Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

1

Nr 54.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212) m. m.; given Stockholms slott den 22 januari
1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1. lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

2. lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn
vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden;

3. lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
husbehovsskogar inom vissa områden;

4. lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation; samt

5. förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 11
oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

GUSTAF.

Axel Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 54.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förslag

till

Lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 morn., 18 § 1 morn., 25 § och 30 §
1 morn. skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt rubriken till 4 kap. samma
lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår samt att i
nämnda lag skall införas en ny paragraf med beteckning 21 a § av den lydelse
nedan sägs:

2 §•

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, som---äger tillämpning;

2) allmänningsskogar i---örn häradsallmänningar;

3) städernas skogar;

4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;

5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord;
samt

6) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tilllämpning
eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 morn. Ligger skog, som i 1 mom. 5) eller 6) angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och

skyddsskogar.

18 §.

1 mom. Där i---meddelade bestämmelser.

Konungen äger ock efter förutgången syn och undersökning förordna, att
skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller

1 Senaste lydelse av 2 § 1 morn.: punkt 1, se 1932:181; punkt 2, se 1932:108; punkterna
3-5 och 7, se 1925:94; punkt 6, se 1926:190. Senaste lydelse av 2 § 2 morn., se 1925:94.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54- 3

fjällgränsens nedgående, skola såsom skyddsskogar lyda under bestämmelserna
i 21 a §.

Förordnande, varom här ovan förmäles, må även meddelas av länsstyrelsen
att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat.

Finnes förordnande---Konungen återkallas.

21a §.

Vad i 19—21 §§ är stadgat beträffande svårföryngrad skog skall gälla även
skyddsskog.

Prövas för återväxtens främjande å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält,
erforderligt, att rätt till bete å skogen helt eller i viss mån, såsom
beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjudes, äger Konungen
därom meddela föreskrift.

25 §.

1 mom. Företager någon avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna
i 19 §, 21 a § första stycket eller 23 § 1) eller i strid mot föreskrift eller
avverkningsförbud, som enligt denna lag meddelats, eller förfogar någon mot
bestämmelsen i 4 § 2 mom. över virke, som blivit avverkat till husbehov,
straffes med dagsböter.

Då till---är sagt.

2 morn. Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt
21 a § andra stycket, straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse
av oaktsamhet, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

3 mom. Varder i fall, där jämlikt 23 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras
för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning företagen,
men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, straffes
med dagsböter; dock vare, där under den föresätta tiden flera varit för åtgärdens
vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad
bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar fri.

4 mom. Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen
är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen enligt 1 mom. här ovan
påföljd, som i andra stycket därav sägs, varde ock den påföljd ådömd.

30 §.

1 mom. Den, som med skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, varom
i 4, 5, 8, 17, 19, 21, 21 a eller 23 § sägs, icke åtnöjes, äger att däröver anföra
besvär hos länsstyrelsen. I fall, som i 8 eller 17 § avses, vare rätten till
sådan klagan ej till viss tid inskränkt, men skola i andra fall besvären, vid
talans förlust, vara ingivna sist innan klockan tolv å trettionde dagen efter
det klaganden av beslutet erhållit del; och skall underrättelse därom i beslutet
meddelas.

Påkallar klaganden---klaganden utgöras.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Genom denna lag upphävas lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående
skyddsskogar samt de bestämmelser, som genom kungl, brev den 4 december
1821, den 2 maj 1826, den 16 juni 1847, den 30 november 1848, den 27 juli
1860 och den 6 mars 1863 samt länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelser
den 31 december 1861 och den 18 maj 1863 meddelats angående
städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län, i den mån dessa
bestämmelser ännu äga giltighet. Beträffande Tönnersa flygsandsfält skall
dock vad i kungörelsen den 31 december 1861 är stadgat om förvaltning av
skogen för ägarnas gemensamma räkning samt örn den grund, enligt vilken
kostnad för fältets kultur och vad dessutom kan förekomma skall utgå
samt inkomst från fältet fördelas, fortfarande gälla, intill dess förrättning
för verkställande av ståndskogslikvid mellan ägarna i laga ordning ägt
rum.

I fråga om de skogar, å vilka jämlikt särskilda förordnanden lagen den
24 juli 1903 hittills ägt tillämpning, skall så anses, som om förordnande meddelats
enligt 18 § 1 mom. andra stycket.

Vid nya lagens tillämpning å sistnämnda skogar samt skogar å enskilda
tillhöriga flygsandsfält i Hallands län skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,
skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning, som verkställts
före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i något fall verkställas
senare än fem år efter utsyningen.

3) Vad i nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande
av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § skogsvårdslagen förmiiles,
gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande i
kraft.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

5

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i---avsatt besparingsskog;

2) skogar, lydande---vissa områden;

3) skogar å---stadgad åborätt;

4) städernas skogar;

5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord;
samt

6) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger
tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 5) eller 6) angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda
skogsområdet i dess helhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1)
angående husbehovsskogar inom vissa områden.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar
inom vissa områden skall erhålla följande ändrade lydelse:

Finnes husbehovsskog böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående
och prövas på grund härav större inskränkning i ägarens eller åbons
rätt att bruka skogen än förut i denna lag sagts vara av nöden, förordnar
Konungen efter förutgangen syn och undersökning örn den inskränkning i
förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

7

F örslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § 10 lagen den 12 maj 1917 om expropriation
skall erhålla följande ändrade lydelse:

10. för kronans övertagande av flygsandsfält, varom ägaren försummat
taga sådan vård, att fara för sandflykt förebygges;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912
om skogsvårdsavgift1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

För avverkat---taxerade rotvärde.

Genom denna avgift inflytande medel skola fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna
i riket efter ty nedan sägs.

4 §•

Av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande
medel skola nittio procent tillhandahålla^ skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet
och tio procent redovisas till statskontoret för att av Kungl.
Majit i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser
i riket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1928: 378; av 4 § se 1923: 214.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Haris
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 november 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Skold,
Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga örn ändrad
lagstiftning rörande skyddsskogar och skogar å vissa flygsandsfält samt anför
härvid följande.

Inledning.

Någon enhetlig lagstiftning rörande vården av landets skogar finnes icke.
Vid sidan av den allmänna skogsvårdslagen, som reglerar vården av huvudparten
av landets enskilda skogstillgångar, finnes ett flertal författningar
avseende vården av vissa särskilda kategorier enskilda skogar samt de allmänna
skogarna. En omarbetning av dessa författningar har sedan länge
stått på dagordningen. Man har därvid främst syftat till att bringa nämnda
författningar, vilka i flera avseenden ansetts föråldrade, i större överensstämmelse
med modernare skogsvårdsprinciper samt att i möjligaste män
skapa enhetlighet och överskådlighet på ifrågavarande lagstiftningsområde.
Början till denna omarbetning av skogslagstiftningen i riket har redan gjorts
genom de nya författningar, som utarbetats rörande häradsallmänningar,
ecklesiastika skogar, vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden ävensom domänfondens skogar. I syfte att
fullfölja det sålunda påbörjade lagstiftningsarbetet bemyndigade Kungl.
Majit den 20 juni 1935 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla dels
en utredningsman för att i enlighet med av departementschefen i anförande
till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning
och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor och dels i mån av
behov sakkunniga personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar
i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
den 28 juni 1935 såsom utredningsman hovrättsrådet
i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Denne upptog till en böl jan till övervägande
frågan örn ändrad lagstiftning rörande den kategori skogar, som

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

betecknas såsom skyddsskogar och vilkas vård är reglerad genom lagen den
24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar. Såsom sakkunniga beträffande
denna fråga tillkallades den 6 september 1935 docenten vid skogshögskolan
jägmästaren J. E. Wibeck och jägmästaren i Burträsks revir G. A.
Nordfors. Den 24 februari 1936 avgåvo utredningsmannen och de sakkunniga
betänkande med förslag till lagstiftning i ämnet (stat. off. utr. 1936: 19).
Utredningsmannen upptog härefter till behandling frågan örn lagstiftning
angående skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands
län, i fråga om vilkas vård för närvarande gäller ett flertal av Kungl. Majit
och länsstyrelsen i Hallands län särskilt meddelade föreskrifter. För att med
utredningsmannen deltaga i överläggningar rörande denna lagstiftningsfråga
tillkallades den 24 mars 1936 generaldirektören och chefen för domänstyrelsen
G. Kuylenstjerna, chefen för statens skogsförsöksanstalt professorn
H. Hesselman, överlantmätaren i Hallands län O. Nilsson och godsägaren
D. Dellien i Eldsberga. Betänkande med förslag till lagstiftning avlämnades
av utredningsmannen och de sakkunniga den 27 juni 1936 (stat.
off. utr. 1936: 30). Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka tillkallats
att med honom deltaga i överläggningar rörande skogslagstiftningsfrågor,
hava antagit den gemensamma benämningen skogslagkommissionen, över
kommissionens förstnämnda betänkande hava efter remiss yttranden avgivits
av domänstyrelsen samt vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret,
riksräkenskapsverket, kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna,
skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Kopparbergs och Jämtlands län ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund.
över det senare betänkandet hava yttranden avgivits av domänstyrelsen
samt vederbörande skogsstatstjänstemän, länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen
samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Hallands län, drätselkamrarna i städerna Halmstad, Varberg och
Falkenberg ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och
Hallands skogsägares försäljningsförening u. p. a.

Jag torde nu få underställa Kungl. Majit förenämnda två lagstiftningsfrågor,
därvid jag först till behandling upptager frågan örn ändrad lagstiftning
rörande skyddsskogar.

Lagstiftning angående skyddsskogar.

Gällande bestämmelser och deras tillämpningsområde m. m.

Enligt 1 § lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar avses
med skyddsskogar sådana skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot
flygsandsfält och fjällgränsens nedgående. Enligt bestämmelserna i nämnda
paragraf äger Kungl. Maj:t att för bibehållande av dylika skogar, efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

11

föregången syn och undersökning förordna, att annan avverkning än till
husbehov må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad verkställes
av skogsstatens tjänstemän, dock att skogsägaren är berättigad att på
en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens
återväxt och framtida bestånd. Sådant förordnande må enligt lagen även
meddelas av länsstyrelsen att gälla, intill dess Kungl. Majit beslutit i ärendet.

Enligt lagen kan i fråga örn skog, som där avses, ägarens rätt att verkställa
avverkning begränsas utöver vad nyss sagts. I 2 § stadgas i detta avseende,
att, där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen än i 1 §
sägs befinnes vara av nöden, Kungl. Majit äger efter föregången undersökning
i varje särskilt fall förordna örn den inskränkning i förfoganderätten,
som av omständigheterna påkallas. Meddelas sådant förordnande, är ägaren,
där han föredrager att avstå marken framför att tåla föreskriven inskränkning,
berättigad påfordra, att marken skall av staten lösas. Enligt
lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 6) om ändrad lydelse av 2 § skyddsskogslagen
äger dock nu angiven lösningsrätt ej rum i avseende å mark inom område
av Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilket
avvittringsutslag icke av länsstyrelsen meddelats före den 1 juli 1909. Beträffande
lösen av mark skola de angående jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

Den, som överträder enligt skyddsskogslagen meddelade föreskrifter, drabbas
av bötesstraff, varjämte virke, som avverkats i strid mot sagda föreskrifter,
skall, där det ligger kvar å skogen eller, om det är bortfört, fortfarande
är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva
ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äga lika behörighet
att åtala överträdelse, som nyss sagts, samt att med beslag belägga
virke, som skall anses förbrutet.

Förutom nu angivna stadganden upptager lagen vissa bestämmelser om
försäljning av virke, som enligt lagen dömts förbrutet, samt om fördelning
och förvandling av böter m. m.

Enligt till skyddsskogslagen fogade övergångsbestämmelser äro från lagens
tillämpning undantagna flygsandsfälten i Hallands län.

Sedan skyddsskogslagen trätt i kraft meddelade Kungl. Majit efter verkställda
besiktningar och undersökningar å marken förordnande enligt 1 §
i lagen beträffande vissa områden i Gotlands, Kopparbergs, Jämtlands och
Västernorrlands län. Genom lagen den 17 april 1925 (nr 94) örn ändrad
lydelse av 2 § 1 och 2 morn., 18 § 2 mom. och 23 § skogsvårdslagen upphävdes
förordnandet såvitt angick Gotlands län. Redan dessförinnan hade
emellertid fråga uppkommit om revision av skyddsskogsområdena i de tre
övriga länen. Den 23 maj 1924 hade Kungl. Majit sålunda uppdragit åt
domänstyrelsen att genom lämpliga förrättningsmän verkställa cn revision av
skyddsskogsområdenas omfattning i syfte att avskilja de skogar, som lämpligen
kunde falla under 1923 års skogsvårdslag. Sedan denna utredning

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

verkställts, meddelade Kungl. Majit genom tre särskilda brev den 27 april
1928 bestämmelser rörande skyddsskogsområdenas omfattning. Enligt dessa
bestämmelser, vilka alltjämt äga giltighet, bestå skyddsskogsområdena av
fyra områden inom Kopparbergs län och sju områden inom Jämtlands län.
Det största av skyddsskogsområdena inom Kopparbergs län innesluter
Transtrandsfjällen och är beläget inom Transtrands socken. Ett annat område
är beläget inom Älvdalens, Mora och Våmhus socknar invid gränsen till
Jämtlands län och sammanhänger med ett av skyddsskogsområdena inom
detta län. Ett tredje område utgöres av Anjosvardens fjällområde och omfattar
delar av Mora och Våmhus socknar. Det fjärde området utgöres av
en mindre fjälltrakt i Lima socken.

Av skyddsskogsområdena i Jämtlands län äro de tre största belägna invid
riksgränsen och innesluta de fjällmassiv, som från riksgränsen utbreda sig
österut. Av berörda tre områden, som fördela sig å sammanlagt 28 socknar,
sträcker sig ett från gränsen mot Kopparbergs län genom Härjedalen och
södra Jämtland till sjön Stora Ringen i Hotagens socken, ett från Rörsjön
med flera sjöar i nämnda socken till sjön Hetögeln i Frostvikens socken och
ett från Kvarnbergsvattnet i samma socken till gränsen mot Västerbottens
län. Övriga fyra områden äro relativt små. Av dessa är ett beläget i Linsälls
socken i Härjedalen och innesluter Dravagsvålen och Glötesvålen m. fl.
fjäll. De tre återstående områdena ligga i Frostvikens socken och utgöras av
Karl- och Fågelbergen vid Ströms Vattudal samt av en mellan Kvarnbergsvattnet
och riksgränsen belägen fjälltrakt. Det är att märka, att skyddsskogsområdena
i Jämtlands län innesluta betydande områden, vilka utgöras av
kronoparker och renbetesland. I detta sammanhang må erinras, att skyddsskogslagen
tillämpas allenast å de inom skyddsskogsområdena belägna enskilda
skogarna. De där befintliga kronoparkerna och renbeteslanden förvaltas,
de förra enligt föreskrifterna i förordningen den 10 maj 1935 (nr 157)
angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar och de senare
enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen den 13 juli
1887 och den 22 maj 1891 örn utsyning och avverkning av skog å renbetesfjällen
i Jämtlands län m. m.

Rörande den närmare belägenheten av skyddsskogsområdena hänvisas
till en vid kommissionens betänkande angående skyddsskogar såsom bilaga
fogad karta.

Kommissionen har för vinnande av närmare kännedom om skyddsskogsområdenas
areal och dennas fördelning å olika markslag låtit verkställa vissa
utredningar med ledning av det material, som sammanbragts av riksskogstaxeringsnämnden
för dess under åren 1923—1929 verkställda uppskattning
av Sveriges skogstillgångar.

Enligt nämnda utredningar uppgår den skogsproduktiva marken inom
skyddsskogsområdena i Kopparbergs län till 21,775 hektar eller till mer än
hälften (51.3 %) av områdenas hela landareal, 42,465 hektar. Myrmarken
inom dessa områden upptager något mer än en fjärdedel (27.8 °/o) av sist -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

nämnda areal eller 11,830 hektar. Återstående del av samma områden, 8,860
hektar, utgöres av fjäll och övriga impediment samt inägor.

Inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län utgör den skogsprodukt^
mark, som tillhör enskilda, procentuellt sett icke så stor del av hela landarealen
som i fråga örn Kopparbergs län. Inom det förra länet uppgår sålunda
denna mark till 385,150 hektar eller endast till 43.3 % av hela arealen,
890,095 hektar. Ett motsvarande förhållande äger rum även i fråga om enskilda
tillhörig myrmark inom skyddsskogsområdena i sagda län. Denna
mark uppgår sålunda till 165,925 hektar eller blott till 18.6 % av hela
arealen. Fjäll och andra impediment upptaga däremot inom Jämtlands läns
skyddsskogar ett betydande område. Impedimenten jämte inägor, vilka senare
äro förhållandevis obetydliga, omfatta tillsammans 339,020 hektar eller 38.1 °/o
av hela arealen. I fråga om de renbetesland och kronoparker, som äro belägna
inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län, visa de verkställda utredningarna,
att å dessa allmänna skogar den skogsprodukt^ marken och myrmarken
procentuellt sett äro betydligt mindre än å de enskilda skogarna. Ä de förra
utgör sålunda den skogsprodukt^ marken endast 16.8 °/o och myrmarken
blott 5.8 % av hela landarealen 1,064,050 hektar. Fjäll och övriga impediment
jämte inägor, vilka sistnämnda även här torde vara av obetydlig omfattning,
utgöra däremot huvudparten av nämnda renbetesland och kronoparken
De omfatta sålunda en areal av 824,015 hektar, motsvarande 77.4 °/o
av hela landarealen.

Skyddsskogsområdenas hela landareal uppgår i fråga om Kopparbergs
län till 42,465 hektar och i fråga om Jämtlands län till 1,954,145 hektar.
Av dessa arealer utgör den enskilda tillhöriga skogsproduktiva marken inom
Kopparbergs län 21,775 hektar och inom Jämtlands län 385,150 hektar.

Med ledning av riksskogstaxeringsnämndens förutberörda material har
kommissionen även låtit verkställa en statistisk utredning rörande vissa
skogsbiologiska förhållanden å skyddsskogarna, åsyftande i främsta rummet
att belysa skyddsskogarnas föryngringsförhållanden och sammansättning.
Jag tillåter mig härutinnan att hänvisa till betänkandet (sid. 34—45).

I anslutning härtill har kommissionen vidare lämnat en ingående redogörelse
för förutsättningarna för erhållande av föryngring å ifrågavarande skogar.
Jämväl i denna del vill jag inskränka mig till en hänvisning till betänkandet
(sid. 45—56).

Tidigare förslag om ändringar i 1903 års skyddsskogslag.

Innan jag närmare ingår på kommissionens förslag till lagstiftning rörande
skyddsskogarna torde jag här i korthet få beröra förut gjorda mera betydelsefulla
förslag till ändringar i skyddsskogslagen.

1911 års skogslagstiftningskommitté framlade i sitt betänkande den 9
december 1918 förslag till ny lagstiftning angående skyddsskogar. Förslaget
innebar, att dessa skogar skulle inordnas under den av kommittén föreslagna
allmänna skogsvårdslagen och vissa däri upptagna särskilda bestämmelser
angående skyddsskogar. Enligt nämnda bestämmelser skulle skogsstatens
befattning med skyddsskogarna upphöra och dessa i stället underkastas
tillsyn av vederbörande skogsvårdsstyrelscr. Avverkning till avsalu

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

skulle endast få ske efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Husbehovsavverkning
skulle däremot liksom enligt 1903 års skyddsskogslag i regel vara fri.
Reproduktionsskyldighet skulle i viss utsträckning kunna åläggas skogsägarna.

Kommitténs förslag om skyddsskogarnas inordnande under den allmänna
skogsvårdslagen upptogs ej av Kungl. Maj:t. I stället framlades i proposition
nr 158 till 1923 drs riksdag, i samband med förslaget till allmän skogsvårdslag,
ett förslag till särskild lag angående skyddsskogar, enligt vilket förslag
dessa skogar skulle kvarstå under skogsstatens tillsyn. Förslaget anslöt
sig jämväl i övrigt i huvudsak till nu gällande skyddsskogslag. En viktig
nyhet utgjorde dock de i förslaget upptagna bestämmelserna örn skyldighet
för vederbörande skogsägare att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.

Det särskilda utskott, som vid 1923 års riksdag behandlade förslagen till
ny skogslagstiftning, avstyrkte i sitt utlåtande nr 6 propositionen angående
skyddsskogslagen och hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i vissa i utlåtandet
angivna hänseenden samt för riksdagen framlägga nytt på utredningen
grundat förslag i ämnet. Utskottet stödde sitt avstyrkande av propositionen
därpå, att de i denna föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet
enligt utskottets åsikt kunde befaras för skogsägarna medföra en alltför stor
tunga.

Riksdagen biföll vad utskottet föreslagit. Riksdagens beslut anmäldes i
skrivelse den 31 maj 1923, nr 283.

över denna skrivelse avgav till följd av remiss domänstyrelsen efter hörande
av vederbörande skogsstatstjänstemän utlåtande den 31 december 1923,
däri styrelsen förordade vissa lättnader i den av Kungl. Majit vid 1923 års
riksdag föreslagna reproduktionsskyldigheten för ägare av skogsmark inom
skyddsskogsområde.

