Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

1

Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m.;
given Stockholms slott den 13 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
örn delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
25) örn servitut; samt

4) lag om ändrad lydelse av 55 § andra stycket förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 232.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2 §, 19 kap. 1, 3, 9, 11, 12 och S6 §§
samt 21 kap. 42, 43 och 68 §§ lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord
a landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

2 §•

Laga skifte---tillkommit skifteslaget.

Fastighet, som — ---det skifteslag.

Har skifteslag---äga rum.

Vad i--— under 2 avses.

Utöver skifteslag, örn vilka förut i denna paragraf förmäles, kunna bildas
särskilda skifteslag på sätt nedan närmare sägs. Fastighet, vilken uppkommit
genom sammanläggning i enlighet med föreskrifterna i lagen örn sammanläggning
av fastigheter å landet, skall, där den bildats av ägor, tillhörande
olika ursprungliga skifteslag, eller genom sammanläggning av samtliga
ägolotter i vilka under 1 omförmält skifteslag må vara uppdelat, anses såsom
skifteslag, varom under 1 sägs. Hava eljest fastigheter, vilka själva utgöra
skifteslag, sammanlagts till en fastighet, skall denna anses såsom skifteslag,
varom under 2 förmäles. I övrigt skall angående särskilt bildat skifteslag
gälla, att, där till ett skifteslag sammanförts ägor belägna å ömse sidor örn rågång,
skifteslaget anses såsom sadant skifteslag, varom under 1 sägs. men i
annat fall såsom skifteslag, varom under 2 eller 3 förmäles.

19 KAP.

1 §•

Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omförmälas
viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning för
att utgöra en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet eller
fastighetsdel som för ändamålet avstyckas, dock att, där ägovidd som nu

1 Senaste lydelse av 19 kap. 1 § se SFS 1931: 144, 21 kap. 43 och 68 §§ se SFS 1935: 236

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

3

sagts är avsedd att ingå i sammanläggning eller avstyckning skall ske under
villkor att stamfastigheten sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel,
för avstyckningen tillika erfordras att sådan sammanläggning efter
vad därom är särskilt stadgat må äga rum.

Avstyckning av----inom området.

Vid uppgörande--— för avlopp.

Finner Konungens — — — lämnar tillstånd.

3 §•

Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt
sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den
skall sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel, bilda en fastighet
gemensamt med denna. Ej må avstyckning ske sålunda, att stamfastigheten
ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet eller, där den skall
ingå i sammanläggning, bilda en fastighet gemensamt med den fastighet eller
fastighetsdel, med vilken den skall sammanläggas.

I övrigt skall vid avstyckning iakttagas följande:

1. Fastighet, avsedd till jordbruk, skall innehålla åker, äng eller därtill
odlingsbar mark samt, där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas,
lämpligt belägen skog för tillgodoseende av nödigt husbehov, i den mån tillgång
till sådan finnes; och skall tillses att å fastighetens mark i mån av behov
kan erhållas tillgång till bete ävensom, där sa finnes önskvärt och lämpligen
kan ske, att möjlighet finnes till jordbrukets förstärkning genom nyodling.
Skall sammanläggning äga rum i samband med avstyckningen, må
vid uppskattningen av behovet av olika ägoslag medräknas tillgång av motsvarande
ägoslag å annan fastighet eller fastighetsdel, som skall ingå i sammanläggningen.

2. Avstyckning från jordbruksfastighet må ej äga rum med mindre det
kan antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, där
sammanläggning skall äga rum, genom avstyckningen och sammanläggningen
skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande
befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten.

3. Är fråga örn avstyckning från jordbruksfastighet, skall örn tilldelning
av skogsmark särskilt gälla,

a) att i ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,
för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig
natur, för drivande av självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt
att inom fastighetens gränser finnes skog utöver husbehovet, avstyckning
må ske allenast så, att en var i förrättningen ingående jordbruksfastighet i
mån av tillgång erhåller sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för
jordbruket; dock att avvikelse från vad nu stadgats må göras beträffande
viss fastighet, såframt det är uppenbart, att den kan bestå såsom självständig

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

fastighet utan tillgång av skog utöver husbehovet, samt jordbrukets fördel av
stödskog icke därigenom minskas;

b) att i ort med ringa skogstillgång avstyckning må så verkställas, att
skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,
såframt det för skogens bestånd prövas angeläget;

c) att i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt
dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för
drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet
hör skogsmark, ägolott må avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning
härav.

4. Vad under 1—3 stadgats skall ej utgöra hinder för avstyckning av mark
för tillgodoseende av uppkommet behov av lägenheter för småbruk åt innehavare,
som beräknas erhålla sin huvudsakliga bärgning annorledes än av
eget jordbruk, eller av bostadslägenheter eller för beredande av plats för industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller därmed jämförligt
ändamål; dock att i fråga om småbrukslägenhet skall tillses, att å
lägenhetens mark i mån av behov kan erhållas tillgång till bete, där så lämpligen
kan ske.

9 §•

Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den
därom upprättade avhandlingen införas i förrättningsprotokollet eller i styrkt
avskrift biläggas detta. Är ägovidd, som avstyckas, eller stamfastigheten avsedd
att ingå i sammanläggning, skall sådant i protokollet särskilt angivas.

11 §•

Till fastighet, som bildas genom avstyckning, må läggas högst tre skiften
eller, där till stamfastigheten vid laga skifte utlagts flera än tre skiften, lika
många skiften som tillhöra stamfastigheten, dock att, där avstyckningen avser
mark, som är samfälld för flera fastigheter, skiftenas antal icke i något
fall må överstiga tre. Vid avstyckning skall tillses, att ägovidd som avstyckas,
så ock stamfastigheten, i den mån ägornas läge och beskaffenhet det
medgiva erhåller regelbunden och för dess nyttjande lämplig form.

Skall sammanläggning äga rum i samband med avstyckningen, skall tillses,
att antalet skiften, vari den för sammanläggning avsedda marken utlägges,
och deras form ej må medföra hinder för sammanläggning efter vad därom
är stadgat.

12 §.

Avstyckning skall--— nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd
skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning
avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfasligheten
och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma
stamfastigheten; dock må, därest i ägovidd, som avstyckas, ingår
åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten var -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

der tjänlig till jordbruk, och avstyckningen ej sker för sådant ändamål varom
i 3 § andra stycket under 4 sägs, bestämmelse ej meddelas, varigenom den avstyckade
ägovidden uteslutes från rätt till delaktighet i allmänning eller därmed
likställd samfällighet, utan skall vad av stamfastigheten tillkommande
andel i sådan samfällighet kan skäligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden
tilläggas denna.

För de--— sådan fastighet.

Avsättande av — — — fastighetens ägare.

26 §.

Område, som varit anslaget till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,
må avstyckas till särskild fastighet utan hinder därav, att avstyckningen icke
överensstämmer med vad i 3 § första stycket andra punkten samt andra stycket
under 1—3 är för avstyckning i allmänhet stadgat. I avseende å avstyckning
av sådant område skola bestämmelserna i 4 och 11 samt 16 18 §§ icke

heller tillämpas.

21 KAP.

42 §.

Då talan — ■--mot förrättningen.

Avser mot----43 § stadgas.

Finnes i----å förrättningen.

Har laga--— från byggnadsnämnden.

Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning, må fastställelse ej meddelas med
mindre tillika gives förordnande örn sammanläggningen.

43 §.

Hava besvär---stycket sägs.

Sedan handlingarna inkommit till ägodelningsdomaren, företage denne förrättningen
till prövning, därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs skall äga tilllämpning.
Där anledning ej förekommer till annat ån att förrättningen äi
lagligen beskaffad samt, såvitt angår avstyckning av mark för sammanläggning
eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, förordnande
tillika gives örn sammanläggningen, meddele ägodelningsdomaren fastställelse
å förrättningen, men eljest hänskjuta han frågan till ägodelnmgsrätten
samt utsätte, så snart lämpligen kan ske, tid och ort för målets handläggning.
För ägodelningsrättens behandling av målet gällö i ty fall vad i
42 g tredje stycket sägs.

Utgöres förrättningen av sådan avstyckning, med vilken avses bildande
av särskild fastighet, utan att därvid fästs villkor att stamlastigheten skall
ingå i sammanläggning, har överlantmätaren att företaga förrättningen till
prövning samt, där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad, meddela fastställelse dåra. Ilar förrättningen, pa
sätt i 22 § andra stycket sågs, blivit medelst påskrift å protokollet godkänd, ut -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

gore den omständigheten, att den för talan mot avstyckningsförrättning stadgade
tid icke gått till ända, ej hinder för prövningens företagande. Förekommer
anledning^ att förrättningen icke är lagligen beskaffad, hänskjute överlantmätaren
frågan om fastställelse till ägodelningsrätten, skolande för sådant
fall de i första stycket meddelade föreskrifter äga tillämpning.

68 §.

I mål---- Konungens befallningshavande.

Är någon---är bestämt.

I mål---från byggnadsnämnden.

Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning, må Konungens befallningshavande
meddela fastställelse å avstyckningen allenast under villkor att förordnande
gives om sammanläggningen enligt vad därom är särskilt stadgat.

Beträffande klagan — ---är bestämd.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937; dock att vad däri stadgats icke
skall utgöra hinder för avstyckning, beträffande vilken utlåtande, varom i
19 kap. 16 § sägs, avgivits före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 joni 1920 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet.

*

Härigenom förordnas, att 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

1 §•

Fastigheter å--— å landet.

Vidare må---— å landet.

Ej vare----- mot sammanläggning.

Vad nu är sagt om rätt att låta fastighet ingå i sammanläggning skall äga
motsvarande tillämpning å del därav, som i den ordning särskilt är stadgad
för ändamålet avstyckas; skolande, där ej annorlunda stadgas, vad nedan
sägs om fastighet i tillämpliga delar gälla örn fastighetsdel, varom här är
fråga.

Ändå att fastigheterna ej ingå i samma skifteslag av beskaffenhet, varom
under 1 sägs, eller som avses i 1 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet,
må med fastighet eller för ändamålet avstyckad del av fastighet sammanläggas
från annan fastighet för ändamålet avstyckad del av beskaffenhet att
ej kunna bestå såsom särskild fastighet, så ock fastighet, från vilken avstyckning
skett under villkor att återstoden skall ingå i den sammanläggning, och
som efter avstyckningen ej kan bestå såsom särskild fastighet.

