Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
1
Nr 234.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka
utgående avgifter, m. m.; given Stockholms
slott den 26 februari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående upphörande
av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj its
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 234.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Förslag
till
förordning angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående
avgifter.
Med upphävande av häremot stridande bestämmelser förordnas som
följer:
1 §•
Kronotionde, som erlägges till Lunds domkyrka för fastighet, till vilken
domkyrkan ej har äganderätt, skall upphöra att utgå för tid efter år 1937
mot ersättning till domkyrkan av statsmedel.
Ersättningen skall utgå med tjugufem gånger utskyldens årliga belopp,
därvid värdet av spannmål vari utskylden utgöres skall beräknas efter 1937
ars tioåriga medelmarkegångspris litt. C med tillagd forsellönsersättning av 8
öre kubikfoten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för havre.
2 §.
Domkyrkans rätt till städjeavgift vid åboombyten å domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter skall upphöra mot ersättning till domkyrkan av statsmedel
med ett belopp av 3,140 kronor.
3 §.
Innehavare av i stad belägen fastighet, för vilken jordskyld utgår till domkyrkan,
äger friköpa sig fran skyldigheten att utgöra sådan avgift mot erläggande
till domkyrkan av ett belopp motsvarande tjugufem gånger avgiftens
årliga belopp.
4 §.
Ersättningsbelopp, varom i 1, 2 och 3 §§ sägs, skola, där ej Kungl. Majit
annorlunda förordnar, fonderas, och skall avkastningen användas till domkyrkans
behov.
5 §.
Ränta, äcke- och dagsverkskorn samt kronotionde, som utgå till domkyrkan
för fastighet vilken är för domkyrkans räkning utarrenderad, skola
upphöra att utgå så snart det, med hänsyn till bestämmelse i gällande arrendekontrakt
om skyldighet för arrendator att utgöra dylika avgifter, kan ske
utan förlust för domkyrkan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
6 §.
3
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av • denna förordning meddelas
av Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937.
4:
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen fråga
om upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter.
Föredraganden anför:
»I skrivelse den 24 maj 1933, nr 240, har riksdagen gjort framställning
därom, att Kungl. Majit måtte verkställa utredning, huruvida till Lunds domkyrka
utgående avgifter av fastigheter, vartill äganderätten icke tillkomme
domkyrkan, måtte kunna bringas att upphöra, samt att därvid ock toges i
övervägande, huruvida och på vad sätt ränta och tiondespannmål av domkyrkans
egna fastigheter ävensom domkyrkan tillkommande lösningsrätt vid
försäljning utom börd måtte kunna upphöra, samt att Kungl. Maj :t måtte för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Med anledning av bland annat riksdagens förevarande framställning tillkallade
chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 december
1933 lämnade bemyndigande numera kammarrådet H. Skoglund såsom
sakkunnig att inom finansdepartementet biträda med utredning örn
upphörande av vissa å jorden vilande pålagor m. m., och har Skoglund med
skrivelse den 31 mars 1936 överlämnat en promemoria, innefattande utredning
jämte förslag till förordning angående upphörande av vissa fastighetsavgifter
till Lunds domkyrka samt till lag angående ändring av 20 § lagen den
8 november 1912 (nr 277) örn avlösning av vissa frålseråntor.
över nämnda författningsförslag med promemoria hava yttranden avgivits
av domkyrkorådet, domkapitlet och stiftsnämnden i Lund samt av länsstyrelserna
i Kristianstads och Malmöhus län ävensom av kammarkollegiet.
Innan jag ingår på en redogörelse för förslaget torde först få beröras ett
spörsmål, vilket omfattas av utredningen men som icke nu torde kunna
bringas till lösning. Härvid syftas på frågan huruvida domkyrkan har rätt
att vid överlåtelser enskilda emellan av vissa fastigheter, vilka tidigare till
-
5
Kungl. Maj.ts. proposition nr 234.
hort domkyrkan, utav köparen uppbära en avgift, så kallad erkänsla. Med
avseende å denna avgift förhåller sig i korthet på följande sätt. Domkyrkan
grundar sin befogenhet att uttaga avgiften, som beräknas till en procent av
köpeskillingen, å två kungl, brev av den 27 augusti 1817 och den 26 oktober
1827 Avgiften anses utgöra en ekvivalent för den lösningsrätt, som
på grund av stadgande i 4 kap. 5 § jordabalken tillkommer domkyrkan till
utom börd försålda hemman, varav domkyrkan äger uppbara frälseränta.