Efter avgivandet av nämnda utlåtande blev frågan örn ändrad lagstiftning
rörande skyddsskogarna vilande under en följd av år. Orsaken härtill torde
närmast vara att söka i den omfattande revision av skyddsskogsområdena inom
Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, som pågick under åren
1924—1928.

I skrivelse den 23 mars 1935 till chefen för jordbruksdepartementet hemställde
emellertid sedermera domänstyrelsen, att till övervägande måtte ånyo
upptagas frågan om förändrad lagstiftning beträffande skyddsskogar. I
skrivelsen erinrade domänstyrelsen örn riksdagens omförmälda skrivelse
den 31 maj 1923, nr 283, samt framhöll, att skogsägarna inom de av skyddsskogslagen
berörda områdena syntes kunna hävda vissa krav på att lagstiftningen
beträffande dessa skogar i den mån så funnes kunna ske med hänsyn
till skogarnas speciella art bragtes i överensstämmelse med de modernare
principer i fråga om skogshushållning och skogsvård, som kommit till
uttryck i senare tids lagstiftning på det skogliga området.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

15

Behovet av revision av skyddsskogslagen.

Kommissionen har i sitt ifrågavarande betänkande lämnat en sammanfattning
över de mest framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen.

Denna sammanfattning är i huvudsak av följande innehåll.

Kommissionen funne den nuvarande lagen i olika hänseenden föråldrad
och bristfällig. Särskilt anmärkningsvärt vore, att lagen saknade alla bestämmelser
om skyldighet att efter avverkning vidtaga åtgärder för återväxtens
betryggande samt att, med den för lagens handhavande bestämda
organisationen, den viktiga rådgivande och upplysande skogsvårdsverksamheten
bland vederbörande skogsägare ej kunde i önskvärd omfattning
bedrivas. En annan punkt i lagen, mot vilken befogad erinran kunde göras,
vore, att avverkning för husbehov lämnats utan varje reglering, varigenom
det skydd för skogens bestånd, som innefattades i lagens bestämmelse om
tillämpande av utsyningstvång i fråga om avsaluavverkning, gjordes delvis
illusoriskt. Värdet av detta skydd minskades även i viss mån genom den
markägaren i lagen medgivna rätten att på en gång erhålla utsyning i så
stor omfattning, som vore förenlig med skogens återväxt och framtida bestånd.
Genom denna bestämmelse kunde utsyningsförrättaren bliva nödsakad
att i fråga örn yngre skog medgiva avverkning i större utsträckning än
som vore förenlig med en god skogsvårds fordringar. Lagens skogsvårdsföreskrifter
hade vidare givits en synnerligen knapphändig avfattning och
till följd därav hade vissa viktiga frågor rörande skogsskötseln i lagen
helt förbigåtts. Nu angivna brister vore av desto större betydelse, som föryngringsförhållandena
å skyddsskogarna i allmänhet vore av mycket ömtålig
karaktär och därför vid skogarnas skötsel krävde den största uppmärksamhet.
Skyddsskogslagens bristande effektivitet såväl i nyss berörda som
i vissa andra hänseenden hade blivit särskilt framträdande, sedan den samtidigt
med skyddsskogslagen utfärdade 1903 års skogsvårdslag ersatts med
1923 års lag i samma ämne med dess ingående och verksamma bestämmelser.
Kravet på skyddsskogslagens revision hade ock vunnit ökad styrka efter
antagandet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Sistnämnda lag ägde tillämpning å, förutom andra skogar, jämväl vissa
skogar i berörda lappmarkers höjdområden med väsentligen samma skogsbiologiska
förhållanden som skyddsskogarna och föreskreve i fråga om
dessa skogar en reproduktionsskyldighet av principiellt samma innebörd
som den i 1923 års skogsvårdslag stadgade. Det allmänna skogsvårdsintresset
krävde uppenbarligen, att skyddsskogarna i lagstiftningen bereddes åtminstone
en lika effektiv vård som landets övriga enskilda skogar. I likhet
med 1911 års skogslagstiftningskommitté och i anslutning jämväl till den i
propositionen nr 158 till 1923 års riksdag intagna ståndpunkten funne kommissionen
således en genomgripande omarbetning av gällande skyddsskogslagstiftning
vara av behovet påkallad.

Skyddsskogslagen har under de tre decennier densamma varit gällandeZ)ePart«me7li«''
säkerligen varit lill stort gagn för skogsskötseln i de trakter, som beröras av chelen•
densamma. Emellertid lärer lagen, såsom framgår av vad kommissionen
anfört, numera få anses vara i hög grad i behov av revision. En av de mest
framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen torde vara avsaknaden
av bestämmelser om skyldighet att efter avverkning vidtaga reproduk -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

tionsåtgärder. Vidare är att märka, att med den nuvarande organisationen
för lagens handhavande den viktiga rådgivande och upplysande verksamheten
bland skogsägarna ej torde i den omfattning, som är av behovet påkallad,
kunna bedrivas. Men även i flera andra hänseenden föreligga, såsom
kommissionen påpekat, synnerligen allvarliga brister i lagstiftningen.
Jag biträder förty kommissionens uppfattning, att en genomgripande omarbetning
av skyddsskogslagstiftningen bör med det snaraste företagas. Jag
övergår nu till att lämna en översikt över kommissionens förslag och de
däröver avgivna yttrandena och vill i sammanhang därmed närmare angiva
min egen inställning till förslaget.

Kommissionens förslag och yttrandena däröver.

Kommissionens förslag till lagstiftning angående skyddsskogar innebär i
huvudsak följande. Bestämmelserna rörande skyddsskogar skola upptagas
i allmänna skogsvårdslagen, och 1903 års skyddsskogslag skall upphöra att
gälla. Skyddsskogsbegreppet skall förbliva oförändrat. Med skyddsskog
skall sålunda alltjämt avses skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till
skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående. Det skall liksom
för närvarande ankomma på Kungl. Maj:t att efter förutgången syn och undersökning
förordna om avsättande av skyddsskogar. Rörande skyddsskogarnas
vård skola gälla i huvudsak samma bestämmelser som för närvarande
gälla om svårföryngrade skogar enligt 4 kap. skogsvårdslagen. I enlighet
härmed skall liksom nu gälla utsyningstvång vid avsaluavverkningar.
Avverkning för husbehov skall kunna i viss utsträckning underkastas reglering
av tillsynsmyndigheten. Reproduktionsskyldighet skall i viss omfattning
kunna påläggas skogsägaren. Tillsynsmyndighet för skvddsskogarna
skall vara skogsvårdsstyrelsen.

Efter denna kortfattade översikt av kommissionens förslag torde jag få
ingå på närmare redogörelse för innebörden av detsamma ävensom för kommissionens
motivering.

Förhållandet mellan skyddsskogar och andra skogar.

I gällande skyddsskogslag hava, såsom förut nämnts, till skyddsskogar
hänförts sådana skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält
och fjällgränsens nedgående. Genom det sätt, varpå begreppet skyddsskogar
sålunda bestämts, hava dessa i lagstiftningen klart avgränsats från andra
skogar. Kommissionen har i sitt betänkande rörande skyddsskogslagsliftningen
något berört frågan om skyddsskogarnas ställning ur skogsbiologisk
synpunkt i förhållande till andra kategorier skogar och möjligheten att i
lagstiftningen sammanföra dem med någon av dessa. Kommissionen har i
detta hänseende anfört i huvudsak följande.

I skogsbiologiskt avseende kunde skyddsskogarna i viss mån betraktas
såsom en särskild grupp. Visserligen vore de nuvarande skyddsskogarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

17

från skogsbiologisk synpunkt i många fall jämförliga med sådana svårföryngrade
skogar, som omförmäldes i 18 § skogsvårdslagen, d. v. s. skogar,
som befunne sig i exponerat läge, men detta kunde ej alltid sägas vara fallet.
Det kunde inträffa, att, örn på något ställe ett särskilt brett skogsbälte erfordrades
för att skydda mot fjällvindarna, skogen i den längst bort från
fjället belägna kanten i och för sig ej kunde anses svårföryngrad. Därjämte
vore att märka, att föryngringssvårigheterna beträffande skogarna inom
skyddsskogsområdena i stort sett vöre mera utpräglade än beträffande de
svårföryngrade skogarna under skogsvårdslagen. De förra skogarna vöre
således i viss mån av annan karaktär än de senare. Ej heller med några
andra i lagstiftningen behandlade skogar kunde skvddsskogarna i skogsbiologiskt
hänseende likställas. Det vore vid sådant förhållande tydligt, att
dessa skogar ej kunde utan vidare inordnas under de skogsvårdsbestämmelser,
som gällde för andra skogar, utan att frågan, vilka regler borde gälla
beträffande vården av dem, finge bedömas med beaktande av dessa skogars
särskilda förhållanden.

Skyddsskogsbegreppets omfattning.

Kommissionen har, såsom redan framhållits, föreslagit, att skyddsskogsbegreppet
skall bibehållas oförändrat i den nya lagstiftningen rörande skyddsskogar.
Till stöd härför har kommissionen anfört, bland annat, följande.

Med hänsyn till de betydande fjällområden, som funnes i vårt land, och de
stora svårigheter av olika slag, som mötte med avseende å skogens växt och
återväxt inom nämnda områden och näraliggande trakter, vore det uppenbarligen
ett viktigt allmänt intresse att i lagstiftningen bereda ett effektivt
skydd för sådana skogar, vilkas bestånd erfordrades för att hindra fjällgränsens
nedgående. Behovet av ett dylikt skydd framginge redan av den
omfattande tillämpning, som skyddsskogslagen fortfarande ägde inom Kopparbergs
och Jämtlands län. Med de förbättrade kommunikationer, som
efter skyddsskogslagens ikraftträdande anordnats mångenstädes i fjälltrakterna,
och den ökade och mångsidiga användning av virke, som trävaruindustriens
utveckling under senare tid medfört, torde behovet av lagstiftning
i berörda syfte ej hava minskats efter skyddsskogslagens tillkomst. Mera
tveksam ställde sig däremot frågan, huruvida skogar, som erfordrades för
att hindra utbredning av flygsandsfält, för framtiden borde i lagstiftningen
beredas ett särskilt hägn. Till följd av de verksamma åtgärder för dämpande
av flygsand, som under det senaste århundradet vidtagits i vårt land. hade
faran för förödelse genom sandflykt numera väsentligen upphört. Skyddsskogslagen
hade allenast i ett fall tillämpats för att förebygga sadan fara.
Genom Kungl. Maj:ts brev den 31 december 1907 hade nämligen såsom
skyddsskog avsatts ett av flygsand besvärat område å Fårön inom Gotlands
län, vilket område emellertid sedermera i samband med skogsvårdslagens
utsträckande att äga tillämpning inom länet inordnats under sagda lag. I
fråga örn de enskilda flygsandsfält, som funnes inom Hallands län, gällde
särskilda, före skyddsskogslagens tillkomst utfärdade bestämmelser. Det
vore emellertid ej uteslutet, att en blivande lagstiftning angående skyddsskogar
förlänades tillämpning å nämnda fält. Det kunde vidare framdeles
bliva behövligt att även med avseende å andra delar av landet än Hallands
län avsätta vissa skogar till skydd mot flygsandsfält. Då^ skogar av denna
art uppenbarligen borde tillförsäkras en (idit effektiv vard, borde dylika
skogar i lagstiftningen behandlas lika med förenämnda fjällskogar.

Bihang till riksdagens protokoll 19.‘I7. 1 sand. Nr 54.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

De särskilda skyddsskogsområdenas bestämmande.

Kommissionen har i fråga örn avsättande av de särskilda skyddsskogsområdena
förordat, att den nu gällande ordningen i detta hänseende bibehölles.
I enlighet härmed skall det alltså principiellt ankomma på Kungl.
Maj:t att efter föregången syn och undersökning bestämma sagda områden.
Ett avgörande i detta avseende skall dock även kunna träffas av vederbörande
länsstyrelse men skall då gälla allenast till dess Kungl. Maj:t beslutat
i ärendet. Kommissionen har framhållit, att denna ordning garanterade,
att hithörande frågor bleve föremål för den omsorgsfulla och allsidiga prövning,
som deras vikt krävde.

Avverkningsregler.

En av de viktigaste frågorna i förevarande lagstiftning är regleringen av
avverkningarna. För närvarande gäller i fråga örn avverkning å skyddsskogarna,
att annan avverkning än till husbehov må ske allenast
efter utsyning. Denna regel anser kommissionen böra upptagas även
i den nya lagstiftningen i ämnet. Med hänsyn till skyddsskogarnas ömtåliga
biologiska förhållanden och stora betydelse såsom värn för angränsande
och näraliggande områden anser kommissionen det uppenbarligen krävas,
att avsaluavverkningarna i dessa skogar företagas med stor försiktighet och
omtanke. Detta önskemål vinnes enligt kommissionens mening ej med
mindre bestämmanderätten över sättet för avverkningarnas företagande lägges
i myndighets hand. Regeln, att avsaluavverkningarna må företagas allenast
efter utsyning, anser emellertid kommissionen icke böra gälla undantagslöst.
I vissa fall har kommissionen funnit tillräcklig garanti för avverkningens
behöriga utförande kunna ernås på enklare sätt än genom utsyning.
Kommissionen har erinrat, att enligt bestämmelserna i 20 § skogsvårdslagen
utsyning ej ovillkorligen erfordras, då tillstånd till avverkning meddelas
i fråga om svårföryngrade skogar, utan att vid lämnande av dylikt tillstånd
i stället för utsyning må, då sådant finnes tillräckligt, meddelas anvisning
av viss trakt, därå avverkning får företagas. Vidare har kommissionen
framhållit, att i visst fall erfordras enligt berörda bestämmelser varken
utsyning eller anvisning vid meddelande av avverkningstillstånd beträffande
svårföryngrad skog, nämligen då skogsvårdsstyrelsen finner uppenbart, att
genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras.
För vinnande av önskvärd enkelhet i behandlingen av frågor rörande avsaluavverkningar
å skyddsskogarna anser kommissionen bestämmelser, liknande
nyss angivna, lämpligen böra upptagas i en ny lagstiftning angående
dessa skogar.

Beträffande den omfattning, vari utsyning å skyddsskog må medgivas,
stadgas i skyddsskogslagen, att skogsägaren är berättigad att på en gång
erhålla utsyning i sa stor utsträckning, som är förenlig med skogens återväxt
och framtida bestånd. Även denna regel bör enligt kommissionens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

19

i princip bibehållas. Med hänsyn till den utveckling, som skogsvårdslagstiftningen
undergått efter skyddsskogslagens tillkomst, anser kommissionen
emellertid den i berörda bestämmelse medgivna avverkningsrätten vara i
vissa hänseenden alltför vidsträckt och således böra begränsas i den nya
lagstiftningen.

Kommissionen har härutinnan i första hand anmärkt, att bestämmelsen
ej bereder något effektivt skydd mot olämplig avverkning av yngre skog.
Enligt kommissionens uppfattning innefattar bestämmelsen principiellt ej
något hinder att inom trakter, där återväxten är god och någon begränsning
av avverkningen med hänsyn till återväxten alltså icke kräves, all förefintlig
yngre skog utstämplas och avverkas. Detta har kommissionen från skogsvårdssynpunkt
funnit uppenbarligen icke tillfredsställande. Kommissionen
har erinrat, att den allmänna skogsvårdslagen intager den ståndpunkten, att
avverkning av yngre skog till avsalu icke får äga rum utöver vad som erfordras
för skogens utveckling genom ändamålsenlig gallring. Icke ens med
skogsvårdsstyrelsens tillstånd må dylik avverkning företagas, såvitt den icke
är avsedd att ingå såsom ett led i rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer
med god skogsvård. Även 1932 års lappmarkslag intager, såsom
kommissionen framhållit, i nu förevarande avseende i huvudsak samma
ståndpunkt. Kommissionen anser, att liknande bestämmelser böra gälla
i fråga om avsaluavverkning av yngre skog å skyddsskogarna.

En ytterligare begränsning i den rätt till avsaluavverkning, som i skyddsskogslagen
är medgiven, har kommissionen funnit vara påkallad med hänsyn
till det förslag om stadgande av viss reproduktionsplikt för skogsägarna
inom skyddsskogarna, som kommissionen framlagt. I7ör vinnande av garanti,
att denna skyldighet ej kommer att bliva alltför betungande, har kommissionen
förordat, att rätten till avsaluavverkning utöver vad förut angivits
begränsas i det fall, att efter avverkningen särskilda återväxtåtgärder finnas
påkallade. Kommissionen har föreslagit samma begränsning i förevarande
hänseende som för närvarande stadgas i skogsvårdslagen ifråga om
svårföryngrade skogar, d. v. s. att avsaluavverkning i den omfattning, att
särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas,
om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad.

Slutligen har kommissionen förordat, att rätten till avsaluavverkning bör
underkastas viss inskränkning till förebyggande av, att fastighet till följd
av sådan avverkning för framtiden kommer att lida brist på husbehovsvirke.
Enligt nuvarande bestämmelser får, på sätt kommissionen anfört — under
förutsättning att återväxten därigenom icke äventyras — en fastighets skog
inom skyddsskogsområdet helt avverkas, oavsett att fastigheten därigenom
måhända för lång tid framåt berövas tillgång på husbehovsvirke. Detta har
kommissionen ansett böra förhindras och i sådant syfte föreslagit, att i anslutning
till de i 19 § skogsvårdslagen upptagna avverkningsreglerna rörande
svårföryngrade skogar i skyddsskogslagstiftningen upptages ett stadgande av
innehåll, att, därest avsaluavverkning ej föranlåtes av skogens beskaffenhet
eller eljest en god skogsvårds fordringar, den ej må givas sådan omfattning,

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

att fastigheten därigenom kommer att för framtiden lida brist på husbehovsskog
efter ortens förhållanden.

I fråga örn avverkning för husbehov, vilken enligt den gällande
skyddsskogslagen i regel är helt fri, har kommissionen förordat, alt de
bestämmelser, som i detta hänseende gälla enligt skogsvårdslagen för svårföryngrade
skogar, ock skola vinna tillämpning å sådan avverkning i skyddsskog.
Kommissionen har erinrat, att i nämnda lag skogsvårdsstyrelsen tillerkänts
en allmän befogenhet att i fråga om husbehovsavverkningar i yngre
skog — såväl svårföryngrad som annan yngre skog —- i särskilt fall lämna
de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.
Därjämte har i samma lag skogsvårdsstyrelsen beträffande dylika avverkningar
i svårföryngrad skog tillagts en speciell befogenhet, avseende även
äldre skog och innefattande rätt att meddela föreskrifter om överhållande
av fröträd samt att till skydd för återväxten tills vidare förbjuda husbehovsavverkning
inom visst område. Kommissionen har såsom motivering för
förslaget om inskränkning i den fria avverkningsrätten för husbehov anfört,
bland annat, följande.

Denna rätt öppnade möjlighet för en illojal skogsägare att i olika avseenden
göra det skydd, som man velat bereda dessa skogar genom tillämpande
av utsyningstvång i fråga om avsaluavverkning, i viss mån illusoriskt. Skogsägaren
vore sålunda oförhindrad att, sedan utsyning till avsalu av den avverkningsmogna
skogen å visst område ägt rum och därvid för vinnande av
återväxt efter avverkningen ex-forderligt antal fröträd undantagits, avverka
ej blott de utsynade träden till försäljning utan även fröträden till husbehov.
Ej heller mötte något hinder för skogsägaren att, sedan utsyning av yngre
skog skett i form av ändamålsenlig gallring samt avverkning enligt ^syningen
ägt rum, fälla de kvarstående yngre träden till husbehov, oaktat för
ändamålet lämplig äldre skog funnes å fastigheten. Enligt vad för kommissionen
blivit upplyst, hade missbruk av nu angiven art i vissa fall förekommit
å skyddsskogarna. Med den även i fjälltrakterna fortgående jordstyckningen
torde dylika missbruk kunna befaras för framtiden bliva vanligare
än nu. På grund härav syntes jämväl i fråga om skyddsskogarna vederbörande
skogsvårdsmyndighet böra tillerkännas rätt att förbjuda eller
på annat sätt inskrida mot olämpliga husbehovsavverkningar.

Därest husbehovsavverkning i en ny lagstiftning angående skyddsskogar
underkastas reglering på sätt nu angivits, har kommissionen ansett bibehållandet
av den i gällande skyddsskogslag stadgade rätten för Kungl. Majit
att i särskilt fall förordna om begränsning av sådan avverkning ej vara påkallat.

Reproduktionsskyldighet.

Den fråga, som under det tidigare arbetet för skyddsskogslagstiftningens
reformering visade sig särskilt svårlöst, var spörsmålet angående tryggandet
av återväxten å dessa skogar. Den nu gällande skyddsskogslagen upptager
icke några bestämmelser, enligt vilka skogsägaren kan åläggas att vidtaga
positiva åtgärder till reproduktionens säkerställande, utan inskränker sig till

Kungl. Maj:ts proposition nr 54. 21

att genom föreskrifter om sättet för avverkningarnas verkställande söka
trygga återväxten.