Fastigheter, vilka ---- — prövas föreligga.

6 §.

Fastigheter, vilkas--— laga skifte.

Sammanläggning i---lag stadgas.

Sammanläggning, varom i 1 § femte stycket förmärs, må ej äga rum med
mindre därigenom befordras en lämplig fastighetsindelning.

15 §.

Sedan ärendet — — — om sammanläggningen.

Har sökanden----ägodelningsrättens prövning.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1936: 318, 15 § se SFS 1935. 240.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Huruledes, då fråga är om sammanläggning i samband med avstyckning,
beslut i ärendet, där ansökningen bifalles, i vissa fall skall meddelas i sammanhang
med fastställelse å avstyckningen, därom skils i 21 kap. 42 och
43 §§ i lagen örn delning av jord a landet. Ankommer fastställelseprövningen
a Konungens befallningshavande, må förordnande om sammanläggningen ej
inedddas, förrän avstyckningen blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd
på sätt i 21 kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.

Angående meddelat--— i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet--— till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937.

Kungl. Majlis proposition nr 232.

9

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall
införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av följande innehåll, dels ock att
3 och 8 §§ samma lag1 skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse:

3 §•

Vad i 1 kap. 3—6 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat
i fråga örn nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande tillämpning;
dock att vad där stadgas angående verkan av överlåtelse av fastigheten
eller av dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer eller av
återköp enligt lagen örn återköpsrätt till fast egendom icke skall äga tilllämpning
å servitut, som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning eller
vid avstyckning av område som ej ingår i tomtindelning, ej heller å servitut,
som tillkommit före den 1 januari 1876, eller å servitut, som avses i 7 a §. 7

7 a §.

Har servitut, som innefattar rättighet till skogsfång och mulbete eller endera
av dessa rättigheter och som ej är till tiden begränsat, varit av ålder
gällande eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband
med tillkomsten av den fastighet till vars förmån det gäller, vare medgivande
av den fastighetens ägare, att servitutet må helt eller delvis upphöra, utan
verkan med mindre medgivandet godkänts av domstol. Sådant godkännande
må meddelas allenast:

1. örn servitutet ersättes med annat servitut, som prövas medföra lika fördel
för den fastighet till vars förmån det gäller;

2. om servitutet ersättes med äganderätt till område, som kan sammanläggas
med den fastighet till vars förmån servitutet gäller, och som prövas
svara mot den förmån servitutet innebär;

3. örn eljest servitutets upphörande prövas vara av väsentlig betydelse
för den fastighet som besväras av servitutet och till gagn för ortens näringsförhållanden,
samt det är uppenbart att rätt, som tillkommer innehavare av

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1924: 390, 8 § se SFS 1936: 381.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

fordran varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken, icke äventyras genom åtgärden.

Har, enligt vad under 1 sagts, servitut ersatts med annat servitut, skall i
fråga örn det nya servitutet sa anses, som örn det tillkommit å samma tid
och sätt som det förra. I fall, som avses under 2, må servitutet ej upphöra
förr än sammanläggningen genomförts.

Om domstols beslut i fall, som avses under 1 och 2, skall genom dess föranstaltande
så snart ske kan anteckning göras i fastighets- eller inteckningsboken.

8 §•

Vad i 4, 5, 5 a, 7 och 7 a §§ stadgas angående begränsning, förflyttning, förändring
och upphörande av servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid
upplåtelsen annat förbehåll skett.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 55 § andra stycket förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 55 § andra stycket förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom1 skall erhålla följande ändrade lydelse: Vad

i 44 och 45 §§ är stadgat angående inteckning för nyttjanderätt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för servitut; dock att,
där inteckning beviljats för servitut, som innefattar rättighet för all framtid
till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, och som tillkommit
före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten av
den fastighet, till vars förmån det gäller, inteckningen ej må dödas, med,
mindre det visas att servitutet upphört.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1937.

1 Senaste lydelse se SFS 1912: 213; jfr SFS 1934: 254.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om vissa
ändringar i jorddelningslagen m. m.

Föredraganden anför:

»Gällande jorddelningslagstiftning innefattar åtskilliga bestämmelser, vilka
åsyfta att förhindra en olämplig fastighetsbildning. Vad särskilt angår rätten
till avstyckning — varom stadgas i 19 kap. jorddelningslagen — är denna
underkastad inskränkningar med hänsyn såväl till beskaffenheten av de
särskilda fastigheter, vilka äro avsedda att bildas genom åtgärden, som ock
till den därigenom uppkommande fastighetsindelningens inverkan på näringsförhållandena.
Alltsedan lagstiftningens tillkomst år 1926 ha vid upprepade
tillfällen statsmakternas förnyade uppmärksamhet riktats på dessa
stadganden och framställningar gjorts örn revision av dem, bland annat i
sjfte att vid avstyckning bättre tillgodose jordbruksnäringens krav.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 mars 1933 (nr 106)
anhållit örn utredning, huruvida och i vad mån tillämpningen av 19 kap.
3 § jorddelningslagen jämte därmed sammanhängande lagrum varit gyrin -sam för bildande av bärkraftiga jordbruksfastigheter — vid vilken utredning
särskilt avseende borde fästas å verkningarna av gällande praxis i fråga
om tilldelning av erforderliga ägoslag — uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut
den 28 augusti 1933 åt den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december
1930 tillsatta sociala jordutredningen att verkställa den begärda utredningen.

Sociala jordutredningen har den 12 juni 1936 avlämnat betänkande med
förslag till revision av lagstiftningen angående avstyckning m. m. (statens
off. utredn. 1936: 26), innefattande av motiv åtföljda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1, 3 och 11 §§ lagen den 18
juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

2) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut;
samt

3) lag om tillägg till förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom.

Dessa lagförslag torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet.

Utlåtanden över betänkandet ha, efter remiss, avgivits av lantmäteristyrelsen,
statens egnahemsstyrelse, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, statens jordnämnd och länsstyrelserna
ävensom av Sveriges skogsägareförbund och skogsägareföreningarnas
riksförbund. Med dessa utlåtanden ha tillika inkommit yttranden av
överlantmätarna, hushållningssällskapens egnahemsnämnder, skogsvårdsstyrelserna
och jordbrukskommissionerna i riket. Slutligen har föreningen
Västra Sveriges skogsmän till Kungl. Majit inkommit med en skrivelse i
ärendet.

Ärendet har därefter varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
I anslutning härtill har behandlats ett i annan ordning väckt förslag
om ändring av de i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning
av fastigheter å landet meddelade bestämmelserna angående sammanläggning
av delar av olika primära skifteslag, vilken fråga äger visst samband
med den förut nämnda.

Jag anhåller nu att få lämna en sammanfattande redogörelse för förslagen
och de däröver avgivna yttrandena.

A. Ändrade bestämmelser örn avstyckning.

Gällande allmänna bestämmelser angående avstyckning återfinnas i 19 kap.
jorddelningslagen. Enligt det grundläggande stadgandet i 1 § må, i den ordning
och under de villkor i nämnda kapitel omförmälas, från fastighet viss
till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning för att utgöra
en fastighet för sig eller för att sammanläggas med annan fastighet. Örn
vad i materiellt hänseende därvid skall iakttagas stadgas i 3 §. I denna paragrafs
första stycke meddelas föreskrifter angående beskaffenheten av ägovidd
som skall avstyckas: sådan ägovidd skall, med hänsyn till omfång och
belägenhet samt beskaffenhet i övrigt ävensom till eljest föreliggande förhållanden,
lämpligen kunna antingen såsom fastighet för sig på varaktigt
sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, om den
skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med
denna. Enligt andra stycket får avstyckning ej ske sålunda, att stamfastighelen
ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet. I fråga om avstyckning
från jordbruksfastighet innehåller tredje stycket den särskilda bestämmelsen,
att sådan avstyckning ej får äga rum med mindre det kan antagas
att den fastighetsindelning som skulle uppstå genom avstyckningen, respektive
genom avstyckningen och sammanläggningen, bereder ökade utkomstmöjligheter
för den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

jordbruksnäringen i orten. Särskilda föreskrifter finnas vidare upptagna i
fjärde stycket för sådana fall då till fastighet, varifrån avstyckning skall ske,
hör skogsmark. Avstyckningen får då ej ske på sådant sätt att icke såväl
stamfastigheten som avstyckad del — envar såframt däri ingår åker, äng
elier därtill odlingsbar mark av den omfattning att fastigheten blir tjänlig
till jordbruk i mån av tillgång erhåller för dess nyttjande erforderlig skog;
är fråga om avstyckning för sammanläggning, skall vid beräkningen härav
hänsyn tagas även till skogstillgangen å den fastighet varmed den avstyckade
delen är avsedd att sammanläggas. I ort med ringa skogstillgång kan
emellertid hela skogsmarken tilldelas en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,
örn så prövas angeläget för skogens bestånd eller eljest skäl därtill
äro. Enligt sista (femte) stycket gäller såsom undantag från de nu återgivna
bestämmelserna, att vad i tredje och fjärde styckena stadgas ej skall
utgöra hinder för avstyckning av mark för att tillgodose behov av mindre
lägenheter eller för att bereda plats för industriell anläggning eller därmed
jämförligt ändamål.

Sociala jordutredningens förslag.

I betänkandet har föreslagits en fullständig omarbetning av 19 kap. 3 §
ävensom ett par därav föranledda, huvudsakligen formella jämkningar i
1 § och 11 § andra stycket samma kapitel.

I sin motivering till dessa lagändringar har sociala jordutredningen inledningsvis
uttalat, att den omfattande undersökning som verkställts otvivelaktigt
givit vid handen, att myndigheterna på ett i stort sett tillfredsställande
sätt handhaft tillämpningen av bestämmelserna om avstvckning.
Av undersökningen har sociala jordutredningen vidare funnit
framgå, att i fråga om jorddelningslagens tillämpning en bestämd praxis numera
utbildat sig hos de myndigheter som fått lagens tillämpning sig anförtrodd,
samt att dessa myndigheter ägnade en livlig uppmärksamhet åt de
frågor soln sammanhängde med nybildning av fastigheter genom avstyckning.
Angående riktlinjerna för en lagstiftning på området anföres härefter
i betänkandet:

Fordringarna på ett jordbruks bärkraft måste ställas olika i olika delar av
andet. Detaljerade bestämmelser örn storlek och ägosammansättning, tilllampliga
pa hela landet, kunna därför aldrig uppställas. Den nuvarande
,?ftn/?,rUtS^tt?r för sin rätta tillämpning individuell prövning i varje särskilt
fall och denna princip torde vara ofrånkomlig. De av naturen betingade
förutsättningarna för fastighetsbildning sätta med nödvändighet sin
prägel pa avstyckningsverksamheten. Någon ändring av de olika orternas
tastighetstyper kan givetvis ej komma i fråga. Strävandena måste i stället
ga ut pa att inom den av naturen själv utstakade ramen göra nybildade
fastigheter sa lampliga för sitt ekonomiska ändamål, som förhållandena medDet
torde 1 sakens natur, att en verksamhet, som strävar till

de a mai, icke kan bindas av alltför snävt tillskurna lagbestämmelser. Förhållandena
skifta fran fall till fall, och ett lyckligt resultat kan icke vinnas
med mindre an att vederbörande skiftesmyndigheter hava frihet att i en -

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

lighet nied lagens anda och mening handla så som förhållandena i det särskilda
fallet kräva.

