nr 174).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av det i statsverkspropositionen för budgetåret 1936/1937 upptagna anslaget
till åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till jordanskaffningsverksamhet inom Västerbottens och Norrbottens
län. (194.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 212).

41. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juni 1936, då bland annat två förordningar i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 241 och 242).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till Norrbottens läns hushållningssällskap för inrättande av lantbruksskola.
(227.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående domänverkets
övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m.
(228.)

Anmäld den 22 maj 1936. Enligt Kungl. Maj:ts beslut denna dag uppdrogs åt
domänstyrelsen att, sedan Kalix träindustriaktiebolag trätt i likvidation, upptaga
förhandlingar med bolaget om förvärv av dess tillgångar; och skulle förslag
till köpeavtal underställas Kungl. Maj.-t för godkännande. Därjämte anbefallde
Kungl. Maj:t domänstyrelsen att verkställa utredning angående den
inverkan på domänverkets drift, som ett sammanförande av Kalix träindustriaktiebolags
anläggningar samt domänverkets sågverk i Norrbotten i ett särskilt
av domänstyrelsen ägt bolag skulle medföra, samt att till Kungl. Majit
inkomma med sagda utredning jämte förslag till bildande av ett dylikt bolag
och till organiserande av nödigt samarbete mellan detta och domänverkets
övriga sågverksrörelse. Tillika uppdrog Kungl. Majit åt länsstyrelsen i Norrbottens
län att vidtaga åtgärder för uppbörd och inleverering till statskontoret
av de belopp, som skulle av medlemmarna i föreningen Nederkalix industri
u. p. a. erläggas, samt att före den 15 mars 1937 till Kungl. Majit inkomma med
redogörelse för vad sålunda förevarit jämte yttrande i övrigt, som kunde föranledas
av omständigheterna. De myndigheterna lämnade uppdragen hava ännu
ej slutförts.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag
för anläggande av allmänna flottleden Dalälven—Bottniska
viken. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.

262

45. samma dag, i anledning av väckt motion angående intressestimulerande
och kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens område. (230.)

Anmäld den 29 maj 1936, därvid centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
anbefalldes verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Sedan denna
avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av väckt motion angående åtgärder till skydd
av fruktträdsodlingar mot skador, vållade av hare och älg. (231.)

Anmäld den 29 maj 1936, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att i samband med den honom
anbefallda utredningen upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling.
Utredningen har ännu ej slutförts.

47. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skogsundervisningens
omorganisation. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 och den 12 juni 1936, då bland annat en kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 263).

48. samma dag, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Anmäld den 5 juni 1936, därvid uppdrogs åt det jämlikt Kungl. Maj:ts beslut
den 30 december 1935 tillsatta näringsrådet att utarbeta och till Kungl. Majit
inkomma med förslag och kostnadsberäkning för den av riksdagen begärda utredningen
under förutsättning att densamma skulle verkställas av näringsrådet.
Förenämnda plan och kostnadsberäkning hava ännu ej inkommit.

49. den 23 maj, angående underlättande och tryggande av möjligheten för
den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Skrivelsen har den 9 september 1936 överlämnats till socialdepartementet.

50. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring av norrländska
arrendelagen m. m. (259.)

Anmäld den 8 juli 1936, därvid uppdrogs åt de av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 maj 1936 tillkallade utredningsmännen
rörande arrendelagstiftningen att i samband med utredningen upptaga
de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling.

51. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (269.)

Anmäld den 5 och den 26 juni 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
den 26 juni 1936 innefattade utfärdande av två lagar i ämnet (sv. f. nr 380
och 381).

52. den 29 maj, angående anordnande av kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt
bedriven enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet.
(274.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid uppdrogs åt de av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1935 tillkallade
utredningsmännen rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet
på det sociala jordområdet sammanhängande frågor (1936 års egnahemsutredning)
att i samband med utredningen upptaga de i skrivelsen omförmälda
spörsmål till behandling. Utredningen har ännu ej slutförts.

263

53. samma dag, i anledning av väckta motioner angående premiering och
stamboksföring av nötboskap samt organisation av kontrollföreningsverksamheten
m. m. (286.)

Anmäld den 12 juni 1936, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Utredningen har ännu ej
slutförts.

54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en
effektivare fiskeritillsyn. (287.)

Anmäld den 30 juni 1936, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen begärda utredningen. Sedan denna avgivits, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande av
det svenska fisket. (288.)

Anmäld den 8 juli 1936, därvid dels uppdrogs åt de av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1935 tillkallade
utredningsmännen rörande åtgärder till främjande av fiskerinäringens avsättningsmöjligheter
(1935 års fiskeriutredning) att verkställa utredning rörande
samtliga med frågan om fiskerinäringens avsättningsmöjligheter sammanhängande
spörsmål, dels chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla
ytterligare tre utredningsmän för att deltaga i utredningsarbetet, dels ock
departementschefen bemyndigades tillkalla tre utredningsmän för verkställande
av utredning rörande fiskets administration. Utredningsmännen hava tillkallats
den 31 juli 1936.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss reglering
av handeln med färsk torsk jämte i ämnet väckta motioner. (289.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936, då bland annat en förordning i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 268).

57. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella
rationaliseringens och koncentrationens inverkan på den jordbrukande
befolkningens förvärvsmöjligheter. (290.)

Anmäld den 30 oktober 1936, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa
förberedande undersökning angående förutsättningarna för de olika torrläggningsföretag,
som må ifrågakomma med avseende å försumpade marker inom
Uppsala län, samt den ordning, vari desamma lämpligen borde igångsättas eller
göras till föremål för närmare utredning. Redogörelse för undersökningen avvaktas.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till släckning av skogseld. (291.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av statens centrala frökontrollanstalts avlöningsanslag för budgetåret
1935/1936. (292.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1936.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till förvaltningsbidrag till jordbrukskasserörelsen.
(293.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 377).

264

61. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)

I vad skrivelsen ankommer på jordbruksdepartementets föredragning, har den
anmälts och slutbehandlats den 26 juni 1936 (sv. f. nr 394).

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försöksverksamheten
på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(320.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936.

63. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner.
(331.)

Anmäld den 30 juni och den 28 augusti 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 30 juni 1936 innefattade bland annat utfärdande av två förordningar
(sv. f. nr 417 och 420).

64. den 16 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (340.)

Anmäld den 19 och den 26 juni 1936. Sistnämnda dag utfärdades ett flertal
författningar i ämnet (sv. f. nr 373—377), varjämte styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
anbefalldes att till Kungl. Maji inkomma med av riksdagen
begärd utredning angående frågan om centralkassas trädande i likvidation.
Omförmälda utredning avvaktas.

65. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition, nr 138, angående
anslag till lantmäteristyrelsen m. m. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, då bland annat sex kungörelser i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 367—372).

66. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter.
(342.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937 i vad rör jordbruksärenden. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juli 1936.

68. den 27 juni, i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårdsområdenas
elektrifiering. (383.)

Anmäld den 23 oktober 1936, därvid uppdrogs åt kommerskollegium att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1936, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (48.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 mars 1936.

265

2. den 11 mars, angående regleringen för budgetåret 1936/1937 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.

3. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till Lotsverket: Säkerhetsanstalter
för sjöfarten. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 mars 1936.

5. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (115.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 april 1936, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.

f. nr 107).

6. den 5 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående rätt för
adjunkten vid navigationsskolan i Göteborg S. A. G. Svensen Melbye
att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna viss tjänstgöring. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 maj 1936.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
beredande av billigare biljettkostnader för sjöfolk vid resor till och från
hemorten i vissa fall. (205.)

Anmäld den 15 maj och den 24 juli 1936, varmed skrivelsen slutbehandlats.

8. samma dag, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre
bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter. (208.)

Kungl. Maj:t har den 22 maj 1936 anbefallt patent- och registreringsverket att

verkställa utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.

9. samma dag, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1936/1937 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 maj 1936.

10. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statens hantverkslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1936.

11. den 5 juni, angående revision av gällande bestämmelser örn ersättning åt
sjöfolk vid förlust av effekter vid fartygs förolyckande. (276.)

Kungl. Majit har den 19 juni 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa

utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1936/1937. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1936.

266

13. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 310).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt
statlig exportkreditgaranti. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 311).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
stödåtgärder för den svenska sjöfartsnäringen. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936, varvid bland annat kungörelser
och förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 312—314).

16. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande avlöningsreglementen för nyreglerade verk. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, i vad på handelsdepartementet
ankommer, varvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr 392 och 400).

17. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till lotsverket för budgetåret 1936/1937. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juni 1936.

18. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för befrämjande av hemslöjden inom Bohuslän. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936.

19. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg. (351.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1936, varvid lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 336).

20. den 27 juni, i anledning av väckt motion örn befrämjande av skärgårdsområdenas
elektrifiering. (383.)

Överlämnad den 30 juni 1936 till jordbruksdepartementet för vidare handläggning.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner om befrämjande av exporten
och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

Ärendet har den 25 september 1936 remitterats till kommerskollegium, som
ännu icke besvarat remissen.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(399.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

267

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1936 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Majis prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

2. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

4. den 22 februari, i anledning av väckt motion om viss ändring i 21 kap.
10 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. (32.)

13. den 20 mars, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. (104.)

16. den 4 april, i anledning av väckta motioner om sänkning av de för rösträtt
vid allmänna val föreskrivna åldersgränser. (143.)

17. den 21 april, i anledning av väckta motioner angående delning av mark,
som förut använts till väg. (172.)

21. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet till
uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

26. den 23 maj, i anledning av väckt motion om utredning angående en
modern hyreslagstiftning. (258.)

36. den 17 juni, i anledning av väckta motioner angående ändringar i lagen
örn utlännings rätt att här i riket vistas m. m. (344.)

45. den 27 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motioner
angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

268

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

27. den 13 juni 1936, i anledning av vissa framställningar under riksstatens
fjärde huvudtitel i avseende å budgetåret 1936/1937, vilka framställningar
beröra frågan örn försvarsväsendets ordnande. (328.)

29. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag och nr
227 med förslag till lag om tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66) angående
anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen),
ävensom i anledning av de inom riksdagens kamrar
väckta motioner i dithörande ämnen. (327.)

33. den 22 juni, i anledning av väckt motion örn rätt för arméns, kustartilleriets
och flygvapnets reserver tillhörande förtidsavgången personal att
utbekomma pensionens kapitaliserade värde. (372.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 28 februari 1936, i anledning av väckt motion angående ändring i
kommunalförfattningarnas bestämmelser om tiden för offentliga stämmor.
(61.)

5. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av rätt för
municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

15. den 20 mars, i anledning av väckta motioner om skärpning av utskyldsstrecket
såsom villkor för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
(106.)

16. den 26 mars, i anledning av väckt motion angående förbättring av skogsarbetarnas
härbärgen under a v verkningstiden. (116.)

23. den 25 april, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
fattigvårdslagen m. m. (185.)

24. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i fattigvårdslagens
bestämmelser om barns försörjningsplikt m. m. (186.)

25. den 2 maj, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

26. den 5 maj, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för statsbidrag
till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. (209.)

31. den 20 maj, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad livsmedelslagstiftning.
(243.)

32. den 23 maj, angående åtgärder till åstadkommande av utsträckt användning
av vatten- och sanitetsledningar på landsbygden. (244.)

33. samma dag, angående underlättande och tryggande av möjligheten för
den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

269

39. samma dag, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela landet.
(264.) «

40. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för statsbidrag till vissa grenar av den slutna sjukvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (267.)

43. den 5 juni, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av skyddshemsverksamheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(306.)

50. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta
motioner. (318.)

56. den 18 juni, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjestillställningar
m. m. (353.)

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (362.)

65. den 27 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motioner
angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

66. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn
arbetsavtal m. m. (421.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 29 februari 1936, angående vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret
1936/1937 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. (54.)

13. den 17 mars, i anledning av väckta motioner angående beredande av
ökade möjligheter för arrendatorer att erhålla rösträtt vid val av vägstämmoombud.
(95.)

21. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av lägenheten Stockö mjöl- och sågkvarnar nr 1 och 2 i Söraby socken
av Kronobergs län. (121.)

31. den 21 april, i anledning av väckta motioner om statlig automobiltrafik
mellan Pajala och Kiruna. (168.)

34. den 28 april, i anledning av väckta motioner om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att försälja tomter å hamnområden, tillhöriga statens fiskehamnar.
(191.)

38. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Bergslagernas järnvägsaktiebolag av Dal-Västra Värmlands järnvägar
och Åmål-Årjängs järnväg jämte två i ämnet väckta motioner.
(266.)

270

40. samma dag, i anledning av väckt motion angående köpings eller annat
samhälles på landet skyldighet att utan kostnad tillhandahålla vägmark.
(285.)

44. den 6 juni, i anledning av väckta motioner angående fortsatt elektrifiering
av statsbanorna. (311.)

50. den 27 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, dels ock
väckta motioner om viss ändring i gällande motorfordonsförordning.
(419.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 18 mars 1936, i anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för
fönster- och spegelglas samt örn viss ändring av tulltaxans bestämmelser
örn valsade plattor av zink. (99.)

14. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av avgiften för skatteinbetalning över postgiro vid skatteuppbörd
i Stockholms stad. (127.)

18. den 2 april, i anledning av väckt motion angående en förstärkning av
fullmäktige i riksbanken m. m. (140.)

23. den 18 april, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i fråga om
automobilbeskattningen. (154.)

28. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
inkomst- och utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1936/1937 m. m. (169.)

32. den 28 april, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till kommuner
för pensionering av vissa fjärdingsmän. (188.)

33. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i tjänstepensionsreglementet
för arbetare. (190.)

42. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader.
(221.)

54. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fortlöpande konjunkturundersökningar. (263.)

56. den 29 maj, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för förbättringsbidrag
till främjande av byggnadsverksamhet på landet. (284.)

68. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande av anslag
av automobilskattemedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (313.)

271

80. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis propositioner nr 201 med förslag
till allmänt familjepensionsreglemente m. m., nr 245 angående överenskommelser
med civilstatens och telegrafverkets änke- och pupillkassor
örn övertagande av kassornas rörelse m. m. samt nr 258 angående
överenskommelse med statens järnvägars änke- och pupillkassa om övertagande
av kassans rörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (366.)

90. den 22 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, m. m. (387.)

97. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
i propositionen nr 267 gjorda framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden m. m. (386.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

7. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organisteller
klockar syssla. (114.)

14. samma dag, angående reglering av rätten för såväl döpta som odöpta att
till förutvarande förnamn lägga nya sådana. (171.)

16. den 28 april, angående vissa anslag för budgetåret 1936/1937 under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

18. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
universitetsstatistik. (213.)

21. den 22 maj, angående reformering enligt vissa riktlinjer av undervisningen
vid de högre allmänna läroverken. (256.)

22. den 29 maj, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)

29. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kvinnliga
befattningshavares vid undervisningsväsendet avlöningsförmåner under
tjänstledighet för havandeskap m. m. (325.)

32. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående granskning
av läroböcker. (334.)

272

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 22 februari 1936, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(42.)

20. den 21 mars, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
inhemsk linodling m. m. (107.)

28. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(135.)

37. den 25 april, i anledning av väckta motioner örn ändringar i arrendelagstiftningen,
återupptagande av den sociala jordbruksfrågans lagvägar
med mera. (180.)

43. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående domänverkets
övertagande av Kalix träindustriaktiebolags tillgångar m. m.
(228.)

45. samma dag, i anledning av väckt motion angående intressestimulerande
och kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens område. (230.)

46. samma dag, i anledning av väckt motion angående åtgärder till skydd
av fruktträdsodlingar mot skador, vållade av hare och älg. (231.)

48. den 22 maj, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

50. den 23 maj, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av norrländska
arrendelagen m. m. (259.)

52. den 29 maj, angående anordnande av kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt
bedriven enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet.
(274.)

53. samma dag, i anledning av väckta motioner angående premiering och
stamboksföring av nötboskap samt organisation av kontrollföreningsverksamheten
m. m. (286.)

54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en
effektivare fiskeritillsyn. (287.)

55. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande av
det svenska fisket. (288.)

57. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella rationaliseringens
och koncentrationens inverkan på den jordbrukande befolkningens
förvärvsmöjligheter. (290.)

