Kungl. Ma]:ts proposition nr 235.
1
Nr 235.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående upphörande av det frän viss jord i Skåne,
Halland och Blekinge utgående landgille m. m.; given
Stockholms slott den 26 februari 1936.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till:
1) förordning angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland
och Blekinge utgående landgille, samt
2) förordning angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län utgående
landskyld,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Milang lill riksdagens protokoll 1937
/ sami. Nr 235.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Förslag:
till
förordning angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland
och Blekinge utgående landgille.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Landgille, som utgår av fastighet i Skåne, Halland eller Blekinge till kyrka
eller till avlöning av prästerskap eller klockare utan att rätten till landgillets
uppbärande motsvaras av äganderätt till jord, må inlösas mot ersättning
av statsmedel, örn sådant påkallas av kronan eller ägaren av den fastighet,
varifrån avgälden utgår.
Vad nu är sagt gälle ock landgille, som utgår för jordlägenhet, tillhörig
kyrka i något av nämnda landskap och belägen inom viss fastighets ägoområde
men till sitt läge i övrigt numera okänd, där församlingen medgiver
sådan inlösen; sker inlösen av landgille för dylik jordlägenhet, skall ägaren
av den fastighet, inom vars område lägenheten finnes, anses hava förvärvat
äganderätten till lägenheten.
2 §.
Ärende angående inlösen av landgille upptages av länsstyrelsen i det län,
där fastigheten är belägen.
3 §•
I fråga om inlösen av landgille företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet.
Det åligger ämbetet att från kyrkoråden infordra uppgift å
landgillen samt göra framställning örn inlösen av landgille, som i 1 § sägs.
4 §.
Då ansökning om inlösen inkommit, skall länsstyrelsen giva avgäldstagaren
och, om fastighetsägaren är sökande, kammaradvokatfiskalsämbetet tillfälle
att yttra sig över ansökningen.
5 §•
Ersättningen för landgille, som avses i 1 § första stycket, skall uppgå
till tjugu gånger den årliga avgäldens belopp och ersättningen för landgille,
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
3
som avses i andra stycket av samma paragraf, till tjugufem gånger nämnda
belopp. Utgår årlig avgäld i annat än penningar och är ej särskild grund
för beräkning av dess värde i penningar med laga verkan bestämd, skall
värdet för år beräknas efter medeltalet av den årliga markegången för de
sist förflutna tio åren. Kan sådan beräkning icke göras efter länets markegångstaxa,
bestämmer länsstyrelsen efter vad skäligt prövas avgäldens värde
för år.
6 §•
Landgille, som utgår till före den 20 november 1908 antagen tjänstinnehavare,
må inlösas allenast såframt denne lämnar sitt samtycke därtill.
Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall länsstyrelsen genom utslag
fastställa ersättningen och föreskriva, från och med vilket kalenderår
landgillet skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat
föranleda, tiden för landgillets upphörande bestämmas till ingången av kalenderåret
närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.
Utslaget skall genom länsstyrelsens försorg delgivas avgäldstagaren och
fastighetsägaren så ock kammaradvokatfiskalsämbetet.
Besvär över länsstyrelsens utslag må anföras hos kammarkollegiet.
8 §•
Länsstyrelsen har att vid början av det kalenderår, från och med vilket
landgillet enligt laga kraftägande utslag upphör att utgå, utbetala ersättningen
till vederbörande kyrkoråd.
Om beloppet av ersättningen för landgille, som utgått till avlöning av prästerskapet
i visst pastorat, åligger det länsstyrelsen att meddela stiftsnämnden
underrättelse.
Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, skall ersättningen fonderas
och avkastningen användas till det ändamål, vartill landgillet varit anslaget.
9 §■
Anteckning om att avgäldsskyldigheten upphört skall införas i jordeboken.
Där landgillet utgått för jordlägenhet, som avses i 1 § andra stycket, skall
länsstyrelsen om landgillets upphörande underrätta lantmäteristyrelsen, som
har att pröva frågan örn lägenhetens redovisning i vederbörande fastighetsregister.
10 §.
Denna förordning äger icke tillämpning i avseende å landgille, som utgår
av till skatte försålt så kallat halländskt kyrkohemman.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937. Genom förordningen
upphäves förordningen den 20 november 1908 (rir 138 s. 1) angående uppkörande
av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille
så ock vad i övrigt finnes stadgat stridande mot den nya förordningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
5
Förslag
till
förordning angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län
utgående landskyld.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Landskyld, som enligt jordeboken utgår från fastighet i Göteborgs och
Bohus län till kyrka eller till avlöning av prästerskap, skall upphöra att utgå
för tid efter år 1937 mot ersättning av statsmedel.
Ersättningen skall utgå med tjugu gånger landskyldens årliga belopp, därvid
värdet av persedel, för vilken ej särskild grund för beräkning av värdet
i penningar är med laga verkan bestämd, skall för år beräknas efter medeltalet
av den årliga markegången för åren 1928—1937.
2 §•
Länsstyrelsen har att fastställa ersättningen samt utbetala densamma till
vederbörande kyrkoråd vid början av år 1938.
Om beloppet av ersättningen för landskyld, som utgått till avlöning av
prästerskapet i visst pastorat, åligger det länsstyrelsen att meddela stiftsnämnden
underrättelse.
Där ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, skall ersättningen fonderas och
avkastningen användas till det ändamål, vartill landskylden varit anslagen.
3 §.
Anteckning om att avgäldsskyldigheten upphört skall införas i jordeboken.
Genom denna förordning upphävas förordningarna den 14 oktober 1898
(nr 91 s. 6) angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län utgående
landskyld samt den 20 november 1908 (nr 138 s. 6) om ändring i samma
förordning.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 februari 1937.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen fråga
angående upphörande av landskyld och landgille.
Föredraganden anför:
»Med anledning av en inom riksdagens andra kammare år 1931 väckt motion,
nr 241, vari gjordes framställning att utredning måtte verkställas på vad
sätt landskyld och landgille samt andra därmed jämförliga uråldriga skattepålagor
på effektivare sätt än nu sker skulle kunna avskrivas eller avlösas,
har riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 4 juni 1931, nr 347, anhållit
att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning i det i motionen angivna
syftet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.
Sedan genom finansdepartementet från vederbörande kyrkoråd infordrats
uppgifter om utgående landgillen — vilka, i motsats till landskylden, icke
fullständigt redovisas i jordeboken — har chefen för nämnda departement
med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 december 1933 givna bemyndigande samma
dag tillkallat numera kammarrådet H. Skoglund såsom sakkunnig att inom
departementet biträda med utredning i frågan örn avskrivning eller avlösning
av ännu utgående landgille och vissa andra å jorden vilande pålagor.
Sedan ifrågavarande utredning slutförts, har den sakkunnige med skrivelse
den 31 mars 1936 till departementet överlämnat en promemoria med, bland
annat, förslag till förordning angående inlösen av landskyld och landgille och
till kungörelse angående försäljning av vissa kyrkolågenheter i Skåne, Halland
och Blekinge.
över promemorian med tillhörande författningsförslag hava yttranden inhämtats
av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands samt Göteborgs och Bohus län ävensom av domkapitlen och
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
7
stiftsnämnderna i Lund och Göteborg, varjämte kyrkorådet i Starby församling
inkommit med en skrift.
Innan jag ingår på en redogörelse för den sakkunniges förslag torde böra
lämnas en översikt rörande dels uppkomsten och beskaffenheten av de avgifter,
varom här är fråga, dels ock gällande författningsbestämmelser angående
dessa avgifters upphörande.
Avgifternas uppkomst och beskaffenhet.
Vad först beträffar landskylden är denna en i Bohuslän till kyrkor
eller till avlöning av prästerskap utgående avgift av vissa fastigheter. Enligt
den lag som gällde i Bohuslän vid tiden för dess förening med Sverige förstods
i allmänhet med landskyld den avgäld, som brukare av annans jord
hade att årligen erlägga till jordens ägare. Rätten att uppbära landskyld
av ett hemman eller en lägenhet var således ursprungligen förbunden med
jordäganderätt. Till en början torde landskyldens storlek hava varit beroende
på överenskommelse, men avgiften kom sedermera att utgå med ett bestämt
belopp i penningar eller persedlar. Enligt samma lag hade den som
för livstid lejde annans jord att till jordägaren erlägga ej endast berörda
landskyld utan även dels såsom ersättning för den medgivna brukningsrätten
en till storleken på avtal beroende penningsumma, kallad första (eller
livstid) tagan, dels ock vart tredje år en i förhållande till landskylden bestämd
avgäld, kallad tredje års tagan.
Under katolska tiden hade kyrkor, kloster och prästerskap genom gåvor
och testamenten eller på annat sätt kommit i besittning av ett stort antal hemman,
hemmansdelar och jordar. Vid reformationen blevo de av dessa egendomar,
som tillhörde kloster och biskopar, med landskyld och tagor indragna
till kronan. Dessutom tillägnade sig kronan rätten att upplåta brukningsrätten
till kyrkornas egendomar, av vilka kyrkorna efter denna tid i allmänhet
uppburo endast landskylden. Härigenom kom efter reformationen äganderätten
till den kyrkolandskylden motsvarande jorden att anses tillhöra ej
kyrkan utan kronan.
Till en början upptogs efter reformationen kyrkor och prästerskap tillkommande
landskyld, där den omnämndes i jordeböckerna, endast anteckningsvis
vid de landskyldspliktiga egendomarna. Men på grund av kammarkollegiets
beslut den 21 februari 1694 upptogs berörda landskyld i likhet
med den kronan tillkommande landskylden i jordeböckerna bland kronans
räntor, dock med anteckning örn dess disposition. Ändring häri skedde
först vid den på grund av förordningen den 23 juli 1869 verkställda indragningen
till statsverket av anordnade grundräntor och kronotionde. Kammarkollegiet,
som fann landskylden icke vara någon av kronan överlåten
rättighet, förordnade nämligen, att den icke skulle indragas till kronan utan
fortfarande utgöras till landskyldstagarna samt i jordeboken frånskiljas
kronans räntor och däri allenast anmärkas.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
Där landskylden var bestämd i persedlar, torde kyrkor och prästerskap
varit berättigade att i regel uppbära densamma in natura. Landskylden kom
dock att i allmänhet utgöras efter det s. k. kronovärdet (ett på 1620-talet
satt pris å kronans räntepersedlar). Ett undantagsförhållande i detta avseende
intogs endast av de i prästerskapets landskyld ingående persedlarna
malt och smör, vilka prästerskapet ansetts äga rätt att utfå in natura, ehuru
desamma i regel löstes efter markegångspris.