Vidare uttalas, att — även om den gångna tidens erfarenhet givit vid handen,
att de ifrågavarande bestämmelserna i huvudsak varit lämpliga för bildande
av bärkraftiga jordbrukslägenheter och att de med stöd av 1926 års
jorddelningslag bildade jordbrukslägenheterna blivit så långt görligt varit
efter ortens förhållanden försedda med erforderliga ägoslag — den verkställda
utredningen dock blottat brister i lagstiftningen, vilka visade att lagen
i vissa hänseenden vore i behov av jämkning. Härutinnan anföres i betänkandet,
att det befunnits lämpligt att tydligare i lagtexten angiva att det för
bärkraften av ett jordbruk, särskilt då fråga vore örn mindre jordbrukslägenheter,
vöre önskvärt att utvecklingsmöjligheter funnes och att följaktligen
odlingsmark borde tilldelas såvitt ske kunde, att av utredningen framgått
att den för ett jordbruks bärkraft synnerligen viktiga betesfrågan icke
alltid vunnit tillbörligt beaktande, samt att behov framträtt att på annat sätt
än för närvarande vore fallet utforma bestämmelserna örn skogstilldelning
vid avstyckning.

19 kap. 3 § jorddelningslagen har för bättre överskådlighets vinnande
föreslagits uppdelad i tre moment.

1 mom. Såsom huvudstadgande har paragrafens nuvarande första stycke
upptagits i det närmaste oförändrat. Avfattningen har emellertid jämkats
i syfte att därav skall uttryckligen framgå, att avstyckning av två eller
flera fastighetsdelar för sammanläggning med varandra är tillåten. (Härmed
sammanhänga ock de nyss omnämnda ändringarna i 1 och 11 §§.) — Utöver
huvudstadgandet lia i 1 mom. under fyra punkter föreslagits vissa särskilda
regler att iakttagas vid avstyckning.

I punkt i stadgas sålunda att fastighet, avsedd till jordbruk, skall innehålla
odlad jord eller odlingsmark samt för dess nyttjande till jordbruksändamål
erforderlig lämpligt belägen skog, i den mån tillgång till sådan
finnes, samt att det skall tillses att å fastighetens mark i mån av behov kan
erhållas tillgång till bete. Vidare bör, där så är erforderligt och lämpligen
Iean ske, tillses att möjlighet finnes till jordbrukets förstärkning genom nyodling.

Dessa bestämmelser sakna motsvarighet enligt paragrafens nuvarande lydelse.
Avsikten med deras införande har sociala jordutredningen förklarat
vara att framhålla, att fastighet för jordbruksändamål skall lia en sådan allsidig
sammansättning och en sådan ägoarrondering, att fastigheten med
hänsyn till användningen och under iakttagande av de olika betingelserna
för jordbruk, som finnas inom olika delar av landet, kan antagas ha förutsättningar
att bestå och utvecklas. Härom anföres i betänkandet, att från
myndigheterna framförts en rätt allmän önskan att grunderna för fastighetsbildningen
skulle tydligare angivas i lagtexten, men att det synts sociala
jordutredningen icke vara möjligt att där införa särskilda arealbestämmelser
i fråga örn avstyckad fastighet. I detta sammanhang har sociala jordutredningen
även framhållit vikten av att vid avstyckning tillse, att nybildade

16

Kungl. Majlis proposition nr 232.

jordbruksfastigheter i fråga om de olika ägoslagen tilltagas så att de kunna
bereda innehavaren och hans familj bärgning och sysselsättning. I motiveringen
yttras härefter bland annat:

Med hänsyn till den framträdande plats, som frågan örn skogstilldelning
för närvarande intager, har tillgodoseende av betesbehovet och möjligheterna
till jordbrukets utveckling genom nyodling kommit i skymundan.
~ — — Särskilt inom de län, där fri betesgång på skogen ännu tilllämpas,
torde man inom den närmaste tiden måhända icke kunna påräkna
något intresse för betesmarkstiildelning vid avstyckning. Då man emellertid
kan vara berättigad att utgå ifrån att skogsbetet så småningom i stor utsträckning
kommer att försvinna, framstår med nödvändighet vikten av att
man redan nu vid fastighetsbildningen har sin uppmärksamhet riktad på
betydelsen av att tillse, att de avstyckade fastigheterna inom sina gränser
erhålla sådan mark, varå bete utan alltför stora kostnader kan anordnas.
Främst avses härvid betesäng eller skogsmark, som kan beredas till bete,
men i brist på sådan betesproducerande mark måste tillses att arealen odlad
jord eller odlingsmark tilltages så stor, att en del av densamma kan utläggas
till kulturbete.--— Den av sociala jordutredningen verkställda ut redningen

har tydligt visat, att möjligheten att tillägga en nybildad fastighet
odlingsbar mark icke alltid är tillfinnandes. I stora delar av riket är
all mark, som med ekonomisk fördel kan uppodlas, redan lagd under plog.
Det torde huvudsakligen vara i de norrländska länen, som odlingsbar mark
förekommer i någon större utsträckning. Där odlingsmöjligheter föreligga,
kan det uppenbarligen vara av största vikt för ett jordbruks framtida bärighet
och utveckling att vid fastighetsbildningen dessa möjligheter tillvaratagas.
Av uttalanden till sociala jordutredningen framgår, att lagstiftningen
icke ansetts tillräckligt vägledande härutinnan.--—

I lagförslaget har uttryckligen angivits, att en jordbruksfastighet kan bildas
ej blott av åker och äng, utan jämväl av odlingsmark. Det torde böra
framhållas, att då mark vid avstyckning upptages som odlingsmark, det
givetvis är av stor vikt, att såsom sådan icke upptages annan mark än den
som uppfyller betingelserna för odlingsmark enligt 11 kap. 1 § jorddelningslagen
samt kungl, kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417) nied föreskrifter
om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas, om ägors
gradering och uppskattning, ägobeskrivning, hävdeförteckning, delningsbeskrivning
samt örn beräknande av vissa ersättningar mellan skiftesdelägare.

I punkt 2 har föreslagits bestämmelse därom att, då fråga är örn avstyckning
av mark för sammanläggning med annan fastighet eller del därav, vid
uppskattningen av behovet av olika ägoslag må medräknas tillgång av motsvarande
ägoslag å den fastighet eller fastighetsdel, varmed den avstyckade
delen är avsedd att sammanläggas.

Stadgandet saknar motsvarighet i gällande lag men innebär, enligt vad i
betänkandet uttalas, icke någon ändring i bestämmelserna utan allenast ett
förtydligande därav. Efter framhållande, att ordalagen i paragrafens första
stycke uppenbarligen måste så förstås att den genom sammanläggningen
uppkommande fastigheten skall uppfylla villkoren för en fullständig fastighet,
anföres till närmare utveckling härav:

Det bör således icke vara tillåtet att genom avstyckning av en mera betydande
ägovidd och dennas sammanläggning med exempelvis en bostadslägenhet
eller arbetarsmåbrukslägenhet bilda en jordbruksfastighet, som icke

17

Kungl. Majtts proposition nr 232.

uppfyller lagens krav på fullständighet. Däremot kan det givetvis förekomma
fall då för visst ändamål, t. ex. Tätning av ägogränser eller önskvärd
komplettering av visst ägoslag, avstyckning kan medgivas av ägovidd tor sammanläggning
med en tidigare bildad men ofullständig fastighet, aven om
denna senare efter kompletteringen icke i alla hänseenden uppfyller lagens
fordran på fullständighet. Den har i varje fall blivit ur fastighetsbildnmgssynpunkt
bättre än den var före åtgärdens vidtagande. Ej heller torde hinder
böra möta mot att exempelvis avstycka ett mindre skogsområde för sammanläggning
med en bostadslägenhet, örn skäl för sådan åtgärd toreligga.

1 punkt 3 återfinnes stadgandet i nuvarande andra stycket med ett tilllägg,
vilket bereder möjlighet till avstyckning under förutsättning att stamfastigheten,
där den skall sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel,
kan bilda en fastighet gemensamt med denna. — Punkt 4 är lika lydande
med nuvarande tredje stycket.

2 mom. upptager särskilda bestämmelser om skogstilldelning vid avstyckning
från jordbruksfastighet och utgör alltså en motsvarighet till fjärde
stycket enligt paragrafens gällande lydelse. I sin motivering framhåller sociala
jordutredningen till en början, hurusom lämpligheten av att vid avstyckning
föreskriva obligatorisk tilldelning av skog alltid varit föremål for
delade meningar samt att motsättningarna på senare tider väsentligen skärpts.
Efter erinran örn att lagens uttryck ''erforderlig skog’ i praktiken i allmänhet
tolkats så, att därmed avsåges s. k. husbehovsskog, anföres i betänkandet
vidare att under den verkställda undersökningen vitt skilda uppfattningar
rörande vikten och värdet av skogstilldelning till mindre jordbrukslägenheter
framträtt. Vid övervägande av spörsmålet har sociala jordutredningen kommit
till den uppfattningen, att den nu gällande lagens krav på skogstilldelning
borde i princip bibehållas, men att vissa jämkningar i bestämmelserna
vore påkallade. — Momentet är uppdelat i tre punkter, innefattande
särskilda regler för orter med olika skogstillgång och näringsförhållanden i

uvngi.

Punkt 1 avser ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till ortens
näringsförhållanden, för så vilt dessa äro grundade på förutsättningar av
varaktig natur, för drivande av självständigt jordbruk är erforderligt att inom
fastighetens gränser finnes skog av sådan omfattning att den kan utgöra
varaktigt stöd för jordbruket (stödskog). Där skall, enligt förslaget, avstyckning
få ske endast på sådant sätt att jordbrukets fördel av stödskog icke
minskas.