64. den 16 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (340.)

68. den 27 juni, i anledning av väckt motion om befrämjande av skärgårdsområdenas
elektrifiering. (383.)

273

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 5 maj 1936, i anledning av väckt motion angående befrielse för mindre
bemedlade uppfinnare från erläggande av vissa patentavgifter. (208.)

11. den 5 juni, angående revision av gällande bestämmelser örn ersättning åt
sjöfolk vid förlust av effekter vid fartygs förolyckande. (276.)

21. den 27 juni, i anledning av väckta motioner örn befrämjande av exporten
och avsättningen i övrigt av gatsten m. m. (384.)

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1937 års riksdag.

274

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1936 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1936.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Sedan lag om ändrade bestämmelser i visst fall rörande fördelning av böter m. m.
utfärdats den 10 februari 1933 (sv. f. nr 28) och lag örn upphörande av landsfogdes
rätt till andel i böter m. m. utfärdats den 24 april 1936 (sv. f. nr 164),
är ärendet i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommiss jordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Sedan särskilt tillkallad sakkunnig den 14 oktober 1935 avlämnat utredning i
ämnet jämte lagförslag (st. off. utr. 1935: 50) samt yttranden däröver inhämtats
från vissa myndigheter m. fl., är ärendet föremål för ytterligare beredning
inom justitiedepartementet.

4. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Sedan yttranden inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner om offentligheten av vissa
handlingar. (312.)

275

Sedan inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 14 januari 1935
avgivit betänkande med utredning i ämnet jämte förslag till författningsändringar,
har Kungl. Majit i proposition till 1936 års riksdag framlagt förslag till
ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2
tryckfrihetsförordningen, vilket förslag, efter vissa jämkningar, av riksdagen
antagits såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling och således är beroende
på beslut av instundande riksdag. Enligt de såsom vilande antagna
ändringarna i grundlagarna skola de särskilda sekretessföreskrifterna med avseende
å allmänna handlingar utbrytas ur tryckfrihetsförordningen för reglering
i särskild lag. Förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar är under utarbetande inom justitiedepartementet för att
genom proposition föreläggas instundande riksdag till antagande.

6. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Ärendet har, i den mån det är beroende på Kungl. Majits prövning, överlämnats
till jordbruksdepartementet.

7. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk
järn- eller spårväg. (249.)

Sedan skrivelsen överlämnats till de inom handelsdepartementet under år 1933
tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning rörande frågan örn kontrollen
över elektriska starkströmsanläggningar och andra i samband därmed
stående frågor, för att tagas under övervägande vid fullgörandet av sakkunniguppdraget,
samt de sakkunniga den 3 juli 1936 avgivit betänkande i ämnet
(st. off. utr. 1936:27), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
sjölagens bestämmelser om ersättning för överliggedagar. (81.)

Genom proposition till 1936 års riksdag, nr 133, har Kungl. Majit framlagt förslag
till bland annat lag örn ändring i vissa delar av sjölagen. Sedan det av
Kungl. Majit framlagda lagförslaget med viss ändring antagits av riksdagen,
har lag i ämnet utfärdats den 5 juni 1936 (sv. f. nr 276).

9. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Ärendet har den 19 maj 1936 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

10. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Sedan försäkringsinspektionen avgivit infordrade yttranden rörande i skrivelsen
begärd utredning den 19 januari 1932 och den 20 juni 1934 ävensom inkommit
med en av styrelsen för föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar
upprättad promemoria i ämnet, är ärendet föremål för vidare behandling
inom justitiedepartementet. 11

11. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

276

12. den 20 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag
till stadsplanelag m. m. (240.)

I skrivelsen berörd fråga, huruvida och i vad mån lagen den 18 juni 1925 om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område kan göras tillämplig å mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett dagordningsinstitut
i vår författning. (246.)

Sedan tillkallad sakkunnig den 1 juni 1935 avlämnat utredning (st. off. utr.
1935: 21), däri införandet av bestämmelser i ämnet avstyrkes, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 17 februari 1932, i anledning av väckt motion angående ny lag om
hittegods m. m. (29.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

15. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Sedan inom justitiedepartementet verkställts i skrivelsen begärd utredning
rörande frågan om överflyttning å de allmänna domstolarna av mål, som höra
till krigsdomstolarnas upptagande, har Kungl. Majit förelagt 1933 års riksdag
proposition i detta ämne (nr 223), vilken proposition ej vann riksdagens bifall.
Beträffande i skrivelsen påkallad undersökning rörande revision av strafflagen
för krigsmakten har viss utredning i ämnet verkställts av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga, vilka den 30 september 1935 avgivit utlåtande
rörande riktlinjer för en revision av ifrågavarande lagstiftning. Frågan är föremål
för fortsatt utredning av sakkunnig, som av chefen för justitiedepartementet
tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 maj 1936.

16. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

I skrivelsen har riksdagen begärt utredning och förslag 1) till bestämmelser örn
inteckningsförnyelsernas avskaffande, 2) till lagändring i syfte att bereda lättnad
i avseende å renovationskyldigheten i inskrivningsärenden och 3) angående
tingslags skyldighet att hålla kanslilokal, som möjliggör brandsäker förvaring
av fastighetsböcker och arkivalier. Beträffande den under 1) angivna frågan
hava lagar i ämnet utfärdats den 15 juni 1934 (sv. f. nr 254—262), i samband
varmed föreskrifter meddelats för beredande av ersättning för förlorad lösen i
följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande. Den under 2) upptagna frågan
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Den under 3) upptagna frågan har behandlats
i en inom justitiedepartementet verkställd utredning angående revision
av bestämmelserna örn tingshusbyggnadsskyldigheten (st. off. utr. 1936:37),
över vilken utredning yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är därefter föremål för vidare behandling inom justitiedepartementet.

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet, som varit föremål för utredning inom justitiedepartementet, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

277

18. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

I skrivelsen berörd fråga om bestämmelser för undanröjande av förefintliga hinder
mot sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter är beroende på Kungl.
Majis prövning.

19. den 10 mars 1933, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av
22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen. (85.)

Sedan skrivelsen den 21 oktober 1935 överlämnats till sakkunniga tillkallade
för utarbetande av förslag till ändringar i strafflagens speciella del i syfte att
bringa strafflatituderna för olika brott i bättre överensstämmelse med brottens
svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning, hava de sakkunniga den 31 december
1935 avlämnat promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande
straffsatserna för särskilda brott m. m. (st. off. utr. 1935: 68), innefattande bland
annat förslag till ändringar i berörda paragrafer. De sakkunnigas lagförslag är
för närvarande föremål för lagrådets granskning.

20. den 24 mars 1933, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om delning av jord å landet m. m. (106.)

Sedan verkställandet av i skrivelsen begärd utredning uppdragits åt sociala
jordutredningen, har denna avgivit betänkande den 12 juni 1936 (st. off. utr.
1936:26). Efter det yttranden däröver inhämtats av vissa myndigheter m. fl.,
är ärendet föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

21. den 19 maj 1933, angående utredning om åtgärder mot statsfientlig verksamhet.
(221.)

Sedan en den 26 maj 1933 tillsatt kommitté den 15 februari 1935 avgivit betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1935: 8) och yttranden däröver avgivits av vissa
myndigheter och sammanslutningar, har Kungl. Maj:t genom proposition till
1936 års riksdag, nr 234, framlagt förslag till lag örn ändring i vissa delar av
strafflagen, lag angående indragning av vissa skrifter samt lag örn ändring i
vissa delar av strafflagen för krigsmakten. De av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen
hava, med vissa ändringar, antagits av riksdagen, varefter lagar utfärdats
den 26 juni 1936 (sv. f. nr 327—329). I en till 1936 års riksdag avlåten
proposition, nr 235, angående ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen
hava därjämte föreslagits vissa bestämmelser, vilka ansluta sig till
de genom proposition nr 234 föreslagna strafiflagsändringarna. Grundlagsförslaget
har av riksdagen antagits såsom vilande och är således beroende på beslut
av instundande riksdag (jfr ärendet under punkten 23 här nedan).

22. den 30 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen ävensom väckta
motioner angående vissa ändringar i lagen om val till riksdagen. (251.)

Sedan inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 23 februari 1934
avlämnat utredning rörande åtgärder till underlättande av valdeltagandet
jämte lagförslag i ämnet, har Kungl. Maj:t i proposition till samma års riksdag
(nr 216) framlagt förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val
till riksdagen. Riksdagen har såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antagit det i propositionen framlagda förslaget till ändrad lydelse av § 24
riksdagsordningen och, under förutsättning och villkor att ändringen av riksdagsordningen
varder i grundlagsenlig ordning slutligt genomförd, jämväl, efter

278

vissa jämkningar, antagit förslaget till lag om ändring i vissa delar av vallagen
(jfr ärendet under punkten 29 här nedan). Därefter har Kungl. Majit i proposition
till 1935 års riksdag (nr 139) föreslagit riksdagen att besluta vissa ändringar
i den villkorligt antagna lagen, vilken proposition jämväl vunnit riksdagens
bifall (jfr ärendet under punkten 36 här nedan). Ärendet är således
beroende på beslut i grundlagsändringsfrågan av instundande riksdag.

23. samma dag, i anledning av väckt motion angående omdaning av tryckfrihetsprocessen.
(253.)

Sedan inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 14 december 1934
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1934: 54) och vissa myndigheter m. fl.
efter remiss avgivit utlåtanden däröver, har Kungl. Majit i proposition till 1936
års riksdag, nr 235, angående ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen
framlagt förslag till revision av bestämmelserna om jury- och kvarstadsinstituten,
vilket förslag, efter ändring i vissa punkter, av riksdagen antagits
såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling. Ärendet är sålunda,
i ovan nämnd del, beroende på beslut av instundande riksdag (jfr ärendet under
punkten 21 här ovan). Därjämte har ett med grundlagsförslaget sammanhängande,
inom justitiedepartementet upprättat lagförslag, upptagande vissa bestämmelser
örn rättegången i tryckfrihetsmål, varit föremål för lagrådets granskning.
Förslaget kommer efter viss omarbetning att genom proposition föreläggas
instundande riksdag.

24. den 16 mars 1934, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i vattenlagens föreskrifter i fråga örn handläggningen av ärenden rörande
dikningsföretag, som beröra allmän väg. (101.)

Ärendet har överlämnats till jordbruksdepartementet.

25. den 7 april 1934, i anledning av väckt motion om ändring i 18 kap. 16 §
strafflagen m. m. (125.)

Sedan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, har inom justitiedepartementet utarbetats promemoria med utkast
till lag om slakt av husdjur, varöver yttranden inhämtats från vissa myndigheter
m. fl. Ärendet är därefter föremål för fortsatt behandling inom departementet.

26. den 13 april 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om mått och vikt. (159.)

Efter det lag i ämnet utfärdats den 11 maj 1934 (sv. f. nr 162), är skrivelsen,
såvitt den avser utredning angående de ekonomiska verkningar, som äro förknippade
med avskaffande av åklagares rätt till bötesandelar, beroende på
Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 1 här ovan.)

27. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen ävensom i ämnet
väckta motioner. (193.)

Den 11 maj 1934 i statsrådet anmäld, varvid beslöts tillkallande av sakkunniga
för verkställande av i skrivelsen påkallad utredning. De sakkunniga hava
den 13 december 1934 avlämnat betänkande i ämnet (st. off. utr. 1934: 50), varöver
utlåtanden avgivits av vissa myndigheter. Befolkningskommissionen har
den 9 december 1936 avgivit genom remiss den 29 november 1935 infordrat
yttrande i frågan (st. off. utr. 1936: 51). Detta yttrande har remitterats till
vissa myndigheter och sammanslutningar.

279

28. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra
som lida av rubbad själs verksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.
(228.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1934 (sv. f. nr 171). Den 15 juni 1935 hava
sakkunniga tillkallats för verkställande av en i skrivelsen begärd utredning angående
sterilisering av sedlighetsförbrytare. Genom beslut den 29 november 1935
har befolkningskommissionen anbefallts att verkställa och till justitiedepartementet
inkomma med en i skrivelsen påkallad utredning under vilka förhållanden
frivillig sterilisering av rättskapabla personer må kunna företagas. Den sålunda
anbefallda utredningen har av befolkningskommissionen den 19 oktober
1936 avlämnats (st. off. utr. 1936: 46), varefter densamma remitterats till vissa
myndigheter och sammanslutningar.

29. den 15 maj 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val
till riksdagen. (256.)

Ärendet är beroende på beslut beträffande grundlagsändringen av instundande
riksdag. (Jfr ärendet under punkten 22 här ovan.)

30. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
arrendelagstiftningen m. m. (311.)

Ärendet har överlämnats till jordbruksdepartementet.

31. den 4 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri.
(61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 11 mars 1935, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
angående rätt att draga vissa ledningar över annans mark. (71.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 15 mars 1935, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande
fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen. (89.)

Sedan lagberedningen den 2 september 1935 avgivit utlåtande i ärendet, har
Kungl. Maj:t den 11 september 1936 bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga att biträda med verkställande av utredning beträffande
bland annat den i riksdagens skrivelse berörda frågan. Sakkunniga
hava därefter den 22 i samma månad tillkallats.

34. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Sedan lagberedningen avgivit yttrande i ärendet, i vad det berörde området
för beredningens uppdrag eller därmed ägde omedelbart sammanhang, bemyndigade
Kungl. Majit den 11 september 1936 chefen för justitiedepartementet att
tillsätta en kommitté med uppdrag att verkställa en allsidig utredning beträffande
frågan örn pensionering av i enskild tjänst anställda personer ävensom
utarbeta de författningsförslag, vartill utredningen kunde föranleda. Ledamöter
i nämnda kommitté hava därefter den 19 i samma månad tillkallats.

35. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner örn vägfred m. m. (158.)
Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

280

36. den 7 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen m. m. (196.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1935 (sv. f. nr 256). Såvitt angår ändringar i
den av 1934 års riksdag villkorligt antagna lagen örn ändring i vissa delar av
vallagen är ärendet beroende på beslut i grundlagsenlig ordning rörande av
1934 års riksdag såsom vilande antagen ändring i § 24 riksdagsordningen. (Jfr
ärendet under punkten 22 här ovan.)

37. den 21 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (231.)

Kungl. Maj:t har den 5 juni 1936 fastställt arbetsordning för hovrätten för Övre
Norrland att gälla från och med den 1 oktober 1936 (sv. f. nr 414).

38. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Frågan örn i skrivelsen begärd utredning angående möjligheterna att tillskapa
en rättsordning, som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 33 med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Lag utfärdad den 15 juni 1935 (sv. f. nr 288). Frågan om i skrivelsen begärd
utredning angående lagstiftning om ökat skydd för ämbets- och tjänstemän
samt innehavare av offentligt uppdrag är beroende på Kungl. Majrts prövning.

40. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Ärendet har överlämnats till handelsdepartementet.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag örn ungdomsfängelse m. m. (292.)

Lagar i ämnet utfärdade den 15 juni 1935 (sv. f. nr 343—345). Beträffande i
skrivelsen begärd omarbetning av gällande lagstiftning angående tvångsuppfostran
tillkallades den 15 juni och den 18 juli 1935 sakkunniga att, jämte förut
inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående reformer
på fångvårdens område m. m., biträda med utredning bl. a. angående revision
av lagstiftningen om tvångsuppfostran. Sedan betänkande i ämnet avgivits
den 10 december 1935 (st. off. utr. 1935: 67) och vissa myndigheter och
sammanslutningar, på grund av remiss, avgivit utlåtanden däröver, hava på
grundval härav inom justitiedepartementet utarbetats lagförslag i ämnet, vilka
förslag varit föremål för lagrådets granskning.

42. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

43. den 8 juni 1935, angående utredning och bestämmelser rörande för byggnader
gemensamma brandmurar. (311.)

Kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan utfärdad den 29 maj
1936 (sv. f. nr 218).

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 8, 9, 24, 30, 37, 40 och 43 omförmälda
av Kungl. Majrt inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

281

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad konvention
rörande kontroll av den internationella handeln med vapen,
ammunition och krigsmaterial. (79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
örn finansiell hjälp m. m. jämte i ämnet väckt motion. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 13 april 1932, i anledning av väckta motioner örn Sveriges anslutning
till den av Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie
möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

4. den 3 april 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en i Genéve den 11 oktober 1933 dagtecknad konvention
för underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm
m. m. (129.)