Vidkommande därefter 1 a n d g i 11 e t är detta en i Skåne, Halland och Blekinge
förekommande årlig avgift, som utgår till kyrkor eller till avlöning
av prästerskap eller klockare av vissa fastigheter. Landgillet är av två olika
slag, nämligen dels landgille, som brukare av kyrkojord har att som årlig
avgäld erlägga till kyrkan som jordens ägare, dels ock landgille, vars innehavande
ej betecknar äganderätt till jord.
Det förstnämnda slaget av landgille har sin uppkomst i landboförhållandet
och förutsatte alltså landbo å ägarens jord, vilken hade att för brukningsrätten
erlägga dels vid tillträdet det s. k. städsmålet och dels årligen
landgille och vissa andra prestationer. Landgillet bestämdes efter uppskattning
av den nytta och fördel eller den nettoinkomst, egendomen kunde giva
sin brukare, och åsattes dels i penningar, dels i persedlar, vilka sistnämnda
lämpades efter varje gårds avkastning. Landgillet började så småningom
betraktas såsom en i det hela fast avgift, som efter hand med angivande av
de särskilda naturapersedlarna infördes för kyrkornas egendomar i stiftsjordeböckerna.
Det andra slaget av landgille har uppkommit därigenom att rätten till
landgille skilts från äganderätten till den jord av vilken landgillet utgick.
Landgillet antog i sådana fall naturen av jordränta men kom i allt fall att
bibehålla sin gamla benämning landgille. Ett sådant skiljande av landgille-
och jordäganderätten ägde rum, då kyrkornas gårdar avyttrades till
bönder eller de å gårdarna boende landborna, därvid i regel gjordes förbehåll
om skyldighet för den nye ägaren av jorden att svara för lika mycket
i årlig avgift, som förut utgått av jorden. Därjämte förekom att ägare av
hemman, med bibehållande av jordäganderätten, till kyrka, präst eller klockare
upplät rätt till viss årlig avgift, som också kallades landgille, att för all
framtid utgå av hemmanet.
I avseende å landgillets redovisande i jordeboken och vad därmed äger
sammanhang torde följande upplysningar få lämnas. Under danska tiden
upptogos i kronans jordeböcker endast sådana landgillen och räntor, som
uppburos av kronan. De till kyrkor och präster utgående landgillen voro
däiemot liksom kyrkans gods icke införda i kronans jordeböcker. Vid uppläggandet
av jordeböcker efter svenska metoden infördes, i den mån uppgifter
därom förelågo, de till kyrkor och präster utgående landgillen, men
skildes härvid ej landgillet fran den till kronan utgående räntan utan upptogs
tillsammans med de i sagda ränta ingående penningar och persedlar,
varvid landgillepersedlarna beräknades efter de för kronans persedelräntor
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
9
bestämda penningvärden eller det s. k. kronovärdet. Landgillet koni sålunda
att sammanblandas med jordeboksränta!! och ingå i denna summa, men iakttogs
härvid att landgillet särskilt utmärktes vanligen genom anteckning örn
landgilletagaren. I huvudsaklig överensstämmelse med det sätt, varpå landgillet
antecknats i de äldre jordeböckerna, blev det vid upprättandet av jordeböcker
efter det år 1724 fastställda nya formuläret behandlat såsom anordnad
ränta och redovisades på detta sätt i jordeböckerna, intill dess ändring
häri skedde vid den på grund av förordningen den 23 juli 1869 verkställda
indragningen till statsverket av anordnade grundräntor och kronotionde.
Denna författning avsåg nämligen endast kronans grundräntor, och kammarkollegiet,
som förklarade att kyrkornas och prästernas landgillen ej utgjorde
någon av kronan överlåten rättighet utan vore sådana avgifter, dem
kyrkor och prästerskap av hemman och lägenheter sig betingat, förordnade
att landgillena icke skulle indragas till kronan utan i jordebolcen frånskiljas
jordeboksränta!! och under titel landgille och med angivande av landgilletagaren
endast anmärkas i jordeboken.
I avseende å sättet för de särskilda landgillepersedlarnas utgörande har
länge varit rådande ganska stor osäkerhet, vilken jämväl tagit sig uttryck i
flera av de föreskrifter, som härutinnan på olika tider meddelats. Numera
synes gälla att de kyrkorna i Halland tillkommande smörräntor med få undantag
erläggas med penningar efter markegång och lösas i allmänhet efter
årsmarkegångspris och för en del fastigheter efter medelmarkegångspris.
Landgillesmöret till kyrkorna i Skåne utgöres i regel efter kronovärde, under
det att landgillespannmålen till dessa kyrkor ännu i regel utgår efter
det årliga markegångspriset. Beträffande det till prästerskapet och klockare
utgående landgillet erlägges detta, med visst undantag, numera allmänt efter
årlig markegång.
Såsom förut nämnts utgår det ena slaget landgille för jord som tillhör
kyrkorna. Beträffande dispositionen av dessa jordar är följande att märka.
Under medeltiden hade kyrkornas egendomar ökats med ’småjordar’,
givna eller köpta från bondgårdar. På grund av dessa avsöndringar uppstod
svårighet för gårdarnas ägare att utgöra sina skatter till kronan. Till följd
härav förordnades genom Odense recess den 24 juni 1539, att sådana jordar
skulle få brukas av de bönder, från vilkas gårdar jordarna upplåtits, emot
det landgille, som därav plägat utgå av gammalt, dock att de skulle vara
pliktiga att vid åboombyten betala städja (städsmål) för jordarna. Denna
böndernas brukningsrätt bekräftades genom konung Kristian IV:s recess den
27 februari 1643. Efter provinsernas övergång till Sverige blev denna rätt
stadfäst. I 13 § förordningen angående prästerskapets i Skåne uppbörd
lii. m. den 16 oktober 1723 stadgades sålunda, att den kyrkojord, som i forna
tider givits till kyrkan från hemman och som ännu innehades och brukades
under samma hemman, finge av hemmansåbon efter gamla recesserna
innehavas och brukas emot erläggande till kyrkan av städsmål och det vanliga
landgillet.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Sedan kronobetjäningen av den anledningen, att ifrågavarande jordar på
grund av 1718 års jordeboksförenkling i jordeböckerna förts under krono titel,
fråntagit innehavarna jordarna och bortstatt dem till andra, förbjöds kronobetjäningen
genom kungl, resolution den 29 november 1756 att befatta sig
med kyrkojordarnas bortstädjande, varjämte landshövdingarna och biskoparna
ålades att återställa jordarna i de förra brukarnas händer, örn de det
astundade, samt att förhjälpa kyrkorna till åtnjutande av sitt gamla och vanliga
landgille. \ Mare stadgades i samma resolution att landshövdingarna och
biskoparna skulle, sedan församlingarna och prästerskapet blivit hörda, upprätta
förslag till städja för varje jord och sedermera insända förslaget för
fastställelse till kammarkollegiet. Någon fastställelse av de på grund av
1756 års resolution upprättade förslagen kom emellertid icke till stånd, utan
i kungl, brev den 26 juli 1809 och den 4 september 1811 förordnades, att
vid var och en särskild händelse, då kyrkojord blev ledig och skulle förses
med ny brukare, särskild undersökning skulle i kyrkovärdarnas närvaro på
stället förrättas av kronolänsmannen, då han var bosatt i socknen, men eljest
av tva nämndemän för utrönande av jordens beskaffenhet och övriga förmåner,
varefter församlingen skulle avgiva förslag till villkoren för den nya upplåtelsen
samt kammarkollegiet bestämma den städja och det landgille, som
den nya brukaren borde betala.
Dessa bestämmelser blevo av kammarkollegiet på det sätt tillämpade, att
skattläggningsmän (lantmätare, kronofogde, häradsskrivare och nämndemän)
förordnades att upprätta förslag till landgille och städja; landgillena bestämdes
efter de för skattläggning av kronans räntor gällande grunder. I anseende
till de dryga kostnader, som voro förenade med dylika skattläggningsförrättningar,
förordnade emellertid Kungl. Majit på därom gjord framställning
genom brev den 8 februari 1867, att för sådan kyrkorna i Lunds och
Göteborgs stift tillhörig jord, vilken enligt gällande författningar skulle under
prästgård eller annat visst hemman brukas, vederbörande församling tillkomme
att bestämma beloppet av den avgift, som borde till kyrkan erläggas, och
att, om jordens innehavare med församlingens beslut icke åtnöjdes, frågan
skulle överlämnas till avgörande av länsstyrelsen och biskopsämbetet. Häri har
den ändringen sedermera vidtagits, att frågan om avgiftens belopp enligt kungörelse
den 16 september 1932 (nr 430) skall underställas stiftsnämndens avgörande.
Kungl. Majlis förutberörda brev den 8 februari 1867 har hittills tolkats så,
att församling ansetts icke vara berättigad att mot jordinnehavarens bestridande
höja av dylika kyrkojordar utgående landgillen, vilka blivit efter i
laga ordning skedd skattläggning av kammarkollegiet fastställda. Härutinnan
torde få hänvisas till det under nr 32 i regeringsrättens årsbok för år
1934 refererade rättsfall. Beträffande de landgillen, vilka icke blivit fastställda
efter skedd skattläggning utan vilka församlingarna äga bestämma
enligt 1867 års brev, synes tidigare den uppfattningen hava gjort sig gällande,
att även vid sådant bestämmande skattläggningsgrunder skulle tillämpas.
Emellertid synes denna uppfattning så småningom hava frångåtts och sådana
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
landgillen ansetts böra motsvara skäligt arrende. Likaledes har församling
ansetts vara berättigad att vid varje åboombyte bestämma nytt landgille.
Härutinnan torde kunna hänvisas till Kungl. Maj:ts utslag den 16 oktober
1908 angående avgift för en Hörups kyrka tillhörig jord.
Bestämmelser angående avgifternas upphörande.
Bestämmelser hava tid efter annan meddelats i syfte att nu ifrågavarande
ålderdomliga avgifter skulle komma att upphöra. Vad först landskylden
angår avläts till 1898 års riksdag proposition, nr 54, angående upphörande
av den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld. Sedan propositionen
blivit av riksdagen bifallen ävensom kyrkomötet godkänt det i propositionen
innefattade förslaget, såvitt prästlandskylden anginge, utfärdades den 14
oktober 1898 förordning (nr 91 s. 6) angående upphörande av ifrågavarande
landskyld. Däri stadgas bland annat, att där landskyld till kyrka eller
prästerskap enligt jordeboken utgår av hemman eller lägenhet i Göteborgs
och Bohus län, ägaren eller innehavaren av fastigheten får friköpa sig från
skyldigheten att utgöra denna landskyld mot erläggande av ett penningbelopp,
som i årlig ränta efter 4 procent avkastar en summa lika med landskylden.
