Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Nr 56.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1936 vid
dess tjugonde sammanträde fattade beslut; given
Stockholms slott den 15 januari 1937.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed anhålla örn riksdagens
yttrande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1936 vid dess tjugonde sammanträde
fattade besluten.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,
Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa av den internationella
arbetskonferensen år 1936 fattade beslut samt anför:

Inledning.

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt Tyska riket, å andra sidan, vars del I omBihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 56. H5 37 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

fattar förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialpolitiskt
reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, internationella
arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta
program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för
godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock
skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande
vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär som tillkommer
en ratificerad konvention.

I fråga örn verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och
konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av
andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt
att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast
möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets
avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd
eller annat åtgörande för dess genomförande eller om ett konventionsförslag
icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad någon
vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan
kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete
»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens tjugonde sammanträde hölls i
Genéve under tiden 4—24 juni 1936. Antalet representerade stater utgjorde
51, av vilka 32 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige deltog
i sammanträdet med en fullständig delegation.1

Vid sammanträdet antog arbetskonferensen tre konventionsförslag och två
rekommendationer, nämligen:

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 maj 1936 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud i. d. byråchefen J. A. E. Molin och f. d. yrkesinspektrisen Kerstin
Hesselgren med byråchefen E. V. Gabrielsson och docenten A. H. Johansson som experter;

såsom arbetsgivarombud verkställande direktören i järnbruksförbundet K. K. Wistrand
med verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp K. F.
Söderbäck och direktörsassistenten i nämnda förening E. H. Brodén såsom experter; samt

såsom arbetarombud dåvarande ordföranden i landsorganisationen i Sverige J. A. Forslund
med dåvarande förbundsordföranden G. Andersson, ordföranden i svenska byggnadsträarbetareförbundet
N. Linde, chefen för landsorganisationens pressinformation R.
Casparsson, ordföranden i de anställdas centralorganisation E. Ahlberg och redaktören S.
Backlund såsom experter.

Kungl. Majus proposition nr 56.

1) Förslag till konvention (nr 50) angående reglering av vissa särskilda
system för rekrytering av arbetare.

2) Rekommendation (nr 46) angående fortskridande avskaffande av rekrytering.

3) Förslag till konvention (nr 51) angående förkortning av arbetstiden vid
offentliga arbeten.

4) Förslag till konvention (nr 52) angående semester.

5) Rekommendation (nr 47) angående semester.

Genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg
utarbetade översättningar av originaltexterna till konferensens beslut
torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
I fråga örn beslutens innehåll får jag, i den män redogörelse därför ej lämnas
i det följande, hänvisa till nämnda bilaga.1

Förslaget till konvention (nr 50) angående reglering av vissa särskilda
system för rekrytering av arbetare.

Förslagets bestämmelser.

Detta konventionsförslag har, liksom den år 1930 antagna konventionen
angående tvångs- eller obligatoriskt arbete, avseende å förhållanden i kolonier,
besittningar, mandatområden och dylika territorier och syftar till att reglera
rekryteringen av infödda arbetare. Uttrycket »rekrytering» innefattar varje
åtgärd, företagen i syfte att förskaffa sig eller annan arbetskraft, som
icke frivilligt erbjuder sina tjänster å arbetsstället eller å offentliga eller av
vederbörande myndighet övervakade emigrations- eller arbetsförmedlingsbyråer.
Uttrycket »infödda arbetare» innefattar sådana arbetare, som tillhöra
eller äro likställda med den infödda befolkningen i områden, som lyda under
medlemmar av arbetsorganisationen, eller den beroende, infödda befolkningen
i medlemmarnas hemlandsområden. Regleringen avser att förebygga att tvång
utövas på den infödda befolkningen vid anskaffande av arbetskraft inom
ifrågavarande områden, att säkerställa såvitt möjligt att befolkningens politiska
och sociala organisation samt förmåga av anpassning efter nya ekonomiska
förhållanden icke äventyras genom kraven på arbetskraft samt att motverka
menliga följder av den ekonomiska utvecklingen för den infödda befolkningen.
Utöver allmänna bestämmelser om skyldighet för vederbörande myndighet att
före beviljande av tillstånd till rekrytering av arbetskraft beakta de möjliga
återverkningarna på befolkningens sociala liv, innehåller konventionsförslaget
särskilda föreskrifter angående bland annat rekrytering av minderåriga, tillstånd
av vederbörande myndighet till rekrytering, krav på värvare, administrativ
kontroll av rekrytering, läkarundersökning av rekryterade arbetare samt
transport och hemsändning av arbetare.

1 Internationella arbetskonferensens tjugoförsta sammanträde, ägnat sjöfartsfrågor,
ägde ram i oktober 1936. Vid konferensen antogos konventionsförslag rörande arbetstiden
ombord och bemanning, semester för sjöfolk, minimikrav i fråga om fartygsbefäls kompetens,
fartygsägares ansvarighet i fall av sjömäns sjukdom, skada och dödsfall samt sjukförsäkring
för sjömän. Dessutom antogos rekommendationer rörande arbetstid, bemanning
samt välfärdsanordningar för sjömän i hamnarna. Dessa konventionsförslag och
rekommendationer torde sedermera komma att underställas riksdagen.

Kungl. Majus proposition nr 56.

Förberedande behandling.

Detta konventionsförslag, som vid den slutliga voteringen vid internationella
arbetskonferensens tjugonde sammanträde antogs med samtliga avgivna röster,
har inom den internationella arbetsorganisationen föregåtts av den sedvanliga
förberedande behandlingen. Då de ifrågasatta bestämmelserna icke kunna
ifrågakomma till tillämpning å svenskt område, har ställningstagande från
svensk sida icke ansetts påkallat.

Yttrande.

över det slutligen antagna konventionsförslaget har utlåtande den 14
november 1936 avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, som hänvisar till att förslagets bestämmelser sakna tillämplighet
i Sverige och att någon åtgärd för omsättning av bestämmelserna i svensk lagstiftning
sålunda ej behöver övervägas. I frågan huruvida förevarande konvention
bör biträdas av Sverige anför delegationen, att beträffande ovannämnda
konvention av år 1930 angående tvångs- eller obligatoriskt arbete föredragande
departementschefen i den proposition, varmed konventionen underställdes riksdagen,
uttalat, att densamma borde ratificeras för vårt lands del, sedan något
eller några av de större kolonialländerna gjort det, till vilken uppfattning riksdagen
anslutit sig, varefter konventionen ratificerats den 22 december 1931.
Härvid hade som skäl anförts, att det med hänsyn till vårt lands ställning såsom
medlem av internationella arbetsorganisationen vore önskvärt och lämpligt,
att ratifikation av konventionen komme till stånd såsom ett uttryck för
landets principiella inställning till den föreliggande rättsfrågan. Delegationen
finner, att en dylik motivering visserligen kan synas försvarbar, men att det
måste anses riktigare och värdigare att avhålla sig från ratifikation i fall, då
denna åtgärd uppenbarligen måste te sig som en tom gest utan praktisk innebörd.

Departementschefen.

Medlemsstaterna i den internationella arbetsorganisationen böra enligt min
mening såvitt möjligt stödja det internationella socialpolitiska samarbetet
genom anslutning till de av internationella arbetskonferensen antagna konventionerna.
Sålunda bör i princip anslutning ske, även då åtgärden ur andra
synpunkter framstår såsom obehövlig, såsom i fall när redan bestående lagstiftning
i Sverige helt uppfyller konventionernas bestämmelser. Då emellertid
nu ifrågavarande konventions bestämmelser sakna tillämplighet på svenska
förhållanden, anser jag lika med delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, att ratifikation icke bör ske.

Rekommendationen (nr 46) angående fortskridande avskaffande

av rekrytering.

Rekommendationens bestämmelser.

Rekommendationen, som vid den slutliga voteringen antogs med alla avgivna
röster, avser att komplettera här ovan behandlade konventionsförslag
och innebär en hemställan till medlemsstaterna att vidtaga åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

gärder till påskyndande av det fortskridande avskaffandet av rekryteringen (i
konventionens mening) av arbetare och av utvecklingen av frivilligt utbud av
arbetskraft. Bland sådana åtgärder nämnas förbättring av arbetsförhållandena,
utveckling av transportmedlen, främjande av arbetarnas och deras familjers
bosättning inom området för arbetets bedrivande, för såvitt sådan bosättning
motsvarar vederbörande myndighets politik, underlättande av arbetskraftens
frivilliga förflyttning under administrativ uppsikt och kontroll samt fortskridande
utveckling av den infödda befolkningen och förbättring av dess
levnadsstandard.

Yttrande.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrar i nyssnämnda
utlåtande, att på enahanda grund som anförts beträffande konventionsförslaget
i ämnet rekommendationen icke kan komma till tillämpning här
i landet, varför det sålunda icke torde kunna ifrågakomma att med hänsyn till
denna rekommendation någon åtgärd vidtoges från Sveriges sida.

Departementschefen.

Oavsett örn konventionen angående reglering av vissa särskilda system för
rekrytering av arbetare ratificeras för Sveriges del eller ej, kunna, såsom
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anfört, inga
åtgärder från svensk sida vara påkallade med anledning av rekommendationen.

Förslaget till konvention (nr 51) angående förkortning av arbetstiden

vid offentliga arbeten.

Förslagets bestämmelser.

Denna konvention ingår i den serie av specialkonventioner för olika industrier,
vilka inom ramen av den principkonvention angående arbetstidens förkortning
till fyrtio timmar i veckan, som i proposition nr 15 underställdes
1935 års riksdag, skola i detalj ge bestämmelser om arbetstidens förkortning
inom särskilda industrier under hänsynstagande till de speciella förhållandena
på respektive arbetsområden. I ingressen till konventionsförslaget hänvisas
även till nämnda principkonvention och den däri angivna grundsatsen
örn fyrtio timmars arbetsvecka med upprätthållande av arbetarnas levnadsstandard.

