Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

1

Nr 85.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade
grunder för statsbidrag till dispensärverksamliet för
tuberkulosens bekämpande; given Stockholms slott den
29 januari 1937.

Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det
förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 85.

88 87 1

2

Kungl. Majus proposition nr 85.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,.

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn ändrade
grunder för statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande
och anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 4 maj 1933 framlade medicinalstyrelsen förslag till nya författningsbestämmelser
angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor
m. m. (statens off. utr. 1934:9), varefter styrelsen i skrivelse den 25
januari 1935 föreslog visst tillägg till övergångsbestämmelserna till berörda
förslag. Styrelsen framhöll, att genomförandet av dess förslag skulle möjliggöra
en viss omorganisation av dispensärvården och att delvis nya riktlinjer
för dispensärvårdens framtida utveckling skulle framläggas.

På därom av styrelsen gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t den 12
januari 1934 styrelsen att tillkalla en lasarettsläkare och en sanatorieläkare att
såsom sakkunniga biträda vid utredning av frågan örn nyssnämnda omorganisation
och därmed sammanhängande spörsmål. Till sakkunniga utsåg styrelsen
genom beslut den 8 februari 1934 f. d. lasarettsläkaren L. E. Hedlund
och sanatorieläkaren vid Västernorrlands läns sanatorium vid Sundsvall A.
H. E. Forsheim.

Styrelsen har den 28 juni 1935 avgivit redogörelse för den med biträde av
förenämnda sakkunniga verkställda utredningen angående förslag till viss
omorganisation av dispensärvården och därmed sammanhängande spörsmål.
Utredningen är såsom utlåtande och förslag angående statsunderstödd dispensärverksamhet
tryckt i statens offentliga utredningar 1935: 33. Densamma
utgör jämväl anbefallt yttrande över kapitel IV (örn dispensärverksamheten,
s. 141—162) i ett av styrelsen för svenska nationalföreningen mot tuberkulos
den 12 april 1929 till dåvarande chefen för socialdepartementet överlämnat,
genom föreningens försorg utarbetat betänkande, innehållande utredning angående
fortsatta åtgärder till tuberkulosens bekämpande i Sverige.

över det av styrelsen sålunda avgivna förslaget hava infordrade yttranden.

3

Kungl. Majus proposition nr 85.

avgivits av statskontoret ävensom samtliga länsstyrelser efter hörande av
förste provinsialläkarna i länen och vederbörande landstings förvaltningsutskott.
Yttranden hava vidare avgivits av svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, svenska stadsläkarföreningen,
svenska sanatorieläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,
svenska nationalföreningen mot tuberkulos samt svensk sjuksköterskeförening.

Sedan frågan därefter underkastats ytterligare beredning inom socialdepartementet,
vill jag upptaga ärendet till slutligt övervägande.

Gällande bestämmelser rörande statsbidrag till distrikts- och

dispensärvården.

Det av mig inledningsvis omförmälda, av medicinalstyrelsen den 4 maj
1933 framlagda förslaget till nya författningsbestämmelser angående statsbidrag
till avlöning åt distriktssköterskor m. m. har vid 1935 års riksdag av
statsmakterna lagts till grund för en genomgripande omorganisation av
distriktsvården. De härutinnan fattade besluten hava kommit till uttryck i
kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård
med dess följ dförfattningar. Dessa författningar hava, ehuru närmast åsyftande
en efter tidsläget avpassad omdaning av distriktsvården, en genomgripande
principiell betydelse jämväl för dispensärvårdens del.

Enligt nämnda kungörelse nr 428/1935 med däri genom kungörelse den 20
juni 1936 (nr 323) vidtagen ändring gälla örn den statsunderstödda distriktsvården
i huvudsak följande bestämmelser.

Statsbidrag till distriktssköterskas avlönande må utgå till landsting, som i
enlighet med berörda kungörelse anordnat distriktsvård å den i landstingsområdet
ingående landsbygden jämte städer med högst 5,000 invånare. Område,
inom vilket landsting anordnat distriktsvård, benämnes distriktsvårdsområde
och en distriktssköterskas verksamhetsområde distrikt. Ledningen av
distriktsvården inom varje distriktsvårdsområde skall utövas av en distriktsvårdsstyrelse,
bestående av fem ledamöter. Förste provinsialläkaren i det län,
inom vilket distriktsvårdsområdet är beläget, skall vara självskriven ledamot
av styrelsen. Av de övriga fyra ledamöterna, vilka utses av landstinget, bör
en vara läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård, varjämte en bör vara
kvinna. Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta, att
distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott eller
viss avdelning därav. För giltigheten av dylikt beslut erfordras dock medicinalstyrelsens
godkännande, vilket endast må meddelas, där utskottet eller
dess avdelning är i huvudsak sammansatt efter de gunder, som angivits för
distriktsvårdsstyrelse. Instruktion för distriktsvårdsstyrelsen fastställes av
landstinget.

Den omedelbara tillsynen över distriktsvården åligger, envar inom hans
tjänstgöringsområde, provinsial- och extra provinsialläkare såsom närmaste
förman för de i distriktsvården anställda befattningshavarna. På framställning
av distriktsvårdsstyrelse må dock medicinalstyrelsen förordna annan
läkare att vara förman för distriktssköterska.

Distriktsvården skall inom varje distriktsvårdsområde vara anordnad enligt
av medicinalstyrelsen godkänd plan. Distriktssköterskas tjänstgöring
skall i allmänhet omfatta såväl upplysande och rådgivande verksamhet i av -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8ö.

seende å barnavård, bostadsvård och hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande
vård som ock all sådan sjukvård, som kan utövas i hemmen. Därmed
är sålunda i princip utsagt, att det av dispensärsköterskor bedrivna s. k.
fältarbetet (uppspanande av tuberkulosfall, barnprofylax, hemmens sanering
etc.) skall övertagas av distriktssköterskorna och ingå i deras verksamhet,
vilken sålunda i regel skall omfatta sjukvård, förebyggande vård och dispensärvård.
I detta avseende föreskrives emellertid vidare, att distriktssköterskas
tjänstgöring må kunna omfatta allenast viss eller vissa grenar av
sådan vård, som nu angivits.

Beträffande distriktssköterskas utbildning stadgas, att hon skall hava
genomgått godkänd sjuksköterskeskola samt dessutom hava bevistat fullständig
kurs vid statens distriktssköterskeskola.

Statsbidrag utgår med 1,000 kronor örn året för varje distriktssköterskebefattning
för tid, under vilken befattningen uppehälles av ordinarie befattningshavare
eller av vikarie med utbildning som nyss sagts. Av statsmedel
skola vidare bestridas de i distriktssköterskornas avlöningsförmåner ingående
ålderstilläggen å den kontanta lönen.

Genom ifrågavarande kungörelse nr 428/1935, som trätt i kraft den 1 januari
1936, har kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående statsbidrag till avlöning
åt distriktssköterskor upphört att gälla. Enligt övergångsbestämmelserna
i 1935 års kungörelse skola emellertid iakttagas följande undantag och
bestämmelser.

Finnes vid tiden för ikraftträdandet av den nya kungörelsen inom distriktsvårdsområde
eller del därav distriktsvård så anordnad, att statsbidrag därtill
kunnat utgå enligt förut gällande bestämmelser, må, där distriktsvård ej anordnas
inom distriktsvårdsområdet enligt stadgandena i den nya kungörelsen,
statsbidrag till den förefintliga vårdformen fortfarande kunna utgå enligt
äldre bestämmelser. Vad nu sagts skall dock beträffande av kommun eller
sammanslutning av kommuner anordnad distriktsvård gälla högst under en
tid av fem år från dagen för ikraftträdandet av den nya kungörelsen.

Genomförande av distriktsvård enligt den nya kungörelsen må efter plan,
som godkännes av medicinalstyrelsen, ske på det sätt, att distriktsvård först
anordnas inom del eller delar av distriktsvårdsområde samt sedermera efter
hand jämväl inom området i övrigt. Del eller delar av distriktsvårdsområde,
inom vilken eller vilka distriktsvård sålunda anordnas enligt den nya kungörelsen,
skola dock sammanfalla med ett eller flera områden för provinsialeller
extra provinsialläkares tjänstgöring. Beträffande del av distriktsvårdsområde,
inom vilken distriktsvård ännu icke anordnats enligt den nya kungörelsen,
skola äldre bestämmelser angående distriktsvård fortfarande äga
tillämpning, dock skall inom sådan del av distriktsvårdsområde anordnad
distriktsvård stå under ledning av den enligt bestämmelserna i den nya kungörelsen
för distriktsvårdsområdet tillsatta distriktsvårdsstyrelsen. Distriktssköterska,
som inom del av distriktsvårdsområde, där distriktsvård anordnats
enligt den nya kungörelsen, anställes allenast för viss eller vissa vårdgrenar,
må enligt distriktsvårdsstyrelsens bestämmande utöva denna sin verksamhet
jämväl inom distriktsvårdsområdet i övrigt.

Utan hinder av vad i den nya kungörelsen är stadgat rörande distriktssköterskas
utbildning må sjuksköterska, som vunnit behörighet att innehava
dispensärsköterskebefattning, till vilken statsbidrag kan utgå, innehava befattning
såsom distriktssköterska enligt den nya kungörelsen. Samma rätt
skall ock tillkomma sjuksköterska, som vid 1935 års ingång innehade distriktssköterske-
eller dispensärsköterskebefattning, till vilken statsbidrag utgick.

5

Kungl. Majus proposition nr 85.

Distriktssköterska, som enligt vad nu sagts vunnit anställning i distriktsvård
enligt den nya kungörelsen men som icke genomgått statens distriktssköterskeskola,
skall dock vara skyldig att efter medicinalstyrelsens anvisning genomgå
en för ändamålet anordnad kompletteringskurs.

I.andsting, som anordnat distriktsvård enligt den nya kungörelsen, må
under en tid av högst fem år från dagen för kungörelsens ikraftträdande kunna
erhålla statsbidrag enligt samma kungörelse även för tid, under vilken
distriktssköterskebefattning till följd av den ordinarie innehavarens semester
uppehälles av sjuksköterska, som icke uppfyller de i den nya kungörelsen
föreskrivna villkoren i fråga örn distriktssköterskas utbildning.

Yad därefter angår den statsunderstödda dispensärverksamheten, innefattas
de därom meddelade bestämmelserna i kungörelsen den 8 maj 1925 (nr 329)
angående statsbidrag för understödjande av dispensärverksamhet med däri
genom kungörelse den 10 maj 1929 (nr 84) och den 28 juni 1935 (nr 429) vidtagna
ändringar.

Enligt angivna författningar må statsbidrag tilldelas upplysnings- och
understödsbyrå för tuberkulossjuka (dispensär), under förutsättning att densamma
av landsting, kommun, länsförening mot tuberkulos eller annan bestående
korporation åtnjuter bidrag för inrättande och drift. Statsbidrag må
dock ej tilldelas dispensär, som allenast eller huvudsakligen är avsedd för
stad. vilken icke deltager i landsting. Vad som gäller för dispensär skall beträffande
centralt organ, som handhar ledningen av flera till statsbidrag berättigade
dispensärers verksamhet, äga motsvarande giltighet i vad angår
sådan ledning och därav föranledda utgifter.

Dispensär till vilken statsbidrag utgår, skall förestås av legitimerad läkare.
Är vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars avlöning statsbidrag utgår
enligt bestämmelserna i kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående
statsbidrag till distriktsvård, skall dispensären förestås av den läkare, som
enligt samma bestämmelser är förman för nämnda sjuksköterska. Vid dispensären
anställda sjuksköterskor skola hava erhållit såväl fullgod allmän sjukvårdsutbildning
som ock undervisning vid särskild dispensärkurs.

Statsbidrag till dispensär må allenast avse följande utgifter, nämligen för
läkar- och sjuksköterskearvoden, resor i dispensärens tjänst, hyra för och
underhåll av dispensärlokal, expedition samt inköp av nödvändiga sjukvårdsartiklar
ävensom organiserad barnavård. För dylika utgifter utgår statsbidrag
med högst en fjärdedel därav. Däremot kan statsbidrag icke utgå för vad
som lämnats såsom understöd åt enskilda personer.

Dispensär, som åtnjuter statsbidrag, skall stå under inseende av vederbörande
förste provinsialläkare och medicinalstyrelsen.

Statsbidrag beviljas i efterskott för kalenderår av medicinalstyrelsen, som
jämväl utbetalar beviljat statsbidragsbelopp. Enligt kungörelsen nr 429/1935,
som trätt i kraft den 1 januari 1936, må dock, örn landsting inom området
för dispensärens verksamhet anordnat distriktsvård enligt bestämmelserna
i 1935 års distriktsvårdskungörelse (nr 428), statsbidrag icke utgå för den
del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären anställd
sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens tjänst.
I övergångsbestämmelserna till kungörelsen nr 429/1935 stadgas emellertid,
att utan hinder av nyssberörda föreskrift, statsbidrag ina, när medicinalstyrelsen
finner skäl därtill föreligga, tills vidare kunna utgå jämväl för den
del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären anställd
sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens tjänst,
under förutsättning dock att till sagda sjuksköterskas avlöning statsbidrag

(5 Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

icke utgår enligt bestämmelserna angående statsbidrag till distriktsvård.
I sistnämnda övergångsbestämmelser utsäges jämväl, att inom område, där
distriktsvård ännu ej anordnats i enlighet med 1935 års distriktsvårdskungörelse,
nu gällande bestämmelser angående statsbidrag till dispensärvård
alltjämt skola äga tillämpning.

De bestämmelser, för vilka nu redogjorts, kunna sägas giva uttryck åt
såväl dispensärvårdens grundläggande betydelse för socialhygienen som den
uppfattningen, att en avlösning av dispensärvården såsom särskild vårdform
förutsätter en helt genomförd distriktsvård enligt de riktlinjer, som uppdragits
i 1935 års distriktsvårdskungörelse.

Såsom ägnat att ytterligare belysa sambandet mellan de båda vårdgrenarna
synes mig vidare lämpligt att ur motiven till 1935 års omorganisation av
distriktsvården erinra örn följande.

I medicinalstyrelsens här förut omförmälda förslag till nya författningsbestämmelser
angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor (statens
off. utredn. 1934: 9) anförde styrelsen i fråga örn möjligheterna att förena
distrikts- och dispensärvård i huvudsak följande.

Den socialhygieniska utbildningen är numera gemensam för dispensäroch
distriktssköterskorna. Många viktiga arbetsuppgifter äro jämväl gemensamma.
Båda dessa grupper av sjuksköterskor skola ägna sin uppmärksamhet
åt barnavården och därvid giva råd och anvisningar. Detsamma är förhållandet
med bostadsvården. Dispensärsköterskornas verksamhet avser visserligen
sådana hem, där tuberkulos förekommer eller misstankes förekomma, men
de åtgärder, sjuksköterskorna härvidlag hava att vidtaga, falla samtliga inom
socialhygienens områden. I dispensärsköterskornas åligganden ingå vissa
sjukvårdsuppgifter beträffande sådana lungsiktiga, som av en eller annan
anledning vårdas i hemmen. Jämlikt i vissa län gällande instruktioner skola
dispensärsköterskorna, då deras tid så medgiver, tillhandagå allmänheten
med hjälp och vård även för andra sjukdomar än tuberkulos. I andra län
åter är detta förbjudet, såvitt ej dispensärledningens tillstånd inhämtas för
varje särskilt fall. För den sjukes vård erforderliga åtgärder beträffande
bostäder, understöd, intagning på sjukvårdsinrättning och dylikt ingå i såväl
dispensär- som distriktssköterskornas åligganden. Någon djupare artskillnad
mellan de båda sjuksköterskegruppernas arbete än den, att dispensärsköterskornas
arbete väsentligen är riktat på en viss sjukdom, tuberkulosen,
under det att distriktssköterskornas arbetsfält är vidare och omfattar alla
sjukdomar, föreligger emellertid icke. I detta sammanhang må erinras därom,
att i Norrbottens län sedan flera år dispensär- och distriktsvårdsuppgifterna
i viss omfattning ombesörjas av samma funktionärer.

Enär det framstår såsom önskvärt, att antalet av de för hygienen verksamma
befattningshavare, som besöka hemmen, begränsas, har medicinalstyrelsen
övervägt möjligheten att i än större omfattning hos en befattningshavare
förena samtliga de åligganden inom hälso- och sjukvården jämte
tuberkulosvården för vilka här ovan redogjorts.

En sådan förening av dispensär- och distriktsskötersketjänsterna kan visserligen
tänkas medföra, att det förebyggande tuberkulosarbetet i viss mån
får stå tillbaka för tillgodoseendet av andra hithörande uppgifter. Faran
härför kunde antagas bliva större i de län, där tuberkulos mest förekommer.
Emellertid visar erfarenheten från Norrbottens län, där lungsotsfrekvensen
är den största i riket, att dispensärsköterskornas arbetsuppgifter väl kunna

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

förenas med distriktssköterskornas åligganden utan väsentligt förfång förde
förra. Styrelsen vill dock icke göra gällande, att erfarenheterna från nämnda
län helt undanröja farhågan att, där stark lungsotsfrekvens förefinnes, en
sammanslagning av nämnda art kan bliva ett men för den ena eller andra

vårdgrenen.--• — I vissa andra län i rikets södra del torde, därest icke

några oberäknade förändringar i tuberkulosens frekvens uppkomma, dispensär-
och distriktsvården kunna ombesörjas av samma funktionärer utan att
likväl några arbetsuppgifter kunna antagas bliva lidande.

En av huvudförutsättningarna för att dispensär- och distriktsvården lämpligen
skall kunna förenas hos en och samma sjuksköterskegrupp är, att ledningen
för dispensär- och distriktsvården inom ett distinkt ligger hos samme
läkare. Enligt nu gällande bestämmelser står distriktssköterskan i sin tjänstgöring
under vederbörande provinsialläkares förmanskap, under det att dispensärläkaren
är dispensärsköterskans förman. Då i samtliga län i riket, utom
Hallands och Älvsborgs län, provinsial- respektive extra provinsialläkare i
stort sett tjänstgöra inom dispensärvården, torde svårigheter ej möta för en
sådan anordning. I Hallands och Älvsborgs län åter, där ledningen av dispensärens
verksamhet, även vad arbetet ute bland befolkningen inom dispensärområdet
— fältarbetet — beträffar, centraliserats — i Hallands län
med en läkare för hela verksamheten och i Älvsborgs län med förste provinsialläkaren
och sanatorieläkarna inom landstingsområdet — stöter den ifrågasatta
föreningen på vissa svårigheter.

Vad ovan anförts torde giva vid handen, att distrikts- och dispensärvårdsarbetet
bör organiseras efter följande huvudlinjer:

1) De åligganden som tillkomma dispensär- och distriktssköterskor böra, i
den mån så lämpligen ske kan, förenas hos en och samma sjuksköterskegrupp.

2) Den förenade dispensär- och distriktssköterskeverksamheten skall, såvitt
icke särskilda förhållanden annat föranleda, omfatta sjukvård, förebyggande
vård ävensom dispensärvård.

3) Den förebyggande vården skall omfatta barnavård i såväl spädbarns-,
kolt- och lekåldern som skolåldern, moderskapsvård, i den mån densamma
icke utövas av barnmorska, bostadsvård samt personlig hälsovård.

4) Behovet av hemvård vid sådana långvariga sjukdomsfall, som fordra
ständig övervakning och vård av sjuksköterska, bör tillgodoses genom anställande
av ambulatoriska sjuksköterskor.

I ett särskilt, medicinalstyrelsens berörda förslag den 4 maj 1933 bilagt
yttrande framhöll en av de i handläggningen av ärendet deltagande ledamöterna,
medicine doktorn Gustaf Neander, att synnerlig varsamhet borde iakttagas
vid sammanslagningen av dispensär- och distriktssköterskeverksamheten
samt att dylik sammanslagning icke borde förekomma annorstädes än i de
sjukvårdsområden, där tuberkulosdödligheten visat sig vara låg, förslagsvis
högst såsom medeltal för senaste femårsperiod 1 på 1,000 invånare per år
räknat, medan i övriga områden särskilda dispensärsköterskor tills vidare
borde bibehållas. Dessutom förordades inrättandet i varje län av s. k. centraldispensärer,
utrustade med röntgeninstallation och ledda av läkare med sanatorieläkarkompetens,
i syfte att öka dispensärverksamhetens resurser för
kvalificerad diagnostik av tuberkulosfall.

Vid framläggande av proposition nr 213/1935 med förslag till ändring i
hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. anförde jag
efter en kortfattad resumé av medicinalstyrelsens förslag till dispensärvår -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8-5.

dens ordnande, vilket förslag vid tiden för propositionens avgivande var i
väsentliga delar utarbetat, bland annat följande.

Såsom synes åsyftar medicinalstyrelsens förslag till dispensärvårdens omorganisation
en förstärkning av dispensärvården utan att rubba den grund,
varpå distriktsvårdsförslaget bygger. Då det gäller det förebyggande arbetet
inom tuberkulosvården, synes mig stor vikt böra tillmätas den omständigheten,
att tuberkulosen är en sjukdom, som intimt sammanhänger med individens
och familjens hela livsföring. De organ, åt vilka arbetet skall anförtros,
böra därför besitta kunskap och erfarenhet inom hälsovårdens samtliga
grenar. Med hänsyn härtill torde det i princip vara riktigt, att jämväl det
förebyggande arbetet inom tuberkulosvården ingår såsom ett led i den för
övriga grenar av hälsovården gemensamma distriktsvården. å andra sidan
utgör dispensärvården till följd av den höga frekvens, tuberkulosen otvivelaktigt
ännu har i vissa delar av vårt land, en av de viktigaste grenarna inom
den förebyggande verksamheten. Det måste därför anses fullt befogat, att
från principen örn enhetlighet inom hälsovårdsarbetet större avvikelser medgivas
för dispensärvården än för övriga grenar av förebyggande vård. Med
dessa utgångspunkter kan jag ej finna annat än att medicinalstyrelsens förslag
på ifrågavarande punkt, kompletterat på sätt medicinalstyrelsen i sitt
i år avgivna tilläggsförslag förordat, i stort sett innebär en tillfredsställande
anordning. I vissa hänseenden synas dock jämkningar i styrelsens förslag
vara erforderliga, berörande de grunder, enligt vilka statsbidrag skall utgå
till dispensärvård.

Enligt min mening torde härutinnan följande böra gälla. Inom område,
där distriktsvård ännu ej anordnats enligt de nya bestämmelserna, skola
angående statsbidrag till dispensärvård nu gällande bestämmelser fortfarande
äga tillämpning. Har däremot inom området för dispensärens verksamhet
distriktsvård anordnats enligt de nya bestämmelserna, skall i princip statsbidrag
ej längre utgå för den del av dispensärens utgifter, som utgöres av
arvode till vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för dennas
resor i dispensärens tjänst. Tills vidare skall dock, när medicinalstyrelsen
finner skäl därtill föreligga, statsbidrag kunna utgå jämväl för nämnda ändamål,
såframt fråga ej är om sådan vid dispensären anställd sjuksköterska,
till vars avlöning statsbidrag utgår enligt de nya bestämmelserna angående
statsbidrag till distriktsvård. Slutligen skola nuvarande dispensärsköterskor
vara tillförsäkrade rätt att utan vidare innehava anställning såsom distriktssköterska
i den nya organisationen. Härmed anser jag alla rimliga krav på
smidighet i dispensärvårdens intresse hava tillgodosetts.

Sammansatt stats- och andra lagutskott tillstyrkte i utlåtande nr 5/1935
i huvudsak de i propositionen föreslagna ändrade grunderna för statsbidrag
till distrikts- och dispensärvården.

Beträffande dispensärvården anförde utskottet bland annat följande.

I fråga om dispensärvården öppnade förslaget möjlighet till att låta
distriktssköterskorna inom distrikt, där tuberkulosfrekvensen väsentligen
nedgått, övertaga det av dispensärsköterskorna bedrivna fältarbetet, under
det att i övrigt dispensärvården lämnades oberörd. Någon befogad anmärkning
torde icke vara att framställa emot att en dylik anordning genomfördes
i de delar av landet, där tuberkulosfrekvensen väsentligen minskat. Örn någon
obligatorisk sammanslagning av dispensärsköterskornas och distriktssköterskornas
uppgifter vöre det sålunda ej fråga, och förslagets genomförande
kunde följaktligen icke, såsom på något håll befarats, medföra ett sönderbrytande
av den bestående organisationen av dispensärvården.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 85.

9

Dispensärverksamhetens tillkomst och uppgifter.

Innan jag övergår till en redogörelse för medicinalstyrelsens föreliggande
förslag angående dispensärverksamhetens framtida ordnande torde böra
lämnas några allmänna uppgifter rörande dispensärverksamhetens utveckling
i vårt land ävensom beträffande dispensärernas uppgifter och organisation
samt de arbetskrafter, som stå desamma till buds. I dessa avseenden vill
jag på grundval huvudsakligen av vad medicinalstyrelsen i sitt förslag därom
anfört erinra om följande.

Den första dispensären i Sverige grundades år 1905 i Uppsala, och året
därpå anordnade en välgörenhetsförening i Sundsvall en dispensär för tuberkulösa.
Åren 1906 och 1909 upprättade Stockholms stad tvenne tuberkulosbyråer,
vilka stöddes av rätt betydande kommunala anslag. Under de närmast
följande åren spårades inom landstingen ett växande intresse för dispensärerna,
och anslag beviljades för inrättande av dylika i ett flertal städer.

År 1908 anordnade svenska nationalföreningen mot tuberkulos ett socialhygieniskt
försök i Norrbotten i en av tuberkulos synnerligen svårt hemsökt
trakt. Detta försök, som pågick under fem år, avsåg att lära känna effekten
av jämsides bedriven sjukvårdande och förebyggande verksamhet inom ett
begränsat område. År 1913 antog Norrbottens läns landsting ett förslag till
organisation av dispensärverksamhet inom större delen av länets landsbygd,
till en början sammankopplad med epidemivård, men tämligen snart helt skild
från denna. Denna organisation utgjorde det första försöket i vårt land att i
större omfattning anordna dispensärverksamhet på landsbygden. År 1914 beviljade
riksdagen första gången statsbidrag till dispensärverksamheten. Från
rättighet till sådant bidrag undantogos emellertid de städer, vilka stodo utanför
landstingen och bildade egna sjukvårdsområden.

Sedan statsbidrag beviljats dispensärverksamheten, har denna utvecklats
synnerligen raskt, och sådan verksamhet bedrives nu inom samtliga landets
sjukvårdsområden (== landstingsområden, respektive i landsting ej deltagande
städer), i de flesta fall organiserad av landstingen. För närvarande finnas
inom vårt land 232 statsunderstödda dispensärer. De sex städer, som icke
deltaga i landsting, hava dessutom alla anordnat dispensärer. Organisationen
av dispensärverksamheten inom de olika sjukvårdsområdena är icke
likformig, utan densamma har utvecklat sig efter något olika linjer inom olika
delar av landet. Några gemensamma drag finnas emellertid för dispensärernas
arbete inom så gott som alla sjukvårdsområden.

Såsom synnerligen betydelsefullt och säreget för det svenska tuberkulosarbetet
torde böra framhållas det intima samband, som föreligger mellan det
sjukvårdande och det förebyggande tuberkulosarbetet, en anordning, som,
åtminstone i samma omfattning, icke återfinnes i något annat land. Sanatorieläkarna
deltaga sålunda aktivt i dispensärarbetet antingen enbart såsom ledare
av organisationen oller ock därjämte såsom praktiskt verksamma dispensärläkare.
Hela tuberkulosarbetet, det sjukvårdande jämte det förebyggande,

10

Kungl. Majus proposition nr 85.

