Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
1
Nr 233.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925
(nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom; given
Stockholms slott den 13 mars 1937.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen deri
18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Bihang till riksdagens protokoll 1937.
1 sami. Nr 233.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom.
Härigenom förordnas, att 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1 skola,
6 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som i den ordning
6 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen
vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att
nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra skyddas
på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning.
Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det
län, där egendomen är belägen.
Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening
eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande
även vid framtida överlåtelser av egendomen eller del därav.
4 §•
Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fast
egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,
1. att egendomen vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2.
att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan
nyttjas för jordbruk;
3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter,
vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande
omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del
av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd
för drivande av självständigt jordbruk (stöd skog), och icke heller vara att
hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägen
-
1 Senaste lydelse av 3, 4 och 6 §§, se SFS 1332:183
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
heter som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet agna
sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås
med andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning av
stödskog hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt
jordbruk bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde,
till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk
eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel;
4 att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom
innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn
till skogsvårdens främjande;
5 att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra
hos'' bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder
eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livs
-
förnödenheter eller jordbruksprodukter; eller
6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna
hem eller mindre jordbruk. o . .
Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten ma ej utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild person av
skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden
erforderlig skogstillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person
av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens
näring i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den
ordning och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär
motsvara den egendom som med förvärvet avses. Med överlåtelse, som ovan
sagts, skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad
jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap, bolag
eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse
av jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person, som
förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst annorledes
än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed
bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen. ^
Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedan-Sdjans
fögderi med undantag för Kopparbergs och Aspeboda socknar, Ovan-Siljans
fögderi, Väster-Dals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt Envikens,
Svärdsjö och Svartnäs socknar av Falu fögderi i Kopparbergs lån, icke, utan
att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv av mark, som vid
skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte avsetts
till hemskog och fäbodskog.
I fråga om de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län skola, där beminägorna ännu ligga i storskifte,
vid tillämpning av bestämmelserna i tredje punkten samma ägare eller bans
make tillhöriga ägor, vilka gemensamt bilda en brukningsdel, betraktas såsom
en fastighet.
Vad enligt bestämmelserna i tredje punkten förvärvas skall avskiljas ge -
4
Kunell. Maj:ts proposition nr 233.
nom avstyckning, därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i sådana
samfälligheter, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 §
andra stycket lagen om delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstyckade
ägovidden.
Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må icke, utan att särskild
anledning därtill föreligger, givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet
göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.
5 §.
Prövas i andra fall än i 4 § angivits på grund av särskilda omständigheter
bolag, förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av
annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill. Såsom
sådan omständighet skall i fråga om förvärv, som göres av annan förening än
ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen
främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse
för föreningens eller stiftelsens verksamhet.
6 §•
Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse
jämlikt 4 eller 5 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall
ansökan jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande
inom tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid eller prövas egendomen
icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens
tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.
Sökes Konungens---eller egnahemsnämnd.
Över Konungens---är stadgad.
Närmare föreskrifter---av Konungen.
Är i---— fast egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
Vad i 4 § andra stycket stadgas skall allenast hava avseende å bolag, förening
eller stiftelse, som efter lagens ikraftträdande avhänt sig i samma stycke
omförmäld egendom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
5
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 januari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:
Jag torde få anmäla frågan om ändrad lagstiftning angående förbud i vissa
fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, rörande vilken
fråga betänkande med förslag den 20 september 1935 avgivits av sociala
jordutredningen (stat. off. utr. 1935:47).
Inledning.
Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom. Ifrågavarande lag förbjuder aktiebolag,
handelsbolag och föreningar — ekonomiska såväl som ideella — samt
stiftelser att utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom. Från lagens tilllämplighetsområde
äro undantagna bolag och föreningar, som driva bankeller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, samt vissa allmänna stiftelser
(11 §). Förbudet avser ej fast egendom inom det till bebyggande planlagda
området i stad, köping eller annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, och ej heller fastighet, som av Konungens
befallningshavande prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller
huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt
eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra
skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning
(1 och 3 §§).
Förvärvstillstånd må av Konungen meddelas i fall att vissa angivna koncessionsförutsättningar
äro för handen. Såsom allmän koncessionsgrund
upptages förhandenvaron av särskilda omständigheter i det enskilda
fallet. I fråga örn förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk
förening eller av stiftelse, skall såsom sådan omständighet alltid an
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
ses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att
förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet
(4 § andra stycket). Jämsides med den allmänna koncessionsregeln angiver
lagen fem särskilda koncessionsgrunder, beträffande vilka
det vid lagens tillkomst förutsattes att, örn grundförutsättningarna vore
för handen, prövningen i det särskilda fallet skulle ske efter en mindre
sträng måttstock än den, som skulle äga rum efter huvudregeln (4 § första
stycket).
Sådana s. k. lindrigare koncessionsgrunder äro, att fastigheten den 1 juli
1925 ägdes av bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört
dylik samfällighet (första punkten), att fastighetens förvärvande för
bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom innehavare av angränsande fastighet
äger avsevärd betydelse med hänsyn till skogsvårdens främjande, s. k.
förvärv i arronderingssvfte (tredje punkten), att med fastighetens förvärvande
är avsett att åt arbetare eller andra hos bolaget, föreningen eller stiftelsen
anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande av jordbruk tillgodose
sådana personers behov av livsförnödenheter eller jordbruksprodukter
(fjärde punkten), samt att med fastighetens förvärvande är avsett att
främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk (femte punkten). Tillstånd
till förvärv i arronderingssyfte må ej utan att särskild anledning därtill
föreligger givas, om jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet göres, därigenom
skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas. Ytterligare
har bland de lindrigare koncessionsfallen upptagits, att fastigheten utgör
sådan del av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilken prövas
icke vara erforderlig såsom stödskog till återstående delen av hemmanet och
ej heller vara att hänföra till odlingsområde, s. k. förvärv av överloppsskog
(andra punkten). Med hemman avses här helt hemman eller hemmanslott.
Med odlingsområde menas sådana till odling tjänliga myrmarker och andra
odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet
ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna
sammanläggas med förutvarande jordbruk.
För bestämmandet av vad som skall hänföras till stödskog angiver lagen
dels (4 § första stycket andra punkten) en allmän regel, avseende hela landet,
dels ock därutöver (5 §) särskilda regler för vissa delar av Norrland, för vissa
delar av Kopparbergs län samt för Värmlands län. Enligt den allmänna
stödskogsregeln förstås med stödskog sådan mark, som med hänsyn
till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande omständigheter erfordras
för att fastighet skall äga för drivande av självständigt jordbruk tillräcklig
skogstillgång. Hör till fastighet odlingsområde, skall i stödskogen inräknas
jämväl mark, som erfordras för att odlingsområdet skall äga tillräcklig
skogstillgång för därmed avsett nytt jordbruk eller sådant förutvarande
jordbruk, med vilket området kan komma att sammanläggas. Enligt uttalande
i motiven till lagen omfattar uttrycket »tillräcklig skogstillgång» även
saluskog, där sådan efter ortens förhållanden anses erforderlig för att ett
jordbruk skall vara ekonomiskt bärkraftigt. Nyssnämnda särskilda
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
stödskogsbestämmelser innehålla, att inom de delar av landet,
som med dem avses, förevarande koncessionsgrund ej må tdlämpas’
med mindre den fastighet, varifrån förvärvet göres, har kvar ett
visst angivet minimum av skogsmark. Sålunda skall (5 § a) ett hemman inom
Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Hudiksvalls,
Ljusdals, Bollnäs och Söderhamns fögderier av Gävleborgs
län såsom stödskog behålla minst så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande
till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter
en areal för helt mantal av 1,500 hektar inom vissa delar, 1,200 hektar
inom andra delar samt 1,000 hektar inom återstoden av nu ifrågavarade områden.
Då fråga är örn hemman, vars skattetal understiger ett åttondels
mantal, skall den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock
ej till mera än vad på ett åttondels mantal belöper. Inom Nedan-Siljans,
Ovan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar
i Kopparbergs län skall kvarvarande fastigheten alltid behålla vad vid
verkställt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog (5 § b). Vad
slutligen Värmlands län beträffar är omförmälda minsta kvantitet skogsmark
sålunda bestämd (5 § c), att varje självständigt jordbruk skall äga till skogsbörd
duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark i viss för
skilda delar av länet på tre olika sätt bestämd omfattning, nämligen 15 hektar
medelgod skogsmark och därjämte ett mot tre gånger åkerarealen svarande
område dylik mark inom norra delen av länet, 10 hektar medelgod skogsmark
och därjämte ett mot två gånger åkerarealen svarande område dy hk
mark inom länets mellersta del samt 5 hektar medelgod skogsmark och därjämte
ett med åkerarealen lika stort område dylik mark inom södra delen
av länet. Då skogsmarken är under medelgodhet skall en motsvarande ökning
ske av skogsarealen; då skogsmarken är över medelgodhet må en motsvarande
minskning kunna äga rum.
Riksdagens skrivelse den 3 juni 1925, nr 317, och yttranden däröver. De
särskilda stödskogsbestämmelser, för vilka nu redogjorts, ha i oförändrad
form överflyttats till gällande lag från den så kallade norrländska förbudslagen,
lagen den 4 maj 1906, nr 21 s. 1, angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärva fast egendom. Om lämpligheten härav voro meningarna
delade. Sålunda återfinnas bestämmelserna icke i det förslag av
Kungl. Majit, som låg till grund för 1925 års lag. Dåvarande chefen för
justitiedepartementet, på vars föredragning proposition i ärendet (nr 205:
1925) avläts till riksdagen, uttalade, att ett försök att vid en viss given tidpunkt
i arealsiffror fixera skogsbehovet för de bondejordbruk, vdka lagstiftningen
åsyftade att skydda, städse måste bli vanskligt och att norrländska
förbudslagen icke jävade detta uttalande. Bestämmelserna insattes i lagen
av riksdagen på förslag av andra lagutskottet (uti. nr 33). Utskottet anförde
såsom skäl härför, bland annat, att ett slopande av norrländska förbudslagens
detaljerade stödskogsbestämmelser i tillämpningen skulle kunna
leda till godkännande i väsentlig utsträckning av förvärv, vilka ditintills
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
varit att hänföra till stödskog och sålunda ansetts böra bibehållas vid bondejordbruken,
och att det icke kunde anses lämpligt att vid genomförande av
en rikslagstiftning av förevarande art antaga bestämmelser, vilka för de delar
av landet, där behovet av lagstiftningen vore störst, kunde anses medföra ett
mindre effektivt skydd än den då gällande lagstiftningen. Emellertid fann
utskottet, att norrländska förbudslagens stödskogsbestämmelser, såvitt anginge
Värmlands län och de under lagen fallande delarna av Kopparbergs
län, i vissa hänseenden gåve anledning till anmärkningar. Beträffande sistnämnda
länsdelar anförde utskottet bland annat följande.
De allmänna storskiftesförrättningarna i Dalarna, vid vilka socknarna utgjort
skifteslag, hade mestadels verkställts så, att inägojorden delats mellan
de olika hemmanen, medan beträffande skogsmarken uppdelning skett blott
mellan byalagen. Sistnämnda uppdelningar vore närmast att anse såsom
en avvittrmgsatgärd. Vid dessa bydelningar utlades skogen ofta i olika skiften,
som betecknats med hemskog, fäbodskog och utskog, men även andra
växlande benämningar hade använts. När uppdelning av byskogen å de
särskilda hemmanen sedermera företagits, verkställdes den till en början i
lorm av särskilda storskiftesförrättningar, men skedde senare med tillämpning
a\ skiftesstadgans bestämmelser. Vid de såsom storskiftesförrättnmgar
handlagda skogsåbodelningarna fick enligt gällande föreskrifter skogen
laggas i tre skiften: hemskog, fäbodskog och utskog, men något tvång
bums ej att utlägga så många skiften. Huruvida särskilt utskogsskifte behovde
utlaggas för någon delägare och på vilket av byns skilda skogsområden
detta skifte kom att förläggas, var helt beroende på de för skiftesläggning
i allmänhet bestämmande omständigheter. Då skogsåbodelning sålunda
skett genom förrättning, som kunde rubriceras såsom storskifte, bleve
den därvid använda beteckningen å skogsskiftena avgörande för frågan
vad som skulle hänföras till stödskog. Hade nämnda delning däremot ägt
rum enligt de i skiftesstadgan meddelade bestämmelser, torde den beteckning,
som använts vid bydelningen, vara avgörande i berörda hänseende. En hemmansagare,
som av någon anledning fått sin huvudsakliga och för hemmanet
alldeles nödvändiga skogsmark utlagd å byns utskogsskifte, torde
alitsa vara oförhindrad att avyttra denna, medan däremot en annan hemmansägare,
som fatt hela sitt skogsbelopp utlagt å mark, som vid bydelningen
benämnts hemskog och fäbodskog, icke finge sälja någonting alls, hur
riklig skogstillgången än kunde vara. På grund av nu angivna förhållanden
hade stödskogsbestämmelserna kommit att i praktiken verka ytterst ojämnt
och otillfredsställande.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående behovet beträffande
Värmlands län och nämnda delar av Kopparbergs län av ändrade
bestämmelser i fråga örn vad som skulle hänföras till stödskog samt i vad
mån motsvarande föreskrifter kunde anses önskvärda jämväl för andra
delar av sistnämnda län ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Denna utskottets hemställan bifölls av
riksdagen enligt skrivelse den 3 juni 1925, nr 317.