Förslaget äger tillämpning å personer, som direkt sysselsättas med hus-,
väg- eller vattenbyggnadsarbeten, vilka finansieras eller subventioneras av
regeringen. Den exakta innebörden av uttrycken »hus-, väg- eller vattenbyggnadsarbeten»,
»finansieras» samt »subventioneras» skall definieras av vederbörande
myndighet efter samråd med de arbetsgivare- och arbetarorganisationer,
som saken kan angå. Från tillämpning av bestämmelserna kunna av
vederbörande myndighet i samråd med nämnda organisationer undantagas
dels personer i företag, vari endast medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas,
dels personer, som intaga ledande ställning och i vanliga fall icke deltaga
i manuellt arbete.

Kungl. Majus proposition nr 56.

Arbetstiden för personer, på vilka konventionsbestämmelserna äga tillämpning,
får icke överskrida fyrtio timmar i veckan i genomsnitt, dock att i fråga
örn arbeten, vilkas bedrivande med hänsyn till arbetets natur nödvändigtvis
mäste fortgå utan avbrott vid någon tid på dagen eller natten eller i veckan,
den genomsnittliga veckoarbetstiden må uppgå till fyrtiotvå timmar. Den
period, till vilken beräkningen av den genomsnittliga veckoarbetstiden får hänföras,
ävensom maximiantalet arbetstimmar i veckan skall bestämmas av
vederbörande myndighet i samråd med arbetsgivar- och arbetarorganisationer.
Med »arbetstid» avses den tid, varunder arbetaren står till arbetsgivarens
förfogande, däri innefattas icke vilotider, under vilka arbetaren icke står till
arbetsgivarens förfogande.

överskridanden av arbetstiden enligt den allmänna regeln må i viss fastställd
utsträckning medgivas medelst författningar, utfärdade av vederbörande
myndighet efter samråd med arbetsgivar- och arbetarorganisationer, dels beträffande
personer, som sysselsättas med sådana förberedande eller avslutande
arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom de tidsgränser, som
bestämts för företagets, företagsgrenens eller skiftlagets allmänna arbete, samt
personer i sysselsättningar, vilka på grund av sin natur innebära långa perioder
av overksamhet, varunder av arbetaren icke kräves fysisk verksamhet eller
ihållande uppmärksamhet, dels beträffande fall, där arbetstidens överskridande
finnes nödvändig för undvikande av allvarlig rubbning av visst allmänt
arbete eller med hänsyn till exceptionella förhållanden, såsom arbetsplatsens
svårtillgänglighet eller omöjlighet att anskaffa kvalificerad arbetskraft i tillräcklig
omfattning. Tillfälliga överskridanden av arbetstiden kunna dessutom
medgivas bland annat \id inträffad eller hotande olyckshändelse, vid force
majeure, då trängande arbeten behöva utföras å maskiner eller andra driftsinrättningar
samt vid oförutsedd frånvaro av medlem av skiftlag.

Utöver nämnda överskridanden må medgivas övertidstimmar till ett i författning,
utfärdad i samråd med arbetsgivar- och arbetarorganisationer, bestämt
högsta antal, som ej får överstiga hundra timmar per år. All övertid
skall betalas med lön, som med minst tjugofem procent överstiger den normala.

För att underlätta tillämpningen av konventionens bestämmelser skall det
åligga företagsledningen att medelst anslag eller på annat godkänt sätt tillkännagiva
de regler, som avse arbetstiden, samt i liggare anteckna förlängningar
av arbetstiden jämte de därför utbetalda lönebeloppen.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna i svensk lagstiftning i förevarande hänseende återfinnas
i lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, vilken bygger på principen
örn 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. Från tillämpning
av bestämmelserna i denna lag undantages enligt 1 § mom. c) arbete, som
bedrives av staten. Tillämpningsområdet är även i vissa andra avseenden
annorlunda bestämt i den svenska arbetstidslagen än i nu ifrågavarande konventionsförslag.

Kungl. Majus proposition nr 56.

Förberedande behandling.

I proposition nr 15 till 193G års riksdag lämnades en utförlig redogörelse
för den behandling, som den allmänna frågan örn arbetstidens förkortning
till fyrtio timmar i veckan undergått inom internationella arbetsorganisationen.
Beträffande då ifrågavarande förslag till konvention anförde
jag bland annat, att detta konventionsförslag i själva verket endast
hade karaktären av en principdeklaration till förmån för fyrtiotimmarsveckan.
Anledningen till denna egenartade form för konvention torde
ha varit uppfattningen att man borde framgå med viss försiktighet och söka
vinna allmän anslutning till själva principen från de olika staternas sida,
innan konkreta lagstiftningsåtgärder ifrågasattes. Ratifikation av konventionen
innebure ett gillande av principdeklarationen från den ratificerande
statens sida. Men beträffande principens tillämpning på olika slag av sysselsättningar
hänvisades i konventionstexten till specialkonventioner, vilka bleve
bindande först genom särskild ratifikation. Anslutning till principkonventionen
berövade icke en stat dess fria prövningsrätt i fråga örn ratifikation av
blivande specialkonventioner örn principens praktiska förverkligande. Med
hänsyn till då ifrågavarande konventions karaktär av principuttalande och
under erinran att framtida praktiska statsåtgärder till förverkligande av fyrtiotimmarsveckan
krävde särskild prövning och särskilda beslut av de svenska
statsmakterna, förordade jag, att den då föreliggande principkonventionen av
Sverige ratificerades. Denna ståndpunkt vann dock icke riksdagens godkännande.

Vid arbetskonferensens nittonde sammanträde i juni 1935 framlades serier
av diskussionspunkter eller förberedande konventionsförslag angående arbetstidens
förkortning vid offentliga arbeten, inom järn- och stålindustrier, vid
hus-, väg- och vattenbyggnadsarbeten, i kolgruvor samt i buteljglasbruk. Av
dessa blev endast det sistnämnda antaget av 1935 års konferens. (Se proposition
nr 15 till 1936 års riksdag.) Beträffande de övriga utsände internationella
arbetsbyrån i sedvanlig ordning under loppet av hösten frågeformulär
till medlemsstaternas regeringar.

I sitt den 20 januari 1936 avgivna svar på dessa frågeformulär anförde den
svenska regeringen bland annat följande:

Den svenska arbetslöshetspolitiken under senare år hade byggt på expansionistiska
principer och haft till ändamål att skapa arbetstillfällen. Det bestode
visserligen icke någon nödvändig motsättning mellan en dylik politik
och en politik, som syftade till att medelst arbetstidsförkortning fördela en
existerande sysselsättningsvolym på ett större antal arbetare. IJr en expansionistisk
arbetslöshetspolitiks synpunkt måste dock arbetstidsförkortning
framstå som ett sekundärt medel, värt att tillgripa endast örn andra arbetslösheten
motverkande medel icke visat sig tillräckligt effektiva. (Härvid förbisåges
icke, att förkortning av arbetstiden kunde framstå som ett socialt önskemål
ur andra synpunkter än den arbetslöshetspolitiska.) I känslan av att
intet möjligen verksamt medel borde lämnas oprövat i bekämpandet av den
utomordentligt omfattande arbetslösheten under de senare årens depression
hade dock den svenska regeringen städse varit beredd att ställa sig gillande
till internationella strävanden att förkorta arbetstiden. Som en förutsättning
för anslutning från svensk sida till internationella regleringar i detta syfte

Kungl. Majus proposition nr 56.

hade emellertid alltid framhävts, dels att arbetstidsförkortningen kunde
genomföras under bevarande av arbetarnas levnadsstandard, dels att motsvarande
åtgärd vidtoges av vårt lands mera betydande konkurrenter å världsmarknaden.
Det syntes nämligen sannolikt, att den tekniska utvecklingen
under senare decennier i de industriellt mera utvecklade länderna gjort sådana
framsteg, att en förkortning av arbetstiden skulle kunna ske utan att i
försämrande riktning påverka den allmänna levnadsstandarden, förutsatt att
den industriella organisationen kunde på ett produktivitetsbefrämjande sätt
anpassa sig till den ändrade arbetstiden och att de förefintliga produktiva
resurserna kunde effektivt utnyttjas. Men örn endast några länder genomförde
arbetstidsförkortning med bevarade inkomster för arbetarna, måste följden
bli en förskjutning i de relativa produktionskostnaderna till dessa länders
nackdel och därigenom även risk för ökad arbetslöshet uppkomma.

Under de senaste åren och i synnerhet under loppet av år 1935 hade läget
på den svenska arbetsmarknaden i hög grad förbättrats. Vid den tid, då frågan
örn en internationell förkortning av arbetstiden såsom medel mot arbetslöshet
togs upp till behandling hösten 1932, uppgick antalet hjälpsökande
arbetslösa i vårt land under den månad fdecember), då det var högst, till
161,15o. Antalet arbetslösa inom fackföreningarna i procent av medlemsantalet
uppgavs samma månad till 31.o. De högsta siffrorna för antalet hjälpsökande
arbetslösa registrerades i början av år 1933, då antalet närmade sig
190,000. Därefter hade arbetslöshetssiffrorna gått ned mycket betydligt.
Under 1935 års nio första månader hade arbetslösheten minskat från 93,419
hjälpsökande till 41,190; det procentuella antalet arbetslösa inom fackföreningarna
hade under samma tid nedgått från 22.5 till 11.o. Därefter hade någon
stegring, som dock helt vore av säsongkaraktär, inträtt.

Även undersökningar rörande tillgången på arbetskraft hade lämnat resultat,
som tydde på stark förbättring av arbetsmarknaden i Sverige. En under
senare år regelbundet företagen undersökning rörande förekomsten under
viss vecka i november månad av korttidsarbete m. m. utvisade bland annat, att
av hela det antal arbetare, som varit sysselsatt inom den egentliga industrin,
antalet arbetare med förkortad arbetstid (inklusive permitterade) uppgick:
1932 till omkring 40 procent, 1933 till omkring 25 procent, 1934 till omkring
10 procent och 1935 till omkring 7 procent. Den genomsnittliga arbetstiden
för samtliga av denna undersökning berörda industriarbetare, sysselsatta
under redovisningsveckan, utgjorde år 1932 43.5 timmar, år 1933 46.0 timmar,
år 1934 47.0 timmar och år 1935 47.5 timmar. Till belysning av arbetsmarknadsförhållandenas
utveckling tjänade också det faktum, att antalet av de
övertidstimmar, som kunde beviljas i fall av trängande behov, avsevärt stigit
under de senaste två åren.

