Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
1
Nr 41.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående främjande av
planmässigt sparande samt inrättande av en statens
bosättningslånefond m. m.; given Stockholms slott
den 15 januari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari
1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,
Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.
Under utgifter för kapitalökning budgetåret 1937/1938 har Kungl. Majit på
min hemställan under rubriken Statens utlåningsfonder föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, såsom kapital för Statens bosättningslånefond
beräkna ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor. TillBihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 41. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
lika har Kungl. Majit i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkterna
26—28 föreslagit riksdagen beräkna för nämnda budgetår dels till
Bosättningslånenämnder och ortsombud m. m. ett förslagsanslag av 20,000
kronor, dels till Ersättningar till postverket för dess bestyr med statens bosättningslån
ett förslagsanslag av 15,000 kronor, dels ock till Bidrag till propaganda
för planmässigt sparande ett anslag av 10,000 kronor.
Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga dessa frågor. Därvid
anser jag mig böra först uppehålla mig vid spörsmålet örn vissa åtgärder
till främjande av planmässigt sparande, då därutinnan föreliggande förslag
äro av beskaffenhet att utöva viss inverkan å frågan om villkoren för den
bosättningslåneverksamhet, till vilken jag i detta sammanhang jämväl tiar
att taga ställning.
Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 12 maj 1933 uppdrog jag åt bostadsproduktionssakkunniga
att verkställa utredning och avgiva förslag till
åtgärder för främjande av organiserad sparverksamhet, företrädesvis bland
ungdomen. Enligt direktiven för utredningen borde denna avse sparverksamhet
inriktad mot ett bestämt mål. Ett sådant jämförelsevis näraliggande
mål syntes bostaden vara. Vid familjebildningen ställdes vederbörande
i allmänhet inför en ganska betydande ekonomisk påfrestning i samband
med bosättningen. Jämväl för tillgodoseende av sådana ändamål syntes
den ifrågasatta sparverksamheten böra kunna tagas i anspråk, överhuvudtaget
syntes man böra taga sikte på ett främjande av hembildningen.
Givetvis borde ej förbises, att sparkapitalet i vissa situationer borde kunna
frigöras jämväl för andra trängande ändamål än sådana, som avsåge bostaden.
Enligt de sedermera för befolkningskommissionens arbete i statsrådsprotokollet
den 17 maj 1935 uppdragna riktlinjerna borde bland annat tagas
under omprövning, huruvida genom samhälleliga åtgärder för bosättningslån
och lx>sättningsbidrag kunde skapas förutsättningar för en ökad och tidigare
familjebildning. Då spörsmålet att genom organiserat sparande främja
samma syfte vore föremal för utredning genom bostadsproduktionssakkunniga,
syntes deras blivande förslag i ämnet böra infogas såsom ett naturligt
led i den positiva befolkningspolitik, som borde eftersträvas.
Till fullgörande av det den 12 maj 1933 givna uppdraget hava bostadsproduktionssakkunniga
den 7 november 1935 avgivit betänkande med förslag
till lag om sparföreningar m. m. (statens offentliga utredningar 1935:
54).
Sedan detta betänkande överlämnats till befolkningskommissionen för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommissionen meddelade uppdraget,
har kommissionen den 12 december 1935 avgivit betänkande med
förslag angående dels planmässigt sparande, dels ock statliga bosättningslån
(statens offentliga utredningar 1936: 14). Kommissionens betänkande
torde såsom bilaga (Bilaga B) få fogas vid protokollet i detta ärende.
Kungl Maj:ts proposition nr 41.
3
Åtgärder till främjande av planmässigt sparande.
Bostadsproduktionssakkunnigas förslag.
Förslagets huvudgrunder.
Innebörden av de bostadsproduktionssakkunnigas förslag är i huvudsak
följande.
I anslutning till de enskilda sparbankerna skola inrättas sparföreningar
med uppgift dels att bland medlemmarna främja planmässigt sparande och
dels att bereda dem lån.
Vid inträde i sparförening skall medlem upprätta en sparplan. I denna
skall angivas ett bestämt sparmål, vilket skall vara av beskaffenhet att
främja medlemmens, hans familjs eller annans välfärd. Vidare skall i sparplanen
fastställas, inom vilka terminer insättningar skola verkställas och
vilka belopp som därvid regelbundet skola insättas. Sparplan skall första
gången omfatta en tid av minst fem år samt, vid förlängning, minst tre ar.
Endast där verkliga skäl finnas, skall ändring av sparplan kunna medgivas.
Vid svårigheter av tillfällig natur, såsom sjukdom och arbetslöshet, kunna
temporära dispenser från sparplanens fullföljande beviljas.
Insättningarna verkställas till vederbörande sparbank —- men kunna förmedlas
av sparförening — och sparbanken omhändertager i huvudsak medelsförvaltningen.
Under löpande spartid äro insättarmedlen icke tillgängliga
för insättaren. Den spärr, som sålunda är för handen, är anordnad på
sådant sätt, att uttagning av medlems tillgodohavande i sparbanken allenast
kan ske efter uppsägning av föreningen. Föreningsmedlem äger att hos föreningen
påkalla verkställandet av uppsägning, när hans sparplan gått till
ända, d. v. s. då spartiden löpt ut eller då han eventuellt tidigare står inför
förverkligandet av sitt sparmål.
Brister medlem i fullgörandet av sparplanen, förlänges spartiden under
motsvarande period, dock längst med två år. Medlem äger likväl rätt att
undandraga sig sådan påföljd genom att senast före utgången av februari
påföljande år verkställa den felande insättningen och att till föreningen erlägga
visst fixerat vite.
Sparförening har såsom sin andra huvuduppgift att driva långivning
bland föreningsmedlemmarna. Dessa skola själva utöva ett bestämmande
inflytande över långivningen under särskilt hänsynstagande till den duglighet,
som medlem ådagalagt genom sin sparförmåga och sparvilja. Medel
för utlåningen anskaffar föreningen genom kredit hos vederbörande sparbank,
varvid säkerheten utgöres av dels av föreningen för lån mottagna lånereverscr
med tillhörande hypotek och dels insättarnas samlade tillgodohavande
i sparbanken. Hinder föreligger icke för sparbank, som finner sparföreningens
allmänna utlåningsprinciper välgrundade och betryggande, att
medgiva föreningen krediter jämväl till belopp, som överskjuta föreningsmedlemmarnas
sammanlagda tillgodohavanden i sparbanken.
Sparmålslån, som utgör den normala formen för föreningarnas långivning,
kan principiellt beviljas allenast till föreningsmedlem, som fullgjort
sparplan under minst fem år och som står inför förverkligandet av sitt i
sparplanen uppställda sparmål. Sparmålslån må utgå med högst samma
belopp, som låntagaren enligt sparplan hopsamlat samt anlitat för sparmålets
förverkligande. S. k. extrainsättningar — insättningar utöver i spar
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
planen upptagna belopp —- må, när de innestått minst två år, medräknas
vid beräkningen av lånemaximum. Vid låntagares frånfälle gäldas sparmålslån
av staten, med friskrivande av låntagarens stärbhus och hans eventuella
borgensmän. Till täckande av statens utgifter för detta ändamål hava
låntagarna att erlägga en på grundval av dödlighetstabeller försäkringsmässigt
uträknad avgift. Med hänsyn till statens ifrågavarande åtagande uppställas
vissa förbehåll rörande lånesökandes ålder och hälsotillstånd. Låntagare
må ej häfta i skuld för sparmålslån till förening till högre belopp än
6,000 kronor. Längsta amorteringstid för sparmålslån är 15 år.
Under särskilda förhållanden, exempelvis vid sjukdom eller arbetslöshet,
äger sparförening att mot säkerhet av medlems tillgodohavande å sparbanksbok
bevilja honom tillfällig försträckning, s. k. hjälplån.
För handhavandet av de uppgifter, som stå i sammanhang med statens
åtagande att gälda sparmålslån vid dödsfall, skall enligt bostadsproduktionssakkunnigas
förslag hildas ett särskilt organ, svenska sparföreningsrörelsens
centralkassa. Denna, som skall utrustas med en statlig grundfond på 10 miljoner
kronor, skall jämväl erhålla en del andra uppgifter sammanhängande
med sparföreningarnas verksamhet.
Centralkassan skall även äga utgiva s. k. sparobligationer till små belopp.
Härmed avses obligationer, vilka icke löpa med viss årligen utgående ränta
utan för vilka räntan gottgöres enligt diskontoberäkning, på så sätt att den
lägges till kapitalet, och obligationen sålunda efter vissa år utfaller med ett
fixerat högre belopp än inköpsvärdet.
Staten skall bidraga till bestridande av sparföreningarnas förvaltningskostnader
under startåren. Dessa statsbidrag hava beräknats till en miljon kronor
under första budgetåret.
Vidare skall staten under de första verksamhetsåren bestrida centralkassans
förvaltningskostnader, vilka för det första året beräknats till 500,000
kronor.
För genomförandet av den ifrågavarande planen hava de bostadsproduktionssakkunniga
upprättat förslag till dels lag om sparföreningar, innehållande
89 paragrafer, dels förordning om svenska sparföreningsrörelsens centralkassa,
innehållande 26 paragrafer, dels ock lagar om ändrad lydelse av
11, 23, 26, 27, 39, 60 och 60 a §§ lagen örn sparbanker, av 91 § lagen om ekonomiska
föreningar, av 8 § lagen angående handelsregister, firma och prokura,
av 55 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs, av 18 § lagen örn
vissa inskränkningar- i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag, av 1 § bokföringslagen och av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen.
Beträffande dessa förslag får jag hänvisa till betänkandet i
fråga.
Yttranden.
över bostadsproduktionssakkunnigas betänkande och förslag hava efter
remiss yttranden avgivits av statskontoret, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
socialstyrelsen, kommerskollegium, generalpoststyrelsen, sparbanksinspektionen,
bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, statens
egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska bostads
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
kreditkassan, svenska sparbanksföreningen, svenska bankföreningen, svenska
försäkringsföreningen, kooperativa förbundet, hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund, jordbrukareungdomens förbund, FredrikaBremerförbundet
och Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund.
Flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava helt
avstyrkt förslaget eller ställt sig avgjort kritiska mot detsamma. I huvudsak
tillstyrkande yttranden hava avgivits av länsstyrelserna i Södermanlands,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län samt av sparbanksföreningen,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
samt jordbrukareungdomens förbund.
Emot förslaget har bland annat erinrats, att det tvångsmoment, som karakteriserade
förslaget, samt den vidlyftiga och invecklade lagstiftning, varmed
sparverksamheten skulle regleras, kunde befaras snarare motverka än befordra
förslagets syfte. De förmåner, som skulle beredas spararna, vore vidare
alltför obetydliga och osäkra i förhållande till det tvång, som ålades
dem, och de förlustrisker, som följde av att sparkapitalet skulle utgöra säkerhet
för andra sparares sparmålslån.
Beträffande de vid remissbehandlingen i övrigt framkomna synpunkterna
tillåter jag mig att hänvisa till handlingarna i ärendet.
Befolkningskominissioiiens förslag.
Kommissionen.
I inledningen till sitt betänkande har befolkningskommissionen framhållit,
att kroppsarbetaren i regel uppnådde jämförelsevis höga inkomster redan vid
unga år och innan han ännu hade familj att försörja. Den högsta graden av
relativt välstånd uppnåddes i 20—30-årsåldern. Om arbetaren då inginge
äktenskap, ökades rent tillfälligt behoven i samband med utgifterna för bosättningen.
Såsom nygrundad stöde sig emellertid arbetarfamiljen i regel
ganska gott. Därefter komme familjeekonomiens utveckling att bliva beroende
av örn barn föddes i familjen samt av barnens antal.
Med utgångspunkt härifrån har kommissionen beträffande de största löntagargrupperna
dragit den slutsatsen, att en väsentligare utvidgning av sparandet
icke vore möjlig annat än under tiden från och med den första anställningen
fram till och i vissa fall ett pär år över tidpunkten för äktenskaps ingående.
Försöken att genomföra ett mera planmässigt sparande borde därför
inriktas på dessa åldersklasser. I den mån sådana försök ledde till resultat,
hade även ökade förutsättningar skapats för tidigare äktenskap och för större
trygghet i den barnuppfödande medelåldern.
Vad här sagts om arbetarklassen ägde enligt kommissionens mening i huvudsak
tillämpning även å de familjer inom den lägre medelklassen, inom
vilka barnen icke utrustades med en högre utbildning. Dock visade inkomstutvecklingen
här en tendens att, vid jämförelse med motsvarande utveckling
inom arbetarklassen, förskjutas något framåt i tiden. Satte man tidigare äk
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
tenskap såsom ett önskemål, kunde detta inom den lägre medelklassen icke i
samma grad främjas genom planmässigt sparande, då den tidrymd, varunder
de unga hade inkomster att spara, vöre kortare.
Vad slutligen anginge tjänstemän och anställda med högre utbildning vore
dessa enligt kommissionens erfarenhet vanligen icke i tillfälle att kunna genomföra
ett sparande under tiden före den, då de egentligen borde ingå äktenskap.
I fortsättningen av sitt betänkande har befolkningskommissionen under
kapitel II till en början upptagit bostadsproduktionssakkunnigas förslag till
bedömande och därvid sammanfattningsvis anfört följande.
Kommissionen beaktar till fullo det för vårt folk betydelsefulla syftemål,
de sakkunniga uppställt för sitt utredningsarbete, och delar de sakkunnigas
uppfattning, att åtgärder från det allmännas sida äro önskvärda för att främja
ett planmässigt sparande och för att tillgodogöra spararna den kreditvärdighet,
som härigenom ådagalägges. Kommissionen anser emellertid, att dessa åtgärder
böra inriktas på vissa ungdomsåldrar. Kommissionen förmenar vidare,
att det planmässiga sparandet bör hållas organisatoriskt skilt från den å dess
fullföljande grundade kreditgivningen. Vad angår det planmässiga sparandet
anser kommissionen, att för dess främjande på avsett sätt icke erfordras
inrättandet av sådana föreningar, som föreslås i de sakkunnigas betänkande,
utan att genom lämpliga åtgärder de redan förhandenvarande sparinstitutionerna
kunna fylla ändamålet, i förevarande fall under fritt samarbete med
bland annat ungdomsorganisationer av skilda slag. För reglering av det planmässiga
sparandet synes ingen ny lagstiftning erforderlig. Kommissionen
hyser den uppfattningen, att, i vad gäller spararens disposition över sina
sparmedel, så stor frihet bör lämnas, som är möjlig utan åsidosättande av
syftet att nå planmässigt sparande.
Befolkningskommissionen har därefter lämnat en kort redogörelse för de
anstalter, som hittills av sparbankerna och postsparbanken vidtagits för främjande
av sparsamhet. Härutinnan hänvisar jag till Bilaga B sid. 14—21.
I fortsättningen av betänkandet har kommissionen övergått till frågan örn
de åtgärder, som borde vidtagas med syfte att organisera och utveckla ett
planmässigt sparande i ungdomsåren. Därvid har kommissionen inledningsvis
uttalat, att den planmässiga sparverksamheten borde utvecklas under möjligast
fria former samt vila på en sådan självverksamhet bland grupper avungdom
och enskilda sparare, som redan här och var givit gynnsamma resultat.
Sålunda syntes de s. k. sparklubbar, som under medverkan av vederbörande
sparbank bildats på några orter, visa hän på en utvecklingslinje, som
torde lia framtiden för sig. Sparklubbsverksamheten borde därför bliva föremal
för statsmakternas intresse och, i vad det gällde en propagandaverksamhet
på området, jämväl för deras ekonomiska stöd. Samtidigt borde man
även söka väcka enskilda, i sparklubbar icke sammanslutna personers intresse
för planmässigt sparande samt finna lämpliga former även för
främjandet av detta mer individuellt betonade sparande. Medan utvecklingen
av sparklubbsrörelsen närmast anknöte till initiativ, som tagits inom de
enskilda sparbankerna, kunde arbetet för utvecklingen av det enskilda plan
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
mässiga sparandet lämpligen ankomma främst på postsparbanken med dennas
talrika avdelningskontor. Särskilt i landets nordligare delar vore sparbankerna
mångenstädes fåtaliga, medan postsparbanken även där hade överallt
jämförelsevis lätt tillgängliga kontor.
Kommissionen har därefter anfört i huvudsak följande.
I enlighet med vad tidigare framhållits borde det planmässiga sparandet
hava till ändamål att utnyttja den sparkraft, som ofta förefunnes ett antal
år närmast efter erhållandet av den första anställningen, önskvärt vore,
att vissa gränser angåves för de åldrar, som här avsåges, och kommissionen
föresloge härutinnan åldrarna 15—30 år.
Då en person i denna ålder önskade påbörja ett planmässigt sparande,
borde han vända sig till närbelägen postanstalt eller sparbank och erhålla
en för ändamålet avsedd motbok, betecknad hemsparbok eller dylikt. Samtidigt
åtoge sig spararen genom ett särskilt sparavtal att verkställa insättningar
efter bestämd sparplan. I sparavtalet borde angivas en viss tid, under
vilken sparverksamheten skulle utövas, samt de tidpunkter eller terminer,
då insättningar skulle ske, och storleken av insättningarna. Spararen
borde givetvis vara oförhindrad att göra större insättningar, än han åtagit
sig. Vid sparavtalets avslutande torde icke behöva angivas, vilket ändamål
spararen åsyftade att nå med sparandet. Detta ändamål kunde naturligtvis
vara, och vore även ofta, helt allmänt, att spararen ekonomiskt ville stå
bättre rustad för livet. Kommissionen, som närmast haft att beakta ungdomssparandets
betydelse för familjebildningen, ville särskilt understryka,
att detta sparmål av naturliga skäl vanligen icke spelade nämnvärd roll i
den tidiga ungdomsålder, då sparandet helst borde grundläggas. Det funnes
intet skäl att binda sparandet till hembildningen, lika litet som till något
annat konkret sparmål.
Man borde utgå ifrån, att de insatta medlen skulle utgöras av besparingar
å arbetsinkomster men däremot i princip icke av annorledes förvärvat kapital.
Någon direkt kontroll över varifrån sparmedlen härrörde torde emellertid
i allmänhet icke kunna och heller icke böra komma i fråga. Såsom
i fortsättningen närmare angåves, ville kommissionen förorda att å sparka1
itai, sammanbragt genom planmässigt sparande, viss högre ränta skulle utgå.
För att förebygga, att denna förmån i alltför hög grad komme att utnyttjas
i fråga örn kapital av annan art, borde det sparkapital, som finge
räknas såsom resultat av planmässigt sparande, utgöra högst 3,000 kronor.
Om de sparade medlen uppginge till högre belopp än 3,000 kronor, borde
den överskjutande delen behandlas såsom vanliga sparmedel. Hinder borde
icke föreligga för den, som påbörjade planmässigt sparande, att till sitt konto
överflytta förut å skolsparbanksbok inneslående sparkapital. Då spartid
gått till ända, borde spararen kunna sluta nytt sparavtal, varvid det redan
sammanbragta sparkapitalet skulle räknas såsom ingångsinsättning, varå liksom
å de därefter enligt det nya sparavtalet skeende insättningarna den högre
räntan skulle tillgodogöras.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
Sparbanken, respektive postanstalten, borde hålla olika exempel på sparplaner
tdlgängliga för spararna och vara dem behjälpliga att välja den plan,
som bäst svarade mot deras ekonomiska villkor. Av sparplanerna borde
framgå, huru stora och huru ofta förekommande insättningarna behövde
vara, för att spararen efter viss tid skulle nå visst besparat belopp.
Sparbank borde tillse att spararen fullgjorde åtagna insättningar. Om han
försummade detta, borde sparbanken i lämpliga former söka förmå honom
att fullfölja sparplanen. Hinder borde icke föreligga att, där så betingades
av omständigheterna, insättningarna nedsattes eller insättningsterminerna
omlades. Där spararen likväl icke kunde förmås att fortsätta sina insättningar,
borde tvångsmedel icke komma till användning. Om det sedermera
bleve fråga om att — på sätt i fortsättningen komme att beröras -— meddela
bevis rörande vederbörande sparverksamhet, borde emellertid hänsyn tagas
till om giltigt skäl förelegat för uraktlåtenheten att fullfölja sparplanen. Vid
detta bedömande borde i huvudsak samma synpunkter vara vägledande, som
enligt det följande skulle beaktas vid bedömandet av om uttag av medel
kunde anses legitimt eller icke.
Ehuru i sparavtalet viss tid skulle angivas för avtalets fullgörande, borde
spararen likväl vara fri att när som helst uttaga insatta medel. Skedde uttag
före den stipulerade spartiden utan att spararen som skäl därför kunde
åberopa något legitimt ändamål av den art, som i det följande omförmäldes,
syntes det emellertid naturligt, att han ginge förlustig den rätt till högre
ränta, som förutsattes skola vara förenad med det planmässiga sparandel.
Någon påföljd i form av vite eller dylikt borde däremot icke ifrågakomma,
då detta skulle kunna avskräcka från anslutning till det planmässiga sparandet
och i övrigt förvanska sparandets natur av en frivilligt buren självverksamhet
till egen förkovran.
Vad anginge de ändamål, för vilkas tillgodoseende medel borde få uttagas,
utan att detta föranledde förlust av de med det planmässiga sparandet förenade
förmånerna, borde sådant legitimt ändamål anses vara för handen, örn
spararen inginge äktenskap, samt om han önskade genomgå utbildningskurs,
grunda egen rörelse, förvärva eget hem eller dylikt; likaledes när spararen
på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra omständigheter befunne sig i
nödställd belägenhet eller ock anhörig till spararen råkat i sådan belägenhet
och spararen icke utan anlitande av sina besparingar kunde bringa hjälp.
I såväl motböckerna som sparavtalen borde återgivas de förutsättningar,
under vilka uttag kunde ske utan att insättaren ginge miste om de fördela!-,
som det planmässiga sparandet vore avsett att medföra. Givetvis måste tvekan
ofta uppstå, huruvida sådana förhållanden förelåge, som gjorde ett ändamål
legitimt på sådant sätt, att planmässigt sparade medel borde få uttagas
utan inskränkning i de förmåner, som vore förenade med sådant sparande.
Det syntes därför angeläget att, då det gällde tillämpningen av ifrågavarande
regler, samråd komme till stånd mellan sparbankerna och postsparbanken.
Då det gällde att grundlägga ett ökat intresse för planmässigt sparande
Kungl. Maj.ts proposition nr 41.
9
hos vårt lands ungdom, borde olika framgångssätt användas vid sidan av
varandra. Kommissionen hade redan angivit, att en viss del av denna sparverksamhet
torde komma att bedrivas individuellt genom att enskilda personer
slote sparavtal med sparbank, och framhållit, att arbetet för utvecklingen
av denna individuella sparverksamhet vore en särskilt naturlig uppgift
för postsparbanken. Det vore tydligt, att denna postsparbankens verksamhet
för främjandet av planmässigt sparande kunde i viss mån samordnas
med den verksamhet av delvis liknande natur, som redan bedreves genom
statens intressekontor, vilken senare verksamhet i så fall borde i olika
riktningar utvecklas och avpassas efter den utökade uppgiften. Även de enskilda
sparbankerna borde hava ett viktigt arbetsfält i fråga om utvecklingen
av både det individuella sparandet och intressekontorsverksamheten. Kommissionen
ansåge sig emellertid i detta sammanhang icke böra ingå på en
närmare diskussion av spörsmålet, huru detta arbete borde organiseras och
huru uppgifterna borde fördelas mellan postsparbanken och de enskilda
sparbankerna.
Då intresset hos de enskilda personer, som beslutat spara enligt viss sparplan,
lätt kunde slappas, om icke särskilda åtgärder vidtoges för dess upprätthållande,
syntes för framdrivandet av planmässigt sparande vissa kollektiva
anordningar förtjänta av särskilt beaktande. Kommissionen hade här
i tankarna den tidigare berörda sparklubbsrörelsen. Sparklubbar vore lokala
sparsammanslutningar, bildade av en sparbank i orten, oftast i samarbete
med viss ungdomsorganisation eller viss facklig lokalorganisation. Sparklubbarna,
som arbetade under fria organisatoriska former, hade till uppgift
att förmå enskilda personer att åtaga sig planmässigt sparande och att
därefter övervaka, att dessa fullgjorde åtagna insättningar.
Verksamheten inom en sparklubb sköttes i regel av en kommitté på minst
tre personer, vilka valdes av klubbens medlemmar. Kommitterade verkställde
å bestämda tider uppbörd av de belopp, som medlemmarna genom
särskilda certifikat utfäst sig att spara, varvid till insättarna lämnades kvitto
i form av kuponger, lydande å respektive insättningsbelopp. Insättningarna
redovisades vecko- eller månadsvis till vederbörande sparbank och noterades
i särskild sparbanksbok för varje medlem av sparklubb. En fördel med
dessa sparklubbar vore, att inkomsttagare direkt å arbetsplatsen eller —
t. ex. i fråga om ungdomssammanslutningar — vid föreningsmöte regelbundet
kunde avsätta mindre sparbelopp.
Sparklubbar skulle även kunna organiseras, utan att klubbarna genom
egna funktionärer behövde ombesörja uppbörd av besparingarna. Örn en
sparklubbs medlemmar vore anställda vid samma företag, kunde den göra
framställning till arbetsgivaren, att bestämda sparbelopp måtte avdragas i
samband med avlöningens ^anordnande. Sparklubbens funktionärer hade
då allenast att övervaka, att medlemmarna fullgjorde sina insättningar, såvida
icke skäl för uppehåll i sparandet förelåge.
Sparklubbar borde kunna grundas även utan sparbankernas medverkan.
Under inga förhållanden syntes något ansvar för funktionärernas redovis
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
ning böra åläggas sparbankerna eller postsparbanken, även örn dessa givetvis
borde förbehålla sig rätten att kontrollera sparklubbarnas verksamhet
och även i lämplig utsträckning borde använda denna kontrollrätt för att
skapa största möjliga säkerhet åt de enskilda spararna. Man finge dock utgå
från att medlemmarna själva hade det största intresset av att kontrollera
sparklubbarnas verksamhet, eftersom klubbarna vore deras enskilda sammanslutningar.
Sparbankerna borde vara angelägna att giva sparklubbarna
råd och anvisningar, huru kontrollen lämpligen borde anordnas och verksamheten
i övrigt bedrivas. Exempel på stadgar för sparklubb har såsom
bilaga fogats vid kommissionens betänkande.
Den förmån, som borde kunna beredas deltagarna i det planmässiga sparandet
och som i särskilt hög grad syntes vara ägnad att stimulera lill ökat
sparande, torde vara gottgörandet av en högre ränta å insättningar av denna
art. Visserligen bedreve sparbankerna sin rörelse med liten räntemarginal.
Det oaktat syntes man kunna räkna med att sparbankerna skulle vara villiga
att å insättningar av omhandlade slag, vilka i stort sett komme att vara
slående i flera år, gottgöra högre ränta än å vanliga insättningar.
Postsparbanken, som under de senare åren till statsverket lämnat en vinst
av 3 5 miljoner kronor årligen och som för år 1935 haft en genomsnittlig
räntemarginal av 1.9 procent, gottgjorde för närvarande sina insättare en
ränta, som med 1/2 procent eller mera understege de lokala sparbankernas
inlaningsränta. Såsom skäl för denna lägre räntegottgörelse hos postsparbanken
hade anförts, dels att de insatta medlen vore statsgaranterade och
dels att den enskilde spararen hos postsparbanken hade möjlighet att kunna
begagna sig av landets alla postans (alter för insättning eller uttagning av
medel. Beträffande de medel, som genom det planmässiga sparandet insattes
i postsparbanken a särskild räkning, torde en högre räntegottgörelse
lämpligen böra lämnas än å vanliga postsparbanksböcker.
Kommissionen anslöte sig till bostadsproduktionssakkunnigas uppfattning,
att ett under viss tid fullföljt planmässigt sparande utgjorde ett bevis om
vederbörande sparares ekonomiska vederhäftighet och förtänksamhet, och
att dessa egenskaper borde räknas denne till förljänst vid prövning av låneansökning.
Kommissionen, som utginge från att, i den mån det planmässiga
sparandet finge fasta former, enskilda kreditinrättningar och särskilt
sparbankerna komme att i sin låneverksamhet taga vederbörlig hänsyn till
denna art av personlig säkerhet, funne det särskilt angeläget, att staten i sin
låneverksamhet icke uraktläte att taga sådan hänsyn. I överensstämmelse
med denna uppfattning hade kommissionen vid utformningen av reglerna
för beviljandet av statliga bosättningslån ansett sig böra föreslå att den sparvilja,
som en sökande ådagalagt genom ett på avtalat sätt fullföljt sparande,
skulle räknas såsom ett värdefullt bevis på ekonomisk vederhäftighet och
förmåga att återbetala lånet. Även vid beviljandet av andra statliga lån syntes
ett intyg från postsparbanken eller enskild sparbank om fullföljt planmässigt
sparande böra tillmätas motsvarande betydelse, så t. ex. i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
11
statens egnahemslån, statens räntefria studielån m. fl. dylika lån. Medvetandet
om att stöd av detta slag kunde av staten lämnas till den, som sparat
planmässigt, borde verksamt bidraga till utvecklingen av en organiserad
sparverksamhet bland ifrågavarande åldersgrupper.
Den propaganda, med vilken man skulle skapa intresse för planmässigt
sparande, borde med fördel kunna anknytas till den sparsamhetsundervisning,
som lämnades i seminarier och skolor. Från postsparbankens och de
enskilda sparbankernas sida borde vidare hänvändelse göras till olika kategorier
av ungdomsorganisationer. För skapandet av detta intresse vore det
även lämpligt att söka stöd hos radion och tidningspressen. Vidare borde
en broschyr i massupplaga utgivas, som klarlade avsikten med det planmässiga
sparandet och framför allt underströke de fördelar, detsamma medförde
för den enskilde såväl direkt genom sparkapitalets tillkomst och den högre
förräntningen som indirekt genom möjligheten att lättare bliva delaktig av
statens långivning under olika former.
För en propagandaverksamhet av denna omfattning fordrades dels en fast
organisation och dels penningmedel. Som bekant disponerade de svenska
sparbankerna årligen stora summor för organiserad sparpropaganda av
olika slag. Det vore att förmoda, att postsparbanken och de enskilda sparbankerna
icke skulle undandraga sig att ekonomiskt stödja propagandan för
det planmässiga sparandet. Då detta sparande med hänsyn till dess betydelse
ej blott för familjebildningen utan även för folkets allmänna ekonomiska
förkovran vore ett viktigt samhällsintresse, vore det välmotiverat, att
också staten lämnade bidrag till denna propaganda.
Propagandaverksamheten ifråga syntes lämpligen kunna ombesörjas av
den avdelning för sparpropaganda, som svenska sparbanksföreningen redan
inrättat i visst samarbete med postsparbanken. Detta samarbete borde i så
fall göras intimare. Örn en sådan anordning befunnes lämplig, borde staten
årligen till sparbanksföreningens förfogande ställa visst belopp för propagandaändamål
med skyldighet för föreningen att däröver avgiva redovisning.
Skulle det visa sig, att beloppet icke disponerats i enlighet med lämnade anvisningar,
stöde det staten fritt att indraga anslaget ett kommande år. I
varje fall borde staten betinga sig rätt att genom lämpligt organ övervaka,
att anslagna medel användes på avsett sätt och att reklamen bedreves under
värdiga former. Kommissionen, sorn icke ansåge sig böra i detta sammanhang
närmare ingå på den sistberörda organisationsfrågan, ville likväl uttala
som sin mening, att propagandaverksamheten lämpligen borde bedrivas på
ett enhetligt sätt och handhavas av blott en organisation, samt föresloge
under denna betingelse, att till främjande av planmässigt sparande i ungdomsåren
ett statsanslag anvisades å förslagsvis 25,000 kronor för budgetåret
19;iC>/1937 och 50.000 kronor för efterföljande budgetår. Anslaget borde
i den ordning Kungl. Majit bestämde disponeras för propagandaverksamhet
av postsparbanken och de enskilda sparbanker, som vidtoge åtgärder för organiserande
av planmässigt sparande.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
Yttranden.
över befolkningskommissionens betänkande hava yttranden avgivits av
socialstyrelsen, generalpoststyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens
län, sparbanksinspektionen, riksgäldsfullmäktige, svenska landskommunernas
förbund, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen.
I flertalet yttranden har uttalats anslutning till förslagets huvudprinciper
eller hava erinringar däremot icke framställts. De enda myndigheter, som
haft mer väsentliga erinringar att göra, äro socialstyrelsen, statskontoret och
Överståthållarämbetet.
I fråga om önskvärdheten av åtgärder till främ jande
av sparsamhet har i yttrandena anförts bland annat följande.
Generalpoststyrelsen har framhållit, att kommissionen genom den bild,
som kommissionen tecknat av välståndsutvecklingen i en lönearbetares liv,
även pekat på den levnadsperiod -— tiden före äktenskapet — under vilken
goda resultat av ett planmässigt sparande framför allt kunde vinnas. Förslaget
att sparinstituten för de breda lagren — postsparbanken och de enskilda
sparbankerna — skulle mera direkt än hittills inrikta sina ansträngningar
på att förmå ungdomen till bestämda regelbundna sparavsättningar
vöre beaktansvärt. Ungdomstiden vore de goda föresatsernas tid. Om man
tillhandahölle ungdomen sparplaner av olika slag, vilka kunde tilltala dess
ambition och strävan efter ekonomisk självständighet, och om dessutom
dylik planmässig sparsamhet kunde premieras med högre ränta än den, som
utginge för vanliga sparmedel, vore det icke uteslutet att man därigenom
skulle kunna frambringa ett avsevärt ökat sparande just under den levnadsperiod,
då för stora befolkningsgrupper möjligheterna till sparande vore som
störst. Betydelsen härav för både individen och samhället vore uppenbar.
Överståthållarämbetet har ansett önskvärt, att åtgärder vidtoges i syfte att
hos befolkningens breda lager väcka förståelse för den stora betydelsen av
ett målmedvetet och rationellt sparande. Tvekan syntes heller knappast
kunna råda därom, att strävandena i delta hänseende främst borde inriktas
på ungdomsåldrarna, då förhållandet mellan inkomster och strängt nödvändiga
utgifter i regel vore mera gynnsamt för sparverksamhet än senare. Örn
det mest lämpliga sättet att uppmuntra till sparsamhet kunde däremot givetvis
olika meningar råda. I vårt land funnes ju emellertid redan i sparbankerna
för denna sak mycket naturliga organ med en icke obetydlig erfarenhet
på området. Det syntes från samhällets sida ligga närmast till hands
att uppmuntra och i den mån så lämpligen kunde ske stödja denna av sparbankerna
påbörjade verksamhet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har betraktat såsom synnerligen erkännansvärt
själva huvudsyftet med förslaget, nämligen att göra sparandet lockande
för ungdomen, att genom ändamålsenliga organisativa former tillvarataga
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
13
det behov att stå på egna ben oell den villighet att genom uppoffringar för
stunden förbättra sin framtid och möjlighet till familjebildning, som vore
av så grundläggande betydelse för samhällets naturliga utveckling. Länsstyrelsen
delade helt kommissionens uppfattning, att ett stärkande och utvecklande
av det planmässiga sparandet borde ske på frivillighetens väg utan
någon som helst inblandning av lagföreskrifter. Om behov förefunnes av
en ny sparorganisation borde denna kunna framväxa av egen kraft. Det
syntes icke vara något att erinra emot att den s. k. sparklubbsverksamheten
toges i ungdomssparandets tjänst och att nämnda klubbverksamhet bleve
föremål för det allmännas särskilda intresse och ekonomiska stöd.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett en av de mera huvudsakliga anledningarna
till minskat antal giftermål och minskad nativitet vara att söka
i de osäkra och icke minst för ungdomen svåra ekonomiska förhållanden,
som framträtt efter världskriget. Det vore därför en viktig angelägenhet
även för det allmänna, att intet försummades, som lämpligen kunde göras
för att främja och organisera ett planmässigt sparande, särskilt för de breda
lagren av folket och i ungdomsåren.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de synpunkter, som i yttrandena
anlagts på de särskilda i kommissionens betänkande avhandlade spörsmålen.
Kommissionens uppfattning, att åtgärder till främjande av
ökad sparsamhet i ungdomsåren borde vidtagas utan särskild
lagstiftning och i möjligast fria former, har icke föranlett
erinran i något yttrande. Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som tidigare icke haft några väsentliga anmärkningar
att framställa mot bostadsproduktionssakkunnigas förslag i ämnet,
funnit påtagligt, att de avsevärt enklare och smidigare formerna för det planmässiga
sparandet, som befolkningskommissionen ifrågasatt, borde hava
större förutsättningar att stimulera sparverksamheten. Länsstyrelsen kunde
därför icke finna annat än att vad kommissionen föreslagit vore att föredraga
framför de av bostadsproduktionssakkunniga avgivna förslagen. Ett
liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som jämväl
tidigare, örn ock med tvekan, förklarat sig kunna i princip biträda bostadsproduktionssakkunnigas
förslag.
Generalpoststyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län och sparbanksinspektionen
hava emellertid funnit mindre lämpligt att, såsom kommissionen
föreslagit, det planmässiga sparandet skulle begränsas till personer i åldern
15—30 år. Generalpoststyrelsen har sålunda framhållit, att det metodiska
sparandet vore betydelsefullt även för den som överskridit 30 år, samt att
det vore önskvärt att sparandet vidmakthölles av den som tidigare börjat därmed
och att de genom planmässigt sparande åstadkomna medlen icke efter
spartidens utgång uttoges och förbrukades utan finge kvarstå såsom en sparpenning
för ålderdomen. Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt,
huruvida icke den i skolorna redan bedrivna sparverksamheten borde göras
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
obligatorisk, så att sparandet kunde börja vid 7 i stället för vid 15 års ålder.
Därefter borde intet hindra spararna att fortsätta sparandet huru länge de
önskade, ty eljest kunde det inträffa, att de sparade medlen i inånga fall
förbrukades på ett sätt som ej varit avsett. Som övre åldersgräns för påbörjande
av planmässigt sparande kunde måhända 30 år vara att förorda.
Kommissionens förslag, att till grund för det planmässiga sparandet skulle
ligga ett sparavtal samt att sparbanker skulle vid upprättandet av
sparavtalet bistå spararen med råd och anvisningar ävensom sedermera
övervaka spararens fullgörande av avtalet och i fall av legitimt behov äga
medgiva honom dispens från avtalets bestämmelser eller rätt att utan förlust
av tillförsäkrade särskilda förmåner uttaga sparkapitalet, hava föranlett
erinringar i några yttranden.
Socialstyrelsen har sålunda anfört följande.
För att en sådan rådgivning och kontrollverksamhet skall bliva en realitet
och icke allenast stanna på papperet erfordras och åsyftas uppenbarligen
en omdömesgill och intresserad behandling av varje särskilt fall. Det torde
dock med fog kunna ifrågasättas, huruvida postsparbankens och sparbankernas
lokala organ i allmänhet äga de förutsättningar, som krävas för fyllande
av de dem tilltänkta uppgifterna. I varje fall skulle väl erfordras att,
åtminstone i större samhällen, härför anställdes särskild personal, vilken,
därest denna sparrörelse toge större omfattning, torde komma att draga avsevärda
kostnader.
Tveksamt synes också vara, huruvida det är psykologiskt riktigt att förvandla
det fria förhållandet mellan sparare och sparbank till ett slags förmynderskap
från sparbankens sida. Visserligen skulle detta grundas på ett
spararens frivilliga åtagande, men erfarenheten torde hava givit vid handen,
att ekonomisk kontroll från utomstående över vuxna personer av dem
ofta uppfattas såsom obehörig och lätt leder till slitningar.
Socialstyrelsen anser emellertid, att, därest vederbörande sparbanker vore
villiga att lämna sin medverkan, kommissionens förslag kunde försöksvis
prövas.
