Kungl. Maj:ts proposition nr 311.
1
Nr 311.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående gäldande
av skadestånd rn. m. till linjearbetaren K. S.
Brindén; given Stockholms slott den 7 maj 1937.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
N. Quensel.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 maj 1937.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel.
T. f. departementschefen, statsrådet Quensel anför:
Den 10 januari 1935 råkade vid Skanstull i Stockholm en telegrafverket
tillhörig lastautomobil, förd av reparatören David Johansson, på grund av
rådande halt väglag i sladdning och tornade mot en på gångbanan stående
ledningsstolpe med påföljd, att denna skadades samt att en på bilen enligt
förmans order medföljande linjearbetare Karl Sven Brindén fick näsbenet
krossat ävensom andra skador, sorn medförde svårartat framtida men. Johansson
dömdes genom Stockholms rådhusrätts utslag den 21 februari 1935 för
ovarsamt framförande av motorfordon till tolv dagsböter, envar å fyra kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 311.
1H5 87
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 311.
Dopartements
chefen.
Då telegrafverkets bilar äro försäkrade för skador å tredje person oell
tredje persons egendom enligt lagen om trafikförsäkring den 10 maj 1929,
har skadan på ledningsstolpen ersatts av försäkringsbolaget. Till Brindén
har ersättning utgått enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete den
17 juni 1916.
Brindén begärde sedermera hos telegrafstyrelsen att härutöver utfå ersättning
för sveda och värk och för framtida men, vilket telegrafstyrelsen avböjt
under hänvisning till sistnämnda lag, enligt vilken endast utgår viss avlöning
jämte ersättning för läkarvård.
Den 6 juli 1936 uttog Brindén stämning till Stockholms rådhusrätt på
Johansson under yrkande att utfå ersättning dels för förlorad arbetsförtjänst
med 145 kronor 64 öre —- skillnaden mellan normala avlöningen och sjukavlöningen
— dels för sveda och värk med 1,500 kronor och dels för framtida
men med 3,000 kronor eller sammanlagt 4,645 kronor 64 öre. I sitt den 17
september 1936 meddelade utslag har rådhusrätten jämkat ersättningen för
sveda och värk till 500 kronor och förpliktat Johansson att till Brindén utgiva
sammanlagt 3,645 kronor 64 öre jämte 5 procent ränta från stämningsdagen
ävensom i rättegångskostnader 56 kronor samt ersättning för protokollslösen.
Sedan Johansson överklagat utslaget hos Svea hovrätt, gjorde telegrafstyrelsen
i skrivelse den 12 oktober 1936 framställning örn bemyndigande att
av telegrafverkets medel utbetala det skadestånd jämte ersättning för rättegångskostnad,
som kunde bliva utdömt. I utlåtande häröver anförde statskontoret,
att med prövning av ärendet borde anstå, till dess laga kraftvunnet
utslag förelåge.
På grund av förelupet formfel blev emellertid målet desert hos hovrätten,
och telegrafstyrelsen har därefter i skrivelse den 4 maj 1937, under åberopande
av sin skrivelse den 12 oktober 1936, förnyat sin i ämnet gjorda framställning.
Telegrafstyrelsen anförde i nämnda skrivelse den 12 oktober 1936, att
Johansson genom utslaget i åklagarmålet erhållit det straff, som domstolen
prövat vara skäligt med hänsyn till den ovarsamhet, som kunnat läggas honom
till last vid olyckstillfället. Då straffet utmättes i dagsböter, vore beloppet
därjämte avpassat efter hans ekonomiska bärkraft och kunde sålunda icke
sägas hava några vittgående ekonomiska konsekvenser för honom. Förhållandet
vore ett annat i fråga örn det i skadeståndsrättegången utdömda
beloppet cirka 3,700 kronor. För en inkomsttagare av här förevarande slag
betydde detta, att han dömts att utbetala ungefär en hel årsinkomst, vilket
självfallet kunde få katastrofala följder för de besparingar, som han under
årens lopp eventuellt kunde hava gjort. Det kunde enligt styrelsens förmenande
icke vara rimligt, att automobilförarna under sin genom den mer och
mer intensifierade biltrafiken i och för sig krävande arbetsutövning skulle
vara utsatta för risker av detta slag, utan borde dessa åvila telegrafverket.
I utlåtande den 7 maj 1937 har statskontoret förklarat sig icke hava funnit
anledning göra erinran mot bifall till vad telegrafstyrelsen hemställt.
Innan jag går in på det nu föreliggande ärendet, får jag erinra om att
chefen för justitiedepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
3
Kungl. Majus proposition nr 311.
23 april 1937 tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
verkställande av utredning angående reform av gällande rättsregler rörande
trafikförsäkring samt ansvarighet för skada i följd av trafik med motorfordon.
Såsom i direktiven för de sakkunnigas arbete framhållits, skall vid utredningen
även upptagas till undersökning, i vad mån skäl föreligga för ett övertagande
i en eller annan form från statens sida av förarens ansvarsrisk för
skador å staten tillhöriga motorfordon och å passagerare i sådana fordon,
vilka passagerare ej sällan utgöras av statsanställda. I avvaktan å resultatet
av denna utredning torde uppkommande ansvarsfrågor av denna natur få
prövas från fall till fall.
Det nu föreliggande fallet avser gäldande av skadestånd m. m., som ålagts
reparatören David Johansson att utbetala till linjearbetaren Karl Sven
Brindén på grund av olycksfall vid framförande av en telegrafverket tillhörig
automobil. Automobilen fördes av Johansson med Brindén som passagerare,
och Johansson dömdes den 21 februari 1935 för ovarsamt framförande av
motorfordon till tolv dagsböter, envar å fyra kronor. Ersättning enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete har utgått till Brindén. Därutöver har
Stockholms rådhusrätt genom laga kraftvunnet utslag den 17 september 1936
tillerkänt Brindén ytterligare ersättning med sammanlagt 3,645 kronor 64 öre
jämte ränta, vartill kommer ersättning för rättegångskostnader med 56 kronor
jämte protokollslösen, allt att gäldas av Johansson.
På grund av de föreliggande omständigheterna och då Johansson icke
skäligen synes böra belastas med gäldandet av ifrågavarande skadeståndsbelopp
m. m., vilka ungefär motsvara hans årsinkomst, vill jag i likhet med
telegrafstyrelsen och statskontoret tillstyrka, att proposition avlåtes till riksdagen
med förslag, att Johanssons betalningsskyldighet måtte få fullgöras
av telegrafverket.
Under framhållande att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen
torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tiden gått till ända, hemställer jag,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att telegrafverket må — utan återbetalningsskyldighet för
reparatören David Johansson —- av telegrafmedel gälda linjearbetaren
Karl Sven Brindéns fordran hos Johansson på grund
av Stockholms rådhusrätts ifrågavarande utslag den 17 september
1936.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
A. C. F. v. Krusenstierna.