Där landskylden utgår in natura eller efter markegångspris, hör till grund
för löseskillingen läggas medeltalet av de tio senast förflutna årens markegångspris
enligt litt. A i länets markegångstaxa. Sedan inlösen skett, skall
anmälan därom göras hos länsstyrelsen för vederbörlig anteckning i jordeboken.
Beträffande prästerskapets landskyld av detsamma på lön anslagna
mensalhemman och av prästänkesäten skola länsstyrelsen och domkapitlet
tillse, att vid ny utarrendering, där så icke redan skett, berörda landskyld
upphör att utgå. Genom förordning den 20 november 1908 (nr 138 s. 6) har
vidtagits den ändring i 1898 års förordning, att landskyldens kapitalisering
skall ske efter en räntefot av 5 procent, varjämte stadgas, att landskyld, som
belöper på tiden innan löseskillingen erlagts, icke innefattas i avlösningen.
Utom införandet av en för landskyldsgivarna förmånligare beräkningsgrund
vid landskyldens avlösning meddelas år 1908 i syfte att åstadkomma
en mera allmän avlösning vissa föreskrifter, varigenom avlösningsproceduren
underlättades för landskyldsgivarna. Bestämmelser, varigenom landskyldens
avlösning gjordes inom viss tid obligatorisk, ansågos icke böra meddelas,
enär landskylden för en del fastigheter uppgick till tämligen avsevärda
belopp. Icke heller ansåg man, att staten skulle för landgillenas avskaffande
ikläda sig ekonomiska uppoffringar.
Vad härefter angår bestämmelser örn upphörande av landgille må
först anmärkas, att bland de kyrkorna tillhöriga jordar som brukas under
hemman finnas många, vilka äro belägna inom det hemmans område vars
ägare utövar brukningsrätten, men icke till läge i övrigt eller till areal och
beskaffenhet numera kända. De för dessa lägenheter nu utgående avgälder
äro i de flesta fall ytterst obetydliga, otta utgörande endast några få ören,
och någon förhöjning därav lärer icke kunna av församlingarna påräknas,
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
så länge närmare kännedom saknas örn lägenheternas storlek och beskaffenhet.
Efter därom vid 1881 års riksdag motionsvis gjord framställning hemställde
riksdagen, att Kungl. Majit täcktes medgiva, att sådana kyrkorna i Skåne,
Halland och Blekinge tillhöriga, inom vissa hemmans ägoområden befintliga
jordar, vilkas läge i övrigt så väl som areal vore okända, finge med full äganderätt
överlåtas på vederbörande hemmansägare mot en löseskilling, motsvarande
den av jorden utgående årliga avgälden kapitaliserad.
Uti häröver avgivet utlåtande förordade kammarkollegiet förslaget endast
såtillvida att vederbörande församlingar skulle få rätt att under vissa förbehåll
å hemmansinnehavaren överlåta äganderätten till kyrkojord av ifrågavarande
slag; däremot borde hemmansinnehavaren icke tillerkännas rättighet
att, även mot församlingens bestridande, förvärva äganderätt till jorden.
Såsom villkor för sådan försäljning ansåg kollegiet bland annat böra
stadgas, att med hänsyn till bestämmelserna i 26 kapitlet 6 § kyrkolagen
samt 5 § i prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 köpeskillingen borde
bestämmas till så högt belopp att försäljningen kunde anses ''lända kyrkan
till nytta och förbättring’. Då vid köpeskillingens bestämmande avseende
borde fästas därå, att för lägenheterna utgjordes, utom landgillet, även städja
vid varje åboombyte, föreslog kollegiet, att kapitaliseringen skulle ske efter
3 procent.
Härefter utfärdade Kungl. Majit den 22 oktober 1886 kungörelse angående
försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. Därigenom
föi ordnades, att kyrka i nämnda landskap tillhörig, inom visst hemmans
ägoomrade befintlig jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke vore
känt, finge av församlingen med kammarkollegiets medgivande försäljas till
ägaren av det hemman, inom vars område lägenheten funnes, emot en köpeskilling
icke understigande ett belopp, som i årlig ränta efter tre för hundrade
avkastade en summa lika med den årliga avgälden.
Tillämpningsområdet för 1886 års kungörelse utsträcktes genom kungörelsen
den 20 november 1908 (nr 138 s. 4) angående försäljning av vissa
kyrkolägenheter i Skane, Halland och Blekinge till att gälla även de kyrkojordar,
vilka visserligen vore till läget kända men för vilka landgillena fastställts
genom skattläggning. Såsom förut nämnts anses detta slags landgille
vara oföränderligt. Kyrkorna äga icke dispositionsrätt till nyssnämnda
jordar, så länge vederbörande brukare utgöra det bestämda landgillet
jämte städja vid åboombyten. Med hänsyn till avgifternas obetydlighet i förhållande
till jordvärdet torde jordarnas återfallande till kyrkan i följd av
m aktlatet fullgörande av sagda skyldighet icke heller gärna vara tänkbart.
Följaktligen kunna kyrkorna icke heller av äganderätten till dessa jordar i
regel draga annan förmån än uppbärandet av berörda landgille och städja.
Med hänsyn härtill hava ur synpunkten av kyrkornas intresse sådana jordar
ansetts kunna behandlas pa samma sätt som de lill läge och areal okända jordarna.
Genom 1908 ars kungörelse förordnades sålunda, att inom visst hemmans
ägoområde befintlig jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke är känt,
Kungl. May.ts proposition nr 235.
13
så ock jordlägenhet, vilken är till lägel känd men på grund av gällande författningar
bör ständigt brukas under visst hemman och för vilken landgille och
städja vid åboombyten blivit efter i behörig ordning skedd skattläggning bestämda,
får från kyrkan förvärvas av ägaren av det hemman, inom vars område
lägenheten finnes eller med vilket brukningsrätten till lägenheten är förenad,
emot en köpeskilling icke understigande ett belopp, som i årlig ränta
efter 4 % avkastar en summa lika med den årliga avgälden. Utgår avgälden
med en eller flera persedlar in natura eller efter markegångspris, beräknas
penningvärdet efter senast fastställda tioåriga medelmarkegångspris för länet.
Anbud å sådant köp skall ingivas till kyrkostämmans ordförande och av
denne jämte kyrkostämmans yttrande insändas till länsstyrelsen. Har kyrkostämman
ej bestritt försäljningen och finna länsstyrelsen och domkapitlet densamma
vara överensstämmande med kungörelsens bestämmelser och i övrigt
till kyrkans nytta, skola handlingarna insändas till kammarkollegiet, som det
tillkommer att avgöra, huruvida försäljningen må äga rum eller icke. Sedan
kollegiet lämnat bifall till försäljningen och köpeskillingen blivit inbetald
till kyrkans kassa, äga länsstyrelsen och domkapitlet på anmälan utfärda
köpebrev.
Beträffande det andra slaget av landgille eller sådant landgille, vars innehavande
ej betecknar äganderätt till jord, framlade Kungl. Maj:t till 1908
års riksdag förslag om detta landgilles upphörande. Sedan förslaget blivit
av riksdagen med viss ändring antaget ävensom kyrkomötet, såvitt prästoch
klockarlandgillet anginge, godkänt förslaget med den av riksdagen beslutade
ändringen, utfärdade Kungl. Majit den 20 november 1908 förordning
i ämnet (nr 138 s. 1). Däri stadgas bland annat, att där landgille till
kyrka, prästerskap eller klockare utgår av hemman eller lägenhet i Skane,
Halland eller Blekinge utan att rätten tili landgillets uppbärande motsvaras
av äganderätt till jord, ägaren eller innehavaren av den landgillepliktiga
fastigheten får friköpa sig från skyldigheten att utgöra detta landgille mot
erläggande av ett penningbelopp, som i årlig ränta efter 5 % avkastar en
summa lika med landgillet. Där landgillet består av en eller flera persedlar,
för vilka visst penningvärde icke blivit genom behörigt beslut fastställt,
skall till grund för löseskillingens beräknande läggas medeltalet av de tio
senast förflutna årens markegångspris enligt litt. A i länets markegångstaxa
eller, därest sådant pris ej finnes i sagda taxa upptaget, det penningvärde
vartill avgälden skäligen kan uppskattas. Beträffande landgille till
prästerskap eller klockare får ej vederbörande begagna sig av avlösningsiätten
utan medgivande av vederbörande tjänstinnehavare, där han anställts
före förordningens tillkomst. Ägare eller innehavare av landgillepliktig fastighet,
som vill inlösa landgillet, skall göra ansökan hos länsstyrelsen, som har
att pröva, huruvida inlösen får äga rum samt, därest så befinnes, iastställa
löseskillingen. Sedan länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft och löseskillingen
till vederbörande kyrkoråd inbetalts, skall genom länsstyrelsens försorg anteckning
ske i jordeboken, att avgäldsskyldigheten upphört. Beträffande
prästerskapets landgillen av de detsamma på lön anslagna annex- och men
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
salhemman samt av prästänkesäten skola länsstyrelsen och domkapitlet
tillse, att vid ny utarrendering, där så ej redan skett, berörda landgille upphör
att utgå. Dessa bestämmelser skola icke äga tillämpning i avseende å landgille,
som utgår av till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman eller
innehaves under patronatsrätt.
Vad slutligen angår landgillen för jordar, å vilka kungl, brevet den 8 februari
1867 är tillämpligt, hava dessa landgillen såsom ej för all framtid till
beloppet oföränderliga icke berörts av ifrågavarande lagstiftning, som åsyftat
de oföränderliga landgillenas upphörande.
Rörande frågan i vad mån de bestämmelser, för vilka nu redogjorts, föranlett
att landskyld och landgille upphört att utgå må följande anmärkas.