Statskontoret har ställt sig tveksamt särskilt till uppslaget, att spararna
skulle bindas genom sparavtal samt att sparbankerna och deras funktionärer
skulle äga övervaka, att inbetalningar i vederbörlig ordning verkställdes
och uppställda sparplaner fullföljdes. Det förefölle sannolikt, att åtgärder
i denna riktning, huru välmenta de än vore, liksom överhuvudtaget kontrollanordningar
från utomståendes sida skulle komma att verka mera avkylande
än stimulerande å sparintresset.
Överståthållarämbetet har ansett den individuella prövningen förutsätta
en ofta omfattande utredning rörande spararens personliga förhållanden, vilken
läge vid sidan av sparbankernas ordinarie verksamhet och kunde bliva
vansklig och tyngande för deras befattningshavare.
Kommissionens förslag, att sparbankerna skulle utfärda intyg
rörande fullgjort planmässigt sparande, har föranlett
uttalanden av svenska bankföreningens styrelse och Överståthållarämbetet.
Bankföreningens styrelse har förklarat sig dela kommissionens uppfattning,
att intyg angående ordentligt bedrivet sparande borde vara ägnade att
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
15
vid prövning av kreditfrågor eller andra ärenden, där fråga vore om personlig
vederhäftighet, på ett gagnelig! sätt komplettera sådana upplysningar,
som i övrigt förebringades eller funnes erforderliga.
Överståthållarämbetet däremot har funnit det föga sannolikt, att dylika
intyg skulle kunna för spararna medföra avsedd förmån vid låneansökningar.
Även om det behöriga fullgörandet av sparavtalet måste anses innefatta
ett indicium på spararens ekonomiska vederhäftighet, så utgjorde det
dock enbart för sig knappast något tillförlitligt bevis därå.
Frågan örn högre ränta å planmässigt sparat kapital har
behandlats i några av yttrandena.
Generalpoststyrelsen har sålunda anfört, att redan i annat sammanhang
inom postsparbanken gjorts vissa undersökningar rörande möjligheten och
lämpligheten av alt tillämpa differentierad ränta, så att det långfristiga spar
kapitalet gottgjordes en högre ränta än det mera kortfristiga. Oaktat en
dylik allmän räntedifferentiering av tekniska skäl icke kommit till stånd
vore generalpoststyrelsen villig att för postsparbankens vidkommande tillstyrka
en högre ränta för det särskilda slag av sparmedel, varom nu vore
fråga.
Sparbanksinspektionen har framhållit att, även bortsett från de mera sociala
skälen för en högre ränta å planmässigt sparade medel, en sådan kunde
vara betingad av den omständigheten, att dessa medel kunde förutsättas
bliva innestående under flera år. Enligt de av kommissionen föreslagna
grunderna för det planmässiga sparandet skulle sparare äga rätt att när som
helst uttaga sina sparmedel. Skedde uttaget före den avtalade spartidens
utgång, skulle dock avdragas den ränta utöver vanlig insättningsränta, som
gottgjorts å sparkapitalet, såvida icke spararen kunde visa legitimt skäl för
uttaget. Med avseende å vad sålunda föreslagits fäste sparbanksinspektionen
uppmärksamheten på att, vare sig legitimt skäl för uttaget förelåge eller
icke, vederbörande sparbank uppenbarligen måste kunna upprätthålla krav
på att fastställd uppsägningstid å insättarmedlen iakttoges eller att kapitalrabatt
erlades, beräknad i förhållande till den tid, som återstode av uppsägningstiden.
En sådan kapitalrabatt kunde icke för insättningar, som stått
inne under någon längre tid, i nämnvärd grad förminska förmånen av den
högre räntan å planmässigt sparade medel.
Svenska sparbanksföreningens styrelse har anfört följande.
Vad beträffar frågan örn bestämmande av högre ränta för medel, som insättas
å s. k. hemsparbok med avtal om visst planmässigt sparande, torde
man, då dessa medel äro av mera långfristig natur och sparmedel i egentlig
mening, kunna påräkna, att sparbankerna i görligaste mån komma att tilllämpa
en högre räntesats äu den vanliga, särskilt sådana sparbanker, som
redan infört räntedifferentiering. För övrigt lia åtskilliga sparbanker redan
förut övervägt eller tillämpat särskilda metoder för premiering av planmässigt
sparande, genom vilka även det nu ifrågasatta sparmålssparandet skulle
kunna främjas.
Vad beträffar de skäl, vilka skulle föranleda, att sparare skulle, utan att
behöva vidkännas avdrag, kunna när som helst — naturligtvis med iaktta
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
gande av i varje fall föreskriven uppsägningstid — uttaga sina sparmedel,
böra noggranna bestämmelser härutinnan meddelas i det mellan spararen
och sparbanken ingångna sparavtalet. Bl. a. torde sparbankerna böra stipulera,
att den, som före sparavtalets utgång vill uttaga sin behållning och
som därför skulle nödgas vidkännas visst avdrag, icke skall behöva vidkännas
dylikt avdrag därest viss längre tid, t. ex. två å tre år, förflutit från
sparandets början. Vid motsatt förfarande torde anslutningen till det planmässiga
sparandet lida visst avbräck.
Socialstyrelsen har uttalat farhågor för att den högre räntan skulle medföra
en stark frestelse för föräldrar och andra att på premierade sparbanksböcker
införa egna sparmedel. Det vore i varje fall svårförståeligt, att deltagarna
i den särskilt organiserade sparverksamhetsn skulle, därest denna
erhölle åsyftad större omfattning, kunna utan förfång för andra sparmedelsinsättare
tillerkännas viss högre ränta på sina sparmedel.
Även statskontoret har framhållit, att den extra räntegottgörelsen ytterst
måste gå ut över de övriga insättarna i sparbanken, och att gottgörelsen därför
knappast kunde anses befogad i vidare mån än densamma utgjorde kompensation
för de insatta sparmedlens längre bundenhet. Därtill komme, att
en dylik anordning blott alltför lätt skulle kunna missbrukas av mindre nogräknade
insättare genom insättning i annans namn.
Överståthållarämbetet har ansett fara föreligga för att den högre räntan
skulle locka bättre bemedlade att i rent placeringssyfte begagna sig av denna
för andra ändamål avsedda förmån.
Kommissionens förslag i vad det avser inrättandet av sparklufabar
har föranlett vissa särskilda uttalanden.
Sålunda har Överståthållarämbetet funnit de av kommissionen förordade
anordningarna för träffande av sparavtal vara ägnade att uppamma ungdomens
sparintresse, särskilt under förutsättning att sparklubbar kunde med
eller utan biträde av sparbankerna komma till stånd och om därmed åt
sparandet kunde förlänas ett visst täviingsintresse, som skulle göra sparavtalets
fullföljande till en hederssak för klubbens medlemmar.
Sparbanksföreningens styrelse har av kommissionens betänkande dragit
den slutsatsen, att vid bildandet av sparklubbar vissa gränser skulle uppdragas
å ena sidan för postsparbankens verksamhet och å den andra för de
enskilda sparbankernas arbete härutinnan, så att sparbankerna var inom
sitt område finge anordna sparklubbar samt postsparbanken skulle anordna
sådana endast i de fall, då den lokala sparbanken på förfrågan förklarat sig
sakna möjlighet att vidtaga åtgärder i detta syfte. Uppgiften att för planmässigt
sparande intressera enskilda personer, som ej lämpligen kunde ansluta
sig till sparklubbarna, torde vara en uppgift som även inom samma
verksamhetsområde lämpade sig både för de enskilda sparbankerna och för
postsparbanken.
Generalpoststyrelsen har anfört följande.
Generalpoststyrelsen vill icke bestrida, att systemet med sparklubbar kan
fungera klanderfritt och vara till stort gagn. Men enligt styrelsens mening
kan det icke anses lämpligt, att postsparbanken och sparbankerna skulle di
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
rekt medverka till inrättande av dylika utomstående organ för uppbörd av
sparmedel utan att åtaga sig någon ansvarighet för medel, som av sparare
anförtros dem. Det skulle icke undgå att väcka berättigat klander om en
sparbank, som verksamt deltagit vid bildandet av en sparklubb, vid
eventuell oegentlighet inom denna skulle stå utan ansvar. Generalpoststyrelsen
anser därför, att postsparbanken och sparbankerna lämpligen böra
begränsa sin kollektiva verksamhet till att genom propaganda, utdelning av
sparplaner, personliga samtal m. m. söka intressera personalgrupper å arbetsplatser
samt organisationer av skilda slag för det planmässiga sparandet.
På berörda personalgrupper och organisationer bör det därefter ankomma
att själva avgöra om de skola för detta ändamål bilda en särskild
sparklubb eller om sammanslutningen som sådan skall upptaga sparfrågan
på sitt program, vilket senare också kunde befinnas lämpligt. Sammanslutning
eller sparklubb bör vidare själv, utan någon påverkan från postsparbankens
eller vederbörande sparbanks sida, bestämma i vilken ordning medlemmarnas
regelbundna avsättningar skola överlämnas till banken för insättning.
Särskilt när det gäller en sammanslutning, vars medlemmar icke äro
anknutna till en gemensam arbetsplats och avdrag genom arbetsgivarens
försorg i samband med avlöningsutbetalningen således är utesluten, låter^ det
mycket väl tänka sig att sammanslutningen uppdrager åt någon eller några
av sina medlemmar, exempelvis styrelsen, att omhänderhava uppbörden, men
— och detta må särskilt betonas — den som erhåller ett dylikt uppdrag blir
då, liksom arbetsgivaren i fall denne gör avdragen, ombud för vederbörande
sparare och icke för banken.
Beträffande kommissionens förslag, att de enskilda sparbankerna
och postsparbanken skulle gemensamt bedriva propaganda
i syfte att utbreda kännedomen om och intresset för planmässigt
sparande samt att staten skulle lämna bidrag till kostnaderna för denna
propaganda, har i yttrandena anförts bland annat följande.
Generalpoststyrelsen har erinrat, att den sparform, varom här vore fråga,
endast bleve ett nytt led i postsparbankens och sparbankernas verksamhet
till sparsamhetens främjande. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida staten
borde genom särskilt anslag bidraga till kostnaderna härför. Med hänsyn
till det utpräglat sociala syfte, som läge till grund för förslaget, och då
verksamheten i fråga aldrig torde kunna ekonomiskt bliva en för sparinstituten
särskilt fördelaktig rörelse, syntes det dock kunna försvaras, att staten
åtminstone för den nya sparverksamhetens igångsättande lämnade visst
bidrag.
I fråga om disponerandet av sålunda beviljade medel ville styrelsen framhålla
följande. Såsom befolkningskommissionen antytt, komme postsparbanken,
å ena, och de enskilda sparbankerna, å andra sidan, sannolikt att
organisera den nya sparverksamheten efter delvis olika linjer. Därvid torde
det icke kunna undvikas att propagandan måste bedrivas på delvis olika sätt
och att även propagandamaterialet måste bliva i viss mån olikartat. Det
syntes därför lämpligast, alt denna speciella propaganda ombesörjdes av
postsparbanken och sparbankerna var för sig. En allmän upplysningsverksamhet,
genom utgivande av en massbroscliyr i ämnet samt genom radio och
tidningspressen, syntes däremot lämpligen kunna ske gemensamt. Den pro
Iiihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr il. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 41.
paganda, som postsparbanken och sparbankerna skulle bedriva var för sig,
borde bekostas av deras egna medel, varemot det av staten anvisade beloppet
borde tagas i anspråk för den gemensamma propagandan. Ändamålsenligast
vore att kostnaderna för sistnämnda propaganda bestredes av postsparbanken,
för vilket fall ingen särskild redovisning erfordrades utöver den
som eljest gällde för postverkets utgifter. Icke heller behövdes något särskilt
anslag å riksstaten, utan vore det för ändamålet tillräckligt att det i postverkets
driftkostnadsstat upptagna anslaget för upplysnings- och propagandaverksamhet
höjdes med motsvarande belopp.
Sparbanksföreningens styrelse har framhållit, att det för ernående av likformighet
torde bliva erforderligt att de enskilda sparbankerna och postsparbanken
överenskomme om gemensamma regler för rörelsens handläggning.
För det kontinuerliga samarbete, som torde komma till stånd mellan
dessa båda sparinstitutioner, icke minst på grund av den föreslagna propagandaverksamheten,
vilken enligt kommissionen syntes böra för institutionernas
gemensamma räkning ombesörjas av sparbanksföreningens avdelning
för sparpropaganda, kunde ifrågasättas huruvida icke postsparbanken
om möjligt kunde ingå såsom medlem av sparbanksföreningen, inom vars
styrelse därefter erforderliga detaljbestämmelser rörande den ifrågasatta
verksamheten kunde utformas.
Statskontoret, som ansett postsparbankens åtgärder på förevarande område
böra bekostas av bankens egna medel, har förklarat sig icke hava något
emot att för upplysningsverksamheten på området ett mindre understöd
lämnades av statsmedel. Dock borde bidraget tillsvidare begränsas till högst
25,000 kronor.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har icke ansett sig böra avråda från beredande
av statligt bidrag till kostnaderna för sparpropaganda bland ungdomen,
ehuru sadan sannolikt även därförutan genom sparbankerna och postsparbanken
bedreves i önskvärd omfattning och under lämpliga former.
Sparbanksinspektionen har ifragasatt, huruvida behov förefunnes av statligt
bidrag för ifrågavarande ändamål och örn icke sparbankerna själva
skulle kunna bestrida därför erforderliga utgifter.
Tvä reservanter inom riksgäldsfullmäktige hava ansett något statligt bidrag
till sparpropaganda utöver vad som redan för sådant ändamål av statsmedel
utginge till postsparbanken icke behöva ifrågakomma, enär sparbanksrörelsen
i vart land vore sa stark, att den kunde övertaga utgiften för
den ifrågasatta utökade propagandan.
Departementschefen.
Sparandets betydelse i olika hänseenden är alltför uppenbar för att här
behöva närmare utvecklas. I de båda utredningar, som nu föreligga till
behandling, har spörsmålet bedömts närmast ur synpunkten av de ökade
möjligheter till en tidig och ekonomiskt tryggad familjebildning, som ett i
ungdomsåren bedrivet sparande medför.
Även örn sparverksamheten redan genom postsparbankens och sparba!!-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 41.
kernas initiativ och propaganda nått en glädjande utveckling, särskilt bland
ungdomen, synes det önskvärt att ytterligare åtgärder i detta syfte vidtagas
med speciell inriktning på de mål, som vid utredningarna trätt i förgrunden.
Frågan är otvivelaktigt av den vikt, att statsmakterna hava anledning att
stödja de ifrågavarande strävandena.
Bostadsproduktionssakkunnigas förslag avser ganska vittgående åtgärder
i sådant syfte. Utan att här ingå på en närmare granskning av detta förslag
och den kritik, som i avgivna yttranden ägnats detsamma, vill jag såsom min
uppfattning särskilt framhålla, att det är av största värde örn sparverksamheten
allt framgent kan bedrivas i för spararna möjligast enkla och tvångsfria
former, samt att det synes vanskligt att med statsmedel uppbygga och
understödja en omfattande organisation, örn vars livskraft man icke på förhand
kan göra sig någon bestämd föreställning. Ur dessa synpunkter torde
de anmärkningar, som riktats mot de bostadsproduktionssakkunnigas förslag,
i stort sett få anses välgrundade. Då därtill kommer att, såsom i åtskilliga
yttranden jämväl erinrats, för spararna förmånerna av förslaget icke förefalla
att väsentligen överväga olägenheterna, synes mig förslaget i fråga icke
med fördel kunna läggas till grund för några åtgärder från statsmakternas
sida.
Däremot hava vid befolkningskommissionens överväganden i frågan framkommit
åtskilliga uppslag, vilka äro väl värda att åtminstone försöksvis
förverkligas. Det framstår också för mig såsom enbart en fördel, att en
rörelse av åsyftad art begynner i mera anspråkslösa former samt att dess
vidare utveckling främst får bli beroende av rörelsens egen inneboende livskraft
och icke strängt bindes vid några på förhand fastställda strikta regler,
vilka kanske snart kunde befinnas mindre ändamålsenliga. I likhet med
samtliga de myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig över kommissionens
förslag, har jag därför inga erinringar att framställa mot den allmänna
läggningen av detsamma.
Även i fråga om detaljerna synes kommissionens förslag i stort sett vara
väl avvägt och ägnat att befordra det därmed avsedda syftet. Det torde
dock vara lämpligt att vid den ifrågasatta verksamhetens bedrivande iakttaga
vissa av de erinringar, som framförts i de över förslaget avgivna yttrandena.
Jag vill i det följande angiva de huvudsakliga riktlinjer, som enligt min mening
sålunda böra komma under övervägande.
Såsom befolkningskommissionen föreslagit, torde det planmässiga sparandet
böra grundläggas genom slutandet av ett avtal (sparavtal) mellan spararen
och vederbörande sparbank. Däremot finner jag mindre lämpligt att,
såsom kommissionen jämväl förordat, begränsa detta sparande till personer
i åldern 15—.30 år. Ur enbart befolkningspolitisk synpunkt är visserligen
denna åldersgrupp i nu förevarande hänseende den mest betydelsefulla, och
såsom jag redan framhållit, torde goda sparresultat här kunna ernås. Då
det emellertid synes önskvärt, alt sparande må förekomma jämväl inom äldre
åldersgrupper, förefaller det knappast motiverat att begränsa möjligheterna
till organiserat sparande på sätt som skett i förslaget. En nedre åldersgräns
20
Kungl. Maj:ts proposition nr ål.
ger sig av sig själv genom att det planmässiga sparandet givetvis icke bör inkräkta
på den redan bedrivna skolsparverksamhetens område.
Spararen torde böra i sparavtalet åtaga sig att under viss icke alltför kort
tid, förslagsvis minst tre år, å bestämda terminer i sparbanken insätta minst
ett visst angivet belopp. Vid spararens åtaganden i dessa hänseenden bör
sparbanken bistå honom med råd och upplysningar, bland annat genom
tillhandahållande av exempel på olika slag av sparplaner. För att såvitt
möjligt förhindra, att det planmässiga sparandet otillbörligt utnyttjas av
personer, för vilka detsamma icke är avsett, synes det kunna vara lämpligt,
att insättningarna begränsas uppåt, exempelvis till sammanlagt 600 kronor
om året, samt att insättningarna upphöra, sedan sparkapitalet, upplupna
räntor oräknade, uppgår till 3,000 kronor; spararen givetvis obetaget att i
annan ordning hos banken insätta ytterligare belopp. Å skolsparbanksbok
innestående kapital bör kunna, utan att räknas till insättningarna enligt sparavtalet,
överflyttas till kontot för planmässigt sparande. Vad jag sålunda
anfört överensstämmer i huvudsak med kommissionens förslag.
I syfte att öka anslutningen till det planmässiga sparandet, är det uppenbarligen
av vikt, att spararnas åtaganden kompenseras genom någon särskild
förman utöver dem som tillkomma insättare, vilka icke äro bundna av sparavtal.
En dylik särskild förmån torde, såsom kommissionen föreslagit,
lämpligen böra bestå i åtnjutandet av högre ränta å planmässigt sparade medel
än å annat sparkapital.
Brister spararen i fullgörandet av sina åtaganden enligt sparavtalet, synes
han i regel böra förlora rätten till den högre räntegottgörelsen. Emellertid
torde det vara lämpligt att banken, innan den vidtager nedsättning av räntan,
ger spararen en påminnelse örn hans förpliktelser jämte erinran om den
påföljd, som sålunda är förbunden med fortsatt underlåtenhet att fullgöra
avtalet. En dylik åtgärd från bankens sida kan icke enligt min mening, såsom
i ett par yttranden antytts, betecknas som något slags olämpligt förmynderskap
över eller tvång gent emot spararen. Kan spararen visa, att han
utan egen förskyllan blivit helt eller delvis urståndsatt att fullfölja sparandet,
torde emellertid banken böra medgiva därav betingad ändring av sparavtalet,
därvid den högre räntan fortfarande torde böra gottgöras spararen.
Oavsett sparavtalet bör spararen när som helst kunna uppsäga sparkapitalet
till betalning efter utgången av den inom bankens inlåningsrörelse eljest
gällande uppsägningstiden. Sker uttaget innan den avtalade spartiden
gått till ända, bör spararen dock i regel gå miste örn rätten att erhålla högre
ränta än banken i allmänhet gottgör sina insättare. Vissa förhållanden
kunna emellertid föranleda, att spararen tidigare än beräknat blir i behov
av de hopsparade medlen. Kan behovet anses legitimt, synes nedsättning av
den för det planmässiga sparandet utfästa räntan icke böra äga rum. I likhet
med kommissionen anser jag legitimt behov föreligga, då spararen ingår
äktenskap, samt vidare örn sparkapitalet erfordras för bekostande av spararens
utbildning, förvärv av eget hem, igångsättande av rörelse eller annat dylikt
ändamål eller på grund av sjukdom, arbetslöshet eller eljest nödställd
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
21
belägenhet för spararen eller anhörig till honom. Givetvis bör det åligga
spararen att styrka förhanden varon av dylikt legitimt behov, och därför torde
icke, såsom i ett par yttranden befarats, prövningen härav bliva särdeles
betungande för vederbörande sparbank. Då det icke torde kunna ifrågasättas
att under alla förhållanden tillåta sparare att, med bibehållen rätt till
den förmånligare räntan, när som helst uttaga sparkapitalet, lär avgörande
härom endast kunna träffas för varje särskilt fall. I enlighet med vad
svenska sparbanksföreningens styrelse förordat synes det emellertid såsom
allmän regel lämpligen böra stipuleras, att den, som före sparavtalets utgång
vill uttaga sina medel, icke skall gå miste örn den högre räntegottgörelsen,
därest viss längre lid, t. ex. två å tre år, förflutit från sparandets början.
Denna regel bör äga tillämpning även för det fall, att spararen eljest
efter den angivna tiden upphör att fullgöra sparavtalet.
önskvärt vore, om samtliga de sparbanker, vilka ämna vidtaga särskilda
åtgärder för mottagande av planmässigt sparade medel, kunde överenskomma
örn att därvid tillämpa en och samma räntesats, varierande allenast efter
förskjutningarna i det allmänna ränteläget.
Såsom kommissionen vidare föreslagit torde, då den överenskomna spartiden
gått till ända, nytt sparavtal kunna ingås, varvid det redan hopsparade
kapitalet räknas såsom ingångskapital.
Ett under jämförelsevis lång tid fullföljt planmässigt sparande kan utan
tvivel utgöra ett gott bevis på vederbörandes ekonomiska förtänksamhet och
ansvarskänsla. Då det på grund härav under vissa förhållanden kan vara
av värde för spararen att kunna åberopa intyg rörande sparandet, synes
sparbanken böra på begäran av spararen utfärda dylikt intyg.
Vad som anförts i det föregående skulle enligt min mening utgöra vissa
lämpliga riktlinjer för ett individuellt bedrivet planmässigt sparande. Såväl
postsparbanken som de enskilda sparbankerna torde vara väl skickade att,
vad på dem ankommer, handhava sådan sparverksamhet.
Befolkningskommissionen har emellertid även förordat åtgärder för en vidare
utveckling av det i kollektiv form bedrivna planmässiga sparande, vilket
redan, ehuru i tämligen blygsam skala, förekommer inom s. k. sparklubbar.
Vad kommissionen härutinnan anfört har icke föranlett några mer väsentliga
erinringar i de avgivna yttrandena. Då även jag i huvudsak ansluter
mig till kommissionens förslag i denna del, vill jag inskränka mig till att
beträffande sparklubbsverksamheten framhålla allenast följande.
Såsom generalpoststyrelsen erinrat, synes det knappast lämpligt, att sparbankerna
mer aktivt taga del i bildandet av sparklubbar och i kontrollen av
verksamheten inom sådana. Sparbankernas uppgifter i dessa hänseenden
torde böra inskränkas till att driva allmän och individuell propaganda för
sparklubbsverksamheten samt att bistå med råd och anvisningar rörande
organisationen av sådan verksamhet. Med hänsyn bland annat till denna
begränsning av sparbankernas uppgifter synes planmässigt sparande genom
förmedling av sparklubb kunna bedrivas såväl i postsparbanken som i enskild
sparbank. Vad angår de uppgifter, som böra åvila sparklubbarna,
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
samt den lämpliga organisationen av klubbarnas verksamhet, vill jag hänvisa
till vad befolkningskommissionen härutinnan anfört.
Enligt § 2 mom. 4 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken
(senaste lydelse, se S. F. S. 1924:342) äger, med vissa undantag,
en och samma person i allmänhet ej utbekomma mer än en motbok. I 24 §
sista stycket lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, sådan denna
paragraf lyder enligt lag den 27 juni 1924 (nr 339), angivas vissa fall, i vilka
utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, ny motbok må utfärdas för
innehavaren av den äldre motboken. Även sparbankslagen synes alltså numera
utgå från den regeln, att endast en motbok får utfärdas för en och
samma insättare. Givetvis bör hinder icke föreligga för den, som ingått sparavtal
med viss sparbank, att i samma bank göra insättningar jämväl enligt
bankens allmänna insättningsvillkor. Ändamålsenligt synes då vara, att
de på skilda villkor innestående tillgodohavandena kunna antecknas i skilda
motböcker. Förslag till författningsändringar, avsedda att möjliggöra en dylik
ordning, torde senare i och för avlåtande av propositioner till riksdagen
komma att anmälas, i fråga om postsparbanken av chefen för kommunikationsdepartementet
och vad övriga sparbanker beträffar av chefen för finansdepartementet.
De försök att vidga och intensifiera sparverksamheten, framför allt bland
ungdomen, som sålunda enligt min mening böra göras, skulle icke i och för
sig erfordra riksdagens medverkan i vidare mån än nyss antytts. Det torde
nämligen ankomma för postsparbankens del på Konungen eller generalpoststyrelsen
och för de enskilda sparbankernas vidkommande på dessa banker
själva att vidtaga sådana åtgärder, som göra det möjligt för dem att i huvudsaklig
överensstämmelse med nyss angivna riktlinjer mottaga och förränta
planmässigt sparade medel. Då emellertid enligt min mening staten bör
ekonomiskt understödja en upplysnings- och propagandaverksamhet på detta
område, vill jag hemställa, att frågan härom underställes riksdagens prövning.
Såsom befolkningskommissionen anfört och i ett par yttranden ytterligare
understrukits, kan det väl antagas, att sparbankerna själva, vilka genom
sin huvudorganisation vitsordat den stora betydelsen av planmässigt
sparande, både skulle vara villiga och äga förmåga att med uteslutande egna
medel bedriva en sådan propagandaverksamhet i viss omfattning. Emellertid
förhåller det sig säkerligen så som generalpoststyrelsen framhållit, att
den föreslagna nya formen av inlåning icke kan förväntas bliva en för sparbankerna
ekonomiskt särskilt fördelaktig rörelse. Med hänsyn härtill och
till det planmässiga sparandets sociala och befolkningspolitiska betydelse
finner jag i likhet med kommissionen motiverat, att staten lämnar bidrag till
den för utvecklingen av denna sparrörelse erforderliga propagandan. Det
belopp örn 25,000 kronor, vilket enligt kommissionens förslag borde för
ändamålet anvisas under verksamhetens första år, synes mig dock, med hänsyn
särskilt till de möjligheter, som föreligga för postsparbanken att för
ändamålet disponera postmedel, kunna begränsas till 10,000 kronor. Anslaget
bör användas såsom bidrag till kostnader för av postsparbanken och
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
sparbankerna bedriven gemensam propaganda för planmässigt sparande. De
närmare villkoren för anslagets utgående torde få fastställas av Kungl. Majit.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att enligt vad som framgår av sparbanksföreningens
yttrande det torde kunna påräknas, att åtskilliga av föreningens
medlemmar komma att på sitt verksamhetsprogram upptaga ifrågavarande
form av inlåningsrörelse.
Bosättningslån.
Befolkningskommissionens förslag.
Kommissionen.
I kapitel III av sitt betänkande har befolkningskommissionen behandlat
frågan om statliga bosättningslån. Kommissionen har därvid till en början
erinrat, att unga personer, som önskade ingå äktenskap med varandra, ofta
helt eller delvis saknade egna medel att bestrida de för bosättningen m. m.
nödiga engångskostnaderna. Av anförda skäl har kommissionen visserligen
för dylika fall avvisat tanken på stöd från det allmännas sida i form av
subvention för bosättning men har — under framhållande jämväl av önskemålet
att förhindra osunda avbetalningsköp — i stället förordat, att av allmänna
medel tillhandahölles unga personer bosättningskredit på billiga och
betryggande villkor. För sådant ändamål borde upprättas en statlig lånefond.
De närmare bestämmelserna angående lånen har kommissionen tänkt
sig sammanförda i en kungörelse angående statliga bosättningslån. Förslag
till dylik kungörelse har uppgjorts av kommissionen, som jämväl närmare
utvecklat de synpunkter, vilka varit vägledande vid bestämmelsernas utformning.
En sammanfattning av innehållet i nämnda bestämmelser och
motivering torde här få lämnas.
Vad först angår ändamålet med och förutsättningarna
för erhållande av bosättningslån innebär förslaget följande.
Bosättningslån må beviljas äkta makar i samband med äktenskaps ingående.
I motiven har förutsatts, att företrädesvis unga personer skola erhålla lån,
enär syftet med lånen i första hand är att gynna tidiga äktenskap samt
lånemedlen bliva begränsade. Lånet skall hava till ändamål att lämna tillgång
till inköp av möbler eller andra bosättningsföremål eller alt underlätta
förvärv av eget hem eller igångsättande av rörelse eller att tillgodose annat
därmed jämförligt ändamål. Lån må endast beviljas svenska medborgare,
som liro i behov därav och vilka gjort sig kända för skötsamhet, vederhäftighet
och ekonomisk förtänksamhet samt, där betingelser härför förelegat,
ådagalagt sparvilja. Då det icke är ett samhälleligt intresse att främja giftermåls
ingående mellan sjukligt belastade personer, har kommissionen övervägt,
huruvida icke såsom förutsättning för låns beviljande även borde erfordras
tjänsteläkares intyg att kontrahenterna icke äro bärare av ärftliga
sjukdomsanlag. Kommissionen har dock ansett frågan härom böra upptagas
i ett större sammanhang, då den ur såväl medicinska som civilrättsliga syn
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
punkter vore av ömtålig och svårlöst beskaffenhet och därför erfordrade
omfattande utredningar. Slutligen skall lånets upptagande vara tillrådligt
med hänsyn till de lånesökandes egna villkor och intressen. Enligt motiven
är lån i detta hänseende tillrådligt, därest med hänsyn till de lånesökandes
behov och framtida inkomstutsikter upptagandet av lånet låter infoga sig i
en förnuftig hushållsplan. Då syftet med lånet bör vara att underlätta bosättningen
endast om rimliga ekonomiska förutsättningar för äktenskapets
fortvaro äro för handen, skall enligt motiven lånet klart skiljas från fattighjälp
och understöd. Till frågan om lånets tillrådlighet hör enligt motiven
även spörsmålet om lånemedlens användning, och förutsättes att till utredning
härom vid låneansökan fogas bosättningsplan, med uppgift örn storleken av
tillgängliga medel utöver lånet samt örn ändamålen med och beloppen av
de utgifter, vartill lånet och övriga medel skola användas. Vid prövningen
av ansökningen skall tillrådligheten av dessa utgifter bedömas med hänsyn
till de lånesökandes villkor. Planen bör dock icke i detalj vara förbindande
för de lånesökande vid medlens användning.
Även frågan örn bosättningslån ens storlek sammanhänger
enligt motiven med spörsmålet om deras tillrådlighet. De unga böra icke
genom denna låncverksamhet lockas till en mera kostsam bosättning än
nödigt och till en skuldsättning över återbetalningsförmåga. Med hänsyn
härtill bör lånebeloppet i vanliga fall icke överstiga 1,000 kronor. Enligt författningsförslaget
må lån ej beviljas till högre belopp än 1,300 kronor eller
till lägre belopp än 300 kronor.
Beträffande lånevillkoren stadgas, att lån skall slutamorteras under
vanligen högst fyra och i intet fall under mer än sex år. Den korta amorteringstiden
har motiverats med det i inledningen till betänkandet understrukna
förhållandet, att familjens välstånd vanligen är relativt högt de närmaste
åren efter äktenskapets ingående och att lånet bör vara slutamorterat innan
den ekonomiskt mest påfrestande tiden i en familjs liv börjar, i och med att
barnen tillväxa i antal och ålder. Lån skall förräntas efter fast räntefot,
som fastställes av Konungen och icke må understiga medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under budgetåret närmast före det, varunder lånet
beviljats. Kommissionen har enligt motiven utgått från att räntefoten icke
heller sättes nämnvärt högre än nyssnämnda medelränta, enär förluster å
och administrationskostnader för låneverksamheten enligt förslaget skola
täckas av skattemedel. Beviljat lån utbetalas icke förrän sökandena inkommit
med bevis örn att de ingått äktenskap. Amortering och ränta skola
därefter i regel erläggas var tredje månad. Låntagarna skola emellertid äga
i förtid inbetala oguldet lån eller del därav. Lån kan vidare uppsägas till
omedelbar betalning, örn låntagare genom oriktig uppgift föranlett lånets
beviljande eller icke erlagt föreskriven ränta eller amortering eller annorledes
brutit mot lånevillkoren, så ock när sådana förhållanden inträffat, att
låntagarna med hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke
längre böra få tillgodonjuta lånet. Några bestämmelser rörande säkerhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
25
för lånen hava icke meddelats i författningsförslaget i vidare mån än att
makarna skola ikläda sig solidarisk betalningsskyldighet. För dem som äro
i behov av lån för bosättning har svårigheten att erbjuda säkerhet eller anskaffa
borgen ansetts ofta vara mycket stor. Den största förmånen med
dessa lån har just synts vara, att de skola stå de lånesökande till buds utan
särskild säkerhet. Kommissionen har avvisat tanken på att medgiva lånesökande
rätt att erbjuda borgen, enär i annat fall syftet med låneverksamheten
kunde äventyras. Vid låns utlämnande mot borgen skulle man
nämligen antingen ej alls fästa avseende vid borgensmannens ekonomiska
förhållanden, vilket knappast skulle från säkerhetssynpunkt medföra någon
större fördel, eller ock skulle man fästa avseende därvid, i vilket fall
hela låneverksamheten lätt kunde komma att bliva väsentligen inriktad på
sådana lånesökande, som även på andra vägar hade möjlighet att få lån,
medan de, som framför allt behövde hjälpas genom de statliga bosättningslånen,
komme att sättas i andra hand. Med denna sin uppfattning har kommissionen
funnit största vikt i stället böra fästas vid att lånesökandenas personliga
vederhäftighet i ekonomiskt hänseende tillförlitligen utrönes och
ställes som villkor för låns beviljande.
Enligt förslaget föreligga vissa möjligheter till eftergifter från lånevillkoren.
Sålunda må uppskov beviljas med betalning av ränta
eller amortering. Enligt motiven är bestämmelsen härom avsedd för fall av
arbetslöshet, sjukdom eller annan oförvållad rubbning av familjens ekonomi.
Vidare må, örn någon av makarna avlider samt lånets återbetalning härefter
skulle bereda synnerlig svårighet för den efterlevande, denne helt eller delvis
befrias från återbetalningsskyldigheten.
Rörande organisationen av utlåningsrörelsen må till en
början erinras, att kommissionen i avgivet betänkande angående moderskapspenning
och mödrahjälp (statens offentliga utredningar 1936: 15) föreslagit
tillsättande av en särskild nämnd, betecknad statens familje- och barnanämnd
samt bestående av fem av Konungen utsedda ledamöter, med huvudsaklig
uppgift att besluta om understöd åt kvinnor, som i anledning av havandeskap
eller barnsbörd äro i trängande behov därav. Kommissionen har
nu, efter dryftande jämväl av andra alternativ, föreslagit, att även frågor
om beviljande av bosättningslån skola avgöras av denna centrala nämnd,
såsom första och enda instans, medan på generalpoststyrelsen skall ankomma
att utbetala beviljade lån samt att verkställa uppbörd och indrivning av
amorteringar och räntor. Då det emellertid måste förutsättas, att nämnden
får tillgång till yttrande från kommunal institution rörande lånesökandes
skötsamhet och behov av lån jämte övriga för prövningen av låneansökan
betydelsefulla omständigheter, skola i kommunerna finnas särskilda
ortsombud med uppgift att till nämnden avgiva yttranden över ansökningar
örn bosättningslån. Såsom dylika ortsombud skola medverka, där kommun
ej annorlunda beslutar, i stad ordföranden i drätselkammaren och på landet
ordföranden i kommunalnämnden eller i municipalnämnden. Kommissio
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
nen har i sin motivering visserligen beaktat, att den centrala nämnden icke
komme att besitta önskvärd orts- och personkännedom, samt har ur denna
synpunkt funnit det kunna vara till fördel, om avgörandet av lånefrågorna i
första instans uppdroges åt mindre nämnder, exempelvis en för varje län,
medan principfrågor av tveksam natur underställdes den centrala nämnden,
vilken även skulle vara besvärsinstans. Kommissionen har emellertid
funnit sig böra övergiva denna tanke med hänsyn till betänkligheterna mot
att inrätta nya institutioner enbart för ifrågavarande lånerörelse, i all synnerhet
innan den visat sig vinna större utbredning. Att rätt icke medgivits
till klagan över den centrala nämndens beslut i låneärenden har motiverats
med att, då låneverksamheten icke innebär subvention, sådant intresse för
de lånesökande icke föreligger, som nödvändiggör införande av klagorätt.
Tillika har erinrats, att mycket betydande praktiska olägenheter säkerligen
skulle uppstå, om de lånesökande lämnades möjlighet att draga dessa ärenden
under Kungl. Maj:ts prövning.
Vad angår förfarandet i låneärenden, framgår av förslaget
följande. Ansökan om lån göres av trolovade eller äkta makarå blankett, vartill
formulär fastställes av den centrala nämnden. I motiven lämnas närmare
anvisningar om hur formuläret lämpligen bör avfattas. Ansökan skall
senast ett år efter äktenskapets ingående avlämnas till ortsombudet i den
kommun, där sökandena äro bosatta, eller, om de bo inom olika kommuner,
till ortsombudet i mannens bosättningskommun. Ortsombudet har därefter
att å ansökningen teckna yttrande dels rörande riktigheten av sökandenas
uppgifter och dels i övriga å ansökningsformuläret angivna hänseenden. Rörande
dessa ortsombudets åligganden framhålles i motiven, att han till en
början bör, där så erfordras, vara sökandena behjälplig med råd vid ansökningens
uppsättande. Vidare är önskvärt, att han ger dem råd rörande bosättningsplanen,
dock icke på sådant sätt, att sökandena få intryck av att stå
under ett obehörigt förmynderskap. Prövningen rörande riktigheten av sökandenas
uppgifter bör även avse att fastslå, att inga upplysningar av vikt
äro utelämnade. Ombudet bör därefter yttra sig om, huruvida sökandena
äro i behov av medel för tillgodoseende av sådant ändamål, för vilket lån
kan beviljas, samt om lånet är tillrådligt ur de sökandes egna synpunkter
och om sökandena gjort sig kända för skötsamhet, ekonomisk vederhäftighet,
förtänksamhet och sparsamhet. Ombudet bör tillse, att i förekommande
fall vid ansökningen fogas intyg från sparbank angående fullföljt planmässigt
sparande. I annat fall bör ombudet angiva de omständigheter, som
kunnat hava hämmat sökandenas sparförmåga, exempelvis kostnader för
utbildning, underhållsskyldighet m. m. Ombudet bör slutligen giva ett uttalande
om, huruvida enligt hans mening bosättningslån bör beviljas, till
vilket belopp lånet bör bestämmas, inom vilken tid det bör vara slutamorterat
samt vilka betalningsterminer lämpligen böra fastställas. Äro sökandena
bosatta inom skilda kommuner, skall ortsombudet i mannens bosättningskommun,
sedan ombudet slutbehandlat ärendet, översända handlingar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
27
na för yttrande till ortsombudet i kvinnans bosättningskommun. Det ombud,
som sist handlagt ärendet, skall utan dröjsmål översända handlingarna
till den centrala nämnden, som, sedan i förekommande fall ytterligare utredning
införskaffats, bar att besluta i ärendet. Nämndens beslut skall ofördröjligen
tillställas en av sökandena samt, om lån beviljats, även generalpoststyrelsen.
