Kungl. Majlis proposition nr 323.

1

Nr 323.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till statlig
lagerhållning m. m.; given Stockholms slott den 13
maj 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
maj 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Quensel, Forslund.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:

I proposition (nr 318) till innevarande års riksdag angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld m. m. har Kungl. Majit på förslag av chefen för finansdepartementet
hemställt, bland annat, att riksgäldskontoret må förskottsvis, genom överlämnande
av statsskuldbevis med form och förfallotid bestämda i samråd
med riksbanken, ställa medel till förfogande för den myndighet, åt vilken kan
komma att uppdragas att enligt fastställda direktiv verkställa inköp för statens
räkning från utlandet, att av myndigheten användas för förvärv från riksBihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 323.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 323.

banken av för myndighetens verksamhet erforderliga belopp i guld och valutor
intill ett värde efter dagskurs av högst 100,000,000 kronor.

Till grund för ifrågavarande förslag ligger, på sätt framgår av propositionen,
en inom finansdepartementet utarbetad promemoria rörande möjligheten
att för statliga inköp från utlandet disponera viss del av riksbankens
tillgodohavanden i guld och valutor. I promemorian erinras, att riksbankens
berörda tillgodohavanden på grund av konjunkturförhållandena kommit att
uppgå till betydande belopp, samt påvisas därmed förbundna risker av statsfinansiell
såväl som av allmänt ekonomisk natur. Det framhålles i anslutning
härtill, att det i förhandenvarande läge ur finansiell synpunkt vore ett
önskemål, att genom ökad import taga hem en del av vederlaget för vår
export och fraktfart. Vidare betonas, att örn importen skedde på sådant sätt,
att inhemsk köpkraft toges i anspråk för ändamålet samt örn importen begränsades
att avse nyttigheter för täckande av framtida behov, åtgärder för
främjande av en sådan import kunde betraktas som ett naturligt och väsentligt
led i den ekonomiska politik, som utvecklingen gjort påkallad. Från
dessa utgångspunkter upptagas i promemorian till diskussion vissa frågor
rörande den finansiella formen för begagnande av riksbankens omförmälda
tillgodohavanden för statlig upphandling i utlandet i angivet syfte. I detta
hänseende föreslås i huvudsak att finansieringen skulle ske på så sätt, att
riksgäldskontoret överlämnade till den statliga upphandlingsmyndighetefn
erforderligt belopp i skattkammarväxlar eller andra ur penningpolitisk synpunkt
lämpliga statspapper, vilka finge av myndigheten mot erhållande av
valutor och guld belånas respektive försäljas i riksbanken, som skulle kunna
försälja papperen på marknaden. Däremot ingår promemorian ej på spörsmålet,
huruvida vid sidan av de valutatekniska motiven skäl kunde anses
föreligga för staten att för tillgodoseende av framtida behov verkställa större
inköp i utlandet. Beträffande detta spörsmål uttalas endast, att det närmast
kunde tänkas, att risken för en handelsavspärrning skulle kunna motivera
en statlig lagerhållning av från utlandet införda förnödenheter, varjämte
framhålles, att ett närmare omdöme härutinnan torde kunna avgivas
av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet i ärendet har chefen för finansdepartementet
anslutit sig till de synpunkter, som kommit till uttryck i promemorian.
I likhet med vad som skett i promemorian berör departementschefen
endast den finansiella sidan av de ifrågasatta åtgärderna. Beträffande formerna
för upphandlingen och de behov, vilka den lämpligen borde inriktas
på att fylla, förutsätles, att dessa spörsmål senare skulle anmälas av chefen
för handelsdepartementet.

I anslutning till detta uttalande har förenämnda promemoria överlämnats
till handelsdepartementet för prövning ur de synpunkter, som detta departement
närmast har att företräda. Med anledning härav har jag anmodat rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap att inkomma med yttrande i
ärendet såvitt angår frågan örn inköp ur beredskapssynpunkt av varor i utlandet
jämte därmed sammanhängande spörsmål. Sedan rikskommissionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 323.

3

den 27 april 1937 avgivit begärt yttrande, har över detta i sin tur inhämtats
yttranden från kommerskollegium och statskontoret. För den utredning,
som sålunda införskaffats, torde jag nu få redogöra.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

Rikskommissionens yttrande utmynnar i ett uttalande, att åstadkommandet
av statliga reservlager av viktiga importvaror, vilka under en spänd politisk
situation kunde förväntas bliva svåra att anskaffa, måste betraktas som
ett utomordentligt betydelsefullt försvarsberedskapsintresse. Kommissionen
tillstyrker därför livligt, att en verksamhet från statens sida igångsättes för
anskaffande och vårdande av dylika reservlager, till en början i ungefärlig
anslutning till ett av kommissionen framlagt förslag, slutande på ett inköpsvärde
av sammanlagt omkring 70 miljoner kronor. Samtidigt förordar kommissionen,
att åtgärder skyndsamt vidtagas för utrönande av möjligheterna
att åstadkomma ökade, bombsäkra lagringsutrymmen för flytande bränslen
genom insprängning i berg, samt att, därest undersökningarna därvid leda
till gynnsamt resultat, arbeten snarast möjligt igångsättas för att bringa sådana
lagringslokaler till stånd antingen i statens egen regi eller efter uppgörelse
med enskilda företag. Härvid bör enligt kommissionens mening övervägas
att söka inordna de erforderliga sprängningsarbetena i det statliga systemet
för arbetslöshetens bekämpande. För ledningen av ifrågavarande lagringsverksamhet
föreslår kommissionen inrättande av ett särskilt centralorgan.

Såsom allmän motivering till förslaget har rikskommissionen anfört i huvudsak
följande:

All sannolikhet talade för att om spänningen i världen skulle ytterligare
tilltaga och framför allt om den skulle utlösas i krigiska förvecklingar, en
mer eller mindre fullständig avspärrning i tillförselmöjligheterna beträffande
många viktiga varor vore att förvänta. Uppenbarligen komme man i länder,
som disponerade dylika varor, att vilja reservera dem för egen eller bundsförvanters
räkning; man komme säkerligen också att söka förhindra, att de
tillfördes eventuella motståndare, eller man önskade använda makten över
varor och transportmöjligheter som påtryckningsmedel. Betydande svårigheter
måste under ett sådant läge uppstå för alla länder, såväl neutrala som
krigförande, att fylla sina behov av sådana varor, som ej kunde frambringas
inom egna gränser.

