Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

1

Nr 239.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående vissa ändringar i förordningen den 3 juli
1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor m. m.; given
Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till förordning angående vissa ändringar
i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor,
dels ock att bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1937,

1 sami. Nr 239.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

Förslag

till

förordning angående vissa ändringar i förordningen den 3 juli
1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 3 juli 1930 om jordbrukets
kreditkassor1 skall införas en ny paragraf med beteckning § 35 av
den lydelse nedan sägs, dels ock att §§ 17, 36, 37 och 67 samma förordning
skola erhålla ändrad lydelse, på sätt av det följande framgår:

§ 17.

I centralkassas stadgar skola meddelas bestämmelser av det innehåll som
angives i § 18 första stycket, § 19, §§ 21—34 och § 37 andra stycket här nedan.

§ 35.

Visar sig vid uppgörande av bokslut eller eljest, att centralkassa gjort så
stora förluster, att dessa överstiga en tiondel av det belopp, vartill medlemmarnas
ansvarighet för centralkassans förbindelser sammanlagt uppgår,
åligger det styrelsen att därom ofördröjligen såväl lämna meddelande å föreningssammanträde
som underrätta länsstyrelsen, bank- och fondinspektionen
samt styrelsen för jordbrukskreditkassan.

Det åligger centralkassas styrelse att, när helst anledning yppas till antagande,
att centralkassan gjort förluster i den omfattning varom ovan förmäles,
ofördröjligen upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detsamma.

Hava icke senast vid det i första stycket omförmälda föreningssammanträdet
kassans förluster nedbringats under vad i samma stycke sagts, äger
länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från bank- och fondinspektionen,
återkalla det för kassan meddelade godkännandet.

§ 36.

Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa under tio,
åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen
och styrelsen för jordbrukskreditkassan.

Fylles ej detta antal inom två månader efter erinring om förhållandet från
länsstyrelsens sida eller iakttager centralkassan icke i vad på den ankommer

1 Senaste lydelse av §§ 36 och 67, se 1936:374.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

3

föreskrifterna i denna förordning, eller ställer kassan sig icke till efterrättelse
av bank- och fondinspektionen meddelat förbud eller föreläggande, eller
handhavas eljest kassans angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba
förtroendet till kassan, kan godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

§ 37.

Har länsstyrelsen återkallat godkännandet för centralkassa, skall genom
länsstyrélsens försorg ofördröjligen göras anmälan därom hos styrelsen för
jordbrukskreditkassan och hos bank- och fondinspektionen samt underrättelse
örn förhållandet kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt
säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud
för staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å
annan ort, i en tidning å denna ort.

Sedan godkännandet återkallats, skall centralkassan vara pliktig träda i
likvidation, så snart beslutet härom vunnit laga kraft.

§ 67.

Träder centralkassa eller jordbrukskassa i likvidation, äger bank- och fondinspektionen
förordna ombud, som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden,
med rätt att yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka
likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
centralkassans eller jordbrukskassans kassa och övriga tillgångar samt granska
kassans alla böcker, räkenskaper och andra handlingar, och må av ombudet
begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.

Kassans egendom får ej avyttras under hand på andra villkor än som ombudet
godkänner. Ombudet må ej utan synnerliga skäl motsätta sig av likvidatorerna
ifrågasatt försäljning.

Bank- och fondinspektionen äger under likvidationen i avseende å likvidatorer
och föreningssammanträde enahanda befogenhet, som, innan kassan
trätt i likvidation, enligt denna förordning tillkommer inspektionen beträffande
styrelse och föreningssammanträde.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:

Jordbrukets kreditkasserörelse är i huvudsak reglerad genom dels lagen
den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser örn centralkassor för
jordbrukskredit och dels förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets
kreditkassor med däri genom förordningar den 3 juni 1932 (nr 166),
den 22 juni 1934 (nr 324) och den 26 juni 1936 (nr 374) vidtagna ändringar.

I samband med antagandet av bland annat nämnda lag och förordningen
374/1936 hemställde riksdagen i skrivelse den 16 juni 1936 (nr 340) — under
åberopande av sammansatta banko- och jordbruksutskottets av riksdagen
godkända utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition den
30 april 1936 (nr 249) med förslag till förenämnda lag m. m. — att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning angående frågan under vilka förhållanden
centralkassa skulle vara skyldig att träda i likvidation samt för 1937 års
riksdag framlägga förslag till erforderliga bestämmelser i ämnet.

Genom beslut den 26 juni 1936 uppdrog Kungl. Maj:t åt styrelsen för
svenska jordbrukskreditkassan att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Med skrivelse den 16 december 1936 har styrelsen överlämnat
utredning med förslag till lagstiftning i ämnet, över styrelsens förslag hava
yttranden avgivits den 14 januari 1937 av bank- och fondinspektionen och
den 18 februari 1937 av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Under punkterna lil och 112 i nionde huvudtiteln av statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t hemställt, att riksdagen
måtte i avbidan på den proposition i ämnet som kunde varda riksdagen
förelagd beräkna för nästa budgetår till jordbrukets kreditkassor dels under
förstnämnda punkt för revision av jordbrukskasserörelsen m. m. ett reservationsanslag
av 60,000 kronor, dels ock under sistnämnda punkt för förvaltningsbidrag
till jordbrukskasserörelsen ett förslagsanslag av 400,000 kronor.
Enligt vad jag anförde i samband med berörda hemställan pågick angående
anslagen berörande frågor viss utredning. Denna är numera avslutad.
Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:t förenämnda spörsmål,

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

5

därvid jag först till behandling upptager frågan om skyldighet för centralkassa
att tråda i likvidation.

Innan jag närmare ingår på styrelsens för jordbrukskreditkassan förslag
torde jag något få erinra om gällande bestämmelser rörande jordbrukets
kreditkasserörelse.

Den kreditorganisation, varom här är fråga, består av jordbrukskassor såsom
lokalorgan, centralkassor för jordbrukskredit, utgörande sammanslutningar
av jordbrukskassor, till vilka sammanslutningar jordbrukskassorna
skola vara anslutna, samt, såsom ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan,
svenska jordbrukskreditkassan.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att driva lånerörelse genom
att lämna kredit åt centralkassorna, öva kontroll och tillsyn över sådana
kassor och till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens
befrämjande och utveckling i allmänhet. Det för jordbrukskreditkassans
lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas genom upplåning.
Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan har staten ställt till förfogande
4‘/a % obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida.

Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med
begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna hava till uteslutande
syfte att bereda kredit åt sina medlemmar, och centralkassornas väsentliga
ändamål är att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.
För att jordbrukskassa skall kunna erhålla kredit från centralkassa liksom
för att centralkassa i sin ordning skall kunna få kredit från svenska jordbrukskreditkassan
fordras, att den kreditsökande kassan vunnit godkännande
av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte. Godkännande
lämnas allenast under förutsättning, att kassan uppfyller vissa angivna
krav väsentligen avseende innehållet i dess stadgar.

Medlemskap i jordbrukskassa kan vinnas av varje i Sverige bosatt svensk
undersåte, som är ägare eller innehavare av jordbruksfastighet eller därmed
likställd fastighet, eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål
att idka jordbruk ävensom vissa funktionärer vid kassan och centralkassan.
Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.

Delaktigheten i jordbrukskassa beräknas med hänsyn till fastighetens
jordbruksvärde enligt gällande taxering. Brukare av jordbruksfastighet, belägen
inom kassans verksamhetsområde, får vara delaktig i kassan med
högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor av nämnda jordbruksvärde
hos fastigheten. Örn fastighet upplåtits till annan för brukande, kunna ägaren
och brukaren var för sig vinna delaktighet till högst en andel för varje
fullt tal av 1,000 kronor av jordbruksvärdet. Med jordbruksfastighet likställas
vissa andra därmed jämförliga fastigheter.

Jordbrukskasscmedlems insats är fastställd att utgöra minst 5 kronor för
varje andel, varav minst 2 kronor skola kontant inbetalas och återstoden
inom tre år efter tecknandet.

Medlems personliga ansvarighet är enligt 1030 års förordning bestämd sa -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

lunda, att den icke må understiga 50 kronor för varje andel. Medlemmarna
skola vid behov vara underkastade uttaxering intill visst i stadgarna bestämt
belopp, som enligt gällande författning ej må vara högre än 10 kronor för
andel och år. Jordbrukskassas utlåningsrörelse är begränsad alt allenast avse
medlemmarna.

Tidigare hade jordbrukskassa under särskilda förutsättningar rätt till intlåning
i vissa former. Enligt 1930 års förordning får sådan kassa icke för
egen räkning driva inlåningsrörelse men kan såsom ombud för den centralkassa,
till vilken jordbrukskassan är ansluten, mottaga medel för insättning
hos centralkassan.

Till centralkassa skola vara anslutna minst 10 jordbrukskassor inom centralkassans
verksamhetsområde med ett sammanlagt insatsbelopp i centralkassan
å minst 1,500 kronor. Ursprungligen kunde endast jordbrukskassor
vara medlemmar av centralkassa, men år 1918 vidtogs häri den jämkningen,
att även andra inom centralkassans verksamhetsområde lokaliserade
ekonomiska föreningar, vilka hava till ändamål befordrandet av jordbrukets
eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet
av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter, kunna
bliva medlemmar i centralkassa. År 1925 meddelades vissa bestämmelser
angående dylika medlemmars insatsbelopp och den omfattning, i vilken de
skulle få ingå i centralkassa. Till en början gällde ifrågavarande medgivande
endast sådana föreningar, vilkas medlemmar voro personligen ansvariga för
föreningens förbindelser. Enligt 1932 års förordning i ämnet kunna ävei\
andra ekonomiska föreningar bliva medlemmar i centralkassa.

Vid inträdet i centralkassa skall jordbrukskassa för varje i sistnämnda
kassa tecknad andel teckna en insats av 50 öre i centralkassan. Insats skall
inbetalas kontant.

Jordbrukskassa ansvarar för centralkassans förbindelser med 50 kronor
för varje i jordbrukskassan tecknad andel. Jordbrukskassa skall vid behov
vara underkastad uttaxering intill visst belopp, högst 3 procent för år räknat
av kassans ansvarighet för centralkassans förbindelser.

Centralkassa får ej bereda kredit åt andra än sina medlemmar.