Ilar på så sätt inom flertalet sjukvårdsområden blivit en enhetlig verksamhet,
där de båda ingående delarna fått största möjlighet att ömsesidigt främja
varandra. Sanatorieläkarna lia härigenom fått möjlighet icke blott att lära
känna de sjuka under vårdtiden på sanatoriet, utan även att erhålla inblick i
den sociala miljö, från vilken desamma kommit och till vilken de efter kuren
återvända.

Samtidigt hava i stor utsträckning tjänsteläkare i egenskap av dispensärläkare
knutits till det förebyggande tuberkulosarbetet. Deras personliga
kännedom örn klientelet och hemmens beskaffenhet inom respektive läkardistrikt
har varit av stort värde, särskilt för de saneringsarbeten inom hemmen,
som utgjort en viktig del av dispensärarbetet.

Dispensärens arbetsuppgifter. Uppspanandet av tuberkulosfallen
utgör en av dispensärens allra viktigaste uppgifter. Dispensären
bör, örn möjligt, få kännedom om alla inom dess område förefintliga fall av
tuberkulos, helst i mycket tidigt stadium. Detta är nämligen en grundbetingelse
för ett verksamt bekämpande av tuberkulosen såsom folksjukdom.
Genom en så vitt möjligt fullständig kännedom om de tuberkulösa sjukdomsfallen
och genom ett tidigt upptäckande av de nya fallen skapas förutsättningar
för att förebygga smittöverföring till friska personer samt för att i tid
inleda en framgångsrik behandling av de enskilda sjukdomsfallen. Det är
därvid av särskild vikt, att tillsyn av spädbarn samt barn i lek och skolåldern
anordnas. .

Lungtuberkulosen börjar som bekant ofta med så smygande och föga framträdande
symtom, att de förbises av den sjuke, som på grund därav ofta
underlåter att på ett tidigt stadium söka hjälp för sin sjukdom. Men även
framskridna fall av lungtuberkulos kunna stundom giva så föga märkbara
symtom, att endast en direkt härpå inriktad undersökning kan leda till upptäckt
av den förhandenvarande sjukdomen. De i tidigt stadium upptäckta
sjukdomsfallen kunna oftast genom en rationell behandling bringas till utläkning,
varvid dels den sjuke själv kan återvinna hälsa och arbetsförmåga, dels
hans omgivning skyddas för tuberkulos nedsmittning. I de mera framskridna
fallen, där en behandling ej har utsikter att medföra ett gynnsamt resultat,
kan genom isolering och vidtagande av hygieniska åtgärder förhindras att
sjukdomen överföres till omgivningen.

För att dispensären skall vinna framgång i sitt arbete för uppspanande av
tuberkulosfallen, måste den äga möjlighet att ställa tidiga och riktiga
diagnoser. Härför erfordras att verksamheten har tillgång såväl till på området
specialutbildade läkare som ock till de tekniska resurser, som krävas
för detta ändamål.

En väsentlig del av dispensärens uppgifter består i ett hygieniskt saneringsarbete
inom de tuberkulossjukas hem i syfte att undanröja betingelserna
för tuberkulosens spridning och utveckling. Hit höra upplysningar örn smittfaran
och dess undvikande, rådgivning rörande förändringar och förbättringar
av bostaden, levnadsvanor, barnens vård och skydd m. m. Där Calmettevacci -

Kungl. Maj:ts proposition nr 85. 11

nation anordnas, bör även denna verksamhet ingå i dispensärernas barnskyddsarbete.

De uppgifter rörande nya fall av tuberkulos, som erhållas genom dispensärerna
inom ett sjukvårdsområde, sammanföras och ordnas systematiskt.
Därigenom beredes möjlighet till en fortlöpande överblick över tuberkulosmorbiditeten
inom området samt till ett snabbt upptäckande av tuberkulösa
spridningshärdar, som kunna kräva speciella åtgärder.

Till dispensärens uppgift kan också hänföras den kuratorsverksamhet
för de tuberkulösa och deras familjer, som består i rådgivning
beträffande de möjligheter till ekonomiskt bistånd, som kunna påräknas
från olika håll, såsom pensionsnämnder, sjukkassor, försäkringsanstalter, välgörenhetsinrättningar
av olika slag, ävensom i bistånd vid patienternas utrustning
för resa till sanatorier, arbetsförmedling efter utskrivning och dylikt.

Kunskapen örn den stora smittrisk, för vilken barn, särskilt späda barn
inom tuberkulösa hem, där öppen smittkälla finnes, äro utsatta, har gjort,
att barnskyddsarbetet blivit en av dispensärernas, framför allt dispensärsköterskornas,
mest framträdande och mest tidskrävande uppgifter.
Detta arbete består i placering av friska, smitthotade barn, helst omedelbart
efter födelsen, i smittfria hem, i överflyttande av barn till barnhem, i anordnande
av sommarkolonier m. m.

Dispensärernas nuvarande organisation. Den hos oss vanligaste formen
för dispensärverksamhetens organisation inom ett län, en form, som mer eller
mindre utpräglad återfinnes i flertalet av dessa, rubricerar medicinalstyrelsen
den allmänna länstypen. Huvuddragen av denna organisation te sig på följande
sätt. Ledningen av verksamheten handhaves av en av landstinget utsedd
dispensärstyrelse. Sanatorieläkaren vid ett av länets sanatorier
är i regel ledamot av dispensärstyrelsen och fungerar såsom dess verkställande
ledamot. Han är dispensärledare för länet och utgör i själva verket
den sammanhållande och drivande kraften inom hela verksamheten. Under
dispensärstyrelsen sortera länets samtliga lokala dispensärer och deras lokala
styrelser, vanligen kallade dispensärnämnder. Dessa nämnders måhända
främsta uppgift synes hava varit att träffa anstalter för sommarkoloniverksamheten.
För dennas främjande torde nämnderna ofta ha haft beaktansvärd
betydelse. De ha därjämte flerstädes haft till uppgift att vara förvaltningsorgan
för till dispensärverksamheten utanordnade medel, särskilt sådana
av lokalt ursprung. Nämnderna handhava därjämte ofta även sådana medel,
som av kommunerna inom distriktet eventuellt anslås till hjälp och understöd
åt tuberkulösa, vilka medel förvaltas och redovisas särskilt. Dispensärdistrikten
omfatta länets städer och provinsialläkardistrikt med i de allra
flesta fallen tjänsteläkarna anställda såsom dispensärläkare. I tuberkulosvård
och tuberkulosdiagnostik särskilt utbildade dispensärläkare finnas sålunda
endast på ett fåtal ställen. De lokala dispensärerna hava mångenstädes
särskild mottagningslokal, där regelbundna dispensärmottagningar
hållas. Där särskild mottagningslokal saknas, hållas dessa mottagningar i

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

läkarens privata mottagningsrum oftast i närvaro av dispensärsköterskan.
Genom ett mer eller mindre detaljerat rapportsystem sättes den centrala ledningen
i tillfälle att erhålla en fortlöpande och allmän överblick över verksamheten
vid de olika lokala dispensärerna samt över tuberkulosfrekvensen i
de skilda delarna av länet.

En organisation av annan typ, i viss mån efter mönster från Finland, har
efter det enda län, inom vilket den hittills i vårt land tillämpats, av styrelsen
betecknats såsom Hallandstypen. Så tillvida överensstämmer denna typ med
den nyss skildrade allmänna länstypen, att ledningen av länets hela dispensärverksamhet
handhaves av en av landstinget utsedd dispensärstyrelse, men
i övrigt avvika de båda typerna väsentligt från varandra. I Halland finnas
inga lokala dispensärläkare, utan tjänstgör en enda dispensärläkare vid
länets samtliga dispensärer. Denne har fullgod sanatorieläkarkompetens och
är sålunda väl förfaren i tuberkulosens speciella diagnostik och behandling.
Han håller på bestämda veckodagar mottagning vid var och en av länets lokala
dispensärer. Två av dessa äro utrustade med röntgeninstallation, dit fall vid
behov kunna överföras för röntgenundersökning. Den för hela länet anställda
dispensärläkarens undersökningar äro sålunda kvalificerade specialistundersökningar.

Såsom en särskild typ betecknas även den anordning, som tillämpas i
Älvsborgs län, Älvsborgstypen. Även här ledes dispensärverksamheten av en
dispensärstyrelse, utsedd av landstinget. Länets dispensärer äro till antalet
fem, av vilka tre äro förlagda till länets tre sanatorier med respektive sanatorieläkare
såsom dispensärläkare. De två övriga äro försedda med av landstinget
anskaffad röntgenutrustning.

Utmärkande för de nu nämnda typerna för dispensärverksamhetens organisation
är att ett helt sjukvårdsområdes samtliga dispensärer stå under enhetlig
ledning av ett för hela området gemensamt centralorgan. Utvecklingen
har sålunda inom det övervägande flertalet sjukvårdsområden visat en uppenbar
tendens till en alltmer ökad centralisation av verksamhetens ledning.
Emellertid torde för fullständighetens skull böra nämnas, att åtminstone
inom ett län, Västmanlands, en genomgående decentralisation av verksamheten
alltjämt är rådande. Inom länet finnas tio dispensärer. Yar och en har
organiserats och drives av en lokalt verksam tuberkulosförening, som också
helt och hållet svarar för verksamhetens finansiering.

Dispensärerna få kännedom örn patienterna dels genom remiss av läkare
eller från sjukvårdsinrättning, dels genom anmälan till dispensärsköterskan
från skolor, grannar eller anhöriga till den misstänkt tuberkulossjuke, från
fattigvårdsmyndigheter m. fl. Efter en sådan anmälan besöker dispensärsköterskan
den sjukes hem och lämnar rapport örn sina iakttagelser till dispensärläkaren,
varefter patienten inkallas till undersökning vid dispensärens
mottagning. Yisar det sig vara fråga om tuberkulos, ordnas lämplig vård för
den sjuke, varefter åtgärder vidtagas för behövlig sanering av hemmet, undersökning
av familjemedlemmarna, omhändertagande av barnen, där så erfordras
m. m.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Dispensärernas arbetskrafter. I förutberörda kungörelse nr 329/1925 angående
statsbidrag för understödjande av dispensärverksamhet stadgas såsom
villkor för statsbidrag bland annat, att dispensären skall förestås av legitimerad
läkare samt att vid dispensärerna anställda sjuksköterskor skola hava
erhållit såväl fullgod allmän sjukvårdsutbildning som undervisning vid särskild
dispensärkurs. Minst en läkare och minst en sjuksköterska äro sålunda
obligatoriska vid dispensären. Enligt årsberättelserna för år 1933 hava vid
de då verksamma 231 dispensärerna varit knutna 250 läkare och 250 sjuksköterskor,
varav framgår, att några dispensärer haft tillgång till mer än en
läkare eller sjuksköterska.

Enligt nyssnämnda kungörelse kräves såsom kompetens för anställning som
dispensärläkare endast att vederbörande är legitimerad läkare. Av en i ämnet
verkställd undersökning har emellertid framgått, att 26 av landets dispensärläkare
hava sådan kompetens, som berättigar till sanatorieläkartjänst. Flertalet
av dessa läkare äro tillika sanatorieläkare, som med denna tjänst fått förena
befattning såsom dispensärläkare. Endast en av dessa specialutbildade läkare
är uteslutande dispensärläkare, nämligen den i Hallands län anställde. I ett
par fall hava dispensärläkarna denna verksamhet såsom huvuduppgift vid
sidan av annan tjänst eller allmän medicinsk praktik.

Av de övriga 224 dispensärläkarna utgöres flertalet av tjänsteläkare, vilka
med sin ordinarie befattning förena skötseln av en dispensär.

Den speciella utbildning vid särskilda dispensärkurser, som stadgas såsom
kompetensvillkor för dispensärsköterskorna, lämnades under åren 1910—1925
och 1929 vid av nationalföreningen mot tuberkulos anordnade och bekostade
kurser. Dessa kurser omfattade såväl teoretisk undervisning som praktiskt
arbete vid stads- eller landsdispensärer. Från och med år 1924 ingår i utbildningen
vid statens distriktssköterskeskola även utbildning i dispensärvård,
varför varje sjuksköterska, som från och med nämnda år genomgått
denna skola, äger den för dispensärsköterska föreskrivna kompetensen.

Medicinalstyrelsens förslag.

Inledningsvis framhåller styrelsen, att den vidgade kunskapen örn tuberkulosens
utveckling och förlopp samt de ökade möjligheter till en tidig diagnos,
som nyare vetenskapliga framsteg medfört, synas giva anledning till en undersökning
av dispensärverksamheten i syfte att utröna vad däri icke överensstämmer
med modernt betraktelsesätt och vilka förändringar, som kunna anses
påkallade. Vid en sålunda gjord granskning anmäla sig huvudsakligen tvenne
önskemål: dels en skärpning av dispensärens förmåga att uppspana tuberkulosfall,
dels ock såsom förutsättning därför beredande av ökade möjligheter
att ställa tidiga och riktiga diagnoser genom förstärkning av de för detta
syfte erforderliga tekniska resurserna, anförtrodda åt fullt utbildade specialister.

Beträffande det första av dessa önskemål — skärpning av dispensärens
uppspaningsf örmåga — hänvisar styrelsen till anlitande

14

Kungl. Majus proposition nr 85.

av tvenne utvägar, nämligen familjeundersökningar, d. v. s. undersökning av
samtliga medlemmar av familj, inom vilken tuberkulosfall inträffat, saint masseller
gruppundersökningar. De senare undersökningarna åsyfta att metodiskt
undersöka vissa kategorier av människor, hos vilka enligt de senare årens erfarenheter,
exempelvis från undersökningar av högskolestudenter och från
vissa skolundersökningar, oväntat ofta bacillförande tuberkulos kunnat påvisas
hos personer, som känna sig fullt friska och arbetsföra.

I fråga om det andra av de framställda önskemålen — möjligheten av
tidigare diagnoser — framhåller styrelsen, att under senare tid,
framför allt genom röntgenteknikens framsteg, möjligheten att tidigt diagnosticera
lungtuberkulos ökat i förut oanad grad. Denna specialuppgift ställer
emellertid stora krav på läkarens utbildning, övning och förmåga att behärska
tekniken och bör därför i framtiden säkerligen så gott som helt och hållet
anförtros åt tekniskt fullt utbildade specialister. Styrelsen anser sig dock i
detta sammanhang böra framhålla, att hädanefter, liksom hittills, icke så
få fall av lungtuberkulos, som med vanliga fysikaliska metoder kunnat upptäckas,
komma att ingå i dispensärernas klientel, på grund varav dispensärer
utan specialutbildade läkare och röntgenutrustning ingalunda böra anses avkopplade
från den diagnostiska uppgiften.

Som allmän bakgrund till den föreslagna nyorganisationen av dispensärarbetet
anför styrelsen därefter i huvudsak följande.

Ett särskilt organ för det förebyggande tuberkulosarbetet är helt och hållet
betingat och motiverat av de tuberkulösa sjukdomarnas sociala och ekonomiska
betydelse och deras dominerande ställning bland sjukdoms- och dödsorsakerna.
Specialåtgärderna böra därför till sin omfattning och intensitet
avpassas efter omfattningen av den sjukdom de avse att förebygga. Som bekant
befinner sig tuberkulosen sedan några årtionden inom hela vårt land i
tillbakagång. Storleken av denna tillbakagång liksom också tuberkulosens
nuvarande frekvens är dock mycket varierande inom olika delar av landet. Beträffande
tuberkulosdödlighetens storlek betecknas ytterligheterna av Norrbottens
och Södermanlands län med en dödlighet för år 1932 av 2.3 s respektive
0.69 på 1,000 invånare. Det förra länet har alltså nära tre och en halv gånger
så hög tuberknlosdödlighet som det senare.

De enda säkra uppgifter man har örn tuberkulosens frekvens äro dödlighetssiffrorna.
Det är sannolikt, att med en sjunkande tuberkulosdödlighet korresponderar
en sjunkande sjukdomsfrekvens, men det är icke bevisat, att sjukdomsfrekvensen
avtager lika hastigt som dödligheten. Nyare undersökningar
synas antyda, att vid sjunkande tuberkulosdödlighet till en början morbiditeteu,
d. v. s. antalet förefintliga tuberkulosfall, avtager betydligt långsammare
än mortaliteten. Den omsorgsfulla omvårdnaden ökar de tuberkulossjukas
livslängd. Mot en tämligen låg dödlighetssiffra kan sålunda svara ett överraskande
stort antal tuberkulossjuka inom ett område. Efter hand sker en utjämning
i detta avseende på grund av att antalet nya tuberkulosfall avtager,
och sjukdomen blir mera sporadisk.

Det är utan tvivel riktigt, att dispensärverksamheten successivt förenklas
i samma mån som tuberkulosen förlorar sin dominerande ställning såsom sjukdoms-
och dödsorsak och alltså motivet för ett specialorgan för dess förebyggande
bortfaller. Olika omständigheter och förhållanden böra tågås i betraktande
vid avgörandet av frågan, huruvida och när den nya organisationen

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

bör genomföras i ett landstingsområde. En viktig sådan faktor är tuberkulosdödligheten.
Med avseende å denna faktor torde som en mera allmän
regel kunna uppställas, att inom landstingsområden, där tuberkulosdödlighetens
medeltal för senaste femårsperiod hållit sig under 1 på
1,000 invånare eller ej nämnvärt överskridit nämnda proportionstal, en
omläggning och förändring av dispensärarbetet bör äga rum. -— Denna allmänna
regel får dock icke vara ensamt avgörande. Styrelsen vill härutinnan
fästa uppmärksamheten på ett sådant sjukvårdsområde som Norrbottens län,
vilket på grund av extremt hög tuberkulosdödlighet icke är fullt jämförligt
med övriga delar av landet. En på grund av inom vissa områden vunnen erfarenhet
såsom synnerligen lämplig befunnen anordning av dispensärverksamhetens
organisation kan även av andra anledningar böra bibehållas tills
vidare, oavsett tuberkulosdödlighetens nedgång under ovan angivna gränsvärde
(detta gäller speciellt Hallands och Älvsborgs län).

Det är givetvis mycket svårt att avgöra vid vilken tidpunkt en förenkling
av nuvarande organisation kan påbörjas och med vilken hastighet den kan
genomföras. Detta beror även på utvecklingen av den beslutade distriktsvården.

Inom områden, där en sammanslagning sålunda icke skulle möta något
av ovan angivna hinder, skulle den socialhygieniska delen av dispensärernas
verksamhet kunna övertagas av distriktsvårdsorganisationen, varvid sålunda
dispensärerna i deras nuvarande organisationsform skulle upphöra. Däremot
kvarstår i sådana områden behovet av en institution, vars väsentliga uppgift
skulle bliva att leda uppspanandet av nya tuberkulosfall samt möjliggöra en
tidig och väl kvalificerad diagnos. Denna uppgift skulle fyllas av en eller
flera dispensärer, ledda och utrustade i enlighet med dessa krav. En temporär
stegring av tuberkulosfrekvensen skulle icke behöva föranleda en omläggning
av vården. Örn sådan stegring skulle förekomma, kan enligt kungörelsen
angående distriktsvård särskild sköterska tillsättas för tillgodoseende av det
uppkomna behovet av förstärkt dispensärvård.

I analogi med statens sjukvårdskommittés benämning A- och B-platser för
vårdplatser vid lungtuberkulosanstalter kunna de dispensärer, som skola förestås
av läkare med sanatorieläkarkompetens och vara utrustade med fullgoda
tekniska hjälpmedel (röntgen), benämnas A-dispensärer och de av nuvarande
allmänna typ B-dis pens är er. En lämplig benämning å de lokala dispensärer,
som komma att finnas inom sådant område, där den nya distriktssköterskeorganisatiorien
genomförts och dispensärarbetet (fältarbetet) sålunda åvilar
distriktssköterskorna, är distriktsdispensärer. Dispensärarbetet skulle vid
dessa i regel handhavas av respektive provinsialläkare med tillhjälp av
distriktssköterskorna. Å vissa bestämda dagar skulle liksom förut anordnas
rådfrågning för och undersökning av hithörande klientel. Arbetsuppgifterna
för en distriktsdispensär och en B-dispensär komme därför i det stora hela
att vara desamma; skillnaden skulle vara, att i B dispensären skulle ingå en
särskild dispensärsköterska.

Inom områden, där en högre tuberkulosdödlighet än 1 °/oo eller andra omständigheter
vittna om en högre tuberkulosfrekvens, kan, jämte ett lämpligt
antal Ä-dispensärer, vilka även i dessa områden äro nödvändiga, bibehållandet
av ett tillräckligt antal B-dispensärer med i regel tjänsteläkare såsom dispensärläkare
och med i dispensärvård uteslutande sysselsatta sjuksköterskor vara
motiverat jämsides med distriktsvården.

Enligt förslaget skola sålunda tills vidare finnas tre slag av dispensärer,
nämligen

16

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

A-dispensär eller en för röntgenundersökning utrustad dispensär, som förestås
av läkare med behörighet till läkarbefattning vid annat sanatorium än
kustsanatorium och därmed jämförligt sanatorium. Vid sådan dispensär skall
finnas minst en dispensärsköterska. Vidare skall där finnas sjuksköterska
med röntgenutbildning. A-dispensär är antingen fristående eller förlagd
till en sjukvårdsanstalt.

B dispensär eller dispensär, som förestås av legimiterad läkare, kallad
dispensärläkare — i regel tjänsteläkare — och vid vilken särskild dispensärsköterska
är anställd.

Distriktsdispensär eller dispensär, vid vilken legitimerad läkare — i regel
den tjänsteläkare, som är distriktssköterskas förman — är dispensärläkare och
distriktssköterska utövar dispensärsköterskas verksamhet.

Som fordran uppställes, att minst en A-dispensär skall vara anordnad inom
varje sjukvårdsområde. Det anmärkes därjämte, att behov kan föreligga av
två eller i större sjukvårdsområde flera A-dispensärer för att icke avstånden
och resekostnaderna skola bliva för stora.

Styrelsen ingår i detta sammanhang på ett övervägande rörande lämpligheten
av A-dispensärs anordnande som fristående eller som ansluten
till sjukvårdsanstalt. I detta avseende framhålles följande.

Örn hänsyn till kostnaderna icke behövde tagas vid inrättandet av A-dispensärer,
vore det mest önskvärt, att desamma bleve fristående; detta så mycket
mera som därigenom mass- och familjeundersökningar lättare kunde genomföras,
då läkarna icke hade att fullgöra en sanatorieläkares åligganden. En
intim samverkan mellan dessa dispensärer och sanatorierna skulle givetvis
förutsättas.

Emellertid har i de flesta län den anordningen tillämpats, att sanatorieläkaien
fungerar såsom dispensärledare, möjliggörande ett intimt samarbete
mellan det förebyggande och det kurativa antituberkulosarbetet. Hedan nu
utföras talrika dispensärundersökningar vid sanatorierna, dit patienterna äro
vana att hänvända sig för undersökning och behandling, varför man på sätt
och vis kan säga, att dispensärverksamhet av A-dispensärtyp i viss mån redan
förefinnes vid sanatorierna inom flertalet sjukvårdsområden. Nämnda omständigheter
tala för att de planerade A-dispensärerna förläggas till sanatorierna,
men å andra sidan torde en sådan anordning vara förenad med vissa
nackdelar. En del sanatorier äro i kommunikationshänseende ogynnsamt belägna
inom sjukvårdsområdet. Vidare kan den möjligheten icke uteslutas,
att sysslandet med A-dispensärens uppgifter kan komma att inkräkta på sanatorieläkarens
egentliga verksamhet, en olägenhet, som dock skulle kunna av aas

därigenom, att sanatoriets läkarkrafter förstärktes. Man måste såi
i förevarande avseende taga hänsyn till sanatoriets läge, storlek, läkartillgång
m. m.

En annan faktor — driftkostnaden för A-dispensärerna — kan icke heller
förbises. Deras förläggande till sanatorierna medför sålunda tillgång till
erfaren läkarkraft, redan befintliga lokaler, lämplig teknisk utrustning m. m.
Man kan även tänka sig möjligheten av att samarbete mellan de fristående
A-dispensärerna och lasaretten på vissa platser skulle kunna medföra ekonomiska
fördelar; därigenom skulle uppkomsten av självständiga röntgenavdelningar
med specialutbildad lasarettsläkare främjas och även för vissa
orter underlättas ett rationellt ordnande av frågan om röntgendiagnostiken,
allt synpunkter, som sedermera få upptagas till närmare prövning vid organisationens
genomförande inom respektive sjukvårdsområden.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Om flera A-dispensärer finnas inom ett sjukvårdsområde — anför styrelsen
vidare — bör varje sådan dispensär hava sin egen rayon; genom att sålunda
indela sjukvårdsområdet i A-dispensärdistrikt kunde eventuella slitningar
mellan de olika distrikten undvikas.

På grundval bland annat av inkomna svar å en av medicinalstyrelsen i oktober
1934 utsänd cirkulärskrivelse till samtliga dispensärstyrelser — vilka därigenom
anmodades att i samråd med länets förste provinsialläkare, därest
denne icke vore ordinarie medlem av dispensärstyrelsen, till styrelsen inkomma
med förslag örn det inom vederbörande landstingsområde erforderliga
antalet A-dispensärer samt lämpligaste platserna för desammas förläggande
— uppskattar styrelsen behovet av A-dispensärer till 36. Av dessa
borde 7 anordnas som fristående och 29 förläggas till sjukvårdsanstalter enligt
den fördelning inom sjukvårdsområdena, som framgår av följande
tabell.

Vid sjukvårdsanstalt Stockholms

län 1

Uppsala » .......................................... 1

Södermanlands » 1

Östergötlands » —

Jönköpings » 1

Kronobergs » 1

Kalmar läns norra landstingsområde .................. 1

» » södra » .................. —

Gotlands län 1

Blekinge » ....................................., —

Kristianstads » 1 ■

Malmöhus » 1

Hallands » —

Göteborgs och Bohus län ................................. 1

Älvsborgs län 3

Skaraborgs » 1

Värmlands » 2

örebro » 2

Västmanlands » 1

Kopparbergs » 1

Gävleborgs » 2

Västernorrlands » 3

Jämtlands » 1

Västerbottens » 2

Norrbottens » 1_

Summa 29

fri stående -

1

1

1

1

1

1

1

7

Beträffande Hallands län framhåller styrelsen, att där redan finnas två
dispensärer, vilka äro utrustade med tidsenlig röntgeninstallation. Då dessa
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 85. 88 37 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

båda dispensärer hade gemensam läkare, torde man enligt styrelsens åsikt
endast behöva räkna med en A-dispensär med s. k. filialmottagning på annan ort.

Rörande de olika dispensärernas arbetsuppgifter innehåller förslaget i
huvudsak följande.

A-dispensär ens diagnostiska verksamhet och i samband därmed dess uppspanande
av tidiga fall i de sjukas omgivning anges som denna dispensärtyps
huvuduppgift. Härtill kommer samarbetet med de lokala dispensärerna,
med andra inom distriktet verksamma läkare och med sanatorierna. Jämte
den diagnostiska huvuduppgiften tillkommer A-dispensär dessutom en statistiskt-registrerande
verksamhet rörande tuberkulosmorbiditeten inom distriktet.
Denna verksamhet grundar sig på anmälningar rörande nyupptäckta
fall av tuberkulos inom detsamma, vilka anmälningar skola av de lokala dispensärerna
omedelbart insändas till A-dispensären. Sådan anmälning bör åtföljas
av uppgifter örn den sjukes hem och miljö ävensom av en förteckning
över samtliga familjemedlemmar och eventuellt smittexponerade personer i
den sjukes omgivning. Inkomna anmälningar skola införas i ett översiktligt
kortsystem, där hela klientelet lätt kan överblickas och där resultatet av utförda
undersökningar i korthet antecknas.

