Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

1

Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 53 § 1 mom. samt anvisningarna
till 29 och 53 §§ kommunal sk att elog en den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott
den 23 april 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

dels lag om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. samt anvisningarna till
29 och 53 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

dels förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 28
september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

dels lag örn beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension
från staten;

dels ock förordning om ändrad lydelse av 56 § taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 301.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 53 § 1 mom.rsamt anvisningarna till 29
och 53 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)1.

Härigenom förordnas, att 53 § 1 mom. samt anvisningarna till 29 och
53 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola hava ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

53 §.

1 mom. Skyldighet att---och av rörelse;

d) kyrkor, akademier---understödsföreningar, jämlikt lagen om ak tiebolags

pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,
sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga---

för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag--— eller rörelse.

Anvisningar
till 29 §.

1. Har annan fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse,
får hyresvärdet av vad så använts icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen.
Detta hyresvärde har nämligen icke upptagits såsom inkomst av annan
fastighet (jfr punkt 1 av anvisningarna till 24 §). Avkastningen av fastigheten
kommer i stället till synes som en del av rörelseinkomsten.

Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling eller
förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon dess
binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av honom
brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§ framgår,
värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt av fastigheten.
Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen. Detsamma
gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan rörelse,
som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som särskild
förvärvskälla.

2. Har aktiebolag jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
överfört medel till pensionsstiftelse, är bolaget berättigat till
avdrag för överföringen. För överföring av medel till annan personalstif -

1 Senaste lydelse av 53 § 1 morn., se SFS 1929:257.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

3

telse jämlikt sagda lag är aktiebolag berättigat till avdrag, om stiftelsens
ändamål är sådant, att aktiebolaget vid direkt omkostnad för dylikt ändamål
är berättigat till avdrag.

3. Avdrag medgives---byggnaden användes.

4. Såsom driftkostnad---utrangerade tillgången.

5. Avdrag får---viss tid.

6. För substansminskning---löpande driften.

7. Såsom speciella---(se 20 §).

8. I anslutning---såsom kapitalförlust.

9. Angående hemmavarande---punkt 6).

10. En ekonomisk —--föreningarnas medlemsantal.

till 53 §.

1. Såsom bosatt---samma år.

2. Verksamhet på---något tjänsteförhållande.

3. Inkomst av---här bedrivits.

4. Oskift dödsbo---juridisk person.

5. Bestämmelsen i---m. m. sådant.

6. Till pensionsanstalter, som icke äro bolag, räknas inrättning, självständig
fond eller annan stiftelse, vilkens kapital och avkastning må användas
endast till pensioner på grund av tjänst eller annan arbetsanställning,
därest genom föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats för att
anstalten så länge den består skall hava sådant ändamål samt att vid dess
upplösning återstående medel antingen jämväl skola användas för dylik
pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål. Pensionsstiftelser bildade enligt lagen om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser äro att hänföra till pensionsanstalter.

7. Delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag och
rederi beskattas för den del av bolagets eller rederiets vinst, som å honom
belöper, huru denna än må hava av bolaget eller rederiet använts, och oberoende
av vad han må hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskattningsåret
eller tidigare förvärvade vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Har i aktiebolags balansräkning uppförd fond, som bildats av vinstmedel,
eller skuldpost, för vilken bolaget ej tidigare erhållit avdrag vid inkomstberäkningen,
jämlikt övergångsbestämmelserna till lagen örn aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser registrerats såsom pensions- eller annan
personalstiftelse, som avses i punkt 2 av anvisningarna till 29 §, är bolaget
berättigat att för vart och ett av de fem första beskattningsåren från och
med det beskattningsår, då registreringen ägt rum, vid beräkning av inkomst
av rörelse njuta avdrag med en femtedel av fondens eller skuldpostens
belopp.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Fö r sl a g

till

förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den
28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatth

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 28 september 1928 om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt skall hava ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

7 §•

Från skattskyldighet---hushållningssällskap:

för all inkomst;

e) kyrkor, akademier — — — understödsföreningar, jämlikt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,
sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga
---i arbete:

för all inkomst;

f) här ovan---samma paragraf.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938; och skall den vid lagen
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. samt anvisningarna till 29 och 53 §§
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) fogade övergångsbestämmelsen
äga motsvarande tillämpning vid taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt.

1 Senaste lydelse, se SFS 1929: 258.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

5

Förslag

till

lag om beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av

pupillpension från staten.

Härigenom förordnas, att pupillpension från staten, utgående enligt allmänna
familjepensionsreglementet eller familjepensionsreglementet för arbetare
eller eljest i fall då pensionsanstalts skyldighet att utgiva sådan livränta
överflyttats å statsverket, skall vid beräkning av skattepliktig intäkt
enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
likställas med sådan i 32 § 2 mom. första stycket a) kommunalskattelagen
avsedd livränta, som utgår på grund av pupillförsäkring,
för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

■N

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 56 § taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379) h

Härigenom förordnas, att 56 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

56 §.

1 mom. Granskning av---annorlunda föreskriver.

Vad ovan är sagt örn självdeklaration gäller i tillämpliga delar även beträffande
andra uppgifter, vilka avlämnats till ledning vid taxering för inkomst
eller förmögenhet; dock må uppgifter enligt 42 § 1 eller 3 mom. vara
tillgängliga även för dem, från vilka vinst, utdelning eller ränta erhållits,
samt av dem anlitade medhjälpare.

2 mom. I fråga om fastighets- och virkesdeklarationer samt andra för
fastighets- och virkestaxering avlämnade handlingar skola stadgandena i
1 mom. hava motsvarande tillämpning; dock må samtliga medlemmar av
vederbörande beskattningsnämnder samt beträffande virkestaxering jämväl
skogs vårdsombud deltaga i granskningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse av 56 § 1 morn., se SFS 1935: 255.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301-

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 23 april 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Möller, Wigforss, Levinson, Sköld,
Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

Vissa skattefrågor rörande aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
m. m.

Kungl. Maj:t har förut i dag efter föredragning av chefen för justitiedepartementet
beslutat i proposition förelägga riksdagen förslag till lag om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser m. m.

Sedan förslag i detta ämne framlagts av lagberedningen och offentliggjorts
i statens offentliga utredningar (1937: 13), utarbetades inom finansdepartementet
en promemoria angående vissa beskattningsfrågor rörande aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser m. m., närmast föranledd av
lagberedningens förslag. Över denna promemoria hava yttranden inhämtats
från Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Örebro län, socialstyrelsen och kammarrätten.

Enligt förslaget till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
skall aktiebolag kunna bilda särskild stiftelse, vars förmögenhet helt eller
delvis skall kunna utgöras av fordran hos bolaget. Dylik stiftelse, vars
angelägenheter skola handhavas i vissa fall av särskild styrelse eller god man
och i andra fall av bolagets styrelse, skall registreras, och vissa uppgifter
angående stiftelsen skola införas i aktiebolagsregistret. Stiftelsen skall stå
under kontroll av en särskild tillsynsmyndighet (pensionsstyrelsen). Bolaget
skall icke kunna tillgodogöra sig stiftelsens tillgångar i annan mån än att,
örn bolaget haft utgifter för ändamål, som stiftelsen är avsedd att tillgodose,
bolaget i vissa fall får av tillgångarna tillgodoföra sig ersättning för de sålunda
havda utgifterna. Då bolaget träder i likvidation, gäller i huvudsak,
att stiftelsens tillgångar skola disponeras för det ändamål, varför stiftelsen
bildats, eller, örn de ej åtgå härför, överlämnas till cn av statskontoret förvaltad
fond, benämnd svenska aktiebolagens pensions- och undorstödsfond.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I bolagets konkurs får stiftelsen i vanlig ordning bevaka sin fordran hos bolaget,
därvid stiftelsen, om den är bildad i pensioneringssyfte, åtnjuter förmånsrätt
enligt 17 kapitlet 4 och 11 §§ handelsbanken. De medel, som stiftelsen
befinnes äga, sedan den erhållit sin utdelning i konkursen, skola disponeras
på i huvudsak samma sätt som vid bolagets likvidation.

I lagberedningens betänkande framställas (å sid. 150—153) vissa önskemål
beträffande beskattningen. Lagberedningens huvudsynpunkt i sådant avseende
framgår av följande uttalande:

»Under den behandling, som tidigare ägnats frågan om tryggande av pensionsfonder
har, såsom i inledningen till motiven till detta lagförslag omnämnts,
från åtskilliga håll betonats, hurusom den omständigheten att pensionsfonder
icke bildades under mera betryggande former än som vanligen
skedde syntes bero bl. a. därpå, att för medel som avsättas till sådana tryggade
pensionsfonder enligt gällande beskattningslagstiftning skulle utgå såväl
gåvoskatt som inkomst- och förmögenhetsskatt (andra lagutskottets utlåtande
nr 19 vid 1935 års riksdag).

Med hänsyn till önskvärdheten av att aktiebolags pensionsfonder i största
möjliga utsträckning ombildas till stiftelser enligt övergångsbestämmelserna
till detta lagförslag samt att även aktiebolag, som icke tidigare redovisat pensionsfonder,
skola — där de ej på annat sätt, exempelvis genom pensionsförsäkring,
sörja för de anställdas pensionering —- bilda pensionsstiftelser enligt
2 § lagförslaget, är det av vikt att dylika stiftelser i beskattningsavseende
ej bliva missgynnade. I stort sett torde grunderna för gällande skattelagstiftning
leda till att sådana pensionsstiftelser böra komma i åtnjutande av
lämpliga förmåner i beskattningsavseende.»

I berörda inom finansdepartementet utarbetade promemoria behandlas i
första hand sådana skattespörsmål, som omedelbart anknyta till de stiftelser,
som avsågos i lagberedningens förslag, men beröras tillika vissa skattefrågor,
som, utan att vara omedelbart föranledda av lagförslaget, ansetts böra
prövas i nu föreliggande sammanhang.