Ehuru de beträffande landskgldens upphörande vidtagna åtgärderna medfört,
att ett icke ringa antal landskyldsbelopp blivit avlösta, utgår dock
fortfarande landskyld från ett stort antal fastigheter. Före 1898 års förordning
uppgick sålunda antalet landskyldspliktiga fastigheter till 665. Landskyldstagarna
voro 61 kyrkor och 21 kyrkoherdar och prästänkor. Den
till kyrkorna utgående landskylden uppgick till ett kontant belopp av
261 kronor 82 öre och prästlandskylden till 286.02 hektoliter malt och
148.78 kilogram smör samt ett kontant belopp av 14 kronor 19 öre. Efter
verkställda avlösningar har antalet landskyldspliktiga fastigheter nedgått
till 345, som utgöra landskyld till 43 kyrkor och 14 pastorat, vilka numera
till prästerskapets avlöning uppbära de kyrkoherdarna och prästänkorna
förut tillkommande landskyldsbeloppen. I nämnda siffror ingå icke de
ecklesiastika boställen, för vilka på grund av föreskrift i 1898 års förordning
landskyldsplikten så småningom kommer att upphöra. Genom brev
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 31 juli 1929 förordnade
nämligen kammarkollegiet med stöd av sagda förordning, att från vissa
ecklesiastika boställen ännu utgående landskyld till prästerskapet skulle vid
boställenas förnyade utarrendering hringas att upphöra. Sammanlagda beloppet
av den till kyrkorna utgående landskylden har nedgått till 170 kronor
97 öre; 23 kyrkor uppbära landskyld med mindre belopp än 1 krona, 15
kyrkor med belopp mellan 1 krona och 10 kronor. Det högsta till en kyrka
utgående landskyldsbeloppet uppgår till 33 kronor 16 öre (Skee kyrka).
Detta belopp erlägges av tillhopa 28 hemman. Av 131 hemman och lägenheter
utgå mindre belopp än 1 krona. Det högsta beloppet, som utgår av
ett hemman, utgör 6 kronor. Den till avlöning av prästerskapet utgående
landskylden uppgår till 192.86 hektoliter malt, 89.25 kilogram smör och ett
kontant belopp av 8 kronor 69 öre eller, med malt och smör beräknade efter
medeltalet av den årliga markegången för åren 1926—1935, till sammanlagt
4,459 kronor 16 öre. Det högsta landskyldsbeloppet, 966 kronor 19 öre, utgöres
till Skee pastorat och utgår av 35 fastigheter. Det högsta av en fastighet
(jordeboksenhet) utgående landskyldsbeloppet uppgår till 7.42 hektoliter
malt motsvarande enligt nyssnämnda medelpris 155 kronor 67 öre.
De rörande landgillets upphörande utfärdade författningarna synas icke i
Kungl. Maj:ts proposition nr 23ö.
15
någon nämnvärd utsträckning hava medfört åsyftat resultat. Visserligen
har antalet landgillepliktiga fastigheter vid tillkomsten av 1908 års författningar
uppgivits till 1,835 stycken, under det enligt nu lämnade uppgifter
antalet sådana fastigheter skulle uppgå till allenast omkring 650 stycken.
Den stora skillnaden i antalet landgillepliktiga fastigheter torde emellertid
till huvudsaklig del bero på andra omständigheter. Sålunda torde församlingarna
i ganska stor utsträckning hava avskrivit landgillen, där dessa uppgått
till obetydliga belopp, då besväret med dessas utkrävande icke motsvarat
värdet av dem. Vidare synas 1908 års uppgifter hava grundats å jordeböckerna,
vilka icke äro tillförlitliga med avseende å landgillenas redovisande.
Och slutligen synas bland förstnämnda antal fastigheter i viss utsträckning
hava upptagits jämväl i vanlig ordning utarrenderade fastigheter.
Enligt uppgjorda sammanställningar över de inkomna uppgifterna rörande
landgillena skulle sådant landgille, som icke motsvaras av äganderätt till
jord, utgå av sammanlagt 190 fastigheter i Kristianstads, Malmöhus och
Hallands län till ett årligt belopp av 4,738 kronor, därvid de i persedlar utgående
landgillen beräknats efter medeltalet av markegångsprisen för åren
1926—1935. Landgille för till läge och areal kända jordar utgår av sammanlagt
277 jordar i samma län till ett årligt belopp av 6,294 kronor 13 öre
samt landgille för till läge och areal icke kända jordar av sammanlagt 188
fastigheter i nämnda och Blekinge län till ett årligt belopp av 1,002 kronor
53 öre, varvid i persedlar utgående landgillen beräknats på sätt nyss nämnts.
Landgillenas storlek växlar betydligt eller från några ören ända till 30 hektoliter
spannmål, motsvarande enligt angivna medelmarkegångspris 322 kronor
20 öre. Sistnämnda landgillebelopp utgår till Hörups kyrka för kyrkojorden
3/s mantal Örum nr 30 om 11 hektar, som brukas under hemmanet
V4 mantal Örum nr 6. De högsta beloppen av landgille, som icke motsvaras
av äganderätt till jord, utgå av hemmanen Näs nr 1, Trollenäs socken, oell
Gladsax nr 6 i Gladsax socken och uppgå till respektive 21.16 hektoliter
spannmål, 1/3 råg, 1/3 korn, a/3 havre och 16.49 hektoliter korn, motsvarande
efter angivna medelmarkegångspris 191 kronor 92 öre och 162 kronor 12
öre.
Tidigare ändringsförslag.
Frågan om effektivare åtgärder för avveckling av landskylden har tidigare
varit föremål för överväganden. I en vid 1918 års riksdag i andra kammaren
väckt motion ifrågasattes att landskylden skulle bringas att upphöra på
enahanda sätt som vore stadgat för avlösning av vissa frälseräntor enligt
lagen den 8 november 1912. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott som
avgav utlåtande över motionen hemställde, att motionen icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda. Enligt utskottets mening skulle den i
motionen avsedda avlösningsproceduren bliva alltför vidlyftig och besvärlig
med hänsyn till de mycket små belopp det i regel gällde. Däremot ifrågasatte
utskottet en avskrivning av landskylden även om härför skulle krävas
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
ekonomiska uppoffringar från statens sida. Med hänsyn till beloppens obetydlighet
vore det nämligen ur administrativ synpunkt en fördel om landskylden
försvunne. Utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.
Vid 1921 års riksdag väcktes ånyo motion i ämnet med hemställan om utredning
rörande lämpligaste sättet att befria innehavare av landskyldspliktig
jord från sådan pålaga. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott tillstyrkte
motionen. Sedan vid behandling av ärendet i kammaren framhållits, att
landskylden endast vore en del av det stora komplex av pålagor som ännu
åvilade jorden i olika svenska landskap, avslogs utskottets hemställan.
I fråga om kyrkojordarna i Skåne, Halland och Blekinge anhölls i en vid
1919 års riksdag väckt motion örn utredning rörande rätt för jordarnas arrendatorer
att lösa till sig jordarna. Första lagutskottet, vartill motionen
hänvisats, hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet, som ansåg motionen avse sådana jordar, å vilka 1908 års
lagstiftning icke var tillämplig, eller sålunda dels jordar, vilka enligt gällande
författningar skulle brukas under visst hemman men för vilka landgillet icke
blivit bestämt efter skattläggning, dels ock jordar, vilka skulle i författningsenlig
ordning utarrenderas, anförde härvid bland annat följande: Landgillena
för de i motionen avsedda jordar vore icke till beloppet oföränderliga utan
att likställa med verkliga arrendeavgifter. Det syntes därför med fog kunna
ifrågasättas, huruvida det vore med kyrkornas intresse överensstämmande att
kyrkorna genom försäljning av sådana jordar avhände sig de årligen för dessa
jordar inflytande och i framtiden möjligen stegrade arrendeinkomster. Beträffande
vissa jordar, vilka vore obetydliga till areal och föga ägnade att
brukas för sig, kunde helt visst en försäljning vara önskvärd. Men för dessas
del torde en försäljning få bero på överenskommelse och efter vederbörligt
tillstånd i varje särskilt fall. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Slutligen har, såsom förut nämnts, 1931 års riksdag anhållit örn åtgärder
för upphörande av landskyld, landgille och andra därmed jämförliga pålagor.
Den sakkunniges förslag.
Det av den sakkunnige upprättade förslaget till förordning angående inlösen
av landskyld och landgille innebär i korthet följande. Landskyld samt
landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, ävensom landgille, som
utgår för kyrka tillhörig, inom visst hemmans ägoområde befintlig jordlägenhet,
vars läge i övrigt numera icke är känt, skall mot ersättning i penningar
inlösas med statsmedel. Sådan inlösen kan påkallas av kronan eller ägaren
av den fastighet, varifrån avgälden utgår. Kronan skall företrädas av kammaradvokatfiskalsämbetet,
vilket det åligger att påkalla inlösen samt för sådant
ändamål från vederbörande kyrkoråd infordra uppgift å landgillen, som
skola inlösas. I övrigt överensstämmer förslaget i stort sett med 1898 och
1908 års författningar. Ersättningen skall sålunda uppgå till 20 gånger årliga
avgälden, örn avgälden ej motsvaras av äganderätt till jord, samt eljest
till 25 gånger årliga avgälden. Där inlösen sker av landgille, som utgår för
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
kyrka tillhörig jord, skall äganderätten till jorden överlåtas å vederbörande
hemmansägare. Sådan inlösen kan ske endast med församlingens bifall. Inlösen
av landgille, som utgår till före tillkomsten av 1908 års förordning antagen
befattningshavare, får äga rum allenast med dennes medgivande. Inlösningsärendena
handläggas i första instans av länsstyrelsen. I motsats till
vad nu gäller skall avgäld upphöra fr. o. m. visst kalenderår, vid vars början
ersättningen utbetalas av länsstyrelsen till vederbörande kyrkoråd. Härjämte
hava bestämmelser meddelats om fondering av ersättningsmedlen och om anteckning
i jordeboken örn upphörd avgäldsskyldighet.
Förslaget till kungörelse angående försäljning av vissa kyrkolag enheter i
Skåne, Halland och Blekinge överensstämmer med nedan angivna undantag
med 1908 års kungörelse. Inlösen av landgille för de okända jordarna skall
icke längre regleras genom kungörelsen utan, såsom nyss nämnts, ske enligt
förordningen örn inlösen av landskyld och landgille. Försäljning av de i kungörelseförslaget
avsedda jordarna skall icke blott såsom nu kunna ske efter anbud
av vederbörande jordinnehavare utan till påskyndande av inlösningen även
efter hembud. För sådant ändamål skall kammarkollegiet till vederbörande
stiftsnämnd översända uppgift å dylika jordar jämte uträkning å köpeskilling,
för vilken jorden lägst må säljas. Sedan därefter stiftsnämnden inhämtat
yttrande från församlingen, huruvida och till vilken köpeskilling den önskar
sälja lägenheten, skall stiftsnämnden, därest församlingen ej bestritt försäljning,
hembjuda lägenheten till innehavaren.
Angående behovet av ändrade bestämmelser i fråga om upphörande av landskyld
samt det landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, har den
sakkunnige anfört, att det vöre av allmänt intresse, att dylika, fast egendom
belastande avgifter med så kallad tyst förmånsrätt bringades att upphöra.