Stadgandet är nytt. 1 motiveringen understrykes att det för vissa delar
av landet, särskilt den norrländska skogsbygden, vore ett både socialt och
jordbrukspolitiskt intresse att den stödskog som funnes kvar för jordbruket
icke avskildes därifrån. Rörande tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen
heter det i betänkandet:

Avstyckning från en jordbruksfastighet med stödskog får sålunda endast
ske på sådant sätt att'' tillräcklig stödskog antingen bibehålies vid stamfastigheten
eller, örn huvuddelen av inägojorden avstyckas, tilldelas avstyckningen.
Det hör sålunda icke vara tillåtet alt exempelvis avstycka magojorden
jämte erforderlig husbehovsskog och såsom stamfastighet bibehålla

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

huvuddelen av skogsmarken. Däremot bör det vara tillåtet att från en fas*•?,
,, • stodskog avstycka en lägenhet med allenast husbehovsskogstilldelmng
under förutsättning att vid stamfastigheten bibehålies så stor
myckenhet stödskog, som i orten anses erforderlig. Huvudvikten bör läggas
därpå, att den fördel, ett bestående jordbruk har av stödskog, icke bör
fa mmskas genom jorddelning.

I punkt 2 har upptagits det i sista punkten av nuvarande fjärde stycket
meddelade stadgandet örn befrielse från skogstilldelningstvånget i ort med
ringa skogstillgång. Undantagsregeln skall dock enligt förslaget bliva tillämplig
endast där så prövas angeläget för skogens bestånd. Denna avvikelse
från gällande rätt motiveras av en under punkt 3 föreslagen ny bestämmelse,
avseende ort dar det med hänsyn till näringsförhållandena, för så vitt dessa
aro grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för
drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet
hör skogsmark. 1 sådan ort skall ägolott få avskiljas utan eljest erforderlig
tilldelning därav. Till närmare utveckling av sistnämnda stadgandes
innebörd anför sociala jordutredningen:

1 j?.unkt 3 av 2 momentet föreslås lättnader beträffande skogstilldelningstvånget
tor sådana orter med gynnsamma avsättningsförhållanden, där näringslivet
ar sa specialiserat, att mjölkproduktion, spannmålsodling, djuruppfödning och
ti adgardsskotsel m. m. utgöra jordbrukens huvudsakliga produktionsgrenar,
under det att tillgången på egen mark av skogsprodukter icke är erforderlig
tor jordbrukets bärighet.---Bakom denna ståndpunkt ligger samma tan ke

som föranledde lagstiftaren att föreskriva, att man i orter med jämförelsevis
ringa skogstillgång icke skulle genom alltför stränga bestämmelser om
skogstilldelnmg omöjhggöra önskvärda upplåtelser av jordbruk. Dessa förhallanden
äro givetvis att finna huvudsakligen i södra och mellersta Sveriges
jordbruksbygder, under det att sådana näringsförhållanden endast i undantagsfall
kunna beraknas förekomma i Norrland. Sociala jordutredningen föreslar,
att bestämmelsen skall hava den lydelsen att i omnämnda fall ''ägolott
ina avskiljas utan eljest erforderlig tilldelning’ av skogsmark. Härmed avses,
att ett avstående från det generella kravet på husbehovsskog icke medför att
styckmngslinjerna få dragas utmed gränserna för den odlade jorden så att icke
någon som helst skogsmark medföljer. I stället bör tillses, att annans skogsmark
icke gransar omedelbart intill den odlade jorden. 3

3 moni. innefattar vissa undantag från förut i paragrafen medelade regler.
Sålunda skola bestämmelserna i 1 mom. punkterna 1 och 4 samt i 2 mom.
ej utgöra hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av uppkommet
behov av lägenheter för småbruk åt innehavare, som beräknas erhålla sin huvudsakliga
bärgning av annan näring än jordbruksverksamhet, eller av bostadslägenheter
eller för beredande av plats för industriell, kommunikationstekmsk
eller kulturell anläggning eller därmed jämförligt ändamål. I fråga om
småbrukslägenheter skall dock tillses att å sådan lägenhets mark, där så lämpligen
kan ske, i mån av behov kan erhållas tillgång till bete.

Vad här föreslagits överensstämmer i huvudsak med nuvarande sista stycket
av 3 §. I betänkandet anföres, att den gällande lydelsen ansetts icke tillräckligt
betona bestämmelsens innebörd av undantag från vissa av de stadgade materiella
förutsättningarna för fastighetsbildning genom avstyckning. Avstyckning

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

på förlag för alf möta ett eventuellt uppkommande behov av smålägenheter
har sociala jordutredningen ansett icke böra tillatas, da stora olägenheter syntes
kunna uppkomma därigenom. Även har funnits erforderligt att något tydligare
än i nuvarande lag definiera vilka lägenheter som avsages med ifrågavarande
undantag. Slutligen har sociala jordutredningen understrukit
betesfrågans betydelse för dessa små lägenheter, å vilka kreatursskötsel^
i den mån den kunde drivas där, utgjorde den viktigaste försörjningskällan.

Yttranden.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i allmänhet tillstyrkt
förslaget i nu förevarande del eller lämnat det utan erinran i sak;
de anmärkningar som framställts hänföra sig mestadels till förslagets detaljer.
Endast i ett fåtal utlåtanden, för vilka redogörelse skall lämnas i det
följande, har en mera avvisande ståndpunkt intagits.

I åtskilliga fall har behovet av nya bestämmelser understrukits och såsom
allmänt omdöme uttalats, att förslaget syntes vara betingat av vunna erfarenheter
samt väl avvägt och ägnat att tillgodose det avsedda syftet att
främja en med hänsyn till de växlande lokala förhållandena lämplig jorddelning.
Lantmåteristyrelsen har — under framhållande att förslaget framför
allt ginge ut på ett starkare betonande och ett preciserande av de krav
vilka borde ställas på en jordbruksfastighet som tillkomme genom avstyckning,
för att den skulle bliva fullt lämplig och ändamålsenlig —■ förklarat
sig helt ansluta sig till de principer, från vilka förslaget utginge, samt anse
att förslaget i huvudsak innebure betydelsefulla och välbehövliga jämkningar
och förbättringar i lagen. Statens egnahemsstyrelse har funnit förslaget
på tillfredsställande sätt tillgodose önskemålen, att jorddelningen måtte främja
uppkomsten av självständiga jordbruk, varå innehavaren kunde erhålla
sin fulla bärgning och sysselsättning, samt att väl avvägd tilldelning av olika
markslag måtte ske. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund betecknar
förslaget såsom i stort sett ändamålsenligt; dess genomförande bolde
enligt centralrådets mening möjliggöra en smidigare anpassning till omständigheterna
i varje särskilt fall med hänsynstagande jämväl till de i olika
orter genomsnittligt rådande förhållandena, ehuruväl i fråga örn de föreslagna
reglerna för skogstilldelning olika meningar kunde göras gällande. Länsstyrelsen
i Västernorrlands lån har anfört, att de föreslagna bestämmelserna
syntes grunda sig på riktiga principer i fråga örn fastighetsbildningens reglering
samt tillika lämna förrättningsmännen erforderlig frihet att lämpa
fastighetsbildningen efter behovet och möjligheterna i det särskilda fallet.

Mot förslaget i dess helhet lia i huvudsak följande uttalanden förekommit.
Länsstyrelsen i Uppsala län har, i likhet med jordbrukskommissionen i norra
Kalmar län, funnit de nuvarande bestämmelserna i ämnet tillfredsställande
och följaktligen någon ändring därav i huvudsak icke påkallad. Egnahemsnämnden
i Jämtlands län har anmärkt att det syntes väl tidigt att nu
ånyo företaga en lagändring, innan man vunnit tillräcklig erfarenhet örn de

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

gällande bestämmelsernas verkningar. Överlantmätaren i Hallands län har
uttryckt tvivel örn att lagändringen komme att fylla sitt syfte och i detta sammanhang
anfört, att en tillfredsställande jorddelning icke vunnes enbart genom
materiella föreskrifter om huru jordbruksfastigheter borde sammansättas
av olika ägoslag; uppenbarligen måste uppmärksamhet också ägnas
frågan, huruvida garantier funnes för att givna materiella bestämmelser
bleve rätt tillämpade. Enligt överlantmätarens mening kunde för närvarande
lätt ett avgörande inflytande på avstyckningsförrättningar utövas av sakägarna
och lagens föreskrifter därigenom bliva ineffektiva, något som syntes
motivera en undersökning av de organisatoriska förhållandena på området.
Länsstyrelsen i Älvsborgs lån har ställt sig i princip avvisande mot
våra dagars jordlagstiftning då denna, enligt vad länsstyrelsen uttalat, satte
en för länge sedan övergiven naturahushållning som önskemål för varje nybildad
jordbruksenhet. Sveriges skogsägareförbund slutligen har väl förklarat
sig till fullo inse betydelsen av att nya jordbruksfastigheter, som uppstode
vid den i snabb takt pågående jorddelningen, bleve försedda med ägor
av skilda slag i den omfattning att fastigheterna lämpligen kunde brukas
och bestå såsom självständiga enheter. Emellertid har förbundet även velat
påpeka, att det kunde ligga en viss fara i att detta självförsörjningskrav dreves
för långt: i den mån kraven på avstyckningarnas areal av vissa ägoslag
stegrades, innebure avstyckningen ofta ökad olägenhet för säljaren så att
dennes benägenhet att sälja minskades, samtidigt som styckningslotternas
pris fördyrades och köparens möjligheter att genomföra förvärvet därigenom
minskades. Under framhållande att lagstiftningen ej finge så helt inriktas
på att skapa garantier för de nya fastigheternas bestånd, att den därmed
förhindrade dem att överhuvud taget uppstå, har förbundet förklarat
sig från dessa utgångspunkter ha erinringar att göra mot förslaget. Föreningen
Västra Sveriges skogsmän har funnit förslaget i vissa delar innefatta
en icke önskvärd skärpning av lagstiftningen i ämnet.

I fråga om bestämmelsernas närmare utformning innehålla remissvaren
en mångfald uttalanden, hänförande sig till förslagets särskilda delar.

19 kap. 3 §.