Avlösning enligt lagen den 8 november 1912 av domkyrkan tillhörig frälseränta
inverkar, enligt uttryckligt stadgande i nämnda lags 20 §, icke pa den
rätt som domkyrkan kan äga till dylik avgift. _
Beträffande innebörden av domkyrkans ifrågavarande rätt hava emellertid
olika meningar gjort sig gällande. Den sakkunnige har sålunda, med
hänvisning till ett av Kungl. Maj:t år 1842 i särskilt mål gjort uttalande,
ansett domkyrkans befogenhet att uttaga avgiften vara beroende av överenskommelse
med vederbörande köpare i varje särskilt fall örn avstående av
lösningsrätten, under det domkyrkorådet, under åberopande av bland annat
några under senare tid meddelade domstolsavgöranden, ansett domkyrkan
hava en ovillkorlig rätt till avgiften. Kammarkollegiet har i sitt yttrande
närmast anslutit sig till den sakkunniges mening men med hänsyn till berörda
domstolsavgöranden funnit frågan vara i viss mån oklar. Med den
ståndpunkt den sakkunnige intagit har annan åtgärd till avgiftens upphörande
av honom icke ansetts erforderlig än upphävande av stadgandet i förutnämnda
20 § i 1912 års lag, såvitt domkyrkan angår. I ett par av de avgivna
yttrandena — av domkapitlet och en skiljaktig ledamot i kammarkollegiet
— har framhållits, att frågan örn upphörande av dessa avgifter
borde upptagas till behandling först sedan domkyrkans rätt härutinnan
blivit prövad av domstol i högsta instans.
På grund av vad i ärendet förekommit, rörande domkyrkans rätt i ifrågavarande
hänseende torde frågan huruvida och på vad sätt avgifterna skola
bringas att upphöra icke lämpligen böra företagas till avgörande, innan
ytterligare utredning kunnat förebringas rörande innebörden av denna rätt.
Jag anser fördenskull, att förslaget i denna del icke kan upptagas i detta
sammanhang.
Jag övergår nu till behandling av övriga i förslaget berörda avgifter.
Avgifternas uppkomst och beskaffenhet.
Enligt domkyrkans jordebok utgå av de från domkyrkan försålda egendomarna
följande årliga avgifter:
a) ordinarie ränta,
b) landgillespannmål,
c) äcke- och dagsverkskorn samt
d) kronotiondespannmål.
6
Kungl. Maj.-ts. proposition nr 234.
I domkyrkans stat upptagas bland domkyrkans inkomster av fastigheter
tillika bland annat:
e) städjeavgifter vid åboombyten, och
f) jordsky ldsmedel, sistnämnda avgift utgående — på ett undantag när_
av stadsfastigheter.
Av domkyrkans utarrenderade egendomar utgå enligt jordeboken — förutom
arrende ordinarie ränta, äcke- och dagsverkskorn samt kronotiondespannmål.
Rörande tillkomsten av Lunds domkyrkas jordegendomar må här anmärkas,
att den första donationen av jordagods till domkyrkan ägde rum redan
på 1000-talet och att domkyrkans fastighetsbestånd efter hand utökats genom
gåvor dels av de danska konungarna och dels av enskilda. De domkyrkan
tillhöriga egendomarna voro enligt åtskilliga under medeltiden utfärdade
kungl, brev frikallade från utskylder till konungen. Vidare efterskänkte
ärkebiskopen i Lund år 1156 den andel av den från domkyrkans hemman
utgående tionde, som tillkom biskopen.
Reduktionen av kyrkligt gods i Danmark, som icke avsåg kyrkornas jordar,
berörde icke heller Lunds domkyrkas egendomar. Domkyrkan synes i
nyare tid i stort sett hava bibehållit sin frihet från skatter, och domkyrkans
hemman likställdes i sådant avseende med adelns egendomar. Även av
domkyrkans hemman utgående biskopstionde fick domkyrkan behålla; övrig
biskopstionde indrogs däremot till kronan. Vid Skånes med flera landskaps
införlivning med Sverige bekräftade svenska kronan de friheter och
Privilegier, som tillkommit de andliga och värdsliga ständerna i landskapen.
Efter föreningen med Sverige beviljades i Skåne en skatt, kallad termin -skatt, motsvarande de i gamla Sverige i hemmantalsräntan ingående gärder
m. m. Terminskatten utgjorde för frälsehemman allenast hälften av det för
skatte- och kronohemman bestämda beloppet. I överensstämmelse med vad
som gällde för frälsehemman behöll domkyrkan av sina hemman halva
terminskatten.
Domkyrkans lantegendomar upplätos tidigare till brukande av landbor
emot en summa penningar, städsmålet, vilket utgick vid varje ombyte av
landbo, samt mot skyldighet därjämte att till domkyrkan årligen utgöra landgille
och andra prestationer, såsom äckor (körslor) och dagsverken. Dessutom
ålåg det aborna att till domkyrkan erlägga den halva terminskatt som åtnjöts
av domkyrkan såsom frälseägare ävensom den tionde som enligt vad
nyss anförts anslagits till domkyrkan. Dessa avgifter utgjorde i huvudsak
domkyrkans inkomst av hemmanen.