Anmäld den 13 november 1936, varvid Kungl. Majit beslöt att ratificera nämnda
konvention.

Av dessa ärenden är alltså det under 4 omförmälda av Kungl. Majit inom
utrikesdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion örn anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Ärendet är föremål för utredning av chefen för generalstaben.

2. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
skeppsgossekårens i Marstrand förläggning. (297.)

Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935:38—43),
har Kungl. Majit i proposition nr 225 till 1936 års riksdag angående försvarsväsendets
ordnande föreslagit, att skeppsgossekåren skulle indragas. Riksdagen
har godkänt förslaget.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

3. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/
1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

Punkten 8, i vad den avser ändring av bestämmelserna örn utbetalning av kapitaliserat
värde av reservpension, är fortfarande beroende på Kungl. Majits
prövning.

282

4. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)

Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935: 38—43), har
Kungl. Majit i proposition nr 225 till 1936 års riksdag angående försvarsväsendets
ordnande avgivit förslag bland annat i fråga örn marinens poliskår.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 9 april 1930, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning
rörande det svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m. (150.)

Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935: 38—43), har
Kungl. Majit till 1936 års riksdag avlåtit propositionerna nr 225 angående försvarsväsendets
ordnande, nr 226 med förslag till värnpliktslag och nr 227 med
förslag till lag örn tillägg till lagen den 9 april 1926 (nr 66) angående anskaffande
av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen).
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 29 april 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
tillbyggnads- och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand
förläggning i Karlstens fästning. (170.)

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 6 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnads-
och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (176.)

Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935:38—43), har
Kungl. Majit i proposition nr 225 till 1936 års riksdag angående försvarsväsendets
ordnande föreslagit, att skeppsgossekåren skulle indragas. Riksdagen har
godkänt förslaget.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 29 april 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till flygövningar.
(161.)

Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende (st. off. utr. 1935:38—43), har
Kungl. Majit i de till 1936 års riksdag avlåtna propositionerna nr 225 angående
försvarsväsendets ordnande och nr 229 angående vissa engångskostnader för
flygvapnets byggnader och flygfält avgivit bland annat vissa förslag rörande
förläggningsförhållandena vid den till Hägernäs förlagda flygflottiljen.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

283

10. den 11 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden. (194.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 24 februari 1933, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
försäljning av vissa delar av Vännäs lägerplats. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.

12. den 3 juni 1933, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstatema. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juli 1933, i vad på försvarsdepartementets föredragning
ankom.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 5—9, 11 och 12 omförmälda av
Kungl. Majit inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Genom beslut den 7 december 1928, den 26 september 1930 och den 2 oktober
1931 har Kungl. Majit i tre etapper genomfört av medicinalstyrelsen föreslagna
sänkningar av läkemedelsprisen (se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 272).
Jämlikt bemyndigande den 3 juli 1931 har chefen för socialdepartementet tillkallat
sju utredningsmän att inom departementet biträda med utredning angående
åtgärder för nedbringande av prisen å läkemedel m. m. Sedan utredningsmännen
den 20 juli 1932 avgivit betänkande angående kontroll över handeln
med farmaceutiska specialiteter, har Kungl. Majit den 23 februari 1934
till riksdagen avlåtit proposition i ämnet (nr 162). Den 20 september 1934 hava
utredningsmännen avgivit betänkande med utredning och förslag angående
sänkning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m., varöver
yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter. Sedan berörda yttranden inkommit,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majits prövning. f

2. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostadsoch
fiskerättsförhållanden. (120.)

Ärendet, som den 19 november 1936 överlämnats från jordbruksdepartementet,
är beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol.
I vad angår anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna
10, 37 och 47 här nedan.)

4. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

284

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

5. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majit angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter
enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Den i skrivelsen berörda frågan har varit föremål för utredning av särskilda
sakkunniga (se vidare ärendet under punkten 7 här nedan).

6. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tand vårdsfrågan.
(207.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 386 o. f.
Statens sjukvårdskommitté har den 31 augusti 1935 avgivit betänkande angående
folktandvård, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 11 här nedan.)

7. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition innefattar
förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni
1918 örn fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta motioner.
(245.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 387. De av
chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan
örn understöd at obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt
mot minderåriga barn hava den 31 januari 1936 avgivit utredning med
förslag rörande bidrag åt barn till änkor och vissa invalider samt åt föräldralösa
barn, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter och organisationer.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
5 här ovan.)

8. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sed^p socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr denna ämbetsberättelse
sid. 234, ärendet under punkten 43.)

9. den 9 juni 1925, angående utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Majit — som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan om
åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med den
sålunda anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda
hänseendet. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

10. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

285

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor om kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3, 37 och 47.)

11. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan statens sjukvårdskommitté den 17 maj 1934 avgivit betänkande angående
den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa därmed sammanhängande
spörsmål, hava yttranden häröver inhämtats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Kungl. Majit har den 28 februari 1936 till riksdagen avlåtit
proposition (nr 206) angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa
grenar av den slutna sjukvården m. m., avseende statsbidrag till anstalter för
kirurgisk tuberkulos, vanföra, hereditärsyfilitiska barn och lättskötta sinnessjuka.
I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena
under punkterna 6 och 42.)

12. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 333 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär utredning
beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan om denna
personals anställningsförhållanden i proposition (nr 31) till 1930 års riksdag.
Efter det slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen jämväl
anbefalld utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden
inkommit, har socialstyrelsen den 3 september 1932 avgivit de förslag, vartill
utredningen givit anledning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion om förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av länsstyrelsen
samma dag meddelat uppdrag att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena
samt rörande de kostnader, som därav föranleddes. Sedan länsstyrelsen i anledning
av uppdraget den 29 december 1935 avgivit betänkande i ämnet, hava yttranden
häröver infordrats från åtskilliga myndigheter och organisationer. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Anmäld den 25 juli 1930 i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäkerliet),
därvid statskontoret anbefalldes att avgiva utlåtande i frågan. Sedan

286

detta inkommit, hava yttranden inhämtats från samtliga länsstyrelser. Den
24 april 1936 har ärendet överlämnats till 1936 års uppbördskommitté för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommittén den 28 februari 1936
lämnade uppdraget. (Jfr ärendet under punkten 34 här nedan.)

16. den 13 maj 1930, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.
(188.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 335 med
hänvisning. Kungl. Majit har den 10 mars 1936 till riksdagen avlåtit proposition
(nr 134) med förslag till lag örn skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Vidare har Kungl. Majit den 26 juni 1936 utfärdat förordning (sv. f. nr 322)
örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

17. den 27 maj 1930, i anledning av väckta motioner angående utökning och
effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)

Anmäld den 20 september 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i ärendet. Sedan denna utredning inkommit samt utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning. Skrivelsen har i vad
angår lagstiftningsåtgärder beaktats i Kungl. Majis proposition (nr 40) den
23 januari 1931 till riksdagen med förslag till lag örn ändring i vissa delar av
lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

18. den 30 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med
förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916
örn skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 390. De av
chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga för behandling av frågan
örn den nuvarande obligatoriska barnvaccinationens bibehållande hava ännu
icke slutfört sitt uppdrag.

19. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition nied förslag
till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 335 (jfr
även ärendet under punkten 41 här nedan). Vad riksdagen i skrivelsen anfört
och yrkat beträffande frågan örn ändring av bestämmelserna örn skadeståndsansvar
för kommunala förtroendemän är beroende på Kungl. Majits prövning.

20. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
anhållan om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet
väckta motioner. (70.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 391. Utredningen
av frågan om arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen
och övriga denna personal närstående anställda har jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 28 juni 1935 uppdragits åt särskilda sakkunniga, vilka inom
socialdepartementet biträda med utredning rörande frågan om en laglig reglering
av arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda m. m. Vad angår sjukhus-
och sinnessjukhuspersonalens arbetstidsförhållanden har Kungl. Majit i
fråga om den sistnämnda kategorien behandlat nämnda spörsmål i proposition
(nr 108) till 1935 års riksdag angående regleringen av arbetstiden för viss statsanställd
personal, beträffande vilken proposition riksdagens kamrar stannat

287

i olika beslut. Medicinalstyrelsen har den 7 november 1935 anbefallts att verkställa
viss utredning i ämnet. Sedan detta uppdrag fullgjorts, har Kungl. Majit
i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag, femte huvudtiteln, punkt 87,
framlagt förslag av innebörd, såvitt angår arbetstiden för såväl vård- som ekonomipersonalen
vid statens sinnessjukhus, att densamma skulle i princip nedsättas
till 48 timmar för vecka. I skrivelse den 20 mars 1936, nr 5, punkt 69,
har riksdagen anfört, bland annat, att riksdagen för sin del ansåge, att arbetstiden
borde bestämmas till 218 timmar per 30 dagar för den personal, som icke
redan åtnjöte kortare arbetstid. Den 20 november 1936 har Kungl. Majit bland
annat förordnat, att arbetstiden från och med den 1 januari 1937 skall nedsättas
i överensstämmelse med vad riksdagen i sistnämnda skrivelse uttalat.

21. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Ärendet är tillsvidare vilande (se ämbetsberättelsen 1934 sid. 341).

22. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till allmän levnadskostnadsundersökning. (184.)

Anmäld den 3 juni 1932, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att verkställa en
på ettåriga hushållsräkenskaper grundad allmän levnadskostnadsundersökning.
Uppdraget har ännu icke fullgjorts.

23. den 10 maj 1932, angående vissa lättnader i avseende å hälsovårdsstadgans
tillämpning för köpingar och municipalsamhällen. (175.)

Anmäld den 27 maj 1932, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i fråga örn ändring av hälsovårdsstadgan i de av riksdagen berörda
avseendena ävensom att inkomma med det förslag, vartill styrelsen funne utredningen
giva anledning. Uppdraget har ännu icke fullgjorts.

24. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Skrivelsen har överlämnats från jordbruksdepartementet. Den 23 juli 1932 anbefalldes
socialstyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet. Sedan sådant utlåtande
inkommit, har Kungl. Majit den 13 juli 1934 anbefallt socialstyrelsen att i huvudsaklig
överensstämmelse med en av styrelsen efter Kungl. Majits uppdrag
utarbetad plan verkställa den i skrivelsen avsedda undersökningen beträffande
skogsbygdens arbets- och försörjningsproblem. Detta uppdrag har ännu icke
fullgjorts.

25. den 16 juni 1932, angående brottslig ungdoms tillrättaförande i större
utsträckning än för närvarande utan insättning i uppfostringsanstalt
samt angående en mera mångsidig yrkesutbildning m. m. vid skyddshem
för vanartig ungdom. (299.)

Kungl. Majit har den 28 februari 1936 till riksdagen avlåtit proposition (nr 219)
angående omläggning av skyddshemsverksamheten m. m. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

26. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933. Därvid beslöts beträffande det av arbetskonferensen
antagna förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, att ett socialstyrelsen och kom -

288

merskollegium den 24 januari 1930 lämnat uppdrag att gemensamt utarbeta
och inkomma med förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande författningar,
som kunde böra vidtagas, därest Sverige anslöte sig till ett av konferensen
år 1929 antaget förslag till konvention i ämnet, skulle avse konferensens
förevarande förslag. Den 30 november 1936 hava ämbetsverken avgivit förslag
i ämnet. Beträffande förslag till konvention angående minimiålder för barns
användande till icke industriellt arbete jämte en rekommendation i ämnet
har socialstyrelsen inkommit med anbefalld utredning rörande lämpligheten av
ändringar i eller tillägg till 1897 års förordning angående barns användande vid
offentliga förevisningar och 1926 års lag angående meddelande av förbud för
barn att idka viss försäljning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 19 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
utvidgning av tjänstemannasamhället vid Mörby m. m. (225.)

Skrivelsen vilar i avbidan på framställning från vederbörande intressenter.

28. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936, sid. 338 med
hänvisning. Den i skrivelsen berörda frågan om utredning dels rörande reglering
av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former
samt den allmänna fattigvården, dels beträffande omfattningen av kommunernas
lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär samt
örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet
för arbetslöshetens bekämpande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
denna ämbetsberättelse sid. 231, ärendet under punkten 23.) Utredningen av
frågan örn centralorgan för den statliga och statsunderstödda reservarbets- och
kontantunderstödsverksamheten har omhänderhafts av den sakkunnige, som
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 december 1934 tillkallats för att
inom socialdepartementet biträda med utredning rörande socialstyrelsens organisation.
Den sakkunnige har den 30 juni 1936 avgivit betänkande i anledning
av uppdraget.

29. den 14 februari 1934, i anledning av väckta motioner om epidemisjukvårdens
och barnmorskeväsendets överförande till landstingens förvaltningsutskotts
eller deras sjukvårdsavdelningars verkställighet och förvaltning
samt om förste provinsialläkares inträde såsom självskriven
ledamot av förvaltningsutskott eller dess sjukvårdsavdelning. (26.)

Anmäld den 23 mars 1934, därvid medicinalstyrelsen och länsstyrelserna i samtliga
län anbefalldes samt svenska landstingsförbundet bereddes tillfälle att avgiva
utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 2 mars 1934, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i § 13 ordningsstadgan för rikets städer. (70.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes att avgiva
utlåtanden över skrivelsen. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, har ärendet
ånyo anmälts den 13 november 1936, därvid beslöts, att skrivelsen icke skulle
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

289

31. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen örn fattigvården. (224.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid statens inspektör för fattigvård och barnavård
anbefalldes att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan detta uppdrag fullgjorts, hava yttranden över förslaget
inhämtats från samtliga länsstyrelser ävensom från åtskilliga organisationer,
varefter kammarrätten anmodats avgiva yttrande i ärendet. Efter det kammarrättens
yttrande inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 11 maj 1934, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (250.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att efter
verkställande av erforderlig utredning avgiva utlåtande i frågan och därvid tilllika
inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen
kunde giva anledning. Sedan nämnda uppdrag fullgjorts och yttranden i ärendet
inhämtats från åtskilliga myndigheter, har Kungl. Maj:t den 10 mars 1936
till riksdagen avlåtit proposition (nr 218) med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

33. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser.
(292.)

Ärendet, som i vissa delar avgjorts, är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(se vidare ärendet under punkten 41 här nedan).

34. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)

Sedan inom socialdepartementet upprättats en promemoria avseende det i skrivelsen
omförmälda, till departementets handläggning hörande ärende (uppbördsborgen
för polis- och fjärdingsmän), har ärendet anmälts den 28 juni 1935,
därvid statskontoret anbefalldes att verkställa viss utredning ävensom att inkomma
med förslag till de bestämmelser, som kunde finnas påkallade. Efter det
detta uppdrag fullgjorts, har ärendet den 24 april 1936 överlämnats till 1936
års uppbördskommitté. (Jfr ärendet under punkten 15 här ovan.)

35. den 9 juni 1934, angående främlingskontrollens rationella ordnande.
(357.)

Sedan utlåtanden inhämtats från Ö. Ä. och länsstyrelserna i vissa län, har frågan
varit föremål för övervägande av en inom justitiedepartementet den 12
juni 1936 tillsatt kommitté för verkställande av utredning angående revision
av bestämmelserna örn utlännings rätt att här i riket vistas jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Kommittén har den 12 december 1936 avgivit betänkande
i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat tre sakkunniga för att inom
departementet biträda med utredning i frågan. Detta uppdrag har ännu icke
slutförts.

19 — Justitieombudsmannens ämb elsb c rättelse till 1037 års riksdal/.

290

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sakkunniga
för utredning av i skrivelsen omförmälda och vissa andra därmed sammanhängande
spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit
betänkande om folkförsörjning och arbetsfred. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 3, 10 och 47.)

38. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning
av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt en kommission
för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Under 1935 och 1936
har kommissionen avgivit ett flertal betänkanden i olika ämnen. Kommissionens
uppdrag är ännu icke slutfört.

40. den 17 maj 1935, i anledning av väckt motion rörande ändrade bestämmelser
angående moderskapsunderstöd m. m. (223.)