Har lån beviljats, skola sökandena till generalpoststyrelsen
avlämna solidarisk skuldförbindelse jämte bevis att de ingått äktenskap.
Styrelsen ombesörjer därefter lånets utbetalande, och till styrelsen inbetalas
sedermera förfallna räntor och amorteringar. Rörande styrelsens befattning
med lånen framhålles i motiven, att postsparbanken och postgirokontoret
med fördel kunna anlitas såväl för utbetalningen av lånen som för uppbörden
och indrivningen, samt att postverkets lokala organisation medgiver
en effektiv övervakning av låntagarklientelet. Vidare gäller rörande handläggningen
av låneärenden, att det ankommer på den centrala nämnden att
besluta om medgivande av uppskov med eller befrielse från betalning. I
sistnämnda fall, ävensom då eljest ingen eller ringa utsikt finnes, att lån
kommer att återbetalas, må nämnden meddela beslut örn avskrivning. På
nämnden ankommer också att, då anledning därtill föreligger, besluta om
uppsägning av lån till förtidsbetalning. Med hänsyn till den förlustrisk,
som bosättningslånen komma att medföra för staten, framförallt på den
grund att lånen utlämnas utan säkerhet, har ifrågasatts att för inbetalningar
å lånen, liksom för skattefordringar och barnuppfostringsbidrag, medgiva
införsel i lön. Kommissionen har emellertid trott sig böra räkna med, att
ett medgivande av införsel i lön såsom indrivningsmedel för dessa lån icke
skulle uppbäras av en allmän folkmening, och har därför icke ansett sig
kunna tillråda en bestämmelse av denna innebörd. I stället gäller enligt
författningsförslaget, att förfallna räntor och amorteringar å bosättningslån
må utmätas utan föregående domstols- eller lagsökningsförfarande. I motiven
har erinrats, att samma ordning redan gäller beträffande vissa andra
avgifter.
Finansieringen av låneverksamheten föreslår kommissionen skola
ske genom inrättande av en statlig lånefond, benämnd statens bosättningslånefond
och ställd under statskontorets förvaltning. Då utlåningsräntan
icke skall understiga statens upplåningsränta, har fonden föreslagits helt
skola utgå av lånemedel. Däremot hava avskrivningar och administrationskostnader
ansetts böra täckas av skattemedel. Enär närmare erfarenheter
i fråga örn utlåningsrörelsens utveckling och erforderliga omfattning ansetts
nödvändiga för bedömandet av frågan örn fondens storlek, har kommissionen
icke ingått på några beräkningar av det framtida låneanslagsbehovet
men framhållit, att man bör framgå med försiktighet och åtminstone för
de närmaste åren förutsätta jämförelsevis begränsade låneanspråk. Då
verksamheten därtill i början måste noggrant planläggas och därvid blott så
småningom kan komma i gång, har kommissionen stannat vid att för budgetåret
1936/1937 föreslå uppläggandet av en lånefond å 3 miljoner kronor.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 41.
Yttranden.
Befolkningskommissionens förslag i förevarande del har i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan mer väsentliga erinringar i de yttranden, som avgivits
av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län, riksgäldsfullmäktige,
svenska landskommunernas förbund och svenska sparbanksföreningen.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län samt en reservant inom
riksgäldsfullmäktige hava uttalat tvekan rörande lämpligheten av förslaget,
medan socialstyrelsen, generalpoststyrelsen, statskontoret, länsstyrelsen i
Norrbottens län, sparbanksinspektionen och svenska bankföreningen torde
få anses hava helt avstyrkt detsamma.
Då jag nu går att redogöra för de synpunkter, vilka kommit till uttryck
i de avgivna yttrandena, vill jag först uppehålla mig vid frågan om lämpligheten
av att den föreslagna 1 å n e v e r k s a m h e t e n
överhuvud kommer till stånd.
Överståthållarämbetet har funnit förslaget innefatta ett värdefullt uppslag
för att underlätta bosättningen för mindre bemedlade äkta makar. För de
flesta torde visserligen föreligga möjlighet att på avbetalning inköpa erforderliga
bosättningsartiklar, men även för sådana fall skulle de statliga bosättningslånen
innebära en betydande förmån därigenom, att de avsevärda
merkostnader undvekes, som avbetalningsköpen medförde.
Länsstyrelsen i Södermanlands lån har ansett syftet med förslaget synnerligen
behjärtansvärt, såsom innebärande en av de mest påtagliga möjligheterna
för det allmänna att främja en tidigare familjebildning.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har yttrat, att beredandet av statliga bosättningslån
med säkerhet komme att i icke ringa mån öka äktenskapsfrekvensen
och bliva till väsentlig nytta för unga befattningshavare, arbetare
med någorlunda fast anställning, egnahemsbyggare, arrendatorer, kronotorpare
och andra, vilka ofta vore i synnerligt behov av ett handtag. Man
måste dock tillse, att denna hjälpmöjlighet ej förledde dem till en dyrare bosättning
än de kunde inom den ifrågasatta korta amorteringstiden betala.
Svenska landskommunernas förbund har förmenat, att statliga bosättningslån
säkerligen på många håll komme att bliva till lättnad och gagn
och i åtskilliga fall befria vederbörande från frestelsen att avsluta ogynnsamma
avbetalningsköp.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har yppat farhågor för att tvånget för låntagarna
att de närmaste åren efter låns erhållande i och för återbetalning
göra avsevärda besparingar komme att i viss mån motverka syftet med lånet.
Försök torde dock kunna utan skada göras med utlämnande av statliga bosättningslån.
Därigenom kunde måhända bliva ådagalagt, att lånen hade en
uppgift att fylla, bland annat till minskande av skuldsättning i andra, olämpliga
former.
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
29
Socialstyrelsen har inledningsvis framhållit, att, såsom även kommissionen
konstaterat, för de stora befolkningskategorierna arbetsinkomsten i ungdomsåldrarna
under de senaste decennierna relativt förbättrats. Då samtidigt
därmed äktenskapsåldern höjts, vore det således i allmänhet icke
bristande inkomst, som avhölle från tidigare giftermål. Det alldeles övervägande
flertalet dugliga och sparsamma män och kvinnor i 20—30-årsåldern
borde kunna med egna sparade medel bestrida bosättningskostnaden.
Med hänsyn härtill bleve tydligen antalet av dem, för vilka de ifrågasatta
bosättningslånen vore avsedda, relativt begränsat. Vidare borde icke förbises,
att ansvarsmedvetna och skötsamma personer vanligen icke ansåge
försvarligt att skuldsätta sig, i varje fall icke för direkta konsumtionsändamål,
samt att en utbredd och sund folkmening betraktade självbekostad
bosättning som den naturliga förutsättningen för betryggande familjebildning.
Styrelsen har emellertid tillika uttalat, att syftet med förslaget vore behjärtansvärt
samt att ett rätt anpassat stöd i många fall skulle bidraga till
att ungdomar, som förtjänade sådant, kunde tidigare än eljest ingå äktenskap,
vilket i och för sig vore önskvärt. Med hänsyn till den inställning till
barnalstringsfrågan, som rådde inom breda folklager, kunde dock icke med
säkerhet förutsättas, att tidigare äktenskap, ingångna av de ekonomiskt mer
omtänksamma, skulle leda till större barnantal.
Generalpoststyrelsen har erinrat, att bosättningslånen sannolikt i många
fall skulle föranleda kontrahenterna att vid äktenskapets ingående förvärva
även sådana relativt mindre nödvändiga bosättningsdetaljer, som de eljest
skulle ha skaffat sig först efter en viss tid för medel, som de under tiden
hopsparat. Att med sparade medel förränta och amortera bosättningslånet
skulle helt visst icke för makarna kännas lika tillfredsställande som att kunna
använda medlen för boets successiva uppbyggnad. En allmän erfarenhet
vore, att ett hem, som tillkommit på sistnämnda sätt, för en familj hade större
känslovärde och bleve mer ändamålsenligt än ett, vars inredning beställts
färdiggjord. Möjligheten att erhålla bosättningslån skulle vidare otvivelaktigt
försvaga sparviljan och göra ungdomen mindre benägen att vidkännas
den uppoffring för stunden, som en avsättning för framtiden innebure. Ville
man lia framgång i sina strävanden att få till stånd ett ökat sparande i
ungdomsåldrarna, borde man undvika åtgärder, som kunde motverka sagda
syfte.
Statskontoret, som visserligen förklarat sig dela befolkningskommissionens
uppfattning om önskvärdheten av tidigare familjebildning, har dock gjort
gällande, att de av kommissionen föreslagna åtgärderna icke skulle komma
att medföra åsyftad effekt. Betänkligt vore, att staten skulle i strid med sunda
sparsamhetsinstinkter direkt animera den unga generationen att sätta sig
i skuld för tillgodoseende av ett ändamål, som icke kunde anses i egentlig mening
produktivt, samt därmed uppmuntra förefintliga tendenser att leva över
sina tillgångar. Det vore föga tilltalande, att breda folklager skulle göras till
statens gäldenärer.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
Länsstyrelsen i Norrbottens lån har ansett synnerligen tveksamt, om icke
det legitima lånebehov, varom här vore fråga, bättre kunde tillgodoses på
privat väg än genom statliga åtgärder, vilka kunde befaras i praktiken lätteligen
komma att övergå till en ny form av ren, utan återbetalningsskyldighet
bunden understödsverksamhet.
Bankföreningen har funnit befolkningskommissionens förslag angående
bosättningslån till hela sin anda stå i motsättning till de av kommissionen
föreslagna anordningarna för planmässigt sparande.
Rörande utformningen av förslaget angående bosättni
n g s 1 å n hava även av dem, som ej uttalat sig i avstyrkande riktning, anmärkningar
i olika avseenden framställts.
Vad först angår ändamålet med och förutsättningarna för
erhållande av bosättningslån, har anförts i huvudsak följande.
Socialstyrelsen har erinrat, att för vissa av de med långivningen avsedda
ändamålen redan tillhandahölles statsmedel. Särskilt på egnahemsverksamhetens
område funnes en mängd anordningar och stödformer. Då en kommitté
nyligen tillsatts för att överse och vidare utveckla denna rörelse samt
systematisera dess organisationsformer, syntes det föga lämpligt att införa
en ytterligare form för det allmännas medverkan.
Länsstyrelsen i Stockholms län däremot har framhållit, att enligt bestämmelserna
för den statliga egnahemslånerörelsen lån endast kunde erhållas till
viss del för bildande av eget hem, samt att dessa lån endast vore avsedda
för landsbygdens befolkning. Med hänsyn härtill funnes fog för att bosättningslån
skulle kunna erhållas förutom till bosättning även för underlättande
av förvärv av eget hem. Jämväl för igångsättande av rörelse kunde dylika
lån anses väl motiverade. Däremot vore bestämmelsen om, att lån skulle
kunna meddelas för att tillgodose andra med de nyssnämnda jämförliga ändamål,
alltför obestämd och borde därför lämpligen utgå.
Tjänsteläkares intyg örn, att kontrahenterna icke vore bärare av ärftliga
sjukdomsanlag, borde utgöra en förutsättning för utbekommande av lån.
Staten borde nämligen icke hjälpa bärare av sådana anlag att ingå äktenskap.
Ett ytterligare villkor för erhållande av lån borde vara, att sökandena försäkrade
sig icke hava för avsikt att inom den närmaste tiden bosätta sig i
utlandet.
Bankföreningen har hållit före, att, i den mån anstalter vidtoges i förevarande
syfte, desamma borde begränsas lill att avse bosättning i detta begrepps
trängre mening, med andra ord anskaffande av möbler och andra
lösören för utrustning av makarnas gemensamma hem. Egnahemsrörelsen,
som redan vore i så hög grad fotad på skuldsättning, borde icke här inblandas.
Igångsättande av affärsrörelse vore merendels ett alltför svårbedömligt
företag för att lämpa sig för prövning under sådana omständigheter, varom
här vore fråga.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit den kvalifikation, som en lånesökande
borde besitta, vara på riktigt sätt bestämd genom villkoret, att han
Kungl. May.ts proposition nr 41.
31
gjort sig känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet. Att dessutom
fordra vederhäftighet i detta ords mening i ekonomiskt avseende syntes vara
ett för långt gående krav.
Beträffande bosättningslånens storlek har i yttrandena någon
kritik knappast riktats mot förslaget. Från åtskilliga håll har emellertid
framhållits, att det i regel läge såväl i det allmännas som i låntagarnas intresse
att lånebeloppen hölles låga.
Vad angår lånevillkoren, har statskontoret erinrat, att i statens utlåningsrörelse
hittills nära nog undantagslöst tillämpats den regeln, att säkerhet
skulle ställas för ett beviljat lån. Då fordran härå i detta fall skulle frånfallas,
bleve statens förlustrisk troligen högst betydande, i all synnerhet som
starka krafter säkerligen skulle resas mot igångsättandet av ett indrivningsförfarande
i stor skala över landet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett det vara att gå för långt att helt
bortse från varje slag av säkerhet, även om sådan kunde anskaffas. Med
skäl kunde befaras, att förlustriskerna bleve avsevärda.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har funnit svårförståeligt, att erbjudande
av borgen borde avvisas. I varje fall borde som säkerhet för lånet avfordras
låntagarna brandförsäkringsbrev å minst det belopp lånet avsåge.
Ifrågasättas kunde, om icke som säkerhet för bosättningslån utan borgen
även borde krävas livförsäkringsbrev å någondera eller båda låntagarna på
minst lånebeloppet.
Riksgäldsfullmäktigc hava anfört följande.
Den vanliga principen vid fastställandet av räntefoten å lån från statens
utlåningslonder är, att, såvida ej beträffande vissa fonder särskilda skäl föranlett
till annat, räntan ej bör understiga den effektiva medelräntan å statens
hela fonderade upplåning, med undantag av den del därav, som placerats i
statens järnvägar, och att den med hänsyn därtill en gång bestämda räntefoten
skall tillämpas vid utlämnande av lån till dess riksdagen med anledning
av en inträdd, mera avsevärd förskjutning av berörda medelränta kan komma
att fatta beslut om ändring. Då antydda förskjutning av naturliga skäl
inträder tämligen långsamt, medför sagda princip en enligt fullmäktiges mening
fördelaktig jämnhet i räntesatserna för lånen från de statliga utlåningsfonderna.
Då emellertid lånen från den föreslagna bosättningslånefonden i motsats
mot vad fallet vanligen är med lån från statens utlåningsfonder skola återbetalas
inom kort tid, i regel ej överstigande fyra år, och då medelräntefoten
för statens fonderade upplåning för närvarande överstiger den räntefot, till
vilken fasta lån nu skulle kunna upptagas, vilja fullmäktige ej motsätta sig
kommissionens förslag i fråga om ränteberäkningen. Detta sätt för ränteberäkning
skall för övrigt jämlikt riksdagens år 1935 fattade beslut tillämpas
vid utlåning från statens sekundärlånefond för jordbrukare, dock med tilllägg
av en halv procent till den medelränta, som vid beräkningen framkommit.
Fullmäktige vilja emellertid ej underlåta att framhålla, att den i enlighet
med förslaget fastställda räntan kan komma att bliva ganska varierande
för lån, utlämnade under olika budgetår, och att större jämnhet härutinnan
skulle vinnas, därest det bestämdes, alt räntesatsen ej finge understiga ine
-
32 Kungl. Maj:ts proposition nr ål.
delräntan för statens fonderade upplåning under förslagsvis de tre nästföregående
budgetåren.
Bankföreningen bär ansett, att amorteringstiden med hänsyn till de merendels
snart tillkommande barnkostnaderna helst icke borde sättas längre
än till två år och endast undantagsvis utsträckas till fyra år. Den av kommissionen
förordade maximitiden av sex år vore alltför lång. Givetvis måste
man räkna med förlängning i händelse av sjukdom eller ofrivillig arbetslöshet.
Den av befolkningskommissionen föreslagna organisationen av
utlåningsrö reisen har föranlett erinringar i åtskilliga yttranden.
Socialstyrelsen har anfört i huvudsak följande.
De uppgifter, som skulle åläggas ortsombuden, bleve icke blott synnerligen
omdömeskrävande utan även i särskild grad ömtåliga. Undersökningen
och kontrollen skulle resultera i skriftliga, till central myndighet avgivna
uttalanden, vilka, ehuru de avhandlade individers förmögenhetsställning,
duglighet och vandel, skulle läggas till grund för avgöranden rörande dispositionen
av statsmedel och därför näppeligen borde undandragas offentligheten.
Ombudens ställning gent emot lånesökande och deras medintressenter
skulle bliva utomordentligt svår, åtminstone där ombuden allvarligt strävade
efter att samvetsgrant fullgöra sitt uppdrag. Dessvärre måste det befaras,
att de därvid ofta skulle sakna stöd av en allmännare folkmening inom
orten. För denna tedde det sig ofta såsom obehörigt eller i varje fall
opraktiskt, örn kommunala förtroendemän eller organ ställde sig kritiska
mot kommunmedlemmars försök att åtkomma statsmedel, som kunde tillföras
kommunen och måhända direkt minska dess understödskostnader.
Ej sällan skulle sådana kommunala ombud befinnas obekväma och ersättas
av andra, som ansåges bättre tillgodose kommunens och dess medlemmars
intressen.
Med hänsyn såväl till senast berörda omständigheter som till själva uppgiftens
beskaffenhet kunde kommissionens förslag till lokal prövningsorganisation
icke anses erbjuda rimlig trygghet för grundlig och vederhäftig utredning
och förprövning rörande låneansökningar. Detta intryck förstärktes
därav, att kommissionen icke ens antytt lämpligheten av samarbete mellan
lokalombuden och de vederbörande kommunala organ, som hade att i
sin verksamhet taga befattning med och införskaffa personliga upplysningar
om sådana befolkningselement, vilkas familjebildning ej lämpligen borde
uppmuntras med allmänna medel. I betraktande av de allmänt påtalade
och av statsmakterna uppmärksammade olägenheterna av med varandra
konkurrerande understödsformer och understödsorgan måste för övrigt tillskapandet
av nya sådana väcka allvarliga betänkligheter.
Uppenbart torde vara, att handläggningen av låneansökningarna måste
medföra ett arbete av sådan art och omfattning, att ombuden i allmänhet
icke kunde förväntas utföra detsamma utan ersättning. Denna torde icke
få tillmätas alltför ringa åtminstone i större städer, där biträde erfordrades
för undersökning och expeditionella göromål. De med ombudsorganisationen
förenade kostnaderna, vilka kommissionen ansåge böra åvila staten,
kunde därför bliva ganska avsevärda. Det torde för övrigt bliva svårt att
finna lokalombud, som själva besutte eller vore i tillfälle att förskaffa sig
den mångsidiga sakkunskap, som erfordrades för att ej blott bedöma de sökandes
olika planer för sin hushållning och blivande verksamhet utan även
därutinnan giva råd, vilka — med hänsyn till den rådgivandes inflytande
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
33
på långivningen — lätt kunde uppfattas såsom mer eller mindre bindande
och följaktligen bleve avgörande för låntagarnas framtid. I betraktande av
det ansvar, som därmed följde, finge det nog anses förklarligt, därest ombuden
komme att ställa sig ganska passiva inför den dem åliggande prövnings-
och rådgivningsuppgiften.
Statskontoret har erinrat, att prövningen och gallringen av låneansökningarna
vöre en grannlaga uppgift, som förutsatte ej blott takt och omdöme
utan jämväl fasthet och frihet från obehöriga inflytelser. Då såsom ortsombud
skulle anlitas kommunala förtroendemän och funktionärer, vilkas tid
och krafter kunde förutsättas redan förut vara fullt upptagna med andra
göromål, skulle den föreslagna organisationen sannolikt icke fylla måttet.
Överståthållarämbetet har förordat det i kommissionens betänkande diskuterade
alternativet örn inrättande av lokala lånenämnder, som efter bestämda
riktlinjer finge besluta på eget ansvar.
Även länsstyrelsen i Västerbottens län har förordat, att lånerörelsen sköttes
länsvis, dock med möjlighet för sökande att hos en central nämnd anföra
besvär.
Generalpoststyrelsen bär ansett postverket vara väl lämpat att förmedla
utlämning och återbetalning av bosättningslån samt har erinrat, att statens
studielån utbetalades och amorterades genom postsparbanken och att
detta visat sig vara ett lämpligt sätt att handlägga detta slag av lånetransaktioner.
Det vore icke gärna möjligt att redan nu bedöma, vilka kostnader,
som skulle förorsakas postverket för handhavandet av motsvarande bestyr i
fråga om bosättningslån. Utan att sålunda i detta sammanhang kunna
nämna några beräknade kostnadssiffror, ville styrelsen emellertid understryka,
att arbetet i fråga givetvis icke kunde eller borde av postverket utföras,
utan att verket därför erhölle ersättning för sina självkostnader.
I vissa yttranden har föreslagits, att lånerörelsen skulle handhavas av enskilda
kreditinrättningar under statsgaranti. Sålunda har länsstyrelsen i
Södermanlands län föreslagit, att sparbankerna efter avtal med staten skulle
ombesörja utlåningen. Härför skulle i huvudsak ej tarvas annat, än att
statsverket förbunde sig gälda de förluster, sparbankerna komme att lida
dels som följd av att bosättningslån skulle utlämnas utan den vanliga prövningen
av kreditvärdigheten, dels på grund av den ifrågasatta befrielsen i
vissa fall från återbetalningsskyldighet. Lämpligen kunde dessa förluster
från ett därför avsett statsanslag ersättas genom länsstyrelserna. Dessa
hade genom sina allmänna ombud möjlighet att utöva kontroll över att
bosättningslånen endast utlämnades under av statsmakterna angivna förutsättningar,
varjämte en efterprövning kunde äga rum i sådana fall, då en
sparbank gjorde anspråk på ersättning av statsmedel. Genom en dylik
anordning skulle sannolikt kunna undgås att utse särskilda ortsombud, vilka
väl eljest skulle kunna göra anspråk på viss ersättning. Sparbankerna
skulle också säkerligen med sin omfattande orts- och personkännedom hava
tillfälle till en mera effektiv övervakning av låntagareklientelet än postverkets
lokala organisation, överhuvud måste det vara till vinst för statsver
Bihang
till riksdagens protokoll 19.17. 1 saini. Nr 41. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
ket att mellan den centrala myndigheten och låntagaren få inskjutet ett privatekonomiskt
organ med möjlighet till ersättning från statsverket endast i
den mån uppkomna förluster berott av sådana förhållanden, som bort kunna
förutses eller undvikas, därest stadgade regler iakttagits.
Svenska landskommunernas förbund har ifrågasatt lämpligheten att anordna
den föreslagna ganska stora apparaten för ifrågavarande ändamål och
örn icke sparbankerna kunde göras till organ för lånerörelsen. Det läge i
sakens natur, att ortsombudens utlåtande måste få mycket stort inflytande
på den centrala nämndens beslut i lånefrågorna och att ombudens ställning
därför bleve av ganska delikat natur.
Bankföreningen har anfört i huvudsak följande.
En låneprövning i enlighet med kommissionens förslag kunde icke förväntas
bliva tillfredsställande. Särskilt för den händelse låneansökningarna
skulle inflyta i mycket stort antal — vilket man vore skyldig räkna med,
därest en apparat av ifrågavarande slag sattes i gång — skulle näppeligen den
centrala nämnden bliva i stånd att ägna ansökningarna en annat än formell
och rätt så ytlig granskning. Såsom ett särskilt skäl för den centrala prövningen
hade kommissionen anfört önskvärdheten av enhetlighet i tillämpningen
av de för bosättningslånen fastställda grunderna. Den enhetlighet,
som skulle vinnas, torde dock väsentligen bliva endast formell. Den reella
prövningen komme att bliva beroende av ombudens skiftande synpunkter,
omdömesförmåga och intresse samt deras större eller mindre grundlighet.
Avgörandena skulle för den skull i realiteten bliva allt annat än enhetliga.
Såsom ännu en svaghet i den föreslagna organisationen borde betecknas,
att kommissionen beträffande skötseln av de beviljade lånen samt uppbörden
och indrivningen av dem sett sig nödsakad att hänvisa till ytterligare en
statsinstitution, nämligen generalpoststyrelsen. En sak vore att på postkontoren
mottaga penningmedel, då de för befordran avlämnades. En helt
annan sak vöre att i ordets egentliga mening vårda en utlåningsrörelse, således
ägna personlig skötsel åt lånen, gå fram med lämpor och med bestämdhet
allt efter omständigheterna, pröva framställningar om jämkningar, på klokt
sätt verkställa indrivning, då så funnes nödvändigt o. s. v. Generalpoststyrelsen
torde svårligen kunna åtaga sig ett dylikt betungande arbete utan att
bliva nödsakad att göra en dyrbar utbyggnad av sin organisation. Kostnaderna
därför, vilka enligt kommissionens förslag skulle helt bäras av
staten, torde sett från praktisk synpunkt näppeligen kunna anses motiverade.
Bankföreningen har i stället — under antagande att beredandet av möjligheter
till bosättningslån motsvarade ett allmänt intresse av sådan betydenhet,
att särskilda anordningar för dess tillgodoseende vore påkallade — framlagt
ett ganska utförligt förslag i ämnet. Förslaget går i huvudsak ut på, att lånerörelsen
skulle handhavas av de kreditinrättningar, som hade snarlik kreditgivning
till uppgift och således ägde erfarenhet och organisation för dess skötande,
nämligen sparbankerna och affärsbankerna; dock borde även postsparbanken
och riksbanken beredas tillfälle att taga del i rörelsen. Ett
villkor för att ett av kreditinrättningen beviljat lån skulle betraktas som bosättningslån
skulle vara, att ett sådant ortsombud, varom kommissionen gjort
förslag, tillstyrkt lånet. Staten skulle åtaga sig att nied vederbörande kreditgivare
dela förlustriskerna enligt lämplig befunnen proportion, dock så att
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
35
kreditgivarens och statens ansvarighet löpte jämsides, så att kreditgivarens
intresse av lånebeloppets återbekommande oavlåtligt kvarstode. Därest familjefadern
avlede innan lånet till fullo guldits samt dödsboet vore fattigt,
borde staten lösa lånet och eftergiva fordringen gentemot dödsboet.
Vad angår förfarandet i låneärenden, har statskontoret
ansett, att detta skulle få en stark smak av förmynderskap och obehörig
inblandning. Det vöre icke förvånande om personer tillhörande den kategori,
som i första hand borde bliva delaktig av bosättningslån, icke vore hågade
att underkasta sig den för låns erhållande tilltänkta proceduren utan föredroge
att utan stöd av en av utomstående personer godkänd »bosättningsplan»
ordna sitt hem efter eget gottfinnande.
Statskontoret kunde icke tillstyrka, att den centrala nämnden utrustades
med befogenhet att eftergiva kronans rätt. Därest en bosättningslånefond
komme till stånd, borde i fråga om eftergifter och avskrivningsförfarande
tillämpas samma grunder, som i övrigt gällde för statens utlåningsfonder. I
detta avseende erinrades örn det av 1929 års riksdag åt Kungl. Maj:t givna
bemyndigandet att beträffande lån från fonder, som stöde under statskontorets
förvaltning, under vissa förutsättningar eftergiva kronans rätt.
Överståthållarämbetet har beträffande förslaget, att utmätning för förfallna
räntor och amorteringar å bosättningslån skulle kunna äga rum utan
föregående dom eller utslag, erinrat, att en dylik bestämmelse såtillvida
innebure en nyhet för .svensk rätt, som personlig betalning på grund av
skriftligt fordringsbevis icke för närvarande kunde genom utmätning uttagas
utan att fordringsanspråket först prövats av domstol eller överexekutor. Ehuru
ämbetet väl insåge vikten av en snabb indrivning i fråga om bosättningslånen,
måste ämbetet allvarligt ifrågasätta, om i förevarande fall så utomordentliga
förhållanden kunde anses föreligga, att de motiverade frångående av eljest
allmänt gällande rättsgrundsatser. Utmätning för gäldande av bosättningslån
torde emellertid komma att sakna någon avsevärd praktisk betydelse, då väl
med tämligen stor visshet kunde antagas, att de, som fått förmånen av sådana
lån, åtminstone under de närmaste åren efter bosättningen befunne sig i sådan
ekonomisk situation, att hos dem icke funnes andra tillgångar än dem, som
enligt utsökningslagens föreskrifter vore undantagna från utmätning. Den
enda exekutionstitel, under vilken dessa lån skulle kunna med framgång
indrivas, syntes vara införsel. Ansåges emellertid låntagarna trots den betydande
förmån, som staten genom bosättningslån berett dem, icke böra underkastas
denna exekutionsform, måste statsmakterna räkna med att bosättningslånen
i betydande utsträckning icke skulle kunna indrivas från försumliga
betalare.
Även länsstyrelsen i Skaraborgs län bar erinrat, att den föreslagna utmätningsbestämmelsen
skulle komma att stå i strid mot eljest gällande regler
beträffande indrivning av på skuldebrev grundad fordran.
Länsstyrelsen i Stockholms lån bar ansett det knappast försvarligt att utan
vidare avvisa möjligheten av införsel i lön såsom yttersta indrivningsmedel,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
därest ej någon annan form av säkerhet utöver låneförbindelsen kunde utformas.
Det vore av största vikt att från början inarbeta i den allmänna
meningen, att bosättningslån ej finge bli faktiska understöd utan verkligen
vore avsedda som lån.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har hållit för sannolikt, att ansökningar örn
uppskov med betalning av ränta och amortering skulle bli talrika. För att
bespara den centrala nämnden ett avsevärt arbete med dylika ansökningar,
borde åt lämpliga myndigheter inom postverket anförtros att enligt vissa
riktlinjer bevilja kortare uppskov.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har erinrat, att de som ämnade ingå äktenskap
i allmänhet önskade, att boet vore någorlunda iordningställt redan
före giftermålet. Utan nämnvärt ökad risk syntes lånet kunna utbetalas
sedan lysningssedel avlämnats.
Beträffande slutligen finansieringen av låneverksamheten hava
riksgäldsfullmäktige framhållit, att man måste räkna med ej obetydliga förluster
å lånerörelsen. Med hänsyn därtill borde enligt de vid statens utlåningsfonder
tillämpade principerna en del av bosättningslånefondens kapital
rätteligen utgöras av skattemedel. Då man tillsvidare saknade hållpunkter
för beräkningen av den lämpliga proportionen mellan skatte- och lånemedel,
ville fullmäktige emellertid ej motsätta sig, att det för nästkommande budgetår
föreslagna fondbeloppet helt utgjordes av lånemedel, givetvis under
förutsättning att uppkommande förluster och administrationskostnader komme
att framdeles täckas av skattemedel.
Det belopp av 3 miljoner kronor, som kommissionen föreslagit för budgetåret
1936/1937, har ej givit fullmäktige anledning till erinran.
Statskontoret har erinrat, att räntan å lån ur statlig utlåningsfond i allmänhet
ansetts böra svara mot medelräntan å den fonderade statsskulden.
Därest räntan bestämts lägre, hade i fonden plägat investeras skattemedel
i sådan proportion, att fondens avkastning beräknats svara mot full förräntning
å det i fonden ingående lånemedelskapitalet. För den händelse i förevarande
fall räntefoten skulle bestämmas lägre än nyss sagts, torde i överensstämmelse
härmed viss del av fondens kapital böra anvisas av skattemedel.
Då bosättningslånen vore avsedda att utlämnas utan säkerhet, syntes
härutöver böra tagas i övervägande, om icke med hänsyn till statens betydande
förlustrisk skattemedelsandelen av fonden borde bestämmas ännu
högre, förslagsvis till minst hälften.
Departementschefen.
Av en vid befolkningskommissionens betänkande fogad P. M. angående
äktenskapsbildningen i Sverige framgår, att vid jämförelse med andra länder
giftermålsfrekvensen i Sverige måste betecknas som låg, att detta har sin
yttre orsak icke endast i det förhållandet, att relativt många män och kvinnor
förbliva ogifta, utan även i en jämförelsevis mycket hög genomsnittlig
giftermålsålder, samt att en sänkning av giftermålsåldern och en höjning
av giftermålsfrekvensen skulle hava till sannolik följd en höjning av den
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
37
synnerligen låga nativiteten i vårt land. Redan ur befolkningspolitisk synpunkt
framstår därför främjandet av en ökad och tidigare familjebildning
såsom en betydelsefull uppgift. Åtgärder i sådant syfte måste även i andra
hänseenden anses önskvärd. Jag erinrar härutinnan allenast örn det kända
förhållandet, att antalet utom äktenskap födda barn i Sverige är relativt myc
ket högt.
Orsakerna till den låga giftermålsfrekvensen undandraga sig visserligen ett
säkert bedömande. Obestridligt torde dock vara, att åtskilliga unga personer
av enbart ekonomiska skäl uppskjuta ingåendet av äktenskap ävensom
att i dylika fall äktenskapet ofta nog av skilda anledningar icke heller
sedermera kommer till stånd. Sålunda spelar för visso arbetslösheten
eller risken för arbetslöshet en ingalunda obetydlig äktenskapshindrande roll,
varjämte för anställda och tjänstemän inom medelklassen, måste tagas i betraktande
den i regel dyrbara utbildningen och under ungdomsåren oftast
jämförelsevis mycket låga avlöningen. Det är icke min avsikt att i detta
sammanhang närmare beröra dessa olägenheter och frågan om lämpliga åtgärder
för deras undanröjande. I stället vill jag rikta uppmärksamheten på
en annan äktenskapshindrande omständighet av ekonomisk natur, nämligen
den att unga personer, som önska ingå äktenskap, ofta helt eller delvis sakna
egna medel att bestrida de för bosättningen m. m. nödiga engångskostnaderna.
Att detta icke sällan är anledningen till att tanken på äktenskap uppskjutes,
lär icke kunna förnekas. Kunna förbättrade betingelser härutinnan skapas,
torde detta därför icke vara utan betydelse för en sänkning av giftermåisåldern
och höjning av giftermålsfrekvensen.
Befolkningskommissionen har i sådant syfte föreslagit, att staten skulle
på billiga villkor och med relativt kort amorteringstid bevilja smärre lån
åt personer, vilka ämna ingå eller nyss ingått äktenskap samt kunna anses
äga vilja och förutsättningar att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Såsom
av den tidigare redogörelsen framgår, hava i yttrandena över förslaget
olika åsikter kommit till uttryck rörande lämpligheten av dessa förslagets
huvudgrunder. Den kritik, som därvid från vissa håll ägnats förslaget, finner
jag överdriven. Örn kredit endast lämnas i måttlig omfattning och
endast åt personer, som äga förutsättningar att inom en nära framtid avbörda
sig skulden, synes mot en sådan kreditgivning knappast kunna göras
gällande några mera allvarliga betänkligheter. Enligt min mening haiman
tvärtom anledning förvänta, att en låneverksamhet av den föreslagna
typen är ägnad att befordra det därmed avsedda syftet. Jag vill diirför tillråda,
att en sådan låneverksamhet försöksvis igångsättes. Därvid böra dock
beaktas åtskilliga av de erinringar, som beträffande förslagets närmare utformning
framställts i de avgivna yttrandena.
Sålunda synes det av skäl, som anförts under remissbehandlingen, knappast
vara lämpligt att i nu föreslagen ordning utlämna lån för andra ändamål
än alt underlätta bosättning i egentlig mening.
Vad angår förutsättningarna för erhållande av lån, torde i huvudsak böra
gälla vad kommissionen därutinnan föreslagit. Med bosättningslånens syfte
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
att vara till stöd vid ingående av äktenskap synes dock knappast förenligt,
att lån skulle kunna beviljas på ansökan av äkta makar, t. o. m. om nära
ett år förflutit efter äktenskapets ingående. Lån torde därför endast i vissa
undantagsfall böra beviljas på ansökan av andra än trolovade. Om de trolovade
hunnit ingå äktenskap, innan ansökningen slutligen prövats, lär
detta dock icke böra utgöra hinder för bifall till ansökningen. I fråga örn
äkta makar synes möjlighet till erhållande av lån böra hållas öppen i sådana
fall, då särskilda omständigheter föreligga och äktenskapet ingåtts under
loppet av de senaste sex månaderna före ansökningens ingivande. Båda de
lånesökande böra vara eller genom giftermålet bliva svenska medborgare.
Såsom från något håll ifrågasatts, synes även lämpligt att avfordra sökandena
en försäkran, att deras avsikt icke är att bosätta sig i utlandet. Att,
såsom från samma håll förordats, därjämte skulle krävas tjänsteläkares intyg
att kontrahenterna icke äro bärare av ärftliga sjukdomsanlag, synes mig
däremot på de grunder, som kommissionen anfört, icke nödvändigt. Dock
bör av helt naturliga skäl vid prövningen av låneansökan beaktande ägnas
kontrahenternas hälsotillstånd. De lånesökande böra vara i behov av medel
för inköp av nödiga bosättningsföremål, och med hänsyn till deras egna
villkor och intressen bör lånets upptagande vara tillrådligt. Slutligen böra
sökandena ha gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet
ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja.
Vid den begränsning beträffande ändamålet med lånen, som jag nyss
förordat, torde lån icke böra beviljas till högre belopp än 1,000 kronor. Att,
såsom kommissionen föreslagit, även stadga ett lägsta lånebelopp, synes knappast
nödvändigt eller ens lämpligt.
Vad lånevillkoren angår, vill jag till en början förorda, att amorteringstiden
sättes till högst fem år. En kortare amorteringstid synes dock i allmänhet
vara tillrådlig. Låntagare böra äga i förtid inbetala oguldet lån eller del
därav. Vidare bör från statens sida uppsägning till förtidsinbetalning kunna
ske, därest låntagare genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller
använt lånebeloppet för annat ändamål, än som avsetts, eller visat försumlighet
att erlägga föreskriven ränta eller amortering eller eljest brutit mot
lånevillkoren, så ock när sådana förhållanden inträffat, att låntagarna
med hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke
längre böra få tillgodonjuta lånet. Till undvikande av alltför stora
variationer i fråga örn räntan å lån, beviljade under skilda budgetår, torde
i enlighet med vad riksgäldsfullmäktige ifrågasatt böra stadgas, att räntan
icke må understiga medelräntan för statens fonderade upplåning under
de tre budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats. På
de skäl kommissionen anfört synes visserligen icke som villkor för erhållande
av lån böra med nödvändighet krävas, att sökandena erbjuda säkerhet
för lånet. Även om vid prövningen av låneansökan hänsyn således
icke bör tagas till erbjuden säkerhet, anser jag dock, i likhet med ett par
länsstyrelser, ett sådant erbjudande icke därför behöva avvisas. En läns
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 41.
39
styrelse har förordat, att i varje fall brandförsäkringsbrev å lånebeloppet
skulle avfordras låntagarna, och har jämväl ifrågasatt, huruvida icke även
livförsäkringsbrev å beloppet hörene tillhandahållas. Även om i förstnämnda
avseende kan erinras, att enligt 83 § lagen om försäkringsavtal brandförsäkringsbrev
å personlig lösegendom ofta upphör att gälla vid flyttning till annan
bostad och således som säkerhetshandling icke är av större värde, synas dock
goda psykologiska skäl tala för att ett dylikt villkor uppställes. Vad däremot
kravet på livförsäkring angår, kan jag ej biträda detsamma, då genom uppställande
av ett sådant villkor lånekostnaderna skulle avsevärt ökas.