Till undersökning upptages i promemorian i första hand frågan, huruvida
det överensstämmer med grunderna för gällande skattelagstiftning att avsättning
eller överföring av medel till stiftelser av ifrågavarande slag i beskattningsavseende
betraktas som en avdragsgill utgift eller omkostnad för det
företag som gör avsättningen. Tillika upptages till behandling spörsmålet,
i vad mån stiftelsen såsom sådan bör vara skattskyldig för inkomst.

Med pensionsstiftelse menas enligt berörda lagförslag stiftelse till tryggande
av pension åt pensionstagare hos aktiebolag och anställda bos bolaget efter
avgång från tjänst eller annan arbetsanställning, efter uppnående av viss ålder
eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet),
samt efter pensionstagares och anställds död åt efterlevande make och
barn ävensom frånskild make.

Rörande beskattning av pensionsförmåner, som utgå på grund av anställning
hos ett företag, gäller i huvudsak följande. Företaget erhåller avdrag
för sin utgift för pensioneringen. Pensionen blir sedan, i den må den ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

9

faller, skattepliktig inkomst för pensionstagare^ Därest pensioneringen
sker genom försäkring hos försäkringsbolag eller annan pensionsanstalt, blir
anstalten skattefri för avgifterna för försäkringen samt för den ränta, anstalten
erhåller å de uppsamlade medlen. Om pensionstagaren själv betalar eller
bidrager till avgifterna, är han berättigad till avdrag för vad han sålunda
utgiver. Den inkomst, som är avsedd att — direkt eller indirekt -—- användas
till pension på grund av tjänst eller anställning, heskattas alltså endast hos
pensionstagaren. Hos denne åter sker beskattningen i den formen, att hela
pensionen upptages såsom inkomst av tjänst. Den allmänna principen är
följaktligen, att företag bör erhålla avdrag för avsättningar för pensionering,
medan den pensionsanstalt, som utbetalar pensionerna, bör vara helt fri från
skattskyldighet. Fråga är nu närmast, i vad mån dessa principer äro eller
böra vara tillämpliga å aktiebolags pensionsstiftelser, som avses i föreliggande
lagförslag.

Rörande frågan om raff till avdrag från inkomsten för överföring av medel
till dylika pensionsstiftelser anföres i promemorian, bland annat, följande:

»Enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen, vars föreskrifter jämlikt 2 §
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt gälla även vid taxering
till dylik skatt, räknas till avdragsgilla utgifter vid beräkning av inkomst
av rörelse, bland annat, ''avlöningar, pensioner, periodiska understöd eller
därmed jämförliga periodiska utbetalningar och andra kostnader för personal,
som är eller varit anställd i rörelsen’. Ifrågavarande lagrum anger sålunda
utgifter av nu angivna slag såsom exempel på avdragsgilla omkostnader.
Huvudregeln för dylika avdrag angives i 20 § kommunalskattelagen,
enligt vilket lagrum vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
skola avräknas ''alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande
och bibehållande’. Av sistnämnda stadgande följer, att det bör
vara utan betydelse för avdragsrätten, om för ändamålet avsedda utbetalningar
ske successivt i den mån pensionstagare förvärva pensionsrätt eller med
engångsbelopp. Denna tolkning av ifrågavarande bestämmelser är också erkänd
av praxis.»

Efter en redogörelse för lagstiftningens allmänna ståndpunkt beträffande
beskattning av pensioner uttalas vidare i promemorian följande:

»Det torde kunna antagas, att rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för
avsättning till aktiebolags pensionsstiftelse är en viktig förutsättning för att
den av lagberedningen föreslagna nya lagstiftningen skall leda till praktiska
resultat. Dylik avdragsrätt är sålunda ur lagförslagets synpunkter uppenbarligen
i hög grad önskvärd; lagberedningen har uttalat, att det vore av vikt
att dylika stiftelser i beskattningsavseende ej bleve missgynnade. Det lärer
även vara klart, att sådan avdragsrätt helt allmänt sett överensstämmer med
skattelagstiftningens principer. Har ett företag gjort en definitiv utgift för
anställdas pensionering, bör det få avdraga kostnaden härför såsom omkostnad,
vare sig pensioneringen skall verkställas av en försäkringsinrättning el -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ler någon annan från företaget skild person. Detta villkor synes uppfyllt vid
avsättning till pensionsstiftelse enligt förslaget.

Det kan dock måhända ifrågasättas, huruvida ett medgivande av full och
oinskränkt avdragsrätt för avsättningar av ifrågavarande slag alltigenom innebär
ett fastslående av gällande rätt. Det synes nämligen ej ställt utom tvivel,
att omkostnadsavdrag enligt gällande rätt är tillåtet, därest avsättning sker
för en omkostnad, som enligt normalt betraktelsesätt borde belöpa på framtiden,
såsom fallet må anses vara med avsättning för ännu ej uppkommen
vare sig moralisk eller juridisk pensionsförpliktelse, d. v. s. sådan avsättning
som vid försäkringsteknisk beräkning skulle varit överflödig även örn premiereserv
enligt sedvanliga grunder skulle hava avsatts för sedvanliga pensioner
åt alla företagets anställda samt anhöriga till dem. Det lärer kunna
tagas för visst, att prövning, huruvida utbetalning för pensioneringsändamål
avser uppkommen juridisk eller moralisk pensionsförpliktelse eller på angivet
sätt syftar på framtiden, i praktiken ej sker. Om frågan sättes på sin spets
är det emellertid tänkbart, att avdrag för belopp, som bevisligen på angivet
sätt avsåge framtiden, icke skulle godkännas. Mot en dylik avdragsrätt lärer
ur materiell synpunkt kunna andragas, att, örn avdraget sker tidigare än det
ur vedertagen omkostnadssynpunkt borde ske, det innebär en uppskjuten beskattning,
och att en sådan, om skattebeloppet under de båda ifrågakommande
åren är lika stort, i verkligheten innebär en minskad beskattning, då den
under ett senare år erlagda skatten vid en tidigare tidpunkt kan beräknas allenast
till ett diskonterat belopp. Å andra sidan kan hänvisas till det ovan
berörda stadgandet i 20 § kommunalskattelagen, att avdrag medgives för
''alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande eller
bibehållande’, varmed måste förstås faktiska omkostnader under beskattningsåret,
oavsett om det av ett eller annat skäl ej varit nödvändigt att göra
dem det året. I förevarande fall förhåller det sig otvivelaktigt så, att avsättningen
är fullt definitiv, när den göres. Nu förefinnes emellertid den möjligheten
att bolaget självt får uppbära det avsatta beloppets avkastning, nämligen
i det i lagstiftningen förutsatta fallet, att ränta av bolaget ej tillgodoföres
pensionsstiftelsen. I detta fall kunde möjligen göras gällande, att det i beskattningsavseende
ej borde så anses som örn utgiften skett det år då avsättningen
ägde rum, därför att det enda skäl, som praktiskt taget kunde tänkas
för en förtida avsättning i dylik form, vore den skattevinst som därigenom
kunde påräknas. Det må lämnas därhän, huru beskattningsdomstolarna med
gällande bestämmelser skulle ställa sig till avdragsrätten i ett dylikt fall; det
anförda torde utgöra anledning att, om full avdragsrätt för ifrågavarande avsättningar
genomgående avses, ej nöja sig med lagens nuvarande avdragsbestämmelser
utan rörande dylik avdragsrätt införa särskild föreskrift, som
emellertid torde kunna få sin plats i anvisningarna. Det torde bäst överensstämma
med en försiktig lagstiftning att ej låta den princip, som sålunda
kommer till uttryck för visst fall, bliva allmängiltig. Det bör stå rättspraxis
fritt att bedöma, huru i andra fall bör förfaras.

Att för det nu avsedda fallet medgiva avdragsrätt i full utsträckning torde

Kungl. Maj.ts proposition nr Sol -

li

knappast behöva väcka betänkligheter. Mot en allenast begränsad avdragsrätt
kunna åberopas vägande praktiska skäl. Avgörandet huruvida en utgift
ur angivna synpunkter verkligen hänför sig till nuvarande tid eller framtiden
torde vanligen kräva en försäkringsteknisk beräkning. Krav på sådan har enligt
lagberedningens utgångspunkter i allmänhet ansetts ej böra uppställas.
Att ett aktiebolag medvetet skulle göra större avsättningar än som skulle svara
mot faktiskt om ock ej formellt intjänad pensionsrätt, torde ock bliva
mycket ovanligt. Anmärkas bör även, att det redan nu i viss mån står företagen
öppet att bestämma tidpunkten för sin beskattning; framför allt friheten
i avseende å lagervärdering öppnar sådan möjlighet.

Vid pensionering av anställda hos bolag, som bildat pensionsstiftelse enligt
den föreslagna lagen, lärer vanligen komma att tillgå så att pensionen utbetalas
av bolaget, men att vid uppgörande av balansräkningen för bolaget en
avräkning göres enligt vissa grunder, därvid, i den mån stiftelsen skall svara
för pensioneringen, bolagets skuld till stiftelsen nedsättes. Det torde även
utan särskilt stadgande vara tydligt, att i dylikt fall bolaget ej äger göra avdrag
för pensionsutgiften. Avdraget har skett redan när avsättning till stiftelsen
ägde rum.»

I anslutning till det nu anförda föreslogs i promemorian, att nuvarande första
och andra punkterna av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
skulle sammanföras till en punkt och att i en ny punkt 2 skulle stadgas,
bland annat, att om aktiebolag jämlikt lagen örn aktiebolags och andra personalstiftelser
gjort avsättning till pensionsstiftelse, bolaget skall vara berättigat
till avdrag för avsättningen. Rörande rätt till avdrag för avsättning till
annan pensionsstiftelse än den i berörda lagförslag upptagna göres i promemorian
intet särskilt uttalande och föreslås intet särskilt stadgande.