Vad angår förenämnda andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
skola de vid anslutning till centralkassa ingå med högst en andel för varje
fullt tal av 50 kronor av så stor del av föreningens tillgångar utöver skulderna,
som motsvarar föreningens insatskapital jämte egna fonder av sådan
beskaffenhet, att de icke kunna anlitas utan därom för varje gång å föreningssammanträde
fattat beslut. Insats skall utgöra 5 kronor för varje föreningens
andel i centralkassan. Föreningen ansvarar för centralkassans förbindelser
med 50 kronor för varje andel, föreningen äger i kassan.

I motsats till jordbrukskassa äger centralkassa driva inlåning från allmänheten.
Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å
sparkasseräkning, depositionsräkning och kapitalräkning samt checkräkning.
För sparkasseräkning är insättningsmaximum bestämt till 4,000 kronor. Centralkassas
inlåning a bankmässiga räkningar må icke överskrida ett belopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

7

motsvarande tre gånger den ansvarighet, som de till centralkassan anslutna
jordbrukskassorna sammanlagt hava för centralkassans förbindelser, Kungl.
Maj :t dock obetaget att, där skäl därtill äro, medgiva att inlåningen må uppgå
till ett belopp, motsvarande fyra gånger nämnda ansvarighet.

Enligt de av riksdagen 1936 antagna bestämmelserna skola jordbrukskreditkassan,
centralkassorna och jordbrukskassorna stå under tillsyn av bankoch
fondinspektionen.

Rörande skyldighet för jordbrukskreditkassan, centralkassorna och
jordbrukskassorna att träda i likvidation och förfarandet därvid
gäller i huvudsak följande.

I fråga om jordbrukskreditkassan stadgas i § 15 av 1930 års förordning,
att Kungl. Maj:t förordnar örn kassans trädande i likvidation och örn förfarandet
därvid. De obligationer, som staten ställt till förfogande såsom grundfond
för jordbrukskreditkassan, må vid likvidation tagas i anspråk allenast
i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser. Rörande
användningen av vad som vid likvidationen återstår av kassans tillgångar,
efter det skulderna blivit guldna, bestämmer Kungl. Majit.

För centralkassa gäller enligt § 37 i 1930 års förordning att, om godkännandet
från det allmännas sida återkallas i den ordning, som i § 36 sägs,
kassan skall vara pliktig träda i likvidation, så snart beslutet härom vunnit
laga kraft. I § 36 första stycket stadgas om förutsättningarna för återkallelse.
Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa under
tio, åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta
länsstyrelsen och styrelsen för jordbrukskreditkassan. Fylles ej detta antal
inom två månader efter erinring om förhållandet från länsstyrelsens sida eller
iakttager centralkassan icke i vad på den ankommer föreskrifterna i förordningen,
eller ställer kassan sig icke till efterrättelse av bank- och fondinspektionen
meddelat förbud eller föreläggande, eller handhavas eljest kassans
angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, kan
godkännandet av länsstyrelsen återkallas. Enligt andra stycket av samma,
paragraf skall, om godkännandet för centralkassan återkallats, genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen göras anmälan därom hos styrelsen för jordbrukskreditkassan
och hos bank- och fondinspektionen samt underrättelse
om förhållandet kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte,
eller, örn flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för
staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan
ort, i en tidning å denna ort.

Vad slutligen jordbrukskassa angår skall även sådan kassa enligt § 55 i
1930 års förordning vara pliktig att träda i likvidation, om godkännandet
för kassan återkallas. Detta kan enligt samma paragraf ske, om antalet medlemmar
i jordbrukskassa nedgår under femton, och i övrigt under motsvarande
förutsättningar, som nyss angivits med avseende å centralkassa. Jordbrukskassa
skall även träda i likvidation, i händelse godkännandet enligt § 39
i förordningen förfallit på grund av att kassan icke inom sex månader efter
godkännandet vunnit anslutning till centralkassa eller jordbrukskassan järn -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

likt § 54 blivit utesluten ur centralkassa med anledning av uraktlåtenhet att
ställa sig centralkassans anvisningar till efterrättelse m. m.

Bestämmelserna i §§ 36 och 55 kompletteras av föreskrifter i § 65, enligt
vilka bank- och fondinspektionen, örn centralkassa eller jordbrukskassa underlåter
att ställa sig till efterrättelse av inspektionen meddelat förhud eller
föreläggande eller eljest handhar sina angelägenheter på sätt, som är ägnat
att rubba förtroendet till densamma, äger göra anmälan därom hos vederbörande
länsstyrelse med anhållan örn återkallelse av det för kassan meddelade
godkännandet.

I § 67 förordningen om jordbrukets kreditkassor finnes slutligen för fall,
att centralkassa eller jordbrukskassa träder i likvidation, föreskrivet, att bankoch
fondinspektionen under denna äger i avseende å likvidatorer och föreningssammanträde
enahanda befogenhet, som, innan kassan trätt i likvidation,
enligt förordningen tillkommer inspektionen beträffande styrelse och
föreningssammanträde.

Till följd av att såväl centralkassor som jordbrukskassor utgöra ekonomiska
föreningar med begränsad personlig ansvarighet, äga stadgandena i lagen
den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska föreningar, i viss utsträckning,
jämväl giltighet i fråga om nyssnämnda kassor. I 46—64 §§ i denna lag meddelas
bestämmelser om sådan förenings likvidation och upplösning. Till en
början angivas där vissa förhållanden, som skola föranleda likvidation. Enligt
46 § gäller salunda att, örn ekonomisk förenings verksamhet finnes vara
lagstridig eller uppenbart osedlig, rätten äger, på ansökning av ombud, som
justitiekanslern eller länsstyrelsen förordnar att sådan talan utföra, förklara
föreningen skyldig att träda i likvidation. I sådant fall skall rätten förordna
en eller flera likvidatorer att verkställa likvidationen. Vidare stadgas i 47 §
att, om ekonomisk förening saknar till föreningsregistret anmäld, behörig
styrelse, föreningsmedlem eller borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan
vara beroende därav, att någon finnes som äger företräda föreningen, är berättigad
att hos rätten eller domaren göra ansökning, att föreningen må förklaras
skyldig att träda i likvidation. Styrkes efter viss kungjord tid, att anmärkta
förhållandet fortfar, skall rätten förklara, att föreningen skall träda
i likvidation, och förordna en eller flera likvidatorer alt verkställa densamma.
Ekonomisk förening skall enligt 48 § också träda i likvidation, då antalet
föreningsmedlemmar nedgått under fem och tillräckligt antal medlemmar ej
inträtt inom tre månader eller då förhållande inträffat, på grund varav enligt
bestämmelse i stadgarna föreningen skall upphöra med sin verksamhet.
Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 48 § påkallar
likvidation, och anmäles ej inom en månad därefter till föreningsregistret,
att föreningen trätt i likvidation, skall rätten, på ansökan av föreningsmedlem
eller styrelseledamot och efter föreningens hörande, förklara, att föreningen
skall träda i likvidation, och skall rätten förelägga föreningen att inom
viss tid, ej understigande en månad, utse en eller flera likvidatorer vid äventyr
att förordnande i sådant hänseende eller eljest meddelas av rätten. Slutligen
kan föreningen frivilligt besluta att träda i likvidation. För sådant be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

9

sluts giltighet fordras enligt 43 § viss kvalificerad majoritet bland föreningsmedlemmarna.
— övriga i lagen örn ekonomiska föreningar meddelade bestämmelser
om förenings likvidation och upplösning hava i stort sett avseende
å likvidatorernas kvalifikationer och åligganden samt förfarandet vid
likvidation, fördelning av överskott efter likviderad förening m. m. Dessa bestämmelser
överensstämma i det väsentliga med motsvarande föreskrifter i
lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse och lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker.

Svenska jordbrukskreditkassans styrelses förslag innebär, att rörande centralkassas
skyldighet att träda i likvidation, då större förluster drabbat kassan,
skola i huvudsak gälla följande bestämmelser.

Visar sig vid uppgörande av bokslut eller eljest, att centralkassa gjort så
stora förluster, att dessa överstiga en femtedel av det belopp, vartill medlemmarnas
ansvarighet för centralkassans förbindelser sammanlagt uppgår, skall
det åligga styrelsen att därom ofördröjligen såväl lämna meddelande å föreningssammanträde
som underrätta länsstyrelsen och styrelsen för jordbrukskreditkassan.
Det skall åligga kreditkassans styrelse att, när helst anledning
yppas till antagande, att centralkassan gjort förluster i den omfattning varom
nyss sagts, ofördröjligen upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska
detsamma. Hava icke senast vid det nyss omförmälda föreningssammanträdet
kassans förluster nedbringats under en femtedel av det belopp, vartill
medlemmars ansvarighet för kassans förbindelser sammanlagt uppgår, äger
länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från bank- och fondinspektionen,
återkalla det för kassan meddelade godkännandet.

Dessa bestämmelser äro enligt förslaget upptagna i § 35 av 1930 års förordning,
vilken pai-agraf enligt förordningen 374/1936 upphörde att gälla.

Enligt förslaget är icke avsett att göra ändring i övriga föreskrifter rörande
återkallande av godkännande för centralkassa, varom stadgas i § 36 första
stycket. De för närvarande i § 36 andra stycket upptagna bestämmelserna
angående anmälan och kungörande om återkallandet hava i förslaget överflyttats
såsom ett första stycke till § 37, varefter såsom ett andra stycke i denna
paragraf i nära anslutning till paragrafens nuvarande lydelse stadgats, att,
sedan godkännande återkallats, centralkassa skall vara pliktig träda i likvidation,
så snart beslutet härom vunnit laga kraft.

Rörande likvidationsförfarandet upptages i förslaget följande.

Är centralkassa eller jordbrukskredilkassa på grund av bestämmelserna i
§ 37 eller 55 pliktig att träda i likvidation, skall å föreningssammanträde en
eller flera likvidatorer väljas att verkställa likvidationen. I stadgandena må
kunna bestämmas, att en eller flera likvidatorer skola på annat sätt utses
att jämte de å föreningssammanträde valda deltaga i likvidationen. Utser
kassan ej likvidatorer, då godkännandet för kassan återkallas, ankommer
det på länsstyrelsen att utse en eller flera likvidatorer. Under tiden intill
dess sådant skett, svara de, som med vetskap örn återkallandet deltaga i
beslut örn fortsättande av kassans verksamhet eller handla å dess vägnar, för

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.
Örn centralkassas och jordbrukskassas likvidation skall, utöver bestämmelserna
i lagen om ekonomiska föreningar, gälla, att kassans egendom ej må
avyttras under hand på andra villkor än som det av bank- och fondinspektionen
enligt § 67 förordnade ombudet godkänt. Ombudet må ej utan synnerliga
skäl motsätta sig av likvidatorerna ifrågasatt försäljning. Nu omförmälda
stadganden rörande likvidationsförfarandet hava i förslaget upptagits i en ny
paragraf, § 59 a.