Då nuvarande bestämmelser visat sig brista i effektivitet och avskrivning av
avgälderna med hänsyn till deras karaktär icke torde böra ske utan ersättning
till avgäldstagaren, torde det böra tagas i övervägande, örn icke staten
på ett mera positivt sätt än genom åvägabringande av lagstiftning i ämnet
bör medverka till avgäldernas avlösning.
I frågan huruvida staten bör medverka till avgifternas upphörande genom
statsinlösen av dessa har i promemorian anförts bland annat följande:
Det i gällande författningar bestämda sätiet för avlösning av landskyld
och landgille är grundat på den uppfattningen att dessa avgifter icke utgöra
någon av kronan på kyrkor eller prästerskap överlåten rätt, vadan avgifterna
icke ansetts böra indragas till statsverket mot ersättning av statsmedel
eller att staten eljest för deras avskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar.
Mot denna uppfattning uttalades redan under förarbetena till
1898 års förordning av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att för enkelhetens
skull och i betraktande av det ringa värde, vartill landskylden
uppginge, ersättning för dessa avgälders upphörande lämpligen borde utgå
av statsmedel.
Fullständig avlösning av avgälderna torde icke kunna ske utan att staten
ekonomiskt bidrager till avlösningen. En anordning motsvarande den som
Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 235.
18
Kungl. Majis proposition nr 235.
gäller vid avlösning av frälseräntor enligt 1912 års lag skulle med hänsyn
till avgifternas i allmänhet ringa belopp bliva alltför omständlig och kostsam.
Landskylden och det landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord,
torde kunna jämställas med grundskatt. Dessa avgälder redovisas i kronans
jordeböcker, och tidigare inräknades de i hemmanens till kronan utgående
räntor samt avfördes såsom anslagna åt kyrkorna. Vid skattläggning blev
landgillepliktigt hemman i enlighet med de för skattläggningen fastställda
grunder uppskattat till ränta till visst belopp, varefter det till kyrkorna utgående
landgillet avräknades och som kronans ränta utfördes skillnaden
mellan den ränta, hemmanet ansågs kunna draga, samt landgillet. Beloppet
av kronans ränta blev således beroende av storleken av kyrkans landgille.
Från denna synpunkt torde med visst fog kunna sägas, att landgillet utgjorde
en del av hemmanets grundskatt, nämligen den del, som var anslagen åt
kyrkan. På enahanda sätt förhåller det sig med landskylden. Då grundskatteavskrivningen
icke omfattade den del av räntorna, som motsvarade
till kyrkan utgående landgille och landskyld, samt kännedom om grunden
till den särskilda avgiftsplikten beträffande sagda avgälder mestadels saknas,
är det naturligt att denna avgiftsplikt för den enskilde jordägaren ter sig som
en olikhet i beskattningen. Detta understrykes ytterligare av det förhållandet,
att de landgillen och räntor, som vid reformationen indrogos till kronan från
kyrkliga institutioner, blivit vid grundskatteavskrivningen avskrivna.
Vanlig grundskatt, som varit anslagen till kyrkliga institutioner, har blivit
i enlighet med den förut nämnda förordningen den 23 juli 1869 till kronan
indragen mot ersättning till vederbörande och därefter avskriven. Då på
grund av vad ovan anförts landskylden och det landgille, som icke motsvaras
av äganderätt till jord, i vissa avseenden synas kunna jämställas med
dylik anordnad grundskatt, torde skäl tala för att avlösningen av samma avgälder
helt och hållet bestrides av statsmedel eller sålunda att avgälderna inlösas
av statsverket och därmed upphöra att utgå.
Beträffande det landgille, som motsvaras av äganderätt till jord men som
utgår för jord, vars läge icke är känt, synes dess karaktär av nyttjanderättsavgift
icke vara särskilt framträdande. Kyrkans äganderätt till jorden är
av uteslutande formell natur. Jorden ingår såsom en integrerande del av
det hemman, inom vars ägoområde den är belägen. I saknad av kännedom
om jordens läge, storlek och beskaffenhet kan någon höjning av landgillet
icke påräknas, utan såsom enda förmån av sin äganderätt åtnjuter
kyrkan det oföränderliga landgillet. Skillnaden mellan detta slag av landgille
och det som icke motsvaras av äganderätt till jord synes fördenskull
vara av uteslutande formell natur, och jämväl nu ifrågavarande slag av landgille
synes i verkligheten hava karaktär av jordränta. På grund härav och
med hänsyn till de obetydliga belopp, vartill dessa landgillen i allmänhet
uppgå, synas jämväl sådana landgillen böra inlösas av statsverket.
Vad därefter angår landgille för till läget kända jordar, vilka mot för all
framtid gällande avgifter skola brukas under visst hemman, innebär avlösningen
av landgillet, som i detta fall utgör en vanlig nyttjandeavgift, en verklig
överlåtelse av äganderätten till jordarna. För avlösningsbeloppet erhåller
hemmansägaren sålunda vederlag i den särskilda jordlägenhet, som visserligen
brukas till hemmanet men som icke ingår i dess ägovälde. Det torde
icke vara förenligt med billighet att hemmansägaren erhåller äganderätt till
jorden utan någon ekonomisk uppoffring från hans sida. Icke heller synes
det vara av så stort allmänt intresse att påskynda försäljningen av dessa jordar
att staten bör ekonomiskt bidraga därtill. I den ekonomiska samfärdseln
torde dessa, hemmanen vidhängande, nyttjanderätter icke medföra någon
nämnvärd olägenhet eller oreda. Då landgillena för nu ifrågavarande
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
jordar i allmänhet uppgå till jämförelsevis obetydliga belopp, torde icke
heller i allmänhet några svårigheter föreligga för nyttjanderättshavaren att
finansiera inköpet av lägenheten, eventuellt med denna såsom kreditobjekt.
Med hänsyn till de obetydliga belopp det här är fråga om synes icke heller
lämnande av förskott från statsverkets sida vara erforderligt. Ett sådant
förfarande skulle för övrigt bliva alltför omständligt.
I fråga örn själva förfarandet vid statsinlösningen av landskyld och landgille
har den sakkunnige anfört följande:
För befordrande av inlösningens snabba genomförande synes kronan böra
påkalla inlösen. Såsom vid inlösen av frälseräntor torde kronan därvid böra
företrädas av kammaradvokatfiskalsämbetet. Da kronans jordeböcker och
andra handlingar icke innehålla fullständiga och tillförlitliga uppgifter örn
landgillena, bör ämbetet från vederbörande kyrkoråd infordra uppgifter i
sådant avseende. Sedan dessa uppgifter underkastats granskning av ämbetet,
skall ämbetet hava att hos länsstyrelsen påkalla inlösen av de avgifter
som avses. Beträffande landskylden innehålla däremot jordeböckerna fullständiga
uppgifter, vadan ämbetet redan på grund av dessa uppgifter kan
omedelbart påkalla inlösen. Då fastighetsägaren givetvis har ett stort intresse
att få avgiftsskyldigheten avlyftad från sin fastighet och olika meningar
kunna råda därom, huruvida viss avgäld är av beskaffenhet att böra inlösas,
torde även han berättigas att påkalla inlösen. Med hänsyn till att landgillena
icke äro tili beloppet fastställda torde, innan inlösen sker, jämväl avgäldstagare
böra beredas tillfälle att yttra sig. Beträffande storleken av ersättningsbeloppet
ifrågasättes ingen ändring av nu gällande bestämmelser i ämnet
eller att ersättningsbeloppet för landskyld och landgille, som icke motsvaras
av äganderätt till jord, skall utgå med 20 gånger avgiftens årsbelopp
samt där landgillet motsvaras av äganderätt till jord 25 gånger samma belopp.
Den högre ersättningen i sistnämnda fall har motiverats med den särskilda
städjeavgift, som kyrkan är berättigad att utöver landgillet uppbära
vid åboombyten. I visst avseende av mindre betydelse föreslås i enhetlighetens
intresse en mindre jämkning. Enligt gällande författningar skall till
grund för beräkning av värdet av i landskyld och landgille ingående persedel
vid avlösning läggas medeltalet av de tio sisla årens markegångspris (litt.
A), under det vid uträkning av köpeskilling för till läget icke känd jord det
senast fastställda tioåriga medelmarkegångspriset (litt. C) skall läggas till
grund. Då avlösningen av bägge slagen av landgille föreslås skola regleras i
en författning, synes lämpligast att en och samma beräkningsgrund tillämpas.
Någon större förändring i sakligt hänsende innebär icke denna förenkling.
Enligt gällande bestämmelser kan avgäldsskyldigheten upphöra när som
helst under året. Landgille och landskyld, som belöper på tiden innan löseskillingen
erlagts, innefattas icke i avlösningen. I överensstämmelse med vad
som gäller vid avlösning och inlösen av frälseräntor torde till befordrande
av reda böra föreskrivas, att avgäldsskyldigheten skall upphöra från och
med början av kalenderår.
Beträffande ersättningsbeloppets disposition finnas föreskrifter meddelade
i 1908 års förordning endast för det fall att avgiften utgått till löntagare.
I särskilt mål angående användande av ifrågavarande slag av medel till reparation
av kyrka har Kungl. Majit genom beslut den 21 oktober 1932 förklarat
församling enligt nådigt cirkulär den 29 oktober 1886 vara oförhindrad
att använda å medlen uppkommen ränta till kyrkans behov men däremot
lämnat gjord framställning örn användande av själva kapitalbeloppet till an
-
20
Kungl. Majis proposition nr 235.
givna ändamål utan bifall. Då generella bestämmelser om dispositionen av
ersättningsbeloppen lämpligen synas böra meddelas, föreslås i principiell anslutning
till Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut, att medlen skola, där ej Kungl.
Maj:t annorlunda förordnar, fonderas samt ränteavkastningen användas till
det ändamål, vartill avgälden varit anslagen.
Något undantag från ifrågavarande bestämmelser i avseende å landgille,
som innehaves under patronatsrätt, erfordras sedan patronatsrätterna avvecklats
numera icke. Icke heller lärer föreskrift vidare behöva meddelas
om upphörande av landskyld och landgille beträffande prästerskapet tillkommande
dylika avgifter av detsamma på lön anslagna fastigheter, då sådana
avgifter numera synas hava upphört att utgå elier i allt fall på grund
av kammarkollegiets beslut den 31 juli 1929 komma att upphöra vid fastigheternas
förnyade utarrendering.