På A-dispensärerna ankommer även att vid behov företaga undersökningar
av den sjukes familj eller av personer i hans omgivning, som kunna antagas
hava varit utsatta för särskilt stark smittfara (arbets- och skolkamrater), ävensom,
örn ock i mera begränsad omfattning, mass- och gruppundersökningar,
såsom undersökning av arbetarstammen vid större industrianläggningar, av
skolbarn, av befolkningen i vissa byar o. s. v. Socialhygienisk verksamhet,
som är ett typiskt fältarbete, torde däremot icke komma att ingå i A-dispensärens
arbetsuppgifter i annan mån än genom samarbete med B-dispensärerna
eller där A-dispensären samtidigt utgör B-dispensär för visst område. — Vid
A-dispensärerna böra hållas särskilda mottagningar å tider, vilka fastställas
av vederbörande centralorgan för dispensärverksamheten inom området.

B-dis pens är er nas arbetsuppgifter komma att bliva desamma som enligt nu
gällande ordning. Genom tillkomsten av A-dispensärer ankommer emellertid
på B-dispensärerna att remittera sjuka eller för tuberkulos misstänkta personer
till A-dispensären för röntgenundersökning i all nödig utsträckning.
A-dispensärens föreståndare bör även själv kunna inkalla tuberkulossjuka och
deras familjer i tur och ordning till röntgenkontroll samt inkalla vissa patienter
till förnyad kontroll, allt efter överenskommelse med B-dispensärernas
läkare. I detta sammanhang förtjänar anmärkas, att varje praktiserande läkare
inom A-distriktet även bör hava möjlighet att remittera misstänkta fall till
A-dispensären för konsultation och röntgenundersökning. Å sådana remisser
bör angivas, örn patienten kan betraktas som obemedlad eller mindre bemedlad.
Skulle vid remiss tuberkulos upptäckas, anmäles fallet till B-dispensären
genom A-dispensärens försorg, därest patienten såsom medellös eller
mindre bemedlad anses tillhöra dispensärernas klientel. Patientens fortsatta
vård bör i varje fall tillkomma den remitterande läkaren, i vilket sammanhang
jämväl understrykes, att A-dispensärernas mottagningar icke böra — till förebyggande
av missbruk — hållas direkt öppna för allmänheten.

19

Kungl. Majds proposition nr 85,

Efter å A-dispensären verkställd undersökning bör kortfattat utlåtande om
varje patient snarast möjligt tillställas vederbörande dispensärläkare eller
annan remitterande läkare. I dylikt utlåtande bör angivas icke endast resultatet
av undersökningen utan i detsamma bör även sjukdomsfallet bedömas
med hänsyn till behandling, prognos och den sjukes arbetsförmåga.

I B-dispensärernas arbetsuppgifter ingå vidare de övriga socialhygieniska
uppgifter, som sammanhänga med dispensärvården.

Vad slutligen verksamheten vid distriktsdispensärerna angår, kommer densamma
enligt förslaget att i huvudsak bedrivas efter enahanda riktlinjer som
vid B-dispensärerna. Den väsentliga skillnaden är den, att distriktssköterskorna
övertaga dispensärsköterskornas alla socialhygieniska uppgifter. För
kontroll av denna distriktssköterskornas verksamhet böra dessa i likhet med
dispensärsköterskorna vid varje års slut insända rapport till sin förman och
tili A-dispensären över vidtagna åtgärder i de under året nytillkomna tuberkulösa
hemmen. Beträffande särskilt samarbetet mellan distriktsdispensären
och A-dispensären framhålles i fråga örn distriktssköterskorna, att dessa böra
hava skyldighet att ej blott till sin närmaste förman — tjänsteläkaren —
utan även till A-dispensären lämna rapport örn den sjukes hem och miljö
jämte förteckning över familjemedlemmar och eventuellt andra smittexponerade
personer. På samma sätt böra de anmäla skedda förändringar i den
sjukes familjeförhållanden (födelser, dödsfall, nyinsjuknade, bostadsändringar
o. s. v.). Distriktssköterskan bör därjämte, örn så erfordras, åtfölja
patienterna till undersökningen vid A-dispensären för att lämna nödiga upplysningar
och mottaga eventuella anvisningar och föreskrifter rörande de
sjuka och deras familjer. — Där distriktssköterskornas tid och krafter ej
räcka till vid överhopning med annat arbete, föreslås den anordningen, att
A-dispensären tillfälligt eller mera varaktigt anställer en sjuksköterska, som
på ort eller orter, där behov därav kan föreligga, deltager i det socialhygieniska
och tuberkulosförebyggande arbetet i olika delar av A-dispen
särens verksamhetsområde.

Vidkommande de lokala dispensärernas barnskyddsverksamhet framhåller
styrelsen sommarkoloniverksamheten som särskilt betydelsefull, därvid av
styrelsen följande anföres.

Styrelsen avser här sådana sommarkolonier, som ha till sin uppgift att
mottaga svaga tuberkuloshotade barn, vilka kolonier i hög grad tillvunnit
sig allmänhetens förtroende. De böra därför i mån av behov bibehållas även
för framtiden. Koloniernas anordnande och drift torde även i sjukvårdsområden
utan B-dispensärer lämpligen böra anförtros exempelvis åt en av
vederbörande centrala styrelse eller landstinget tillsatt lokal koloni- eller
dispensärnämnd med vederbörande tjänsteläkare som ordförande.

Vare sig en privat koloniförening ansvarar för driften av sommarkolonien
eller kommunen, såsom på vissa håll förekommer, själv upprätthåller en sådan
koloni, bör densamma stå under inseende av med dispensärvård sysselsatt
tjänsteläkare. Enär barnkolonierna liro en gren av dispensärverksamheten,
böra samtliga dispensärkolonier inom ett sjukvårdsområde liksom hittills
stå under den centrala styrelsens överinseende, helst som driften i huvudsak
plägar bekostas av dispensärmedel. Därjämte har vederbörande förste pro -

20

Kungl. Majda proposition nr 85.

vinsialläkare författningsenligt inspektionsrätt över kolonierna. Statsbidrag
torde som hittills böra utgå till dessa sommarkolonier. Såsom villkor för
dylikt bidrag bör uppställas, att, som redan nämnts, endast svaga tuberkuloshotade
barn mottagas vid kolonierna. Det synes böra ankomma på medicinalstyrelsen
att utfärda närmare bestämmelser i berörda avseende.

Yad särskilt beträffar anordnandet av mottagningarna vid de
lokala dispensärerna anmärker styrelsen, att erfarenheten visat,
att antalet dispensärmottagningar hittills varierat inom mycket vida gränser.
Enligt uppgifterna för år 1933 beträffande dessa mottagningar vid 222 dispensärer
hade följande antal mottagningar hållits, nämligen

alla vardagar vid ................................... 75 dispensärer

4 gånger i veckan vid......................... 1 dispensär

2

» »

» »

......................... 11 dispensärer

1

» »

y> »

........................... 80

2

» »

månaden »

......................... 48 »

1

» »

» »

........................ 7 *

Styrelsen

erinrar

därtill, att

de flesta dispensärer, som redovisa daglig

mottagning, emellertid utgöras av sådana, där särskild dispensärmottagning
ej förekommer, utan där denna mottagning sammanfaller med läkarens vanliga
mottagning. Enligt styrelsen borde sättas som ett bestämt villkor, att
samtliga dispensärmottagningar skola hållas skilda från läkarens övriga
mottagningar. Det erforderliga antalet dispensärmottagningar torde ställa sig
olika på olika orter beroende på den lokala tuberkulosfrekvensen, och det
borde ankomma på medicinalstyrelsen att i samband med godkännande av
plan för dispensärverksamheten fastställa detta antal för respektive dispensärläkare.
I fråga örn mo ttagningsf rekvensen anser styrelsen, att
under vanliga förhållanden en mottagning varannan vecka borde vara tillfyllest
för distriktsdispensär, i följd varav man kunde uppskatta det årliga
medeltalet av dylika mottagningar till 24. I distrikt, där tuberkulosfrekvensen
vore synnerligen ringa, torde antalet sådana kunna inskränkas till en i
månaden. Däremot räknar styrelsen med ett medeltal av 36 mottagningar
per år och B-dispensärdistrikt.

Beträffande de inom dispensärvården verksamma befattningshavarnas
tjänstgöringsförhållanden skola desamma enligt förslaget regleras genom av
medicinalstyrelsen godkända instruktioner.

Frågan örn dispensärvården i städerna har upptagits till särskild behandling
i förslaget. Med detta hade, framhåller styrelsen, i första hand avsetts landsbygden
inklusive städer med högst 3,000 invånare — den vid tidpunkten
för förslagets avgivande förutsatta gränsen för stadssamhällena, vilken sedermera
jämkats till 5,000 invånare. Inom nämnda område hade genom 1935 års
distriktsvårdskungörelse skapats en organisation, som vore i stånd att efter utbyggnad
övertaga dispensärvården. För städerna i övrigt, d. v. s. de i landsting
deltagande med ett invånarantal överstigande det nyssnämnda, förelåge icke
någon lösning av distriktsvårdsfrågan. Med hänsyn till angelägenheten av

21

Kungl. Majus proposition nr 85.

att dispensärvården jämväl för dessa städers vidkommande underginge en
förnyelse har emellertid förslaget anvisat några såsom provisoriska betecknade
utvägar till ordnandet av ifrågavarande städers dispensärvård i avvaktan på
att distriktsvården för städernas vidkommande slutgiltigt ordnas. Rörande
utformningen av detta provisorium anföres i huvudsak följande.

I de landstingsområden, där dispensärverksamheten kunde ordnas enligt de
nya riktlinjerna för distriktsvården, borde städer med ett invånarantal
överstigande 2 5,0 0 0 utgöra egna dispensärdistrikt i likhet
med vad nu vore förhållandet. Enligt senaste tillgängliga folkmängdssiffror
skulle 10 städer komma att tillhöra denna grupp. — I regel torde en
tjänsteläkare i varje sådan stad bliva dispensärläkare mot arvode, beräknat
efter dispensärarbetets omfattning, dock lägst efter samma grunder som föreslås
för läkare vid distriktsdispensärer. Utgifterna för expenser och sjukvårdsförnödenheter
vid dessa stadsdispensärer skulle likaledes kunna beräknas
enligt motsvarande grunder som vid distriktsdispensärerna.

Yad städer med högst 5,000 invånare beträffade, inginge
dessa i distriktsvården. Deras dispensärläkarvård syntes lämpligen kunna
ordnas så, att den tjänsteläkare, som svarade för dispensärvården i angränsande
provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt, jämväl bleve närmaste
ledare för dispensärvården i dessa städer.

I frågan, hur denna angelägenhet borde ordnas för övriga städer,
föreslår styrelsen, att den måtte erhålla befogenhet att, där så kunde ske,
medgiva en sjuksköterska vid staden angränsande distriktsdispensär rätt att
utöva dispensärvården jämväl i staden. Tillämpades denna anordning borde
i staden bosatt distriktsdispensärläkare vara dispensärläkare även för staden.
Därutinnan gjordes i det stora hela ingen förändring i nuvarande förhållanden
beträffande läkaren, emedan städer, som icke utgjorde eget dispensärdistrikt
tillsamman med kringliggande landsbygd, bildade ett. sådant distrikt.
Denna anordning lämpade sig väl för mindre städer. En annan utväg att
ordna sköterskefrågan för senast ifrågavarande städer vore, att distriktsvårdsstyrelsen
anställde en eller eventuellt flera distriktssköterskor, avsedda
att utöva dispensärvården i städerna. En dylik anordning syntes styrelsen
kunna väl lämpa sig i sådana landstingsområden, där städerna läge nära intill
varandra. En tredje utväg vore, att i medelstora städer avtal träffades
mellan distriktsvårdsstyrelsen och staden, att en inom staden anställd sjuksköterska
utövade dispensärsköterskas åligganden därstädes. Detta förutsatte
för dispensärvårdens del, att sköterskan hade sådan erfarenhet och
utbildning, att hon kunde av medicinalstyrelsen godkännas för berörda uppgift.
— Med hänsyn till den socialhygieniska verksamhetens betydelse torde
vissa städer av ifrågavarande storleksordning redan ha anställt sköterskor
med erforderlig kompetens, och deras antal komme säkerligen att snart ökas.

I sådana städer, för vilka någon av de båda sist föreslagna anordningarna
träffats, torde det vara lämpligt, att någon av stadens tjänsteläkare finge i
uppdrag att vara läkare vid dispensärvården och därför tillerkändes ett arvode
minst motsvarande det som skulle tillkomma läkare vid distriktsdispen -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

sär. Enahanda beräkningsgrund skulle även kunna tillämpas vid beräknandet
av kostnaderna för expenser och sjukvårdsförnödenheter.

I frågan om dispensärvårdens ledning förutsätter förslaget,
att landstingen skola vara huvudmän för dispensärverksamheten. Område,
inom vilket landsting anordnat dispensärverksamhet, skall benämnas dispensärvårdsområde
och varje dispensärs verksamhetsområde dispensärdistrikt.
Inom varje dispensärvårdsområde skall dispensärverksamheten vara
anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan, innefattande även områdets
indelning i dispensärdistrikt. Där mer än en dispensär finnes inom
ett sjukvårdsområde anses ett centralt organ för dispensärarbetets enhetliga
ledning oumbärligt. Såsom en lämplig anordning för det förebyggande tuberkulosarbetet
föreslås, att ledningen av dispensärverksamheten inom varje
landstingsområde handhaves av ett landstingets centralorgan, där jämte den
allmänna hälsovården, representerad av förste provinsialläkaren, tuberkulosvården
företrädes av en läkare med sanatorieläkarkompetens.

I detta sammanhang erinras örn den mångfald av styrelser för arbete utanför
sjukhusen, som nu äro eller kunna förväntas bliva verksamma (barnmorskestyrelser,
distriktsvårdsstyrelser och dispensärstyrelser) inom länen. Det vore
därför enligt medicinalstyrelsen en angelägenhet av högsta vikt, att frågan
örn organisationen av den socialhygieniska verksamhetens centrala ledning
inom länen snarast upptoges till ingående prövning.

Vad angår de vid de nuvarande dispensärerna förekommande lokala styrelserna,
dispensär nämndem a, föreslår styrelsen, att det må läggas
i landstingets hand att bestämma örn och i vilken utsträckning sådana nämnder
skola vara verksamma samt att reglera deras verksamhet.

Beträffande personalen vid de föreslagna dispensärerna — utöver vad
som därutinnan'' anförts angående dispensärvård i städer — framhåller styrelsen
sammanfattningsvis i huvudsak följande.

Som föreståndare för A-dispensär kräves läkare med samma behörighetsvillkor,
som äro föreskrivna för sanatorieläkare vid sådana sanatorier, som
icke äro kustsanatorier. Då sju fristående A-dispensärer ingå i styrelsens
förslag, skulle endast sju nya läkartjänster av ifrågavarande slag behöva tillsättas.
De vid sanatorierna förlagda dispensärerna skulle förestås av sanatorieläkarna.
Skulle svårigheter för sådan läkare uppkomma att förena sanatorieläkartjänsten
med uppgiften att vara A-dispensärläkare, kan på visst
sanatorium det visa sig erforderligt att anställa en biträdande sanatorieläkare.
Styrelsen räknar med, att detta skall bliva behövligt endast i undantagsfall.
Läkaren bör i de fall, då han med hänsyn till sin tjänsteställning
eljest icke åtnjuter rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens
tjänst, tillerkännas dylik rätt. Särskild bestämmelse härom bör utfärdas. Den
tjänstårsberäkning, som således skulle komma dispensärläkaren till del, anser
styrelsen böra tillgodoräknas honom såsom sjukhusår.

Tillsättandet av dispensärläkare vid fristående A-dispensär synes böra ske
sålunda, att efter tjänstens ledigförklarande i vanlig ordning, medicinalstyrelsen
på förslag uppför tre av de sökande, varefter vederbörande dispensärstyrelse
eller det ortcentrala organet lämnar sitt förord till en av de på förslaget
uppförda. Sedan så skett, skulle medicinalstyrelsen hava att till be -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

stridande av tjänsten förordna den sökande, som på grund av förtjänst och
skicklighet samt med hänsyn till det givna förordet anses böra främst komma
i åtanke. Det bör vidare tillkomma medicinalstyrelsen att på framställning
av vederbörande dispensärstyrelse förordna läkare vid till sjukvårdsanstalt

ansluten A-dispensär. .

I anställningsvillkoren för sanatorieläkare respektive biträdande sanatorieläkare
torde böra intagas skyldighet för dem att mot fastställd ersättning
mottaga förordnande såsom dispensärläkare vid dispensär, förlagd till det
sanatorium, vid vilket han har sin tjänst.

Till den fristående A-dispensärens personal hör därjämte en dispensärsköterska
med röntgenutbildning. Är A-dispensär förlagd till sanatorium,
kunna denna sköterskas uppgifter fördelas på exempelvis tvenne i sanatoriets
tjänst anställda sköterskor, en med röntgen- och en med dispensärsköterskeutbildning.
Särskild sköterska behöver därför icke uppföras på
dessa dispensärers stat. Skrivhjälp torde — framför allt i betraktande av
A-dispensärläkarens skyldighet att beträffande undersökt patient avgiva utlåtande
till vederbörande dispensärläkare eller annan remitterande läkare —
bliva oumbärlig. .

För läkare, som skall förestå B-dispensär, torde icke särskilda behörighetsvillkor
för närvarande böra föreskrivas. Förutom läkare skall särskild
dispensärsköterska finnas anställd vid ifrågavarande dispensär. Läkare och
sköterska böra anställas tillsvidare av vederbörande dispensärstyrelse.

För distriktsdispensär skall, så vitt icke särskilda skäl föranleda undantag,
vederbörande tjänsteläkare vara föreståndare. Såsom sköterskor tjänstgöra
de distriktssköterskor, som inom dispensärdistriktet hava tjänst såsom
sådäDä

Sköterskor anställda vid dispensär skola hava nöjaktigt genomgått statens
skola för distriktssköterskor, försåvitt sköterska icke erhållit dispens från
detta villkor. Undantag från denna regel bör dock kunna medgivas vid vissa
A dispensärer.

Till grund för ett bedömande av frågan i vilken utsträckning en övergång
till den nya organisationen enligt förslaget är möjlig med hänsyn
till dödligheten och sjukdomsfrekvensen i tuberkulos har styrelsen lagt
en inom svenska nationalföreningen mot tuberkulos upprättad sammanställning
rörande »Tuberkulosdödligheten under tiden 1926 1930 samt åren

1931_1933 i Sveriges län», av vilken ett sammandrag torde få fogas såsom

bilaga 2. vid detta protokoll. Med hänsyn till de siffror denna sammanställning
utvisar, synes det styrelsen antagligt, att en liknande uträkning för
åren 1931—1935 skulle giva till resultat, att tuberkulosdödligheten i 13 av
rikets län skulle komma att underskrida 1 på 1,000 per år. Dessa 13 län skulle
vara Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Malmöhus, Hallands,
Kristianstads, örebro, Älvsborgs, Jönköpings, Västmanlands, Uppsala,
Kalmar (båda landstingsområdena) och Stockholms län. Såsom i det föregående
i korthet anmärkts, skulle emellertid Hallands och Älvsborgs län med
hänsyn till den särskilda organisationen av dispensärverksamheten i dessa
län tills vidare icke ingå i den nya dispensärorganisationen. Styrelsen anser
sig därför böra utgå ifrån att åtminstone inom (13 — 2) 11 län (12 landstingsområden)
den nya organisationen skulle kunna helt genomföras, så snart
distriktsvården blivit i tillräcklig omfattning utbyggd, varemot man borde
räkna med, att B-dispensärer tills vidare skulle bibehållas inom de övriga

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

13 landstingsområdena. Antalet dispensärer i sistnämnda landstingsområden
uppgår till 158. Under angivna förutsättning skulle den nya organisationen
med distriktsdispensärer sålunda kunna bringas till stånd inom närmare
halva antalet av rikets län. Provinsial- respektive extra provinsialläkardistrikten
inom ifrågavarande län uppgingo vid utgången av år 1934 till 144. Då distriktsdispensärerna
enligt förslaget skulle inrättas i anslutning till provinsialeller
extra provinsialläkardistrikten, skulle man vid organisationens början
böra räkna med ett motsvarande antal distriktsdispensärer.

Avgörandet rörande tidpunkten då inom ett landstingsområde, som anslutit
sig till den nya distriktsvårdsorganisationen, B-dispensärerna skulle avvecklas,
skulle enligt förslaget tillkomma medicinalstyrelsen efter vederbörande landstings
hörande. Vidare föreslås, att i de sjukvårdsområden, där B-dispensärer
komma att bibehållas, undersökning tid efter annan, förslagsvis vart tredje år,
företages till utrönande av det framtida behovet av B-dispensärer med hänsyn
till tuberkulosfrekvensen. Dispensärstyrelserna i dylika län borde vidare hava
sin ständiga uppmärksamhet riktad på möjligheten av reducering av antalet
lokala dispensärer.

Vad härefter angår statsbidrag för understöd till dispensärverksamheten
enligt den föreslagna ordningen uppdrager styrelsen
följande riktlinjer.

Statsbidrag må utgå till landsting, som anordnat dylik verksamhet inom
landstingsområdet.

Statsbidraget må allenast avse utgifter för:

1. vid A-di spens är: drift och underhåll;

2. vid B-dispensär:

a) läkar- och sjuksköterskearvoden,

b) sjuksköterskas resor i dispensärens tjänst,

c) hyra och underhåll av dispensärlokal,

d) expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter ävensom

e) organiserad barnavård;

3. vid distriktsdispensär:

a) läkararvode,

b) expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter ävensom

c) organiserad barnavård.

Bidrag av statsmedel må vidare utgå för utgifter av i punkt 2 angivet slag,
vilka ombesörjas av centralt organ för dispensärvårdens ledning inom dispensärvårdsområde;
däremot kan statsbidrag icke ifrågakomma för vad som lämnats
såsom understöd åt enskilda personer.

Såsom principiell regel föreslås, att inom dispensärvårdsområde, där landstinget
anordnat distriktsvård enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag
till distriktsvård, må statsbidrag icke utgå för den del av dispensärens
utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären anställd sjuksköterska och
ersättning för dennas resor i dispensärens tjänst. Tills vidare skall dock, när
medicinalstyrelsen finner skäl därtill föreligga, statsbidrag kunna utgå jämväl

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 8S.

för nämnda ändamål, såframt fråga ej är örn sådan vid dispensären anställd
sjuksköterska, till vilkens avlöning statsbidrag utgår enligt bestämmelserna angående
statsbidrag till distriktsvård.

Slutligen skall kunna utgå bidrag till avlöning åt av stad anställd sjuksköterska,
vilken efter överenskommelse mellan staden och distriktsvårdsstyrelse
skall utöva dispensärvård inom stad, där landsting icke anordnat
distriktsvård enligt för sådan meddelade bestämmelser.

Statsbidraget föreslås vidare skola utgå med högst hälften av det belopp,
som återstår, sedan sammanlagda beloppet av de förut angivna utgifterna för
dispensärverksamheten under det år, statsbidraget avser, minskats med summan
av under året till bestridande av dessa utgifter influtna övriga bidrag och
gåvor, det anslag, som för ändamålet utgått från landstinget, oberäknat. I den
mån en utgift befunnits för hög, skulle således statsbidrag beviljas efter en
lägre beräkningsgrund.

Styrelsen föreslår emellertid därjämte, att till dispensärverksamheten inom
de sjukvårdsområden, vilkas tuberkulosdödlighet med mer än 25 procent överstiger
rikets medeltal, ett högre statsbidrag skall utgå än vad som föreslås för landet
i dess helhet. Enligt den tidigare meddelade översikten över tuberkulosdödligheten
i Sveriges olika sjukvårdsområden under treårsperioden 1931—1933
flin ries blott tre sjukvårdsområden, inom vilka tuberkulosdödligheten med mer
än 25 procent översteg rikets medeltal, nämligen Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län med en överdödlighet av respektive 29,49 och 106 procent.
Ett särskilt ingripande från statens sida för att lätta dessa läns betungande
omkostnader för tuberkulosens bekämpande syntes vara motiverat av följande
skäl. Desamma — framförallt Norrbottens län — intoge ett synnerligen ogynnsamt
läge beträffande tuberkulosens utbredning. Därtill kom, att tuberkulosens
tillbakagång inom dessa sjukvårdsområden syntes vara långsammare
än inom landets övriga delar och slutligen hörde dessa län till de beträffande
landstingsskatt tyngst belastade i riket.

Såsom högsta extra tillägg föreslår styrelsen 25 procent av dispensärkostnaderna
efter avdrag av räntor, gåvor och övriga bidrag, vilket tillskott skulle
utgå, så länge ett sjukvårdsområdes tuberkulosdödlighet med 100 procent överstege
rikets medeltal. I analogi härmed skulle sedan för de län, vilkas tuberkulosdödlighet
med mer än 25 procent överstege rikets medeltal, ett tilläggsbidrag
beviljas, som skulle beräknas på så sätt, att utöver det ordinarie bidraget
på 50 procent ytterligare så många procent utginge, som motsvarade
en fjärdedel av det tal, med vilket områdets tuberkulosdödlighet överstege
rikets medeltal. Statens bidrag till de ifrågavarande norrländska sjukvårdsområdena
skulle enligt denna norm komma att utgöra följande procentuella
andelar av respektive områdes dispensärkostnader:

Västernorrlands län 57 procent, förhöjning 7 procent;

Västerbottens län 62 procent, förhöjning 12 procent;

Norrbottens län 75 procent, förhöjning 25 procent.

Vad vidare angår kostnaderna för den nya dispensärorganisationen,
hava dessa beräknats på följande sätt.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

A-dispensärerna. Vid de fristående A-dispensärerna föreslås dispensärläkarens
avlöning böra bestämmas med tanke på, att denne skall ägna
det mesta av sin tid åt dispensären. Med hänsyn till de fordringar som måste
ställas på läkaren finner styrelsen arvodet böra sättas till 8,000 kronor per år
inberäknat ersättning för bostad, med en förhöjning av 1,000 kronor för inom
Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län verksamma
läkare. '' 5 V vr V?,iFUF|

Vid de till sanatorier anslutna A-dispensärerna borde läkararvodet lämpligen
beräknas efter antalet utförda röntgenundersökningar. Efter ett beräknat
antal av omkring 500 röntgenundersökningar per år och ett arvode av 10
kronor för varje undersökning skulle läkararvodet vid dessa dispensärer i
medeltal uppgå till 5,000 kronor för år, med nyssnämnda förhöjning beträffande
de fyra länen i Norrland.

Avlöning av sjuksköterska vid A-dispensär borde ej understiga
den, som utginge till sjuksköterska i distriktsvård enligt de vid 1935 års
riksdag antagna nya bestämmelserna. Medeltalet mellan A-dispensärsköterskors
begynnelselön och slutlön kunde sättas till 3,000 kronor inklusive
naturaförmåner. För sjuksköterska med röntgenutbildning
borde motsvarande medeltal beräknas till 3,300 kronor inklusive naturaförmåner.
Då A-dispensär vore förlagd till sanatorium, kunde kostnaderna för
sjuksköterskans avlönande beräknas till väsentligt lägre belopp med hänsyn
till att en avsevärd del av hennes arbetstid ägnades åt sanatoriet. Det bidrag
dispensären skulle lämna till hennes avlöning kunde lämpligen sättas till 1,000
kronor.