På vissa områden hade under det senast gångna året förekommit en icke
alldeles obetydlig brist på yrkeskunnig arbetskraft. Den offentliga arbetsförmedlingen
hade i sina rapporter omnämnt fall av sådan brist inom den mekaniska
verkstadsindustrin och byggnadsverksamheten. Beträffande sistnämnda
verksamhet hade för övrigt till och med inträffat, att under den mest
brådskande säsongen tillfällig import av dansk och norsk arbetskraft måst
tillgripas.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att arbetstillgången i vårt land för
det dåvarande i stort sett måste betecknas som god. Inom större delen av den
svenska arbetsmarknaden kunde läget anses som normalt. Den ännu kvarstående
övernormala arbetslösheten hänförde sig huvudsakligen till vissa
distrikt, där sysselsättningen till väsentlig del vore beroende av produktionsgrenar,
som på grund av strukturella förskjutningar i exporten varit i tillbakagående.

Med hänsyn till det sålunda angivna läget på den svenska arbetsmark -

Kungl. Majus proposition nr 56.

naden torde det, oberoende av vad sorn principiellt kunde anföras i ämnet,
icke kunna anses påkallat att för det dåvarande genomföra en förkortning av
arbetstiden till fyrtio timmar i veckan i syfte att motverka arbetslösheten.

I vad angick det speciella konventionsförslaget rörande arbetstidens förkortning
vid offentliga arbeten anfördes i svenska regeringens svar följande:

Offentliga arbeten, anordnade av regeringen eller subventionerade av den,
kunde icke med avseende på regleringen av arbetstiden skiljas från annan
byggnads- och anläggningsverksamhet. En betydande del av de offentliga
arbetena enligt nämnda definition utfördes av kommuner (vägar o. s. v.),
privata entreprenörer, jordbrukare (bostadsförbättring, torrläggningsföretag
o. s. v.) med flera. Frågan om arbetstidsförkortning inom de offentliga
arbeten, som avsåges i konventionsförslaget, måste för Sveriges del bedömas
med hänsyn till de föreliggande betingelserna för en dylik förkortning inom
hela byggnads- och anläggningsverksamheten, inbegripande såväl den offentliga
som den enskilda.

I Sverige vore — på grund av dels klimatiska, dels konventionella omständigheter
— byggnadsverksamheten i hög grad säsongbetonad. Arbetslöshetsproblemet
inom den svenska byggnadsindustrin vore därför väsentligen
ett problem örn säsongarbetslöshet. Såsom förut anförts hade under det
senaste året en sådan brist på arbetskraft gjort sig gällande under högsäsongen
inom den svenska byggnadsverksamheten att tillfällig import av arbetare från
de skandinaviska grannländerna måst tillgripas. Under vinterhalvåret, då
byggnadsverksamheten till stor del läge nere, vore å andra sidan arbetslösheten
betydande. Örn en arbetstidsförkortning inom byggnadsindustrin ledde
till att mera arbetskraft fick sysselsättning på detta område, skulle tydligen
även säsongarbetslösheten öka. Så länge byggnadsverksamheten hade så utpräglad
säsongkaraktär, som för närvarande vore fallet i Sverige, måste det
anses mindre välbetänkt att genom arbetstidsförkortning främja rekryteringen
till en levnadsbana med så tillfällig sysselsättning som byggnadsarbetarnas.

Beträffande arbetstidens förkortning inom den av staten finansierade eller
subventionerade byggnadsverksamheten framhölls även utöver redan anförda
erinringar den menliga inverkan en sådan åtgärd skulle utöva på den mycket
omfattande verksamhet till bostadsbeståndets utökande eller förbättring, som
för närvarande bedreves i Sverige med stöd av statsmedel. Denna verksamhet
hade i första hand syftet att åstadkomma en socialt nödvändig förbättring av
bostadsförhållandena, men den hade även mycket stor betydelse ur arbetslöshetspolitisk
synpunkt. Det kunde befaras, att denna verksamhet skulle lida
avbräck, örn genom arbetstidsförkortning med lönekompensation de redan
höga byggnadskostnaderna i Sverige skulle komma att ytterligare stegras.

Det vore även nödvändigt att i detta sammanhang beakta de betydande och
socialt olägliga löneskillnader, vilka bestode mellan å ena sidan industrin och
å andra sidan jordbruket och skogsbruket. Statliga åtgärder till förkortning
av arbetstiden med lönekompensation inom industrin skulle ytterligare öka
dessa skillnader. Det syntes som örn åtgärder till arbetstidens reglering för
närvarande skulle vara mest påkallade inom jordbruket. I syfte att åstadkomma
principiell likställighet i avseende å arbetstiden mellan industrins
och jordbrukets arbetare hade den svenska regeringen för avsikt att i en
snar framtid föreslå riksdagen lagstiftning angående arbetstidens begränsning
inom jordbruket.

Med stöd av denna motivering framfördes i svenska regeringens svar, att
det för det dåvarande icke funnes förutsättningar för genomförandet av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

begränsning av arbetstiden till fyrtio timmar i veckan i Sverige inom något av
de verksamhetsområden, som i frågeformulären vore ifrågasatta.

Vid internationella arbetskonferensens tjugonde sammanträde i juni 1936
erhöllo konventionsförslagen angående arbetstidens förkortning i hus-, vägoch
vattenbyggnadsarbeten, i järn- och stålindustrin samt i kolgruvor icke
erforderlig majoritet. Konventionsförslaget rörande arbetstidens förkortning
vid offentliga arbeten antogs med 79 röster mot 38. De svenska regeringsdelegaterna
nedlade sina röster. Det svenska arbetarombudet röstade för,
arbetsgivarombudet mot konventionens antagande.

Yttrande.

I utlåtande den 14 november 1936 hänvisar delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet dels till sin i flera tidigare sammanhang
deklarerade avvisande hållning till tanken på arbetstidsförkortning som medel
mot arbetslöshet dels därtill, att den svenska regeringen i sitt nyss refererade
svar till arbetsbyrån med hänsyn till läget å den svenska arbetsmarknaden
och oberoende av varje principiell synpunkt framhållit, att det för det dåvarande
icke syntes föreligga anledning att till bekämpande av arbetslöshet
genomföra en förkortning av veckoarbetstiden till fyrtio timmar. Den utveckling
av förhållandena på den svenska arbetsmarknaden, som därefter
ägt rum, har enligt delegationens mening bekräftat riktigheten av detta svar
och än ytterligare minskat behovet av att utnyttja arbetstidsförkortning såsom
ett medel mot arbetslösheten.

Departementschefen•

Det nuvarande läget på den svenska arbetsmarknaden är sådant, att för
närvarande en förkortning av arbetstiden icke låter sig motiveras ur arbetslöshetspolitisk
synpunkt och detta oavsett vilken principiell ståndpunkt man intager
till frågan örn arbetstidsförkortning som arbetslöshetspolitiskt medel.
Även örn en allmän förkortning av arbetstiden kan framstå som ett i och för sig
eftersträvansvärt socialt mål — vars förverkligande utan sänkning av den allmänna
levnadsstandarden den produktivitetsbefrämjande tekniska utvecklingen
successivt bör kunna möjliggöra — synes det mig i närvarande tid mest angeläget,
att strävandena på denna punkt i första hand inriktas på en effektiv
reglering av arbetstiden för de arbetstagargrupper i samhället, som ännu äro
i detta hänseende eftersatta. — Yad angår speciellt frågan örn arbetstidsförkortning
vid hus-, väg- och vattenbyggnadsarbeten, som finansieras eller
subventioneras av staten, torde denna fråga åtminstone i vårt land icke kunna
behandlas skild från frågan örn arbetstiden inom byggnads- och anläggningsarbeten
överhuvud. En dylik särskillnad skulle ställa de genom statsmedel
understödda eller finansierade arbetena i en ur kostnadssynpunkt ogynnsam
ställning jämfört med andra liknande arbeten, vilket skulle väsentligen ändra
förutsättningarna för stora delar av den statliga verksamheten, bland annat
på bostadspolitikens område.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke för närvarande kunna förorda ratifikation
av konventionen.

Kungl. Majus proposition nr 56.

Förslaget till konvention (nr 52) angående semester.

Förslagets bestämmelser.

Konventionsförslaget angående semester avser att ge allmänna föreskrifter
om semesterns minimivaraktighet, villkor för semesterrättens inträdande, semesterns
kontinuitet, grunderna för beräkning av lön under semester och dylikt,
under det att vissa mera detaljerade eller mera krävande regler för semestersystemets
tillämpning placerats i den rekommendation angående semester, som
behandlas i det följande. I ingressen till denna rekommendation angives som
konferensens uppfattning, att semesterns ändamål är att bereda arbetstagarna
tillfälle till vila, rekreation och utveckling av deras anlag, vilken uppfattning
torde kunna anses ligga till grund jämväl för konventionsförslaget.

Konventionsförslagets tillämpningsområde omfattar icke sjöfart, jordbruk,
husligt arbete och hemarbete. Vid internationella arbetskonferensens
tjugonde sammanträde antogos fyra resolutioner, vari internationella arbetsbyråns
styrelse uppmanades att på dagordningen för en följande konferens
upptaga frågorna örn semester för vissa särskilda grupper av arbetstagare, vilka
icke ansågos lämpligen kunna innefattas i nu föreliggande konventionsförslag,
nämligen i husligt arbete anställda, portvakter (utom de i industriella och
kommersiella företag anställda), hemarbetare samt arbetare inom jordbruket.
Frågan örn semester för sjöfolk behandlades vid konferensens tjugoförsta
sammanträde under hösten 1936, varvid ett konventionsförslag i denna fråga
antogs.