1 m o m. I anslutning till momentets huvudstadgande ha framställts
önskemål örn lättnad i det redan enligt gällande rätt såsom villkor för avstyckning
uppställda kravet på att den ifrågavarande ägovidden skall ingå
i sammanläggning, om den ej kan utgöra fastighet för sig. Sålunda har
överlantmätaren i örebro lån förordat att, utan avvaktan å en eventuell
revision av sammanläggningslagen, nämnda villkor förklaras icke skola
gälla, då påvisade hinder för sammanläggning äro av sådan beskaffenhet
att de ej utan oskäliga kostnader eller inom rimlig tid kunna undanröjas.
Liknande mening har uttalats av överlantmätaren i Gävleborgs län.

Punkt 1. De här upptagna bestämmelserna ha givit anledning till ganska
skiftande omdömen, vilka emellertid i allmänhet gå i tillstyrkande riktning.
Den i lagtexten gjorda uppräkningen av ägoslag, vilka böra ingå i en jordbruksfastighet
av normal sammansättning, har synts överlantmätaren i

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Örebro län komma att bliva till stor hjälp för förrättningsmännen, då det
gällde att mot sakägares ensidiga uppfattning söka åstadkomma den bästa
möjliga jordbruksfastigheten av tillgängliga ägoslag. Även länsstyrelsen i
Stockholms län har funnit de uppställda kraven på en allsidigare sammansättning
av jordbruksfastigheterna med hänsyn till däri ingående ägoslag
synnerligen välmotiverade. Vad punkten innehåller om tilldelning av betesmark
har mottagits med tillfredsställelse på skilda håll, liksom även den
ifrågasatta särskilda föreskriften angående beredande av möjlighet till nyodling
vunnit anslutning i åtskilliga utlåtanden. Lantbruksstyrelsen har sålunda
förklarat sig tillstyrka förslaget i dessa delar, då de uppställda kraven
syftade till att fullständiga vid avstyckning uppkommet jordbruk och
öka dess besuttenhet samt det därför måste ligga i jordbrukets intresse att
förslaget genomfördes. Centralrådet för skogsvardsstyrelsernas förbund har
understrukit lämpligheten av att vid avstyckning tillse att å fastighetens
mark erhölles tillgång till bete, särskilt ur den synpunkten att det för strävandena
inom lanthushållningen att söka åstadkomma ett successivt upphörande
av skogsbetet vore av stor vikt, att i beteshänseende ofullständiga
fastigheter ej längre finge bildas. Lantmåteristyrelsen har ansett stadgandet
örn betesmarkstilldelning vara av mycket stor vikt och funnit den föreslagna
lagtexten i denna del lämpligt avfattad.

Mot den föreslagna avfattningen av punkt 1 har överlantmätaren i Södermanlands
län anmärkt, att däri borde starkare än som skett betonas vikten
av att jordbruksfastighet i avseende på sin storlek i mån av tillgång på jord
gjordes bärkraftig; liknande synpunkt har anlagts av egnahemsnämnden i
samma län. I vissa yttranden har framhållits, hurusom det ej alltid vore
möjligt att upprätthålla kraven på bete, odlingsmark och husbehovsskog.
Överlantmätaren i Västerbottens län har ansett det böra på något sätt komma
till uttryck i lagtexten, att en viss myckenhet åker och äng eller odlingsmark
erfordrades för att en fastighet skulle kunna betecknas såsom jordbruksfastighet.
Av överlantmätaren i Kalmar län har pakallats en omredigering
av punkten i vad anginge tilldelning av skog, så att av ordalydelsen
tydligt framginge att avstyckat område, i mån av tillgång, skulle erhålla så
mycket skogsmark att det i fråga örn åtminstone husbehovsvirke bleve självförsörjande.
Å andra sidan har föreningen Västra Sveriges skogsmän förklarat
sig anse, att kravet på husbehovsskog vore ägnat att omöjliggöra eljest
önskvärda försäljningar av torplägenheter.

Vad särskilt angår bestämmelsen örn betesmark lia, bland andra, länsstyrelsen
i Älvsborgs län och Sveriges skogsägareförbund yppat vissa betänkligheter
mot att på sätt som föreslagits fordra tilldelning av detta ägoslag.
Länsstyrelsen har i stället förordat en sådan formulering, att önskemålet
örn tilldelning ej kunde tydas som ett ofrånkomligt krav, under det
förbundet — med erkännande av riktigheten i sociala jordutredningens principiella
inställning i frågan — ansett alt någon bestämmelse i förevarande
hänseende ej borde införas i lagtexten. Enligt vad förbundet befarade kunde
ett dylikt stadgande föranleda de myndigheter som hade dess tillämp -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ning om hand att i onödan utvidga och fördyra styckningslotterna. Föreskriften
har ock synts förbundet leda till en skärpning av kravet på tilldelning
av skog och därigenom ägnad att bryta den numera stadgade praxis,
att lägenheter med viss mindre areal odlad jord finge avstyckas utan skogstilldelning,
en utveckling som enligt förbundets mening komme att verka
väsentligt återhållande på bildandet av mindre, självständiga jordbruk, ej
minst arbetarsmåbruk. överlantmätaren i Jämtlands län har likaledes ansett,
att införandet av särskild föreskrift om tilldelning av betesmark icke
vore av behovet påkallat; i allt fall borde tilldelning därav ej krävas i andra
fall än där så lämpligen kunde ske. En dylik inskränkning har förordats
jämväl av överlantmätarna i Östergötlands och Gotlands län, vilka ock, i
likhet med vissa egnahemsnämnder, anmärkt att fordran på mark för betesändamål
borde göras beroende ej blott av behovet utan även av tillgången
pa dylik mark. Även överlantmätaren i Hallands län har funnit ifrågavarande
bestämmelse väl sträng. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att
bestämmelserna om betesmarkstilldelning i nu förevarande punkt och i det
föreslagna 3 mom. syntes kunna framkalla olika tolkningar och därigenom
svårigheter i tillämpningen. Då avsikten synts länsstyrelsen vara att hänsyn
skulle tagas såväl till ortens naturliga förutsättningar — betning å inägor,
a skogsmark eller a kulturbeten —- som till den speciella näringsgren
för vilken fastigheten vore avsedd att stadigvarande brukas, men dessa
olika synpunkter knappast kunde anses tillräckligt angivna i lagtexten, har
länsstyrelsen funnit ett förtydligande av tankegången härutinnan önskvärt.
Ett klarläggande av begreppet bete påkallas även av överlantmätaren i Kronobergs
län.

Den föreslagna bestämmelsen örn särskild tilldelning av odlingsmark har
gjorts till föremål för kritik av länsstyrelsen i Älvsborgs län och skogsägareförbundet
på huvudsakligen enahanda grunder som av dem åberopats mot
stadgandet angående betesmarkstilldelning. överlantmätaren i Gotlands län
har anfört, att behovet av möjlighet till jordbrukets förstärkning genom nyodling
borde vara tillgodosett genom tilldelning av åker eller odlingsmark
i den omfattning som i varje särskilt fall ansåges tillfyllest, samt att det även
kunde vara olämpligt att tilldela en nybildad fastighet förstärkning i odlingsbar
mark, som kanske aldrig bleve odlad; stadgandet borde därför enligt
överlantmätarens mening utgå eller åtminstone omredigeras. Lantmäteristyrelsen
har instämt i denna anmärkning och — under framhållande
att, därest det vore erforderligt att ett visst jordbruk förstärktes, tydligen
ett ofullständigt jordbruk bildats i strid mot övriga bestämmelser — funnit
tilldelning av odlingsmark i allt fall böra krävas endast i fall där så vöre
önskvärt och lämpligen kunde ske.

Punkt 2. Mot det materiella innehållet av förslaget i denna del har ej
framställts någon erinran, men överlantmätaren i Jämtlands län har funnit
stadgandet vara självklart efter de föreskrifter som förut meddelats.

Punkt 3. Jämväl detta stadgande synes överlantmätaren i Jämtlands län
anse obehövligt. Överlantmätaren i Gotlands län har, med hänsyn till före -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

kornsten av fastigheter som i ostyckat skick ej kunde betraktas såsom självständiga
fastigheter — exempelvis fastigheter på Gotland med uteslutande
myrjord — men från vilka kunde tänkas avstyckas småbruk, bostadslägenheter
eller dylika för sig bestående fastigheter enligt det föreslagna 3 morn.,
förordat att det för rätt till avstyckning skulle anses tillräckligt att stamfastigheten
efter styckningen kunde brukas på sätt som skett dessförinnan.
Lantmäteristgrelsen har, med instämmande i en av överlantmätaren i Kalmar
län framställd anmärkning, påkallat ett uttryckligt lagstadgande till förhindrande
jämväl av att stamfastigheten efter avstyckning erhölle olämplig form.

2 mom. Beträffande här föreslagna bestämmelser angående skogstilldelning
gå meningarna ganska starkt isär. Särskilt gäller detta om de i punkt
1 upptagna reglerna rörande stödskog. Såsom av det förut sagda framgår
innefattar emellertid flertalet av de avgivna utlåtandena ett godkännande av
förslaget även i dessa delar. Från olika håll har anförts, att den nya avfattningen
syntes medgiva en smidigare tillämpning än den nu gällande Länsstyrelsen
i Uppsala län — som enligt vad redan nämnts ansett ändring av
paragrafen i huvudsak icke påkallad — har förklarat sig icke ha något att
erinra mot det i 2 mom. innefattade förtydligandet av föreskrifterna om
skogstilldelning och särskilt uttalat sin anslutning till att i lagen mera uttryckligt
än hittills hänsyn toges till förhållandena på olika orter i landet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit förslaget i förevarande del innebära
en påtaglig och behövlig förbättring, då därigenom ett smidigare och
mera praktiskt utnyttjande av avstyckningsförfarandet möjliggjordes; ur
skogsvårdssynpunkt har länsstyrelsen ansett det tillfredsställande, att skogsmarken
såvitt möjligt behölles under rationell vård i mera samlade områden
och icke alltför starkt uppdelades på smålotter. Liknande åsikt har uttalats
av skogsvärdsstyrelsen i Västerbottens län. Ur jordbrukets synpunkt,
å andra sidan, har lantbruksstyrelsen funnit någon befogad erinran ej gärna
kunna göras mot bestämmelserna i 2 mom.