Ett hävdande av den utrikespolitiska handlingsfriheten kunde för ett land
som Sverige komma att kräva icke blott militära maktmedel utan även ett
visst oberoende av tillförsel utifrån.

På sådana varuområden, där landet saknade egna råvarutillgångar av
lämplig beskaffenhet eller sådana funnes allenast i otillräcklig omfattning,
eller ock där anordnandet av ersättningsproduktion mötte alltför stora tekniska
eller ekonomiska svårigheter eller skulle draga alltför lång tid, torde
de enda praktiskt verksamma förberedelserna för att uthärda en avspärrning
vara, att reservförråd av erforderlig storlek i tid anskaffades och upplades,
varvid givetvis hänsyn finge tagas till de olika varuslagens lagringsbeständighet
eller möjligheterna för deras reguljära omsättning, i särskilda fall
också till storleken av förhandenvarande lagringsutrymmen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 323.

Inom rikskommissionen hade verkställts undersökningar angående behoven
samt den normala ävensom den för närvarande påräkneliga lagerhållningens
storlek ifråga om flertalet viktiga varor, som under rådande förhållanden
måste helt eller till större delen hämtas från utlandet. Utredningarna
ifråga om lagerbestånden hade givit vid handen, att i avseende på
de flesta mera betydelsefulla varorna de förefintliga lagren måste betraktas
som ganska små. Med hänsyn till de osäkra politiska förhållandena
i världen syntes det rikskommissionen vara ett mycket
starkt allmänt intresse, att kraftiga och snara åtgärder vidtoges för
att befrämja en ökad lagerhållning inom landet av sådana utländska varor
— i främsta rummet råvaror och bränslen —- vilka vore av framträdande
vikt såväl för upprätthållande av vårt näringsliv och vår folkförsörjning som
för försvarsmaterielens behöriga komplettering och utökning, och därvid i
främsta rummet sådana varor, som kunde förväntas bliva särskilt svåra att
anskaffa under avspärrning.

I betraktande av de ränteförluster och risker, som måste bliva förbundna
med en förrådsanskaffning, vilken i avsevärd mån överstege den vanliga lagerhållningen
och vilken innebure uppläggandet av fortbestående reservlager,
kunde det icke förutsättas, att det enskilda intresset och den enskilda företagsamheten
skulle förslå för att vidtaga de åtgärder, som här måste bliva av
nöden. Statens direkta medverkan i en eller annan form torde därför vara
ofrånkomlig.

Rikskommissionen betonar, på sätt torde framgå redan av det anförda, att
de förråd, som sålunda med statens medverkan skulle anskaffas, borde få
karaktären av reservlager, vilka skulle stå till förfogande först då verkligt behov
förelåge vid avspärrning eller liknande förhållanden. Kommissionen
framhåller i anslutning härtill, att lagren borde hållas i möjligaste mån avskilda
från den vanliga, kommersiellt behövliga lagerhållningen, ehuru givetvis
ifråga om varor, som vore underkastade förändring eller förskämning,
erforderlig omsättning måste komma till stånd.

Beträffande formen för anskaffandet av dessa reservlager har kommissionen
uttalat, att, ehuru statens medverkan vore nödvändig, olika vägar dock
kunde ifrågakomma. Kommissionen anför härom vidare bland annat:

Ett sätt vore, att de önskade varulagren gåves en rent statlig karaktär,
varvid varorna kunde uppköpas antingen av statens egna organ eller av enskilda
firmor för statens räkning. Det borde i detta fall kunna räknas med,
att vissa statliga myndigheter, vilka i sin verksamhet använde importerade
varor av här avsedd beskaffenhet, lämnade bistånd genom att i möjligaste
mån öka sin lagerhållning. Lagringen av de för statens räkning uppköpta
varorna kunde ske antingen i av staten disponerade lokaler eller i lokaler,
som för ändamålet förhyrdes.

Ett annat sätt vöre, att staten med enskilda företag träffade avtal, varigenom
dessa åtoge sig att anskaffa och vidmakthålla vissa lager av nödvändighetsvaror
mot erhållande av understöd av ett eller annat slag eller garanti i
viss omfattning för kostnader och förluster i samband med lagringsverksamheten.
Beträffande särskilda varor kunde även undantagsvis den utvägen
visa sig lämplig, att viss lagerhållning säkerställdes genom av statsmakterna
meddelade bindande ålägganden.

I många, kanske de flesta fall torde det alternativ, som utgjordes av direkt
eller indirekt statliga inköp, visa sig som det lämpligaste. Då nämligen
de åsyftade åtgärderna måste anses lika angelägna som brådskande, torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 323.

5

det ofta nog komma att medföra alltför stor osäkerhet och tidsutdräkt att
vara hänvisad till möjligheten att med enskilda företag uppnå tillfredsställande
överenskommelser eller att lita till enskildas beredvillighet att utnyttja
eventuella statliga erbjudanden.

På vissa varuområden framstode dock överenskommelser med industrieller
andra enskilda företag angående inköp och lagerhållning såsom det till
synes både naturligaste och mest praktiska sättet att lösa lagringsfrågan. Detta
gällde framför allt sådana varor, som fordrade omsättning inom jämförelsevis
kort tid, särskilt för den händelse denna omsättning skulle komma att
representera en mera avsevärd del av landets förbrukning av ifrågavarande
varor. Anlitandet av den ena eller andra utvägen torde därför böra bliva
beroende på förhållandena i de särskilda fallen.

Vid de affärstransaktioner, som bleve behövliga för omsättning av reservlagren,
syntes emellertid ett sådant förfaringssätt böra eftersträvas, att minsta
möjliga störningar vållades i den reguljära handeln med respektive varuslag.
Viktigt vore, att åtgärder vidtoges till förekommande av att reservlagren
finge den verkan, att därigenom de enskilda företagens intresse av att själva
vidmakthålla åtminstone en normal och helst ökad lagerhållning försvagades.
Ur denna synpunkt vore givetvis önskvärt, att redan från början de enskilda
företagens medverkan vid lagringen på ett eller annat sätt reglerades.