I samband med frågan om avdrag vid inkomsttaxeringen för aktiebolag,
som överför medel till pensionsstiftelse, uttalade lagberedningen rörande tiden
för avdragets åtnjutande följande:

»Enligt 2 § detta lagförslag skall överföring, som beslutas av bolagsstämma
vid fastställande av balansräkning för föregående räkenskapsår, avse räkenskapsårets
utgång (balansdagen). Härmed avses, att avdraget för överföringen
bör gälla intäkterna för det år, varunder den årsvinst uppkommit från
vilken överföringen sker. Avdrag från intäkterna för nämnda år bör kunna
ske även i sådana fall, då bolagsstämma, sedan deklaration avgivits, beslutar
överföring till högre belopp än styrelsen föreslagit i balansräkningen
eller beslutar överföring ehuru överföring ej föreslagits av styrelsen.»

I promemorian beröres ej den sålunda dryftade frågan.

Vad härefter angår frågan örn pensionsstiftelses skattskyldighet gäller enligt
53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen, att »pensionsanstalter, som icke
äro bolag», äro skyldiga erliigga kommunal inkomstskatt endast för inkomst
av fastighet. Jämlikt 7 och 12 §§ statsskatteförordningen äro dylika
anstalter helt befriade från inkomst- och förmögenhetsskatt till staten.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 301-

Lagberedningen har ansett, att med hänsyn till pensionsstiftelses ändamål
och därtill att uppkommande överskott skall komma en allmän fond till
godo, skattefrihet som nn sagts synes böra medgivas pensionsstiftelse, och
har i anslutning till sitt uttalande härom framhållit följande:

»I detta sammanhang vill lagberedningen erinra, att försök till missbruk
av de ifrågasatta lättnaderna i beskattningsavseende väl knappast torde behöva
befaras leda till allvarligare olägenheter. Skulle det inträffa, att ett aktiebolag
bildar en pensionsstiftelse under sådana förhållanden och med sådant
syfte, att med stiftelsen i själva verket avses icke pensionering i normal ordning
av bolagets personal, utan ett förtäckt tillgodoseende av aktieägares intresse
av delaktighet i bolagets vinst, d. v. s. reellt ett aktieägare-intresse, torde
beskattningsmyndigheterna hava möjlighet att vid tillämpningen av skattelagstiftningen
beakta det sålunda föreliggande syftet att kringgå samma lagstiftning
och trots stiftelsebildningen uttaga skatt. Lagberedningen hänvisar
också till vad i motiven till förslaget till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 4
och 11 §§ handelsbaden erinras därom, att med pension, till vars betryggande
aktiebolags pensionsstiftelse skall tjäna, avses pension på grund av tjänst
eller annan arbetsanställning, och att frågan huruvida en fordran verkligen
med hänsyn till sin grund är en pensionsfordran bör beaktas exempelvis vid
sådan tilldelning av medel ur aktiebolags pensionsstiftelse, varom stadgas i
9 och 10 §§ förevarande lagförslag. Den risk som från nämnda synpunkt kan
vara förbunden med ett missbruk av denna stiftelseform, som kommer att
stå under tillsyn av offentlig myndighet, synes ock vara ägnad att förekomma
ett dylikt missbruk.»

I promemorian göres rörande frågan örn skattskyldighet för pensionsanstalt
följande uttalande:

»Innebörden av begreppet pensionsanstalt är i lagstiftningen ej närmare
definierad. Frihet från allmän skattskyldighet för sådan anstalt är sedan
gammalt medgiven. Ursprungligen lärer med pensionsanstalter hava åsyftats
inrättningar med en mera vidsträckt verksamhetskrets, vilka bedrivit
pensionsförsäkringsverksamhet, såsom änke- och pupillkassor för statsanställda
m. fl. Småningom hava emellertid tillkommit stiftelser för mera speciella
ändamål, anknutna till visst affärsföretag eller dyl. I vad mån man i
praxis låtit skattefriheten avse även dessa är ej utrett. Antagligen hava de i
betydande utsträckning inbegripits under skattefriheten. 1 gåvoskattemål
hava pensionsfonder, vilka varit egna juridiska personer men för vilka ej
varit fastställda försäkringstekniska grunder, räknats såsom pensionsanstalter
(N. J. A. 1931 avd. I, sid. 329).

Det torde vara på sin plats att i förevarande sammanhang bringa klarhet
rörande omfattningen av pensionsanstalters skattefrihet.

Grunden till pensionsanstalternas skattefrihet är i stort sett den att pensionsförmåner
böra i beskattningsavseende i möjligaste mån likställas med
löneförmåner, d. v. s. beskattas när de utfalla. Denna beskattningseffekt
anses tillräcklig och lämplig. Med detta betraktelsesätt bör, såsom redan
framhållits, avdrag få ske för avgifter som den pensionsberättigade erlägger
för sin pensionering; pensionsinrättningen bör ej beskattas för inkomst, men
hela det utfallande beloppet bör beskattas hos den pensionsberättigade så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

13

som inkomst. Härifrån stadgas för den kommunala beskattningens vidkommande
det undantaget, att anstalt i fråga är kommunalt skattskyldig för inkomst
av fastighet, ett undantag som motiveras av kommunernas behov av
garanterade beskattningsföremål.

Skattefrihet i angiven omfattning för pensionsstiftelse är sålunda motiverad,
därest en praktiskt sett tillräcklig säkerhet föreligger, att pensionsstiftelsens
såväl avkastning som kapital komma att användas till verkliga pensioner.
Att detta förhållande kan väntas inträda först vid en mer eller mindre
avlägsen tidpunkt, bör ej hindra skattefriheten. För att stiftelsen skall hänföras
till pensionsanstalt i skatteförfattningarnas mening bör följaktligen
krävas att dess ändamål är inskränkt till pensionering av arbetsanställda och
anhöriga till sådana. Det är önskvärt, att detta blir fallet, även om stiftelsen
en gång upplöses. Det torde dock stundom vara svårt för ett företag, som
bildar en dylik stiftelse, att finna ett lämpligt pensionsändamål, som skall
tillgodoses, örn några medel återstå sedan vid företagets upphörande dess
egna anställda och anhöriga till dem blivit tillgodosedda. Den omständigheten
att enligt reglementet vid stiftelsens upplösning uppkommande överskott
skall kunna tillfalla visst allmännyttigt ändamål eller dyl., synes därför
ej höra hindra att stiftelsen räknas som pensionsanstalt. Däremot måste
bestämd garanti finnas, att avsatta medel ej skola återgå till det företag som
gjort avsättningen. Reglementet måste vara så avfattat, att detta ej kan ske.
Men tillika måste för reglementsändring vara fastställda sådana former, som
medföra trygghet för att avsättningen kommer att förbliva slutgiltig, t. ex.
föreskrift att ändring för att bliva giltig kräver godkännande av sakkunnig
statlig myndighet eller dyl. Någon anledning att i förevarande avseende uppställa
krav på försäkringstekniska grunder synes ej föreligga. En försäkringsteknisk
beräkning kan, såsom redan framhållits, tänkas vara av intresse
för att bedöma om avsättning till pensionsanstalt är avdragsgill eller ej och
kan naturligtvis också bliva av betydelse vid bedömande av fragan, i vad
mån stiftelsens medel kunna bliva behövliga för förutsatta pensionsförpliktelser
eller ej. Men så länge det är uppenbart, att medlen ej överstiga vad
som kan anses vara behövligt för pensioneringen, bör för en pensionsanstalt
försäkringsteknisk beräkning ej vara nödvändig.

Det bör tillses, att ej de bestämmelser, som gälla beträffande pensionsanstalter,
användas för att kringgå eljest gällande beskattningsregler. En
ledare för ett familjebolag med ett fåtal anställda skulle exempelvis kunna
tänkas låta bolaget bilda en stiftelse och göra betydande avsättningar, vilka
syntes avse de anställda men i verkligheten vore gjorda för hans egen räkning
och vore av större omfattning, än som svarade mot normal pensionering.
Eventuellt kunde detta resultat åstadkommas genom att tjänstemännen
avskedades. När medlen i fråga utfölle, bleve de visserligen beskattade,
men den dubbelbeskattning, som bort träffa dem, undginges. Därest ett
sådant tillvägagångssätt ligger inom den praktiska möjlighetens gränser,
torde rättstillämpningen böra ställa sig restriktiv i fråga örn erkännande av
stiftelsen såsom en pensionsanstalt. Därest pensionsanstalterna skola om -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 301-

fatta blott sådana stiftelser, som avse att lämna pensioner på grund av tjänst
eller annan arbetsanställning, synes tillräckligt stöd vara givet för en dylik
rättstillämpning.

Emellertid synes det föreliggande lagförslaget vad angår i detsamma avsedda
pensionsstiftelser innefatta tillräckliga garantier i samtliga de avseenden
varom här är fråga, tack vare bestämmelserna örn stiftelsens ändamål,
örn huru förfaras skall med pensionsstiftelses medel vid dess upplösning, om
viss begränsning av förmånsrätten vid konkurs och örn tillsynsmyndighet.
Vill aktiebolag tillämpa den här föreskrivna formen för pensionering, bör
alltså skattefrihet föreligga.»

1 promemorian föreslås, att i anvisningen till 53 § kommunalskattelagen
meddelas bestämmelser av i huvudsak följande innehåll:

»Med pensionsanstalt, som icke är bolag, förstås inrättning, fond eller annan
stiftelse, vilkens kapital och avkastning må användas endast till pensioner
på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, därest genom föreskrifter
i reglementet eller eljest trygghet skapats att anstalten så länge den
består skall hava sådant ändamål samt att vid dess upplösning återstående
medel antingen jämväl skola användas för dylik pensionering eller ock skola
anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål. Pensionsstiftelse
bildad enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser är
att hänföra till pensionsanstalter.»