För en fristående A-dispensär kunde man räkna med en genomsnittlig
å r s h y r a för en lokal örn i medeltal 4 rum, av 2,500 kronor inberäknat kostnad
för uppvärmning. Vore dispensären förlagd till ett sanatorium, borde
någon hyresersättning ej komma i fråga.

De årliga utgifterna för film och övriga förbrukningsartiklar
ställde sig väsentligt olika för en A-dispensär förlagd till ett sanatorium
och för en fristående A-dispensär. I förstnämnda fall torde man nämligen,
bland annat, kunna räkna med att en stor del av röntgenfilmen från
dispensären komme sanatoriet till godo, alldenstund de undersökta i många
fall sedermera intoges såsom patienter på sanatoriet. Därigenom skulle sanatoriets
kostnader för röntgenfilm i någon mån minskas. Styrelsen ansåge sig
därför kunna upptaga ifrågavarande utgiftspost för A-dispensären i respektive
här avsedda fall till 2,000 kronor och 4,000 kronor.

För belysning och städning av lokalerna vid en A-dispensär,
som vore förlagd till ett sanatorium, syntes ingen kostnad böra beräknas.
Däremot vore för dylikt ändamål ett anslag å 800 kronor erforderligt vid fristående
dispensär.

Slutligen syntes ytterligare en post, benämnd övriga expenser,
underhåll av inventarier, skrivhjälp och postporton samt oförutsedda
utgifter böra upptagas med ett belopp av vid fristående dispensär 1,400

27

Kungl. Majus proposition nr 85.

kronor — varav för skrivhjälp 400 kronor — och vid dispensär ansluten till
sanatorium 700 kronor — varav för skrivhjälp 200 kronor.

De approximativt beräknade årliga driftkostnaderna vid A-dispensärerna
skulle sålunda utgöra:

vid fristående A-d ispensär:

Läkare, arvode ...........................................................

Sjuksköterska, arvode ...............................................

Hyra för och underhåll av lokaler ................................

Film och övriga förbrukningsartiklar ..........................

Belysning, annan elektrisk kraftförbrukning och städning
övriga expenser samt oförutsedda utgifter ....................

kronor 8,000
» 3,300

» 2,500

» 4,000

800

» 1,400

Summa kronor 20,000

vid A-dispensär, ansluten till sanatorium:

Läkare, arvode .................................................................. kronor

Ersättning för biträde av sjuksköterska .............................. »

Film och övriga förbrukningsartiklar ................................. »

övriga expenser samt oförutsedda utgifter ........................... »

Summa kronor

5.000

1.000
2,000

700

8,700

Då antalet fristående A-dispensärer beräknats till 7 och antalet till sjukvårdsanstalter
anslutna A-dispensärer föreslagits till 29, skulle de beräknade
kostnaderna komma att uppgå till för förstnämnda dispensärer (20,000 X 7)
140,000 kronor och för sistnämnda dispensärer (8,700 X 29) 252,300 kronor
eller tillhopa 392,300 kronor. Tunne förslaget om förhöjt läkarearvode för de
fyra nordligaste länen godkännande, ökades denna summa med 8,000 kronor.

I Hallands län skulle vidare en fristående A-dispensär finnas med s. k.
filialmottagning på annan ort. Kostnaderna för dylik filialmottagning kunde
beräknas till samma belopp som kostnaderna för en fristående A-dispensär,
dock med avdrag för arvoden till läkare, sjuksköterska samt skrivhjälp
eller sålunda (20,000 — 11,700) 8,300 kronor. Till denna summa måste
dock läggas kostnaderna för läkarens och sjuksköterskans resor, vilka syntes
böra upptagas till ett belopp av 900 kronor. Den årliga kostnaden för en dylik
filialmottagning borde därför beräknas till 9,200 kronor. Dylika filialmottagningar
komme möjligen att i framtiden visa sig behövliga vid A-dispensärer i
andra län än Hallands.

För de fristående A-dispensärer, som nyinrättades, tillkomme därjämte en
engångskostnad för anskaffande av röntgenapparatur. Storleken av denna
kostnad kunde uppskattas till omkring 10,000 kronor för varje sådan dispensär.
Då av de sju fristående A-dispensärerna sex vore nya, skulle summan av dessa
engångskostnader kunna beräknas uppgå till 60,000 kronor. Det kunde emel
lertid förväntas, att denna kostnad helt eller till största delen skulle bestridas
av nationalföreningen, vadan något anslag för detta ändamål icke vore erforderligt.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr H5.

B-dispensärerna- I de 13 landstingsområden, där B-dispensärer tills vidare
förutsattes bibehållna, beräknades antalet dylika dispensärer till 158. Med
hänsyn till att medeltalet av de statsbidragsberättigade utgifterna för rikets
231 dispensärer under år 1933 uppgått till cirka 9,500 kronor per dispensär
och då anledning vore att antaga, att driftkostnaden även framdeles komme
att hålla sig omkring nämnda belopp samt att antalet B-dispensärer icke
ökades, skulle summan av nämnda utgifter för ifrågavarande 158 dispensärer
uppgå till 1,501,000 kronor. I betraktande speciellt av tuberkulosfrekvensens
nedgång kunde dock detta belopp lämpligen sänkas till förslagsvis 1,430,000
kronor.

Distriktsdispensärerna. Med genomförandet av den nya organisationen komme
en del av de nuvarande kostnaderna för de lokala dispensärerna att
bortfalla, en del att överflyttas på distriktsvården. De enda väsentliga utgifter,
som vid en distriktsdispensär behövde belasta dispensäranslaget vore
utgifterna för läkararvode, expedition, nödvändiga sjukvårdsförnödenheter
ävensom för organiserad barnavård. Den nuvarande utgiften för resor i dispensärens
tjänst torde praktiskt taget komma att bortfalla. Sjuksköterskornas
distrikt bleve nämligen hädanefter små i förhållande till de nuvarande dispensärsköterskornas
och deras resor för dispensärvården torde vanligen komma
att kombineras med andra tjänsteförrättningar.

Beträffande arvodet till dispensär läkaren borde han för
varje mottagning komma i åtnjutande av ett arvode av 15 kronor. Beräknades
mottagningarnas antal till i medeltal 24 per år, skulle läkarens arvode sålunda
komma att uppgå till (24 X 15) 360 kronor.

Beträffande övriga kostnader för ifrågavarande verksamhet syntes
man lämpligen kunna utgå från, att desamma, särskilt med hänsyn tili den
lägre tuberkulosfrekvensen, komme att ställa sig lägre än vid B-dispensärerna.
Medeltalet av utgifterna under år 1933 för varje dispensär — dispensärerna i
Hallands och Älvsborgs län undantagna — hade uppgått till följande belopp,
nämligen för expedition 258 kronor, för sjukvårdsartiklar 505 kronor samt för
organiserad barnavård 2,694 kronor.

Med hänsyn till den lägre tuberkulosfrekvensen kunde man räkna med,
att sistnämnda kostnader komme att avsevärt minska. Då i posten »sjukvårdsartiklar»
ingått även utgifter för röntgenundersökningar, vilka framdeles
skulle belasta A-dispensärernas konto, kunde denna post reduceras i särskilt

hög grad, enär kostnaden för röntgenundersökningarna på de flesta håll ut
gjort huvudparten av densamma.

Varje dispensär kunde beräknas komma att draga en årlig kostnad av

för arvode åt läkaren ......

» expenser ..................

» sjukvårdsförnödenheter
» organiserad barnavård

kronor

»

»

»

360

120

120

1,200

eller sålunda tillhopa kronor 1,800
Då man för de närmaste åren torde böra räkna med 144 distriktsdispensärer,
skulle utgifterna för desamma kunna beräknas till 259,200 kronor.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Inom vissa sjukvårdsområden, som övergått till den nya organisationen,
torde det vidare bliva erforderligt att anställa åtminstone ytterligare någon
sjuksköterska för att utöva dispensärvård i de större städerna. Därjämte
kunde behov föreligga att tillfälligtvis eller mera permanent anställa sjuksköterska,
som å platser, där distriktssköterskorna ej medhunne allt arbete, deltoge
i det socialhygieniska och tuberkulosförebyggande arbetet i olika delar
av landstingsområdet. Dylik sjuksköterska syntes böra i avlöningshänseende
jämställas med distriktssköterska och sålunda erhålla en beräknad årlig medellön
av inklusive naturaförmåner 3,000 kronor. Man torde böra räkna med att
för tillgodoseende av de omförmälda behoven cirka 20 sjuksköterskor skulle
bliva erforderliga. I resekostnader och dagtraktamenten borde för varje dylik
sjuksköterska beräknas 500 kronor per år. Man torde alltså för ifrågavarande
ändamål böra räkna med en approximativ kostnad av (3,500 X 20) 70,000
kronor. Dessutom anses hänsyn böra tagas till möjligheten att inom vissa
städer efter avtal mellan staden och vederbörande landsting av staden anställda
sjuksköterskor komme att därstädes fullgöra en dispensärsköterskas
åligganden. Halva kostnaden för sådan sjuksköterskas avlöning kunde anses
utgöra skälig ersättning från landstingets sida för hennes befattning med dispensärvården.
Approximativt kunde man räkna med sådan ersättning till cirka
10 sjuksköterskor inom de landstingsområden, där den nya organisationen
inom nära framtid komme att genomföras, eller (10 X 1,500) 15,000 kronor.

I enlighet med medicinalstyrelsens beräkningar skulle de årliga utgifterna
för den närmaste tiden för dispensärväsendets del kunna förväntas uppgå till
följande belopp:

för A-dispensärerna (inklusive kostnad för filialmottagning

i Halland, 9,200) ......................................................... kronor 409,500

för B-dispensärerna ...................................................... » 1,430,000

» distriktsdispensärerna ............................................. » 259,200

» ytterligare sjuksköterskor ............................ »_85,000

Summa kronor 2,183,700

De statsbidragsberättigade utgifterna för dispensärverksamheten i riket för
år 1933 uppgingo till 2,197,529 kronor.

Genomförandet av den ifrågavarande omorganisationen av dispensärverksamheten
skulle sålunda draga kostnader, som med närmare 14,000 kronor
understege det belopp som hittills utgått för samma ändamål. Medicinalstyrelsen
framhåller dock, att det icke finge förbises, att lönerna för de
i fältarbetet verksamma sjuksköterskorna i väsentlig mån överförts på
distriktsvårdens konto. Det borde emellertid även beaktas, att kostnaderna
för de föreslagna A-dispensärerna uppginge till icke mindre än 400,300 kronor,
vilket förklarade, att kostnadsminskningen icke blivit större än fallet vore.

I fråga örn kostnadernas fördelning skall vederbörande landsting
såsom huvudman för dispensärverksamheten bära det ekonomiska ansvaret
för dennas bedrivande med det bidrag — förutom från staten — som

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

regelmässigt är att förvänta från föreningar och kommuner samt i form av
gåvor och räntor.

Rörande storleken av de utomstatliga bidrag, som sålunda skulle kunna erhållas,
meddelar styrelsen följande såsom approximativa betecknade kalkyler.

Nationalföreningens bidrag har utgått dels i form av anslag till dispensärverksamheten
i dess helhet inom respektive sjukvårdsområden, dels till vissa
grenar av densamma såsom spädbarnsvård och barnhem. Av nationalföreningens
anslag till dispensärverksamhet ingingo år 1933 i dispensärernas
räkenskaper 453,015 kronor, och av detta belopp utgjorde 294,104 kronor anslag
till dispensärverksamheten i dess helhet. Återstoden eller 158,911 kronor utgjorde
sådana bidrag till barnskyddsverksamhet, som influtit i dispensärernas
räkenskaper.

Enligt vad som inhämtats, torde nationalföreningen anse sig förpliktad att
tills vidare i samma utsträckning som hittills understödja åtgärder för att
skydda tuberkuloshotade barn, vadan förut nämnda belopp å 158,911 kronor

— avrundat nedåt till 150,000 kronor — tills vidare torde kunna påräknas såsom
bidrag från föreningen för ifrågavarande ändamål. Beträffande anslaget
till dispensärverksamheten i dess helhet, som under en lång följd av år utgått,
måste framhållas, att nationalföreningen, vars egentliga verksamhet består i
att befrämja prövandet av nya uppslag och arbetsmetoder i kampen mot tuberkulosen,
i viss mån hindrats i sitt egentliga arbete därigenom, att en väsentlig
del av dess årliga inkomster bundits genom beviljande av regelbundet återkommande
anslag. Emellertid innebär här förut framlagda förslag till dispensärverksamhetens
organisation vissa för arbetet nya former — A-dispensärerna

— vilkas understödjande synes ligga inom området för nationalföreningens
uppgifter. Nationalföreningen torde därför vara villig stödja dessa A-dispensärer
med anslag både till engångskostnaderna och till den årliga driften. Beträffande
nyssnämnda engångskostnader för anskaffande av röntgenapparatur,
vilka såsom angivits, beräknats uppgå till per fristående A-dispensär 10,000
kronor, torde det, enligt vad styrelsen inhämtat, kunna påräknas, att denna
kostnad helt eller till största delen kommer att bestridas av nationalföreningen.
Ben eventuellt återstående delen av denna kostnad synes böra ankomma på
vederbörande landsting. Anordnandet och bekostandet av mass- och gruppundersökningar
torde bliva en uppgift för nationalföreningen. Då sådana
undersökningar, enligt vad erfarenheten visat, ställa sig relativt dyrbara, lär
avsikten vara, att ett ej allt för obetydligt belopp av nationalföreningens nu
bundna tillgångar lösgöres för detta ändamål. Av denna anledning lär man
för närvarande icke böra beräkna högre årligt bidrag till A-dispensärernas
driftkostnader än i runt tal 150,000 kronor. Sammanlagda totala årsbidraget
till dispensärverksamheten från nationalföreningens sida skulle sålunda kunna
beräknas till 300,000 kronor.

Bidrag från länsföreningar torde för framtiden kunna beräknas till ungefär
samma belopp som hittills eller i avrundat tal 35,000 kronor. I sådant fall då
av en länsförening förvaltad donation till tuberkulosens bekämpande möjliggör
för densamma att lämna betydande bidrag till detta ändamål, torde det icke
möta större svårigheter att utnyttja densamma vid en sådan förändring i organisationen
av dispensärvården, att landstinget ställes såsom huvudman för
densamma.

Kommunernas anslag för ifrågavarande ändamål uppgingo år 1933 till
395,310 kronor, varav övervägande delen var avsedd till understöd. I vissa
trakter förekommer dock, att kommunala anslag beviljas även för de egentliga
dispensärutgifterna, speciellt barnkolonier. Huru stor denna andel är, kan

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

för närvarande icke exakt beräknas, men densamma synes kunna upptagas till
cirka en femtedel av nyssnämnda anslag eller med ett belopp av 80,000 kronor.

Gåvor och räntor till dispensärverksamhetens främjande hava hittills uppgått
till cirka 290,000 kronor årligen. En del av dessa gåvor äro visserligen
avsedda till understöd, men större delen synes hänföra sig till sådana ändamål,
vartill statsbidrag utgår. Det är framför allt barnskyddsverksamheten,
anordnandet av barnkolonier och barnhem, som på detta sätt varit föremål för
allmänhetens offervilja. Man torde kunna påräkna fortsatt intresse för denna
verksamhet och räkna med ett årligt tillskott av detta slag på 250,000 kronor.

På grundval av det anförda uppskattar styrelsen de årliga belopp, som
under den närmaste tiden på dylikt sätt kunna förväntas inflyta och vilka
belopp avse den statsbidragsberättigade verksamheten, till cirka 665,000
kronor, fördelade på följande sätt:

bidrag från nationalföreningen .......................................... kronor 300,000

» » länsföreningar ................................................ » 35,000

» » kommuner ................................................... » 80,000

gåvor m. m.......................................................... » 250,000

Summa kronor 665,000

Enligt vad förut angivits skulle de årliga utgifterna för dispensärväsendet
för den närmaste tiden uppgå till 2,183,700 kronor. Sedan från denna summa
avdragits det belopp, vartill nyssnämnda bidrag och gåvor beräknats, å 665,000
kronor, skulle återstående utgifter 1,518,700 kronor täckas av stats- och landstingsmedel.
Statens andel skulle utgöra högst hälften därav, 759,350 kronor,
eller i avrundat tal 750,000 kronor. Vid bifall till styrelsens förslag örn ökat
bidrag till dispensärverksamheten i de tre norrlandslänen kommer sistnämnda
belopp att ökas med 50,000 kronor till 800,000 kronor.

Kostnaderna för dispensärverksamheten skulle sålunda under angivna förhållanden
under de närmaste åren — bortsett från det ifrågasatta ökade statsbidraget
till sistnämnda tre län — komma att fördelas på ungefärligen följande

sätt, nämligen

staten ........................ 34.5 procent

landstingen ............... 34.5 »

övriga bidragsgivare...... 31.0 »

De närmare bestämmelserna angående dispensärverksamheten har styrelsen
tänkt sig sammanförda i en kungörelse angående statsbidrag för understödjande
av dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande.

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag.

Det övervägande antalet yttranden gå i principiellt tillstyrkande
riktning eller lämna förslaget helt eller i huvudsakliga delar utan erinran.
Detta är fallet beträffande de yttranden, som avgivits av flertalet förste provinsialläkare
och landstings förvaltningsutskott, länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Väster -

32

Kungl. Majda proposition nr 85.

bottens och Norrbottens län, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen
för svenska sanatorieläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningens
styrelse, styrelsen för svenska stadsläkarföreningen, centralstyrelsen för svensk
sjuksköterskeförening, svenska landstingsförbundets styrelse, styrelsen för
svenska nationalföreningen mot tuberkulos samt av statskontoret.

i nu berörda yttranden uttalas i allmänhet, att den föreslagna organisationen
av dispensärvården vore att betrakta som ett led i det fortsatta utbyggandet
av det socialpolitiska program, som börjat realiseras bland annat genom
distriktsvårdsreformen. Ett genomförande av förslaget med dess enhetliga,
hela landet omfattande statsunderstödda organisation komme att giva ett kraftigt
stöd åt det fortsatta dispensärarbetet. Särskild tillfredsställelse uttalas
över inrättandet av A-dispensärer. Genom anordnandet av distriktsdispensärer
anses dispensärarbetet vidare komma att bedrivas icke isolerat utan i samband
med och som en del av den socialhygieniska och socialmedicinska verksamhet,
som utövas av tjänsteläkare och distriktssköterskor. Tillika framhålles
i åtskilliga yttranden, att förslaget vore smidigt och väl avpassat samt syntes
bereda de olika länen möjlighet att vidtaga de för varje särskilt län bäst lärn
pade anordningarna för åstadkommande av en effektiviserad dispensärvård.

I en del yttranden har tvekan yppats om förslaget eller har detta endast
med vissa förbehåll kunnat tillstyrkas. Det sagda gäller, bland andra, de
yttranden, som avgivits av länsstyrelserna i Blekinge län, Malmöhus län, Hallands
län och Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar såsom eget utlåtande innehållet i ett
av landstingets förvaltningsutskott gemensamt med styrelsen för länets tuberkulosförening
avgivet yttrande, i vilket bestämt avstånd tages från medicinalstyrelsens
förslag i dess föreliggande skick, varjämte påyrkas, att vid en blivande
omarbetning behörig hänsyn skall tagas till de erinringar, vilka i yttrandet
framförts. Dessa erinringar taga sikte på, att vissa för Blekinge karakteristiska
lokala eller andra förhållanden ej i tillräcklig mån beaktats vid förslagets
utformande. Den främsta anmärkningen drabbade därvid dels det sätt,
varpå huvudmannaskapet för dispensärväsendet föreslagits ordnad, dels ock
de föreslagna grunderna för statsbidrags utgående och maximering.

Till nu berörda erinringar torde jag få återkomma i samband med redovisandet
av yttrandena i vad angår förslagets detaljer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar bland annat följande.

Anordnandet av A-dispensär i länet vore visserligen att förorda, men ett
ersättande av de nuvarande dispensärerna, vilka enligt betänkandets terminologi
vore att hänföra till B-dispensärer, med distriktsdispensärer kunde enligt
länsstyrelsens mening innebära ett försvagande av ifrågavarande sjukvårdsverksamhet.
Det måste nämligen antagas, att större effektivitet vunnes, om
sköterskor anställdes med uppgift uteslutande att vara verksamma inom dispensären,
än örn denna uppgift skulle läggas hos distriktssköterskorna, vilkas
huvudsakliga verksamhet avsåge den allmänna sjuk- och hälsovården. Yad
kostnaden anginge borde framhållas, att besparingen genom dispensärens förläggande
till distriktssjukvården icke, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, bleve
mera avsevärd i betraktande framför allt därav att distriktssköterskornas antal
då måste bliva större än om dessa sköterskor ej skulle handhava dispensären.

33

Kungl. Majus proposition nr 85.

Under alla förhållanden torde besparingen ej bliva av den storleksordning,
att den borde erhålla avgörande betydelse, när det gällde att på det mest
rationella sätt ordna tuberkulosarbetet. Länsstyrelsen ställde sig således på
den ståndpunkten, att dispensärverksamheten principiellt icke borde uppgå i
distriktssjukvården utan borde vara skild från denna. Huruvida en förening
av de båda slagen sjukvårdsverksamhet i särskilda fall lämpligen kunde ske,
torde bliva beroende av hur distriktssjukvården ordnades. Någon godkänd
plan därutinnan enligt de nya riktlinjerna förelåge icke för länet. På grund
av det anförda finge länsstyrelsen uttala, att länsstyrelsen ansåge anordnande
av A-dispensärer vara av behovet påkallat och lämpligt men att dispensärverksamheten
i övrigt borde anordnas under iakttagande att de därför anställda
sköterskorna i allmänhet endast handhade dispensäruppgifter.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i huvudsak följande.

Det föreliggande förslaget avsåge att i stort inordna den nu i allmänhet såsom
en särskild sjukvårdsgren arbetande dispensärverksamheten under den
sjukvårdande verksamhet, som bedreves av distriktsvårdsorganisationen, och
anslöte sig i detta avseende till de riktlinjer, som angivits i medicinalstyrelsens
förslag av år 1934 angående statsbidrag till avlöning av distriktssköterskor
m. m. Sin principiella avvisande inställning till en sådan anordning hade länsstyrelsen
redan givit tillkänna i sitt utlåtande över medicinalstyrelsens sistberörda
förslag och saknade länsstyrelsen anledning nu frångå denna sin uppfattning,
i varje fall såvitt anginge” Hallands län med dess synnerligen väl utformade
dispensärorganisation. Länsstyrelsen hyste den bestämda uppfattningen,
att sagda organisation på ett smidigt och effektivt sätt tillgodosåge de
sjukvårdande uppgifter, som åt densamma anförtrotts, och holle före, att Hallandssystemet
ingalunda vore underlägset den organisationsform, som nu föreslagits.
Visserligen kunde man icke av de i medicinalstyrelsens utlåtande intagna
tabellerna angående tuberkulosdödligheten pro mille utläsa, att denna
dödlighet i Hallands län under åren 1931—1933 varit genomsnittligt lägre än
i andra län, där dispensärorganisationen varit en annan än i Hallands län.
Därvid måste emellertid beaktas, att nämnda tidrymd torde varit för kort för
att kunna ådagalägga de goda verkningarna av länets dispensärorganisation,
vilken till fullo utbyggts först under år 1928. Landstingets förvaltningsutskott
hade i sitt yttrande över förslaget hemställt, att den i länet verksamma organisationen
alltjämt finge bibehållas för länets vidkommande och att vid ett
genomförande för landets övriga delar av en dispensärvårdsorganisation av nu
föreslagen natur landstinget måtte få komma i åtnjutande av statsbidrag till
sitt dispensärväsende i samma utsträckning som dispensärvården i övrigt.
Denna hemställan kunde länsstyrelsen odelat skänka sitt stöd och underströke
vid sådant förhållande ett av förvaltningsutskottet vidare gjort uttalande, att
författningsbestämmelserna formulerades så, att desamma klart medgåve den
särställning, som Hallands läns landstingsområde skulle komma att intaga i
detta hänseende.

Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län — som åberopar av förste provinsialläkaren
och landstingets förvaltningsutskott avgivna utlåtanden i ämnet —
framhåller dc goda erfarenheter, som vunnits av den nu bestående dispensärorganisationen
i länet och finner förty behörig hänsyn till nämnda organisation
böra föranleda jämkningar i förslaget, innan detsamma lägges till grund
för lagstiftning i ärendet.

Från några håll uttalas, att med förslagets genomförande borde a n s t å
tills vidar c.

Bihang till riksdagens protokoll 1987-

1 sami. JVr 85.

88 87

34

Kungl. Majus proposition nr 85.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Stockholms län med betonande dessförinnan
av sin principiella anslutning till den föreslagna omorganisationen,
att det med hänsyn till att distriktsvårdsorganisationen vore på sitt begynnelsestadium
kunde dröja avsevärd tid, tills densamma bleve genomförd. Det
ville för den skull synas — anför länsstyrelsen — som örn med nyorganisationen
av dispensärvården kunde anstå, till dess man finge erfarenhet av huru
distriktsvårdsorganisationen sloge ut. Detta skäl vore enligt länsstyrelsen
desto starkare som — åtminstone för närvarande — inga omständigheter talade
för en omsvängning i den, enligt vad tillgänglig statistik utvisade, pågående
tillbakagången av tuberkulossjukdomarna.

Ett liknande uttalande — med utgångspunkt från frågan om dispensärvårdens
ordnande i städerna •— göres av svenska stadsförbundets styrelse. Jag
återkommer därtill i den följande framställningen.

I avstyrkande riktning har förste provinsialläkaren i Jönköpings län
uttalat sig under framhållande i huvudsak av följande.

Att distriktssköterskor, sedan distriktssjukvården inom ett län anordnats
och fullt utbyggts enligt de nya bestämmelser, som angåves i kungörelsen den
28 juni 1935 angående statsbidrag till distriktsvård, skulle övertaga dispensärsköterskornas
arbete, syntes föga lämpligt. Oavsett att effekten av deras arbete
i dispensärens tjänst bleve mindre än under nuvarande dispensärorganisation,
komme den föreslagna organisationen med s. k. distriktsdispensärer att bli synnerligen
tungrodd och dyrbar, åtminstone för Jönköpings läns vidkommande.
I Jönköpings län omfattade ett dispensärområde i regel en tjänsteläkares verksamhetsområde
med högst en dispensärsköterska. Enligt förslaget skulle varje
distriktssköterska, vars distrikt blott komme att omfatta 3,000 invånare, tjänstgöra
såsom dispensärsköterska inom sitt distrikt. Därvid skulle distriktsköterskan
i egenskap av dispensärsköterska uppspåra misstänkta fall av tuberkulos
(utföra fältarbetet) samt resa in med dessa till tjänsteläkaren på hans
mottagning å distriktsdispensären för undersökning, eventuellt för remiss till
A-dispensären. Inom ett provinsialläkardistrikt såsom exempelvis Värnamo
distrikt med 20,000 invånare, fördelade på femton, delvis tämligen avlägset belägna
kommuner, och som nu endast hade en dispensärsköterska, skulle, efter
förslaget 6 å 7 distrikts (dispensär) sköterskor med sina patienter inställa sig
hos provinsialläkaren på hans dispensärmottagning 1 å 2 gånger i månaden.
Att kostnaderna för en sådan anordning i längden torde bli betydligt dyrare
än under nuvarande bestämmelser, syntes sannolikt. Skulle, på grund av
minskad tuberkulosdödlighet, en nedskärning av nuvarande dispensärverksamhet
anses behövlig eller önskvärd, torde en dylik minskning lätt kunna företagas
för ett betydligt billigare pris och ändock på ett mer effektivt sätt inom
dispensärverksamhetens nuvarande organi sationsrarn än såsom i föreliggande
förslag framställts.