Anmäld den 7 juni 1935, därvid uppdrogs åt kommissionen för undersökning av
vårt lands befolkningsfråga att vid fullgörandet av sitt uppdrag taga under
övervägande de i skrivelsen avsedda frågorna. Sedan kommissionen den 9 januari
1936 avgivit betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp
och yttranden över detsamma infordrats från åtskilliga myndigheter och organisationer,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 25 maj 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning
av propositionen väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). Med
anledning av vad riksdagen i skrivelsen beträffande andra ämnen anfört och
yrkat har inom socialdepartementet upprättats en promemoria angående gemensam
valdag för stadsfullmäktige-, landstingsmanna- och elektorsval, varöver
yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter och organisationer. Kungl.
Maj:t har därefter den 9 januari 1936 till riksdagen avlåtit proposition (nr 12)
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunala vallagen. Frågan örn
fullgjord skattebetalning såsom villkor för valbarhet och behörighet till kommunala
förtroendeuppdrag har delvis avgjorts genom utfärdande av lagar
i ämnet (jfr denna ämbetsberättelse sid. 230, ärendet under punkten 15). I
övrigt är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena
under punkterna 19 och 33 här ovan.)

42. samma dag, i anledning av väckta motioner om statens övertagande av
kostnaderna för vården av hereditärsyfilitiska barn. (254.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att efter verkställd
utredning avgiva yttrande och förslag i anledning av skrivelsen. Sedan
detta uppdrag fullgjorts, har Kungl. Majit den 28 februari 1936 till riksdagen
avlåtit proposition (nr 206) angående ändrade grunder för statsbidrag till vissa

291

grenar av den slutna sjukvården m. m., avseende bland annat statsbidrag till
anstalter för hereditärsyfilitiska barn. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

43. den 28 maj 1935, i anledning av väckt motion angående ersättning av
statsmedel för skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förpliktelse
enligt brandstadgan m. m. (236.)

Skrivelsen, som den 14 juni 1935 överlämnats till kommunikationsdepartementet,
har, sedan riksförsäkringsanstalten avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
den 30 oktober 1936 återställts till socialdepartementet. Samma dag har dels
försäkringsrådet anbefallts, dels ock svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund beretts tillfälle att avgiva yttrande över riksförsäkringsanstaltens
utlåtande. Sedan nämnda yttranden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av landsfogdebefattningarna. (260.)

Anmäld den 28 juni och den 20 september 1935, därvid sistnämnda dag bestämmelser
utfärdades angående en utbildningskurs för blivande landsfogdar. Den
24 april 1936 hava bland annat utfärdats tretton författningar i ämnet (sv. f.
nr 154—156, 158, 159, 165—167 och 169—173). I vad angår den av riksdagen
i skrivelsen berörda frågan örn lönereglering för lappfogdarna m. m. är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd med
pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma med
förslag i ämnet. Sedan förslag inkommit den 30 oktober 1936, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

Överlämnad från finansdepartementet för handläggning i vad angår bland
annat punkten 7 (statsverkets kostnader för gränskontrollen). Sedan statskontoret
och generaltullstyrelsen den 29 november 1935 avgivit anbefallt, gemensamt
yttrande, har frågan varit föremål för övervägande av en inom justitiedepartementet
den 12 juni 1936 tillsatt kommitté för verkställande av utredning
angående revision av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket
vistas jämte därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén har den 12 december
1936 avgivit betänkande i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

47. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens främjande m. m. (300.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3, 10 och 37 här ovan.)

48. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anslag till statens arbetslöshetskommission, kontantunderstödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa
ämnen väckta motioner. (371.)

292

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 sid. 290. Resultatet
av den av statens arbetslöshetskommission på Kungl. Maj:ts uppdrag
verkställda undersökningen av arbetslöshetsklientelet har behandlats i Kungl.
Maj:ts proposition (nr 265) till 1936 års riksdag. Den 8 maj 1936 har ärendet
överlämnats till ecklesiastikdepartementet för handläggning i vad detsamma ej
kan anses avgjort genom arbetslöshetskommissionens berörda undersökning.

49. den 18 juni 1935, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn
Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av arbetstiden för viss
statsanställd personal m. m. (369.)

Anmäld och slutbehandlad i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag. (Jfr
ärendet under punkten 20 här ovan.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 16, 25, 30, 32, 42, 48 och 49 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission av
år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms stad
jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Sedan kommissionen med utgången av år 1932 upphört med sin verksamhet,
har uppdraget överlämnats till djurgårdskommissionen.

2. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Anmäld dels den 27 mars 1931, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes att
avgiva utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse, dels den 17 november
1933, därvid hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag örn allmänna
vägar och till lag örn vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då
Kungl. Majit avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag. Ärendet,
som i berörda delar ej vidare kommer att bliva föremål för Kungl. Majits
prövning, är, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar i gällande
lagstiftning må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor,
reklamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande
på utsikt över landskap eller bebyggd ort, beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 28 maj 1931, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder
för beskattningen av automobiltrafiken. (292.)

Ärendet, som tidigare behandlats inom finansdepartementet, har, i vad angår
frågan i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga i kostnaderna för väghållningen
i riket, jämlikt Kungl. Majits beslut den 21 oktober 1932 varit föremål
för utredning hos 1931 års väg- och brosakkunniga. Sedan de sakkunniga
i skrivelse den 19 augusti 1933 inkommit med yttrande och förslag i ämnet

293

samt Kungl. Majit, efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16
september 1933 uppdragit åt styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet
verkställa av de sakkunniga föreslagen utredning rörande städernas
behov av bidrag av automobilskattemedel till gatu- och väghållningen samt örn
grunder för fördelning mellan städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl.
Majit inkomma med, bland annat, redogörelse för resultatet av utredningen och
med därav föranledda förslag, har styrelsen inkommit med utlåtande den 30
september 1935. Jämlikt Kungl. Majits förordnande den 18 oktober 1935 överlämnades
därefter handlingarna i ärendet till 1935 års vägsakkunniga för att
vara tillgängliga för de sakkunniga och tagas i övervägande vid fullgörandet av
deras uppdrag. Sedan de sakkunniga den 11 december 1936 inkommit med förslag
i ämnet, hava utlåtanden häröver infordrats.

4. den 13 maj 1932, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 8 §
i lagen örn enskilda vägar. (218.)

Anmäld dels den 10 juni 1932, därvid kammarkollegiet och domänstyrelsen
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län anbefalldes
att var för sig avgiva utlåtande, dels den 4 november 1932, därvid uppdrogs åt
de inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen i fråga örn ändrade
grunder för utarrendering av kronojord att verkställa av riksdagen begärd
utredning och avgiva förslag i ämnet, dels ock, sedan utredningsmännen den 12
januari 1935 avgivit förslag i ämnet, den 15 juni 1935, därvid tillkallades sakkunniga
för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande enskilda vägar
m. m. (1935 års vägsakkunniga).

5. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs-
och automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m.
(364.)

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 juni 1932 tillkallade departementschefen
samma dag tre utredningsmän (1932 års trafikutredning). Sedan
utredningsmännen den 28 februari 1935 avgivit betänkande med förslag till
förordning angående allmän automobiltrafik och utlåtanden däröver avgivits,
anmäldes ärendet i denna del den 6 december 1935, därvid tillkallades sakkunniga
för att biträda vid en granskning av det av trafikutredningen avgivna betänkandet
med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik. Sedan
de sakkunniga den 20 februari 1936 avgivit betänkande, har Kungl. Majit den
6 mars 1936 avlåtit proposition (nr 161) i ämnet. 1932 års trafikutredning har
den 29 februari 1936 avgivit utredning rörande förhållandet mellan land- och
sjötrafikmedel, vilken utredning, sedan vederbörandes yttranden däröver inkommit,
är beroende på Kungl. Majits prövning.

Beträffande övriga i riksdagens skrivelse berörda frågor uppdrog Kungl.
Majit den 21 oktober 1932 åt 1931 års väg- och brosakkunniga att, bland annat,
i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlägga yttrande och
förslag beträffande i vilken utsträckning motortrafiken borde deltaga i kostnaden
för väghållningen i riket. Sedan de sakkunniga i skrivelse den 19 augusti 1933
inkommit med yttrande och förslag i ämnet, samt Kungl. Majit, efter vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16 september 1933 uppdragit ät
styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet verkställa av de sakkunniga
föreslagen utredning rörande städernas behov av bidrag av automobilskattemedel
till gatu- och väghållningen samt örn grunder för fördelning mellan
städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl. Majit inkomma med, bland

294

annat, redogörelse för resultat av utredningen och med därav föranledda förslag,
har styrelsen inkommit nied utlåtande den 30 september 1935. Jämlikt Kungl.
Maj:ts förordnande den 18 oktober 1935 överlämnades därefter handlingarna
i denna del av ärendet till 1935 års vägsakkunniga för att vara tillgängliga för
de sakkunniga och tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.
Sedan de sakkunniga den 11 december 1936 inkommit med förslag i ämnet, hava
utlåtanden häröver infordrats.

6. den 7 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande
av Svartälvs järnväg m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
(146.)

Anmäld dels den 21 april 1933, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att i samarbete med länsstyrelsen i Örebro län skyndsamt verkställa och
till Kungl. Majit inkomma med förnyad utredning i fråga örn vägförbindelsers
anordnande i samband med järnvägens nedläggande, dels ock, sedan berörda
utredning inkommit och utlåtanden däröver avgivits, den 19 januari 1934, därvid
Kungl. Majit meddelade beslut om förenämnda vägförbindelsers anordnande
samt anbefallde järnvägsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgärder i övrigt
i anledning av riksdagens medgivande i fråga om nedläggandet av järnvägen.
Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med skrivelse i ärendet, har detsamma
ånyo anmälts den 15 juni 1935, därvid Kungl. Majit dels med ändring
av sitt beslut den 19 januari 1934 förklarat, att ifrågavarande vägförbindelser
finge utföras efter närmare angiven ändrad plan, dels ock medgivit, bland annat,
att trafiken å järnvägen finge av järnvägsstyrelsen nedläggas då så erfordrades
för vägarbetenas lämpliga bedrivande. I anledning av därom gjord framställning
har Kungl. Majit därefter genom beslut den 19 juni 1936 medgivit, att viss
ytterligare ändring i arbetsplanen finge äga rum.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

7. den 7 juni 1933, i anledning av väckta motioner om förstatligande av
hela det svenska järnvägsnätet. (267.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med
utredning i ämnet, har departementschefen jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 8 juli 1936 den 28 i samma månad tillkallat sju sakkunniga (1936
års järnvägskommitté).

8. den 9 juni 1933, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284), dels ock i ämnet väckta motioner. (295.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid utfärdades en förordning och fyra kungörelser
(sv. f. nr 406—410). I vad skrivelsen avser utredning om ökat inflytande
för vederbörande kommunala myndighet i stad vid beviljande av linjetrafik
inom stadens planlagda område anbefallde Kungl. Majit den 16 mars 1934 1932
ars trafikutredning att i samband med fullgörande av dess uppdrag verkställa
densamma samt inkomma med det yttrande och förslag, som därav kunde föranledas.
Sedan trafikutredningen den 28 februari 1935 avgivit betänkande med
förslag till förordning angående allmän automobiltrafik och infordrade utlåtanden
däröver avgivits, anmäldes ärendet i denna del ånyo den 6 december 1935,
därvid tillkallades sakkunniga för att biträda vid en granskning av det av trafikutredningen
avgivna betänkandet med förslag till förordning angående all -

295

män automobiltrafik. De sakkunniga avgåvo den 20 februari 1936 betänkande,
varefter Kungl. Maj:t den 6 mars 1936 avlät proposition (nr 161) i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 30 maj 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
reformerad lagstiftning beträffande enskilda vägar. (289.)

Skrivelsen anmäld dels den 13 juli 1934, därvid Kungl. Majit uppdrog åt revisionssekreteraren
Nils Ljunggren att inom kommunikationsdepartementet biträda
med beredning av den i skrivelsen väckta frågan örn reformerad lagstiftning
beträffande enskilda vägar, dels ock den 15 juni 1935, därvid tillkallades
sakkunniga för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande enskilda vägar
m. m. (1935 års vägsakkunniga).

10. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)

Punkten 7 angående kraftstationen vid Sillre.

Anmäld den 6 juli 1934, därvid envar av affärsverkens styrelser anbefalldes
att inkomma med redogörelser för de principer, som i av riksdagen angivet hänseende
tillämpades av vederbörande styrelse vid beräknande av anslagsbehovet
för statliga byggnadsföretag. Sedan berörda redogörelser inkommit samt chefen
för kommunikationsdepartementet den 29 oktober 1934 anmodat verksstyrelserna
att gemensamt före den 1 mars 1935 inkomma med förslag till såvitt möjligt
enhetliga principer för beräknande av byggnadsanslag vid verken, framlade
affärsverkens styrelser den 26 februari 1935 gemensamt förslag i ämnet.
Sedan riksräkenskapsverket avgivit utlåtande över förslaget, anmäldes ärendet
i 1936 års statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 4 sid. 2—4), varefter
Kungl. Majit i brev den 27 mars 1936 till statens affärsdrivande verk
bestämde, att de principer för beräknande av byggnadsanslag vid affärsverken,
som av departementschefen angivits i nämnda statsverksproposition och mot
vilka riksdagen icke uttalat erinran, skulle följas vid beräknande av dylika anslag
samt vid bokföring av utgifter å anslagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

11. den 4 mars 1935, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (62.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid länsstyrelsen i Norrbottens län anbefalldes
verkställa av riksdagen begärd utredning angående förbindelse mellan Haparandahamn
och Haparanda samt att till Kungl. Majit inkomma med utredningen
och med redogörelse för de åtgärder, som länsstyrelsen kunde hava vidtagit
i anledning av utredningen, ävensom, därest statens bistånd för åvägabringande
av förenämnda kommunikationsförbindelse skulle befinnas oundvikligt,
med det förslag i sådant hänseende, vartill utredningen kunde giya anledning,
varjämte då samt sedermera under året i övrigt erforderliga åtgärder beslutits.
Sedan länsstyrelsen inkommit med framställning i ovannämnda hänseende
och järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande den 9 december 1936, har ärendet
remitterats till länsstyrelsen.

12. den 5 mars 1935, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
framställda förslag örn anslag till lån till järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping.
(63.)

296

Anmäld den 15 mars 1935, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att, under förbehåll
av Kungl. Majits godkännande och med beaktande av vad i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden den 4 januari 1935 anförts, med
Borås—Jönköpings järnvägsaktiebolag träffa överenskommelse örn förvärv för
statens räkning av bolagets järnvägsanläggning Borås—Ulricehamn—Jönköping
samt att därefter underställa överenskommelsen Kungl. Maj:ts prövning. Sedan
järnvägsstyrelsen inkommit med ett under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande
mellan svenska staten genom järnvägsstyrelsen och bolaget upprättat
kontrakt örn ifrågavarande förvärv, har Kungl. Majit den 3 april 1936 godkänt
kontraktet, varefter Kungl. Majit genom beslut den 3 september 1936 på närmare
angivna villkor beviljat järnvägsbolaget ett lån å 1,300,000 kronor till färdigställande
av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

13. den 11 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i motorfordonsförordningen. (70.)

Sedan infordrade yttranden inkommit, har Kungl. Majit den 6 mars 1936 avlåtit
proposition (nr 161) i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

14. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
örn anslag till byggnadsarbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (72.)

Anmäld den 22 mars 1935, därvid beträffande punkterna 1—5 erforderliga åtgärder
beslötos och i fråga om punkten 6, nybyggnad för lantmäterikontoret
i Gävleborgs län, uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att med Gävle stads vederbörande
myndigheter föra förhandlingar örn tomt för byggnaden samt att därefter
till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag. Sedan förslag inkommit,
har ärendet i denna del ånyo anmälts den 28 februari 1936, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

Denna skrivelse kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avsättning
till en fond av medel, som influtit vid försäljning av sparmärken.
(74.)

Sedan gemensamt utlåtande inkommit från generalpoststyrelsen och skolöverstyrelsen,
har ärendet anmälts den 12 juni 1936, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

16. den 22 mars 1935, i anledning av väckta motioner om statens övertagande
av Gävle—Ockelbo järnväg m. m. (102.)