Punkt 1. De myndigheter som anslutit sig till den föreslagna bestämmelsen
om stödskog ha i allmänhet ej närmare motiverat sitt ställningstagande.
Lantmäteristyreisen har emellertid uttalat, att styrelsen funne stadgandet utgöra
ett betydelsefullt led i förslagets strävan att genomgående göra de nya
jordbruksfastigheter som bildades genom avstyckning lämpliga och bärkraftiga.
I fråga om bestämmelsens närmare innebörd har styrelsen anfört:

Bestämmelsen innebär enligt styrelsens mening, att i trakter, där riklig
tillgång på skog finnes och där jordbruk på grund av markens beskaffenhet,
bruknings- och avsättningsmöjligheter m. m. icke kan med fördel bedrivas
för sig utan måste sammankopplas med skogsbruk, jordbrukets fördel av
stödskog icke får minskas genom avstyckning. Under angivna förhållanden
måste stödskog, när sådan finnes, tilldelas varje jordbruk, som bildas, och
kan detta icke ske, blir den ifrågasatta fastigheten icke bärkraftig och bör
därför icke bildas. Lagbestämmelsen bör enligt styrelsens mening givas sådan
tolkning, ehuru denna i någon mån strider mot visst uttalande i sociala
jordutredningens motivering.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Samtidigt som lantmäteristyrelsen sålunda förklarat sig icke lia någon erinran
att göra mot ifrågavarande bestämmelse har styrelsen emellertid velat
framhålla, att mycken vikt läge på en väl ledd och övervakad tillämpning.
Överlantmåtaren och skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län lia funnit stadgandet
ägnat att befordra en sund jorddelning inom detta län. Överlantmätarna
i Malmöhus och Skaraborgs län ha likaledes instämt med förslaget i
fråga om stödskogen men synas därvid ha utgått från att bestämmelsen skulle
bliva tillämplig endast eller huvudsakligen i Norrland. Egnahemsnämnden i
Norrbottens län har uttalat, att förslaget i förevarande del syntes på ett nöjaktigt
sätt tillgodose jordbrukets och egnahemsbildningens intressen inom
sistnämnda landsända. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har väl funnit
det föreslagna skärpta kravet på skogstilldelning ej vara önskvärt ur ren
skogsvårdssynpunkt, men då erfarenheten visade att jordbruket åtminstone i
Norrbotten redde sig sämre örn det saknade tillgång till stödskog, har styrelsen
ansett sig ej böra motsätta sig förslaget. Även länsstyrelsen i Norrbottens
län har understrukit, att bestämmelsens lämplighet kunde bliva föremål
för delade meningar ur skogsvårdens synpunkt, men det oaktat anslutit
sig till förslaget med hänsyn till den synnerliga angelägenheten av att ej
minst det norrländska jordbruket med dess skäligen osäkra och snävt begränsade
utkomstmöjligheter bereddes så verksamt stöd av skogen, som omständigheterna
överhuvud medgåve. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund har likaledes, under uttalande att stödskogstilldelningen i många fall
icke syntes komma att fylla sitt ändamål, hävdat att stadgandet därom kunde
komma att medföra vissa olägenheter för skogsvården. Emellertid har
centralrådet förklarat sig benäget att ej fästa alltför stort avseende därvid,
enär, med hänsyn till framtiden, tilldelning av stödskog syntes krävas för en
rationell jorddelning under de i förslaget angivna förutsättningarna samt
för övrigt bildandet av rena husbehovsskogar ej kunde anses eftersträvansvärt
ur skogsvårdssynpunkt. Huruvida icke de ur sistnämnda synpunkt yppade
farhågorna beträffande förslagets konsekvenser skulle besannas, vore
emellertid enligt centralrådets förmenande beroende av den tolkning som
finge givas åt stadgandet i vissa angivna avseenden.

Mot ett införande av stödskogstilldelningstvång har framför allt åberopats,
att detta vore ägnat att hämma nybildningen av jordbruksfastigheter och
särskilt motverka ett önskvärt överflyttande av inägojord från de norrländska
träindustribolagens till enskilda jordbrukares ägo, dels genom att fördyra
fastigheterna och dels på grund av bolagens obenägenhet att avhända sig
mera avsevärda skogsområden. I detta sammanhang har ock framhållits, att
en alltför tung ekonomisk belastning av köparen lätt kunde driva denne till
en ur skogsvårdssynpunkt olämplig och för jordbruksnäringen onyttig avverkning
av stödskogen i syfte att vinna lättnad i skuldbördan. Sålunda har
Sveriges skogsägareförbund — efter anmärkande att av stadgandets formulering
närmast syntes framgå, att i vissa delar av Norrland bondehemmanens
totala skogsområden skulle betraktas såsom omistlig skog, helt oavsett deras
arealer — anfört följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

25

Är såsom förbundet tror denna uppfattning riktig, skulle en fastlåsning
av ägofördelningen komma att äga rum i Norrland, vilken förvisso bleve
mycket hindersam för det fria näringslivets utveckling. En hemmansägare,
som kanske besitter några tusen hektar skogsmark, skall ej få sälja en del
därav (annat än som husbehovsskog till såld jordbruksfastighet), även örn
han skulle hava trängande behov av att minska sin investering i fastigheten.
Förslaget påminner örn den äldre hårda lagstiftningen till besuttenhetens
bevarande.

Får förslaget sålunda egendomliga konsekvenser ifråga örn jord i enskild
ägo, blir det än mera fantastiskt beträffande bolagsjorden. Bolagens skogsegendomar
hava från början utgjorts av hela bondehemman med både
dessas jordbruk och skog. Efterhand ha bolagen enligt hittills gällande jorddelningslagstiftnings
bestämmelser börjat sälja bort jordbruken med tillhörande
husbehovsskog, varvid den återstående huvudsakliga delen av skogsmarken
kvarblivit i bolagets hand såsom stamhemman. Detta skall nu ej

längre bliva tillåtet. — ---Skulle ett sådant stadgande bli lag, skulle de

nordsvenska skogsbolagen alltså ej längre kunna försälja sina arrendegårdar,
utan att samtidigt sälja hela hemmanen med ali till dessa hörande
skogsmark. Detta innebär sålunda intet mindre än att den nordsvenska
träindustrien skulle, örn den önskade frisälja sina jordbruk, tvingas avhända
sig all sin skog, i den mån avstyckning ej redan skett enligt de nu gällande
bestämmelserna. Självfallet kan industrien icke inlåta sig på ett
sådant förfarande, som skulle undanrycka själva grunden för och stabiliteten
i dess egen verksamhet. Den direkta följden av jordutredningens i 2
mom. punkt 1 meddelade förslag skulle därför bli, att bolagens försäljningar
av arrendejordbruken ögonblickligt och fullständigt avstannade. En sådan
utveckling finner förbundet ej minst ur social synpunkt vara olycklig samt
får därför på det bestämdaste avstyrka jordutredningens förslag i denna
punkt. . ■ <

Skogsägareförbundet har vidare anmärkt, att bestämmelserna i förevarande
punkt vore svävande och gåve rum för godtycklig tillämpning. Bland
annat har förbundet betecknat det såsom synnerligen vanskligt att sammankoppla
kravet på stödskog med jordbrukens förmenta större eller mindre
bärighet; även på många platser i övre Norrlands skogsbygd i närheten av
större industrisamhällen kunde ett småbruk eller bondejordbruk existera
utan avsaluskog fullt lika bra som jordbruken i många klimatiskt mera
gynnade men avsides belägna trakter i södra och mellersta Sverige, varför
det vore svårt eller omöjligt att genom en grov generalisering fastslå för
vilka trakter kravet på avsaluskog vid avstyckning skulle gälla.

Föreningen Västra Sveriges skogsmän har uttalat, att ett genomförande av
kravet på stödskogstilldelning i enlighet med förslaget skulle verka i hög
grad hämmande på egnaliemsbildningen i mellersta och södra Sverige, samt
med hänsyn härtill funnit den ifrågavarande bestämmelsen böra utgå eller
i allt fall begränsas att gälla de inre delarna av Norrland. Överlantmätaren
i Gävleborgs län, som ävenledes avstyrkt förslaget i förevarande del, anför
bland annat:

Särskilt ömtåligt blir föreliggande spörsmål då fråga är örn jordbruksfastigheter
av den storleksordning, att de icke lämna full försörjning för
brukaren, utan denne är hänvisad till arbetsförtjänster vid sidan av det
egentliga jordbruket. Till den kategorien torde få hänföras flertalet jord -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

bruksfastigheter inom detta län. -—--Jordbrukaren bör i likhet med

övriga medborgare kunna försörja sig genom sitt arbete. All social örntanke
om^ denna grupp av samhällsmedlemmar måste därför först och
främst inriktas på att söka förmera arbetstillfällena och först i sista hand
på att anpassa jorddejningslagstiftningen efter dess behov. Däremot synes
varje lagstiftningsåtgärd, som kan antagas få till följd en uppdelning
av en av landets viktigaste naturtillgångar, skogskapitalet, till förbrukning,
undvikas. Bestämmelsen om stödskog torde, vad detta län angår,
komma att medföra, att nybildning av jordbruksfastigheter genom avstyckning
nästan helt kommer att upphöra.---I stället kommer åtminsto ne

bolagens inägojord att genom avstyckning uppdelas i småbruk utan
skog. Enligt mitt förmenande vöre det icke lyckligt, om de av bolagen
nu ägda, medelstora jordbruken -— några större jordbruk finns det knappast
i dessa skogsbygder — skulle helt försvinna.

