Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

1

Nr 295.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss reglering
av handeln med färsk strömming och sill m. m.; given
Stockholms slott den 16 april 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 16 april 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:

I en till 1934 års riksdag avlåten proposition, nr 261, föreslog Kungl.
Majit riksdagen, bland annat, att antaga ett förslag till förordning om viss
reglering av handeln med färsk strömming att gälla till och med den 30 juni
1937. Sedan riksdagen antagit nämnda förslag, utfärdades den 15 juni 1934
(nr 282) förordning örn viss reglering av handeln med färsk strömming, vilken
förordning enligt kungörelse den 22 februari 1935 (nr 24) trädde i kraft
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 295. 1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

den 1 mars 1935. Enligt sagda förordning må partihandel med färsk strömming,
där Kungl. Maj:t så förordnar, under viss tid och inom visst område
av riket icke bedrivas utan tillstånd av Kungl. Majit eller den åt vilken
rätten alt meddela sådant tillstånd av Kungl. Maj :t överlåtes. Med stöd härav
har Kungl. Majit under åren 1935 och 1936 genom särskilda beslut förordnat,
att partihandel med färsk strömming icke finge under tiden till
och med den 30 juni 1937 inom angivna områden, gränsande till Östersjön,
bedrivas av annan än inom vederbörande område verksam fiskförsäljningsförening
eller den åt vilken föreningen meddelade tillstånd till sådan partihandel.
Härigenom har handeln med färsk strömming blivit reglerad i enlighet
med nämnda förordnings bestämmelser inom ett område, som omfattar
landskapen Ångermanland och Medelpad, Gävleborgs och Uppsala län,
Stockholms stad och län, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län
samt viss del av Gotlands län.

Den 22 oktober 1936 uppdrog jag i anledning av inkomna framställningar
och yttranden rörande strömmingshandelsregleringen åt 1935 års fiskeriutredning
att verkställa utredning beträffande

1) strömmingshandelsregleringens hittillsvarande tillämpning och handhavande
samt verkningarna därav;

2) frågan om fortsatt reglering av strömmingshandeln efter innevarande
budgetårs utgång samt de utvidgningar eller ändringar i övrigt av nuvarande
anordning, som därvid funnes påkallade;

3) frågan om ersättning för förluster, som genom regleringen kunde hava
orsakats vissa handlande.

Utredningen skulle, såvitt anginge de under 1) och 2) upptagna spörsmålen,
verkställas så skyndsamt samt därav föranledda utlåtanden och förslag
avgivas i sådan tid, att proposition i ämnet kunde avlåtas till 1937 års
riksdag.

Fiskeriutredningen har i skrivelse den 6 februari 1937, undertecknad av
ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren O. Jeppsson,
fiskeriintendenten N. W. Rosén, landstingsmannen H. Levin, fiskaren A. Larsson,
fiskhandlaren J. Truedsson, ombudsmannen S. Corneliusson, disponenten
K. Martin, förre riksdagsmannen C. O. Larsson samt fiskeriintendenten
Chr. V. Hessle, framlagt förslag bland annat örn dels reglering av handeln
med färsk strömming och sill, fångad i Östersjön och ilandförd vid kusten
därav, dels ock reglering av priset till fiskare å sådan strömming och sill.

Efter remiss hava yttranden avgivits över förslaget av kommerskollegium,
lantbruksstyrelsen samt länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus
län. Kommerskollegium har införskaffat yttranden från Stockholms,
Östergötlands och Södermanlands, Gotlands, Smålands och Blekinge samt
Skånes handelskammare, handelskammaren för örebro och Västmanlands
län, handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns samt
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, Sveriges köpmannaförbund
ävensom Svenska fiskhandelsförbundet. Vid yttrandet från Gotlands
handelskammare har fogats yttrande av Gotlands fiskhandlareför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

3

elling. Lantbruksstyrelsen samt länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus
län hava i ärendet hört, lantbruksstyrelsen styrelsen för Stockholms läns
fiskförsäljningsförening u. p. a., länsstyrelsen i Blekinge län hushållningssällskapets
i länet förvaltningsutskott och Blekinge läns havsfiskeförening
samt länsstyrelsen i Malmöhus län länets havsfiskeförening. Därjämte hava
yttranden inkommit från styrelsen för Stockholms läns fiskareförening, Vaxholms
fiskförsäljningslag, Tjockö fiskförsäljningslag, styrelserna för Uppsala
läns fiskförsäljningsförening u. p. a., Södermanlands läns fiskförsäljningsförening
u. p. a., Södermanlands skärgårdsfiskareförbund, Västerviks,
Gävleborgs läns samt Sundsvalls fiskförsäljningsföreningar u. p. a., fiskarte vid
Blåviken och Slätbaken, ett flertal försäljningslag inom Kalmar läns södra
hushållningssällskaps område, Norrköpings fiskhandlareförening u. p. a.
med flera.

Grunddragen av gällande regleringssystem.

Nu gällande regleringssystem för handeln med färsk strömming har. såsom
framgår av föredragande departementschefens yttrande till den förut
omförmälda propositionen nr 261, tillkommit för att avhjälpa de brister som
tidigare befunnos vidlåda distributionen av nämnda vara och som för strömmingsfiskarenas
del orsakade, att de priser de erhöllo för sina fångster blevo
oskäligt nedpressade och vid riklig tillgång förlustbringande, samt för partihandlarna
medförde svårigheter att verkställa tillförlitliga priskalkyler och
att beräkna inköpsbehoven. Som en av de förnämsta orsakerna till missförhållandena
med avseende å distributionen angavs den bristande samverkan
mellan strömmingsfiskarena. Ett sammanslutande av fiskarena i fasta organisationer
skulle därför verksamt bidraga till undanröjande av nämnda
missförhållanden. Genom att utbuden av strömming sammanfördes i större
enheter bomme möjligheterna för fiskarena att erhålla skälig betalning för
sina fångster att bliva helt andra än tidigare. Särskilt skulle detta bliva
fallet, därest samarbete inleddes i syfte att åstadkomma en ändamålsenlig
reglering av tillförseln. Genom en sådan reglering komme ock partiliandlarnas
arbete med distributionen att underlättas. Till grund för organisationen
skulle läggas primärföreningar -— fiskförsäljningslag — med i allmänhet
mindre verksamhetsområden. Dessa primärföreningar skulle sammanslutas
i fiskförsäljningsföreningar, vilkas verksamhetsområden avvägdes
med hänsyn till tillförsel- och distributionsförhållandena i fråga örn färsk
strömming. Föreningarna skulle organiseras såsom ekonomiska föreningar
utan personlig ansvarighet. För att i händelse av behov kunna stärka organisationens
ställning skulle Kungl. Maj:t hava möjlighet att tillförsäkra fiskförsäljningsföreningarna
ensamrätt att bedriva partihandel med färsk strömming.
Med partihandel betecknades handel, som skedde till återförsäljare
i och för deras rörelse. För att hindra att fiskförsäljare, verksamma utom
det område tillståndet avsåge, skulle kunna med förbigående av tillståndshavare
leverera strömming till inom området arbetande detaljhandlare eller
direkt till konsumenterna skulle ytterligare gälla, att inom området icke finge
idkas detaljhandel med färsk strömming, som inköpts från annan än den
som innehade tillstånd att driva partihandel med färsk strömming. Försäljning
av strömming omedelbart från fiskare till konsument skulle däremot
lämnas fri. Vid meddelande av tillstånd åt försäljningsförening skulle vida -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

re såsom villkor uppställas, att föreningen på ett lojalt sätt utövade sin befogenhet
så att annans berättigade intresse icke kränktes. Föreningen skulle
sålunda vara skyldig inköpa strömming även av utanför densamma stående
fiskare. Därvid skulle föreningen äga bestämma priset så att föreningens
kostnader bleve täckta enligt samma grunder, som gällde vid inköp från
föreningens egna medlemmar. Föreningen skulle tillika bemyndigas ävensom
vara pliktig att medgiva andra, som så önskade, att inom föreningens
verksamhetsområde driva partihandel med strömming, under förutsättning
att strömmingen inköptes från föreningen. Därest Kungl. Majit skulle finna
förening, som meddelats tillstånd till försäljning, brista i sina skyldigheter,
skulle Kungl. Majit omedelbart kunna återkalla tillståndet.

I enlighet med dessa riktlinjer och direktiv har, såsom inledningsvis framhållits,
handeln med färsk strömming reglerats inom mera än hälften av de
till Östersjön gränsande länen. Sålunda har Kungl. Majit genom särskilda
beslut förordnat, att nedannämnda fiskförsäljningsföreningar skola äga att
med ensamrätt bedriva partihandel med färsk strömming inom följande områden,
nämligen

Stockholms läns, Uppsala läns, Södermanlands läns och Östergötlands
fiskförsäljningsföreningar u. p. a. inom respektive Stockholms län och stad,
Uppsala län, Södermanlands län samt Östergötlands län och Tryserums socken
av Kalmar län ävensom den del av östra Eds socken av sistnämnda län,
som begränsas i söder av Svinebäcksviken och en linje därifrån till Edsvikens
norra ände samt i väster av ån mellan sjön Ranen och Edsviken, fran och
med den 15 mars 1935,

Gotlands fiskförsäljningsförening u. p. a. inom Visby stad samt Tofta,
Västerhejde, Visby, Västkinde, Lummelunda, Stenkyrka, Hangvare, Halls,
Lärbro, Fleringe, Fårö och Bunge socknar av Gotlands län under tiden den
1 januari—den 15 april åren 1936 och 1937,

Gävleborgs läns fiskförsäljningsförening u. p. a. inom Gävleborgs län från
och med den 1 maj 1935,

Sundsvalls samt Ångermanlands fiskförsäljningsföreningar u. p. a. inom
respektive landskapen Medelpad och Ångermanland från och med den 1 juni
1935,

Västerviks fiskförsäljningsförening u. p. a. inom Kalmar läns norra hushållningssällskaps
område med undantag av de delar av länet, där enligt
vad nyss sagts ensamrätten till partihandel skall tillkomma Östergötlands
fiskförsäljningsförening u. p. a., från och med deni 1 november 1935, samt

Södra Kalmar läns fiskförsäljningsförening u. p. a. inom Kalmar läns södra
hushållningssällskaps område från och med den 15 mars 1936.

Vid dessa förordnanden har Kungl. Majit förutsatt, att, innan bestämmelserna
trädde i tillämpning, vederbörande förening träffade överenskommelse
med de partihandlare som inom ifrågavarande område önskade bedriva
partihandel med färsk strömming örn skälig partihandelsrabatt samt
att, för den händelse av fiskare inom föreningens verksamhetsområde fångad
strömming skulle bliva otillräcklig för behovet inom området och därav
skulle framkallas ett för konsumenterna oskäligt pris, föreningen skulle
söka att utanför området inköpa strömming för tillgodoseende av nämnda

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

behov. Vid förordnandet angående partihandeln med färsk strömming inom
Stockholms län och stad har Kungl. Maj:t dessutom förutsatt, att Stockholms
läns fiskförsäljningsförening träffade överenskommelse med Uppsala
läns, Södermanlands läns och Gotlands fiskförsäljningsföreningar om
leverans till Stockholmsmarknaden av färsk strömming från deras respektive
områden.

Den av fiskförsäljningsföreningarna bedrivna affärsverksamheten, som
skett under föreningsstyrelsernas ansvar, har i allmänhet omhänderhafts
av affärsledare, utsedda av respektive styrelser.

Uppgifter angående strömmingshandeln under åren 1935—1936.

Fiskeriutredningen har av vissa från fiskförsäljningsföreningarna införskaffade
uppgifter rörande deras verksamhet gjort en sammanställning samt
har till jämförelse härmed återgivit uppgifterna i den officiella statistiken
för tioårsperioden före regleringens början rörande fångsterna av strömming
inom olika län ävensom de medelpriser fiskare erhållit. Efter bearbetning och
fullständigande av det av fiskeriutredningen sålunda förebragta statistiska
materialet ha inom jordbruksdepartementet upprättats följande tabeller rörande
strömmingshandeln under åren 1935—1936.

Fiskförsäljningsföreningarnas inköpsverksamhet.

A. Inköp (i 1,000 kg.).

Förening

Fångsterna
1925—1934
(ur Sv. off. stat.)

Från fiskare inom eget reglerings-område mottagen kvantitet

Från andra reg-leringsområden
inköpt kvantitet

Största

årliga

fångst

Medel-

års-

fångsten

1 9

3 5

19 3 6

1935

1936

total

därav
från för-en.-medl.

total

därav
från för-en.-medl.

1. Södra Kalmar1 ..

886

624

_

882

315

—

62

2. Västervik'' ......

2,709

2,134

2 553

80 %

1,758

80 %

—

47

3. Östergötland ....

1,456

1,004

1,058

1,038

2,169

2,168

300

342

4. Södermanland ..

1,429

728

716

—

1,428

—

219

238

5. Gotland ........

1,736

1,442

657

100 %

982

978

—

6. Stockholm......

3,672

2,826

3,610

3,223

4,848

4,452

296

603

7. Uppsala ........

1,341

845

1,127

—

1,205

—

120

282

8. Gävleborg ......

5,771

4,739

4,023

3,925

5,423

5,274

205

608

9. Sundsvall ......

1,002

993

1,678

1,670

28

72

10. Ångermanland ..

| 5,495

3,887<

861

99.9 %

1,010

1,006

32

104

1 De i första och andra kolumnerna upptagna siffrorna avse femårsperioden 1930—1934.

2 Avser tiden ''/n—3,/i2.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

B. Inköpspris före per kg.).

Förening

Medelpriset för färsk
strömming
(ur Sv. off. stat.)

1934

Tioårs perioden 1925—1934 -

Årmedelpriset till
fiskare inom eget
regleringsområde -

1935

1936

Årsmedelpriset för
strömming inköpt
från andra regleringsområden -

1935

1936

1. Södra Kalmar ......

2. Västervik ..........

3. Östergötland ........

4. Södermanland ......

5. Gotland ............

6. Stockholm ..........

7. Uppsala ............

8. Gävleborg ..........

9. Sundsvall............

I 10. Ångermanland ...... J

21

8

10

12

12

20

10

10

13

23.6

—

15.7

7.1

20.4

11.7

27.2

12.2

17.2

9

23.5

22.3

13.2

13.8

14.7

15.2

13.6 |

12.5

14.8

10

—

15

8

—

16.5—20.2

13.5

15—22.3

16 —20

12.6

15—30

16 —24.4

12.3

—

—

20.1

18-26.4

18 —34.6

10.5

19.1

18.9

14.9

12—25

19.1

11.2

20

20

15.9

14

18

Fiskförsäljningsf ören jugarnäs försäljnings verksamhet. Försålda mängder strömming
1936 jämte medelprisen.

(i 1,000 kg samt öre per kg)

Förening

Total

försälj-

ning

Inom eget område

Till annat område

Partihandlare

Detaljhandlare

Föreningar och
partihandlare

Detaljhandlare

Mängd

Pris

Mängd

Pris

Mängd

Pris

Mängd

Pris

1. Södra Kalmar .,.

_

_

.