Genom kungl, brev den 30 april 1766 medgavs att domkyrkans fastigheter
finge försäljas till skatte. Vid skatteköpen skulle gälla bland annat följande
villkor. I stället för städja (städsmål) skulle för hemmanen vid åboombyten
erläggas ett års, respektive för vissa slags hemman två års räntor. För äckor
och dagsverken skulle, när de icke utkrävdes in natura, till domkyrkan utgå
kontant ersättning, som för helt hemman beräknades till 9 daler små.
Ehuru så icke uttryckligen stadgades, förutsattes att av hemmanen utgåen
-
Kungl. Maj.ts. proposition nr 234.
7
de landgillen och övriga avgifter även efter skatteköpen skulle utgöras
till domkyrkan. I skatteköpebreven intogos även förbehåll om rätt för
domkyrkan att lösa till sig hemmanen, då de såldes utom börd. Med
tillämpning av berörda medgivande blevo hemman örn tillhopa 853/s mantal
samt sju stycken lägenheter försålda till skatte. Sedan skatteköp förbjudits
genom kungl, brev den 28 oktober 1773, hava ytterligare skatteköp
av domkyrkohemman ej ägt rum; dock hava på grund av särskilda kungl,
brev i ett par fall försäljning av domkyrkohemman på 1840-talet ägt rum
i annan ordning, därvid jämväl förbehåll skett örn utgörande av ränta och
andra avgifter till domkyrkan. Då domkyrkan ägde sina hemman under
frälsemannarätt och således innehade både jord- och ränteäganderätt till
hemmanen, kom domkyrkan genom hemmanens försäljning, därvid ränta
förbehölls domkyrkan, att gentemot hemmansinnehavarna intaga en frälseränteägares
rätt. Domkyrkans frälserätt har i särskilt mål bekräftats genom
Kungl. Maj:ts dom den 9 maj 1843 (Schmidts jur. arkiv XIV s. 524).
Beträffande härefter de särskilda från de försålda egendomarna utgående
avgifterna torde ytterligare följande upplysningar böra lämnas. Vad först
angår ordinarie ränta och landgillespannmål ma anmärkas,
att landgillet ursprungligen bestämdes efter uppskattning av den nytta och
fördel eller den nettoinkomst, egendomen kunde giva sin brukare, och åsattes
dels i penningar, dels i persedlar. Landgillet började sa småningom betraktas
såsom en i det hela fast avgift, vilken med angivande av de särskilda naturapersedlarna
infördes i domkyrkans jordeböcker. Sedan slutet av 1600-talet löstes den av domkyrkohemmanen utgående landgillespannmålen efter
den årliga markegången, medan däremot de övriga i landgillet ingående persedlarna,
vilka icke förekommo i markegångstaxa!!, betalades efter ett fixt
pris, det så kallade kronovärdet. Från och med år 1860 löses landgillespannmålen
efter 10-årigt medelmarkegångspris. Den del av landgillet som
var åsatt i penningar eller betalades efter kronovärdet motsvaras i domkyrkans
räkenskaper av ordinarie ränta. I den ordinarie räntan ingår
även den domkyrkan tillkommande halva terminskatten, beträffande vars
uppkomst hänvisas till vad tidigare anförts.
Såsom förut nämnts ålåg det domkyrkans åbor att till domkyrkan utgöra
äckor och dagsverken eller ersättning därför. Denna skyldighet har sedermera
enligt särskilda kungl, brev i början på 1800-talet ersatts med en årlig
avgift, som beräknas efter 1 Va tunna korn för helt mantal att lösas med
penningar efter årlig markegång (äcke- och dagsverkskorn).
Domkyrkans rätt till kronotiondespannmål grundar sig på ett
kungl, brev av år 1557, varigenom domkyrkan förunnades den del av domkyrkohemmanen
åvilande tionde, som eljest skulle hava indragits till kronan
från biskopen. Denna avgift löses numera efter tioårigt medelmarkegångspris.
Ehuru domkyrkan, såsom nämnts, innehade sina fastigheter med frälsemannarätt,
blevo till domkyrkan utgående ränta och kronotionde debiterade
i kronans jordeböcker och räkenskaper saint avförda under anordningstiteln
8
Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.