Nu ifrågavarande konventionsförslag äger tillämpning på alla dem,
som sysselsättas inom sådana offentliga eller enskilda företag eller anläggningar,
vilka uppräknas i konventionsförslagets första artikel. Dessa äro i
huvudsak företag inom industri, hantverk, skeppsbyggeri och kraftproduktion,
företag inom hus-, väg- och vattenbyggnad samt annan anläggningsverksamhet,
transportföretag av olika slag, gruvor, stenbrott och liknande företag,
handelsföretag, företag och förvaltningar, vilkas personal huvudsakligen
sysselsättes med byråarbete, tidningsföretag, anstalter för vård av sjuka,
vanföra, fattiga eller sinnessjuka, hotell-, restaurang- och nöjesföretag.
För en mera detaljerad förteckning över de företag, som falla inom konventionsförslagets
tillämpningsområde, hänvisar jag till konventionsförslagets
text i Bilaga A. I tveksamma fall skall myndighet i varje land, efter samråd
med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer, uppdraga gränsen
mellan sådana företag, som avses i konventionsförslaget, och sådana, som
falla utom dess tillämpningsområde. Undantag kunna av vederbörande myndighet
göras beträffande företag, däri endast sysselsättas medlemmar av
arbetsgivarens familj, samt offentliga förvaltningar, vilkas tjänstgöringsvillkor
berättiga till årlig semester av minst samma varaktighet, som föreskrives
i konventionsförslaget.

Färje person, på vilken konventionen äger tillämpning, skall efter ett års
oavbruten tjänst vara berättigad till en årlig semester örn minst sex arbets -

Kungl. Majus proposition nr 56.

dagar. För minderåriga arbetare (under sexton år), lärlingar däri inbegripna,
skall semestern omfatta minst tolv arbetsdagar. I semestern få icke inräknas
offentliga eller sedvanliga fridagar eller avbrott i arbetet på grund av sjukdom.
Semestern skall i allmänhet vara sammanhängande; dock må den
nationella lagstiftningen medgiva semesterns uppdelning men endast beträffande
sådan del av semester, som överskrider minimivaraktigheten. Förlängning
av semestern i visst förhållande till tjänstetiden bör föreskrivas i
den nationella lagstiftningen.

Under semestern skall den anställde uppbära antingen den vanliga avlöningen,
beräknad på sätt den nationella lagstiftningen stadgar, jämte kontant
ersättning för löneförmåner in natura eller en genom kollektivavtal fastställd
avlöning.

överenskommelse örn avstående från rätten till semester eller från uttagande
av semester skall vara ogiltig. Då tillgodoseendet av semesterns
rekreationssyfte är ett intresse jämväl för arbetsgivaren, kan den nationella
lagstiftningen föreskriva, att person som åtager sig betalt arbete under
semestern skall mista rätten till avlöning under semestertiden.

Arbetstagare som, innan han uttagit honom tillkommande semester, avskedas
på grund av omständighet, som är att tillskriva arbetsgivaren, skall
erhålla ersättning för varje honom tillkommande semesterdag enligt de grunder
för beräkning av lön under semester, som föreskrivas i konventionen.

För att underlätta tillämpningen av konventionen bör arbetsgivare på sätt,
som godkänts av vederbörande myndighet, i liggare föra anteckningar för
varje arbetstagare över tidpunkt för anställning, semesterrätt, tid för semesterns
uttagande samt avlöning för semestertiden.

Gällande bestämmelser.

Bland de tillägg till den svenska lagen örn arbetarskydd den 29 juni 1912,
som gjordes genom lag den 12 juni 1931, finnes även en bestämmelse om
semester. I 5 § mom. m) föreskrives, att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll
användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller
företaget någon längre tid, bör, i allmänhet under den varmare årstiden, beredas
semesterledighet under minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel
bör vara sammanhängande och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller
helgdag.

Förberedande behandling.

Initiativet till upptagande på internationella arbetskonferensens dagordning
av frågan om semester härleder sig från svensk sida. Vid konferensens
första sammanträde, i Washington 1919, väckte de svenska regeringsombuden
motion örn att frågan örn arbetarsemester skulle uppföras på dagordningen
för ett påföljande konferenssammanträde, och en liknande motion framlades
år 1920 i arbetsbyråns styrelse av dess svenska arbetarledamot. Dessa
motioner ledde visserligen ej till omedelbara resultat, men semesterfrågan
blev dock genom dem införlivad med den samling frågor, som beaktades av

Kungl. Majis proposition nr 56.

arbetsbyråns styrelse vid uppgörande av dagordningar för konferenssammanträdena.
Att de från svensk sida framställda yrkandena länge ej vunno erforderlig
anslutning inom styrelsen torde ha berott på att man ansåg, att
semestern ännu ej kommit till så allmän tillämpning, att antagande och tillfredsställande
ratifikation av en konvention i ämnet kunde påräknas.

Nu ifrågavarande konventionsförslag har genomgått den sedvanliga förberedande
behandlingen, d. v. s. den dubbla diskussionsproceduren. Sålunda
behandlades frågan på basis av en av internationella arbetsbyrån utarbetad
rapport vid en första diskussion vid arbetskonferensens nittonde sammanträde
i juni 1935. I yttrande den 18 april 1935 över nämnda förberedande
rapport framhölls av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
att bruket av semester, i stor omfattning grundat på gammal sedvänja,
hade vunnit ovanligt vidsträckt tillämpning i vårt land. Hölles den
tillämnade regleringen fri från detalj föreskrifter och begränsades den till ett
fåtal minimibestämmelser i de för semesterförmånens utformning väsentliga
avseendena, torde densamma ej behöva lägga några svårare hinder i vägen för
en skälig anpassning av semesterförmåner efter förhandenvarande omständigheter.
Att en internationell reglering av semestern i en del fall torde leda
till gynnsammare semestervillkor — detta vore ju meningen med den förevarande
internationella aktionen — och därmed måhända också till ökad belastning
av produktionen kunde visserligen icke bestridas. Denna verkan torde
emellertid ej kunna tillmätas någon avgörande betydelse, då man mot densamma
vägde den allmänt erkända nyttan för att ej säga behovet för deri
stadigvarande sysselsatte arbetstagaren av en ej alltför kort tids årlig ledighet.
Delegationen påpekade vidare i fråga örn lämpligheten av en internationell
reglering på området, att det med hänsyn till semesterns relativt omfattande
tillämpning i Sverige ville synas, som örn det svenska näringslivet
och särskilt exportindustrierna med hänsyn till den internationella konkurrensen
borde ha intresse av att semesterförmånen komme till vidgad användning
i andra länder — något som den åsyftade regleringen otvivelaktigt komme
att främja

Med ledning av den första diskussionen över frågan vid arbetskonferensens
nittonde sammanträde i juni 1935 utarbetade arbetshjon ett frågeformulär
i ämnet, som i sedvanlig ordning tillställdes medlemsstaternas regeringar.
Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgav
den 7 november 1935 utlåtande med förslag till svar på frågeformuläret. Delegationen
hade för utredning i ärendet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen,
de anställdas centralorganisation (Daco) samt landsorganisationen i
Sverige. Socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och generalpoststyrelsen samt
Daco och landsorganisationen förordade den tillämnade internationella regleringen.
övriga myndigheter och organisationer antingen ställde sig avvisande
eller underläto att taga ställning till frågan örn en internationell
reglering av semesterförmånen. Den avvisande hällning, som från en del håll

Kungl. Majus proposition nr 56.

kom till uttryck, gällde väsentligen den internationella regleringen i konventionens
form, vilken med hänsyn till de starkt växlande förhållandena,
inom olika verksamhetsområden och olika länder ansågs icke kunna genomföras,
under det att nyttan av semester allmänt erkändes. Delegationen hänvisade
till sitt tillstyrkande yttrande den 18 april 1935.

I sitt den 20 januari 1936 avgivna svar å internationella arbetsbyråns frågeformulär
rörande semester förordade svenska regeringen en internationell
reglering i konventionens form. Konventionen borde innefatta en principreglering,
avsedd att trygga skäliga minimikrav i avseende å semester, men ej giva
mera detaljerade föreskrifter; sådana borde lämpligen ingå i en kompletterande
rekommendation. Tillämpningsområdet borde bestämmas icke genom
en detaljerad uppräkning av de företag eller sysselsättningsområden, för vilka
bestämmelserna örn semester skulle gälla, utan genom en mera generell
formulering, inbegripande alla arbetstagare med i väsentlig mån full och
stadigvarande sysselsättning året runt. Rätt till semester borde inträda efter
tjänstgöring örn högst tolv månader. Semesterns varaktighet borde fastställas
till minst tolv arbetsdagar. Vidare yrkades i den svenska regeringens svar å
frågeformuläret, att det i konventionsförslaget borde utsägas, att arbetstagaren
i det fall att han lämnat sin anställning, innan han kommit i åtnjutande av
semester, borde äga uppbära den honom eljest tillkommande avlöningen under
semestertiden.

I den rapport, som av arbetsbyrån förelädes arbetskonferensens tjugonde
sammanträde, hade de från svensk sida framställda önskemålen i stor utsträckning
tillgodosetts. Vid den slutliga omröstningen antogs konventionsförslaget
med 99 röster mot J5. De svenska regeringsombuden och det svenska
arbetarombudet röstade för förslaget, arbetsgivarombudet mot detsamma.

Yttrande.

över konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet den 14 november 1936. Delegationen
hänvisar till att Kungl. Majit den 5 juni 1936 bemyndigat chefen för socialdepartementet
att utse högst sex sakkunniga att inom departementet biträda
med utredning rörande frågan örn en laglig reglering av arbetares och andra
löneanställdas rätt till semester och att departementschefen den 10 i samma
månad tillkallat sakkunniga för samma utredning. Med hänsyn härtill har det
synts delegationen, som örn ifrågavarande konferensbeslut för närvarande icke
kunde föranleda annan åtgärd än att detsamma överlämnas till nämnda sakkunniga
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas
uppdrag.

Departem en tsch ef en.

Då frågan om laglig reglering av semesterförmånen för närvarande är
under utredning, torde beslut rörande ratifikation av konventionen angående
semester böra anstå i avvaktan på nyssnämnda sakkunnigas förslag och de
åtgärder, som därav må föranledas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Rekommendationen (nr 47) angående semester.

Rekommendationens bestämmelser.