I anledning av riksdagens berörda framställning infordrade Kungl. Majit
år 1925 utlåtanden från domänstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands och
Kopparbergs län samt, beträffande sistnämnda län, Dalautredningen. Läns
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
styrelserna fogade vid sina utlåtanden yttranden fran vederbörande skogsvårdsstyrelse
och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, varjämte länsstyrelsen
i Kopparbergs län överlämnade yttranden trän åtskilliga kommunalnämnder
ävensom en av överlantmätaren i länet verkställd utiedning.
Angående det närmare innehållet i dessa utlåtanden torde jag få hänvisa
till sociala jordutredningens omförmälda betänkande (stat. off. utr.
1935: 47), där utlåtandena finnas återgivna (sid. 32—52). Jag vill här endast
redogöra för de huvudsakliga synpunkter, som i utlåtandena framkommo.
Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län samt förvaltningsutskottet
hos hushållningssällskapet i samma län ställde sig, under framhållande
av de olikartade förhållanden som i olika delar av länet och även inom
de i lagen fastställda zonerna vore rådande beträffande såväl skogs- som
jordbruket, tveksamma angående lämpligheten av att bibehålla nu gällande
fixa stödskogsbestämmelser för länet eller att ersätta desamma med andra
sådana. Då ett bestämmande av stödskogsbehovet enligt den generella för
hela landet gällande regeln syntes erbjuda betryggande säkerhet för att vederbörlig
hänsyn toges till det verkliga behovet av stödskog, hemställde
nämnda myndigheter, att för Värmlands län gällande särbestämmelser måtte
utgå ur lagen.
Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län samt förvaltningsutskottet
hos hushållningssällskapet i samma län ansågo, att man på
grund av jordsplittringen i övre Dalarna ej kunde på ett ändamålsenligt och
efter de säregna förhållandena i de olika orterna anpassat sätt i lag fastsla
behovet av stödskog inom länet och att detsamma därför borde prövas efter
utredning från fall till fall.
Överlantmätaren i Kopparbergs län framhöll, att det näppeligen vore
lämpligt att slopa den för länet gällande särskilda stödskogsbestämmelsen
och ersätta densamma endast med den för hela landet gällande allmänna
stödskogsregeln. Såsom skäl för denna ståndpunkt anförde överlantmätaren,
bland annat:
Inom det övre Dalalaget, varom här vore fråga, kunde man säga, att hemmanens
skogsmarker i regel utlagts i hemskog, fäbodskog och utskog. Med
1906 års lag syntes man hava avsett, att av dessa skogsområden utskogarna
skulle innehålla vad som av hemmanen skulle kunna avstas. Såsom allmän
regel förefölle denna bestämmelse även riktig. Det hade jämväl numera j orterna
vuxit in i medvetandet, att hemskog och fäbodskog vöre förbehållna
bondejordbruken och att eventuella bolagsförvärv finge hålla sig till utskogarna.
Regeln hade visserligen i vissa detaljfall visat sig vara stel och
schematisk, men det förefölle som örn, därest dylik särskild stödskogsbestämmelse
skulle bibehållas, man näppeligen kunde erhålla någon bättre regel.
Med hänsyn lill ifrågavarande socknars skiftande förhållanden torde det
vara ogörligt att uppställa någon viss arealgräns för stödskog eller något visst
förhållande mellan inägor och stödskog. Enär bolagen i ifrågavarande delai
av länet måste anses äga minst så stor del av skogsmarken, som borde tillkomma
denna kategori av jordägare, kunde det ej heller vara farligt, att stödskogsbestämmelserna
eventuellt hindrade vissa förvärv, som mahanda kimnät
utan särskild skada komma till stånd, då bestämmelserna å andra sidan
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
bestämt hölte bolagen borta från vidare förvärv inom särskilt hem- men även
fäbodskogarna.
Överlantmätaren förordade emellertid viss jämkning i formuleringen av
bestämmelsen i fråga. Härutinnan anfördes i utlåtandet, bland annat:
Enligt den tolkning, som givits stödskogsbestämmelsen, torde till »verkställt
storskifte» få hänföras de abodelningar, vilka verkställts såsom storskifte
eller alltså innan kungörelsen den 18 februari 1859, nr 11, om förändrade
föreskrifter i avseende å besuttenhets- och skiftesväsendet i Stora
Kopparbergs län blev gällande, under det att de åbodelningar, vilka verkställts
efter sagda kungörelses tillkomst och med tillämpning av laga skiftesprinciperna,
ej finge vara avgörande i fråga om benämningarna å skogsskiftena.
Någon verklig anledning att i detta hänseende skilja emellan dessa
bägge slag av åbodelningar förelåge icke. Antingen borde man endast
hålla sig till den beteckning, som givits skogsskiftena vid bydelningen, eller
ock låta bägge slagen av åbodelningar vara lika gällande. Att endast hålla
sig till bydelningens beteckningar skulle öka anledningarna till anmärkning
mot bestämmelsen.
Överlantmätaren holle salunda före, att ordet »storskifte» borde utbytas
mot »skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte».
Ordet »skogsåbodelning» skulle då innefatta såväl de åbodelningar, vilka
verkställts i sammanhang med de allmänna storskiftena (bydelningarna),
som de åbodelningar, som verkställts för sig såväl före som efter 1859 års
kungörelse.
Det kunde tänkas vissa undantagsfall, där skogsåbodelning ej skett, utan
endast sämjedelning ägt rum. För dylika fall torde ordet storskifte böra
bibehållas. Beteckningen allmänt storskifte användes här för de storskiften,
som innebure bydelningarna.
Det torde ej vara tillrådligt att gå ännu längre och använda en formulering
gående ut på att såsom stödskog borde anses vad som vid den förrättning,
vid vilken fastighetens avrösningsjord utbrutits, betecknats såsom
hemskog och fäbodskog. Man skulle då få hänföra sig till senare tiders
hemmansklyvningar, då för övrigt dylika beteckningar ofta ej använts.
För att göra regeln ännu mindre stel torde kunna ifrågasättas, huruvida
icke ordet »betecknats» borde utbytas mot ett mindre strängt, exempelvis
»uppenbarligen utlagts» eller »avsetts» eller »beräknats». Denna ändring
syftade pa att ett skogsskifte, vilket betecknats i åbodelningsbeskrivningen
såsom exempelvis »skiftet vid Grantjärn» men uppenbarligen vöre fäbodskog
eller utskog, kunde vid prövningen hänföras under sin rätta natur eller
överhuvud att skogsskiftets verkliga karaktär av hemskog, fäbodskog eller
utskog skulle vara avgörande.
I anledning av den långt gående jorddelningen inom de storskiftade delarna
av länet föreslog överlantmätaren vidare sådan ändring i gällande stödskogsbestämmelser,
att desamma, såvitt anginge de trakter, som undergått
storskifte på bekostnad eller med understöd av staten, komme att hänföras
till brukningsdelar och icke till hemman. Såvitt överlantmätaren kunde bedöma,
saknades skäl att för de delar av länet, vilka icke berörts av 1906 års
lag, införa särskilda stödskogsbestämmelser.
Ledaren för Dalautredningen uttalade såsom sin mening, att den särskilda
stödskogsbestämmelsen för Dalarna verkat ojämnt och otillfredsställande och
att de olägenheter, som torde vidlåda varje annan schematisk regel, mer än
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
någonsin komme att göra sig gällande i Dalarna. På grund härav borde bestämmelsen
utgå ur lagen utan att ersättas av annan dylik. Då särskilt i
övre Dalarna en och samma person tillhöriga, i sambruk nyttjade ägor i regel
utgjordes av andelar i ett flertal hemman, borde emellertid de generella
stödskogsbestämmelserna ändras därhän, att prövningen av vad som vore
att hänföra till stödskog beträffande Kopparbergs län i dess helhet komme
att avse hel brukningsdel och icke kamerala enheter.
Domänstyrelsen föreslog beträffande Värmlands län viss ökad skogstilldelning
inom den norra och den mellersta av de tre delar, i vilka länet i fråga
örn stödskogsberäkningen är uppdelat. Beträffande Kopparbergs län fann styrelsen
gällande bestämmelser icke vara tillfredsställande. Styrelsen föreslog en
indelning av länet i tre områden med olika skogstilldelning i huvudsaklig
överensstämmelse med vad styrelsen föreslagit beträffande Värmlands län.
Sveriges skogsägareförbund, som jämväl inkom med yttrande, anförde, att
behov icke torde föreligga av en ändring av lagens stödskogsbestämmelser, i
''vad rörde Värmlands län. Däremot ansåg förbundet, att den särskilda stödskogsbestämmelsen
för vissa delar av Kopparbergs län antingen borde helt
utgå ur lagen eller ersättas med stadganden örn stödskogsarealer efter en rörlig
skala, avpassad efter jordbrukens storlek och geografiska läge.
1931 års skogssakkunniga. År 1931 uppdrog chefen för jordbruksdepartementet
åt särskilt tillkallade utredningsmän (1931 ars skogssakkunniga) att
inom departementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande åtgärder
för vinnande av, bland annat, förbättrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket
och intensivare skogsvård. Dessa sakkunniga avgåvo betänkande den
4 januari 1933 (stat. off. utr. 1933:2). I betänkandet anfördes, bland
annat, att nu gällande förbudslag i praktiken visat sig förhindra en ändamålsenlig
arrondering av bolagens skogsfastigheter. Den norrländska skogsindustrin
bade fortfarande sitt ägovälde uppdelat på en stor mängd spridda
fastigheter, vilka i allmänhet var för sig vore för små för genomförandet
av ett rationellt ekonomiskt skogsbruk. Det läge utanför de sakkunnigas
uppdrag att pröva, i vad mån de sociala motiv, vilka föranlett ifrågavarande
lagstiftning, fortfarande vore av den betydelse, att de uteslöte varje tanke
på en uppmjukning av densamma. Man vore dock böjd att tro, att en uppmjukning,
som åtminstone i någon mån tillgodosage skogsbrukets behov
av mer gynnsamt formade hushållsenheter, borde vara till samhälleligt gagn.
De sakkunniga hemställde därför, att nuvarande förbudslag måtte undergå
revision till underlättande av en ändamålsenlig arrondering.
Riksdagens skrivelse den 20 juni 1933, nr 342. I anledning av motion av
herrar Gustaf Tamm och Elof B. Andersson (I: 292) hemställde vid 1933
års riksdag andra lagutskottet (uti. nr 33), alt riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning, huruvida och på vad sätt vissa
jämkningar i den tekniska utformningen av de dispensbestämmelser, som
stadgats i 4 § andra och tredje punkterna samt i den därmed sammanhän
-
12
Kungl Maj:ts proposition nr 233-
gande 5 § av 1925 års lag, kunde vidtagas i syfte att, utan att lagens sociala
och jordpolitiska verkningar försvagades, möjliggöra att vid lagens tillämpning
mera hänsyn toges till de omständigheter, som förelåge i det särskilda
fallet. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen och skrivelse avläts till
Kungl. Majit den 20 juni 1933, nr 342. I sin motivering omnämnde utskottet,
bland annat, att ansökningar örn koncession i vissa fall avslagits på den
grund, att efter försäljningen hemmanet icke skulle äga stödskog till de
arealer, som i 5 § angåves, oaktat vederbörande myndigheter intygat, att
den återstående skogen vore fullt tillräcklig för jordbrukets behöriga bedrivande.
I de fall, da mantalet ej längre motsvarade de faktiska förhållandena
beträffande den brukningsdel, vars skogsbehov lagen avsåge att skydda,
hade bestämmelserna i 5 § a) kommit att verka på ett sätt, som icke varit
åsyftat. De särskilda stödskogsbestämmelserna gåve icke uttryck för det
verkliga behovet av stödskog till olika jordbruksfastigheter, då hänsyn toges
till kamerala enheter i stället för till faktiska brukningsdelar. Till följd
härav funnes icke möjlighet att fästa avseende vid omständigheter i det särskilda
fallet, vilka mången gång ur rent social synpunkt kunde anses värda
beaktande. Utskottet hade emellertid ingalunda ensidigt åsyftat en utvidgning
för den enskilde av hans rätt att överlåta fastighet utan hade även räknat
med den möjligheten, att de ifrågasatta jämkningarna skulle medföra
inskränkning i den rätt till fastighetsförvärv, som gällande lag medgåve. Utskottet
förutsatte, att den föreslagna utredningen jämväl komme att omfatta
de särskilda stödskogsbestämmelserna för Värmland och vissa delar av Kopparbergs
län. Sedan lagen nu varit i tillämpning avsevärd tid och erfarenhet
örn dess verkningar vunnits, framträdde helt säkert nya synpunkter med
avseende å de frågor, som varit föremål för 1925 års utredning.
Ändringsförslag.
Sociala jordutredningens preliminära förslag och däröver avgivna yttranden.