_

_

2. Västervik......

1,794

703

17

_

_

31

13

666 a)

4

3. Östergötland____

2,173

1,084

—

167

—

697

—

132

_

4. Södermanland ..

1,638

892 b)

21.3

203 b)

28.3

—

—

—

—

5. Gotland......

958

—

—

122

14

817

14.8

—

_

6. Stockholm......

5,337

3,124

31.7

287 c)

35

79 e)

17

_

_

76 a)

8.7

7. Uppsala........

1,535

291

21

451

24

—

—

573

18

8. Gävleborg......

6,039

1,529 b)

_

_

_

_

_

_

70 a)

9. Sundsvall......

1,750

525

16

651

18

185

14

55

17

10. Ångermanland..

1,115

226

—

661

—

15

16.3

55

18.3

(forts, å sid. 7)

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

7

Övrig försäljning

Förening

Rökerier och
salterier

Kraftfoder

Djurföda

Anmärkningar

Mängd

Pris

Mängd

Pris

Mängd

Pris

1. Södra Kalmar ..

_

_

_

_

_

a) export

2. Västervik......

161

13

229

2

b) såväl inom som utom

området

3. Östergötland____

—

—

92

—

—

—

c) dessutom direkt till

4. Södermanland ..

—

—

84

3

36 d)

10

konsumenter 31 å 35

5. Gotland........

3

15

15

2.5

_

d) dessutom vräkning 21

e) såväl parti- som de-

6. Stockholm......

448

26.2

980

3.1

217 g)

10.3

13 f)

14.7

taljhandlare

f) till konservfabriker

7. Uppsala........

_

_

219

1

_

_

g) dessutom vräkning

134

h) dessutom vräkning 3

8. Gävleborg......

159 f)

9.4

1,140

5.1

400 h)

9.5

9. Sundsvall......

334 i)

4

10

3

_

_

i) till salterier, därav till
eget 276

8

10. Ångermanland..

150 j)

13.4 f)
10

—

—

—

—

j) till salterier, därav till
eget 27.

Fiskeriutredningens undersökning av regleringssystemets

verkningar.

Fiskeriutredningen har angående strömmingshandelsregleringens resultat
anfört, att det helt naturligt måste vara förenat med svårigheter att på ett
alldeles nytt område vid införandet av reglering av handeln genast i detalj
träffa fullt lämpliga bestämmelser så mycket mera som såväl fiske- som avsättningsförhållandena
vore olikartade i de områden regleringen gällde, över
femtio skrivelser, innefattande klagomål, ersättningsyrkanden och förslag,
hade av sammanslutningar och enskilda ingivits till jordbruksdepartementet
eller direkt till fiskeriutredningen. För att ytterligare inhämta fiskares
och fiskhandlares meningar i frågan hade fiskeriutredningen hållit sammanträden
med fiskare i Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Gryt, Norrköping, Nyköping,
Skutskär, Gävle, Hudiksvall och Stockholm. Vid dessa sammanträden
hade även fiskhandlare närvarit och framfört sina synpunkter. Vidare
hade sammanträden med fiskhandlare ägt rum i Norrköping, Hudiksvall och
Stockholm. Slutligen hade hållits konferens med fiskförsäljningsföreningarnas
ordförande och försäljningschefer.

Efter att hava i korthet redogjort för vad vid nämnda sammanträden förekommit
ävensom för innehållet i de förutberörda skrivelserna har fiskeriutredningen
anfört, att de anmärkningar som framkommit mot den nuvarande

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

regleringen av handeln med färsk strömming hade gällt dels själva regleringssystemet,
dels ock det sätt varpå fiskförsäljningsföreningarna handhaft
de dem genom regleringen tillerkända rättigheterna. I fråga örn själva regleringssystemet
hade i huvudsak följande anmärkningar och önskemål framförts: 1)

Regleringen borde, för att undanröja svårigheterna för strömmingshandeln
i gränsområdena till Blekinge län, utvidgas till att gälla hela Östersjön.

2) Försäljningsföreningarnas auktoriseringsområden vore med hänsyn till
storleken ej lämpligt avvägda, särskilt ansåges Västerviksföreningens auktoriseringsområde
för litet. Man hade därför ifrågasatt en omreglering eller ock
ett upphävande av de särskilda auktoriseringsområdena.

3) På det fria försäljningsområdet hade rått en osund konkurrens mellan
försäljningsföreningarna, som för att där kunna avyttra sina fångster bjudit
under varandra. Allmänt ansåges ren dumping hava förekommit. Genom denna
hade försäljningsföreningarna förstört marknaden där för partihandlama.
Dessas affärer hade därför blivit begränsade huvudsakligen till handel med
detaljister inom eget regleringsområde, men även där hade de mött konkurrens
från försäljningsföreningarna, som sålde direkt till detaljisterna. Det
hade allmänt ansetts nödvändigt, att handeln på det fria området stabiliserades.

4) Det syntes vara ett allmänt önskemål, att det inrättades ett centralt organ
med uppgift att kontrollera handhavandet av regleringen av handeln samt i
vissa fall avgöra tvister med mera, uppkomna i anledning av regleringen.

5) Det nuvarande regleringssystemet hade gynnat tillkomsten av tillfällighetsfiskare
till nackdel för yrkesfiskarena. Tillfällighetsfiskarena hade blott
att lämna fångsten till vederbörande fiskförsäljningsförening som sedan ombesörjde
försäljningen. De som vore yrkesfiskare eller mera regelbundna leverantörer
till försäljningsföreningarna borde vid överproduktion få företräde
att leverera före tillfällighetsfiskarena.

6) Fiskares obegränsade rätt att sälja till konsument borde enligt en ganska
allmän mening regleras. Som det nu vöre sålde, såsom många anförda
exempel utvisade, fiskare såväl inom eget som annat regleringsområde till konsumenterna
för lägre pris än detaljisternas inköpspris. Särskilt priset borde
regleras.

7) Ett allmänt önskemål vore, att priserna till fiskarena reglerades.

Fiskeriutredningen har härefter anfört, att den funnit dessa allmänna anmärkningar
mot det nuvarande regleringssystemet värda beaktande men att
den ej ansett, att de vore av beskaffenhet att föranleda slopande av regleringen
av handeln med strömming och detta så mycket mindre som det övervägande
antalet av regleringen berörda fiskare uttalat sig för en fortsatt reglering.
Fiskeriutredningen hade vid övervägande av alla de anmärkningar som
skriftligen och muntligen framförts mot regleringen kommit till den bestämda
och fullt enhälliga meningen, att en fortsatt reglering av handeln med strömming
vore en nödvändig förutsättning för att idkare av strömmingsfiske
skulle kunna erhålla skälig inkomst.

Vidkommande uppdraget att undersöka handhavandet av regleringen har
fiskeriutredningen anfört, att den till fullgörande härav från fiskförsäljnings -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 29ö.

9

föreningarna införskaffat en del uppgifter rörande deras verksamhet, såsom
beträffande av fiskare, dels föreningsmedlemmar, dels icke föreningsmedlemmar,
mottagna kvantiteter, från andra försäljningsföreningar gjorda inköp,
försäljningar för olika ändamål ävensom de priser föreningarna betalt
till fiskarena samt de, vilka de betingat sig vid försäljning. Vid bedömandet
av försäljningsföreningarnas verksamhet finge emellertid ej förbises, att denna
hittills omfattat en jämförelsevis kort tiel. Fiskeriutredningen har härom
vidare anfört i huvudsak följande.

Den första frågan man hade att besvara gällde huru föreningarnas inköp
från fiskare inom respektive områden förhölle sig till de kvantiteter, som fiskarena
försålt före regleringen. I sistnämnda avseende förelåge inga andra uppgifter
än den officiella statistikens fångstuppgifter. Då en del föreningars områden
ej helt sammanfölle med statistikområdena, vore uppgifterna icke alltid
fullt jämförbara men torde dock kunna läggas till grund för ett allmänt
omdöme. Beträffande inköpen från fiskare visade sålunda Södra Kalmar
läns och Västerviks fiskförsäljningsföreningar för 1936 en gemensam kvantitet,
som läge över årsmedelfångsten för Kalmar län under tioårsperioden
1925—1934, Östergötlandsföreningen en kvantitet som vore nästan dubbelt så
stor som den största årsfångsten under nämnda period, Södermanlandsföreningen
en lika stor kvantitet som fångsten 1934, vilken utgjorde maximum
för perioden, Stockholmsföreningen en kvantitet, som med över 1,000.000 kilogram
överstege maximifångsten under perioden, samt Uppsalaföreningen en
kvantitet, obetydligt understigande fångsten 1934 men överstigande fångsten
under vart och ett av de övriga åren under perioden. Gävleborgsföreningen
hade 1936 från fiskare i länet inköpt en kvantitet, som motsvarade ungefär
maximiårsfångsterna under tioårsperioden. Härvid vore att mörka, att stora
delar av fångsterna hade sålts direkt av fiskarena till salterier och ej gått genom
försäljningsföreningen. Detta gällde i ännu högre grad för Västernorrlands
län. Gotlandsföreningens inköp 1936 hade legat under den vanliga fångsten
enligt statistiken, men detta torde åtminstone delvis kunna förklaras av,
att föreningen ej omfattade hela Gotland. Av denna jämförelse funne fiskeriutredningen
framgå, att regleringen ej medfört någon minskning av totalfångsterna
för de olika regleringsområdena och därmed väl ej heller någon minskning
i konsumtionen av strömming såsom från vissa håll gjorts gällande. Huruvida
någon minskning ägt rum för den enskilde fiskaren kunde däremot
ej utläsas ur tillgängliga uppgifter. Fiskeriutredningen ville i detta sammanhang
framhålla, att utöver den till fiskförsäljningsföreningarna levererade
strömmingen fiskare sålt ej obetydliga kvantiteter direkt till konsumenter.

De medelpriser fiskförsäljningsföreningarna för år 1936 utbetalat till fiskare
för levererad strömming hade för .samtliga föreningar utom Södra Kalmar
läns och Västerviks legat över medelpriserna till fiskare år 1934 enligt den
officiella statistiken.

Fiskförsäljningsföreningarna hade för sin rörelse inköpt ganska stora kvantiteter
från varandra. Den sammanlagda från annat håll inköpta kvantiteten
hade under år 1936 uppgått till ungefär 2 Vs miljoner kilogram. Det i förhållande
till inköpen från fiskare största procentuella inköpet från annat håll
hade verkställts av Uppsala fiskförsäljningsförening med 24 °/o, varefter komino
Södermanlandsföreningen med 17, Östergötlandsföreningen med 16,
Stockholmsföreningen med 12 och Gävleborgsföreningen med 11 %>.

Enligt uppgifter från 9 av de 10 försäljningsföreningarna hade dessas
sammanlagda försäljningskvantitet under år 1936 uppgått till omkring 22 ‘/a
miljoner kilogram. Av denna kvantitet hade nära 11 miljoner kilogram salts

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

till partihandlare eller andra fiskförsäljningsföreningar och nära 3 V2 miljoner
kilogram till detaljhandlare samt ungefär lika stor kvantitet till djurföda och
kraftfoderfabriker, varjämte exporten torde ha uppgått till omkring 1 miljon
kilogram.

Då de flesta fiskförsäljningsföreningarnas bokföring ej vöre lagd så, att av
densamma framginge, vilka årsmedelpriser föreningarna uppnått vid försäljning
till parti- och detaljhandlare å ena sidan inom och å den andra utom det
egna försäljningsområdet, hade det vad anginge flertalet föreningar ej varit
möjligt att av tillgänglig prisstatistik bedöma, i vilken utsträckning dumping
ägt rum a det fria försäljningsområdet. Det hade dock framgått att år 1936
för en förening utförsäljningspriset till partihandlare inom föreningens eget
område utgjorde 17 öre för kilogram och till partihandlare utom området 13
öre. För en annan förening voro motsvarande siffror respektive 31.7 och 17
öre för kilogram. Då utförsäljningspriset till det fria området torde lia gällt
fritt köparen med fria lådor, bleve prisskillnaden i realiteten väsentligt större.

Rörande fiskförsäljningsföreningarnas inköp av strömming från andra föreningar
syntes det fiskeriutredningen allenast vara Stockliolmsföreningens inköp,
som påkallade undersökning. Vid föreningens auktorisera hade det
nämligen förutsatts, att föreningen, innan bestämmelserna härom trädde i tilllämpning,
träffat överenskommelse örn inköp med Uppsala läns, Södermanlands
läns och Gotlands fiskförsäljningsföreningar. Då tvist i denna fråga
mellan Stockholms- och Södermanlandsföreningarna hade hänskjuta till avgörande
av skiljemän, ansåge sig fiskeriutredningen icke böra ingå därpå.
Från Gotland hade Stockholmsföreningen år 1936 inköpt nära 380,000 kilogram.
Vid bedömande av köpen mellan försäljningsföreningarna finge man
taga hänsyn till dels det under år 1936 överallt synnerligen rikliga fisket, dels
ock den blida hösten, som möjliggjorde att fisket i Norrland kunde pågå mycket
längre än vanligt, vilket i sin tur medförde, att inköp ej behövde ske från
annat håll i samma utsträckning som förut. Sistnämnda förhållande hade
verkat särskilt ogynnsamt för Gotlands del.

Vissa mindre lämpliga åtgärder, som vidtagits av vissa fiskförsäljningsföreningar
och uppmärksammats av fiskeriutredningen, syntes numera åtminstone
delvis vara rättade, varför utredningen icke funnit anledning att
närmare ingå på desamma. I fråga örn andra brister hade det synts utredningen,
att de kunde förväntas bliva avhjälpta om utredningens förslag till
nytt regleringssystem bleve genomfört.

Fiskeriutredningens förslag.

Regleringens omfattning.

Fiskeriutredningen har anfört.

Gällande förordning om reglering av handeln med strömming innehölle
icke någon definition på vad som i densamma avsåges med strömming. Enligt
gängse språkbruk avsåges därmed sill, ilandförd norr om Kalmartrakten.
Då regleringen emellertid utsträckts att gälla hela Kalmar län söder
därom och handel med strömming och sill ägde rum mellan Småland och
Blekinge hade, såsom fiskeriutredningen tidigare berört, vissa olägenheter
uppstått. Från fiskarhåll inom nuvarande område för regleringen hade därför
framförts önskemål, att densamma måtte utsträckas att gälla även sill,
fångad i södra Östersjön. Fiskeriutredningen hade vid övervägande av den -

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

11

na fråga kommit till den uppfattningen, att en sådan utsträckning utan olägenhet
skulle kunna genomföras, om vissa ändringar gjordes i det nuvarande
regleringssystemet. Fiskeriutredningen ville i detta sammanhang erinra
örn att utredningen i ett till chefen för jordbruksdepartementet den 22
januari 1936 avgivet betänkande angående regleringen av handeln med annan
färsk fisk än strömming föreslagit, bland annat, reglering av handeln
med sill i Blekinge och Skåne.

Fiskeriutredningen har funnit det lämpligt, att den nu föreslagna regleringen
kommer att avse handel med färsk strömming och sill, som fångats
i Östersjön, vari då skulle inbegripas även Bottniska viken, och ilandförts
vid kusten därav. Beträffande Östersjöns gräns mot Öresund har den i
konventionen mellan Sverige och Danmark angående fiskeriförhållandena i
gränsvattnen fastställda gränsen Falsterbo fyr—Stevns fyr svnts utredningen
böra bliva gällande.

Fiskeriutredningen har vidare anfört.