I enlighet med vad kommissionen förordat bör vid arbetslöshet, sjukdom
eller annan oförvållad rubbning av låntagarnas ekonomi kunna beviljas dem
anstånd med betalning av ränta eller amortering. Avlider en av makarna,
och skulle härefter lånets återbetalning bereda synnerlig svårighet för den
efterlevande, bör denna kunna helt eller delvis befrias från återbetalningsskyldigheten.
Av den tidigare redogörelsen framgår, att åtskilliga anmärkningar riktats
mot den av kommissionen föreslagna organisationen för utlåningsrörelsen.
Medgivas måste, att anmärkningarna delvis äro värda beaktande. Jag kan
dock icke finna påkallat att, såsom i några yttranden föreslagits, överlämna
handhavandet av denna socialt betonade låneverksamhet till enskilda kreditinrättningar.
Erfarenheterna rörande den av staten hittills i olika former
bedrivna utlåningen visa för övrigt enligt min mening, att staten har
goda förutsättningar att själv ombesörja de därmed förbundna uppgifterna.
Prövningen av ansökningar om bosättningslån skulle till väsentlig del
komma att avse frågor om sökandenas personliga förhållanden i olika hänseenden.
Med hänsyn härtill kan det icke anses tillfredsställande att, såsom
kommissionen föreslagit, överlämna denna prövning till en för hela riket
gemensam nämnd, vilken för övrigt, därest antalet låneansökningar bleve
stort, skulle nödgas ägna varje ansökan en allenast summarisk granskning.
Jag vill därför i stället förorda, att handhavandet av denna uppgift
anförtros åt särskilda nämnder, en för varje landstingsområde samt en
för varje stad, som icke deltager i landsting. Sådan nämnd, lämpligen betecknad
bosättningslånenämnd, torde böra bestå av en av Kungl. Majit utsedd
ordförande jämte suppleant samt två av vederbörande landsting respektive
stadsfullmäktige för två år valda ledamöter jämte minst lika många suppleanter.
Ersättning till ordförande och ledamöter av bosättningslånenämnd synes
böra i form av dagarvode och i förekommande fall även resekostnadsersättning
utgå med belopp, som Kungl. Majit må äga bestämma. Med hänsyn
till den sålunda föreslagna decentraliseringen av beslutanderätten i låneärendena
synes beslut av bosättningslånenämnd böra ta överklagas hos
Kungl. Majit.
Aven örn de av mig sålunda förordade nämnderna uppenbarligen skulle
äga betydligt större förutsättningar att riktigt bedöma de lånesökandes kvalifikationer
än den av kommissionen föreslagna centrala nämnden, torde
man dock icke kunna undgå att i enlighet med vad kommissionen föreslå
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
git anförtro den förberedande utredningen i låneärendena åt rent lokala organ.
De farhågor rörande bristande effektivitet hos den av kommissionen
härutinnan föreslagna organisationen, vilka uttalats i åtskilliga av de avgivna
yttrandena, synas mig väsentligt överdrivna. Sålunda torde knappast
behöva befaras, att ortsombud skulle göra sig skyldigt till så uppenbart
missbruk av sin ställning som att tillstyrka lån i avsikt att därigenom minska
kommunens understödskostnader eller att överhuvudtaget lämna eller
bestyrka uppgifter, vilka ombudet visste eller hade skälig anledning antaga
vara oriktiga. Erfarenheterna rörande exempelvis pensionsförsäkringen
giva icke heller stöd för antagandet, att ett försök med dylik förprövning
genom rent kommunala organ skulle slå mindre väl ut. De i yttrandena
härutinnan framförda erinringarna torde för övrigt än ytterligare förlora i
styrka, därest, såsom jag förordat, den slutliga prövningen anförtros åt mer
lokalt inrättade nämnder, vilka måste anses komma att äga goda förutsättningar
att kritiskt granska ortsombudens utredningar och yttranden. Någon
annan lösning av frågan örn den lokala organisationen än den av
kommissionen angivna har icke anvisats i remissyttrandena. Dock torde
det icke behöva stadgas, att mer än ett ortsombud skall finnas i kommun,
inom vilken ett municipalsamhälle är beläget. På grund av det anförda vill
jag tillstyrka, att såsom ortsombud i kommunerna med uppgift att till vederbörande
bosättningslånenämnder avgiva yttranden över låneansökningar
skola medverka, där kommun ej annorlunda bestämmer, i stad ordföranden
i drätselkammaren och på landet ordföranden i kommunalnämnden. Såsom
i ett par yttranden framhållits synes rimligt, att någon ersättning av
statsmedel beredes ortsombuden. Dylik ersättning torde böra utgå med belopp,
som Kungl. Majit må äga bestämma, förslagsvis 3 kronor för varje ansökan,
varöver endast ett ombud yttrat sig, och 4 kronor för varje ansökan,
varöver yttranden avgivits av två ombud, i vilket sistnämnda fall 2 kronor
skulle belöpa på vart och ett av ombuden.
I enlighet med vad kommissionen föreslagit och generalpoststyrelsen tillstyrkt
torde det böra ankomma på styrelsen att utbetala av bosättningslånenämnd
beviljade lån samt att verkställa uppbörd och indrivning av amorteringar
och räntor. Rörande handhavandet av dessa uppgifter och ersättning
härför synes Kungl. Majit böra efter förslag av styrelsen lämna närmare
föreskrifter. Erinras må, att styrelsen för sin motsvarande befattning
med statens studielån hittills uppburit ersättning med 5 kronor för varje utlämnat
dylikt lån.
Vad angår förfarandet i låneärenden synes böra gälla i huvudsak följande.
Ansökan om lån göres av båda de trolovade å blankett, vartill formulär
fastställes av Kungl. Majit. Blanketter tillhandahållas kostnadsfritt hos
ortsombuden. I ansökan böra lämnas tämligen utförliga upplysningar rörande
sökandenas hälsotillstånd samt deras ekonomiska förhållanden och
framtidsutsikter, ävensom rörande de bosättningsföremål, som sökandena
ämna inköpa för lånebeloppet. Att vederbörande ortsombud vid behov bör
tillhandagå sökandena med råd och upplysningar vid ansökningens upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
41
sättande, torde vara alltför självfallet för att behöva uttryckligen angivas.
Icke minst då det gäller bosättningsplanen lär denna ombudets uppgift
kunna bliva till gagn för de unga. Låneansökan bör avlämnas till ortsombudet
i den kommun, där sökandena äro bosatta, eller, om de äro bosatta i
olika kommuner, till ombudet i mannens bosättningskommun. Såsom jag
tidigare framhållit, synes ansökningen böra göras före giftermålet. Ombudet
har att enligt anvisningar i ansökningsblanketten därå dels yttra sig
rörande riktigheten av sökandenas uppgifter, dels ock lämna de ytterligare
upplysningar, som kunna vara av värde för bosättningslånenämnden vid
ärendets behandling; och hänvisar jag till vad kommissionen härutinnan
anfört. Äro sökandena bosatta i skilda kommuner, översändes ansökningen
i och för enahanda förfarande till ombudet i kvinnans hemortskommun.
När den förberedande behandlingen är avslutad, översändes ansökningen
för slutligt avgörande till bosättningslånenämnden i det landstingsområde
eller den stad, där sökandena ämna efter giftermålet vara bosatta.
Nämndens beslut tillställes sedan en av sökandena samt, örn lån beviljats,
även generalpoststyrelsen. Såsom kommissionen föreslagit bör lånet icke
utbetalas till sökandena förrän dessa till generalpoststyrelsen avlämnat solidarisk
skuldförbindelse å lånebeloppet. Att, i likhet med kommissionen,
även fordra bevis örn att sökandena ingått äktenskap med varandra, synes
däremot vara en onödigt rigorös bestämmelse. Med hänsyn till de flesta
trolovades önskan att redan vid giftermålet hava boet någotsånär iordningställt
torde endast böra fordras bevis örn att lysning skett. Då det givetvis
är olämpligt, att beviljade lån under längre tid eller kanske för all
framtid kvarstå såsom outtagna, bör generalpoststyrelsen äga förklara rätten
till utbekommande av lån förverkad efter viss tid, förslagsvis två månader,
från det någon av sökandena erhållit föreläggande för dem att avlämna
skuldförbindelse och bevis örn lysning. Skulle, efter det lån utlämnats,
utan låntagarnas förvållande uppkomma svårighet för dem att i enlighet
med föreskrifterna i låneförbindelsen erlägga ränta eller amortering,
synes det böra tillkomma den nämnd, som beviljat lånet, att medgiva nödigt
betalningsanstånd. På samma nämnd bör det även ankomma att i
tidigare omförmälda fall uppsäga lån till förtidsbetalning. Däremot synes
det böra ankomma på Kungl. Majit att efter hemställan av nämnden besluta
om befrielse från betalningsskyldighet eller örn avskrivning av fordran
på grund av utlämnat lån. Innan erfarenhet vunnits rörande bosättningslånen,
torde det vara omöjligt att avgöra, huruvida för dessa lån särskilda
indrivningsbestämmelser äro erforderliga. Min förhoppning är dock
att de unga personer, som beviljas dylika lån, skola i de allra flesta fall visa
sig äga tillräcklig duglighet och ansvarskänsla för att indrivningsåtgärder
skola kunna undvikas. I avbidan på närmare erfarenheter härutinnan
vill jag förorda, alt inga särbestämmelser meddelas rörande indrivning
av eller utmätning för bosättningslån.
De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari
1938.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 41.
Frågan i vilken utsträckning medel för utlämnande av bosättningslån kunna
bliva erforderliga under nästkommande budgetår undandrager sig ett
säkert bedömande. Såsom jag tidigare antytt torde det vara lämpligt, att
denna nya form av utlåning i början endast erhåller karaktär av försöksverksamhet.
I likhet nied kommissionen håller jag därför före, att man vid
igångsättandet bör framgå med försiktighet. Då verksamheten, såsom
jag nyss erinrat, skulle börja den 1 januari 1938, torde en lånefond för
nästkommande budgetår av 2 miljoner kronor få anses tillräcklig. Mot
förslaget att låta fonden stå under statskontorets förvaltning har jag ingen
erinran att framställa. Det erforderliga anslaget torde böra erhålla reservationsanslags
natur. På grund härav lära de av kommissionen föreslagna
lånebestämmelserna böra kompletteras med en föreskrift, att lån kunna beviljas
allenast i den män tillgängligt anslag så medgiver. Med hänsyn till
möjligheten av framtida förluster å låneverksamheten, synes en del av anslaget
böra anvisas att utgå å skattebudgeten. I väsentlig anslutning till eljest
tillämpade principer härutinnan torde detta belopp kunna bestämmas
till 500,000 kronor. Återstoden 1,500,000 kronor lär böra utgå av lånemedel.
I enlighet med de av mig nu angivna grunderna har inom socialdepartementet
upprättats ett utkast till kungörelse örn statliga bosättningslån, vilket
utkast torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet.
Vad därefter angår kostnaderna för de föreslagna bosättningslånenämnderna
samt ortsombuden, torde, såsom jag redan erinrat, ett särskilt förslagsanslag
böra för detta ändamål äskas hos riksdagen. I det föregående
har jag angivit de grunder, som enligt min mening böra gälla i fråga om
ersättningen till ortsombuden. Vidkommande nämndernas ordförande och
ledamöter synes reseersättning böra utgå enligt gällande resereglemente.
För arbetet torde dagarvode böra beräknas, förslagsvis för ordförande 40
kronor och för ledamot 25 kronor för sammanträdesdag. För sekreterargöromålens
bestridande bör varje nämnd till sitt förfogande hava ett mindre
belopp, som torde kunna fastställas först sedan någon erfarenhet vunnits
rörande göromålens omfattning. För en var av samtliga trettio nämnder
beräknar jag under dessa förutsättningar för budgetårets senare hälft ett
genomsnittligt belopp av 700 kronor eller tillsammans avrundat 20,000 kronor.
Till ersättning åt ortsombuden skulle med en beräkningsgrund av 3,000
ansökningar erfordras omkring 10,000 kronor. Anslagsbehovet kan alltså
angivas till 30,000 kronor.
Ersättningen till postverket för dess bestyr med bosättningslånen har av
generalpoststyrelsen ansetts böra utgå enligt de grunder, som bestämts för
statens studielån, 5 kronor för varje lån. Under antagande att 2,400 lån
komma att utlämnas under första halvåret 1938, skulle anslagsbehovet kunna
uppskattas till 12,000 kronor.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
43
1 :o) anvisa
dels till Bosättningslånenämnder och ortsombud m. m. för
budgetåret 1937/1938 ett förslagsanslag av . . kronor 30,000;
dels till Ersättning åt postverket för dess bestyr med
statens bosättningslån för samma budgetår
ett förslagsanslag av .................... kronor 12,000;
dels ock lill Bidrag till propaganda för planmässigt sparande
för samma budgetår ett anslag av . . kronor 10,000;
2:o) dels besluta, att en statlig utlåningsfond, benämnd
Statens bosättning slånefond, skall inrättas;
dels medgiva, att lån ur nämnda fond må utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som av mig
förordats;
dels ock såsom kapital för fonden anvisa för budgetåret
1937/1938 under Utgifter för kapitalökning rubriken »Statens
utlåningsfonder» ett reservationsanslag av 2,000,000
kronor, därav 1,500,000 kronor att utgå av lånemedel.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
Bilaga A.
Utkast
till
Kungörelse om statliga bosättningslån.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelser.
1 §•
Enligt bestämmelserna i denna kungörelse må, i den mån tillgängligt anslag
det medgiver, på ansökan av trolovade eller äkta makar kunna beviljas
dem lån (bosättningslån) med ändamål att lämna tillgång till inköp av möbler
eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledes av äktenskapets
ingående.
2 §•
För behandling av frågor rörande bosättningslån skall i varje landstingsområde
och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en nämnd (bosättning
slånenämnd), bestående av en ordförande och två ledamöter.
Ordförande i bosättningslånenämnd och suppleant för honom utses av
Kungl. Majit, som jämväl utfärdar instruktion för nämnderna.
Ledamöter i bosättningslånenämnd jämte minst en suppleant för varje ledamot
väljas för tva ar i sänder av landstinget eller, vad beträffar stad, som
ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige.
Ordförande och ledamöter i bosättningslånenämnd åtnjuta ersättning enligt
grunder, som bestämmas av Kungl. Majit.
3 §•
Såsom ortsombud i kommunerna med uppgift att avgiva yttranden över
ansökningar örn bosättningslån medverka, där kommun ej utser annan till
sådant ombud, i stad ordföranden i drätselkammaren och på landet ordföranden
i kommunalnämnden.
Ortsombuden åtnjuta ersättning enligt grunder, som bestämmas av Kungl.
Maj :t.
Om lånen.
4 §•
Bosättningslån beviljas endast om båda de lånesökande äro eller i samband
med äktenskapets ingående bliva svenska medborgare samt enligt avgiven försäkran
icke hava för avsikt att bosätta sig i utlandet.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
5 §•
Såsom villkor för erhållande av bosättningslån skall gälla:
att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga
bosättningsföremål;
att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes egna
villkor och intressen;
att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet
ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja;
samt
att, där de lånesökande äro äkta makar, särskilda omständigheter föranlett
dem att först efter äktenskapets ingående göra låneansökningen och denna
ingivits inom sex månader från äktenskapets ingående.
6 §•
Bosättningslån må ej beviljas till högre belopp än ettusen kronor.
7 §•
Till säkerhet för lån skall pantförskrivas för hela den enligt 8 § fastställda
lånetiden gällande brandförsäkringsbrev å låntagarna tillhörig personlig lösegendom
till ett värde ej understigande lånebeloppet.
8 §•
Bosättningslån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot.
Denna fastställes av Konungen och må icke understiga medelräntan för
statens upplåning mot obligationer under de tre budgetåren närmast före det,
varunder lånet beviljats.
Å bosättningslån skall erläggas amortering i sådan ordning, att lånet är
återbetalt senast fem år efter utlämnandet; låntagarna obetaget att före eljest
fastställd tid inbetala lånet eller del därav.
Amortering och ränta skola erläggas var tredje månad, där ej på grund av
särskilda omständigheter annat bestämmes.
Örn förfarandet i låneärenden lii. ni.
9 §•
Ansökan om bosättningslån göres å blankett, vartill formulär fastställes av
Kungl. Majit. Blanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas bos ortsombuden,
vilka efter rekvisition erhålla blanketter från vederbörande lånenämnd.
Ansökan skall avlämnas till ortsombudet i den kommun, där de lånesökande
äro bosatta, eller, om de äro bosatta inom olika kommuner, till ortsombudet
i den kommun, där mannen är bosatt.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
10 §.
Det ortsombud, som mottagit ansökningen, tecknar därå yttrande dels rörande
riktigheten av de uppgifter, som meddelats av sökandena, och dels i
de andra hänseenden, som angivas å ansökningsblanketten. Äro sökandena
bosatta inom skilda kommuner, skall ombudet därefter översända handlingarna
till ombudet i den kommun, där kvinnan är bosatt; och skall jämväl sistnämnda
ombud å ansökningen teckna yttrande som nyss är sagt.
Det ortsombud, som sist handlagt ärendet, skall därefter utan dröjsmål
översända handlingarna till bosättningslånenämnden i den ort, där sökandena
ämna efter giftermålet vara bosatta.
11 §•
Sedan handlingarna inkommit till bosättningslånenämnden och i förekommande
fall ytterligare utredning införskaffats, beslutar nämnden i ärendet.
Nämndens beslut skall ofördröjligen tillställas en av sökandena.
Över nämndens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka,
vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den
dag, beslutet gavs, ingivas till socialdepartementet.
12 §.
Då bosättningslån beviljats, lämnar bosättningslånenämnden ofördröjligen
meddelande därom till generalpoststyrelsen.
13 §.
Sedan generalpoststyrelsen mottagit meddelande om beviljat bosättningslån,
ombesörjer styrelsen lånets utbetalande till sökandena. Dessa skola dessförinnan
hava till styrelsen avlämnat av dem utan förbehåll om delad ansvarighet
utfärdat skuldebrev jämte brandförsäkringsbrev, varom i 7 § förmäles,
och bevis om att försäkringsgivaren underrättats örn pantförskrivningen,
ävensom, där sökandena äro trolovade, bevis om att lysning till äktenskapet
skett.
Därest nyss omförmälda handlingar icke avlämnats inom två månader
efter det någon av sökandena därom erhållit föreläggande från generalpoststyrelsen,
äger styrelsen förklara rätten till lånets utbekommande förverkad.
14 §.
Förfallen ränta och amortering skola, i enlighet med de bestämmelser,
som meddelats vid låns beviljande, inbetalas till generalpoststyrelsen.
Bosättningslånenämnd äger medgiva uppskov med betalning av ränta och
amortering å lån, som nämnden beviljat.
15 §.
Avlider någon av låntagarna, och skulle därefter lånets återbetalning bereda
den efterlevande synnerlig svårighet, kan Kungl. Maj:t på hemställan av
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
47
den bosättningslånenämnd, som beviljat lånet, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet
med avseende å hela återstående lånebeloppet eller del
därav.
16 §.
Bosättningslånenämnd äger besluta, att av nämnden beviljat lån skall uppsägas
till omedelbar betalning, där det befinnes, att låntagare genom oriktig
uppgift föranlett lånets beviljande eller använt lånebeloppet för annat ändamål,
än som avsetts, eller visat försumlighet att erlägga föreskriven ränta
eller amortering eller annorledes brutit mot lånevillkoren, så ock eljest när
sådana förhållanden inträffat, att låntagarna med hänsyn till det med lånet
avsedda syftet uppenbarligen icke längre böra få tillgodonjuta lånet.
Särskilda bestämmelser.
17 §•
Bosättnmgslån utgår av den utlåningsfond, som i riksstaten anvisats för
ifrågavarande ändamål (statens bosättningslånefond).
Fonden förvaltas av statskontoret, som har att på anfordran till generalpoststyrelsen
utbetala för lånerörelsen erforderliga medel.
18 §.
I fall, som avses i 15 §, så ock då eljest ingen eller ringa utsikt finnes, att
lån kommer att återbetalas, kan Kungl. Majit meddela beslut örn avskrivning.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938; dock att ledamöterna
i bosättningslånenämnderna jämte suppleanter för dem skola väljas i så
god tid dessförinnan, att nämnderna kunna träda i verksamhet från och med
nämnda dag.
Bilaga B.
BETÄNKANDE
ANGÅENDE
DELS PLANMÄSSIGT SPARANDE
OCH
DELS STATLIGA BOSÄTTNING SLÅN
AVGIVET AV
BEFOLKNING SKOMMISSIONEN
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 41.
4
>
>
i
'' :.y
7'' f
X:
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.
Befolkningskommissionen får härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna
ett betänkande angående dels planmässigt sparande och dels statliga
bosättningslån.
Den närmaste handläggningen av detta ärende har ankommit på en inom
kommissionen nedsatt delegation, bestående av herr J. Persson, ordförande,
samt herrar K. Magnusson, G. Myrdal och S. Wicksell, varjämte såsom särskilda
sakkunniga deltagit ledamoten av riksdagens andra kammare, stationsskrivaren
C. G. Jacobsson, t. f. byråchefen i generalpoststyrelsen H. Holmström
samt chefen för Uppsala Sparbank, bankdirektören J. H. Jönsson.
Vid författningsförslagets utarbetande har biträtt e. o. hovrättsassessorn H.
Zetterberg.
I ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskommissionens samtliga
ledamöter.
Stockholm den 12 december 1935.
Å Befolkningskommissionens vägnar:
NILS WOHLIN.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Kap. I. Inledning........................................................ 5
Kap. II. Frågan om s. k. organiserat sparande samt kommissionens förslag örn
åtgärder i syfte att främja planmässigt sparande i ungdomsåren.. 10
Bostadsproduktionssakkunnigas betänkande och kommissionens yttrande
häröver .............................................. 10
Redogörelse för av postsparbanken och de enskilda sparbankerna
träffade anstalter för främjande av sparsamhet................ 14
Kommissionens förslag örn planmässigt sparande i ungdomsåren .. 21
Sammanfattning av kommissionens uttalanden och förslag i avseende
å planmässigt sparande i ungdomsåren .................. 28
Kap. lil. Statliga bosättningslån...................................... 30
Allmänna motiv .............................................. 30
Villkoren för bosättningslåns beviljande.......................... 32
Låneverksamhetens organisation och förfarandet i låneärende m. m. 37
Bilagor:
1) Förslag till Kungörelse angående statliga bosättningslån.................... 45
2) P. M. angående äktenskapsbildningen i Sverige, av S. D. Wicksell.....„.... 48
3) Några numeriska beräkningar rörande resultatet av planmässigt sparande .. 51
4) Exempel å stadgar för sparklubb ........................................ 54
KAP. I.
Inledning.
I de av statsrådet och chefen för socialdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet
den 17 maj 1935 uppdragna riktlinjerna för befolkningskommissionens
arbete uttalar sig departementschefen även för att det borde tagas
under omprövning, att genom samhälleliga åtgärder för bosättningslån och
bosättningsbidrag skapa förutsättningar för en ökad och tidigare familjebildning.
Vidare hänvisar departementschefen till att spörsmålet att genom organiserat
sparande främja samma syfte vore föremål för utredning genom de
s. k. bostadsproduktionssakkunniga, vilkas förslag i ämnet, som inom den
närmaste tiden vore att förvänta, borde infogas såsom ett naturligt led i den
positiva befolkningspolitik, som bör eftersträvas.
Vad angår den utredning rörande organiserat sparande, vilken enligt
vad i statsrådsprotokollet erinrats handhafts av de s. k. bostadsproduktionssakkunniga,
har denna utredning slutförts genom avlåtande den 7 november
1935 av ett betänkande med förslag till lag^ om sparföreningar m. m., vilket
betänkande genom remiss den 9 i samma månad överlämnats till befolkningskommissionen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommissionen
meddelade uppdraget.
Frågar man efter orsakerna till den i vårt land låga äktenskapsfrekvensen
och höga giftermålsåldern, ställes man inför ett så omfattande sociologiskt
problem, att befolkningskommissionen icke i detta samband kan mera fullständigt
och ingående upptaga detsamma till behandling. På problemets botten
ligga med all säkerhet inställningar och handlingsvanor, djupt rotade i
folkets traditioner och vårt samhälles struktur.
I ett stort antal fall torde emellertid mer näraliggande orsaker kunna^ angivas,
varför unga människor hindras från eller finna skäl till att avstå från
äktenskaps ingående. Främst bland dessa orsaker torde vara att nämna
den rådande ekonomiska otryggheten. Arbetslösheten och den stora risken
att bliva arbetslös nedtrycker en stor del av vår arbetarklass. Denna risk
står ofta som ett hinder för varje långsiktig livsplanering och den skjuter
i stor utsträckning frågan örn äktenskaps ingående undan till en oviss framtid.
Särskilt den med varje ny kris inbrytande ungdomsarbetslösheten
undanrycker de ekonomiska möjligheterna att grunda familj samt knäcker
mången gång de ungas livstro, självtillförsikt och arbetslust samt bryter sönder
deras yrkesutbildning. Under efterkrigstiden har arbetslösheten haft en
tendens att hålla sig på en högre genomsnittlig nivå än tidigare, samtidigt med
att kriserna och depressionerna blivit djupare och långvarigare. Under
samma tid har dessutom arbetslöshetens onda vunnit ökad spridning även
bland vissa kategorier av löntagare, som tidigare varit förhållandevis mera
skonade, i första hand anställda och intellektuella. Arbetslösheten utövar
inflytande ej blott på äktenskapsbildningen utan även på fruktsamheten
inom äktenskapen och har därtill, främst genom den av arbetslösheten orsa
-
6
kade tidvisa nedpressningen av levnadsstandarden i de barnuppfödande familjerna,
från befolkningspolitisk synpunkt allvarliga verkningar på folkets
kvalitet.
För anställda och tjänstemän inom medelklassen torde i väsentlig grad
hindren för äktenskap i unga år föreligga i de för unga personer ogynnsamma
utbildnings- och anställningsförhållandena. Deras utbildning är mestadels
i sig själv lång och dyrbar och förorsakar därtill ofta en skuldsättning, som
ekonomiskt binder deras handlingsfrihet långt in i medelåldern. Enligt gammal
tradition hållas vidare i dessa yrken under många år anställningsförhållandena
osäkra och lönerna låga. Tillsammans med den långa utbildningstiden
och studieskulderna bilda dessa anställnings- och löneförhållanden ett
allvarligt hinder för tidiga äktenskap och barnafödande. En viss kompensation
gives visserligen vanligen genom tryggare anställningsvillkor och
högre löner längre fram i livet, men då är den ur befolkningspolitisk synpunkt
mest värdefulla tiden förliden.
Kommissionen bär med hänsyn till nu antydda förhållanden icke velat
underlåta att framhålla, att det för vinnandet av starkare äktenskapsbildning
i yngre åldrar i första hand fordras åtgärder i syfte att skapa större ekonomisk
trygghet åt de unga i vårt samhälle. Arbetslöshetsproblemet måste
upptagas till förnyad prövning, varvid särskilt frågan örn förbättrad yrkesundervisning
och yrkesrådgivning bör beaktas. För anställda och tjänstemän
böra utbildningskostnaderna nedbringas, utbildningskrediterna på ett
billigare och mera betryggande sätt organiseras och vidare en viss utjämning
åldersklasserna emellan av anställnings- och avlöningsvillkoren åvägabringas
i syfte att betryggande anställningsförhållanden och rimliga löner skola tillförsäkras
de unga. På dessa stora frågor är det kommissionen uppenbarligen
icke möjligt att här närmare ingå, men kommissionen har likväl velat
med avseende å orsakerna till den svaga äktenskapsbildningen särskilt i de
yngre åldersklasserna något beakta problemets större perspektiv.
De förslag om åtgärder till främjandet av planmässigt sparande i ungdomsåldrarna
och om bosättningslån, som komma att behandlas i förevarande
betänkande, hava till en början det gemensamt, att de båda söka åstadkomma
en bättre överensstämmelse mellan inkomstutveckling och behovsutveckling,
än den som av sig själv kommer till stånd.
Inom den självägande bondeklassen äro särskilda åtgärder i angivet syfte
i blott lägre grad påkallade, enär, i den mån de olika familjemedlemmarnas
ekonomi på ett mera patriarkalisk sätt sammanhålles inom en enhetlig familjeekonomi,
en sådan överensstämmelse mellan inkomstkurvan och behovskurvan
kommer till stånd på ett naturligt sätt. Så länge de halvvuxna
eller vuxna i hemmet arbetande barnen äro ogifta, tilldelas de av familjens
gemensamma inkomster blott vad som erfordras för tillgodoseendet av deras
då relativt begränsade behov. Vid normala jordbrukskonjunkturer bör därigenom
en viss kapitalbildning inom familjen kunna ske under detta stadium
av dess utveckling. Det så sammanbragta sparkapitalet kommer längre
fram väl till pass för att möta de ökade behov, som uppstå, när de barn, som
icke vid föräldrarnas åldrande eller död vinna sin försörjning genom familjegårdens
övertagande, skola gifta sig och därvid vanligen måste flytta bort
och grunda eget bo. Denna inom den gemensamma familjeekonomien skeende
fördelning av den för de olika familjemedlemmarnas konsumtion friställda
inkomsten efter deras med levnadsåren växlande behov representerar
naturligtvis blott ett idealfall, som alltid i viss mån måste komma att störas
genom konjunkturförändringar, missväxt och andra tillfälliga rubbningar.
Hela detta system för den gemensamma inkomstens fördelning är vidare be
-
7
roende av den ovannämnda familjeprincipens upprätthållande. Den nu till
dags allt större rörligheten, både lokalt och mellan olika yrken, medför emellertid,
att de vuxna barnen i jordbrukarklassen i ökad utsträckning söka sig
bort från hemmet vid tidig ålder, vanligen för att finna avlönat arbete, varvid
de ej sällan i hemmet måste ersättas genom på vanligt sätt avlönad arbetskraft.
Det torde därjämte hava blivit allt vanligare, att de vuxna barn,
som i stället stanna i föräldrahemmet, för sitt arbete tillgodoräknas marknadsenliga
löner. I samma mån den patriarkaliska principen på dessa och
andra vägar sönderbrytes, uppstår även för sönerna och döttrarna till de självägande
jordbrukarna enahanda problem som för de unga arbetarna, låt
vara att inom jordbrukarklassen föräldrarnas innehav av ett kapital, investerat
i jord och lösören, innebär ett stabiliserande element.
Den allvarligaste bristen på överensstämmelse mellan inkomstutveckling
och behovsutveckling framträder inom lönearbetarklassen i städer och samhällen
såväl som på landet. Örn det i detta samband bortses från det problem,
som sammanhänger med de vanligen tid efter annan inträffande arbetslöshetsperioderna,
kan i stora drag utvecklingen av inkomster och behov
i en lönearbetares liv angivas sålunda. Relativt tidigt kommer ynglingen
eller flickan upp till en rätt avsevärd inkomst. Han eller hon bor då vanligen
fortfarande kvar i föräldrahemmet och har där kost och logi för en mycket
billig penning. Av gjorda undersökningar synes framgå, att dessa ungdomar
vanligen betala något för sig i hemmet men sällan lika mycket och än mer
sällan mer än som svarar till kostnaden. Arbetaren har därför understundom
mera reda pengar att förfoga över för sina personliga kultur- och lyxbehov
eller för sparande redan i dessa tidiga ungdomsår än senare i livets
Den högsta graden av relativt välstånd uppnås därefter i 20—30-årsåldern.
Tempoarbetets framträngande och lärlingstidens förkortning har
under de sista decennierna ytterligare minskat den tidrymd, som förflyter,
innan arbetaren kommer upp i maximal arbetsförmåga och arbetsförtjänst.
Under denna andra period av sitt liv flyttar arbetaren ofta från föräldrahemmet
och stegrar därigenom i viss mån sina levnadskostnader, men även
med denna behovsutvidgning behåller han en god ekonomi. Om arbetaren
nu ingår äktenskap, ökas rent tillfälligt behoven i samband med de vid
bosättningen inträffande engångsutgifterna. Såsom nygrundad står sig emellertid
arbetarfamiljen i regel ganska gott. Hustrun har vanligen såsom ogift
varit förvärvsarbetande och kan i början behålla sin anställning, örn barn
icke omedelbart födas.
Härefter kommer familjeekonomiens fortsatta utveckling att i huvudsak
bliva beroende av örn barn födas i familjen samt av barnens antal. Blir
äktenskapet barnlöst, kan en relativt hög välståndsnivå uppehållas. Tillstöter
icke arbetslöshet och sjukdom, kan familjen vanligen under de två å
tre närmaste årtiondena både upprätthålla en jämförelsevis hög levnadsstandard
och samtidigt göra så stora avsättningar i form av försäkringar och
sparande av olika slag, att ålderdomen är tryggad. Den högre levnadsstandarden
i det barnlösa äktenskapet tager sig i arbetarklassen ofta uttryck i att
hustrun snart nog slipper vara förvärvsarbetande och helt kan ägna sig åt
de ensamma makarnas hein. I det väsentliga samma välståndsutveckling utmärker
jämväl enbarnsfamiljen inom arbetarklassen.
Redan tvåbarnsfamiljon och än mer de barnrika familjerna få genomleva
en helt annan välståndsutveckling. Efter några års relativt god ekonomi,
innan mer än ett eller två barn lillis och medan barnen ännu äro små och
föga kostsamma, kommer det växande antalet barn i något högre ålder alt
oavbrutet stegra familjens behov, samtidigt med att hustrun av samma skäl
hindras från att hava mera lönande förvärvsarbete. Denna period av för
-
J*
8
sämrade levnadsvillkor fortvarar så länge barnen äro minderåriga. I den
män barnen bliva vuxna och få egna inkomster lättas behovstrycket undan
för undan. I vanliga fall betala visserligen de vuxna barnen knappast
kostnaderna för den del av sina behov, som de få tillgodosedda i hemmet,
aHa händelser ytterst sällan väsentligt mera. Men bördan av barnens
försörjning, som tidigare helt åvilat föräldrarna, kommer dock så småningom
att minskas. Ungefär vid denna tid, ibland redan dessförinnan, ibland
något senare, börjar emellertid familjefaderns arbetsförmåga att avtaga,
varvid förtjänsterna tendera att minska och bliva mer osäkra. Då barnförsörjningsbördan
under den tidigare perioden oftast förhindrat ett mera avsevärt
sparande, följer så härefter en vanligen alltmer bekymmersam tid för
de båda makarna, allteftersom de åldras.
Det socialstatistiska materialet ådagalägger, att denna nu i sina allmänna
drag skildrade välståndsutveckling genomgående präglar levnadsvillkoren
för större delen av familjerna inom den egentliga arbetarklassen i vårt land.
På sätt förut framhållits hava förhållandena även inom den självägande
bondeklassen förskjutits i den riktningen, att större likhet med arbetarklassens
villkor kommit att bliva rådande. I synnerhet i det gränsskikt till lantarbetarklassen,
som utgöres av småbrukare och småbönder, är likheten nu
mycket stor. Med avseende å de största samhällsgrupperna kunna i fråga örn
de bada här närmast behandlade problemen vissa slutsatser dragas.
En större utvidgning av sparandet är — om här bortses från makarna
inom de barnlösa äktenskapen, vilka väl i allmänhet äro och även kunna
vara goda sparare — icke möjlig annat än under de båda första perioderna
av en arbetares liv, d. v. s. från och med hans eller hennes första anställning
fram till och i vissa fall ett par år över tidpunkten för äktenskaps ingående.
Sedan ett par barn fötts, kan inkomsten vanligen icke medgiva något
mera väsentligt sparande, om en för barnen dräglig standard i fråga om
bostad, föda, hälsovård, utbildning och uppfostran skall vidmakthållas. När
barnen så småningom bliva vuxna, tenderar i vanliga fall familjeförsörjarens
inkomst samtidigt till att sjunka och bliva osäker. Desto viktigare är
det under sådana förhallanden, att den möjliga sparandeutvidgningen genomföres
under dessa båda första perioder, d. v. s. från första anställningen
fram till och ibland ett par år över giftermålets ingående. Försöken
att genomföra ett mera planmässigt sparande böra också inriktas just på
dessa åldersklasser. I den mån försök med sådant syfte leda till resultat,
hava även ökade förutsättningar skapats för tidigare äktenskap och för större
trygghet i den barnuppfödande medelåldern. På dessa allmänna överväganden
har kommissionen grundat det i det följande framlagda förslaget
om åtgärder för främjandet av planmässigt sparande i ungdomsåren.
Aktenskapsbildningen infaller normalt efter och under en period av relativt
välstånd. De med bosättningen förenade engångsutgifterna representera
blott en mera tillfällig behovsstegring. De största och de mera varaktiga
ekonomiska svårigheterna förorsakas av barnen och tillkomma senare
under familjens tillvaro. Dessa svårigheter äro i en typisk arbetarfamilj
sa stora, att mestadels ett barnantal av tre eller flera barn kan nedtrycka
familjen i nära nog ett nödtillstånd, mest framträdande i fråga örn bostadsstandarden.
De hjälpåtgärder, som föreslås för att bistå unga makar vid
bosättning, fa därför icke göras sa kostsamma, att de på ett mera väsentligt
sätt kunna sägas konkurrera med åtgärderna till stöd åt de barnuppfödande
äldre familjerna.
Vad här sagts örn arbetarklassen äger även i huvudsak tillämpning å de
familjer inom den lägre medelklassen, inom vilka barnen icke utrustas med
en högre utbildning. Då utbildningen dock ofta blir något längre och även
9
tidpunkten för mera betryggande anställning och full lön stundom inträffar
väsentligt senare, visar inkomstutvecklingen en tendens att, vid jämförelse
med motsvarande utveckling inom arbetarklassen, förskjutas något år framåt
i tiden, vilket i vissa fall kompenseras genom bättre lönevillkor och tryggare
anställningsförhållanden i den högre medelåldern. Sätter man tidigare
äktenskap såsom ett önskemål, kan detta inom denna samhällsklass icke i
samma grad främjas genom planmässigt sparande, då den tidrymd, varunder
de unga hava inkomster att spara, är kortare. Icke minst inom denna
samhällsklass borde hjälp till bosättning i en eller annan form vara
motiverad.
Tjänstemän och anställda, vilka åtnjuta en högre utbildning, hava vanligen
icke varit i tillfälle att kunna genomföra ett sparande vid den tidpunkt,
då de egentligen borde ingå äktenskap. Tvärtom äro de då ofta alltjämt
belastade med studieskulder. Deras framtida inkomstutveckling har, som
redan tidigare nämnts, ett helt annat normalförlopp än i arbetarklassen, i
det de blott så småningom komma upp i högre inkomster och säkrare anställning.
Medan för arbetarklassen en genom planmässigt sparande och på
andra vägar ernådd inkomstöverflyttning från ungdomen till den lägre medelåldern
ur familjesynpunkt står såsom ett önskemål, är önskemålet för
tjänstemän och anställda tvärtom att vinna förbättrade löne- och anställningsvillkor
i ungdomsåren, även örn härigenom en viss utjämning av löneförhållandena
åldersklasserna emellan måste följa. Denna sistnämnda överflyttning
kan näppeligen i högre grad främjas genom det slag av åtgärder,
som i detta betänkande diskuteras, utan blott genom en förändring av de
villkor, som gälla för utbildningen och å arbetsmarknaden för denna mera
kvalificerade arbetskraft.
10
KAP. II.
Frågan om s. k. organiserat sparande samt kommissionens
förslag örn åtgärder i syfte att främja planmässigt sparande
i ungdomsåren.
Kommissionen vill först lämna en redogörelse för de s. k. bostadsproduktionssakkunnigas
betänkande med förslag till lag örn sparföreningar m. m.
för att i anslutning till denna redogörelse angiva sin ståndpunkt till berörda
förslag. I de efterföljande båda avsnitten av detta kapitel skall kommissionen
därefter framlägga sitt eget förslag till åtgärder från det allmännas sida
i syfte att främja planmässigt sparande i ungdomsåren.
Den huvudsakliga innebörden av nämnda sakkunnigberednings förslag är
följande.