''kyrkors underhåll’, till dess med föranledande av förordningen angående
förändring av grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869 ändring vidlogs
härutinnan. I nämnda förordning, enligt vilken räntor och kronotionde
skulle indragas till statsverket mot ersättning medelst statsanslag i
penningar, stadgades att förordningen icke inverkade på beskaffenheten eller
utgörandet av de räntor som ägdes med frälserätt eller av sådan tionde som
innehades under enskild äganderätt. Sedan fråga uppstått om tillämpning av
nämnda förordning på domkyrkans räntor och kronotionde, förklarade kam
-
markollegiet genom beslut den 26 oktober 1874, att — enär domkyrkans rätt
till sagda räntor och kronotionde grundade sig på hemmanens och lägenheternas
av ålder åtnjutna frihet från utskylder till kronan och således vore att
anse, räntorna lika med frälseräntor eller kyrkolandgillen, vilka senare enligt
vad i allmänhet föreskrivits borde endast inom kolumn i jordeboken upptagas,
samt kronotionden såsom sådan tionde, vilken under enskild äganderätt innehades
och varpå stadgandena i samma förordning icke vöre tillämpliga —
ifrågavarande räntor och kronotionde icke skulle indragas till statsverket
utan endast kvarstå inom kolumn i jordeboken.
Enligt år 1925 upprättad jordebok för Lunds domkyrka utgå av de försålda
fastigheterna årliga avgifter, vilka, därest spannmålen beräknas efter
1935 års markegångstaxa, uppgå till följande belopp:
Ordinarie ränta ........................................ kr. 842:96
Landgille spannmål (löses efter 10-årigt medelmarkegångspris)
Malmöhus län:
16.6473 hl. råg å 11:86 .................... kr. 197:44
90.6444 » korna 10:31.................... » 934:54
31.4059 » havre å 6: 42.................... » 201:63
Kristianstads län:
10.9914 hl. korn å 10: 01.................... » 110:02 » 1,443:63
Åcke- och dagsverkskorn (löses efter årlig markegång)
Malmöhus län:
173.0888 hl. korn å 9: 60 .................. kr. 1,661:65
Kristianstads län:
34.3119 hl. korn å 9: 10 .................. » 312:24 » 1,973:89
Kronotionde spannmål (löses efter 10-årigt medelmarkegångspris)
Malmöhus
län:
68.1366 hl. råg å 11:86 .................. kr. 808:10
137.7563 » korn å 10:31 ................ » 1,420:27
64.5989 » havre å 6:42 .................. » 414: 72
Kristianstads län:
14.0143 hl. råg å 11: 58
24.8674 » korna 10:01
7.1448 » havre å 6: 48
» 162:29
* 248:92
8 46:30 » 3,100:60.
Summa kronor 7,361: 08.
Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.
9
Såsom förut nämnts förbehölls domkyrkan vid skatteköpen rätt till
städja vid åboombyten med ett å två års räntor. Enligt av domkyrkokamrerarkontoret
lämnad uppgift har under åren 1926—1935 städja debiterats
med ett sammanlagt belopp av 1,256 kronor 32 öre eller sålunda i medeltal
för varje år 125 kronor 63 öre.
Vidkommande av stadsfastigheter utgående jordskyldsmedel till
domkyrkan uppgå dessa enligt domkyrkans räkenskaper till ett sammanlagt
belopp av endast 25 kronor 24 öre och utgöras från icke mindre än 31 stycken
fastigheter. Tidigare uppgingo jordskyldsmedlen till högre belopp men
de hava under årens lopp på grund av avkortningar för obefintliga fastigheter
och andra orsaker nedgått. Domkyrkans ifrågavarande inkomst torde
grunda sig å vissa på 1500-talet emellan Lunds domkapitel, å ena sidan,
samt borgmästare och råd i de skånska städerna, å den andra, ingangna,
av konungen stadfästa kontrakt, enligt vilka domkyrkans gårdar i städerna
skulle utlegas till städernas borgare för evärdlig tid med villkor, att legotagarna
skulle bebygga och väl vidmakthålla gårdarna samt giva till domkyrkan
skäligt landgille. Tomtinnehavarna, vilka i allmänhet erhållit lagfart
å sina tomter å sådan tid, att de för fredande mot klander från domkyrkans
sida kunna åberopa förordningen den 22 augusti 1881 om tjuguårig hävd
(jfr N. J. A. 1910 s. 49), anses numera innehava tomterna med full äganderätt.
Vad härefter angår avgifterna av de utarrenderade domkgrkohemmanen,
vilka avgifter såsom nämnts redovisas såsom ordinarie ränta, äckeoch
dagsverkskorn samt kronotiondespannmål, torde
beträffande deras uppkomst och sättet för deras utgörande få hänvisas till
den tidigare lämnade redogörelsen. Sedan domkyrkans hemman numera icke
bortstädjas utan utarrenderas i vanlig ordning, utgår av hemmanen varken
städja eller landgillespannmål, vilken sistnämnda avgift torde hava uppgått
i det i spannmål jämväl utgående arrendet. Enligt den ännu gällande 1859
års stadga angående vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och hennes
egendom skall vid utarrendering arrendatorn åläggas att utan avkortning
å arrendet utgöra alla fastighetens onera, utskylder och åligganden av vad
namn de vara må. Till följd härav torde det åligga arrendatorerna av ifrågavarande
fastigheter att erlägga, förutom arrendeavgiften, fastigheten av
gammalt åliggande ränta, tionde samt äcke- och dagsverkskorn.