Såsom i det föregående framhållits, innehåller rekommendationen angående
semester vissa mera preciserade föreskrifter örn semestersystemet, vilka ansetts
icke lämpligen böra inskrivas i konventionen. Rekommendationen kan
sägas uppställa vissa önskemål, som i den nationella lagstiftningen borde i
görligaste mån förverkligas, angående den närmare bestämningen av villkoren
för semesterrättens förvärvande, semesterns kontinuitet, semesterns förlängning
i förhållande till tjänstetiden, beräkningen av ersättning under semestern
samt speciella semesterförmåner för minderåriga arbetare.

Den för förvärvande av rätt till semester fordrade oavbrutna tjänstgöringen
bör enligt rekommendationen icke påverkas av avbrott, som orsakas av sjukdom
eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av medborgerliga
rättigheter, förändring i ledningen av företaget eller tidvis återkommande
oförvållad arbetslöshet, som icke överstiger viss angiven gräns,
allt försåvitt arbetstagaren återgår till sin tjänst. Beträffande anställning,
där arbetet icke fortgår regelbundet hela året, bör villkoret örn oavbruten
tjänst anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort arbete visst antal dagar under
en bestämd tidrymd. Några mått angivas icke i rekommendationen på denna
punkt; rekommendationen avser endast att framhålla önskvärdheten av att
sådana mått fastställas i den nationella lagstiftningen.

Av väsentlig betydelse är den punkt i rekommendationen, som utsäger,
att semester bör vara intjänad efter ett års arbete vare sig hos samma eller
flera arbetsgivare, samt att varje regering bör vidtaga verksamma åtgärder
till förebyggande av att de av semestern föranledda kostnaderna komma att
drabba enbart den senaste arbetsgivaren. Uppfyllandet av detta krav torde
kunna ske endast genom ett system med centrala kassor för betalning av ersättning
under semester.

I fråga örn semesterns kontinuitet kompletteras konventionens föreskrift
i denna punkt med rekommendationens bestämmelse, att det bör tillses att,
när i undantagsfall uppdelning eller överförande till ett följande år av semester
lämpligen medgives, sådant medgivande icke motverkar semesterns
ändamål att möjliggöra rekreation och att uppdelningen, utom under helt
exceptionella förhållanden, begränsas till två perioder, av vilka den ena icke
må understiga den föreskrivna minimitiden.

Semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden bör enligt rekommendationen
börja så tidigt som möjligt och inträda med regelbundna mellantider,
så att visst minimum nås efter visst antal år, t. ex. tolv arbetsdagar
efter sju års tjänstgöring. — I fråga om beräkningen av lön under semester
för arbetare, som helt eller delvis avlönas efter avkastningen eller per styck,
angives i rekommendationen det rättvisaste sättet vara att beräkna den genomsnittliga
arbetsförtjänsten under en någorlunda lång tidrymd, varigenom
variationerna i avlöningen utjämnas.

Kungl. Majus proposition nr 56.

Slutligen giver rekommendationen uttryck åt önskemålet att i bestämmelserna
örn semester i den nationella lagstiftningen särskild hänsyn bör
tagas till de minderåriga arbetarnas behov av längre fritid, för att under en
period, som är av stor betydelse för den personliga utvecklingen, underlätta
övergången från skollivet till förvärvsverksamheten.

Departementschefen.

De synpunkter, som innehållas i rekommendationen angående semester,
synas mig beaktansvärda. Då emellertid frågan örn laglig reglering av semesterförmånen
är under utredning, torde för närvarande inga särskilda åtgärder
med anledning av rekommendationen kunna ifrågakomma.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande angående omförmälda, av den
internationella arbetsorganisationens konferens vid dess tjugonde
sammanträde i Genéve år 1936 antagna konventionsförslag och
rekommendationer.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Richard Johson.

Kungl. Maj is proposition nr 36.

Bilaga A.

Förslag till konvention (nr 50) angående reglering av vissa särskilda
system för rekrytering av arbetare.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående regleringen av vissa särskilda
system för rekrytering av arbetare, vilken fråga utgör den första
punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga formen av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugonde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosex
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention angående
rekrytering av infödda arbetare, 1936»:

Artikel 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att i enlighet med efterföljande bestämmelser
reglera rekryteringen av infödda arbetare i samtliga sina områden,
där sådan rekrytering förekommer eller framdeles kan förekomma.

Artikel 2.

Med hänsyn till tillämpningen av denna konvention:

a) innefattar uttrycket »rekrytering» varje förrättning, som företages
i syfte att förskaffa sig eller annan arbetskraft, vilken icke frivilligt erbjuder
sina tjänster å arbetsstället, en offentlig byrå för emigration eller
arbetsförmedling eller en byrå, som ledes av en arbetsgivarorganisation
och övervakas av vederbörande myndighet;

b) innefattar uttrycket »infödda arbetare» sådana arbetare, som tillhöra
eller äro likställda med personer, tillhörande den infödda befolkningen
i områden, som lyda under medlemmar av arbetsorganisationen,
ävensom arbetare, vilka tillhöra eller äro likställda med personer, tillhörande
den icke oberoende befolkningen i medlemmarnas liemlandsområden.

Artikel 3.

Från tillämpningen av denna konvention må vederbörande myndighet, da
omständigheterna göra en sådan politik önskvärd, undantaga efterföljande
slag av rekryteringsförrättningar, såvida de icke företagas av personer eller
sammanslutningar, som utöva yrkesmässig rekrytering:

a) förrättningar, som företagas av eller för arbetsgivare, vilka icke
använda flera än ett visst, begränsat antal arbetare;

b) förrättningar, som företagas inom ett visst begränsat avstånd fran
arbetsstället;

c) förrättningar, som företagas för anställande av arbetare, avsedda
för personlig tjänst eller husligt arbete, eller av icke-manuella arbetare.

Artikel 4.

Innan vederbörande myndighet beträffande en trakt godkänner en plan
för ekonomisk utveckling av beskaffenhet att medföra rekrytering av arbetskraft,
lior densamma vidtaga alla möjliga och nödvändiga åtgärder:

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr f>S. 14S 37 9

Kungl. ,\faj:t_s proposition nr 56.

a) till förebyggande av faran att tvång kommer att utövas på befolkningen
av arbetsgivarna eller å deras vägnar för erhållande av nodin
arbetskraft;

b) till säkerställande såvitt möjligt att befolkningens politiska och
sociala organisation samt förmåga av anpassning efter de nya ekonomiska
förhållandena icke äventyras genom kraven på arbetskraft;

c) till motverkande av övriga menliga följder, som den ekonomiska
utvecklingen kan medföra för befolkningen.

Artikel 5.

1. Innan vederbörande myndighet beviljar tillstånd till rekrytering av
arbetskraft i en trakt, bör densamma uppmärksamma de möjliga återverkningarna
på befolkningens sociala liv av vuxna mäns avlägsnande och därvid
särskilt beakta följande punkter:

a) befolkningens täthet, dess tendens till ökning eller minskning samt
de antagliga verkningarna på födelsefrekvensen av avlägsnandet av vuxna
män;

b) de möjliga verkningarna av berörda avlägsnande å befolkningens
hälsotillstånd, trevnad och utveckling, särskilt med hänsyn till tillgången
på livsmedel;

c) de faror för familjen och sedligheten, som avlägsnandet kan förorsaka; d)

de möjliga verkningarna på befolkningens sociala organisation, som
avlägsnandet kan leda till.

2. Då förhållandena göra en sådan politik möjlig och nödvändig, bör
vederbörande myndighet, till skyddande av befolkningen mot menliga återverkningar
av avlägsnandet av vuxna män, fastställa det högsta antalet dylika
män, som må rekryteras från en samhällelig enhet och detta med beaktande,
att antalet vuxna män, som kvarlämnas i enheten, icke sjunker
under ett visst procenttal av det normala förhållandet mellan vuxna män
samt kvinnor och barn.

Artikel 6.

Icke-vuxna personer må ej rekryteras. Vederbörande myndighet må dock
tillåta rekrytering av icke-vuxna över viss ålder, för såvitt det sker med
föräldrarnas medgivande och för utförande av lätt arbete samt åtgärder till
tryggande av dessa arbetares välfärd tillika föreskrivas.

Artikel 7.

1. Rekryteringen av en familjs överhuvud skall icke anses innebära rekrytering
jämväl av någon annan medlem av familjen.

2. Då förhållandena göra en sådan politik möjlig och önskvärd, bör vederbörande
myndighet uppmuntra de rekryterade arbetarna att låta sig åtföljas
av sina familjer och detta särskilt, då arbetarna rekryteras till jordbrukseller
liknande arbete, som skall utföras på stort avstånd från deras hem
och under tidrymder, som överskrida en viss varaktighet.

3. Utom på vederbörandes uttryckliga begäran böra de rekryterade arbetarna
icke skiljas från sina hustrur och minderåriga barn, som tillåtits att
åtfölja dem till arbetsstället och kvarstanna där.

4. I saknad av överenskommelse örn motsatsen, träffad före arbetarens
avresa från rekryteringsstället, skall tillåtelse att åtfölja arbetaren anses
innefatta tillstånd att kvarstanna hos honom under hela hans anställningstid.

Kungl. Martts proposition nr 50.

Artikel 8.

Där förhållandena göra en sådan politik möjlig oell önskvärd, må vederbörande
myndighet göra tillståndet till rekrytering beroende av det villkoret,
att de rekryterade arbetarna på arbetsstället grupperas efter etnisk frändskap.

Artikel !).

Offentliga tjänstemän skola ej, vare sig direkt eller indirekt, bedriva rekrytering
för enskilda företag utom i fall, då de rekryterade arbetarna skola
användas till allmännyttiga arbeten, vilka av enskilda företag utföras för en
offentlig myndighets räkning.

Artikel 10.

Hövdingar och andra infödda myndigheter må ej:

a) uppträda såsom rekryteringsombud;

b) utöva tvång på eventuella arbetare;

c) från någon som helst källa mottaga särskild ersättning eller annan
särskild förmån för medverkan till rekrytering.

Artikel 11.

Ej må någon person eller sammanslutning bedriva yrkesmässig rekrytering,
med mindre den därtill erhållit tillstånd av vederbörande myndighet
och endast rekryterar arbetare åt en offentlig förvaltning eller åt en eller
liera särskilda arbetsgivare eller sammanslutningar av arbetsgivare.