Enligt den föreslagna lagen om aktiebolags personalstiftelser äger bolag
avsätta vinstmedel att användas för anställdas eller deras anhörigas välfärd
även annorledes än genom beredande av pension och härför bilda stiftelse
på sätt förut angivits. De stadganden, som enligt lagförslaget gälla om
andra personalstiftelser än pensionsstiftelser, överensstämma enligt förslaget
väsentligen med dem som avse pensionsstiftelser. Bland de särskilda bestämmelser,
som avse andra personalstiftelser än pensionsstiftelser, må här särskilt
uppmärksammas, att, där ändrade förhållanden påkalla det eller det
eljest prövas lämpligt, överföring må äga rum av tillgångar från dylik stiftelse
till annan sådan stiftelse eller pensionsstiftelse, som hör till bolaget eller i
samband med överföringen bildas för bolaget, eller ändring ske i sådan personalstiftelses
ändamål. För dylik ändring fordras tillsynsmyndighetens
tillstånd. Såsom framgår av det förut anförda gäller ej heller den beträffande
pensionsstiftelser föreslagna förmånsrätten i bolagets tillgångar för andra
personalstiftelser.

Rörande rätt till avdrag vid beskattningen för överföring av medel till
annan personalstiftelse enligt lagförslaget än pensionsstiftelse, har lagberedningen
yttrat följande:

»Vid ett direkt bestridande med bolagets medel av utgifter för sådana välfärdsändamål,
som enligt 16 § detta lagförslag avses med ifrågavarande personalstiftelser,
torde dessa utgifter i allmänhet med stöd av bestämmelserna
i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen betraktas såsom rörelseomkostnader.
Med hänsyn till personalstiftelsernas ändamål och då enligt lagförslaget till

Kungl. Maj.ts proposition nr 301-

15

stiftelse överförda medel ej kunna återgå till bolaget, torde det böra övervägas,
i vilken omfattning avdragsrätt bör tillkomma aktiebolaget jämväl i fråga
om överföringar till andra personalstiftelser än pensionsstiftelser. Frågan
om avdrag får även beträffande sådana personalstiftelser betydelse vid stiftelses
bildande enligt övergångsbestämmelserna till detta lagförslag (37 §
femte stycket).»

I promemorian göres rörande detta spörsmål följande uttalande:

»Ofta kan dylik stiftelses ändamål tänkas vara sådant att, om bolaget gjort
direkt utgift för liknande ändamål, utgiften blivit avdragsgill, och i dylikt
fall synes bolaget också böra få avdrag för avsättning av medel till stiftelsen.
Huruvida stiftelsen skall bliva fri från skattskyldighet torde böra få
bliva beroende av om dess ändamål är sådant, att den enligt redan gällande
bestämmelser vinner sådan befrielse. Anledning att i andra fall befria stiftelse
av nu ifrågavarande slag från skyldighet att erlägga skatt torde i allmänhet
icke föreligga. Från denna regel synes emellertid böra göras undantag
för stiftelser, som kunna tänkas komma till stånd för beredande eller tryggande
av understöd åt bolagsanställda vid arbetslöshet eller sjukdom.»

Rörande skattskyldighet för annan personalstiftelse än pensionsstiftelse har
lagberedningen uttalat, att om en av ett aktiebolag bildad personalstiftelses
ändamål verkligen faller inom de gränser, som angivits i lagförslaget, skäl
även synas tala för att samma bestämmelser beträffande skattskyldighet för
inkomst och förmögenhet må gälla för sådan personalstiftelse som för pensionsstiftelse.
Rörande faran för missbruk av de ifrågasatta skattelättnaderna
hänvisas till vad därom anförts beträffande pensionsstiftelser.

I promemorian beröres i första hand den skatterättsliga behandlingen av
personalstiftelser enligt lagförslaget med syfte att meddela arbetslöshetsunderstöd.
Härom anföres följande:

»Man har i Sverige överlåtit åt de anställda själva att genom frivilliga
sammanslutningar ombesörja sin försäkring mot arbetslöshet. Kostnaderna
för försäkringen bestridas i första hand genom de försäkrades egna avgifter,
men örn sammanslutningen (föreningen) når en viss omfattning och fyller
vissa andra villkor, kan statsbidrag erhållas (se förordningen den 15 juni
1934 örn erkända arbetslöshetskassor). Det är icke avsett, att arbetsgivare
skola bidraga till kostnaderna för försäkringen eller själva ombesörja densamma.

I beskattningsavseende gäller, att avdrag för avgifter för arbetslöshetsförsäkring
icke får göras av den försäkrade (från det av sociala skäl tillkomna
avdraget för försäkringspremier å högst 200 kronor bortses här). Försäkringsanstalten
(arbetslöshetskassan) är såsom hänförlig till understödsföreningar
fri från skattskyldighet. För understöden, i den mån de komma de
försäkrade till godo, föreligger cj heller skattskyldighet.

Om man fasthåller vid att varje intäkt, som direkt eller indirekt kommer
skattskyldig till godo, bör vara underkastad beskattning åtminstone en gång,
föreligger här en lucka i det gällande beskattningssystemet. I den mån ut -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

fallna understöd motsvara tidigare inbetalda avgifter är det visserligen i sin
ordning, att de icke tagas till beskattning när de utfalla, därför att avdrag
för avgifterna icke fått göras och dessa sålunda utgöras av redan beskattad
inkomst, men en del av understödet består av ränta å de hos kassan uppsamlade
medlen och denna ränta har ej varit föremål för beskattning. Att
jämväl statsbidragen till kassan undgå beskattning är i detta sammanhang
av mindre vikt, men det kan påpekas, att från skattesystemets allmänna utgångspunkter
anledning kunde synas föreligga att behandla dem på samma
sätt som direkt av stat eller kommun utbetalda arbetslöshetsunderstöd, vilka
i praxis anses utgöra skattepliktig inkomst för understödstagaren.

I allmänhet förekommer, som ovan antytts, ej bidrag till arbetslöshetsförsäkringen
från arbetsgivarsidan. Ingenting hindrar emellertid en arbetsgivare
från att exempelvis åtaga sig att för sina arbetares räkning bestrida avgifterna
till en arbetslöshetskassa, som arbetarna tillhöra. I sådant fall torde utgiften
för arbetsgivaren bliva en avdragsgill personalkostnad, men torde vad
arbetsgivaren utgiver få betraktas som skattepliktig inkomst för arbetarna.
Varje arbetare torde sålunda i det angivna exemplet bliva skyldig att, utöver
övriga löneförmåner, upptaga den av arbetsgivaren erlagda avgiften till arbetslöshetskassan
som skattepliktig intäkt, och resultatet blir för övrigt detsamma
som om arbetaren själv betalat för sin arbetslöshetsförsäkring.

Förutsättning för att arbetsgivares bidrag till arbetslöshetsförsäkring skola
kunna på ovan angivet sätt tagas till beskattning hos de anställda är emellertid,
att bidragen äro individualiserade, d. v. s. att de utgå med visst belopp
för varje anställd. Sådan förutsättning torde i allmänhet icke komma att
föreligga vid avsättning av medel till personalstiftelser av det slag, varom nu
är fråga. Om sålunda ett bolag skulle bilda en stiftelse med uppgift att fungera
som anstalt för verklig försäkring mot arbetslöshet av bolagets arbetare
samt avsätta visst belopp till denna stiftelse, blir sannolikt konsekvensen den,
att hela den inkomst, som slutligen utfaller i form av arbetslöshetsunderstöd,
undgår beskattning. Bolaget synes nämligen icke kunna förvägras avdrag för
avsättningen av medel till stiftelsen, men dessa medel kunna icke upptagas
till beskattning hos de anställda. Man har sålunda här kommit längre i fråga
örn skattefrihet än eljest.

Nu är det emellertid ovisst, i vad mån stiftelser komma att bildas under
sådana former att det överhuvudtaget kan bliva tal örn arbetslöshetsförsäkring.
Om t. ex. ett bolag avsätter medel för att vid kommande behov användas
som arbetslöshetsunderstöd, kan väl detta — även om en särskild stiftelse
bildas — icke i och för sig anses som försäkring mot arbetslöshet. Men
om en stiftelse icke har karaktär av försäkringsanstalt och bolaget vid inträffad
arbetslöshet utbetalar understöd, som få avräknas å bolagets skuld till
stiftelsen, torde dylika understöd i likhet med statliga och kommunala arbetslöshetsunderstöd
komma att anses som skattepliktig inkomst hos understödstagaren.
Tillika lärer enligt gällande bestämmelser stiftelsen bliva skattskyldig
för sin inkomst.

Av det anförda framgår, att beskattningsspörsmålet rörande beskattning

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

17

av arbetslöshetsunderstöd ej nått en enhetlig och rationell lösning. Att nu
upptaga hela detta vittutseende spörsmål är ej möjligt. Det synes emellertid
vara av vikt att nu förekommande dubbelbeskattning, som åtminstone i viss
mån äger rum, därest både stiftelsen och arbetaren beskattas för inkomst,
undanröjes. Skäl synas därför föreligga att låta de ifrågavarande stiftelserna,
i den mån de bildats enligt den föreslagna lagen, befrias från skattskyldighet
i samma utsträckning som arbetslöshetskassorna, med vilka de ju närmast
äro att likställa. Det bör emellertid ej förbises, att förslag i denna riktning
ej kan framläggas utan viss tvekan med hänsyn till innehållet i 16 § andra
stycket av lagförslaget, enligt vilket ändring under vissa förhållanden kan ske
av ändamålet för annan personalstiftelse än pensionsstiftelse eller överföring
av dess medel ske till annan personalstiftelse, för vilken skattefrihet ej föreligger.
önskvärt vore helt visst, att såsom villkor för skattefrihet kunde uppställas
villkor i huvudsak motsvarande dem som ovan ifrågasatts för pensionsanstalt
ej hänförlig till pensionsstiftelse enligt förevarande lag.»