Kommissionen har, såsom förut nämnts, i sitt betänkande föreslagit införande
av reproduktionsplikt för skogsägarna å skvddsskogarna. Kommissionen
har till stöd för detta förslag anfört, att de fördelar, som från
skogsvårdens synpunkt kunde vinnas genom tillämpande av reproduktionsskyldighet,
icke vore oväsentliga. Kommissionen har sålunda funnit det
ställt utom tvivel, att en snabbare och bättre föryngring ofta kunde erhållas,
därest återväxten underlättades genom direkta åtgärder från markägarnas
sida, än örn denna uteslutande grundades på de naturliga föryngringsmöjligheterna.
Kommissionen anser även obestridligt, att avverkningarna ej
sällan kunde givas större omfattning i det förra än i det senare fallet. Genom
stadgande av reproduktionsplikt i fråga om skyddsskogarna kunde sålunda,
framhåller kommissionen, oväxtlig och övermogen skog, som för närvarande
förekomme i avsevärd omfattning därstädes, snabbare uttagas och skyddsskogarnas
omförande till växtliga och livskraftiga bestånd påskyndas. Den
ekonomiska betydelsen härav för markägaren läge i öppen dag. Kommissionen
har vidare erinrat därom, att den kritik, som av 1923 års riksdag riktades
mot det då framlagda förslaget örn reproduktionsskyldighet, hänförde sig ej
till frågan, huruvida reproduktionsskyldighet överhuvud borde stadgas —
riksdagen framhöll, att övervägande skäl syntes hava förebragts för införande
av en sådan skyldighet — utan avsåge det sätt, varpå skyldigheten
utformats. Kommissionen har ytterligare framhållit, att i 1932 års lappmarkslag
stadgats en reproduktionsskyldighet i fråga örn flertalet enskilda
skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker av väsentligen samma
innehåll som den i skogsvårdslagen upptagna. Enligt kommissionens
mening vore betydande arealer av dessa skogar i fråga om läge och beskaffenhet
jämförliga med eller till och med sämre än skyddsskogarna.

Beträffande principerna för utformningen av reproduktionsskyldigheten
å skyddsskogarna anför kommissionen, bland annat, följande.

Det vore uppenbarligen av vikt att vid bestämmandet av reproduktionsskyldighetens
utformning hänsyn foges till de varierande skogsbiologiska förhållandena.
Skogarna inneslöte flera vitt skilda typer. Vissa av dessa typer
vore av den beskaffenhet, att reproduktionsåtgärder beträffande dem icke
i nämnvärd omfattning kunde ifrågakomma. Andra åter vore sådana,
att reproduktionsåtgärder kunde bliva av ej ringa betydelse för underlättande
av återväxten å dem. Till sistnämnda typer vore i främsta rummet att
hänföra de moss- och risrika granskogarna och barrblandskogarna. De reproduktionsåtgärder,
som lämpligen kunde utföras å de till dessa typer hörande
skogar, utgjordes i första rummet av röjnings- och markberedningsåtgärder.
I vissa fall kunde dock även mera omfattande åtgärder, såsom
sådd, plantering eller dikning, med fördel vidtagas. Reproduktionsskyldigheten
borde följaktligen givas sådant innehåll, att dess tillämpning kunde
anpassas efter de olika skogstyperna och de växlande skogsbiologiska förhållanden,
som rådde inom skilda typer. Då å skyddsskogarna behov av
återväxtåtgärder kunde föreligga ej allenast efter avverkning utan även efter
vissa genom naturförhållandena eller annorledes föranledda skador å skogen,
borde skyldighetens omfattning bestämmas med hänsyn härtill.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Kommissionen har i anslutning till vad sålunda anförts förordat, att samma
reproduktionsskyldighet stadgades å skyddsskogarna som den vilken för
närvarande gäller i fråga om svårföryngrade skogar. Kommissionen har
framhållit, att enligt dessa bestämmelser förelåge skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder
såväl efter avverkning — för avsalu eller husbehov —• som efter
vissa å skogen inträffade skador.

I fråga om den förra skyldigheten innebära skogsvårdslagens nämnda bestämmelser,
såsom kommissionen påpekat, att markägaren, då behov av
återväxtåtgärder efter avverkning föreligger, kan åläggas att vidtaga sådana
åtgärder, som erfordras för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen
kommer att finnas å det avverkade området. Å detta uppkommen
skog skall därjämte vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling,
att den ej längre är att räkna som plantskog. Vid avgörandet av frågan,
om uppkommen återväxt är nöjaktig eller ej, skall hänsyn tagas till de
d avverkningsorten rådande naturförhållandena. Reproduktionsskyldigheten
är sålunda i detta fall begränsad efter de skogsbiologiska förutsättningar,
som föreligga å de särskilda avverkningsområdena. Såsom ytterligare garanti
mot att skyldigheten i tillämpningen ej må bliva alltför betungande för
markägaren har beträffande hithörande skogar i skogsvårdslagen föreskrivits,
att å dem avsaluavverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras
för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, örn sådana åtgärder
kunna företagas utan oskälig kostnad. I fråga örn innebörden av
sistnämnda stadgande har kommissionen anfört:

Ifrågavarande föreskrift åsyftade att effektivt förebygga, att reproduktionsskyldighetens
tillämpning för markägaren bleve ekonomiskt betungande.
Tydligt vore, att skäligheten av här avsedd kostnad skulle bedömas med
hänsyn till det framtida ekonomiska resultatet av de åtgärder, som kostnaden
avsåge. Då någon exakt ekonomisk kalkyl över berörda resultat näppeligen
kunde göras, finge bedömandet av kostnadens skälighet i allmänhet
verkställas med ledning av den å orten vunna erfarenheten om vilka återväxtåtgärder
med fördel kunde komma till utförande å avverkningsområdet.
Kunde det befaras, att å området uppkommen återväxt omintetgjordes eller
skadades genom ogynnsam klimatpåverkan, svampangrepp eller annan dylik
händelse, borde självfallet hänsyn härtill tagas. I dylikt fall borde sålunda
avverkningen utföras antingen på sådant sätt, att återväxtåtgärder efter
densamma ej erfordrades, eller sålunda att de behövliga åtgärderna kunde
av markägaren utföras utan nämnvärd kostnad.

Vad angår skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skador å skogen
innebära bestämmelserna härutinnan i skogsvårdslagen, på sätt kommissionen
erinrat, att, då skada uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott,
insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av
hemdjur eller genom åverkan, markägaren kan åläggas att utföra åtgärder
för betryggande av återväxt efter skadan i principiellt samma omfattning
som efter avverkning. Skyldigheten är dock i detta fall underkastad den
viktiga begränsning, att, där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller
genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

23

reisen och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, åtgärder
för återväxtens betryggande ej må fordras till större kostnad än som motsvarar
värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området
eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så
skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för
betryggande av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren
i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Härutöver har
i lagen vederbörande skogsvårdsstyrelse tillerkänts befogenhet att, örn nvssangivna
skyldighet skulle för markägaren bliva synnerligen betungande,
medgiva skälig begränsning därav.

Kommissionen har beträffande tillämpningen av stadgandena om reproduktionsskyldigheten
å skyddsskogarna anfört, att kommissionen förutsatte,
att vid tillämpningen av bestämmelserna skyddsskogarnas särskilda förhållanden
komme att noggrant beaktas, så att reproduktionsskyldigheten ej
bleve onödigt betungande för vederbörande markägare. Särskilt har kommissionen
understrukit vikten av att även efter införandet av sagda skyldighet
avverkningarna å dessa skogar regelrätt utfördes på sådant sätt, att
möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring omsorgsfullt tillvaratoges.
Kommissionen har i anslutning till de föreslagna bestämmelserna angående
reproduktionsskyldighet efter vissa angivna skador å skogen erinrat, att
skyldigheten ej gällde skada, som förorsakats genom lapparnas renar. Det
av lapparna bedrivna renbetet vore nämligen enligt kommissionens mening
ej att hänföra till sådan betning av hemdjur, som avsåges i förenämnda bestämmelser.

Omläggning av skogsmark till annan användning.

Den nuvarande skyddsskogslagen upptager icke några bestämmelser rörande
skogsmarks omläggning till åker, äng, betesmark, väg eller annat
liknande ändamål. Kommissionen har förordat, att omläggningsrätten i den
nya lagstiftningen angående skyddsskogar principiellt gåves samma innehåll
som i allmänna skogsvårdslagen. I enlighet härmed borde rätten enligt
kommissionens mening avse skogsmarks omläggning till trädgård, åker,
äng, betesmark för varaktigt betesbruk, byggnadstomt, väg eller annat liknande
ändamål. På grund av skyddsskogarnas stora betydelse och ömtåliga
skogsbiologiska förhållanden har kommissionen emellertid föreslagit,
att omläggningsrätten i fråga om dessa skogar, i likhet med vad som gäller i
fråga om svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen, göres beroende av
vederbörande skogsvårdsmyndighets tillstånd. Enligt kommissionens förslag
bör vidare såsom villkor för dylikt tillstånd, likaledes i överensstämmelse
med vad i skogsvårdslagen stadgas beträffande svårföryngrade skogar,
gälla, att den mark, varom fråga är, prövas icke böra fortfarande användas
för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker.
Kommissionen har i anslutning härtill anfört, att kommissionen funnit det
självfallet, att skogsvårdsmyndigheten även i andra fall än då hinder av nu
angiven beskaffenhet mötte mot omläggningen hade att pröva, huruvida den -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

na för vederbörande fastighet vöre av sådant gagn, att tillstånd till omläggningen
borde lämnas, oavsett att skogens avverkande å omläggningsområdet
kunde medföra minskat skydd mot fjällvindarna. Vid medgivande av
rätt till omläggning av skogsmark inom skyddsskogarna anser kommissionen
vidare vissa bestämmelser vara påkallade till förhindrande av missbruk av
denna rätt. Även i detta avseende har kommissionen förordat, att skogsvårdslagens
bestämmelser rörande svårföryngrade skogar finge tjäna såsom förebild.
Kommissionen anför sålunda, att vid meddelande av tillstånd till omläggningen
skogsvårdsmvndigheten torde böra bestämma tid för fullgörandet av
åtgärder, sorn erfordrades för det avsedda ändamålet. Underläte markägaren
att ställa sig sådan bestämmelse till efterrättelse, syntes denne på talan
av skogsvårdsmyndigheten böra kunna av domstol åläggas att återförsätta
omläggningsområdet i skogbärande skick.

Myndighet för lagstiftningens handhavande m. m.

Jag torde härefter få övergå till frågan om den myndighet, åt vilken handliavandet
av den ifrågasatta lagstiftningen lämpligen bör anförtros. Kommissionens
förslag i förevarande hänseende går, såsom förut berörts, ut
därpå, att domänstyrelsens befattning med skyddsskogarna skall upphöra
och desamma ställas under vederbörande skogsvårdsstyrelsers tillsyn. Kommissionen
har såsom motivering till sitt förslag anfört, bland annat, följande.

Vid skyddsskogslagens tillkomst saknade man all erfarenhet om skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, och det var därför naturligt, att uppgiften att
handhava kontrollen över skyddsskogarna ansetts böra förbehållas statens
egen skogsförvaltning. Efter skyddsskogslagens ikraftträdande hade emellertid
förhållandena på förevarande område väsentligen förändrats. Under
denna tid hade skogsvårdsstyrelserna tillvunnit sig ett allt större förtroende
bland landets skogsägare och styrelsernas verksamhetsområde hade efter
hand alltmera vidgats. Under de senare åren hade ock den uppfattningen
med styrka gjort sig gällande, att domänverket borde helt befrias från befattningen
nied enskilda skogar och dessa skogar utan undantag ställas under
skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. I fråga om vissa betydande grupper enskilda
skogar, särskilt sådana i Västerbottens och Norrbottens län, hade lagstiftningsåtgärder
i denna riktning redan vidtagits. Från statsekonomisk
och administrativ synpunkt måste tydligen vara till gagn, att domänverket
kunde koncentrera sitt arbete på förvaltningen av de skogar, som inginge
i domänfonden. Å andra sidan vore oförnekligt, att skogsvårdsstyrelserna
till följd av sin allmänna verksamhet och organisation vore mera lämpade
än domänverket att handhava det skogsvårdsarbete, som i fråga om enskilda
skogar vore det viktigaste, nämligen den rådgivande och upplysande
verksamheten bland vederbörande skogsägare. Under sådana förhållanden
borde ett bibehållande för framtiden av domänverkets tillsyn över skyddsskogarna
näppeligen ifrågakomma, med mindre det befunnes, att på grund
av dessa skogars särskilda förhållanden uppsikten över dem ej lämpligen
kunde anförtros vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Vid bedömande av detta spörsmål borde i första hand uppmärksammas,
att de grunder för den nya lagstiftningen angående skyddsskogar, som kommissionen
förordat, överensstämde med de regler, som upptagits i skogsvårdslagen
rörande svårföryngrade skogar. Därest den nya lagstiftningen av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

25

fattades i enlighet med nämnda grunder, komme alltså lagstiftningens handhavande
att nära ansluta sig till den verksamhet, som genom skogsvårdslagen
redan uppdragits åt skogsvårdsstyrelserna. Nämnda arbete komme således
ej att för skogsvårdsstyrelserna te sig såsom en främmande uppgift. Vidare
finge erinras, att vid den revision av skyddsskogsomradena i Kopparbergs
och Jämtlands län, som ägde rum 1928, betydande delar av dessa områden
undantagits från skyddsskogslagens tillämpning och ställts under uppsikt
av skogsvårdsstyrelserna i sagda län. Då de skogar, över vilka dessa skogsvårdsstyrelser
sålunda komme att utöva tillsyn, i manga fall blott föga skilde
sig från de under skyddsskogslagen kvarstående skogarna — särskilt gällde
detta de trakter av förstnämnda skogar, vilka i samband med revisionen förklarades
för svårföryngrade — torde sagda skogsvårdsstyrelser således redan
hava förvärvat sig en värdefull erfarenhet rörande de skogliga förhållandena
å skyddsskogarna.

En överflyttning av skyddsskogarna till skogsvårdsstyrelsen medförde ej
oväsentliga lättnader vid skötseln av de enskilda skogarna i fjälltrakterna.
Den nuvarande skyddsskogsgränsen framginge ej sällan genom de särskilda
fastigheternas skogsmarker och uppdelade sålunda dessa i lotter, som vöre
underkastade skilda skogsvårdsmyndigheter. Uppenbart vore, att en dylik
ordning för skogsägarna medförde vissa olägenheter och kostnader, vilka vid
genomförande av kommissionens förslag skulle bortfalla.

En överflyttning av skyddsskogarna från domänstyrelsens till vederbörande
skogsvårdsstyrelsers tillsyn kommer, enligt vad kommissionen anfört, givetvis
att medföra behov av ökning av administrationskostnaden för skogsvårdsstyrelserna
i Kopparbergs och Jämtlands län. Kommissionen har beräknat den
ökade kostnaden för administrationen till 54,000 kronor om året. Kommissionen
har därjämte förordat, att skogsvårdsstyrelserna måtte erhålla ersättning
för de kostnader, som skogsvårdsstyrelserna hava för tillsynen av de
skogar, som i samband med skyddsskogsgränsens reglering år 1928 förklarades
för svårföryngrade enligt allmänna skogsvårdslagen och vilka kostnader
icke av statsmakterna gottgjorts. Kommissionen har beräknat dessa kostnader
till 50,400 kronor för år. Ytterligare har kommissionen föreslagit, att ett
belopp av 16,000 kronor måtte ställas till skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands
län förfogande för att användas till främjande av skogsvården å skyddsskogar
och svårföryngrade skogar i länet. I sammanhang med den nu ifrågavarande
reformen har emellertid kommissionen förordat, att det belopp, som
årligen anvisats såsom ersättning för domänverkets utgifter för tillsyn å
skyddsskogarna, indrages. Detta belopp har enligt kommissionens uppgift i
medeltal för åren 1929—1935 utgjort 85,386 kronor. Bifall till kommissionens
förslag bör vidare enligt kommissionens mening medföra, att ett belopp av
cirka 15,000 kronor — vilket, på grund av det sätt, varpå fördelningen sker
av det å riksstaten upptagna anslaget till skogsvårdens befrämjande, utgått
till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län för deras tillsyn
över de svårföryngrade skogarna — hör kunna indragas a nämnda anslag.
Merkostnaderna i anledning av kommissionens förslag stanna alltså vid omkring
20,000 kronor. — Ett genomförande av kommissionens förslag medför,
enligt vad kommissionen anfört, ock, att vissa indragningar kunna verkställas
inom domänverkets personal. Kommissionen har på grund av en av domän -

26

Kungl. Mai:ts proposition nr 54.

verket lämnad uppgift beräknat, att av ordinarie personal 1 jägmästare och 4
kronojägare samt av icke-ordinarie personal 2 jägmästare och 3 kronojägare
i följd av reformen komma att bliva övertaliga. De årliga kostnaderna
för indragningsstaten för den ordinarie personalen har kommissionen beräknat
till 22,400 kronor. Såsom engångsersättningar till den icke-ordinarie
personalen har kommissionen upptagit 11,300 kronor.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena över kommissionens nu ifrågavarande förslag
hai detsamma i huvudsak vunnit allmän anslutning. Endast överjägmästaren
i Gävle-Dala distrikt och Norrlands skogsvårdsförbund hava framfört
mera betydelsefulla erinringar mot förslaget. Norrlands skogsvårdsförbund
har sålunda uttalat sig mot införandet av reproduktionsskyldighet för skogsägarna
å skyddsskogarna. överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt har å sin
sida motsatt sig skogarnas läggande under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn.
Därjämte har han förordat, att bestämmelserna angående skyddsskogar
upptoges i en särskild lag.

Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.

Skogsyårdssty reisen i Kopparbergs län har i sitt utlåtande ifrågasatt, huruvida
icke den enklaste lösningen av den förevarande lagstiftningsfrågan
vöre, att skyddsskogarna förklarades för svårföryngrade skogar, varigenom
å dem komme att utan vidare tillämpas skogsvårdslagens bestämmelser om
sådana skogar.

Norrlands skogsvårdsförbund har till stöd för sin uppfattning, att reproduktionsskyldighet
icke borde åläggas ägarna av skyddsskogar, anfört, bland
annat, följande.

Det nuvarande skyddsskogsområdet bildade i stort sett ett bälte av växlande
bredd kring fjällen och omfattade därtill högre liggande exponerade
omiåden i fjällens närhet. De inom detta område rådande klimatiska förhållandena
vöre i allmänhet av för skogsväxten ogynnsam beskaffenhet,
vilket gåve sig tillkänna i bland annat nedsatt reproduktionsförmåga. Värdepi
oduktionen inom skyddsskogarna vöre därtill avsevärt mindre än
inom nedanför liggande skogstrakter, vartill även den omständigheten i hög
grad bidroge, att avsättningen av det ofta kvalitativt sämre skyddsskogsvirket
vore mindre gynnsam på grund av skogarnas avsides belägenhet.
Under sådana omständigheter måste skyddsskogarna för att i framtiden
kunna fylla sin uppgift underkastas en efter förhållandena avpassad behandling.
Till en början syntes det förbundet uppenbart, att de möjligheter,
som förefunnes till skogens reproduktion på naturlig väg, borde i första
rummet i möjligaste mån utnyttjas. Av denna anledning vore det nödvändigt,
att utsyningen inom skyddsskogsområdet utfördes på fullt betryggande
sätt. Visserligen kunde ett sakkunnigt utnyttjande av dessa skogar, med
eftersättande av kravet på föryngringstidens begränsning, innebära en viss
garanti för skogarnas fortbestånd, men då inom skyddsskogsområdet
mångenstädes gåves trakter, där förutsättningarna för skogsväxten vore
till och med så gynnsamma, att ett ekonomiskt skogsbruk där kunde bedrivas,
syntes det förbundet påkallat, att skogsägarna — utan att åläggas
dylik reproduktionsskyldighet —- genom höga bidrag ur inflytande skogsvårdsavgifter
och av statsanslag uppmuntrades att vidtaga åtgärder ägnade
att befordra föryngringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

27

Över jägmästaren i Gävle-Dala distrikt har i sitt yttrande — efter att
hava förklarat sig anse kommissionens syn på föryngringsmöjligheterna å
skyddsskogarna alltför ljus men likväl uttalat sig för införande av reproduktionsplikt
för skogsägarna — anfört, bland annat, följande.

Det funnes inom skyddsskogsområdet vidsträckta föryngringsavverkade
områden, där ej några som helst föryngringsåtgärder utöver avverkningarna
vidtagits. Likaså funnes inom skyddsskogarna betydande områden av annan
natur, där åtgärder i föryngringssyfte vore av nöden. Då införande av föryngringsplikt
i fråga örn skyddsskogarna innebure, att föryngringsåtgärderna
ansåges vara behövliga för skogarnas framtida bestånd och reproduktion,
följde därav, att de i nämnda områden ej kunde utan vidare lämnas
åt sitt öde. Visserligen torde kunna sägas, att intet hinder borde kunna
möta att en skogsägare, som önskade vidtaga föryngringsåtgärder inom
dylika områden på sin skog, för ändamålet skulle kunna räkna på bidrag
av skogsvårdsavgifter. Annorlunda ställde sig dock frågan i sådant
fall, då en skogsägare med dylika områden ej ens med understöd ville vidtaga
de erforderliga föryngringsåtgärderna, då följden skulle kunna bliva,
att skogens bestånd och därmed ändamålet med skyddsskogen äventyrades.
Enda möjligheten för försättande av skogen inom dylika områden i behörigt
skick syntes då vara. att direkta statsanslag för ändamålet ställdes till
skogsvårdsmyndighetens förfogande, men detta å sin sida fordrade även,
att det borde ankomma på denna myndighet alt efter rekognoscering av
skyddsskogsområdet klargöra, var och i vilken omfattning sådana områden
funnes, som vore i behov av behandling på ifrågavarande sätt. Först genom
vidtagande av dylika åtgärder syntes ändamålet med skyddsskogarna
fullt ut tillgodosett. Under sådana förhållanden borde, då vidtagande av
skogsvårdsåtgärder kunde ifrågakomma inom skyddsskogsområdet, planläggningen
härav i varje fall ankomma på tjänsteman, som fullgjort vad
som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, en bestämmelse
som även borde inflyta i de för skyddsskogarna blivande lagbestämmelserna.