Vad angår omfattningen av lagerhållningen anför rikskommissionen:

Lagringsverksamheten torde, i enlighet med vad förut nämnts, väsentligen
böra avse sådana importvaror, vilka vore av framträdande vikt för upprätthållande
av vårt näringsliv och vår folkförsörjning och som kunde förväntas
bliva av särskilt värde vid avspärrning i varutillförseln. Ävenså borde här
ingå råvaror, vilka erfordrades för en vid en inträdande spänning i den utrikespolitiska
situationen nödvändig komplettering av förefintliga brister i
avseende på den militära försvarsberedskapen.

Närmast syftade kommissionen på sådana varor som förnödenheter för
jordbruksdriften, särskilt konstgödsel och fodermedel eller råvaror för framställning
därav, flytande bränslen, stenkol samt åtskilliga råvaror för industriell
produktion. Dock torde här även i viss utsträckning kunna ifrågakomma
förnödenheter av helfabrikatsnatur, däribland framförallt en del viktiga
verktyg och maskinella reservdelar, om ock beträffande dylika varor en lagring
genom intresserade enskilda företag borde föredragas. Av praktiska
skäl syntes det nödvändigt, att en genom statens direkta medverkan åvägabragt
anskaffning av reservlager inskränktes till ett relativt begränsat antal
varor av mera ensartad karaktär och av sådan beskaffenhet, att ett oavvisligt
behov därav alltid kunde beräknas föreligga.

För att kunna, erhålla verklig betydelse för det avsedda syftet borde reservlagren,
vilka måste vara oberoende av de säsongmässiga förändringarna i den
normala lagerhållningen inom landet, örn möjligt uppbringas till den storleken,
att de för respektive varuslag motsvarade minst hälften av ett års förbrukning
under vanliga fredsförhållanden. 1 fråga örn vissa förnödenheter,
nämligen sådana som kunde antagas under en avspärrning eller redan vid
ett försvårande av handelsförbindelserna bliva särskilt vanskliga att anskaffa
och som vore relativt hitta att lagra, syntes än större lager kunna ifrågasättas,
i intet fall likväl överstigande ett års förbrukning. Vid bestämmandet av de
lämpliga kvantiteterna borde hänsyn givetvis tagas till storleken av de lager,
som kunde beräknas reguljärt förefinnas hos vederbörande företag. Ävenledes
borde i fråga örn särskilda varuslag vid bedömandet av lagrens lämpliga

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 323■

storlek tagas i betraktande, huruvida utsikter kunde anses föreligga att under
en avspärrningsperiod erhålla tillförsel från något av de nordiska grannländerna.

Betänkligheter kunde givetvis göras gällande mot varuinköp för långtidslagring,
därest priser måste betalas, som kunde anses vara på grund av tillfälliga
omständigheter abnormt uppskruvade. Skulle vid varuurvalet avgörande
hänsyn tagas till prisfrågan, komme detta dock att omöjliggöra en
konsekvent och systematisk utbyggnad av det ifrågasatta reservlagersystemet.
Flera av de ur beredskapssynpunkt mest angelägna varorna bleve därigenom
satta i efterhand och syftet med hela anordningen skulle delvis förfelas.
Det avgörande måste främst vara det mer eller mindre trängande behovet
av särskilda varuslag och de förutsebara svårigheterna för deras anskaffning
under avspärrningsförhållanden. Självfallet vore, att all tillbörlig
försiktighet och klokhet borde iakttagas vid varuinköpen, så att man därvid
försäkrade sig om bästa möjliga villkor och, såvitt ske kunde, undginge att
medverka till ett ytterligare uppdrivande av priserna till skada för landets
egen produktion. Av vikt syntes för övrigt vara, att uppköpsverksamheten
bedreves på minst uppseendeväckande sätt. Härav torde följa, att inköpen
antagligen i många fall måste göras successivt i smärre poster under en tid
framåt.

Vid skeende varuinköp borde ock kunna beaktas förefintliga omständigheter
i avseende på vår betalningsbalans och våra fordringsförhållanden gent
emot särskilda främmande länder. Betydande svenska fordringar utestode i
ett flertal länder utan att möjlighet för närvarande funnes att inom rimlig
tid hemtaga desamma. Det vore därför önskvärt, att varuinköpen verkställdes
på sådant sätt, att ett frigörande av dylika fordringar i största möjliga
utsträckning kunde ske.

I anslutning till anförda synpunkter har rikskommissionen uppgjort förslag
beträffande de varor, som synts böra i främsta rummet komma i fråga.
För förslaget jämte till grund för detsamma liggande utredningar har kommissionen
närmare redogjort i en vid yttrandet fogad bilaga. Inköpsvärdet
för de i berörda förslag upptagna varukvantiteterna enligt för närvarande
ungefärligen gällande cif-priser med tillägg av en rund summa för ej specificerade
varor samt för lossningskostnader och transporter till upplagringsplatserna
ävensom hamnavgifter m. m. slutar på ett belopp av 220 miljoner
kronor. I denna summa ingå råvaror för jordbruk och annan livsmedelsproduktion
till ett belopp av cirka 60 miljoner kronor, bränslen av olika slag
för cirka 30 miljoner kronor, metaller och malmer för cirka 45 miljoner kronor,
råvaror för textil- och annan beklädnadsindustri för cirka 55 miljoner
kronor samt rågummi, koksalt och diverse industriella råvaror för cirka 30
miljoner kronor.

Emellertid framhåller rikskommissionen, att det vore tydligt, att uppköpsoch
lagringsverksamheten måste börja i jämförelsevis måttlig skala och först
successivt kunde uppbringas till de kvantiteter, som borde anses någorlunda
betryggande — ett förfarande som för övrigt framstode som önskvärt redan
på grund av de påpekade olägenheterna av brådstörtade och i uppseendeväckande
stora kvantiteter skeende inköp. Kommissionen har därför undersökt
vilka av de i förslaget upptagna varorna och vilka kvantiteter därav, som i
första hand borde komma i fråga till inköp. De bestämmande synpunkter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 323.