Artikel 12.

Ej må arbetsgivare, ombud för arbetsgivare, organisationer av arbetsgivare,
organisationer som subventioneras av arbetsgivare, ombud för arbetsgivarorganisationer
eller ombud för organisationer, som subventioneras av
arbetsgivare, bedriva rekrytering utan att därtill hava erhållit tillstånd av
vederbörande myndighet.

Artikel 13.

1. Vederbörande myndighet bör, innan den lämnar tillstånd till rekrytering,

a) försäkra sig om, att sökanden, i fall denne är en enskild person,
har för verksamheten erforderliga egenskaper och erbjuder tillfredsställande
garantier;

b) förplikta sökanden, för såvitt ej fråga är örn en arbetsgivarorganisation
eller en organisation, som subventioneras av arbetsgivare, att
ställa finansiell eller annan säkerhet för tillbörligt fullgörande av sina
åligganden såsom tillståndshavare;

c) förplikta sökanden, örn han är en arbetsgivare, att ställa finansiell
eller annan säkerhet för betalning av lönerna;

d) försäkra sig örn, att alla erforderliga anordningar vidtagits till skyddande
av de blivande arbetarnas hälsa och trevnad.

2. Tillståndsliavaren skall på sätt, vederbörande myndighet godkänt, föra
ett register, som möjliggör att kontrollera varje rekryteringsförrättning och
identifiera varje rekryterad arbetare.

3. Varje tillståndshavare, som är ombud för annan tillståndshavare, bör
såvitt möjligt erhålla fast lön; erhåller han en gottgörelse, som är proportionell
till antalet rekryterade arbetare, får denna gottgörelse icke överskrida
ett visst högsta belopp, som skall fastställas av vederbörande myndighet.

4. Tillståndens giltighet bör begränsas till en av vederbörande myndighet
fastställd tidrymd, som icke får överskrida ett år.

Kungl. May.ts proposition nr 56.

5. Förnyandet av tillstånd bör göras beroende av det sätt, varpå innehavaren
därav iakttagit de villkor, som förbundits med tillståndets beviljande.

6. Vederbörande myndighet bör vara berättigad:

a) att återkalla ett tillstånd, örn innehavaren därav gjort sig skyldig
till en förseelse eller ett fel av beskaffenhet att göra honom olämplig
för rekryteringsverksamhet;

b) att suspendera tillståndet i avbidan på resultatet av en undersökning,
som vidtagits beträffande tillståndshavarens uppträdande.

Artikel 14.

1. Ej må någon såsom underordnad biträda en tillståndshavare vid själva
rekryteringsförrättningarna utan att vara godkänd av offentlig tjänsteman
och försedd med medgivande av tillståndsliavaren.

2. Varje tillståndshavare skall ansvara för sådana biträdens rätta uppträdande.

Artikel 15.

1. Då förhållandena göra en sådan politik nödvändig eller önskvärd, må
vederbörande myndighet från skyldigheten att innehava ett tillstånd fritaga
arbetare-värvare:

a) vilka användas såsom arbetare av det företag, åt vilket de rekrytera
arbetare;

b) vilka uttryckligen, genom skriftlig handling av arbetsgivaren, fått
i uppdrag att rekrytera andra arbetare;

c) vilka icke erhålla någon gottgörelse eller annan förmån för rekryteringen.

2. Arbetare-värvare få icke åt de rekryterade utgiva förskott å lönen.

3. Arbetare-värvare få icke rekrytera utom ett område, som bestämmes
av vederbörande myndighet.

4. Arbetare-värvares förrättningar böra kontrolleras på sätt, som föreskrives
av vederbörande myndighet.

Artikel 16.

1. Rekryterade arbetare böra föras inför en offentlig tjänsteman, som skall
försäkra sig om, att lagstiftningen rörande rekrytering blivit iakttagen och
särskilt att arbetarna icke blivit underkastade olagligt tvång eller rekryterats
på bedrägligt sätt eller genom misstag.

2. Rekryterade arbetare böra föras inför sådan tjänsteman så nära rekryteringsstället
som är möjligt och lämpligt eller i fråga örn arbetare, som
rekryterats i ett område för att användas i ett annat, underställt annan förvaltning,
senast å platsen för avresan från rekryteringsområdet.

Artikel 17.

Då förhållandena göra vidtagande av en sådan åtgärd möjlig och nödvändig,
skall vederbörande myndighet föreskriva, att till varje rekryterad
arbetare, som icke anställes å eller i närheten av rekryteringsstället, skall
utlämnas en skriftlig handling, såsom ett anställningsbevis, en arbetsbok
eller ett provisoriskt avtal, innehållande sådana uppgifter, som myndigheten
kan finna lämpligt föreskriva, t. ex. rörande arbetarens identitet, villkoren
för den åsyftade anställningen och till arbetaren lämnade förskott å lönen.

Artikel IS.

1. Varje rekryterad arbetare skall underkastas läkarundersökning.

2. Då en arbetare rekryterats för användande å ett ställe, som är av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

lagset från rekryteringsorten, eller rekryterats i ett område till användande
i ett område under annan förvaltning, skall läkarundersökningen äga rum
så nära rekryteringsstället, som är möjligt och lämpligt, samt beträffande
arbetare, som rekryterats i ett område för användande i ett annat, underställt
annan förvaltning, senast å platsen för avresa från rekryteringsområdet.

3. Vederbörande myndighet må bemyndiga offentlig tjänsteman, inför
vilken rekryterade arbetare enligt artikel 16 böra föras, att medgiva arbetarna
avresa utan läkarundersökning, såvida tjänstemannen försäkrat sig örn:

a) att det varit och förblir omöjligt att underkasta arbetarna läkarundersökning
invid rekryteringsstället eller platsen för avresan;

b) att varje arbetare är fysiskt lämpad för resan och den framtida
sysselsättningen;

c) att varje arbetare kommer att underkastas läkarundersökning vid
sin ankomst till arbetsstället eller snarast möjligt därefter.

4. Vederbörande må, särskilt då de rekryterade arbetarnas resa är av
sådan varaktighet och försiggår under sådana förhållanden, att deras hälsa
kan lida skada därav, föreskriva, att de rekryterade arbetarna skola underkastas
läkarundersökning såväl före sin avresa som efter ankomsten till
arbetsstället.

5. Vederbörande myndighet skall försäkra sig om, att alla nödiga åtgärder
vidtagits till de rekryterade arbetarnas acldimatisering och anpassning
samt till deras immunisering mot sjukdomar.

Artikel 19.

1. Värvaren eller arbetsgivaren bör i varje fall, då så är möjligt, låta
transportera de rekryterade arbetarna ända till arbetsstället.

2. Vederbörande myndighet skall vidtaga alla nödiga åtgärder till tryggande
:

a) att fordon och fartyg, som användas för transport av arbetarna,
äro lämpliga för sådan transport, i gott skick från hygienisk synpunkt
och icke överfyllda;

b) att, då resan måste avbrytas för natten, lämpliga härbärgen tillhandahållas
arbetarna;

c) att vid långa resor alla erforderliga anordningar vidtagits till säkerställande
åt arbetarna av läkarhjälp och skälig trevnad.

3. Då de rekryterade arbetarna hava att tillryggalägga långa sträckor till
fots för att uppnå arbetsstället, bör vederbörande myndighet vidtaga alla
nödiga åtgärder till säkerställande:

a) att de dagliga färdernas längd är förenlig med bevarandet av arbetarnas
hälsa och krafter;

b) att, då utsträckningen av arbetarnas förflyttning nödvändiggör det,
viloläger eller -härbärgen anordnas på lämpliga ställen utmed de förnämsta
vägarna samt hållas i ett tillstånd av tillfredsställande renlighet
och så, att de erbjuda erforderliga tillfällen till läkarvård.

4. Då rekryterade arbetare färdas i grupp till arbetsstället och hava att
tillryggalägga stora sträckor, böra de ledsagas av en ansvarig person.

Artikel 20.

1. Kostnaderna för rekryterade arbetares resor till arbetsstället ävensom
de kostnader, som föranledas av deras skyddande under resan, skola bäras
av värvaren eller arbetsgivaren.

2. Värvaren eller arbetsgivaren skall förse de rekryterade arbetarna med
allt, som kan erfordras för deras underhåll under resan till arbetsstället,

Kunell. Maj:ts proposition nr 56.

oell särskilt, i enlighet med de lokala förhållandenas krav, med tillfyllestgörande
och lämpliga livsmedel, dricksvatten, bränsle och kokkärl samt kläder
och täcken.

3. Denna artikel äger på arbetare, som rekryterats av arbetare-värvare,
tillämpning endast i den utsträckning, vederbörande myndighet finner dess
tillämpning vara möjlig.

Artikel 21.

Varje rekryterad arbetare:

a) som drabbas av arbetsoförmåga, vare sig till följd av sjukdom eller
olycksfall, under resan till arbetsstället,

b) som vid läkarundersökning förklarats oförmögen till arbete,

c) som efter rekryteringen på grund av omständighet, varför han ej
bär ansvar, icke anställes,

d) som vederbörande myndighet finner hava rekryterats på bedrägligt
sätt eller av misstag,

skall hemsändas på värvarens eller arbetsgivarens bekostnad.

Artikel 22.

Vederbörande myndighet skall begränsa det belopp, som må betalas till
rekryterade arbetare såsom förskott å lönen, samt reglera de villkor, varunder
sådana förskott få lämnas.

Artikel 23.

Då rekryterade arbetares familjer tillåtits medfölja till arbetsstället, bör
vederbörande myndighet vidtaga erforderliga åtgärder till skyddande av deras
hälsa och trevnad under resan. Särskilt:

a) skola artiklarna 19 och 20 i denna konvention tillämpas på sådana
familjer;

b) skall, i fall en arbetare liemsändes enligt artikel 21, hans familj
jämväl hemsändas;

c) skall, i fall en arbetare avlider under resan till arbetsstället, hans
familj hemsändas.

Artikel 24.

1. Innan tillstånd gives till rekrytering av arbetare, som skola användas
inom ett område under annan förvaltning, skall vederbörande myndighet i
rekryteringsområdet försäkra sig örn, att alla erforderliga åtgärder vidtagits
till skyddande, enligt bestämmelserna i denna konvention, av de rekryterade
arbetarna, när dessa icke längre befinna sig under myndighetens domvärjo.