I § 67 av 1930 års förordning hava vidare rörande likvidationsförfarandet
upptagits — förutom den däri nu upptagna bestämmelsen, att bank- och
fondinspektionen äger under likvidationen i avseende å likvidatorer och föreningssammanträde
enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation,
enligt förordningen tillkommer inspektionen beträffande styrelse- och
föreningssammanträde — bestämmelser i följande avseenden. Bank- och
fondinspektionen skall, för den händelse centralkassa eller jordbrukskassa
träder i likvidation, äga förordna ombud, som har att närvara vid likvidatorernas
sammanträden med rätt att yttra sig till protokollet samt att i övrigt
övervaka likvidationen. Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att
när sora helst inventera centralkassans eller jordbrukskassans kassa och
övriga tillgångar samt granska kassans alla böcker, räkenskaper och andra
handlingar. Av ombudet begärd upplysning angående förvaltningen må ej
av likvidatorerna förvägras. Ombudet skall i frågor av vikt samråda med
styrelsen för jordbrukskreditkassan eller, då fråga är om jordbrukskassas
likvidation, med styrelsen för vederbörande .centralkassa.

Enligt styrelsens för jordbrukskreditkassan förslag äro de nya bestämmelserna
avsedda att träda i kraft den 1 juli 1937.

Jag torde härefter få övergå till en redogörelse för styrelsens för svenska
jordbrukskreditkassan motivering till sitt förslag.

Jordbrukskreditkassans styrelse har till en början berört frågan huruvida
en komplettering av bestämmelserna rörande jordbrukskreditkassans likvidation
vore erforderlig. Härutinnan har styrelsen anfört.

Enligt styrelsens mening funnes icke tillräcklig anledning att göra ändring
i eller komplettera den nuvarande bestämmelsen i § 15 av förordningen örn
jordbrukets kreditkassor, enligt vilken Kungl. Majit hade att förordna om
jordbrukskreditkassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid.
Några likvidationsbestämmelser hade icke ansetts behövliga för de med
jordbrukskreditkassan jämförliga centralorganen för de halvofficiella hypoteksinstitutionerna.
Såtillvida syntes för jordbrukskreditkassans vidkommande
ännu mindre än för dessa andra inrättningar några dylika bestämmelser
vara erforderliga, som jordbrukskreditkassan icke vände sig till allmänheten
i sin medelsanskaffning utan verkställde sin upplåning hos större kapitalplacerare,
vilka själva kunde bedöma sina risker utan särskilda säkerhetsbestämmelser
i lagstiftningen. Ej heller hade riksdagen i sin skrivelse nr
340/1936 ifrågasatt någon komplettering av bestämmelserna om jordbrukskreditkassans
likvidation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

11

Såsom allmän motivering för förslaget har styrelsen för jordbrukskreditkassan
anfört i huvudsak följande.

Då centralkassorna numera ägde mottaga insättningar från allmänheten,
borde dessa kassor lika väl som bankaktiebolagen och sparbankerna bliva
underkastade bestämmelser örn skyldighet att träda i likvidation, när sådan
kassas ställning mera avsevärt försämrades och dess möjlighet att göra rätt
för sig gentemot fordringsägarna härigenom äventyrades. I någon mån
kunde bestämmelser i förevarande ämne också vara motiverade av hänsyn
till centralkassornas medlemmar, jordbrukskassor och till centralkassorna
anslutna jordbruksekonomiska föreningar, vilka vore ansvariga för centralkassornas
förbindelser. En centralkassa borde icke utan inskränkning få
fortsätta sin verksamhet, om denna bedreves på sådant sätt, att medlemmarnas
ansvarighet kunde befaras behöva tagas i anspråk i en alltför stor omfattning.
Slutligen kunde staten, som stöde i visst ansvar för centralkassornas
förbindelser, hava intresse av att en centralkassa icke finge fortsätta en
förlustbringande verksamhet.

Styrelsen för jordbrukskreditkassan har såsom motivering för de i förslaget,
§ 35, upptagna bestämmelserna rörande skyldighet för centralkassa att
träda i likvidation anfört följande.

För bedömandet av vilka bestämmelser som borde meddelas i förevarande
ämne, vore det lämpligt att beakta, vad som härutinnan gällde beträffande
bankaktiebolag och sparbanker. Enligt 25 § sparbankslagen finge sparbank
inlåna penningar — här inräknades även upplåning — dels till ett belopp,
för vilket full täckning hos sparbanken funnes i kontanter, banktillgodohavanden,
fullgoda obligationer och vissa därmed jämställda värdepapper,
kommunlån eller lån, för vilka säkerheten utgjordes av inteckning inom
hälften av senast fastställda taxeringsvärde! uti annan i stad, köping eller
municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet
å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej
vore försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke finge
inräknas värdet av växande skog, dels ock därutöver till ett belopp av
högst tolv och en halv gånger sparbankens fonder. I intet fall finge dock
inlåningen med avdrag av sparbankens kontanter och banktillgodohavanden
överstiga femtio gånger sparbankens fonder. Om rubbning uppstått i det
förhållande, som sålunda skulle förefinnas emellan sparbanks fonder och
dess inlåning, föreläde länsstyrelsen sparbanken att vidtaga rättelse. Underläte
sparbanken att ställa sig till efterrättelse sådant föreläggande, ägde
länsstyrelsen enligt 58 § sparbankslagen förordna, att sparbanken genast
skulle träda i likvidation. Vad bankaktiebolagen anginge stadgades i 91 och
92 §§ banklagen att, örn vid uppgörande av bokslut eller eljest visade sig,
att bankaktiebolag gjort sådana förluster, att tio procent av grundfonden
förlorats, och om icke genom tillskott av aktieägare grundfonden återställdes
till sitt behöriga belopp, bolaget skulle träda i likvidation.

Den uppgift att trygga kreditinrättningarna och deras fordringsägare mot
föjderna av inträffande förluster, vilken bos bankaktiebolagen och sparbankerna
tillgodosåges genom dessas fonder, vore bos centralkassorna till väsentlig
del tillgodosedd genom medlemmarnas ansvarighet för centralkassornas
förbindelser. Denna ansvarighet utgjorde för såväl jordbrukskassor som andelsföreningar
femtio kronor för värjo andel, som sådan medlem bade i vederbörande
centralkassa. Fullgörandet av centralkassornas förbindelser tryggades
dessutom av centralkassornas fonder — vilka dock hittills icke nått någon
mera betydande storlek — och vidare av centralkassornas möjlighet att oberö -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ende av medlemmarnas nyss omförmälda ansvarighet å dessa uttaxera intill
visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat, dock högst tre procent av
varje medlems ansvarighet för centralkassans förbindelser, alltså högst en
krona femtio öre för andel. Slutligen hade staten ställt viss garanti för fullgörandet
av varje centralkassas förbindelser, med undantag av kassans skuld
till jordbrukskreditkassan. Dessa garantier hade formen av hos riksbanken
deponerade svenska statens obligationer till belopp, som bestämdes av Kungl.
Maj:t under iakttagande av att beloppet finge högst motsvara tjugo procent,
med avrundning av beloppet uppåt till jämnt hundratusental kronor, av kassans
upplåning enligt senast upprättade bokslut samt att beloppet icke finge
i något fall överstiga 1,000,000 kronor eller understiga 100,000 kronor. Sålunda
ställd garanti för en centralkassa finge på särskilt angivna villkor anlitas
till täckande av fordringar, i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inräknade,
som på grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess förbindelser
kunde från dem uttaxeras, därtill visade sig otillräckliga.

Med hänsyn till den roll, som medlemmarnas ansvarighet spelade för centralkassorna,
ansåge styrelsen de likvidationsregler, varom nu vore fråga,
böra grundas på omfattningen av ifrågavarande ansvarighet. Denna borde
därvid betraktas såsom en motsvarighet till sparbankernas och bankaktiebolagens
fonder. Med utgångspunkt härifrån syntes böra prövas, huruvida någon
av de förut omförmälda, i sparbanks- och banklagarna förekommande
likvidationsgrunderna borde göras tillämplig även på centralkassorna. Vad
först anginge den i sparbankslagen upptagna regeln, enligt vilken en sparbanks
fonder ej finge understiga vissa relationstal i förhållande till in- och
upplåningen, kunde erinras örn att redan nu funnes en i viss mån jämförlig
regel i förordningen om jordbrukets kreditkassor. Enligt § 31 finge nämligen
centralkassas inlåning å bankmässiga räkningar icke överskrida ett belopp,
motsvarande tre gånger den ansvarighet, som de till centralkassan anslutna
jordbrukskassorna sammanlagt hade för centralkassans förbindelser, Kungl.
Majit dock obetaget att, där skäl därtill vore, medgiva, att inlåningen finge
uppgå till ett belopp, motsvarande fyra gånger nämnda ansvarighet. Vid ett
åsidosättande av dessa föreskrifter trädde den förut omförmälda bestämmelsen
i § 36 i tillämpning, på grund varav centralkassa kunde bliva skyldig
att träda i likvidation, örn kassan icke iakttoge föreskrifterna i förordningen.
Då nyssnämnda bestämmelser för centralkassorna emellertid endast bade avseende
å inlåningen men ej å den för dessa kassor ofta lika viktiga upplåningen,
kunde bestämmelsen i fråga icke erbjuda samma garantier som förutnämnda
bestämmelse för sparbankerna. Härför skulle erfordras, att även upplåningen
för centralkassorna begränsades i förhållande till medlemmarnas
ansvarighet. En sådan begränsning hade föreslagits av jordbrukskreditutredningen
i dess den 18 juli 1935 avgivna betänkande med förslag till förordningom
jordbrukets kreditkassor m. m. Förslaget i denna del hade emellertid
icke beaktats i samband med de ändringar i författningarna för jordbrukskasserörelsen,
som genomförts enligt beslut vid 1936 års riksdag. Det syntes
styrelsen med hänsyn härtill icke vara lämpligt att nu ifrågasätta någon begränsning
av förevarande art. Härmed förfölle även möjligheten att för centralkassorna
införa någon likvidationsgrund av samma innebörd som den,
vilken enligt sparbankslagen gällde med avseende å fondernas förhållande
till in- och upplåningen.