Vad angår det i 1898 och 1908 års författningar intagna villkor om samtycke
av de dåvarande tjänstinnehavarna til! avlösning av tili dem utgående
avgäldsbelopp, lärer vid det förhållande, att prästernas avgälder numera,
efter det nya löneregleringar fastställts i samtliga pastorat, uppbäras av
vederbörande pastorat, dylikt förbehåll erfordras allenast beträffande klockare.
Beträffande den ur synpunkten av önskvärdheten av en fullständig
inlösen av avgälderna ringa praktiska betydelsen av sådant förbehåll må
nämnas att av för närvarande landgilleberättigade klockare allenast en —-klockaren i Lindbergs församling av Hallands län — är antagen till klockare
före den 20 november 1908, då förordningen utfärdades.
Beträffande en i 1898 års förordning omnämnd landskyld till kungl, och
Hvitfeldtska stipendieinrättningen — vilken landskylds upphörande skulle
få bero på Kungl. Maj:ts prövning och avgörande —synes någon åtgärd till
denna landskylds upphörande icke vidare vara erforderlig. Nämnda landskyld
har nämligen enligt vad uppgivits icke debiterats i stipendieinrättningens
räkenskaper och synes, därest den verkligen i äldre tider utgjorts, för
länge sedan hava upphört att utgå.
Beträffande frågan örn försäljning av sådana i 1908 års kungörelse omförmälda
kyrkojordar, som äro till läget kända och för vilka landgille
och städja vid åboombyten blivit efter i behörig ordning skedd skattläggning
bestämda, har den sakkunnige såsom nämnts icke ansett skäl föreligga
för inlösen med statsmedel av dessa jordar men föreslagit, att för befordrande
av fortgången av försäljningarna jordarna skola hembjudas vederbörande
nyttjanderättshavare. I detta avseende har den sakkunnige anfört bland
annat följande:
Då landgillena för dessa jordar äro till beloppet fastställda av myndighet
och jämväl i regel i jordeboken antecknade, lärer utan större svårigheter
uppgift om de landgillena motsvarande jordar kunna erhållas ur jordeboken.
Kammarkollegiet, som enligt nu gällande bestämmelser har att avgöra,
huruvida en lägenhet kan säljas med tillämpning av 1908 års kungörelse,
torde böra upprätta förteckningar å dylika jordar upptagande lägenhetens
namn och nummer, det hemman, varunder lägenheten brukas, samt
bejoppet av landgillet ävensom den köpeskilling, för vilken lägenheten lägst
må säljas. Dessa förteckningar böra översändas till vederbörande stiftsnämnd,
som i stället för länsstyrelsen och domkapitlet numera torde böra
ombesörja försäljningen. Sedan stiftsnämnden inhämtat församlingens yttrande,
huruvida och emot vilken köpeskilling den önskar försälja lägenhet,
som upptagits å kollegiets förteckning, skall stiftsnämnden, därest församlingen
icke motsätter sig försäljningen, och sedan domkapitlet blivit hört,
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 23ö.
hembjuda lägenheten till nyttjanderättshavaren. Om hembudet antages, äger
stiftsnämnden, sedan köpeskillingen erlagts, utfärda köpebrev för köparen.
Om försäljningen bör kammarkollegiet underrättas. Emellertid torde det
kunna förekomma att lägenheter finnas, vilka icke äro redovisade i jordeboken,
ehuru deras landgillen blivit fastställda efter skattläggning. Om förefintligheten
av dessa lägenheter lärer kollegiet icke utan vidlyftiga undersökningar
kunna bereda sig kännedom. För sådana fall lärer den nuvarande
anordningen med anbud från nyttjanderättshavaren därför lämpligen böra
bibehållas.
Yttranden över den sakkunniges förslag.
I fråga om huvudgrunderna för författningsförslagen
hava samtliga länsstyrelser samt domkapitlet och stiftsnämnden i Göteborg
tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra emot desamma. Domkapitlet
i Lund, med vilket stiftsnämnden därstädes instämt, har lämnat utan
erinran vad i förordningen angående inlösen av landskyld och landgille föreslagits
därom att inlösningen skall ske av statsmedel. Vad däremot angår
kungörelsen om försäljning av vissa kyrkolägenheter, enligt vilken ägaren
av den fastighet, varmed brukningsrätten till sådan lägenhet är förenad,
skulle hava att gälda hela köpeskillingen, har domkapitlet ansett att detta
icke innebure full rättvisa gentemot dessa fastighetsägare, då de rättsliga
grunderna för landgilleplikten beträffande de olika grupperna enligt domkapitlets
mening knappast kunde anses klart skilja sig från varandra. Domkapitlet,
som ansåge starka billighetsskäl tala för att statsverket bidroge med
viss del av köpeskillingen, har därför föreslagit, att staten skulle bidraga
med halva köpeskillingen. Vidare har domkapitlet ifrågasatt, huruvida avgäldstagares
medgivande till inlösningen vöre erforderligt, samt föreslagit, att
där så befunnes icke vara fallet en maximitid av fem år borde stadgas, inom
vilken samtliga inlösningar skulle hava ägt rum.
Jämväl kammarkollegiet har funnit ett statsingripande önskvärt för att
slutligen bringa till upphörande den föråldrade ordning, varpå ifrågavarande
avgifter vila. Då de åtgärder som från statens sida vidtagits för ändamålets
uppnående visat sig icke vara tillräckliga, mäste effektivaie medel tillgripas.
Beträffande frågan huruvida staten borde ekonomiskt bidraga till
avgifternas upphörande har kollegiet åberopat ett av kollegiet den 14 mars
1931 avgivet utlåtande (tryckt såsom bilaga till första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 12 år 1931), däri kollegiet givit uttryck åt den
meningen, att då landskyld och landgille icke utgjorde någon av kronan på
kyrkor och prästerskap överlåten rätt, varken rättvisa eller billighet syntes
i och för sig kräva, att staten för avgifternas avskaffande skulle ikläda sig
ekonomiska uppoffringar. Ett bidrag av staten till dessa utskylders avlyftande
från den jord de besvärade skulle sålunda vara liktydigt med en gåva
till jordägaren. Då det emellertid måste anses vara ett allmänt önskemål
att åstadkomma en viss uniformitet med avseende å de pålagor som åvila
jorden samt enkelhet och reda i den ekonomiska samfärdseln, bade kollegiet
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
för vinnande av detta syfte ansett en uppoffring från statens sida vara väl
motiverad. Kollegiet har nu vidhållit vad kollegiet sålunda uttalat samt dessutom
— efter att hava erinrat om de mycket betydande kostnader statsverket
iklätt sig för avvecklingen av grundskatt, frälseräntor och prästtionde, med
vilka avgälder landskyld och landgille åtminstone till det yttre företedde stora
likheter uttalat den meningen, att i huvudsak samma skäl som åberopats
för grundskatteavskrivningen också talade för avveckling av landskylden
och landgillet samt att den stränga åtskillnad som i avseende å statsanslag
till avvecklingskostnaderna hittills iakttagits mellan dessa avgälder, å ena,
samt exempelvis grundskatter och skattefrälseräntor, å andra sidan, icke
längre borde upprätthållas.
I motsats till den sakkunnige har kollegiet föreslagit, att alla slag av landgillen
från jord, som på grund av gällande författningar ständigt brukas under
visst hemman, inlösas av staten och avskrivas. Denna inlösen skulle innebära,
att kronan förvärvade den rätt till jordarna, som kunde tillkomma
kyrkorna, varefter kronan skulle utan vederlag överlåta äganderätten till
jorden å vederbörande brukare. Den åtskillnad, som med avseende å statsinlösen
av den sakkunnige uppdragits mellan de särskilda slagen av landgille,
har nämligen kollegiet icke ansett vara tillräckligt motiverad. Gentemot den
uppfattning beträffande landskyldens och landgillets ursprung, som ligger till
grund för 1908 års lagstiftning och på vilken sakkunnigförslaget i stort sett
bygger samt för vilken i det föregående redogjorts, har kollegiet sålunda uttalat
den förmodan, att dessa avgifter i stort sett vore att betrakta såsom av
kronan anslagna jordräntor. Enligt kollegiets mening skulle i regel icke ens
rätten till det landgille som nu ansåges grunda sig på äganderätt till viss jord
ursprungligen haft sådan karaktär i nuvarande landgilletagarens hand. Men
även bortsett härifrån vöre skillnaden mellan de landgillen som utginge från
jord med känt läge och sådana som utginge från jord med okänt läge ur
principiell synpunkt obetydlig. De skäl den sakkunnige anfört för statsinlösen
av jordar med okänt läge anser kollegiet sålunda i huvudsak vara
tillämpliga även å landgille från jordar med känt läge, vare sig landgillena
fastställts efter skattläggning eller i enlighet med 1867 års brev skulle bestämmas
av församling.
Emot förslaget har kammarkollegiet vidare anmärkt, att detta icke garanterade
en restlös avveckling av landgillet. Enligt kollegiets mening vore
detta ett av de viktigaste mål, som i nuvarande läge av frågan örn förevarande
avgifters avskaffande borde eftersträvas, och ville kollegiet för sin del
föreslå — särskilt under förutsättning att kollegiets förslag om statsinlösen av
alla slag av landgillen vunne statsmakternas bifall — att inlösningen av landgillet
och av äganderätten till de landgillepliktiga jordarna skedde genom expropriation.
Inlösningsförfattningen borde i sådant fall bliva civillag.
Med hänsyn till att det kunde finnas landgillen, som icke vore kända för
myndigheterna, har kollegiet vidare föreslagit stadgande av innehåll att landgille,
vars inlösen icke begärts inom fem år efter ikraftträdandet av lagen,
skulle upphöra att utgå utan ersättning till landgilletagaren. Även i fall, då
Kungl. Majis proposition nr 235.
23
denna preklusion vunne tillämpning, borde äganderätten till den landgillepliktiga
jorden anses hava övergått till kronan. Kollegiet har erinrat om att
en dylik preklusion av enskild rätt, då det gällde att införa en lämpligare
ordning i ett rättsförhållande, icke vore ovanlig.
Från kollegiets yttrande, i vad det innefattar anmärkning mot förslaget till
kungörelse om försäljning av vissa kyrkolägenheter, har föredraganden, t. f.
kammarrådet Pehrzander, uttalat skiljaktig mening och förklarat sig i sak
icke hava något att erinra emot detsamma.