Den ordning som under det nuvarande regleringssystemet gällt för partihandeln
hade lett till osund konkurrens mellan fiskförsäljningsföreningarna
vid handel utanför regleringsområdena, där handeln varit fri. Vidare
hade den olägenheten vidlått systemet, att regleringsområdena ej alltid utgjort
det naturliga avsättningsområdet för de inom området ilandförda fångsterna.
Särskilt hade en försäljningsförening haft ett i förhållande till det
bedrivna fisket alltför litet regleringsområde. En utökning av regleringsområdena
hade varit ifrågasatt. Den hade dock endast kunnat ske inåt landet.
Skulle en del regleringsområden på så sätt utvidgas, uppstode emellertid lätt
oegentliga gränser mellan områden, där handeln med strömming vore reglerad,
och sådana, där den vore fri.

Fiskeriutredningen har funnit den enda utvägen att lösa denna fråga vara
att utsträcka regleringen av handeln till att gälla hela landet och att i samband
därmed ej knyta tillstånd till partihandel till visst område. Fiskeriutredningen
har med andra ord tänkt sig auktoriserade partihandlare för sill
och strömming i hela landet och utredningen har sagt sig hålla före, att avsättningen
av varan därigenom skulle kunna befrämjas. Nu hade vissa försäljningsföreningar
i stor utsträckning sålt direkt till detaljhandlare inne i
landet. Betydande kostnader, ej minst telefonavgifter, skulle kunna sparas,
örn försäljningen skedde till partihandlare, som i sin tur lättare och med
mindre kostnader kunde träda i förbindelse med detaljhandlare i sin trakt.
Tillstånd att bedriva partihandel borde lämnas av ett centralt organ och
fiskeriutredningen har funnit den av särskilt tillkallade utredningsmän föreslagna
fiskeristyrelsen vara lämpad därför. Skulle sådan styrelse ej eller ej
genast komma till stånd, har det synts utredningen lämpligast, alt ett särskilt
organ tillskapas, förslagsvis en statens fiskerinämnd med den sammansättning
och organisation fiskeriutredningen i sitt förutnämnda den 22 januari
1936 avgivna betänkande föreslagit. Fiskeriutredningen har utgått ifrån
att ansökning örn tillstånd till partihandel skall närmare prövas och yttrande
eventuellt inhämtas av fiskareorganisation, som anses bliva särskilt berörd
av tillståndet. Vid tillstånd till partihandel böra vissa villkor fästas, dels

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

mera allmänna, såsom att befogenheten att driva ifrågavarande partihandel
skall utövas på ett lojalt sätt, så att svenska fiskares berättigade intressen
icke kränkas, dels sådana av speciell art, föranledda av lokala förhållanden.
Försäljnings- och fiskeförhållandena kunna nämligen vara sådana, att det
för en rationell avsättning blir nödvändigt, att partihandlare åläggas att i första
hand göra sina inköp av fiskare eller producentförening utmed viss kuststräcka.
Fiskeriutredningen har visserligen tänkt sig, att fastställande av
dylikt villkor i regel ej skall vara behövligt och att partihandlare alltså skola
äga att göra sina inköp från vilka fiskare eller producentföreningar som
helst, men utredningen har ansett att fiskeristyrelsen eller det organ, som
skall äga lämna tillstånd till partihandel, dock bör ha befogenhet att i fall
av behov meddela sådana villkor. Även i fråga om prissättningen har utredningen
funnit behov att giva partihandlare vissa föreskrifter örn minimipriser.
Om en partihandlare icke följer föreskrivna villkor eller i övrigt ej
utövar sin befogenhet på ett lojalt sätt, skall fiskeristyrelsen äga att fråntaga
honom tillståndet eller indraga det för viss tid. Varning bör emellertid
föregå en sådan åtgärd.

I fråga om detaljhandeln har fiskeriutredningen ansett, att gällande
regel att inom område, där partihandel är beroende av tillstånd, ej må idkas
detaljhandel med färsk strömming, inköpt från annan än den som erhållit
sådant tillstånd, bör bibehållas. Med hänsyn till den utvidgning regleringen
enligt fiskeriutredningens mening bör få har utredningen funnit det
nödvändigt att bereda möjlighet till undantag från nämnda regel. Medgivande
härom bör lämnas av fiskeristyrelsen och kunna givas dels enskild detaljhandlare,
dels som ett generellt medgivande för detaljhandlare att göra inköp
från fiskare inom visst område eller från viss producentförening. Vid
sådant tillstånd böra vissa villkor kunna fästas.

Fiskeriutredningen har i denna del vidare anfört.

Enligt nuvarande regleringssystem utgjorde bestämmelsen angående detaljhandel
ej hinder för försäljning av färsk strömming omedelbart från
fiskare till konsument. Såsom förut nämnts, bade denna fiskarenas rätt att
sälja direkt till konsument medfört en hel del olägenheter och föranlett mycket
bestämda krav från fiskförsäljningsföreningarnas sida på en reglering
av denna försäljningsrätt. Fiskeriutredningen funne det också påkallat, att
rätten reglerades. Det kunde till exempel ej vara i överensstämmelse varken
med rationell handel eller med god organisationsanda, att en fiskare, som
vore medlem av en försäljningsförening, sedan han avyttrat till föreningen
vad denna med hänsyn till dagens marknadsläge ansett sig kunna mottaga,
till konsumenter utbjöde vara till lägre pris än hans egen förenings utförsäljningspris.
Å andra sidan talade tungt vägande skäl för att fiskares försäljningsrätt
bibehölles, särskilt om fiskaren bodde å plats, som läge mera
avlägset från försäljningsföreningens mottagnings- eller leveransorter, samt
därstädes funnes en viss marknad.

Fiskeriutredningen har därför föreslagit, att fiskares försäljningsrätt direkt
till konsument begränsas till det fall, att han själv eller genom familjemedlem
säljer egen eller eget båtlags fångst. Därjämte böra särskilda vill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

13

kor för försäljningen kunna föreskrivas, såsom angående visst minimiförsäljningspris
och det område, inom vilket försäljningen må äga rum. Då
dessa villkor i allmänhet måste bli beroende av lokala förhållanden, böra de
lämpligen meddelas av fiskeristyrelsen. Där det finnes producentförening,
varom närmare i det följande sägs, bör denna emellertid få rätt att inom sitt
område meddela sådana bestämmelser. Som allmän regel bör dock gälla,
att fiskares försäljningsrätt ej onödigtvis inskränkes.

Fiskarenas ställning i det föreslagna regleringssystemet.

Fiskeriutredningen har i denna del inledningsvis såsom ett viktigt led i organisationen
av handeln framhållit att utbuden från fiskare inom ett naturligt
avgränsat fångst- och leveransområde så vitt möjligt samlades på en
hand. De enligt det nuvarande regleringssystemet bildade försäljningsföreningarna
hade, om de haft nödig omfattning, erhållit ensamrätt till partihandel
inom visst område. De hade således inom sina respektive områden
haft all försäljning i sin hand med undantag av den försäljning som fiskarena
bedrivit direkt till konsumenterna. Försäljningsföreningarna hade visserligen
varit pliktiga att lämna partihandlare, som så önskade, tillstånd till
partihandel inom föreningens regleringsområde, men då så skett under förutsättning
att inköpen skedde från föreningen, hade denna behärskat handeln
inom området. Såsom förut anförts skulle enligt fiskeriutredningens
förslag regleringen av handeln icke vara inskränkt blott till vissa områden.
Under sådana förhållanden syntes man böra underlätta ett sammanförande
av utbuden.

Fiskeriutredningen har därför föreslagit, att, örn fiskare utmed en viss kuststräcka
bildat en ekonomisk förening för gemensamt avyttrande av fångsterna
(producentförening), skall sådan producentförening kunna erhålla ensamrätt
att utmed ifrågavarande kuststräcka till försäljning mottaga de fångster,
som där ilandföras. Dock skall fiskare på sätt förut nämnts få sälja
sin fångst direkt till konsument. Sådan ensamrätt skall meddelas av fiskeristyrelsen.
En förutsättning därför skall vara, att föreningen omfattar tillräckligt
antal fiskare, för vilka fiske utgör huvudsaklig eller väsentlig
inkomstkälla. En förening bestående huvudsakligen av mera
tillfälliga utövare av fiske skall ej kunna erhålla dylik förmånsrätt. Dessa
producentföreningar skola således vara mottagare av fångsterna. De skola
i regel sälja dem till partihandlare. Dock skall fiskeristyrelsen kunna lämna
generellt medgivande, att detaljhandlare må göra inköp från viss producentförening.
Härigenom blir en producentförening likställd med en auktoriserad
partihandlare. Producentförening skall vara skyldig att för försäljning
enligt samma grunder, som tillämpas beträffande föreningsmedlems fångst,
mottaga fångst, som inom föreningens område ilandföres av icke-föreningsmedlem,
dock endast därest fiske för denne utgör huvudsaklig eller väsentlig
inkomstkälla. Annan icke-föreningsmedlem skall, örn producentföreningen
ej vill mottaga hans fångst, ej äga rätt att sälja den annat än direkt till
konsument. Fiskare, boende utmed kuststräcka, där ingen producentför -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

elling bildats, skall hava att sälja sin fångst antingen till konsument på sätt
förut sagts, eller ock till auktoriserad partihandlare. I särskilt fall skall
fiskeristyrelsen dock kunna medgiva fiskare att under vissa villkor sälja direkt
till konsument. Lokala förhållanden kunna, såsom fiskeriutredningen
förut påpekat, göra det önskvärt, att vissa partihandlare göra sina inköp i
första hand från viss producentförening, som då i sin tur i första hand bör
utbjuda sina fångster till dessa partihandlare.

Fiskeriutredningen har vidare anfört att för producentförenings verksamhet
vissa allmänna villkor skola föreskrivas. Sålunda skall, för att illojal
konkurrens må förhindras, förening vid försäljning till detaljhandlare vara
skyldig att betinga sig ett pris, som med visst belopp överstiger det pris föreningen
betingar sig av partihandlare. Örn överenskommelse härom ej kan
träffas mellan föreningen och partihandlarna, har fiskeristyrelsen att bestämma
priset. För åstadkommande av klarhet vid prissättningen skall gälla,
att priset skall beräknas fritt föreningens avsättningsort. I övrigt skall föreningen
ha att på ett lojalt sätt utöva sin befogenhet, så att annans berättigade
intressen icke kränkas. Föreningarna skola äga att, då så påkallas,
föreskriva fångstbegränsning. I samband därmed skall föreningen lia rätt
att, om den så finner lämpligt, till leverans för konsumtionsändamål giva
företräde åt fiskare, som huvudsakligen livnära sig av ifrågavarande fiske
eller mera regelbundet pläga leverera till föreningen.

Fiskeriutredningen, som uppgjort förslag till förordning örn viss reglering
av handeln med färsk strömming och sill, fångad i Östersjön och ilandförd
vid kusten därav, ävensom förslag till allmänna villkor för producentförenings
verksamhet i enlighet med det nu anförda, har örn förslaget till förordning
anfört, att detsamma utgör ett mellanting mellan den nuvarande regleringen
och det förutnämnda, av utredningen framlagda betänkandet angående
reglering av handeln med, bland annat, färsk sill i Blekinge och Skåne.
Genom det förevarande förslaget kan handeln få större frihet och möjlighet
att utveckla sig men den blir samtidigt underkastad sådan kontroll, att, örn
den bedrives på ett illojalt eller mindre lämpligt sätt, rättelse snabbt kan
åvägabringas. Förslaget synes fiskeriutredningen innehålla sådana bestämmelser,
att önskvärd smidighet uppnås i detta avseende.

Allmänna bestämmelser för regleringens handhavande.

Fiskeriutredningen har funnit det synnerligen angeläget att förknippa den
föreslagna regleringen av handeln med en prisreglering. Enligt fiskeriutredningens
förslag till sådan prisreglering, för vilket närmare redogörelse lämnas
i det följande, skall ett minimipris fastställas för den strömming och sill,
som försäljes till färskkonsumtion inom riket. För sådan strömming och sill,
som exporteras eller försäljes till saltning, kryddning och rökning, till beredning
av kraftfoder och gödningsämnen eller för direkt bruk som djurföda,
måste man däremot räkna med ett lägre pris. Från fiskhandlare och

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

15

fiskförsäljningsföreningar hava framförts önskemål örn bestämmelser till
skydd mot att denna allmänna regel om prissättning kringgås, och fiskeriutredningen
har föreslagit, att strömming, som försålts för annat ändamål
än färskkonsumtion, icke skall få inom riket återförsäljas i färskt tillstånd.
Fiskeriutredningen har vidare, för alt befordra en rationell prissättning och
i överensstämmelse med vad av såväl fiskhandlare som fiskare påyrkats, föreslagit,
att priset å strömming alltid skall angivas per viktenhet. Av samma
anledning har fiskeriutredningen ansett, att det bör vara förbjudet att i
handeln använda benämningen strömming för annan sill än den som fångats
i Östersjön. Utredningen har därom anfört, att under senare år ofta västkustsmåsill
förts i markaden under benämningen västkustströmming, vänernströmming
eller dylikt. Härav kunde lätt vållas missuppfattning av beskaffenhet
att försvåra genomförandet av den föreslagna regleringen för hela
landet.

I fiskeriutredningens förslag till regleringsförordning har vidare angivits
vad som skall förstås med partihandel och detaljhandel. Ben föreslagna
definitionen på partihandel avviker från den för den nuvarande strömmingshandelsregleringen
gällande därutinnan, att därtill i enlighet med gängse
språkbruk ej hänförts producents (fiskares eller producentförenings) försäljning
av egen fångst till återförsäljare.

Fiskeriutredningen har föreslagit, att kontrollen över regleringen skall utövas
av fiskeristyrelsen, som vid utövningen av denna befogenhet skall äga
att inhämta upplysningar angående bedriven handel ävensom lämna anvisningar
örn handelns liandhavande. över fiskeristyrelsens beslut i frågor, som
enligt den föreslagna förordningen tillhöra dess avgörande, skola besvär kunna
anföras hos Kungl. Majit. Besvär över producentförenings beslut i fråga
om villkoren för fiskares rätt att sälja till konsument skola kunna anföras
hos fiskeristyrelsen.

Då fiskeriutredningen funnit det möjligt, att fiske- och handelsförhållandena
inom del av riket kunna vara sådana, att det ej är lämpligt att genast
införa regleringen därstädes — utredningen har härutinnan närmast åsyftat
Norrbottens och Västerbottens län — har utredningen föreslagit, att Kungl.
Majit skall kunna förklara, att regleringen tillsvidare ej skall tillämpas inom
viss del av riket.

Fiskeriutredningen har vidare anfört.

Utredningen hade haft under övervägande, huruvida det vore lämpligt, att
den föreslagna nya regleringen trädde i kraft omedelbart efter det att nuvarande
reglering upphörde att gälla. Utredningen hade utgått från att de
auktoriserade fiskförsäljningsföreningarna komme att bilda sådana producentföreningar,
sorn avsåges i utredningens förslag. För en del fiskförsäljningsföreningar
skulle emellertid omläggningen komma att ske mitt under
fiskesäsongen och en del olägenheter därav måhända uppstå vid bokföringen
med mera. Då därjämte det centrala organ som enligt utredningens
förslag skulle utöva kontroll över regleringen och handlägga ett flertal därmed
förbundna ärenden ej torde kunna träda i funktion före den 1 juli
1937, komme i administrativt hänseende att uppstå svårigheter, örn utredningens
förslag skulle tillämpas redan från sagda dag.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Fiskeriutredningen har i anslutning till vad sålunda anförts föreslagit, att
den nya regleringen skall träda i kraft den 1 oktober 1937, att gällande
förordning om reglering av handeln med färsk strömming erhåller förlängd
giltighet till och med den 30 september, samt att i samband därmed de auktoriserade
fiskförsäljningsföreningama få sin auktorisering förlängd för motsvarande
tid. Det nya regleringssystemet har föreslagits skola gälla till utgången
av år 1942.