7

na vid det sålunda gjorda urvalet hava, enligt vad kommissionen anför, varit
dels de ifrågavarande varornas betydelse för folkförsörjningen och försvaret,
dels de större eller mindre möjligheter, som ansetts föreligga att omedelbart
och utan större kostnader erhålla för upplagringen lämpliga lokalutrymmen.
Det approximativt beräknade inköpsvärdet för dessa varor jämte lossningsoch
transportkostnader m. m. belöper sig till 70 miljoner kronor. Rörande
beloppets fördelning å de olika varuslagen har redogörelse lämnats i omförmälda
vid yttrandet fogade bilaga. Kommissionen betonar emellertid, att
förslaget med avseende å såväl varuurvalet som lagerstorleken för särskilda
varuslag endast vore att betrakta som preliminärt och att stor frihet måste
lämnas att enligt erhållna noggrannare upplysningar och efter förändrade
tidsförhållanden vidtaga de ändringar och kompletteringar, som kunde finnas
påkallade.

Beträffande årskostnaderna för ett reservlager till värde av 70 miljoner
kronor anför rikskommissionen:

Storleken av de årskostnader, som komme att följa med en inköps- och
lagringsverksamhet av den av kommissionen uppgivna omfattningen, vare sig
fråga vore örn det större förslaget å 220 miljoner kronor eller det nedskurna
förslaget å 70 miljoner kronor, vore självfallet mycket svår att i förväg utan
mycket noggranna undersökningar med någon säkerhet bedöma. Vad det senare,
begränsade förslaget anginge gåve en approximativ kalkyl vid handen,
att årskostnaderna under ett första verksamhetsar — frånsett eventuella räntekostnader
— sannolikt icke torde behöva överskrida 1.5 miljoner kronor.
Häri inginge kostnader för administration och lagerhyror samt omsättning
av varor, för vilka sådan vore behövlig. För den angivna kvantiteten flytande
bränslen enbart beräknades en lagringskostnad av cirka 450,000 kronor.
Under efterföljande verksamhetsår bleve årskostnaderna antagligen
ökade till följd av då erforderliga avskrivningar å lagren på grund av kvalitetsförsämring
och svinn samt eventuella realisationsförluster.

Vad angår frågan om lagringsutrymmen har rikskommissionen funnit, att
beträffande en del viktiga varor inga egentliga svårigheter förelåge att med
anlitande av befintliga lagerlokaler högst väsentligt utöka lagerhållningen,
medan däremot beträffande vissa varuslag läget vöre sådant, att bristande tillgång
på ändamålsenliga lagerlokaler för närvarande reste hinder mot en mera
avsevärd ökning av lagertillgången. Det förra vöre fallet med varor av mindre
ömtålig beskaffenhet, medan åter det senare gällde i framträdande grad bensin
och andra flytande bränslen. Kostnaderna för uppförande av magasinsbyggnader
m. m. för sådana varor, för vilka vid lageranskaffning enligt förslaget
å 220 miljoner kronor lokaler icke för närvarande stöde till bilds,
hava av kommissionen beräknats till 3 miljoner kronor. Vid uppläggande
av ett reservlager till värde av allenast 70 miljoner kronor har kommissionen
beräknat engångskostnaderna för anskaffande eller utökning av lagerlokaler
till inemot 800,000 kronor. I angivna engångsbelopp å 3 miljoner,
respektive 800,000 kronor ingå ej kostnader för anläggning av lagerutrymmen
för flytande bränslen. Beträffande enbart bensin skulle uppläggande
av ett reservlager av den omfattning, som förutsättes i kommissionens större

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 323.

förslag, enligt kommissionens beräkningar medföra kostnader för åstadkommande
av ökade lagringsmöjligheter till belopp av 5 å 6 miljoner kronor.
Kommissionen, som funnit anskaffandet i någorlunda betydande omfattning
av bombsäkra lagerutrymmen för flytande bränslen vara utomordentligt
viktigt ur beredskapssynpunkt, framhåller, att de omfattande bergsprängningsarbeten,
som för ifrågavarande anläggningar skulle erfordras, med sannolikhet
vore av sådan natur, att de skulle med fördel kunna tillgripas för
motverkande av arbetslösheten inom vissa landsdelar.

Administrationen av lagerverksamheten har rikskommissionen, såsom tidigare
nämnts, ansett böra handhavas av ett särskilt centralorgan. Kommissionen
anför härom vidare följande:

Vid val av organisationsform för centralorganet torde hänsyn tagas till, att
det här gällde en verksamhet, som krävde stor handlingsfrihet och möjligast
obundna arbetsformer.

Dettas uppgifter torde bliva att inom ramen av de direktiv, som lämnats av
statsmakterna, och med ledning av anvisningar från rikskommissionen rörande
de varuslag och de kvantiteter, som borde bliva föremål för uppköp
och lagring, undersöka lagringsmöjligheterna på olika varuområden, träffa
uppgörelser med allmänna eller enskilda verk och företag angående upplåtande
och förhyrande av lagringsutrymmen eller självt uppföra lagerlokaler,
vidtaga anstalter för varuinköpen och varornas behöriga skötsel med anlitande
av lämpliga organ elier mellanhänder samt ordna verksamhetens finansiering.

För sådana varuslag, beträffande vilka redan under vanliga förhållanden
statliga upphandlingar av viss betydenhet ägde rum, nämligen hos de affärsdrivandé
verken samt de militära förvaltningsmyndigheterna, borde överenskommelser
av centralorganet träffas med dessa om handhavande i lämplig
omfattning av med varornas uppköp samt lagring och omsättning sammanhörande
uppgifter. I de fall åter, där motsvarande uppgifter lämpligast
kunde ombesörjas av enskilda sammanslutningar eller företag, borde anordningar
härför eftersträvas, över huvud taget syntes det vara önskvärt, att
centralorganet så långt möjligt undveke att självt direkt inlåta sig på kommersiell
verksamhet.

Yttranden över rikskommissionens förslag.