Kyrkorådet i Starby församling har protesterat mot kammarkollegiets förslag
om försäljning av kyrkornas jordar utan kyrkornas medgivande. En dylik
ordning skulle kränka kyrkornas rätt och strida mot kyrkolagen och prästerskapets
privilegier. Den rättsliga bakgrunden för kollegiets yttrande vore
för övrigt oriktig. Det vore här icke fråga om anslagna kronoräntor utan dels
örn jordar, som ägdes av kyrkorna med urminnes hävd, och dels örn landgillen,
som kommit i kyrkornas ägo på annat sätt än genom anslag av kronan.
Detaljerna i författningsförslagen hava i stort sett lämnats utan erinran. Ett
pär härutinnan framställda anmärkningar torde jag få tillfälle att beröra i
det följande.
Alltsedan grundskatternas avskrivning hava statsmakterna strävat efter att
befria jorden från fasta räntor av sådant slag som landgillet och landskylden.
Ifrågavarande avgälder äro en kvarleva från ett föråldrat rättssystem
och till olägenhet för den ekonomiska samfärdseln samt utgöra en ojämnt
verkande och på enstaka håll betungande börda på de fastigheter av vilka
de utgå. Deras avskaffande torde därför vara av allmänt intresse. De författningar
som möjliggöra avgäldernas upphörande hava, trots att de varit
i tillämpning en avsevärd tid, visat sig icke vara tillfyllest för att bringa
avgälderna helt ur världen. Tvärtom hava bestämmelserna rörande landgillets
upphörande varit så gott som alldeles ineffektiva. Det torde därför
vara nödigt att ytterligare åtgärder vidtagas i berörda syfte.
Utan ekonomisk medverkan från statens sida torde önskemålet om avgäldernas
definitiva upphörande icke kunna vinnas. Enligt förslaget skulle staten
helt och hållet inlösa landskylden och sådant landgille, som icke har sin
grund i äganderätt till jord. Såsom stöd härför har den sakkunnige åberopat
bland annat, att dessa avgifter — om de än hade privaträttsligt ursprung
— i visst avseende, nämligen i fråga om sättet för deras redovisning i kronans
tidigare jordeböcker och räkenskaper, jämställts med av kronan till
kyrkorna anordnad grundskatt. Kammarkollegiet har gått ett steg längre
och uttalat, att avgifterna i stort sett vore att betrakta såsom av kronan anslagna
jordräntor. Den uppfattning, varåt kollegiet sålunda givit uttryck,
överensstämmer varken med de grunder, på vilka den nu gällande lagstiftningen
vilar, eller det av kammarkollegiet år 1931 gjorda, av ämbetsverket
jämväl nu åberopade uttalandet. Jag har icke blivit övertygad örn riktighe
-
Departe
ments
chefen.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
heten av kollegiets nu ändrade uppfattning utan anser att man härvid, i
överensstämmelse med de grunder på vilka den nu gällande lagstiftningen
vilar, torde hava att utgå från att ifrågavarande avgifter till sitt ursprung
hava privaträttslig karaktär. Efter grundskatternas avskrivning ter sig emellertid
för den enskilde avgäldsgivaren den kvarstående särskilda avgiftsplikten
med avseende å ifrågavarande avgälder såsom en olikhet i beskattningen.
En sådan uppfattning är förklarlig nied hänsyn dels till det sätt på
vilket avgifterna tidigare blivit i jordeböckerna sammanblandade med kronans
räntor och dels till det förhållandet alt grunden till den särskilda avgiftsplikten
mestadels är för avgäldsgivaren okänd. På grund av avgifternas
natur kan givetvis viss tvekan råda rörande det befogade i en statsinlösning.
Emellertid lärer staten med hänsyn till det allmänna intresse, som otvivelaktigt
är förenat med avgäldernas upphörande, icke böra undandraga sig
att ekonomiskt medverka till deras avskaffande. Härvid skulle måhända ligga
närmast till hands att begränsa denna medverkan på enahanda sätt som
skett vid avlösning enligt lagen den 8 november 1912 av frälseskatteräntor,
med vilka ifrågavarande avgälder hava stor likhet. Till sådan avlösning bidrager
staten dels med att betala en fjärdedel av avlösningsbeloppet och dels
med lämnande av förskott å återstoden att jämte 4 procent ränta återbetalas
under loppet av 40 år. Såsom redan tidigare framhållits torde emellertid
nämnda avlösningsprocedur, med hänsyn till de små belopp som det här i regel
gäller, bliva alltför omständlig och tungrodd. Jag anser mig på grund av
det anförda och med hänsyn till den jämförelsevis obetydliga kostnad en fullständig
statsinlösen skulle åsamka statsverket och till de fördelar ur administrativ
synpunkt avgäldernas definitiva upphörande skulle medföra kunna biträda
förslaget härutinnan.
Enligt förslaget skulle staten inlösa även landgille, som utgår för jord, som
är till läget okänd. Någon erinran häremot har icke framställts i yttrandena.
Då sådana jordar ingå såsom integrerande delar av de hemman, inom vilkas
ägoområden de äro belägna, och hemmansägarna faktiskt såsom ägare besitta
jordarna, torde ifrågavarande landgillen i verkligheten hava samma karaktär
av jordränta som de landgillen vilka icke hava sin grund i äganderätt till
jord. Då på grund härav i huvudsak samma skäl torde tala för statsinlösen
av nu ifrågavarande landgillen som de förut behandlade samt med hänsyn
jämväl till den ringa kostnaden vill jag icke motsätta mig förslaget i denna
del.
Vad härefter angår landgille, som utgår för kyrkorna tillhöriga till läget
kända jordar, vilka ständigt brukas under vissa hemman, skola enligt
förslaget nu gällande bestämmelser i ämnet örn rätt för hemmansägarna att
inlösa sådana jordar, för vilka landgillet blivit efter i behörig ordning skedd
skattläggning bestämt, fortfarande gälla samt dessutom meddelas bestämmelser
örn statens medverkan till inlösningen på det sätt, att kammarkollegiet
skall taga initiativ till inlösningen och ombesörja att jordarna hembjudas
vederbörande brukare. Till inlösningen skall staten däremot icke lämna ekonomiskt
bidrag. Kammarkollegiet — som på sätt tidigare omnämnts ifråga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
25
satt, huruvida det landgille, som enligt gällande rätt ansåges hava sin grund
i äganderätt till jord, ursprungligen haft denna karaktär i nuvarande landgilletagarens
hand, utan hållit före att även detta landgille skulle vara att anse
såsom av kronan anslagna jordräntor — har ansett, att även nämnda landgillen
borde inlösas av statsverket och avskrivas. Vidare hava domkapitlet
och stiftsnämnden i Lund ansett staten böra bidraga med hälften av kostnaden
för inlösningen av sådana jordar. Enligt min mening kunna de skäl
som anförts för statsinlösen av landskylden och det landgille, som icke grundas
å äganderätt till jord eller som utgår från till läget okända jordar, icke
åberopas såsom stöd för statsinlösen av sådana jordar med känt läge, som
brukas under hemman. Den av kammarkollegiet företrädda uppfattningen,
enligt vilken kyrkornas äganderätt till ifrågavarande jordar ifrågasättes, torde
icke stå i överensstämmelse med de grunder, på vilka gällande författningar
i ämnet vila, och ej heller med hittills följd rättspraxis.
Vid bedömande av förevarande spörsmål torde man såsom tidigare anförts
hava att utgå från gällande rätt på området i fråga och i enlighet
härmed böra de för ifrågavarande jordar utgående landgillen vara att anse
såsom vederlag för nyttjanderätten till jordarna, vilket bestyrkes därav att
kyrkorna uppburit och fortfarande uppbära med nyttjanderätten sammanhängande
städja vid åboombyten av jordarna. Statsinlösningen av landgillena
för dessa jordar skulle enligt kollegiets förslag innebära att staten förvärvade
den rätt till jordarna, som kunde tillkomma kyrkorna, för att sedan
utan vederlag överlåta äganderätten till innehavarna. Dessa skulle sålunda
utan egna uppoffringar erhålla äganderätt till större eller mindre jordområden,
vilka visserligen brukas under hemmanen men icke ingå i hemmanens
ägovälden. Jordarna redovisas nämligen i regel i jordregistret och
ofta vid skiften såsom särskilda fastigheter. Hemmanets ägare kan således
icke vara okunnig om att landgillet utgår för jord, som icke tillhör hemmanet.
Jag anser det icke vara av billighet eller av andra omständigheter påkallat,
att staten ekonomiskt bidrager till likvideringen av löseskillingarna
för dylika jordar, helst det icke lärer möta några svårigheter för innehavarna
att fullgöra denna likvid, eventuellt med jordarna såsom kreditobjekt. Att
märka är att lösesummorna, såsom beräknade efter de enligt skattläggningsgrunder
fastställda landgillena, icke ens tillnärmelsevis motsvara jordarnas
verkliga värden. På grund av vad sålunda anförts och då ifrågavarande, till
vissa hemman hörande nyttjanderätter icke torde vara av mera avsevärt
hinder i den ekonomiska samfärdseln, kan jag icke biträda de i ovannämnda
yttranden framkomna förslagen om statsinlösen helt eller delvis av ifrågavarande
jordar. Däremot synes den av den sakkunnige föreslagna anordningen,
att jordarna genom statens försorg hembjudas innehavarna till inlösen
vara lämplig såsom ägnad att befordra inlösningarnas fortgång.
Kammarkollegiet har vidare framställt erinran emot förslaget jämväl därutinnan,
att detta icke garanterade en restlös avveckling av landgillet, samt
i sådant syfte föreslagit dels — särskilt under förutsättning att kollegiets förslag
örn statsinlösen av alla slag av landgillen vunne bifall — att inlösnin
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 235 3
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
gen av landgillet och av de landgillepliktiga jordarna skulle ske genom expropriation
och sålunda regleras genom civillagstiftning och dels att landgille,
vars inlösen icke begärts inom viss tid, skulle upphöra att utgå samt
kyrkans rätt till landgillepliktig jord övergå till kronan. Enligt 1898 och
1908 års författningar har förbehåll för enskild rätt ansetts erforderlig endast
i så måtto, att för avlösning av avgäld fordras, där avgäldstagaren är
tjänstinnehavare, samtycke av den vid författningarnas tillkomst varande
innehavaren, och där avgäldstagaren är kyrka samtycke av församlingen
endast för det fall, att avlösningen innebär avhändande av jord. Då enligt
vad utredningen giver vid handen det finnes allenast en tjänstinnehavare,
som med tillämpning av nu gällande och föreslagna bestämmelser skulle
kunna motsätta sig avgäldens upphörande, saknar frågan om lagstiftningens
form, i vad den avser landskyld och sådant landgille, som ej har sin grund i
äganderätt, praktisk betydelse. Det torde därför lika litet nu som tidigare
vara av behovet påkallat att giva bestämmelserna om nämnda avgälders
upphörande form av civillag. Vad därefter angår försäljningen av kyrkojordarna
torde, därest tvångsinlösen skulle föreskrivas, härför erfordras även
kyrkomötets samtycke. Då emellertid en inlösning av kyrkojordarna, vartill
enligt vad förut anförts statsbidrag ej bör utgå, icke torde vara av så
stort allmänt intresse att den bör genomföras tvångsvis, synes någon kyrkolagstiftning
i detta ämne ej böra ske utan bestämmelserna i 1908 års kungörelse
i denna del bibehållas.