överlantmätaren i Västernorrlands län har uttalat att, såvitt anginge bondehemman,
det ifrågavarande stadgandet syntes vara till gagn för jordbruksnäringen.
Vidkommande åter den grupp av jordbruksfastigheter, som ägdes
av trävarubolagen, har överlantmätaren funnit en ändring av lagen i enlighet
med förslaget helt visst komma att medföra, att många jordbruksfastigheter
även i framtiden förbleve utarrenderade beträffande jordbruket.
Under framhållande att arrendatorssystemet i Norrland otvivelaktigt icke
vore bra för själva jordbrukets skötsel, samt att skogen i bolagens händer
åtminstone i regel erhölle rationell vård och samtidigt skapade arbetstillfällen
av stora mått, har överlantmätaren med avseende å dessa fastigheter ansett
det vara till fördel saväl för jordbruksnäringen som för industrien, om
avstyckning finge ske av inägor jämte allenast erforderlig husbehovsskog.
Egnahemsnämnden i Västernorrlands lån har förklarat sig förutsätta, att
de föreslagna bestämmelserna örn stödskog icke avsåge bolagsfastigheter; i
motsatt fall borde de ändras, enär avstyckning av stödskog från sådana av
bolag ägda skogsmarker, som sammanförts till ur skoglig synpunkt lämpliga
brukningsenheter, icke kunde ifrågakomma. En mot förslaget i förevarande
del mer eller mindre bestämt avvisande ståndpunkt har ock på förut
nämnda grunder intagits av överlantmätaren i Uppsala län — som särskilt
anfört att stadgandet komme att verka olägligt för kronans del genom att
försvåra eller rent av omöjliggöra bildandet av lämpliga större skogskomplex
att behållas i statens ägo — överlantmätaren, egnahemsnämnden och
jordbrukskommissionen i Jämtlands län, jordbrukskommissionen i Västernorrlands
län samt länsstyrelserna i Älvsborgs och Stockholms lån. Sistnämnda
myndighet har tillika förklarat sig anse det tvivelaktigt, huruvida
man genom en ökning av jordbruksfastigheternas skogsareal kunde skapa
och bevara bärkraftiga jordbruk, samt betonat att skogsbruksnäringen därvid
icke borde lida ett intrång som stöde i missförhållande till de jordbruket
beredda fördelarna. Samma länsstyrelse har ock anmärkt, att åt stadgandet
möjligen kunde givas den knappast avsedda innebörden att något försvagande
av förefintlig stödskog ej finge ske, även örn denna efter en ifrågasatt
minskning skulle ha sådan omfattning att den kunde utgöra ett varaktigt
stöd för jordbruket. Detta förhållande har påpekats jämväl i andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

27

yttranden. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att i här
föreliggande fall det ofta vore fråga om att befria skogsbruket från en betungande
jordbruksdrift, samt påkallat ett tilläggsstadgande av innebörd att, i
fall då förutsättningarna för drivande av självständigt skogsbruk vore större
än beträffande jordbruk, avstyckning finge verkställas med iakttagande av
skogsbrukets bästa. I allt fall vore den föreslagna bestämmelsen, att jordbrukets
fördel av stödskog ej finge minskas, enligt styrelsens mening otillfredsställande,
enär för ett dylikt stadgande måste förutsättas att begreppet
stödskog hade en övre gräns, som kunde fastställas vid förrättningen. Skogsvårdsstyrelsen
i Värmlands län har framställt önskemål om större möjlighet
till en för varje fall skeende prövning av behovet av stödskog. Domänstyrelsen
har funnit det i och för sig ej vara något att erinra mot att i orter
med riklig skogstillgång, där skogsbruk sedan gammalt bedrivits av innebyggarna
och jordbruket ensamt icke kunde lämna full försörjning, skogsmark
bibehölles som stöd åt jordbruket, men styrelsen har samtidigt betonat
att de erforderliga kapitalutläggen kunde bliva så stora att den därav
följande större skuldsättningen måste allvarligt äventyra fastigheternas bärighet.
Med hänsyn härtill har det synts styrelsen icke möjligt att, på sätt
som föreslagits, under alla förhållanden uppställa krav på tilldelning av stödskog.
Även i andra yttranden, vilka innefatta en principiell anslutning till
förslaget, ha betänkligheter av nu omförmäld innebörd kommit till uttryck.

För att i fall, då tvekan kunde råda om behövligheten av stödskog inom
viss ort, undvika att skogsmarken skildes från jordbruket har skogsägareföreningarnas
riksförbund förordat den ändring i förslaget, att sadan avstyckning
finge — med de i paragrafen i övrigt angivna undantagen — komma
till stånd endast om det vore uppenbart, att behov av stödskog ej förelåge.
Överlantmätaren i Västernorrlands län har funnit det tveksamt, huruvida
från en i ort med riklig skogstillgång belägen jordbruksfastighet, som
saknade stödskog, avstyckning för bildande av nytt jordbruk finge ske. Från
skilda håll har påkallats en fixering av stödskogsbegreppets omfattning och
den förevarande bestämmelsens tillämpningsområde i övrigt, varjämte förtydligande
av lagtexten påkallats, förutom i redan omnämnda hänseenden,
särskilt beträffande begreppet ’ort med riklig skogstillgång’.

Punkt 2 har föranlett endast ett fåtal uttalanden. Egnahemsnämnden i
Malmöhus län framhåller att i ett län sådant som detta, med dess ringa
skogstillgång och goda kommunikationer, i regel intet behov för jordbruket
av husbehovsskog förelåge, varför det ofta ur skogsvårdssynpunkt vore lämpligast
att vid avstyckning behålla skogen vid stamhemmanet. Överlantmätaren
i Jämtlands län har förklarat sig anse den av sociala jordutredningen
här föreslagna ändringen i gällande rätt obehövlig, medan överlantmätaren i
Gävleborgs län anmärkt, att även i orter med riklig skogstillgång lunnes
fastigheter med ringa skogsmarksareal, beträffande vilka bestämmelsen i
punkt 2 borde gälla. I formellt hänseende har påkallats förtydligande av
begreppet ’ort med ringa skogstillgång’.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Punkt 3. Det undantag från skogstilldelningstvånget, som enligt detta
stadgande skulle möjliggöras, har mötts med gillande i åtskilliga yttranden.
Överlantmätaren i Värmlands lån har understrukit betydelsen av vad i motiveringen
anförts därom, att med stadgandets formulering åsyftades markera
att styckningslinjerna ej finge dragas utmed gränserna av den odlade jorden.
Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län, överlantmätaren
i Örebro län samt egnahemsnämnden i södra Älvsborgs län ha samtliga
funnit bestämmelsen vara av värde med hänsyn till förhållandena inom deras
respektive verksamhetsområden. Egnahemsnämnden har därvid erinrat
om de särskilda förhållandena i södra Västergötland, där lantbefolkningen
såsom binäring till ett högt utvecklat jordbruk i stor utsträckning idkade
industriellt hemarbete eller hantverk, och i fråga örn Stockholms län har
framhållits hurusom jordbruken i huvudstadens omnejd så gott som uteslutande
vore lagda på mjölkproduktion. Lantmäteristyrelsen har givit uttryck
åt den farhågan, att med hänsyn till befintliga strävanden mot skogstilldelning
vid avstyckning försök till missbruk av stadgandet komme att
bliva mycket vanliga, men förklarat sig likväl biträda förslaget, då styrelsen
utginge från att stadgandet avsåge ett undantagsförhållande och skulle
tillämpas endast då särskilda skäl förelåge. Å andra sidan har Sveriges skogsägareförbund
uttalat att den lättnad, som sociala jordutredningen här avsett
att bereda, vid en restriktiv lagtillämpning kunde komma att stanna på
papperet. Förbundet har funnit denna lättnad erforderlig samt ägnad att
befrämja nybildningen av jordbruk och frilösningen av arrendejordbruk i de
orter där den ifrågavarande bestämmelsen kunde komma att tillämpas, men
samtidigt velat framhålla att tillämpningen förvisso komme att bereda myndigheterna
svårigheter. Även från andra håll har betonats, att den betydelse
stadgandet kunde få vöre beroende av det sätt varpå det bleve tillämpat,
samt att vägledande föreskrifter och anvisningar erfordrades.

Farhågorna för att bestämmelsen i punkt 3 skulle i praktiken tolkas på
ett icke avsett sätt lia understrukits av överlantmätaren i Älvsborgs län, som
väl funnit den motsvara ett från många håll uttryckt önskemål men förklarat
sig anse det vanskligt att utsträcka eftergiften så långt som enligt förslaget
skett. Enligt överlantmätarens mening borde förslaget i denna del
kompletteras åtminstone sålunda, att undantagsstadgandet icke finge tillämpas
i andra fall än då det vore ställt utom varje tvivel att ägolotten, även
utan eljest erforderlig tilldelning av skogsmark, hade varaktiga förutsättningar
att bestå såsom bärkraftig jordbruksfastighet. Skogsvårdsstyrelsen i
Uppsala län har ansett det olämpligt att tillskapa nya fastigheter utan skog,
där skogstillgången å stamfastigheten medgåve tilldelning av sådan; det ifrågasatta
undantaget borde därför gälla endast då stamfastighetens skogstillgång
vore så liten att en avstyckning av skogsmark skulle för stamfastigheten
innebära större olägenhet, överlantmätaren i Jämtlands lån har förklarat
sig anse stadgandet överflödigt, enär därmed avsedd avstyckning syntes
kunna ske redan enligt gällande lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

3 mom. Beträffande rätten till avstyckning enligt detta moment ha
överlantmätaren, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i Västernorrlands
län framställt erinringar ur jordbruksnäringens synpunkt mot vad
därutinnan föreslagits. Sålunda har uttalats, alt här avsedda lägenheter ej
under alla förhållanden borde få avstyckas utan hänsyn till jordbruksintresset,
utan att det fastmera borde prövas, huruvida den fördel som vunnes
genom avstyckning av dylika lägenheter måste anses vara större än den
nackdel som uppkomme exempelvis genom att på sådant sätt förinta en god
jordbruksfastighet. I anslutning till en av överlantmätaren i örebro län
gjord anmärkning att, enligt den föreslagna ordalydelsen, småbrukslägenheter
ej skulle kunna avstyckas för jordbruksarbetare, har lantmåteristyrelsen
föreslagit en omarbetning av stadgandet för möjliggörande härav.
Överlantmätaren i Gotlands län har funnit önskvärt att såsom villkor för
avstyckning till småbruk uppställa mindre stränga fordringar på inkomst av
annan näring, enär behov säkerligen förelåge att tillskapa småbruk, vilka
vid sidan av annan näring gåve huvudsaklig bärgning åt sina innehavare.
Å andra sidan har överlantmätaren i Älvsborgs län påkallat en inskränkning
av stadgandets tillämpning, så att av nu ifrågavarande lägenheter inga
andra skulle få avstyckas med stöd av undantagsbestämmelsen i 3 mom. än
sådana som vore avsedda huvudsakligen för bostadsändamål. Av egnahemsnämnden
i Kristianstads län ha särskilda bestämmelser påkallats till förebyggande
av att genom avstyckning bildades sådana ofullständiga lägenheter,
som kunde betraktas varken som arbetarsmåbruk eller som verkliga
jordbruksegnahem. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har funnit förbudet
mot avstyckning på förlag kunna medföra ogynnsamma resultat, särskilt då
det gällde att planlägga ett område för bebyggelse eller kolonisering, och
fördenskull förordat bibehållande av gällande lags ståndpunkt härutinnan,
medan överlantmätaren i Gävleborgs län ifrågasatt, huruvida ej avstyckning
på förlag av bostadslägenheter borde få ske inom sådana planlagda m. fl.
områden som avsåges i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen.