Kommerskollegium har förklarat sig ur de synpunkter, kollegium hade att
företräda, kunna fullt ansluta sig till syftet med rikskommissionens förslag.
Kollegium bär härutinnan samt beträffande upplagringens omfattning och
därmed sammanhängande frågor vidare anfört:

Tvivelsutan skulle den föreslagna upplagringen av varor medföra ett avsevärt
tillskott av styrka för näringslivet, i händelse tillförseln från utlandet
skulle helt eller delvis avstängas. Även i fråga om de industrier, som i särskilt
hög grad° vore baserade på landets egna råvarutillgångar, gällde nämligen,
att de på väsentliga punkter vore beroende av råvaror och hjälpmedel,
som endast kunde erhållas från utlandet. Likaledes vore kommunikationsväsendet,
särskilt vad bränsle och smörjoljor beträffade, starkt beroende av
införsel från utlandet. Kollegium hade ej funnit sig i detta sammanhang
böra ingå på en detaljgranskning av den av rikskommissionen upprättade
förteckningen över varor, vilka borde komma ifråga för lagring. Kollegium

Kungl. Maj:ts proposition nr 323.

9

ansåge sig dock böra framhålla, att i fråga om bränslen oell särskilt vad beträffade
flytande bränslen de av kommissionen angivna kvantiteterna finge
betraktas som relativt obetydliga i förhållande till behovet och knappast
ägnade att trygga dettas täckning i sådan omfattning, att oberoende av införsel
från utlandet kunde vinnas för någon mera avsevärd tidsperiod. Såsom
av kommissionen framhölles, vöre de existerande lagerutrymmena för flytande
bränslen så begränsade, att någon större upplagring för närvarande knappast
kunde ske. Kollegium ville understryka kommissionens uttalande i fråga om
vikten av att nya lagerutrymmen för flytande bränslen anskaffades i någorlunda
betydande omfattning.

Vad vidare anginge industriens fettråämnen torde lagringen komma att
möta vissa svårigheter och draga förhållandevis stora kostnader. Kollegium
ville dock framhålla den stora önskvärdheten av att lagring av sådana varor
likväl måtte ske i ej allt för ringa utsträckning, med hänsyn till fettämnenas
betydelse ur näringssynpunkt och till de svårigheter, som vid en avspärrning
utan tvivel snart skulle uppstå i fråga örn fettförsörjningen.

Principiellt ville kollegium understryka vad även rikskommissionen starkt
framhållit, nämligen att de förråd, som i förevarande sammanhang skulle
uppläggas, verkligen borde få karaktär av reservlager, avsedda att användas
endast under utomordentliga förhållanden. De borde sålunda under inga omständigheter
a priori betraktas såsom en ersättning för vare sig de affärsdrivande
verkens och enskilda företags kommersiellt behövliga lagerhållning
eller krigsmaktens så att säga normala, för det närmaste behovet vid mobilisering
avsedda förråd. Kollegium ansåge det viktigt, att denna synpunkt redan
från början klart framhölles. Härigenom skulle också undvikas, att lagren
i fråga bleve ett irritationsmoment på varumarknaden, vilket eljest kunde
inträffa, örn ej garantier funnes för att de ej bomme att ingå i den normala
varuomsättningen i annan mån än som vore oundvikligt i fråga om varor,
vilka ej tålde längre lagring utan måste förnyas tid efter annan.

Angående verksamhetens administration har kommerskollegium anfört
följande:

Kollegium ville starkt framhålla vikten av att den erfarenhet och de möjligheter
till uppläggande av förråd, som kunde förefinnas såväl hos statliga
verk och myndigheter som hos enskilda företag och sammanslutningar, bleve
väl tillvaratagna. I åtskilliga fall torde lagringsfrågan härigenom bliva relativt
lätt att lösa utan större omkostnader eller nya anordningar. Det syntes
över huvud taget böra eftersträvas, att de vanliga vägarna för inköp och
lagring i största möjliga utsträckning bleve begagnade, till undvikande av att
de störningar på varumarknaderna, som vid en uppköpsverksamhet av ifrågasatt
omfattning knappast helt kunde undgås, bleve mer än nödigt besvärande.
Den nuvarande situationen ifråga örn åtskilliga av de varor, som föreslagits
till lagring, vore sådan, att inköp även av relativt begränsade kvantiteter
kunde hava inflytande på prisbildningen och kanske i vissa fall skulle
visa sig omöjliga att helt genomföra inom rimlig tid. Inköpsverksamheten
måste därför bedrivas med försiktighet och ingående marknadskännedom
till undvikande av att de olägenheter, som den för närvarande högt uppdrivna
prisnivån och knappheten beträffande ett flertal ifrågakommande varor
i varje fall måste medföra, bleve i otillbörlig grad ökade.

Beslutande myndighet i fråga örn avslut örn köp, sältet för lagringens genomförande
eller omsättning av förrådsvaror, som ej tålde lagring utöver viss
tid, torde lidra vara det av rikskommissionen nämnda centralorganet, som
därvid torde hava att följa av Kungl. Majit fastställda allmänna direktiv i

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 323.

fråga om varuslag och varukvantiteter m. m. Till centralorganet torde böra
överlämnas alt, eventuellt inom viss föreskriven tid, genomföra lagringsprogrammet
på sätt och i den takt, som förhållandena på varumarknaden
motiverade. Givetvis borde ett intimt samarbete äga rum med bland annat
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, men direktiv i egentlig
mening torde böra givas uteslutande av Kungl. Maj:t.

Beträffande formen för ifrågavarande centralorgan torde närmast två alternativ
kunna komma i fråga, nämligen nämnd (kommission) eller aktiebolag.
Den nödiga rörelsefriheten torde i båda fallen med lätthet kunna
åstadkommas. Till förmån för aktiebolagsformen kunde möjligen anses tala
en något större precision vad beträffade ett aktiebolags ställning som juridisk
person, en synpunkt, som emellertid ej torde böra tillmätas allt för stor
betydelse. De särskilt för aktiebolag gällande mångahanda bestämmelserna
syntes dessutom vara ägnade att i viss mån förorsaka onödig omgång och
besvär, utan att i ett fall sådant som detta medföra några egentliga fördelar.

Kollegium ville därför förorda, att centralorganet i fråga inrättades såsom
en nämnd eller kommission, bestående av förslagsvis tre och i varje fall av
ett relativt begränsat antal personer med kommersiell och industriell samt
juridisk och administrativ erfarenhet.