Efter denna översikt av de avgivna yttrandenas principiella ställning till
förslaget vill jag i det följande uppehålla mig vid uttalanden och erinringar,
som i desamma kommit till synes rörande förslagets detaljer.

Till en början vill jag då erinra, att i några av yttrandena ifrågasatts vissa
andra beteckningar än förslaget använder.

Sålunda föreslår förste provinsialläkaren i Blekinge län, att benämningen
dispensärvårdsområde för korthetens skull bör utbytas mot dispensärområde.

35

Kungl. Majus proposition nr 85.

Svenska provinsialläkarföreningens styrelse påpekar, att benämningen
A-dispensär måste anses som mindre lämplig. Närmast liggande vore »diagnostikstation»
eller om man ville framhålla dess statistiska och därmed sammanhängande
uppgifter »centraldispensär», vilken benämning syntes styrelsen
särdeles lämplig. Vidare kunde styrelsen ej finna, att några s. k. B-dispensärer
överhuvud behövde tillskapas; dessas uppgifter sammanfölle ju helt och
hållet med distriktsdispensärernas. Att vid dem behövde anställas en extra
sköterska, syntes på intet sätt motivera en särskild benämning. Styrelsen föreslår
därför, att A-dispensärerna benämndes centraldispensärer och alla lokaldispensärer,
d. v. s. både B- och distriktsdispensärer, benämndes distriktsdispensärer.
Dessa benämningar stöde i överensstämmelse med de givna direktiven
för dispensärverksamhetens anordnande och vore enkla, tydliga och lättfattliga.
Att tillskapa en särskild benämning för vissa dispensärer (B-dispensärerna)
under en kortare övergångstid, syntes onödigt och föga lämpligt. Ville
man nödvändigtvis hava en särskild beteckning för dem, kunde de enligt styrelsens
uppfattning kallas exempelvis distrikts-(eller lokal-) dispensärer med
specialsköterska.

Benämningen A-dispensärs utbytande mot »diagnosstation» eller »centraldispensär»
förordas av örebro läns dispensärstyrelse. För den senare benämningen
—- centraldispensär — uttalar sig jämväl förste provinsialläkaren i
Värmlands län, vilken vidare i stället för benämningarna »B-dispensär» och
»distriktsdispensär» föreslår användande av namnen dispensärer av B-typ,
respektive D-typ.

Rörande behovet och lämpligheten av A-dispensär ers inrättande
råder praktiskt taget enighet. Endast Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott
har uttalat tvekan rörande nödvändigheten av ett ovillkorligt
anordnande av A-dispensär inom dispensärvårdsområde. Det förefölle utskottet,
som örn det huvudsakliga syftet kunde vinnas genom anordnande av
röntgenundersökning å sanatorier och å de övriga sjukvårdsanstalter, där tillgång
till röntgen och för uppgiften utbildad läkare funnes.

Lämpligheten av den föreslagna organisationen av A-dispensärerna
har i vissa yttranden gjorts till föremål för uttalande.

Så finna exempelvis länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län ekonomiska
motiv tala för A-dispensärs förläggande till redan förefintliga sjukvårdsanstalter.
Av samma mening är svenska landstingsförbundets styrelse, som anser
fristående dispensärer böra ifrågakomma endast för den händelse verkligt
vägande skäl därtill föreligga.

Å andra sidan framhåller förste provinsialläkaren i Norrbottens län, att
A-dispensärernas förläggning till sanatorierna måste, sedd mot bakgrunden av
syftet att ernå en intensifiering av dispensärarbetet, betraktas som en nödfallsutväg
eller ett provisorium. I detta sammanhang anmärker denne vidare,
att A-dispensärerna icke borde göras alltför permanenta utan borde de efter
framställning av dispensärstyrelsen i länet kunna flyttas eller indragas;
i likhet med de extra provinsialläkartjänsterna borde sålunda A-dispensärläkartjänsterna
inrättas på 5 år i taget.

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 85.

önskemål — i särskilda fall utförligt motiverade — hava vidare anförts
från ett antal länsstyrelser beträffande A-dispensärernas antal
eller förläggning inom respektive landstingsområden. Detta gäller
länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro samt
Norrbottens län.

Beträffande distrikts vårdsorganisation ens övertagande
av den socialhygieniska delen av dispensärernas
verksamhet genom anordnandet av distriktsdispens
ä r e r ha på sina håll rätt starka betänkligheter yppats.

Sålunda uttalar sig Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott på följande
sätt.

Enligt förslaget skulle från B-, respektive distriktsdispensärerna, till Adispensären
för röntgenundersökning remitteras sjuka eller för tuberkulos
misstänkta personer. En gallring av patienterna komme alltså att i viss utsträckning
ske redan innan fullständiga undersökningar verkställts, och då
det i tidiga tuberkulosfall utan röntgenundersökning kunde vara mycket svårt
att konstatera sjukdomen, skulle följderna utan tvivel bliva, att en mängd
sjukdomsfall icke skulle komma under behandling så, tidigt som önskligt vore.
Då det föreslagna förfarandet dessutom skulle innebära en onödig omgång
och förorsaka extra omkostnader för resor kunde utskottet icke förorda inrättandet
av B- respektive distriktsdispensärer med i förslaget angivna funktioner.
Utskottet holle före, att alla undersökningar borde verkställas vid
A-dispensärerna. Att A-dispensärens läkare borde kunna för undersökning
inkalla sjuka eller för tuberkulos misstänkta ävensom hela familjer samt att
nämnda läkare borde kunna taga initiativet till s. k. gruppundersökningar,
ansåge utskottet vara av största betydelse för uppspanandet av farliga smittkällor.
Utskottet hade härvid icke bortsett ifrån att genom detta förfarande
arbetet å A-dispensärerna komme att betydligt utökas, men ansåge dock, att
de vunna resultaten till fullo borde motivera den förordade anordningen.

Utskottet ville i detta sammanhang framhålla det betänkliga i att helt eller
så gott som helt slopa dispensärsköterskeinstitutionen och överlåta dispensärsköterskornas
arbete å distriktssköterskorna. Med den mängd uppgifter,
som blivit eller komme att bliva ålagda distriktssköterskorna, kunde man icke
förvänta, att de skulle kunna offra allt för mycket av sin tjänst i tuberkulossjukvården.
Komme så därtill, som i utlåtandet säges, att sköterskorna böra
åtfölja sina sjuka till dispensärmottagningarna, medförde detta, förutom ökade
resekostnader för sköterskorna, även en avsevärd tidsspillan.

Utskottets uttalande utmynnar i ett förslag till en anordning, enligt vilken
dispensärverksamheten i samverkan med tjänsteläkare och distriktssköterskor
borde centraliseras till A-dispensärerna med hjälp av där anställda dispensärsköterskor.
Jag torde senare få anledning att återkomma till denna fråga.

Liknande synpunkter som de vilka av sistberörda utskott framförts i fråga
örn den befarade minskningen i effektivitet genom distriktssköterskekårens
övertagande av dispensärsköterskornas verksamhet hävdas av ett antal förste
provinsialläkare samt av vissa landstings förvaltningsutskott.

I flera yttranden, som principiellt kunna sägas intaga ståndpunkt mot för -

37

Kungl. Maj: ts proposition nr 85.

slaget i denna del, göres anslutningen därtill beroende av särskilda förutsättningar,
åsyftande att befarade hinder eller svårigheter undanröjas.

Sålunda finner exempelvis länsstyrelsen i Stockholms län knappast tillräckliga
skäl föreligga att utan vidare ansluta sig till förslaget om avskaffande av
nuvarande B-dispensärer, detta på grund av de obestridliga fördelar, som vore
förknippade med den av dispensärsköterska utövade verksamheten. Dispensärsköterskorna
åtnjöte nämligen ett stort förtroende såväl hos de kommunala
myndigheterna som hos de enskilda. Därtill komme det ovissa i örn en
distriktssköterska vid sidan av sina så att säga ordinarie arbetsuppgifter jämväl
kunde rå med en dispensärsköterskas åligganden. I detta sammanhang
syntes det länsstyrelsen vara anledning understryka den välvilliga inställning,
som kommunerna hade till den nuvarande dispensärvården. Länsstyrelsen
ansåge därför, att bestämmelserna örn dispensärvårdens organisation i varje
fall borde erhålla sådan avfattning, att de kunde medgiva skiftningar i ordnandet
av organisationen inom olika län.

Dispensärledaren i Södermanlands län, överläkaren vid Löts sanatorium,
Carl Löwenhjelm, yppar tvivel örn att distriktssköterskekåren blir lika effektiv
i tuberkulosbekämpandet som den nuvarande dispensärsköterskekåren.

En motsatt ståndpunkt i detta avseende intages av länsstyrelsen i Uppsala
län, som anför följande.

Beträffande dispensärverksamhetens ombesörjande genom distriktsdispensär
vore sannolikt, att en distriktssköterska under tider av svårare sjuklighet
bleve helt upptagen av sjukvård, så att de profylaktiska uppgifterna finge stå
tillbaka. Under vanliga förhållanden däremot kunde den profylaktiska verksamheten,
vilken icke så lätt vunne uppskattning av allmänheten med dess
rädsla för tuberkulos och för undersökningar angående sjukdomen, få ett
stöd av det förtroende en distriktssköterska genom sin verksamhet i sjukvårdens
tjänst förvärvat. För en känd och avhållen sjukvårdssyster kunde
det vara lättare att övertyga en familj, att den borde underkasta sig undersökning
och eventuellt vidtaga särskilda försiktighetsåtgärder mot smittans
spridning än för en sköterska med uteslutande dispensärvård till uppgift.
Därjämte torde det väl kunna tänkas, att distriktssköterskan inom ett snävare
begränsat område kunde erhålla mera ingående kännedom örn hygien och sjukvårdsbehov
bland befolkningen samt därför lättare uppspårade misstänkta
fall i tid än en uteslutande för dispensärverksamheten avsedd sköterska med
väsentligt större verksamhetsområde.

Åtskilliga myndigheter hava emellertid direkt uttalat sig till förmån för
medicinalstyrelsens förslag i denna punkt.

Så finner förste provinsialläkaren i Östergötlands län sannolikt, att en
distriktssköterska enligt den nya distriktsvårdsorganisationen komme att ernå
en bättre kontakt med hemmen och bleve i tillfälle att upptäcka många fler
misstänkta fall av tuberkulos än den, som arbetar enbart som dispensärsköterska,
Däri läge en av förslagets största förtjänster samtidigt som det
befriade hemmen från en rad inspektriser av olika slag och för det allmänna
ställde sig relativt billigt genom samlandet på en hand av flera funktionärers
uppgifter.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller elef föreslagna förenandet
av distrikts- och dispensärvården såsom särskilt ändamålsenligt.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län anmärker, att inrättandet av
distriktsdispensärer skulle för länets vidkommande bliva till stor fördel, bland
annat därför att distriktsdispensärernas område enligt förslaget skulle överensstämma
med vederbörande läkares och sköterskas tjänsteområde för det övriga
sjukvårdsarbetet. Därigenom möjliggjordes ett intensivare spaningsarbete
efter nya fall än nu, då dispensärsköterskan endast kände sitt distrikt från
tuberkulosens synpunkt och delar av dispensärdistriktet ej hörde till vederbörande
läkares övriga tjänsteområde.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län påpekar i sitt uttalande i nu
ifrågavarande avseende, att från de tjänsteläkare i Norrbotten, som hade
distriktsdispensärer, någon anmälan örn bristfälligt dispensärarbete ej ingått;
till och med i detta län med dess höga tuberkulosfrekvens hade erfarenheterna
av distriktsdispensärerna varit goda. Med mindre sköterskedistrikt och med
sköterskor anförtrodda i främsta rummet den förebyggande vården vore
sannolikheten för än gynnsammare resultat större. Då det vidare syntes troligt,
att de stora provinsialläkardistrikten komme att uppdelas, så att läkartätheten
på landsbygden därigenom bleve större och läkardistrikten mindre, varigenom
läkarna finge mera tid att ägna sig åt hälsovården och handledandet av
sköterskorna än under nuvarande förhållanden, syntes det a priori givet, att
dispensärvården principiellt organiserades såsom distriktsdispensärer med
tjänsteläkaren som läkare.

Jag övergår nu till spörsmålet örn arbetsuppgifterna vid dispensärerna
och uppgifternas fördelning dem emellan samt vad därmed står i samband.

Vad därvid först angår A-d i s p e n s ä r e r n a s förhållande till
B- och distriktsdispensärer samt till sjukvårdsanstalterna,
hava ett flertal erinringar och önskemål framkommit, i övervägande
antalet fall från läkarhåll.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund konstaterar inledningsvis, att
det beträffande dispensärvårdens praktiska utformning enligt förslaget, särskilt
vad gällde de olika dispensärtypernas förhållande till varandra, syntes
centralstyrelsen som om förslaget bruste något i fråga om klara riktlinjer,
måhända beroende på svårigheten att på sakernas nuvarande ståndpunkt
bringa de olika uppfattningar, till vilka medicinalstyrelsen velat taga hänsyn, i
full samklang med varandra.

I fortsättningen deklarerar centralstyrelsen sin ståndpunkt i fråga om Adispensärernas
huvuduppgifter. Dessa skulle vara tre, nämligen i huvudsak
dels utförandet av högkvalificerad diagnostik, inklusive röntgenundersökning
å alla av de lokala dispensärläkarna eller de praktiserande läkarna dit remitterade
fall av lungtuberkulos eller misstänkt sådan — att »uppspana» fall
skulle däremot icke vara A-dispensärens uppgift utan ankomma på lokaldispensärerna
— dels planläggandet av behandlingen och fördelningen enligt
vårdbehov av de konstaterade lungtuberkulosfallen, dels ock den statistiskt -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr S5.

registrerande verksamheten av samtliga tuberkulosfall — icke blott lungtuberkulosfall
— inom respektive A-dispensärdistrikt. A-dispensärläkarens
egenskap att dels vara en väl utbildad tuberkulosspecialist, dels att handha och
bearbeta tuberkulosstatistiken för sitt område — med den översikt detta gåve
honom över tuberkulosens frekvens och epidemiologi inom området -— torde
vidare enligt centralstyrelsens uttalande göra det naturligt, att viktiga initiativ
beträffande det perifera arbetets planläggning såväl i lokala som mera allmänna
frågor komme att utgå från honom i form av förslag till de lokala
•dispensärerna eller till den centrala dispensär- eller distriktsvårdsstyrelsen.

Av samma mening rörande A-dispensärernas huvuduppgifter är jämväl
svenska sanatorielälcarföreningens styrelse. I anslutning till den i förslaget
framförda tanken på möjligheten av ett samarbete mellan de fristående A•dispensärerna
och lasaretten, i syfte att främja uppkomsten av självständiga
röntgenavdelningar med specialutbildade lasarettsläkare, ifrågasätter styrelsen
lämpligheten därav, såframt därmed avsåges att en A-dispensärs huvudstation
skulle kunna vara förlagd till och disponera lasarettets röntgenutrymmen och
apparater, varemot några hinder icke borde resas mot att A-dispensärledaren
vid särskilda tillfällen finge disponera röntgenavdelning för s. k. filialmottagning-
. . .

I detta sammanhang bör anmärkas, att förste provinsialläkaren i Kristianstads
län i sitt yttrande förutsätter, att samarbete — förutom mellan A-dispensär
och lasarett — kommer till stånd även mellan de lokala dispensärerna, å
ena, och lasaretten, å andra sidan, särskilt beträffande lasarett med röntgenläkare.

Svenska provinsialläkarföreningens styrelse — under framhållande av sin
principiella anslutning till förslaget örn tre olika dispensärtyper — finner
förslaget i fråga örn fördelningen av arbetet mellan de olika dispensärerna
innehålla bestämmelser, som synas styrelsen dels i vissa avseenden inkonsekventa,
dels mindre ändamålsenliga och mot vilkas realiserande styrelsen
anser sig böra inlägga en gensaga. Styrelsen anför därefter:

Dispensärverksamhetens uppgifter vore huvudsakligen av förebyggande,
d. v. s. hälsovårdande art. I andra hand kunde sjukvård i viss utsträckning
tänkas förekomma, nämligen när hälso- och sjukvårdens krav sammanfölle.
Främst bland de förebyggande uppgifterna stöde övervakandet av smittkällorna
och deras omgivning till förekommande av smittspridande samt jämsides
härmed uppspanande av nya fall i så tidigt stadium som möjligt, dels
till förhindrande av smittspridning från dem och dels för att bereda dem
möjlighet till lämplig vård. Beträffande övervakandet av smittkällorna och vad
därtill hördo, skulle det helt naturligt bliva en uppgift huvudsakligen för B
■och distriktsdispensärerna, under det att uppspanandet av nya fall enligt förslaget
skulle åligga A-dispensärerna. Det framhölles bland annat, att den
tidiga diagnosen, »som givetvis är av allra största betydelse för en framgångsrik
behandling, måste hädanefter säkerligen så gott som helt och hållet anförtros
åt tekniskt fullt utbildade specialister». Gent emot detta ville styrelsen
framhålla, att tidigdiagnosen av särskilt lungtuberkulos måste vara
eller bliva en av tjänsteläkarens-allmänpraktikerns huvuduppgifter. Lungtuberkulosen
vore ju en sjukdom, som den i allmän praxis verkande läkaren
jämt och ständigt måste räkna med och i diagnostiskt hänseende överväga. I
stället för att hava blivit försvårad, hade tidigdiagnosen numera blivit i hög

40

Kanyl. Maj:t.s proposition ur tiö.

grad underlättad genom vetenskapens framsteg och uppfinnandet av nya
diagnostiska hjälpmetoder, av vilka de flesta utan svårighet kunde behärskas
av allmänpraktikern. Ett undantag härifrån utgjorde dock röntgenundersökningen.
Emellertid vore det icke nödvändigt, att dispensärläkaren själv behärskade
alla hjälpmetoder, men det krävdes obetingat, att han hade tillgång
till snabb, billig och fullt sakkunnig röntgenkonsultation. Hade han detta
och hade han vidare fått en för sin verksamhet lämplig utbildning så torde
han vara fullt rustad att som dispensärledare i full utsträckning taga upp
kampen mot tuberkulosen inom sitt distrikt. Det vore också styrelsens bestämda
uppfattning, att distriktsdispensärerna måste bliva kärnan i organisationen
och A-dispensärerna från här anförda synpunkter finge form av
hjälpstationer. Så måste uppspanandet av nya fall i första hand bliva en lokal
— d. v. s. distriktsdispensärens — uppgift, naturligtvis med biträde av Adispensären
för specialundersökningar i behövliga fall. Även familjeundersökningar
torde huvudsakligen böra ske på initiativ av lokaldispensären,
lämpligen efter samråd med ledaren av A-dispensären. Först genom en sådan
anordning torde också det av styrelsen framhållna önskemålet, att varje
tjänsteläkare bleve ansvarig för dispensärvården inom sitt distrikt, kunna
bliva verklighet. Förlädes däremot det uppspanande arbetet direkt till Adispensären,
innebure det, att den förebyggande tuberkulosvården alltjämt i
väsentliga delar liomme att ställas utanför distriktsvården, vilket såvitt styrelsen
kunde finna, ingalunda vore avsett och under alla omständigheter
måste betecknas såsom synnerligen olyckligt.

Styrelsen anser vidare det icke vara lämpligt, att sköterskan vid en Beller
distriktsdispensär såsom föreslagits finge direkt samarbete med Adispensär;
allt samarbete mellan B- och distriktsdispensärerna, å ena,
och A-dispensärerna, å andra sidan, borde gå genom och förmedlas av
ledaren för lokaldispensären. Först härigenom förmenades ett verkligt samarbete
mellan denna och A-dispensärerna kunna komma till stånd.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott förordar — med utgångspunkt
från de principiella erinringar i frågan örn lämpligheten av särskilda
distriktsdispensärer, för vilka tidigare redogjorts — en arbetsfördelning i
dispensärarbetet efter i huvudsak följande linjer:

Vid A-dispensärerna borde finnas anställda en eller flera dispensärsköterskor,
vilka efter det anmälningar örn smittade eller misstänkta hem
inkommit från distriktssköterskor, tjänste- och praktiserande läkare, vid behov
skulle besöka hemmen och göra sig underrättade örn familjernas förhållanden
m. m. samt närvara vid mottagningarna. Dispensärläkaren borde
efter verkställda undersökningar göra erforderlig anmälan till respektive
tjänste- eller distriktsläkare, som beträffande hemmens sanering lämnade anvisningar
till distriktssköterskan. På så sätt komme distriktssjukvårdsorganisationerna
att tagas i anspråk för dispensärvården på det mest lämpliga
sättet. I och med denna anordning kunde frågan örn dispensärvården för
städerna lösas på ett enkelt sätt genom att dispensärsköterskorna där själva
bibehölle uppsikten över hemmen. Genom att dispensärläkarnas anmälan
rörande sjuka eller misstänkta gjordes till tjänste- respektive distriktsläkaren,
och denne i sin tur lämnade anvisning örn erforderliga åtgärder till distriktssköterskan,
komme läkaren och icke sköterskan att bära ansvaret för hemmens
tillfredsställande sanering.

Därest familjeundersökningar — yttrar Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
— allenast finge ske vid A-dispensärerna, kunde detta för

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

länets vidkommande — där särskilt i skärgårdsdistrikten svårighet funnes
att besöka dispensären — leda till att vederbörande av kostnadsskäl eller
annan orsak underläte att avlägga besök. Det syntes utskottet därför, som
örn man borde inrikta sig på underlättande av dylika familjeundersökningar.

Med den föreslagna anordningen, att A-dispensärerna skulle kunna utsända
sköterskor till lokala distrikt, som vore i behov därav, uttrycker svenska sanatorieläkarföreningens
styrelse sin tillfredsställelse. Däremot anser förste provinsialläkaren
i Orebro län — i likhet med dispensärstyrelsen i länet — att
en sådan anordning bör undvikas såsom ägnad att åstadkomma oreda
i organisationen; anskaffande och utsändande av extra sköterskor förmenas
enligt den förenämnde förste provinsialläkaren i stället böra åläggas
vederbörande centralorgan för ledningen av dispensärarbetet.

På sina håll hava försports invändningar mot förslaget örn särskilda
mottagningar vid de lokala dispensärerna.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län understryker, att det hittills
vid en tredjedel av landets alla dispensärer visat sig ändamålsenligt, att dispensärmottagning
hålles å läkarens allmänna mottagning, på grund varav det
kunde ifrågasättas, örn skilda mottagningar borde uppställas som oeftergivligt
villkor.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län framhåller, att dispensärläkarna
på landsbygden allmänt uttrycka önskemål att få utföra undersökningarna
på sina vanliga mottagningslokaler. Det uppstode eljest splittring i deras
arbetsförhållanden, varjämte klientelet ofta vore ovilligt att inställa sig på
särskilda dispensärlokaler, som endast användes för detta ändamål. En dylik
motvilja vore av naturliga skäl mera vanlig på landsbygden än i städerna,
där också dispensärläkarna önskade särskilda mottagningslokaler. Då den
tuberkulösa sjukdomens så att säga akuta smittsamhet nödvändiggjorde
ideliga undersökningar även vid tiderna mellan de särskilda dispensärmottagningarna,
syntes förekomsten eller inrättande av särskilda mottagningslokaler
på landsbygden näppeligen kunna vara eftersträvansvärt.

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län förordar, att tuberkulossjuka
skola kunna söka läkaren på hans vanliga mottagningar, så att dessa patienter
ej behöva känna sig utpekade.

Dispensärledaren i Kopparbergs län, sanatorieläkaren vid Högbo sanatorium
Y. Malmström håller före, att särskilda dispensärmottagningar icke
böra göras obligatoriska. Desamma vore måhända nödvändiga i större städer,
men i vidsträckta, glest befolkade landsdistrikt vore det tvivelaktigt, örn de
ens vore lämpliga. Sina viktigaste insatser komme dispensärläkaren i varje
fall — även örn särskilda mottagningar hölles — att göra under det dagliga
arbetet, vid ordinarie mottagningar och sjukbesök samt vid de besök, som
han borde åläggas att göra i varje nyupptäckt tuberkulospatients hem.

Norrbottens läns dispensärnämnd kan för länets del icke förorda särskilda
dispensärmottagningar. Sådana hade tidigare försökts i länet men av praktiska
skäl måst frångås. Patienterna, som ofta bodde på långt avstånd från

42

Kungl. Majus proposition nr 8Ö.

läkarens mottagning, hade svårt att passa tiderna och vid mottagningar ute
i bygderna vore det orimligt att utestänga dispensärpatienter. Någon olägenhet
härav, exempelvis för smittofara, ansåges ej föreligga.

Svenska sanatorieläkarföreningens styrelse anser visserligen en anordning
med särskild dispensärmottagning önskvärd, där icke särskilda omständigheter
försvåra dess tillämpning, men vill ifrågasätta lämpligheten av att anordningen
göres obligatorisk.

I fråga om antalet mottagningar vid de lokala dispensärerna
ger centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund uttryck åt en jämväl i vissa
andra yttranden återkommande uppfattning, att en dispensärmottagning, inskränkt
på sätt förslaget anger till en var fjortonde dag, icke kunde på något
sätt tillfredsställa behovet.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anmärker, att förslaget ger
rum för tveksamhet, huruvida dispensärvården gäller i första hand blott
lungtuberkulos eller tuberkulos i allmänhet.

Särskilda önskemål av mera allmän räckvidd hava i förenämnda sammanhang
kommit till uttryck i vissa av de avgivna yttrandena. Ett av dessa
önskemål tager sikte på en allmän anmälningsplikt rörande inträffade
tuberkulosfall.

Svenska sanatorieläkarf öreningens styrelse anför därom i huvudsak följande.

Statistiken komme enligt förslaget att basera sig på rapportskyldighet
från B- och D-dispensärerna. Någon allmän anmälningsplikt hade icke
ifrågasatts. Sanatorieläkarföreningen hade tidigare ställt sig avvisande gentemot
tanken på införande av dylik. I Anssa avseenden hade emellertid därvidlag
numera förändrade förhållanden inträtt. Det hade framhållits, att en
anmälan av tuberkulosfall ej finge inskränka sig till statistisk registrering,
utan för att vara motiverad borde den utmynna i praktiska åtgärder. Förutsättningarna
därför hade hittills i väsentlig grad saknats. Man komme
emellertid nu genom inrättandet av A-dispensärer att få ett lämpligt centralt
organ för mottagandet och bearbetandet av anmälningarna, och dessa kunde
i dispensärens hand giva anledning till åtgärder såväl av sjukvårdande som
profylaktisk art. På de flesta håll funnes vidare numera tillräckligt antal
vårdplatser för att kunna bereda erforderlig vård åt de rapporterade fallen.
Det vore visserligen ovedersägligt, att det utgjort en värdefull tillgång för
dispensärarbetet liksom för tuberkulosarbetet i allmänhet, att det hittills
vad anginge anslutningen från de sjukas sida, varit baserat helt på frivillighetens
grund och att dess attraktion av patienterna berott på dessas förtroende
för den vård och det omhändertagande som erbjudits. Genom att
nu i och med genomförande av den nya distriktsvårdsorganisationen praktiskt
taget hela tjänsteläkarkåren inträdde i dispensärarbetet, komme emellertid
automatiskt en mycket omfattande anmälningsplikt att införas, i det att
varje av tjänsteläkaren-dispensärläkaren upptäckt fall anmäldes för A-dispensären.
Det syntes då knappast finnas anledning att skapa en undantagsställning
för de patienter, som vände sig till privatpraktiserande läkare. Anförda
skäl syntes styrelsen tala för att samtliga fall av tuberkulos (alla
former) skulle av den läkare, som först konstaterade sjukdomens art, i sådana
sjukvårdsområden, där A-dispensär funnes inrättad, anmälas till denna. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 85. 43

områden, där ännu ej A-dispensär inrättats, syntes däremot skäl ej föreligga
för införande av anmälningsplikt.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län yttrar till förmån för införande
av anmälningsplikt, att flera läkare överhuvud icke anmälde några fall till
dispensärerna, då därigenom befarades, att patienterna skulle gå ifrån dem.
Även från en del sjukvårdsinrättningar vore anmälningarna mycket sporadiska.

