Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

1

Nr 238.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående anslag till viss
undersökning rörande den statsunderstödda torrlåggningsverksamheten;
given Stockholms slott den 5 mars
1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slolt den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:

I skrivelse den 1 december 1936 bar 1936 års utredning angående beredskapsarbeten
hemställt örn åtgärders vidtagande för att viss undersökning
måtte komma till stånd beträffande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
för jordbruksändamål.

Bihang lill riksdagens prolokoll W37. 1 sami. Nr 238-

1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

Lantbruksstyrelsen har den 6 februari 1937 avgivit infordrat yttrande i
ämnet.

1936 års utredning angående beredskapsarbeten har till motivering av sitt
förslag anfört i huvudsak följande.

Vid den inventering av lämpliga arbetsobjekt, som av utredningen verkställts,
hade i stor omfattning anmälts företag avseende torrläggning av
mark för jordbruksändamål. Dylika företag borde jämväl enligt utredningens
mening anses särdeles väl ägnade att intaga en betydelsefull plats
i ett arbetsprogram för beredande av arbetstillfällen i tider av svårare arbetslöshet.
För torrläggningsverksamheten hade även under normala förhållanden
utgått statsbidrag med betydande belopp. Under den senaste tioårsperioden
eller för budgetåren 1927/1937 hade sålunda för den ordinarie verksamheten
på området anvisats anslag örn sammanlagt 30,800,000 kronor,
varjämte för vartdera av budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 anvisats anslag
å 4,000,000 kronor till torrläggningsföretag, ägnade att motverka arbetslösheten,
eller tillhopa 38,800,000 kronor.

Enligt vad utredningen erfarit syntes man emellertid få räkna med, att
åtskilliga torrläggningsföretag, vilka utförts i enlighet med uppgjord plan,
krävde ytterligare arbeten för att leda till effektiv dränering. Med den stora
omfattning verksamheten på detta område baft syntes ett dylikt förhållande
dock ej särskilt anmärkningsvärt. Då emellertid utredningen torde komma
att ifrågasätta en ytterligare utökning av denna verksamhet i arbetslöshetslindrande
syfte, hade utredningen icke ansett sig kunna förbigå det anförda
förhållandet. Principiellt ansåge nämligen utredningen det vara ett allmänt
intresse, att de företag, för vilkas utförande uppoffringar gjorts såväl av
staten som enskilda, verkligen bleve till avsett gagn. För utredningen framstode
det såsom mera angeläget, att sådana företag, som nämnts, fullbordades
än att nya komme till utförande. Utredningen ville därför föreslå, att en undersökning
rörande de med statsbidrag utförda torrläggningsföretagen komme till
stånd i syfte att konstatera, i vilken omfattning kompletteringsarbeten krävdes
för vinnande av erforderlig dräneringseffekt. Det material, som på sådant
sätt erhölles, borde därefter bland annat bearbetas för beredskapsändamål.
Då gällande bidragsvillkor formellt sett ej torde medgiva statligt
understöd till komplettering av dylika företag, borde därvid övervägande
jämväl ske rörande de grunder, efter vilka statsunderstöd skulle kunna lämnas
till företagens fullbordande. Utredningen vore för sin del övertygad om,
alt under tid med omfattande arbetslöshet en sådan väl avvägd bidragsverksamhet
skulle kunna bliva till stor allmännytta genom att möjliggöra
arbetslösas sysselsättning i produktiv verksamhet.

Beträffande frågan, huru den ifrågasatta undersökningen borde verkställas,
ville utredningen erinra örn att under de senaste åren utförts en motsvarande
undersökning av den med statsmedel understödda skogsdikningsverksamheten.

Sedan centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund därom väckt förslag,
hade statsmakterna ställt för ändamålet erforderliga medel till förfogande.
Undersökningen hade utförts av tvenne sakkunniga, professor G.
Lundberg vid skogshögskolan och fil. d:r C. Malmström vid statens skogsförsöksanstalt.
Den hade pågått i tre år (1934—1936) och dragit en kostnad
av omkring 25,000 kronor. Tillvägagångssättet hade varit följande.