Beträffande den föreslagna preklusionsbestämmelsen torde en sådan ur
skilda synpunkter vara icke blott onödig utan även olämplig. För undvikande
av tvistigheter och förvecklingar torde en preklusionsbestämmelse icke
böra införas med avseende å ett rättsförhållande, som icke kan klart avgränsas
från andra rättsområden. Utan ingående undersökningar av äldre handlingar
är ofta icke möjligt att avgöra huruvida visst landgille har sin grund
i äganderätt till jord eller är att anse såsom jordränta. Då införande av
preklusionstid beträffande förstnämnda gruppen av landgillen, som enligt
vad tidigare anförts icke ansetts böra bringas att upphöra tvångsvis, torde
vara uteslutet, synes sådant icke heller lämpligen böra ifrågakomma beträffande
den andra gruppen, enär eljest tvekan och stridighet kan uppstå, huruvida
i det särskilda fallet landgillet är av beskaffenhet att preklusionsbestämmelsen
är tillämplig eller icke. Icke heller torde behov av en sådan bestämmelse
föreligga. Genom de föreslagna bestämmelserna torde nämligen vara
sörjt för att praktiskt taget samtliga utgående landgillebelopp av det slag,
varom fråga är, bliva föremål för inlösen. Kronan skall sålunda taga initiativ
till inlösen och för sådant ändamål skall det åligga kammaradvokatfiskalsämbetet,
vilket företräder kronan i dessa ärenden, att från vederbörande
kyrkoråd införskaffa uppgifter om samtliga här avsedda landgillen. Härtill
kommer att vederbörande fastighetsägare, vilka ju hava stort intresse av inlösningens
genomförande, då de därigenom utan kostnad bliva befriade från
sin avgiftsplikt, också skola kunna påkalla inlösen. Risken för att härvidlag
landgillebelopp komma att kvarstå torde därför vara ingen eller ringa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
27
På grund av vad sålunda anförts anser jag mig kunna i huvudsak biträda
den sakkunniges förslag i vad avser landgillets upphörande.
Med avseende å landskylden däremot anser jag upphörandet kunna ske
betydligt enklare än vad som är fallet beträffande landgillet. Landskyld
finnes endast av ett slag. Fullständiga anteckningar om landskyldsplikten,
landskyldens belopp och landskyldstagaren hava införts i jordeboken vid de
avgiftspliktiga fastigheterna. Full klarhet råder sålunda örn de fastigheter,
som hava att betala landskyld, samt om landskyldens storlek. Med hänsyn
härtill lärer det icke möta hinder för att i författningen bestämma, att avgiftsskyldigheten
skall upphöra vid samma tidpunkt för alla fastigheter.
Upphörandet behöver således icke, såsom förslaget innehåller, göras beroende
av beslut i varje särskilt fall. Tidpunkten för upphörandet torde kunna
bestämmas till utgången av år 1937. Ersättningsbeloppens bestämmande
lärer icke heller komma att vålla några svårigheter, då såsom nämnts landskyldsbeloppen
äro antecknade i jordeboken. Annan åtgärd lärer därför
icke erfordras än att länsstyrelsen med ledning av jordeboken verkställer
uträkning av ersättningsbeloppen och utbetalar desamma till vederbörande
landskyldstagare (kyrkoråd). Utbetalningen torde böra ske vid början av
det kalenderår, från och med vilket avgifterna skola upphöra att utgå, eller
sålunda år 1938.
Vad angår statsinlösen av landskylden och sådant landgille, som icke motsvaras
av äganderätt till jord, har kyrkomötet, i vad präst- och klockaravgälderna
angår, redan medgivit deras upphörande. Då annan ändring beträffande
avgäldernas upphörande och ersättningen till avgäldstagarna icke är
avsedd än att avgäldernas definitiva upphörande skall påskyndas och berörda
ersättning skall utgå av statsmedel, lärer inlösningsfrågan nu icke erfordra
medverkan av kyrkomötet. Icke heller torde förslaget om inlösningen
av de till läget okända jordarna påkalla kyrkomötets hörande, alldenstund
inlösningen är avsedd att genomföras allenast med vederbörande församlings
medgivande.
I fråga om försäljning av de till läget kända kyrkojordarna har den sakkunnige,
såsom förut anförts, icke ifrågasatt någon ändring i de nu gällande
grunderna härför utan allenast viss ändring beträffande det i 1908 års kungörelse
föreskrivna förfarandet. Den av kammarkollegiet föreslagna statsoch
tvångsinlösningen av ifrågavarande jordar har jag, såsom tidigare
nämnts, ansett mig icke kunna biträda. Med hänsyn härtill lärer, liksom
vid utfärdandet av berörda kungörelse, genomförandet av de nya bestämmelserna
icke erfordra riksdagens och kyrkomötets medverkan.
Med avseende å vissa detaljfrågor torde jag få anföra följande.
Enligt förslaget skall i överensstämmelse med nu gällande föreskrifter vid
inlösen av landgille som utgår för till läget icke känd jord äganderätten till
jorden övergå till landgillegivaren genom utfärdande av köpehandling. Kammarkollegiet,
som ansett utfärdande av köpehandling i detta lall onödigt, hai
föreslagit att lägenheten i stället skulle uteslutas ur jordregistret, varigenom
jorden skulle utan särskild överlåtelse komma alt tillhöra det hemman, inom
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
vars ägoområde den vore belägen. Då kyrkans äganderätt i förevarande
fall uteslutande är av formell natur och någon mot landgillet svarande jord
i verkligheten icke finnes, anser jag i likhet med kammarkollegiet, att, sedan
inlösen av landgille för dylik jord skett, åtgärd bör vidtagas för lägenhetens
uteslutande ur jordregistret eller fastighetsregistret, för vilket ändamål länsstyrelsen
torde hava att underrätta lantmäteristyrelsen om den verkställda
inlösningen. Uteslutes lägenheten ur vederbörande register, blir särskild
överlåtelsehandling onödig. För undvikande av tvekan örn vem äganderätten
till lägenheten tillkommer bör i stället föreskrivas, att i och med inlösningen
äganderätten till lägenheten övergår till ägaren av det hemman,
inom vars område lägenheten finnes. Härvid är att märka att inlösen av
sådant landgille såsom utgående för kyrka tillhörig jord endast kan ske med
församlingens medgivande.
Stiftsnämnden i Göteborg har föreslagit intagande av föreskrift i författningen
om skyldighet för länsstyrelsen att om verkställd inlösen av landgille
och landskyld, som utgått till pastorat för avlöning av prästerskapet, underrätta
stiftsnämnden. Enligt kungl, reglementet för ecklesiastik medelsförvaltning
den 15 februari 1935, nr 18, åligger det pastorat att för varje år
till stiftsnämnden avgiva redovisning rörande pastoratets prästlönetillgångar.
Denna redovisning, som skall av stiftsnämnden granskas, skall ligga till
grund för pastoratets mellanhavande med kyrkofonden. De ersättningsbelopp,
som av länsstyrelsen utbetalas till pastoratet för inlöst landgille och
landskyld, skola av pastoratet fonderas och räntan å medlen användas till
prästerskapets avlöning. Då det för den stiftsnämnden åliggande granskningen
torde vara av betydelse, att stiftsnämnden erhåller kännedom örn de
sålunda uppkomna avlöningstillgångarna, synes mig den av stiftsnämnden
föreslagna bestämmelsen lämplig.
Vad slutligen angår kostnaden för inlösen av landskyld och landgille skall
i överensstämmelse med nu gällande föreskrifter ersättning för inlöst landskyld
och sådant landgille, som ej motsvaras av äganderätt till jord, uppgå
till 20 gånger den årliga avgäldens belopp samt för landgille som utgår för
kyrka tillhörig jord till 25 gånger nämnda belopp. Värdet av årlig avgäld,
som utgår i annat än penningar eller för vilken ej särskild grund för beräkning
av dess värde i penningar är bestämd, skall beräknas efter medeltalet
av den årliga markegången för de sist förflutna tio åren. Med tillämpning
av angivna grunder och efter medeltalet av markegångsprisen för åren 1926
— 1935 skulle inlösningssummorna belöpa sig till, för landskylden 89,183
kronor 20 öre, för landgille som icke motsvaras av äganderätt till jord
94,760 kronor och för landgille som utgår för till läget icke kända jordar
25,063 kronor 25 öre. Vid bestämmande av ersättningen för landskylden,
vilken skall upphöra med utgången av år 1937, skall medeltalet av markegångsprisen
för åren 1928—1937 läggas till grund. Enligt vad tidigare anförts
kommer ersättningen för landskyld att i sin helhet utbetalas under nästkommande
budgetår. Då sistnämnda medelpris för persedeln malt, vari vissa
landskyldsbelopp utgå, torde kunna beräknas bliva icke oväsentligt högre
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
29
än medeltalet av priserna för tiden 1926—1935, torde ersättningsbeloppet för
landskylden böra upptagas till i runt tal 100,000 kronor. Vad angår ersättningen
för landgille skall denna enligt förslaget utbetalas vid början av det
kalenderår, från och med vilket avgiften enligt laga kraftägande utslag upphör
att utgå. Med hänsyn till de utredningar, som måste föregå besluten örn inlösningarna,
torde det icke kunna förväntas att länsstyrelserna hinna meddela
beslut i så god tid, att utbetalningar för inlöst landgille i någon större utsträckning
kunna ske under nästkommande budgetår. Ett belopp av 10,000
kronor torde vara härför tillräckligt. På grund härav torde förslagsanslag
för ifrågavarande ändamål nu böra av riksdagen äskas med ett belopp av
110,000 kronor. Till frågan om beredande av täckning härför torde jag
senare få återkomma.»
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att
dels antaga inom finansdepartementet i enlighet med ovan
angivna grunder upprättade förslag till förordning angående
upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge
utgående landgille samt förordning angående upphörande
av den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld;
dels ock till Inlösen av landgille och landskyld under sjunde
huvudtiteln för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av .............................. kronor 110,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Wihlborg.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 236.
4