Krav på skyldighet för tuberkulossjuk och dennes omgivning att låta
undersöka respektive behandla eller isolera sig har vidare anmälts. Centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund anser emellertid anledning föreligga att
tillsvidare lita till den nya organisationens förmåga att slå igenom av egen
kraft och att alltså undvika tvångsåtgärder. Enligt svenska sanatorieläkarföreningens
styrelse borde tvångsåläggande till undersökning inskränkas till
vissa fall. Svensk sjuksköterskeförening förmenar, att bestämmelse örn
tvångsbehandling enligt läkarutlåtande förutsatte inrättande inom vissa sjukvårdsområden
av hem för kroniska bacillbärare.

Förslaget örn dispensärvårdens ordnande i städerna
har i flertalet av de yttranden, som ingått på denna punkt, icke mött allvarligare
erinringar. Därvid har, bland annat, betonats önskvärdheten av att
de städer, varom här är fråga, eller de, som icke bilda egna sjukvårdsområden,
icke bleve undantagna från gemensamheten i det ifrågavarande förebyggande
tuberkulosarbetet i avbidan på ett ordnande av distriktsvården för de större
och medelstora städernas vidkommande. Från denna synpunkt vore intet att
invända mot det provisorium i denna del, som av medicinalstyrelsen förordats.
Förste provinsialläkaren i Uppsala län framhåller till förmån därför,
att det under provisorietiden erbjöds tillfälle att samla erfarenhet rörande
den i varje särskilt fall lämpligaste organisationsformen.

Dispensärledarna i Kopparbergs och Norrbottens län ävensom centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund inskränka emellertid sina uttalanden i
förevarande avseende till en förklaring, att städer, som deltaga i landsting,
liksom hittills borde — i avbidan på distriktsvårdsfrågans fullständiga ordnande
för städerna — åtnjuta statsbidrag efter samma grunder som landsdistrikten.

Svensk sjuksköterskeförening framhåller nödvändigheten av att sjuksköterska
vid stad angränsande distriktsdispensär ej medgives rätt att utöva
dispensärvård även i staden med mindre hennes distrikt minskas i förhållande
till denna utökning av hennes verksamhet. Enligt föreningens
mening vore ett verksamhetsområde med ett invånarantal av 25,000 per stadsdispensärsköterska
så krävande, att ett gott resultat därigenom äventyrades;
i stället ville föreningen föreslå en stadsdispensärsköterska per 10,000 å
15,000 invånare.

I styrelsens för svenska stadsläkarföreningen yttrande — vilket i princip
ger sin anslutning till provisorieförslaget -— anföres, bland annat, följande.

Vad de största städerna beträffade, skulle enligt medicinalstyrelsens förslag
under provisoriet städer med ett invånarantal överstigande 25,000 bilda

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

egna dispensärdistrikt såsom redan nu vore förhållandet, alltså med för dispensärvård
särskilt utbildad sköterska eller sköterskor anställda enbart för arbetet
ifråga. Styrelsen ville för sin del understryka vikten av att detta bleve
fallet ej blott under provisoriet utan jämväl för den händelse, att distriktssköterskeinstitutionen
infördes även i städerna. Enligt styrelsens mening
skulle antituberkulosarbetet i de större städerna bli avsevärt lidande på
dess uppdelning på en massa distrikt med omkring 5,000 invånares storlek och
detta arbetes repartiserande med en hel del andra arbetsuppgifter. Styrelsen
ville därvid föreslå, att gränsen sänktes ned till städer med 20,000 invånare.
Den mellanliggande gruppen städer — upp till 20,000 invånare — hade tänkts
kunna få sin dispensärfråga ordnad enligt olika linjer, likaledes under provisoriet.
Yad dessa städer beträffade vill styrelsen som sin mening uttala, att
— ej blott under provisoriet — specialsköterskor i största möjliga utsträckning
finge tagas i användning jämväl i dem. Svårigheterna att erhålla för
dispensärarbetet heltidsanställda specialsköterskor ökade givetvis i omvänd
proportion med städernas storlek, men styrelsen ansåge, att allt vad som
kunde göras i detta syfte borde göras och att distriktssköterskorna endast i
sista hand anlitades för dispensärvården i städerna.

Yad i detta sammanhang särskilt angår tjänsteläkarnas i städerna ställning
till dispensärverksamheten, yttrar stadsläkarföreningens styrelse vidare:

Det föreliggande förslaget gåve exempel på splittringen i städernas medicinalförvaltning.
I de minsta städerna skulle sålunda angränsande provinsialläkardistrikts
tjänsteläkare direkt övertaga dispensärvården -— alltså ett
eminent socialhygieniskt arbete — och detta t. o. m. utan att stadens tjänsteläkare
på något sätt erhölle kännedom örn tillståndet och vad som förehades
i hans distrikt. Detta kunde uppenbarligen ej vara riktigt: så länge stadsläkartjänsterna
överhuvudtaget existerade, finge deras innehavare icke ställas
utanför mer eller mindre viktiga delar av tjänsteläkarverksamheten. Med
samma rätt som för de mindre städerna gällde det sagda de större städer,
där enahanda anordning föreslagits; alternativt föreslogs emellertid för
dessa städer, att »någon av stadens tjänsteläkare» anställdes som dispensärläkare,
men ingenstädes talades örn att detta uppdrag i regel borde
tilläggas den tjänsteläkare, som hade den allmänna hälsovården i övrigt örn
hand, eventuellt vid större städer, där annan dispensärläkare måste anställas,
att denne skulle hålla den främste tjänsteläkaren underkunnig örn sitt arbete.
Styrelsen ville understryka vikten av att vid dispensärvårdens ordnande
i städerna nu framförda synpunkter måtte vinna beaktande.

Svenska stadsförbundets styrelse —■ som enligt vad tidigare anmärkts
granskat förslaget ur den speciella synpunkten av dispensärfrågans ordnande
för städerna — finner statsmakternas ställningstagande i avseende å dispensärvården
helst böra anstå, till dess frågan örn en utsträckt distriktsvård
varit föremål för avgörande. Skulle utsträckt distriktsvård icke komma till
stånd, borde ifrågavarande städer inom ramen för kungörelsen i ämnet beredas
stadigvarande möjligheter till statsbidrag för sin dispensärvård. Skulle
emellertid vid beslut örn distriktsvårdens utsträckande det anses påkallat
att avvakta någon tids erfarenhet rörande verkningarna av detta beslut,
innan man definitivt löste frågan örn städernas dispensärvård, hade styrelsen
dock ingenting att invända mot de nu för städernas del föreslagna övergångsbestämmelserna.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott ger sin anslutning till förslaget
i denna punkt men uttalar önskemål, att i blivande dispensärkungörelse
klart utsäges, att till landstingsområdet hörande städer skola innefattas i
landstingets dispensärverksamhet.

En mera kritisk eller avvisande hållning kommer till synes i de uttalanden,
som innefattas i de yttranden, som avgivits av förste provinsialläkaren i Östergötlands
län och svenska sanatorieläkarföreningens styrelse. Den förre, som
påtalar förslagets vaga formulering i nu behandlade punkt, intager den ståndpunkten,
att frågan örn dispensärvårdens ordnande för de större och medelstora
städerna borde anstå, till dess distriktsvård genomförts även för dylika
städer. Svenska sanatorieläkarf öreningen erinrar örn förslagets provisoriska
karaktär men finner dock de föreslagna organisationsformerna för städerna
ej odelat lyckade. Lämpligast synes styrelsen vara, att i städerna dispensärer
av B-typ i regel bibehölles. Vöre städerna för små att ensamma utgöra särskilda
B-dispensärdistrikt, borde enligt styrelsens åsikt till dem läggas viss
del av kringliggande landsbygd.

Förste provinsialläkarna i Värmlands och Norrbottens län. framföra vissa
önskemål. Den förre ger sålunda uttryck för sin övertygelse, att städernas
särställning såväl beträffande tjänsteläkarbefattningar som i fråga örn
distrikts-dispensärvården borde upphöra samt städerna ingå i en för hela
riket — stad och landsbygd — likartad organisation, med den differentiering
allenast, som betingades av de alldeles särskilda förhållandena beträffande
befolkningens täthet etc. i städer. Den senare gör gällande, att distriktsvården
i medelstora och större städer, tillhörande landsting, borde organiseras
såsom för landsbygden. Nuvarande stadssjuksköterskor borde jämställas
med distriktssköterskorna och givas i huvudsak förebyggande hälsovårdsarbete.
Dispensärarbetet skulle övertagas av distriktssköterskorna.
Dessa distriktsdispensärer komme då under distriktsvården, varigenom enhetlighet
och kontinuitet i det förebyggande hälsovårdsarbetet kunde ernås.

Slutligen vill jag för fullständighetens skull erinra örn det förut återgivna
yttrandet av Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, vari hävdades, att
genom den av landstinget föreslagna anordningen av dispensärarbetet jämväl
städernas dispensärvård skulle bliva tillgodosedd.

Yad härefter angår de gjorda uttalandena rörande den punkt i förslaget,
som behandlar dispensärvårdens ledning, må till en början återgivas
vad härutinnan anförts örn den föreslagna bestämmelsen, att dispensärverksamheten
inom varje dispensärvårdsområde skall vara anordnad enligt
av medicinalstyrelsen godkänd plan.

Ett antal myndigheter — några förste provinsialläkare, Stockholms läns
landstings förvaltningsutskott samt länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens
län — framhålla därvid, att en ledande princip vid uppgörande av
dylik plan borde vara smidigheten och anpassningen efter de inom varje
landstingsområde rådande lokala förhållandena.

Dispensärledaren i Kopparbergs län anmärker, att mycket av framgången

46

Kungl. Majus proposition nr 85.

i det nya förslaget lomme att bero på huru dispensärarbetets detaljer lomme
att organiseras samt anför:

De anvisningar härom, som gåves i utlåtandet, vore i vissa avseenden ofullständiga.
Avsikten torde ha varit att giva viss frihet åt varierande lokala
önskemål vid avfattandet inom de olika dispensärområdena av planer och instruktioner,
som skulle underställas medicinalstyrelsens godkännande. Det
förefölle dock som örn en av medicinalstyrelsen utfärdad, för alla dispensärer
gällande plan för verksamhetens bedrivande bättre skulle kunna befrämja enhetlighet,
ändamålsenlig organisation och önskvärd arbetsintensitet. Till denna
plan kunde ju i de olika dispensär- respektive distriktsvårdsområdena göras
de tillägg, som påkallades av lokala förhållanden.

Jämväl förste provinsialläkaren i Kristianstads län ifrågasätter, om icke för
hela riket gällande normalbestämmelser — utöver förenämnda »plan» — borde
utarbetas med ledning av hittills vunnen erfarenhet.

De i förslaget i övrigt uppdragna riktlinjerna för dispensärvårdens ledning
hava i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Skaraborgs läns landstings
förvaltningsutskott anför sålunda:

Yad anginge frågan om ledningen av dispensärarbetet i länen, ansåge utskottet
i likhet med medicinalstyrelsen, att denna borde tillkomma landstingen,
vilkas huvudmannaskap för den med dispensärarbetet intimt sammanhängande
distriktsvården ytterligare hävdats genom författningen angående
statsbidrag till distriktsvård. Huruvida verksamheten borde liksom hittills
omhänderhavas av en särskild dispensärstyrelse eller örn den i stället borde
anförtros exempelvis åt distriktsvårdsstyrelsen torde lämpligen göras beroende
av lokala förhållanden. Därest man i visst län gått in för systemet med endast
A-dispensär och distriktsdispensärer, syntes dock praktiska skäl kräva, att ledningen
jämväl av dispensärarbetet anförtroddes antingen distriktsvårdsstyrelsen
eller eventuellt annat inom eller utom förvaltningsutskottet tillskapat
centralt länsorgan, som enhetligt handhade ledningen av all socialhygienisk
verksamhet inom länet.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner emellertid i hög grad betänkligt, att landstingen
genom förslaget åläggas ännu en ny uppgift.

Till de invändningar som i förevarande avseende anförts av länsstyrelsen i
Blekinge län återkommer jag i samband med behandling av yttrandena i den
del de avse de föreslagna statsbidragsgrunderna.

I några yttranden efterlysas — i analogi med vad som skett beträffande
distriktsvårdsstyrelse — föreskrifter örn dispensärstyrelses sammansättning.

Från åtskilliga håll förordas en sammanslagning av distriktsvårdsstyrelse
och dispensärstyrelse. Till stöd därför anföres, bland annat, att dessa båda
styrelsers arbetsuppgifter i åtskilliga punkter torde komma att sammanfalla.

I flera yttranden -— såsom i de av länsstyrelserna i Värmlands och Jämtlands
län samt svenska landstingsförbundets styrelse avgivna — understrykes
vidare det i förslaget av medicinalstyrelsen framförda önskemålet, att frågan
örn centralisering av den socialhygieniska verksamheten inom länen upptages
till prövning. Härom yttrar länsstyrelsen i Jämtlands län, att sammanhängande
frågor inom detta gebit tydligtvis borde samlas under enhetlig ledning, varvid
man dock icke borde gå så långt, att alla frågor rörande det hälsovårdande

47

Kungl. Majus proposition nr 85.

arbetet förlädes under en enda styrelse. Det skulle nämligen då enligt länsstyrelsen
sannolikt stöta på stora svårigheter att såsom ledamöter i styrelsen
få personer med verkligt intresse för alla de mångskiftande frågor styrelsen
finge att handlägga, varjämte det läge nära till hands att antaga, att de ekonomiska
synpunkterna komme att dominera besluten.

Förslagets förord för landstings rätt att bestämma om och i vilken utsträckning
dispensärnämnder skulle vara verksamma samt att reglera desammas
uppgifter har vunnit anslutning av svenska landstingsförbundets styrelse.
Ett mera reserverat uttalande föreligger från centralstyrelsen för
Sveriges läkarförbund. Däri yttras bland annat:

I förslaget förutsättes, att det ej skulle vara obligatoriskt med särskilda
lokala dispensärnämnder. Måhända vore detta onödigt, eftersom det kunde
förutsättas, att landstingen icke utan starka skäl komme att avkoppla kommunernas
ekonomiska intresse för dispensärerna. Centralstyrelsen funne emellertid
skäl poängtera den betydelse för dispensärernas organisatoriska uppgifter,
som dessa nämnder åtminstone på många orter haft, samtidigt som de
genom sin intima kontakt med befolkningen bidragit till att öka dennas förståelse
för dispensärverksamheten och genom sin lokal- och personkännedom
varit läkare och sköterskor till stor hjälp i arbetet. Någon form av dispensärnämnder
torde alltså vara nödvändig på de håll, där medel för lokalt bruk
skulle förvaltas (för koloniverksamhet, understöd etc.). Det syntes lämpligt,
att man ej utan vidare avstode från dessa frivilliga medhjälpare i tuberkulosarbetet.

Liknande synpunkter anföras jämväl från några förste provinsialläkare.

I detta sammanhang må anmärkas, att Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott
— i fråga örn det lämpliga anordnandet av den statistiskt-registrerande
verksamhet, som enligt förslaget lagts på A-dispensärerna -— hävdar,
att vederbörande dispensärstyrelse borde äga föreskriva, att anmälningarna
rörande inträffade tuberkulosfall inom sjukvårdsområdet gjordes till en för
hela länet gemensam central och icke endast till vederbörande A-dispensär.
Särskilt i län med flera tuberkulossjukhus — anför utskottet — vore det av
vikt, att det centrala organet sattes i tillfälle att överblicka antituberkulosarbetets
bedrivande och att meddela anvisningar rörande vårdplatsernas disponerande,
när så erfordrades. -—- Länsstyrelsen i Västmanlands län anför vidare
härutinnan, att det ur statistisk synpunkt kunde vara lämpligt att äga ett centralt
register för länet men att detta endast komme att bliva fallet i de län,
där blott en A-dispensär funnes. Länsstyrelsen vore därför av den meningen,
att ytterligare uppsikt utöver den, som utövades av de lokala dispensärerna,
vilka hade de sjuka på nära håll, icke vore av nöden, då ju ledningen av dispensärverksamheten
inom varje landstingsområde skulle handhavas av ett landstings
centralorgan och icke av A-dispensärerna.

Vissa erinringar i avseende på frågan om dispensärernas personal
hava framkommit.

Svenska landstingsförbundets styrelse kritiserar det föreslagna förfarandet
vid tillsättande av dispensärläkare vid fristående A-dispensär. Såsom ett principiellt
riktigare förfarande föreslås av styrelsen, att läkare vid fristående
A-dispensär tillsättes i samma ordning som sanatorieläkare eller ock att lik -

48

Kungl. Majus proposition nr 85.

ilande tillsättningsprocedur komme i tillämpning som i fråga örn underläkare,
nämligen att dispensärstyrelse uppgjorde förslag å tre behöriga sökande och
därvid lämnade förord åt en, varefter medicinalstyrelsen hade att i vanlig ordning
företaga tillsättningsfrågan till avgörande.

Körande förslagets uttalande, att det vid vissa sanatorier kunde visa sig
erforderligt att — dock med sannolikhet endast i undantagsfall — anställa en
biträdande sanatorieläkare åt den av sanatorieläkartjänsten och dispensärarbetet
betungade sanatorieläkaren, förmenar dispensärledaren i Kopparbergs
län, att denna uppfattning måste förutsätta, att sanatorieläkartjänsten
gjordes till en bisyssla. Det förefölle tvivelaktigt, huruvida
sanatorieläkarna över huvud taget lämpligen kunde fungera såsom A-dispensärledare
i den utsträckning som föreslagits; i varje fall kunde detta icke ske utan
en förstärkning av sanatoriernas både läkar- och sköterskekrafter. Dispensärarbetet
vore säkerligen bäst betjänt med att även de till sanatorier förlagda
A-dispensärerna leddes av läkare, som helt och odelat ägnade sina krafter och
sitt intresse åt dispensärarbetet.

Uttryck för liknande uppfattning komma till synes i de av Västerbottens
läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundets styrelse
avgivna yttrandena.

önskemål örn utarbetande genom medicinalstyrelsens försorg av vägledande
normalinstruktion för dispensärvårdens befattningshavare hava framkommit
från, bland andra, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och
svenska sanatorieläkarföreningens styrelse.

Yad härefter angår de med övergången till de nya dispensärformerna
förbundna spörsmålen uttalar svenska landstingsförbundets styrelse sin tillfredsställelse
över att i förslaget beaktats behovet av en särskild dispensärorganisation
för de svårast tuberkulosinfekterade länen. Styrelsen fortsätter:

Det vore att hoppas, att tack vare den kraft man med en dylik organisation
skulle kunna sätta in i tuberkuloskampen, man småningom skulle lyckas nedbringa
tuberkulosfrekvensen och därmed även kunna övergå till den andra
typen av dispensärer, nämligen distriktsdispensärer. Vid en dylik övergång
borde avgörandet enligt styrelsens mening tillkomma landstinget och icke
allenast, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, dess mening härom inhämtas,
över huvud taget syntes landstinget böra äga rätt, att även örn tuberkulosdödligheten
överstege den av medicinalstyrelsen angivna gränsen, övergå till
systemet med distriktsdispensärer, om ur andra synpunkter en dylik övergång
vore önskvärd.

Samma synpunkt i fråga örn landstingens ställning till frågan örn ny dispensärorganisation
hävdas av landstingens förvaltningsutskott i Skaraborgs och
Kopparbergs län. Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott framhåller
tillika önskvärdheten av att landstingen lämnas största möjliga medbestämmanderätt
vid avgörandet av frågan örn avveckling av B-dispensärerna.

Svenska provinsialläk^^öreningens styrelse finner ej skäl föreligga att
fördröja genomförandet av den nya organisationen på grund av dödlighetens
något större frekvens å vissa orter. Däremot vore styrelsen övertygad örn nödvändigheten
av en viss övergångstid, ävensom därom att lokala förhållanden i

Kungl. Majus proposition nr 85. 49

ett eller annat fall kunde motivera större eller mindre modifikationer i antituberkulosarbetets
allmänna organisation.

Jämväl från andra håll betonas angelägenheten av att övergången till den
nya organisationen — med beaktande av lokala förhållanden — göres så mjuk
som möjligt. Styrelsen för svenska nationalföreningen mot tuberkulos framhåller
särskilt vikten av att vid övergång beträffande viss landsdel från B-dispensärer
till distriktsdispensärer behovet att i särskilda fall, vilka icke torde
bli alltför sällsynta, bibehålla särskild dispensärsköterska vinner tillräckligt
beaktande.

Dispensärledaren i Kronobergs län, sanatorieläkaren J. O. Sundin, förordar
för länets vidkommande en etappvis och rayonvis skeende övergång till
distriktsdispensärer på det sätt, att vart och ett av de nuvarande dispensärdistrikten
på en gång i sin helhet upplöses samt ersättes av den nya organisationen
inom motsvarande delar av landstingsområdet. -—- En övergång i etapper
finner också förste provinsialläkaren i örebro län lämplig i detta län med
hänsyn till där snart pensionsmässig personal.

Svensk sjuksköterskeförening erinrar i detta sammanhang, att vid övergången
till en ny organisation hänsyn måste tagas till dispensärsköterskekåren,
i vilket avseende föreningen gör i huvudsak följande uttalande.

De dispensärsköterskor, som tjänstgjort i dispensärarbete 15—20 år och
som genom omorganisationen bli utan arbete, skulle i första hand beredas
plats i den omorganiserade dispensären som dispensärsköterskor. Skulle detta
ej vara möjligt och vederbörande ej ansåge sig kunna åtaga sig en distriktssköterskas
arbete, skulle hon erhålla förtidspension. Även skulle nuvarande
dispensärsköterskor, som miste sina befattningar, efter antalet tjänsteår äga
rätt välja på grund av omorganisationen uppkomna nya befattningar inom
sjukvårdsområdet, önskvärt vore att varje distrikts- och dispensärsköterska,
som berördes av respektive omorganisationer och som innehade en tjänstetid
av över 10 år inom något av ovannämnda områden, erhölle statsbidrag för
genomgående av erforderlig kompletteringskurs för sina nya arbetsuppgifter.

Dispensärledaren i Kopparbergs län anmärker — under erinran att vid
fullständig övergång till distriktsvård med enbart distriktsdispensärer de nuvarande
dispensärsköterskorna komme att antingen entledigas eller övertaga
befattning som distriktssköterskor — att dispensärsköterskorna i det senare
fallet komme att få sina löneförmåner kännbart reducerade, såvida ej något
tillägg för sådant fall kunde beviljas till den för distriktssköterskor fastställda
avlöningen.

I fråga örn de föreslagna statsbidragsgrunderna hava i åtskilliga
yttranden framkommit anmärkningar mot bestämmelsen, att statsbidrag
skall utgå »med högst hälften» av det belopp, som återstode, sedan sammanlagda
beloppet av de till statsbidrag berättigade utgifterna minskats
med summan av influtna övriga bidrag. Av länsstyrelserna i Älvsborgs
och Kopparbergs län samt av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
och svenska sanatorieläkarför eningens styrelse understrykes önskvärdheten av
att statens andel i kostnaderna för dispensärverksamhetens bestridande
fixerades till hälften — alltså ej högst hälften — av angivna belopp, bland

Bihang till riksdagens protokoll 1987. 1 sami. Nr 85. 88 37 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 8ö.

annat av det skäl, att landstingen för undvikande av svårigheter vid budgetberäkningarna
skulle kunna med visshet beräkna statens andel för de angivna
utgifternas täckande.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Gotlands län i anslutning till samma bestämmelse,
att då man i förslaget utginge från att mycket avsevärda belopp
fortfarande vore att påräkna genom gåvor från allmänheten, försiktigheten
kanske borde bjuda att icke räkna med så stor enskild offervillighet som hittills,
sedan stat och landsting övertagit det huvudsakliga ansvaret för dispensärverksamheten.

En liknande uppfattning företrädes av länsstyrelsen i Västmanlands län
och statskontoret.

Den principiellt avvisande hållning till förslaget, som kan utläsas i det av
länsstyrelsen i Blekinge län avgivna yttrandet — tidigare i skilda sammanhang
omnämnt — har en av sina väsentligaste anledningar i den kritik, som i
gemensamt utlåtande av landstingets förvaltningsutskott i länet och länets
tuberkulosförening riktats mot, bland annat, förenämnda grunder för statsbidrags
utgående. Härom anföres i huvudsak följande.

Huvudman för dispensärväsendet, d. v. s. överhuvud berättigad att uppbära
statsbidrag, skulle enligt förslaget vara allenast landsting. Enligt förslaget
skulle vidare statsbidrag — av medicinalstyrelsen föreslaget som regel
till 50 procent — ej såsom nu beräknas på hela det belopp, vartill de utgifter,
som i förevarande avseende överhuvud finge tagas i betraktande, sammanlagt
uppginge, utan endast på den del av detta belopp, som återstode, sedan beloppet
minskats med summan av under året till bestridande av dessa utgifter
influtna övriga bidrag och gåvor. Det kunde konstateras, att medicinalstyrelsen
vid utformandet av dessa bestämmelser ej tagit nödig hänsyn till vissa i
Blekinge rådande särskilda förhållanden samt att till följd härav ett förverkligande
av förslaget skulle i de avseenden, varom nu vore fråga, försätta
Blekinge och dess landsting i en långt sämre ställning än för närvarande.
Huvudman för dispensärverksamheten i Blekinge vore sedan gammalt Blekinge
läns förening mot tuberkulos, som hittills helt omhänderhaft dispensärverksamheten
inom länet, vartill landstinget ej alls behövt bidraga. Denna för det
skattetyngda länet lyckliga anordning hade möjliggjorts därigenom, att föreningen
till sitt förfogande för ändamålet haft bland annat dels ränteavkastningen
på J. Ingmanssonska dispensärfonden — de senaste åren omkring
23,000 kronor om året — dels årliga kommunala bidrag på omkring 4,000
kronor örn året och sparbanksbidrag på omkring 500 kronor, dels medlemsavgifter
på omkring 1,150 kronor årligen. Såsom huvudman för dispensärväsendet
hade föreningen därjämte efter samma grunder som huvudmännen
i andra län — i regel landstingen — uppburit bidrag dels av staten och dels
av svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Genom föreskrifterna att statsbidrag
för ändamålet skulle utgå endast till landsting samt att vid bestämmandet
av bidragets storlek skulle tillämpas nyssnämnda nya grunder, skulle
statens bidrag till dispensärväsendet i Blekinge komma att nedgå till ett
minimum icke blott i förhållande till det nuvarande statsbidraget utan även
och främst i förhållande till motsvarande bidrag till andra län. Med hänsyn
till den ofördelaktiga ställning med avseende å tuberkulosens utbredning,
som länet intoge, samt länets i stort sett fattiga befolkning och höga skattetryck
måste antagas, att denna för länet synnerligen olyckliga följd av förslaget
helt förbisetts av medicinalstyrelsen. För detta antagandes riktighet

51

Kungl. Majus proposition nr 85.

torde föreligga desto större skäl, som medicinalstyrelsen på annat sätt visat
sin önskan att verksamt stödja arbetet för tuberkulosens bekämpande i
Blekinge.