Stor vikt syntes böra läggas på att den omedelbara ledningen av verksamheten
lades i händerna på en verkställande ledamot eller verkställande direktör
med tillräckliga kvalifikationer. Denna person borde tillförsäkras sådana
löneförmåner, att vederbörande helt kunde ägna sig åt skötseln av ifrågavarande
uppgift.

Nämnden torde böra förses med kanslipersonal i viss utsträckning samt
dessutom beredas tillgång till medel för expenser och resekostnader samt för
avlönande av dels experter beträffande inköp och lagring samt dels kontrollpersonal.

Beträffande i övrigt kostnaderna för verksamheten har kommerskollegium
anfört:

Det torde möta svårigheter, att med större grad av säkerhet nu beräkna,
till vilket årligt belopp centralorganets egna kostnader komme att stiga, då de
i viss utsträckning torde bliva beroende av i huru hög grad verksamheten
komme att behöva drivas helt i egen regi.

Vid rörelsens bedrivande torde vidare uppstå vissa årligen återkommande
kostnader för förhyrning av lagerutrymmen, respektive underhåll o. s. v. av
egna lagerlokaler, samt för omsättningen av lagren av sådana varor, som
ej tålde längre lagring, och för svinn.

Rikskommissionen hade beräknat de sammanlagda årskostnaderna för
centralorganets egna samt nyssnämnda driftkostnader under första verksamhetsåret
till 1.5 miljoner kronor. På nuvarande stadium syntes det möta
synnerliga svårigheter att mera exakt angiva det erforderliga beloppet. Ett
eventuellt anslag av ungefär nyssnämnda storlek syntes kunna vara tillräckligt
under första verksamhetsåret och torde böra givas natur av förslagsanslag.

Räntekostnader hade i förestående beräkningar ej medtagits och syntes
med hänsyn till uppläggningen av ifrågavarande lagringsspörsmål ej behöva
upptagas till behandling i detta sammanhang.

För verksamheten uppstode vissa engångskostnader för beredande av egna
lagringsmöjligheter i de fall, då behovet ej kunde fyllas genom att redan
existerande sådana toges i anspråk. Även i detta fall gällde, att beräkningarna
måste bliva i hög grad approximativa, då varken behovet eller utföringsformerna
för närvarande kunde fullt preciseras. Rikskommissionen hade be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 323.

11

räknat dessa engångskostnader till inemot 800,000 kronor. Kollegium funne
ej anledning till erinran mot att ett belopp av ungefärligen denna storlek ansloges
för ändamålet.

Slutligen bär kommerskollegium tillstyrkt, att åtgärder vidtoges för åstadkommande
av den av kommissionen föreslagna utredningen angående möjligheterna
att åstadkomma ökade, bombsäkra lagringsutrymmen för flytande
bränslen genom insprängning i berg.

Även statskontoret har, örn ock under uttalande av vissa betänkligheter,
tillstyrkt rikskommissionens förslag. Statskontoret anför härutinnan:

Vid ståndpunktstagandet till föreliggande spörsmål kunde statskontoret icke
undertrycka den uppfattningen, att ifrågavarande förrådsanskaffning för statens
räkning — särskilt med de dimensioner, varom här vore fråga — ur
statsfinansiell synpunkt måste framkalla allvarliga betänkligheter. Ämbetsverket
åsyftade härvid icke i första hand de högst betydande kapitalutlägg
av engångsnatur, som anskaffningen nödvändiggjorde. Med hänsyn till riksbankens
för närvarande osedvanligt stora guld- och valutatillgodohavanden
kunde nämligen en dylik kapitalanvändning måhända anses i nuvarande läge
naturligare och mera försvarlig än under normala förhållanden skulle vara
fallet. Men även bortsett från själva kapitalutlägget och från de med finansieringen
förbundna större eller mindre räntekostnaderna torde man hava att
räkna med ansenliga administrations- och andra utgifter för den blivande lagerhållningen
samt omfattande, till sin räckvidd svåröverskådliga förluster,
sammanhängande med den åtminstone beträffande vissa varuslag ofrånkomliga
omsättningen och förnyelsen av förefintliga förråd. Härtill komme
svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt i statlig regi handhava ifrågavarande
inköps- och lagerrörelse samt att förse det statsorgan, som därmed
betroddes, med den utrustning i merkantilt och affärsmässigt hänseende, som
för en verksamhet av denna art vore av största betydelse.

Statskontoret ville emellertid giva rikskommissionen rätt i att uppläggandet
av statliga reservlager av viktiga importvaror, vilka under en spänd utrikespolitisk
situation kunde väntas bliva svåra att anskaffa och införa till riket,
vore att betrakta som ett utomordentligt betydelsefullt beredskapsintresse,
och ämbetsverket ville icke förneka, att detta intresse i nuvarande läge
måste anses vara så starkt, att nyss antydda betänkligheter borde få vika.
Av det anförda torde emellertid följa, att statskontoret från sina utgångspunkter
funne det välbetänkt, att omfattningen av lagerhållningen åtminstone
till en början gåves allenast den mindre omfattning — 70 miljoner kronor
— som kommissionen i sitt senare alternativ föreslagit. Ämbetsverket ville
vidare understryka vikten av att upplagringen skedde successivt och, såvitt
möjligt, utan forcering, detta icke endast med hänsyn till den allmänna prisbildningen
utan även i betraktande av att nödig erfarenhet rörande det lämpliga
handhavandet av en verksamhet av förevarande art först så småningom
kunde vinnas. I detta sammanhang finge jämväl framhållas, att den lagerhållning,
som redan nu ankomme på skilda myndigheter för deras förvaltningsgrenars
vidkommande, icke finge övervältras på det statsorgan, som
finge här ifrågavarande allmänna reservlagerhållning örn hand, vilket givetvis
ej uteslöte, att samverkan kunde och borde komma till stand.