Från skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet hade uppgifter infordrats
rörande samtliga de med statsmedel understödda skogsdikningsföretag, vilka
under vissa år kommit till utförande. Med ledning av dessa uppgifter, örn -

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 23S.

fattande bland annat areal, torvmarkstyp och kostnad, samt generalstabskartor,
varå företagen inprickats, hade av de sakkunniga uttagits visst antal
företag för undersökning. För dessa företag hade dikningsplanerna infordrats,
vilka av de sakkunniga granskats före besiktningarna å marken. Dessa
hade för varje undersökningsår tagit i anspråk cirka två månader. För varje
företag, som besiktigats, hade protokoll upprättats, varjämte även ett sammanfattande
protokoll för varje skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde uppsatts.
Vid besiktningarna hade de av skogsvårdsstyrelsernas och skogssällskapets
tjänstemän, som handhade dikningsverksamheten, närvarit.

Av de sakkunnigas den 21 september 1936 till Kungl. Majit avgivna redogörelse
för undersökningen franninge, att vid besiktningarna konstaterats,
alt behov av dikningsföretagens komplettering förelåge, samt att detta förhållande
lett till vederbörliga åtgärders vidtagande. Även härav styrktes
utredningen i sin uppfattning, att det vid en undersökning skulle komma
att visa sig, att kompletteringsbehov förelåge jämväl med avseende å de för
jordbruksändamål utförda torrläggningsföretagen.

Beträffande frågan, huruvida det sätt, varpå skogsdikningsverksamheten
varit föremål för undersökning, kunde tjäna till ledning för planläggning
av den ifrågasatta undersökningen, ville utredningen i första hand framhålla,
att denna, för tillgodoseende av ett beredskapssyfte, givetvis borde utföras
på kortare tid och helst inom en tidrymd av något år. För undersökningens
verkställande måste under alla förhållanden förutsättas, att besiktningar
å marken ägde ruin. Med hänsyn till den omfattning, vari ifrågavarande
torrläggningsföretag förekomme, kunde endast en viss mindre del
göras till föremål för dylik besiktning. De företag, som skulle besökas,
bolde lämpligen med ledning av förefintliga register uttagas efter viss objektiv
metod, möjliggörande slutsatsers dragande beträffande verksamheten i
dess helhet och därvid sålunda jämväl rörande det sannolikt totalt förekommande
kompletteringsbehovet. Det syntes utredningen, som om undersökningens
utförande skulle kunna anförtros en sakkunnigdelegation av tre personer,
varav en borde vara lantbruksingenjörsutbildad — dock ej lantbruksingeniör
i tjänst — och de övriga i praktiskt jordbruk väl förfarna män.
Med hänsyn till den förvisso mycket maktpåliggande uppgift, som skulle tillkomma
ifrågavarande sakkunniga, samt till önskvärdheten av ett snabbt
slutförande av undersökningen borde de sakkunniga för den tid undersökningen
påginge i huvudsak helt ägna sig åt densamma.

Sedan de sakkunniga genom besiktningsresor m. m. skaffat sig ingående
kännedom om ifrågavarande torrläggningsverksamhet och därvid bland annat
konstaterat den omfattning, vari företagen kunde vara i behov av
komplettering, borde det jämväl ankomma på de sakkunniga att, örn kompletteringsbehovet
därtill gåve anledning, utarbeta förslag till bestämmelser
för statens medverkan vid företagens fullbordande.