I promemorian uttalas vidare, att vad som anförts om arbetslöshetsunderstöd
och stiftelser för sådana understöd i huvudsak också gäller sjukhjälp
och stiftelser för sjukhjälp. I samma utsträckning som skattefrihet medgives
personalstiftelse för arbetslöshetsunderstöd syntes därför skattefrihet
böra beviljas stiftelse för sjukhjälp.

I anslutning härtill föreslås i promemorian, att i 53 § 1 mom. d) samt 7 §
e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle såsom likställda
med pensionsanstalter m. fl. införas »jämlikt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd
eller sjukhjälp» samt att i den föreslagna nya punkt 2 i anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen skulle till stadgandet om avdragsrätt för avsättning
av medel till pensionsstiftelse fogas det tillägg, att för avsättning till
annan personalstiftelse jämlikt berörda lag aktiebolag är berättigat till avdrag,
om stiftelsens ändamål är sådant att aktiebolaget är berättigat till avdrag
för direkt utgift för dylikt ändamål.

I övergångsbestämmelser till den föreslagna lagen stadgas att, om i den
sista balansräkning, som före lagens ikraftträdande fastställts för aktiebolag,
finnes uppförd fond eller särskild skuldpost, som tillkommit i samma syfte
som de enligt lagen bildade personalstiftelserna, fonden eller skuldposten skall
under vissa förutsättningar kunna ombildas lill en dylik stiftelse. Detta sker
genom viss registreringsåtgärd. Är fondens ändamål pensionering, varmed i
övergångsbestämmelserna likställes understöd, sker överföringen automatiskt,
därest icke vissa åtgärder vidtagas, och eljest efter särskild anmälan för registrering,
som skall ske inom viss tid. Fondens belopp skall i dessa fall anses
överfört till den stiftelse, som sålunda bildas, från tidpunkten för lagens
ikraftträdande.

Rörande de särskilda skattefrågor, som uppkomma i samband med lagens
ikraftträdande, har lagberedningen anfört:

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 301. 2

18

Kungl. Majlis proposition nr 301.

»Ett särskilt spörsmål uppkommer beträffande avdragsrätt på grund av
överföring från aktiebolag av medel till pensionsstiftelse, som kommer till
stånd enligt övergångsbestämmelserna till detta lagförslag genom ombildning
av en äldre fond till stiftelse. Det synes böra övervägas, örn ej avdrag bör
medgivas exempelvis årligen för en femtedel av fondens belopp under fem år
från det registrering av pensionsstiftelse skett enligt övergångsbestämmelserna.
Härvid bör emellertid beaktas, att avdragsrätt torde kunna medgivas allenast
för fond, som bildats av bolaget genom avsättning av vinstmedel, och
icke för fond som tillkommit genom donation till bolaget, samt ej heller vid
ombildning av verklig skuldpost till pensionsstiftelse.»

I anslutning till denna tankegång yttras i promemorian:

»I den mån dylik fond utgöres av under tidigare år avsatta vinstmedel, synes
den i beskattningsavseende böra behandlas på samma sätt som medel,
vilka efter lagens ikraftträdande överföras till personalstiftelse. Bolaget bör
sålunda i princip erhålla avdrag för fondens hela belopp vid den taxering,
som sker under första året efter registreringsåtgärden, örn med hänsyn till
fondens ändamål avdrag överhuvudtaget kan ifrågakomma. Skulle fonden
delvis utgöras av annat än tidigare avsatta vinstmedel, bör detta givetvis gälla
endast för den del av fonden, som motsvarar sådana medel.

I fråga om tidpunkten för avdragets erhållande torde emellertid av praktiska
skäl böra göras den modifikationen att avdraget ej sker på en gång,
utan, på sätt lagberedningen ifrågasatt, med en femtedel under vart och ett
av de fem första beskattningsåren från och med det, under vilket registreringsåtgärden
vidtagits. En dylik uppdelning är i progressivitetsavseende
rättvis och för bolaget önskvärd men har tillika för det allmänna den fördelen,
att beskattningsunderlaget ej på en enda gång minskas med hela det belopp
som avsättningen representerar.»

I lagberedningens förslag hade jämväl framförts vissa önskemål rörande
frihet från gåvoskatt för överföring av medel till personalstiftelse enligt lagförslaget.
Härom anföres i den inom finansdepartementet utarbetade promemorian: »Vad

slutligen angår gällande gåvoskattebestämmelser synes knappast anledning
förefinnas att nu göra ändring i dessa. I de förut närmast behandlade
fallen, bildande av pensionsstiftelse eller stiftelse för arbetslöshetsunderstöd
eller sjukhjälp, lärer vara klart att enligt gällande rätt gåvoskatt för bolagets
avsättningar ej kan ifrågakomma. Har stiftelsen karaktär av from stiftelse
eller dylikt, föreligger jämväl skattefrihet, även där det avsatta beloppet är
att betrakta som gåva. Fråga örn ytterligare skattefrihet torde böra behandlas
i sammanhang med en omprövning av gällande lagstiftning om gåvoskatt i
allmänhet.»

Jag övergår nu till de i anledning av promemorian inhämtade yttrandena.

Överståthållarämbetet och de över promemorian hörda länsstyrelserna hava
i sina yttranden tillstyrkt det där framlagda förslaget eller lämnat det utan erinran.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt huruvida ej till förekom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 301-

19

mande av missbruk och för undvikande av alltför stora fluktuationer i beskattningsunderlaget
föreskrifter borde meddelas örn viss begränsning av bolagens
avdragsrätt vid engångsavsättningar i anslutning till vad som föreslagits beträffande
överförande av redan befintlig pensionsfond till personalstiftelse. Vid
överståthållarämbetets utlåtande finnes fogat ett yttrande av t. f. taxeringsintendenten
i Stockholm, belysande vissa med frågan sammanhängande
spörsmål. I detta yttrande uttalas, bland annat, följande:

»Enligt förslaget skall beslut om överföring av vinstmedel fattas av bolagsstämma
vid fastställande av balansräkning för föregående år. Det räcker
sålunda icke med, att vinsten disponeras för avsättning, utan denna skall
ske i balansräkningen i fråga. Med hänsyn till att bolagsstämmorna oftast
icke hållas förrän i april eller maj månad synas svårigheter kunna uppstå för
avgivande av deklaration i föreskriven tid — även med anstånd — och därmed
följande försenande av taxeringsarbetet. Visserligen torde styrelseberättelse
preliminärt kunna upptaga balansräkningen efter sedan avsättning skett,
men då tänkas kan, att ändring sker och avdragets bestämmande gjorts direkt
beroende av bolagsstämman torde därvid vara önskvärt, att föreskrift funnes,
att avskrift av bolagsstännnobeslutet erfordras, för att avdrag skall medgivas
för avsättning. Av särskild betydelse är detta för det fall bolagsstämma beslutar
mindre avsättning än som föreslagits i till taxeringsnämnden ingiven
styrelseberättelse.»

Socialstyrelsen yttrar:

»Med utgångspunkt från den allmänna principen, att företag bör vid beskattning
erhålla avdrag för avsättningar för pensionering, medan den pensionsanstalt
som utbetalar pensionerna bör vara helt fri från skattskyldighet,
bär i förevarande promemoria upptagits till undersökning frågan, i vad mån
denna princip är eller bör vara tillämplig å aktiebolags pensionsstiftelser, som
avses i det föreliggande förslaget till lag om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser.

Även styrelsen delar den uppfattningen, att de avsättningar, som göras i enlighet
med nämnda lag, böra betraktas såsom i beskattningshänseende avdragsgilla
omkostnader och att avdragsrätt bör medgivas i full utsträckning
beträffande de faktiska omkostnader vederbörande företag under beskattningsåret
haft för ifrågavarande ändamål. En nödvändig förutsättning för
denna avdragsrätt är dock — såsom man även i promemorian synes lia utgått
från — att avsättningen är en fullt definitiv utgift. På denna punkt synes
det emellertid ej opåkallat att anföra vissa betänkligheter. Förhållandet är ju
icke här — såsom då ett företag för sin personals pensionering överför medel
till en pensionskassa — det, att medlen undandragas från företagets disposition
i och med överföringen. Det skulle i stället tillgå sålunda, att genom
överföringen uppstår en skuld för företaget och att de överförda medlen i
verkligheten alltjämt disponeras av företaget. I händelse av företagets insolvens
kan det till och med inträffa, att medlen icke alls eller endast i mindre
utsträckning komma att användas för pensioneringsändamål. Örn det under
sådana förhållanden är riktigt att tala örn en definitiv utgift, synes tvivelaktigt För

att utgiften överhuvudtaget skall kunna betraktas såsom definitiv, måste
bestämda garantier skapas för att avsättning, som göres, blir slutgiltig. I promemorian
har man ansett, att det föreliggande lagförslaget, vad angår i detsamma
avsedda pensionsstiftelser, innefattar tillräckliga garantier ''tack vare
bestämmelserna örn stiftelsens ändamål, örn huru förfaras skall med pensions -

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 301.

stiftelses medel vid dess upplösning, om viss begränsning av förmånsrätten
vid konkurs och om tillsynsmyndighet’. Styrelsen finner det för sin del synnerligen
tveksamt, huruvida de angivna bestämmelserna kunna anses bereda
erforderlig trygghet i förevarande hänseende. Det synes kunna ifrågasättas,
örn icke den föreslagna lindringen i skattehänseende bör bedömas i samband
med frågan om tryggandet av personalens pensionering.

Styrelsen får även fästa uppmärksamheten vid att man i promemorian utgått
från den felaktiga förutsättningen, att det är pensionsstiftelsen, som svarar
för pensioneringen. Detta är ju icke alls fallet, utan det är företaget, som
svarar för pensioneringen och även utbetalar pensionerna.