Vad anginge kommissionens förslag att inarbeta lagbestämmelserna för
skyddsskogen i den allmänna skogsvårdslagen, syntes detta förslag vara ägnat
att framkalla stora betänkligheter. Skyddsskogarna tjänade nämligen
ett visst, speciellt ändamål, som vore av allmän statlig natur. Deras bestånd
och produktion vore av en sådan vikt och betydelse, att däråt borde
ägnas en särskild omvårdnad, som ej på långt när toge samma hänsyn till
skogligt-ekonomiska spörsmål, som fallet vore beträffande andra skogar. De
klimatiska förutsättningarna för skogsväxten och föryngringen vore inom
skyddsskogarna långt vanskligare än inom alla andra områden, medförande
att de ur skogsbiologisk synpunkt ej kunde likställas med andra skogar, fordrande
specifika, på skogsbiologi inriktade kunskaper hos dem, som bade
deras vård örn hand. Under sådana förhållanden syntes goda skäl tala för att
som hittills inrangera lagbestämmelserna för skyddsskogar i en fristående lag.

Till stöd för sitt avstyrkande av kommissionens förslag att överflytta tillsynen
över skyddsskogarna från domänverket lill skogsvårdsstyrelserna bär
överjägmästaren anfört i huvudsak följande.

Skyddsskogarnas handhavande vore en angelägenhet av i huvudsak allmän
statlig natur. Dessa skogar vore därjämte i så helg grad skiljaktiga från
andra skogar, att motstycke därtill ej gåves i det övriga landet. Under sådana
förhållanden krävdes dels en fast organisation av statlig natur för tillgodoseende
av det allmännas intresse av skogarnas bestånd och dels en för
skogsvårdens utövande specialiserad tjänstemannagrupp med dessa skogars
vård och skötsel som uteslutande eller huvudsaklig uppgift. Denna uppfatt -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

liing vunne stöd av ett uttalande, som gjordes av det särskilda utskott, vilket
vid 1923 ars riksdag behandlade frågan. Utskottet hade nämligen ansett,
att skyddsskogarnas bibehållande under skogsstaten erbjöde större säkerhet
för en rätt skötsel av skogarna än deras överflyttande till skogsvårdstyrelserna.
Enligt utskottets mening utgjorde skogsvårdsstyrelsernas karaktär av att vara
från skogsägarna valda organ dem mindre lämpade att uppbära statens intresse
av att skyddsskogarna bleve bevarade. Detta yttrande ägde alltjämt
giltighet. Skogsvårdsstyrelserna hade ej efter yttrandets tillkomst undergått
någon omorganisation, som vore ägnad att bibringa dem annan karaktär.
Då härtill kunde läggas, att styrelsernas upDgifter under senare tid i
hög grad utvidgats, kunde med goda skäl ifrågasättas, om de kunde påläggas
ytterligare en maktpåliggande för dem helt ny uppgift. Ytterligare läge det
i sakens natur, att skogsvårdsstyrelserna skulle hava större svårigheter än
domänverket att kunna tillgodose de krav, som rests på att för utsyningarna
i skyddsskogarna anlitades äldre erfarna förrättningsmän.

Domänstyrelsen har uttalat, att ett genomförande av överjägmästarens i
Gävle-Dala distrikt förslag angående reproduktionsåtgärdernas planläggning
av jägmästare torde stöta på allt för stora praktiska svårigheter. Gentemot vad
överjägmästaren såsom stöd för sin uppfattning angående tillsynsmyndigheten
för skyddsskogarna anfört därom, att dessa skogars bibehållande vöre
ett statsintresse, har domänstyrelsen framhållit, att bibehållandet av alla
andra enskilda skogar vore ett sådant intresse i fullt samma omfattning.

I^partements- Till de av kommissionen förordade grunderna för den nya lagstiftningen
rörande skyddsskogar kan jag till alla delar ansluta mig. De skäl, kommissionen
anfört till stöd för förslaget, finner jag övertygande. Förslaget synes
på ett tillfredsställande sätt hava löst frågan örn regleringen av vården av de
synnerligen ömtåliga skogar, varom här är fråga. Till förslaget torde jag
emellertid, huvudsakligen i anledning av de avgivna yttrandena, få knyta följande
erinringar och påpekanden.

Att såsom skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län synes vilja ifrågasätta
helt utmönstra skyddsskogsbegreppet ur svensk skogslagstiftning och förklara
de nuvarande skyddsskogarna för svårföryngrade skogar torde icke låta
sig göra. Såsom kommissionen framhållit äro skyddsskogarna nämligen ingalunda
alltid av svårföryngrad natur. Understundom förekomma i fjällens
omedelbara närhet skogar, som äro lättföryngrade men vilka på grund avsitt
läge utgöra ett skydd för näraliggande områden, och till följd därav
måste behandlas såsom skyddsskog. Det är ock att märka, att med den
utsträckning, skyddsskogsområdena för närvarande hava och — med hänsyn
till att gränsbestämningen för dem av praktiska skäl icke städse kail
strängt följa biologiska gränser — alltjämt måste hava, inom desamma alltid
torde förekomma icke obetydliga skogsområden, vilka icke kunna anses såsom
svårföryngrade i skogsvårdslagens mening.

I fråga om skyddsskogsbegreppets omfattning anser jag i likhet med kommissionen,
att någon ändring därutinnan icke bör företagas. Särskilt med
hänsyn till att jag i det följande ämnar föreslå, att skogarna å flygsandsfälten
i Hallands län i viss utsträckning skola behandlas såsom skyddsskogar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

29

torde nämnda begrepp alltjämt böra omfatta jämväl skogar, som avsatts
till skydd mot flygsandsfält.

De av kommissionen förordade bestämmelserna rörande avverkningen å
skyddsskogar ansluta sig till de nu gällande stadgandena angående svårföryngrade
skogar. Dessa bestämmelser torde vara ägnade att på ett tillfredsställande
sätt avväga förhållandet mellan de två huvudintressena i förevarande
lagstiftningsfråga, nämligen å ena sidan det allmännas intresse att
skogarnas bestånd tryggas och å andra sidan skogsägarens intresse att erhålla
största möjliga avkastning från skogarna. Genom de av kommissionen
föreslagna bestämmelserna erhåller, såsom kommissionen framhållit,
den yngre skogen det skydd mot olämpliga avverkningar, som den för närvarande
i viss mån saknar. En annan betydelsefull nyhet i förhållande till
gällande lagstiftning innebär den större möjlighet till reglerande av husbehovsavverkningen,
som förslaget medgiver skogsvårdsmyndigheten. De härutinnan
förordade bestämmelserna komma säkerligen att bliva till gagn för
skogsvården.

Avsaknaden av bestämmelser avseende säkerställande av återväxten å
skyddsskogarna torde, såsom förut framhållits, vara en av de mest framträdande
bristerna i den gällande skyddsskogslagen. Önskvärdheten av att dylika
bestämmelser upptagas i den nya lagstiftningen torde numera allmänt
erkännas. Norrlands skogsvårdsförbunds uttalanden rikta sig huvudsakligen
mot att skyldigheten att vidtaga reproduktionsåtgärder ålägges skogsägarna.
Förbundet synes avse att genom rikliga anslag till dylikt ändamål, utan direkt
.skyldighet för skogsägarna, få till stånd erforderliga åtgärder. Emellertid
torde numera, sedan i fråga örn huvudparten av landets enskilda skogar
stadgats reproduktionsskyldighet för skogsägarna, icke längre finnas någon
anledning att ställa ägare av skyddsskogar i särställning. Såsom kommissionen
framhållit äro vissa av lappmarksskogarna, för vilka efter 1932 års lappmarkslags
ikraftträdande reproduktionsplikt gäller, av lika eller understundom
till och med sämre beskaffenhet än skyddsskogarna. På sätt kommissionen
ock uttalat kommer införande av reproduktionsskyldighet att bliva
till gagn för skogsägarna bland annat därutinnan, att i vissa fall mera omfattande
avverkningar kunna medgivas än vad nu är förhållandet. Bestämmelserna
rörande omfattningen av den föreslagna reproduktionsskyldigheten
synas mig lämpligt avvägda. Desamma ansluta sig till vad för närvarande
gäller beträffande större delen av landets övriga enskilda skogar. Jag vill
emellertid i likhet med kommissionen särskilt understryka vikten av att vid
tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna rörande reproduktionsskyldigheten
skyddsskogarnas särskilda förhållanden noga beaktas. Sker detta
i erforderlig grad, kommer skyldigheten icke att bliva betungande för skogsägarna.
I första rummet torde böra eftersträvas och även i många — kanske
de flesta — fall kunna ernås föryngring på naturlig väg. Det av överjägmästaren
i Gävle-Dala distrikt framförda förslaget att i lagen föreskriva,
att reproduktionsåtgärderna i viss utsträckning böra planläggas av jägmä -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

stare, anser jag icke böra genomföras. Det torde icke vara lämpligt att i berörda
hänseende giva några tvingande bestämmelser.

De betänkligheter, som av samme Överjägmästare framförts mot förslaget
örn överflyttande av tillsynen över skyddsskogarna från domänverket till
skogsvårdsstyrelserna, kan jag icke dela. Skogsvårdsstyrelserna torde numera
utan tvekan kunna anförtros tillsynen över skyddsskogarna. Den förordade
reformen innefattar ett fullföljande av de strävanden, som under senare
år gjort sig gällande, att i möjligaste mån befria domänverket från dess
befattning nied enskilda skogar i syfte att möjliggöra för verket att odelat
ägna sig åt sin huvudsakliga uppgift, förvaltningen av de statliga domänerna.
Såsom kommissionen framhållit torde skogsvårdsstyrelsernas övertagande
av tillsynen över skyddsskogarna bliva till stort gagn för skogsbruket
i ifrågavarande trakter, då detta därigenom får tillgodonjuta den skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som går ut på utbredande av kunskap i skogsskötsel,
beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur samt vidtagande
i övrigt av åtgärder ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning.

Kommissionens förslag, enligt vilket den nya lagstiftningen icke gives form
av en fristående lag utan reglerna i skogsvårdslagen angående svårföryngrade
skogar med erforderliga jämkningar utsträckas att tillämpas jämväl å
skyddsskogarna, kommer, på sätt framhållits av kommissionen, att medföra,
att ett avsättande av skyddsskogar utom skogsvårdslagens giltighetsområde, i
motsats till vad nu är medgivet, icke kan äga rum. I likhet med kommissionen
anser jag emellertid en dylik begränsning av skyddsskogslagstiftningens
tillämplighet icke möta några betänkligheter, då, såsom kommissionen
även erinrat, de regler, vilka gälla rörande vården av enskilda skogar utom
sagda område, äro av det innehåll, att ett avsättande av skyddsskogar därstädes
ej torde vara av behovet påkallat. I detta sammanhang bortser jag
från skogarna å flygsandsfälten i Hallands län, vilka skogar jag i det följande
kommer att föreslå skola inordnas under lagstiftningen angående skyddsskogar.

De enskilda skogarna utom skogsvårdslagens giltighetsområde utgöras i
övrigt dels av vissa kommun- och menighetsskogar, beträffande vilka en
tillämpning av skyddsskogslagstiftningen ej torde ifrågakomma, dels ock
av de skogar, som lyda under lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
husbehovsskogar inom vissa områden samt lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden. Skogarna under den förra lagen äro av två olika
slag, särskilda och samfällda husbehovsskogar. Enligt lagen må avverkning
företagas å de särskilda husbehovsskogarna i regel allenast för gårdens
behov och å de samfällda skogarna blott efter utsyning och stämpling av
vederbörande skogsstatstjänsteman. De regler, som sålunda gälla i fråga
om avverkning å dessa skogar, torde i huvudsak tillgodose även skyddsskogsintresset.
Det synes dock tänkbart, att med hänsyn till nämnda in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

31

tresse en ytterligare inskränkning i rätten till avverkning å dessa skogar i
särskilt fall kan vara påkallad. För möjliggörande av en dylik inskränkning
torde emellertid, vilket även framhållits av kommissionen, ej vara behövligt
att i fråga om husbehovsskogarna tillämpa lagstiftningen angånde skyddsskogar
utan vara tillfyllest, att i lagen angående husbehovsskogar införes en
särskild bestämmelse i ämnet. Till frågan om det närmare innehållet av en
dylik bestämmelse återkommer jag senare. Vad angår de skogar, å vilka 1932
års lappmarkslag äger tillämpning, må erinras, att avverkning å dessa skogar
för annat ändamål än husbehov i allmänhet må ske allenast efter tillstånd av
skogsvårdsstyrelsen, att sådant tillstånd i fråga om barrträd skall meddelas
enligt avverkningsplan samt att vid lämnande av tillstånd utsyning i regel
skall verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare eller annan
av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. Beträffande avverkning
i yngre skog gäller enligt lagen, att sådan avverkning, vare sig den sker för
avsalu eller husbehov, ej må verkställas annorledes än genom för skogens
utveckling ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt
fall med hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera omfattande
avverkning. På grund av nu angivna bestämmelser samt vad lagen
i övrigt innehåller beträffande avverkning å dessa skogar synes behov att
avsätta särskilda skyddsskogar inom lagens giltighetsområde näppeligen
kunna uppstå. Erinras må, att under skyddsskogslagens hittillsvarande giltighetstid
tillämpning av lagen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
ej ifrågasatts.

Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att medföra
behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i de län, som beröras
därav, synes vara uppenbart. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen
av skäl, på vilka jag senare kommer att närmare ingå, icke torde böra träda
i kraft förr än den 1 januari 1938, och då det i riksstaten upptagna anslaget
till skogsvårdens befrämjande avser medelsåtgången under det kalenderår,
vars senare hälft ingår i det budgetår, för vilket medel anvisas, inträder behovet
av ökade anslag först budgetåret 1938/1939. Till följd härav lärer
anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande. De av kommissionen
verkställda beräkningarna torde emellertid kunna godtagas såsom ägnade att
gåva en i huvudsak riktig föreställning angående de ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna,
som bliva av behovet påkallade. Möjligen torde någon
jämkning nedåt av de ifrågasatta beloppen befinnas genomförbar. Frågan om
indragning av den personal, som genom domänverkets avkopplande från
tillsynen över skyddsskogarna blir övertalig, torde böra underställas 1937
års riksdag. Enligt vad från domänstyrelsen upplysts anser styrelsen möjligt
alt verkställa den ifrågasatta indragningen av en ordinarie jägmästartjänst
endast under förutsättning att ett planerat ägoutbyte mellan renbeteslandcn
och vissa kronoparkcr kommer till stånd. Denna fråga är för närvarande
föremål för utredning, vilken torde bliva avslutad inom den närmaste
tiden. .lag torde sedan nämnda fråga blivit avgjord få återkomma
till spörsmålet rörande personalindragningen.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

Innan jag närmare ingår på redogörelse för de ändringar, som i anledning
av det av mig nu förordade förslaget rörande lagstiftning angående
skyddsskogar böra vidtagas i skogsvårdslagen, torde jag — med hänsyn till
sammanhanget mellan nämnda förslag och förslaget rörande lagstiftning
om skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län —
få redogöra för huvudgrunderna för sistnämnda förslag.

Lagstiftning angående vissa flygsandsfält i Hallands län.

Gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts innefattar den nu gällande skyddsskogslagen icke
flygsandsfälten i Hallands län, utan gälla i fråga örn dessa särskilda bestämmelser,
som upptagits i ett flertal vid olika tillfällen under 1800-talet utfärdade
Kungl. Maj:ts brev och länsstyrelsens i länet kungörelser. I skrivelse
till Kungl. Majit den 29 november 1819 uttalade länsstyrelsen i Hallands
län allvarliga bekymmer över flygsandens härjningar och framlade
vissa förslag örn åtgärder häremot. I anslutning till dessa förslag meddelade
Kungl. Majit i brev den 4 december 1821 närmare föreskrifter i ämnet.
Enligt dessa föreskrifter, vilka ännu äro i gällande kraft i fråga om vissa
av flygsandsfälten, stadgades, bland annat, att flygsandsfälten skulle inhägnas
med gärdesgårdar samt att sandgården skulle, så länge behovet sådant
fordrade, underhållas å sanddrivorna. Sedermera föreskrev Kungl. Majit
genom två brev den 2 maj 1826 och den 30 november 1848 böter och andra
påföljder för torvskörd, fällning av träd och åverkan av olika slag, olovligt
tagande av väg samt betande av kreatur å flygsandsfälten. Efter uppdrag av
Kungl. Majit förrättade chefen för skogsinstitutet sommaren 1843 besiktning
av flygsandsfälten. I anledning av ett över besiktningen avgivet memorial infordrade
Kungl. Majit yttrande i vissa hänseenden angående flygsandsfälten
från länsstyrelsen samt kammarkollegiet. I Kungl. Majits brev den 16 juni
1847 meddelades därefter bestämmelser rörande vissa av flygsandsfälten.
Ytterligare meddelades sedermera genom Kungl. Majits brev den 27 juli 1860
och länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelse den 31 december 1861
samt Kungl. Majits brev den 6 mars 1863 och länsstyrelsens kungörelse den
18 maj 1863 mera detaljerade bestämmelser rörande en del av fälten.

Såsom framgår av det förut anförda gälla i nu nämnda brev och kungörelser
upptagna föreskrifter icke samtliga flygsandsfält. Kommissionen har
uppgjort dels sammanställningar över de fält som äro underkastade de
olika brevens och kungörelsernas föreskrifter och dels en kortfattad sammanfattning
rörande bestämmelsernas innehåll. Med hänsyn till bestämmelsernas
giltighet i fråga om olika fält har kommissionen uppdelat flygsandsfälten
i fem olika grupper.

De av kommissionen upprättade sammanställningarna över flygsandsfälten
äro följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

33

I. Flygsandsfält, lydande under 1826, 1848 och 1860 års brev samt 1861 och 1863 års

kungörelser.

Härad

eller

stad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r

e a 1

Tunnland

Hektar

Höks

Östra Karups

Gropemöllans ........................

1 Vi

0-7405

>

Hemmeslövs och Eskilstorps ..........

308 3/i

152-4147

Skummeslövs

Skummeslövs ........................

359 S8/320

177-2792

Laholms

Västra Mellby........................

26

12-8349

Tjärby

Tjärby................................

260

128-3492

Tönnersjö

Eldsberga

Tönnersa ............................

857

4230586

»

Gullbranna ..........................

144

71-0857

Halmstads

De flygsandsfält, som vid 1852 års laga

stad

skifte på utmarken till Halmstads

stad och slott, stadslägenheten Knäbils-

torp samt byarna Söndrum, Eketånga

och Trottaberg blivit staden tilldelade ..

354 10/s2

175-0455

Halmstads

Söndrums

Trottabergs m. fl.....................

279 107/s*>

137 8937

härad

>

Eketånga m. fl.......................

171 2499/s200

84-7996

Harplinge

Högseröds ............................

93

45-9095

Nr 4 Västergårdens, nr 5, 6 och 8 Harp-

linge och nr 3 Kulla................

26

12-8349

>

Skee och Skoegårds....................

53 Vs

26-4102

>

Lynga och Gullbrandstorps............

50 V*

24-8060

Summa

2 984 2649/s,.oo

1 473-4622

II. Flygsandsfält, som enligt 1847 års brev äro underkastade bestämmelser örn
stängselskyldighet, utsyning och betestörbud m. m.

Härad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r

e a 1

Tunnland

Hektar

Höks

Ränneslövs

Ränneslövs............................

18

8-8857

>

Edenberga............................

154

76-0222

Årstads

Eftra

Eftra ................................

35

17-2777

>

Risarps ..............................

23

11-3539

>

Vässlunda och Dala ..................

328

161*917 5

Summa

55S

275-4570

III. Flygsandsfält, lydande under 1821, 1826 och 1848 års brev.

Härad

eller

stad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r

e a 1

Tunnland

Hektar

Halmstads

Knäbilstorps flygsandsfält ............

Ö8 205/i!SO

33-9771

siad

Flygsandsfältet Springbacken ..........

41 u/m

20-4656

Halmstads

Söndrums

Fammarps och Onsjö flygsandsfält ....

238 ,8/sa»

117-5181

härad

>

Villshärads flygsandsfält ..............

104 "/320

51-4322

Summa

452 182/S2o

223-3830

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 54. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

IV. Flygsandsfält, lör vilka enligt 1847 års brev allenast gäller, att ägarna äro
stängsel- och vårdnadsskyldiga samt att fälten skola stå under uppsikt av länsstyrelsen.

Härad

eller

Socken

Flygsandfältets namn

A r

e a 1

stad

Tunnland

Hektar

Höks

Hishults

Hishults.......

3

1-4809

Knäreds

Knäreds................

16

7-8984

Tönnersjö

Snöstorps

Fyllinge..............................

67

330746

>

Snöstorps ..............