1 stället bade styrelsen upptagit till övervägande, örn icke den i banklagen
tillämpade principen om skyldighet för bankaktiebolag att träda i likvidation,
om dess förluster överstege viss del av grundfonden, lämpligen kunde
tagas till förebild för motsvarande bestämmelser för centralkassorna. Såvitt
styrelsen kunde finna, borde detta med fördel kunna ske. Som redan fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

13

hållits fyllde centralkassemedlemmarnas ansvarighet väsentligen samma uppgift
som bankaktiebolagens fonder. Om en centralkassa gjort så stora förluster,
att det på grund härav måste anses nödvändigt att taga i anspråk eri mera
väsentlig del av medlemmarnas ansvarighet, vittnade detta i allmänhet örn
att kassans ställning vore så svag, att det läge i såväl insättarnas som medlemmarnas
intresse, att kassans verksamhet avvecklades, innan förlusterna
ytterligare ökades.

Vad härefter anginge frågan, huru stora förluster en centralkassa borde
kunna lida utan att nödgas träda i likvidation, borde till en början uppmärksammas,
att en kassa, som gjort förluster, i första hand finge anses böra täcka
dessa genom anlitande av sin säkerhetsfond och av de till centralkassan anslutna
andelsföreningarnas insatskapital i kassan. Vidare kunde kassan verkställa
uttaxering på sina medlemmar för det löpande året, vilken uttaxering
enligt det förut sagda kunde uppgå till högst en krona femtio öre för andel.
Endast de förluster, som därefter återstode, borde tydligen medräknas, då det
gällde att jämföra förlusternas storlek med beloppet för medlemmarnas ansvarighet.
För bankaktiebolagen vore stadgat, att anledning till likvidation
förelåge, om bank gjort sådana förluster, att tio procent av grundfonden förlorats.
Enligt styrelsens mening borde motsvarande relationstal med avseende
å förhållandet mellan centralkassas förluster och dess medlemmars ansvarighet
sättas högre. Det borde beaktas, att centralkassorna hade möjlighet
att, oavsett medlemmarnas ansvarighet, årligen å dessa uttaxera tre procent
av ansvarsbeloppet. Vidare vore att märka, att den inlåning, som för en centralkassa
medgåves vid ett visst ansvarighetsbelopp, vore lägre än den inlåning,
vilken en bank med grundfond till samma belopp som nyssnämnda
ansvarighetsbelopp finge mottaga. Under det att centralkassas inlåning å
bankmässiga räkningar icke finge överskrida tre eller, efter särskilt medgivande,
fyra gånger anslutna jordbrukskassors ansvarighet, kunde bankaktiebolags
inlåning enligt 49 § banklagen uppgå ända till åtta gånger bolagets
egna fonder. Det syntes skäligt, att i förevarande sammanhang viss hänsyn
toges till att centralkassornas inlåning sålunda vilade å något större underlag
än bankaktiebolagens inlåning. Vid övervägande av olika på frågan inverkande
omständigheter hade styrelsen funnit sig böra föreslå, att centralkassa
skulle kunna bliva skyldig att träda i likvidation, örn den gjort så stora förluster,
att dessa — sedan kassans säkerhetsfond och anslutna andelsföreningars
insatskapital blivit anlitade och uttaxering verkställts för löpande året
— överstege en femtedel, alltså tjugo procent, av det belopp, vartill medlemmarnas
ansvarighet för centralkassans förbindelser sammanlagt uppginge.
Härvid borde räknas med såväl jordbrukskassors som anslutna andelsföreningars
ansvarighet.

Till belysande hur den av styrelsen nu föreslagna regeln kommer att verka
i praktiken har styrelsen uppgjort följande sammanställning.

Sammanställning till belysande av innebörden av styrelsens förslag.

Centralkassor

Säkerhets-fond samt
ansi. andels-för:s insats-kapital

Högsta
tillåtna ut-tax. för
ett år

20 % av
medlemmar-nas ansva-righet

Summa
av kol.
2-4

Total

utlåning

Återstående ansva-righet (80 %)

Annan
utlåning än
primärlån
(andels-kredit)

Åter-stående
ansvarig-het i rela-tion till
andels-kredit %

Inlåning

i absoluta
tal

i relation
till ut-låningen

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

Gotlands ........

22,000

104.000
18,000

166.000

35.000

82.000
255,000

74.000

60.000
16,000

14.000

44.000

39.000

77.000

45.000

63.000

90.000

36.000

67.000

20.000

93,000

293.000

260.000

516.000

299.000

417.000

597.000

239.000

445.000

134.000

129.000

441.000

317.000

759.000

379.000

562.000

942.000

349.000

572.000

170.000

2.448.000

8.039.000

4.239.000
12,800,000

6.982.000

9.335.000

9.024.000

5.798.000

6.238.000

3.182.000

372.000

1.172.000

1.040.000

2.064.000

1.196.000

1.668.000

2.388.000

956.000

1.780.000

536.000

15

15

25

16

17

18

26

16

29

17

1.529.000

4.499.000

2.771.000

6.650.000

3.852.000

4.892.000

6.449.000

2.893.000

4.631.000

1.506.000

24

26

37

31

31

34

37

33

38

36

1.067.000

2.728.000

1.251.000

5.508.000

2.149.000

2.932.000

4.454.000

3.582.000

4.365.000

1.431.000

Gävleborgs......

Malmöhus läns ..
Mell. Norrlands ..
Mell. Sveriges....
Malarp ro vinsernas

Södra Sveriges____

Västra Sveriges ..
Östergötlands ....
övre Norrlands ..

832,000 | 495,000

3,293,000 | 4,620,000

68,085,000

13,172,000

19

39,672,000

33

29,467,000

Anm. 1. Siffrorna avse den 30 september 1936.

* A^A .^iff.rorna * kolumn 5 utvisa, huru stora förluster de olika centralkassorna enligt föreliggande förslag kunna lida innan de nödgas
träda i likvidation. e

Anm. 3. Siffrorna i kolumnerna 7 och 8 utvisa, huru stora belopp som kvarstå av ansvarigheten, när centralkassans förluster uppgå till
belopp, som angives i kolumn 5, och centralkassan härvid nödgas träda i likvidation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

''Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

15

I anslutning till denna tablå har styrelsen framhållit, att enligt vad tablån
utvisade vore den av styrelsen förordade bestämmelsen tillräckligt betryggande
för centralkassornas insättare och ansvariga medlemmar, samtidigt som
den å andra sidan icke vore alltför sträng mot centralkassorna alt framtvinga
likvidation, där sådan icke vore påkallad av förhållandena.

Styrelsen för jordbrukskreditkassan har såsom motivering till sitt förslag
till likvidationsbestämmelserna i § 35 av förordningen örn jordbrukets kreditkassor
vidare anfört:

Om det vid uppgörande av bokslut eller eljest visade sig, att centralkassa
gjort så stora förluster som förut sagts, borde detta emellertid icke omedelbart
medföra skyldighet att träda i likvidation. Liksom vore föreskrivet för
bankaktiebolag i motsvarande situation borde den första åtgärden vara, att
styrelsen ofördröjligen å föreningssammanträde lämnade meddelande om det
inträffade förhållandet. Även vederbörande länsstyrelse samt styrelsen för
jordbrukskreditkassan borde underrättas. Under tiden fram till föreningssammanträdet
hade centralkassan ännu tillfälle att söka efter möjligheter att
nedbringa förlusterna under det maximibelopp, som angåves i författningen.
Såsom redan framhållits behövde förlusterna medräknas endast i den mån
desamma icke täcktes av centralkassans säkerhetsfond och anslutna andelsföreningars
insatskapital och av för året tillåten uttaxering. Styrelsen hade
tagit under övervägande, huruvida anordningar borde skapas för möjliggörande
av en förstärkning av centralkassas säkerhetsfond för att dymedelst
bringa rättelse i det inträffade förhållandet. Det finge erinras att det i 34
§ sparbankslagen vore förutsatt, att, då det för upprätthållande av sparbanks
verksamhet funnes påkallat, en särskild säkerhetsfond skulle kunna bildas
genom bidrag av huvudmän eller andra. En motsvarande bestämmelse återfunnes
i banklagen. Enligt 92 § i denna lag gällde, att örn av aktieägare
tecknades vad som erfordrades för att återställa grundfond till dess behöriga
belopp, bankaktiebolag ägde, därest det sålunda tecknade beloppet omedelbart
inbetalades eller därför ställdes pant eller annan säkerhet, som bankinspektionen
prövade fullgod, fortsätta rörelsen. Intet hinder syntes visserligen
möta att bland de bestämmelser, som skulle reglera centralkassas skyldighet
att träda i likvidation på grund av lidna förluster, även införa regler angående
förstärkning av kassas fonder. Dessa regler skulle härvid kunna avfattas
i huvudsaklig anslutning till de för bankaktiebolagen gällande. Emellertid
funne styrelsen dylika bestämmelser för centralkassornas del i praktiken
betydelselösa, varför några föreskrifter i detta ämne icke upptoges i
förslaget.

Örn icke senast vid omförmälda föreningssammanträde centralkassas
förluster nedbringats under det angivna maximibeloppet, borde länsstyrelsen
hava att återkalla godkännandet för kassan. Det syntes emellertid lämpligt,
att länsstyrelsen dessförinnan inhämtade yttrande i ärendet från bank- och
fondinspektionen.

I fråga om det av styrelsen förordade förfarandet, §§ 59 a och 67 i författningsförslaget,
har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Örn centralkassa vore skyldig att träda i likvidation, borde det åligga
kassan att å föreningssammanträde välja en eller flera likvidatorer att verkställa
likvidationen. I kassas stadgar borde kunna bestämmas, att en eller
flera likvidatorer skulle på annat sätt, exempelvis av jordbrukskreditkassan,
utses att jämte de å förcningssammanträdet valda deltaga i likvidationen.
Kassan borde självfallet icke genom underlåtenhet att utse likvidatorer kunna
göra skyldigheten att träda i likvidation örn intet. Ulsågc kassan ej likvida -

lii

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

torer, då godkännandet för kassan återkallats, borde det därför ankomma på
offentlig myndighet att utse en eller flera likvidatorer. De, som med vetskap
om återkallandet deltoge i beslut örn fortsättande av kassans verksamhet eller
handlade å dess vägnar, bolde svara för uppkommande förbindelser en för
alla och alla för en såsom för egen skuld. I lagen om ekonomiska föreningar
funnes redan bestämmelser meddelade i nu berörda ämnen. Enär emellertid
ifrågavarande bestämmelser icke vore avfattade med tanke på .sådana likvidationsfall,
som åsyftades med de särskilda bestämmelserna i förordningen
örn jordbrukets kreditkassor, syntes det vara motiverat, att i sistnämnda författning
lämnades uttryckliga bestämmelser i ämnet. Härvid syntes det vara
att föredraga att, där det enligt det förut sagda måste ankomma på offentlig
myndighet att utse likvidatorer, detta åliggande icke, såsom enligt lagen om
ekonomiska föreningar, hänskötes till rätten ulan till länsstyrelsen, vilken ju
handlade frågan örn återkallelse av godkännande.