Vad angår administrationen av verksamheten anför statskontoret:

Ledningen av lagringsverksamheten hade rikskommissionen funnit böra
sammanhållas hos ett centralorgan, som överblickade och dirigerade densam -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 323-

ma samt förmedlade de erforderliga finansiella transaktionerna. Rörande
konstruktionen av detta organ hade kommissionen icke närmare utlåtit sig
utan endast framhållit, att det här gällde en verksamhet, som krävde stor
handlingsfrihet och möjligast obundna arbetsformer. Statskontoret, som instämde
i detta uttalande, föreställde sig, att för ändamålet lämpligen borde
inrättas en statlig nämnd, förslagsvis benämnd statsförrådsnämnden. Denna
nämnd, som torde böra utses av Kungl. Maj :t och sortera under handelsdepartementet,
borde vara fullt fristående gentemot andra statsorgan, men givetvis
nära samarbeta, bland annat, med rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.
Antalet ledamöter i nämnden syntes böra i möjligaste mån begränsas
och helst icke överstiga tre. Den omedelbara ledningen av verksamheten
torde böra omhänderhavas av en verkställande ledamot eller verkställande
direktör. Av vikt vore, att denne helt ägnade sig åt skötseln av ifrågavarande
uppgifter, vartill tillbörlig hänsyn borde tagas vid avlöningsförmånernas
bestämmande. Självfallet borde härutöver till nämndens förfogande
ställas juridisk, teknisk och kommersiell sakkunskap ävensom behövlig underordnad
personal.

Rörande den budgettekniska redovisningen av för verksamheten behövliga
medel samt de årliga kostnaderna för verksamheten har statskontoret anfört: Enligt

statskontorets mening borde — såvida särskilda skäl icke talade
däremot — erforderliga anslag för inköp av varor för lagring ävensom för inrättande
av lagerlokaler anvisas å riksstaten under kapitalbudgeten samt
varulager och lagerbyggnader redovisas å en för ändamålet inrättad fond med
eget konto i rikshuvudboken. Ifrågasättas kunde visserligen, om icke medel
för uppförande av lagerhus borde anvisas under statens allmänna fastighetsfond,
i vilket fall väl även hyror för lagerlokaler borde bestridas från denna
fond. Med hänsyn till den säregna art av statlig verksamhet, det här gällde,
ville det dock synas statskontoret, att åtminstone för närvarande ifrågavarande
lokalanskaffning borde hållas skild från den fastighetsförvaltning, som
redovisades å fastighetsfonden.

Vad anginge de årskostnader, som komme att följa med en inköps- och
lagringsverksamhet av angiven omfattning, hade det icke varit möjligt för
statskontoret att på grundval av förefintligt uppgiftsmaterial bilda sig en
uppfattning angående den av rikskommissionen angivna kostnadskalkylens
hållbarhet. Ämbetsverket ville emellertid fästa uppmärksamheten vid att
— enligt vad som inhämtats — föreliggande kalkyl på åtskilliga punkter räknat
med omsättningskostnader för allenast ett halvt verksamhetsår. Det torde
— särskilt om mer avsevärda förluster på lagerhållningen skulle uppstå
—- vara att förvänta, att kostnaderna för efterföljande verksamhetsår väsentligen
sprunge i höjden.

Till täckande av de årliga omkostnaderna torde ett särskilt anslag av förslagsanslags
natur böra uppföras under tionde huvudtiteln. Till ett senare
budgetår — när nödig erfarenhet vunnits — torde detta anslag böra uppdelas
i särskilda anslagsposter för administrationskostnader, utgifter för lagerhyror,
omsättning av varor, andra omkostnader m. m.

Departementschefen.

Såsom av föregående redogörelse framgår skulle en statlig upphandling
från utlandet hava en uppgift att fylla ur penningpolitiska synpunkter. Genom
rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap förevarande förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 323.

13

har uppmärksamheten riktats därpå, att en dylik import även ur andra synpunkter
lärer kunna vara till gagn. Erfarenheterna från åren under världskriget
hava, oaktat vårt land icke var indraget i kriget, givit oss en ganska
god inblick i de besvärligheter, som kunna möta vid avbruten eller försvårad
varutillförsel utifrån. Ehuru någon direkt anledning icke nu föreligger
att räkna med uppkomsten av en liknande situation, inbjuder det oroliga
utrikespolitiska läget till vaksamhet. Enligt de undersökningar, som rikskommissionen
företagit, äro de i landet under normala förhållanden befintliga
lagren av många viktiga varuslag alltför små för att trygga vår försörjning
i händelse av avspärrning. En statlig lagerhållning av från utlandet
införda förnödenheter i anslutning till de riktlinjer, som rikskommissionen
uppdragit, skulle givetvis i berörda hänseende kunna bliva av betydelse.
För egen del vill jag därför i likhet med de hörda myndigheterna i princip
giva min anslutning till det förslag, som innefattas i rikskommissionens utlåtande.

På sätt rikskommissionen framhållit och av kommerskollegium understrukits
torde de förråd, som sålunda böra uppläggas, få karaktär av reservlager
i så måtto att desamma ej böra ingå i den normala lagerhållningen i landet.
Detta utesluter ej, att i vissa fall omsättning av lagren bör ske genom avyttring
av gamla förråd och anskaffande av nya i dessas ställe. I vissa fall såsom
beträffande varor, vilka äro underkastade försämring, är ett dylikt förfaringssätt
nödvändigt. Vid den försäljning från reservlagren, som sålunda
kan komma att äga rum, måste uppenbarligen, på sätt i ärendet framhållits,
tillses, att den enskilda handeln störes så litet som möjligt.

Även vid upphandlingen är en viss försiktighet nödvändig för undvikande
av att marknaden oroas, med prisstegringar och osund spekulation som följd.
Det förtjänar i detta sammanhang erinras, att en statlig upphandling av
utländska produkter, vid sidan av den normala importen till Sverige, kan få
en icke ringa handelspolitisk betydelse. Vid verksamhetens bedrivande böra
naturligtvis de synpunkter av dylik art, som i förekommande fall må göra
sig gällande, såvitt möjligt beaktas.