Vad angår de föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen har styrelsen
ej annat att erinra, än att föreskriften om att ''pensionsstiftelse bildad enligt
lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser är att hänföra till
pensionsanstalter’ icke bör intagas i anvisningarna till 53 § utan i stället införas
i 53 § 1 mom. d). Detta synes enklast kunna ske därigenom, att orden
''för arbetslöshetsunderstöd eller sjukhjälp’ i förslaget till ändring i sistnämnda
lagrum utgå.

Med anledning av vad i promemorian anförts i fråga om avdrag för avsättning
av medel till personalstiftelser för arbetslöshetsförsäkring får styrelsen
framhålla, att det torde kunna betraktas såsom ganska säkert, att några stiftelser
icke komma att bildas under sådana former, att det kan bliva tal om
arbetslöshetsförsäkring.»

Kammarrätten yttrar rörande de nu förevarande frågorna:

»I promemorian ifrågasättes till en början införande i anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen av en bestämmelse av följande innehåll: Har aktiebolag
jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
gjort avsättning till pensionsstiftelse, är bolaget berättigat till avdrag för avsättningen.
För avsättning till annan personalstiftelse jämlikt sagda lag är
aktiebolag berättigat till avdrag, om stiftelsens ändamål är sådant, att aktiebolaget
är berättigat till avdrag för direkt utgift för dylikt ändamål.

Kammarrätten hyser för sin del icke någon tvekan örn att en avdragsrätt
av det sålunda ifrågasatta slaget bör förefinnas. Fråga är emellertid, örn
densamma icke redan enligt gällande lag är för handen. Om grundad anledning
till tvekan på den punkten föreligger, synes medlet att häva en sådan
tvekan vara antingen att förtydliga kommunalskattelagens principiella stadganden
om avdragsrätt eller att överlåta åt praxis att träffa ett definitivt avgörande.
Däremot förefaller det kammarrätten föga tilltalande att — på sätt
som föreslagits — genom ett stadgande i de vid kommunalskattelagen fogade
anvisningarna skapa en lex in casu. Metoden är visserligen icke ny, utan
den har tvärtom anlitats flerfaldiga gånger, men det synes vara på tiden att
övergiva densamma. En lagstiftning av den art, som kommunalskattelagens
anvisningar utgöra, är principiellt förkastlig samt på grund av såväl sin mångordighet
som den mångfald undantag, som innefattas däri, i praktiken ytterligt
svår att överskåda och tillämpa. Kammarrätten, som för sin del finner
det förslagna tillägget till anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen obehövligt,
hemställer alltså, att detsamma utgår och att för närvarande icke någon
annan åtgärd i nu förevarande avseende vidtages än att i motiven angives
skälen, varför den i denna del ifrågasatta lagstiftningen icke genomförts.

Den remitterade promemorian synes bygga på den principiella uppfattningen,
att pensionsstiftelse, som kommer att bildas enligt den föreslagna lagen
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, blir eo ipso hänförlig
under det i 53 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301■

21

komst- och förmögenhetsskatt angivna begreppet ''pensionsanstalter, som icke
äro bolag’. Emellertid föreslås med den motivering, att en viss oklarhet
skulle råda rörande innebörden av begreppet i fråga, och således av skäl, som
icke har direkt samband med införandet av den föreslagna lagstiftningen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, att under en särskild punkt
i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen skulle införas en generell definition
av begreppet ''pensionsanstalt, som icke är bolag’.

Kammarrätten har visserligen icke någon erinran att framställa mot den
sålunda gjorda definitionen, men kan icke av egen erfarenhet vitsorda behovet
av densamma. Då därtill kommer att tillräckligt stöd av praxis i form
av utslag från regeringsrätten eller kammarrätten rörande begreppets närmare
innebörd saknas, anser sig kammarrätten för sin del böra avråda från att
genom en lagbestämmelse uppdraga gränserna för vilka anstalter, som äro att
hänföra under begreppet ''pensionsanstalt, som icke är bolag’. Därest det
mot förmodan skulle anses oavvisligen av behovet påkallat att i kommunalskattelagen
klart angiva, alt pensionsstiftelse bildad enligt lagen örn aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser är att hänföra till pensionsanstalt,
som icke är bolag, synes den föreslagna anvisningsbestämmelsen böra erhålla
en sådan snäv omfattning, således endast motsvarande sista meningen i den
föreslagna punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen. Örn däremot
å andra sidan den i promemorian ifrågasatta generella definitionen anses
böra intagas i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen, vill kammarrätten
erinra därom, att i så fall den nyss berörda sista meningen i den föreslagna
anvisningsbestämmelsen måste — såsom allenast innebärande en upprepning
för visst fall av ett redan givet principiellt stadgande —- anses obehövlig,
om icke rent av vilseledande.

Enligt förslaget till lag örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
äger bolag, genom avsättning av vinstmedel, bilda stiftelse för anställdas
eller deras anhörigas välfärd annorledes än genom beredande av pension. Dylik
stiftelse kan givetvis — på sätt jämväl i promemorian framhålles — redan
enligt gällande bestämmelser under vissa förhållanden bliva skattefri, t. ex.
om den är from stiftelse eller understödsförening. I promemorian ifrågasättes
nu att utsträcka skattefriheten så till vida, att såväl enligt kommunalskattelagen
som enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
med understödsföreningar skulle likställas jämlikt lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd
eller sjukhjälp.

I promemorian uttalas visserligen viss tvekan beträffande förslaget i sistnämnda
del med hänsyn till innehållet i 16 § andra stycket av förslaget till
lag örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. Ehuru kammarrätten
delar den sålunda uttalade tveksamheten, anser sig kammarrätten likväl
sakna tillräckliga skäl för att avstyrka förslaget i nu förevarande del.
Kammarrätten anser sig dock böra framhålla, att frågan om en eventuell
framtida skattskyldighet — enligt gåvoskattelagstiftningen eller eljest — lärer
stå fullt öppen för det fall, att jämlikt nämnda 16 § ändring sker av ändamålet
för annan personalstiftelse eller överföring av dess medel sker till
annan personalstiftelse. Vidare vill kammarrätten ifrågasätta, huruvida icke
jämlikt lagen örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildade
stiftelser för hjälp vid olycksfall böra likställas med sådana stiftelser för arbetslöshetsunderstöd
eller sjukhjälp.

Beträffande övergångsbestämmelserna till de vid promemorian fogade författningsförslagen
Ilar kammarrätten icke någon erinran att göra.»

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Såsom i lagberedningens betänkande och den inom finansdepartementet
utarbetade promemorian framhållits lärer den lösning som gives åt de i förevarande
sammanhang framträdande beskattningsspörsmålen vara av största
betydelse för framgången av den lagstiftning rörande aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser, som Kungl. Majit tidigare i dag beslutat
förelägga riksdagen. I sak har endast socialstyrelsen haft erinringar att
framställa mot de beskattningsbestämmelser, som föreslagits i promemorian.
Det är pensionssiftelserna, som särskilt beröras av socialstyrelsen i dess
yttrande. Emellertid visar kammarrättens yttrande med tydlighet, att beträffande
dessa, de mest betydelsefulla av de ifrågakomna personalstiftelserna,
pensionsstiftelserna, något väsentligt nytt i själva verket ej föreslagits.
Jag är för egen del av den uppfattningen, att lagstiftningen bör tillgodose de
synpunkter i avseende å beskattningen som kommit till uttryck i departementspromemorian.

I likhet med kammarrätten har jag däremot varit tveksam, i vad mån det
är nödvändigt att i skattelagarna meddela uttryckliga stadganden i frågan.
Emellertid kan jag ej undgå att beakta den osäkerhet i uppfattningen angående
den gällande lagstiftningens innebörd i vissa detaljer, som kommit till
uttryck både i promemorian och i kammarrättens yttrande. Då det lärer
kunna befaras att liknande ovisshet i betydande grad kan göra sig gällande
hos de företag, som förutsättas skola bilda pensionsstiftelser enligt lagen,
och att denna ovisshet kan verka starkt återhållande i sådant avseende, förefaller
det mig önskvärt att söka undanröja tvivelsmålen. Detta synes enklast
kunna ske genom uttryckliga stadganden, huru överföringar av medel till
pensionsstiftelser enligt lagen skola behandlas i beskattningsavseende samt
huru sådana stiftelser skola beskattas. Enligt sedan gammalt vedertagen
teknik på skattelagstiftningens område synes det ej möta något hinder att
meddela dylika föreskrifter i anvisningarna till 29 och 53 §§ kommunalskattelagen.
Kammarrätten har visserligen vänt sig emot en dylik metod
för lagstiftningens utformning. Liknande anmärkningar hava stundom tidigare
kommit till synes i olika sammanhang, utan att dock vederbörande
kunnat anvisa en annan för beskattningsväsendet bättre lämpad metod. Oavsett
vilken uppfattning man må hysa rörande detta principiella lagstiftningsspörsmål
torde det emellertid vara uppenbart, att ändringar i det redan gällande
lagstiftningskomplexet kunna och böra göras enligt samma principer
som legat till grund för dess ursprungliga utformning.

Rörande fragan i vad man rätt till avdrag för avsättningar eller överföringar
av medel till pensionsstiftelser överhuvud enligt allmänna principer förefinnes
lärer full klarhet ej föreligga. Denna rätt kan sammanhänga dels med
stiftelsens karaktär dels med andra omständigheter. Det torde fördenskull
vara klokast att avstå från en allmän reglering av denna fråga och såsom
regel överlämna åt rättstillämpningen att avgöra, hur långt avdragsrätten i
varje särskilt fall sträcker sig. Vad angår pensionsstiftelser enligt det föreliggande
lagförslaget torde det däremot vara av vikt att särskilt stadgande
rörande avdragsrätten meddelas. Oavsett örn rätt till avdrag för avsättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

23

eller överföring till sådana stiftelser följer av allmänna principer eller ej synes
det med hänsyn till de garantier varmed dessa stiftelser äro kringgärdade
ej böra möta betänkligheter att uttryckligen stadga avdragsrätt, då fråga
är örn avsättning eller överföring enligt den föreslagna lagstiftningen.