I övrigt syntes de i föreningslagen upptagna bestämmelserna örn likvidation
och upplösning bliva direkt tillämpliga även vid likvidation, som föranleddes
av de speciella stadgandena i förordningen örn jordbrukets kreditkassor. Någon
upprepning av förstnämnda bestämmelser vore alltså icke erforderlig.

Enligt § 67 förordningen om jordbrukets kreditkassor ägde bank- och fondinspektionen,
om centralkassa trädde i likvidation, därunder i avseende å
likvidatorer och föreningssammanträde enahanda befogenhet, som, innan
kassan trätt i likvidation, enligt förordningen tillkomme inspektionen beträffande
styrelse och föreningssammanträde. I överensstämmelse med stadganden
i banklagen syntes i förordningen även böra införas föreskrifter örn
att vid centralkassas likvidation bank-och fondinspektionen skulle äga förordna
ombud, som hade att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med
rätt att yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen. Likvidatorerna
borde vara skyldiga att bereda ombudet tillfälle att när som helst
inventera centralkassans kassa och övriga tillgångar samt granska kassans
alla böcker, räkenskaper och andra handlingar. Det syntes vara lämpligt att
föreskriva skyldighet för ombud att i frågor av vikt samråda med styrelsen
för jordbrukskreditkassan.

I anslutning till vad som gällde enligt banklagen borde även beträffande
centralkassa föreskrivas — utöver vad härutinnan funnes stadgat i 57 § lagen
om ekonomiska föreningar —- att sådan kassas egendom under likvidation ej
finge avyttras under hand på andra villkor än som det av bank- och fondinspektionen
förordnade ombudet godkänt men att ombudet ej utan synnerliga
skäl finge motsätta sig av likvidatorerna ifrågasatt försäljning.

Såsom framgår av det föregående avsåge den fråga, som hänskjutits till
styrelsen, endast införandet av nya likvidationsbestämmelser för centralkassorna.
Emellertid funne styrelsen det vara att förorda att, med tanke på
de fall då jordbrukskassa trädde i likvidation enligt nuvarande bestämmelser
i § 55 sista stycket förordningen om jordbrukets kreditkassor, de förut föreslagna
tekniska föreskrifterna örn utseende av likvidatorer m. m. gjordes tilllämpliga
även i fråga om jordbrukskassor. Dessa föreskrifter borde därför
införas i en ny paragraf, § 59 a, under kapitlet angående för centralkassor
och jordbrukskassor gemensamma bestämmelser. Även de föreslagna bestämmelserna
i § 67 rörande bank- och fondinspektionens befattning med
likviderad kassa torde böra gälla såväl centralkassor som jordbrukskassor.

I de avgivna yttrandena hava förordats vissa jämkningar i det av styrelsen
för svenska jordbrukskreditkassan framlagda förslaget. Bank- och fondinspektionen
har sålunda föreslagit, att det till likvidation ledande förfarandet

Kungl. Majlis proposition nr 239.

17

skall tillgripas, då centralkassa, utöver förluster, som kunna täckas av kassans
fonder och tillgängliga vinstmedel, lidit förlust till så stort sammanlagt
belopp, att detta motsvarar en tiondel i stället för en femtedel av det belopp,
vartill medlemmarnas ansvarighet för centralkassans förbindelser sammanlagt
uppgår. Bank- och fondinspektionen har vidare förordat, att i konstaterat
förlustbelopp skall inräknas vad som under de fem närmast föregående
räkenskapsåren uttaxerats å centralkassans medlemmar. Ytterligare har inspektionen
ansett, att, då fråga om tvångslikvidation är aktuell, man skall
bortse från lidna förluster allenast i den mån de kunna täckas av egna fonder
och vinstmedel, och i sådant fall icke medgiva, att årsuttaxering må tillgripas
för förlusternas nedbringande. Enligt bank- och fondinspektionens mening
bör det åligga centralkassa att meddela även inspektionen, då förlust av förut
angiven omfattning uppstått. Slutligen har bank- och fondinspektionen förordat,
att den av jordbrukskreditkassans styrelse föreslagna bestämmelsen,
att det skulle åligga ombudet, som av inspektionen förordnats för centralkassas
eller jordbrukskassas likvidation, att i frågor av vikt samråda med jordbrukskreditkassans
styrelse respektive centralkassans styrelse, skulle såsom
överflödig utgå.

Bank- och fondinspektionen har såsom motivering för sina förslag i huvudsak
anfört följande.

Då den såsom likvidationsanledning angivna storleken av lidna förluster beräknats
i förhållande till medlemmarnas ansvarighet, hade detta skett, enär
denna ansvarighet ansetts fylla väsentligen samma uppgift som bankaktiebolagens
fonder, varmed torde avses deras grundfonder. Enligt bank- och
fondinspektionens mening förefunnes emellertid här med avseende å värdet
såsom säkerhetsunderlag en högst betydande skillnad. En banks grundfond
skulle hava kontant inbetalats. Medlemsansvarighetens värde och möjligheten
att utnyttja densamma vore däremot enligt vad erfarenheten från såväl här
ifrågavarande som andra områden bestyrkta, synnerligen svåra att på förhand
bedöma, helst som det vore särskilt under mera allmänt tryckande ekonomiska
tider, som ansvarigheten kunde behöva tagas i anspråk. Under det
att en banks grundfond vore en fast marginal, som under rörelsens fortgång
icke kunde minskas i annan ordning än den, som i banklagen angivits för
nedsättning av grundfonden, förefunnes för en centralkassas medlemmar större
möjligheter att minska det medlemsansvar, varå centralkassan vore byggd.
En centralkassemedlem — och det gällde här kanske en av de mera bärkraftiga
— vilken genom den insikt i ekonomiska ting, som hos honom
vore representerad, funnit, att centralkassans ställning vore sådan, att likvidationshotet
vore överhängande, kunde, om kassan icke desto mindre fortsatte
sin rörelse, genom att i tid anmäla sitt utträde undandraga sig ansvarigheten
för kassans förbindelser. Än vidare borde här beaktas, att örn den .situation
skulle inträffa, att ansvarigheten behövde tagas i anspråk för täckande
av centralkassas förluster, det ofta, på grund av ensidigheten i kassans
utlåning och kassans lokalt begränsade verksamhetsområde, kunde vara alt
förvänta, att ytterligare förluster skulle visa sig förefinnas, något som, särskilt
med hänsyn till alt kassamedlemmarna såsom bärare av ansvarigheten
samtidigt vore gäldenärer, kunde medföra ytterligare svårigheter att utnyttja
ansvarigheten.

Av vad sålunda framhållits torde framgå, att medlemmarnas ansvarighet
såsom säkerhetsunderlag för en centralkassa vore av väsentligt mindre värde

lii hang lill riksdagens protokoll 19117. 1 sorni. Nr lilli). 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Gentralkassa

Antal

andelar

Ansvarighet

1,000-tal kr.

]

Medgiven
maximi- i
inlåning

1,000-tal kr.

Gotlands centralkassa..............................

9,283

464

1,392 !''

Gävleborgs läns centralkassa ......................

29,264

1,463

4,389

Malmöhus läns centralkassa........................

26,023

1.301

3,903

Mellersta Norrlands centralkassa....................

51,625

2,581

7,743

Mellersta Sveriges centralkassa ....................

29,947

1,497

4,491

Mälarprovinsernas centralkassa ....................

41,712

2,086

6,258

Södra Sveriges centralkassa........................

59,702

2,985

8,955

Västra Sveriges centralkassa........................

23,923

1,196

3,588

Östergötlands centralkassa..........................

44,512

2,226

6,678

Övre Norrlands centralkassa ......................

13,368

668

2,004

Samtliga centralkassor

329,359

16,467

49,401 1

Medeltal pr centralkassa

32,936

1,647

4,940

än grundfonden vore för ett bankaktiebolag. Då inspektionen likväl om ock
med tvekan ansett sig böra förorda, att i bestämmelser om tvångslikvidation
för centralkassa de lidna förlusternas storlek beräknades i förhållande till
medlemmarnas ansvarighet, hade detta skett i brist på annan godtagbar beräkningsgrund.
Ansvarigheten hade ju också, såsom styrelsen för svenska
jordbrukskreditkassan framhållit, redan i förordningen om jordbrukets kveditkassor
i ett fall antagits såsom beräkningsunderlag, nämligen ifråga om
maximum för centralkassas inlåning på bankmässiga räkningar.

De nyss angivna synpunkterna manade emellertid till försiktighet vid bestämmandet
av den utsträckning, i vilken centralkassa skulle medgivas att
fortsätta sin verksamhet utan att likvidationsförfarande skulle inledas. Styrelsen
för svenska jordbrukskreditkassan hade, såsom redan nämnts, i detta
hänseende föreslagit, att de till tvångslikvidation ledande åtgärderna skulle
igångsättas först då förlusterna vore så stora, att de, efter avdrag av vad som
kunde täckas av fonder jämte vinstmedel samt årsuttaxering, överstege en
femtedel av ansvarighetens sammanlagda belopp. Att gå så långt hade inspektionen
icke under några förhållanden ansett sig kunna tillstyrka. Det
gällde ju här att tvinga en centralkassa att upphöra med sin verksamhet i
så god tid, att statsgarantien icke skulle behöva tillgripas och att medlemmarnas
ansvarighet icke skulle behöva utnyttjas i alltför stor omfattning.

Efter ingående övervägande hade inspektionen ansett sig böra föreslå, att
det till likvidation ledande förfarandet skulle tillgripas, då centralkassa utöver
förluster, som kunde täckas av säkerhetsfond och ekonomiska föreningars insatskapital
samt vinstmedel, lidit förluster till så stort sammanlagt belopp,
att detta motsvarade en tiondel av det belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet
för centralkassans förbindelser sammanlagt uppginge.