Genom beslut den 28 augusti 1933 uppdrog Kungl. Majit åt sociala
jordutredningen att verkställa den i riksdagens sistberörda skrivelse begärda
utredningen. Sedan genom jordutredningens försorg utlåtanden inhämtats
från, bland andra, överlantmätarna i de norrländska länen beträffande frågan,
huruvida och i vad mån stödskogens beräkning efter mantal kunde anses
hava föranlett, att för vissa jordbruksfastigheter stödskogsarealerna i
Norrland numera icke motsvarade vad som vid lagens tillkomst ansågs vara
väl avpassat för att giva jordbruket erforderligt stöd, lät jordutredningen
utål beta två preliminära, alternativa förslag till ändringar i förbudslagen.
Förslagen överensstämde därutinnan, att några särskilda stödskogsbestämmelser
för Norrland ej upptogos. I det ena förslaget upptogos ej heller några
dylika bestämmelser för Värmlands och Kopparbergs län utan avsåg detta
förslag införande av enhetliga bestämmelser för hela riket beträffande förvärv
av s. k. överloppsskog. I det andra förslaget bibehöllos för samma län nu
gällande särbestämmelser med de jämkningar, som i samband med 1925 års
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
utredning föreslagits av domänstyrelsen beträffande stödskogstilldelningen
i Värmlands län samt av överlantmätaren i Kopparbergs län i fråga om bestämmelsernas
utformning, såvitt angår sistnämnda län. Dessa alternativa
förslag utremitterades för yttrande till länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och
Sveriges skogsägareförbund. Länsstyrelserna anmodades därvid tillika att
över förslagen höra egnahemsnämnderna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
jordbrukskommissionerna, skogsvårdsstyrelserna och överlantmätarna.
Yttranden avgåvos av samtliga remissmyndigheter utom jordbrukskommissionen
i Norrbottens län. Angående det närmare innehållet i
förslagen och de avgivna utlåtandena torde jag få hänvisa till sociala jordutredningens
förut omförmälda betänkande. Jag kommer här endast att
göra en sammanställning av yttrandena, i vad de beröra fragan, huru nu gällande
särskilda stödskogsbestämmelser i praktiken hava verkat och huruvida
för tillgodoseendet av jordbruksfastigheternas behov av stödskog dylika särbestämmelser
fortfarande kunna anses påkallade.
Överlantmätarna i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län hava efter verkställda undersökningar samstämmigt förklarat, att
skattetalet, såvitt nämnda län anginge, numera utgjorde ett synnerligen missvisande
mått på hemmanens verkliga behov av stödskog. Nuvarande beräkningssätt
grundade sig på avvittringsförfattningarnas bestämmelser i fråga
om skogsanslag. Sedan tiden för avvittringen hade emellertid en fullständig
omvälvning ägt rum inom lanthushållningen och skogsbruket. Ett
flertal hemman med tillgång till odlingsmark hade genom nyodlingar avsevärt
utökats i avseende å den odlade jordens omfattning, under det andra
hemman vunnit sådan utökning i endast mindre grad. Härtill komme, att
större eller mindre del av ett hemmans åkerjord kunde hava avskilts genom
jordavsöndring eller avstyckning, medan däremot ett annat hemman genom
sammanläggning med ett avsöndrat eller avstyckat område kunde hava erhållit
ansenlig tillökning i åkerjorden. Stödskogsbestämmelserna hade i vissa
fall tillämpats till förmån för jordbruk, som icke sedan lång tid tillbaka existerat
och icke kunde existera. Å andra sidan funnes det hemman, som
icke ens hade skogsmark till husbehovet.
överlantmätarna i Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län ansågo, att
till grund för stödskogens beräkning borde läggas inägojordens omfång och
produktionsförmåga samt skogsmarkens avkastningsförmåga, överlantmätaren
i Norrbottens län har förklarat sig anse, att vad andra lagutskottet anfört
till motivering av 1933 års riksdags anhållan om utredning ej kunde
tillämpas i fråga om Norrbottens län. För länets vidkommande kunde man
säga, att bestämmelserna i 5 § förbudslagen mycket väl skyddat brukningsdelarnas
skogsbehov. Det kunde dock medgivas, att mantalet såsom mätare
av stödskogstilldelningen ej kunde anses vara den lämpligaste beräkningsgrunden
utan att denna borde anslutas till andra faktiskt föreliggande
förhållanden i varje särskilt fall.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
Samtliga övriga remissmyndigheter i Norrland ävensom domänstyrelsen,
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund
hava vitsordat, att nu gällande normer för beräkning av stödskog efter
mantal icke vore tillfredsställande. I allmänhet har man ansett, att den
för hela landet gällande generella regeln för tilldelande av stödskog erbjöde
tillräckliga garantier för ett tillgodoseende av det norrländska jordbrukets
verkliga behov av stödskog.
Vad Värmlands och Kopparbergs län angår hava länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län
i huvudsak haft enahanda uttalanden och förslag som år 1925. Jämväl egnahemsnämnden,
jordbrukskommissionen och överlantmätaren i sistnämnda
län hava uttalat, att nuvarande särbestämmelser för länet borde utgå ur
lagen. Länsmyndigheterna i Kopparbergs län med undantag av jordbrukskommissionen
hava tillstyrkt, att för länet nu gällande stödskogsbestämmelser
måtte med de jämkningar, som av sociala jordutredningen föreslagits, bibehållas.
Man har därvid särskilt framhållit, att jordbruket inom stora delar
av länet uppenbarligen icke hade eller kunde komma att få självständig bärkraft
och att det därför vore synnerligen angeläget, att den självägande jordbruksbefolkningens
behov av stödskog i möjligaste mån säkerställdes. Den
erfarenhet man hittills vunnit av nuvarande bestämmelser vore för värdefull
för att dessa skulle utbytas mot andra, vars verkningar icke nöjaktigt kunde
överblickas. Jordbrukskommissionen i Kopparbergs län har såsom sin mening
uttalat, att gällande särbestämmelser för Dalarna kommit att verka
ojämnt och otillfredsställande. De borde därför antingen utgå ur lagen eller
ock ersättas med andra efter mera rationella grunder utformade bestämmelser.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareförbund
hava förklarat sig anse, att för hela landet enhetliga bestämmelser
borde gälla i fråga om fastställandet av vad som skulle anses såsom stödskog
och att med hänsyn därtill särbestämmelserna för Värmlands och Kopparbergs
län borde upphävas.
Sociala jordutredningens slutliga förslag. På grundval av den i ämnet
förebragta utredningen har sociala jordutredningen utarbetat och i sitt nämnda
betänkande framlagt ett slutligt förslag till lag om ändring i vissa delar
av 1925 års förbudslag. Enligt detta förslag skola de särskilda stödskogsbestämmelserna
för vissa delar av Norrland och Värmlands län utgå ur
lagen. Vad som i nämnda landsdelar bör förbehållas hemmanen såsom stödskog
föreslås skola avgöras med tillämpning allenast av den allmänna hela
riket avseende stödskogsbestämmelsen i 4 § första stycket andra punkten.
Stödskogsbegreppet har i samband därmed givits en något förändrad utformning.
Sålunda har uttrycket »för drivande av självständigt jordbruk
tillräcklig skogstillgång» i förslaget utbytts mot »skogstillgång tillräcklig att
utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt jordbruk». Vidare har till
den allmänna regeln fogats det tillägget, att vid beräkning av stödskog hänsyn
skall tagas ej allenast — såsom redan nu gäller — till möjligheten att
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
15
av förefintligt odlingsområde bilda självständigt jordbruk eller sammanslå
sådant område med befintlig brukningsdel utan jämväl till möjligheten att
genom delning av förefintlig brukningsdel bilda nya självständiga jordbruk.
De särskilda stödskogsbestämmelserna för Kopparbergs län hava bibehållits
i den utformning, som givits dem i det ena av jordutredningens preliminära
förslag. Slutligen har i förslaget införts den nyheten i förhållande till nu
gällande lag, att koncession enligt 4 § första stycket andra punkten (förvärv
av s. k. överloppsskog) företrädesvis må beviljas bolag, förening eller stiftelse,
som efter den 1 juli 1925 genom avlåtelse av skogsmark eller till jordbruk
tjänlig fastighet med erforderlig skogstilldelning eller eljest genom sådan avlåtelse
av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens
näring i orten, till enskild person eller till egnahemsbolag eller egnahemsförening
avhänt sig mark av ungefär samma taxeringsvärde som med
förvärvet avses.
Till motivering av sitt förslag har sociala jordutredningen anfört, bland
annat, följande:
Den av sociala jordutredningen verkställda utredningen hade givit vid
handen, att de i 5 § bolagsförbudslagen givna normerna för beräkning av
stödskog tekniskt sett vore synnerligen otillfredsställande. Detta gällde särskilt
de bestämmelser, som angåve att stödskogen skulle i vissa delar av
landet beräknas efter mantal. Mantalet hade nämligen numera fullständigt
förlorat sin betydelse såsom mätare av en fastighets omfattning och avkastningsförmåga.
En fastighet med mycken inrösningsjord kunde sålunda betecknas
med ett mindre mantal än en fastighet med ringa inrösningsjord
och jämstora fastigheter kunde ofta hava olika mantalsbeteckningar. Åtskilliga
hemman hade nämligen avsevärt utökat sin odlade jord, under det att
andra hemman i stället minskat åkerjorden genom försäljning av områden.
Trots sådana förändringar hade likväl sedan lång tid tillbaka skattetalet
bibehållits oförändrat. Enligt vad som framginge av de inkomna yttrandena
funnes fulla hemman, som numera icke ens hade skogsmark till husbehovet,
under det att hemmansdelar, som knappast hade inägor i den omfattning,
att hemmansdelen kunde anses vara tjänlig till jordbruk, kunde
innehava en betydande areal skogsmark, långt utöver den efter mantal beräknade
stödskogen. Ett kvarblivande vid stödskogens beräkning efter mantal
hade efter vunna upplysningar synts sociala jordutredningen icke vara
lämpligt.
Då det gällde att söka ersättning för mantalsberäkningen kunde det förefalla
naturligast att fastställa egendomens storlek och produktionsförmåga
såsom mätare av stödskogstilldelningen. Förslag hade också framställts
att härför i lag angiva normer med beräkningsgrund efter jordens totala
avkastningsförmåga uttryckt i skördeenheter. Förutom att avsevärda svårigheter
torde föreligga för bestämmandet av dylika normer, skulle införande
av sådan beräkningsgrund i många fall medföra, att stora skogsområden,
som för närvarande inrymdes under stödskogsbegreppet, skulle komma att
betecknas såsom överloppsskog och därigenom kunna förvärvas av bolag,
förening eller stiftelse. Att härigenom en väsentlig uppmjukning^ av nuvarande
principer för bolagsförvärv skulle inträda, torde vara ofrånkomligt.
Med hänsyn till lagstiftningens allmänna syftemål torde därför icke vara
tillrådligt att genomföra en dylik norm för beräkning av stödskog.
Däremot skulle det stå i överensstämmelse med den jordpolitik, som förts
i vårt land under de senaste årtiondena, därest i lagstiftningen infördes ett
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
stadgande av sådant innehåll, att tillstånd till förvärv av överloppsskog företrädesvis
finge beviljas bolag, förening eller stiftelse, som kunde styrka, att
skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med erforderlig skogstilldelning
till ungefär samma taxeringsvärde, som med förvärvet avsåges, under
den tid, som förflutit sedan den nu gällande bolagsförbudslagen trädde i
kraft, eller den 1 juli 1925, från bolaget, föreningen eller stiftelsen övergått
i enskild persons ägo. Även sådan avlåtelse enbart av odlad jord eller odlingsområde,
vilken prövades gagnelig för befolkningens näring i orten, t. ex.
för^ komplettering av ofullständiga jordbruk eller för bildande av arbetarsmåbruk,
borde kunna i berörda hänseende räknas bolag, förening och stiftelse
till godo. Däremot borde i byteshänseende såsom motvärde icke få
räknas för bostads- eller liknande ändamål försåld mark. Som dylikt motvärde
borde givetvis ej heller räknas försålda fastigheter, som enligt äldre
lagstiftning bildats utan den skogstilldelning, som enligt gällande lag vore
erforderlig. Med enskild person syntes härvid böra jämställas egnahemsbolag
och egnahemsförening.
Genom att för förvärv av överloppsskog uppställa sådana villkor, som nu
nämnts, skulle ett jämviktsförhållande i areal mellan bolagsskogar och bondeskogar
kunna för framtiden i huvudsak upprätthållas. Bolagen skulle
beredas möjlighet att, då detta vore ändamålsenligt för deras drift, förvärva
sådana, i allmänhet avlägset belägna skogar, som icke behövdes såsom stöd
för bondejordbruken, under det att i bondebesittning skulle kunna återföras
den bolagsjord, som vore belägen i närheten av bruten bygd. Såsom av det
föregående framgått innebure det förslag, som sociala jordutredningen framställt,
att vid prövning av ansökan örn rätt att förvärva bondeskog det sökande
bolaget borde tillgodoräknas försäljning av ej blott skogsmark utan
även till jordbruk tjänlig fastighet med erforderlig skogstilldelning samt i
vissa fall odlad jord och odlingsområde. I åtskilliga till sociala jordutredningen
avgivna yttranden hade visserligen föreslagits, att sökanden skulle
tillgodoräknas försäljning av allenast skogsmark men ej av en jordbruksfastighets
inägor med därå uppförda hus. En lagbestämmelse i enlighet med
dessa yttranden skulle emellertid icke innebära tillräcklig anledning för bolagen
att företaga utbyten, som åstadkomme den förskjutning av bolagens
jordinnehav till mera avlägset belägna skogstrakter, vilken i det föregående
angivits som önskvärd.