I anslutning till de enskilda sparbankerna skola inrättas sparföreningar
med uppgift dels att bland medlemmarna främja planmässigt sparande och
dels att bereda dem lån.
Vid inträde i sparförening skall medlem upprätta en sparplan. I denna
skall angivas ett bestämt sparmål, vilket skall vara av beskaffenhet att främja
medlemmens, hans familjs eller annans välfärd. Vidare skall i sparplanen
fastställas, inom vilka terminer insättningar skola verkställas och vilka belopp
som därvid regelbundet skola insättas. Sparplan skall första gången
omfatta en tid av minst fem år samt, vid förlängning, minst tre år. Endast
där verkliga skäl finnas, skall ändring av sparplan kunna medgivas. Vid
svårigheter av tillfällig natur, såsom sjukdom och arbetslöshet, kunna temporära
dispenser från sparplanens fullföljande beviljas.
Insättningarna verkställas till vederbörande sparbank — men kunna förmedlas
av sparförening — och sparbanken omhändertager i huvudsak medelsförvaltningen.
Under löpande spartid äro insättarmedlen icke tillgängliga
för insättaren. Den spärr, som sålunda är för handen, är anordnad på
sådant sätt, att uttagning av medlems tillgodohavande i sparbanken allenast
kan ske efter uppsägning av föreningen. Föreningsmedlem äger att hos föreningen
påkalla verkställandet av uppsägning, när hans sparplan gått till
ända, d. v. s. då spartiden löpt ut eller då han eventuellt tidigare står inför
förverkligandet av sitt sparmål.
Brister medlem i fullgörandet av sparplanen, förlänges spartiden under
motsvarande period, dock längst med två år. Medlem äger likväl rätt att
undandraga sig sådan påföljd genom att senast före utgången av februari
påföljande år verkställa den felande insättningen och att till föreningen erlägga
visst fixerat vite.
Sparförening har såsom sin andra huvuduppgift att driva långivning bland
föreningsmedlemmarna. Dessa skola själva utöva ett bestämmande inflytande
över långivningen under särskilt hänsynstagande till den duglighet,
som medlem ådagalagt genom sin sparförmåga och sparvilja. Medel för ut
-
11
låningen anskaffar föreningen genom kredit hos vederbörande sparbank,
varvid säkerheten utgöres av dels av föreningen för lån mottagna lånereverser
med tillhörande hypotek och dels insättarnas samlade tillgodohavande
i sparbanken. Hinder föreligger icke för sparbank, som finner sparföreningens
allmänna utlåningsprinciper välgrundade och betryggande, att medgiva
föreningen krediter jämväl till belopp, som överskjuta föreningsmedlemmarnas
sammanlagda tillgodohavanden i sparbanken.
Sparmålslån, som utgör den normala formen för föreningarnas långivning,
kan principiellt beviljas allenast till föreningsmedlem, som fullgjort sparplan
under minst fem år och som står inför förverkligandet av sitt i sparplanen
uppställda sparmål. Sparmålslån må utgå med högst samma belopp, som
låntagaren enligt sparplan hopsamlat samt anlitat för sparmålets förverkligande.
S. k. extrainsättningar — insättningar utöver i sparplanen upptagna
belopp — må, när de innestå^ minst två år, medräknas vid beräkningen av
lånemaximum. Vid låntagares frånfälle gäldas sparmålslån av staten, med
friskrivande av låntagarens stärbhus och hans eventuella borgensmän. Till
täckande av statens utgifter för detta ändamål hava låntagarna att erlägga
en på grundval av dödlighetstabeller försäkringsmässigt uträknad avgift. Med
hänsyn till statens ifrågavarande åtagande uppställas vissa förbehåll rörande
lånesökandes ålder och hälsotillstånd. Låntagare må ej häfta i skuld för
sparmålslån till förening till högre belopp än 6 000 kronor. Längsta amorteringstid
för sparmålslån är 15 år.
Under särskilda förhållanden, exempelvis vid sjukdom eller arbetslöshet,
äger sparförening att mot säkerhet av medlems tillgodohavande å sparbanksbok
bevilja honom tillfällig försträckning, s. k. hjälplån.
För handhavandet av de uppgifter, som stå i sammanhang med statens
åtagande att gälda sparmålslån vid dödsfall, skall enligt bostadsproduktionssakkunnigas
förslag bildas ett särskilt organ, svenska sparföreningsrörelsens
centralkassa. Denna, som skall utrustas med en statlig grundfond på 10 miljoner
kronor, skall jämväl erhålla en del andra uppgifter sammanhängande
med sparföreningarnas verksamhet.
Kassan skall även äga utgiva s. k. sparobligationer till små belopp. Härmed
avses obligationer, vilka icke löpa med viss årligen utgående ränta utan
för vilka ränta gottgöres enligt diskontoberäkning, på så sätt ali den lägges
till kapitalet, och obligationen sålunda efter vissa år utfaller med ett fixerat
högre belopp än inköpsvärdet.
Befolkningskommissionen har med intresse tagit del av de synpunkter
och uppslag, som framkommit i bostadsproduktionssakkunnigas förevarande
betänkande. I likhet med dessa sakkunniga finner kommissionen det ligga
stor vikt uppå att åtgärder vidtagas för främjande av ett planmässigt sparande.
Även kommissionen värdesätter den ekonomiska förtänksamhet och
förmåga att enligt uppgjord plan på ett förnuftigt sätt förfoga över måhända
knappa inkomster, som ådagalägges genom ett fullföljt sådant sparande,
och anser liksom de sakkunniga, att ett viktigt skill för förlänandet av fastare
former åt det målmedvetna sparandet är, att den därigenom ådagalagda
ekonomiska vederhäftigheten skall kunna fastställas på sådant sätt, att spararen
kan visa sig vara i viss mån kreditvärdig, även där ej bankmässig säkerhet
kan av honom erbjudas.
De sakkunnigas förslag få i huvudsak anses inriktade på de breda lagren
av vårt folk. Kommissionen har i det föregående angivit de familjeekonoiniska
orsaker, på grund av vilka det inom dessa folklager vanligen blott
är personer i åldrarna från den forsta anställningstiden fram till eller ett
par år över tidpunkten flir äktenskaps ingående, som kunna göra väsentliga
12
besparingar. Kommissionen, vars uppfattning i detta hänseende icke synes
avvika från de sakkunnigas, har i förevarande sammanhang att uppmärksamma
det planmässiga sparandet särskilt ur synpunkten av dess betydelse
såsom ekonomisk grundval för bosättningen vid giftermål. Med hänsyn till
de nyss berörda familjeekonomiska förhållandena anser emellertid kommissionen,
att även från allmänna synpunkter här ifrågavarande åtgärder
till främjande av planmässigt sparande mera bestämt, än de sakkunniga avsett,
böra inriktas på personer i angivna ungdomsåldrar.
De sakkunniga hava i sitt förslag sammanknutit det planmässiga sparandet
med den kreditgivning (sparmålslån), som skall vara grundad å den
genom fullföljt sparande ådagalagda personliga vederhäftigheten, och hava
för handhavandet av denna spar- och kreditverksamhet uppbyggt ett ganska
komplicerat och genom en omfattande lagstiftning reglerat system av rättsliga
förbindelser mellan spararna (respektive kredittagarna) inbördes och
mellan dem, sparföreningarna och sparbankerna. Kommissionen förbiser
icke, att de sakkunniga därigenom åsyftat att i ifrågavarande spar- och
kreditverksamhet förverkliga ett högre mått av demokratisk självförvaltning,
och har i likhet med de sakkunniga öppen blick för den uppfostrande betydelse,
som en sådan självförvaltning, i den mån den på dessa vägar kunde
ernås, skulle hava för hela vårt folk. Kommissionen håller emellertid före,
att de garantier och kontrollbestämmelser, som de sakkunniga ansett nödiga,
icke lämna erforderligt utrymme för de föreslagna sparföreningarna till den
självstyrelse, som åsyftas. Kommissionen vill i detta sammanhang även erinra
om att våra enskilda sparbanker, vartill de sparföreningar, som tänkts
vara bärare av spararna-kredittagarnas självstyrelse, skulle vara anknutna,
själva äro institutioner med en demokratisk grundval.
Emot det komplicerade system, som de sakkunniga föreslagit, är att erinra,
att en vidlyftig lagstiftning i och för sig är en olägenhet, som blott
kan försvaras, om väsentliga fördelar därmed vinnas. Kommissionens mening
är, att sådana fördelar icke vinnas, och att den av de sakkunniga föreslagna
organisationsformen fastmer kail befaras göra det syfte, den skall
tjäna, mindre tilltalande för den stora allmänheten. Den ansvarighet, som
ålägges sparföreningarnas medlemmar och medlemmarna av deras styrelser,
är i och för sig icke önskvärd, allra minst som en väsentlig del av spararna
skulle vara minderåriga personer, och den kommer sannolikt att avhålla
ekonomiskt mera förtänksamma och försiktiga personer från att använda
denna form av sparverksamhet. I all synnerhet måste detta bliva följden, som
de fördelar, vilka skola svara till förenämnda ansvarighet och till bindningen
vid viss sparplan, icke äro väsentliga.
Då själva bindningen till en sparplan, även om den är socialt värdefull
och för den enskilde i längden välsignelsebringande, icke i allmänhet i och
för sig erbjuder en större lockelse, är från spararens synpunkt möjligheten
att efter fullföljt sparande erhålla sparmålslån egentligen den enda fördel,
han kan vinna genom att ansluta sig till sparförening. Desto betänkligare
måste det då synas, att spararen enligt det framlagda förslaget icke kan erbjudas
garanti för, att han, om han fullföljt sitt sparande, skall erhålla
sparmålslån. Huruvida detta blir fallet kommer att bero på övriga föreningsmedlemmars
efterfrågan på kredit samt på omfattningen av föreningens kredit
hos vederbörande sparbank. Den farhåga, åt vilken ledamoten av de
sakkunniga, J. H. Jönsson, i särskilt yttrande till betänkandet giver uttryck,
nämligen att det »med viss sannolikhet kan förväntas, att sparförening erhåller
ett stort antal medlemmar under de första åren, men att nyrekryteringen
därefter avtager», synes hava visst fog för sig, liksom även slutsatsen,
att detta i realiteten skulle innebära, »att underlaget för sparföre
-
13
nings lånemöjligheter minskas, vilket kunde befaras medföra en flykt från
sparföreningen, som då icke vore i stånd att utlämna sparmålslån». Det
bör bemärkas, att nämnda risk beror på den ovan berörda organisatoriska
sammanknytningen emellan sparandet och kreditgivningen. Då förenämnda
ledamot av de sakkunniga i sitt yttrande påyrkar, att centralkassans resurser
för långivning böra utvidgas i syfte att sätta densamma i stånd att
medverka till en utjämning av lånemöjligheterna hos sparförening, förordar
han i själva verket en viss uppmjukning av denna sammanknytning. Det
kan emellertid med skäl ifrågasättas, örn sparförening, som i så fall finge
att självständigt förvalta en kreditgivning, ofta väsentligt större än dess inlåning,
även med de av de sakkunniga föreslagna garanti- och kontrollåtgärderna
kan anses vara en tillräckligt solid organisatorisk grundval för
sådan kreditgivning.
Beträffande denna kreditgivning vill kommissionen vidare framhålla, att
lånen bliva rätt dyra i förräntning för låntagarna, allrahelst då de sakkunniga
ansett sig böra föreskriva en obligatorisk livförsäkring, som höjer låneräntan
med en halv procent, och då låntagaren därtill har att erlägga bidrag
till sparföreningens förvaltningskostnader. Skall långivningen organiseras på
av de sakkunniga föreslaget sätt, äro dessa extrakostnader sannolikt oundvikliga,
men deras förhandenvaro bör beaktas, då de i sin mån minska
de med medlemskap i sparförening förbundna förmånerna och således måste
bidraga till att göra hela denna form för organiserat sparande mindre tilltalande
för allmänheten. För befolkningskommissionen, som jämväl har att
överväga möjligheterna att ställa billig kredit till buds för unga, mindre bemedlade
personer, vilka ämna ingå äktenskap, kan bland annat med hänsyn
till räntesatsen den av de sakkunniga föreslagna anordningen av sparmålslån
icke sägas fylla de anspråk, som måste ställas på sådan långivning
för bosättning.
De sakkunnigas förslag att göra det planmässiga sparandet beroende av
fastställandet av visst konkret sparmål, vilket icke under spartiden får annat
än efter sträng och av utomstående verkställd prövning ändras, anser
kommissionen vara en mindre lycklig detalj i förslaget. Det är visserligen
sant, att själva sparpropagandan för att vara effektiv bör inrikta spararens
uppmärksamhet på visst sparmål, men härav följer icke, att det sparande,
som fullgöres, skall bindas vid detta sparmål. Sådant bindande innebär en
begränsning av spararnas frihet i ett väsentligt hänseende och kommer att
kännas såsom ett obehörigt förmynderskap samt i praktiken avhålla många
förtänksamma sparare från att ansluta sig till sparförening. I ali synnerhet
då denna verksamhet måste vara inriktad på personer i unga åldrar, vilka
rimligen icke kunna förväntas hava alltför fasta levnadsplaner, synes det
planmässiga sparandet icke böra på detta vis bindas vid visst sparmål.
Psykologiskt skulle en sådan bindning kunna verka olyckligt även i så måtto,
att därigenom det förhållandet undanskymdes, att ett mindre sparkapital är
värdefullt i många livssituationer och ganska oberoende av det förlopp, som
den enskildes levnad kommer att taga.
Sammanfattningsvis vill kommissionen framhålla, att kommissionen tdl
fullo beaktar det för vårt folk betydelsefulla syftemål, de sakkunniga uppställt
för sitt utredningsarbete, och även delar de sakkunnigas uppfattning,
att åtgärder från det allmännas sida äro önskvärda för att främja ett planmässigt
sparande och för att tillgodogöra spararna den kreditvärdighet, som
härigenom ådagaliigges. Kommissionen anser emellertid, att dessa åtgärder
böra inriktas på vissa ungdomsåldrar. Kommissionen förmenar vidare, att
det planmässiga sparandet bör hållas organisatoriskt skill från den å dess
fullföljande grundade kreditgivningen. Vad angår det planmässiga sparan
-
14
det anser kommissionen, att för dess främjande på avsett sätt icke erfordras
inrättandet av sådana föreningar, som föreslås i de sakkunnigas betänkande,
utan att genom lämpliga åtgärder de redan förhandenvarande sparinstitutionerna
kunna fylla ändamålet, i förevarande fall under fritt samarbete med
bland annat ungdomsorganisationer av skilda slag. För reglering av det planmässiga
sparandet synes ingen ny lagstiftning erforderlig. Kommissionen
hyser den uppfattningen, att, i vad gäller spararens disposition över sina sparmedel,
så stor frihet bör lämnas, som är möjligt utan åsidosättande av syftet
att nå planmässigt sparande.
Kommissionen framlägger i det följande förslag till vissa åtgärder för främjande
av planmässigt sparande i ungdomen, och vill här blott ytterligare framhålla,
att, därest det framdeles, när ett planmässigt sparande efter dessa linjer
nått viss omfattning, skulle befinnas lämpligt att giva verksamheten fastare
former, hinder icke då möter för nytt övervägande angående dessa
former. Man har därvid ytterligare erfarenheter att bygga på och, vilket
är än mera betydelsefullt, en förhandenvarande verksamhet att reglera.
Befolkningskommissionen finner härefter lämpligt att lämna en kort redogörelse
för de anstalter, som hittills blivit av sparbankerna och postsparbanken
vidtagna för främjande av sparsamhet.
Sparbankerna hava av ålder verkat för främjande av sparsamhet särskilt
bland mindre bemedlade, och redan för över 100 år sedan bedrevs med dåvarande
hjälpmedel en icke oväsentlig propaganda för sparsamhet. Under
sin mera än hundraåriga verksamhet hava sparbankerna vuxit till en betydande
faktor i vårt lands ekonomiska liv. Den sammanlagda insättarbehållningen
uppgick sålunda den 31 december 1934 till 3 31 miljarder kronor fördelade
på 3''36 miljoner sparbanksböcker eller i medeltal 985 kronor per bok
och 534 kronor per invånare.
Vad angår postsparbankens verksamhet såsom sparinrättning må till en
början erinras örn att postsparbanken tillkommit för att vara de små spararnas
bank. Denna redan från början starkt betonade uppgift kommer fortfarande
till synes i de för postsparbanken gällande bestämmelserna. Sålunda
är bland annat insättningsmaximum begränsat till 5 000 kronor. Postsparbankens
egenskap att vara företrädesvis en de breda lagrens sparinrättning
framträder också, om man tager del av uppgifterna om bankens rörelse och
klientel. Under år 1934 insattes ett sammanlagt belopp av nära 224 miljoner
kronor, fördelat på i runt tal 2 859 000 insättningsposter. Medelbeloppet av
insättningarna var därför ej större än 78 kronor. Det uttagna beloppet
var under samma år något mera än 202 miljoner kronor, fördelat på omkring
2 803 000 uttagningsposter, varför medelbeloppet för uttagningarna var
72 kronor. Vid årets slut innestod å samtliga omkring 1 808 000 postsparbanksböcker
en behållning (räntor inberäknade) av ungefär 4732 miljoner
kronor, motsvarande en behållning på varje bok av 262 kronor.
Skolsparverksamheten. Till främjande av sparverksamhet bland det uppväxande
släktet och särskilt bland skolungdomen hava såväl sparbankerna
som postsparbanken i samverkan med lärarna gjort en betydande insats. En
mera fast organiserad sparverksamhet i skolorna påbörjades redan år 1869
av en lokal sparbank och särskilt under senaste årtiondet har denna verksamhet
erhållit en betydande omfattning. Sedan den nya sparbankslagen av
år 1923 trätt i kraft, har från svenska sparbanksföreningens sida initiativ tagits
till skolsparrörelsens organiserande på bred basis i hela vårt land. För
ernående av detta syftemål har föreningens styrelse sålunda gjort hänvändelse
15
till rikets samtliga sparbanker med uppmaning till dessa att allmänt upptaga
denna sant sparbanksmässiga verksamhet samt tillrått dem att till gagn för
rörelsens utveckling söka åstadkomma ett förtroendefullt samarbete med landets
lärarkår.
För sparrörelsens praktiska handläggning i skolorna och för meddelande i
samband därmed av teoretisk undervisning har det emellertid synts erforderligt
att allmänna bestämmelser därom kunde utarbetas, varför föreningens
styrelse i skrivelse till Kungl. Majit i december 1924 gjort framställning till
vinnande av sagda syfte. I anledning därav meddelade kungl, skolöverstyrelsen
genom cirkulärskrivelse den 8 maj 1926 till de lokala skolmyndigheterna
och lärarna vid samtliga under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter
råd och anvisningar rörande skolsparrörelsens såväl teoretiska som
praktiska handläggning.
Den av kungl, skolöverstyrelsen förordade sparsamhetsundervisningen
kunde emellertid icke i allmänhet av lärarna meddelas utan erhållande av
erforderliga hjälpmedel, såsom teoretiska utläggningar och praktiska övningsexempel.
Svenska sparbanksföreningens styrelse tog därför initiativ till
framställande av särskild handbok för lärare vid undervisning i sparsamhet.
Denna handbok, »Uppfostran till sparsamhet», som på tillrådan av
kungl, skolöverstyrelsen på sin tid utarbetades av professor Sven Brisman,
framlidne folkskolinspektören Carl Lidman och överläraren Albert Lindberg,
utgavs av trycket i början av år 1931 och har i över 20 000 exemplar av sparbankerna
och postsparbanken utdelats till landets lärare.
Enär skolsparrörelsens utveckling ytterst är beroende av det intresse respektive
lärare ägna densamma, bär det synts önskvärt, att dessa redan under
utbildningstiden vid seminarierna måtte erhålla en mera ingående
kännedom om skolsparrörelsens organisation och ändamål. I detta syfte
har föreningen beviljat anslag för anordnande försöksvis av föreläsningar för
avgående klasser vid seminarierna, och i samband därmed hava på föranstaltande
av vissa sparbanker vid seminarierna även anordnats uppsatsskrivningar
med prisbelöning av de bästa uppsatserna. Då detta försök slagit väl
ut, har det synts önskvärt, att sparsamhetsundervisningen kunde beredas
plats på seminariernas arbetsprogram. Denna fråga har även varit föremål
för överläggning inom nordens centrala sparbanksföreningars delegation,
och i skrivelse till respektive regeringar i Danmark, Finland, Norge och Sverige
har gjorts framställning, att bland läroämnena för dem, vilka skola utgå
som lärare för ungdom — således vid universitet, seminarier och övriga
lärareutbildningsanstalter -— måtte ingå kurser för beredandet av teoretisk
och praktisk insikt och färdighet i undervisning om sparsamhet. Dessa skrivelser
hava inom respektive länder blivit föremål för förberedande handläggning,
och, vad Sverige beträffar, hava seminariesakkunniga i sitt nyligen
avgivna betänkande föreslagit praktiska åtgärder i skrivelsens syftemål.
Postsparbanken har redan från början i stor utsträckning inriktat sin sparpropaganda
på ungdomen, varjämte bankens ledning sökt intressera allmänheten
för ett organiserat sparande.
Tidigare tillhandahöll postsparbanken sparmärken lydande å 10 öre, vilka
märken till stor del såldes genom skolorna till dessas lärjungar. Sedan tio
sådana märken uppklistrats på ett s. k. sparkort, kunde detta inlämnas å
postanstalt såsom likvid för en insättning å postsparbanksbok av 1 krona.
Efter det att postsparbanken infört de efter kort tid mycket populära ficksparbössorna
flir 1 O-öres respektive 25-öresmynt, ansågs att sparmärkena
kunde avskaffas. Detta skedde år 1923 och beräknades då att postsparbanken
under åren t. o. m. 1922 avyttrat 38 miljoner stycken sparmärken.
16
Sparmärkenas efterträdare — ficksparbössorna — hava vunnit en ännu större
popularitet än den som kom sparmärkena till del.
Den av postsparbanken från år 1928 och sparbankerna delvis redan från
slutet av 1860-talet organiserade sparverksamheten i skolorna består i huvudsak
däri, att respektive sparbank insätter ett visst belopp, i allmänhet 2—5
kronor på motbok för varje barn, som inskrives i folkskolan. För att bereda
barnen tillfälle att själva förkovra denna grundplåt tillhandahålla bankerna
skolorna s. k. skolsparbössor, innehållande ett antal fack, där eleverna var
för sig kunna nedlägga sina slantar. Sparbankerna bruka även andra system
för sparverksamheten i skolorna. Sålunda hava en del sparbanker överenskommit
med lärarna, att dessa skola mottaga penningar direkt av eleverna
samt föra en kassajournal eller kassalista, där elevernas sparslantar noteras
för att insättas på sparbanksbok, då beloppet stigit till minst en krona
per elev.
Genom införande i 1923 års sparbankslag av mindre rigorösa bestämmelser
för beviljande av anslag till sparsamhetens främjande synas sparbankerna
hava erhållit möjlighet att på ett mera effektivt sätt organisera skolsparverksamheten.
Antalet sparbanker, som före den nya lagens ikraftträdande
infört sparverksamhet i skolorna, uppgick således till allenast 55, under
det att sådan verksamhet för närvarande bedrives av omkring 360 av
vårt lands 479 sparbanker, representerande 96 °/o av insättarekapitalet i samtliga
sparbanker. Även postsparbankens skolsparrörelse har under det fåtal
år, den bedrivits, ernått en betydande omfattning. Skolsparrörelsens utveckling
framgår av följande tabell:
Skolsparrörelse genom enskilda sparbanker.
Å r |
Sparbanker, Antal |
Av spar-banker till Antal |
Kvar- stående skolspar- banksböcker Antal |
Insättningar |
Behållning Kronor |
|
Av spar-bankerna |
Av barnen |
|||||
Kronor |
Kronor |
|||||
1922 ............ |
55 |
|||||
1926 ............ |
115 |
— |
— |
— |
— |
8 229 600 |
1927 ............ |
229 |
55 945 |
229 505 |
160 861 |
1 385 903 |
9 839175 |
1928 ............ |
234 |
75 241 |
313 074 |
207 579 |
1839 035 |
12 074 515 |
1929 ............ |
262 |
79 451 |
388 554 |
239 788 |
2 262 957 |
14 552 669 |
1930 ............ |
313 |
80 630 |
465 779 |
266 483 |
2 654 281 |
17 727 034 |
1931 ............ |
331 |
87 000 |
537 290 |
305 873 |
3 005 457 |
20 660 862 |
1932 ............ |
352 |
80 227 |
597 631 |
274 114 |
2 828 327 |
23 381 485 |
1933 ............ |
358 |
87 229 |
658 489 |
308 470 |
3 162 878 |
26 014164 |
1934 ............ |
357 |
83 039 |
698 500 |
284 200 |
3 615 300 |
28 797 000 |
Skolsparrörelse genom postsparbanken. |
||||||
1928 ............ |
25 000 |
50 000 |
50 000 |
|||
1929 ............ |
25 000 |
50 000 |
200000 |
|||
1930 ............ |
30 000 |
60 000 |
450 000 |
|||
1931 ............ |
30 000 |
60 000 |
760000 |
|||
1932 ............ |
30 000 |
60 000 |
1260 000 |
|||
1933 ............ |
30 000 |
60 000 |
1 460 000 |
|||
1934 ............ |
30 000 |
60 000 |
1860 000 |
|||
1935 ............ |
30O00 |
60 000 |
2 085 000 |
1 Härifrån avgår årligen behållningen å de skolsparbanksböcker, som p& grund av gällande
bestämmelser överföras till vanlig sparbanksräkning, när räkningsinnehavaren uppnått viss stipulerad
ålder.
17
Utom de direkta gåvorna i form av insättningar åt skolbarn utgiva sparbankerna
avsevärda belopp för denna rörelse i form av högre räntor å skolbarnens
motböcker samt kostnader av olika slag. De sammanlagda utgifterna
härför uppskattas till cirka en miljon kronor per år. Denna rörelse
kan näppeligen vara för sparbankerna ekonomiskt lönande, och torde detta
icke heller hava avsetts, då sparbankerna förmena, att största värdet av rörelsen
ligger i den fostran för livet, som genom densamma bibringas det uppväxande
släktet.
I detta sammanhang bör kanske också erinras därom att postsparbanken
genom beslut av 1935 års riksdag bemyndigats avsätta ett belopp av i runt
tal 90 000 kronor till en skolsparfond, vars avkastning skall användas att till
skolor, varest ordnad skolsparrörelse finnes ordnad, utdela bidrag, som kunna
främja lärjungarnas fostran eller utbildning, såsom exempelvis för anskaffning
av skioptikon- eller radioutrustning, skolresor, skolbibliotek o. s. v.
Insättningar åt nyfödda barn. Under senaste årtiondet hava en del sparbanker,
uppskattningsvis ett 50-tal, börjat verkställa insättningar på motböcker,
som utfärdas till nyfödda barn och överlämnas till föräldrarna åtföljda
av gåvobrev, vari avsikten med gåvan klarlägges. Även i detta fall torde det
belopp, som insättes såsom grundplåt, belöpa sig till mellan 2—5 kronor per
bok. I samband därmed erbjuda sparbankerna föräldrarna en hemsparbössa
för att de med hjälp av densamma skola kunna samla sparslantar till
framtida gagn för den nye världsmedborgaren. För en verksamhet som denna
torde kunna påräknas ett stort intresse hos föräldrarna.
Hemsparrörelse. Sedan skolsparverksamhet mera allmänt införts av sparbankerna
och de elever, som deltagit i verksamheten, avslutat sin skolgång,
hava sparbankerna under senaste åren ställts inför problemet, huru de skola
kunna förmå de unga att fortsätta med sparandet även efter skolåren. Den
icke minst betydande uppgiften i fråga om skolsparverksamheten torde nämligen
bestå i att på ett lämpligt sätt knyta an, där skolan slutar, att söka
bibehålla det intresse, som skapats under skolåren, samt förmå den vuxna
ungdomen att i praktiken omsätta den undervisning, som meddelats i skolan.
1 detta syfte pläga en del sparbanker vid elevernas avgång ur skolan
genom lärarna erbjuda dem att erhålla hemsparbössor, för att de med hjälp
av dessa skola kunna tillvarataga en del av de penningar, de själva genom
eget förvärvsarbete komma att förtjäna. Där detta förfaringssätt införts, begagna
sig de avgående eleverna i stor utsträckning av sparbankernas erbjudande.
Även i övrigt bedriva sparbankerna en betydande hemsparbösserörelse.
Denna verksamhet infördes i vårt land år 1902 och har numera enligt tillgängliga
uppgifter upptagits av cirka 250 sparbanker. Vid 1934 års utgång
hade dessa utlånade ej mindre än 235 412 hemsparbössor och sparresultatet
för nämnda år belöpte sig till cirka 4 miljoner kronor.
Sparklubbar. Sedan de unga avgått ur skolan, är det givetvis icke möjligt
för sparbankerna att uppehålla kontakten med var och en av dem särskilt.
Sparbankerna hava därför sökt kvarhålla ungdomens sparinlresse genom
förmedling av dess egna sammanslutningar och bland dessas medlemmar
organiserat sparverksamhet gruppvis. Sålunda hava inrättats så kallade
sparklubbar inom Jordbrukareungdomens förbunds lokala avdelningar, som
omfattat saken med intresse. De försök, som under senare tid gjorts att
bland nykterhetsordnarnas ungdom organisera sparsamhetssammanslutningar,
hava även krönts med framgång. Inom detta läger torde kunna påräk
2—;i00li‘29
-
18
nas elt speciellt intresse för denna verksamhet. Även med scoutrörelsen hava
sparbankerna sökt samverkan för organiserandet av sparverksamhet bland
medlemmarna.
De försök till organiserat sparande, som sparbankerna gjort, hänföra sig
icke allenast till den uppväxande ungdomen utan även till vuxna personer.
Redan år 1925 organiserade en medelstor sparbank sådan sparverksamhet
bland industri- och jordbruksarbetare, kontorsanställda m. fl. Denna verksamhet
har omfattat 582 personer och under de nio år, för vilka redogörelse
föreligger, givit till resultat ett insatt belopp av 242 471 kronor i sammanlagt
71 252 insättningsposter. Fördelen med detta system synes vara, att sparandet
blivit planmässigt tillrättalagt och att insättningarna kunnat ske omedelbart
vid avlöningstillfället. Oaktat den relativt anspråkslösa organisationsformen
— sparklubbarnas stadgar innehålla allenast 9 paragrafer —- vill det
dock synas, som om sparorganisationer av detta slag hade framtiden för sig.
Organisationen är i korthet följande. Arbetarna vid t. ex. ett industriföretag
eller ett lantbruk komma överens om viss samverkan för avsättande av
smärre sparbelopp och bilda för ändamålet en sammanslutning, som benämnes
sparldubb. Inom klubben tillsättes en styrelse (kommitté), som bar till
uppgift att inkassera medlemmarnas besparingar och insätta desamma på
sparbanksbok. Medlemmarna i sparklubb underteckna certifikat, vari de förbinda
sig att såvitt möjligt spara visst belopp per vecka eller månad. Dessa
certifikat innehålla jämväl bestämmelser om rätt till uttag, särskilt i händelse
av sjukdom, arbetslöshet etc. Sparbeloppen insättas på individuell
motbok för varje medlem av sparklubb.
Sparrörclse bland sjömän. År 1929 har postsparbanken igångsatt en särskild
sparrörelse bland sjömän, för vilken rörelse vissa närmare bestämmelser
finnas meddelade i ett av generalpoststyrelsen utfärdat cirkulär. Jämlikt
dessa bestämmelser kan sjöman, som så önskar, få viss del av sin avlöning
innehållen och översänd till postsparbanken, vilken åtager sig att omhändertaga,
förvalta — häri inbegripet fullgörande av sjömans likvider till stat,
kommun och enskilda — samt redovisa den del av hyran, som sjömannen
sålunda icke önskar själv uppbära. Sjömanssparrörelsen bedrives i intimt
samarbete med sjömännens fackliga organisation och med anlitande av propagandaombud
i ett antal svenska och utländska hamnstäder. För ersättning
åt dessa ombud har Kungl. Maj:t anvisat anslag, som före år 1934 utgjorde
2 000 kronor för år men som fr. o. m. år 1934 höjts till 3 000 kronor
för år. Å de särskilda sjömanssparböckerna hava under de tre första kvartalen
av år 1935 insatts 451 831 kronor och uttagits 343 332 kronor.
Sparinsättningar för militärmanskap. Jämlikt gällande bestämmelser skall
viss del av lön till fast anställt manskap vid armén och marinen insättas å
för vederbörande upplagda postsparbankskonton. Under de tre första kvartalen
av^ år 1935 hava i postsparbanken för militärt manskap i runda tal insatts
1 545 000 kronor och uttagits 1 129 000 kronor. Det innestående tillgodohavandet
utgjorde den 30 september 1935 4 727 000 kronor.
Skattesparkassor. Sedan ett flertal år tillbaka hava sparbankerna på sitt
program upptagit organiserande av skattesparkassor. Sparbankerna anse,
att den person, som av sin inkomst gör regelbundna avsättningar för att
kunna erlägga skatten till stat och kommunen i behörig tid, också inser fördelen
av regelbundna besparingar i annan ordning. De sparbanker, som
upptagit dylik verksamhet, torde hava funnit, att de genom deltagande i denna
rörelse kunnat knyta nya länkar till sin verksamhet.
19
Statens intressekontor. Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att
även något beröra den verksamhet, som av generalpoststyrelsen utövas genom
statens intressekontor. Detta kontors uppgift är att bereda möjlighet
för varje person, var han än är bosatt i landet, att genom periodiska löneavdrag
betala sina skatter ävensom att för befattningshavare och pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst på enahanda sätt erlägga, förutom
skatter, även andra mera regelbundna utgifter, såsom hyra, försäkringspremier,
gas-, elektricitets- och telefonavgifter, låneamorteringar i banker
ävensom insättningar å sparkasseräkning m. m. Däremot få intressekontorets
tjänster icke tagas i anspråk för avbetalningsaffärer. Beträffande
befattningshavare och f. d. befattningshavare i statens tjänst är vederbörande
avlöningsredogörare enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser skyldig
att verkställa och till intressekontoret leverera av dessa personer önskade
löneavdrag. I fråga om icke-statsanställda personer — vilka i rätt stor utsträckning
utgöras av arbetare med veckoavlöning — utföras dessa göromål
i viss omfattning efter frivilligt åtagande av vederbörande arbetsgivare eller,
i de fall så icke kan äga rum, av vederbörande skattebetalare själv. För
närvarande hava omkring 400 arbetsgivare inom riket åtagit sig att sålunda
för intressekontorets räkning ombesörja att avdrag verkställes å de anställda
tillkommande lönebelopp. Det har visat sig, att till intressekontorets skatteförmedling
anslutna personer i enskild tjänst ofta hos vederbörande arbetsgivare
begära sådan avsättning till högre belopp än som åtgår för gäldande av
skatter. Man har nämligen funnit, att detta system med avdrag vid avlöningstillfällena
är så praktiskt att man, ehuru ränta icke utgår för hos intressekontoret
innestående medel, på detta sätt velat spara en slant till blivande
behov. Generalpoststyrelsen har numera i skrivelse till Kungl. Majit
föreslagit, att intressekontorets tjänster skulle få anlitas även av icke statliga
befattningshavare på samma sätt och i samma omfattning, som gäller
om de statsanställda.
Under år 1934 begagnade sig över 19 000 personer — därav omkring
8 000 statliga befattningshavare, av vilka cirka 80 procent utgjordes av arbetare
eller tjänstemän i de lägre tjänstegraderna — av intressekontorets tjänster.
Totala antalet omsättningar —- in- och utbetalningar -—- å intressekontoret
under sagda år uppgick till omkring 430 000 å ett sammanlagt belopp
av cirka 18 miljoner kronor. Motsvarande siffror för år 1935 torde bliva
betydligt högre.
Som ovan sagts förmedlar intressekontoret bland annat insättningar å
sparkasseräkning — i affärs- och sparbanker, postsparbanken m. fl. Till
denna senare avsätta för närvarande genom intressekontoret närmare 800
statsanställda personer månatligen visst belopp, som i enlighet med gällande
bestämmelser insattes å av postsparbanken upplagda s. k. sparkonton;
postsparbanksböcker utfärdas icke i detta fall. Uppgift å behållning (jämte
ränta) å sparkonto meddelas insättare en gång årligen, och uttagningar från
kontot ske genom rekvisition direkt till postsparbanken, som verkställer utbetalningarna
över postgiro.
All intressekontorets betalningsförmedling är kostnadsfri. Å intressekontoinnehavares
tillgodohavande luis intressekontoret utgår icke någon ränta.
Intressekontoinnehavare erhåller varje halvår specifikation å de omsättningar,
som verkställts å hans intressekonto.
»Postsparbankens budgetbok.» Slutligen må nämnas, att postsparbanken
under år 1934 ägnat en omfattande propaganda åt att söka intressera allmänheten
flir budgetbokföring. 1 detta syfte utdelade banken kostnadsfritt
under hösten 1934 till dem så önskade en budgetbok, avsedd för privat bud
-
20
getbokföring under ett kvartal. Denna försöksbok efterföljdes vid årsskiftet
1934/1935 av en större budgetbok, avsedd för helt år, vilken mottagits
med stort intresse. I postsparbankens anvisningar för lämplig budgetbokföring
ingår alltid, att budgeten skall uppgöras på sådant sätt, att viss del
av inkomsten regelbundet kan avsättas för besparing. Den sistnämnda större
budgetboken har sålts till ett pris av 1 krona. Sammanlagt hava omkring
65 000 sådana böcker utlämnats. Det är postsparbankens avsikt att
fortsätta med den ifrågavarande budgetpropagandan.
Propagandamaterial. För ett effektivt bedrivande av ovan nämnda särskilda
slag av sparverksamhet m. m. erfordras givetvis omfattande propagandamaterial.
Vad sparverksamheten i skolorna beträffar utdela sparbankerna
och postsparbanken skolschemata, tabeller, anteckningsböcker etc.
För vidmakthållande av ungdomens intresse för skolsparrörelsen har det
emellertid synts erforderligt att mera kontinuerligt giva en påminnelse om
densamma. Ett verksamt medel härför har erhållits i den genom svenska
sparbanksföreningens avdelning för sparpropaganda sedan år 1926 utgivna
publikationen, skolspartidskriften »Lyckoslanten». Denna utkommer numera
med fem nummer per år och utdelas av ett flertal sparbanker samt av
postsparbanken i så stort antal exemplar, att varje elev erhåller densamma.
Programmet för tidskriften är att i ord och bild verka för sund sparsamhet
bland det uppväxande släktet och intressera de unga för produktivt arbete
och målmedvetet handhavande av förvärvade medel. Ifrågavarande publikation
har med sitt femte nummer innevarande år uppnått en upplaga av
cirka 480 000 exemplar. Därav utdela de lokala sparbankerna 335 000
exemplar och postsparbanken 145 000 exemplar. På grund av upplagans
storlek kan man synbarligen räkna med att publikationen når till varje
hem med barn i skolåldern, och där utgör en tyst förespråkare för sparsamhet
och sund ekonomi.
Då kungl, skolöverstyrelsen i sin förutnämnda cirkulärskrivelse örn sparsamhetsundervisningen
i skolorna framhållit, att sådan undervisning lämpligen
borde meddelas i samband med räknelektionerna, har sparbanksföreningen
låtit framställa en särskild räknebok, »Lyckoslantens räknehäfte»,
innehållande räkneexempel i berättelseform med sparsamhetsbetonat innehåll.
I syfte att kvarhålla ungdomens intresse för sparsamhet efter skolåren
hava sparbankerna med sin propaganda även sökt nå den manliga ungdomen
vid tiden för den militära utbildningen. De hava därvid funnit lämpligt
att i första hand söka vinna befälets och särskilt underbefälets intresse
för saken, enär dessa vid sin undervisning inom olika skolor vid respektive
regementen och kårer bäst äro i tillfälle att för såväl manskap som värnpliktiga
påvisa sparsamhetens stora betydelse för den enskilde och för samhället.