Sedan utlåtanden i ärendet infordrats från järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt chefen för generalstaben, har länsstyrelsen i Gävleborgs
län den 17 december 1936 avgivit utlåtande. Genom beslut den 19 juni 1936
har Kungl. Majit bemyndigat järnvägsstyrelsen att med Gävle—Ockelbo järnvägsaktiebolag
träffa överenskommelse örn uppehållande av trafiken å järnvägen
Gävle—Ockelbo för tiden den 1 juli—den 31 december 1936 på i då gällande
kontrakt angivna villkor, dock att arrendeavgift icke skulle erläggas för
tiden efter den 30 juni 1936. Den 30 december 1936 har järnvägsstyrelsen bemyndigats
att på enahanda villkor träffa ny överenskommelse avseende tiden
intill den 1 juli 1937.

297

17. den 5 april 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av förutvarande Kronprinsens husarregementes kasernetablissement
i Malmö. (139.)

Anmäld den 12 april 1935, därvid byggnadsstyrelsen bemyndigades att uppgöra
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till erforderliga avtal. Sedan dylika
avtal inkommit, har Kungl. Majit den 6 mars 1936 godkänt desamma och beslutat
i övrigt erforderliga åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 28 maj 1935, i anledning av väckt motion angående ersättning av
statsmedel för skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förpliktelse
enligt brandstadgan m. m. (236.)

Sedan riksförsäkringsanstalten avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har detsamma
överlämnats till socialdepartementet.

19. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15 juni 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande
enskilda vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga).

20. samma dag, i anledning av väckt motion om förbud mot hastighetstävlingar
med motorfordon å allmänna vägar. (293.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit, har Kungl. Majit den 6 mars 1936 avlåtit
proposition (nr 213) i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

21. den 8 juni 1935, angående fribrevsrätt för rikets sjömanshus. (310.)
Anmäld den 20 juni 1935, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen och kommerskollegium
att, med beaktande av vad i riksdagens skrivelse och däri omnämnda
utlåtanden anförts, till Kungl. Majit inkomma med förslag till reviderade
bestämmelser i ämnet. Sedan dylikt förslag inkommit, har ärendet ånyo
anmälts den 15 maj 1936, därvid Kungl. Majit under visst villkor beviljat sjömanshusen
i riket tjänstebrevsrätt för samtliga postförsändelser i tjänsteärenden.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 8, 10, 12—15, 17, 18, 20 och 21 omförmälda
av Kungl. Majit inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)
Ärendet är, i vad angår frågan örn regleringen av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Majits prövning.

298

2. den 28 april 1911, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa ändamål.
(74.)

Ärendet har behandlats i proposition nr 202 till 1936 års riksdag, varefter lagar
i ämnet utfärdats den 12 juni 1936 (sv. f. nr 281—288). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

3. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

4. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)

Kungl. Majit har den 15 maj 1936 förordnat dåvarande kamreraren i Svenska
stadsförbundet H. Göransson att biträda vid utredning örn kommunernas räkenskaps
väsen.

5. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna
för den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över
det statistiska arbetet m. m. Kungl. Majit har sedermera den 26 september
1930 anbefallt kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen
att taga frågan örn en sammanhållande uppsiktsinstitution för den officiella
statistiken under förnyat övervägande samt att, efter samråd med andra ämbetsverk
i den utsträckning, som finnes erforderlig, gemensamt inkomma med
utlåtande och förslag i ämnet.

6. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild
statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

7. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Sedan 1934 års nämnd för städningsutredning avgivit betänkanden dels den 28
december 1934 med förslag rörande allmänna grunder för ordnandet av städnings-
och rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm
samt beräknandet av ersättning för nämnda arbete (st. off. utr. 1935:37),
dels ock den 27 juli 1936 med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna
för städningsarbete inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm
m. m., är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

8. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den
1 februari 1935 uppdragit åt generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig
inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan örn den rättsliga
vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.

299

9. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
(177.)

Ärendet, som behandlats i det av 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen
den 23 oktober 1934 avgivna betänkandet med förslag till spritdrycksförordning
m. m. (st. off. utr. 1934: 39), är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet har den 30 oktober 1936 överlämnats till 1936 års lönekommitté för att
vara för kommittén tillgängligt vid fullgörande av dess uppdrag.

12. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet är — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden och
inrättande av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst — föremål
för utredning av särskilda av Kungl. Majit den 28 februari 1936 tillkallade sakkunniga
(1936 års uppbördskommitté).

13. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929:17),
har den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

15. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av mantalspenningarna,
allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften. (315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den
2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket
jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet om kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen,
har den 30 oktober 1936 överlämnats till 1936 års lönekommitté
för att vara för kommittén tillgängligt vid fullgörande av dess uppdrag.

18. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning

300

till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och
erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Ärendet har, i vad det avser fråga örn ersättning åt befattningshavare för genom
förbrytelse åsamkad skada, den 30 oktober 1936 överlämnats till 1936 års
lönekommitté för att vara för kommittén tillgängligt vid fullgörande av dess
uppdrag.

20. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Ärendet har, i vad det avser fråga om statstjänstemännens innehav av sysslor
och annat arbete vid sidan av statstjänsten, den 30 oktober 1936 överlämnats
till 1936 års lönekommitté för att vara för kommittén tillgängligt vid fullgörande
av dess uppdrag.

21. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (den rättsliga vården av kronans fasta egendom),
överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av honom tagas i
övervägande vid fullgörande av det ovan under 8 omförmälda uppdraget.

Vad beträffar punkten 6 (placeringen av vissa kapitaltillgångar) har statskontoret
inkommit med utredning och förslag till åtgärder för ernående av
större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för den
olika verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med därtill
hörande fonders kapital. Över statskontorets förslag (st. off. utr. 1929: 35) hava
utlåtanden avgivits av åtskilliga verk och myndigheter m. fl. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

23. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1926—30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 (tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser
i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen) är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (inteckningar

301

i kronans fastigheter), överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för att av
honom tagas i övervägande vid fullgörandet av det ovan under 8 omförmälda
uppdraget.

24. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

Ärendet har behandlats i det av 1928 års revision av rusdryckslagstif t ningen
avgivna, under punkt 10 här ovan omförmälda betänkandet och är numera
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Skrivelsen är i vad angår dels punkten a) (frågan örn en rationell utjämning av
skattetrycket inom kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad mån och på
vad sätt tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag
må kunna komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål
såsom näringsföretag och penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning
hänsyn skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga), dels ock
punkten c) (frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning av inkomst
av jordbruksfastighet, vilken fråga berörts i proposition nr 220 till 1932
års riksdag, sid. 127 och 128) numera föremål för utredning av den av Kungl.
Maj:t den 24 januari 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen. Till kommunalskatteberedningen
har därjämte den 27 november 1936 överlämnats ärendet
under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum vid
statens taxering till kommunal inkomstskatt) för att tagas under övervägande
vid fullgörande av beredningens uppdrag.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) örn ändring i lagstiftningen rörande
försäkringsrörelse, i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, och Ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit infordrat
utlåtande häröver, är ärendet i denna del numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

26. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 (utgifter för renhållning m. m.
å vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden) anfört uppdrog Kungl. Maj:t den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att å kronans vägnar gentemot Stockholms stad
framställa anspråk på att renhållningen av kronans till staden eller för den allmänna
trafiken utan ersättning upplåtna områden icke vidare skulle bekostas
av kronan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag
numera djurgårdskommissionen.

Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fondpapper)
av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16
maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter,
som avses i 8 § stämpelförordningen. Sedan vissa förberedande
undersökningar verkställts i ämnet, har emellertid med utredningens fullföl -

302

jande tillsvidare fått anstå. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932
må utredningen icke upptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

27. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion örn upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar.
(314.)

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen.
Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet,
har emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas utan
Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

28. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
om skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av
det beredningen lämnade uppdraget.

29. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Av chefen för finansdepartementet tillkallad sakkunnig har den 17 mars 1932
avgivit utredning och förslag angående riksdagens revisorers granskningsrätt
i fråga om statsunderstöd m. m., varöver utlåtanden avgivits av åtskilliga verk.
Ärendet under punkten 1 av riksdagens skrivelse är härefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från viss del
av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sådan ledighet, vilket
behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna betänkande med
förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930:17), är numera beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

30. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upphävande av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet 1/2 mantal
Köpinge nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

31. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan om fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig
inom finansdepartementet.

Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda frågor hänvisas till
vad som under punkten 25 härovan anmärkts rörande punkterna a) och b)
i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

32. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.
(381.)

Ärendet är föremål för utredning av särskilda av Kungl. Maj:t den 28 februari
1936 tillkallade sakkunniga (1936 års uppbördskommitté).

303

33. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Befolkningskommissionen har den 11 december 1935 avgivit förslag i ämnet
(st. off. utr. 1936:13). Ärendet är under fortsatt utredning av 1936 års skattekommitté
och kommunalskatteberedningen.

34. den 2 juni 1931, angående Kungl. Maj:ts proposition i fråga örn riktlinjer
för avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m.
(342.)

Ärendet har, i vad det avser avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper
m. m., behandlats i proposition nr 127 till 1936 års riksdag, varefter
kungörelser i ämnet utfärdats den 30 juni 1936 (sv. f. nr 457 och 458). Skrivelsen
är därmed i denna del slutbehandlad. I fråga örn utsträckt granskningsrätt
för riksdagens revisorer är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän för taxeringsarbete är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

36. den 4 juni 1931, angående mera effektiva bestämmelser om avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgillen m. fl. skattepålagor. (347.)

Sedan Kungl. Maj:t den 6 oktober 1933 anbefallt domkapitlen i Lund och
Göteborg att från kyrkoråden i samtliga församlingar inom Lunds stift resp.
Hallands län införskaffa uppgifter å landgillen, hava domkapitlen inkommit
med sådana uppgifter. Därefter har efter därtill erhållet bemyndigande chefen
för finansdepartementet den 8 december 1933 tillkallat kammarrådet H. L.
Skoglund att biträda med den i skrivelsen begärda utredningen. Sedan Skoglund
inkommit med utredning och förslag i ämnet, är ärendet numera beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 18 februari 1932, i anledning av väckt motion om viss ändring
i gällande föreskrifter om rätt för kommuner å landet att upptaga lån.
(42.)

Ärendet har inom finansdepartementet varit föremål för utredning av kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn E. Thomasson. Sedan
dessa den 31 juli 1936 avgivit en promemoria angående ändring av bestämmelserna
rörande kommunernas underställningsfria lånerätt (st. off. utr. 1936: 35),
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 13 april 1932, i anledning av väckt motion angående utredning örn
ändrad lydelse av 35 § i lagen om sparbanker. (110.)

Kungl. Maj:t har den 22 september 1933 anbefallt sparbanksinspektionen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Sedermera hava 1935 års
sparbankssakkunniga i sitt den 9 juni 1936 avgivna betänkande (st. off. utr.
1936:25) framlagt förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

39. den 7 maj 1932, i anledning av väckta motioner om avskrivning av hospitalens
till statsverket indragna räntor. (187.)

304

Sedan kammarkollegium den 31 augusti 1933 avgivit infordrat utlåtande och
förslag i ämnet, har chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet bemyndigande
den 8 december 1933 tillkallat kammarrådet H. L. Skoglund att biträda
med den i skrivelsen begärda utredningen. Sedan Skoglund inkommit med viss
utredning, har riksräkenskapsverket i ärendet avgivit infordrat utlåtande. Ärendet
är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från
olika verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

41. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Se ovan under 40.

42. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad
å bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under 40.

43. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930
—30 juni 1931. (213.)

Ärendena under punkterna 3 (utbetalning av flyttningsersättning), 5 (inköp av
skrivmaskiner för statsförvaltningens behov), 6 (statsliggaren) och 8 (samtidigt
uppburen pension och avlöning) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning

44. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (361.)

Beträffande frågan örn påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde är ärendet, sedan kammarkollegium och statskontoret den
5 april 1934, efter vederbörandes hörande, inkommit med gemensamt utlåtande,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

46. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Efter därtill erhållet bemyndigande har chefen för finansdepartementet den
8 december 1933 tillkallat kammarrådet H. L. Skoglund att biträda med den
i skrivelsen begärda utredningen. Sedan Skoglund inkommit med utredning och
förslag i ämnet, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 27 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
örn ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

305

Genom beslut den 1 december 1933 har Kungl. Maj:t uppdragit åt statskommissarie!
H. K. H. Tottie att inom finansdepartementet biträda med av riksdagen
begärd utredning angående vissa allmänna resereglementet och de s. k.
besparingsreglementena berörande spörsmål. Sedan Tottie inkommit med utredning
och förslag i ämnet, hava statskontoret och riksräkenskapsverket däröver
avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

48. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 14 juli 1933 har statskontoret anbefallts att
inkomma med utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen anfört under
punkten 8 (vissa iakttagelser beträffande avlöningsförmåner m. m. åt befattningshavare
å indragningsstat och övergångsstat).

49. den 9 juni 1933, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar av
bestämmelserna rörande nöjesskatt. (301.)

I vad angår riksdagens hemställan örn utredning angående revision av förordningen
den 30 maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid
vissa offentliga nöjestillställningar är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 19 juni 1933, angående ytterligare åtgärder för bekämpande av
smugglingen av alkoholvaror. (312.)

Ärendet har, såvitt skrivelsen avser frågan om samarbete mellan polis- och tullmyndigheterna
vid smugglingens bekämpande, varit föremål för utredning av
särskilda med stöd av Kungl. Maj:ts den 29 maj 1936 givna bemyndigande tillkallade
sakkunniga, vilka den 31 oktober 1936 avgivit förslag i ämnet. Ärendet
är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 9 mars 1934, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
i fråga örn kommunal fondbildning. (83.)

Ärendet har behandlats i proposition nr 202 till 1936 års riksdag, varefter lagar
i ämnet utfärdats den 12 juni 1936 (sv. f. nr 281—288). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

52. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Ärendet har varit föremål för utredning av särskilda med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 27 april 1934 tillkallade sakkunniga (1934 års maltdryckskommitté).
Sedan de sakkunniga den 15 januari 1936 avgivit betänkande med
förslag i ämnet (st. off. utr. 1936: 5), är ärendet numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

53. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående tullskyddet för
pälsverk. (176.)

Ärendet har behandlats i proposition nr 243 till 1936 års riksdag, varefter kungörelser
i ämnet utfärdats den 12 juni 1936 (sv. f. nr 292 samt 294—296). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclsc till 1937 års riksdag.

306

54. samma dag, i anledning av väckt motion angående åvägabringande av
ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Ärendet är föremål för utredning av särskilda av Kungl. Maj:t den 28 februari
1936 tillkallade sakkunniga (1936 års uppbördskommitté).

55. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

Ärendet är föremål för utredning av särskilda av Kungl. Maj:t den 28 februari
1936 tillkallade sakkunniga (1936 års uppbördskommitté).

56. den 1 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta motioner.
(284.)

Ärendet är, i vad det angår dyrtidstillägg å vissa arvoden, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

57. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Kungl. Maj:t har den 15 maj 1936 förordnat dåvarande kamreraren i Svenska
stadsförbundet H. Göransson att biträda vid utredning örn kommunernas räkenskapsväsen.

58. den 5 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

I vad angår riksdagens hemställan om utredning rörande åstadkommande av en
krossverksanläggning å Svartön är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

59. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)

Ärendena under punkterna 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm)
och 3 (utanordnandet av statsmedel m. m.) äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

60. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Anmäld den 18 juli 1935, varvid chefen för finansdepartementet bemyndigats
att tillkalla sakkunniga för utredning rörande gifta kvinnors förvärvsverksamhet
jämte därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av nämnda bemyndigande
hava sakkunniga sedermera tillkallats. Ärendet är i övrigt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 12 juni 1934, i anledning av väckta motioner örn ändring av grunderna
för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor
m. m. (365.)

Sedan statskontoret den 13 februari 1935 inkommit med utlåtande och förslag
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 15 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
och för arbetare i statens tjänst, jämte i ämnet väckta motioner.
(384.)