Vidare finner jag det lämpligt, att i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
införes en uttrycklig bestämmelse, att pensionsstiftelser bildade enligt
lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser äro att hänföra
till pensionsanstalter, varav följer att den skattefrihet som gäller för
dylika anstalter också blir tillämplig å ifrågavarande stiftelser. Emellertid
uppställer sig frågan, huruvida man ej, på sätt kammarrätten ifrågasatt,
bör nöja sig med ett dylikt stadgande och, i analogi med vad som föreslås
beträffande avdragsrätten, undvika särskild föreskrift om vad som i allmänhet
skall förstås med pensionsanstalt. Här föreligger dock den olikheten
mot vad som gäller beträffande avdragsrätten, att fråga ej är örn tilllämpning
i ett specialfall av allmänna principer, om vilkas innebörd kan råda
tvekan, utan om villkor i ett speciellt fall för skattefrihet, vilka lagstiftaren
kan utan särskilda farhågor rörande konsekvenserna inom vissa gränser
fritt reglera. Kammarrättens uttalande giver vid handen att omfattningen
av gällande skattefrihet anses tveksam. Då enligt mitt förmenande risk
föreligger att efter tillkomsten av den nya lagen örn aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser viss benägenhet skall kunna yppa sig att bilda pensionsstiftelser
vid sidan av nämnda lag under mindre tillförlitliga former,
och det vore föga tillfredsställande om en eller annan beskattningsmyndighet
i brist på föreskrifter skulle erkänna sådana som skattefria, finner jag det
önskvärt med ett uttryckligt stadgande, varav tydligt framgår att skattefrihet
kräver bestämda garantier rörande stiftelsens karaktär, ändamål m. m.
Av yttrandena synes framgå, att den föreslagna definitionen på pensionsanstalt
ej uppfattas såsom innebärande någon ändring av vad som hittills
merendels tillämpats. För egen del har jag i huvudsak ingen erinran mot
densamma. Med hänsyn till innehållet i 3 § andra stycket förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt torde anvisningen ifråga bliva
automatiskt tillämplig även vid den statliga beskattningen. Den av socialstyrelsen
ifrågasatta anordningen beträffande föreskrifterna rörande ifrågavarande
skattefrihet skulle åt dessa ge ett annat realinnehåll än det avsedda,
varför den ej kan av mig förordas.

Vad angår andra personalstiftelser än pensionsstiftelser föreslår jag i anslutning
till promemorian, att i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
införes föreskrift örn rätt till avdrag för överföring av medel till dylik stiftelse,
om stiftelsens ändamål är sådant att aktiebolaget är berättigat till avdrag
för direkt omkostnad för dylikt ändamål. En sådan föreskrift lärer vara
på sin plats redan med hänsyn till önskvärdheten av att förhållandet mellan
pensionsstiftelser och andra personalstiftelser hör komma till visst uttryck.

I promemorian föreslås tillika alt personalstiftelser enligt ifrågavarande
lag för arbetslöshetsunderstöd eller sjukhjälp skola i avseende å skattefrihet
likställas med pensionsanstalter. Rörande de skäl som i sådant avseende an -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 301-

förts kail jag, eftersom förslaget i yttrandena lämnats utan erinran, nöja
mig med att åberopa promemorian. I likhet med kammarrätten finner jag
emellertid, att stiftelser för hjälp vid olycksfall böra komma i åtnjutande av
motsvarande förmån.

Rörande lämpligheten av de beskattningsförmåner som föreslås beträffande
överföringar av medel till nu senast berörda personalstiftelser har i promemorian
uttalats viss tvekan med hänsyn till möjligheten att ändra stiftelsernas
ändamål eller överföra deras medel till annan personalstiftelse. I
denna tvekan har kammarrätten instämt. Emellertid hava av chefen för
justitiedepartementet förut i dag gjorts vissa uttalanden rörande vad tillsynsmyndigheten
har att iakttaga när dylik fråga uppkommer, av vilka uttalanden
framgår att riskerna för missbruk ej kunna väntas bliva betydande.

Vad i promemorian föreslås beträffande övergångsbestämmelserna giver ej
anledning till något särskilt uttalande från min sida.

Av lagberedningen och taxeringsintendenten i Stockholm hava berörts de
svårigheter som kunna uppstå på grund av att ifrågavarande överföringar
skola beslutas av bolagsstämma och att sådan ofta hålles först efter det deklarationstiden
gått till ända. Det spörsmål, som sålunda berörts, är emellertid
av allmännare räckvidd; det framträder t. ex. när bolagsstämma beslutar
frångå styrelsens förslag till balansräkning eller den i enlighet med styrelsens
förslag »av vinstmedel» verkställer nedskrivningar å tillgångar m. m.
Det torde ligga i sakens natur att, om bolagsstämma beslutar fastställa balansräkningen
på annat sätt än det från vilket bolaget utgått i deklarationen, bolaget
utan särskilt stadgande bör tillställa beskattningsnämnden meddelande
om sådant beslut, vilket givetvis måste beaktas vid taxeringen.

Jag delar den i promemorian uttalade uppfattningen att ej tillräcklig anledning
föreligger att nu föreslå ändringar i avseende å gåvoskatten.

Orri vad i visst fall skall förstås med pupillpension.

I förberörda inom finansdepartementet utarbetade promemoria framlägges
också förslag till lag om tillämpning av 32 § 2 mom. a) kommunalskattelagen
å pupillpension från staten av följande innehåll:

»Härigenom förordnas, att såsom livränta, utgående på grund av pupillförsäkring
för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst, skall vid tillämpning
av 32 § 2 mom. a) kommunalskattelagen anses pupillpension från staten
utgående enligt allmänna familjepensionsreglementet eller pensionsreglementet
för arbetare eller eljest i fall då pensionsanstalts skyldighet att utgiva
sådan livränta överflyttats å statsverket.»

I motiveringen till detta förslag anföres i promemorian följande:

»I 32 § 2 mom. a) kommunalskattelagen stadgas att såsom skattepliktig
intäkt skall, örn livränta utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter
erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie,
för såvitt livräntetagaren under beskattningsåret fyllt högst
21 år, räknas livräntans hela belopp med avdrag av 600 kronor. Den för -

Kungl. Majlis proposition nr 301-

25

mån, som sålunda medgivits genom 600-kronorsavdraget, är ej grundad på
överväganden, som sammanhänga med principerna för beskattning av livförsäkringar,
utan är förestavad av rena billighetsskäl. Huruvida och i vad
mån denna förmån bör bibehållas i skattesystemet, därest avsevärt ändrade
grunder för familjeavdrag m. m. fastställas, må tillsvidare lämnas därhän.

Önskvärt lärer emellertid vara, att så länge dylik förmån åtnjutes för pupillförsäkringar,
den ej bringas att bortfalla i sådana fall, där staten övertager
pensionering, som tidigare grundats på försäkring. En ändring i sådan
riktning försiggår ju för närvarande successivt beträffande olika kategorier
av befattningshavare i det allmännas tjänst. För bibehållande av nämnda
förmån i dylika fall fordras lagändring, vilken emellertid, i avvaktan på att
frågan upptages till definitiv lösning i ett större sammanhang, synes böra
ske genom antagande av en särskild lag avsedd att vara endast tillfälligt
gällande.»

Överståthållarämbetet samt de länsstyrelser, som avgivit yttranden över
promemorian, hava lämnat densamma i denna del utan erinran.

Kammarrätten yttrar:

»Vad slutligen angår det i promemorian innefattade förslaget om tillämpning
av 32 § 2 mom. a) kommunalskattelagen å pupillpension från staten
har kammarrätten i sakligt avseende ingen invändning att framställa däremot.
I formellt hänseende känner sig kammarrätten dock icke av vad som
anförts i promemorian övertygad örn nödvändigheten av att för vinnande
av det angivna syftet stifta en särskild lag, utan ifrågasätter, örn det icke är
lämpligare att i slutet av 32 § 2 mom. kommunalskattelagen infoga ett särskilt
stycke av innehåll, att vad i första stycket a) finnes föreskrivet beträffande
livränta, som utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter
erlagts på grund av tjänst, skall gälla jämväl i fråga om pupillpension från
staten, utgående enligt allmänna familjepensionsreglementet eller familjepensionsreglementet
för arbetare eller eljest i fall då pensionsanstalts skyldighet
att utgiva sådan livränta överflyttats å statsverket.

Om emellertid en särskild lag anses för ändamålet erforderlig, synes likväl
i formellt avseende en lydelse av nyss angiven art vara att föredraga
framför den i promemorian föreslagna, varjämte för sådant fall en motsvarande
lag synes vara erforderlig för statsbeskattningens del. Risk lärer nämligen
eljest kunna föreligga för att den i 2 § förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt förekommande hänvisningen till bland annat 32 §
kommunalskattelagen icke kommer att anses till fyllest i nu förevarande
avseende.»

Till någon erinran i sak mot det nu ifrågavarande förslaget finner jag ej U e partem entianledning.
För min del anser jag bestämmelsens intagande i en särskild lag chefen~
vara att föredraga framför dess införande såsom ett särskilt sista stycke i
32 § 2 mom. kommunalskattelagen. I anledning av kammarrättens påpekanden
föreslår jag emellertid en ändrad formulering.

Milano till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 301 .

3

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Ändringar av sekretessbestämmelserna i taxeringsförordningen

m. m.