I detta syftemål anordnas årligen vid arméns underofficersskola
prisskrivningar över ämnen med sparsamhetstendens.
För väckande av intresset för sparsamhet även bland de vuxna begagna
sig postsparbanken och sparbankerna av en mångfald propagandamaterial.
Sålunda hava de senare låtit framställa en särskild kassabok för hemmen
avsedd att användas för notering av inkomster och utgifter. I denna finnes
även intagen en budgetplan beräknad efter olika inkomster. »Hemmets
Kassabok» utdelas gratis av sparbankerna och har hittills framställts i
245 000 exemplar. I detta sammanhang må för övrigt erinras om vad i
det föregående anförts om postsparbankens budgetbok.
För distribution såsom tidningsbilaga eller för utlämnande vid arbetsplatser
i samband med veckoavlöningen hava sparbankerna framställt ett
21
antal olika broschyrer med sparsamhetstendens författade av nationalekonomer,
politiker m. m. Dessa broschyrer hava i regel kunnat spridas i
massupplagor.
Även filmen har anlitats såsom propagandamedel för sparrörelsen, i det
att postsparbanken —- som årligen nedlägger nära 200 000 kronor på sin
propaganda -—- utom ett flertal smärre reklamfilmer låtit utföra två stora
propagandafilmer för ungdom, vilka kostnadsfritt tillhandahållas skolor och
ungdomsorganisationer, militära institutioner, frälsningsarmén och andra
dylika organisationer.
Slutligen må nämnas sparbankernas särskilda propagandadag, som är av
internationell karaktär, världsspardagen den 31 oktober, då speciell propaganda
göres i press och radio. Då publiceras i nära nog hela den svenska
pressen artiklar med sparsamhetstendens, och postsparbanken och det stora
flertalet sparbanker begagna tillfället till propaganda för sparsamhet genom
bland annat affischering och en betydande annonsering, som år för år blivit
alltmera omfattande. Allt sedan år 1925 har å världsspardagen varje
år radioföredrag om sparandets nytta hållits av regeringsledamöter och
andra personer i framskjuten ställning.
Då kommissionen nu övergår till frågan örn de åtgärder, som såväl till
underlättande av familjebildningen som för andra för de ungas framtid
viktiga ändamål enligt kommissionens uppfattning böra vidtagas med syfte
att organisera och utveckla ett planmässigt sparande i ungdomsåren, vill
kommissionen anföra följande.
I enlighet med vad ovan anförts med avseende å de s. k. bostadsproduktionssakkunnigas
betänkande och förslag anser kommissionen, att lagstiftningsåtgärder
för den ifrågavarande verksamhetens reglerande, i varje fall
under nuvarande tidsförhållanden, icke äro av behovet påkallade. Kommissionen
håller fastmera före, att den planmässiga sparverksamheten bör
utvecklas under möjligast fria former samt vila på en sådan självverksamhet
bland grupper av ungdom och enskilda sparare, som, enligt vad ovan
nämnts, redan här och var inom landet givit gynnsamma resultat. Sålunda
synas de s. k. sparklubbar, som under medverkan av vederbörande sparbanker
bildats på några orter och för vilka självverksamheten inskränkande
juridiska regler icke förefunnits, visa hän på en utvecklingslinje, som,
energiskt och målmedvetet fullföljd, torde hava framtiden för sig och kunna
förväntas i allt större omfattning samla landets ungdom kring den betydelsefulla
idé, det här gäller att förverkliga. Kommissionen finner alltså, att den
genom initiativ från sparbankshåll men under intresserad anslutning från
ungdomens egen sida upptagna sparklubbsverksamheten bör bliva föremål
för statsmakternas intresse och, i vad det gäller en propagandaverksamhet
på området, jämväl för deras ekonomiska stöd. Såsom ett härmed
nära sammanhörande led i en verksamhet i syfte att uppfostra till sparsamhet
bör ytterligare ingå att väcka enskilda, i sparklubbar av ovannämnt slag
icke sammanslutna personers intresse för planmässigt sparande samt att
finna lämpliga former även för främjandet av det ifrågavarande mera individuellt
betonade sparandet. Medan utvecklingen av i sparklubbar sammanslutna
personers intresse för planmässigt sparande närmast anknyter
till inom de enskilda sparbankerna tagna initiativ, torde arbetet för utvecklingen
av i sådana sammanslutningar ej förenade personers sparintresse
lämpligen kunna ankomma främst på postsparbanken med dennas talrika
avdelningskontor runt örn i landets skilda delar. Det bör i detta sammanhang
erinras örn alt särskilt i landets nordligare delar sparbankerna
22
mångenstädes äro fåtaliga, medan postsparbanken även här har överallt jämförelsevis
lätt tillgängliga kontor.
De riktlinjer och förslag med avseende å utvecklingen av planmässigt sparande
i ungdomsåren, som kommissionen i det följande utvecklar och framlägger,
bygga, i enlighet med vad ovan anförts, på den allmänna förutsättningen,
att den ifrågavarande verksamheten bör ske på frivillighetens väg
och under i möjligaste mån fria former. Visserligen erhåller kommissionens
förslag härigenom en mindre preciserad karaktär och har mera naturen
av vissa allmänna riktlinjer och anvisningar för det förordade organisationsarbetet.
Kommissionen ser emellertid icke en svaghet utan fastmera
en styrka i^ denna sin uppläggning av problemet. Det torde, såsom
redan i det föregående antytts, mindre väl överensstämma med ungdomens
allmänna inställning till sparverksamheten att ställa förhoppningar på åtgärder,
som mer eller mindre hava karaktären av tvångsföreskrifter, och
väsentligt mera torde vara att vinna genom en under lämpliga former bedriven
upplysnings- och propagandaverksamhet i förening med på frivillighetens
grund vilande initiativ.
Efter dessa allmänna anmärkningar övergår kommissionen till de organisatoriska
och övriga frågor, som i detta sammanhang framställa sig till
övervägande.
I enlighet med vad tidigare framhållits, bör det planmässiga sparandet
hava till ändamål att utnyttja den sparkraft, som ofta förefinnes under den
levnadsperiod, vilken infaller mellan den första anställningen och ett antal
år framåt, särskilt intill tiden för äktenskaps ingående. Kommissionen anser
det vara ett önskemål, att vissa gränser angivas med avseende å de
åldrar, som här avses, och föreslår i sådant hänseende såsom nedre åldersgräns
15 år och såsom övre sådan gräns 30 år.
Då en person i de åldrar, som nu angivits, önskar påbörja ett planmässigt
sparande, bör hans första åtgärd vara att vända sig till närbelägen postanstalt
eller sparbank, vilken för honom utställer en för ändamålet avsedd motbok,
betecknad hemsparbok eller dylikt. Samtidigt åtager sig spararen genom ett
särskilt sparavtal att verkställa insättningar efter viss sparplan.
I sparavtalet bör till en början angivas en viss tid, under vilken sparverksamheten
avses skola utövas, samt de tidpunkter eller terminer, då insättningar
skola ske, och storleken av insättningarna. Spararen bör givetvis vara
oförhindrad att göra större insättningar, än han åtagit sig. Vid sparavtalets
avslutande torde icke behöva angivas, vilket ändamål spararen åsyftar att nå
med sparandet. Detta ändamål kan naturligtvis vara, och är även ofta,
helt allmänt, att spararen ekonomiskt vill stå bättre rustad för livet. Kommissionen,
som i delta betänkande närmast haft att beakta ungdomssparandets
betydelse för familjebildningen, vill särskilt understryka, att detta sparmål
av naturliga skäl vanligen icke spelar nämnvärd roll i den tidiga ungdomsålder,
då sparandet helst bör grundläggas. Det finnes intet skäl att binda
sparandet till hembildningen lika litet som till något annat konkret sparmål.
Man bör utgå ifrån, att de insatta medlen skola utgöras av besparingar å
arbetsinkomster men däremot i princip icke av annorledes förvärvat kapital.
Någon direkt kontroll över varifrån sparmedlen härröra lärer i allmänhet icke
och heller icke böra komma i fråga. Såsom nedan närmare angives
föreslår kommissionen, att å sparkapital sammanbragt genom planmässigt
sparande viss högre ränta skall utgå. För att förebygga, att denna förmån
i alltför hög grad kommer att utnyttjas i fråga om kapitalplaceringar av
annan art, än som här åsyftas, föreslår kommissionen, att det sparkapital, som
må räknas såsom resultat av planmässigt sparande i denna mening, må utgöra
23
högst 3 000 kronor. Om de sparade medlen uppgå till högre belopp än 3 000
kronor, bör den överskjutande delen behandlas såsom vanliga sparmedel. I
detta sammanhang må nämnas, att hinder icke bör föreligga för att den, som
påbörjar planmässigt sparande, till sitt konto överflyttar förut å skolsparbanksbok
innestående sparkapital. Då spartid gått till ända, må spararen, om
han så önskar, kunna sluta nytt sparavtal, varvid det redan sammanbragta
sparkapitalet skall räknas såsom ingångsinsättning, varå liksom å de därefter
enligt det nya sparavtalet skeende insättningarna den högre räntan skall
tillgodogöras.
Sparbanken, respektive postanstalten bör hålla olika exempel på sparplaner
tillgängliga för spararna och bör vara dem behjälpliga att välja den plan, som
bäst svarar mot deras ekonomiska villkor. Av sparplanerna bör framgå,
huru stora och huru ofta förekommande insättningarna behöva vara, för att
spararen efter viss tid skall nå visst besparat belopp. Några summariska beräkningar
rörande resultatet av planmässigt sparande, innefattande förslag
till sådana sparplaner, närslutas såsom bilaga till föreliggande betänkande.
Vid bestämmandet av insättningarnas storlek bör hänsyn självfallet tagas
till spararens ekonomiska ställning och hans utsikter för framtiden. Det synes
knappast finnas någon anledning att tillråda en sparare att för sig uppställa
en sparplan, som icke står i rimligt förhållande till hans möjligheter att
utan alltför stora försakelser fullgöra sparandet. Dessa möjligheter äro beroende
icke allenast av spararens inkomster utan även av storleken av de utgifter,
som skäligen äro eller kunna beräknas bliva nödvändiga eller ekonomiskt
motiverade. Sålunda kan det icke vara lämpligt, att en person, som
har försörjningsplikt mot anhöriga eller eljest anses böra bidraga till andras
uppehälle, förmås att försumma detta till förmån för ett planmässigt sparande.
Ej heller synes ett planmässigt sparande böra förhindra honom från
att tillgodogöra sig undervisning eller utbildning till fromma för sin allmänna
utveckling och på längre sikt även till sin ekonomiska förkovran.
Även betalningsterminerna böra anknytas till spararens villkor. Sålunda bör
för en arbetare eller anställd, vilken uppbär avlöning å fredagarna, dessa
dagar eller ock kanske lämpligare lördagarna väljas såsom betalningsterminer
för de planmässiga insättningarna. Största möjliga frihet bör beredas spararen
att fritt bestämma insättningsterminerna på det för honom bäst lämpade
sättet.
Sparbank bör vara angelägen att tillse, att den, som genom sparavtal anslutit
sig till planmässigt sparande, fullgör de insättningar, som han åtagit sig.
Om han försummar detta, bör sparbanken i lämpliga former söka förmå spararen
att fullfölja sparplanen. Hinder bör icke föreligga, att, där så betingas
av omständigheterna, storleken av de överenskomna insättningarna nedsättas
eller insättningsterminerna på ett lämpligare sätt omläggas. Där spararen likväl
icke kan förmås att fortsätta sina insättningar, kunna tvångsmedel icke
komma till användning. Örn det sedermera blir fråga örn att— på sätt nedan
kommer att beröras — meddela bevis rörande vederbörande sparverksamhet,
bör emellertid hänsyn tågås lill örn giltigt skäl förelegat för uraktlåtenheten
att fullgöra den i sparavtalet fastställda sparplanen eller örn något sådant skäl
härvid icke varit för handen. Vid de individuella fallens bedömande torde i
buvudsak samma synpunkter böra vara vägledande, som enligt det följande
böra beaktas vid bedömandet av örn uttag av medel kan anses legitimt eller
icke.
I sparavtalet bör, såsom redan omnämnts, viss tid angivas för det planmässiga
sparavtalets fullgörande. Spararen bör likväl, ti nis detta åtagande, vara
fri att nili'' som helst uttaga insatta medel. Skor uttag före den i avtalet stipulerade
sparlien utan ali spararen som skäl härför kan åberopa något legitimt
24
ändamål av den art, som nedan omförmäles, synes det emellertid naturligt, att
han skall gå förlustig den rätt till högre ränta,'' som förutsättes skola vara förenad
med det planmässiga sparandet. Någon påföljd i form av vite eller
dylikt bör däremot icke ifrågakomma, då detta skulle kunna avskräcka från
anslutning till det planmässiga sparandet och i övrigt förvanska det planmässiga
sparandets natur av en frivilligt buren självverksamhet till egen förkovran.
Vad angår de ändamål, för vilkas tillgodoseende medel böra få uttagas,
utan att detta föranleder förlust av de med det planmässiga sparandet förenade
förmånerna, bör enligt kommissionens mening sådant legitimt ändamål
anses vara för handen, då spararen ingår äktenskap. Vanligen är han därvid
i behov av penningmedel för bosättning och andra utgifter sammanhörande
med den förändring av levnadsförhållandena, som äktenskapets ingående
medför. Fasthållandet av en stipulerad spartid bör icke få stå hindrande i
vägen härför, och giftermål bör därför enligt kommissionens mening utan vidare
prövning medföra rätt för sparare att utan mistning av nyss berörda med
det planmässiga sparandets fullföljande förenade förmåner uttaga sina innestående
medel. Legitimt ändamål bör även anses föreligga, om spararen önskar
genomgå utbildningskurs, grunda egen rörelse, förvärva eget hem eller dylikt;
likaledes när spararen på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra omständigheter
befinner sig i nödställd belägenhet eller ock anhörig till spararen
råkat i sådan belägenhet och spararen icke utan anlitande av sina besparingar
kan bringa hjälp.
I såväl motböckerna som sparavtalen böra återgivas de förutsättningar,
under vilka uttag må kunna ske, utan att insättaren går miste örn de fördelar,
som det planmässiga sparandet är avsett att medföra. Det är givet, att tvekan
ofta måste uppstå, huruvida sådana förhållanden föreligga, som göra
ett ändamål legitimt på sådant sätt att planmässigt sparade medel böra få uttagas
utan inskränkning i de förmåner, som äro förenade med sådant sparande.
Det synes därlör angeläget, att, då det gäller tillämpningen av ifrågavarande
regler, samråd kommer till stånd mellan sparbankerna och postsparbanken.
Ett sådant samråd lärer kunna främja den enhetliga tillämpning, som måste
eftersträvas.
Då det gäller att grundlägga ett ökat intresse för planmässigt sparande hos
vårt lands ungdom, böra olika framgångssätt användas vid sidan av varandra.
Kommissionen har redan angivit, att en viss del av denna sparverksamhet
torde komma att bedrivas individuellt genom att enskilda personer sluta
sparavtal med sparbank, och framhållit, att arbetet för utvecklingen av denna
individuella sparverksamhet torde vara en särskilt naturlig uppgift för postsparbanken
med dennas talrika avdelningskontor överallt i landet. Det är
tydligt, att denna postsparbankens verksamhet för främjandet av planmässigt
sparande skall kunna i viss mån samordnas med den verksamhet av delvis
liknande natur, som redan bedrives genom statens intressekontor, vilken senare
verksamhet i så fall bör i olika riktningar utvecklas och avpassas efter
den utökade uppgiften. Även de enskilda sparbankerna böra hava ett viktigt
arbetsfält både i fråga örn utvecklingen av det individuella sparandet och
av intressekontorsverksamheten. Kommissionen anser sig emellertid i detta
sammanhang icke böra ingå på en närmare diskussion av spörsmålet, huru
detta arbete bör organiseras och huru uppgifterna böra fördelas mellan postsparbanker
och de enskilda sparbankerna.
Då intresset hos de enskilda personer, som beslutat att regelmässigt spara
enligt viss sparplan, lätt kan slappas, örn icke särskilda åtgärder vidtagas
för dess upprätthållande, synes för framdrivandet av planmässigt sparande
vissa kollektiva anordningar, som redan prövats av en del enskilda sparbanker,
förtjänta av särskilt beaktande. Kommissionen har här i tankarna den
tidigare berörda sparklubbsrörelsen. Sparklubbar äro lokala sparsammanslutningar,
bildade av en sparbank i orten, oftast i samarbete med viss ungdomsorganisation
eller viss facklig lokalorganisation. Sparklubbarna, som
arbeta under fria organisatoriska former, hava till uppgift att förmå enskilda
personer att åtaga sig planmässigt sparande och att därefter övervaka, att
dessa fullgöra de insättningar, de åtagit sig. Då sparsammanslutningar av
detta slag framstå såsom synnerligen ändamålsenliga organ för det arbete
på utvecklandet av planmässigt sparande i ungdomsåren, som bär är i fråga,
skall nedan en kort redogörelse lämnas för deras verksamhet.
Verksamheten inom en sparklubb skötes i regel av en kommitté på minst
tre personer, vilka varje år väljas av klubbens medlemmar, hommitterade
verkställa å bestämda tider uppbörd av de belopp, som medlemmarna genom
särskilda certifikat utfäst sig att spara, varvid till insättarna lämnas kvitto
i form av kuponger, lydande å respektive insättningsbelopp. Insättningarna
redovisas vecko- eller månadsvis till vederbörande sparbank och noteras i
särskild sparbanksbok för varje medlem av sparklubb, bör undvikande av
besväret att varje vecka eller månad sända sparbanksböckerna fram och tillbaka
mellan insättarna och sparbanken, förvaras sparbanksböckerna i allmänhet
å sparbanken och utlämnas till medlemmarna vid årsmötet för ^kontroll.
En fördel med dessa sparklubbar är, att inkomsttagare direkt å arbetsplatsen
eller — t. ex. i fråga om ungdomssammanslutningar — vid föreningsmöte
regelbundet kunna avsätta mindre sparbelopp.
För verksamhet vid sparklubb av detta slag torde erfordras, att vissa blanketter
komma till användning, bland vilka ma nämnas följande: l) certifikat,
innehållande bekräftelse av medlem, att lian anslutit sig till sparklubb samt
utfäst sig att såvitt möjligt spara visst belopp per vecka eller månad, 2) kuponger
å varierande belopp exempelvis 1—5 kronor, numrerade i löpande
följd såväl på kuponger som å det kvarvarande blocket, 3) redovisningslista
för sparklubbens kassör, 4) uppbörds- eller inkassokort för uppbördsmän,
5) motbok av särskild typ samt 6) formulär till sparbankens meddelande
beträffande innestående behållning å medlems sparbanksbok.
Organisationen av sparklubbar enligt detta system innebär för medlemmarna
fördelen, att arbetsgivaren icke kan erhålla kännedom örn det belopp, som
medlem sparat per vecka eller månad. Med nuvarande förhallanden pa arbetsmarknaden
torde likväl dessa synpunkter hava förlorat mycket av aktualitet,
emedan vid upprättande av löneavtal hänsyn helt säkert icke tages till
den enskildes förmåga att kontinuerligt insätta smärre belopp för bosättning
eller andra ändamål.
Sparklubbar skulle även kunna organiseras, utan att sparklubben genom
egna funktionärer behövde ombesörja uppbörd av besparingarna. Örn en
sparklubbs medlemmar äro anställda vid samma företag, kan den göra framställning
till arbetsgivaren, att bestämda sparbelopp måtte avdragas i samband
med avlöningens utanordnande. Ett sådant tillvägagångssätt skulle
betydligt underlätta arbetet med sparklubbens skötsel. Sparklubbens funktionärer
skulle allenast hava att övervaka, att de personer, som utfäst sig att
deltaga i verksamheten, också fullgjorde sina insättningar, såvida icke skäl
för uppehåll i sparandet förclåge. Förfarandet kommc visserligen att för
arbetsgivaren medföra ett något ökat arbete vid löneutbetalningen, men man
kan förmoda, alt arbetsgivare med hänsyn till den ifrågavarande sparverksamhetens
stora sociala betydelse vanligen icke skola vägra sin medverkan i
detta avseende. Sparsammanslutningar av nu angiven konstruktion böra
26
även kunna anordnas bland affärs- och kontorsanställda, personal vid olika
statliga och enskilda verk m. fl.
Beträffande sparklubbar av olika slag bör som regel fastställas, att besparingarna
ske regelbundet vid avlöningstillfället, vare sig avlöningen utbetalas
vecko- eller månads- eller kvartalsvis.
Sparklubbar böra kunna grundas även utan sparbankernas medverkan. Under
inga förhållanden synes något ansvar för funktionärernas redovisning böra
åläggas sparbankerna eller postsparbanken, även örn dessa givetvis böra förbehålla
sig rätten att kontrollera sparklubbarnas verksamhet och även i lämplig
utsträckning böra använda denna kontrollrätt för att skapa största möjliga
säkerhet åt de enskilda spararna. Man får dock utgå från att medlemmarna
själva hava det största intresset av att kontrollera sparklubbarnas verksamhet,
eftersom klubbarna äro deras enskilda sammanslutningar. Sparbankerna
böra vara angelägna att giva sparklubbarna råd och anvisningar, huru kontrollen
lämpligen bör anordnas och verksamheten i övrigt bedrivas. Exempel
på stadgar för sparklubb är såsom bilaga fogat vid detta betänkande.
^ „man me<l en sparrörelse som den ifrågavarande söka intressera de
jngre åldersklasserna inom hela folket, måste man uppbygga densamma på
så bred bas som möjligt. Härtill erfordras otvivelaktigt dels en omfattande
propaganda men även erbjudande av sådana fördelar, att de kunna verka
lockande till sparverksamhet.
Den förmån, som bör kunna beredas deltagande i det planmässiga sparandet
och som i särskilt hög grad synes vara ägnad att stimulera till ökat sparande,
torde vara gottgörandet av en högre ränta å insättningar av denna art. Visserligen
bedriva sparbankerna sin rörelse med liten räntemarginal. Det oaktat
torde man kunna räkna med att sparbankerna skola vara villiga att å insättningar
av o inhandlade slag, vilka i stort sett komme att vara stående i flera år,
gottgöra högre ränta än den som gottgöres å vanliga insättningar. I synnerhet
de sparbanker, som infört differentierad inlåningsränta, torde vara i tillfälle
att gottgöra den högre räntan å ifrågavarande sparmedel.
Postsparbanken, som under de senare åren till statsverket lämnat en vinst
av 3—5 miljoner kronor årligen och som för år 1935 haft en genomsnittlig
räntemarginal av 19 procent, gottgör för närvarande sina insaltare en ränta,
som med Vs procent eller mera understiger de lokala sparbankernas inlåningsränta.
Såsom skäl för denna lägre räntegottgörelse hos postsparbanken har
anförts, dels att de insatta medlen äro statsgaranterade och dels att den enskilde
spararen bos postsparbanken har möjlighet att kunna begagna sig av landets
alla postanstalter för insättning eller uttagning av medel. Beträffande
de medel, som genom det planmässiga sparandet insättas i postsparbanken
a särskild räkning, torde — liksom i fråga om medel av samma art. sorn insättas
i de enskilda sparbankerna — en högre räntegottgörelse lämpligen
böra lämnas än å vanliga postsparbanksböcker.
Kommissionen har vid behandlingen av de s. k. bostadsproduktionssakkunnigas
betänkande med förslag till lag om sparföreningar m. m. anslutit sig
till nämnda sakkunnigberednings uppfattning, att ett under viss tid fullföljt
planmässigt sparande utgör ett bevis om vederbörande sparares ekonomiska
vederhäftighet och förtänksamhet, och att dessa så ådagalagda egenskaper
borde såsom personlig säkerhet räknas denne till förtjänst vid prövning av
laneansökning, även där eljest full bankmässig säkerhet icke av honom kan
erbjudas. Kommissionen, som utgår från att, i den mån det planmässiga
sparandet får lasta former, enskilda kreditinrättningar och särskilt sparbankerna
komma att i sin låneverksamhet taga vederbörlig hänsyn till denna art
av personlig säkerhet, finner det särskilt angeläget, att staten i sin låneverk
-
27
samhet icke uraktlåter att taga sådan hänsyn. I överensstämmelse med denna
uppfattning har kommissionen vid utformningen av reglerna för beviljandet
av statliga bosättningslån, varom kommissionen i en senare del av detta betänkande
kommer att framlägga förslag, ansett sig böra föreslå, att den sparvilja,
som en sökande ådagalagt genom ett på avtalat sätt fullföljt sparande,
skall räknas såsom ett värdefullt bevis på den ekonomiska vederhäftighet
och förmåga att återbetala lånet, som skall utgöra villkor för låns beviljande.
Även vid beviljandet av andra statliga lån synes ett intyg från postsparbanken
eller enskild sparbank om fullföljt planmässigt sparande böra tillmätas
motsvarande betydelse, så t. ex. i fråga om statens egnahemslån, statens räntefria
studielån m. fl. dylika lån. Medvetandet om att stöd av detta slag kan
av staten lämnas till den, som sparat planmässigt, bör verksamt bidraga till
utvecklingen av en organiserad sparverksamhet bland ifrågavarande åldersgrupper.
För vinnande av önskvärd anslutning till det här ovan föreslagna planmässiga
sparandet erfordras vissa åtgärder för underlättande av det uppväxande
släktets fostran till sparsamhet. Härvid må till en början hänvisas
till att svenska sparbanksföreningen i samverkan med motsvarande organ i
Danmark, Finland och Norge gjort likalydande framställningar till respektive
regeringar örn utfärdande av bestämmelser rörande lärarnas utbildning
för meddelande av sparsamhetsundervisning i skolorna. Befolkningskommissionen
utgår från att en dylik sparsamhetsundervisning skulle vara ägnad
att främja den sparverksamhet, varom här är fråga.
Den propaganda, med vilken man skall skapa intresse för planmässigt
sparande inom de ungdomskretsar, man avser att vinna för saken, bör med
fördel kunna anknytas till den sparsamhetsundervisning, som lämnas i seminarier
och skolor. Från postsparbankens och de enskilda sparbankernas
sida bör vidare hänvändelse göras till olika kategorier av ungdomsorganisationer:
ideella och fackliga sammanslutningar samt över huvud taget alla
organisationer, till vilka ungdom i de här avsedda åldrarna är ansluten. För
skapandet av detta intresse lärer det icke minst vara lämpligt att söka stöd
hos radion och tidningspressen. För att den nu ifrågasatta sparrörelsen skall
bliva känd bland allmänheten, torde det även bliva nödvändigt, att en broschyr
i massupplaga utgives, som klarlägger avsikten med det planmässiga
sparandet och framför allt understryker de fördelar, detsamma medför för
den enskilde såväl direkt genom sparkapitalets tillkomst och den högre förräntningen
som indirekt genom möjligheten att lättare bliva delaktig av statens
långivning under olika former.
För en propagandaverksamhet av denna omfattning, som skulle omspänna
nära nog hela vårt svenska samhälle, fordras dels en fast organisation
och dels penningmedel. Som känt är disponera de svenska sparbankerna årligen
stora summor för organiserad sparpropaganda av olika slag. Enbart
utgivandet av den för skolbarnen avsedda tidskriften »Lyckoslanten» medför
för de lokala sparbankerna en årlig utgift av omkring 135 000 kronor samt
för postsparbanken omkring 45 000 kronor. Det är att förmoda, att postsparbanken
och de enskilda sparbankerna, i den mån deras omkostnadsräkningar
kunna tåla vid en utökning, icke skola undandraga sig att ekonomiskt
stödja propagandan för det planmässiga sparandet. Då det planmässiga
sparandet ej blott med hänsyn till dess betydelse för familjebildningen utan
för folkets allmänna ekonomiska förkovran är ett viktigt samhällsintresse,
torde det även kunna vara välmotiverat, att staten lämnar bidrag till denna
propaganda.
Kommissionen har diskuterat frågan om det organ, som skulle handhava
28
den med statens bidrag bedrivna propagandaverksamheten för planmässigt
sparande i ungdomsåren. Med hänsyn till att här statsmedel i viss utsträckning
skulle komma till användning läge den möjligheten närmast till hands,
att denna verksamhet anförtroddes åt postsparbanken. Detta skulle icke
innebära, att postsparbanken skulle komma att åläggas en alldeles ny uppgift,
för vilken den vore helt oprövad, då postsparbanken, som tidigare
nämnts, redan nu bedriver en omfattande sparpropaganda och för detta ändamål
använder den allra största delen av det anslag å 200 000 kronor, som
uppförts till propaganda för postsparbankens och postgirots verksamhet.
Då emellertid de enskilda sparbankerna tänkts skola handhava en väsentlig
del av här ifrågavarande sparverksamhet, särskilt i den mån denna skulle
uppbyggas på lokala sparklubbar, borde dessa sparbanker tillgodogöras viss
del av denna propagandaverksamhet och även lämpligen givas visst inflytande
å dess bedrivande.
En ur sistnämnda synpunkt lämpligare lösning synes kommissionen vara,
att förevarande propagandaverksamhet ombesörjes av den avdelning för
sparproganda, som svenska sparbanksföreningar redan inrättat i visst samarbete
med postsparbanken, vilket samarbete i så fall borde göras intimare.
Om en sådan anordning befunnes lämplig, borde staten årligen till sparbanksföreningens
förfogande ställa visst belopp för propagandaändamål
med skyldighet för föreningen att däröver avgiva redovisning. Skulle det
visa sig, att beloppet icke disponerats i enlighet med lämnade anvisningar,
stöde det staten fritt att indraga anslaget ett kommande år. I varje fall borde
staten betinga sig rätt att genom lämpligt organ övervaka, att anslagna medel
användas på avsett sätt och att reklamen bedrives under värdiga former.
Kommissionen, som icke anser sig böra i detta sammanhang närmare ingå
på den sistberörda organisationsfrågan, vill likväl uttala som sin mening,
att propagandaverksamheten lämpligen bör bedrivas på ett enhetligt sätt
och handhavas av blott en organisation, samt föreslår under denna betingelse,
att till främjande av planmässigt sparande i ungdomsåren ett statsanslag
anvisas å förslagsvis 25 000 kronor för budgetåret 1936/1937 och 50 000 kronor
för efterföljande budgetår. Anslaget bör i den ordning Kungl. Majit bestämmer
disponeras för propagandaverksamhet av postsparbanken och de
enskilda sparbanker, som vidtaga åtgärder för organiserande av planmässigt
sparande.
Befolkningskommissionen sammanfattar i nedanstående punkter sina i förevarande
kapitel gjorda uttalanden och förslag.
1) Utan särskild lagstiftning och i möjligast fria former skapas genom en
utbyggnad av den sparverksamhet, som redan försiggår hos postsparbanken
och de enskilda sparbankerna — i de följande punkterna sammanfattade under
beteckningen sparbank — ökade förutsättningar för ett planmässigt sparande
i ungdomsåren.
2) Det planmässiga sparandet, som begränsas till personer i åldern 15—30
år, grundlägges genom slutandet av ett avtal mellan spararen och sparbanken
(sparavtal).
3) För att främja utbredningen av planmässigt sparande inrättas under
medverkan av sparbank vid arbetsplatser, inom ungdomsföreningar och annorstädes
lokala sparklubbar, vilka förvaltas av egna valda funktionärer.
Sparklubbarna hava till uppgift att i samverkan med sparbank organisera
sparandet och övervaka att de enskilda spararna ordentligt fullgöra det sparande,
de i sparavtalen åtagit sig.
4) Sparbank vidtager lämpliga åtgärder för att även utom sparklubbarna
intressera enskilda personer för planmässigt sparande. Sparbank skall
29
tillhandahålla sparplaner, utvisande vilka sparkapital, som under olika förutsättningar
med avseende å tiden för sparandet samt insättningarnas storlek
och periodicitet kunna påräknas. Även i övrigt skall sparbank biträda
spararna med råd och anvisningar.
5) Vid sparavtalets avslutande överväges — med utgångspunkt från spararens
nuvarande och för framtiden påräkneliga sparmöjligheter samtiden
ungefärliga storleken av det sparkapital, som spararen åsyftar att ernå —
den tid, under vilken sparandet skall utövas, och de belopp, som därvid
skola insättas, samt, i anslutning till spararens avlöningsförhållanden, de
tidpunkter, vid vilka insättningarna skola göras. Spararen ikläder sig genom
sparavtalet bestämda åtaganden i nämnda hänseenden.
6) Sparbanken utfäster sig i sparavtalet att, under förutsättning att spararen
på överenskommet sätt fullföljer sitt sparande, å medel, som sålunda insatts,
gottgöra en högre ränta än å vanliga insättningar. Sådan högre ränta
räknas å högst 3 000 kronor.
7) Spararen skall äga rätt att göra större insättningar än avtalats och att,
med nyss nämnda inskränkningar, jämväl å detta överskottssparande tillgodonjuta
den högre räntan.
8) Om spararen kan visa, att väsentliga förändringar i hans ekonomiska
förhållanden inträffat, av natur att motivera nedsättning av de belopp, som
skola insättas, förskjutning av de tidpunkter, då insättningar skola ske, eller
upphörande av fortsatt sparande, skall han, utan mistande av sin rätt att å
sparkapitalet åtnjuta den högre räntan, kunna få sparavtalet ändrat på det
sätt, som motsvarar de ändrade förhållandena.
9) Spararen äger rätt att när som helst uttaga sina sparmedel. Sker uttaget
före den avtalade spartidens utgång, avdrages dock den ränta utöver
vanlig insättningsränta, som gottgjorts å sparkapitalet, såvida icke spararen
kan visa legitimt skäl för uttaget.
10) Sådant legitimt skäl skall utan särskild prövning anses vara för handen,
om spararen ingår äktenskap. Legitimt skäl för uttagning av sparkapital
skall även anses föreligga, örn spararen kan visa, att han behöver
sitt sparkapital för bekostande av utbildning, förvärv av eget hem, igångsättande
av rörelse eller annat dylikt betydelsefullt ändamål eller ock på grund
av inträffad sjukdom, arbetslöshet eller eljest nödställd belägenhet för spararen
eller anhörig till honom.
11) Sparbank utfärdar på begäran intyg örn på överenskommet sätt fullföljt
sparande eller om sparande, som ordentligt fullgjorts men av skäl, som
i punkterna 9 och 10 sägs, avbrutits. Sådant intyg förutsättes skola kunna
av spararen användas såsom bevis örn personlig ekonomisk vederhäftighet
vid ansökningar om lån av olika slag och antages, att särskilt vid beviljandet
av vissa statslån avsevärd vikt bör fästas vid lånesökandes på detta vis
ådagalagda sparvilja och sparförmåga.
12) Då överenskommen spartid gått till ända, skall spararen vara oförhindrad
att, örn han så önskar, med sparbank ingå nytt sparavtal, varvid
det under den tidigare spartiden sammanbragta sparkapitalet skall räknas
såsom ingångskapital, varå, liksom å därefter gjorda insättningar, den högre
räntan skall utgå.
13) I syfte att utbreda kännedomen örn och intresset för planmässigt
sparande skall av de enskilda sparbankerna och postsparbanken bedrivas en
gemensam propaganda under lämpliga former.
14) Som bidrag till kostnaderna för denna propaganda lämnar staten för
budgetåret 1936/1937 25 000 kronor och för efterföljande budgetår 50 000
kronor, att disponeras i den ordning Kungl. Majit bestämmer.
30
KAP. lil.
Statliga bosättningslån.
Äktenskaps ingående är för flertalet unga kontrahenter förenat med vissa
engångskostnader för bosättning m. m. I gynnsammare fall böra dessa
kostnader helt eller åtminstone till större delen kunna bestridas genom
medel, som kontrahenterna sammansparat under sin ungdom. För de bredare
lagren av löntagare föreligga även, därest arbetslöshet icke mellankommit,
förhållandevis stora möjligheter för ett dylikt bosättningssparande i
unga år. De i föregående kapitel föreslagna åtgärderna till främjande av
planmässigt sparande i ungdomsåren böra, i den mån de komma till genomförande,
öka antalet unga personer, som på detta sätt tillvaratagit sina sparmöjligheter
och skapat ett mindre kapital, som kan användas för bosättningsändamål.
I de bättre situerade samhällsklasserna är det ofta ännu
sed, att föräldrarna vid sina barns äktenskap biträda genom gåvor eller genom
lån på särskilt billiga villkor.
Även för två kontrahenter, som antingen på grund av eget tidigare sparande
eller tack vare bistånd från föräldrarna förfoga över ett mindre kapitalbelopp,
kan det föreligga behov av visst tillskottsbelopp för bosättningens
bekostande. Ett sådant tillskottsbelopp kan vidare vara erforderligt,
om det i samband med äktenskapet och bosättningen är fråga örn övertagandet
av eget hem eller en mindre rörelse, såsom en affär, en praktik eller
dylikt, varigenom makarna samtidigt söka bliva ekonomiskt sina egna.
Det kunde måhända synas ligga nära till hands att såsom villkor för bosättningslåns
beviljande uppställa kravet, att kontrahenterna själva skola
besitta ett visst mindre genom sparande sammanbragt kapitalbelopp. I den
mån de åtgärder, som kommissionen i föregående kapitel föreslagit till
främjande av planmässigt sparande i ungdomsåren, komma till genomförande
och visa sig bära frukt, kommer även en allt större del av den uppväxande
ungdomen att bliva i stånd att uppfylla ett sådant villkor. Kommissionen
utgår ifrån att vid den prövning av de lånesökandes skötsamhet
och ekonomiska förtänksamhet, som enligt vad nedan närmare utföres föreslås
skola föregå bosättningslåns beviljande, intyg från sparbank om ordentligt
fullgjort planmässigt sparande skall tillmätas väsentlig vikt, men hainy
åtskilliga skäl icke velat binda bosättningslåns beviljande vid förhandenvaron
av denna förutsättning. Till en början torde ju ett antal år förflyta,
innan åtgärderna till främjande av planmässigt sparande hunnit resultera
i en generation av unga sparare, som på sådant sätt kvalificerat sig för erhållande
av bosättningslån. Under denna mellantid måste man nöja sig
med en på annat vis styrkt ekonomisk vederhäftighet såsom tillräckligt villkor
för erhållande av bosättningslån. Det är vidare uppenbart, att det finnes
en hel del personliga förhållanden av natur att utgöra godkännbart
hinder för planmässigt sparande i ungdomsåren. En ung person kan hava
drabbats av så långvarig arbetslöshet, att den ej blott uppskjutit, respektive
avbrutit, utan över huvud taget förhindrat ett planerat sparande. Den unge
31
kan hava varit upptagen av utbildning; utbildningen kan hava åsamkat
honom en skuld, som han haft att söka återbetala, innan han kunnat lägga
upp en sparplan. Eller kan han hava haft att fullgöra försörjningsplikt
mot anhörig. Denna exemplifiering uttömmer förvisso icke de förhållanden,
som kunna förklara, varför även en ekonomiskt förtänksam ung man
eller kvinna underlåtit att fullfölja en sparplan. Slutligen kan läget vara
det, att en ung person visserligen i ungdomen varit mindre förtänksam men,
måhända just i samband med planerandet av äktenskap, blivit väckt till
större allvar och ekonomisk målmedvetenhet. Örn hans framtidsutsikter
enligt trovärdiga personers omdöme därtill äro rimligt goda, synes han
icke böra förmenas det bistånd, varom här är fråga.
Såsom ett viktigt skäl, varför åtgärder från det allmännas sida böra
vidtagas för att tillhandagå unga personer med bosättningskredit på billiga
och betryggande villkor, bör anföras önskemålet att förhindra osunda avbetalningsköp.
För detta ändamål har man i första hand att främja det
planmässiga sparandet i ungdomsåren men vidare, i den mån ett dylikt sparande
icke kommit till stånd eller det sparade kapitalbeloppet icke är tillräckligt
stort, att ställa lån till förfogande för bestridande av utgifterna för
bosättningen.