Det borde i detta sammanhang tilläggas, att, när Ingmansson bildade sin
storartade donationsfond till dispensärväsendets fromma inom Blekinge, han,
enligt vad man med visshet visste, just därmed hade velat bidraga till lättande
i någon mån av skattetrycket i Blekinge. Hade donator kunnat ana, att hans
donation genom en bestämmelse av angiven art skulle bliva en gåva, som i
framtiden skulle få till följd en mycket avsevärd nedskärning av statsbidragets
storlek, torde man kunna taga för visst, att han i sitt donationsbrev meddelat
bestämmelser i syfte att förhindra en dylik konsekvens eller förordnat, att
donationen under nämnda förutsättning skolat användas för annat ändamål
än dispensärvårdens befrämjande. På grund av vad nu sagts borde framställas
som en oeftergivlig fordran, att förslaget ändrades så, att landstinget hade
möjlighet att helt och oavkortat draga den nytta av Ingmanssonska donationsfonden,
vilken donator avsett med sin gåva, samt tillgodogöra sig även andra
frivilliga bidrag. Hur en dylik ändring borde utformas, kunde icke närmare
angivas. Det förefölle emellertid, som örn den rätta vägen skulle vara, att där
särskilda förhållanden därtill föranledde, även annan än landsting skulle
kunna vara huvudman för dispensärvården inom visst län, och dels det påtalade
förslaget örn avdrag för lokala gåvor och bidrag bortfölle. Det principiellt
riktiga syntes vara, att kostnaderna för dispensärväsendet efter viss
bestämd fördelningsgrund bestredes — frånsett eventuella bidrag från nationalföreningen
— av staten, å ena, och med anlitande av lokala bidrag, å andra
sidan, samt att frågan om hur dessa lokala bidrag uppbringades — genom
anslag av landstinget eller kommuner, genom donationer eller på annat sätt
— ej finge någon som helst inverkan på statsbidragets storlek.

Jämväl beträffande de med kostnaderna för den föreslagna
organisationen sammanhängande spörsmålen hava erinringar i olika
hänseenden framställts.

Från åtskilliga håll — däribland länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens
län, vissa förste provinsialläkare, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,
svenska sanatorieläkarföreningens styrelse och styrelsen för svenska
nationalföreningen mot tuberkulos — framhålles, att löneförmånerna
till dispensärläkare vid fristående A-dispensär beräknats
för lågt. Såsom motiv för en höjning därutinnan anföres dels betydelsen
av att till ledare för de ifrågavarande dispensärerna kunde påräknas
väl kvalificerade läkare, som ägnade sitt huvudintresse åt dispensärarbetet,
dels vikten av att undvika täta ombyten av befattningshavare på dessa poster.
Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anmärker, att det föreslagna läkar
arvodet understiger vad vissa förste sanatorieläkare hava i fasta förmåner.
Vissa av de angivna myndigheterna föreslå arvodet beräknat med dels årligt
arvode, dels ersättning per prestation. Vidare betonas från vissa håll, att
läkarna vid de fristående A-dispensärerna borde garanteras rätt att på andra
tider än dispensärmottagningen ha enskild mottagning på A dispensären.

Erinringar hava även framställts mot den föreslagna beräkningen av
arvode för utförda röntgenundersökningar åt dispensärläkare
vid anslutna A-dispensärer.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Sålunda anför Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott i denna del
följande.

Utskottet ville framhålla, att de föreslagna arvodena till A-dispensärernas
läkare, 10 kronor per röntgenundersökning, borde utbytas mot fasta arvoden.
Skedde detta ej, måste det beräknade totalarvodet, 5,000 kronor per läkare,
betydligt höjas. Enligt berättelserna för år 1934 utfördes av länets olika
dispensärläkare följande antal röntgenundersökningar: 807, 652, 451, 2,168 och
570, och då undersökningarnas antal icke kunde förväntas minskas, komme
kostnaderna att bliva avsevärt högre än de av medicinalstyrelsen beräknade.
Det föreslagna arvodet per undersökning, 10 kronor, måste dock anses alltför
högt, särskilt örn det toges i betraktande, att det stora flertalet läkare vid Adispensärerna
innehade denna befattning vid sidan av tjänst såsom sanatoneläkare
och det dessutom i utlåtandet förutsattes, att i vissa fall en för
stärkning av sanatoriernas läkarpersonal kunde bliva nödvändig genom den
föreslagna anordningen. Utskottet skulle vilja föreslå, att fasta arvoden, beräknade
efter 5 kronor per röntgenundersökning enligt medeltalet för vissa år
och med lämpligt tillägg för med tjänsten förenade skriv- och registreringsgöromål,
borde fastställas.

Svenska sanatorieläkarföreningens styrelse gör härom följande uttalande.

Under det att förslaget för läkarne vid de fristående A-dispensärerna upptoge
fast arvode, beräknades gottgörelsen åt läkaren vid till sanatorier förlagda
A-dispensärer efter antalet röntgenfotograferingar. Dessas antal angavs
till i medeltal 500 per år, vilket antal säkerligen vore väl lågt beräknat, örn
spaningsarbetet skulle tänkas bliva bedrivet med önskvärd intensitet. Det
syntes ock oegentligt att helt basera ersättningen på röntgenundersökningarna,
då arbetet omfattade åtskilligt annat både medicinskt, organisatoriskt och statistiskt
arbete. Detta arbete borde i någon män honoreras. Det syntes därför
styrelsen riktigast, att antingen ett fast arvode bestämdes för det hela eller
ock ett mindre fast arvode jämte ersättning per prestation.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund frågar sig, varför sanatorie
läkare, som fungerar som A-dispensärläkare, skulle ha ersättning per röntgenundersökning,
under det fristående A-dispensärläkare skulle ha fast arvode,
och ifrågasätter lämpligheten av att en läkare av den förra kategorien genom
stegring av röntgenundersökningarnas antal skulle kunna bereda sig större
arvode än läkare av den senare kategorien.

Beträffande nu berörda arvodesfrågor åt läkare vid A-dispensärerna finner
svenska landstingsförbundets styrelse anledning framhålla, att de angivna
arvodena endast kunde anses som ungefärliga och att det självfallet borde tillkomma
respektive landsting att för dessa läkare liksom i fråga örn övriga vid
deras öppna och slutna sjukvård anställda läkare bestämma de löneförmåner,
som i varje särskilt fall skulle utgå.

I ett av mig tidigare anfört uttalande av dispensärledaren i Kopparbergs
län har givits uttryck för behovet av personalförstärkning — utöver vad förslaget
synes förutsätta -— vid de anslutna A-dispensärerna. Samma synpunkt
betonas jämväl av några förste provinsialläkare. Förste provinsialläkaren i
Norrbottens län ifrågasätter, örn vid en intensifiering av antituberkulosarbetet
med därmed följande starka ökning av undersökningarnas antal sanatorieläkarna
jämte sin egen krävande sjukhustjänst även kunna bära den arbets -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

börda en A-dispensär utgör. Därvid erinras emellertid, att i län med utbredd
tuberkulossjuklighet en undersökningsfrekvens av 500 röntgenundersökningar
per år i och för sig väl kunde medge en kombination av sanatorieläkare och
A-dispensärläkare. Vid en strävan efter utvidgning av dispensärarbetet
visade den riktiga lösningen emellertid hän mot anlitande såsom regel av fristående
A-dispensärer. Förste provinsialläkaren i Östergötlands län hävdar,
att sjukhusläkaren skulle ägna huvuddelen av sin tid och arbetskraft åt det
sjukhus han vore satt att sköta. Att möta de stegrade anspråken med att
ropa på förstärkta läkarkrafter vid sjukhusen syntes i längden ej kunna
fortgå.

Svensk sjuksköterskeförening erinrar, att i förslaget räknats med att vid
ansluten A-dispensär redan befintlig anstaltssköterska skulle tjänstgöra som
A-dispensärsköterska. Föreningen gör därvid gällande, att med de
arbetsuppgifter som redan nu ålåge anstaltssköterskorna borde en särskild
dispensärsköterska anställas vid dessa dispensärer, detta så mycket mer som
av förslaget framginge, att A-dispensär skulle, där så befunnes lämpligt, även
kunna fullgöra B-dispensärs uppgift för visst område, där A-dispensär vore
förlagd.

I fråga örn det till i medeltal fyra rum beräknade lokalutrymmet vid fristående
A-dispensär göres i uttalanden av förste provinsialläkaren i Stockholms län och
landstingets förvaltningsutskott i länet den erinran, att förutom rum och kök
för sköterskan erfordrades ytterligare sex rum, nämligen väntrum, avklädningsrum,
undersökningsrum, röntgenrum stort nog jämväl för halsundersökningar,
framkallningsrum samt expeditionsrum med arkiv.

I åtskilliga yttranden — bland dem centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
och svenska sanatorieläkarföreningens styrelse — har slutligen uttalats
förmodan, att det beräknade antalet A-dispensärer skulle komma att visa sig
otillräckligt.

Körande det för läkare vid distriktsdispensär föreslagna
arvodet har i yttrandena en allmän åsikt framkommit, att detta arvode vore
beräknat i underkant. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund betecknar detsamma
som orimligt samt förordar bestämmelser örn fast arvode, beräknat efter
vederbörande dispensärdistrikts storlek och tuberkulosfrekvens samt därutöver
ersättning per prestation, exempelvis efter provinsialläkartaxan. Dock
anser centralstyrelsen samtidigt skäl föreligga för någon form av begränsning
av större inkomster från dispensärverksamheten; detta skulle för övrigt gälla
samtliga läkare inom dispensärorganisationen Förste provinsialläkaren i
Norrbottens län upplyser i detta hänseende, att enligt statistik för år 1933 provinsialläkarna
i Norrbotten för dispensärarbetet uppburit i genomsnitt 1,300
kronor — samt att till sanatorieläkaren samma år utgått 11,500 kronor för
undersökningar och annat dispensärarbete. Arvodet förmenades —- enligt
detta uttalande — lämpligen böra utgå med viss fast del samt ersättning per
undersökning.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott påpekar, att vid bedömande

54

Kungl. Majus proposition nr 85.

av kostnaderna för distriktsdispensär hänsyn även borde tagas till att vederbörande
dispensärläkare skulle hålla lokal för mottagningarna.

Jämväl i övrigt hava framställts yttranden eller önskemål av beskaffenhet
att böra anföras i detta sammanhang.

Bestämmelser örn, statsbidrag till resor lill A-dispensär efterlysas av länsstyrelsen
i Uppsala län, förste provinsialläkarna i Östergötlands och Hallands
län, dispensärledaren i Norrbottens län, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,
svenska provinsialläkarföreningens styrelse, svensk sjuksköterskeförening
och statskontoret. Därvid framhålles, bland annat, att örn A-dispensären
skulle få avsedd betydelse för uppspårande av tidiga tuberkulosfall, syntes det
böra undersökas, huruvida icke bidrag till dylika resor borde beräknas. Svensk
sjuksköterskeförening betonar, att detta önskemål bleve mera utpräglat i sådana
landstingsområden, där endast A-dispensär bomme att finnas, kanske på
långt avstånd från den plats, där vederbörande tuberkulosundersökte hade
sin bostad.

Frågan örn bemedlades rätt till kostnadsfri undersökning vid dispensär har
i åtskilliga yttranden upptagits till behandling. Centralstyrelsen för Sveriges
läkarförbund förordar, att åtgärder, som vidtagas i det allmännas intresse,
bliva kostnadsfria för alla, under det åtgärder, som till väsentlig del tjäna
den enskildes sjukvårdsintresse, ersättas av bemedlade. Den första undersökningen
— innan tuberkulos konstaterats — borde måhända tillhöra
den förra klassen. Senare undersökningar å tuberkulossjuk torde däremot
även av den sjuke själv uppfattas som ett eget individuellt sjukvårdsintresse
och därför, örn han är bemedlad, böra ersättas av honom enligt taxa.

Här må slutligen anmärkas, att styrelsen för svenska nationalföreningen
mot tuberkulos bekräftar sin beredvillighet att, tills vidare och i den mån föreningens
resurser det medgiva, lämna bidrag till dispensärverksamheten i
landet i den utsträckning, som förslaget förutsätter.

Departementschefen.

Medicinalstyrelsens framställning giver vid handen, att tuberkulosen i vårt
land, att döma av de åberopade siffrorna för tuberkulosdödligheten, är stadd
i en glädjande tillbakagång. Denna tillbakagång visar för den senaste fem
årsperiod, för vilken statistiskt material är tillgängligt, en fortskridande tendens.
Föreliggande uppgifter rörande tuberkulosdödligheten i Sverige under
tiden från och med 1911 till och med 1935 — siffrorna för 1934 och 1935 äro
preliminära — utvisa sålunda, att dödstalet för år 1935 varit det hittills lägsta,
uppgående till 0.94 på 1,000 invånare mot I.02 för år 1934. Antalet dödsfall
uppgick år 1934 till 6,317 men stannade år 1935 vid 5,882. En jämförelse
mellan de båda femårsperioderna 1911-—1915 och 1931—1935 ådagalägger
vidare en nedgång av hela tuberkulosdödligheten med 44.3 procent. Minskningen
är för städerna avsevärt större än för landsbygden, nämligen respektive
54.6 procent och 39.9 procent. Den största minskningen kommer på
Södermanlands län med 57.3 procent, den minsta på Gotlands län med 21.1

55

Kungl. Majus proposition nr 85.

procent. Det absoluta antalet döda i tuberkulos utgjorde för den förstnämnda
femårsperioden i medeltal 10,891 och för den senare 6,689 årligen.

För närmare kännedom örn relativiteten i dödlighetssiffrorna för de berörda
perioderna hänvisar jag tili en tabellarisk översikt över tuberkulosdödlighetens
förändring inom länen, vilken såsom bilaga 3. torde få fogas till detta
protokoll.

Till den sålunda konstaterade nedgången i tuberkulosdödligheten under
det sist tilländalupna kvartsseklet — sannolikt jämväl åtföljd av en nedgång
i sjukdomsfrekvensen -—- hava åtskilliga faktorer medverkat. Allmänt
kan man sålunda peka på den stigande upplysningen, de förbättrade
hygieniska förhållandena och den höjda levnadsstandarden; även till sin
art°ännu ej fullt utredda biologiska faktorer torde hava bidragit. I hög grad
betydelsefulla äro förvisso de direkt mot tuberkulosen riktade åtgärderna,
den aktiva tuberkuloskampen, till vilken, förutom i första hand beredande
av vårdplatser vid sanatorier och andra sjukvårdsanstalter, jämväl dispensärvården
hänför sig.

Att denna vårdform uppvisat gynnsamma resultat torde vara en allmänt
omfattad mening bland dem, som i en eller annan egenskap haft att aktivt
medverka vid densamma. Det finnes under sådana förhallanden all anledning
att fullfölja denna under en lång följd av år bedrivna verksamhet. Därmed
har samtidigt betonats, att den aktuella frågeställningen icke är den,
huruvida dispensärverksamheten bör bibehållas som ett led i tuberkuloskampen,
utan endast den, huru för denna verksamhet skola kunna skapas förutsättningar
för en erfarenhetsmässigt betingad rationalisering och effektivisering.

Vissa tecken synas angiva, att den nuvarande dispensärorganisationen icke
är tillfyllest. Vad som framför allt brister i organisationen är, att lätt tillgång
till sakkunnigt utförda undersökningar medels röntgen och övriga specialmetoder
icke finnes för alla dispensärer. Det må villigt erkännas, att vissa
landsting gjort erkännansvärda försök att tillgodose detta behov, men det
kan ännu icke med fog sägas, att röntgenundersökning blivit en lättillgänglig
allmän egendom för hela dispensärarbetet.

Med hänsyn till det livliga och fruktbärande arbete, som för närvarande
pågår inom tuberkulosforskningen, är det även ett önskemål, att ett ökat antal
specialutbildade läkare knytes till dispensärarbetet.

Antalet årligen nyupptäckta tuberkulosfall motsvarar helt säkert icke på
långt när hela verkliga antalet insjuknade. En tidig diagnos innebär alltid folden
sjuke större möjligheter till läkning än en upptäckt i mera framskridet
skede. Ett icke obetydligt antal av de fall, som uppdagats, har befunnits i
sent och för behandling föga mottagligt stadium.

Tuberkulosforskningens framsteg under de senare åren lia också ställt dispensärerna
inför åtminstone delvis nya uppgifter, för vilka de icke äro tillräckligt
rustade. Enligt sakkunskapens vittnesbörd framträda åtskilliga allvarliga
fall antingen med för den insjuknade knappast märkbara symtom eller
med symtom, som snarast ange en akut infektion av övergående natur och

56

Kungl. Majit» proposition nr 85.

vilkas samband med en begynnande tuberkulos icke utan stor erfarenhet låter
sig påvisa. Oftast har härvid en röntgenundersökning visat sig oundgänglig.
Det sagda gäller även örn en del försämringar av äldre tuberkulosfall.
Erfarenheterna från senare tid — särskilt på grundval av de iakttagelser som
gjorts vid de genom nationalföreningen mot tuberkulos understödda tuberkulosundersökningarna
av vissa yrkesgrupper — ha visat, att först på nämnda
väg tuberkulos kunnat konstateras hos ett stort antal personer, å vilka med
anlitande av vanliga undersökningsmetoder några symtom av denna sjukdom
icke framträtt. Vid nyligen företagna undersökningar bland typograf- och
busspersonal i Stockholm — varvid röntgen anlitades i samtliga fall — befanns,
att i icke mindre än 75 procent av samtliga de konstaterade sjukdomsfallen
utslaget i fråga örn förekomsten av tuberkulos gavs genom röntgenfotograferingen.
Liknande erfarenheter lära hava gjorts vid tidigare massundersökningar
av studenter.

Förhållanden av angivna art synas mig ägnade att med synnerlig skärpa
framhäva nödvändigheten av att dispensärvården utrustas med förbättrade tekniska
resurser och för anlitande av desamma speciellt utbildad och sakkunnig
personal. Med utgångspunkt härifrån böra utvägar kunna öppnas för ett aktualiserande
av de i skilda sammanhang framhävda önskemålen örn ökande av
dispensärernas förmåga att ställa tidiga och riktiga diagnoser, och därmed
för förverkligande av det mål, som för tuberkuloskampen bör uppställas: uppspårande
av varje förefintlig smittkälla av tuberkulos karaktär.

Det är mot bakgrunden av nu anförda förhållanden, som medicinalstyrelsens
förslag bör bedömas. Kravet på en tidig och säker diagnos har därvid
beaktats genom uppslaget att inom varje sjukvårdsområde inrätta ett lämpligt
antal centrala dispensärer, av styrelsen benämnda A-dispensärer, vilka
skola utrustas med fullständig röntgeninstallation och ställas under ledning
av läkare med sakkunskap i såväl allmän tuberkulosvård som röntgenteknik.
Allt efter de lokala förhållandena skola dessa centraldispensärer kunna förläggas
till sanatorier eller upprättas fristående utan direkt samband med
sjukvårdsanstalt. Den diagnostiska verksamheten avses vara A-dispensärens
huvuduppgift. Vid dem skall ock bedrivas en statistiskt-registrerande verksamhet
rörande tuberkulossjukligheten inom området. Ett intimt samarbete
skall vidare etableras mellan de centrala och de lokala dispensärerna samt
med läkarna inom området och med sjukvårdsanstalterna. Familjeundersökningar
ävensom mass- och gruppundersökningar skola därjämte utföras genom
A-dispensärerna, den senare kategorien undersökningar dock endast i begränsad
omfattning, då i detta avseende förutsatts, att nationalföreningen
mot tuberkulos alltjämt biträder med anordnande av sådana. Vissa initiativ
tänkas vidare utgå från A-dispensärerna; de skola exempelvis kunna inkalla
tuberkulossjuka och deras familjer till röntgenkontroll samt låta vissa patienter
undergå förnyad kontroll, allt i samförstånd med lokaldispensärernas läkare.

Anordnandet av sådana centraldispensärer utgör en påbyggnad av den nuvarande
organisationen och kan betraktas som det reellt och principiellt viktigaste
ledet i medicinalstyrelsens förslag. Vid sidan av dessa skulle finnas

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

särskilda lokala dispensärer under ledning av vederbörande provinsialläkare.
Enligt det föreliggande förslaget skola sistnämnda dispensärer vara av två
slag, dels B-dispensärer — motsvarande den nu allmänna typen av dispensärer
— med särskild dispensärsköterska, dels ock distriktsdispensärer, vid vilka
dispensärsköterska ersättes av distriktssköterska i anslutning till den allmänna
planläggningen av 1935 års distriktsvårdsreform. I övrigt skola arbetsuppgifterna
för de båda nämnda slagen av lokala dispensärer i det stora hela
vara desamma. Frågan örn B-dispensärernas bibehållande tillsvidare skall bedömas
ur synpunkten av tuberkulosens frekvens. Å medicinalstyrelsen skall
ankomma att efter vederbörande landstings hörande bestämma, när inom ett
område, som anslutit sig till den nya distriktsvårdsorganisationen, B-dispensärerna
skola upphöra.

I stort sett synes mig det framlagda förslaget, örn vars grundlinjer jag
velat erinra, innefatta en lycklig lösning till förverkligande av de nyss angivna
kraven på omläggningen av dispensärarbetet. Förslaget synes mig ock
ägnat att utan eftergivande av dessa krav möjliggöra en smidig anpassning
efter de inom de olika områdena växlande förhållandena. Det är ur dessa
synpunkter att beklaga, att den föreliggande utredningen i ämnet icke kan
lämpligen läggas till grund för en hela riket överspännande organisation av
dispensärvården. Jag bortser här från det förhållandet, att utredningen uteslutit
de städer, som icke deltaga i landsting och som redan under nuvarande
förhållanden äro undantagna från den statsunderstödda dispensärvården.
Ifrågavarande städer kunna nämligen ■— på sätt förutsattes vid tillkomsten
(1914) av den första dispensärkungörelsen —- antagas hava tillräckliga resurser
att utan statligt stöd tillgodose sin dispensärvård på ett enligt nutida krav
fullt tillfredsställande sätt. Jag åsyftar i stället det förhållandet, att städer
med invånarantal över 5,000 alltjämt äro ställda utanför distriktsvårdsorganisationen.
Beträffande dessa städers inordnande i organisationen har medicinalstyrelsen
först helt nyligen avgivit förslag. Då sagda förslag måste
underkastas ytterligare beredning, som icke kan slutföras inom den närmaste
tiden, ser jag mig nödsakad, med hänsyn till sambandet mellan distriktsoch
dispensärvården, att i fråga örn nämnda städer nu begränsa mig till provisoriska
anordningar, i väsentlig anslutning till vad av medicinalstyrelsen förordats.

Jag övergår härefter till en prövning av förslagets olika delar och skall därvid
uppmärksamma de väsentliga erinringar mot detsamma, som vid remissbehandlingen
framkommit.

Vidkommande till en början de i förslaget använda beteckningarna synas
mig skäl föreligga att, i enlighet med vad som från flera håll uttalats, utbyta
beteckningen A-dispensär mot förslagsvis centraldispensär, vilken
beteckning särskilt framhäver ifrågavarande dispensärers ställning inom organisationen.
I analogi härmed synas mig de lokala dispensärerna lämpligen
böra rubriceras distriktsdispensärer, av vilka jag i likhet med medicinalstyrelsen
vill urskilja två typer, typ I, motsvarande styrelsens distriktsdispensär,
och typ II, motsvarande styrelsens B-dispensär.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

I fråga om den föreslagna organisationen av centraldispensärerna ansluter
jag mig till de synpunkter, som i förslaget anförts till förmån för desammas
inrättande, såsom regel, i anknytning till sanatorier. För denna ståndpunkt
synas mig tala i första hand ekonomiska skäl — dessa centraldispensärer skulle
därigenom ställa sig mindre kostsamma i såväl anläggning som drift -— men
även praktiska fördelar i övrigt. Härvid förutsätter jag givetvis, att tillgången
på läkare vid sanatorierna blir tillräcklig, så att dispensärverksamheten icke
länder till förfång för sanatoriernas ordinarie arbete. Å andra sidan torde
icke kunna bestridas, att inom vissa landstingsområden på grund av lokala
eller andra förhållanden jämväl fristående centraldispensärer äro av behovet
påkallade. Det torde böra ankomma på medicinalstyrelsen att i samband med
godkännande av de planer, som enligt förslaget skola upprättas för dispensärarbetet
inom de olika sjukvårdsområdena, tillse, att den för varje område
lämpligaste organisationen kommer till stånd, under skäligt beaktande av
förefintliga önskemål.

Erinringar av den innebörd, som vid remissbehandlingen av medicinalstyrelsens
tidigare förslag om distriktsvårdens omorganisation framkommit
rörande befarade brister i dispensärarbetets effektivitet genom distriktssköterskornas
ersättande med dispensärsköterskor, hava även nu anförts. Efter
statsmakternas principiella ställningstagande i denna omstridda fråga saknar
jag anledning att uppehålla mig vid spörsmålet. Jag vill emellertid betona, att
nu förevarande förslag icke åsyftar att stadga obligatoriskt anordnande av
distriktsdispensärer av typ I; förslaget har i stället i betydande mån beaktat
de för de olika landstingsområdena speciella förhållandena, såsom tuberkulosfrekvens,
distriktsvårdens utbyggnad o. s. v.

Beträffande de frågor, som hava samband med centraldispensärernas förhållande
till distriktsdispensärerna och sjukvårdsanstalterna, den inre organisationen
av dispensärerna m. m., biträder jag i huvudsak förslaget. Då
förslaget förutsätter, att verksamheten inom de olika dispensärvårdsområdena
skall vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan,
anser jag mig emellertid böra framhålla vikten av att styrelsen i all rimlig
utsträckning beaktar lokala önskemål. Lämpligt synes mig därvid vara, att,
såsom från några håll påyrkats, styrelsen tillhandahåller en normalplan för
dispensärverksamhetens bedrivande.

I förevarande sammanhang hava tillika framställts vissa önskemål av mera
allmän innebörd. Sålunda har hävdats vikten av anmälningsplikt rörande inträffade
tuberkulosfall. Krav på skyldighet för tuberkulossjuk och dennes
omgivning att låta undersöka respektive behandla eller isolera sig har därjämte
gjort sig förnummet. Yad sålunda anförts förtjänar utan tvivel beaktande.
Till dessa och närbesläktade frågor torde jag emellertid få anledning
att återkomma vid prövningen av det förslag till tuberkuloslag, som
under loppet av innevarande år kan förväntas komma att föreligga.

Av mitt i det föregående gjorda uttalande rörande frågan om dispensärvårdens
ordnande i de till landsting anslutna städerna med invånarantal över

59

Kungl. Majus proposition nr 85.

5,000 framgår, att jag funnit mig nödsakad att under förhandenvarande förhållanden
räkna med allenast ett provisoriskt ordnande av dispensärvården i dessa
städer. Beträffande utformandet av provisoriet har medicinalstyrelsen anvisat
skilda vägar. Yad härutinnan anförts i fråga örn städer med invånarantal
överstigande 25,000 synes mig kunna innebära en acceptabel lösning. Däremot
erbjuder det större vanskligheter att finna tillfredsställande former för
vårdbehovets tillgodoseende inom de städer, vilkas invånarantal ligger mellan
5,000 och 25,000. De alternativ, som härutinnan av medicinalstyrelsen angivits,
torde få anses acceptabla, även örn jämväl andra sätt för frågans
lösning måhända kunna övervägas. Att nu taga bestämd ståndpunkt härtill
lärer icke vara görligt med hänsyn till de växlande lokala förhållandena
såväl inom de ifrågavarande städerna som landstingsområdena i övrigt. Jag
inskränker mig i denna del till att framhålla vikten av att vederbörande landsting
vid avgivandet av förslag till plan för dispensärverksamheten inom området
söker tillgodose önskemålen från de i landstingsområdet ingående städer,
varom i detta sammanhang är fråga. Genom en dylik samverkan torde nödiga
utgångspunkter erhållas för ordnande av de nämnda städernas dispensärvård
på det i varje fall mest ändamålsenliga sätt.