Fiskeriutredningen har slutligen i denna del anfört, att då i viss utsträckning
förekommit ilandföring av sill från danska fiskebåtar till de områden,
som skulle omfattas av den föreslagna regleringen, berörde densamma även
danska fiskeriintressen, ehuru, såvitt utredningen kunnat finna, de tilltänkta
regleringsåtgärderna icke vöre av natur att skada de ifrågavarande danska
intressena.

Fiskeriutred«ingens förslag om prisreglering.

Fiskeriutredningen har anfört, att prisregleringens syfte vore att bereda
fiskarena jämnare priser men att den dock omöjligen kunde få sådan omfattning,
att vissa priser tillförsäkrades de fiskande för hur stora fångster
som helst. Fisket kunde nämligen vid vissa tillfällen bliva så rikligt, att prisgaranti
för allt som fångades vore orimlig och en begränsning av fångsten
bleve under sådana förhållanden ofrånkomlig. Utredningen har vidare framhållit,
att prisregleringen utmed kuststräcka, där producentförening erhållit
ensamrätt att till försäljning mottaga strömming och sill, måste anordnas
något olika mot vad som bleve fallet utmed kuststräcka, där sådan producentförening
ej funnes.

Fiskeriutredningen har utarbetat förslag till förordning örn reglering av
priset till fiskare å färsk strömming och sill, fångad i Östersjön och ilandförd
vid kusten därav. Detta förslag innebär följande.

Där producentförening finnes, skall prisregleringen bli obligatorisk. Producentföreningen
skall vara skyldig att betala fiskare ett visst minimipris
för av honom till föreningen levererad strömming och sill, som försäljes för
färskkonsumtion. Minimipriset skall bestämmas av fiskeristyrelsen för viss
tid och anpassas efter tillgången och områdenas belägenhet i förhållande till
de viktigare avsättningsorterna och därav föranledda olikheter i fraktkostnader
dit, så att illojal konkurrens ej uppstår mellan producentföreningarna.
För en producentförening för Stockholms län, där avsättningsmöjligheterna
äro störst, synes man alltså få räkna med det högsta minimipriset, medan
man för till exempel en producentförening på Gotland på grund av fraktkostnaden
till fastlandet måste räkna med ett lägre minimipris, om föreningen
skall kunna komma in på fastlandsmarknaden. Minimipriset skall utbetalas
oavkortat till fiskarena på föreningens förut bestämda leveransorter
och komma alla leverantörer för färskkonsumtion till godo, både föreningsmedlemmar
och icke-föreningsmedlemmar. Ehuru enligt fiskeriutredningens
mening avsättningen för färskkonsumtion är den viktigaste, skola en -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 295.

17

ligt förslaget prisstödjande åtgärder vidtagas även beträffande sådan strömming
och sill, som föreningen ej kan sälja till färskkonsumtion utan säljer
för annat ändamål. För sådan vara skall i vissa fall utgå prisutjämningsbidrag,
som skall utgöra ett tillägg till det nettomedelpris per kilogram fiskaren
för året för sådan vara erhållit av föreningen och vara av sådan storlek,
att nettomedelpriset kommer att uppgå till 10 öre per kilogram för vara,
som exporterats, till 10 öre för vara, som försålts till kryddning och saltning,
och till 5 öre för vara, som försålts för beredning till kraftfoder eller gödningsämne.
Bidrag skall utgå endast till föreningens medlemmar och endast
för vara, som försålts. För att stimulera producentföreningarna till att vid
försäljningen uppnå högsta möjliga pris, blir en maximering av prisutjämningsbidraget
nödvändig. Prisutjämningsbidrag skall därför utgå med för
vara, som exporterats, högst 5 öre och för annan vara högst 2 öre.
Prisutjämningsbidragen skola liksom minimiprisen utbetalas oavkortade
till fiskarena. Då under den femårsperiod prisregleringen enligt
förslaget förutsatts skola gälla sådana allmänna förändringar i marknadsförhållandena
kunna inträffa, att de föreslagna grunderna för utbetalande
av prisutjämningsbidrag ej bli ändamålsenliga, skall Kungl. Maj:t äga att
meddela andra föreskrifter därom. Då prisutjämningsbidragens storlek bliver
beroende av de nettomedelpris producentföreningarna utbetala till sina
medlemmar, och dessa priser i sin tur påverkas av föreningens omkostnader,
skola omkostnaderna vid beräkning av nettomedelpriserna ej få upptagas till
högre belopp än fiskeristyrelsen finner skäligt.

Utmed kuststräcka, där producentförening ej finnes, skall anordnande av
prisreglering bero på beslut av Kungl. Majit i varje särskilt fall. Deltagandet
i prisregleringen skall vara frivilligt. Såsom förutsättning för anordnande av
prisreglering har angivits, att tillräckligt antal fiskare anmäla sig till deltagande.
Det skall ankomma på fiskeristyrelsen att avgöra, huruvida sådan
förutsättning föreligger. Fiskeristyrelsen skall för den ifrågavarande kuststräckan
bestämma det minimipris, under vilket färsk strömming och sill,
som därstädes ilandföres av i prisregleringen deltagande fiskare, ej må av
dessa försäljas för färskkonsumtion. För den vara, som ej kunnat uppnå
minimipriset, skall fiskaren erhålla 60 procent av minimipriset eller den
procent därav Kungl. Majit må bestämma. Försäljningen av strömming och
sill för annat ändamål än färskkonsumtion skall av fiskeristyrelsen kunna
uppdragas åt organisation eller särskilda ombud, åt vilka även gives befogenhet
att meddela bestämmelser angående fångstbegränsning för i prisregleringen
deltagande fiskare. De med prisregleringen förenade administrationskostnaderna
för de nämnda organisationerna och ombuden skola bestridas
av statsmedel. Fiskeriutredningen har anfört, att denna prisreglering således
skulle anordnas efter samma grunder, som den prisreglering beträffande sill
som på fiskeriutredningens förslag under år 1936 var anordnad utmed sydkusten
av Malmöhus län.

Som bidrag till anordnande av prisregleringen skall av deltagarna i densamma
erläggas viss prisregleringsavgift. Producentförening skall erlägga en

Biliana till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 295. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 29-5.

avgift motsvarande 2,5 procent av det nettopris föreningen erlagt till fiskare
för levererad strömming och sill, som försålts till färskkonsumtion. Prisregleringsavgiften
skall, såsom förut sagts, ej få avdragas å priset till fiskarena.
Där producentförening ej finnes, har prisregleringsavgiften föreslagits
skola utgå efter 2 procent av det belopp fiskaren under tiden för prisregleringen
erhållit för vara försåld till färskkonsumtion. Då fiskaren själv får
vidkännas denna utgift har av billighetsskäl avgiften satts något lägre än för
producentförening.

Därest influtna prisregleringsavgifter ej förslå till utbetalande av prisutjämningsbidrag
eller reducerat minimipris, skall det ankomma på Kungl.
Maj:t att anvisa erforderliga medel. Fiskeriutredningen har därom anfört, att
prisregleringen syntes kunna finansieras genom en accis å vissa fiskvaror och
att utredningen komme att framlägga förslag angående införande av sådan
accis.

Prisregleringen har slutligen föreslagits skola gälla under samma tid som
den föreslagna strömmingshandelsregleringen, det vill säga intill utgången av
år 1942.

Yttranden.

De myndigheter och korporationer, som yttrat sig över fiskeriutredningens
förslag, hava i allmänhet funnit behov föreligga av fortsatt reglering av handeln
med färsk strömming. Däremot har fiskeriutredningens förslag till regleringens
ordnande mötts med stor tveksamhet, och detsamma gäller förslaget
örn prisreglering.

Båda förslagen hava biträtts eller i allt fall icke avstyrkts av lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Blekinge län, styrelserna för Blekinge
läns och Malmöhus läns havsfiskeföreningar, ävensom handelskammaren
för örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle samt Västernorrlands
och Jämtlands låns handelskammare.

Förslaget om reglering av strömmingshandeln biträdes av kommerskollegium.
Denna myndighet avstyrker däremot förslaget om prisreglering.

Fortsatt reglering av strömmingshandeln avstyrkes av Stockholms, Östergötlands
och Södermanlands, Gotlands, Smålands och Blekinge samt Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare ävensom Sveriges köpmannaförbund,
Svenska fiskhandelsförbundet och Gotlands fiskhandlareförening.

Samtliga dessa korporationer med undantag av nämnda båda förbund avstyrka
även förslaget örn prisreglering.

I avstyrkande riktning går även yttrandet av Skånes handelskammare, som
i varje fall bestämt motsätter sig, att regleringen utsträckes att omfatta även
det skånska fisket av östersjösill.

Såsom inledningsvis framhållits hava yttranden inkommit från bland
andra flertalet fiskförsäljningsföreningar ävensom en del andra fiskareorga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 29ö.

19

niscitioner. I de liesta av dessa yttranden avstyrkes bestämt förslaget örn
borttagande av nu gällande bestämmelse om särskilda auktoriseringsområden.

Ur de i huvudsak tillstyrkande yttrandena må här återgivas följande uttalanden
rörande förslaget örn reglering av handeln med strömming och sill.

Kommerskollegium har anfört, att det vill synas som om den nuvarande
regleringen i vissa avseenden varit behäftad med icke oväsentliga brister, och
yrkandena på att regleringen skulle helt upphöra saknade enligt kollegii mening
förvisso icke fog. Regleringen hade emellertid tillkommit för understödjande
av fiskarenas organisationssträvanden i syfte att förbättra avsättningsförhållandena
för strömming. Under den tid som förflutit, sedan regleringen
trädde i kraft, torde fiskarenas organisationer ha vunnit både i omfattning och
styrka. Av den föreliggande utredningen syntes emellertid framgå, att organisationssträvandena
alltjämt voro i behov av stöd från statens sida. Med
hänsyn härtill ville kollegium icke motsätta sig fortsatt reglering i viss omfattning
av strömmingshandeln. Då fiskeriutredningens förslag syntes ägnat
att undanröja en del av de missförhållanden som det nuvarande systemet
fört med sig, syntes det kunna läggas till grund för den fortsatta reglering
av strömmingshandeln, som kunde vara påkallad. Kollegium kunde dock
icke biträda förslaget i oförändrat skick.

Lantbruksstyrelsen har av förslaget fått det intrycket, att dess utförande i
praktiken icke gärna kunde undgå att ställa vederbörande inför betydande
vanskligheter. Det vore ej lätt att på förhand i enskildheter överblicka dess
verkningar och det nya regleringssystemets företräden framför det nuvarande.
Det ville synas som om borttagandet av de nuvarande föreningsområdena
vore ägnat att undanröja vissa anledningar till klagomål över det nuvarande
systemet. A andra sidan vore det föreslagna systemet i andra avseenden mera
komplicerat och kanske också i vissa fall mera svårhanterligt. Hela spörsmålet
örn strömmingshandelns reglering finge emellertid ännu anses stå på
försöksstadiet och styrelsen betraktade förslaget såsom en ny väg att treva
sig fram till en bättre sakernas ordning på strömmingshandelns område.
Styrelsen ville därför, även örn styrelsen för egen del icke ansåge det uteslutet,
att det nuvarande regleringssystemet genom vissa omläggningar och
påbyggnader skulle kunna bringas att fungera på mera tillfredsställande sätt,
i princip giva sin anslutning till förslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län har såsom uttrycklig förutsättning för sitt
tillstyrkande av förslaget angivit, att gränserna för de nuvarande auktoriserade
försäljningsområdena bleve slopade och att hela landet, med undantag
möjligen för de två nordligaste länen, alltså komme att bilda ett gemensamt
försäljningsområde. Länsstyrelsen har därvid åberopat styrelsen för Blekinge
läns havsfiskeförening, som anfört i huvudsak följande.

Sedan äldre tider hade blekingesillen haft, bland andra, Kalmar län till
avsättningsort. En härom året gjord undersökning utvisade att mellan 400
och 500 tusen kilogram blekingesill per år avsattes till områden, där strömmingsreglering
numera genomförts. Skulle detta förhindras, komme fiskerinäringen
i Blekinge, där på grund av den ringa folkmängden kunde konsumeras
allenast en mindre del av den fisk sorn tack vare det högt utvecklade
havsfisket ilandfördes, att gå en bekymmersam framtid till mötes. Lika
svårt som det vore att exempelvis i södra Kalmar Ilin avgöra örn en fisk skulle
kallas sill eller strömming, lika svårt bleve det att i längden upprätthålla ett
regleringssystem med så snäva gränser ifråga örn försäljningsområdena som

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 29ö

det nuvarande. Att vid utgången av gällande regleringsperiod återgå till fri
handel och fri prisbildning kunde nog ur renodlad affärssynpunkt vara önskvärt,
men därmed hjälptes ingalunda fiskarena, vilka för närvarande kanske
vore den befolkningsgrupp som hade det allra sämst ställt ifråga örn
otrygghet och låg levnadsstandard. Med statens hjälp hade längs hela ostkusten
fiskarena byggt upp sina organisationer med syftemål att erhålla
förbättring i sitt förut svåra läge. Inom andra delar av näringslivet, till
exempel på jordbrukets område, vidtoge statsmakterna .ständigt åtgärder
till förbättring av priserna. Under sådana förhållanden kunde det ej vara
annat än rimligt och rättvist att åtgärder bleve vidtagna till förbättring av
fiskarenas inkomster och till förhindrande av att priset å fiskvaran bestämdes
enbart av en fri och hejdlös in- och utländsk konkurrens. Att sätta
en gräns nedåt för denna pressande konkurrens syntes i nuvarande situation
vara den åtgärd som borde vidtagas till förhindrande av fiskarenas proletarisering.
Vid utformandet av ifrågavarande förslag syntes fiskeriutredningen
hava beaktat denna de svenska fiskarenas svåra ställning. Genom utvidgningen
av regleringen till hela kusten längs Östersjön och av det reglerade
försäljningsområdet till att omfatta hela landet återställdes i görligaste mån
den fria handeln och bereddes möjlighet för fiskarena att söka sig ut till
de naturliga avsättningsområdena. Förslagets genomförande syntes komma
att verka befrämjande i fråga örn strävandena att åstadkomma bättre kvalitet,
begränsningen av tillförseln komme ej att så hårt drabba den vrkesidkande
fiskaren och tillkomsten av nya fiskare kunde ske successivt i den mån
avsättning av varan kunde beredas. Så långt styrelsen kunnat inhämta
uppgifter syntes varken fiskare eller fiskhandlare i Blekinge lia några övervägande
skäl att anföra mot förslaget till reglering av handeln med strömming
och sill och styrelsen hade därför beslutat att i huvudsak tillstyrka förslagets
antagande. Som ett huvudvillkor för sitt tillstyrkande av att blekingesillen
bleve inrymd i regleringen ville styrelsen dock framhålla, att
gränserna för de nuvarande auktoriserade försäljningsområdena slopades
och att hela landet alltså finge bilda ett gemensamt försäljningsområde.
Enär västkustsilien icke medtagits i regleringen borde vidare åtgärder vidtagas
för att förhindra, att den utbjödes eller försåldes till så låga priser,
att den försvårade eller omöjliggjorde avsättningen av sill från den reglerade
kuststräckan.