En betydelsefull principiell fråga är, huruvida subvention av allmänna
medel bör givas för bosättning. En sådan subvention kunde givas formen
av antingen direkta bosättningsbidrag eller ock ränte- och amorteringslindringar
vid bosättningslån och kunde i håda fallen knytas till vissa villkor.
Då kommissionen för sin del tager ståndpunkt emot en i någon form given
subvention i samband med bosättningen, vägledes den bland annat av de
synpunkter på inkomst- och behovsutvecklingen under familjens olika stadier,
som i inledningen utvecklades. Det framhölls där, att inom de breda
folklagren giftermålet, även örn det ingås i unga år, normalt faller inom ett
stadium av relativt välstånd, medan familjens ekonomi blir djupt och varaktigt
försämrad först i samband med barnens tillkomst och uppväxt. Den
tillfälliga engångskostnaden i samband med bosättningen bör i normala fall
kunna betalas genom sparmedel från ungdomsåren och genom en snabb
amortering under äktenskapets allra första år, vilka jämväl utmärkas av ett
relativt välstånd. Det är sant, att denna bild icke är rättvisande i fråga
om de många fall, då arbetslöshet inträffar, men kommissionen förmenar,
att de skador, som arbetslösheten vållar, icke kunna och heller icke böra
botas genom åtgärder av här diskuterad art. Det är vidare sant, att särskilt
bland anställda och tjänstemän nied högre utbildning inkomstkurvan
har ett motsatt förlopp. Då emellertid personer i denna sistnämnda samhällsklass
i regel äro på längre sikt bättre ställda än genomsnittligt sett personer
i flertalet andra samhällsklasser, synes subvention svårligen kunna
försvaras just för dessas del. Kommissionen bar redan av de härmed angivna
skälen föranletts lägga sitt förslag örn statliga bosättningslån i så
måtto på affärsmässig bas, att låntagaren förpliktas fullgöra återbetalning
och förräntning av lånen. Statens kostnader för denna verksamhet komma
då att inskränka sig till utgifterna för dess administration och för lånens avskrivning
vid bristande återbetalningsförmåga eller vissa andra nedan angivna
personliga förhållanden bos låntagaren.
Det nu berörda spörsmålet bar även och framför allt en statsfinansiell
sida. En subvention för bosättning skulle kräva mycket stora belopp. Skulle
således .staten direkt eller indirekt bevilja understöd med 200 kronor per
äktenskap, så skulle, då giftermålen uppgå till över 40 000 örn året, ett
årligt anslag å skattebudgelcn av mellan 8 och 9 miljoner kronor bliva er
-
32
forderlig!; höjdes subventionsbeloppet till 500 kronor, stege anslagsbeloppet
till betydligt över 20 miljoner kronor årligen. Kostnaden skulle något ehuru
— om syftet icke skulle uppgivas —• ej väsentligt kunna nedbringas genom
införandet av något slag av behovsprövning. Anslag av denna storleksordning
skulle givetvis komma att avsevärt minska statens möjligheter att
nöjaktigt tillgodose de ur befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter
långt mer betydelsefulla anslagskrav, som resas av behoven att förbättra
de barnrika familjernas ekonomiska villkor.
Det viktigaste skälet mot varje till bosättningslån knuten subvention ligger
emellertid i det faktiska förhållandet, att kontrahenterna i normala fall
böra kunna både förränta och återbetala lånet under äktenskapets första år,
då ju familjen enligt vad tidigare påvisats i vanliga fall under dessa år befinner
sig i bättre ekonomiska omständigheter än under någon annan
period av dess tillvaro.
Kommissionen har av nu anförda skäl sökt uppbygga sitt förslag så, att
en maximal hjälp åt unga personer, som ärna ingå äktenskap, gives mot
lägsta möjliga kostnad för staten.
Med nu utvecklade allmänna utgångspunkter föreslår kommissionen upprättandet
av en statlig lånefond, benämnd statens bosättningslånefond. Lån
ur denna fond skola under vissa förutsättningar och på vissa villkor kunna
beviljas unga personer, som ämna ingå äktenskap. Den administrativa organisationen
av denna låneverksamhet behandlas i det följande.
Såsom första förutsättning för bosättningslåns beviljande bör krävas, att lånets
upptagande synes tillrådligt med hänsyn till de låntagandes egna villkor
och intressen. Förhandenvaron av denna förutsättning bör utrönas genom
ingående utredning. Denna prövning måste jämväl omfatta lånets storlek
och den för lånets återbetalning lämpliga amorteringsplanen. Bosättningslån
av viss storlek skall anses tillrådligt, därest med förenad hänsyn till de lånesökandes
behov vid äktenskapets ingående och deras framtida inkomstutsikter
upptagandet av detsamma låter infoga sig i en förnuftig hushållsplan.
Syftet med bosättningslånen bör vara att underlätta bosättningen och därmed
äktenskaps ingående i sådana fall, där rimliga ekonomiska förutsättningar
för äktenskapets fortvara äro för handen. En klar gräns mot fattighjälp
och understöd bör därför skapas. Det framstår även ur denna synpunkt
såsom viktigt, att den grundsatsen upprätthålles, att lånet skall enligt
viss plan förräntas och återbetalas.
Den nyss berörda prövningen av lånets tillrådlighet från de lånesökandes
synpunkt bör, som redan nämnts, jämväl innefatta fastställande av amorteringstidens
längd och lånebeloppets storlek. Amorteringstidens längd bör i
vanliga fall hållas kort, förslagsvis 2—4 år. Denna allmänna regel synes motiverad
genom det förut understrukna förhållandet, att familjens välstånd
vanligen är relativt högt de närmaste åren efter äktenskapets ingående. Bosättningslånet
bör i normala fall vara slutamorterat, innan den ekonomiskt
mest påfrestande tiden i en familjs liv begynner, i och med att barnen tillväxa
i antal och ålder.
Då särskilda omständigheter föreligga, bör emellertid amorteringstiden undantagsvis
kunna sättas något längre, dock högst till 6 år. Lånebeloppets
storlek bör likaledes fastställas med stor försiktighet. Det bör föreligga rimliga
utsikter för att de båda makarna av sina inkomster skola kunna göra
tillräcklig avsättning för att slutamortera lånet inom den föreskrivna
korta amorteringstiden. Framför allt bör beaktas, att de unga icke genom
denna låneverksamhet skola lockas till en mera kostsam bosättning än nödigt
och till en skuldsättning över återbetalningsförmåga. Med beaktande härav
33
anser kommissionen, att lånebeloppet i vanliga fall icke bör få överskrida
1 000 kronor. I vissa undantagsfall, då särskilda skäl kunna anföras, må lånebeloppet
likväl kunna sättas något högre, dock högst 1 300 kronor. Lägsta
lånegräns torde lämpligen böra sättas vid 300 kronor.
Såsom förutsättning för bosättningslåns utlämnande bör krävas ej blott
tillrådlighet utan även behövlighet. Det ligger i sakens natur, att personer
med avsevärd förmögenhet eller stora inkomster icke böra ifrågakomma
såsom låntagare. Kommissionen har dock icke ansett det önskvärt att uttryckligen
stadga en högsta inkomst- och förmögenhetsgräns, liksom ej heller en
lägsta sådan gräns.
Till frågan om lånets tillrådlighet hör även spörsmålet om lånemedlens användning.
Lånesökanden skall till sin ansökan om bosättningslån foga en
bosättningsplan, som innefattar uppgift örn storleken av övriga medel utöver
lånet, som stå till buds, ävensom uppgift om vartill medlen skola användas.
Uppgörandet av en sådan plan är i och för sig av stort värde för de båda unga,
som med begränsade medel skola sätta bo, och kommissionen ser av detta
skäl desto större anledning att fordra framläggandet av bosättningsplan vid
låneansökningens ingivande. Vid prövningen av låneansökningen skall tillrådligheten
av dessa inköp bedömas med hänsyn till de lånesökandes villkor.
Enligt kommissionens mening bör däremot ingen alltför snäv regelbildning
begränsa bosättningslånens beviljande med hänsyn till de lånesökandes avsikter
med lånets upptagande. I vanliga fall är det väl deras avsikt att använda
lånemedlen till bosättning i egentlig mening, d. v. s. för inköp av möbler,
linne, husgeråd och andra bosättningsartiklar. men som redan nämnts kan
det även vara fråga örn i samband med giftermålet skeende förvärv av eget
hem, begynnande av egen rörelse eller dylikt. Hinder synes icke böra möta
för godkännandet av en sådan medelsanvändning, örn den eljest låter infoga
sig i en förnuftig och försiktigt uppgjord ekonomisk levnadsplan. Den ingivna
hosättningsplanen bör icke i detalj vara förbindande för de lånesökande
vid medlens användning.
Det bör givetvis icke vara uteslutet utan framstår tvärtom såsom i högsta
grad önskvärt, att vid prövningen av låneansökning råd givas angående bosättningen
och kritik utövas gentemot den framlagda hosättningsplanen. Av
vikt är, att denna rådgivning, som av naturliga skäl kommer att ingå såsom
ett led i låneansökningens prövning, sker i sådan form. att den icke får skenet
av ett obehörigt förmynderskap, samt vidare att den i möjligaste mån blir
grundad å sakkunskap, i vilket avseende bland annat må hänvisas till de i åtskilliga
delar av landet verkande hemkonsulenterna.
Kommissionen vill i detta sammanhang jämväl understryka betydelsen av
att en omfattande upplysningsverksamhet i bosättnings- och hemorganisationsfrågor
kommer till stånd. I synnerhet vid inköp av möbler synes man
alltjämt, icke minst i de mindre bemedlade samhällsklasserna, icke vara inriktad
efter tidsenliga ideal. Alltför ofta föredrager man en heminredning,
som utåt gör hemmet mera representativt, även om dess tjänlighet i familjens
inre liv är ringa. Det från äldre tradition nedärvda »salsmöblemanget» kommer
exempelvis alltför ofta alt föredragas framför billigare, vackrare och
mera praktiska möbler. Do strävanden till en förbilligad, estetiskt höjd och
ur ändamålsenlighetens synpunkt rationaliserad heminredning, som på senare
tid gjort sig gil Ilande, har blott i mindre mån varit inriktad på de breda
folklagrens hembildning eller har i allt fall icke i tillräcklig grad ernått inflytande
(iver densamma. 1 nära beroende av denna fråga örn heminredningen
står frågan örn bostadens utnyttjande. Det är allmänt känt oell genom vissa
undersökningar helt nyligen med särskild tydlighet ådagalagt, att både på
landet och i städerna det s. k. finrumssystemet är förhärskande, varigenom
3—300(12!)
34
en i och för sig trång bostad kommer att bliva än trängre på grund av det
sätt, varpå den inretts och användes.
Kommissionen är väl medveten örn de stora värden ur familjesvnpunkt,
som för vårt folk kunna vinnas genom en vidgad upplysningsverksamhet beträffande
bosättningen och särskilt bostadens inredning, men anser, att denna
upplysningsverksamhet i första hand bör komma till stånd på frivillighetens
väg. Särskilt våra kvinno- och ungdomsföreningar hava här en viktig uppgift
att i samarbete med bildningsorganisationerna samt de för heminredningens
rationalisering direkt arbetande institutionerna — i första hand Svenska slöjdföreningen
— få till stånd en upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Man
borde måhända även kunna förvänta, att de bostads- och konsumentkooperativa
rörelserna skulle ägna ökat intresse åt denna viktiga uppgift. Frågan i
vad mån och på vilka vägar ekonomiskt stöd från det allmänna och medverkan
av offentliga organ i denna verksamhet skall komma till stånd synes böra
anstå, till dess att initiativ tagits och erfarenheter vunnits av de nyssnämnda
närmast intresserade organisationerna.
Kommissionen övergår härefter till ett antal återstående frågor, som gälla
villkoren för bosättningslåns beviljande och utbetalning eller som eljest hava
samband med låneverksamheten.
Under den tidigare diskussionen av den förevarande frågan har, bland
annat i en vid 1935 års riksdag väckt motion, framkastats spörsmålet, huruvida
för låns beviljande såsom villkor skulle erfordras tjänsteläkares intyg
att kontrahenterna icke äro bärare av ärftliga sjukdomsanlag. Kommissionen
har övervägt jämväl detta uppslag och funnit den till grund för detsamma
liggande tanken så till vida beaktansvärd, som det icke kan vara ett samhälleligt
intresse att främja giftermåls ingående mellan sjukligt belastade personer.
Emellertid är den väckta frågan av natur att böra upptagas i ett större sammanhang,
så mycket mer som den ur såväl medicinska som civilrättsliga synpunkter
är av ömtålig och svårlöst beskaffenhet och på grund därav erfordrar
omfattande utredningar.
För låns återbetalande och räntebetalningarnas fullgörande böra båda kontrahenterna
svara solidariskt.
Då syftet med bosättningslånen i första hand är att gynna tidiga äktenskap
och då de medel, som för ändamålet kunna ställas till förfogande, äro
begränsade, föreslår kommissionen, att vid beviljande av bosättningslån företräde
gives åt unga lånesökande.
I normala fall bör bosättningslån sökas före äktenskaps ingående. Även
sedan äktenskap ingåtts, ehuru icke alltför långt efter denna tidpunkt, bör
bosättningslån kunna sökas. Såsom tidsgräns för låneansökans ingivande
torde i sistnämnda fall böra sättas ett år efter giftermålet.
Har bosättningslån beviljats, bör dess utbetalande göras beroende av att
låntagarna styrka, att de ingått äktenskap.
Av skäl, som tidigare anförts, bör låneverksamheten i så måtto hållas på
affärsmässig bas, att full förräntning och amortering utgöras av låntagarna.
Vad först gäller förräntningen, synes lägre räntefot icke böra fastställas än
att de inflytande räntorna å lånen motsvara statens kostnader för motsvarande
upplåning, och kommissionen föreslår för den skull, att i författningen
en bestämmelse införes av innebörd, att räntefoten icke må understiga
medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som
närmast föregått det, varunder lånet beviljats. Räntesatsen bör fastställas
av Kungl. Maj:t för ett år i sänder, och bör bosättningslån för hela sin löptid
förräntas efter den räntefot, som gäller vid lånets beviljande. Kommissionen
vill härtill foga, att den utgår ifrån att räntefoten med hänsyn icke
35
minst till bosättningslånens sociala syftemål heller icke sättes nämnvärt
högre än nyssnämnda medelränta. De förluster, som i låneverksamheten
uppkomma, liksom kostnaden för låneverksamhetens administration böra
täckas genom anslag å skattebudgeten.
Vid lånets beviljande bör viss amorteringstid bestämmas och amorteringsplan
uppgöras. Kommissionen har tidigare angivit skälen, varför amorteringstiden
har tillmätts jämförelsevis kort. Det torde vara ändamålsenligt,
att räntebetalningarna och amorteringarna fördelas i lika stora inbetalningar
per kvartal. Därest de lånesökande så begära eller det vid prövningen av
låneansökan eljest framstår såsom lämpligt, böra inbetalningsterminerna
göras månatliga.
Med hänsyn till syftet med låneverksamheten ligger det i sakens natur, att
lånens beviljande icke, som i statens övriga låneverksamhet är regel, kan
göras beroende av säkerhets ställande. För personer i sådana ekonomiska
villkor, att de äro i behov av lån för bosättning, är uppenbarligen svårigheten
att erbjuda säkerhet eller anskaffa borgen ofta mycket stor, vartill kommer,
att de ofta icke gärna vilja ställa sig i det beroende, som erhållen borgensförbindelse
innebär. Den ur låntagarnas synpunkt största förmånen med de
föreslagna statliga bosättningslånen blir för visso, att dessa lån skola stå de
lånesökande till buds utan särskild säkerhet.
Emellertid är det uppenbart, att statens förlustrisk vid sådant förhållande
kan bliva större än om särskild säkerhet fordrades. Kommissionen har
övervägt, huruvida icke viss del av denna förlustrisk skulle kunna åläggas
kommunerna, varigenom statens risk skulle bliva i motsvarande mån lägre
och samtidigt en noggrannare och mera försiktig förprövning av kommunalmyndighet
vara att påräkna. Kommissionen har emellertid måst övergiva
denna tanke, då befordrandet av äktenskapsbildningen bör anses vara en angelägenhet,
som i utpräglad grad är av statlig och icke kommunal natur.
Skulle kommunerna åläggas ett sådant partiellt ekonomiskt ansvar för bosättningslånens
återbetalning, borde de även erhålla del i avgörandet, om
lån skall beviljas, eller åtminstone rätt att förhindra, att lån i visst fall kommer
att lämnas. En stor ojämnhet i fråga örn de grundsatser, som härvid
bomme att tillämpas, bleve då med all sannolikhet rådande, och det vore att
befara att många kommuner helt ville förhindra beviljandet av lån åt sina
invånare, medan andra kommuner mera frikostigt komme att tillstyrka lån.
Kommissionen har även diskuterat möjligheten att med bibehållande av
principen, att bosättningslån skola kunna beviljas utan borgen eller annan
särskild säkerhet, medgiva lånesökande rätt att erbjuda borgen från närstående
eller andra. Även örn borgensmannen skulle vara mindre bemedlad
och hans borgen icke bankmässigt vara av större värde, skulle den dock giva
uttryck för personligt förtroende för de lånesökandes ekonomiska vederhäftighet
och samtidigt erbjuda viss ökad säkerhet för lånets återbetalande.
Kommissionen har funnit denna tanke vara i och för sig tilltalande, men
har likväl vid närmare prövning måst övergiva densamma. Införandet av
sådan möjlighet att stödja en låneansökan genom erbjudandet av borgen
skulle i vissa hänseenden komplicera låneverksamhetens administration. En
viktigare invändning är likväl, att därigenom i viss mån hela syftet med
den ifrågavarande låneverksamheten skulle kunna äventyras. Vid låns utlämnande
skulle man nämligen antingen ej alls göra sig underrättad örn
eller fästa avseende vid borgensmannens ekonomiska förhållanden, varvid
knappast från säkerhetssynpunkt en större fördel komme att ernås. Eller
ock skulle man flista visst avseende även vid borgensmannens vederhäftighet,
men i sådant fall kunde hela låneverksamheten kitt komma att Idiva väsentligen
inriktad på sådana lånesökande, som även på andra vägar skulle
36
hava möjlighet att få lån till sin bosättning, medan de kontrahenter, som
just i saknad av borgensman finna andra kreditmöjligheter stängda och som
utgöra det klientel, vilket framför allt skulle hjälpas genom de statliga bosättningslånen,
komme att sättas i andra hand. Då kommissionen således funnit
sig ej kunna fordra borgen eller annan särskild säkerhet och ej heller
ansett sig kunna föreslå, att kommunerna skola bära en del av ansvaret för
lånens återbetalning, ligger det givetvis desto större vikt på att lånesökandenas
personliga vederhäftighet i ekonomiskt hänseende på ett tillförlitligt sätt
utrönes och ställes såsom villkor för låns beviljande.
Låntagare bör punktligt uppfylla sin återbetalningsskyldighet, och noggrann
kontroll däröver utövas.
Bosättningslån bör kunna uppsägas till omedelbar betalning, när det befinnes,
att låntagare genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller
visa försumlighet att erlägga enligt amorteringsplanen förfallande inbetalningar
eller annorledes bryta mot vad i lånevillkoren är föreskrivet, eller
ock eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagarna med hänsyn till det
med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre böra få tillgodonjuta lånet.
Ä andra sidan bör möjlighet lämnas öppen för medgivande av visst
uppskov med inbetalningar vid fall av arbetslöshet, sjukdom eller annan
oförvållad rubbning av familjens ekonomi. Beslut om sådant uppskov bör
grundas på övervägande av omständigheterna i det särskilda fallet.
Om endera av två låntagande makar avlider och fullgörandet av återstående
inbetalningar skulle bereda efterlevande make synnerlig svårighet, bör
möjlighet finnas för befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å
en del av eller hela det kvarstående lånebeloppet. Jämväl beslut örn sådant
efterskänkande av låneskuld bör föregås av noggrann prövning av den betalningsskyldiges
ekonomiska förhållanden.
Det ligger vikt uppå att den övervakning av de lånesökandes regelbundna
inbetalningar, som här förutsatts, fullgöres med noggrannhet. Då kommissionen
föreslagit en kort amorteringstid, har motivet därtill varit att familjens
ekonomi i vanliga fall kommer att bliva hårdare ansträngd, när barn
födas och tillväxa. Även ur synpunkten av de låntagandes eget intresse är
det därför angeläget, att inbetalningarna göras i avtalad ordning. En omsorgsfull
övervakning av inbetalningarnas fullgörande är därjämte påkallad
för att minska statens med låneverksamheten förbundna förlustrisk.
Det lär emellertid, trots vad nu anförts, icke kunna undvikas, att en viss
förlustrisk för staten kommer att uppstå. Det har under utredningsarbetet
ifrågasatts att såsom yttersta indrivningsmedel för här ifrågavarande inbetalningar,
liksom för skattefordringar och för barnuppfostringsbidrag,
medgiva införsel i lön. Då bosättningslån utlämnas utan annan säkerhet
än den, som ligger i låntagarens personliga vederhäftighet, vore det i och
för sig icke omotiverat att med avseende å lånens indrivning ställa även denna
utväg öppen. Kommissionen har emellertid trott sig böra räkna med att
ett medgivande av införsel i lön såsom indrivningsmedel för ifrågavarande
lån icke skulle uppbäras av en allmän folkmening och har icke ansett sig
kunna tillråda en bestämmelse av denna innebörd. Kommissionen vill
emellertid framhålla, att, därest erfarenheterna framdeles skulle göra det
erforderligt, denna fråga står öppen för förnyat övervägande. Tillsvidare
föreslår kommissionen, att oguldna belopp skola kunna utmätas utan föregående
lagsökning eller domstolsförfarande i samma ordning som redan gäller
beträffande vissa andra avgifter.
Kommissionen övergår härefter till frågan örn bosättningslånens finansiering.
Såsom ovan förutsatts, torde de ifrågavarande statliga bosättnings
-
37
lånen böra utgå av en särskild för ändamålet inrättad statlig lånefond, förslagsvis
benämnd statens bosättningslånefond. Denna lånefond synes, liksom
de flesta andra utlåningsfonder, böra ställas under statskontorets förvaltning.
Till förfarandet vid lånens beviljande, utlämnande och återbetalande
ävensom till frågan örn de organ, som därvid skola anlitas, återkommer
kommissionen i det följande.
Då kommissionen i det föregående uttalat sig för att utlåningsräntan för
bosättningslånen bestämmes att icke understiga statens upplåningsränta och
då således icke, i den mån inbetalningarna i rätt ordning fullgöras, någon
ränteförlust kommer att inträda för fonden, bör denna helt kunna utgå
av lånemedel. Däremot böra, som ovan sagts, verkställda avskrivningar samt
kostnaderna för administrationen täckas av skattemedel.
Med hänsyn till att närmare erfarenheter rörande den här behandlade
utlåningsrörelsens utveckling och erforderliga omfattning äro nödvändiga
för bedömandet av frågan örn utlåningsfondens storlek, anser sig kommissionen
icke kunna ingå på några beräkningar av det framtida låneanslagsbehovet.
Kommissionen hyser den uppfattningen, att man här bör framgå
med försiktighet och åtminstone för de närmaste åren förutsätta jämförelsevis
begränsade låneanspråk. Då verksamheten därtill under sitt första
skede måste noggrant planläggas och verksamheten därvid blott så småningom
kan komma i gång, har kommissionen stannat vid att för budgetåret
1936/1937 föreslå uppläggandet av en lånefond å 3 miljoner kronor.
Med avseende å organisationen av den utlåningsrörelse, varom här är
fråga, har kommissionen haft åtskilliga olika alternativ under övervägande.
Härvid har kommissionen utgått från att det kan bliva nödvändigt att skilja
mellan dels sådana organ, som skola hava att besluta, huruvida lån i de särskilda
fallen skola utgå, och dels sådana organ, som skola hava att utlämna
lånen och eventuellt även handhava uppbörden och indrivningen därav.
Övervägas måste även om några andra organ eller institutioner än de nyss
åsyftade böra hava att yttra sig över låneansökningarna eller lämna uppgifter
till grund för prövning av desamma.
Ur vissa synpunkter kunde det synas naturligt att anlita de enskilda sparbankerna
såsom organ för utlämnandet av bosättningslån, varvid sparbankerna
före lånefrågornas avgörande borde inhämta yttrande från vederbörande
kommunalnämnd eller annan kommunal institution rörande de lånesökandes
behov av lån och skötsamhet m. m. Det må erinras om att sparbankerna
av kommissionen föreslagits skola handhava en väsentlig del av
arbetet med det planmässiga sparandet i ungdomsåren och att denna verksamhet
framdeles så till vida förutsättes få ett visst samband med utlämnandet
av bosättningslånen, som vid prövningen av låneansökningar icke ringa
avseende bör fästas vid örn vederbörande fullföljt ett sådant sparande. \tterligare
kan som skäl för en sådan lösning av organisationsfrågan anföras,
att sparbankerna representera en betydande erfarenhet i fråga örn kreditgivning
samt uppbörd och indrivning av lån och att de även kunna förväntas
besitta en för utlåningsrörelsen betydelsefull orts- och personkännedom.
Emellertid kan å andra sidan anföras, att det i förevarande fall icke blir
fråga om kreditprövning av samma art som då fråga är örn mera bankmässig
utlåning, eftersom särskild säkerhet för bosättningslån icke skall erfordras,
samt vidare, att till grund för utliimnandet av bosättningslån måste ligga
vissa sociala syftemål, vilka icke, åtminstone icke tillnärmelsevis i samma
grad, kunna och böra vara normgivande för sparbankernas kreditgivning.
Vad som emellertid främst framstår såsom hinder mot sparbankernas an
-
38
vändande såsom organ för den ifrågavarande låneverksamheten är, att det
måste möta betänkligheter att åt enskilda bankföretag, visserligen av allmännyttig
karaktär, anförtro dispositionsrätten över rent statliga medel, så mycket
mer som icke här, såsom vid hypoteksbelaning, bestämda gränser kunna
angivas, utan utlåningen måste bliva beroende av mera allmänna överväganden
rörande lämpligheten av att lånesökande kommer i åtnjutande av
lån. I varje tall skulle det, om man beträdde denna väg, bliva behövligt att
skapa en central myndighet för övervakning av utlåningsrörelsens handhavande.
Ur nu senast anförda synpunkter skulle det förefalla mera lämpligt, att
någon kommunal institution — exempelvis kommunalnämnden — anförtroddes
att besluta om beviljande av bosättningslån. De kommunala organen
äga god kännedom örn ortsbefolkningens förhållanden. Likväl har kommissionen
funnit avgörande skäl tala emot en anordning av denna natur.
Sålunda möter det enligt kommissionens uppfattning även vissa betänkligheter
mot att låta en helt och hållet å statsmedel vilande utlåningsrörelse
handhavas av kommunala organ. Vidare skulle beviljandet av bosättningslån
härigenom decentraliseras i så hög grad, att det bleve tämligen ogörligt
att ernå någon enhetlighet i tillämpningen av de för bosättningslånen fastställda
grunderna.
Det skulle även kunna ifrågasättas, huruvida icke postsparbanken kunde
handhava beviljandet av bosättningslånen. Härvid skulle lämpligen postanstalterna
utgöra de lokala organen för rörelsen och dessa antingen hava
att själva besluta om låns beviljande, varvid besvär skulle kunna anföras hos
generalpoststyrelsen, eller ock åtminstone hava att sörja för den förberedande
utredningen av lånefrågorna och att med till- eller avstyrkande överlämna
låneansökningarna till generalpoststyrelsen, vilken därefter på grundval
av den förebragta utredningen skulle hava att bifalla eller avslå ansökningarna.
Emellertid får kommissionen erinra om att den utlåning, som
för närvarande äger rum från postsparbankens sida, sker centralt och icke
genom postanstalternas förmedling. Såvitt kommissionen kan finna kunna
postanstalterna, åtminstone av lägre grad, knappast på grund av sin hittillsvarande
verksamhet väntas äga tillräckliga förutsättningar att med tillgodoseende
av samtidigt kreditgivningssvnpunkter och mera allmänna sociala
synpunkter utöva den ifrågavarande utlåningen eller verkställa de utredningar,
som skulle ligga till grund för verkstyrelsens beslut.
Kommissionen framlägger i annat sammanhang förslag om tillsättande av
en särskild nämnd, betecknad statens familje- och barnanämnd, med uppgift
att handhava vissa andra betydelsefulla av befolkningsfrågan betingade uppgifter.
Det ligger nära till hands att överväga, om icke den sålunda ifrågasatta
centrala nämnden även med fördel skulle kunna anförtros beviljandet
och utlämnandet av bosättningslånen. Vad först angår realprövningen av
örn lån böra beviljas eller icke torde nämnden i fråga komma att företräda
sådana allmänna synpunkter, som böra ligga till grund för en dylik prövning.
Det måste härvid förutsättas, alt nämnden finge tillgång till yttrande
från kommunal institution rörande lånesökandes skötsamhet och behov av
lån jämte andra uppgifter, vilka äro av betydelse för prövningen av låneansökningarna.
Förvisso kan det icke utan skäl med avseende å här ifrågasatta
anordningar yppas farhågor för att den centrala nämnden vid utövandet
av den ifrågavarande verksamheten komme att i stor utsträckning vara
hänvisad till skriftliga andrahandsuppgifter rörande lånesökande, medan
den icke komme att besitta önskvärd orts- och personkännedom för att kunna
grunda prövningen på eget omdöme om förhållandena i de särskilda fallen.
Ur nu berörda synpunkt skulle det uppenbarligen kunna vara till för
-
39
del. om avgörandet av lånefrågorna i första instans uppdroges at mindre
nämnder, förslagsvis en för varje län. Dessa lokala lånenämnder, vilka
lämpligen borde utses av den centrala nämnden, skulle synas hava förutsättningar
att lättare än centralorganet bilda sig en uppfattning örn de pa
lånefrågornas bedömande inverkande omständigheterna. Principfrågor av
tveksam natur skulle underställas den centrala nämnden, vilken även skulle
utgöra besvärsinstans och övervaka de lokala nämndernas verksamhet. Det
säger sig självt, att det arbete, som härvid skulle falla på den centrala nämnden,
skulle bliva av ojämförligt mindre omfattning än om denna själv skall
hava att pröva alla låneansökningar. Kommissionen kan hänvisa till att en
liknande organisation redan finnes på kreditgivningens område, nämligen i
centralnämnden för ackordslån och därunder sorterande lånenämnder. Emellertid
har kommissionen — trots de fördelar, som onekligen skulle vara förenade
med inrättandet av lokala nämnder — likväl funnit sig böra övergiva
denna tanke. Kommissionen hyser nämligen starka principiella betänkligheter
mot att inrätta nya institutioner enbart för ifrågavarande lånerörelse,
i all synnerhet innan erfarenheten givit vid handen att denna kommer
att vinna en större utbredning, och utgår för övrigt från att den centrala
nämnden dels genom en lämplig sammansättning och dels genom efter
hand vunna erfarenlieter såväl från utlämnandet av bosättningslånen som
även från sin familjesocialt inriktade verksamhet i övrigt kan förväntas komma
att besitta sådana kvalifikationer, som erfordras tor att på ett tillfredsställande
sätt handhava prövningen av ansökningarna om bosättmngslan. I
enlighet med vad nu anförts förordar befolkningskommissionen, att beslutanderätten
om bosättningslånens beviljande anförtros åt den statens fa
-
milje- och barnanämnd, varom ovan nämnts.
Vad angår utbetalningen av bosättningslånen samt uppbörden och indrivningen
av förfallande räntor och amorteringar kan ifrågasättas, huruvida
även dessa bestyr böra åvila förenämnda centrala nämnd eller om de
i stället kunna och böra åläggas någon annan institution. Även örn den centrala
nämnden kan antagas komma att förvärva sig goda kvalifikationer att
pröva, när bosättningslån böra beviljas, är därmed uppenbarligen icke sagt,
att denna nämnd även kommer att kunna på bästa och mest rationella sätt
handhava utbetalningen av lånen och övervaka återbetalningen av desamma
ävensom i förekommande fall sörja för indrivningen. Visserligen vill dej
synas, som örn hinder icke boede möta att lägga utbetalningen av lånen pa
nämnden, så mycket mindre som nämnden, enligt vad kommissionen i annat
sammanhang föreslår, skall hava att utbetala vissa penningmedel för andra
ändamål och sålunda oberoende av bosättningslånen kommer att utöva en
ganska omfattande kassarörelse. I motsats till vad fallet är med avseende a
bosättningslånen ifrågakommer emellertid för dessa andra utbetalningar av
medel i regel icke någon motsvarande återbetalningsskyldighet och följaktligen
icke heller någon övervakning av fullgörandet av sådan återbetalning
eller några indrivningsåtgärder. Det torde möta svårigheter och föranleda
icke oväsentliga kostnader att giva den centrala nämnden en sådan organisation,
att den sattes i stånd att handhava uppgifter av nu sist berörd art.^
Kommissionen har med hänsyn till vad nu anförts sökt en utväg att låta
den centrala nämnden anlita någon annan institution för övervakning av
bosättningslånens återbetalning och indrivning och har därvid fäst uppmärksamheten
vid möjligheten av att generalpoststyrelsen skulle kunna handhava
här berörda uppgifter. Kommissionen bär visserligen icke kunnat tillstyrka, att
prövningen av låneansökningarna ålägges detta ämbetsverk, men baller före
att saken ställer sig på ett annat sätt, då det blott gäller lånens utbetalning
och uppbörden av förfallande räntor och amorteringar. Generalpoststyrel
-
40
sen ager nämligen goda förutsättningar för att effektivt kunna övervaka ett
jlantagarklientel och äger i postgirokontoret och postsparbanken organ för
att effektivt kunna handhava uppbörd och indrivning. Det synes uppenbart,
att ‘i''en. utbetalningen av lanen med fördel kunde anförtros åt postverket.
1^ a grund a\ det nu anförda har kommissionen funnit frågan örn organisationen
av den ifrågavarade utlåningsrörelsen erhålla sin bästa lösning, om
prövningen av laneansökningarna lägges i händerna på den förut omnämnda
centralnämnden men utbetalningen av beslutade lån samt uppbörden och indrivningen
av amorteringar och räntor uppdrages åt generalpoststyrelsen.
Kommissionen vill härefter övergå till att närmare angiva, huru kommissionen
tanker sig att förfarandet i låneärenden lämpligen skulle ordnas.
Det säger sig självt, att sökande av bosättningslån, för att den centrala
nämnden skall erhålla möjlighet att på ett tillfredsställande sätt pröva
sökandenas behov av lån och deras utsikter att kunna återbetala lånen, måste
iamna tämligen detaljerade upplysningar i åtskilliga hänseenden, som liärvid
aro av betydelse. Dessa upplysningar böra av naturliga skäl avse de
s.„aonc*es ekonomiska förhållanden — sålunda inkomster och utgifter samt
tillgångar och skulder — samt vidare även omständigheter, vilka äro ägnade
att åtminstone i någon mån giva en allmän uppfattning örn deras ekonomiska
framtidsutsikter. För bedömandet av sökandenas ekonomiska förtacksamhet
bör av sökandena uppgivas, om de gjort några besparingar. I
enlighet med vad förut utvecklats bör sålunda, i den mån arbetet på organiserandet
av ett planmässigt sparande i ungdomsåren resulterat i en mera
utbredd sadan verksamhet, vid ansökan fogas intyg från vederbörande kreditinrättning
örn den sparverksamhet, sökandena utövat. I förekommande
fall, likaledes i anslutning till vad förut framhållits, böra sökandena i ansökningen
meddela, om några särskilda omständigheter förelegat, som försvarat
för dem att göra besparingar, såsom sjukdom, arbetslöshet eller försörjningsplikt.
Med avseende a sökandenas behov av lån bör uppgivas, örn
anledning finnes att påräkna, att anhöriga eller andra komma att bidraga
till bosättningen eller annorledes lämna ekonomiskt bistånd i samband med
äktenskapets ingående. Slutligen bör i låneansökning meddelas, till vilka
huvudsakliga ändamål sökandena hava för avsikt att använda eventuellt erhållet
lån ävensom de ungefärliga kostnaderna, och må jämväl i detta avseende
erinras örn vad förut anförts.
Det torde böra ankomma på den centrala nämnden att fastställa formulär
till laneansökningar med därtill fogade upplysningar om de uppgifter de
lanesökande hava att avgiva.
Såsom av det föregående framgår, anser kommissionen nödvändigt, att
den centrala nämnden vid prövningen av ansökningar om bosättningslån
kan bygga pa yttranden tran något lämpligt lokalt organ, vilket såväl
kan bestyrka de av sökandena lämnade uppgifterna som även på grundval
av en personlig kännedom om lånesökandena uttala sig om huruvida
förutsättningarna för lån äro uppfyllda. För fullgörandet av dessa nu berörda
uppgifter kunna flera lokala organ komma i fråga, såsom kommunalnämnd
eller drätselkammare, barnavårdsnämnd eller pensionsnämnd eller
viss ledamot av dylikt kommunalt organ. Kommissionen har stannat vid
att föreslå i stad ordföranden i drätselkammaren och på landet ordföranden
i kommunalnämnden eller municipalnämnden.
Särskilt i större kommuner eller städer torde det emellertid av organisatoriska
skäl ofta möta svårigheter för respektive ordförande i kommunalnämnd,
municipalnämnd eller drätselkammare att omhänderhava de uppgifter,
som här avses. I dylika kommuner liksom även i andra kan förhål
-
41
landet vidare vara det, att annan person inom eller utom nämnden eller
drätselkammaren är mera lämpad för eller intresserad av ifrågavarande
verksamhet. Det torde därför böra stå vederbörande kommun fritt att utse
annan person att fullgöra ifrågavarande uppgift. Hinder synes heller icke
böra möta, att flera personer utses att tillsammans utgöra en kommitté för
handläggandet av de bestyr, som hava samband med ifrågavarande låneansökningar.
I fall annan eller andra än nämndens eller drätselkammarens
ordförande utsetts att fullgöra ifrågavarande uppdrag, bör meddelande härom
tillställas den centrala nämnden. De kommunala funktionärer, som
medverka vid behandlingen av ansökningar om bosättningslån, torde med
ett gemensamt ord kunna betecknas såsom ortsombud.
Vad härefter angår de uppgifter, som böra ankomma på ortsombuden,
lära dessa till en början böra, där sådant erfordras, vara lånesökande behjälpliga
med råd vid låneansökningars uppsättande. Kommissionen har
även framhållit önskvärdheten av att råd givas de lånesökande rörande
deras bosättningsplan, men därvid jämväl understrukit, att dessa råd icke
få givas i sådana former, att de för de lånesökande te sig såsom ett obehörigt
förmynderskap. Vidare böra ortsombuden i möjligaste mån pröva,
örn de av sökandena lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande.
Denna prövning bör avse, såväl att icke några upplysningar
av vikt äro utelämnade som att förekommande upplysningar äro riktiga och
tydligt avfattade.
Ortsombuden böra även hava att komplettera ansökningshandlingarna
med en del omdömen rörande sökandenas personliga egenskaper eller i
övrigt av vikt för bedömandet av låneansökningarna. De böra sålunda uttala
sig om, huruvida de allmänna förutsättningar, som enligt det förestående
böra gälla för erhållande av lån, äro uppfyllda, alltså örn sökandena
äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga bosättningsföremål
eller för tillgodoseende av annat ändamål, för vilket lån kan beviljas, samt,
mera allmänt, örn lånen äro tillrådliga ur de sökandes egna synpunkter och
om sökandena gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk vederhäftighet
och förtänksamhet samt sparsamhet. Med avseende å av lånesökande
ådagalagd sparvilja böra ortsombuden tillse, att i förekommande fall intyg
från sparbank är fogat vid låneansökningen angående fullföljt planmässigt
sparande. I andra fall torde ortsombuden böra angiva de omständigheter,
som enligt deras förmenande kunna hava hämmat sökandenas sparförmåga,
exempelvis kostnader för utbildning, underhållsskyldighet m. m.