Yad medicinalstyrelsen föreslagit i fråga örn huvudmannaskapet
och dispensärvårdens ledning synes mig kunna godtagas. Huvudmannaskapet
bör sålunda liksom vid distriktsvården tillkomma landstingen.
Ledningen av dispensärverksamheten inom varje dispensärvårdsområde torde
normalt böra handhavas av samma organ, åt vilket inom landstingsområdet
distriktsvården anförtrotts. Där önskemål i sådan riktning göra sig gällande
lär dock särskild dispensärstyrelse jämväl kunna ifrågakomma. Emellertid
vill jag även i detta sammanhang betona, att det obestridligen förefintliga behovet
av ett enhetligt centralorgan för landstingens omfattande verksamhet på
hälso- och sjukvårdens områden inom en snar framtid måste tillgodoses. De nu
förordade åtgärderna för ledningens ordnande lära sålunda få betraktas såsom
provisoriska. I landstingens hand bör ock läggas att bestämma, örn och
i vilken utsträckning dispensärnämnder skola vara verksamma ävensom att
närmare reglera de uppgifter, som skola tillkomma dessa nämnder.

De av medicinalstyrelsen sammanfattningsvis gjorda uttalandena rörande
dispensär ernas personal — innefattande bland annat förslag örn
rätt för läkare vid fristående centraldispensär att tillgodoräkna sjukhusår
samt örn tillsättningen av läkare vid centraldispensärerna — synas mig i huvudsak
kunna läggas till grund för de bestämmelser, som vid bifall till förevarande
förslag böra meddelas. Med hänsyn till framställd erinran torde dock försiktigheten
bjuda, att läkare vid fristående centraldispensär förordnas allenast
för en femårsperiod.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att olika omständigheter och förhållanden
böra bliva bestämmande vid avgörandet av frågan var distriktsdispensärer
i nuvarande form borde bibehållas och var de borde avvecklas. En viktig
sådan omständighet vore tuberkulosdödligheten. I detta avseende har upp -

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

ställts som norm, att inom landstingsområden, där tuberkulosdödligheten
genomsnittligt under senaste femårsperiod hållit sig under 1 promille eller ej
nämnvärt överskridit denna siffra, en omläggning och förändring av dispensärarbetet
vore befogad. Vidare har pekats på den nuvarande ojämna fördelningen
av distriktssköterskor inom de olika landstingsområdena, och slutligen har
hänvisats till geografiska och kommunikationsförhållanden. Förslaget lämnar
därjämte frihet för sådana landstingsområden, vilkas nuvarande dispensärorganisation
enligt vunnen erfarenhet visat sig lämplig och effektiv
—• särskilt har erinrats örn organisationerna i Hallands och Älvsborgs
län — att tills vidare oberoende av tuberkulosfrekvensens nedgång under det
nyss angivna gränsvärdet bibehålla nuvarande organisation.

Att förslaget i denna punkt uppfyller aila rimliga anspråk på smidighet
och anpassning har jag redan tidigare betonat. Från vissa håll har emellertid
erinrats, att enligt förslaget det skulle tillkomma medicinalstyrelsen
att —- efter vederbörande landstings hörande — föreskriva när inom ett
landstingsområde, där den nya distriktsvårdsorganisationen genomförts, den
nuvarande dispensärorganisationen skulle avvecklas. Avgörandet härutinnan
har i stället ansetts böra träffas av landstinget. Även örn jag är villig
medgiva, att det med hänsyn särskilt till de olika förhållanden, som
enligt vad ovan nämnts kunna motivera en övergång till en ny organisation
av det lokala dispensärarbetet, kan finnas anledning att inrymma ett vidsträcktare
utrymme för landstingets bestämmanderätt, synes det mig dock
principiellt betänkligt att avvika från förslaget i denna del. Jag känner
mig förvissad därom, att medicinalstyrelsens avgörande härutinnan kommer
att grundas på ett sorgfälligt övervägande av alla de synpunkter, som vid
prövningen inställa sig. Nödigt hänsynstagande till viss personal vid pensionsgränsen
eller andra för vissa landstingsområden speciella förhållanden
kunna sålunda motivera en successiv övergång till den nya ordningen.

Jag övergår härefter till grunderna för statsbidrags utgående.

Yad därvid först angår de vid statsbidragets utmätande ifrågakommande
utgiftskategorierna, innebär förslaget i denna del icke något väsentligt avsteg
från nuvarande ordning. Däremot innefattar förslaget i andra avseenden
vissa nyheter. Enligt nuvarande dispensärkungörelse föreskrives sålunda utan
vidare inskränkning, att statsbidrag till dispensärverksamhet skall utgå med
högst en fjärdedel av de till sådant statsbidrag berättigade utgifterna. Det
föreliggande förslaget innebär en höjning av statsbidraget till högst hälften
av det belopp, som återstår, sedan sammanlagda beloppet av de statsbidragsberättigade
utgifterna för dispensärverksamheten under det år, statsbidraget
avser, minskats med summan av under året till bestridande av ifrågavarande
utgifter influtna övriga bidrag och gåvor, dock med undantag för landstingets
anslag till ändamålet. För dispensärvårdsområde i län, där tuberkulosdödligheten
enligt senast offentliggjorda statistik med mera än 25 procent överstigit
rikets medeltal, kan vidare statsbidrag — utöver 50 procent — utgå med

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

så många procent, som motsvara en fjärdedel av det tal, med vilket länets
tuberkulosdödlighet överstiger rikets medeltal. Detta tilläggsbidrag må dock
jämte ordinarie bidrag icke uppgå till mer än högst 75 procent av berörda utgifter.

Mot statsbidragets höjning till 50 procent ha inga invändningar avhörts.
Icke heller jag har något att erinra däremot. Den framkomna kritiken har
riktat sig mot andra delar av de föreslagna villkoren. Till en början
har i några yttranden anmärkts mot den ifrågasatta graderingen av statsbidraget
till »högst» hälften, därvid man framhållit, att det för landstingen
vore önskvärt att för undvikande av svårigheter vid budgetberäkningarna
kunna med visshet beräkna statens kommande andel i täckandet av
utgifterna för dispensärvården inom länet. Jag vill däremot endast erinra,
att den föreslagna bestämmelsen endast avser att — såsom redan nu är
fallet — inrymma en viss frihet för medicinalstyrelsen att vid prövning av
inkommande framställningar örn statsbidrag kunna i sådana fall, där utgifterna
i något avseende befunnits oskäligt höga, eller ock för ernående av en viss
likformighet i tillämpningen av statsbidragsreglerna utmäta statsbidrag efter
en lägre beräkningsgrund än den högsta medgivna. Såsom ägnad att utgöra
ett korrektiv mot missbruk vill jag därför förorda bibehållande av den angivna
begränsningsregeln.

Yad vidare beträffar de speciella erinringar, som i detta sammanhang
framställts av länsstyrelsen i Blekinge län, gentemot bestämmelserna örn
avdrag vid statsbidragets beräknande för influtna gåvor och bidrag, finner
jag desamma böra föranleda en jämkning i förslaget. Lämpligen synes man
böra göra en bestämd skillnad mellan å ena sidan bidrag från nationalföreningen
och kommuner samt å andra sidan gåvor av enskilda personer eller
lokala sammanslutningar. Mot att den förstnämnda gruppen tages i beräkning
på sätt medicinalstyrelsen ifrågasatt, lär intet vara att erinra. Däremot
synes det mig mindre välbetänkt att förfara på detta sätt med enskilda personers
eller lokala sammanslutningars gåvor. Sådana böra enligt min mening
mera fritt få disponeras för verksamheten i dess helhet och icke i allmänhet
föranleda en minskning i landstingets och statens bidrag. Ett motsatt förfarande
skulle lätteligen leda till att de enskildas intresse för att stödja verksamheten
minskades. Å andra sidan måste det tillses, att icke statsbidraget
utmätes på sådant sätt, att statsmedel kommer dispensärverksamheten till del
i större utsträckning än utgifterna påkalla. Genom bestämmelsernas avfattning
har sörjts härför. Yad speciellt Blekinge län beträffar, synas uppgifterna
rörande tuberkulosdödlighetens utveckling under senare tid visa hän på ett
behov av dispensärverksamhetens effektivisering. Jämväl vad angår tilläggsbidrag
till vissa län med särskilt hög tuberkulosdödlighet, kan jag i princip
biträda medicinalstyrelsens förslag, ehuru jag funnit mig böra formellt jämka
bestämmelserna i denna del, på sätt bilagda författningsförslag angiver.

Jag anser mig härefter, innan jag övergår till frågan örn kostnaderna för
den nya organisationen, böra beröra vissa önskemål, som i övrigt framkommit
vid remissbehandlingen.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Sålunda har till en början från vissa håll framhållits, att om centraldispensärerna
skulle få avsedd betydelse för uppspårande av tidiga tuberkulosfall
staten borde lämna bidrag till resor, som enligt förslaget tuberkulöst sjuka
eller för tuberkulos misstänkta personer efter remiss från lokaldispensär skola
företaga till centraldispensär för undersökning. Detta spörsmål är förvisso
värt det största beaktande. Denna sida av det föreliggande problemet har
emellertid icke berörts av medicinalstyrelsen. Då styrelsen likväl synes räkna
med sådana resor som en förutsättning för att centraldispensärerna skola
kunna fullgöra sina diagnostiska uppgifter och man tillika här torde kunna
tala örn ett allmänt sjukvårdsintresse, som är starkare betonat än det individuella,
framstår det för mig som en brist i förslaget, att några vägar icke
anvisats för det allmännas ekonomiska medverkan i de säkerligen ofta förekommande
fall, då en medellös eller mindre bemedlad person har att inställa
sig vid centraldispensär för undersökning. Vid bedömandet av frågan
i vad mån staten bör lämna sådan medverkan bör emellertid ihågkommas,
att staten för närvarande icke bidrager till enskildas resor till sjukvårdsanstalt
i andra fall, än då de företagas till vissa riksanstalter. Däremot hava
erforderliga resebidrag för utnyttjandet av länsvis organiserad sjukvård ansetts
böra gäldas av landstinget. Med hänsyn till här föreliggande speciella
förhållanden, synas mig emellertid goda skäl kunna anföras för att kostnaderna
vid resor för undersökning vid centraldispensär, vilka företagas av medellösa
eller mindre bemedlade personer, ersättas av allmänna medel. Lämpligen
torde utgifterna för sådant ändamål böra bestridas på samma sätt som
dispensärens övriga utgifter, och bidrag av statsmedel utgå enligt stadgade
grunder.

I övrigt vill jag allenast förorda några mindre jämkningar. Sålunda torde
tillräckliga skäl icke hava anförts för att de säkerligen blygsamma kostnaderna
för det centrala organet skola ingå i de statsbidragsberättigade utgifterna.
Och vad läkararvodenas beräkning angår, synes det mig visserligen skäligt,
att tilläggsarvode utgår till läkare vid fristående centraldispensär i övre Norrland,
medan anledning enligt min åsikt saknas för motsvarande anordning
vid ansluten centraldispensär. Sättet för beräkning av sistnämnda läkares
ersättning lärer ock böra ytterligare övervägas. I varje fall torde skäl icke stå
att anföra för att arvodet må överstiga 5,000 kronor för år.

Tveksamhet har i några yttranden yppats, i vad mån personer i
icke obemedlad ställning skulle äga utnyttja dispensärerna. Medicinalstyrelsens
ställning till denna fråga torde knappast kunna anses präglad av önskvärd
klarhet. Med den begränsningen att centraldispensärernas mottagningar
icke böra vara direkt tillgängliga för allmänheten utan endast avse remisser från
lokaldispensär synes det emellertid uppenbart, att ifrågavarande dispensärmottagningar
böra vara i princip avgiftsfria. En person i en tuberkulossjuks omgivning,
vilken på anmodan av en dispensärfunktionär underkastar sig såväl
allmän undersökning som röntgenundersökning, bör icke skäligen vidkännas
kostnader därför, även örn han äger möjlighet att gälda desamma. Den an -

63

Kungl. Majus proposition nr 85.

givna regeln om avgiftsfria dispensärmottagningar bör dock gälla allenast
intill den tidpunkt, då dispensärernas förberedande undersökningar, därunder
inbegripen jämväl den diagnostiska undersökningen vid centraldispensär,
äro avslutade och klarhet vunnits örn det i varje fall föreliggande vårdbehovet.
Efter diagnosens fastställande bör det bemedlade klientelet visserligen
äga rätt att anlita dispensärmottagningarna men endast mot fastställd
avgift.

Slutligen vill jag med anledning av den tvekan, som kunnat utläsas ur vissa
yttranden, framhålla, att det förevarande förslaget avser samtliga former
av tuberkulos, sålunda icke enbart lungtuberkulos.

När jag härefter övergår till behandling av kostnadsfrågan, anser
jag mig först böra erinra, att de föreliggande beräkningarna endast avse
utgifterna för de närmaste åren efter den nya organisationens genomförande.
Detta sammanhänger till övervägande del därmed, att organisationen icke är
att anse såsom slutgiltigt utformad utan ställts i beroende av ett antal till
sin natur tämligen svårbedömliga faktorer. Sålunda lära å ena sidan utgifterna
för den lokala dispensärvården successivt komma att minskas därigenom, att
inom områden, där förhållandena det medgiva, de nuvarande dispensärsköterskornas
uppgifter övertagas av distriktsvården. Å andra sidan komma utgifterna
för anordnandet av de föreslagna centraldispensärerna att medföra
en ökning av dispensärkostnaderna, vilken möjligen kan komma att stegras
därigenom, att man framdeles kan bliva nödsakad att räkna med ett större
antal centraldispensärer än förslaget upptager. Denna omständighet bör sålunda
jämväl beaktas vid bedömandet av de framtida utgifterna för organisationen
i dess helhet.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att det erbjuder betydande svårigheter
att med någon större grad av exakthet uppskatta de omedelbara ekonomiska
konsekvenserna av en omläggning av dispensärvården. Medicinalstyrelsen har
emellertid sökt att med anlitande, där så befunnits nödvändigt, av viss skälighetsprövning,
så noggrant som möjligt angiva kostnaderna för organisationens
skilda delar. Från de av medicinalstyrelsen valda utgångspunkterna synas
mig de sålunda uppgjorda kostnadskalkylerna kunna i stort sett läggas till
grund för ett bedömande av statens andel i utgifterna för den nyorganisation
av dispensärverksamheten, som av mig förordats.

Enligt medicinalstyrelsens kalkyler skulle de årliga till statsbidrag berättigade
utgifterna för dispensärverksamheten för den närmaste tiden kunna
uppskattas till 2,183,700 kronor. Motsvarande utgiftssiffra för år 1933 utgör
2,197,529 kronor. För år 1934 stego kostnaderna enligt tillgängliga uppgifter
till 2,256,147 kronor. Den föreslagna organisationen skulle sålunda vid jämförelse
med nu angivna siffror draga något lägre kostnader.

Med utgångspunkt från först nämnda utgiftssiffra, 2,183,700 kronor, minskat
med summan av det till bidrag och gåvor beräknade beloppet, 665,000
kronor, kommer styrelsen till att ett belopp av 1,518,700 kronor skulle täckas
av stats- och landstingsmedel. Statens andel skulle utgöra högst hälften
därav, 759,350 kronor eller i avrundat tal 750,000 kronor. Vid bifall till styrel -

64

Kungl. May.U proposition nr 85.

sens förslag om förhöjt bidrag till vissa norlandslän skulle sistnämnda belopp
komma att ökas med 50,000 kronor och sålunda kunna angivas till 800,000
kronor. De jämkningar i fråga örn kostnaderna för vissa patienters resor
samt beträffande gåvomedlens disponerande, som jag förordat, torde föranleda,
att sagda belopp undergår någon höjning.

I förhållande till de för budgetåret 1935/1936 redovisade utgifterna för
dispensärverksamheten, uppgående till i runt tal 465,000 kronor, medför den
föreslagna organisationen en årlig utgiftsökning för staten av omkring 350,000
kronor. Då de av landstingen för åren 1933 och 1934 beviljade anslagen till
dispensärverksamheten i avrundade tal belöpte sig till respektive 1,045,000
kronor och 1,025,000 kronor, motsvaras sålunda statens beräknade utgiftsökning
av en minskning för landstingen, som kan uppskattas till omkring
300,000 kronor.

De nya grunderna torde böra vinna tillämpning från och med den 1 januari
1938. Med hänsyn till eljest tillämpad ordning för statsbidragens utbetalande
kommer emellertid genomförandet från och med nämnda tidpunkt
av omorganisationen icke att påverka anslaget för nästa budgetår. Statsbidrag
för kalenderåret 1938 kommer nämligen att utbetalas först under budgetåret
1938/1939.

Till komplettering av den här lämnade redogörelsen för de ändrade grunderna
för statsbidrag till dispensärverksamheten torde såsom bilaga 1. vid detta
protokoll få fogas inom departementet — på grundval av medicinalstyrelsens
förut omnämnda kungörelseförslag — uppgjort förslag till kungörelse angående
statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen,

att godkänna de grunder för statsbidrag till dispensärverksamhet
för tuberkulosens bekämpande, som av mig förordats,
att tillämpas från och med den 1 januari 1938.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Forssberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

65

Bilaga 1.

Förslag:

till

Kungörelse

angående statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens

bekämpande.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande må
utgå till landsting, som med iakttagande av bestämmelserna i denna kungörelse
anordnat dylik verksamhet inom landstingsområdet.

2 §•

I denna kungörelse benämnes område, inom vilket landsting anordnat
dispensärverksamhet, dispensärvårdsområde och varje dispensärs verksamhetsområde
dispensärdistrikt.

Centraldispensär benämnes för röntgenundersökning utrustad dispensär,
som förestås av läkare med behörighet till läkarbefattning vid annat sanatorium
än kustsanatorium och därmed jämförligt sanatorium och som förfogar
över minst en dispensärsköterska. Vid centraldispensär skall finnas
sjuksköterska med röntgenutbildning. Centraldispensär är antingen fristående
eller förlagd till sjukvårdsanstalt.

Distriktsdispensär, typ I, benämnes dispensär, som förestås av legitimerad
läkare, kallad dispensärläkare — i regel den tjänsteläkare som är distriktssköterskas
förman — och vid vilken distriktssköterska tjänstgör såsom
sköterska.

Distriktsdispensär, typ II, benämnes dispensär, vid vilken legitimerad
läkare — i regel tjänsteläkare — är dispensärläkare och särskild dispensärsköterska
är anställd.

Med dispensärsköterska avses i denna kungörelse sjuksköterska, som nöjaktigt
genomgått fullständig kurs vid statens distriktssköterskeskola.

3 §■

Ledningen av dispensärverksamheten inom varje dispensärvårdsområde
skall utövas antingen av distriktsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet
eller ock av en av landstinget utsedd dispensärstyrelse.

4 §•

Dispensärverksamheten skall inom varje dispensärvårdsområde vara anordnad
enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan, innefattande även områdets
indelning i dispensärdistrikt. Inom varje dispensärvårdsområde skall
finnas minst en centraldispensär.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 85. 88 37 5

66

Kungl. Majda proposition nr 85.

Inom dispensärvården verksamma befattningshavares tjänstgöringsförhållanden
skola vara närmare reglerade genom av medicinalstyrelsen godkända
instruktioner.

Dispensärverksamheten skall stå under överinseende av medicinalstyrelsen
och vederbörande förste provinsialläkare.

5 §•

Statsbidrag till dispensärverksamhet må allenast avse utgifter för:

1. vid centraldispensär:

a) drift och underhåll samt

b) kostnader för medellösa eller mindre bemedlade personers resor till
och från dispensären för undersökning;

2. vid distriktsdispensär, typ I:

a) läkararvode,

b) expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter ävensom

c) organiserad tuberkulosförebyggande barnavård;

3. vid distriktsdispensär, typ II:

a) läkar- och sjuksköterskearvoden,

b) sjuksköterskas resor i dispensärens tjänst,

c) hyra och underhåll av dispensärlokal,

d) expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter ävensom

e) organiserad tuberkulosförebyggande barnavård.

Med undantag av vad i första stycket under 1 b) stadgas må bidrag av
statsmedel icke utgå för vad som lämnats såsom understöd åt enskilda personer.

Har landstinget inom dispensärvårdsområdet anordnat distriktsvård enligt
gällande bestämmelser angående statsbidrag till distriktsvård, må statsbidrag
icke utgå för den del av dispensärs utgifter, som utgöres av arvode
till vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för hennes resor i
dispensärens tjänst.

6 §•

Statsbidrag för visst år utgår med högst hälften av det belopp, som återstår,
sedan sammanlagda beloppet av de utgifter under året, för vilka enligt
5 § statsbidrag må utgå, minskats med summan av under året till bestridande
av dessa utgifter influtna övriga bidrag från kommuner och riksorganisationer,
det anslag, som för ändamålet utgått från landstinget, oberäknat.

För dispensärvårdsområde i län, där tuberkulosdödligheten i medeltal för
senast förflutna femårsperiod med mera än 25 procent överstigit rikets medeltal
för samma tid, må det enligt första stycket beräknade statsbidraget ökas
med halva det procenttal, varmed länets ifrågavarande tuberkulosdödlighet
överstigit rikets medeltal, dock högst med 50 procent.

7 §•

Ansökan örn statsbidrag för visst år skall, ställd till medicinalstyrelsen,
före den 1 mars nästföljande år till nämnda myndighet insändas.

Kungl. Majus proposition nr 85.

67

Vid ansökningen skola fogas

specificerad uppgift angående sådana dispensärernas utgifter under det
sistförflutna året, för vilka enligt 5 § statsbidrag må utgå,

uppgift rörande under sagda år influtna bidrag från kommuner och riksorganisationer,
vilka varit avsedda till bestridande av nyssnämnda utgifter,
av vederbörande förste provinsialläkare utfärdat intyg rörande nämnda år,
att dispensärerna föreståtts av läkare, som omförmälas i 2 §, och att vid dispensärerna
anställda sjuksköterskor ägt föreskriven kompetens, samt
årsberättelse enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

8 §•

Efter granskning av ansökningshandlingarna har medicinalstyrelsen att
besluta om statsbidrags beviljande. Beviljat statsbidrag skall till landstinget
utbetalas av medicinalstyrelsen, som det ock tillkommer att meddela de närmare
föreskrifter, vilka kunna finnas erforderliga.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938. Från och med nämnda
dag skall kungörelsen den 8 maj 1925 (nr 329) angående statsbidrag för understödjande
av dispensärverksamhet med däri sedermera vidtagna ändringar upphöra
att gälla utom vad avser statsbidrag för tid före den nu utfärdade kungörelsens
ikraftträdande.

Utan hinder av vad i 5 § sista stycket stadgas må, när medicinalstyrelsen
finner skäl därtill föreligga, statsbidrag tills vidare kunna utgå jämväl för
den del av dispensärs utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären
anställd sjuksköterska och ersättning för hennes resor i dispensärens tjänst,
dock allenast örn till sjuksköterskans avlöning icke utgår statsbidrag enligt
bestämmelserna angående statsbidrag till distriktsvård.

Statsbidrag må jämväl kunna utgå för bidrag till avlöning åt av stad anställd
sjuksköterska, vilken efter överenskommelse mellan staden och distriktsvårdsstyrelse
skall utöva dispensärvård inom stad, där landsting icke anordnat
distriktsvård enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag till
distriktsvård.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

Bilaga 2.

Tnberkulosdödligfheten pro mille i medeltal under perioderna 1926—1930

samt 1931—1933.

(Siffrorna inom parentes ange medeltalet under perioden 1911—1915.)

1926-1930

1931—1933

Minskning från

1926—1930

till

1931-1933

%

Stockholms stad

(2.7 5)

1.59

1.32

17

Stockholms län ............

(1.94)

1.28

1.07

16

Uppsala

») ............

(1.74)

1.15

1.01

12

Södermanlands

)) .

(1.64)

0.82

0.73

11

Östergötlands

» ............

(1.60)

0.90

0.75

75

Jönköpings

»

(1.48)

1.05

1.00

5

Kronobergs

» ............

(1-68.,

1.27

i.15

9

Kalmar

»

---- (1-59)

1.20

1.04

13

Gotlands

» .

(1.75)

1.45

1.37

6

Blekinge

)»

(1.91)

1.44

1.44

0

Kristianstads

» ............

(l-8«j

1.03

0.98

5

Malmöhus

»

(1.66)

0.97

0.83

14

Hallands

)) ............

(1.7 s'')

1.13

0.97

14

Göteborgs o. Bohus län........

. . . . (2.44)

1.43

1.36

5

Alvsborgs län ............

---- (1.72)

1.11

0.99

11

Skaraborgs

» ............

(1.41)

0.99

0.8 2

17

Värmlands

» ............

(1.93)

1.34

1.10

18

Örebro

)»

(1.59)

1.10

0.98

11

Västmanlands

» ............

(1.95)

1.13

1.01

11

Kopparbergs

)) ............

1.41

1.28

13

Gävleborgs

)) ............

____ (2.12)

1.48

1.30

12

Västernorrlands

)) ............

---- (2.io)

1.65

1.48

10

Jämtlands

>* ............

____ (2.39)

1.87

1.39

26

Västerbottens

» ............

(2.86)

1.94

1.70

12

Norrbottens

)) ............

(3.29)

2.67

2.37

11

Hela riket ....

(1.94)

1.32

1.15

13

Kungl. Majus proposition nr 85.

69

Bilaga 3.

Tuberkulosdödligheten pro mille i medeltal under femårsperioderna 1911—1915

och 1931—1935.

Tbcdödlighet

Minskning

1911-1915

1931—1935

absoluta tal

i procent

Stockholms stad ..................

2.75

1.24

1.51

54.9

Stockholms

län ................

1.94

0.98

0.96

49.5

Uppsala

1.74

0.96

0.78

44.8

Södermanlands

1.64

0.7 0

0.94

57.s

Ostergötlands

»

1.50

0.71

0.79

52.7

Jönköpings

» ................

1.43

0.93

0.50

35.o

Kronobergs

I)

1.68

1.11

0.57

33.9

Kalmar

»

1.59

0.96

0.63

39.6

Gotlands

»

1.75

1.38

0.87

21.1

Blekinge

»>

1.91

1.37

0.5 4

28.3

Kristianstads

»

1.58

0.91

0.67

42.4

Malmöhus

»

1.66

0.78

0.88

53.0

Hallands

)) ................

1.73

0-91

0.82

47.4

Göteborgs o. Bohus län............

2.44

1.20

1.24

50.8

Älvsborgs

län ................

1.72

0-90

0.82

47.7

Skaraborgs

)) ................

1.41

0.77

0.64

45.4

Värmlands

» ................

1.93

1.05

0.88

45.6

Örebro

»

1.59

0.92

0.67

42.1

Västmanlands

» .

1.95

0.96

0-99

50.8

Kopparbergs

» ................

2.06

1.12

0.94

45.6

Gävleborgs

)) ................

2.12

1.19

0 93

43.9

Västernorrlands » ................

2.10

1.37

0.73

34.8

Jämtlands

)) ................

2.39

1.27

1.12

46.9

Västerbottens

)) ................

2.35

1.63

0.72

30.6

; Norrbottens

)) ................

3.29

2.23

1.06

32.2

Hela riket . . .

1.94

1.08

0.86

44.8

Bihang till r

ike dag ens protokoll 1331. 1 sami. Nr 85.

88 37 (i