Någon invändning mot att bolagen i byte skulle få förvärva överloppsskogar
torde rimligtvis icke kunna resas, då ju redan enligt gällande lagstiftning
förvärv av överloppsskog knnde ske enligt de lindrigare koncessionsgrunderna
utan att förvärvaren lämnade vare sig inägojord eller skogsmark
i vederlag. Enligt förslaget skulle däremot i allmänhet fordras vederlag
för förvärv av överloppsskog. Sociala jordutredningen hade dock
icke genom kategorisk föreskrift om vederlag såsom villkor för förvärv av
överloppsskog velat binda Kungl. Majit utan hade ansett det lämpligt, att
i lagen stadgades att koncession för förvärv företrädesvis borde beviljas enligt
bytesprincipen. Det borde icke vara uteslutet att Kungl. Majit kunde,
där det funnes lämpligt, medgiva bolag, förening eller stiftelse rätt till förvärv
av överloppsskog, även om det icke kunde uppvisas, att bolaget, föreningen
eller stiftelsen tidigare på sätt i lagen föreskreves frånsålt jord eller
skog. Å andra sidan borde bolag, förening eller stiftelse, som uppfyllde föreskrifterna
om rätt att förvärva överloppsskog, icke utan särskilda skäl förvägras
detta.
I lagförslaget hade icke utsagts något därom, huruvida bolag, förening
eller stiftelse för förvärv av överloppsskog skulle hänvisas till allenast den
del av landet, där godkännbar avlåtelse tidigare skett. Det hade synts
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
sociala jordutredningen lämpligt att överlåta bestämmandet härom till
Kungl. Majit. Sociala jordutredningen förutsatte emellertid, att koncession
i allmänhet endast komme att medgivas i fråga om förvärv av skogsmark
i län, där respektive bolag, förening eller stiftelse tidigare innehade skogskomplex.
Därest de i 5 § bolagsförbudslagen upptagna särskilda bestämmelserna om
beräkning av stödskog upphävdes, torde vara lämpligt att i 4 § lämna en
något utförligare bestämning rörande stödskogsbegreppet. Såsom stödskog
i motsats till överloppsskog borde sålunda anses den del av ett hemmans
avrösningsjord, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt
föreliggande omständigheter prövades vara erforderlig för att återstående
del av hemmanet skulle äga tillräcklig skogstillgång såsom varaktigt stöd
för drivande av självständigt jordbruk. Vid beräkningen av stödskog skulle
hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintlig brukningsdel
bilda nya självständiga jordbruk, dels beträffande odlingsområde
(till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter) till möjligheten
att av dylikt område bilda självständiga jordbruk eller med sådant område
förstärka egen eller annans brukningsdel.
Efter mantal beräknades stödskogen i hela Norrland med undantag av
vissa delar av Gävleborgs län. För Värmlands län samt för vissa delar av
Kopparbergs län gällde särskilda bestämmelser. För den återstående delen
av riket funnes icke särskild beräkningsgrund angiven.
För den händelse att den nu föreslagna bytesprincipen genomfördes för
huvuddelen av Norrland, borde tagas under övervägande, huruvida icke
samma princip lämpligen borde gälla jämväl för övriga delar av riket. De
jordpolitiska skäl, som talade för bytesprincipens genomförande i Norrland,
gällde enligt sociala jordutredningens mening med samma styrka i fråga om
Värmlands och Kopparbergs län samt de skogrika delarna av mellersta och
södra Sverige. Sociala jordutredningen föresloge därför, att omförmäld bytesprincip
infördes för hela riket. Den enhetlighet i lagtillämpningen, som
härigenom vunnes, vore uppenbarligen till stor fördel.
Därest bytesprincipen genomfördes för Värmlands län, syntes de för detta
län givna särskilda stödskogsbestämmelserna kunna undvaras. Mot en sådan
anordning hade anmärkningar icke riktats från myndigheterna inom
länet.
I fråga om de särskilda stödskogsbestämmelserna för vissa delar av Kopparbergs
län ställde sig däremot saken annorlunda. Såsom franninge av
vad myndigheterna vttrat rörande förhållandena inom detta län, torde det
icke vara möjligt att''utan att äventyra lagstiftningens allmänna syfte frigöra
sig från särskilda stödskogsbestämmelser för länets vidkommande. Sociala
jordutredningen föresloge därför, att de stödskogsbestämmelser, som i nuvarande
lag förefunnes beträffande Kopparbergs län, i huvudsak bibeliölles.
På grund av de anmärkningar, som från skilda håll riktats mot den närmare
utformningen av dessa bestämmelser, hade sociala jordutredningen
verkställt viss revision av desamma.
Ett genopiförande av bytesprincipen för förvärv av överloppsskog borde
icke rubba bolags, förenings eller stiftelses rätt jämlikt 4 § /Örsta stycket
tredje punkten att med hänsyn till skogsvårdens främjande fa för arrondering
inköpa bondeskog. Enligt sociala jordutredningens mening kunde nuvarande
arronderingsbestämmelser alltjämt bibehållas, då de möjliggjorde
en tillämpning, som toge hänsyn lill önskemål, vilka vore berättigade ur
skogsvårdssynpunkt.
Hiliana till riksdagens protokoll i937. 1 saini. Nr 233.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
Yttranden, över sociala jordutredningens ifrågavarande förslag hava
yttranden avgivits av domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, lantmäteristyrelsen, samtliga länsstyrelser, Sveriges skogsägareförbund
och skogsägareföreningarnas riksförbund. Samtliga länsstyrelser utom
länsstyrelsen i Stockholms län hava vid sina utlåtanden fogat yttranden av vederbörande
jordbrukskommissioner. Länsstyrelserna i Värmlands, Göteborgs
och Bohus, Gävleborgs samt Västerbottens län hava därjämte överlämnat yttranden,
förstnämnda myndighet från länets egnahemsnämnd samt de övriga
från länens hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund har i sitt utlåtande återgivit yttranden till centralrådet
från skogsvårdsstyrelserna.
I vad förslaget avser upphävande av nuvarande särskilda stödskogsbestämmelser
för Norrland och Värmlands län har detsamma enhälligt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Jordbrukskommissionen i Västerbottens
län har emellertid ansett sig böra framhålla vikten av att vid lagens tillämpning
iakttoges, att ett varaktigt stöd för ett självständigt jordbruk i övre
Norrland förutsatte tillgång till så mycket skog av olika åldrar att en jämn
kontantinkomst därav erhölles.
Bibehållandet av särbestämmelserna för vissa delar av Kopparbergs län
i den utformning, de i förslaget erhållit, har tillstyrkts av länsmyndigheterna.
Den nya regeln att tillstånd till förvärv av s. k. överloppsskog företrädesvis
må beviljas bolag, förening eller stiftelse, som styrkt sig hava efter den
1 juli 1925 till enskilda försålt i förslaget angiven fast egendom av ungefär
samma värde som med förvärvet avses, har i allmänhet upptagits med gillande.
Förslaget i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
samtliga de myndigheter, vilka i det följande ej särskilt omförmälas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har förklarat sig kunna tillstyrka bytesprincipens
införande endast under förutsättning, att i lagen fastsloges, att, där
särskilda skäl till avslag ej förelåge, tillstånd ej finge förvägras bolag, förening
eller stiftelse, som uppfyllt de föreskrivna villkoren. Länsstyrelserna i
Stockholms och Örebro län hava ansett sådan omarbetning av stadgandet
erforderlig, att hinder icke komme att uppstå för förvärv av skogsmark för
bolag, som icke varit i tillfälle att avhända sig däremot svarande jordegendom.
Skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs län och Västmanlands län hava ej funnit
bytesregeln vara tillräckligt motiverad. Sistnämnda styrelse har uttalat,
att för bolag, som av brist på material eller av driftstekniska skäl ej kunde
göra några försäljningar, sagda regel komme att innebära en skärpning av
gällande lag, som från allmän nyttosynpunkt kunde verka olämpligt. Skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar läns norra landstingsområde har ansett övervägande
skäl tala för att lagstiftningen lämnade garantier för att några större förskjutningar
i jordbesittandet bolag och bönder emellan icke uppstode men
förklarat sig befara, att regeln för områdets södra delar komme att innebära
en ytterligare inskränkning i bolagens förvärvsrätt utan att omständigheter,
som i det särskilda fallet förelåge, bleve beaktade. Styrelsen ansåge det till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
19
räckligt, att i motiven till lagen uttalades, att vid prövning av koncessionsansökningar
skälig hänsyn skulle tagas jämväl till omfattningen av sökandens
tidigare markavlåtelser. Skogsvårclsstyrelsen i Kronobergs lein har ansett
det tveksamt, huruvida det framlagda förslaget kunde anses fullt tillfredsställande.
Skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och
Malmöhus län hava på grund av bristande erfarenhet ej ansett sig kunna
taga ställning till förslaget.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har såsom sin mening uttalat,
att de önskvärda jämkningarna i dispensbestämmelserna på lämpligaste
sätt kunde hava åvägabringats genom tillämpning av de principer, som förordats
i propositionen till 1925 års riksdag. Centralrådet ansåge emellertid,
att förslaget i stort sett borde giva utrymme för ett skäligt tillgodoseende av
skogsbrukets intressen samtidigt som det skapade garantier för att den jordfördelning
mellan bönder och bolag, som nu förefunnes, icke i nämnvärd
mån komme att rubbas. En förutsättning härför vore emellertid, att lagens
tolkning ej bleve tendentiös i ena eller andra riktningen. Centralrådet ville
framhålla, att alltför prohibitiva bestämmelser kunde leda till ur allmärt
synpunkt mindre önskvärda skogsskövlingar, då under dylika förhållanden
bolagen icke kunde konkurrera med egendomsjobbare och virkesspekulanter
om utbjudna skogsegendomar. Centralrådet ansåge därför, att i fall då
bolag icke frånsålt någon jord eller skog, bifall till markförvärv icke borde
vägras, därest förvärvet ägde avsevärd betydelse för säkerställande av bolagets
fortsatta bestånd eller utveckling och detsamma i övrigt vore ur allmän
synpunkt lämpligt.
Jämväl domänstyrelsen har ansett, att de önskvärda jämkningarna i koncessionsbestämmelserna
lämpligast kunde hava uppnåtts på det sätt, som i
1925 års proposition föreslagits. Det av sociala jordutredningen framlagda
förslaget innebure ett fastlåsande av det nuvarande förhållandet mellan bolagsskog
och enskild skog. Med stöd av siffror, hämtade från 1933 års allmänna
fastighetstaxering, påvisade styrelsen, att skogsmarkens fördelning
mellan olika skogsägaregrupper starkt växlade inom olika områden. Sålunda
omfattade bolagsgruppen vid nämnda tidpunkt 16.1 procent i övernorrland
(Norrbottens och Västerbottens län), 45.5 procent i Nedernorrland
(Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län), 37 procent i Bergslagslänen
(Kopparbergs, Värmlands och Örebro län samt Västmanlands län
med undantag av slättbygden), 15 procent i Mälardalslänen (Stockholms,
Uppsala, Södermanlands och Örebro län samt Västmanlands läns slättbygd)
jämte Östergötlands, Skaraborgs och Malmöhus län samt 6.3 procent i övriga
Götaland. Den nuvarande besittningsfördelningen torde med hänsyn till
dennas lokalisation och fördelning på olika ägoslag in. m. stundom icke vara
den lämpligaste. Förändrade lägen, vilka kunde påverka grunderna för besittningsfördelningen,
inträffade på grund av produktionens växlande inriktning
tämligen oavbrutet i etl samhälle. Möjligheterna till utnyttjande
av små motordrivna sågar, automobilismens utveckling i förening med ett
förbättrat vägnät, virkeskapitalets ökning i södra Sverige vore några av de
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
förhållanden, som för närvarande påverkade skogsdriften på ett annat sätt
än för ett tjugutal år sedan. Med hänsyn till det anförda ansåge styrelsen,
att en skärpning av gällande lag ur synpunkten av det allmännas nytta icke
kunde vara önskvärd. Den föreslagna bytesregeln komme att innebära sådan
skärpning i de fall, då koncessionssökande bolaget icke kunde erbjuda
motprestation. Styrelsen kunde därför tillstyrka förslaget endast under förutsättning,
att bytesregeln erhölle en lydelse, som innebure ett lättande av
nuvarande restriktiva bestämmelser, alltjämt dock med bibehållande — så
långt förhållandena numera kunde därtill föranleda — av lagens sociala och
jordpolitiska verkningar.
Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att innebörden av sociala jordutredningens
förslag vore, att smärre omflyttningar i jordinnehavet skulle
kunna äga rum mellan bolag och enskilda men att dessa ägaregruppers totala
ägovälde i stort sett skulle bibehållas vid det nuvarande. Förslaget
hade sålunda en utomordentlig räckvidd i nationalekonomiskt hänseende
samt på det jordpolitiska och sociala området. Förbundet ansåge, att det
vore olyckligt, om statsmakterna i anledning av förslaget skulle i någon
mån binda sig för ett principuttalande, att juridiska personers jordbesittande
i landet borde maximeras vid nuvarande arealer. De försörjningsmöjligheter,
som kunde anknytas till en jordbruksfastighet under industriell
disposition, vore ofta många gånger större än de utkomstmöjligheter, samma
fastighet kunde bereda, när den nyttjades enbart för jordbruk. Ur social
synpunkt borde därför industrins möjligheter att göra jordförvärv, som
kunde vara behövliga för dess drift eller för nyanläggningar, ej försvåras.
Vad speciellt kustindustrin beträffade kunde man skönja en utveckling i
den riktningen, att industrins förmåga att uppehålla rörelsens omfattning
samt försörja till densamma knuten arbetarbefolkning alltmer begränsades
eller nedkrymptes efter storleken av de råvarutillgångar, som kunde erhållas
från industrins egna skogsfastigheter. Trävaruindustrins skogsbesittande
vore därför en social fråga, som i lika hög grad berörde industridistriktens
arbetarbefolkning och skogsbygdens bondebefolkning.
I fråga om den tid, inom vilken enligt förslaget markavlåtelse, som åberopas
för koncession, skall hava ägt rum, hava skiljaktiga meningar uttalats.
Jordbrukskommissionen i Jämtlands län, vars utlåtande länsstyrelsen
i länet åberopat som eget yttrande, har ansett, att den av sociala jordutredningen
föreslagna tiden borde utsträckas till den 1 september 1909, då lagen
den 25 juni 1909 (nr 57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland,
Dalarne och Värmland trädde i kraft. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län
har ifrågasatt tidens utsträckande till dagen för ikraftträdandet av 1906 års
förbudslag. Jordbrukskommissionen i Kopparbergs län har såsom begynnelsedag
för samma tid föreslagit dagen för ikraftträdandet av de av sociala
jordutredningen föreslagna lagändringarna. Såsom skäl härför har kommissionen
åberopat av kommissionen avgivet yttrande över sociala jordutredningens
preliminära förslag, däri tiden var bestämd till de senast förflutna
fem åren före ansökningens ingivande. Kommissionen framhöll i det
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
la yttrande, att i vissa trakter skogsbolagen under senare åren av rent privatekonomiska
motiv bedrivit en rätt omfattande försäljning av jordbruksfastigheter
och inägojord och sålunda läge med samlade bytesobjekt i betydande
omfattning. Då de försäljningar, som skett i det förflutna, i och för
sig varit förmånliga för bolagen, syntes det icke finnas skäl, att de skulle
få räknas som grund för nya markförvärv. Endast om bytesrätten hänförde
sig allenast till affärer efter lagens ikraftträdande komme den nya anordningen
att ha någon kraftigare verkan i fråga örn att stimulera till nya
försäljningar av jordbruksjord. Sveriges skogsägareförbund har häremot
anfört, att visserligen åtskilliga företag efter den 1 juli 1925 sålt ett icke
ringa antal lägenheter eller arrendejordbruk men dessa försäljningar hade i
regel skett till arrendatorerna till så låga priser, långt under fastigheternas
värden i öppna marknaden, att några stora belopp härigenom ej tillförts bolagen.
Det behövde därför ej befaras, att bytesregeln ens i den form den
erhållit i sociala jordutredningens slutliga förslag komme att medföra några
stora jordförvärvsmöjligheter för bolagen. Jordbrukskommissionen i Gävleborgs
län, skogsvårdssty reisen i Jönköpings län och skogsägare föreningarnas
riksförbund ha uttalat sig till förmån för omförmälda i jordutredningens
preliminära förslag upptagna femårsregel. Dock har jordbrukskommissionen
i Gävleborgs län ansett, att hänsyn endast skulle tagas till försäljningar,
som ägt rum efter ikraftträdandet av de nu ifrågasatta lagändringarna.
I detta sammanhang må omnämnas, att i åtskilliga yttranden över sociala
jordutredningens preliminära förslag framhölls, att den däri upptagna femårsregeln
skulle leda till vissa orättvisor, då de bolag, som genom försäljning
av jord gynnat egnahemsbildningen, hardast skulle drabbas, under det att
de bolag, som ej försålt sina arrendegårdar, komme att oskäligt gynnas.
Vidare framhölls, att regeln kunde verka pa sadant sätt, att flan social
synpunkt önskvärda försäljningar av bolagsjord komme att försenas, i det
att bolagen kunde finna med sin fördel förenligt att ransonera sina egendomsförsäljningar.
Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande
bestämt påyrkat, att vid tillämpning av bytesprincipen koncession till
förvärv av skogsmark endast skulle lämnas sökande, som styrkt sig hava
under viss tid till enskilda avyttrat skogsmark, vilken i avkastningshänseende
vore av ungefär samma värde som den skogsmark förvärvet avsåge. Såsom
skäl härför har utskottet anfört, bland annat:
Örn, såsom sociala jordutredningen föreslagit, värdet av hela hemmanslotter
med både skog, åker och byggnadsbestånd skulle få räknas koncessionssökande
till godo, kunde betydande arealer skogsmark komma att överföras
från enskild ägo till sammanslutningar. Jordbruket inom skogsbygderna i
landet, synnerligast i Norrland, kunde ofta icke giva utövarna erforderlig
försörjning utan ett betydande inkomsttillskott av skogskörsler eller skogsprodukter.
Då under sista tiden jordbrukarnas inkomster av skogskörsler
på grund av den starkt utvecklade lastbilstrafiken avsevärt krympt diop,
hade skogsprodukterna såsom inkomstkälla för jordbrukarna blivit mera
framträdande. Det gällde bär jordbruksbefolkningens i skogsbygderna förutsättningar
att i fortsättningen kunna försörja sig och den fara, som foreläge,
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
att denna befolkning undan för undan skulle komma att förlora det stöd
som tillgången på skog skapade för dess ekonomiska och sociala bestånd.''
Av domänstyrelsens yttrande över sociala jordutredningens preliminära förslag
franninge, att i nedre Norrland (Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs
län) aktiebolag och andra sammanslutningar innehade 45.5 procent
samt bönder och enskilda i övrigt 43.9 procent av skogsmarksarealen. Återstoden
komme på stats- och övriga allmänna skogar. För detta område vore alitsa
samfälligheternas skogsmarksinnehav övervägande. Av dessa samfälligheter
hade några så betydande skogsmarksinnehav, att de åtminstone periodvis
kunde lita till egen virkesförsörjning och därmed tillfälligt göra sig oberoende
av de smärre skogsägarnas utbud av virke. En förskjutning av
skogsmai ksinnehavet till de större samfälligheternas förmån skulle givetvis
än mer försämra de mindres möjligheter att göra sig gällande. — Någon
uppoffring från bolagens sida behövde icke vara förbunden med bolagens
avyttring av arrendegardar till enskilda. Brukarnas arrendeavgifter motsvarade
nämligen ofta icke på långt när ägarnas kostnader för fastigheternas
förräntning och underhåll. Arrendeavgifterna avspeglade väl också i
regel möjligheterna för brukarna att försörja sig på respektive jordbruk.
Där avyttrade arrendegårdar vore välbelägna med hänsyn till kommunikationer
och avsättningsmöjligheter för jordbruket och därtill försedda med
nödig skogsdräng, måste avyttringen betraktas såsom mycket önskvärd
ur social synpunkt. Annorlunda läge det ej sällan till med i skogsbygden
ensligt och avlägset belägna arrendegårder. Där vore fastighetens brukare
för sin utkomst i huvudsak beroende av arbetstillfällen utanför jordbruket.
Så länge han vöre arrendator, vore han tämligen viss om förtjänstarbete
hos skogsmarkens innehavare. Som egen brukare av samma fastighet bleve
hans ställning i nämnda hänseende mera oviss. Fördelen i socialt avseende
med en jordupplåtelse av sistnämnda beskaffenhet kunde bliva diskutabel.
Länsstyrelsen, jordbrukskommissionen och skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs
län samt skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län hava förordat, att vid
bytesregelns tillämpning hänsyn skulle tagas allenast till försäljningar av
skogsmark och att såsom norm för bydesförfarandet skulle gälla vederbörande
fastigheters virkesavkastning. Skogsägareföreningarnas riksförbund har
ansett, att endast värdet av försåld skogsmark borde räknas koncessionssökande
till godo. Enligt riksförbundets uppfattning talade intet för att bolagen
skulle få öka sitt innehav av skogsmark, medan man däremot hade all
anledning ställa sig betänksam i fråga om verkningarna av en dylik ökning.
Bolagen vore så gott som undantagslöst synnerligen angelägna om att bliva
kvitt inägojorden och skälet till att så ej skett vore, att bolagen med hänsyn
till jorddelningsbestämmelserna måste samtidigt med inägojorden avhända
sig viss skogsmark. Det återhållande moment, som läge häruti, borteliminerades
emellertid, örn bolagen berättigades att i stället förvärva annan
skogsmark till motsvarande värde.
Jordbrukskommissionen i Västerbottens län har ansett, att vid bedömandet
av bytesobjektets värde särskild hänsyn skulle tagas till dess betydelse
som jordbrukslägenhet och till omfattningen och kvaliteten av det skogsområde,
som hörde samman med lägenhetens inägor. Kommissionen ansåge
därjämte, att fastighets åbyggnader endast skulle räknas till ett avsevärt
reducerat värde. Länsstyrelsen i Uppsala lån har förordat, att jämväl mark
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
för bostads- eller liknande ändamål skulle få utgöra bytesobjekt. Länsstyrelsen
befarade, att möjligheterna för industriarbetare att i närheten av^ den
industriella anläggningen förvärva bostadsegnahem eljest skulle försvåras.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett det vara väl så viktigt, att den
odlade jorden som skogsmarken överfördes i enskild ägo, och förty ifrågasatt,
att samma hänsyn skulle tagas till alla försäljningar av odlad jord.
Då jag nu övergår till att redogöra för min egen mening i de frågor, som Departementsomfattas
av sociala jordutredningens betänkande, synes det mig naturligt
att först beröra de särskilda stödskogsbestämmelserna i 5 § av nu gällande
lag. Då behovet av förevarande lagstiftning är ojämförligt större inom
de områden, där dessa bestämmelser gälla, än i övriga delar av landet, kommer
givetvis frågan örn upphävande helt eller delvis av nämnda bestämmelser
väsentligen att bliva beroende av huruvida de intressen, bestämmelserna
avse att skydda, på annat sätt kunna erhålla tillfredsställande hägn. Ehuru
tillgängliga statistiska uppgifter synas giva vid handen, att bolagens jordinnehav
inom nämnda områden under de sista femton åren minskats såväl i absoluta
som relativa tal, är detsamma dock fortfarande av sådan storleksordning,
att någon mera väsentlig utökning av jordinnehavet ej bör av statsmakterna
tillåtas. Jordbrukets behov av stödskog är också betydligt större inom
förevarande områden än i övriga delar av landet. Det torde vara en känd
sak, att jordbrukarna i skogsbygderna, särskilt i Norrland, för sin bärgning
ofta äro beroende av betydande inkomsttillskott av skogskörsler eller skogsprodukter.
Sedan inkomsten av skogskörsler på grund av kommunikationsväsendets
utveckling avsevärt nedgått, har det egna skogsbrukets betydelse
såsom inkomstkälla blivit än mera framträdande.
Att de grunder, efter vilka stödskogstilldelningen för närvarande äger rum
i huvuddelen av Norrland, äro otillfredsställande, har allmänt vitsordats.
Enighet synes också råda därom, att stödskogsbestämmelserna i 5 § a) ej böra
i sin nuvarande form bibehållas. Detta är också min uppfattning. Av vad jag
nyss anfört lärer emellertid framgå, att jag ej kan förorda bestämmelsernas
upphävande, med mindre garantier givas, att ej den självägande bondeklassens
ställning därigenom kommer att försvagas. Sociala jordutredningens förslag
torde i stort sett inrymma sådana garantier. Såsom jordutredningen anfört
torde med bytesprincipens införande ett jämviktsförhållande mellan
bonde- och bolagsskogar kunna för framtiden i huvudsak upprätthållas.