På grundval av den kännedom örn sökandena och deras behov av lån,
som ortsombuden förutsättas äga, böra de även giva ett allmänt uttalande
örn huruvida enligt deras mening bosättningslån bör beviljas, samt därjämte
yttra sig över till vilket belopp lånet bör bestämmas och inom vilken tid det
bör vara slutamorterat samt vilka betalningsterminer, som lämpligen böra
fastställas för inbetalningarnas fullgörande. En sådan avvägning bör, såsom
av det föregående framgår, ske med hänsyn såväl till sökandenas behov
av lån som till deras utsikter att kunna återbetala de lån, som erhållas.
Med avseende å (leii anordning, som bör väljas för ortsombuds hörande,
synes det lämpligaste vara, att lånesökande ingiva sin ansökan till vederbörande
ortsombud och att detta å ansökningsblanketten tecknar de upplysningar,
som ovan avses. Härefter böra ortsombuden själva vidarebefordra
sålunda kompletterad ansökning till den centrala nämnden.
Det ligger i sakens natur, att det yttrande, varom här är fråga, bör avgivas
av ortsombudet i den kommun, där sökandena äro bosatta. Örn sökandena
äro bosatta inom olika kommuner, bör låneansökningen förslagsvis först
avlämnas lill ortsombudet i den kommun, där mannen är bosatt, varefter
42
ansökningen med ortsombudets yttrande antingen av denne eller genom sökandena
vidarebefordras till motsvarande förtroendeman inom kvinnans
hemortskommun, eller sedermera av den centrala nämnden remitteras till
denne sistnämnde.
I detta sammanhang må erinras örn vad ovan föreslagits, nämligen att ansökan
örn bosättningslån skall avgivas inom ett år efter äktenskaps ingående.
Utgången av denna frist torde böra knytas till ansökningens avlämnande
till ortsombud.
Sedan låneansökan med därå tecknat yttrande inkommit till den centrala
nämnden och denna i förekommande fall införskaffat erforderlig kompletterande
utredning i ärendet, bär nämnden att upptaga detsamma till avgörande.
Nämnden skall därvid på grundval av de uppgifter, som lämnats av
lånesökandena, och det av ortsombudet avgivna yttrandet ävensom i övrigt
tillgängligt material pröva, huruvida de villkor och förutsättningar äro uppfyllda,
som enligt det föregående böra gälla och vara för handen. Där nämnden
finner, att lån bör beviljas, har nämnden även att, med hänsynstagande
till lånesökandenas behov av lån och deras inkomstutsikter för framtiden,
bestämma lånebeloppets storlek samt lånetid och amorteringsvillkor.
Ehuru nämnden visserligen vid sin behandling av lånefrågorna i hög grad
blir beroende av de utlåtanden, som avgivas av ortsombuden, måste nämnden
likväl eftersträva att såvitt möjligt självständigt bedöma och värdesätta
de olika faktorer, som böra vara avgörande för örn lån bör beviljas eller
icke. Endast härigenom kan för övrigt den likformighet i tillämpningen
vinnas, som är en av fördelarna med centraliseringen av lånefrågornas avgörande.
Kommissionen har redan i ett tidigare sammanhang antytt, att arbetet
med prövningen av lånefrågorna kan förväntas komma att bliva av icke
ringa omfattning. Framhållas må även, att ansökningarna av naturliga skäl
böra bringas till avgörande med så stor skyndsamhet, som omständigheterna
medgiva. Det blir på grund härav nödvändigt, att den centrala nämnden,
därest dess granskning av låneansökningarna skall bliva ej endast formell,
erhåller en möjligast effektiv organisation. Då emellertid frågan härom av
kommissionen behandlas i annat sammanhang, saknar kommissionen anledning
att här närmare uppehålla sig vid detta ämne. Dock vill kommissionen
i det följande något vidröra ett par detaljfrågor sammanhängande
med det avsedda samarbetet mellan nämnden och generalpoststyrelsen.
Där den centrala nämnden finner lån böra beviljas, bör nämnden i sitt
beslut angiva lånets belopp samt villkoren för lånet, d. v. s. räntesats, återbetalningstid
och betalningsterminer. Det synes i regel vara lämpligt, att
viss tid bestämmes, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget, vid äventyr
att rätten till utkommande av ej lyftat belopp skall vara förverkad.
En sådan föreskrift är bland annat motiverad med hänsyn till att i annat
fall en del lån skulle kunna under en längre tid kvarstå såsom beslutade,
utan att de kanske utbetalades.
Kommissionen har övervägt frågan örn anordnande av besvärsrätt över
den centrala nämndens beslut i låneärende. Även örn införandet av en dylik
rätt kunde synas tilltalande ur principiella synpunkter, har kommissionen
likväl stannat för att föreslå förbud mot fullföljande av talan i förevarande
ärenden. Kommissionen har grundat detta sitt förslag främst på den omständigheten,
att det icke föreligger någon egentlig subvention i den föreslagna
låneverksamheten; och därför heller icke sådant intresse för de lånesökande,
som nödvändiggör införande av klagorätt. Härtill komma de säkerligen
mycket betydande praktiska olägenheter, som torde uppstå, därest det
43
lämnades möjlighet för de lånesökande att draga dessa ärenden under Kungl.
Maj:ts prövning.
Sedan nämnden fattat sitt beslut i ett låneärende, skall lånet utbetalas.
Denna utbetalning har i det föregående föreslagits skola ombesörjas av generalpoststyrelsen,
och nämnden har följaktligen att lämna generalpoststyrelsen
meddelande om beslut angående lån jämte anvisning rörande utbetalandet
härav.
Med avseende å behandlingen inom generalpoststyrelsen av sålunda till
utbetalning anvisade lån, bär redan i det föregående framhållits, att generalpoststyrelsen
i postsparbanken och postgirokontoret äger lämpliga organ
för handhavandet av ifrågavarande verksamhet. Dessa institutioner kunna
med fördel anlitas såväl för utbetalningen av lånen som för uppbörden och
indrivningen. Postverkets lokala organisation medgiver en effektiv övervakning
av låntagareklientelet. Det borde varken vara behövligt eller lämpligt
att här göra några uttalanden med avseende å frågan, örn postverkets
arbete med ifrågavarande lån bör läggas å postsparbanken eller postgirokontoret,
ej heller att i övrigt ingå på frågan örn handläggningen inom postverket
av den nu berörda verksamheten. Kommissionen kan alltså beträffande
utlämnandet av lånen och uppbörden av amorteringar och räntor inskränka
sig till vissa allmänna påpekanden.
Innan generalpoststyrelsen utlämnar beviljat lån, böra låntagarna avgiva
skuldförbindelse, vari de ikläda sig solidariskt ansvar för lånet. Men vidare
bör dessförinnan även hava styrkts, att låntagarna ingått äktenskap med
varandra.
Kommissionen har tidigare redogjort för de omständigheter, som böra
möjliggöra uppskov med inbetalning eller befrielse från viss del av återstående
lånebelopp eller av helt sådant belopp, ävensom de förhållanden, vid
vilka lånet kan uppsägas till omedelbar återbetalning. Beslut i sådana avseenden
fattas av den centrala nämnden, i förekommande fall på förslag av
generalpoststyrelsen.
Om låntagare, som icke erhållit befrielse från eller uppskov med inbetalning
av räntor och amortering, underlåter att i riktig ordning fullgöra sådan
inbetalning, eller om låntagare, som fått sitt lån uppsagt till omedelbar återbetalning,
brister härutinnan, har generalpoststyrelsen att, i förekommande
fall efter meddelad varning och betalningsföreläggande, skrida till indrivningsåtgärder.
Ehuru vid den organisatoriska anordning med avseende å bosättningslånen,
vilken i det föregående förordats, den centrala nämnden och generalpoststyrelsen
komma att hava sinsemellan åtskilda uppgifter, måste det likväl,
för att ifrågavarande verksamhet skall kunna bedrivas effektivt och
rationellt, förutsättas att samverkan anordnas mellan de båda institutionerna.
För nämnden måste det vara av betydelse att erhålla fortlöpande
underrättelser om till vilka belopp låneutbetalningar skett samt huru uppbörden
och indrivningen av amorteringar och räntor utfalla. Även från
generalpoststyrelsens sida sett blir ett nära samarbete mellan de båda administrativa
organen i olika hänseenden nödvändigt. Detta önskemål bör beaktas
vid verksamhetens planläggning. Som exempel må hänvisas till att
generalpoststyrelsen vid uppläggandet av det kortregister över låntagare, sorn
lärer bliva behövligt, torde böra samråda med nämnden. Vidare torde även
formulär till skuldförbindelser m. m. böra fastställas efter samråd mellan
de båda myndigheterna. En viss praxis beträffande grunderna för inbetalningsuppskov,
återbetalningsbefrielse m. m. torde även bäst bliva stadfäst
efter samråd mellan de båda institutionerna.
44
o Med avseende å kostnaderna för administrationen av den här föreslagna
låneverksamheten, vilken står i nära sammanhang med kostnaderna för den
ovan föreslagna centrala nämnden, behandlar kommissionen denna fråga
i annat sammanhang.
I enlighet med i detta kapitel uppdragna riktlinjer och gjorda förslag har
kommissionen utarbetat förslag till Kungörelse angående statliga bosättningslån,
vilket författningsförslag är såsom bilaga fogat till betänkandet.
45
Bilaga 1.
Förslag
till
Kungörelse angående statliga bosättningslån.
Härigenom förordnas som följer:
Om villkor för statliga bosättningslån m. m.
1 §•
I samband med äktenskaps ingående må äkta makar av statsmedel erhålla
lån enligt de i denna kungörelse meddelade bestämmelser.
Sådant lån skall hava till ändamål att lämna tillgång till inköp av möbler
eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledes av äktenskapets
ingående, eller att underlätta förvärv av eget hem eller igångsättande
av rörelse i samband med äktenskapets ingående eller att tillgodose annat
därmed jämförligt ändamål.
Lånen betecknas i kungörelsen såsom b o sätt ning slån.
2 §.
Bosättningslån beviljas endast örn båda de lånesökande äro eller i samband
med äktenskapets ingående bliva svenska medborgare.
3 §•
Såsom villkor för erhållande av bosättningslån skall gälla:
att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga
bosättningsföremål eller för tillgodoseendet av annat i 1 § avsett ändamål;
att
lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes egna
villkor och intressen; samt
att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet, vederhäftighet och
ekonomisk förtänksamhet samt, där betingelser härför förelegat, ådagalagt
sparvilja.
4 §.
Bosättningslån må ej beviljas till högre belopp än ettusentrehundra kronor
och ej heller till lägre belopp än trehundra kronor.
5 §•
Bosättningslån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd
räntefot. Denna fastställes av Konungen och må icke understiga medelräntan
för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast
föregått det, varunder lånet beviljats.
Ä bosättningslån skall erläggas amortering. Amorteringstiden må, där ej
särskilda förhållanden annat föranleda, icke överstiga fyra år och må i intet
fall fastställas till längre tid än sex år.
46
Amortering och ränta skola erläggas var tredje månad, där ej på grund
av särskilda omständigheter annat bestämmes.
Det är låntagarna obetaget att före eljest fastställd tid inbetala oguldet lån
eller del därav.
Om förfarandet i låneärenden m. m.
6 §•
Frågor örn beviljande av bosättningslån avgöras av statens familje- och
barnanämnd.
Såsom ortsombud i kommunerna med uppgift att till statens familje- och
barnanämnd avgiva yttrande över ansökningar örn bosättningslån medverka,
där kommun ej annorlunda beslutar, i stad ordföranden i drätselkammaren
och pa landet ordföranden i kommunalnämnden eller i municipalnämnden.
7 §•
Ansökan om bosättningslån göres av trolovade eller äkta makar å blankett,
vartill formulär fastställes av statens familje- och barnanämnd.
Sådan ansökan skall avlämnas till ortsombudet inom den kommun, där
de lanesökande äro bosatta, eller, örn de äro bosatta inom olika kommuner,
inom den kommun, där mannen är bosatt, senast ett år efter äktenskapets
ingående.
8 §.
Det ortsombud, som mottagit ansökningen, tecknar därå yttrande dels
rörande riktigheten av de uppgifter, som meddelats av sökandena, och dels
i de andra hänseenden, som angivas å formuläret till låneansökan. Är kvinnan
bosatt inom annan kommun, skall nämnda ortsombud därefter översända
handlingarna till ortsombudet därstädes; och skall jämväl denne å
ansökningen teckna yttrande som nyss är sagt.
Det ortsombud, som sist handlagt ärendet, skall därefter utan dröjsmål
översända samtliga handlingar till statens familje- och barnanämnd.
9 §•
Sedan handlingarna inkommit till statens familje- och barnanämnd och i
förekommande fall ytterligare utredning införskaffats, beslutar nämnden i
ärendet.
Nämndens beslut skall ofördröjligen tillställas en av sökandena.
10 §.
Statens familje- och barnanämnds beslut rörande bosättningslån må ej
överklagas.
11 §.
Da bosättningslan beviljats av statens familje- och barnanämnd, lämnar
nämnden ofördröjligen meddelande därom till generalpoststyrelsen.
12 §.
Då generalpoststyrelsen mottagit meddelande om beviljat bosättningslån,
ombesörjer styrelsen lånets utbetalande till sökandena. Dessa skola dessförinnan
hava till styrelsen avlämnat skuldförbindelse, vari de iklätt sig soli
-
47
dariskt ansvar för lånets återbetalning, ävensom bevis om att de ingått äktenskap.
13 §.
Förfallen ränta och amortering å bosättningslån skall, i överensstämmelse
med de villkor, som fastställts vid låns beviljande, inbetalas till generalpoststyrelsen.
Statens familje- och barnanämnd äger medgiva uppskov med betalning av
ränta eller amortering.
14 §.
I händelse någon av låntagarna avlider, kan statens familje- och barnanämnd,
om lånets återbetalning härefter skulle bereda den efterlevande synnerlig
svårighet, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende
å hela återstående lånebeloppet eller del därav.
15 §.
Statens familje- och barnanämnd äger besluta örn uppsägning av lån till
omedelbar betalning, där det befinnes, att låntagare genom oriktig uppgift
föranlett lånets beviljande eller visat försumlighet att erlägga föreskriven
ränta eller amortering eller annorledes brutit mot vad i lånevillkoren är föreskrivet,
så ock eljest när sådana förhållanden inträffat, att låntagarna med
hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre böra få
tillgodonjuta lånet.
16 §.
För förfallna räntor och amorteringar å bosättningslån må utmätning äga
rum utan föregående dom eller utslag.
Särskilda bestämmelser.
17 S.
Bosättningslån utgår av den utlåningsfond, som å riksstaten anvisats för
ifrågavarande ändamål (statens bosättningslånefond).
Fonden förvaltas av statskontoret, som har att på anfordran till generalpoststyrelsen
utbetala för lånerörelsen erforderliga medel.
18 §.
I fall som avses i 14 §, så ock då eljest ingen eller ringa utsikt finnes, att
lån kommer att återbetalas, må statens familje- och barnanämnd meddela
beslut örn avskrivning.
19 §.
De ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga rörande villkoren för
åtnjutande av bosättningslån samt förfarandet i låneärenden och vad därmed
har samband, meddelas, där ej Konungen därom förordnar, av statens
familje- och barnanämnd.
Denna kungörelse träder i kraft den
48
Bilaga 2.
P. M.
angående äktenskapsbildningen i Sverige.
Giftermålsfrekvensen i Sverige var under slutet av förra århundradet och vid
början av det innevarande fram till tiden för världskriget mycket låg. Årliga
antalet ingangna giftermål höll sig vid omkring 6 per 1 000 invånare, tidtals
till och med något därunder. Under krigsåren och därefter steg siffran
något och kulminerade år 1920 vid 7’3 °/oo. Efter någon nedgång under
1920-talets början steg frekvensen åter och nådde år 1934 den hittills högsta
siffran sedan 1860, nämligen 7''8 %>o; år 1933 var den 7''0 °/oo. Till en
betydande del beror giftermålstalens ökning på att de giftasvuxna åldrarnas
folkmängd ökats fortare än hela folkmängden, men till en del beror den på
en stegring av själva giftermålsintensiteten, sådan den framgår, om man uttrycker
giftermålens antal i de viktigare åldrarna i procent av den ogifta befolkningen
i motsvarande åldrar.
Vid jämförelse med andra länder finner man i dessa sistnämnda så gott
som överallt högre giftermålstal än i Sverige, med undantag likväl för
Norge, Island och Irland. Italien har de sista åren visat ungefär liknande
siffror som Sverige, men hade tidigare betydligt högre. I Finland stå siffrorna
också numera på ungefär samma nivå som i Sverige. Men redan på
så nära håll som i Danmark finner man giftermålstal, som genomgående
ligga gott och väl en enhet över de svenska. År 1933, då den svenska siffran,
som nyss nämnts, var 7-0 °/oo, var den danska 8’8 °/oo, sålunda nära två
enheter högre. Den tyska siffran har i allmänhet hållit sig betydligt över
den danska. De allra sista åren har man som bekant nått extraordinärt
höga giftermålssiffror i Tyskland.
Den låga giftermålsfrekvensen i Sverige uppstår dels genom att äktenskapen
ingås förhållandevis sent, d. v. s. att den genomsnittliga giftermålsåldern
är hög, dels genom att relativt många både män och kvinnor förbliva
ogifta. Till en del beror den på att omgiftesfrekvensen är låg. — Medelgiftermålsåldern
i Sverige har hållit sig mycket konstant genom de senaste
åren nämligen vid ungefär 29''4 år för män i första giftet och 26’4 för kvinnor
i första giftet. Egendomligt nog förmärkes snarast en stegring i giftermålsåldern
under de år, då giftermålsfrekvensen gått upp, antydande att uppgången
har något att göra med uppskjutande av giftermål från tidigare år.
I de länder, där giftermålsfrekvensen är så att säga habituellt högre än i
Sverige, är emellertid giftermålsåldern lägre: i Danmark t. ex. 27''7 år för
män i första giftet och 24-9 år för kvinnor i första giftet, sålunda för mankönet
1''7 och för kvinnkönet l-5 år lägre än i Sverige. Men även i Norge,
där giftermålsfrekvensen är lägre än i Sverige, är även medelgiftermålsål''dern
lägre, nämligen 28''7 för män och 26''0 för kvinnor i första giftet. Här
angivna siffror för Danmark och Norge avse femårsperioden 1926—1930.
Med en under en lång följd av år existerande låg giftermålsfrekvens följer
en för nativiteten ogynnsam civilståndsfördelning i de fruktsamma åldrarna.
Den för nativiteten viktigaste befolkningsgruppen utgöres av de
gifta kvinnorna under 45 års ålder. Denna grupp utgör i Sverige endast c:a
10 % av folkmängden och har — till stor del på grund av de yngre åldrarnas
(under 15 år) avtagande storlek —. ökat något sedan århundradets bör
-
49
jan, då den var 9 %>. I Danmark är motsvarande siffra för närvarande
över 11 %> och på grund av den lägre giftcrmålsåldern äro de gifta kvinnorna
i Danmark dessutom genomsnittligen yngre än de svenska. Den låga
giftermålsfrekvensen medför också att ett betydande antal kvinnor kvarstå
som ogifta då de lämna den fruktsamma åldern. I Sverige har vid 50 års
ålder över 20 % av de då kvarlevande kvinnorna icke ingått giftermål, medan
detta i Danmark är fallet med endast omkring 15 %>.
Betydelsen av ovan beskrivna förhållanden är, vad nativiteten beträffar,
högst avsevärd. Detta illustreras på ett förträffligt sätt av en jämförelse
mellan Sverige och Danmark. I dessa två länder äro de gifta kvinnornas
fruktsamhet mycket nära lika stor, och den högre nativiteten i Danmark
hänför sig därför helt till detta lands gynnsammare civilståndsfördelning.
I nedanstående tablå lämnas en jämförelse beträffande den äktenskapliga
fruktsamheten i Sverige och Danmark åren 1901—1925.
Barnaföderskor på 100 gifta kvinnor inom olika åldrar i Sverige oell Danmark.
15—20 20-25 25—30 30-35 35—40 40—45 45-50
1901—10 Sverige ........ 62 45 35 28 21 11-8 1T>
Danmark...... 51 45 35 25 18 8''1 0 9
1911—15 Sverige........ 59 40 30 23 18 9-4 l l
Danmark...... 46 40 30 22 16 7''0 0"
1916—20 Sverige........ 60 39 28 21 15 8''0 1’0
Danmark...... 44 37 27 20 14 6''2 0''6
1921—25 Sverige........ 60 35 24 18 13 6''6 0''9
Danmark...... 51 36 25 18 12 5''4 0’5
Som synes är jämförelsen snarast till Sveriges förmån, speciellt i den
yngsta åldersklassen, där den höga fruktsamheten dock för vår del beror på
ett ovanligt högt antal föräktenskapliga konceptioner. I de yngsta åldrarna
ingås nämligen hos oss äktenskapen i det övervägande antalet fall därför,
att ett barn redan är väntat. Vidare är det bekant att den utomäktenskapliga
fruktsamheten och nativiteten är vida större i Sverige än i Danmark.
Man skulle därför snarast vänta att Sverige skulle hava den högre
nativiteten, och det är så mycket mera värt uppmärksamhet, att det tvärtom
är Danmark som går före. Det rör sig här icke endast om en obetydlighet
utan örn en högst väsentlig skillnad, i det att Danmark under den betraktade
tidsperioden uppvisat ett födelsetal, som, uttryckt per 1 000 invånare,
ligger icke mindre än c:a 3 å 4 enheter över den svenska siffran, såsom
framgår av följande tablå:
Födelsetal per t 000 invånare
Sverige |
Danmark |
Differens |
|
1901—05 .............. |
............... 26''1 |
29-0 |
2-9 |
1906-10 .............. |
............... 25''4 |
28-2 |
2-8 |
1911—15.............. |
............... 23-1 |
25-7 |
2-6 |
1916-20.............. |
............... 21-2 |
24-0 |
2-8 |
1921-25 .............. |
............... 19l |
22-3 |
3-2 |
1926-30 .............. |
............... 15-9 |
19-4 |
3-5 |
1931 .............. |
............... Un |
18-0 |
3-2 |
1932 .............. |
............... 14*5 |
18-o |
3ft |
1933 .............. |
............... 13-7 |
17-3 |
3-fi |
1934 .............. |
............... 13-7 |
17-8 |
4-1 |
En höjning av vår giftermålsfrekvens till samma höjd sorn Danmarks
skulle således — givetvis först efter förloppet av en viss tid — höja vår nativitet
med allra minst tre enheter utöver den nivå, vid vilken den skulle
ställa sig vid oförändrad giftermålsfrekvens. Då den nativitet, sorn erford
4—300029
-
50
ras i en stationär befolkning, blott är c:a 16 °/oo och vid lägre dödlighet än
nu ligger ännu lägre, är en faktor som förorsakar en differens på 3 enheter
av synnerlig betydelse.
En jämförande översikt av giftermålsintensiteten i olika åldrar i Sverige
och Danmark framgår av följande sammanställning för åren 1926—1930:
Åldersår
Kvinnor som ingått första gifte,
årligen per 1 000 ogifta kvinnor
i motsvarande ålder ....
Män som ingått första gifte, årligen
per 1000 ogifta män i
motsvarande ålder..........
15—20 20—25 25-30 30—35 35—40 40—45 45—50
Sverige |
10-0 |
73-8 |
95-3 |
61-6 |
31-6 |
16-4 |
8-6 |
Danmark |
18-2 |
112-7 |
119-4 |
59-7 |
28-3 |
15-4 |
8-0 |
Sverige |
0-2 |
33-0 |
95-6 |
95-6 |
62-8 |
36-3 |
20-3 |
Danmark |
0-7 |
60-5 |
142-7 |
129-0 |
759 |
42-7 |
23-2 |
Sorn synes äro intensitetssiffrorna, särskilt i de yngre åldrarna, avsevärt
högre i Danmark än i Sverige. Det kräves en högst betydlig stimulering av
giftermålslusten och en förbättring av giftermålsmöjligheterna för ungt folk
i Sverige, örn vi skola komma i paritet med Danmark med avseende å giftermålsfrekvens.
En närmare analys av den svenska giftermålsintensiteten, t. ex. efter olika
yrken och samhällsklasser, är tyvärr omöjlig. Konforma yrkesuppgifter för
de nygifta å ena sidan och de ogifta å den andra stå icke till buds. Väl haiman
emellertid, för männens vidkommande, siffror över de nygiftas åldersfördelning
inom olika yrkesklasser efter de yrkesuppgifter, som vid giftermålets
anmälan å pastorsämbetena antecknas i lysnings- och vigselboken.
En beräkning av t. ex. medianåldern vid första giften, d. v. s. den ålder, under
vilken jämnt hälften av de bland yrkesgruppens ungkarlar ingångna
giftermålen ägt runi, kunde giva en viss översikt av rådande olikheter, ehuru
denna i viss mån blir svävande, då de ogifta yrkesutövarnas åldersfördelning
ställer sig mycket olika i de olika yrkena. För de fyra stora näringsgrupperna
jordbruk och binäringar, industri och bergsbruk, handel och
samfärdsel samt allmän tjänst och fria yrken äro mediantalen enligt 1932
års giftermålsstatistik respektive 28''8, 27''9, 28-6 och 29''2 år. Analyserar man
siffrorna vidare finner man inom jordbrukargruppen, att t. ex. hemmansägares
medianålder vid giftermål är betydligt över 30 år, medan jordbruksarbetarnas
ligger vid c:a 27 år. Vidare är medianåldern för handlande c:a
30 år, medan den för bodbiträden, handels- och lagerarbetare samt chaufförer
ligger vid 26 ä 27 år. För civila tjänstemän, officerare, präster, lärare
m. fl. ligger den ävenledes vid c:a 30 år. Inom industrien är det tyvärr
omöjligt att med användande av förefintliga publicerade siffror få fram
särskilda tal för företagare, tjänstemän och arbetare. Redan på den grund,
att man som regel blir företagare vid senare ålder än tjänsteman och tjänsteman
vid senare ålder än arbetare, är det emellertid högst troligt, för att
icke säga säkert, att medianåldrarna för de nygifta inom dessa grupper äro
högst för företagarna och lägst för arbetarna.
Regionalt betraktad ställer sig giftermålsfrekvensen rätt olika inom vårt
långsträckta lands skilda delar. Frånser man de nordligaste delarna av
Norrland, där såväl nativiteten som giftermålsfrekvensen är jämförelsevis
hög, är det egendomligt nog snarast så, att giftermålsfrekvensen är låg i trakter
med hög nativitet. Detta är fallet även om man tar hänsyn till skiljaktigheter
i åldersfördelningen. I de större städerna är giftermålsfrekvensen
särskilt hög i förhållande till invånarantalet, men dessa städer hava ju
en betydande inflyttning av ogift ungdom.
Sven D. Wicksell.
51
Bilaga 3.
Några numeriska beräkningar rörande resultatet av planmässigt
sparande.,
1. Antaganden.
Veckoavgift erlägges under 52 veckor per år, d. v. s. 4% veckoavgifter per
månad.
Å insatta medel tillgodoräknas ränta fr. o. m. nästföljande månadsskifte.
Konto gottskrives med helårig ränta samt ränta på ränta per den 31 december.
Räntefot 4 %.
2. Tabeller.
Grundtabellen A anger det efter visst antal år sparade kapitalet vid en
veckoinbetalning av en krona.
Tabell B anger för varje år det genom en sparbanksbok lydande å grundbeloppet
5 kronor enligt följande schema hopsparade kapitalet: Från 0 till
12 år 25 öre i veckan, från 12 till 18 år 50 öre i veckan samt från 18 till 28 år
1 krona i veckan.
Tabell C anger förloppet av kapitalökningen enligt följande sparplan:
Från 15 till 18 år 1 krona per vecka, från 18 till 21 år 2 kronor per vecka
samt från 21 till 28 år 5 kronor per vecka.
Tabellerna A, B och C ange dessutom sparkapitalets fördelning på insatt
kapital och tillgodoförd ränta.
3. Exempel.
a) Ett barn erhåller vid födelsen av sparbanken en sparbanksbok med 5
kronor. Föräldrarna spara 25 öre i veckan, tills barnet fyllt 12 år. Från 12
till 28 års ålder insätter motboksägaren själv 50 öre i veckan. Hur stort kapital
har sparats vid uppnådda 28 år, örn räntan beräknas efter 4 %?
Insatt kapital.............. kronor 577: —
Tillgodoförd ränta . . ...... » 388: 34
Summa kronor 965:34.
b) Ett barn erhåller vid födelsen av sparbanken en sparbanksbok med 5
kronor. Föräldrarna spara 25 öre i veckan, tills barnet fyllt 12 år. Från 12
till 18 års ålder insätter motboksägaren själv 50 öre i veckan, och från 18 till
28 års ålder 1 krona i veckan.
Insatt kapital .......... kronor 837: —
Tillgodoförd ränta ...... » 446:20
Summa kronor l 283: 20.
c) Ett barn erhåller vid födelsen av sparbanken en sparbanksbok med^ 5
kronor. Föräldrarna spara 25 öre i veckan, tills barnet fyllt 15 år. Från
52
12 till 15 år insätter barnet utöver föräldrarnas insättningar resp. 10, 15 och
20 kronor av egna förtjänster under sommarferierna.
Efter uppnådda 15 års ålder beräknas, att barnet självt kan insätta 1 krona
per vecka intill 18 år. Från 18 till 21 år räknas med en besparing av 3 kronor
per vecka. För tiden 21 till 28 år räknas med en besparing av 5 kronor
i veckan. Hur stort kapital har då motboksägaren vid fyllda 28 år, örn räntan
beräknas efter 4 °/o?
Insatt kapital............ kronor 2 689: —
Tillgodoförd ränta ...... » 834: 16
Summa kronor 3 523: 16.
Bemärkande: Å insättningarna av 10, 15 och 20 kronor har ränta under
resp. insättningsår räknats för 5 månader.
d) Ett barn erhåller vid födelsen av sparbanken en sparbanksbok med insatta
5 kronor såsom gåva. Föräldrarna spara 50 öre i veckan till dess barnet
fyllt 15 år.
Etter uppnådda 15 år beräknas, att barnet självt kan insätta 1 krona per
vecka intill 18 år. Från 18 till 21 år räknas med en besparing av 3 kronor
per vecka. För tiden 21 till 28 år räknas med en besparing av 5 kronor i veckan.
Hur stort kapital har då motboksägaren vid fyllda 28 år, örn räntan
beräknas efter 4 %?
Insatt kapital............ kronor 2 839: —
Tillgodoförd ränta........ » 1 046:93
Summa kronor 3 885:93.
e) En person sparar från sitt 15:e till sitt 18:e år 1 krona per vecka. Från 18
till 21 år räknas med en besparing av 2 kronor per vecka och för tiden 21
till 28 år 5 kronor i veckan. Hur stort är då kapitalet vid 28 år, om ränta
beräknas efter 4 °/o?
Insatt kapital............ kronor 2 288: —
Tillgodoförd ränta ...... » 482: 73
Summa kronor 2 770: 73.
f) En person sparar från sitt 15:e till sitt 18:e år 1 krona per vecka. Från
18 till 21 år räknas med en besparing av 3 kronor per vecka och för tiden
21 till 28 år 8 kronor i veckan. Hur stort är då kapitalet vid 28 år, örn ränta
beräknas efter 4 %>?
Insatt kapital............ kronor 3 536: —
Tillgodoförd ränta ...... »_706: 87
Summa kronor 4 242: 87.
g) En person sparar från sitt 15:e till sitt 18:e år 1 krona per vecka. Från
18 till 21 år räknas med en besparing av 5 kronor per vecka och för tiden
21 till 28 år 10 kronor i veckan. Hur stort är då kapitalet vid 28 års ålder,
om ränta beräknas efter 4 %?
Insatt kapital............ kronor 4 576: —
Tillgodoförd ränta . .. ..... » 938: 31
Summa kronor 5 514:31.
Vid dessa exempel har grundtabell A begagnats enligt den i stat. off. utr.
1935: 54, sid. 141, angivna metoden.
53
Uppnådd ålder |
Sparplan A |
Sparplan B |
Sparplan G |
|||||||
Hopsp. kapital |
Insätt- ningar |
Ränta |
Hopsp. kapital |
Insätt- ningar |
Ränta |
Hopsp. kapital |
Insätt- ningar |
Ränta |
||
1 |
år ...... |
52-96 |
52 |
0-96 |
18-44 |
18 |
0-44 |
_ |
_ |
_ |
2 |
> ...... |
108-02 |
104 |
4-02 |
32-41 |
31 |
1-41 |
— |
— |
— |
3 |
» ...... |
16529 |
156 |
9-29 |
46-95 |
44 |
2-95 |
— |
— |
— |
4 |
> ...... |
224-85 |
208 |
16-85 |
62''06 |
57 |
5-06 |
— |
— |
— |
5 |
» ...... |
286-79 |
260 |
26-79 |
77-78 |
70 |
7-78 |
— |
— |
— |
6 |
> ...... |
351-21 |
312 |
39-21 |
94-13 |
83 |
11-18 |
— |
— |
— |
7 |
> ...... |
418-21 |
364 |
54-21 |
111-18 |
96 |
1513 |
— |
— |
— |
8 |
> ...... |
487-89 |
416 |
71-89 |
128-82 |
109 |
19-82 |
— |
— |
— |
9 |
> ...... |
560-36 |
468 |
92-36 |
147-21 |
122 |
2521 |
— |
— |
— |
10 |
» ...... |
635’72 |
520 |
"115-72 |
166-33 |
135 |
31-33 |
— |
— |
— |
11 |
> ...... |
714-10 |
572 |
142-10 |
186-22 |
148 |
38-22 |
— |
— |
— |
12 |
> ...... |
795-61 |
624 |
171-61 |
206-91 |
161 |
45-9) |
— |
— |
— |
13 |
> ...... |
880-38 |
676 |
204-38 |
241-66 |
187 |
54-66 |
— |
— |
— |
14 |
> ...... |
968-56 |
728 |
240-55 |
277-80 |
213 |
64-80 |
— |
— |
— |
15 |
* ...... |
1060-24 |
780 |
280-24 |
315-39 |
239 |
76-39 |
— |
— |
— |
16 |
> ...... |
1155-60 |
832 |
323-60 |
354-48 |
265 |
89-48 |
52-95 |
52 |
0-95 |
17 |
> ...... |
1 254-77 |
884 |
370-77 |
395 13 |
291 |
10413 |
108-02 |
104 |
4-02 |
18 |
> ...... |
1357-91 |
936 |
421-91 |
437-41 |
317 |
120-41 |
165-29 |
156 |
9-29 |
19 |
> ...... |
1 465-18 |
988 |
477-18 |
507-86 |
369 |
138-86 |
277-80 |
260 |
17-80 |
20 |
» ...... |
1 576-74 |
1040 |
536-74 |
581-12 |
421 |
160-12 |
394-81 |
364 |
30-81 |
21 |
> ...... |
1 692-76 |
1092 |
600-76 |
657-32 |
473 |
184-32 |
516-50 |
468 |
48-50 |
22 |
» ...... |
1813-42 |
1144 |
669-42 |
736-56 |
525 |
211-56 |
801-91 |
728 |
73-91 |
23 |
* ...... |
1938-91 |
1196 |
742-91 |
818-97 |
577 |
241-97 |
1098-74 |
988 |
110-74 |
24 |
> ...... |
2 069-42 |
1248 |
821-42 |
904-68 |
629 |
275-68 |
1 407-44 |
1248 |
159-44 |
25 |
> ...... |
2 205-15 |
1300 |
905-16 |
993-82 |
681 |
312-82 |
1 728-48 |
1508 |
220-48 |
26 |
> ...... |
2 346-31 |
1352 |
994-31 |
1 086-52 |
733 |
353-52 |
2 062-36 |
1768 |
294-36 |
27 |
> ...... |
2 493-11 |
1404 |
1089-11 |
1 182-93 |
785 |
397-93 |
2 409-60 |
2 028 |
381-60 |
28 |
> ...... |
2 645-78 |
1456 |
1189-78 |
1 283-20 |
837 |
446-20 |
2 770-73 |
2 288 |
482-73 |
54
Bilaga 4.
Exempel å stadgar för sparklubb.
Stadgar för .......... sparklubb.
§ 1.
Klubben utgöres av en sammanslutning mellan hos (till) ..............
................ anställda (anslutna) personer med uppgift att verka för
planmässig sparsamhet genom regelbundna insättningar av medlemmarna
å motbok med ............ sparbank.
§ 2.
Anmälan om inträde i sparklubben och deltagande i dess verksamhet verkställes
å certifikat, som upprättas i två exemplar, innehållande närmare bestämmelser
bland annat om det belopp, som varje vecka eller månad skall
insättas. Det ena exemplaret återlämnas till medlemmen, försett med anteckning
att anmälan registrerats, och det andra lämnas till sparbanken.
§ 3.
Sparklubbens verksamhet handlägges av en av sparklubbens medlemmar
vald styrelse (kommitté), bestående av två eller flera personer, vilka på bestämda
tider och minst en gång i månaden av medlemmarna uppbära och
senast vid månadens utgång till sparbanken redovisa det belopp, som varje
enskild medlem inbetalt.
Styrelsen (kommittén) har i övrigt till uppgift att bevaka medlemmarnas
intressen, verka för anskaffning av nya medlemmar samt uppehålla intresset
för sparverksamheten.
§ 4.
Styrelsen (kommittén) utser inom sig en kassör samt en eller flera uppbördsman,
vilka genom överenskommelse sinsemellan fördela arbetet samt
bestämma tiden för uppbördsmännens redovisning till kassören.
§ 5.
Vid insättning erhåller medlem av kassör eller uppbördsman kvitto i form
av kupong, varå insatt belopp finnes angivet i tryck. Dessa kuponger förvaras
av medlemmarna för vederbörlig kontroll.
§ 6.
Sparklubbens verksamhet granskas av minst två revisorer, vilka utses av
sparklubbens medlemmar. Sparbanken må jämväl granska sparklubbens
verksamhet.
För granskningen ställer sparklubbens styrelse (kommitté) till förfogande
de kvittensblock, redovisningslistor m. m., som för verksamheten använts.
55
§ 7.
Sparklubben har ordinarie årsmöte senast under............månad var
je
år, varvid genom majoritetsval bland medlemmarna utses styrelse (kommitté)
för tiden intill nästa årsmöte samt revisorer för nästföljande kalenderår.
Till årsmötet, som lämpligen må anordnas i samband med annan sammankomst
inom ............, utfärdar styrelsen (kommittén) kallelse ge
nom
meddelande åtta dagar i förväg med angivande av tid och plats för detsamma.
Vid årsmötet framlägges redogörelse för verksamheten under det gångna
verksamhetsåret samt revisorernas berättelse.
Representant för sparbanken äger att närvara vid årsmötet och deltaga i
överläggningen.
§ 8.
För sparklubbens verksamhet skall gälla, såsom i 70 § i sparbankslagen
stadgas, att enskilds förhållande till sparbank ej må i oträngt mål yppas.
§ 9.
Dessa stadgar må kunna ändras efter överenskommelse mellan sparklubben
och sparbankens styrelse. Såsom sparklubbens mening skall härvid
gälla majoritetsbeslut å årsmöte.
Om sparklubbens medlemmar vid ett årsmöte och ett tidigast 14 dagar
därefter hållet extra möte fattat beslut om klubbens upplösning och dessa
beslut biträtts av minst hälften av klubbens medlemmar, må sparklubben
kunna upplösas tidigast sex månader efter det extra sammanträdet.
Sparbankens styrelse må genom uppsägning till årsmötet bringa samarbetet
med sparklubben att upphöra tidigast sex månader efter årsmötet.