49 Va

24-4356

Trönninge

Påarps...............

46 Vä

22-9547

>

Eldsberga

Trönninge ..............

Flygsandsfältet vid Stjärnarps pappers-bruk ...............

27

17 2125/s200

13-3285

8-7200

Årstads

Eftra

Stensjö säteris ..................

31 Vä

15-5500

Ugglaips......................

14 3/4

7-2813

>

Ullarps .......................

14

6-9 lil

>

Nedre och övre Skällentorps ........

5

2-4682

>

Uddaveka ....................

l''A

07405

Skrea

Bobergs och Lynga..............

15 Vä

7-6516

Brogårds..................

18

8-8857

>

Veka ..........................

18 V*

9-0091

J-

Skrea ............................

104

51-3397

»

Nabolagets.....................

462

228-0666

Falkenbergs

stad

Falkenbergs stads...............

27

13-3286

Faurås

Vinbergs

Vinbergs.....................

26

128349

Stafsinge

Smedjeholmens, Eneskogstorps m. fl.....

17

8-3920

>

Björnhults..............

3

1-4809

>

Olofsbo ......................

25

12-3412

Morups

Munkagårds ....................

8

3-9492

2-

Stubbilts, Bölses, Esplundas m. fl.......

135 ''/4

66 7663

Himle

Tvååkers

Björkängs markelags ..................

10

49365

>

Galtabäcks............................

10>/ä

51833

>

Borrås markelags................

42

207333

Tvååkers och Ås......................

66 Vt

32-7044

Tvååkers och
Träslövs

Ås, Gamla Köpstads m. fl.............

88>/4

191289

Varbergs stad

Varbergs stads........................

Summa

18

1 337 292S/säoo

8-8857

660-4616

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

35

V. Flygsandsfält, beträffande vilka inga särskilda bestämmelser till hämmande
av flygsand numera äro gällande.

Härad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r

e a 1

Tunnland

Hektar

Halmstads

Harplinge

Haverdals............................

140

69-1111

75 Va

37-2707

Steninge

Hulabäcks............................

55

27-1507

19 7»

9-6262

Summa

290

143-1587

Av kommissionens sammanfattning av de gällande bestämmelserna framgår
följande.

Beträffande de i första sammanställningen upptagna flygsandsfälten, vilka
äro underkastade 1826, 1848 och 1860 års brev samt 1861 och 1863 års
kungörelser, gäller, att flygsandsfältens ägare äro skyldiga att i enlighet med
särskilda kulturplaner, som skola upprättas av överjägaren i länet, d. v. s.
jägmästaren i Hallands revir, och sedermera i vederbörlig ordning granskas
och godkännas, i viss omfattning varje år verkställa sådd och plantering å
fälten, intill dess dessa blivit i sin helhet sålunda kultiverade. Den skog, som
uppvuxit eller framdeles uppväxer å de särskilda fälten, skall skötas för
ägarnas gemensamma räkning — denna bestämmelse gäller dock ej för
Skummeslövsfältet, som undergått laga skifte — samt behandlas enligt de
föreskrifter och anvisningar, som, efter det förslag därtill uppgjorts av vederbörande
jägmästare, blivit i behörig ordning fastställda.1 Fällande av
träd i strid med sagda föreskrifter eller anvisningar, skadande av plantor,
torvskärning eller betning med kreatur må ej äga rum å fälten. Ej heller
må därå väg upptagas eller begagnas eller jakt eller höstnad bedrivas annorledes
än efter tillstånd av länsstyrelsen. Uppläggning av tång å fälten må
ske allenast å platser, som anvisats av vederbörande jägmästare. Med undantag
för Skummeslövsfältet, med avseende varå en särskild ordning stadgats
för fältets fredande, äro ägarna pliktiga att hålla stängsel omkring fälten
ävensom, där så erfordras, å sanddrivorna, dock att, om stängsel finnes
obehövligt beträffande vissa delar av fälten, framställning om befrielse från
stängselskyldigheten med avseende å dessa delar må göras hos länsstyrelsen,
överträdelse av de beträffande fälten meddelade föreskrifter medför ansvar
enligt 1826 eller 1848 års brev eller 1861 års kungörelse. Den närmaste
tillsynen över fälten skall utövas av särskilda planteringsvaktare, som avlönas
av fältens ägare. Sådan avlöning samt kostnaderna för fältens kultiverande
med mera skola i regel bestridas av ägarna efter oförmedlat hemmantal.
Efter enahanda grund skola inkomsterna från fälten fördelas mellan
ägarna.

I fråga örn de i andra sammanställningen upptagna flygsandsfälten, vilka
äro underkastade vissa bestämmelser i 1847 års brev, gäller, att skogsplantering
å fälten skall (där så erfordras) fortsättas, att betning å respektive
fält ej må äga rum förrän plantering å hela fältet skett och träden vunnit
den höjd, att kreaturen ej kunna toppbita dem, att hygge ej må verk 1

Enligt vad domänstyrelsen upplyst huva dylika föreskrifter eller anvisningar ej utfärdats
generellt utan meddelats särskilt för varje fall, då avverkning å fälten ägt rum. Hushållningsplaner
för fälten finnas ej upprättade.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

ställas utan efter utsyning av länsstyrelsen, samt att länsstyrelsen skall hava
uppsikt över fälten. Härförutom torde ägarna till ifrågavarande fält vara
underkastade stängselskyldighet enligt 1821 års brev. Överträdelse av nyssangivna
föreskrifter eller åverkan å stängslen medför ansvar enligt 1826 eller
1848 års brev.

De i tredje sammanställningen upptagna flygsandsfälten äro underkastade
de i 1821, 1826 och 1848 års brev intagna bestämmelser.

Fjärde sammanställningen omfattar samtliga övriga flygsandsfält i Hallands
län, som tillhöra städer eller enskilda, med undantag av Haverdals och
Särdals samt Hulabäcks och Skipsås flygsandsfält. I fråga om de fält.
som tillhöra denna grupp, gäller, att ägarna enligt 1847 års brev äro pliktiga
att hålla stängsel omkring fälten och å sanddrivorna samt att vårda
fälten, varjämte länsstyrelsen har att öva tillsyn däröver, att fälten ej vanvårdas.

I fråga om de fyra i femte sammanställningen upptagna fälten har i 1860
års brev förklarats, att, sedan all fara för flygsand å fälten liksom länsstyrelsens
befattning med dem upphört samt fälten även lill en del blivit skiftade,
Kungl. Maj:t funnit någon åtgärd med avseende å fälten ej vara erforderlig.
I fråga om dessa fält torde sålunda ej numera vara gällande
några särskilda föreskrifter till hämmande av flygsand.

Beträffande innehållet i övrigt i nu ifrågavarande brev och kungörelser
torde jag få hänvisa till kommissionens betänkande (sid. 16—29).

Kommissionen har låtit verkställa en ingående undersökning rörande flygsandsfältens
i Hallands län belägenhet, areal och fördelning å olika ägoslag
m. m. Av de förut omförmälda sammanställningarna framgår fältens areal
ävensom inom vilka socknar och städer fälten äro belägna. Enligt sammanställningarna
uppgår den sammanlagda arealen till 5,623 79i/320o tunnland
eller 2,7 7 5,9225 hektar. I fråga om fältens belägenhet är att märka, att flygsandsfält
finnas icke blott utmed kusten utan även inne i landet. Av nyssnämnda
undersökning framgår, att fälten i viss utsträckning utgöras av
mark, som icke är hänförlig till skogsmark. Å vissa fält har en icke ringa
bebyggelse kommit till stånd. Särskilt må anmärkas, att inom flygsandsfälten
uppstått ett flertal stora badorter. Vissa mindre delar av fälten äro
numera odlingsmark eller användas för industriella ändamål. Beträffande
berörda undersökning i övrigt hänvisar jag till betänkandet (sid. 33—58).

Kommissionen har i sitt betänkande upptagit en redogörelse för flygsandsfältens
beskaffenhet och vegetation samt faran för sandflykt (sid. 62—64).
Av denna redogörelse må återgivas följande.

Flygsandsfälten utmed kusten omfattade i stort sett l) en vegetationslös,
av stormvågorna överspolad sandstrand, 2) ett dynbälte med sandbindande
gräs, 3) ett bälte eller en zon av smärre till synes oregelbundet fördelade
dynkullar, stundom bevuxna med inplanterad låg bergtall, 4) ett för närvarande
skogbevuxet, vanligen ganska stort område med sand av växlande
beskaffenhet, utmärkt av låga dynkullar, mera jämna sandslätter och fuktigare
partier i smärre sänkor, samt 5) en rad inre dyner, ofta gränsande
till kulturmark. Dessa inre dyner hade i stort sett fått sitt uppbyggande material
från den skogbevuxna terrängen mellan de inre och yttre dynbältena;
understundom hade dock dynen vandrat från stranden fram till sitt nuva -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 54-

37

rande läge. Vinden hade diirvid sammanfört största delen av flygsanden i
den inre dynen, medan nya dyner bildats utmed kusten

Flygsandsområdena vore nu i stort sett väl bundna och någon fara för
större sandflykt förelåge e.j. Det funnes emellertid två för flygsandsdrift
ömtåliga områden, nämligen det yttre dynområdet utmed kusten och det
inre skogbundna, ofta gränsande mot kulturmark. För det yttre dynområdets
stabilitet spelade sandgräsen en stor roll. Man borde, där de ej infunne
sig av sig själva, sörja för deras inplantering liksom också för uppförande
av sandbindande gärden, där dynerna visade större benägenhet att
komma i drift. De inre skogbevuxna dynernas stabilitet sammanhängde
med en försiktig skogsskötsel. Våldsamma ingrepp i den nuvarande skogen,
såsom genom kalhuggning, kunde giva anledning lill att nu bundna
sandmassor Romme i drift. Denna försiktighet i skogens behandling gällde
ifrågavarande flygsandsfält i deras helhet, ty kalavverkningar även utanför
de mer ömtåliga partierna inom fälten kunde utsätta nu skogbundna dyner
för en så stark vindpåverkan, att sanden återigen komme i drift. Även för
den yttre dynzonen utmed stranden hade en försiktig behandling av den
innanför liggande skogen sin betydelse. Skogen verkade som en buffert,
vilken även på vindsidan minskade vindhastigheten. För att bibehålla den
stabilitet, som för närvarande i stort utmärkte de nuvarande flygsandsfälten,
måste skogen inom desamma behandlas med tanke på att oförsiktiga avverkningar
åter kunde bringa sanden i drift.

De inre, längre från kusten belägna flygsandsfälten torde till större delen
härstamma från den tid, då havet stått högre än nu. Där saknades naturligt
nog de för kustområdena utmärkande dynbältena med sandbindande gräs,
men man återfunne såväl de jämna sandfälten med mera slutna bestånd,
de små, skogbundna och med sandstarr bevuxna dynkullarna. de fuktigare
partierna i mindre sänkor i marken samt vanligen i lä om dessa områden
högre, nu skogbevuxna vandringsdvner. Även dylika dyner kunde genom
oförsiktig behandling komma i rörelse, men då vindhastigheten längre in
i land vore lägre än i kustbältet, vore faran för sanddrift väsentligt mindre.
Härtill bidroge även, att marken å ifrågavarande fält i allmänhet vore bättre
bunden än i kustbältet. Såväl den å fältet växande skogen som själva markbetäckningen
företedde i stort sett samma typ som å de omgivande, under
normala förhållanden växande skogarna. Inom de inre flygsandsområdena
iakttoge man stundom, att vandringsdynen framskridit över fast berg, vilket
mer undantagsvis observerades å de större flygsandsfälten utmed kusten.

Behovet av revision av nuvarande bestämmelser.

Jag torde härefter få beröra frågan örn behovet av en revision av de gällande
bestämmelserna angående flygsandsfälten i Hallands län.

Kommissionen har i sitt betänkande beträffande detta spörsmål i huvudsak
anfört följande.

Flertalet av de särskilda bestämmelser, som gällde angående städers och
enskildas flygsandsfält i Hallands län, hade ägt tillämpning under mer än
tre kvartssekel. Under denna tid hade inom skogslagstiftningen och denna
närstående lagstiftningsområden ett genomgripande reformarbete ägt rum,
som väsentligen omgestaltat förut gällande rättsregler i ämnet. En naturlig
följd härav vore, att de särskilda bestämmelserna angående flygsandsfälten
i Hallands län numera blivit i olika hänseenden föråldrade och olämpliga.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

Bestämmelsernas bristande anpassning efter nutida förhållanden frarnginge
redan därav, att vissa av dem sedan länge ej tillämpades. Detta vöre
tallet med den för flertalet fält gällande föreskriften, att ägarna vore pliktiga
att hålla fälten inhägnade. Sedan fälten till allra största delen bundits
genom skog eller annan vegetation, hade det nämligen ansetts obehövligt att
för hindrande av flygsandens utbredning uppföra och underhålla stängsel
omkring dem. I enstaka fall hölles dock hägnader kring fälten för att freda
dem mot beteskreatur. En annan föreskrift, som numera ej efterlevdes, vore
bestämmelsen i 1861 års kungörelse, att särskilda planteringsvaktare skulle
finnas anställda för utövande av tillsyn över de i kungöi elsen omförmälda
fält. Med den ändrade skogliga karaktär fälten erhållit efter tillkomsten
av nyssnämnda kungörelse hade behovet att hålla dylika vaktare avsevärt
minskats. Allenast i fråga örn tre av dessa fält, nämligen Tönnersa, Tjärby
och Gullbranna fält, funnes ännu särskild vaktare anställd. Beträffande
övriga fält utövades tillsynen av delägarna själva, i vissa fall med biträde
av vederbörande kronojägare eller annan person med skoglig utbildning.

Men ej heller de bestämmelser angående flygsandslälten, som fortfarande
tillämpades, kunde numera anses ändamålsenliga. På grund av fältens
nuvarande beskaffenhet vore det sålunda obehövligt att upprätthålla de i
1861 och 1863 års kungörelser stadgade förbud mot utövande av jakt eller
höstnad eller mot uppläggande av tång. Länsstyrelsen hade ock beträffande
ett stort antal fält lämnat tillstånd till utövande av jakt. Då torvskärning
i här avsedda delar av Hallands län numera ej förekomme, vore ej heller
ett bibehållande av förbudet däremot behövligt. Aven bestämmelserna
om vården av den å fälten växande skogen lämnade otvivelaktigt rum
för befogade erinringar. 1 motsats till den allmänna skogsvårdslagstiftningen
upptoge sistnämnda bestämmelser ej några närmare regler rörande
sättet för vårdens utövande utan överlämnade åt vederbörande myndighet
att efter gottfinnande härutinnan besluta. Olägenheten av en dylik ordning
för reglering av de viktiga enskilda intressen, som hänförde sig till
vården av skogen å fälten, läge i öppen dag. Därjämte vore uppenbarligen
ej följdriktigt, att, sedan särskilda organ, skogsvårdsstyrelser, tillskapats
tor utövande av uppsikt över enskildas skogar, inseendet över vården
av dylika skogar å flygsandsfälten i Hallands län handhades av länsstyrelsen
med biträde av vederbörande revirförvaltare. Även örn fullgörandet
av denna uppgift med hänsyn till skogarnas relativt ringa areal ej
vore alltför betungande för sistnämnda myndigheter, kunde densamma dock
med mindre omgång fyllas av skogsvårdsstyrelsen i länet. Slutligen finge
kommissionen erinra därom, att de bestämmelser, som meddelats i 1861
års kungörelse angående skötseln av skogen å där angivna fält för ägarnas
gemensamma räkning samt angående den grund, enligt vilken kostnaderna
för de särskilda fälten skulle utgöras eller inkomsterna från dessa
fördelas, numera vore obehövliga. Genom lagen den 13 juni 1921 om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter hade utförliga och väl avvägda stadganden meddelats i hithörande
ämnen, vilka stadganden med fördel kunde förlänas giltighet även
beträffande nyssangivna fält, i den mån dessa lämnats oskiftade.

På grund av vad sålunda anförts funne kommissionen, att en genomgripande
revision av de bestämmelser, som gällt angående städer och enskilda
tillhöriga flvgsandsfält i Hallands län, vöre av behovet påkallad.

Departements''

chefen.

Det torde numera icke råda mer än en mening därom, att lagstiftningen
rörande flygsandsfälten i Hallands län är i hög grad föråldrad och i

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

39

behov av omarbetning. Särskilt belysande är härvid det av kommissionen
påpekade förhållandet, att de gällande bestämmelserna i icke ringa omfattning
såsom obehövliga utan något ingripande från lagstiftarens sida upphört
att vinna tillämpning. Såsom kommissionen ock framhållit äro bestämmelserna
å andra sidan i vissa hänseenden icke tillräckligt fullständiga.
Sålunda lämnar lagstiftningen ej några närmare regler rörande skogarnas
vård. Olägenheten härav ligger i öppen dag. Även i andra hänseenden
företer lagstiftningen, på sätt den av kommissionen verkställda undersökningen
giver vid handen, allvarliga brister. I likhet med kommissionen anser
jag därför, att den ifrågavarande lagstiftningen bör underkastas en genomgripande
revision.

Kommissionens förslag'' och yttrandena däröver.

Kommissionens förslag.

Kommissionens förslag innebär i huvudsak följande. De nuvarande bestämmelserna
skola upphöra att gälla. De skogar å flygsandsfälten, vilka
tillhöra enskilda, skola införas under allmänna skogsvårdslagens bestämmelser.
Av dessa skogar anser kommissionen en del numera hava i huvudsak
förlorat sin karaktär av flygsandsfält. I fråga om dessa har kommissionen
funnit de allmänna bestämmelserna i skogsvårdslagen böra vinna tilllämpning.
En del av ifrågavarande skogar torde åter enligt kommissionens
mening få anses hava bibehållit nämnda karaktär. Med avseende å dessa
skogar, vilkas bestånd sålunda alltjämt erfordras för hindrande av sandflykt
och vilka hava natur av skyddsskogar, har kommissionen förordat, att
de av kommissionen förut föreslagna bestämmelserna angående skyddsskogar
skola gälla. Beträffande nu ifrågavarande skogar skola alltså de för
svårföryngrade skogar i skogsvårdslagen upptagna bestämmelserna i huvudsak
bliva tillämpliga. Då kommissionen emellertid är av den uppfattningen,
att nyssnämnda skogar böra fredas mot betning av hemdjur, skall enligt
kommissionens förslag ett stadgande, som möjliggör förhindrande av betning
å dessa skogar, upptagas i skogsvårdslagen. Detta stadgande bör,
enligt vad kommissionen uttalat, avse icke allenast nu ifrågavarande skogar
i Hallands län utan även andra skogar, som framdeles kunna bliva avsatta
till skydd mot flygsandsfält. Kommissionen har föreslagit, att bestämmelsen
gives det innehåll, att Kungl. Majit skall äga — där så prövas erforderligt för
återväxtcns främjande å skog som avsatts till skydd mot flygsandsfält —
förordna, att rätt till bete å skogen varder helt eller i viss mån, såsom beträffande
vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjuden.

I fråga om de skogar å flygsandsfälten, som tillhöra städer, har kommissionen
förordat, att de i förordningen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 20) angående
förvaltningen av städernas skogar upptagna bestämmelserna skola bliva
gällande. Enligt dessa bestämmelser skola städernas skogar under domän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

styrelsens överinseende underkastas ordnad hushållning samt, där så med
avseende på skogens omfattning prövas lämpligt, behandlas enligt sådana på
vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushåll
ningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Det
tillkommer domänstyrelsen att fastställa berörda hushållningsplaner samt
meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på skogarna kunna finnas
nödiga. På framställning av domänstyrelsen förordnar Kungl. Majit, huruvida
stadsskog skall — där dess förvaltning ej förut av drätselkammaren
uppdragits åt en från skogsinstitutet eller skogshögskolan utexaminerad person
eller om dess skötsel icke nöjaktigt utföres — ställas under vård och förvaltning
av skogsstaten. I de fall, där så ej skett, åligger det likväl vederbörande
skogsstatstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötsel!!
samt vid överträdelse av hushållningsplanen eller vanvård av skogen anmäla
detta hos överjägmästaren, vilken efter undersökning gör den framställning
till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda. Domänstyrelsen
äger därefter antingen fästa vederbörande drätselkammares uppmärksamhet
på förhållandet eller ock vidtaga åtgärd för skogens ställande under skogsstatens
vård och förvaltning.

Såsom framgår av vad som nämnts rörande flygsandsfältens fördelning å
olika ägoslag omfatta dessa vissa områden, vilka icke äro hänförliga till
skogsmark och vilka sålunda icke innefattas i kommissionens nu omförmälda
förslag. Beträffande dessa områden har kommissionen icke ansett nödigt
att särskilda föreskrifter meddelades.

Ur kommissionens motivering må här återgivas följande.