Den sakkunniges förslag och däröver avgivna yttranden.
Beträffande först av de försålda egendomarna utgående ordinarie
ränta, landgillespannmål samt äcke- och dagsverkskorn
har den sakkunnige funnit, att dessa avgifter vore att betrakta såsom
frälseskatteräntor och att lagen den 8 november 1912 örn avlösning av
vissa frälseräntor förty vore å dessa avgifter tillämplig. Någon ny lagstiftning
för att bringa dem att upphöra vore således icke erforderlig utöver vad till
10
Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.
befordrande av en fullständig avlösning av frälseskatteräntorna i allmänhet
kunde befinnas påkallat.
Mot den sålunda uttalade meningen har erinran ej framställts i något yttrande.
Vad härefter angar kronotiondespannmålen har den sakkunnige
föreslagit, att densamma skall upphöra att utgå för tid efter år 1937
emot ersättning till domkyrkan av statsmedel, vilken ersättning skall bestämmas
till 25 gånger utskyldens årliga belopp, därvid värdet av spannmålen
skall beräknas efter senast fastställda eller 1937 års tioåriga medelina!
kegangspris litt. C med tillagd forsellönsersättning. Till motivering av
detta förslag har anförts:
I sammanhang med beslutet om grundskatternas avskrivning medgavs
genom förordningen den 11 september 1885 (nr 55) angående inlösen av
skattefrälseräntor m. m. bland annat, att kronotionde, vilken åtföljde patronaträtt
inom vissa församlingar eller innehades under annan enskild äganderätt
och^ utginge av jord till vilken tiondetagaren ej innehade äganderätt,
finge, i man som vederbörande ägare (tiondetagare) därom framställde anbud^
för statsverkets räkning inlösas. Anbud om inlösen skulle göras inom
ett år från dagen för förordningens utfärdande. Denna tid förlängdes sedermera
upprepade gånger, sista gången beträffande kronotionde genom
kungörelsen den 7 juni 1901 (nr 32 s. 4) till utgången av år 1903. Efter
inlösningen skulle utskylden i kronans hand behandlas såsom vanlig grundskatt.
Bestämmelserna om grundskatternas avskrivning blevo förty å sådan
inlöst kronotionde tillämpliga.
Till domkyrkan utgående kronotionde av de försalda eller eljest icke
av domkyrkan ägda hemmanen torde vara av beskaffenhet att hava
kunnat inlösas enligt 1885 års förordning, därest tiden för anbud därom numera
icke gått till ända. De sakliga förutsättningarna för inlösen av nämnda
tionde för statsverkets räkning torde emellertid föreligga, och den omständigheten
att preklusionstiden utgått torde icke böra hindra en sådan inlösen,
varigenom avgifterna skulle upphöra att utgå.
Enligt nämnda förordning skulle vid bestämmande av inlösensumman
medeltalet av markegångsprisen för åren 1874—1883 läggas till grund för
beräknande av värdet å utskylderna med tillagd forsellönsersättning av 8
öre kubikfoten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för havre. För
skattefrälseräntornas del, beträffande vilkas inlösen enahanda bestämmelser
gällt som för inlösen av kronotionde, har en för ränteägarna förmånligare
beräkningsgrund numera införts. Enligt kungörelsen den 8 april 1927
(nr 96) angående inlösningspriset å till statsverket hembjudna skattefrälseräntor
och lagen den 12 april 1935 om inlösen av vissa frälseräntor skall
medeltalet av markegångsprisen för de sist förflutna tio åren läggas till
grund. Då emellertid domkyrkans tionde löses efter 10-årigt medelmarkegångspris
synes detta pris böra läggas till grund för inlösningssummans
beräknande.
Enär full klarhet råder om vilka fastigheter under annans äganderätt än
domkyrkans äro tiondeskyldiga till domkyrkan synes hinder icke möta att
föreskriva att avgiftsskyldigheten skall upphöra vid en viss, för alla fastigheter
gällande tidpunkt, vilken, under antagande att författningsbestämmelser
i ämnet bliva utfärdade under år 1937, torde kunna bestämmas till
utgången a\ nämnda år. Ersättningsbeloppets fastställande torde icke heller
valla några svårigheter, da kronans och domkyrkans jordeböcker inne
-
Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.
11
hålla fullständiga uppgifter om de fastigheterna åliggande tiondeavgifterna.