I överensstämmelse med de förslag, som framkommit i ärendet, finner jag
de med upphandlingen och lagerhållningen sammanhängande uppgifterna
böra handhavas av ett särskilt centralorgan. Detta synes såsom kommerskollegium
och statskontoret framhållit lämpligast böra få karaktär av en
statlig nämnd, vars ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t. Antalet ledamöter
torde icke böra överstiga fem. I nämnden bör vara representerad såväl
sakkunskap på affärslivets område som administrativ erfarenhet. Den omedelbara
ledningen av verksamheten lärer, på sätt ämbetsverken föreslagit,
böra anförtros åt någon lämplig person, vilken i egenskap av verkställande
direktör helt kan ägna sig åt uppgiften. Jämväl beträffande personalbehovet
i övrigt torde av ämbetsverken anförda synpunkter förtjäna beaktande. Det
bör ankomma på Kungl. Majit att bestämma ersättning till nämndens ledamöter
och verkställande direktören samt att i övrigt meddela de föreskrifter
med avseende å verksamheten, som må finnas påkallade.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 323-

Att på förhand uppdraga närmare riktlinjer för nämndens arbete möter
svårigheter. Jag biträder rikskommissionens uppfattning, att nämnden bör
lämnas tämligen stor handlingsfrihet. Då det emellertid är av vikt, att
Kungl. Maj:t noga kan följa verksamheten, torde av nämnden uppgjord plan
för arbetets bedrivande böra för godkännande underställas Kungl. Majit, som
därjämte bör erhålla regelbundna rapporter rörande verksamheten. Av betydelse
är givetvis, att visst samarbete äger rum med rikskommissionen. Liksom
kommerskollegium anser jag det vara av vikt, att nämnden tillförsäkrar
sig medverkan från de enskilda företagens sida. Såväl upphandlingen
som lagerhållningen lärer i åtskilliga fall kunna ombesörjas av de privata
näringsidkarna för nämndens räkning. Härigenom tillgodogöras de tillgångar
i form av erfarenhet, affärsförbindelser m. m., som de i vederbörande
bransch arbetande firmorna äga, och undvikes mycket detaljarbete för den
statliga upphandlingsmyndigheten. Lagerhållningen bör i sådant fall i allmänhet
kunna förenas med skyldighet för lagerliållaren att i enlighet med
vad tidigare anförts beträffande vara, som lätt försämras eller förstöres, tillse,
att densamma vid lämplig tidpunkt utbytes mot ny.

Det ligger i sakens natur och understrykes av vad nyss sagts angående an
gelägenheten av en viss försiktighet vid uppköpen, att en verksamhet sådan
som den här ifrågasatta icke omedelbart kan få den omfattning, som ur enbart
beredskapssynpunkt kunde vara önskvärd. Särskilt gäller detta beträffande
varor, som ej kunna här lagras i större utsträckning med mindre
nya lagerutrymmen anskaffas. I betraktande av dessa omständigheter synes
det av rikskommissionen angivna beloppet 70 miljoner kronor fullt tillräckligt
för den upphandling, som kan ifrågakomma under åtminstone det närmaste
året. Jag förutsätter alltså, att upphandlingen tillsvidare begränsas
till detta belopp.

Vad angår sättet för bestridande av utgifterna för upphandlingen hänvisar
jag till vad chefen för finansdepartementet tidigare anfört. Jag erinrar om
att det förordade beloppet ligger inom gränserna för det bemyndigande för
riksgäldskontoret att i viss form förskottera medel, varom hemställan gjorts
hos riksdagen.

Att närmare ingå på den varuförteckning, som ligger till grund för kommissionens
förslag, synes icke erforderligt. Det är uppenbart, att, såsom
kommissionen jämväl själv framhållit, en dylik förteckning måste bliva avrent
preliminär natur. Här torde vara tillräckligt att fastslå den ledande
principen för upphandlingen, nämligen att denna bör avse varor, vilka erfordras
för näringslivet men ej kunna frambringas i tillräcklig mängd inom
landet. Ett betydande utrymme torde härvid böra lämnas bränsleprodukter
samt råvaror för jordbruksdriftens behov såsom konstgödsel och kraftfoder.
Det närmare avgörandet torde emellertid få bliva beroende av förhållandena
vid tidpunkten för upphandlingen.

För de årliga omkostnaderna har rikskommissionen beräknat ett belopp
av 1.5 miljoner kronor, vilket i sig innesluter kostnaderna såväl för administration
och lagerhyror som för varuomsättning. Vidare torde — även med

Kungl. Maj:ts proposition nr 323.

15

en till 70 miljoner kronor begränsad upphandling — böra såsom rikskommissionen
föreslagit beräknas vissa utgifter för anskaffande eller utökning
av lagerlokaler. Det härför erforderliga beloppet har av kommissionen uppskattats
till 800,000 kronor. Det möter uppenbarligen stora svårigheter att
bedöma tillförlitligheten av dessa beräkningar. Utan att inlåta mig på någon
närmare granskning av desamma vill jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
föreslå, att medel för bestridande av samtliga ifrågavarande
kostnader för nästa budgetår upptagas å riksstaten under ett gemensamt anslag
av förslagsanslags natur. Anslaget torde vid sådant förhållande lämpligen
kunna avrundas till 2 miljoner kronor. Medelsanvisningen bör ske under
tionde huvudtiteln.

Vad i övrigt angår frågan örn utökning av nuvarande lagringsmöjligheter
delar jag rikskommissionens av kommerskollegium biträdda mening rörande
vikten av att bombsäkra lagringsutrymmen för flytande bränslen beredas.
Den utredning, som i detta hänseende kan erfordras, torde eventuellt kunna
verkställas genom upphandlingsmyndighetens försorg. Skulle utredningen
giva vid handen, att dylika lagringsutrymmen lämpligen kunna utföras såsom
beredskapsarbeten för arbetslöshetens bekämpande i landets stenindustridistrikt,
.torde de för sådana arbeten avsedda medlen kunna i viss utsträckning
tagas i anspråk för ändamålet.

Frågan om beredande av täckning för det i det föregående angivna anslagsbeloppet,
2 miljoner kronor, torde få senare anmälas av chefen för finansdepartementet.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande av att
proposition i ämnet lärer enligt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen att

dels medgiva, att upphandling och upplagring av varor intill
ett sammanlagt belopp av 70,000,000 kronor må verkställas
för statens räkning i huvudsaklig överensstämmelse med
av mig i det föregående angivna riktlinjer;

dels ock till statlig lagerhållning m. m. för budgetåret
1937/1938 under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Einar Engelstedt.