Vid relationstalets beräknande hade inspektionen utgått från att det här
borde gälla att bringa skydd för en centralkassas samtliga borgenärer, insaltare
å bankmässiga räkningar såväl som långivare.

Till belysande i procentuella tal för var och en av de nu verksamma centralkassorna
till vilken storlek sådana förluster, som enligt bank- och fondinspektionens
förslag skulle föranleda inledande av det till likvidation ledande

Kungl. Maj.ts proposition nr 239■

19

Verklig

inlåning

1,000-tal kr.

Upplåning

1,000-tal kr.

Summa

1,000-tal kr.

Summa
av medgiven
max. inlån,
och verklig
upplån.

1,000-tal kr.

10 % av ansvarigheten :
hållande till

för-

verkliga

utlåning

%

verkliga
in- och
upplåning
*

medgiven

max.-

inlåning

%

summan

av max.-in- och
upplån. %

1,068

1,250

2,318

2,642

4.3

2.0

3.3

1.7

2,728

5,150

7,878

9,539

5.4

1.9

3.3

1.5

1,251

2,900

4,151

6,803

10.3

3.1

3.3

1.9

5,508

7,425

12,933

15,168

4.7

2.0

3.3

1.7

2,149

4,700

6,849

9,191

7.0

2.2

3.3

1.6

2,932

7,090

10,022

13,348

7.1

2.1

3.3

1.5

4,454

4,566

9,020

13,521

6.7

3.3

3.3

2.2

3,582

2,050

5,632

5,638

3.3

2.1

3.3

2.1

4,366

2,050

6,416

8,728

5.1

3.4

3.3

2.5

1,431

1,725

3,156

3,729

4.6

2.1

3.3

1.8

29,469

38,906

68,375

88,307

i

5.6

2.4

3.3

1,

1 2,947

3,890

6,837

8,830

5.6

2.4

3.3

1.9

förfarandet, skulle kunna uppgå, har inspektionen åberopat förestående tablå.

Rörande innehållet i tablån har inspektionen framhållit:

Uppgifterna hänförde sig till centralkassornas ställning den 30 september
1936, och angåve för varje centralkassa nyssnämnda beräknade förlusters förhållande
till den verkliga inlåningen nämnda dag och den för centralkassor i
gemen medgivna, efter medlemsansvarighetens sammanlagda belopp beräknade
maximiinlåningen, dels var för sig och dels sammanslagen med den upplåning,
vederbörande kassa förskaffat sig berörda dag. I upplåning hade
då, liksom då det gällde beräknande av maximiinlåning för banker, icke medräknats
postremissväxlar och rediskonterade växlar. Vid maximiinlåning och
aktuell upplåning utvisade tablån för de flesta centralkassorna procentuella
tal nära två procent.

Bank- och fondinspektionen har därefter vidare anfört:

Till jämförelse kunde nämnas, att ett bankaktiebolag med en grundfond å
en miljon kronor, som sålunda ägde mottaga inlåning — däri inbegripen såväl
inlåning å bankmässiga räkningar som upplåning — intill fem gånger
detta belopp eller alltså fem miljoner kronor, vore skyldigt att tvångslikvidera,
då bolaget lidit så stora förluster, att tio procent av grundfonden, sålunda
100,000 kronor, förlorats. Likvidationsanledning förelåge alltså, då bankens
förluster uppginge till två procent av den bankmässiga inlåningens och
upplåningens sammanlagda maximibelopp.

Vid maximiinlåning, där en jämförelse lättast kunde ske, skulle med inspektionens
förutnämnda förslag reglerna för tvångslikvidation för mindre
bankaktiebolag och för centralkassor komma alt i stort sett verka på likartat
sätt. Inspektionens i det föregående angivna inställning till frågan örn
ansvarighetens lämplighet såsom underlag vid nu ifrågavarande beräkningar
hade emellertid föranlett inspektionen att i någon mån skärpa de föreslagna
reglerna i fråga örn centralkassor. Detta hade ansetts böra ske på sådant
sätt, att vid bestämmande av den gräns, vid vilken det till likvidation ledande
förfarandet skulle vidtagas, hänsyn skulle tagas till huruvida under viss förutgången
tid, exempelvis fem år, årsuttaxering skett. Det läge i öppen dag,
att en årsuttaxering och än mera flera dylika minskade de ansvariga central -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

kassemedlemmarnas resurser för fullgörande av ytterligare erforderliga inbetalningar
på grund av sin ansvarighet. Därigenom minskades också ansvarighetens
värde såsom underlag i nu förevarande hänseende. Inspektionen föresloge
därför, att i sådant fall, då under de fem närmast föregående räkenskapsåren
uttaxering ägt rum, det ifrågavarande förfarandet skulle inledas,
därest de vid bokslut eller eljest påvisade förlusterna, utöver egna fonder och
vinstmedel, uppginge till ett sammanlagt belopp, som, inberäknat vad sålunda
uttaxerats, motsvarade en tiondel av det belopp, vartill medlemmarnas
ansvarighet för centralkassans förbindelser tillhopa uppginge.

Det borde framhållas, att jämväl i annat avseende än nu särskilt angivits
inspektionens förslag skilde sig från det av styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
uppgjorda. Under det att man enligt kassastyrelsens förmenande
skulle vid bedömande av frågan om tvångslikvidation taga hänsyn till uppkomna
förluster allenast till den del dessa icke kunde täckas av förutom egna
fonder och vinstmedel jämväl en årsuttaxering, skulle enligt inspektionens förslag
bortses allenast från sådana förluster, som kunde täckas av egna fonder
och vinstmedel. I en sådan situation som den förutsatta, då det kunde gälla
att taga i anspråk ansvarigheten i större utsträckning än den för en årsuttaxering
bestämda, kunde man nämligen enligt inspektionens förmenande icke
lämpligen tillgripa en årsuttaxering. Ej heller borde man enligt inspektionens
förmenande i en dylik situation lämna öppet för en centralkassa att genom
att beräkna en årsuttaxering uppskjuta en överhängande tvångslikvidation.

Verkningarna av inspektionens och styrelsens för svenska jordbrukskreditkassan
förslag framginge av följande sammanställning av förlustbelopp, inklusive
förluster som efter de skilda beräkningsgrunderna skulle täckas av
tillgängliga medel, som de olika centralkassorna enligt deras ställning den 30
september 1936 skulle hava lidit för att frågan om tvångslikvidation skulle
hava blivit aktuell:

Centralkassa

Gotlands centralkassa ........

Gävleborgs läns centralkassa ..
Malmöhus läns centralkassa ....
Mellersta Norrlands centralkassa
Mellersta Sveriges centralkassa
Mälarprovinsernas centralkassa
Södra Sveriges centralkassa ....
yäslra Sveriges centralkassa ..
Östergötlands centralkassa ....
Övre Norrlands centralkassa ..

Förluster

enligt

bank- och

kassa

fondinsp.

styrelsens

förslag

förslag

kr.

kr.

69,000

129,000

250,000

441,000

148,000

317,000

424,000

759,000

185,000

379,000

291,000

562,000

554,000

942,000

194,000

349,000

282,000

572,000

83,000

170,000.

Utöver vad sålunda framhållits hade det av styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
utarbetade förslaget allenast i följande avseenden föranlett
erinringar från inspektionens sida.

Enär det måste vara av samma vikt för bank- och fondinspektionen som
för länsstyrelsen och jordbrukskreditkassan att erhålla kännedom örn att anledning
till inledande av det till tvångslikvidation förande förfarandet visat
sig förefinnas, borde det åligga centralkassa att därom även underrätta inspektionen.

Enligt bestämmelse i § 67 av förslaget skulle det åligga ombud, som av
inspektionen förordnats för centralkassas eller jordbrukskassas likvidation,

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

21

alt i frågor av vikt samråda med styrelsen för jordbrukskreditkassan eller,
då fråga vore om jordbrukskassas likvidation, med styrelsen för vederbörande
centralkassa. Att så torde, där så erfordrades, ske även utan en särskild föreskrift
i ämnet, kunde tagas för givet, men örn sådan hänvändelse borde det
lämpligen tillkomma inspektionen alt i förekommande fall anmoda sitt ombud.
Inspektionen ansåge förty, att bestämmelsen såsom onödig borde utgå.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande biträtt bank- och fondinspektionens
förslag, att likvidationsförfarandet skulle tillgripas, då centralkassa
lidit förluster till så stort belopp, att detta motsvarade en tiondel
av det belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet för kassans förbindelser
uppginge. I övrigt hava fullmäktige i riksgäldskontoret i huvudsak anslutit
sig till det av styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan framlagda förslaget.

Ur fullmäktiges yttrande må bär i övrigt återgivas följande.

Vid övervägande av den föreliggande huvudfrågan d. v. s. fastställandet
av relationstalet mellan en centralkassas förluster och dess medlemmars ansvarighet,
innan likvidationstvång borde inträda, holle fullmäktige visserligen
före, att jordbrukskreditkassans styrelse anfört goda skäl för sitt förslag
i detta avseende. Med hänsyn till de hestämda uttalanden, som bank- och
fondinspektionen gjort i denna fråga, syntes emellertid försiktigheten bjuda
att ej sträcka sig så långt som kassans styrelse föreslagit. Fullmäktige ansåge
sig därför böra ansluta sig till inspektionens förslag, enligt vilket det
lill likvidation ledande förfarandet skulle tillgripas, då centralkassas förluster
motsvarade en tiondel av det belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet
sammanlagt uppginge.

Vad härefter beträffade bank- och fondinspektionens förslag, att i konstaterat
förlustbelopp skulle inräknas vad som under de fem närmast föregående
räkenskapsåren hade uttaxerats å centralkassas medlemmar, skulle en dylik
föreskrift innebära en komplicering av författningsbestämmelserna, som
näppeligen syntes fullmäktige vara betingad av några mera vägande skäl och
på grund därav torde kunna utgå. Det syntes nämligen kunna starkt ifrågasättas,
huruvida den omständigheten, att en jordbrukare under ett eller annat
år drabbats av en uttaxering, vilken — då densamma ej finge överstiga
3 procent av hans ansvarighet för centralkassans förbindelser och alltså
kunde uppgå till högst en krona 50 öre för andel — i förhållande till hans
driftsutgifter i övrigt måste anses vara av mycket underordnad betydelse,
rimligen kunde antagas påverka hans fönnögenhetsställning på sådant sätt.
att hans möjligheter att fullgöra eventuellt ytterligare erforderliga inbetalningar
på grund av hans ansvarighet nämnvärt förminskades.