Sistnämnda länsstyrelse har i övrigt åberopat yttrande av hushållningssällskapets
i Blekinge län förvaltningsutskott, som i anledning av förslagets bestämmelse,
att fisken, för att förordningen om reglering av handeln skall vara
tillämplig, skall hava ilandförts vid östersjökusten, påpekat, hurusom fångster
utanför Blekingekusten obehindrat kunde ilandföras å ort utanför den
föreslagna gränsen vid Öresund och sålunda undandragas regleringsbestämmelserna.
Förvaltningsutskottet ville ock erinra om att utmed västkusten
fångst av fisk varom nu vore fråga förekonnne i mycket stor utsträckning.
Dess undantagande från regleringsbestämmelserna syntes utskottet kunna
menligt inverka på det resultat, som förslaget åsyftade att vinna.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har anfört, att såvitt
handelskammaren kunnat utröna genom undersökningar inom sitt verksamhetsområde,
vilka emellertid kunnat företagas allenast i mycket begränsad
omfattning, syntes den hittillsvarande regleringen hava medfört idel goda
verkningar i form av jämnare tillgång och pris på färskströmmingen samt
framför allt jämnare kvalitet. Några marknadsstörningar i form av dum -

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

21

pingaktioner eller dylikt hade icke förmärkts. Ur synpunkten av de näringsintressen
handelskammaren hade att bevaka syntes därför icke någon ändring
i regleringen påkallad. Huruvida producentintressena oundgängligen
påkallade en sådan undandroge sig handelskammarens bedömande. Handelskammaren
finge dock uttala, att den föreslagna regleringen med dess synnerligen
svårkontrollerbara uppdelning av konsumtionsbehoven, dess med nödvändighet
invecklade prisutjämningssystem och dess motbjudande kriminalisering
av viss i och för sig legitim handel icke borde tillgripas utan särskilt
tvingande omständigheter.

Handelskammaren i Gävle har såsom ett värdefullt moment i förslaget betecknat
omorganisationen av partihandeln, varigenom denna komme att överflyttas
å den privata handelns organ från att förut i princip hava med ensamrätt
varit förbehållen fiskförsäljningsföreningarna. En betydande ökning av
distributionens effektivitet syntes också kunna förväntas därav, att partihandlare
icke längre skulle vara hänvisade till bestämda avsättningsområden.

Ur yttrandena i övrigt, såvitt dessa beröra strömmingshandelns reglering,
må anmärkas följande.

Stockholms handelskammare har anfört, att försöket med en reglering av
strömmingshandeln icke slagit väl ut. De talrika och välgrundade klagomål,
som av fiskeriutredningen refererats, utgjorde ett vältaligt vittnesbörd härom.
Handelskammaren ville likväl ej bestrida, att icke fiskeriutredningen gjort
vissa försök att komma till rätta med en del av de svåraste missförhållandena,
som vore förknippade med den nuvarande regleringen. Handelskammaren
ville sålunda med tillfredsställese hälsa förslaget att slopa uppdelningen
av kusten i olika regleringsområden och att i samband därmed icke längre
knyta tillstånd till partihandel till visst område. Likaledes såge handelskammaren
en förbättring i den omständigheten, att fiskarenas föreningar icke
längre vore avsedda att verka såsom partihandlare i konkurrens med fiskgrossisterna
utan allenast såsom producentorganisationer.

Enligt vad som från fiskhandlarehåll inför handelskammaren uppgivits,
skulle vad Stockholmsdistriktet beträffade, fiskeriutredningens uttalande, att
regleringen ej medfört någon minskning av totalfångsterna för de olika regleringsområdena
och därmed väl ej heller någon minskning av konsumtionen
av strömming, icke vara med verkligheten överensstämmande. Av den sammanlagda
tillförselkvantiteten färsk strömming under år 1934 skulle sålunda
helt säkert över 5 miljoner kilogram hava försålts till konsumtion. Jämfördes
denna siffra med de av fiskeriutredningen lämnade uppgifterna om försäljningen
till konsumtion under åren 1935 och 1936, kunde man konstatera
en nedgång i konsumtionen, som överstege tjugu procent. Handelskammaren
holle för troligt, att denna utvecklingsgång vore den mot verkligheten svarande.
För närvarande —- då all strömming mottoges av fiskförsäljningsföreningarna
oberoende av storlek och kvalitet samt betalades efter samma pris i
den mån den avsattes till konsumtion — funnes inga moment som eggade
producenterna att försöka leverera bästa möjliga vara. I den mån kvaliteten
sjönke, minskades konsumenternas intresse för varan. Den stela prissättningen
verkade icke blott avhållande på mellanhändernas intresse för varan
utan förhindrade även en smidig anpassning av dagspriset efter marknadsläget
för andra fisksorter, över huvud torde genom regleringen ha ur
produktion och distribution borteliminerats de faktorer som kunna stimulera
till ökad produktion.

Beträffande de medelpriser fiskförsäljningsföreningarna för år 1936 utbetalat
lill fiskare för levererad strömming hade fiskeriutredningen funnit

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 29-5

dessa för samtliga föreningar utom två ligga högre än medelpriserna till fiskare
år 1934 enligt den officiella statistiken. Det vore emellertid att märka, att
1934 syntes hava varit ett av de år under tioårsperioden 1925—1934, då de
sämsta priserna utvunnits. Fördenskull syntes det handelskammaren knappast
vara riktigt och förenligt med anspråk på objektivitet att välja 1934 som
jämförelseår. Toges i stället medelpriset för nyssnämnda tioårsperiod till utgångspunkt,
skulle man för Stockholms läns vidkommande finna, att sagda
medelpris — som utgjorde 23.5 öre per kilogram — läge över motsvarande
siffror för åren 1935 och 193G, respektive 22.3 och 20.1 öre per kilogram. Till
enahanda resultat komme man, om motsvarande jämförelse gjordes för vissa
andra regleringsområden. Förhållandet torde i själva verket vara det, att
fiskarena inom vissa områden fått bättre betalt än tidigare men inom andra
områden sämre. För samtliga regleringsområden såsom helhet betraktade
torde de av fiskarena erhållna priserna alltså ligga på ungefär samma nivå
sorn före regleringens tillkomst. Att trots detta minuthandelspriset, åtminstone
för Stockholms vidkommande, stigit funne sin förklaring av den omständigheten,
att på grund av de praktiska olägenheterna av det nuvarande systemet
stora kvantiteter måst av fiskförsäljningsföreningen förvandlats till kraftfoder
eller helt och hållet vrakas samt att därigenom uppkomna förluster
kompenserats genom högre pris för den .strömming som levererats till detaljhandlarna.
Fiskarena torde visserligen ha erhållit jämnare och för konsumtion
sströmnung bättre dagspris än förut, men medelpriset hade dragits ned
genom de dåliga priserna för de stora partier som fiskförsäljningsföreningen
icke förmått avsätta till konsumtion. Då antalet fiskare i Stockholms län,
som levererade strömming till avsalu, enligt av fiskeriutredningen lämnad
uppgift ökats från 600 till 1.100, visade detta, att regleringen befrämjat uppkomsten
av nya strömmingsfiskare till men för dem, som redan tidigare ägnat
sig åt detta yrke. Enligt uppgift utgjordes de nytillkomna fiskarena huvudsakligen
av notfiskare, som fäste föga avseende vid strömmingens kvalitet och
storlek. Detta hade bidragit till att sänka den genomsnittliga beskaffenheten
hos den saluförda varan.

Handelskammaren ville erinra örn att den på sin tid om ock med vissa
reservationer tillstyrkte en reglering av strömmingshandeln såsom ett försök
att skapa en rationell avsättningsorganisation. Detta försök måste såsom
av det anförda framginge anses ha i stort sett misslyckats och fiskeriutredningens
nu framlagda förslag torde, trots vissa förtjänster, icke kunna åstadkomma
någon mera väsentlig förbättring. Handelskammaren ville även i
detta fall framhålla, att en näring i längden icke vore betjänt av statsingripanden
i regleringssyfte. Endast på frihetens grundval kunde näringen utvecklas
och blomstra. Av vikt vore alltså att distributionen lämnades fri
till gagn för konsumtionen och därmed jämväl för produktionen. Detta borde
dock icke hindra att man tillgodogjorde sig de fördelar, som fiskarena bereus
genom de för regleringens genomförande tillskapade organisationerna. Dessa
borde bibehållas såsom frivilliga producentföreningar och i den mån de fortfarande
vore i behov av ekonomiskt bistånd för vidare utbyggnad och förbättring
syntes intet vara att erinra mot att staten genom oförändrat anslag
jämväl under nästa budgetår stödde de ifrågavarande organisationssträvandena.

Gotlands handelskammare har anfört, att åtskilliga fiskare framhållit, att
en fortsatt reglering av handeln ingalunda vore en förutsättning för att idkarna
av strömmingsfiske skulle kunna erhålla en skälig inkomst, i varje
fall ej såvitt anginge yrkesfiskarena, och de hade påstått, att denna åsikt
vöre synnerligen allmänt omfattad. Däremot ville det synas som örn binä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 295-

23

ringsfiskarena dragit nytta av regleringen därigenom att de kunnat få avsättning
till fiskförsäljningsföreningen av sina fångster, något som förut
varit svårare genom att yrkesfiskarena i främsta rummet fått sälja sin fångst
till fiskhandlarna. Det syntes ock som om särskilt avlägset boende yrkesfiskare
dragit nytta av fiskförsäljningsföreningens verksamhet genom att
de lättare fått avsättning för sin fångst. Från yrkesfiskarehåll hade emellertid
framhållits, att i den mån regleringen komme att fortsätta, de blevo
nödsakade att skaffa sig annat arbete vid sidan av fisket, på vilket de då ej
kunde existera, eller också att helt upphöra därmed.

Skånes handelskammare har ur synpunkten av de lokala förhållandena bestämt
motsatt sig, att regleringen utsträcktes att omfatta även det skånska
fisket av östersjösill, och därom anfört följande.

Handelskammaren funne icke en dylik utsträckning av regleringen av behovet
påkallad. Den skånska östersjösillen hade nämligen under flera år betingat
jämförelsevis goda priser. Sålunda hade den till fiskarena utbetalade
ersättningen genomsnittligt sällan understigit 20 öre per kilogram, vilket pris
varit högre än det genomsnittliga medelpriset för landet i övrigt. Fångsterna
torde ock merendels vunnit full avsättning. Härtill komme att det skånska
sillfisket intoge en särställning så tillvida att det i motsats till strömmingsfisket
endast bedreves under en relativt kort period av året, nämligen under
senvåren och sommaren. Att beakta vöre slutligen, att den sill som fångades
hade den beskaffenheten att den underginge mycket snabb förstöring, vilket
förhindrade längre transporter och försvårade försäljningen å främmande
avsättningsområden.

Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att det visserligen vore riktigt,
att regleringen ej medfört någon minskning i totalfångsterna, men att detta
finge sin förklaring i att antalet personer, som levererat strömming, betydligt
ökats. Att konsumtionen likväl nedgått framginge av att såväl parti- som
detaljhandlarna visade mindre försäljningssiffror än de som gällde vid tiden
för regleringens införande.

Beträffande förslaget örn prisreglering hava i yttrandena, bland andra,
följande allmänna synpunkter framkommit.

Kommerskollegium har funnit framgå, att mera ordnade förhållanden med
avseende å prissättningen å strömming vore önskvärda. Den reglering av
priserna, som kunde vara påkallad och ur skilda synpunkter lämplig, ansåge
kollegium emellertid böra ankomma på fiskarenas och fiskförsäljarnas organisationer.
Tillräckliga skäl för ett ingripande från statens sida på detta
område på sätt nu föreslagits med ett statsgaranterat minimipris ansåge
kollegium för närvarande icke föreligga. Minimipris för strömming och
östersjösill torde även komma att medföra svårigheter i vissa fall för avsättningen
av fångsterna, särskilt för icke yrkesfiskare. Fiskeriutredningen hade
själv framhållit, alt fisket vid vissa tillfällen kunde bliva så rikligt, att prisgaranti
för allt sorn fångades vore orimlig. Enligt kollega mening borde
man vidare icke helt bortse ifrån att strömming och sill utgjorde för de ekonomiskt
sämst ställda samhällsklasserna viktiga näringsmedel, som icke
utan verkligt tvingande skill borde fördyras. Härtill komme att det torde
bliva förenat med stora svårigheter att effektivt övervaka efterlevnaden av
bestämmelser örn minimipris, .särskilt vid försäljning från fiskare direkt till
konsument. På dessa skäl ville kollegium avstyrka förslaget, i vad det avsåge
statlig reglering av priset på färsk strömming och östersjösill.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 29ö.

Stockholms handelskammare har anfört, att den föreslagna prisregleringen
syntes vara en hörnpelare i det nya systemets uppbyggnad. Att staten hjälpte
fiskarena att skapa en rationell avsättningsorganisation ansåge handelskammaren
önskvärt. Men härifrån och till statens medverkan att garantera
fiskarena vissa minimipriser oberoende av marknadsläget vore steget avsevärt.
Någon jämförelse mellan de regleringar på jordbrukets område, som
tjänat som förebild för fiskeriutredningens förslag, och detta senare regleringsförslag
vore icke av omständigheterna motiverad. Prisregleringen på
jordbrukets område hade tillskapats för att under ett katastrofalt prisfall på
världsmarknaden stödja landets modernäring i ett betryckt läge och skydda
den mot en övermäktig utländsk konkurrens. Här vore situationen ingalunda
jämförbar, utan prisregleringens enda syfte vore att ge fiskarena ett pris, som
visserligen vore dem väl unnat men som icke överensstämde med det naturliga,
av tillgång och efterfrågan bestämda priset. De osunda konsekvenser
som dylika försök att på konstlad väg skruva upp prisnivån erfarenhetsmässigt
förde med sig borde avhålla statsmakterna från att slå in på en dylik
väg. En betänklig svaghet vore vidare att — i allt fall i fiskeriutredningens
förslag — varje försök att uppskatta kostnaderna för statens medverkan vid
prisregleringen saknades.

Handelskammaren i Gävle har ställt sig tveksam till de föreslagna formerna
för prisregleringen. Särskilt syntes det handelskammaren som örn icke
tillräckliga skäl förebragts för att genom belastning av den för konsumtionsändamål
avsedda färska strömmingen med en prisregleringsavgift åstadkomma
medel till prisutjämning för den strömming som försåldes för beredning
av kraftfoder eller gödningsämne. Då sistnämnda användning av
strömmingen endast kornme i fråga för överskottsvara, kunde ett högt prisutjämningsbidrag
väntas komma i vissa fall motverka avsättningen för konsumtionsändamål
av färskströmming, vilken i regel betingade ett bättre pris.
Däremot syntes det befogat, att en lämplig prisutjämning skedde särskilt för
strömming, som försåldes för saltning och kryddning, detta på grund av
önskvärdheten att uppmuntra den inläggningsindustri som på sina håll vore
under upparbetande.