307

Ärendet är, såvitt angår ändrade bestämmelser i fråga örn tid för pensions utgående
efter vissa äldre pensionstagare, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 23 februari 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
17 maj 1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa
fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. (42.)

Ärendet har behandlats i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag. Skrivelsen
kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

64. den 29 mars 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
inrättande av statens allmänna fastighetsfond samt med förslag till inkomst-
och utgiftsstat för fonden för budgetåret 1935/1936. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1936.

65. den 3 april 1935, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en i Geneve den 11 oktober 1933 dagtecknad konvention
för underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm,
m. m. (129.)

Anmäld den 20 december 1935, varvid utfärdades förordning (sv. f. nr 619) att
träda i kraft den dag Konungen bestämmer. Därefter ånyo anmäld den 13 november
1936 (på utrikesdepartementets föredragning), varvid Kungl. Majit beslöt,
att nämnda konvention skulle för Sveriges del ratificeras.

66. den 27 april 1935, angående vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
i avseende å utgifterna för budgetåret 1935/1936 under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Skrivelsen är genom Kungl. Majits beslut den 30 juni 1936 (jämför ovan under
64) slutbehandlad.

67. den 28 maj 1935, i anledning av väckta motioner örn tillgodoräkning av
tjänstgöring såsom vaktmästare hos riksdagen vid placering i löneklass
hos verk och inrättningar, som tillhöra statsförvaltningen. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 april 1936.

68. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

69. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
familjepension åt vissa grupper av statsanställda. (272.)

Ärendet har behandlats i proposition nr 201 till 1936 års riksdag, varefter reglementen
i ämnet utfärdats den 23 oktober 1936 (sv. f. nr 542 och 543). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

70. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 2 (stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 § 7 st.
väglagen) har behandlats i proposition nr 188 till 1936 års riksdag, varefter förordning
utfärdats den 26 juni 1936 (sv. f. nr 330). Detta ärende är därmed slutbehandlat.

Ärendena under punkterna 5 (provision för stämpelförsäljning) och 6 (partiella
ledigheter) äro beroende på Kungl. Majits prövning.

308

71. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet är föremål för utredning av särskilda av Kungl. Majit den 24 januari
1936 tillkallade sakkunniga (kommunalskatteberedningen).

72. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändring eller förtydligande
av bestämmelserna örn restitution av B-skatt. (283.)

Ärendet har behandlats i proposition nr 180 till 1936 års riksdag, varefter förordning
i ämnet utfärdats den 12 juni 1936 (sv. f. nr 273). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

73. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för effektiv indrivning
av skogsaccis och skogsvårdsavgifter. (284.)

Ärendet har den 20 november 1936 överlämnats till den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen
lämnade uppdraget.

74. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

Ärendet, vilket överlämnats från socialdepartementet, i vad avser riksdagens
anhållan örn utredning rörande ändring i förordningen den 16 december 1927
angående understöd av skatteutjämningsmedel, har i berörda del den 20 november
1936 överlämnats till den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade uppdraget.

75. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen och
i propositionen nr 249 gjorda framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden. (357.)

Anmäld den 28 juni 1935 samt den 26 juni och den 3 september 1936. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 51, 53, 63, 64, 66, 67, 69, 72 och 76
omförmälda av Kungl. Majit inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)

Kungl. Majit har den 17 april 1936 avlåtit proposition (nr 242) till riksdagen
angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

2. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

309

Ifrågavarande skrivelse har den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet. Sedan Kungl. Maj:t den 24 september
1934 uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att inkomma med
förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom skolan av
en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande
de sexuella frågorna, hava nämnda myndigheter den 28 juni 1935 inkommit med
förslag i ämnet, vilket förslag den 18 september 1936 remitterats till befolkningskommissionen.

3. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

Kungl. Majit har den 21 februari 1936 avlåtit proposition (nr 99) till riksdagen
angående obligatorisk sjuårig folkskola m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Sedan i 1936 års ämbetsberättelse närmare redogjorts för de åtgärder, som i
anledning av skrivelsen vidtagits, har skrivelsen icke föranlett annan Kungl.
Maj :ts åtgärd än att skrivelsen i vad den avser utredning och förslag rörande
praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter
samt förslag angående åtgärder för att bereda eleverna vid
de högre lärarinneseminarierna tillfälle att vinna någon erfarenhet även i fråga
örn den manliga ungdomens undervisning och uppfostran numera överlämnats
till de jämlikt Kungl. Majis beslut den 30 december 1935 tillkallade s. k. lärarutbildningssakkunniga.

5. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga, vilka den
9 augusti 1935 med sitt betänkande återställt handlingarna i ärendet. Ärendet
är beroende på Kungl. Majis prövning.

6. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Sedan inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga den 30 januari 1930
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1930:3), hava yttranden däröver inhämtats
från vissa myndigheter och sammanslutningar. Den 19 maj 1936 har
ärendet överlämnats från justitiedepartementet till ecklesiastikdepartementet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion angående upphävande av
vissa prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)

Sedan kammarkollegiet, efter hörande av samtliga länsstyrelser och domkapitel
samt Stockholms stads konsistorium, den 8 juli 1933 inkommit med yttrande,
är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

8. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
disposition av lappskolbordet i Gällivare. (98.)

Anmäld den 18 mars 1932 och den 14 februari 1936. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

310

9. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Punkten 8 angående kungl, dramatiska teaterns verksamhet.

Kungl. Maj:t bemyndigade den 3 oktober 1930 chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med utredning
av med kungl, dramatiska teaterns verksamhet sammanhängande frågor.
Den sakkunnige har inkommit med betänkande, däröver vederbörande myndigheter
yttrat sig. Jämlikt Kungl. Maj:ts genom beslut den 20 januari 1933
givna bemyndigande har chefen för ecklesiastikdepartementet sedermera den
21 januari 1933 tillkallat sakkunniga för utredning rörande teaterförhållandena
i riket. De sakkunniga hava inkommit med två betänkanden, det ena den 29
januari och det andra den 5 juni 1934. Den 9 februari 1934 förordnade Kungl.
Maj:t för första gången ordförande samt två ledamöter i riksteaterns publikorganisation.
Den 8 februari 1935 har Kungl. Maj:t inrättat ett teaterråd. Ärendet
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 9 angående särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.
Sedan i 1936 års ämbetsberättelse närmare redogjorts för de åtgärder, som
i anledning av skrivelsen vidtagits, har skrivelsen icke föranlett någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

10. den 13 maj 1930, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna
för skolmateriel. (186.)

Kungl. Maj:t har den 21 februari 1936 avlåtit proposition (nr 143) till riksdagen
angående granskning av läroböcker. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. samma dag, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket. Kungl.
Majit har den 28 oktober 1932 förordnat, att utredningsarbetet skulle från och
med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl. Majits särskilda
medgivande upptagas. Den 27 mars 1936 medgavs, att det utredningsarbete,
som anförtrotts åt nämnda sakkunniga, finge från och med den 1 april 1936
återupptagas. De sakkunniga hava den 3 november 1936 inkommit med förslag
till omorganisation rörande de statliga kulturminnesvårdande centrala institutionerna.
Förslaget är för närvarande utremitterat till vederbörande myndigheter.

12. den 27 maj 1931, i anledning av väckt motion örn utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning m. m. (261.)

Kungl. Majit har den 17 april 1936 avlåtit proposition (nr 242) till riksdagen
angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

13. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Punkten 6 angående åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll m. m.

311

Anmäld den 26 juni 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med av riksdagen begärd utredning rörande vissa indelningsersättningar.
Departementschefen tillkallade den 30 juni 1931 en sakkunnig. Genom beslut
den 28 oktober 1932 föreskrev Kungl. Majit, att utredningsarbetet skulle upphöra
senast den 28 februari 1933.

14. den 7 juni 1932, i anledning av väckt motion örn ändrad ordning för de
privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel.
(282.)

Anmäld den 30 augusti 1932, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med utredning rörande ändrad ordning för de privata och vissa kommunala
läroanstalters understödjande med statsmedel. Sedan departementschefen
samma dag tillkallat en sakkunnig, har Kungl. Majit den 28 oktober 1932 förordnat,
att det åt nämnde sakkunnige anförtrodda utredningsarbetet skulle från
och med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl. Majits särskilda
medgivande upptagas.

15. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
den 30 juni 1931. (213.)

I vad angår punkten 7 rörande tjänstledighet fran folkskollärartjänsten vid
statsfolkskolan i Kuivakangas i Övertorneå skoldistrikt har Kungl. Majit den
20 mars 1936 meddelat beslut. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

16. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Sedan i 1936 års ämbetsberättelse närmare redogjorts för åtgärder, som i anledning
av skrivelsen vidtagits, har icke förekommit något, vilket föranlett någon
Kungl. Majits vidare åtgärd.

17. den 14 juni 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
omorganisation av folk- och småskoleseminarierna jämte i ämnet väckta
motioner. (353.)

Kungl. Majit har den 21 februari 1936 avlåtit proposition (nr 100) till riksdagen
angående folk- och småskoleseminariernas organisation m. m. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

18. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)

Punkten 7 angående antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken.

Skolöverstyrelsen har den 13 januari 1934 inkommit till Kungl. Majit med
anbefallt yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

19. den 24 april 1934, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst
och sedligt hänseende m. m. (202.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
inkom med utlåtande den 25 juni 1934. Sedan Kungl. Majit den 24
september 1934 uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att in -

312

komma med förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och
utom skolan av en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet
rörande de sexuella frågorna, hava nämnda myndigheter den 28 juni
1935 inkommit med förslag i ämnet, vilket förslag den 18 september 1936
remitterats till befolkningskommissionen.

20. den 9 april 1935, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1935/1936 under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen
till ecklesiastikdepartementet, jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel
väckta motioner m. m. (8.)

Punkten 183 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens räntefria
studielån.

Punkten har den 22 och den 29 maj 1936 blivit av Kungl. Majit slutligt avgjord.

21. den 15 maj 1935, angående ändrad ordning för tillsättande av ständig
adjunktsbefattning. (219.)

Sedan 1936 års kyrkomöte yttrat sig över ett inom ecklesiastikdepartementet
upprättat förslag till bestämmelser rörande ordningen för tillsättande av kyrkoadjunktsbefattning,
har Kungl. Majit den 4 december 1936 fattat beslut i ärendet.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

22. samma dag, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor i
hälsovård m. m. (220.)

Yttranden i ärendet hava inkommit den 6 september 1935 från skolöverstyrelsen
och den 15 februari 1936 från medicinalstyrelsen. Ärendet är beroende på
Kungl. Majits prövning.

23. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Anmäld den 18 oktober 1935 och beslöts, i vad angår skolväsendet, remiss till
skolöverstyrelsen. Svar å remissen har ännu icke inkommit.

24. samma dag, angående underlättande av förevisningen av icke eldfarliga
biograffilmer. (269.)

I ärendet hava statens biografbyrå den 4 oktober 1935 och Ö. Ä. den 21 december
1936 inkommit med utlåtanden. Ärendet är beroende på Kungl. Majits
prövning.

25. den 14 juni 1935, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (359.)

Anmäld den 21 februari, den 6 mars, den 29 maj, den 5, den 12 och den 30 juni
1936, därvid utfärdats tillhopa tolv kungörelser (sv. f. nr 32, 33, 45, 232, 233,
255, 307, 434, 436, 437, 438 och 442). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontant understödsverksamhet, statliga
och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (371.)

Med utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 maj 1936 överlämnades
den 2 juni 1936 till ecklesiastikdepartementet förevarande skrivelse

313

för handläggning i vad den avser undersökning rörande icke hemortsberättigade
ur synpunkten av antal, förekomst m. m. Skrivelsen är i nämnda avseende beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 8, 10, 12, 15, 17, 20, 21 och 25 inom
ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande. Den
20 juni 1935 har Kungl. Maj:t tillkallat en utredningsman för utredning beträffande
skogslagstiftningsfrågor innefattande jämväl frågan om sockenallmänningar
och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län. Utredningen
har ännu ej slutförts.

2. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostadsoch
fiskerättsförhållanden. (120.)

Ärendet har den 19 november 1936 överlämnats till socialdepartementet.

3. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Sedan den av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 20 juni 1935 tillkallade utredningsmannen för utredning beträffande
skogslagstiftningsfrågor den 24 februari 1936 avgivit betänkande med förslag
till lagstiftning angående skyddsskogar m. m. (st. off. utr. 1936:19) samt utlåtanden
däröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 3 juni 1925, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet. Frågan örn i skrivelsen
begärd utredning angående behovet beträffande Värmlands län och vissa delar
av Kopparbergs län av ändrade bestämmelser i fråga örn vad som skall hänföras
till stödskog m. m. har behandlats i sociala jordutredningens betänkande
(st. off. utr. 1935: 47), varöver genom remiss den 9 oktober 1935 yttranden inhämtats
från vissa myndigheter m. fl. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

5. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av inom
landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 18 december 1931 tillkallade utredningsmännen för utredning
rörande försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område den 16
december 1933 avgivit betänkande med förslag till åtgärder i ämnet (st. off.

314

utr. 1934: 4) samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och
föreningar, har Kungl. Maj:t den 6 mars 1936 avgivit proposition i ämnet (nr
167). Skrivelsen har därmed slutbehandlats.

6. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december 1930 har chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat utredningsmän (sociala jordutredningen) för verkställande
av de i skrivelsen ifrågasatta utredningarna, nämligen

1) utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande arrendelag
i vad avser arrenden, som falla under den sociala arrendelagstiftningen, med
särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen
utsträcktes genom lag den 27 juni 1927. Sociala jordutredningen har den 5
december 1931 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala
arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1932:1), vilket betänkande handlägges i justitiedepartementet; 2)

fortsatt utredning dels rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet
av mindre jordbruk och dels rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk. På grundval
av sociala jordutredningens betänkande i ämnet den 5 december 1932 (st.
off. utr. 1932:33) har Kungl. Maj:t den 24 februari 1933 beslutat att i sistberörda
del av ärendet till riksdagen avlåta proposition angående inrättande av
arbetarsmåbrukslånefonden (nr 181). Den 12 december 1935 avgav sociala jordutredningen
betänkande med förslag till åtgärder för att bereda ökade möjligheter
för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden att förena småbruk
med hemindustri, hantverk, hemslöjd, pålsdjursuppfödning m. m. (st. off.
utr. 1936: 39). Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning;

3) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning
av mindre arrendejordbruk. Sedan sociala jordutredningen den 12 juni
1936 avgivit betänkande i ämnet, har detsamma den 26 juni 1936 överlämnats
till de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 8 maj 1936 tillkallade utredningsmännen rörande arrendelagstiftningen
för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande;

4) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att främja utökandet av ofullständiga
jordbruk. Sedan sociala jordutredningen avgivit betänkande i ämnet
den 27 oktober 1933 (st. off. utr. 1933: 33), har ärendet i denna del anmälts
och slutbehandlats den 26 januari 1934, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 69);

5) utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag för att
bereda ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på landsbygden.
Sedan chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 december 1935 tillkallat utredningsmän för utredning rörande egnahemsverksamheten
och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet
sammanhängande frågor, har sociala jordutredningen i skrivelse den 12 juni
1936 meddelat, att den icke komme att avgiva något betänkande i ämnet.

7. den 9 maj 1931, om utredning och förslag angående kontroll å handeln
med fodermedel. (192.)

815

Sedan kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 20 juli 1935 avgivit gemensamt
utlåtande i ämnet, varöver utlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter
och föreningar, har ärendet återremitterats till kommerskollegium och lantbruksstyrelsen.

8. den 13 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands
län. (206.)

Till den del skrivelsen icke i 1936 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen beträffande försäljning av vissa till fastigheten Köpingskomplexet l27
(Jägaråsen) hörande områden, har densamma, sedan domänstyrelsen avgivit
visst i detta ämne infordrat utlåtande, anmälts och slutbehandlats den 18 december
1936.

9. den 30 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående revision av
jaktlagstiftningen. (294.)