2. Då arbetare rekryteras inom ett område för att användas inom ett
annat, underställt annan förvaltning, och vederbörande myndigheter i de
båda områdena finna förhållandena och rekryteringens betydenhet göra det
påkallat, böra dessa myndigheter träffa avtal, som fastställa, i vilken omfattning
rekryteringen må tillåtas, och som dem emellan åvägabringa samverkan
flir övervakande, att villkoren för rekryteringen och arbetarnas användande
iakttagas.

3. Rekrytering av arbetare inom ett område för deras användande inom
ett annat, underställt annan förvaltning, må företagas allenast med stöd av
ett tillstånd, som beviljats av vederbörande myndighet i rekryteringsområdet.
Nämnda myndighet må dock såsom likvärdigt godtaga ett tillstånd, som beviljats
av vederbörande myndighet i det område, där arbetarna skola användas.

4. Då vederbörande myndighet i rekryteringsområdet finner, att förhållandena
samt betydenheten av rekryteringen utav arbetare, som skola an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

vändas inom ett annat område, underställt annan förvaltning, nödvändiggöra
det, bör nämnda myndighet föreskriva, att rekryteringen endast må företagas
av organisationer, som godkänts av myndigheten.

Artikel 25.

1. Beträffande sådana områden, som avses i artikel 35 av konstitutionen
för internationella arbetsorganisationen, skall varje medlem av nämnda organisation,
vilken ratificerar denna konvention, låta sin ratifikation åtföljas
av en deklaration, angivande:

a) de områden, inom vilka medlemmen förbinder sig att utan modifikationer
tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, inom vilka medlemmen förbinder sig att tillämpa konventionens
bestämmelser med modifikationer samt vari dessa modifikationer
bestå;

c) de områden, inom vilka konventionen icke skall tillämpas, jämte
skälen härför;

d) de områden, beträffande vilka medlemmen förbehåller sig att senare
besluta.

2. De i submomenten a) och b) av moment 1 i denna artikel omnämnda
förbindelserna skola anses såsom en integrerande del av ratifikationen och
medföra med densamma identiska verkningar.

3. Yarje medlem skall äga att genom en ny deklaration helt eller delvis
upphäva förbehåll, som angivits i hans ursprungliga deklaration enligt submomenten
b), c) eller d) av moment 1 i denna artikel.

Artikel 26.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 27.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 28.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare
delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 29.

1. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft, förrän
ett år efter det den registrerats.

2. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter
utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av
den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 30.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 31.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 29 härovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificerat
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 32.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Rekommendation (nr 46) angående fortskridande avskaffande

av rekrytering.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1966 till sitt tjugonde sammanträde
och besluta antaga vissa förslag angående fortskridande avskaffande
av rekrytering, vilken fråga inbegripes under den första punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt besluta, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugonde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosex
efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
avskaffande av rekrytering, 1936»:

Konferensen, som antagit ett förslag till konvention angående reglering
av vissa särskilda system för rekrytering av arbetare,

och som anser, att man jämte reglering av rekryteringen av arbetskraft
bör till beaktande av internationella arbetsorganisationens medlemmar såsom
en grundläggande princip uppställa den regeln, att deras politik bör, där så
är nödvändigt och önskvärt, inriktas på ett fortskridande avskaffande av
rekryteringen av arbetare och på utvecklingen av frivilligt utbud av arbetskraft,
hemställer till varje medlem av internationella arbetsorganisationen
att vidtaga åtgärder till påskyndande av berörda avskaffande genom:

a) förbättring av arbetsförhållandena;

b) utveckling av transportmedlen;

Kungl. Majus proposition nr 56.

c) främjande av arbetarnas och deras familjers bosättning inom området
för arbetets bedrivande, för såvitt sådan bosättning motsvarar
vederbörande myndighets politik;

d) underlättande av arbetskraftens frivilliga förflyttning under administrativ
uppsikt och kontroll;

e) fortskridande utveckling av den infödda befolkningen och förbättring
av dess levnadsnivå.

Förslag till konvention (nr 51) angående förkortning av arbetstiden

vid offentliga arbeten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som samlats i Genéve den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde,
beaktar, att frågan örn arbetstidens förkortning vid offentliga arbeten,
bedrivna eller subventionerade av regeringarna, utgör det tredje ärendet
på dagordningen för sammanträdet,

bekräftar den i konventionen av 1935 angående fyrtio timmars arbetsvecka
angivna principen, som även innebär upprätthållande av arbetarnas
levnadsstandard,

anser det vara önskvärt, att nämnda princip genom internationell
överenskommelse tillämpas på offentliga arbeten,

och antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ett tusen nio hundra
trettiosex efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention
angående förkortning av arbetstiden (offentliga arbeten) 1936»;

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å personer, som direkt sysselsättas
nied hus-, väg- eller vattenbyggnadsarbeten, vilka finansieras eller subventioneras
av centralregeringarna.

2. För tillämpningen av denna konvention skall den exakta innebörden
av uttrycken »hus-, väg- eller vattenbyggnadsarbeten», »finansieras» samt
»subventioneras» definieras av vederbörande myndighet efter samråd med
befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan angå.

3. Vederbörande myndighet må efter samråd med befintliga arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, som saken kan angå, från tillämpningen av denna
konvention undantaga:

a) personer, som användas i företag, vari endast sysselsättas medlemmar
av arbetsgivarens familj;

b) personer, som intaga en ledande ställning och i vanliga fall icke
deltaga i manuellt arbete.

Artikel 2.

1. Arbetstiden för personer, å vilka denna konvention äger tillämpning,
må i genomsnitt icke överskrida fyrtio timmar i veckan.

2. För personer, som i varandra avlösande skift sysselsättas med arbeten,
vilkas bedrivande nied hänsyn till arbetets natur nödvändigtvis måste fortgå
utan avbrott vid någon tid på dagen eller natten eller i veckan, må den
genomsnittliga veckoarbetstiden uppgå till fyrtiotvå timmar.

3. Vederbörande myndighet skall efter samråd med befintliga arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma de arbeten, å
vilka moment 2 av denna artikel äger tillämpning.

Kungl. Majus proposition nr 56.

4. I fall, där arbetstiden beräknas genomsnittligt, skall vederbörande
myndighet efter samråd med förefintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
som frågan kan angå, fastställa det antal veckor, med hänsyn till
vilket den genomsnittliga arbetstiden må beräknas, ävensom maximiantalet
arbetstimmar i veckan.

5. Vid tillämpning av denna konvention avser uttrycket »arbetstid» den
tid, varunder personalen står till arbetsgivarens förfogande, och innefattar
icke vilotider, under vilka personalen icke står till arbetsgivarens förfogande.

Artikel ■''>.

1. Vederbörande myndighet må medelst författningar, utfärdade efter
samråd med befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan
angå, medgiva, att de i föregående artikel stadgade begränsningar av arbetstiden
överskridas för:

a) personer, som sysselsättas med sådana förberedande eller avslutande
arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom de tidsbegränsningar,
som bestämts för företagets, företagsgrenens eller skiftlagets
allmänna arbete;

b) personer, som användas till sysselsättningar, vilka på grund av
sin natur innebära långa perioder av overksamhet, varunder åsyftade
personer icke hava att utöva någon fysisk verksamhet eller ihållande
uppmärksamhet eller varunder de stanna på sin post allenast för att
svara på eventuella kallelser.

2. De i moment 1 föreskrivna författningar böra bestämma det maximiantal
timmar, som får utgöras med stöd av denna artikel.

3. Vederbörande myndighet må, med fastställande av utsträckningen
därför, medgiva, att de i nästföregående artikel stadgade begränsningarna av
arbetstiden överskridas i fall, där så finnes nödigt för undvikande av allvarlig
rubbning av visst allmänt arbete eller med hänsyn till exceptionella
förhållanden såsom arbetsplatsens svårtillgänglighet eller omöjlighet att
rekrytera kvalificerad arbetskraft i tillräcklig myckenhet.

Artikel 4.

De i föregående artiklar stadgade begränsningar av arbetstiden må överskridas,
men endast i den mån så är nödvändigt för att undvika en för
företagets normala drift allvarlig rubbning:

a) i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse eller i fall, då
trängande arbeten behöva utföras å maskiner eller andra driftsinrättningar,
eller i fall av force majeure;

b) då så erfordras med hänsyn till oförväntad frånvaro av en eller
flera medlemmar av ett skiftlag.

Artikel 5.

1. De i artiklar 2 och 3 fastställda arbetstidsbegränsningarna må överskridas
i fall, då förlängning av vissa personers arbetstid är nödvändig för
slutförandet av en arbetsförrättning, vars avbrytande är tekniskt omöjligt.

2. Vederbörande myndighet skall efter samråd med befintliga arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma de arbetsförrättningar,
å vilka denna artikel äger tillämpning, samt det maximiantal
timmar, överskridande de föreskrivna begränsningarna, varunder den åsyftade
personalen må arbeta.

3. Övertidsarbete, som utförts enligt bestämmelserna i denna artikel, bör
betalas efter en löneskala, som med minst tjugofem procent överstiger den
normala.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Artikel 6.

1. Vederbörande myndighet äger medgiva visst antal övertidstimmar till
mötande av exceptionella fall av arbetsbrådska. Sådant medgivande må
allenast lämnas med stöd av författningar, som utfärdats efter samråd med
förefintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, vilka frågan kan angå,
rörande nödvändigheten av övertidstimmar och deras antal. Ej må sådant
medgivande möjliggöra, att någon person användes under mer än hundra
övertidstimmar något år.

2. Övertidsarbete, som utförts enligt bestämmelserna i denna artikel,
skall betalas enligt en löneskala, som med minst tjugofem procent överstiger
den normala.

Artikel 7.