Styrelsen för Malmöhus läns havsfiskeförening har erinrat om att ett försök
till prisreglering å färsk sill var anordnat vid sydkusten av Malmöhus
län under tiden den 4 augusti—den 3 oktober 1936. Enligt fiskeriutredningens
förslag skulle en prisreglering enligt samma grunder även i fortsättningen
kunna tillämpas vid sydkusten. Havsfiskeföreningens erfarenheter
av den tidigare prisregleringen hade varit synnerligen goda.

I en av Östergötlands fisk försäljnings förening och Norrköpings fiskhandlareförening
gemensamt gjord framställning har fiskeriutredningens förslag
om anordnande av en prisregleringsfond betecknats såsom välbetänkt. Däremot
hava föreningarna icke funnit förslaget ägnat att hämma den priskonkurrens
som under det nuvarande regleringssystemet ägt rum mellan de
olika fiskförsäljningsföreningarna på de fria områdena. I framställningen
har därom vidare anförts.

En del föreningar hade sålunda, då tillgången varit riklig, på dessa områden
underbjudit varandra, varför någon ordning inom handeln ej kunnat
åstadkommas, utan detaljhandlarna på samma ort hade inköpt strömmingen
till olika pris. Minutpriset hade varit ojämnt och fiskarena hade på grund
av dessa förhållanden erhållit ett väsentligt lägre pris för den strömming

Kungl. Maj.ts proposition nr 29ö~

25

som sålts utanför det auktoriserade området. Ett bestämt minimipris till
fiskaren hindrade emellertid icke, att olika priser samma dag kunde tillämpas
till olika fiskhandlare. Lyckades en producentförening sälja en del av
dagsfångsten till ett pris, som, sedan avdrag för föreningens omkostnader
samt avsättning till regleringsfonden verkställts, väsentligt överstege det fastställda
minimipriset till fiskarena, vore denna förening nämligen i tillfälle
att samma dag sälja en del av fångsten till underpris och utbetala det bestämda
nettopriset till medlemmarna. Vidare skulle enligt fiskeriutredningens
förslag olika minimipris utgå inom områdena för de olika producent
föreningarna. Detta komme ytterligare att bidraga till att ett enhetligt pris
till återförsäljare icke kunde ernås.

De sistnämnda båda föreningarna hava därför hemställt, att vid bestämmandet
örn fortsatt reglering av strömminghandeln och därmed sammanhängande
frågor föreskrifter skola meddelas om dels att ett enhetligt noteringspris
till detaljhandlarna, fritt producentföreningarnas avsändningsort, gällande
hela landet, skall fastställas av en av Kungl. Maj:t tillsatt myndighet.
dels att en enhetlig skälig partihandelsrabatt bestämmes för hela ostkusten,
dels att partihandlare skall vara skyldig inköpa sitt behov av strömming
från den producentförening inom vars område han är bosatt och att producentföreningen
i så fall skall vara skyldig att i möjligaste mån och i första
hand tillgodose de partihandlares behov av strömming, som äro bosatta i
producentföreningens (fiskförsäljningsföreningens) avsändningsort, dels ock
att fiskeristyrelsen eller den av Kungl. Maj:t tillsatta myndigheten skall övervaka,
att såväl producentföreningar som affärsmän efterleva den av Kungl.
Majit utfärdade förordningen.

I fråga örn de särskilda föreskrifterna i fiskeriutredningens förslag hava i
yttrandena bland andra följande erinringar framställts.

Förslaget att tillerkänna fiskare, för vilken fiske utgör huvudsaklig eller
väsentlig inkomstkälla, en i vissa avseenden förmånligare ställning än en så
kallad tillfälliglietsfiskare har avstyrkts av flera myndigheter och korporationer.
Sålunda har lantbruksstyrelsen anfört, att det, förutom att det skulle
bliva svårt för att icke säga omöjligt att på objektiva grunder göra en dylik
uppdelning, ville förefalla, som om alltför starka principiella skäl skulle
tala emot statsmakternas medverkan till en dylik uppdelning av svenska
medborgare. Kommerskollegium har framhållit att den föreslagna bestämmelsen
torde kunna leda till, att den sistnämnda kategorien fiskare, som
ofta torde vara för sin försörjning i hög grad beroende av inkomsten från
fisket, bleve utesluten från möjligheten att avsätta sin fångst i färskt tillstånd.
Liknande synpunkter hava ock framförts av en del handelskammare.

Den föreslagna giltighetstiden av fem år för den nya regleringen har av
flertalet myndigheter och korporationer ansetts vara för lång.

Hushållningssällskapets i Blekinge län förvaltningsutskott har därom anfört,
att det vore ytterligt svårt att före de ifrågasatta bestämmelsernas ikraftträdande
kunna bedöma deras verkningar. I mycket stor utsträckning torde

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 29ö.

dessa bliva beroende av de villkor som fiskeristyrelsen på grund av handelspolitiska
förhållanden eller ock eljest komme att bestämma för partihandeln
samt av hur de säkerligen ganska svårtillämpliga och svårkontrollerbara föreskrifterna
i prisregleringsförordningen komme att taga sig ut i praktiken.
Med hänsyn därtill och då ett eller annat års erfarenhet torde erfordras innan
något säkert omdöme örn författningens ändamålsenlighet kunde givas,
syntes dess giltighetstid böra något begränsas, förslagsvis till utgången av år
1940.

I fråga om prisregleringen utmed kuststräcka, där producentförening icke
finnes, har lantbruksstyrelsen understrukit svårigheten att genomföra regleringen
utan dylik förening eller motsvarande organ. Särskilt syntes detta
komma att gälla i fråga örn inkasseringen från enskilda fiskare av prisregleringsavgifterna.
Styrelsen ville för sin del hålla före, att det föreslagna systemet
för reglering av handeln med strömming och prissättningen därå
skulle hava större förutsättningar att fungera tillfredsställande, därest producentföreningar
kunde ingå som ett obligatoriskt led i systemet.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att förenämnda förvaltningsutskott
under hänvisning till, alt det enligt förslaget icke vore avsett, att någon producentförening
skulle komma till stånd för Blekinge läns vidkommande,
ifrågasatt huruvida dylika föreningar över huvud hade något existensberättigande,
därest de av fiskeriutredningen föreslagna bestämmelserna om minimipriser
bleve genomförda. Producentföreningarna vållade onödiga mellanhandskostnader
och vore därför ägnade att minska fiskarenas inkomster.

Beträffande förslaget, att det skulle ankomma på Kungl. Majit att bevilja
erforderliga medel för utfyllnad av vad som kunde felas i den mån influtna
prisregleringsavgifter icke försloge till utbetalande av de föreslagna prisutjämningsbidragen,
har lantbruksstyrelsen påpekat, att fiskeriutredningen
icke lämnat beräkning över storleken av det belopp, som därför kunde bliva
erforderligt av statsmedel. Styrelsen har vidare framhållit, att det givetvis
vore förenat med stora svårigheter att göra ep tillförlitlig sådan beräkning
men att ett försök dock borde göras alt bedöma storleken av det belopp som
för ändamålet borde äskas av riksdagen. Härutinnan har styrelsen anfört.

Utgifterna för prisregleringen, därest denna bleve tillämpad i fråga örn
strömming, som ilandfördes på kusten från och med Kalmar län i söder till
och med Västernorrlands län i norr, torde, med utgångspunkt från de av
fiskeriutredningen lämnade uppgifterna på fångster m. m„ kunna beräknas
på följande sätt. För år 1936 hade den exporterade strömmingskvantiteten
angivits till omkring 1,000,000 kilogram. Då denna siffra torde få betraktas
sorn låg, borde man för säkerhets skull höja den till 1,250,000 kilogram
Härför skulle utgå ett prisutjämningsbidrag av högst 5 öre per kilogram,
vilket gjorde 62,500 kronor. Av utredningen framginge vidare, att under år
1936 till kraftfoder försåldes i runt tal 2,773,000 kilogram. Till saltning
torde hava försålts omkring 225,000 kilogram. Denna siffra vore dock ganska
osäker. Då för sistnämnda båda kategorier strömming skulle utgå ett
prisutjämningsbidrag av högst 2 öre per kilogram, komme utgiften härför att
bliva i runt tal 60,000 kronor. Utgifterna kunde alltså beräknas komma att
belöpa sig till omkring (62,500 + 60,000 =) 122,500 kronor.

En approximativ beräkning av inkomsten genom de för prisregleringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 29ö.

27

föreslagna prisutjämningsavgifterna kunde erhållas på följande sätt. Enligt
liskeriutredningen hade år 1936 sålts nära 11 miljoner kilogram strömming
till andra försäljningsföreningar eller partihandlare och nära 3.5 miljoner
kilogram till detaljhandlare. Dessa båda kvantiteter tillsammantagna torde
ha utgjort den till färskkonsumtion försålda mängden strömming. Örn man
idginge från att ungefär motsvarande kvantitet komme att försäljas under
det nya systemets första verksamhetsår och att för den bestämdes ett minimi
pris av i genomsnitt 15 öre per kilogram så skulle inkomsten härav bliva
/(11,000,000 + 3,500,000) 15 =/ 2,175,000 kronor. Enligt förslaget skulle
härå utgå en prisutjämningsavgift av 2 V2 och i vissa fall 2 procent, beroende
av örn på kuststräckan i fråga funnes producentförening eller ej. Vid
en inkomstberäkning torde man böra förutsätta, att avgifterna i genomsnitt
komme att utgå med 2 procent. Inkomsten skulle då bliva 48,938 kronor.
Enligt denna beräkning skulle utgifterna alltså överstiga inkomsterna med
(122,500 — 48,938=) 73,562 kronor. Denna brist skulle alltså behöva täckas
med statsmedel. Om även den sill som ilandföres utmed Blekinge län
och Skånelänens östersjökust skulle inbegripas under regleringen, torde sistnämnda
belopp böra ökas. Men för beräkningen av denna ökning funnes
knappast några utgångspunkter. Lantbruksstyrelsen holle emellertid för
troligt, att ett belopp av 100,000 kronor skulle vara tillräckligt för ett års
prisreglering för strömming och sill för hela östersjökusten utom Norrbottens
och Västerbottens län.

Lantbruksstyrelsen har i anslutning till det anförda uttalat, att, vid bifall
till fiskeriutredningens förslag, av riksdagen torde böra äskas 100,000 kronor
för ett års verksamhet eller för tiden den 1 oktober 1937, då enligt förslaget
den nya regleringen skulle träda i kraft, till den 30 juni 1938 75,000
kronor.

Styrelsen för Blekinge läns havsfiskeförening har vidkommande förslaget
örn att försäljning av strömming och sill för annat ändamål än färskkonsumtion
skall uppdragas åt en organisation eller särskilda ombud, vilkas administrationskostnader
skola gäldas av statsmedel, ifrågasatt nödvändigheten
härav samt anfört, att detta på många håll skulle betyda anskaffande av
affärsförbindelser, transportmedel och tomlådor samt medföra stora kostnader.
Där det befunnes lämpligt syntes därför även denna försäljning kunna
uppdragas åt partihandlarna, förutsatt att det skedde under nödig kontroll.

Jämlikt sitt uppdrag har fiskeriutredningen yttrat sig över åtskilliga framställningar
örn ersättning av statsmedel för förluster, uppkomna genom den
gällande regleringen, samt beträffande dessa hemställt, att Kungl. Majit
måtte på av fiskeriutredningen anförda skäl förklara, att nämnda framställningar
ej skola föranleda någon vidare åtgärd. Härom har Skånes handelskammare
yttrat, att den med beklagande måste konstatera, att utredningen
på till synes lösliga grunder och utan verklig realprövning ansett sig kunna
avvisa ifrågavarande framställningar, och att handelskammaren därför hemställde,
att de framkomna ersättningsanspråken ånyo upptoges till prövning
under klarläggande av såväl de faktiska förlusterna som de omständigheter,
som vid ersättningsfrågornas bedömande borde beaktas. Jämväl Svenska

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

fiskhandelsförbundet har riktat en gensaga mot fiskeriutredningens hemställan
i denna del och framhållit att en av förutsättningarna för strömmingshandelsregleringens
genomförande var, att andras berättigade intressen icke finge
kränkas. När nu sådan kränkning skett, borde ock ersättning utgå i överensstämmelse
med vad som i regel varit fallet vid tidigare statsingripanden
av liknande natur.

Dessa frågor synas emellertid icke böra upptagas till behandling i förevarande
sammanhang.

Departements Vad i ärendet förekommit giver vid handen, att en återgång till helt fri

chfTGTL ° 0

handel med färsk strömming skulle få menliga följder för strömmingsfiskarena.
Ehuruväl det hittills tillämpade regleringssystemet, åtminstone på sina
håll, icke synes ha infriat de förhoppningar i fråga örn prisförbättring och
jämnare avsättningsmöjligheter man på fiskarehåll knutit vid detsamma,
torde det dock i stort hava verkat gynnsamt för fiskarena. Ej heller för
idkarna av handel torde en återgång till förhållandena sådana de voro före
regleringens början vara eftersträvansvärd.

Vid en förlängning av regleringen lärer det dock vara ofrånkomligt att
söka undanröja de missförhållanden, som givit upphov till kritiken mot det
nuvarande regleringssystemets tillämpning.

I icke ringa mån torde orsaken till missförhållandena vara att söka i fiskförsäljningsföreningarnas
försäljningspolitik, i det föreningarna synas hava
förbisett vad dåvarande chefen för jordbruksdepartementet yttrade till den
inledningsvis omnämnda propositionen nr 261 till 1934 års riksdag eller att
statens medverkan uti ifrågavarande avseende vore påkallad icke för att bilda
gentemot den fria handeln konkurrenskraftiga försäljningsorganisationer
utan för att ernå en bättre ordning och reda i strömmingshandeln. Sålunda
framgår av utredningen, att fiskförsäljningsföreningarna, då det gällt att vinna
avsättning för strömmingen utanför de av auktorisationen omfattade
områdena, sinsemellan bedrivit en ganska hänsynslös prispolitik. Då denna
försäljning å det så kallade fria området i icke ringa utsträckning skett direkt
till detaljhandlare, har till men för handeln stor ojämnhet i priserna
uppstått. Så till exempel har det inträffat alt olika fiskhandlare å en ort
fått samma dag inköpa strömming till så skilda priser, att det varit otänkbart
att hålla ett gemensamt utförsäljningspris. Till följd av den sålunda
förda prispolitiken har vidare strömmingen vid kusten ofta kommit att betinga
ett högre pris än inne i landet. Vid de affärer föreningarna emellan,
som i icke ringa omfattning ägt rum, har, enligt vad som upplysts, tendens
att skaffa den egna föreningen fördelar yppat sig. Detta har visserligen
varit till gagn för medlemmarna i den förening, som varit i behov av
tillskott av konsumtionsströmming från annat håll, men för fiskarekåren i
dess helhet har tillvägagångssättet bidragit till att minska det ekonomiska
utbytet av fisket.

De nu skildrade olägenheterna synas emellertid kunna avhjälpas, därest

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

29

fiskförsäljningsföreningarnas verksamhet mera inriktas på att handhava distributionen
av strömmingen samt åt ett kontrollerande organ uppdrages
att öva tillsyn över föreningarnas verksamhet och handeln med strömming
i allmänhet.