Det torde därför kunna uppdragas åt vederbörande länsstyrelse att uträkna
och till domkyrkorådet utbetala ersättningsbeloppet. Till ledning för länsstyrelserna
torde domkyrkorådet böra lämna uppgift å de fastigheter, för
vilka tiondeskyldigheten skall upphöra, samt storleken av avgiften. Ersättningen
torde böra utbetalas vid början av det kalenderår, från och med vilket
avgifterna skola upphöra att utgå.
Emot den sakkunniges förslag i denna del, som domkyrkorådet godkänt,
har allenast kammarkollegiet haft vissa erinringar att framställa. Kollegiet,
som dock icke velat motsätta sig en lösning av frågan på sätt den sakkunnige
föreslagit, har anfört följande:
Kronotionden äger historiskt sett sitt ursprung i den biskopstionde,
som åvilat hemmanen. Domkyrkans nuvarande rätt till tionden torde dock
kunna anses närmast grundad därpå, att vid hemmanens försäljning till
skatte det å ömse sidor förutsatts, att tionden fortfarande skulle utgå. Med
hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida icke kronotionden borde anses
utgöra allenast en post i frälseskatteräntorna av hemmanen och alltså
i avlösningshänseende behandlas på samma sätt som dessa räntor i övrigt.
Med hänsyn till att ifrågavarande del av avgälderna genom kammarkollegiets
beslut den 26 oktober 1874 förklarats utgöra kronotionde, vilken innehades
under enskild äganderätt, samt att nian därför kan antaga, att kronotionden
skulle hava blivit till statsverket inlöst och avskriven, därest domkyrkan
inom därför stadgad tid gjort framställning i ämnet, vill kollegiet
emellertid icke motsätta sig den sakkunniges förslag, att kronotionden av
hemmanen inlöses och avskrives utan bidrag från jordägaren.
Vad angår städjeavgifterna vid åboombyten har den sakkunnige
föreslagit, att jämväl dessa avgifter skola upphöra att utgå mot ersättning
till domkyrkan av statsmedel med ett belopp motsvarande 25 gånger
årliga medeltalet av den inkomst, som rätteligen bort tillkomma domkyrkan
under åren 1926—1935, eller med i runt tal 3,140 kronor.
Även detta förslag har domkyrkorådet godkänt. Kammarkollegiet däremot
har ansett tillräckliga skäl icke föreligga att behandla städjeavgifterna
på annat sätt än frälseskatteräntorna i övrigt, Städjeavgifterna hade nämligen
icke sitt ursprung i en skatt utan grundade sig uteslutande på förbehåll
vid skatteförsäljningen av hemmanen. Visserligen kunde det i avlösningsärende
bliva vanskligt att uppskatta det årliga genomsnittsvärdet av
städjeavgift, men denna svårighet vore icke större än i fråga örn åtskilliga
andia i frälseränta ingående förmåner, såsom exempelvis rätten till bärande
träd. Värdet skulle i så fall beräknas på sätt stadgades i 9 § andra stycket
i 1912 års lag.
Av stadsfastigheter utgående jordskylds m edel anser den sakkunnige
böra på det sålt bringas alt upphöra, att vederbörande tomtinnehavare
berättigas att, såsom i ett par fall redan ägt rum, friköpa sig från skyldigheten
att utgiva jordskylden genom alt på en gång inbetala avgiftens efter 4
procent kapitaliserade belopp. Till motivering härav har i promemorian anförts
bland annat följande:
Dessa avgifter grunda sig ursprungligen å privaträttsliga avtal, varigenom
domkyrkan tillhöriga tomter upplåtits med ständig besittningsrätt mot årlig
12
Kungl. Maj.ts. proposition nr 234.
Departe
ments
chefen.
avgift. Den sålunda upplåtna rätten torde motsvara den, som i allmänhet
tillkommer innehavare av så kallad ofri tomt i stad. Innehavare av dylik
tomt har icke ansetts vara underkastad skyldighet att vidkännas förhöjning
i den för upplåtelsen bestämda avgiften (N. J. A. 1910 s. 659). Beträffande
nu ifrågavarande till domkyrkan utgående jordskyldsbelopp synes
icke heller hava vidtagits någon förhöjning i avgiften, i allt fall icke efter år
1698. På grund av vad sålunda anförts torde någon ökning i nu utgående
jordskylder icke vara att påräkna för domkyrkan, helst tomtinnehavarna
numera torde kunna göra gällande äganderätt till tomterna.
Emot detta förslag, som godkänts av domkyrkorådet, har erinran icke
framställts.
Vidkommande av de utarrenderade egendomarna utgående ordinarie
ränta, äcke- och dagsverkskorn samt kronotiondespannmål
anser den sakkunnige, att desamma böra utan vidare avskrivas,
sedan de arrendekontrakt, uti vilka föreskrift om deras utgivande meddelats,
utlöpt. Härutinnan har den sakkunnige anfört följande:
Dessa avgifter utgjorde tidigare den inkomst, som domkyrkan såsom jordägare
hade av sina hemman, och torde numera reellt sett icke kunna betraktas
annat än såsom en del av de för hemmanen utgående arrendeavgifterna.