För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention
bör varje arbetsgivare

a) medelst anslag, anbragta på i ögonen fallande sätt inom företaget
eller å annat lämpligt ställe, eller på annat av vederbörande myndighet
godkänt sätt giva tillkänna:

i) de tider, då arbetet börjar och slutar;

ii) örn arbetet bedrives med skiftindelning, de tider då varje skift

börjar och slutar;

m) örn tursystem tillämpas, en beskrivning av systemet med däri

inbegripen timplan för varje person eller grupp av personer;

iv) de anordningar, som vidtagits i fall den genomsnittliga veckoarbetstiden
beräknas med hänsyn till flera veckor;

v) vilotider i den mån de icke anses ingå i arbetstiden;

b) på sätt vederbörande myndighet godkänt i en liggare anteckna
alla förlängningar av arbetstiden, som vidtagits med stöd av artikel 3
(moment 3), 5 eller 6, jämte de därför utbetalda lönebeloppen.

Artikel 8.

De årliga rapporter, som medlemsstaterna avgiva rörande tillämpningen
av denna konvention, böra innehålla fullständiga upplysningar angående
särskilt:

a) definitioner, som antagits enligt artikel 1 moment 2;

b) arbeten, som vederbörande myndighet med hänsyn till artikel 2
moment 3 erkänt vara till sin natur nödvändigtvis kontinuerliga;

c) avgöranden träffade enligt artikel 2 moment 4;

d) beslut, som fattats enligt bestämmelserna i artikel 3;

e) medgivanden av övertid enligt artikel 6.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall göra intrång på någon lag, sedvänja eller
överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare, vilken tillförsäkrar gynnsammare
villkor än dem, som föreskrivas i denna konvention.

Artikel 10,

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general
sekreteraren.

Kungl. Majus proposition nr 56.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Artikel 13.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft förrän
ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 14.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalsekreteraren
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Majus proposition nr 56.

Förslag till konvention (nr 52) angående semester.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde,
och beslutit antaga vissa förslag rörande semester, vilken fråga utgör
den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosex
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »konvention
angående semester, 1936»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å alla personer, som sysselsättas
i följande företag eller anläggningar, vare sig dessa äro offentliga eller
enskilda:

a) företag, i vilka föremål tillverkas, förändras, rengöras, repareras,
utsmyckas, färdigställas, beredas till försäljning, förstöras eller rivas
eller i vilka råämnen omgestaltas, härunder inbegripna företag för
skeppsbyggeri samt företag för framställning, transformering eller överföring
av elektricitet eller drivkraft av vad slag som helst;

b) företag, som uteslutande eller förnämligast ägna sig åt uppförande,
återuppförande, underhåll, reparerande, förändrande eller rivning av:
husbyggnader, järnvägar, spårvägar, flyghamnar, hamnar, dockor, vågbrytare,
anläggningar till skydd mot vattendrag eller havet, kanaler, anläggningar
för inre eller yttre sjöfart eller luftfart, vägar, tunnlar, broar,
viadukter, kloaker, avlopp, brunnar, anläggningar för bevattning eller
torrläggning, anläggningar för fjärrförbindelse, anläggningar för produktion
eller distribution av elektricitet eller gas, rörledningar, anläggningar
för distribution av vatten ävensom företag, som ägna sig åt liknande
arbeten eller åt förberedelse- eller grundläggningsarbete för något av
ovan angivna byggnadsverk;

c) företag för transport av personer eller gods på vägar, spår, inre
vattenvägar eller genom luften, härunder inbegripet handhavande av
gods i dockor, på kajer eller lastbryggor, i packhus eller flyghamnar;

d) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av ämnen

ur jorden;

e) handelsföretag, härunder inbegripna post- och fjärrförbindelsetjänst;

f) företag och förvaltningar, vilkas personal huvudsakligen sysselsättes
med byråarbete;

g) tidningsföretag;

h) företag för behandling eller vård av sjuka, vanföra, fattiga eller
sinnessjuka;

i) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag,
vari förtäring tillhandahålles;

j) teatrar och nöjesföretag;

k) företag av blandad kommersiell och industriell karaktär, vilka icke
fullständigt motsvara någon av de förut angivna kategorierna.

2. I varje land skall vederbörande myndighet, efter samråd med de förnämsta
befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, som saken kan
angå, uppdraga gränsen mellan ovan angivna företag och anläggningar samt
sådana, som falla utom denna konventions tillämpningsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

3. I varje land må vederbörande mjmdighet från tillämpningen av denna
konvention undantaga:

a) personer, som äro sysselsatta i företag eller anläggningar, vari
endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj;

b) personer, som äro sysselsatta i offentliga förvaltningar, vilkas tjänstgöringsvillkor
berättiga till årlig semester av minst samma varaktighet,
som föreskrives i denna konvention.

Artikel 2.

1. Varje person, å vilken denna konvention äger tillämpning, är efter
ett års oavbruten tjänst berättigad till en årlig, betald ledighet (semester),
omfattande minst sex arbetsdagar.

2. Personer under sexton år, lärlingar därunder inbegripna, äga efter ett
års oavbruten tjänst rätt till årlig semester, omfattande minst tolv arbetsdagar.

3. I semestern skola icke inräknas:

a) offentliga fridagar eller fridagar på grund av sedvänja;

b) avbrott i arbetet på grund av sjukdom.

4. Den nationella lagstiftningen må under särskilda omständigheter medgiva
semesterns uppdelning men endast beträffande sådan del av semestern,
som överskrider den i denna artikel föreskrivna minimivaraktigheten.

5. Semesterns varaktighet bör på sätt, som fastställes i den nationella
lagstiftningen, förlängas i förhållande till tjänstetiden.

Artikel 3.

Varje person, som uttager semester med stöd av artikel 2 i denna konvention,
skall för hela semestertiden uppbära:

a) antingen sin vanliga avlöning, beräknad på sätt den nationella lagstiftningen
stadgar, jämte kontant ersättning för löneförmåner in natura ;

b) eller en genom kollektivavtal fastställd avlöning.

% Artikel 4.

Varje överenskommelse örn avstående från rätten till semester eller från
uttagande av semester skall anses ogiltig.

Artikel 5.

Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att person som åtager sig
betalt arbete under sin semester, skall kunna berövas sin avlöning för hela
semestertiden.

Artikel 6.

Varje person, som, innan han uttagit honom tillkommande semester, entledigats
på grund av en omständighet, vilken är att tillskriva arbetsgivaren,
skall för varje honom enligt denna konvention tillkommande semesterdag
tillhandahållas det i artikel 3 stadgade lönebelopp.

Artikel 7.

För att underlätta tillämpningen av denna konvention bör varje arbetsgivare
på sätt, som godkänts av vederbörande myndighet, i en liggare anteckna: a)

dagen, då de hos honom anställda trätt i tjänst samt varaktigheten
av den semester, vartill var och en av dem är berättigad;

b) de dagar, under vilka vars och ens semester uttagits;

c) den avlöning var och en uppburit för sin semestertid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Artikel 8.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall till säkerställande
av dess tillämpning anordna ett system av påföljder.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall rubba en lag, dom, sedvänja eller överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetare, vilken tillförsäkrar förmånligare
villkor än dem, som föreskrivas i konventionen.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Artikel 13.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden fölen
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 14.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificerat
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Rekommendation (nr 47) angående semester internationella

arbetsorganisationens generalkonferens,

som av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1936 till sitt tjugonde sammanträde
och beslutit antaga vissa förslag angående semester, vilken fråga utgör
andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugofjärde dagen i juni år ett tusen nio hundra
trettiosex efterföljande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation
angående semester, 1936»:

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention, vilken tillförsäkrar arbetstagarna
årlig semester,

som anser, att semesterns ändamål är att bereda arbetstagarna tillfälle
till vila, rekreation och utveckling av deras anlag,

som anser, att det antagna konventionsförslaget angiver de minimikrav,
som varje semestersystem måste motsvara, och

som anser det vara önskvärt att mer i detalj behandla sätten för systemets
tillämpning,

hemställer till varje medlemsstat att beakta efterföljande regler:

1. (1) Den för uppkomsten av rätt till semester fordrade oavbrutna utövningen
av tjänsten bör icke påverkas av avbrott, som orsakas av sjukdom
eller olyckshändelse, familjetilldragelser, militärtjänst, utövande av medborgerliga
rättigheter, förändringen i ledningen av det företag, vari arbetstagaren
är anställd, eller tidvis återkommande ofrivillig arbetslöshet, som icke överskrider
viss angiven begränsning, allt för såvitt arbetstagaren återgår till
sin tjänst.

(2) Beträffande anställning, där arbetet icke fortgår regelbundet hela
året, bör villkoret örn oavbruten tjänst anses fyllt, då arbetstagaren fullgjort
arbete visst antal dagar under en bestämd tidrymd.

(3) Semester bör vara intjänad efter ett års arbete vare sig hos samma
eller flera arbetsgivare. Varje regering bör vidtaga verksamma åtgärder till
förebyggande, att de av semestern föranledda kostnaderna komma att drabba
enbart den senaste arbetsgivaren.

2. Ehuru det kan vara lämpligt att i undantagsfall medgiva uppdelning
eller överförande till ett följande år av semester, bör det tillses, att sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

medgivande icke motverkar semesterns ändamål att möjliggöra för organismen
att återhämta under årets lopp förlorade kropps- och själskrafter. I
andra fall bör uppdelningen, utom under helt exceptionella förhållanden,
begränsas till två perioder, av vilka den ena icke må understiga den föreskrivna
minimitiden.

3. Det är önskvärt, att semesterns förlängning i förhållande till tjänstetiden
börjar så tidigt som möjligt och inträder med regelbundna mellantider,
så att ett visst minimum uppnås efter ett visst antal år, t. ex. tolv
arbetsdagar efter sju års tjänst.

4. Det rättvisaste sättet för beräkning av lönen åt arbetstagare, som helt
eller delvis avlönas efter avkastningen eller per styck, består i att beräkna
den genomsnittliga arbetsförtjänsten under en någorlunda lång tidrymd,
varigenom variationerna i avlöningen utjämnas.

5. Det är önskvärt, att medlemsstaterna måtte taga under övervägande,
örn ej, till underlättande under en period av fysisk utveckling av övergången
från skollivet till det industriella livet, ett förmånligare system borde införas
för unga personer och lärlingar under aderton år.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.

Nr 56.

146 87 3