Strömmingsmarknadens uppdelning i avgränsade auktorisationsområden
samt det så kallade fria försäljningsområdet torde jämväl i andra avseenden
än de nyss nämnda ha visat sig mindre ändamålsenlig. Detta har ytterligare
accentuerats dels av att vissa föreningars områden visat sig vara icke fullt
lämpligt avvägda i fråga om storlek och gränser, dels och framför allt därigenom,
att från regleringen undantagits sydkusten av Östersjön. Strömmingshandelsregleringen
sådan den hittills tillämpats har emellertid även
gynnat uppkomsten av tillfällighetsfiskare. Dessa ha tack vare sitt medlemskap
i fiskförsäljningsföreningarna haft samma möjligheter att få avsättning
för sina fångster som de fiskare vilka bedrivit fiske som yrke eller binäring,
varigenom situationen försvårats för de sistnämnda. Det sätt varpå åtskilliga
fiskare begagnat sin rätt att sälja direkt till konsument synes slutligen
hava bidragit till den oreda i prisförhållandena, varöver man såväl från fiskförsäljningsföreningarnas
som fiskhandlarnas sida beklagat sig.

Beträffande de förändringar i det nu tillämpade systemet för regleringen
av strömmingshandeln, som vid förlängningen av regleringen böra vidtagas
för att denna skall på ett mera effektivt och friktionsfritt sätt fylla sitt ändamål,
synes mig vad fiskeriutredningen därutinnan föreslagit vara i stort sett
lämpligt.

Jag förordar alltså, att regleringen utsträckes till att omfatta strömming
och sill, som fångats i Östersjön och Bottniska viken samt ilandförts vid
kusten därav. I likhet med fiskeriutredningen finner jag emellertid, att förhållandena
i Norrbottens och Västerbottens län tillsvidare nödvändiggöra
dessa läns undantagande från tillämpningsområdet. Det torde därför böra
ankomma på Kungl. Majit att avgöra i vilka delar av riket bestämmelserna
skola tillämpas.

Den uppsikt över strömmingshandeln, vilken i det föregående omnämnts
såsom nödvändig, finner jag lämpligen böra uppdragas åt ett särskilt organ,
som torde benämnas statens fiskenämnd. Denna nämnd synes böra bestå
av tre, i förhållande till de ifrågavarande intressena opartiska personer och
hava sitt säte i Stockholm. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att
för nämnden utfärda instruktion, över nämndens beslut böra besvär kunna
anföras hos Kungl. Majit. Särskilt kansli för nämnden synes icke erforderligt,
utan de löpande ärendena torde kunna handhavas av en sekreterare
med uppdrag att verkställa nämndens beslut. Årliga kostnaden för nämnden
torde kunna beräknas till omkring 15,000 kronor.

1 likhet med vad för närvarande gäller örn fiskförsäljningsföreningarnas
auktorisering synes beslutanderätten i fråga om tillstånd för producentförening
att med ensamrätt till försäljning emottaga inom dess område Handleda
fångster böra tillkomma Kungl. Majit.

Producent loren ing skall vara skyldig att inom sitt område mottaga av

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

såväl föreningsmedlemmar som utom föreningen stående fiskare ilandförda
fångster. Härvid synes ett visst företräde böra lämnas sådana fiskare, som
pläga mera regelbundet leverera strömming och sill till föreningen och för
vilka fisket utgör huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla. Därest tillförseln
av strömming och sill är så riklig, att det kan antagas, att en väsentlig del
därav ej kan avsättas till färskkonsumtion, bör föreningen nämligen kunna
lämna de nyssnämnda fiskarena företräde till leverans framför övriga. I
fråga örn avsättningen av de av föreningen mottagna fångsterna synes det
böra åligga föreningen att i första hand utbjuda fångsterna till av statens
fiskenämnd anvisad partihandlare. I konsekvens härmed bör sådan partihandlare
vara skyldig att i första hand genom föreningen täcka sitt behov
av strömming och sill. I övrigt torde producentförening hava att vid bedrivandet
av sin verksamhet ställa sig till efterrättelse de ytterligare villkor,
som vid tillståndets beviljande meddelas, ävensom av fiskenämnden givna
föreskrifter och anvisningar. I sådant avseende synes böra gälla, att då producentförening
säljer färsk strömming och sill till detaljhandlare, den skall
betinga sig ett pris per kilogram, som, örn överenskommelse därom ej kan
träffas med partihandlare, bestämmes av fiskenämnden, att vid försäljning
av strömming och sill inom riket priset skall beräknas fritt föreningens avsändningsort,
att föreningen ej må mer än nödigt inskränka fiskares rätt till
försäljning av färsk strömming och sill direkt till konsument samt att föreningen
skall i övrigt på ett lojalt sätt utöva sin befogenhet, så att annans
berättigade intressen icke kränkas.

Där producentförening ej finnes, kommer dennas roll att övertagas av
partihandlarna. Detta torde tills vidare bliva fallet med Blekingekusten och
Skånes östersjökust. Det lärer vara nödvändigt, att statens fiskenämnd där
får utöva liknande kontroll över partihandlarna som annorstädes över producentföreningarna.

För rätten att överhuvud taget bedriva partihandel torde böra fordras särskilt
tillstånd av statens fiskenämnd. Då härav följer en i viss mån privilegierad
ställning för partihandlarna, lära också vissa skyldigheter kunna
åläggas dem. De bestämmelser som i sådant avseende äro föreslagna för
producentförening torde därför i tillämpliga delar böra gälla alla partihandlare.

Då utmed kuststräcka, som ej tillhör området för producentförening, leverans
av strömming och sill kommer att ske direkt från fiskaren till partihandlaren,
lärer begreppet partihandel böra bestämmas så, att dylik leverans
icke blir beroende av tillstånd. Likaså synes utanför begreppet partihandel
böra falla producentförenings försäljning av egen fångst till återförsäljare.
Vill producentförening därutöver driva partihandel, skall den hava att i likhet
med annan partihandlare söka tillstånd därtill hos fiskenämnden.

Fiskares rätt att sälja omedelbart till konsument lärer böra i princip bibehållas.
Då enligt vad som upplysts denna rätt mångenstädes begagnats på
ett sätt, som varit ägnat att försvåra fiskförsäljningsföreningarnas verksamhet,
torde emellertid såsom villkor för rätten böra uppställas dels att försälj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 29-j.

31

ningen icke må avse annan än egen eller eget båtlags fångst, dels att försäljningen
sker av fiskaren själv eller någon hans hemmavarande familjemedlem,
dels ock att fiskaren ställer sig till efterrättelse de villkor som för
försäljningen meddelas av vederbörande producentförening eller, där sådan ej
finnes, av fiskenämnden.

Därest någon vid utövning av verksamhet, som enligt vad nu anförts skall
vara beroende av särskilt tillstånd, åsidosätter de för tillståndets tillgodonjutande
meddelade särskilda villkoren, torde, oberoende av om åtal väckes
eller ej, den myndighet som utfärdat tillståndet böra äga återkalla detsamma.

Vid handeln med strömming och sill torde slutligen böra gälla, att priset
alltid skall angivas per viktenhet, att annan sill än den som fångats i Östersjön
och Bottniska viken samt ilandförts vid kusten därav icke må föras i
handeln under namn av strömming samt att strömming och sill, som inköpts
för annat ändamål än färskkonsumtion, icke må inom riket återförsäljas i
färskt tillstånd.

Då förberedelserna för det nya regleringssystemets genomförande torde
komma att kräva viss tid, synes det lämpligt att tidpunkten för dess ikraftträdande
sättes något senare än vad fiskeriutredningen föreslagit. Den 1
januari 1938 torde härvid få anses lämplig. Intill denna dag torde nu gällande
förordning böra erhålla fortsatt giltighet. Statens fiskenämnd synes
emellertid böra träda i funktion redan vid halvårsskiftet den 1 juli 1937. I
samband med att bestämmelse härom utfärdas torde fiskförsäljningsföreningarnas
auktorisation böra erhålla förlängd giltighet till och med den 31 december
1937, varvid dock bör stadgas skyldighet för dem att vid utövningen
av sin verksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar,
som av fiskenämnden meddelas.

Ehuruväl det föreslagna regleringssystemet närmast får betraktas såsom
ett nytt försök att utröna den lämpligaste formen för strömmingshandelns
organisation, lärer det dock vara av betydelse att de föreslagna organen och
sammanslutningarna få skälig tid att arbeta ostört. Regleringen synes därför
böra äga giltighet till och med den 30 juni 1941.

Det är allmänt känt, att de fiskare vilka för sin utkomst äro beroende av
strömmingsfisket genom svårigheterna att till något så när skäliga priser vinna
avsättning för fångsterna fått sin redan förut svaga ekonomiska ställning
ytterligare försämrad, och i yttrandena hava återgivits uttalanden från fiskarehåll
örn att, därest intet åtgöres för att härutinnan ernå förbättrade förhållanden,
många fiskare skola bliva nödsakade att övergiva yrket för att söka
sin utkomst på annat sätt. Det torde visserligen vara alt förvänta, att producentföreningarna
skola kunna bidraga till att fiskarenas utbyte i ekonomiskt
avseende av fisket skall bliva bättre än tidigare. Erfarenheterna från gällande
reglering visa dock, att, därest fiskareorganisationerna därutinnan skola
vara helt hänvisade till sig själva, en avsevärd tid kommer att förflyta, innan
resultaten visa sig. Svårigheterna alt upprätthålla ett lönande pris äro nämligen
särskilt stora i fråga örn strömmingen. En av orsakerna härtill torde
vara att söka i strömmingens egenskap att mindre än andra fiskslag tåla för -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

väring, en annan i fångsternas växlande storlek. Riklig fångst har medfört
oskälig nedpressning av priset på strömming för färskkonsumtion, varjämte
stora mängder fisk fått säljas för beredning av kraftfoder och dylikt till förlustbringande
priser. Då tillgången på strömming varit ringa, har en åtstramning
av priset ägt rinn, som emellertid ej kunnat uppväga förlusterna. En
reglering av handeln med saltströmming i syfte att befordra avsättningen av
denna vara synes därför med hänsyn till den insaltade strömmingens större
hållbarhet kunna bliva av stor betydelse, då det gäller att göra strömmingsfisket
mera lönande. Emellertid saknas varje förslag i sådan riktning, varför
en närmare undersökning av möjligheterna att i detta avseende vidtaga
åtgärder torde få bero på Kungl. Maj :t.

Inom åtskilliga andra områden av fiskerinäringen har staten lämnat sin
medverkan, då det gällt att öka fiskarenas ekonomiska utbyte. Det synes
mig förenligt med rättvisa och billighet att så sker jämväl i fråga om strömmings-
och sillfisket i Östersjön. Statens ingripande lärer böra hava till
ändamål att bereda fiskarena ett jämnare och mera tillfredsställande utbyte
av deras fångster. Varken ur konsumenternas eller fiskhandlarnas synpunkt
torde detta behöva medföra olägenhet. Vad som under gällande reglering
av strömmingshandeln förekommit ger nämligen vid handen, att dessa båda
intressegrupper äro mest betjänta av, att alltför stora växlingar i strömmingspriset
icke förekomma.

Vid den prisreglering som således synes böra komma ifråga kan emellertid,
såsom fiskeriutredningen framhållit, samma prisgaranti icke givas för
all fångad strömming och sill, utan de prisstödjande åtgärderna lära få
anordnas olika, allteftersom varan vinner avsättning för skilda ändamål.
Det synes härvid lämpligt att, såsom ock bestyrkes av de på olika platser med
gott resultat anordnade prisregleringsförsöken, skilja mellan den del av
fångsten, som avsättes för färskkonsumtion, och den del som försäljes för
annan användning. För den förstnämnda delen torde böra fastställas ett
visst minimipris, för den senare ett prisutjämningsbidrag. Då enligt förslaget
om reglering av handeln med strömming och sill bildandet av producentföreningar
icke är obligatoriskt, medför detta, att prisregleringen icke
lämpligen torde kunna göras obligatorisk annat än såvitt angår fångster,
ilandförda vid kuststräcka, där producentförening finnes.

Producentförening synes böra åläggas att för strömming och sill, som levererats
till föreningen och av denna försålts för konsumtion i färskt tillstånd,
erlägga lägst visst minimipris. Bestämmandet av minimipriset, såväl till
storleken som i fråga om den tid under vilket det skall gälla, torde böra
ankomma på statens fiskenämnd. Minimipriset skall gälla fritt å den leveransort
inom producentföreningens område, som av föreningen anvisas, och
det sålunda fastställda priset skall oavkortat utbetalas till fiskaren. För
strömming och sill, som av producentförening icke kunnat försäljas för
färskkonsumtion, bör föreningen kunna av statens fiskenämnd tillerkännas
prisutjämningsbidrag. Detta lärer emellertid icke kunna komma andra än
föreningens medlemmar till godo. Prisutjämningsbidraget synes böra bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

33

mas så, att medlemmarna erhålla ett visst nettomedelpris för under året för
olika användning försåld strömming och sill, och jag ansluter mig till vad
fiskeriutredningen därutinnan föreslagit eller att nettomedelpriset bör utgöra
för strömming och sill, som exporterats, 10 öre, för sådan vara, som
försålts för saltning, rökning eller kryddning, likaledes 10 öre samt för strömming
och sill, som försålts för beredning av kraftfoder eller gödningsämne,
5 öre, allt för kilogram. Det skall givetvis åligga producentförening att
jämväl vid försäljning av strömming och sill för annat ändamål än färskkonsumtion
inom riket söka ernå bästa möjliga pris. För att förhindra att
föreningarna i förlitande på prisutjämningsbidraget skola eftersätta sina
skyldigheter i nämnda avseende torde för prisutjämningsbidraget böra bestämmas
ett högsta belopp. Detta torde såsom fiskeriutredningen föreslagit
få sättas till 5 öre för exporterad vara och 2 öre för annan strömming och
sill. Då under tiden för regleringens giltighetstid förhållandena, till exempel
i fråga om den allmänna prisnivån, kunna väsentligen ändras, torde
Kungl. Majit böra hava rätt att beträffande grunderna för beräkning av
prisutjämningsbidraget samt i fråga om dettas maximibelopp meddela ändrade
bestämmeleser. Då nettomedelpriset till föreningens medlemmar är beroende
av föreningens omkostnader, torde böra föreskrivas, att dessa ej få
upptagas till högre belopp än statens fiskenämnd finner skäligt. Prisutjämningsbidraget
lärer böra utbetalas oavkortat till medlemmarna.

Där producentförening ej finnes, synes deltagandet i prisreglering få
bliva beroende av frivilligt åtagande. Beslut om anordnande av sådan prisreglering
torde böra fattas av Kungl. Majit. Såsom förutsättning synes böra
uppställas, att för ändamålet erforderligt antal fiskare anmäler sig till deltagande
i regleringen. På statens fiskenämnd torde böra ankomma att bestämma
dels det minimipris, under vilket i regleringen deltagande fiskare
icke må inom området för regleringen sälja strömming och sill för konsumtion
i färskt tillstånd, dels den del av minimipriset fiskarena skola erhålla
för strömming och sill, som icke kunnat försäljas för färskkonsumtion.
Skillnaden mellan sagda del av minimipriset och försäljningssumman för
varan torde böra tillkomma fiskaren såsom prisutjämningsbidrag. Statens
fiskenämnd lärer böra givas befogenhet att söka åstadkomma gynnsammast
möjliga avsättning av sistberörda slag av strömming och sill. I första hand
torde därvid böra anlitas inom området verksamma partihandlare eller sammanslutningar
av fiskare, men nämnden synes även böra äga rätt att uppdraga
denna försäljning åt annat ombud.