De äro icke av beskaffenhet att böra avlösas eller för statsverkets räkning
inlösas på sätt föreslagits i fråga om avgifterna från de försålda hemmanen.
Anledning torde emellertid saknas att i domkyrkans jordebok och
räkenskaper bibehålla dessa avgifter såsom särskilda inkomstposter. Som
föreskrift i gällande arrendekontrakt om skyldighet för arrendatorerna att
erlägga desamma måste antagas hava föranlett motsvarande nedsättning i
de verkliga arrendebeloppen, synas samma avgifter icke kunna utan förlust
för domkyrkan omedelbart avskrivas, ulan torde de böra oavkortade erläggas,
så länge de arrendekontrakt, uti vilka deras utgörande föreskrives, gälla.
I de arrendekontrakt, som hädanefter upprättas, torde däremot sådan skyldighet
icke böra åläggas arrendatorerna utan avgifterna ur domkyrkans
jordebok och räkenskaper avskrivas, i den mån gällande arrendekontrakt
utlöpa och avskrivning av dem kan ske utan förlust för domkyrkan.
Beträffande två domkyrkan tillhöriga fastigheter, lägenheten Keglinge
mölleplats och utjorden Frierupsmarken nr 1, föreligger det särskilda förhållandet,
att de icke äro i vanlig ordning utarrenderade utan innehavas av
enskilda med ständig besittningsrätt. De av dessa fastigheter utgående avgifter,
bestående för Keglinge mölleplats av jordskyld samt för Frierupsmarken
av ränta, landgille, kronotionde och städja, har den sakkunnige ansett
böra oförändrat utgöras, så länge den nuvarande dispositionen av lägenheterna
består.
I denna del har förslaget mött erinran allenast såtillvida, att kammarkollegiet
ansett kronobonden av Frierupsmarken böra av statsmedel inlösas på
samma sätt som i fråga örn domkyrkans övriga kronotionde.
Den förebragta utredningen torde giva vid handen, att vissa av de till domkyrkan
från de försålda fastigheterna utgående räntor och avgifter äro att
anse såsom frälseskatteräntor, för vilkas avlösning lagen den 8 november
13
Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.
1912 orri avlösning av vissa frälseräntor bereder möjlighet. Pa föredragning
av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Majit tidigare denna dag besluta
i proposition föreslå riksdagen bland annat sådan ändring av nämnda
lag, att staten erhåller rätt att påkalla avlösning. Därest denna lagändring
genomföres, lärer ytterligare åtgärd till upphörande av Lunds domkyrkas
frälseräntor icke vara erforderlig. Sedan frälseräntorna sålunda upphört, torde
jämväl den lösningsrätt som jämlikt 4 kap. 5 § jordabalken tillkommer
domkyrkan till utom börd försålda hemman varav frälseränta utgår upphöra,
alldenstund lösningsrätten har sin grund i domkyrkans frälserätt till
hemmanen.
Beträffande frågan vilka av ifrågavarande avgifter skola anses utgöra frälseränta
torde alla skäl tala för att, såsom även kammarkollegiet ansett, o rdinarie
ränta, landgillespannmal samt äcke- och dagsverkskorn
utgöra i frälseräntan ingående poster. Vad beträffar städj eavgifterna
grundar sig, såsom kammarkollegiet framhållit, domkyrkans
rätt till dessa avgifter på förbehåll vid skatteförsäljningarna. De torde därför
rätteligen vara att anse såsom en i frälseräntan ingående förman. Värdet
av denna förmån borde således rent principiellt sett ingå i frälseräntans
avlösningssumma och ersättning för ifrågavarande förmån vid räntans avlösning
tillkomma domkyrkan. Förutnämnda lagförslag innefattar jämväl
sådan ändring av bestämmelserna i 1912 års lag, att statsverket skall gälda
så stort belopp av frälseräntans avlösningssumma, att annuiteten å det förskott,
som till räntans avlösning lämnas av statsverket, icke i något fall kommer
att överstiga vad jordägaren förut haft att ärligen erlägga i frälseränta.