Med den avfattning de allmänna reglerna för stödskogsberäkningen i lorslaget
erhållit torde det jämväl kunna förväntas, att, örn reglerna rätt tillämpas,
jordbrukets behov av stödskog bliver behörigen tillgodosett. Det ligger
dock vikt uppå, att stödskogsbegreppet i praktiken ej gives en alltför snäv
tolkning. Kravet på att fastighet, varifrån förvärv göres, efter försäljningen
skall kunna bereda innehavaren och hans familj full sysselsättning och
bärgning får ej eftersättas. Detta krav kan ofta ej anses uppfyllt, med
mindre återstående fastigheten äger tillgång till så mycket skog av olika
åldrar, att en jämn årlig kontantinkomst därav kan erhållas.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
I flera över sociala jordutredningens förslag avgivna yttranden har mot
bytesprincipens införande anförts, att densamma komme att verka mycket
ojämnt, i det att förvärvsmöjligheterna för de större jordbesittande bolagen
underlättades, medan principen för andra bolag, som kanske ej ägde annan
fastighet än som oundgängligen erfordrades för bolagets rörelse, komme att
innebära en skärpning i förhållande till nu gällande lag. Denna invändning
synes icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Sociala jordutredningen
torde med de föreslagna lagändringarna ej hava åsyftat att göra det
lättare för bolagen i gemen att förvärva fast egendom; i den mån sådana
lättnader äro förbundna med ändringarna ifråga, uppbäras de av ett allmänt
intresse att främja önskvärda omflyttningar av bolagens jordinnehav.
Av anförda skäl finner jag mig kunna i princip biträda det föreliggande
förslaget örn ändrade grunder för koncession till förvärv av s. k. överloppsskog
i Norrland. Därest bytesprincipen genomföres för denna del av riket,
torde, såsom sociala jordutredningen föreslagit, samma princip böra gälla
jämväl för rikets övriga delar. De särskilda stödskogsbestämmelserna för
Värmland synas i sådant fall kunna undvaras. I fråga om motsvarande bestämmelser
för vissa delar av Kopparbergs län biträder jag sociala jordutredningens
uppfattning, att desamma med hänsyn särskilt till de lokala
myndigheternas härom gjorda uttalanden fortfarande böra bibehållas i lagen.
Dock böra sistnämnda bestämmelser, såsom jordutredningen funnit,
undergå vissa jämkningar. Härtill torde jag senare få återkomma. I likhet
med jordutredningen anser jag, att ett genomförande av bytesprincipen
för förvärv av överloppsskog icke bör rubba de nuvarande grunderna för
s. k. arronderingsförvärv.
Jag övergår härefter till en närmare granskning av den föreslagna bytesprincipen
med utgångspunkt från att densamma, såsom jordutredningen förutsatt,
skall tjäna det dubbla syftet att förhindra ett försvagande av den nuvarande
lagstiftningens sociala och jordpolitiska karaktär samt stimulera
till försäljning av bolagsjord, vars övergång i bondehand måste betraktas
såsom önskvärd. Enligt förslaget fordras för förvärv enligt bytesprincipen,
att överlåtelse, som i sådant hänseende må räknas bolag, förening eller stiftelse
till godo, skall hava ägt rum efter den 1 juli 1925, då nu gällande förbudslag
trädde i kraft. För egen del är jag närmast böjd att anse tillräckliga
skäl icke föreligga att medgiva bytesförvärv, i fall att överlåtelsen skett före
lagändringens trädande i kraft. Uppenbart är, att en sådan bestämmelse icke
skulle vara ägnad att stimulera till nya försäljningar av bolagsjord. Det
kan snarare med fog ifrågasättas, om icke bestämmelsen komme att få en
i viss mån motsatt verkan. Genom bytesprincipens införande kommer inagojord
i bolagshand att få ett visst värde som den tidigare icke haft, nämligen
såsom bytesobjekt vid förvärv av skogsmark. Därest, såsom jag i det
följande vill föreslå, bytesrätten begränsas till viss tid från överlåtelsen,
kunde den av jordutredningen föreslagna bestämmelsen komma att verka
på sådant sätt, att bolag, som under tiden mellan den 1 juli 1925 och lagändringens
ikraftträdande avyttrat en relativt stor myckenhet inägojord,
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
funne det lämpligt att ej företaga några ytterligare försäljningar av sådan
jord, förrän de tidigare försäljningarna blivit i byteshänseende fullt utnyttjade.
Farhågor ha också uttalats, att jordutredningens förslag i vissa trakter
komme att medföra ej önskvärda förskjutningar av det nuvarande förhållandet
mellan bonde- och bolagsskogar. Dessa farhågor torde icke kunna
frånkännas visst berättigande särskilt som förslaget förutsätter, att sökande,
som uppfyllt de föreskrivna fordringarna för bytesförvärv, ej utan
särskilda skäl må förvägras koncession. På grund av det anförda anser jag
försiktigheten bjuda att begränsa lagbestämmelsen örn bytesförvärv till de fall,
där bolags jord försäljes efter lagändringens ikraftträdande. Jag vill därmed
icke hava sagt, att vid prövning av ansökningar om förvärv av överloppsskog
ingen hänsyn må tagas till markförsäljningar före sistnämnda tidpunkt. En
dylik regel skulle, såsom i flera yttranden över jordutredningens preliminära
förslag framhållits, kunna leda till vissa orättvisor. Emellertid torde
det få ankomma på Kungl. Majit att i varje särskilt fall avgöra, vilken betydelse
som skall tillmätas sådana försäljningar. Därvid torde särskilt avseende
böra fästas vid försäljningarnas omfattning i förhållande till sökandens
jordinnehav den 1 juli 1925 ävensom till frågan örn och i vad mån försäljningarna
befrämjat bildandet av självständiga, bärkraftiga jordbruk med
erforderlig skogstillgång.
Enligt sociala jordutredningens förslag fordras ej att överlåtelse, som må
tillgodoräknas för bytesförvärv, skall hava skett inom viss tid från ansökningen.
Det synes dock uppenbart, att ju längre tid som förflutit mellan
överlåtelsen och ansökningen, desto mindre anledning förefinnes att å överlåtelsen
grunda tillstånd till sådant förvärv. Om överlåtelsen ligger långt
tillbaka i tiden, torde det också bliva svårt att avgöra, vilket bytesvärde
som skall åsättas den överlåtna egendomen. Jag hänvisar härutinnan till
den redogörelse, som i det följande kommer att lämnas rörande de grunder,
som enligt min mening böra vara bestämmande för värdesättningen. Å
andra sidan bör den tid, inom vilken överlåtelsen skall hava ägt rum, ej
tilltagas så kort, att bolagen finna det med sina intressen förenligt att uppskjuta
sina markförsäljningar, till dess tillfälle i det konkreta fallet yppats
att i stället förvärva annan mark. Med hänsyn till vad jag nu anfört vill
jag förorda, att nämnda tid bestämmes till tio år, räknat från koncessionsansökningens
ingivande,
Åtskilliga av de myndigheter, som yttrat sig över sociala jordutredningens
förslag, hava ansett, att såsom bytesobjekt endast skulle få räknas försåld
skogsmark. Skälen för en sådan begränsning av förvärvsmöjligheterna hava
med särskild utförlighet framhållits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Gävleborgs län. Å andra sidan har den meningen också uttalats,
att alla försäljningar av odlad jord borde räknas sökande till godo.
Vid övervägande av de skäl, som anförts till stöd för de olika åsikterna i
denna fråga, har jag ej funnit anledning frångå förslaget i annan mån än att
jordbruksfastighets åbyggnader ej torde böra inräknas i bytesvärdet. Det
med bytcsprincipen förenade syftet att stimulera bolagen till att försälja sina
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
arrendegårdar torde i huvudsak uppnås även med sistberörda begränsning.
Då jag ansett mig kunna ga med pa att jordbruksfastighets inägor må utgöra
bytesobjekt, har jag fäst särskilt avseende vid det härför uppställda villkoret,
att fastigheten skall vara tjänlig till jordbruk och äga för sådant ändamål erforderlig
skog. Uppställandet av nämnda villkor torde giva bolagen anledning
tillse, att mer eller mindre ofullständiga jordbruk, innan de försäljas,
kompletteras i sådant hänseende. Villkoret torde böra tolkas på det sätt, att
fastigheten vid överlåtelsen skall uppfylla då gällande fordringar på nybildad
jordbruksfastighet. Jag torde i detta sammanhang få erinra, att
förut denna dag framlagts förslag örn ändrade bestämmelser rörande avstyckning
av jordbruksfastighet, vilka bättre än nu gällande regler skola
tillgodose kravet pa att sadan fastighet bör kunna bereda innehavaren och
hans familj full bärgning och sysselsättning. Nämnda förslag innebär,
bland annat, att i ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till ortens
näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av
varaktig natur, för drivande av självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt,
att inom fastighetens gränser finnes skog utöver husbehovet, avstyckning
må ske allenast så, att en var i förrättningen ingående jordbruksfastighet
i mån av tillgång erhåller sådan skog, tillräcklig att utgöra
varaktigt stöd för jordbruket. Dock må avvikelse härifrån göras beträffande
viss fastighet, såframt det är uppenbart, att den kan bestå såsom självständig
fastighet utan tillgång av skog utöver husbehovet, samt jordbrukets
fördel av stödskog icke därigenom minskas. Därest berörda förslag vinner
statsmakternas bifall, torde de nya bestämmelserna bliva normerande jämväl
för frågan, huruvida inägor till jordbruksfastighet i byteshänseende må
räknas bolag, förening eller stiftelse tillgodo.
Odlad jord och odlingsområde må enligt sociala jordutredningens förslag
utgöra bytesobjekt endast i fall att överlåtelsen därav prövas gagnelig för
befolkningens näring i orten. Såsom exempel härpå nämnes i motiven, att
överlåtelsen ägt rum för komplettering av ofullständiga jordbruk eller för
bildande av arbetarsmåbruk. Det motsatta fallet exemplifieras med försäljningar
för bostads- eller liknande ändamål. Emellertid synes det ej uteslutet,
att även försäljning av mark för sistnämnda ändamål kan vara till gagn för
befolkningens näring i orten. Så torde vara fallet, då med försäljningen avses
att främja bildandet av bostadsegnahem åt ett företags arbetarstam eller
att gynna uppkomsten av någon ny industri, som ökar befolkningens utkomstmöjligheter.
övervägande skäl tala för att jämväl dylik överlåtelse
må räknas koncessionssökande till godo.
På grund av stadgande i lagens 7 § äger bolag, förening eller stiftelse medelst
inrop å exekutiv auktion förvärva fast egendom utan avseende å dess
beskaffenhet. Enligt 8 § skall vad sålunda förvärvats såsom regel avyttras
inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas förrän tre år förflutit från
det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft. Under vissa förutsättningar
kan jämlikt 9 § anstånd med avyttrandet medgivas. Det torde utan särskild
föreskrift vara tydligt, att vid tillämpning av den föreslagna bytesprincipen
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
27
icke får tillgodoräknas överlåtelse av fast egendom, som ägaren är skyldig
avyttra enligt nu angivna stadganden.
Enligt förslaget förutsattes, att överlåtelsen ägt rum antingen till enskild
person eller till egnahemsbolag eller egnahemsförening. Häremot har jag
intet annat att erinra, än att det, vad angår egnahemsbolag och egnahemsförening,
bör fordras, att sammanslutningen i fråga utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet.
Dessutom torde böra såsom bytesobjekt få räknas
mark, som överlåtits till kommun eller till hushållningssällskap, vilket utövar
nyss nämnd verksamhet. De särskilda villkor i fråga om överlåtelsens eller
den överlåtna egendomens beskaffenhet, som uppställts för att överlåtelse till
enskild person må räknas sökande till godo, synas ej erforderliga med avseende
å överlåtelse till kommun eller till sammanslutning som i det föregående
omförmälts.
Bytesprincipen torde förutsätta en värdering av den egendom, som i det
särskilda fallet är i fråga. Ehuru det torde få ankomma på Kungl. Majit
att, därest förslaget till lagändring antages av riksdagen, utfärda närmare
föreskrifter rörande sådan värdering ävensom beträffande de grunder,
som därvid skola tillämpas, vill jag redan i detta sammanhang angiva, hur
jag tänkt mig, att denna fråga lämpligen bör lösas. Vad då först angår egendom,
som sökande önskar förvärva, torde bytesvärdet å sådan egendom ej
böra beräknas lägre än den för egendomen i penningar utgående köpeskillingen.
Då man i allmänhet torde vara berättigad antaga, att köpeskillingen
bestämts huvudsakligen med hänsyn lill den i förvärvet ingående marken
med därå växande skog, synes det ej böra ifrågakomma att medgiva avdrag
för åbyggnader eller annan dylik förmån. Understiger köpeskillingen egendomens
taxeringsvärde året näst före det fånget skedde, torde detta värde böra
läggas till grund för bytet; finnes för egendomen icke särskilt taxeringsvärde,
bör såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas enligt
intyg av trovärdiga män eller efter Konungens prövning. För bestämmande
av den frånsålda egendomens bytesvärde synes det böra åligga sökanden
att föranstalta om särskild värdering av densamma. Vid värderingen bör
hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid den tid, då sökanden försålt
densamma. Den utredning, som i sådant hänseende må finnas erforderlig,
bör givetvis förebringas av sökanden. I övrigt torde vid värdering av frånsåld
egendom i tillämpliga delar böra iakttagas de grunder, som i kommunalskattelagen
stadgas för taxering av fastighet; dock bör egendom, varom
fråga är, ej få åsättas högre värde än den kan anses betinga, örn den nyttjas
för jordbruksändamål eller för skogsbruk. Finnas byggnader uppförda
å egendomen, böra marken och byggnaderna först värderas såsom en enhet;
från det sålunda fastställda enhetsvärdet bör därefter avdragas vad av detsamma
kan anses belöpa å byggnaderna. Ingives ansökan om förvärvstillstånd
senare än två år efter värdering, som nu sagts, torde värderingen
böra kompletteras med en utredning angående den värdeförändring egendomen
på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget under mellantiden
må hava undergått.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
Den omständigheten att sökande uppfyllt fordringarna för bytesförvärv bör
ej utesluta en verklig prövning av förvärvet. Dock torde, såsom sociala jordutredningen
uttalat, sådan sökande icke böra utan särskilda skäl förvägras
koncession. Med hänsyn till den med bytesprincipen avsedda verkan att stimulera
till försäljning av bolagsjord torde detta böra komma till uttryck i
lagtexten. I likhet med jordutredningen anser jag, att tillstånd till förvärv av
överloppsskog utan tillämpning av bytesprincipen såsom regel endast bör lämnas
i fall, då det ej är möjligt eller lämpligt att framtvinga en bytesförsäljning.