Sedan den av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 1 februari 1935 tillkallade utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor
den 30 september 1936 avgivit betänkande, innefattande förslag till lag
om rätt till jakt och förslag till jaktstadga m. m., (st. off. utr. 1936:38) samt
utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 10 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
vinnande av mera skyndsam handläggning av torrläggningsärenden. (334.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att skyndsamt
verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, att utredningsarbetet borde uppdragas åt av Kungl. Maj:t särskilt
utsedda personer, anmäldes ärendet den 15 juni 1934, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla utredningsmän för utredning rörande
den med understöd av statsmedel bedrivna avdiknings- och täckdikningsverksamheten.
Utredningsmännen tillkallades den 20 juni 1934. Utredningen
har ännu ej slutförts.

11. den 24 mars 1933, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om delning av jord å landet m. m. (106.)

Ärendet har överlämnats till justitiedepartementet.

12. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk
jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1933 utom i vad avser frågan om anslagets
användande jämlikt riksdagens beslut till fraktbidrag jämväl vid sjötransporter
av kalk. I denna fråga anbefalldes lantbruksstyrelsen att efter samråd
med kommerskollegium och järnvägsstyrelsen inkomma med förslag. Sedan
lantbruksstyrelsen inkommit med yttrande i frågan, varöver länsstyrelsen i Gotlands
län avgivit utlåtande, har ärendet remitterats till kommerskollegium.

13. den 20 juni 1933, i anledning av väckt motion örn utredning rörande
jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom. (342.)

Anmäld den 28 augusti 1933, därvid uppdrogs åt den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 4 december 1930 tillkallade sociala jordutredningen att verk -

316

ställa de av riksdagen ifrågasatta utredningarna. Sedan utredningen den 20
september 1935 avgivit betänkande i ärendet (st. ofF. utr. 1935:47) samt utlåtanden
däröver avgivits av ett flertal myndigheter och föreningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 14 mars 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inlösen av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån. (98.)

Anmäld den 27 april 1934, då ärendet avgjordes i vad det avser laxfiskena till
1/32 mantal Mörrum nr 13 (136) och 19/160 mantal Mörrum nr 7 (75). I vad
ärendet avser inlösen av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån samt nedsättning
av vissa arrendeavgifter har länsstyrelsen i Blekinge län inkommit med
yttrande och förslag. Sedan lantbruksstyrelsen inkommit med yttrande över
länsstyrelsens förslag i ämnet, har ärendet remitterats till domänstyrelsen.

15. den 16 mars 1934, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö.
(100.)

Skrivelsen har den 8 juni 1934 överlämnats från justitiedepartementet. Sedan
lantbruksstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet samt remissutlåtanden
avgivits däröver av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, har Kungl.
Maj:t den 24 januari 1936 avgivit proposition i ämnet (nr 49). Skrivelsen har
därmed slutbehandlats.

16. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i vattenlagens
föreskrifter i fråga örn handläggningen av ärenden rörande dikningsföretag,
som beröra allmän väg. (101.)

Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet. Vid anmälan av ärendet
på jordbruksdepartementets föredragning den 17 april 1936 beslöts, att skrivelsen
skulle överlämnas till de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1934 tillkallade utredningsmännen
för utredning rörande den med understöd av statsmedel bedrivna avdikningsoch
täckdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål för att
tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Utredningen har ännu
ej slutförts.

17. den 20 april 1934, med anledning av väckt motion angående anställande
av egnahemskonsulenter hos egnahemsnämnderna. (188.)

Anmäld den 11 maj 1934, därvid statens egnahemsstyrelse anbefalldes att, med
beaktande av vad riksdagen i ämnet anfört, verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Sedan dylik utredning avgivits den 4 juli 1935 (st. off. utr. 1935: 28)
samt utlåtanden däröver avgivits, anmäldes ärendet den 30 december 1935,
därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla utredningsmän
för utredning rörande egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet
på det sociala jordområdet sammanhängande frågor. Utredningsmännen
tillkallades samma dag.

18. den 23 maj 1934, i anledning av väckta motioner örn billigare djursjukvård.
(267.)

Anmäld den 7 juni 1934, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan denna avgivits, hava remissutlåtanden
infordrats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Dessa
avvaktas.

317

19. den 30 maj 1934, i anledning av väckta motioner om hänskjutande till
jordbrukskreditsakkunniga av frågan örn jordbrukets primärkredit m. m.
(288.)

Anmäld den 24 juli 1934, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigats
att för verkställande av utredning rörande frågan om möjligheterna att
åstadkomma förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten tillkalla utredningsmän.
Sedan utredningsmännen den 27 juli 1935 avgivit betänkande i
ämnet (st. olf. utr. 1935: 34) samt utlåtanden inhämtats däröver, har skrivelsen
anmälts och slutbehandlats den 21 februari 1936, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 88).

20. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
arrendelagstiftningen m. m. (311.)

Skrivelsen har överlämnats från justitiedepartementet. Vid anmälan av ärendet
på jordbruksdepartementets föredragning den 8 maj 1936 bemyndigades chefen
för jordbruksdepartementet att tillkalla fem utredningsmän för att verkställa
utredning rörande arrendelagstiftningen. Utredningsmännen tillkallades
samma dag.

21. den 12 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare stöd från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag. (381.)

Anmäld den 20 juni 1935, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman att verkställa utredning och uppgöra förslag
rörande Kalix träindustriaktiebolag. Sedan utredningsmannen den 25 januari
1936 avgivit utredning i ämnet samt remissutlåtanden däröver inhämtats
från ett flertal myndigheter, har skrivelsen anmälts och slutbehandlats den 6
mars 1936, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 193).

22. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket.
(46.)

Anmäld den 10 maj 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner angående jaktvårdens ordnande
m. m. (48.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att vid nämnda utredning upptaga
de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling. Betänkande med förslag
i ämnet avgavs den 30 september 1936 (st. off. utr. 1936:38). Sedan utlåtanden
häröver avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

Anmäld den 30 mars 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan denna avgivits, har ärendet remitterats
till kommerskollegium och riksförbundet svensk frukt, försäljningsförening
u. p. a. Utlåtandet från kommerskollegium avvaktas.

25. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet
för förseelse mot lagen om hingstbesiktningstvång. (151.)

318

Anmäld och slutbehandlad den 13 december 1935, därvid beslöts proposition
till riksdagen (nr 9).

26. den 12 april 1935, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar
jämte i hithörande ämnen väckta motioner. (166.)

Anmäld den 17 maj 1935, då bland annat utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 161). I den del ärendet ej slutbehandlats den 17 maj 1935, uppdrogs den 28
juni 1935 åt statens egnahemsstyrelse att i samråd med statens jordnämnd verkställa
utredning och avgiva förslag angående åtgärder till åstadkommande av
förbättrad anskaffning av jord för egnahemsändamål. Sedan statens egnahemsstyrelse
utlåtit sig den 11 december 1935, har chefen för jordbruksdepartementet,
efter Kungl. Majrts bemyndigande, den 30 december 1935 tillkallat sju
utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten
och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet
sammanhängande frågor. Utredningen har ännu ej slutförts.

27. den 7 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur samt om lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen anbefalldes
gemensamt verkställa utredning i de av riksdagen angivna hänseenden.
Sedan dylik utredning avgivits den 3 november 1936, hava remissutlåtanden i
ärendet infordrats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Dessa
avvaktas.

28. samma dag, i anledning av väckt motion angående utfärdande av vissa
kvalitetsbestämmelser att gälla vid handel inom landet med och export
av matpotatis, äpplen och päron. (200.)

Anmäld den 7 juni 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen begärda utredningen. Sedan denna avgivits samt utlåtanden däröver
inhämtats, anmäldes ärendet ånyo den 29 maj 1936, därvid statens centrala
frökontrollanstalt bemyndigades verkställa kokningsanalys av för den allmänna
handeln avsedd matpotatis. I den del ärendet sålunda ej avgjorts, är detsamma
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, i anledning av väckt motion om vidgat giltighetsområde för
lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden. (201.)

Anmäld den 20 juni 1935, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman för verkställande av utredning beträffande
skogslagstiftningsfrågor. Denne tillkallades den 28 juni 1935. Utredningen
har ännu ej slutförts.

30. den 25 maj 1935, i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till
ersättning för skada av björn m. m. (246.)

Anmäld den 7 juni 1935, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att i samband med den honom
anbefallda utredningen upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling.
Sedan utredningsmannen den 30 september 1936 avgivit betänkande
med förslag i ämnet (st. off. utr. 1936:38) samt utlåtanden däröver avgivits av

319

ett flertal myndigheter och föreningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

31. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning av punkten
8, ersättning av statsmedel för släckning av skogseld, samt punkten 5, utnyttjande
av kronans fiskevatten. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

32. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

Anmäld den 23 juli 1936, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som kunna vidtagas
för att höja dess bärkraft. Sedan denne tillkallats den 30 juli 1936, har,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, ytterligare en utredningsman tillkallats den
3 oktober 1936.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av medinflytande
åt skogsägare vid handhavandet av flottningsföreningarnas
angelägenheter. (296.)

Se ovan under 32.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 5, 8, 11, 15, 19, 21 och 25 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt understöd
åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag örn tillfälliga understöd åt arbetslösa sjömän, avgivet av,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade
sakkunniga (1917 års sjömanshuskommitterade). Ärendet är alltjämt beroende
på kommerskollegii prövning.

2. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja spelet
på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan örn inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under punkten 4.)

3. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag rörande sjömanshusens omorganisation, avgivet av, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade sakkun -

320

niga (1917 års sjömanshuskommitterade). Sedan ärendet vilat i avvaktan på
viss annan utredning, har Kungl. Majit den 15 juni 1934 uppdragit åt kommerskollegium
att till förnyad omprövning upptaga frågan örn sjömanshusens omorganisation.
Sistnämnda utredning är ännu icke slutförd.

4. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande av
ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll ställt
penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en förberedande undersökning i
ämnet, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, har chefen för handelsdepartementet
med stöd av ett av Kungl. Majit den 30 december 1935 lämnat bemyndigande,
samma dag tillkallat tre personer för ärendets vidare utredning (Statslotteriutredningen).
Utredningen är ännu icke slutförd.

5. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911. (284.)

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner örn beredande av likställighet
i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och dess
binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m. (181.)

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens
skrivelse förmäles (1928 års tullkommitté). Genom beslut den 2 december
1932 har kommitténs arbete förklarats skola vila tillsvidare.

7. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen om tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser lastmärke för fartyg i östersjöfart
med en bruttodräktighet örn minst 150 registerton, slutbehandlad genom utfärdandet
den 30 juni 1932 av lag angående ändrad lydelse av bland annat 9 §
lagen den 22 oktober 1914 örn tillsyn å fartyg. Frågan örn lastmärke å fartyg
i östersjöfart med mindre dräktighet än ovan anförts är inom kommerskollegium
föremål för utredning, som ännu icke slutförts.

8. den 11 juni 1930, i anledning av väckta motioner, angående möjligheterna
att utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten. (400.)

Anmäld den 14 augusti 1930, därvid Kungl. Majit uppdrog åt kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning gemensamt att verkställa av riksdagen
begärd utredning angående statens gruvegendom ävensom rörande förutsättningarna
och formen för utnyttjandet av denna egendom samt inkomma
med de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.

9. den 29 april 1931, i anledning av Kungl. Majits under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till
säkerhetsanstalter för sjöfarten jämte i ämnet väckta motioner. (167.)

Kungl. Majit har av anslagsposten å 50,000 kronor till anordnande i samband
med upprensning av Fårösundsledens inlopp av fyrbelysning i norra inloppet
till Fårösund till lotsstyrelsens förfogande ställt den 21 april 1933 ett belopp
av högst 15,000 kronor, den 29 mars 1934 ett belopp av högst 12,500 kronor

321

samt deri 30 mars 1935 ett belopp av 13,700 kronor. Vidare användning av anslagsposten
är icke påkallad. Skrivelsen är alltså slutbehandlad.

10. den 9 maj 1931, angående beredande av billigare biljettpriser för sjöfolk
vid resa på järnväg från och till hemorten. (193.)

Sedan Kungl. Majit den 29 maj 1931 anbefallt kommerskollegium och järnvägsstyrelsen
att gemensamt verkställa utredning i ämnet samt inkomma med yttrande
och de förslag, som kunde av utredningen föranledas, har kommerskollegium
i skrivelse den 15 februari 1936 inkommit med den sålunda begärda utredningen,
varefter proposition i ämnet framlagts (1936:195). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

11. den 4 juni 1932, i anledning av väckt motion angående meddelande av
vissa bestämmelser i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat föremål
eller förfaringssätt. (260.)

Anmäld den 30 juni 1932, därvid uppdrogs åt generaldirektören K. H. R. Hjertén
att, vid fullgörandet av ett honom jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
4 september 1926 meddelat uppdrag att såsom sakkunnig inom handelsdepartementet
biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder på
det industriella rättsskyddets område, undersöka huruvida och på vad sätt de
i skrivelsen avsedda åtgärderna må kunna vidtagas. Uppdraget är ännu icke
slutfört.

12. den 6 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalmstillgångarna i Norrbotten
och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten för
inhemsk förädling. (280.)

De jämlikt beslut den 10 augusti 1932 för ärendets utredning tillkallade sakkunniga
hava ännu ej slutfört sitt uppdrag.

13. den 16 mars 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändring i lagstiftningen
om utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning
med mera. (102.)

Ärendet är, i vad på handelsdepartementet ankommer, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

14. den 11 april 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning angående
de ekonomiska och sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföretagen
inom detaljhandeln m. m. (146.)

Sedan de jämlikt beslut den 15 juni 1934 för ärendets utredning tillkallade sakkunniga
den 30 november 1935 avgivit utredning i ärendet (st. off. utr. 1935: 63),
har denna sedermera remitterats för yttrande till kommerskollegium. Yttrandet
avvaktas.

15. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner örn uppställande av
legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 9 januari 1936 lämnade bemyndigande har chefen
för handelsdepartementet samma dag tillkallat fem personer för verkställande
av utredning i ämnet (1936 års hantverkssakkunniga). Utredningen är
ännu icke slutförd.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

21 — Justitie o mbudsmannena ämbetsberättelse till 1937 års riksdag.

322

Ärendet är, i vad på handelsdepartementet ankommer, beroende på Kungl.
Majits prövning.

17. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Ärendet är efter remiss föremål för utredning inom kommerskollegium.

18. den 11 juni 1934, i anledning av väckt motion angående förbud för sammanslutningar
att i politiskt eller därmed jämförligt syfte företaga aktioner
mot utländsk stat. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 22 februari 1935, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av
57 § sjömanslagen. (49.)

Kungl. Majit har den 3 maj 1935 anbefallt kommerskollegium att verkställa
utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.

20. den 28 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående utredning
örn rätten att idka hantverk. (127.)

Se under punkten 15 här ovan.

21. den 10 april 1935, angående utredning om inrättande av statslotteri. (155.)
Se under punkten 4 här ovan.

22. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till stödjande
av den svenska sjöfartsnäringen. (186.)

Sedan Kungl. Majit den 15 juni 1935 anbefallt kommerskollegium att verkställa
viss utredning i ämnet samt inkomma med förslag till åtgärder, vilka i anledning
av utredningen kunde befinnas erforderliga, har kommerskollegium i betänkande
den 15 februari 1936 inkommit med utlåtande angående stödåtgärder
för den svenska sjöfartsnäringen, varefter proposition i ämnet framlagts
(1936:238). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

23. den 14 maj 1935, i anledning av väckta motioner angående ordnande av
hantverkets högre undervisning. (216.)

Se under punkterna 15 och 20 här ovan.

24. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Kungl. Majit har den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen må föranleda. Utredningen är ännu icke
slutförd.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 9, 10 och 22 omförmälda av Kungl.
Majit inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

323

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1936 och
vari under år 1936 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majlis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari (nr lfl) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Frågan om häradsrätternas arkiv har behandlats i en inom justitiedepartementet
verkställd utredning angående revision av bestämmelserna örn tingshusbyggnadsskyldigheten
(st. off. utr. 1936: 37), över vilken utredning yttranden avgivits
av vissa myndigheter och sammanslutningar. Denna fråga är därefter föremål
för vidare behandling inom justitiedepartementet. Ärendet i övrigt är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att vid
översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande fast
egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann uppgift
lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

3. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna örn gåvobeskattning
i kungl, förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

4. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna örn
resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m.