Kommissionen har till stöd för sitt förslag om införandet av skogarna
å enskilda tillhöriga flygsan Ösfält under skogsvårdslagen
i huvudsak anfört:

Skogarna a enskilda tillhöriga flygsandsfält vore av växlande beskaffenhet.
En ej oväsentlig del av dem hade numera i huvudsak förlorat sin ursprungliga
karaktär av flygsandsfält och företedde i stort sett samma typ som de
omgivande, under normala förhållanden växande skogarna. Å andra åter
hade marken ännu ej omförts till bunden skogsmark utan bibehölle naturen
av sandfält, som öfverdrag!ts med mer eller mindre utvecklad markbetäckning.
För bibehållande av dessa senare områden i sitt nuvarande
skick och förebyggande av fara för ny sandflykt vore uppenbarligen skogens
vidmakthållande och rationella behandling av största betydelse. Skogarna
av den förra typen vore i allmänhet belägna inne i landet, på större
eller mindre avstånd från kusten. Skogarna av den senare typen läge däremot
regelrätt i omedelbar närhet av havet. Någon bestämd gränsuppdragning
mellan de två typerna med hänsyn till avståndet från havet kunde dock
ej göras. I enstaka fall vore skogarna utmed kusten mycket väl bundna, under
det förhållandet vore motsatt i fråga örn de inne i landet liggande. Det
vore ock tydligt, att vid bedömande av frågan, huruvida markbetäckningen
vöre tillfyllest för flygsandens bindande, hänsyn måste tagas ej blott till avståndet
från havet utan även till det topografiska läget. Örn skogen vore
starkt utsatt för vindpåverkan, borde uppenbarligen större fordringar ställas
på marktäckets bindande förmåga än eljest.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

41

Vad anninge de skogar, som numera i huvudsak förlorat karaktären av
flygsandsfält, syntes tvekan ej kunna råda därom, att dessa borde i lagstiftningen
behandlas på samma sätt som andra enskilda skogar. De garantier
mot överdrivna eller olämpliga avverkningar, som innefattades i skogsvårdslagens
allmänna bestämmelser, vore tillfyllest även för nyssangivna skogar.

Beträffande åter de skogar, vilkas bestånd erfordrades för hindrande av ny
sandflykt och som sålunda ägde karaktären av skyddsskogar, vore ett bibehållande
av särskilda skogsvårdsföreskrifter alltjämt av behovet påkallat.
Att i fråga om dem medgiva en så omfattande avverkningsfrihet, som åsyftades
i skogsvårdslagens allmänna bestämmelser, funne kommissionen ej
vara tillrådligt. En dylik frihet skulle i vissa fall kunna leda till upptagande
av större kalhyggen å skogarna, varigenom risk för uppbrott av flygsand
skulle uppstå. Ville man för framtiden utesluta en dylik risk, kunde en närmare
reglering av skogsägarnas avverkningsrätt beträffande dessa skogar ej
undvikas. Kommissionen funné de bestämmelser, som kommissionen föreslagit
att vinna tillämpning i fråga om skogar under 1903 års skyddsskogslag,
vara lämpade även för de skogar å enskilda flygsandsfält, som vore av
skyddsskogsnatur. Genom dessa bestämmelser tillgodosåges nöjaktigt ändamålet
med den nuvarande lagstiftningen angående dessa skogar, tryggandet
av skogarnas framtida bestånd. Det syntes ock vara obestridligt, att berörda
bestämmelser vore bättre än den nu gällande lagstiftningen ägnade att
befrämja en rationell vård av ifrågavarande skogar. För ägarna av dessa
komrne införandet av dylika bestämmelser att även medföra fördel därutinnan,
att omfattningen av ägarnas rättigheter och skyldigheter i lagen bleve
klart och noggrant bestämd samt att utsyningen i allmänhet skulle ske kostnadsfritt.
Därjämte borde uppmärksammas, att de i förslaget angående
skyddsskogar innefattade föreskrifterna angående omläggning av skogsmark
till annan användning vore av stor betydelse för nu ifrågavarande skogar.
Behovet av reglerande bestämmelser i detta ämne hade under de senare åren
med styrka framträtt i fråga om skogarna å flygsandsfälten i Hallands län,
då dessa i allt större omfattning börjat tagas i anspråk för badortsanläggningar
och därmed förenad bebyggelse. De i kommissionens föregående förslag
åsyftade föreskrifterna i detta ämne torde på ett ändamålsenligt sätt
tillgodose såväl den enskilde skogsägarens som det allmännas intressen. Slutligen
framhölles, att inordnandet av dessa skogar under skogsvårdslagen
automatiskt bomme att medföra, att skogsägarna bereddes möjlighet att erhålla
bidrag från de anslag till skogsutdikning och skogsodling, som riksdagen
årligen plägade anvisa, samt att skogsägarna därjämte bleve delaktiga
i den understödsverksamhet på skogsvårdens område, som utövades av skogsvårdsstyrelsen.

Kommissionen har i detta sammanhang påpekat, att ett genomförande av
kommissionens nu berörda förslag förutsatte, att de till skyddsskogar hänförliga
skogarna å ifrågavarande flygsandsfält noggrant avgränsades från
övriga skogar å fälten. Kommissionen har vidare framhållit, att gränserna
för de områden, som skulle utgöra skyddsskogar, ankomme på Kungl. Majit
att efter förutgången syn och undersökning bestämma. Vid bestämmandet
av nämnda gränser kunde enligt kommissionens mening viss ledning erhållas
från den beskrivning över ifrågavarande flygsandsfälts belägenhet, areal och
fördelning å olika ägoslag, som uppgjorts genom kommissionens försorg,
ävensom från i betänkandet intagna instrument över besiktningar av flvgsandsfälten,
som verkställts av kommissionen eller på dess föranstaltande

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

av länsjägmästare!! i Hallands län. I fråga om nämnda gränser har kommissionen
slutligen såsom sin mening uttalat, att det i allmänhet icke vöre
erforderligt att utmärka gränserna å marken, utan att dessa i regel kunde
på ett tillfredsställande sätt angivas genom hänvisningar till den av rikets allmänna
kartverk åren 1917—1925 upprättade ekonomiska kartan över Hallands
län.

Såsom motivering till sitt förslag rörande betningsförbudet har kommissionen
anfört i huvudsak följande.

Enligt länsstyrelsens i Hallands län kungörelser den 31 december 1861 och
den 18 maj 1863 finge betning med hemdjur ej äga rum å de flygsandsfält,
som avsåges i nämnda kungörelser, d. v. s. de fält, som vore av mera ömtålig
beskaffenhet. Det sålunda stadgade betesförbudet hade otvivelaktigt varit
till betydande gagn för skogsåterväxten å fälten och för flygsandens bindande.
Enligt kommissionens mening borde i den föreslagna nya lagstiftningen
möjlighet beredas att, där sådant prövades erforderligt för skogsåterväxtens
främjande, bibehålla nu gällande betesförbud, såvitt anginge de skogar
å flygsandsfälten, som avsatts såsom skyddsskogar. För att ernå en nöjaktig
skogsproduktion å dessa skogar och för framtiden undanröja faran för
sandflykt vore det otvivelaktigt i vissa fall av stor vikt, att betning å skogarna
ej ägde rum. I detta avseende framhölles särskilt, att genom betning
björk och andra lövträd, vilka vore mycket önskvärda såsom markförbättrare
å flygsandsfälten, hindrades att invandra. Med hänsyn till den
växlande beskaffenheten av skogarna å flygsandsfälten borde ett ovillkorligt
förbud mot betning å de områden, som å dessa avsatts såsom
skyddsskogar, ej meddelas utan det borde överlämnas åt viss myndighet att
pröva och avgöra, huruvida och i vilken omfattning betesförbud skulle gälla
för dessa områden. Det syntes jämväl böra uppdragas åt nämnda myndighet
att bestämma, huruvida förbudet skulle avse hemdjur i allmänhet eller
allenast vissa slag av dessa djur samt gälla hela året eller blott viss del därav.
Då det enligt förslaget skulle ankomma på Kungl. Majit att pröva, vilka
områden av flygsandsfälten skulle avsättas såsom skyddsskogar, borde det
även anförtros åt Kungl. Majit att besluta angående förbud mot betning å
dessa områden.

Infördes en dylik befogenhet i fråga om skyddsskogar å flygsandsfälten i
Hallands län, krävde följdriktigheten, att denna utsträcktes att gälla jämväl
beträffande skogar, som inom andra län komme att avsättas till skydd
mot flygsandsfält.

Kommissionen har härefter i sin motivering något berört frågan om tilllämplighetsområdet
för de av kommissionen föreslagna bestämmelserna rörande
skogar å de enskilda tillhöriga flygsandsfälten. Kommissionen har
därvid uttalat, att bestämmelsernas tillämplighetsområde borde i allmänhet
anses omfatta även de kala strandområdena. Från såväl allmän som enskild
synpunkt har kommissionen funnit det önskvärt, att dessa områden, vilka
merendels bestode av dyner samt innanför dessa liggande gräs- och ljungbevuxna
områden, i största möjliga utsträckning toges i anspråk för skogsproduktion.
Med hänsyn härtill och då flygsandens effektiva bindande å
ifrågavarande kala områden enligt kommissionens mening utgjorde en förutsättning
för skogens vidmakthållande å de längre in liggande delarna av
fälten, ansåge kommissionen det uppenbart, att områdena — i den mån de

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

43

ej odlats eller eljest särskilt anordnats för visst kulturändamål eller, såsom
fallet vore i fråga om vissa mindre fält, numera helt förlorat karaktären av
flygsandsmark och vore mera att anse såsom naturlig äng — borde hänföras
till skogsmark. Kommissionen har särskilt understrukit vikten av, att
man fasthölle härvid, då enligt kommissionens förslag härigenom möjlighet
vunnes att beträffande de mera ömtåliga av dessa områden upprätthålla nu
gällande förbud mot betning. Enligt kommissionens mening är bibehållande
av betningsförbudet i fråga örn sist angivna områden otta av stor
betydelse till förebyggande av fara för sandflykt.

Såsom förut anförts innebär kommissionens förslag, att de nu gällande
bestämmelserna skola upphöra att vinna tillämpning. Detta medför, att den
för närvarande förefintliga föreskriften angående upprättande av sandgården
å dynerna skall försvinna. Kommissionen har i fråga örn upphävandet
av denna föreskrift anfört, bland annat, följande.

För dämpande av flygsanden hölles alltjämt å vissa fält sandgården invid
eller å de ytterst mot havet belägna dynerna. Ehuru kommissionen ansåge,
att hållande av dylika gärden i vissa fall vore önskvärt för att hindra
flygsanden att komma i rörelse, funne sig kommissionen dock ej böra ifrågasätta,
att i den nya lagstiftningen upptoges bestämmelser örn skyldighet
för markägaren att hålla dylika gärden. Därest förbudet mot betning bibehölles
i fråga om de mera ömtåliga dynområdena, komme behov att hålla
sandgården å dessa områden väsentligen att föreligga allenast i sådana fall,
då större badorter anlagts i omedelbar närhet av dynområdena och dessa
till följd härav i högre grad utsattes för tramp och skadegörelse från badandes
sida. I dylika fall kunde man emellertid med fog antaga, att markägaren
utan tvingande lagbestämmelser komme att vidtaga erforderliga åtgärder
för flygsandens dämpande. Med hänsyn till den betydelse, som dylika
åtgärder ägde från skogsvårdssynpunkt, finge det för övrigt anses tillhöra
skogsvårdsstyrelsen att i förekommande fall lämna sin medverkan till
åtgärdernas utförande.

Kommissionen har i förevarande avseende tillagt, att, därest markägaren
skulle visa tredska och vägra vidtaga nödig åtgärd för flygsandens dämpande,
möjlighet borde föreligga för Kungl. Majit att förordna örn flygsandsfältets
expropriation för kronans räkning. Till det förslag kommissionen
härutinnan framställt återkommer jag senare.

Jag övergår härefter till den motivering kommissionen anfört för sitt förslag,
att i fråga örn vården av skogar å städer tillhöriga flygsandsfält
skola gälla bestämmelserna i 1903 års förordning angående
förvaltningen av städernas skogar. Såsom framgår av den förut omförmälda
förteckningen över flygsandsfälten äro städerna Halmstad, Falkenberg
och Varberg ägare till vissa fäll med en sammanlagd areal av 251.6924
hektar. Av dessa tillhöra den största delen eller 229.4782 hektar Halmstads
stad. Kommissionen har uttalat, att enligt dess mening vore bestämmelserna
i 1903 års förordning ägnade att trygga en god vård av skogarna å dessa fält
och sålunda bland annat förhindra sådana avverkningar å dessa, som medförde
fara för förnyad flygsandsdrift. I hushållningsplan. som upprättades
enligt sagda bestämmelser, kunde, enligt vad kommissionen vidare framhållit,

44

Kungl. Maj:ts proposition nr oå -

upptagas föreskrifter om vidtagande av erforderliga åtgärder för återväxtens
betryggande samt om förbud mot betning å skogen eller viss del därav.
Enligt kommissionens mening innefattade bestämmelserna ej hinder för vederbörande
skogsstatstjänsteman att i fråga om stadsskog lämna tillstånd till
omläggning av skogsmark till annat ändamål.

Kommissionen har såsom i det föregående omförmälts ansett, att beträffande
vården av de delar av flygsan ds fä lten, som ej äro
att hänföra till skogsmark, icke torde vid upphävande av de nu
gällande bestämmelserna erfordras någon ny lagstiftning. Kommissionen
har till stöd härför anfört, bland annat, följande.

Till områden, varom här vore fråga, vore att räkna de delar av flygsandsfälten,
vilka utgjordes av bebyggda eller för bebyggelse iordningställda tomter
eller av mark, som eljest anordnats för särskilda ändamål (odlad mark,
vägar, golf- och tennisbanor, flygfält etc.).. För dylikt ändamål hade å vissa
flygsandsfält betydande arealer tagits i anspråk. Uppenbart vore, att i fråga
örn områden av här avsedd beskaffenhet markägarna hade det allra största
intresse att tillse, att områdena behandlades på sådant sätt, att risk för flygsandens
uppbrott ej förefunnes. Beträffande mark, som tagits i anspråk för
tomter, vore härförutom att märka, att i fråga om sådana områden, där
mera omfattande bebyggelse uppkommit eller vöre att förvänta, möjlighet
förefunnes att med stöd av bestämmelserna i stadsplanelagen och byggnadsstadgan
föreskriva skyldighet för vederbörande tomtägare att så behandla
sina tomter, att fara för sandflykt ej uppstode. Kommissionen förutsatte,
att vederbörande myndigheter, då skäl därtill vore, begagnade sig av denna
möjlighet. Föreskrifter i berörda syfte hade ock beträffande vissa å flygsandsfälten
anlagda badortssamhällen upptagits i de kontrakt, varigenom
tomtmark inom samhällena upplåtits. Sålunda hade i kontrakt mellan
Halmstads stad och aktiebolaget Tylösands havsbad angående upplåtande av
mark för exploatering till villatomter föreskrivits, att fällning av träd icke
{inge äga rum a området utan efter tillstånd och under överinseende av förvaltaren
av stadens skogar. I kontrakt örn upplåtelse av byggnadstomter
inom Hemmeslövs havsbad hade stadgats, att köparna skulle behandla tomtmarken
på sådant sätt, att fara för uppkomst av flygsand förebyggdes. Det
kunde förutsättas, att liknande bestämmelser komme att upptagas även i de
kontrakt rörande upplåtelser av tomtområden, som i framtiden komme att
avslutas. Med hänsyn till det nu anförda och då vid genomförande av kommissionens
i det föregående framställda förslag skogsmark å enskildas flygsandsfält
finge för framtiden omläggas till annan användning allenast efter
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, som därvid självfallet komme att tillse, att
genom omläggningen fara för sandflykt ej uppstode, hade kommissionen i
fråga om här avsedda, från^ skogsvårdslagstiftningen undantagna områden
ej funnit behövligt att bibehålla några särskilda bestämmelser till hämmande
av flygsand. Även med avseende å nu angivna områden borde emellertid
möjlighet förefinnas att vid underlåten vård från markägarens sida expropriera
området för kronans räkning.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena har kommissionens förslag i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och korporationer
med undantag för drätselkammaren i Falkenbergs stad, som avstyrkt förslaget.

Kanell. Maj:ts proposition nr tid -

io

Ur yttrandena må bär återgivas följande.

Drätselkammaren i Falkenbergs stad har såsom motivering för sitt avstyrkande
av kommissionens förslag huvudsakligen åberopat, att de föreslagna
bestämmelserna syntes kunna inverka hämmande på stadens utveckling.
Drätselkammaren har framhållit, att Falkenbergs stad sedan år 1921 vore
medlem av skogssällskapet för stadens skogar och att dessa sålunda redan
stöde under sakkunnig ledning och vård.

Länsstyrelsen i Hallands län, genom vilken drätselkammarens yttrande
avgivits, har i anledning av detsamma anfört:

Det syntes länsstyrelsen ligga i sakens natur, att det förhållandet, att 1903
års förordning skulle bliva tillämplig å städernas skogar, icke rimligen kunde
tänkas inverka hämmande på stadens utveckling^ Alla byggnadsväsendet
och jordstyckning berörande frågor — såsom frågor om byggnadskvarters
indelande i tomter (inklusive fastställelse av förslag till sådan indelning),
meddelande av byggnadslov, fastställelse av avstyckning å område
som ej inginge i tomtindelning, godkännande av plan för avstyckning inom
område, för vilket stadsplan icke blivit fastställd, upprättande och fastställande
av stomplan eller utomplansbestämmelser för område utom stadsplan
samt antagande och fastställande av stadsplan för sist omförmält område —
skulle handläggas enligt dessa frågor reglerande särskilda författningar •—
stadsplanelagen, byggnadsstadgan och lagen örn fastighetsbildning i stad -—
vilka icke inrymde någon befogenhet för domänstyrelsen, som enligt 1903
års förordning hade överinseendet över stadsskogarna, att deltaga i dessa
frågors handläggning. Syftet med 1903 års förordning kunde icke vara annat
än att säkerställa en rationell vård av skogen å sådan mark, som icke
erfordrades för andra ändamål än skogsbruk eller det särskilda syfte (såsom
skydd mot sandflykt), som skogen vore avsedd att tjäna. Erfordrades
det däremot att taga skogsmarken å ett till stad hörande flygsandsfält i
anspråk för att bereda utrymme för en växande bebyggelse, kunde sålunda
det förhållande att 1903 års förordning vore tillämplig å skogen icke tänkas
utgöra något hinder.

Länsstyrelsen har vidare'' framhållit, bland annat, följande.

Flygsandsfälten hade längs Hallands kust i allt större omfattning börjat
tågås i anspråk för badortsanläggningar och därmed förenad bebyggelse.
I utomplansbestämmelser, som länsstyrelsen under 1936 utfärdat för viss
del av Skummeslövs flygsandsfält, hade ett särskilt stadgande införts, att
tomtägare vore skyldig behandla tomtmarken på sådant sätt, att fara för
sandfiykt ej uppstode. Det syntes länsstyrelsen önskvärt att även framdeles,
då länsstyrelsen fastställde utomplansbestämmelser eller byggnadsplan
för områden, belägna å flygsandsfält, ett sådant stadgande som det nyssnämnda
inrymdes i utomplansbestämmelserna, respektive i byggnadsplanen,
ehuru man icke längre torde hava att räkna med någon egentlig fara
för förnyad flygsandsdrift. Vidare finge nämnas, att länsstyrelsen vid godkännande
av avstyckningsplan för visst område å Eskilstorps och Hemmeslövs
flygsandsfält såsom villkor för godkännandet föreskrivit, dels att en
var, till vilken tomt inom det i planen avsedda området upplätes vare sig
med äganderätt eller nyttjanderätt, i därom upprättad avhandling tillförbundes
att behandla marken å tomten på sådant sätt, alt fara för uppkomst av
flygsand förebyggdes, vid äventyr afl, örn berörda skyldighet skulle uraktlåtas,
delägarna i Hemmeslövs och Eskilstorps byar skulle äga att på den
försumliges bekostnad fullgöra, vad i sådant avseende eftersatts, dels ock
att det skulle åligga berörda delägare att i sådant fall i den försumliges
ställe vidtaga erforderliga åtgärder mot flygsandsfaran. Länsstyrelsen kom -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

Departement«■
chef en.

me att förfara på samma sätt även framdeles, då liknande fall komme under
länsstyrelsens behandling. Nyssnämnda föreskrifter iakttoges ock vid
markupplåtelse inom det med berörda styckningsplan avsedda området.

De av kommissionen förordade grunderna för en ny lagstiftning angående
flygsandsfälten finner jag mig helt kunna gilla. Genom att skogarna
å de enskilda tillhöriga flygsandsfälten införas under skogsvårdslagen -—
de ömtåligare skogarna under i huvudsak de föreskrifter, som kommissionen
föreslagit skola gälla i fråga om skyddsskogar, och övriga skogar
under lagens allmänna bestämmelser — torde på ett tillfredsställande sätt
vara sörjt för ifrågavarande skogars vård. För skogsägarna medför den
nu förordade reformen, såsom kommissionen framhållit, flera betydande
fördelar. Deras rättigheter och skyldigheter komma att bliva i lagen klart
och noggrant bestämda. Utsyningarna bliva kostnadsfria för dem och de
komma i åtnjutande av den understödsverksamhet på skogsvårdens område,
som utövas av skogsvårdsstyrelserna. Genom den förordade reformen
vinnes därjämte en större enhetlighet på skogslagstiftningens område.

I likhet med kommissionen anser jag det vara av vikt. att å de ömtåligare
av ifrågavarande skogar finnes möjlighet att upprätthålla det där för
närvarande gällande betesförbudet. En föreskrift av det innehåll, kommissionen
härutinnan föreslagit, torde sålunda böra upptagas bland de föreslagna
bestämmelserna om skyddsskogar. I överensstämmelse med vad kommissionen
förordat torde föreskriften böra avse icke blott skogar å flygsandsfälten
i Hallands län utan även andra skogar, som komma att avsättas
till skydd mot flygsandsfält.