I femtonde punkten av de i gällande tryckfrihetsförordning § 2 mom. 4
intagna undantagsbestämmelserna stadgas, bland annat, att uppgifter, som
skattskyldiga till ledning för egen taxering avlämna till beskattningsmyndigheter
eller som från bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning till samma myndigheter avlämnas angående skattskyldigs ränteinkomst
från inrättningen eller örn beloppet av skattskyldigs innestående
medel, ej må utlämnas till andra än dem, som enligt skatteförfattningarna
äga taga del av samma uppgifter eller deklarationer. De i anledning härav
utfärdade bestämmelserna återfinnas i 56 § taxeringsförordningen.

I det av 1936 års riksdag såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antagna förslaget (proposition nr 140) till ändrad lydelse av, bland annat,
§ 2 tryckfrihetsförordningen hava de i sistnämnda lagrum förekommande
detaljerade sekretessbestämmelserna ersatts med generella regler om
i vilka fall allmänna handlingar skola hemlighållas (§ 2 mom. 2). Samtidigt
stadgas emellertid, att i särskild, av Konungen och riksdagen samfällt stiftad
lag skola noga angivas de fall då allmänna handlingar enligt de sålunda
angivna generella reglerna skola hemlighållas. Det åsyftas sålunda icke att
avskaffa detaljföreskrifterna utan endast att överflytta dem till författning,
som ej har grundlags natur.

Kungl. Maj:t har nu i proposition nr 107 till innevarande års riksdag avgivit
förslag till sådan särskild författning, benämnd lag om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. De bestämmelser, som motsvara
de i den ännu gällande tryckfrihetsförordningen intagna föreskrifterna
om sekretess för uppgifter till ledning för beräkning av skatt, återfinnas
i detta förslags 17 §, som lyder:

»Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses
i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt må ej i andra
fall än i vederbörande skatteförfattning stadgas utan den skattskyldiges
samtycke utlämnas till annan tidigare än tjugo år efter uppgiftens datum.»

I en inom finansdepartementet utarbetad, den 10 mars 1937 dagtecknad
promemoria har förslag framlagts till sådana ändringar av sekretessbestämmelserna
i taxeringsförordningen, som ansåges böra föranledas av
nämnda lagförslag. I promemorian yttrades följande:

»Beträffande uppgifter till ledning vid taxering, som avses i taxeringsförordningen,
torde de nya bestämmelserna i sak i stort sett innebära, att det
nuvarande sekretesskyddet utsträckes till fastighetsdeklarationer och andra
handlingar, avlämnade till ledning vid fastighetstaxering, samt till uppgifter,
avlämnade till ledning för annans taxering för inkomst eller förmögenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

27

Tryckfrihetsförordningen och den föreslagna särskilda sekretesslagen avse
endast att meddela bestämmelser angående enskilda medborgares rätt att
från myndighet utbekomma allmänna handlingar (se prop. nr 140 till 1936
års riksdag sid. 50 ff.). Det härigenom meddelade sekretesskyddet är såvitt
angår taxeringsuppgifter praktiskt taget i det närmaste fullständigt. Anses
undantag från detsamma önskvärt, bör sådant stadgas i taxeringsförordningen.
Sekretessbestämmelser i taxeringsförordningen erfordras därjämte
i den mån sekretesskyddet anses böra gälla jämväl för myndigheter eller sådana,
som eljest på grund av tjänst eller allmänt uppdrag hava möjlighet att
—- oavsett tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens bestämmelser —
taga del av de handlingar, varom fråga är.

De i sådant avseende i taxeringsförordningen nu meddelade bestämmelserna
hava givetvis haft till förutsättning, att sekretesskydd enligt tryckfrihetsförordningen
förelåge såvitt avsåge utlämnande till enskilda medborgare.
Någon anledning att utvidga eller inskränka nämnda bestämmelsers räckvidd
såvitt avser hittills hemligskyddade handlingar synes ej föreligga.
Spörsmålet gäller, i vad mån den omständigheten att nya kategorier av handlingar
indragits under sekretesskyddet jämlikt förenämnda lagförslag, bör
föranleda särskilda stadganden i taxeringsförordningen.

Beträffande uppgifter till ledning för annans taxering har redan tidigare
skett ett avsteg från offentlighetsprincipen, i det att vid 1921 års ändringar
av tryckfrihetsförordningen stadgades sekretesskydd för uppgifter från bankbolag,
sparbank eller annan penningförvaltande inrättning angående skattskyldigs
ränteinkomst från inrättningen eller om beloppet av skattskyldigs
innestående medel. I avseende å det särskilda i taxeringsförordningen reglerade
sekretesskyddet likställdes dessa uppgifter med självdeklaration (se
56 § 1 mom. sista st.). Samma anordning synes nu böra vidtagas beträffande
de uppgifter till ledning för annans taxering för inkomst eller förmögenhet,
vartill sekretesskyddet nu utsträckes, och detta torde enklast kunna ske
genom att 56 § 1 mom. sista stycket ändras så att det kommer att omfatta
även nu ifrågavarande uppgifter.

De skäl, som föranlett införande i taxeringsförordningen av bestämmelser
angående vidtagande av särskilda anordningar till förekommande av att uppgifter
i självdeklarationer komma till obehörigas kännedom, synas tala för
att dylika anordningar föreskrivas även i avseende å fastighetsdeklarationer
och andra för fastighetstaxering avlämnade handlingar. Därjämte torde det
vara lämpligt, att av taxeringsförordningen direkt framgår, att sekretesskyddet
gäller även för uppgifter vid fastighetstaxering. Någon anledning att beträffande
sistnämnda uppgifter fordra strängare bestämmelser än som gälla i
avseende å virkesdeklarationer torde emellertid icke föreligga. De för dessa
deklarationer gällande reglerna synas därför böra utsträckas att avse jämväl
nu ifrågavarande uppgifter.

I enlighet med det ovan sagda torde 56 § 1 mom. sista stycket och 2 mom.
taxeringsförordningen böra givas följande ändrade lydelse:

’Vad ovan är sagt örn självdeklaration gäller i tillämpliga delar även be -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 301-

träffande andra uppgifter, vilka avlämnats till ledning vid taxering för inkomst
eller förmögenhet; dock må uppgifter enligt 42 § 1 eller 3 mom. vara
tillgängliga även för dem, från vilka vinst, utdelning eller ränta erhållits,
samt av dem anlitade medhjälpare.

2 mom. I fråga örn fastighets- och virkesdeklarationer samt andra för
fastighets- och virkes taxering avlämnade handlingar skola stadgandena i
1 mom. hava motsvarande tillämpning; dock må samtliga medlemmar av vederbörande
beskattningsnämnder samt beträffande virkestaxering jämväl
skogsvårdsombud deltaga i granskningen.’

I förevarande sammanhang har uppmärksammats jämväl 41 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva. Det har emellertid ansetts, att denna
paragraf borde kunna behålla sin nuvarande lydelse. Bouppteckning synes
ej inbegripas bland de handlingar, för vilka sekretesskydd stadgas i 17 § av
berörda lagförslag.»

över promemorian hava yttranden inhämtats från Överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Stockholms län samt kammarrätten. I dessa yttranden har
det i promemorian framlagda förslaget lämnats utan erinran. Länsstyrelsen
i Stockholms län har dock ifrågasatt, huruvida tillräckliga skäl kunna anses
föreligga för utsträckande av sekretesskyddet till fastighetsdeklarationer
och andra handlingar, som avlämnas till ledning vid fastighetstaxering.

Departements- Jag förordar, att 56 § taxeringsförordningen i anledning av den föreslagna
chefen. iagen 0m inskränkningar i rätten att utbekomma offentliga handlingar erhåller
den lydelse som föreslagits i förenämnda promemoria.

Sekretesslagen är avsedd att träda i kraft samtidigt med de vilande ändringarna
i tryckfrihetsförordningen vid en tidpunkt som infaller innan innevarande
riksdag avslutats. Enskild mans rätt att få del av hemligskyddade
handlingar kommer att från nämnda tidpunkt regleras av den nya lagen,
vilken såvitt angår taxeringshandlingar bereder ett längre gående skydd än
nuvarande tryckfrihetsförordning. I den mån 56 § taxeringsförordningen
reglerar enskild mans rätt, innebär emellertid det nu föreliggande ändringsförslaget
ingen nyhet. Ur denna synpunkt är det sålunda likgiltigt när ändringen
av denna träder i kraft. Vad åter angår olika personers inom beskattningsnämnderna
och myndigheters rätt att få del av taxeringshandlingar —
ett spörsmål som sammanhänger med sekretesslagens innehåll endast såtillvida
att hemlighållandet för myndigheter kan ifrågakomma blott beträffande
handlingar som äro hemligskyddade i förhållande till enskilda personer —
synes det vara lämpligt att bestämma tiden för ikraftträdandet till den 1 januari
1938, så att ändring ej inträder under nu pågående taxeringsarbete. Den
omständigheten att allmän fastighetstaxering enligt gällande beskattningslagstiftning
är avsedd att påbörjas innevarande år och fortsättas under nästa
år lärer ej böra lägga hinder i vägen för en dylik bestämmelse örn ikraftträdandet,
då enligt förslaget samtliga medlemmar i beskattningsnämnderna
skola även framdeles äga taga del av deklarationer och andra handlingar för
fastighetstaxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

29

Det torde böra påpekas, att det utsträckta hemligskydd, som sekretesslagen
bereder, är avsett att gälla även äldre handlingar av de kategorier, som
lagen gäller. Någon anledning att i sådant avseende tillämpa annan princip
beträffande taxerings- och andra myndigheters rätt att få del av dylika handlingar
synes ej föreligga.

Departementschefen föredrager härefter förslag till

dels lag örn ändrad lydelse av 53 § 1 mom. samt anvisningarna till 29 och
53 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

dels förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

dels lag örn beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension
från staten;

dels ock förordning om ändrad lydelse av 56 § taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

samt hemställer, att dessa förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Brandt.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 301.

4