Utredningen hade sökt att i stora drag angiva, huru den ifrågasatta undersökningen
lämpligen skulle kunna utföras. Då inom utredningen icke vöre
representerad speciell sakkunskap på ifrågavarande område, vöre det givet,
att den av utredningen skisserade planen kunde behöva göras till föremål
för jämkningar. Huvudsaken vore, att tillvägagångssättet bleve sådant, att
en för ändamålet verkställd undersökning i olika hänseenden bringade klarhet
beträffande ifrågavarande torrläggningsverksamhets ändamålsenlighet
och det behov, som kunde förefinnas av statlig medverkan för färdigställande
av ofullständigt dränerade företag.

Vad slutligen anginge storleken av de kostnader, varpå undersökningen
kunde komma att belöpa, hade utredningen förvisso svårt att med bestämd -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 238.

het yttra sig. Det ville emellertid synas, som om ett belopp av cirka 30,000
kronor skulle erfordras för ändamålet, vilket lämpligen torde kunna utgå av
statens avdikningsanslag.

Lantbruksstyrelsen bär i sitt remissyttrande anfört i huvudsak följande.

Vad beträffade de arbetsobjekt, som kunde komma i fråga vid den föreslagna
inventeringen, ville lantbruksstyrelsen framhålla, att till desamma
kunde räknas två olika slag av arbeten. Det ena omfattade sådana företag,
inom vilka den genom tidigare verkställda torrläggningsåtgärder erhållna
dräneringseffekten blivit under årens lopp försämrad till följd av markens
hopsjunkning (sättning) eller inträffade förändringar i vattenavrinningen
från företagets nederbördsområde. Detta sammanhängde dels därmed att det
ofta bleve av ekonomiska skäl nödvändigt att inskränka vid viss tidpunkt
erforderligt torrläggningsarbete till allenast vad som krävdes för tryggande
av den avsedda dräneringseffekten under ett eller annat årtionde framåt,
efter vilken tid av markernas fortgående hopsjunkning betingad ytterligare
fördjupning av vattenavloppen vidtoges, dels ock med det förhållandet att
genom andra, under årens lopp tillkomna dikningsarbeten inom det nederbördsområde,
vartill företaget hörde, avrinningen till de inom företaget tidigare
upptagna vattenavloppen efter hand kunde hava stegrats i så hög
grad, att till följd därav en utvidgning av avloppen bleve erforderlig. Företag
av nämnt slag vore givetvis allmänt förekommande och ur ifrågavarande
synpunkt kunde desamma erbjuda lämpliga arbetstillfällen av mycket betydande
omfattning. Därest frågan örn i dylika fall erforderliga kompletteringsarbeten
bleve handlagd vid syneförrättning enligt vattenlagen, torde
statsunderstöd till arbetenas utförande kunna utgå ur statens avdikningsanslag
och statens avdikningslånefond i samma ordning som för torrläggningsarbete
i allmänhet.

Till den andra kategorien torrläggningsföretag hörde sådana, beträffande
vilka det omedelbart eller endast kort tid efter deras utförande kunnat konstateras,
att på grund av felbedömning i förslaget av avrinnings- eller jordartsförhållandena
den beräknade dräneringseffekten icke uppnåtts. Enär i
dylika fall det ytterligare arbete, som skulle erfordras för erhållande av
full effekt i sagda avseende, vanligen visade sig bliva ur rent ekonomisk synpunkt
så ofördelaktigt, att statsunderstöd till bestridande av sådant arbete
icke kunde i nämnd ordning utgå, hade staten på annan väg, genom nedskrivning
eller avskrivning av till företaget av statsmedel utanordnade lån, i förekommande
fall medverkat till företagens ekonomiska sanering. Däremot hade
det endast mera sällan kommit i fråga att verkställa sådana kompletteringsarbeten,
som föreliggande framställning avsåge. I den mån företag av detta
slag i fortsättningen kunde framkomma, finge de i förevarande syfte anses
vara av endast underordnad betydelse.