I fråga om tillämplighetsområdet för de föreslagna bestämmelserna biträder
jag kommissionens uppfattning. Sagda bestämmelser måste sålunda
anses omfatta även de kala strandområdena., Sandens bindande å dessa
utgör nämligen i många fall en förutsättning för skogens bestånd å de
innanför liggande områdena. Detta torde särskilt böra understrykas med
hänsyn till vikten av att betesförbud även kan gälla dem.

Ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen förutsätter, såsom kommissionen
erinrat, att en klar avgränsning äger rum med avseende å de
skogar, som skola behandlas såsom skyddsskogar. Denna avgränsning,
som måste vara verkställd före den nya lagstiftningens ikraftträdande, ankommer
på Kungl. Maj:ts beslut. Sedan den nya lagstiftningen godkänts
av riksdagen, torde jag få föreslå Kungl. Maj:t vidtagande av erforderliga
åtgärder för att berörda gränsbestämning må komma lill stånd.

I likhet med kommissionen finner jag de i 1903 års förordning angående
förvaltningen av städernas skogar upptagna bestämmelserna kunna med
fördel vinna tillämpning å de skogar, som finnas å städer tillhöriga flygsandsfält.
De av drätselkammaren i Falkenberg framförda farhågorna,
att ifrågavarande bestämmelser skulle kunna verka hindrande å stadens
utveckling, torde vara beroende på en missuppfattning av bestämmelsernas
innebörd. Dessa lägga ingalunda hinder i vägen för att det staden tillhöriga
flygsandsfältet tages i anspråk för tillgodoseende av stadens behov

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

47

av byggnadsmark eller för annat ändamål, vartill staden kan behöva detsamma.
Härvid bör emellertid tillses, att erforderliga försiktighetsmått vidtagas
till förhindrande av att fara uppstår för förnyat uppbrott av flygsanden.

Jag är ense med kommissionen därutinnan, att det icke torde vara erforderligt,
att några särskilda bestämmelser meddelas rörande vården av
de delar av flygsandsfälten, som ej äro att hänföra till skogsmark.

Förslag till de ändringar i skogsvårdslagen, som föranledas av den förordade
lagstiftningen rörande skyddsskogar och flygsandsfält, har framlagts
av kommissionen. Förslaget, som inom jordbruksdepartementet undergått
viss överarbetning, innefattar ändringar i 2 §, rubriken till 4 kap.,
18 § 1 morn., 25 § och 30 § 1 mom. samt införande av en ny paragraf i lagen,
21 a §. Såsom kommissionen framhållit tarvar dess förslag örn utsträckande
av 1903 års förordning angående förvaltningen av städernas skogar
att jämväl omfatta skogarna å de städerna Halmstad, Varberg och Falkenberg
tillhöriga flygsandsfälten icke någon ändring i nämnda förordning,
ulan bliver denna i och med upphävandet av bestämmelserna örn flygsandsfälten
i Hallands län utan vidare gällande även å nyssberörda städers skogar
å flygsandsfält.

Jag torde nu få övergå till en närmare redogörelse för de särskilda bestämmelserna
i det inom jordbruksdepartementet upprättade förslaget till
lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Speciell motivering.

2 §•

1 morn. Såsom en följd av förut förordade förslag, att skyddsskogar och
skogar å enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län skola föras in under
skogsvårdslagen samt skogar å städer tillhöriga flygsandsfält läggas
under 1903 års förordning angående förvaltningen av städernas skogar, har
bestämmelsen i 2 § 1 mom. punkt 4, enligt vilken skogsvårdslagen icke
äger tillämpning å skyddsskogar och skogar å flygsandsfälten i Hallands
län, uteslutits. I samband härmed hava bestämmelserna i 2 § 1 mom. punkterna
5)—7) erhållit ändrad numrering.

2 mom. De ändringar, som föreslagits beträffande 1 morn., hava föranlett
en mindre jämkning i förevarande moment.

Rubriken till 4 kap.

Med anledning av det förevarande förslaget har rubriken till 4 kap. skogsvårdslagen
ändrats att avse även skyddsskogar.

18 § 1 mom.

Första stycket är likalydande med nuvarande första stycket.

I andra stycket har i anslutning till vad i den allmänna motiveringen anförts
upptagits stadgande om befogenhet för Kungl. Maj:t att i fråga om sko -

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

gar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller
fjällgränsens nedgående, efter förutgången syn och undersökning förordna
om sådana skogars avsättande såsom skyddsskogar. Beträffande dessa skogar,
skola, enligt vad i det föregående anförts, gälla bestämmelser, som väsentligen
överensstämma med de i 19—21 §§ skogsvårdslagen upptagna stadgandena
angående svårföryngrade skogar. Av redaktionella skäl hava emellertid
de bestämmelser, som i enlighet härmed skola gälla för skyddsskogar,
angivits i en särskild paragraf, betecknad 21 a §, och i förevarande stycke
har upptagits en föreskrift, att skyddsskogarna skola vara underkastade
bestämmelserna i nämnda paragraf.

Tredje stycket upptager bestämmelsen i nuvarande andra stycket. Denna
bestämmelse, som handlar örn befogenhet för vederbörande länsstyrelse
att provisoriskt förordna om avsättande av svårföryngrad skog, har utsträckts
att avse även skyddsskog.

Fjärde stycket är likalydande med nuvarande tredje stycket

21 a §•

I överensstämmelse med vad förut anförts har i förslå stycket av förevarande
paragraf införts en bestämmelse, alt vad i 19—21 §§ är stadgat beträffande
svårföryngrade skogar skall gälla även skyddsskogar. I andra
stycket har upptagits den särbestämmelse, som torde böra gälla i fråga örn
betesrätten å skogar, vilka avsatts till skydd mot flygsandsfält. Rörande
skälen för upptagande av sistnämnda bestämmelse hänvisar jag till vad i
den allmänna motiveringen anförts.

I detta sammanhang torde få beröras vissa speciella spörsmål angående
avverkningarna å skyddsskogarna, vilka av kommissionen upptagits till
mera ingående övervägande.

Avverkning tor bättre skydd av näraliggande område.

Det förslag till ny skyddsskogslag, som förelädes 1923 års riksdag, upptog
ett stadgande av innehåll, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder
erfordrades för återväxtens betryggande, kunde medgivas ej blott i
det i 19 § skogsvårdslagen angivna fall eller då sådana åtgärder kunna företagas
utan oskälig kostnad utan även då föryngring av skogen erfordrades
för beredande av bättre skydd för näraliggande områden. Den avverkningsrätt,
som i förslaget medgavs för sistnämnda fall, föranleddes av ett yttrande
från Norrlands skogsvårdsförbund, däri förbundet gjorde gällande, att föryngring
understundom kunde vara önskvärd med hänsyn till behovet av
skydd för nedanför liggande områden, ehuru kostnaderna för erforderliga
reproduktionsåtgärder, om man endast toge hänsyn till det framtida utbytet
av det nya beståndet, ur ekonomisk synpunkt icke kunde anses skäliga.

Kommissionen har i sitt betänkande övervägt att upptaga elt dylikt stadgande
i den nya lagstiftningen angående skyddsskogarna. Kommissionen har
emellertid stannat för den uppfattningen, att detta icke vore av behovet påkallat.
Såsom skäl för denna ståndpunkt har kommissionen anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

49

Den avverkningsrätt, som i 1923 års förslag till ny skyddsskogslag sålunda
medgåves, då föryngring av skogen erfordrades för beredande av bättre skydd
för näraliggande områden, torde sakna större praktisk betydelse. Den erfarenhet
som vunnits under tillämpningen av den nuvarande skyddsskogslagen,
gåve vid handen, att erforderligt skydd för nedanför liggande områden
i regel kunde vinnas utan företagande av mera omfattande föryngringsavverkningar
å skyddsskogarna. Om det undantagsvis skulle finnas nödigt för
berörda ändamål, att föryngringsavverkning verkställdes å en större skyddsskogsareal
samt att för tryggande av återväxten å den avverkade arealen reproduktionsåtgärder
utfördes, som med hänsyn till det framtida utbytet av
dessa åtgärder ej kunde anses skäliga, borde kostnaderna för dessa åtgärder
tydligen ej drabba markägaren utan gäldas av det allmänna. Enligt kommissionens
mening borde den nu gällande avverkningsregeln i 19 § skogsvårdslagen
ej anses innefatta hinder för skogsvårdsstvrelsen att i sådant fall lämna
tillstånd till avverkningen, därest kostnaderna för reproduktionsåtgärderna
bestredes av skogsvårdskassan eller med andra allmänna medel, som för
ändamålet stöde till förfogande.

Jag biträder kommissionens uppfattning, att den i 1923 års förslag upptagna Departementsbestämmelsen
angående avverkning för bättre skydd av närliggande områden chefenicke
torde vara behövlig. Syftet med densamma torde kunna vinnas inom
ramen av de gällande bestämmelserna i skogsvårdslagen. På sätt kommissionen
framhållit lärer nämligen hinder icke möta att verkställa föryngringsavverkning,
även örn kostnaderna för reproduktionsåtgärder efter avverkningen
skulle bliva oskäliga, under förutsättning att det allmänna vill påtaga sig
ansvaret för samma kostnader.

Utsyningsförrättarens kompetens.

Enligt 20 § skogsvårdslagen skall utsyning i svårföryngrad skog verkställas
av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person. I det
fall, att skogsvårdsstyrelsen förordnar viss person till utsvningsförrättare, uppställer
lagen således icke fordran å särskild kompetens hos den förordnade.
Jag torde tillika få erinra om innehållet i motsvarande bestämmelse i 1932 års
lappmarkslag. Jämlikt 10 § nämnda lag skall utsyning verkställas av länsjägmästare,
biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen
förordnad sakkunnig person.

Kommissionen har i sitt betänkande föreslagit, att i fråga örn skyddsskogar
skulle gälla en bestämmelse av innehåll, att, där skogsvårdsstyrelsen förordnade
annan än länsjägmästare att verkställa utsyning å skyddsskog, denne skulle
hava fullgjort vad som erfordrades för vinnande av anställning såsom jägmästare.

Kommissionen har såsom motivering till förslaget anfört:

Enligt den nu gällande lagen angående skyddsskogar skulle utsyning å dessa
skogar städse verkställas av någon skogsstatens tjänsteman. Det krav på utsyningstörrätlarens
högre skogliga utbildning, som den nuvarande skyddsskogslagen
sålunda uppställde, borde principiellt bibehållas även i den nya
lagstiftningen angående skyddsskogar. På grund av dessa skogars betydelse

milling lill riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 54. 4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

såsom värn för angränsande eller näraliggande områden vore det uppenbarligen
av vikt, att utsyningarna å dem företoges med största omsorg och sakkunskap
Kommissionen ansåge därför, att vid skvddsskogarnas ställande
under uppsikt av vederbörande skogsvårdsstyrelser befogenheten att å dem
verkställa utsyning borde förbehållas länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen
förordnad person, som fullgjort vad som erfordrades för vinnande
av anställning såsom jägmästare.

Av ett av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län i yttrande till kommissionen
framlagt förslag rörande styrelsens organisation efter det skyddsskogarna
ställts under styrelsens tillsyn framgår, att styrelsen tänkt sig, att utsyningar
å skyddsskogar skulle ombesörjas av lägre personal men verkställas under
ansvar och kontroll av länsjägmästaren eller distriktsjägmästare. Kommissionen
har förklarat sig icke hava något att erinra mot detta sätt för utsyningarnas
verkställande.

Mot kommissionens förslag i fråga örn utsyningsförrättarens kompetens
hava i ett flertal yttranden framförts betänkligheter. Det har ganska allmänt
ansetts, att den kompetensfordring, som kommissionen uppställt för utsyningsförrättare
å skyddsskogarna, då annan än länsjägmästaren därtill
anlitades, vore onödigt sträng. Uttalanden i denna riktning hava gjorts avlänsstyrelserna,
skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Kopparbergs och Jämtlands län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund samt jägmästaren i skyddsskogsreviret. Även domänstyrelsen
synes i viss mån omfatta denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands
län samt centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och jägmästaren i
skyihlsskogsreviret hava ansett, att även den som innehade forstmästareutbildning
borde kunna förordnas till utsyningsförrättare å skyddsskogarna.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs
lån hava förordat, att en föreskrift motsvarande den i 1932 års lappmarkslag
i nu förevarande hänseende gällande borde upptagas i den nya lagstiftningen.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har i första hand biträtt denna
uppfattning och i andra hand förordat en bestämmelse av innehåll, att
utsyningsförrättaren borde hava forstmästare- eller jägmästareutbildning.
Skogsvårdsstyrelsen har särskilt framhållit, att en distriktsjägmästartjänst
hos styrelsen innehades av forstmästare. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län har ansett, att skogsvårdslagens bestämmelser angående utsyningsförrättare
å svårföryngrade skogar jämväl borde kunna vinna tillämpning på
skyddsskogarna.

Domänstyrelsen har anfört, att såsom ett oeftergivligt villkor borde uppställas,
att ansvaret för samtliga utsyningar lades å en och samme verkligt
sakkunnige tjänsteman, länsjägmästaren. Fasthölles denna princip vöre det
emellertid icke otänkbart att medgiva, att vid nämnda förrättningar finge
anlitas personer, som genom i praktiken vunnen erfarenhet visat sig fullt
kompetenta. För vinnande av sådan befogenhet syntes dock dispens böra
meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

51

Mot det sätt, varpå skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län och kommissionen
tänkt sig utsvningarnas verkställande, har förvaltaren d skyddsskogsreviret
i sitt yttrande framfört vissa erinringar. Förvaltaren har sålunda anfört,
bland annat:

Förslaget vore ur kostnadssynpunkt fördelaktigt, men detta finge icke enbart
fälla utslaget med hänsyn till den svårskötthet, som måste anses föreligga
å skyddsskogarna, vilka efter 1928 års revision av skvddsskogsgränsen
nästan enbart omfattade skogar i det egentliga fjällbandet. Utsvningnrna
måste verkställas av den, som erhållit förordnande därtill, och finge ej endast
ske under tjänstemannens kontroll och på dennes ansvar, vilket vid inträdande
överhopning med arbete måste anses vara ett mycket tänjbart begrepp.
Vid utsyningar, som verkställdes i lappmarken av skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, användes skogshögskoleutbildad personal
såsom stämplingsförrättare utom i vissa fall vid rena ungskogsgallringar.
Att skyddsskogarna efter nu ifrågasatta lagändringen skulle komma i ett
sämre läge vore beklagligt.

över jägmästaren i mellersta Norrlands distrikt har i sitt yttrande framhållit
önskvärdheten av, att utsyning å skyddsskogarna och svårföryngrade skogar
verkställdes av personal, helst mera erfaren sådan, med högre skoglig
utbildning.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och skogsvårdsstyrelsen i
Jämtlands län hava mot formuleringen av kommissionens förslag anmärkt,
att uttrycket Verkställa utsyning’ förde tanken på, att den därtill förordnade
skulle tjänstgöra såsom ledare av stämplingslag. Under framhållande, att
detta uppenbarligen icke vore avsikten, har centralrådet förordat, att uttrycket
ändrades till ''förrätta utsyning’.

Jag kan icke biträda kommissionens förslag att upptaga en särbestämmelse Departementsi
fråga örn skyddsskogarna avseende att utsyningarna å dem alltid skola rkejen.
verkställas av jägmästare. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har förutsatt,
att stämplingar å skyddsskogarna, sedan dessa lagts under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn, skola äga rum under ansvar och kontroll av länsjägmästaren
eller distriktsjägmästare. Denna anordning synes ändamålsenlig
och torde kunna väntas komma att vinna tillämpning även i andra län, där
skyddsskogar finnas. Givetvis ligger det vikt på att utstämplingarna å skyddsskogarna
handhavas av fullt kompetenta förrättningsmän. Att binda skogsvårdsstyrelserna
vid vissa formella kompetensfordringar härutinnan synes
dock ej lämpligt. Att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, upptaga en föreskrift
motsvarande den i 1932 års lappmarkslag angående utsyningsförrättarens
kvalifikationer intagna, lärer knappast kunna ske utan att samtidigt
ändra den nuvarande föreskriften i 20 § skogsvårdslagen rörande utsyningsförrättare
å svårföryngrad skog. Detta anser jag emellertid icke i förevarande
sammanhang böra övervägas. På grund av vad jag sålunda anlört törordar
jag, att den i skogsvårdslagen intagna föreskriften rörande utsyningsförrättare
vinner tillämpning även å dylika förrättningsmän å skyddsskog.

52

Kungl. Majlis proposition nr 54.

Departements chefen.

Sättet för utsynings verkställande.

Skogsvårdsstyreisen i Jämtlands län har såväl i ett till kommissionen avgivet
yttrande som i sitt utlåtande över kommissionens förslag till lagstiftning
angående skyddsskogar ifrågasatt, huruvida ej vid skyddskogarnas
inordnande under skogsvårdslagens bestämmelser örn svårföryngrade skogar
stadgandena i 20 § av lagen borde givas en sådan ändrad avfattning, att
därav uttryckligen framginge, att hantlangning vid utsyning i skyddsskog eller
svårföryngrad skog skulle utgöras av sökanden men att sådan utsyning
i övrigt skulle verkställas på skogsvårdsstyrelsens bekostnad.

Kommissionen har beträffande denna fråga anfört:

Enligt 19 § skogsvårdslagen skulle i fråga om avverkning i svårföryngrad
skog vad i 2 kap. vore stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning
med iakttagande av vissa i 19 § meddelade särskilda bestämmelser. De
stadganden i 2 kap. skogsvårdslagen, som sålunda skulle äga motsvarande
tillämpning å svårföryngrad skog, innehölle, bland annat, att, då skogsvårdsstyrelse
funne förutgående undersökning å marken vara behövlig för prövning
av avverkningsfrågor, sökande skulle utgöra nödig hantlangning ävensom,
därest pä hans begäran verkställdes utsyning eller utstämpling, utgiva
ersättning härför efter grunder, som av skogsvårdsstyrelsen för varje år fastställdes.
En motsvarande tillämpning av dessa föreskrifter i fråga örn svårföryngrad
skog innebure, att sökande vore skyldig utgöra nödig hantlangning
i alla fall, då undersökning på marken funnes erforderlig för prövning av
fråga örn avverkningstillstånd, men att sökande däremot ej vore pliktig att utgiva
ersättning för utsyning i svårföryngrad skog i annat fall än da skogsvårdsstyrelsen
funne utsyning ej behövlig för meddelande av avverkningstillstånd
men sökanden det oaktat begärde utsyning. Kostnaden för utsyningsförrättning
i svårföryngrad skog skulle således, med undantag av hantlangningskostnaden,
i regel gäldas av skogsvårdskassan. Då hithörande bestämmelser
i skogsvårdslagen alltså redan i sin nuvarande lydelse hade den innebörd,
som skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län åsyftat med sitt ändringsyrkande
samt dessa bestämmelser enligt kommissionens förslag skulle oförändrade
förlänas tillämpning beträffande skyddsskogar, hade kommissionen
funnit berörda yrkande ej böra upptagas.

På sätt kommissionen anfört torde av skogsvårdslagens allmänna bestämmelser
följa, att kostnaderna för utsyningsförrättning å skyddsskog med
undantag för hantlangningskostnad i regel skola gäldas av skogsvårdskassan.
Vid sådant förhållande anser jag icke behövligt att, såsom skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län ifrågasatt, en särskild föreskrift härom upptages
i lagen.

25 §.

1 mom. För att trygga efterlevnaden av bestämmelserna i 21 a § första
stycket, i vad dessa handla örn avverkning å skyddsskog, torde den, som företager
sådan avverkning i uppenbar strid mot sagda bestämmelser eller i
strid mot föreskrift, som meddelats enligt desamma, böra drabbas av ansvar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

53

Ett stadgande härom har i enlighet med vad kommissionen föreslagit införts
i första stycket av detta moment.

Straffet för de förseelser, som omförmälas i första stycket, har enligt styckets
nuvarande lydelse bestämts till böter från och med tjugufem till och med
femtusen kronor. Jämlikt särskilda böteslagen den 24 september 1931 har
emellertid nämnda bötessats numera upphört att äga tillämpning och skola
böterna för ifrågavarande förseelser ådömas i dagsböter. Lagrummet har
avfattats i överensstämmelse med vad sålunda gäller.

2 mom. För upprätthållande av betesförbud, som meddelats enligt 21 a §
andra stycket, torde överträdelse av sådant förbud böra beläggas med straff.
I anslutning till den ansvarspåföljd, som stadgats i 59 § lagen örn ägofred
för brytande av där avsett betesförbud, torde straffet för överträdelse, som
nyss sagts, på sätt kommissionen föreslagit böra fastställas till dagsböter för
uppsåtlig förseelse samt till böter från och med fem till och med femtio kronor
för förseelse, som sker av oaktsamhet.

3 mom. I förevarande moment har upptagits bestämmelsen i 25 § 2 mom.
skogsvårdslagen med den ändrade avfattning, som föranledes därav, att enligt
särskilda böteslagen den i sistnämnda moment angivna bötessatsen upphört
att äga tillämpning samt att böterna för förseelse, som där avses, i stället
skola ådömas i dagsböter.

4 morn. Detta moment är likalydande med 25 § 3 mom. skogsvårdslagen.