Såsom jag i det föregående anfört bör dock denna regel ej utgöra hinder
för att tillåta förvärv, där sökanden visar sig hava under tiden mellan den
1 juli 1925 och de nya bestämmelsernas trädande i kraft avhänt sig jord
under sådana förhållanden, att avhändelsen, om den skett efter sistnämnda
tidpunkt, skulle i byteshänseende ha räknats sökanden till godo.
Jag torde härefter få till behandling upptaga en fråga, som äger samband
med det förut berörda förslaget till ändrade bestämmelser rörande avstyckning.
Stadgandet i 4 § första stycket andra punkten av nu gällande förbudslag
avser endast förvärv av överloppsskog, som utgör del av hemman eller
hemmansdel. Förvärv av skogsmark, som bildar självständig fastighet eller
tillhör avsöndrad lägenhet, är således alltid underkastat de strängare reglerna
i andra stycket av samma paragraf. Vid tiden för 1925 års lags tillkomst
förelago särskilda skäl att på sadant sätt begränsa räckvidden av
förevarande stadgande. Grundsatsen att skog, som erfordrades till stöd för
jordbruket, ej finge av bolag, förening eller stiftelse förvärvas, med mindre
särskild anledning till sådant förvärv förelåge, hade eljest lätteligen kunnat
kringgås. Då gällande jorddelningslagstiftning upptog nämligen —
om man bortser från de särskilda bestämmelser om tilldelning av husbehovsskog,
som beträffande Norrland och vissa delar av Svealand innehöllos i
3 § lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning,
1 § lagen den 25 april 1924 om ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs
län och 20 § 1 mom. lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring — inga regler, som förhindrade att en jordbruksfastighet
uppdelades utan behörig hänsyn till jordbrukets behov av
skog. Genom ägostyckning eller jordavsöndring kunde man således från en
jordbruksfastighets inägor skilja skog, som erfordrades för att självständigt
jordbruk a inägorna skulle kunna bedrivas. Sedan ägostyckning och jordavsöndring
ersatts med avstyckning, ha de strängare koncessionsvillkoren
kommit att få motsvarande giltighet för förvärv av skogsmark, som tillhör
avstyckad fastighet. Därest de ändrade bestämmelser om skogstilldelning
vid avstyckning, som innehållas i förenämnda förslag och för vilka jag tidigare
redogjort, av statsmakterna antagas, synes på ett betryggande sätt vara
sörjt för att skogsmark, som erfordras till stöd för jordbruket, ej kommer
att frånskiljas detta. Därmed torde ur nyss angivna synpunkter anledning ej
föreligga att från de lindrigare koncessionsfallen helt utesluta förvärv av
mark, som bildar särskild fastighet eller tillhör lägenhet eller avstyckad
ägolott. Ej heller har jag funnit några andra skäl, som motivera att sådana
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
förvärv underkastas en strängare prövning än förvärv av mark från hemman
eller hemmansdel. Avgörande bör i det ena såväl som i det andra
fallet vara, vilken betydelse marken äger för jordbruket och den jordbrukande
befolkningen. Med hänsyn härtill vill jag förorda sådan ändring av nu
gällande bestämmelser, att enhetliga regler införas beträffande samtliga de
förvärv, som nyss omförmälts. Ändringen torde lämpligen kunna ske sålunda,
att dels ordet »hemman» i nuvarande 4 § första stycket andra punkten
ersättes med »fastighet» och dels en ny koncessionsgrund införes, avseende
förvärv av självständig fastighet. Vid avfattningen av sistnämnda
koncessionsbestämmelse torde böra beaktas, att jordbrukskommissionen i
Jämtlands län i sitt yttrande över sociala jordutredningens förslag hemställt
om införande i lagen av ett stadgande, enligt vilket bolag med tillämpning
av de lindrigare bestämmelserna skulle kunna medgivas att förvärva mark,
som ursprungligen utlagts såsom inrösningsjord men sedermera visat sig
vara olämplig för jordbruk. Jordbrukskommissionen bär härutinnan anfört
i huvudsak följande.
Vid den länet under förra hälften av 1800-talet övergångna avvittringen
hade utlagts ett flertal s. k. nyhemman eller nybyggen, vilka sedermera visat
sig föga lämpliga som jordbruksfastigheter och a vilka jordbruk antingen
aldrig bedrivits eller, där det bedrivits, på grund av markens för jordbruk
olämpliga beskaffenhet måst nedläggas. Det hade emellertid visat sig, att
å dylika fastigheter i regel skogsbruk kunnat idkas. Det syntes vid sadant
förhållande meningslöst, att å dylika fastigheter söka framtvinga en jordbruksdrift,
som från början vöre dömd att misslyckas. Sådana fastigheter
borde däremot överlämnas till skogsindustrin, som för sitt behov med fordel
kunde tillgodogöra sig deras avkastning.
Till vad jordbrukskommissionen sålunda anfört har länsstyrelsen i länet
anslutit sig. Även jag anser, att de av kommissionen anförda synpunkterna
äro värda beaktande. Jag vill därför förorda, att den nya koncessionsbestämmelsen
avfattas så, att den kommer att inrymma förvärv av självständig
fastighet, därav icke någon del lämpligen kan nyttjas för jordbruk. V id bedömande
av huruvida sådant fall är förhanden bör hänsyn tagas ej endast
till ägornas naturliga beskaffenhet, läge och omfång utan jämväl, da fråga
är om till odling tjänlig jord, till möjligheten att sammanslå sådan jord
med förefintlig brukningsdel. Därest bytesprincipen införes beträffande förvärv
av överloppsskog, synes densamma jämväl böra gälla förväg, som
nyss sagts.
På grund av särskilt stadgande i 4 § första stycket andra punkten gäller
för närvarande, att tillstånd till förvärv av överloppsskog icke utan särskild
anledning må givas, örn den fastighet, vartill marken hör, undergått ägostyckning
utan iakttagande av vad i 3 § förenämnda lag den 25 juni 1909
var för där avsedda fall föreskrivet. Stadgandet innebär i huvudsak, att de
lindrigare koncessionsbestämmelserna ej må tillämpas, med mindre en var av
de jordbruksfastigheter, som ingått i den ägostyckning, varigenom den till förvärv
avsedda marken blivit utbruten, vid styckningsförrättningen tilldelats
erforderlig husbehovsskog. Lämpligheten av att bibehålla detta stadgande i
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
oförändrad eller med hänsyn till förutnämnda utvidgning av berörda bestämmelser
modifierad form torde kunna ifrågasättas. Anmärkas må, att
stadgandet numera icke tjänar det ändamål, för vilket det tillkommit. Enligt
uttalande i motiven till lagen skulle detsamma ersätta en med hänsyn
till stödskogsreglernas effektivitet eljest nödvändig utsträckning av 1909
ars lags tillämplighetsomrade till de delar av riket, där denna lag ej gällde.
Sedan efter jorddelningslagens tillkomst sådan uppdelning av bestående fastigheter,
som 1909 års lag såvitt angick dess giltighetsområde avsåg att förebygga,
ej längre kan komma till stånd, har stadgandet förlorat sitt huvudsakliga
underlag. Mot ett bibehållande därav talar jämväl den omständigheten,
att detsamma icke täger sikte på de faktiskt föreliggande förhållandena
vid tiden för förvärvsansökningens ingivande utan på förhållandena
vid tiden för den förrättning, varigenom den till förvärv avsedda marken
blivit utbruten. Vidare hänför sig stadgandet endast till de fastigheter, som
ingått i nämnda förrättning. Viktigast synes mig emellertid vara, att stadgandet
endast tillgodoser kravet på husbehovsskog och därför är ägnat att
ingiva den enligt min mening oriktiga föreställningen, att vid prövning
av hithörande ärenden hänsyn ej må tagas till vederbörande fastigheters
behov av skog utöver husbehovet. Av nu anförda skäl har jag kommit till
den uppfattningen, att stadgandet ej bör bibehållas i lagen. Inom departementet
har övervägts att ersätta detsamma med ett nytt stadgande av huvudsaklig
innebörd, att tillstånd till förvärv av överloppsskog eller självständig
fastighet, som ej lämpar sig för jordbruk, ej utan särskilda skäl finge
givas, örn förvärvet uppenbarligen skulle förhindra eller försvåra en i avseende
å stödskog erforderlig komplettering av angränsande eller närliggande
jordbruksfastighet. På grund av svårigheterna att i lagtext på ett
lämpligt sätt avgränsa kretsen av de fastigheter, som skulle omfattas av en
sadan prövning, och att bedöma ett dylikt stadgandes verkningar torde
det emellertid få överlämnas åt Kungl. Maj:t att till de förhållanden, varom
nu är fråga, taga den hänsyn, som lagstiftningens huvudsakliga ändamål
— skydd för jordbruket och den jordbrukande befolkningen — kan
anses kräva. Därest de synpunkter, åt vilka jag i det föregående givit uttryck,
delas av riksdagen, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ
ordning utfärda bestämmelser, ägnade att tillgodose behovet av utredning
vid ifrågavarande ärendens avgörande.
I anslutning till vad jag i det föregående anfört har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 3-— 6 §§ lagen
den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom, vilket förslag torde såsom bilaga få
fogas till statsrådsprotokollet. Jag övergår nu till att redogöra för detta förslags
särskilda bestämmelser, i den mån deras innehåll icke redan blivit av
mig berört.
3 §•
I gällande lag användes ordet »fastighet» såsom benämning å fast egendom
överhuvud taget. Vid förslagets utarbetande har det ej kunnat und
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
31
gås att använda detta ord jämväl i annan bemärkelse, nämligen såsom särskild
beteckning å fast egendom, som utgör fastighet i jorddelningslagens
mening. Till undvikande av missförstånd har därför ordet »fastighet» i
3 § liksom å andra ställen i lagen, där detta ord förekommer såsom benämning
å fast egendom i allmänhet, utbytts mot »fast egendom».
4 §•
I första punkten av första stycket har ingen annan ändring vidtagits,
än att ordet »fastigheten» utbytts mot »egendomen».
Under andra punkten har upptagits det i det föregående tillstyrkta
stadgandet beträffande självständig fastighet, som icke till någon del
lämpligen kan nyttjas för jordbruk.
Tredje punkten motsvarar nuvarande andra punkten; dock ha vissa
bestämmelser, som nu finnas upptagna i sistnämnda punkt, av redaktionella
skäl nedflyttats efter första stycket. Beträffande den sakliga innebörden av
de ändringar, som i denna punkt vidtagits, hänvisar jag till redogörelsen för
sociala jordutredningens förslag och mitt i anslutning därtill avgivna allmänna
yttrande. Jag vill här endast tillägga, att jämkningen i de ordalag, som
bestämma begreppet odlingsområde, företagits i förtydligande syfte.
Fjärde, femte och sjätte punkterna motsvara tredje, fjärde
och femte punkterna i nu gällande 4 §. Undantagsbestämmelsen i nuvarande
tredje punkten återfinnes i sista stycket av paragrafen.
Andra stycket upptager bestämmelserna rörande bytesprincipens tillämpning.
Vid bedömande av frågan, huruvida avhändelsen ägt rum inom de före
ansökningens ingivande senast förflutna tio åren, bör, där både köpekontrakt
och köpebrev utfärdats, tiden räknas från köpekontraktets dag.
Stadgandet i sista meningen av andra stycket har tillkommit för att förebygga
markförsäljningar till skogsspekulanter och egendomsjobbare och
motsvarar av sociala jordutredningen i samma syfte föreslagen bestämmelse.
I tredje stycket återfinnas de särskilda stödskogsbestämmelserna för vissa
delar av Kopparbergs län. Såsom motivering till de jämkningar bestämmelserna
i förhållande till nu gällande lag undergått har sociala jordutredningen
anfört:
Stödskogsbestämmelserna i 1906 års lag, vilka utan ändring överflyttades
till 1925 års lag, berörde i fråga om Kopparbergs län ej hela den del av
länet, som undergått storskifte på bekostnad eller med understöd av statsmedel.
Bestämmelserna, som hade tillämplighet å Nedan-Siljans, OvanSiljans
och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar, berörde
nämligen icke Stora Tuna, Gustafs, Säters oell Silfbergs socknar, vilka
i likhet med nyssnämnda socknar och fögderier helt undergått dylikt storskifte,
samt Vika och Torsångs socknar, vilka i fråga örn skattejorden varit
föremål för samma storskifte. Man hade ansett, att berörda socknar till
natur och skogsförhållanden voro likställda med södra delarna av länet.