Vad därefter beträffade sättet för utförandet av den ifrågasatta undersökningen
samt den tid och de kostnader, som därför skulle krävas, ville lantbruksstyrelsen
icke hålla för otroligt, att önskemålet om undersökningens
slutförande »inom en tidrymd av något år» borde kunna uppfyllas, för den
händelse de till sakkunnigdelegationen anslutna personerna — såsom jämväl
i framställningen förutsattes — i huvudsak helt ägnade sig åt denna uppgift.
Däremot torde enligt styrelsens uppfattning kostnaderna näppeligen
kunna begränsas till i framställningen angivet belopp, omkring 30,000 kronor,
särskilt för det fall att, såsom syntes vara avsikten, häri skulle inräknas
jämväl resekostnader.

Emellertid ansåge lantbruksstyrelsen det kunna starkt ifrågasättas, huru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

5

vida det för åstadkommande av den åstundade inventeringen överhuvud taget
vore erforderligt att tillsätta en särskild sakkunnigdelegation. Enligt
lantbruksstyrelsens uppfattning torde nämligen den önskade inventeringen
kunna på väsentligt kortare tid och för relativt obetydlig kostnad verkställas
av lantbruksstyrelsen med anlitande av dels i kulturtekniska byråns arkiv
förvarade handlingar och ritningar rörande torrläggningsföretag, till vilka
statsunderstöd utgått, dels ock, för de fall då sagda material icke vore tillfyllest,
den kännedom om de olika företagen, varöver styrelsens för ifrågavarande
verksamhet i orterna anställda personal förfogade. En inventering
på denna väg torde icke behöva taga i anspråk längre tid än ett halvt år, och
kostnaderna för anställande av för ändamålet erforderliga extra arbetskrafter
hos lantbruksstyrelsen borde kunna begränsas till allenast omkring 5,000
kronor.

För den händelse den i framställningen ifrågasatta undersökningen ansåges
böra komma till stånd, ville lantbruksstyrelsen för sin del förorda sist
angivna väg för dess genomförande.

Starka skäl synas tala för, att den av 1936 års utredning angående bered- Departementsskapsarbeten
föreslagna undersökningen kommer till stånd. Det torde inom
landet finnas ett stort antal torrläggningsföretag, som icke fylla avsett
ändamål, trots betydande uppoffringar av allmänna och enskilda medel. I
många fall ha dessa företag redan dragit så stora kostnader, att intressenterna
icke äro i stånd att fullfölja desamma, ehuru ytterligare arbeten skulle behövas
för att vinna erforderlig dräneringseffekt. Jag delar utredningens uppfattning,
att det bör vara ett allmänt intresse, att de företag, för vilkas utförande
uppoffringar gjorts såväl av staten som enskilda, verkligen bliva till
avsett gagn. En undersökning torde därför böra igångsättas rörande dylika
företag för att konstatera, i vilken omfattning kompletteringsarbeten kunna
vara behövliga och under vilka villkor statligt understöd bör utgå för arbeten
av detta slag, särskilt med hänsyn till möjligheterna att under tid med
omfattande arbetslöshet bereda ökad sysselsättning i produktiv verksamhet.

Vad beträffar sättet för undersökningens utförande är jag icke nu beredd
att taga slutgiltig ställning till denna fråga. Det av lantbruksstyrelsen framlagda
förslaget torde böra följas så långt det visar sig tillräckligt, men dessutom
synes det av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten framförda
förslaget angående besiktningar å marken m. m. böra vinna tillämpning
i den utsträckning, som visar sig erforderlig för att uppnå ett snabbt resultat.
Självfallet bör i både det ena och det andra fallet ett förfaringssätt
komma till användning, som befinnes ägnat att med minsta möjliga kostnad
inom avsedd tid föra fram till klarläggande resultat.

Jag tillstyrker, att kostnaderna för berörda undersökning få bestridas ur
statens avdikningsanslag. Därest riksdagen uttalar sin anslutning till förslaget,
torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela erforderliga föreskrifter
örn undersökningens anordnande.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 238-

a

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

att till undersökning rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
må från statens avdikningsanslag av
Kungl. Maj:t anvisas erforderliga belopp.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

i

377621. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.