I viss konsekvens med vad sålunda föreslagits av hank- och londinspektionen
stöde även förslaget, att vid avgörandet örn centralkassa skulle tvångslikvidera
hänsyn icke borde få tagas lill möjlighet alt verkställa uttaxering
för löpande året. Enligt inspektionens mening kunde man nämligen
i en sådan situation som den förutsatta, då det kunde gälla att taga i
anspråk ansvarigheten i .större utsträckning än den för en årsuttaxering bestämda,
icke lämpligen tillgripa en årsuttaxering. Gentemot denna uppfattning
kunde erinras örn att enligt förordningen örn jordbrukets kreditkassor
till centralkassa anslutna jordbrukskassor »vid behov skulle vara underkastade
uttaxering. Det kunde ifrågasättas, örn vid ett sådant utpräglat behov
av uttaxering, varom här vore fråga, nämnda bestämmelser borde sättas
ur kraft. Ilortsctt från denna invändning kunde det sägas, att inspektionens
förslag i sak innebure, all relationstalet — en tiondel av ansvarigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

— minskades med beloppet av ett års uttaxering, d. v. s. tre procent av ansvarigheten.

Inom fullmäktige har reservation avgivits av fullmäktiges vice ordförande
herr Hallin, som ansett det angivna maximibeloppet för centralkassas förluster
ej böra fastställas till lägre belopp än femton procent av medlemsansvarigheten.

I reservationen bar i övrigt anförts i huvudsak följande.

Då det gällde att bedöma innebörden av styrelsens för svenska jordbrukskreditkassan
förslag, att centralkassas skyldighet att tvångslikvidera på
grund av lidna förluster skulle inträda, då dessa överstege en femtedel d. v. s.
tjugo procent av beloppet för medlemmarnas ansvarighet, hade man att
taga hänsyn till de siffror, som i en vid förslaget fogad sammanställning
meddelades till belysande av detsammas innebörd. Av denna sammanställning
franninge bland annat att —- örn centralkassorna antoges hava lidit
förluster uppgående till de i förslaget angivna maximibeloppen och om täckning
härför beräknats av fondmedel, årsuttaxering och medlemsansvar —
medlemmarnas härefter återstående ansvarighet skulle uppgå till omkring
13 miljoner kronor. Annan utlåning än primärlån belöpte sig till omkring
39 miljoner kronor. Dessa siffror innebure, att även sedan de förluster
täckts, som utgjorde grund för tvångslikvidation, medlemmarnas ansvarighet
täckte en förlustrisk motsvarande ytterligare omkring en tredjedel av andelskrediten.
Det kunde erinras att, i den mån andelskrediten komme att erhålla
ökad omfattning, jämsides därmed även antalet medlemmar och deras
ansvarighet kunde antagas undergå motsvarande stegring. Det förefölle därför,
som om den säkerhet, de föreslagna likvidationsreglerna sålunda innebure,
skulle medföra tillräcklig trygghet tor centralkassornas insättare, långivare
och ansvariga medlemmar, och det kunde på den grund knappast synas
motiverat att göra ifrågavarande likvidationsregler strängare än som föreslagits
av styrelsen.

I anledning av vad bank- och fondinspektionen föreslagit med syfte, att
centralkassa skulle vara skyldig att tvångslikvidera redan vid betydligt lägre
förlustbelopp än som angivits i styrelsens för jordbrukskreditkassan förslag,
torde kunna konslateras, att, örn en sådan skärpning av likvidationsreglerna
ansåges önskvärd, densamma syntes kunna genomföras utan olägenhet för
centralkassorna, i den mån skärpningen icke dreves allt för långt. Hur relationstalet
för lidna förluster i förhållande till medlemmarnas ansvarighet
borde bestämmas, borde bero på avfattningen i övrigt av ifrågavarande bestämmelser.

Efter att hava på av fullmäktige anförda skäl avstyrkt bank- och fondinspektionens
övriga förslag rörande ändring i bestämmelserna angående skyldighet
för centralkassa att träda i likvidation, har reservanten vidare anfört:

Om emellertid, trots de invändningar, som kunde riktas mot ifrågavarande
av bank- och fondinspektionen föreslagna särregler, dessa likväl ansåges böra
genomföras, syntes det i författningen angivna maximibeloppet för centralkassas
förluster ej böra fastställas till lägre belopp än femton procent av
medlemsansvarigheten, vilket med tillämpning av inspektionens sist omförmälda
särregel, avseende att för förlusternas nedbringande icke finge anlitas
ett års uttaxering, i praktiken blev tolv procent.

Bank- och fondinspektionen hade fäst uppmärksamheten på att en centralkassemedlem,
genom att i lid anmäla sitt utträde ur kassan, kunde undandraga
sig ansvarigheten för dennas förbindelser. Detta kunde visserligen
vara riktigt. Emellertid borde uppmärksammas att, enligt 70 § föreningsla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

23

gen, avgången medlem ej vore fri från sin ansvarighet, där förenings tillgångar
avträdas till konkurs efter ansökning, som gjordes inom ett år från
det avgången kungjorts. Fordringsägare, som förmenade, att bärkraftiga
medlemmar i större utsträckning avginge ur centralkassa, hade alltså möjlighet
att uppsäga sin fordran och, om densamma ej fullgjordes, söka kassan
i konkurs, varvid han enligt det nyss sagda inom viss tidrymd kunde hålla
sig även till redan avgångna medlemmar. Det torde emellertid kunna antagas,
att sådana fall, som avsåges av bank- och fondinspektionen, saknade större
praktisk betydelse.

Det kunde förtjäna påpekas, att bank- och fondinspektionen i sitt ändringsförslag
till § 35 i förordningen örn jordbrukets kreditkassor tydligen utgått
från att i beteckningen fonder även inginge jordbruksekonomiska föreningars
insatskapital. Då det i denna förordning ej meddelades några bestämmelser
om sådant insatskapital utan reglerna härom återfunnes i särskild författning,
kunde det måhända bliva nödvändigt att vid antagande av de utav inspektionen
förordade särbestämmelserna ytterligare komplettera dessa genom en
hänvisning till nyssnämnda särskilda författning. Denna vore i övrigt icke
omnämnd i förordningen om jordbrukets kreditkassor (jämför § 19).

Vad anginge bank- och fondinspektionens förslag, att styrelse för centralkassa
skulle lämna meddelande även till bank- och fondinspektionen om likvidationsanledning
på grund av inträffade förluster, syntes intel vara att erinra
häremot. Att styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan icke upptagit något
förslag härom vore beroende på att någon skyldighet alt göra anmälan till
inspektionen ej förelåge vid sådan likvidationsanledning, som avsages i § 36
av gällande förordning och man utgått ifrån, att bestämmelserna bort vara
likformiga. Mot uteslutandet av den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet
för inspektionens ombud att i vissa fall samråda med jordbrukskreditkassans
respektive centralkassans styrelse vore intet att erinra.

Gällande författningar rörande jordbrukets kreditkasserörelse sakna förDepartementenärvarande
bestämmelser angående skyldighet för centralkassa att träda i lik- c i
vidation, då kassans ställning i mera avsevärd grad försämrats. Med hänsyn
till att centralkassorna numera äga driva i det närmaste fullständig bankrörelse
och sålunda i viss utsträckning äro att jämställa med bankaktiebolag
och sparbanker, torde för centralkassorna i likhet nied vad som gäller i fråga
örn bankerna böra upptagas närmare bestämmelser angående skyldigheten
för kassorna att likvidera, då fonderna nedgått till visst belopp eller kassorna
eljest lidit vissa förluster. Avsaknaden av bestämmelser i sådant hänseende
finner jag i likhet med riksdagen vara en brist i lagstiftningen rörande
kassorna som bör snarast avhjälpas. Jag förordar alltså, att förslag
till bestämmelser härutinnan nu föreläggas riksdagen.

De av styrelsen för jordbrukskreditkassan föreslagna föreskrifterna i ämnet,
vilka i viss utsträckning ansluta sig till de stadganden rörande skyldighet att
vid mera omfattande förluster träda i likvidation, som gälla för bankaktiebolag,
finner jag mig i stort sett kunna biträda. Den förordade föreskriften,
att de förluster, som skola föranleda likvidalionsförfarande, sättas i relation
lill medlemmarnas i kassan ansvarighetsbelopp torde få anses fullt godtagbar.

Någon lämpligare beräkningsgrund lärer för övrigt såsom också framgår av
yttrandena knappast stå att finna.

Vad härefter angår frågan till vilken storlek centralkassas förluster skola

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

uppgå för att likvidationstvång skall inträda, anser jag i likhet med bankoch
fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret försiktigheten bjuda,
att det till likvidation ledande förfarandet bör tillgripas redan då centralkassas
förluster motsvara en tiondel av det belopp, vartill medlemmarnas ansvarighet
sammanlagt uppgår. Genom att ifrågavarande relationstal sättes
till en tiondel av medlemmarnas ansvarighetsbelopp i stället för en femtedel
såsom i förslaget förordats, torde kassans insättare och ansvariga medlemmars
intressen bliva på ett mera tillfredsställande sätt tillgodosedda. Ä
andra sidan torde bestämmelsen i fråga icke komma att bliva alltför sträng
för centralkassorna och onödigtvis framtvinga likvidationsförfarande. Såsom
av den av bank- och fondinspektionen verkställda utredningen framgår
torde vid maximiinlåning regeln komma att verka i stort sett som motsvarande
bestämmelse i banklagen vid dess tillämpning å mindre bankaktiebolag.

De av bank- och fondinspektionen i övrigt ifrågasatta skärpningarna i de
av styrelsen för jordbrukskreditkassan föreslagna bestämmelserna rörande
skyldighet för centralkassa att träda i likvidation finner jag mig däremot
icke kunna förorda. Såsom fullmäktige i riksgäldskontoret framhållit torde
den föreslagna föreskriften, att i förlustbeloppet skall inräknas vad de fem
närmaste räkenskapsåren uttaxerats å centralkassas medlemmar icke i någon
nämnvärd grad bidraga till säkerställande av fordringsägarnas och de
ansvariga medlemmarnas intressen. A andra sidan torde emellertid föreskriften
i icke obetydlig grad komplicera författningsbestämmelserna. Bankoch
fondinspektionens förslag, att vid fråga om tvångslikvidering hänsyn
icke skall få tagas till möjligheten att verkställa uttaxering för löpande året,
innebär såsom fullmäktige i riksgäldskontoret påpekat i sak, att förberörda
relationstal minskas med beloppet av ett års uttaxering, d. v. s. med tre procent
av ansvarigheten, vilket enligt min mening skulle innebära en alltför
långt gående skärpning av förslaget.