Producentförening, respektive i frivillig prisreglering deltagande fiskare
torde böra vara skyldig alt deltaga i kostnaderna för prisutjämningsbidragen
genom erläggande av prisregleringsavgift. Denna synes, i överensstämmelse
med vad fiskeriutredningen föreslagit, böra ställas i relation till priset å strömming
och sill, försåld för färskkonsumtion, sålunda, att producentförening
skall hava att gälda två och en halv procent av det nettopris, föreningen
erlagt för dylik till densamma levererad strömming och sill, och fiskare två

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 296.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

procent av det belopp han under tiden för prisregleringen erhållit för strömming
och sill till färskkonsumtion. Prisregleringsavgifterna torde böra inbetalas
till statens fiskenämnd, som skall hava att förvalta desamma. Därest inflytande
avgifter icke förslå till betalande av prisutjämningsbidrag enligt nu angivna
grunder, torde bristen få täckas med statsmedel. Behovet av sådana torde,
såsom lantbruksstyrelsen i sitt yttrande uttalat, för närvarande kunna beräknas
till 100,000 kronor för år. Härtill komma kontroll- och andra administrationskostnader
för prisreglering inom område, där producentförening ej finnes.
Sistnämnda kostnader torde icke komma att överstiga 10,000 kronor för
år. Komma prisregleringsavgifterna att något år lämna överskott, torde detta
böra fonderas för att användas till prisutjämningsbidrag under följande år.

Därest på någon plats tillförseln av strömming och sill blir så riklig, att
avsevärda svårigheter yppas att vinna avsättning av fångsterna, lärer man,
bland annat för att hålla statens kostnader för prisregleringen vid rimlig nivå,
få i likhet med vad som på sina håll skett under gällande regleringssystem
bestämma om fångstbegränsning. Befogenhet att besluta härom torde
såvitt angår producentförenings område böra tillkomma föreningen och för
annat område statens fiskenämnd eller av nämnden förordnat ombud.

Den föreslagna prisregleringen torde böra förlänas samma giltighetstid som
den föreslagna regleringen av handeln med färsk strömming och sill, det vill
säga från och med den 1 januari 1938 till och med den 30 juni 1941.

Då statens fiskenämnd såsom tidigare anförts förutsättes skola träda i
funktion den 1 juli 1937, torde kostnaderna för ett genomförande av nu
föreslagna åtgärder till strömmings- och sillfiskets stödjande under nästa

budgetår kunna beräknas till (15,000 ~t~ ^^000 —) 70,000 kronor.

Man synes emellertid få räkna med, att under åtminstone den första tiden av
regleringen medelsbehovet per månad kommer att något överstiga vad som i
förhållande till årsbeloppet rätteligen skolat belöpa på månaden. Med hänsyn
härtill torde för nästa budgetår de sammanlagda kostnaderna för stödåtgärderna
böra upptagas till 75,000 kronor.

Jag får i anslutning härtill anmäla, att fiskeriutredningen med en den 20
februari 1937 dagtecknad skrivelse till Kungl. Majit överlämnat förslag till
förordning örn accis å vissa fiskvaror jämte motivering. Enligt detta förslag
skall viss avgift erläggas för följande fiskvaror, nämligen spillånga,
annan färsktorkad fisk, salt fisk samt saltad, sockersaltad eller kryddad
sill och strömming, som till riket införas, även då införseln sker med fartyg,
varå varan bereus av svenskt företag, eller som inom riket bereus
för försäljning och levererats till köpare. De genom avgiften inflytande medlen
skola användas för stödjande och prisreglerande åtgärder inom fiskets
område. Då ett genomförande av nämnda förslag, över vilket efter remiss
yttranden avgivits av vissa myndigheter och korporationer, icke lärer
kunna ske utan förhandlingar med främmande makter, torde förslaget icke
böra föranleda någon åtgärd i förevarande sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

35

På grundval av nu anförda synpunkter har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till dels förordning örn viss reglering av handeln med färsk
strömming och sill och dels förordning om viss reglering av priset å färsk
strömming och sill, vilka förslag torde såsom bilaga A och B fogas till statsrådsprotokollet.

Under åberopande av det anförda och under framhållande att proposition
i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas utan hinder
av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

1) för bidrag till reglering av handeln med färsk strömming
och sill m. m. anvisa för budgetåret 1937/1938 under
nionde huvudtiteln ett förslagsanslag av 75,000 kronor;

2) besluta, att gällande förordning örn viss reglering av
handeln med färsk strömming skall erhålla förlängd giltighet
till och med den 31 december 1937;

3) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med de såsom bilagor till detta protokoll fogade förslagen
till förordning om viss reglering av handeln med färsk
strömming och sill ävensom förordning örn viss reglering av
priset å färsk strömming och sill utfärda erforderliga bestämmelser
i dessa ämnen, att gälla från och med den 1 januari
1938 till och med den 30 juni 1941.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall och förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Ros.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Bilaga A.

Förslag

till

förordning om viss reglering av handeln med färsk strömming

och sill.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För handeln med färsk strömming och sill, som fångats i Östersjön och
Bottniska viken samt ilandförts vid kusten därav, skall i de delar av riket
Kungl. Majit bestämmer gälla vad i denna förordning stadgas.

2 §•

Uppsikt över handeln med färsk strömming och sill utövas av statens fiskenämnd.
Angående nämndens sammansättning, arbetssätt och allmänna befogenheter
är särskilt stadgat.

3 §•

Har av fiskare, för vilka fiske utgör huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla,
bildats ekonomisk förening för gemensamt avyttrande av fångsterna
av strömming och sill utmed viss kuststräcka (producentförening), må, därest
föreningen finnes äga förutsättning för dylik verksamhet och omfatta tillräckligt
antal fiskare, föreningen kunna erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd att
med ensamrätt för försäljning mottaga strömming och sill, som ilandföres
utmed sagda kuststräcka.

Den som inom område, där producentförening erhållit tillstånd som i första
stycket avses, ilandför strömming och sill, må därmed ej idka annan handel
än sådan varom i 4 § andra stycket andra punkten förmäles.

Producentförening är pliktig att enligt samma grunder, som gälla i fråga
om medlems fångst, för försäljning mottaga strömming och sill, som inom
föreningens område ilandföres av annan fiskare.

Är tillförseln av strömming och sill så riklig att det kan antagas, att en
väsentlig del därav ej kan avsättas för konsumtion i färskt tillstånd, må
producentförening lämna fiskare, som mera regelbundet plägar leverera till
föreningen och för vilken fiske utgör huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla,
företräde till leverans.

Det åligger ej mindre producentförening att i första hand utbjuda sina
fångster av strömming och sill till partihandlare, som av statens fiskenämnd

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

37

anvisas, än även sådan partihandlare att i första hand genom föreningen
täcka sitt behov av strömming och sill.

I övrigt skall producentförening vid bedrivandet av sin verksamhet ställa
sig till efterrättelse de ytterligare villkor, som vid tillståndets beviljande må
varda meddelade, ävensom av statens fiskenämnd givna föreskrifter och anvisningar,
jämväl i fråga om prissättningen; och åligger det förening att lämna
nämnden de upplysningar angående mottagna fångster av samt handel med
strömming och sill, som erfordras för utövningen av nämndens uppsiktsbefogenhet.

4 §■

Partihandel med färsk strömming och sill må bedrivas endast efter tillstånd
av statens fiskenämnd.

Detaljhandel med färsk strömming och sill må ej idkas, med mindre varan
är inköpt från den som erhållit tillstånd, som i första stycket sägs, eller
statens fiskenämnd annat medgivit. Fiskare vare dock berättigad att själv
eller genom hemmavarande familjemedlem sälja egen eller eget båtlags fångst
direkt till konsument, skolande vid sådan försäljning iakttagas de villkor som
meddelas av vederbörande producentförening eller, där sådan ej finnes,
av statens fiskenämnd.

Med partihandel förstås i denna förordning sådan handel, som i vare sig
fast räkning eller kommission bedrives till återförsäljare i och för deras rörelse,
med undantag för försäljning, som av producentförening eller, där sådan
ej finnes, av fiskare bedrives med egen fångst till återförsäljare. Med detaljhandel
förstås försäljning till konsument.

Vad i 3 § sista stycket är stadgat om producentförening skall i tillämpliga
delar gälla parti- och detaljhandlare som i denna paragraf avses.

5 §•

Vid handel med färsk strömming och sill skall priset angivas per viktenhet.

Annan sill än sådan som i 1 § avses må ej föras i handeln under namn av
strömming.

6 §■

Färsk strömming och sill, som inköpts för export, för saltning, kryddning
eller rökning, för beredning av kraftfoder eller gödningsämne eller för att
direkt användas till djurföda, må ej inom riket återförsäljas i färskt tillstånd.

7 §•

Angående prisreglering å färsk strömming och sill gäller vad särskilt
stadgas.

8 §•

Åsidosätter någon vid utövning av verksamhet, som enligt denna förordning
är beroende av särskilt tillstånd, de för tillståndets tillgodonjutande med -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 295-

delade särskilda villkoren, må, ändock att han därför icke blivit lagförd,
myndighet, som beviljat tillståndet, återkalla detsamma.

9 §•

Den som inom del av riket, där, enligt vad i 1 § sägs, denna förordning är
tillämplig, i strid mot vad här ovan stadgats till salu håller, säljer eller köper
färsk strömming och sill eller i övrigt gör sig skyldig till överträdelse av bestämmelserna
i denna förordning eller på grund därav meddelade föreskrifter,
straffes med dagsböter.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse som
nu sagts, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen förvunnen,
för varje gång åtal emot honom anhängiggöres, fällas till det straff som
för sådan förseelse är stadgat.

10 §.

Förseelse mot denna förordning eller på grund därav meddelade föreskrifter
åtalas av allmän åklagare. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

11 §.

över statens fiskenämnds beslut i frågor varom i denna förordning förmäles
må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, som skola ingivas till
jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag
klaganden erhöll del av beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938 och gäller till och med
den 30 juni 1941. I fråga om sådan under tiden för förordningens giltighet
begången förseelse, som i förordningen avses, skall vad där är stadgat om
påföljd av förseelsen gälla även efter sistnämnda dag.

Bilaga B.

F örslag

till

förordning om viss reglering av priset å färsk strömming och sill.

1 §•

I fråga om priset till fiskare för sådan färsk strömming och sill, som avses
i förordningen om viss reglering av handeln med färsk strömming och sill,
skall i de delar av riket, där nämnda förordning är tillämplig, gälla vad nedan
stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

39

2 §•

Producentförening, varom i 3 § ovannämnda förordning förmäles, är skyldig
att för strömming och sill, som levererats till föreningen och av denna
försålts för konsumtion i färskt tillstånd inom riket, erlägga lägst det pris
(minimipris) som av statens fiskenämnd för viss tid fastställes.

Minimipriset skall gälla fritt å leveransort, bestämd av producentföreningen
inom dess område. Å minimipriset må ej avdragas föreningsavgifter, handelskostnader
eller i 4 § här nedan omförmäld prisregleringsavgift.

3 §■

Producentförening må för strömming och sill, som icke kunnat försäljas
för konsumtion i färskt tillstånd inom riket, erhålla prisutj åmning sbidrag efter
beslut av statens fiskenämnd. Prisutjämningsbidraget, som utbetalas årsvis i
efterskott, skall så bestämmas, att föreningens medlemmar erhålla ett netto -

medelpris under året för kilogram av

för strömming och sill, som exporterats ................... 10 öre,

för strömming och sill, som försålts för

saltning, rökning eller kryddning ........................ 10 öre, och

för strömming och sill, som försålts för beredning

av kraftfoder eller gödningsämne ........................ 5 öre;

dock må prisutjämningsbidraget ej utgå med högre belopp än med 5 öre
för kilogram i fråga om strömming och sill, som exporterats, samt 2 öre för
annan strömming och sill. På framställning av statens fiskenämnd kan Kungl.
Maj:t besluta, att andra än ovan nämnda nettomedelpriser skola läggas till
grund för beräkning av prisutjämningsbidrag ävensom att sådant bidrag
skall kunna utgå med högre belopp än nyss sagts.

Prisutjämningsbidraget skall av producentföreningen oavkortat utbetalas
till medlemmarna. Vid beräkning av nettomedelpriset till föreningens medlemmar
må omkostnaderna för föreningens rörelse ej upptagas till högre belopp
än statens fiskenämnd prövar skäligt.

4 §•

Producentförening skall för den myckenhet strömming och sill, som av
föreningen försäljes för konsumtion i färskt tillstånd inom riket, erlägga prisregleringsavgift
med 2.5 procent av det nettopris, föreningen erlagt för sådan
till densamma levererad strömming och sill.

Prisregleringsavgiften skall, åtföljd av redovisning, av producentförening
inbetalas till statens fiskenämnd sålunda, att den å viss månad belöpande avgiften
erlägges sist före utgången av följande månad.

5 §■

Inom område, där producentförening ej finnes, må, där Kungl. Maj:t på
förslag av statens fiskenämnd eller efter dess hörande så beslutar, prisreglering
anordnas, under förutsättning att till deltagande däri anmäler sig för
ändamålet erforderligt antal fiskare.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Statens fiskenämnd bestämmer det minimipris, under vilket färsk strömming
och sill ej må inom området för prisreglering, som i första stycket sägs,
av i regleringen deltagande fiskare försäljas för konsumtion i färskt tillstånd
inom riket.

För den strömming och sill, som ej kunnat försäljas för dylik konsumtion,
skall fiskaren äga rätt bekomma den del av minimipriset statens fiskenämnd
bestämmer. Det belopp varmed den för sådan strömming och sill erhållna
försäljningssumman understiger sagda del skall till fiskaren utbetalas i form
av prisutjämningsbidrag. Där så prövas erforderligt äger fiskenämnden uppdraga
åt sammanslutning av fiskare, partihandlare eller annat ombud att
handhava försäljningen av strömming och sill, varom i detta stycke är fråga.

6 §•

Fiskare, som deltager i prisreglering som i 5 § sägs, åligger att i den ordning
statens fiskenämnd bestämmer erlägga prisregleringsavgift med 2 procent
av det belopp han under tiden för prisregleringen erhållit för färsk
strömming och sill, som försålts för konsumtion i färskt tillstånd inom
riket.

7 §■

De genom prisregleringsavgifterna inflytande medlen skola förvaltas av
statens fiskenämnd och användas till utbetalande av prisutjämningsbidrag
enligt vad i 3 och 5 §§ sägs. I den mån de ej förslå härtill, ankommer det på
fiskenämnden att hos Kungl. Majit göra framställning om bidrag av allmänna
medel till utfyllnad av vad som sålunda felas. Tagas ej de under visst år
influtna prisregleringsavgifterna i sin helhet i anspråk för utbetalande av prisutjämningsbidrag,
skall uppkommet överskott fonderas för nästkommande
års behov av medel till dylika bidrag.

8 §•

Är tillförseln av strömming och sill så riklig, att avsevärd svårighet att vinna
avsättning av fångsterna uppkommer, må bestämmelse givas om fångstbegränsning.
Beslut härom meddelas inom område, där producentförening
finnes, av föreningen samt inom annat område, där prisreglering är anordnad,
av statens fiskenämnd eller av ombud, som av nämnden förordnats.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938 och gäller till och med
den 30 juni 1941.

377849. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.