Därest denna lagändring genomföres, skulle sålunda ersättning för sådana i
frälseränta ingående icke årliga förmåner som nu ifrågavarande städjeavgifter
gäldas av statsmedel. Med hänsyn härtill och då det torde möta svårighet att
beträffande varje särskild fastighet uppskatta förmånens värde — kammarkollegiets
erinran, att enahanda svårighet föreligger redan nu beträffande
uppskattningen av rätt till bärande träd, synes icke vara fullt riktig, då värdering
av skogsbeståndet torde låta sig göra utan större svårighet — men
totala värdet av förmånen kan beräknas med ledning av vad under en längre
tidsperiod bort tillkomma domkyrkan i sådana avgifter, synes upphörandet
av ifrågavarande avgifter enklast böra ske på det sätt, den sakkunnige
föreslagit och domkyrkorådet godkänt, eller sålunda att ersättning av statsmedel
lämnas domkyrkan för förmånens upphörande med 25 gånger årliga
medeltalet av vad i sådana avgifter bort tillkomma domkyrkan under
åren 1926—1935 eller med i runt tal ett belopp av 3,140 kronor. En dylik
lösning av frågan medför att ersättning för förmånens värde icke skall tagas
i beräkning vid avlösning av domkyrkans frälseräntor. Uppenbart är,
att de föreslagna bestämmelserna icke inverka på domkyrkans rätt att utkräva
städjeavgifter för åboombyten, sorn inträffat före bestämmelsernas
ikraftträdande. .
Med avseende å kronotiondcspannmål lärer densamma icke,
14
Kungl. Maj:ts. proposition nr 234.
såsom kammarkollegiet antagit, vara att anse såsom en i frälseräntan ingående
post. Frihet från kronotionde ingick nämligen icke i de sedvanliga frälsefriheterna,
utan domkyrkans rätt till denna avgift torde grunda sig å särskild
upplåtelse av kronan. Då, på sätt kammarkollegiet år 1874 uttalade,
denna kronotionde innehaves under enskild äganderätt och således torde vara
av samma beskaffenhet som den kronotionde, vilken blivit av statsverket
inlöst enligt 1885 års förordning och därefter avskriven, torde statsverket nu
böra i enlighet med den sakkunniges förslag, som domkyrkorådet godkänt
och vars genomförande kammarkollegiet icke velat motsätta sig, verkställa
inlösen av domkyrkans kronotionde av de försålda fastigheterna.
Förslaget om rätt för vederbörande innehavare av stadsfastighet att få friköpa
sig från skyldigheten att till domkyrkan utgiva jordskyldsmed
e 1 synes välgrundat och biträdes av mig.
Icke heller har jag något att erinra emot förslaget om att från domkyrkans
utarrenderade egendomar utgående ordinarie ränta, äckeoch
dagsverkskorn samt kronotiondespannmål skola upphöra
vid utlöpandet av de arrendekontrakt, i vilka föreskrift om deras utgörande
meddelats. Vad angår avgälderna från de under ständig besittningsrätt
upplåtna lägenheterna Keglinge mölleplats och Frierupsmarken nr 1 torde
desamma såsom utgörande vederlag för besittningsrätten fortfarande böra
utgå, till dess i samband med förändrad disposition av lägenheterna avgälderna
kunna upphöra. Härutinnan torde den från sistnämnda lägenhet utgående
kronotionde icke intaga någon särställning, utan lärer denna kronotionde
böra åligga besittningsrättshavaren, så länge besittningsrätten äger
bestånd.
Beträffande beloppet av den ersättning som, enligt vad tidigare anförts,
av statsmedel skall utgå till domkyrkan för upphörande av rätten till
kronotionde och städja har tiondeersättningen föreslagits till en summa,
motsvarande 25 gånger utskyldens årliga belopp, därvid värdet av den spannmål,
vari utskylden utgår, skall beräknas efter 1937 års tioåriga medelmarkegångspris
litt. C med tillagd forsellönsersättning av 8 öre kubikfoten
för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för havre. Efter 1935 års tioåriga
medelmarkegångspris har utskyldens årliga belopp, enligt vad tidigare anmärkts,
beräknats till 3,100 kronor 60 öre. Ersättningen för forsellönen utgör
91 kronor 24 öre. Då en beräkning efter 1937 års markegångspris, som
ännu icke är bestämt, icke torde komma att nämnvärt inverka på storleken
av det efter 1935 års pris uträknade tiondebeloppet, torde tiondeersättningen
kunna beräknas till 79,/96 kronor. Härtill kommer ersättningen för städjeavgifterna,
vilken ersättning enligt förslaget skall utgöra 3,140 kronor. I
runt tal torde alltså bägge ersättningsbeloppen kunna beräknas till 83,000
kronor. Då ifrågavarande ersättningsbelopp torde böra utbetalas till domkyrkan
under nästkommande budgetår, lärer anslag för ändamålet nu böra
av riksdagen äskas. Till fragan om beredande av täckning härför torde jag
senare få återkomma.
Kungl. Maj.-ts. proposition nr 234.
15
I anslutning till vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning angående upphörande av vissa till
Lunds domkyrka utgående avgifter.»
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att
dels antaga ifrågavarande förslag,
dels ock till Ersättning åt Lunds domkyrka för upphörd
rätt till kronotionde och städja under sjunde huvudtiteln
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av......................................kronor 83,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Wihlborg.