Det av bank- och fondinspektionen framställda önskemålet, att i likvidationsbestämmelserna
upptages en föreskrift därom, att även inspektionen
skall underrättas, när sådan förlust, som föranleder tvångslikvidation, inträffar,
torde däremot böra vinna beaktande.

Styrelsen för jordbrukskreditkassan har i sitt förslag beträffande förfarandet
sedan likvidationsskyldighet inträtt upptagit vissa föreskrifter, som avvika
från de nu enligt lagen örn ekonomiska föreningar i sådant avseende
gällande bestämmelserna. Sålunda har styrelsen ansett det böra ankomma
på länsstyrelsen i stället för rätten att vid tredska från föreningens sida utse
likvidatorer. Styrelsen har i sammanhang härmed i sitt förslag uteslutit
den i föreningslagen förekommande föreskriften att, därest förening skulle
tredskas att träda i likvidation, oaktat likvidationsanledning föreligger, rätten
skall på ansökan av föreningsmedlem eller styrelseledamot och efter
föreningens hörande förklara, att föreningen skall träda i likvidation. En
bestämmelse i detta avseende torde emellertid även böra finnas, då fråga
är örn centralkassas likvidation. Med hänsyn härtill och då några vägande
skäl för det föreslagna överflyttandet till länsstyrelsen av rättens funktion

Kungl. Maj:ts■ proposition nr 239.

25

att vid tredska från centralkassas sida utse likvidatorer knappast torde föreligga,
finner jag mig böra föreslå, att i förevarande hänseende alltjämt
föreningslagens föreskrifter i ämnet skola förbliva gällande.

Vad angår de av styrelsen för jordbrukskreditkassan föreslagna bestämmelserna
rörande rätt för bank- och fondinspektionen att förordna ombud
att övervaka likvidationen samt angående likvidatorernas skyldighet gentemot
ombudet ävensom stadgandet angående ombudets godkännande vid underhandsförsäljning
av kassans egendom torde dessa föreskrifter i huvudsak
vara ändamålsenliga. Dock torde på sätt bank- och fondinspektionen förordat
föreskriften, att ombudet i vissa fall skall rådgöra med styrelsen för
jordbrukskreditkassan respektive vederbörande centralkassa, såsom överflödig
kunna utgå.

De av mig nu förordade bestämmelserna rörande skyldighet för centralkassa
att likvidera torde i enlighet med vad styrelsen för jordbrukskreditkassan
föreslagit lämpligen böra upptagas såsom § 35 i förordningen om jordbrukets
kreditkassor i stället för den genom 1936 års förordning upphävda
paragrafen. I samband med införandet av nu ifrågavarande bestämmelser
torde de av styrelsen för jordbrukskreditkassan föreslagna omredigeringarna
av bestämmelserna i §§ 36 och 37 böra vidtagas för vinnande av bättre sammanhang
mellan de nya och de gamla bestämmelserna. Dessa omredigeringar
föranleda även en mindre jämkning i § 17. Föreskrifterna rörande bankoch
fondinspektionens ombud torde böra upptagas i § 67.

På sätt i förslaget förordats torde de nya bestämmelserna böra träda i
kraft den 1 juli 1937.

I överensstämmelse med vad nu anförts har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till förordning angående vissa ändringar i förordningen
den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor.

Jag torde härefter få upptaga till behandling förutberörda anslagsfrågor.
Å riksstaten för innevarande budgetår är lill revision av jordbrukskasserörelsen
m. m. upptaget ett reservationsanslag av 100,000 kronor. Detta anslag avses
huvudsakligen skola dels lämna bidrag till kostnader för revisions-, instruktions-
och organisationsverksamhet inom jordbrukskasserörelsen, dels
ock täcka bank- och fondinspektionens kostnader för tillsyn över rörelsen. I
sina anslagsäskanden för budgetåret 1937/1938 har styrelsen för svenska
jordbrukskreditkassan gjort framställning om anslag för ifrågavarande ändamål
med oförändrat belopp. Såsom jag erinrade vid förevarande anslagsfrågas
behandling under punkt lil i nionde huvudtiteln av innevarande ars
statsverksproposition uttalade föredragande departementschefen i samband
med framläggande av proposition nr 249 till 1936 års riksdag, varigenom förslag
örn jordbrukskasserörelsens ställande under bank- och fondinspektionens
tillsyn förelädes riksdagen, att det för täckande av tillsynskostnaderna
erforderliga beloppet rätteligen borde uttagas av de olika jordbrukskreditkassorna
i förhållande till omfattningen av deras verksamhet men att, då grunderna
för kassornas andel i tillsynskostnaderna ej kunde bestämmas utan när Bihang

lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 239■ 3

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

mare utredning, hela beloppet borde gäldas av svenska jordbrukskreditkassan.
För möjliggörande härav borde, enligt vad departementschefen vidare
anförde, för budgetåret 1936/1937 vidtagas en motsvarande höjning av det belopp,
som från reservationsanslaget till revision av jordbrukskasserörelsen
m. m. ställdes till kassans disposition.

I överensstämmelse härmed anvisade riksdagen ock på förslag av Kungl.
Majit till Jordbrukets kreditkassor: Revision av jordbrukskasserörelsen m.
m. för innevarande budgetår förenämnda reservationsanslag av 100,000 kronor,
därav 40,000 kronor för bestridande av bank- och fondinspektionens tillsynskostnader.

Utredning har sedermera enligt Kungl. Maj :ts beslut verkställts av styrelsen
för svenska jordbrukskreditkassan rörande dels de grunder, efter vilka jordbrukets
kreditkassor borde bidraga till kostnaderna för bank- och fondinspektionens
verksamhet, däri inbegripna de kostnader, vilka vore gemensamma
för inspektionen i dess helhet, dels ock därmed sammanhängande
frågor angående förvaltningsbidrag av statsmedel till jordbrukskasserörelsen.

För sistberörda ändamål finnes för innevarande budgetår upptaget ett förslagsanslag
av 375,000 kronor. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1937/1938
har styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan såsom jag anfört vid behandlingen
av detta anslag under punkt 112 i statsverkspropositionen hemställt,
att till ifrågavarande ändamål måtte anvisas ett förslagsanslag av

350,000 kronor. Styrelsen har rörande anslagsbehovet anfört bland annat
följande.

Till grund för den närmare beräkningen av anslagsbehovet för budgetåret
1937/1938 borde läggas förhållandena vid 1937 års utgång. På grund härav
kunde det erforderliga beloppet icke för det dåvarande med säkerhet fixeras,
varför beräkningen lämpligen finge byggas på nu tillgängliga siffror beträffande
de för anslagets storlek bestämmande förhållandena. Med angivna
utgångspunkt skulle förvaltningsbidragen utgöra:
för Svenska jordbrukskreditkassan, 0.025 % å en utlåning

av 37.5 miljoner kronor .......................... 9,375 kronor

för 8 centralkassor, 100 kronor för envar av 690 jordbrukskassor
och 234 ekonomiska föreningar ............ 92,400 »

för 2 centralkassor, 200 kronor för envar av 91 jordbrukskassor
och 29 ekonomiska föreningar .............. 24,000 »

för 429 jordbrukskassor med cirka 48,000 medlemmar å 2

kronor .......................................... 96,000 »

för 352 jordbrukskassor med cirka 28,000 medlemmar å 4

kronor .......................... 112,000 »

eller tillsammans 333,775 kronor.

Angivna summa syntes med hänsyn till kasserörelsens sannolika utveckling
under den tid, som återstode till 1937 års utgång, böra höjas till i runt
tal 350,000 kronor.

Jag erinrar, att jag vid behandlingen av förenämnda två anslagsfrågor under
punkterna lil och 112 i statsverkspropositionen anfört, att med hänsyn
till nyssberörda utredning, vilken då icke förelåg färdig, förevarande anslag
borde i riksstaten allenast upptagas med beräknade belopp. Vid beräk -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ilandet av beloppet för anslaget till revision av jordbrukskasserörelsen m. m.
utgick jag från att under nästkommande budgetår å jordbrukskasserörelsen
belöpande andel i kostnaderna för bank- och fondinspektionen skulle bestridas
av kassorna och att således anslag för detta ändamål icke behövde upptagas
under nionde huvudtiteln. Anslaget beräknades med hänsyn härtill till

60,000 kronor. Med utgångspunkt från nyssberörda antagande och under
förutsättning att kasserörelsens andel i inspektionens kostnader uppginge till

60,000 kronor, förordade jag vidare, att förvaltningsbidraget åt jordbrukskasserörelsen
höjdes till i runt tal 400,000 kronor.

Såsom framgår av den förut denna dag framlagda propositionen angaen- chefen.
de anslag till avsättning till jordbrukskassetillsynens fond m. m. blir den
av mig beräknade höjningen av det av styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
till förvaltningsbidrag äskade beloppet icke erforderlig. Anslaget till
förvaltningsbidrag till jordbrukskasserörelsen torde vid sådant förhållande
och då någon erinran icke torde vara att göra mot det av styrelsen för jordbrukskreditkassan
föreslagna beloppet böra bestämmas till 350,000 kronor.

Vad angår anslaget till revision av jordbrukskasserörelsen m. m. torde detta,
med hänsyn till att från detsamma ersättning till allmänna ombud icke
vidare torde komma att utgå, kunna sänkas med i runt tal 7,000 kronor. Jag
förordar alltså, att ifrågavarande anslag bestämmes till 53,000 kronor. Beträffande
anslagets användning avses, på sätt närmare framgår av nyssnämnda
proposition, skola gälla, att de medel, som från anslaget ställas till
svenska jordbrukskreditkassans förfogande, må utbetalas först sedan jordbrukskreditkassan
till statsverket inlevererat det belopp, som kassan kan
bliva ålagd att erlägga såsom bidrag till bank- och fondinspektionens kostnader
för jordbrukskassetillsynen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag,

dels att omförmälda inom jordbruksdepartementet utarbetade
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att

1) till Jordbrukets kreditkassor: Revision

av jordbrukskasserörelsen m. m. för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av .......................... kronor 53,000

2) till Jordbrukets kreditkassor: Förvalt ningsbidrag

till jordbrukskasserörelsen
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av ...................... s 350,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Regenten bifall och förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

S77569. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.