Ärendet har anmälts den 29 november 1929 och den 21 december 1933 (se vidare
ämbetsberättelsen 1934 sid. 377). I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Majis
prövning. (Socialdepartementet.)

5. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.
)

324

6. 1927 den 19 mars (nr 16b), angående behov av föreskrifter om handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt intecknade
fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

7. 1927 den b ajmi (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av större
följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler om förvandling av två
eller flera samma person ådömda bötesstraff.

Frågan har behandlats i en av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet
och förvandling av bötesstraff (st. off. utr. 1935: 56). Sedan lagrådet avgivit
utlåtande över däri framlagda lagförslag, är frågan föremål för vidare behandling
inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

8. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Frågan om en revision av gällande bestämmelser örn villkorlig dom är föremål
för utredning av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. (Justitiedepartementet.
)

9. 1927 den lb december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

10. 1928 den 5 juli (nr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl, förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Finansdepartementet.)

11. 193b den 22 mars (nr 2b0), angående ändring i lagstiftningen örn trafikförsäkring
å motorfordon.

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 193b den 15 september (nr 573), angående åtgärder för åstadkommande
av likformighet vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet
äger rum till följd av ny rannsakning.

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1935 den 11 januari (nr 51), angående åklagares rätt att bedriva advokatverksamhet.

I en den 24 april 1936 utfärdad instruktion för landsfogdarna (sv. f. nr 154)
hava dessa befattningshavare förbjudits, bland annat, att bedriva advokatverksamhet.
Frågan har i övrigt behandlats i en av tillkallade sakkunniga utarbetad
promemoria angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna
(st. off. utr. 1935:57), över vilken promemoria yttranden avgivits av
vissa myndigheter och sammanslutningar. Ärendet är i denna del beroende på
Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 1935 den b mars (nr 210), angående utfärdande av närmare bestämmelser
i fråga örn anstånd med doms avkunnande vid rådhusrätt.

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1935 den 10 maj (nr 35b), angående viss ändring i gällande bestämmelser
örn klagan i utsökningsmål.

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning. (Justitiedepartementet.)

16. 1935 den 22 maj (nr 374), angående bestämmelserna i 5 § sinnessjuklagen.

Medicinalstyrelsen har den 29 februari 1936 avgivit infordrat utlåtande över
framställningen. Sedan lagrådet den 14 december 1936 avgivit utlåtande över
ett inom socialdepartementet i anledning av framställningen utarbetat förslag
till ändring av, bland annat, 5 § sinnessjuklagen, har Kungl. Majit den 18 december
1936 beslutat avlåta proposition i ämnet till 1937 års riksdag. (Socialdepartementet.
)

17. 1935 den 31 december (nr 766), angående skyldighet för förmyndare att
vid uppbärande av omyndig tillkommande försäkringsbelopp förete bevis
örn överförmyndarens tillstånd till beloppets utbetalning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

183	S	21	228	Jo	43	271	Ju	30	308	S	47		Jo	67		H	20
184	S	22	229	Jo	44	272	Fö	23	309	K	43	344	Ju	36	384	S	62
185	s	23	230	Jo	45	273	E	22	310	Fi	63	345	Fi	73		H	21
186	s	24	231	Jo	46	274	Jo	52	311	K	44	346	Fi	74	385	Fi	96
187	Fi	31	232	S	28	275	S	43	312	S	49	347	E	34	386	Fi	97
188	Fi	32	233	S	29	276	H	11		K	45	348	Ju	37	387	Fi	90
189	K	33	234	s	30	277	Fi	59		Fi	67	349	E	35	388	S	63
190	Fi	33	235	Fi	45	278	tr	8		Jo	61	350	Ju	38	389	Fi	98
191	K	34	236	Fi	46		s	41		H	16	351	H	19	390	Fi	99
192	Jo	38	237	Fi	47	279	Fi	57	313	K	46	352	E	33	391	Fi	100
193	Jo	39	238	Fi	48	280	Fi	58		Fi	68	353	S	56	392	Ju	42
194	Jo	40	239	Fö	22	281	K	39	314	Fi	64	354	Ju	40	393	Ju	43
195	Fi	34	240	Fi	49	282	Fö	24	315	Fi	65	355	s	59	394	Fö	36
196	Fi	35	241	Ju	25	283	S	42	316	Fi	66	356	s	60	395	s	64
197	Fi	36	242	Fö	21	284	Fi	56	317	H	17	357	Fi	76	396	K	48
198	Fi	37	243	S	31	285	K	40	318	S	50	358	Fi	77	397	Fi	101
199	Fi	38	244	s	32	286	Jo	53	319	S	51	359	Fi	81	398	E	38
200	Fi	39	245	E	24	287	Jo	54	320	Jo	62		E	36	399	H	22
201	Fö	19	246	S	33	288	Jo	55	321	Fi	69	360	Fi	82	400	K	49
202	S	25		Jo	49	289	Jo	56	322	Ju	34	361	Fi	83	401	Fi	91
203	Fi	40	247	Jo	47	290	Jo	57	323	E	27	362	S	57	402	Fi	102
204	H	6	248	S	34	291	Jo	58	324	E	28	363	S	58	403	Fi	103
205	H	7	249	s	35	292	Jo	59	325	E	29	364	Fi	78	404	Fi	104
206	H	10	250	s	36	293	Jo	60	326	E	30	365	Fö	30	405		4)
207	K	35	251	s	37	294	Ju	31	327	Fö	29		Fi	79	406		4)
208	H	8	252	s	38	295	E	23	328	Fö	27	366	Fi	80	407		4)
209	S	26	253	K	37	296	Ju	32	329	Fö	28	367	Fi	84	408		4)
210	Ju	19	254	K	36		u	9	330	S	52	368	Ju	41	409		4)
211	Ju	20	255	Jo	48		Fö	25	331	Jo	63	369	E	37	410		4)
212	s	27	256	E	21		S	44	332	S	53	370	Fö	31	411		4)
213	E	18	257	Fi	50		K	41	333	Fi	70	371	Fö	32	412		4)
214	E	19	258	Ju	26		Fi	60	334	E	32		Fi	89	413		4)
215	E	20	259	Ju	27		E	25	335	Fi	71	372	Fö	33	414		4)
216	Fi	41		Jo	50		H	12	336	S	55	373	Fö	34	415		4)
217	U	7	260	Fi	51	297	E	26	337	Ju	35	374	Fö	35	416	Ju	44
218	Ju	21	261	Fi	52	298	H	13	338	H	18		Fi	92	417		4)
219	Ju	22	262	Fi	53	299	Fi	61	339	Ju	39	375	Fi	85	418	Ju	45
220	Ju	23	263	Fi	54	300	Fi	62		K	47	376	Fi	86		s	65
221	Fi	42	264	S	39	301	H	14		Fi	75	377	Fi	87	419	K	50
222	Jo	41	265	Ju	28	302	S	48	340	S	54	378	Fi	88	420	K	51
223	Fö	20	266	K	38	303	H	15		E	31	379	S	61	421	S	66
224	Fi	43	267	S	40	304	K	42		Jo	64	380	Fi	93	422	u	10
225	Fi	44	268	Fi	55	305	Ju	33	341	Jo	65	381	Fi	94
226	Ju	24	269	Jo	51	306	s	45	342	Jo	66	382	Fi	95
227	Jo	42	270	Ju	29	307	s	46	343	Fi	72	383	Jo	68	1

183	S	21	228	Jo	43	271	Ju	30	308	S	47		Jo	67		H	20
184	S	22	229	Jo	44	272	Fö	23	309	K	43	344	Ju	36	384	S	62
185	s	23	230	Jo	45	273	E	22	310	Fi	63	345	Fi	73		H	21
186	s	24	231	Jo	46	274	Jo	52	311	K	44	346	Fi	74	385	Fi	96
187	Fi	31	232	S	28	275	S	43	312	S	49	347	E	34	386	Fi	97
188	Fi	32	233	S	29	276	H	11		K	45	348	Ju	37	387	Fi	90
189	K	33	234	s	30	277	Fi	59		Fi	67	349	E	35	388	S	63
190	Fi	33	235	Fi	45	278	tr	8		Jo	61	350	Ju	38	389	Fi	98
191	K	34	236	Fi	46		s	41		H	16	351	H	19	390	Fi	99
192	Jo	38	237	Fi	47	279	Fi	57	313	K	46	352	E	33	391	Fi	100
193	Jo	39	238	Fi	48	280	Fi	58		Fi	68	353	S	56	392	Ju	42
194	Jo	40	239	Fö	22	281	K	39	314	Fi	64	354	Ju	40	393	Ju	43
195	Fi	34	240	Fi	49	282	Fö	24	315	Fi	65	355	s	59	394	Fö	36
196	Fi	35	241	Ju	25	283	S	42	316	Fi	66	356	s	60	395	s	64
197	Fi	36	242	Fö	21	284	Fi	56	317	H	17	357	Fi	76	396	K	48
198	Fi	37	243	S	31	285	K	40	318	S	50	358	Fi	77	397	Fi	101
199	Fi	38	244	s	32	286	Jo	53	319	S	51	359	Fi	81	398	E	38
200	Fi	39	245	E	24	287	Jo	54	320	Jo	62		E	36	399	H	22
201	Fö	19	246	S	33	288	Jo	55	321	Fi	69	360	Fi	82	400	K	49
202	S	25		Jo	49	289	Jo	56	322	Ju	34	361	Fi	83	401	Fi	91
203	Fi	40	247	Jo	47	290	Jo	57	323	E	27	362	S	57	402	Fi	102
204	H	6	248	S	34	291	Jo	58	324	E	28	363	S	58	403	Fi	103
205	H	7	249	s	35	292	Jo	59	325	E	29	364	Fi	78	404	Fi	104
206	H	10	250	s	36	293	Jo	60	326	E	30	365	Fö	30	405		4)
207	K	35	251	s	37	294	Ju	31	327	Fö	29		Fi	79	406		4)
208	H	8	252	s	38	295	E	23	328	Fö	27	366	Fi	80	407		4)
209	S	26	253	K	37	296	Ju	32	329	Fö	28	367	Fi	84	408		4)
210	Ju	19	254	K	36		u	9	330	S	52	368	Ju	41	409		4)
211	Ju	20	255	Jo	48		Fö	25	331	Jo	63	369	E	37	410		4)
212	s	27	256	E	21		S	44	332	S	53	370	Fö	31	411		4)
213	E	18	257	Fi	50		K	41	333	Fi	70	371	Fö	32	412		4)
214	E	19	258	Ju	26		Fi	60	334	E	32		Fi	89	413		4)
215	E	20	259	Ju	27		E	25	335	Fi	71	372	Fö	33	414		4)
216	Fi	41		Jo	50		H	12	336	S	55	373	Fö	34	415		4)
217	U	7	260	Fi	51	297	E	26	337	Ju	35	374	Fö	35	416	Ju	44
218	Ju	21	261	Fi	52	298	H	13	338	H	18		Fi	92	417		4)
219	Ju	22	262	Fi	53	299	Fi	61	339	Ju	39	375	Fi	85	418	Ju	45
220	Ju	23	263	Fi	54	300	Fi	62		K	47	376	Fi	86		s	65
221	Fi	42	264	S	39	301	H	14		Fi	75	377	Fi	87	419	K	50
222	Jo	41	265	Ju	28	302	S	48	340	S	54	378	Fi	88	420	K	51
223	Fö	20	266	K	38	303	H	15		E	31	379	S	61	421	S	66
224	Fi	43	267	S	40	304	K	42		Jo	64	380	Fi	93	422	u	10
225	Fi	44	268	Fi	55	305	Ju	33	341	Jo	65	381	Fi	94
226	Ju	24	269	Jo	51	306	s	45	342	Jo	66	382	Fi	95
227	Jo	42	270	Ju	29	307	s	46	343	Fi	72	383	Jo	68	1

183	S	21	228	Jo	43	271	Ju	30	308	S	47		Jo	67		H	20
184	S	22	229	Jo	44	272	Fö	23	309	K	43	344	Ju	36	384	S	62
185	s	23	230	Jo	45	273	E	22	310	Fi	63	345	Fi	73		H	21
186	s	24	231	Jo	46	274	Jo	52	311	K	44	346	Fi	74	385	Fi	96
187	Fi	31	232	S	28	275	S	43	312	S	49	347	E	34	386	Fi	97
188	Fi	32	233	S	29	276	H	11		K	45	348	Ju	37	387	Fi	90
189	K	33	234	s	30	277	Fi	59		Fi	67	349	E	35	388	S	63
190	Fi	33	235	Fi	45	278	tr	8		Jo	61	350	Ju	38	389	Fi	98
191	K	34	236	Fi	46		s	41		H	16	351	H	19	390	Fi	99
192	Jo	38	237	Fi	47	279	Fi	57	313	K	46	352	E	33	391	Fi	100
193	Jo	39	238	Fi	48	280	Fi	58		Fi	68	353	S	56	392	Ju	42
194	Jo	40	239	Fö	22	281	K	39	314	Fi	64	354	Ju	40	393	Ju	43
195	Fi	34	240	Fi	49	282	Fö	24	315	Fi	65	355	s	59	394	Fö	36
196	Fi	35	241	Ju	25	283	S	42	316	Fi	66	356	s	60	395	s	64
197	Fi	36	242	Fö	21	284	Fi	56	317	H	17	357	Fi	76	396	K	48
198	Fi	37	243	S	31	285	K	40	318	S	50	358	Fi	77	397	Fi	101
199	Fi	38	244	s	32	286	Jo	53	319	S	51	359	Fi	81	398	E	38
200	Fi	39	245	E	24	287	Jo	54	320	Jo	62		E	36	399	H	22
201	Fö	19	246	S	33	288	Jo	55	321	Fi	69	360	Fi	82	400	K	49
202	S	25		Jo	49	289	Jo	56	322	Ju	34	361	Fi	83	401	Fi	91
203	Fi	40	247	Jo	47	290	Jo	57	323	E	27	362	S	57	402	Fi	102
204	H	6	248	S	34	291	Jo	58	324	E	28	363	S	58	403	Fi	103
205	H	7	249	s	35	292	Jo	59	325	E	29	364	Fi	78	404	Fi	104
206	H	10	250	s	36	293	Jo	60	326	E	30	365	Fö	30	405		4)
207	K	35	251	s	37	294	Ju	31	327	Fö	29		Fi	79	406		4)
208	H	8	252	s	38	295	E	23	328	Fö	27	366	Fi	80	407		4)
209	S	26	253	K	37	296	Ju	32	329	Fö	28	367	Fi	84	408		4)
210	Ju	19	254	K	36		u	9	330	S	52	368	Ju	41	409		4)
211	Ju	20	255	Jo	48		Fö	25	331	Jo	63	369	E	37	410		4)
212	s	27	256	E	21		S	44	332	S	53	370	Fö	31	411		4)
213	E	18	257	Fi	50		K	41	333	Fi	70	371	Fö	32	412		4)
214	E	19	258	Ju	26		Fi	60	334	E	32		Fi	89	413		4)
215	E	20	259	Ju	27		E	25	335	Fi	71	372	Fö	33	414		4)
216	Fi	41		Jo	50		H	12	336	S	55	373	Fö	34	415		4)
217	U	7	260	Fi	51	297	E	26	337	Ju	35	374	Fö	35	416	Ju	44
218	Ju	21	261	Fi	52	298	H	13	338	H	18		Fi	92	417		4)
219	Ju	22	262	Fi	53	299	Fi	61	339	Ju	39	375	Fi	85	418	Ju	45
220	Ju	23	263	Fi	54	300	Fi	62		K	47	376	Fi	86		s	65
221	Fi	42	264	S	39	301	H	14		Fi	75	377	Fi	87	419	K	50
222	Jo	41	265	Ju	28	302	S	48	340	S	54	378	Fi	88	420	K	51
223	Fö	20	266	K	38	303	H	15		E	31	379	S	61	421	S	66
224	Fi	43	267	S	40	304	K	42		Jo	64	380	Fi	93	422	u	10
225	Fi	44	268	Fi	55	305	Ju	33	341	Jo	65	381	Fi	94
226	Ju	24	269	Jo	51	306	s	45	342	Jo	66	382	Fi	95
227	Jo	42	270	Ju	29	307	s	46	343	Fi	72	383	Jo	68	1