Att märka vore emellertid, att Säfsnäs socken, som inginge i Väster-Dals
fögderi, ej undergått dylikt storskifte. Denna socken borde således icke
medtagas i de bestämmelser, som komme att motsvara nuvarande 5 § b).
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
Vidare vore att märka, att från och med år 1918 genomförts en viss förändrad
fögderiindelning. Dels hade vissa överflyttningar av storskiftade
socknar skett mellan fögderierna, dels hade till Nedan-Sil.jans fögderi överförts
Kopparbergs och Aspeboda socknar, vilka ej undergått storskifte. Slutligen
hade Svartnäs avskilts från Svärdsjö socken till egen jordebokssocken.
Dessa ändringar i fögderiindelningen påkallade vissa jämkningar.
Bestämmelserna i 5 § b) »vad vid verkställt storskifte betecknats såsom
hemskog och fäbodskog» syntes därjämte böra undergå vissa jämkningar.
Till »verkställt storskifte» hade hittills hänförts, utom storskiftet mellan
byarna, jämväl de åbodelningar, vilka verkställts såsom storskifte, d. v. s.
innan kungörelsen den 18 februari 1859 blev gällande, varemot de åbodelningar,
vilka verkställts efter sagda kungörelses tillkomst och med tillämpning
av lagaskiftesprinciperna, ej ansetts hava någon betydelse beträffande
då åsätta benämningar å skogsskiftena. Anledning att skilja mellan dessa
båda slag av åbodelningar torde emellertid ej föreligga, då någon skillnad
beträffande skogsmarkens uppdelning i hemskog, fäbodskog och utskog ej
förelåge vid de båda olika slagen av åbodelning. För att göra regeln ännu
mindre stel syntes ordet »betecknats» böra utbytas mot »avsetts». Ändamålet
med sistnämnda ändring vore att giva vid handen, att det vöre skogsskiftets
verkliga karaktär och icke dess beteckning, som skulle vara avgörande.
Den ifrågavarande bestämmelsen föresloges alltså erhålla lydelsen
»vad vid skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte
avsetts såsom hemskog och fäbodskog».
Mot vad sociala jordutredningen sålunda anfört har jag ej funnit något
att erinra. Med den avfattning stödskogsbestämmelserna i förslaget erhållit
torde de i andra lagutskottets utlåtande nr 33 till 1925 års riksdag omförmälda
olägenheter, som vidlåda nu gällande bestämmelser, i huvudsak vara
undanröjda. Anledning synes ej föreligga att för de delar av Kopparbergs
län, som icke beröras av bestämmelserna i nuvarande 5 § b), införa motsvarande
föreskrifter.
Stadgandet i fjärde stycket har betingats av de särskilda jordförhållanden,
som äro rådande inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län, och utgör en motsvarighet till bestämmelserna
i 25 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län. Stadgandet
överensstämmer i sak med förslag av sociala jordutredningen, såvitt angår
de delar av länet, som beröras av de särskilda stödskogsbestämmelserna. Såsom
motivering till sitt förslag har utredningen framhållit, att då en brukningsenhet
inom förevarande områden i regel utgjordes av andelar i ett stort
antal hemman samt olika ägoslag inginge i olika andelar, resultatet av en
prövning i strikt överensstämmelse med bestämmelserna i den föreslagna
tredje punkten lätt kunde bliva beroende av rena tillfälligheter. Tillstånd
skulle således kunna meddelas till förvärv av skogsmark från fastighet
med riklig skogstillgång, oaktat denna vore behövlig till fyllande av brist
i sambrukad fastighet, bestående huvudsakligen av inägor, medan åter bestämmelserna
komme att medföra hinder för förvärv från brukningsenhet
med riklig skogstillgång, på den grund att detta överskott icke vore tillfinnandes
å just den hemmansdel, från vilken förvärvet skulle ske. Med
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
33
hänsyn härtill föresloges, att i fråga om de i tredje stycket angivna delarna
av Kopparbergs län skulle, där heminägorna ännu läge i storskifte, vid
tillämpning av bestämmelserna i första stycket tredje punkten hänsyn tagas
jämväl till andra samme ägare eller hans make tillhöriga ägor, vilka såsom
en brukningsdel nyttjades tillsammans med den del av hemmanet, som skulle
återstå efter upplåtelsen.
Till vad sociala jordutredningen anfört kan jag ansluta mig. De av utredningen
framhållna synpunkterna torde genom departementsförslaget bliva
tillgodosedda. Då i de avseenden, utredningen angivit, samma förhållanden
äro rådande inom samtliga de delar av länet, som undergått storskifte på
bekostnad eller med understöd av staten, synes anledning ej föreligga att
begränsa stadgandet till de områden, som beröras av de särskilda stödskogsbestämmelserna.
Bestämmelserna i femte och sjätte styckena finnas i nu gällande lag upptagna
i andra och tredje punkterna av 4 § första stycket.
Kungl. Maj :ts tillstånd till förvärv av område, som skall avstyckas, utgör
naturligen icke hinder för de myndigheter, som hava att handlägga jorddelningsärenden,
att ur andra synpunkter än dem som legat till grund för Kungl.
Maj:ts prövning granska avstyckningens överensstämmelse med gällande lag.
5 §•
Förslagets 5 § innehåller den allmänna koncessionsregel, som i gällande
lag upptages i andra stycket av 4 §.
6 §■
Ändringarna i denna paragraf äro av redaktionell art.
övergångsbestämmelser.
Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1937. I fråga om förvärv, som
skett före nämnda dag, torde i varje särskilt fall böra tillämpas vad dittills
gällande lag innehåller.
Beträffande stadgandet i andra stycket torde jag få hänvisa till vad jag i
den allmänna motiveringen anfört.
Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att lagrådets
utlåtande över det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget till lag
örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom
måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom
utdrag av statsrådsprotokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
P. Gullstrand.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 233.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
Bilaga.
F örslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom.
Härigenom förordnas, att 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1 skola,
6 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som i den ordning
6 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen
vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att
nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra skyddas
pa grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning.
Prövning, varom nu sagts, åligger Konungens befallningshavande i det
län, där egendomen är belägen.
Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet, att bolag, förening
eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva den, vare det gällande
även vid framtida överlåtelser av egendomen eller del därav.
4 §•
Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fast
egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,
1. att egendomen vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av bolag
eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2.
att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan
nyttjas för jordbruk;
3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter,
vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande
omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del
av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd
för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara att
hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägen
-
1 Senaste lydelse av 3, 4 och 6 §§, se SFS 1932:183.
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
35
heter, som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna
sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås
med andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning av
stödskog hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintlig
brukningsdel bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde,
till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk
eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel;
4. att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom
innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn
till skogsvårdens främjande;
5. att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra
hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder
eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov avlivsförnödenheter
eller jordbruksprodukter; eller
6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av
egna hem eller mindre jordbruk.
Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild person av
skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden
erforderlig skogslillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person
av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens
näring i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den
ordning och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär
motsvara den egendom som med förvärvet avses. Med överlåtelse, som ovan
sagts, skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad
jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap, bolag
eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse
av jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person, som
förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst annorledes
än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed
bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen.
Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedan-Siljans
fögderi med undantag för Kopparbergs och Aspeboda socknar, Ovan-Siljans
fögderi, Väster-Dals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt Envikens,
Svärdsjö och Svartnäs socknar av Falu fögderi i Kopparbergs län, icke, utan
att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv av mark, som vid
skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte avsetts
till hemskog och fäbodskog.
I fråga örn de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län skola, där lieminägorna ännu ligga i storskifte,
vid tillämpning av bestämmelserna i tredje punkten samma ägare eller
bans make tillhöriga ägor, vilka gemensamt bilda en brukningsdel, betraktas
såsom en fastighet.
Vad enligt bestämmelserna i tredje punkten förvärvas skall avskiljas ge -
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
nom avstyckning, därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i sådana
samfälligheter, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 §
andra stycket lagen om delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstyckade
ägovidden.
Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må icke, utan att särskild
anledning därtill föreligger, givas, om jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet
göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.
5 §•
Prövas i andra fall än i 4 § angivits på grund av särskilda omständigheter
bolag, förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av
annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill. Såsom
sådan omständighet skall i fråga om förvärv, som göres av annan förening än
ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen
främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse
för föreningens eller stiftelsens verksamhet.
6 §•
Äskas sådan prövning, som i 3 § sägs, eller vill bolag, förening eller stiftelse
jämlikt 4 eller 5 § söka Konungens tillstånd att förvärva fast egendom, skall
ansökan jämte fångeshandlingen ingivas till Konungens befallningshavande
inom tre månader från det fånget skedde. Försittes den tid eller prövas egendomen
icke vara sådan, som i 3 § sägs, och varder ej heller, där Konungens
tillstånd sökes, sådant beviljat, vare fånget ogillt.
Sökes Konungens--— eller egnahemsnämnd.
över Konungens---är stadgad.
Närmare föreskrifter — — — av Konungen.
Är i---fast egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
Vad i 4 § andra stycket stadgas skall allenast hava avseende å bolag, förening
eller stiftelse, som efter lagens ikraftträdande avhänt sig i samma stycke
omförmäld egendom.
I fråga om bolags, förenings eller stiftelses förvärv av fast egendom, vilket
skett före denna lags trädande i kraft, skall i varje särskilt fall tillämpas vad
dittills gällande lag innehåller.
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
37
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 mars
1937.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
Enligt lagrådet den 9 februari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
22 januari 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925
(nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Olof Söderström.
Lagrådet yttrade:
När innehållet i 1906 års lag angående bolags jordförvärv med åtskilliga
ändringar överflyttades till den nu gällande lagen av år 1925, bibehölls den
äldre lagens språkbruk i sådana delar, som icke berördes av ändringarna eller
av det vid lagens revision jämväl föreliggande önskemålet att på särskilda
punkter vinna överensstämmelse med 1916 års lagstiftning örn utlänningars
rättsförvärv. Härav förklaras det bruk, som i lagen göres av uttrycken »fastighet»
och »fast egendom». I de sammanhang, där det förra i rättslig bemärkelse
mer begränsade uttrycket användes, torde från innehållets synpunkt
icke vara något att erinra häremot. Sociala jordutredningen har, såsom
det vill synas med fullt fog, icke sträckt sitt förslag till ändringar i lagen
utöver vad som påkallats av här ifrågavarande sakliga ändamål. Vid överarbetningen
av detta förslag har emellertid företagits en terminologisk revision
av lagen i syfte att utbyta »fastighet» mot »fast egendom», och detta
har haft till följd att ändrad avfattning föreslås även i sådana avseenden,
vilka icke äga något sammanhang med nu förevarande lagstiftningsspörsmål.
Huruvida härigenom vinnes en redaktionell förbättring måste synas tvivel
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
aktigt, såsom särskilt den föreslagna lydelsen av 4 § lärer giva vid handen.
I allmänhet torde gälia, att när — såsom i detta fall — dylika omskrivningar
äro att anse såsom helt onödiga, de helst också böra undvikas.
* §■
Tvekan kan råda om den åsyftade innebörden av det i första stycket tredje
punkten använda uttrycket brukningsdel. När i denna punkt talas om delning
av »förefintlig brukningsdel», åsyftas därmed uppenbarligen detsamma
som i gällande lag betecknas med »förutvarande jordbruk». Samtidigt
talas emellertid örn att sammanslå odlingsområde med »annan brukningsdel»,
varav skulle kunna dragas den slutsatsen att även ett i sin helhet
ouppodlat område skulle falla under beteckningen brukningsdel, i den mening
ordet här användes. Stadgandet lärer alltså böra förtydligas.
Slutstadgandet.
Innehållet av de med förevarande förslag avsedda lagändringarna torde
icke vara av sådan beskaffenhet att en bestämmelse i enlighet med slutstadgandets
tredje stycke kan anses pakallad. Detta stycke synes därför kunna
utgå.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
39
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 13 mars 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets
den 11 mars 1937 avgivna utlåtande över det den 22 januari 1937 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18
juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:
I anledning av de från lagrådets sida gjorda erinringarna har förslaget blivit
inom jordbruksdepartementet överarbetat. Sålunda har till förtydligande
av stadgandet i 4 § första stycket tredje punkten de här förekommande orden
»förefintlig brukningsdel» utbytts mot »förefintligt jordbruk». Efter denna
jämkning av stadgandets avfattning torde det vara klart, att undei beteckningen
brukningsdel, i den mening detta ord eljest förekommer, faller jämväl
ett i sin helhet ouppodlat område, som lämpligen kan brukas. Vidare har
sista stycket i förslagets slutstadgande utgått. Vad lagrådet anfört med avseende
å det inom departementet verkställda utbytet av »fastighet» mot »fast
egendom» har synts mig ej innefatta tillräcklig anledning att göra ändring
i det upprättade förslaget.
Föredraganden hemställer, att det inom jordbruksdepartementet överarbetade
förslaget till lag örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925
(nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.