I det av Hallands skogsägares försäljningsförening u. p. a. avgivna yttrandet
har hemställts, att i 25 § skogsvårdslagen i samband med den nu föreslagna
lagstiftningen skulle såsom ett 5 mom. införas en bestämmelse av innehåll,
att på framställning av skogsägare vederbörande länsstyrelse finge
för visst skogsområde godtaga viss person såsom skogsförvaltare. Där sådant
godtagande skett, skulle vad i skogsvårdslagen funnes stadgat om
skogsägare gälla skogsförvaltare i vad avsåge av honom i sådan egenskap
vidtagna åtgärder. Föreningen har såsom motiv för sin hemställan i huvudsak
anfört:

Det förekomme ofta på skogsbrukets område, att dödsbon, bolag och
andra juridiska personer än stat, landsting och kommun eller ock enskilda
personer ägde skogskomplex, vilka de icke själva skötte utan vilkas skötsel
ombesörjdes av förvaltare och andra förtroendemän. I sådana fall framstode
det, med hänsyn till att straff för förseelser mot skogsvårdslagen ådömdes
i dagsböter, såsom önskvärt att kunna avlyfta ansvaret från den icke i
driftens direkta ledning deltagande ägaren och i stället lägga det å den, som
utövade den direkta bestämmanderätten över huggningars omfattning, kulturåtgärder
m. m. Föreningen ville påpeka, att ett stadgande av principiellt
samma innebörd som det av föreningen föreslagna upptagits i 14 § lantarbetstidslagen.

Ehuru föreningens förslag synes beaktansvärt, anser jag detsamma icke i
detta sammanhang böra upptagas till övervägande, utan torde därmed få anstå
till dess en mera omfattande revision av skogsvårdslagens bestämmelser
må ifrågakomma.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-30 § 1 mom.

Den i 30 § 1 mom. första stycket skogsvårdslagen medgivna rätten att anföra
besvär över vissa av skogsvårdsstyrelse meddelade slutliga beslut har i
förslaget utsträckts att avse även dylika beslut, som meddelas i ärende, varom
i 21 a § förmäles.

övergångsbestämmelser.

Tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande torde böra bestämmas
till den 1 januari 1938, från vilken dag följaktligen 1903 års skyddsskogslag
sami de bestämmelser, som i förenämnda Kungl. Maj:ts brev och länsstyrelsens
i Hallands län kungörelser meddelats angående städer och enskilda tillhöriga
flygsandsfält i länet, böra upphöra att gälla. Ikraftträdandet har föreslagits
till den 1 januari med hänsyn till att utsyning å skyddsskogar då,
såsom kommissionen framhållit, icke äger rum eller verkställes i blott
mindre omfattning.

Bestämmelserna örn skyddsskogar i den föreslagna nya lagen böra tydligen
förlänas tillämpning å de skogar å enskilda tillhöriga flygsandsfält i
Hallands län, som äro av skyddsskogsnatur, samtidigt som lagen träder i
kraft. Detta förutsätter, att förordnande härom meddelas före nyssnämnda
tidpunkt.

De skogar i Kopparbergs och Jämtlands län, varå enligt särskilda av
Kungl. Majit meddelade beslut den nuvarande skvddsskogslagen äger tillämpning,
torde vid denna lags ersättande med den nya lagstiftningen, i överensstämmelse
med vad även kommissionen föreslagit, böra utan särskild undersökning
inordnas under den senare. Till den nya lagen synes därför böra
fogas en föreskrift, att i fråga örn dessa skogar skall så anses, som om förordnande
meddelats enligt 18 § 1 mom. andra stycket.

Vid den nya lagens tillämpning å sistangivna skogar samt skogar å enskilda
tillhöriga flygsandsfält i Hallands län erfordras, såsom framhållits av kommissionen,
vissa övergångsbestämmelser.

1) Av allmänna regler torde följa, att i fråga örn avverkningar, som verkställts
å berörda skogar före den nya lagens ikraftträdande, de nuvarande
bestämmelserna böra äga tillämpning. Denna grundsats innebär å ena sidan,
att någon skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder efter sådan avverkning ej
föreligger. Å andra sidan följer därav, att, om överträdelse av sistnämnda
bestämmelser vid avverkningen ägt rum, överträdelsen skall straffas enligt
samma bestämmelser jämväl efter nya lagens ikraftträdande.

2) Är utsyning, som verkställts enligt nuvarande bestämmelser, gällande
vid nya lagens trädande i kraft, torde utsyningens giltighet ej genom nya
lagen böra rubbas. Härav följer, att, örn avverkning sedermera företages i
enlighet med utsyningen, nya lagens återväxtbestämmelser ej böra äga tilllämpning
i fråga örn avverkningen. Sker däremot avverkning i större utsträckning
än vid utsyningen medgivits, blir avverkningen i den del den så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54

55

lunda olovligen verkställts, såväl i fråga om ansvar som beträffande skyldighet
att vidtaga återväxtåtgärder att bedöma enligt nya lagen.

Enligt 19 § skogsvårdslagen, jämförd med 7 § 2 mom. samma lag, må giltighetstiden
för avverkningstillstånd, som jämlikt lagen meddelas i fråga om
svårföryngrad skog, bestämmas till högst fem år. I anslutning härtill torde
böra föreskrivas, att avverkning på grund av utsyning, som verkställts enligt
nuvarande bestämmelser och gäller vid nya lagens ikraftträdande, ej må utföras
senare än fem år efter utsyningen. Självfallet är, att, örn vid utsyningen
föreskrivits kortare tid för avverkningens verkställande, sådan föreskrift
skall lända till efterrättelse.

3) Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen, uppkommit å
skog, varom nu är fråga, före nya lagens ikraftträdande, torde enligt allmänna
regler vad i nya lagen stadgas örn reproduktionsskyldighet ej böra vinna
tillämpning å skadan. Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i detta
avseende synes kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande vid
tillkomsten av skogsvårdslagen upptogs bland dennas övergångsbestämmelser,
en motsvarande föreskrift böra även nu meddelas.

I 45 § tredje stycket ecklesiastik boställsordning har upptagits en hänvisning
till den nuvarande skyddsskogslagen, vilken hänvisning efter nya lagens
ikraftträdande i stället bör avse denna. Med hänsyn härtill torde bland nya
lagens övergångsbestämmelser böra införas en föreskrift, att, där i lag eller
särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom
bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tillämpas.

Enligt 4 § 1 mom. 1 :o) och 5 § andra stycket skogsvårdslagen gälla i fråga
örn äldre avverkningsrätter vissa undantag från de i 3 och 5 §§ samma lag
upptagna grundläggande avverkningsreglerna. Den tidpunkt, före vilken en
avverkningsrätt skall hava upplåtits för att komma i åtnjutande av den förmån
dessa undantagsstadganden innebära, har i lagen bestämts till den 1 januari
1923. Kommissionen har övervägt, huruvida vid den av kommissionen
föreslagna utsträckningen av skogsvårdslagens giltighetsområde berörda tidpunkt
i fråga om avverkningsrätter, som upplåtits å de nuvarande skvddsskogarna,
borde fastställas till senare dag än den 1 januari 1923. Då emellertid
med hänsyn till de å dessa skogar rådande förhållanden berörda undantagsstadganden
i fråga örn dem torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, har
kommissionen funnit någon dylik föreskrift ej vara påkallad. Jag ansluter
mig till kommissionens uppfattning i förevarande fråga.

Såsom jag förut nämnt torde bestämmelserna rörande städer och enskilda
tillhöriga flygsandsfält i Hallands län böra upphävas. Emellertid lära i fråga
örn ett fält, Tönnersa flygsandsfält, med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som råda med avseende å detta fält, ifrågavarande bestämmelser böra
delvis fortfarande tillämpas under viss övergångstid. I detta avseende har
kommissionen anfört följande.

Tönnersa flygsandsfält hade under åren 1908—1915 undergått laga skilte,
varå fastställelse meddelats den 29 december 1915. Sedan vid skifteslörrättningen
ägor utlagts för 44 särskilda hemmansdelar, hade fråga uppkom -

56

Kunql. Maj:ts proposition nr 54.

mit om ståndskogslikvid, därvid vederbörande kronoombud hävdat, att med
hänsyn till de angående fältet gällande bestämmelser laga skiftet kunde avse
endast marken och icke jämväl den därå växande skogen. Förrättningsmännen
hade enligt utlåtande den 30 december 1910 prövat skäligt bestämma,
att, då av den gemensamma ståndskogen tydligtvis icke alla ägolotter
erhållit sin andel och då de skäl, som anförts mot skogslikvid, icke vore av
beskaffenhet att något avseende därpå kunnat fästas, skogslikvid å all mark
skulle verkställas efter det skiftet i övrigt blivit fastställt. Sedan besvär
över förrättningen anförts med yrkande, att bestämmelsen örn ståndskogslikvid
måtte upphävas, hade Kungl. Majit i utslag den 17 mars 1915 förklarat,
att, då jämlikt stadgande i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar
de rörande flygsandsfälten i Hallands län gällande bestämmelser skulle lända
till efterrättelse, till dess annorlunda bleve av Kungl. Majit förordnat,
och ändring i de beträffande Tönnersa flygsandsfält givna bestämmelser
icke blivit gjorda samt sistberörda bestämmelser måste anses innefatta hinder
mot verkställande av ståndskogslikvid, sådan likvid för det dåvarande
icke skulle äga rum, dock att, för den händelse antingen ägarna skulle erhålla
fri dispositionsrätt till Tönnersa flygsandsfält eller någon del därav
eller ock ändrade föreskrifter i avseende å fältets begagnande eljest skulle
meddelas, det skulle vara delägare obetaget att utverka den förrättning
för verkställande av ståndskogslikvid, vartill förhållandena kunde föranleda.
I enlighet med Kungl. Majits berörda utslag hade skogen å Tönnersa
flygsandsfält jämväl efter laga skiftet förvaltats för delägarnas i fältet gemensamma
räkning i överensstämmelse med de föreskrifter, som härutinnan
meddelats i länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelse den 31 december
1861 samt en mellan delägarna träffad, av nämnda länsstyrelse den
17 augusti 1863 fastställd överenskommelse. Den gemensamma förvaltning,
som sålunda ägde rum med avseende å skogen å sagda fält, torde — även
efter det ifrågavarande bestämmelser angående fältet i övrigt upphört att
gälla — böra fortfara, intill dess förrättning för verkställande av ståndskogslikvid
mellan delägarna i laga ordning verkställts.

Mot vad kommissionen sålunda föreslagit finnes ingen erinran från min
sida. I övergångsbestämmelserna torde alltså böra föreskrivas, att i fråga om
Tönnersa flygsandsfält skall vad i 1861 års kungörelse är stadgat örn förvaltning
av skogen för ägarnas gemensamma räkning samt örn den grund,
enligt vilken kostnad för fältets kultur och vad dessutom kan förekomma
skall utgå samt inkomst från fältet fördelas, fortfarande gälla, intill dess
förrättning för verkställande av ståndskogslikvid mellan ägarna i laga ordning
ägt rum.

Vad angår de flygsandsfält, som tillhöra städerna Halmstad, Varberg och
Falkenberg, torde vid inordnande av skogarna å dessa fält under 1903 års
förordning angående förvaltningen av städernas skogar några särskilda övergångsbestämmelser
ej erfordras.

I överensstämmelse med de synpunkter, jag i det föregående framhållit,
hava övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen utformats.

I anledning av den nya lagstiftningen torde påkallas ändringar i vissa lagrum
i andra författningar. De lagrum, som sålunda torde böra ändras, äro
2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, 10 § lagen den 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

57

juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, 1 § 10
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation samt 1 och 4 §§ förordningen
den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift. Härjämte torde
3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter
m. m. samt 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 september
1928 (nr 382) med vissa föreskrifter röiande taxeringsförfarandet böra
undergå vissa jämkningar.

Kommissionen har i sina betänkanden upprättat förslag till erforderliga
författningsändringar, mot vilka förslag jag ej funnit anledning till erinran.
Jag torde i det följande få lämna en redogörelse för dessa förslag i vad de
angå förenämnda lagar samt förordningen om skogsvårdsavgift.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni
1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen till förslaget till lag om ändring
i skogsvårdslagen, må förordnande enligt 1903 års skyddsskogslag meddelas
i fråga om skogar, som lyda under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om
vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden. I överensstämmelse härmed hava i 2 § 1 mom. punkt 5)
av sistnämnda lag skyddsskogar undantagits från lagens tillämpning. Ett
genomförande av förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen, enligt vilket
förslag skyddsskogar skola inordnas under skogsvårdslagens bestämmelser
örn svårföryngrade skogar, kommer att medföra, att inom giltighetsområdet
för lagen den 10 juni 1932 avsättande av skyddsskogar ej kan äga rum. Rörande
de skäl, som föranlett denna begränsning av skyddsskogslagstiftningens
tillämplighet, hänvisas till vad härom anförts i den allmänna motiveringen.

En följd av förslaget är, att nyssangivna bestämmelse i 2 § 1 mom. punkt 5)
av 1932 års lag bör utgå. Denna ändring föranleder i sin ordning ändrad
numrering av följande punkter i samma moment samt viss jämkning i 2
mom. 1 enlighet härmed har förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § i
1932 års lag utarbetats.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909
(nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

I likhet med vad som gäller i fråga om skogar, å vilka lagen den 10 juni
1932 örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden äger tillämpning, må förordnande enligt 1903 års
skyddsskogslag meddelas jämväl beträffande skogar, som lyda under lagen
den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 54. 5

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

En jämförelse mellan skyddsskogslagens och husbehovsskogslagens bestämmelser
visar, att beträffande sistberörda skogar meddelande av förordnande
allenast enligt 2 § skyddsskogslagen kan ifrågakomma. I anslutning härtill
är i 10 § husbehovsskogslagen införd en erinran, att genom förordnande
enligt skvddsskogslagen rätten att förfoga över husbehovsskog kan inskränkas
utöver vad i husbehovsskogslagen sägs. Det må här framhållas, att den
i 2 § skyddsskogslagen medgivna rätten för vederbörande markägare att av
staten fordra inlösen av mark, beträffande vilken förordnande enligt sagda
paragraf meddelats, ej äger tillämpning i fråga örn skogar, som lyda under
husbehovsskogslagen.

Därest det förslag till ändrad skyddsskogslagstiftning, som i det föregående
framlagts, genomföres, kan ett avsättande av skyddsskogar inom husbehovsskogslagens
giltighetsområde ej äga rum. Denna inskränkning i skyddsskogslagstiltningens
tillämplighet torde böra föranleda upptagande i husbehovsskogslagen
av en särskild bestämmelse, som möjliggör begränsning av
rätten till avverkning å de under lagen lydande skogar utöver vad i lagen
sägs, då sådan begränsning med hänsyn till skyddsskogsintresset i särskilt
fall finnes påkallad. Vid utformningen av denna bestämmelse torde i överensstämmelse
med vad kommissionen föreslagit stadgandena i 2 § skyddsskogslagen
lämpligen kunna tjäna såsom förebild, dock att, i likhet med vad
nu gäller, ägaren av den skogsmark, som sådan begränsning avser, ej bör äga
rätt att av staten fordra inlösen av marken. På grund av husbehovsskogarnas
belägenhet bör ifrågavarande bestämmelse avse allenast sådana skogar, som
böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående. Bestämmelsen synes
böra upptagas i 10 § av husbehovsskogslagen i stället för den där införda hänvisningen
till skyddsskogslagen.

1 enlighet med vad nu anförts har förslaget till lag om ändrad lydelse av
10 § husbehovsskogslagen upprättats.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation.

I 1 § punkt 10 lagen den 12 maj 1917 örn expropriation stadgas, att fastighet,
som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation,
örn Kungl. Maj:t prövar det nödigt för kronans övertagande av flygsandsfält,
varom ägaren försummat att taga föreskriven vård. Såsom framgår av
stadgandets avfattning, har detsamma avseende allenast å flygsandsfält, rörande
vilkas vård särskilda föreskrifter äro gällande. Enligt vad kommissionen
i sitt betänkande angående flygsandsfälten uttalat finnas dylika föreskrifter
numera allenast i fråga om städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält
i Hallands län, och beiörda stadgande torde därför äga tillämpning allenast
å nämnda fält. Då såsom förutsättning för att dylikt flygsandsfält må
tagas i anspråk genom expropriation enligt nämnda stadgande gäller, att äga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

59

ren försummat att taga föreskriven vård örn fältet, har kommissionen ansett,
att ett genomförande av de förut framställda förslagen, enligt vilka nuvarande
föreskrifter angående vård av berörda flygsandsfält i Hallands län skola
upphävas samt skogarna å fälten inordnas under skogsvårdslagen eller förordningen
angående förvaltningen av städernas skogar, kommer att la till
följd att tillämpligheten av nämnda stadgande i expropriationslagen avsevärt
begränsas eller eventuellt helt upphör. Enligt kommissionens mening
bör emellertid även efter upphävandet av ifrågavarande föreskrifter angående
städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län möjlighet förefinnas
för Kungl. Maj:t att i vissa fall förordna om expropriation av dylikt
fält. För kommissionen har det ej synts tillrådligt, att det allmänna avhänder
sig eller i mera avsevärd mån begränsar den möjlighet att ingripa till förhindrande
av ödeläggelse genom flygsand, som omförmälda stadgande i expropriationslagen
nu erbjuder. En följd av de särskilda fl.vgsandsbestämmclsernas
upphävande är emellertid enligt kommissionens uppfattning, att ett dylikt ingripande
från det allmännas sida måste bindas vid annan förutsättning än den i
berörda stadgande angivna. För att förläna erforderlig effektivitet åt den nu
ifrågasatta rätten att förordna örn expropriation av flygsandsfält bör enligt
kommissionens mening såsom villkor därför stadgas, att ägaren försummat
taga sådan vård örn fältet, att fara för sandflykt förebygges. Därest Kungl.
Maj:t tillerkännes befogenhet att under nyssangivna förutsättning förordna
om expropriation av städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands
län, bör, framhåller kommissionen, en liknande befogenhet medgivas även
beträffande andra flygsandsfält i riket, som ej tillhöra kronan. Kommissionen
har ansett tydligt, att vid tillämpningen av en dylik expropriationsrätt
hänsyn ej bör tagas därtill, huruvida visst område vid jorddelning eller eljest
avsatts såsom flygsandsfält, utan till den faktiska förekomsten av flygsand
och faran för ödeläggelse genom sandflykt.

Vad kommissionen sålunda anfört finner jag mig kunna biträda. I enlighet
härmed har förslaget om ändrad lydelse av 1 § 10 lagen om expropriation
utarbetats.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§
förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Enligt 1 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 28 september 1928
(nr 378), skall för avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser taxerats
till skogsaccis, erläggas skogsvårdsavgift med 1 3/,„ procent av virkets taxerade
rotvärde. De medel, som inflyta genom skogsvårdsavgift^ skola, enligt
vad vidare i sagda paragraf stadgas, fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna
i riket eller överlämnas till domänstyrelsen i enlighet med vad därom
i förordningen föreskrives. I detta hänseende stadgas i 4 § av förordningen,

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

enligt detta lagrums lydelse i förordningen den 15 juni 1923 (nr 214), att
av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande medel
sådan del, som erlagts från skyddsskogar, skall överlämnas till domänstyrelsen,
samt av vad som erlagts från andra skogar nittio procent tillhandahållas
skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och tio procent redovisas
till statskontoret för att av Kungl. Majit i mån av förefallande behov
fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Ett genomförande av förevarande förslag örn överflyttande av tillsynen å
skyddsskogarna från domänverket till skogsvårdsstyrelserna torde böra medföra,
att skogsvårdsavgifterna från nämnda skogar icke vidare överlämnas
till domänstyrelsen utan disponeras på enahanda sätt som skogvårdsavgifter
från övriga under skogsvårdsstyrelses tillsyn stående skogar. I enlighet
härmed har upprättats förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 1 och 4 §§ förordningen om skogsvårdsavgift.

Frågan örn ändring i vissa delar av de förutnämnda kungörelserna nr
54/1918 och nr 382/1928 torde jag, sedan de i det föregående behandlade författningsförslagen
antagits av riksdagen, få underställa Kungl. Majits prövning.

De nu ifrågavarande författningsförslagen, nämligen

1. förslag till lag örn vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923
(nr 212);

2. förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932
(nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden;

3. förslag till lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr
53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden;

4. förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj
1917 (nr 189) örn expropriation; samt

5. förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift,

torde såsom bilagor1 (bil. 1—5) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslagen
1—4 måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Majit Konungen bifall.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
hava här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

61

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 januari
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 13 november 1936,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till

1) lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)
om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens låns
lappmarker med flera områden;

3) lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
husbehovsskogar inom vissa områden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
örn expropriation.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Bertil Fallenius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1937,

1 sami.

Nr 54.

6

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets
den 12 januari 1937 avgivna utlåtande över de den 13 november 1936 till
lagrådet remitterade förslagen till lag örn vissa ändringar i skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212), lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10
juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, lag örn ändrad lydelse av 10 §
lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa
områden samt lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917
(nr 189) örn expropriation; därvid föredraganden hemställer, att förslagen,
som av lagrådet lämnats utan erinran, ävensom det av honom i statsrådet
den 13 november 1936 omförmälda, under 5 i protokollet upptagna förslaget
till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den
11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
P. Gullstrand.

367986. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.