Överlantmätaren i Kronobergs län har ansett det vara oriktigt att i ort,
där jordbruk icke kan drivas utan stöd av skog, tillåta avstyckning av jordbrukslägenheter
utan tilldelning av stödskog, och överlantmätaren i Värmlands
län har, med hänsyn till önskvärdheten av att gränserna för småbrukslägenheter
ej gjordes alltför snäva, funnit samma inskränkning i den generella
undantagsbestämmelsen för skogstilldelning, som skett enligt 2 mom.
punkt 3, böra göras i fråga örn dessa lägenheter.

Betydelsen av att vid avstyckning av småbrukslägenheter tillse att tillgång
till bete beredes å lägenhetens mark har understrukits av överlantmätaren i
Örebro län, som framhållit att det till följd av den moderna skogsvården och
skogsbetets utbytande mot kulturbete syntes inom en snar framtid bliva
omöjligt för småbrukarna att, på sätt som för närvarande vore vanligt, på
billiga villkor erhålla sommarbete för sina djur på närliggande skogsmarker.
Länsstyrelsen i Uppsala län har, såsom redan nämnts i anslutning till
1 mom. punkt 1, påkallat förtydligande av bestämmelsen örn betesmark.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Egnahemsnämnden i Gävleborgs län har ansett, att för tvång av betesmarkstilldelning
till småbrukslägenheter ej borde gälla mindre stränga förutsättningar
än som enligt sistnämnda stadgande föreslagits i fråga örn större jordbruksfastigheter,
varemot egnahemsnämnden i Östergötlands län förordat att
tilldelning i nu förevarande fall skall ske allenast i mån av tillgång.

överlantmätaren i Örebro län och egnahemsnämnden i Västerbottens län
lia ansett behov föreligga att i lagen införa ett uttryckligt stadgande om
rätt att avstycka fastighet, avsedd till skogsbruk, medan överlantmätaren i
Kronobergs län i fråga örn sistnämnda slag av avstyckningar efterlyst bestämmelser
i syfte att förhindra bildandet av små skogsbruksfastigheter.
Egnahemsnämnden i Stockholms län har funnit det önskvärt, att beträffande
avstyckning av jordbruksfastigheter meddelades en föreskrift angående
tilldelning av fiskevatten. Angelägenheten av att de i enlighet med de föreslagna
nya bestämmelserna avstyckade fastigheterna för framtiden bibehölles
ostyckade, så att icke det med avstyckningen avsedda ändamålet förfelades,
har understrukits av skogsvdrdsstgrelsen i Stockholms län, som därvid
särskilt erinrat om den starka efterfrågan på mark för sportstugor och
sommarvillor inom ett ganska vidsträckt område omkring Stockholm. I
vissa yttranden ha framhållits svårigheterna för förrättningsmännen att rätt
bedöma jordbrukets bärkraft å de till avstyckning avsedda områdena. Statens
egnahemsstgrelse har i detta sammanhang erinrat om att sakkunnig
medverkan lämpligen syntes kunna erhållas från egnahemsnämnderna. Från
andra håll har uttalats, att åt vederbörande länsstyrelse borde anförtros en
förhandsprövning, så snart fråga vore om avstyckning av skogsmark, och
att yttranden över tillämnade avstyckningar borde inhämtas såväl av kommunal
myndighet som ock, beträffande större styckningsföretag, av egnahemsnämnden
och skogsvårdsstyrelsen.

En omarbetning av den i 19 kap. 11 § upptagna bestämmelsen angående
det antal skiften, som får läggas till en genom avstyckning bildad
fastighet, har påkallats av överlantmätaren i Västernorrlands län, medan yrkanden
örn ändring av stadgandet i 19 kap. 12 §, att avstyckad jordbruksfastighet
ovillkorligen skall erhålla andel i allmänning eller därmed
likställd samfällighet, vari stamfastigheten äger del, framställts både av
överlantmätaren i Östergötlands län, som ansett att denna bestämmelse borde
utgå, och av egnahemsnämnden därstädes, som förordat en jämkning
därav till bättre överensstämmelse med det ifrågasatta nya stadgandet i 2
mom. punkt 3 av 19 kap. 3 §.

I några utlåtanden har ock anmärkts, att sociala jordutredningens förslag
syntes nödvändiggöra ändrade föreskrifter i 2 1 kap. angående fastställelseförfarandet
vid avstyckning. Yrkanden därom ha framställts av överlantmätarna
i Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län ävensom
lantmäteristgrelscn, vilka samtliga givit uttryck åt den uppfattningen, att
avstyckning under villkor av stamfastighetens sammanläggning med annan
fastighet eller fastighetsdel icke bör fastställas av överlantmätaren, såsom
fallet bleve om de nu gällande bestämmelserna bibehölles oförändrade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 31

Vad i de avgivna yttrandena anförts lärer bekräfta den av sociala jordutredningen
uttalade uppfattningen, att en revision av jorddelningslagens
bestämmelser om nybildning genom avstyckning av fastigheter för jordbruksändamål
är av förhållandena påkallad. Även om i vissa delar av landet den
nuvarande lagstiftningens brister gjort sig mindre märkbara, torde dock på
andra håll behovet av nya eller förtydligade regler om vad som skall iakttagas
vid avstyckning ha gjort sig så starkt gällande, att denna fråga nu
bör bringas till sin lösning. Mot de riktlinjer för lagstiftningen, som
sociala jordutredningen förordat, synes ej heller någon befogad erinran
kunna göras. Det är sålunda icke gärna tänkbart att i lagen meddela utförliga
föreskrifter örn fastigheternas storlek och ägoinnehåll eller överhuvud
att insnöra avstyckningsverksamheten i en mångfald av detaljbestämmelser.
Därtill äro förhållandena alltför växlande i olika delar av riket, ej sällan
inom samma landsända. Fastmera bör lagen — samtidigt som vissa
nödvändiga allmängiltiga inskränkningar i rätten till styckning av fastigheter
vidmakthållas — i möjligaste mån lämna rum för en prövning från fall till
fall av fordringarna på jordbrukets bärighet, därvid behörig hänsyn kan
tagas till de för orten utmärkande natur- och näringsförhållandena. Uppenbarligen
ställer en dylik allmänt hållen avfattning av lagbuden stora krav på
de myndigheter, i vilkas händer deras tillämpning är lagd. Framhållas må
emellertid att, därest för prövning av viss fråga praktisk sakkunskap skulle
erfordras utöver den som företrädes av förrättningsmännen eller ägodelningsrätten,
möjlighet står öppen till samarbete med vederbörande ortsmyndighet,
arbetarsmåbruksnämnd, egnahemsnämnd, skogsvårdsstyrelse eller annat
lokalt organ, varinom sådan särskild sakkunskap kan finnas att tillgå; detta
samarbete torde i allmänhet lämpligen böra komma till stånd under förrättningens
gång men kan eventuellt åvägabringas genom att fastställelsemyndigheten
inhämtar sakkunnigutlåtande i ärendet före dettas avgörande.

Enligt vad utredningen givit vid handen ha bristerna hos gällande lag
framträtt särskilt beträffande de för skapande av bärkraftiga jordbruksfastigheter
betydelsefulla frågorna om tillgodoseende av betesbehovet och
jordbrukets utvecklingsmöjligheter samt örn tilldelning av skog. De sakliga
nyheter som sociala jordutredningens förslag innefattar hänföra sig huvudsakligen
till dessa spörsmål. Den i betänkandet framlagda lösningen har i
allmänhet vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. De meningsskiljaktigheter,
som från några håll yppats framför allt i fråga om skogstilldelningen,
synas väsentligen grunda sig på en avvikande principiell inställning
till kravet på jordbrukets självförsörjning. Till de synpunkter som därvid
anlagts torde jag få återkomma i det följande. Förutskickas må emellertid,
att vad sålunda anförts icke utgör något egentligt nytt utan i allt väsentligt
varit föremål för ställningstagande vid upprättandet av sociala jordutredningens
förslag.

Vad beträffar de bestämmelser som skola upptagas i 19 kap. 3 § jorddelningslagen,
lärer i enlighet med förslaget (1 mom. huvudstadgandet)
även efter lagrummets omarbetande i övrigt där böra bibehållas den nu -

Departe ments chefen.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

varande grundtegeln, att avstyckad ägovidd skall lämpligen kunna antingen
såsom fastighet för sig pa varaktigt sätt användas för det med styckningen
avsedda ändamålet eller ock, om den skall sammanläggas med annan fastighet,
bilda en fastighet gemensamt med denna. Såsom i betänkandet förordats
torde emellertid stadgandets ordalag böra jämkas, så att därav uttryckligen
fiamgar att ägovidd må avstyckas även i syfte av sammanläggning med
annan för sådant ändamål avstyckad fastighetsdel. Till det av två överlantmätare
framförda önskemålet, att i detta sammanhang måtte medgivas vissa
av kostnadshänsyn m. m. motiverade undantag från kravet på att ägovidd,
som ej kan bestå såsom självständig fastighet, skall ingå i sammanläggning,
kan jag ej ansluta mig.

Den i andra stycket av paragrafen enligt dennas gällande lydelse upptagna
bestämmelsen, att avstyckning ej må ske sålunda att stamfastigheten ej
lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet, har enligt sociala jordutredningens
förslag (1 mom. punkt 3) kompletterats med ett stadgande, som
lämnar rum även för den eventualiteten att stamfastigheten skall sammanläggas
med annan fastighet eller fastighetsdel och bilda en fastighet gemensamt
med denna. Någon erinran mot en sådan utvidgning av möjligheterna
till avstyckning har ej framställts i yttrandena och synes ej heller vara att
göra. Den nu asyftade ändringen torde föranleda en viss omredigering av
paragrafens nuvarande tredje stycke, vilket i övrigt lärer böra bibehållas
oförändrat i sak, såsom ock sociala jordutredningen föreslagit (1 mom.
punkt 4).

Till vägledning vid avstyckning av fastigheter, avsedda till jordbruk, ha i
sociala jordutredningens förslag (1 mom. punkt 1) angivits vissa allmänna
gi under för tilldelningen av olika ägoslag. En sådan bestämmelse — till
vilken motsvarighet saknas i gällande lag men varom önskemål från åtskilliga
håll framförts under utredningen — synes ägnad att på ett verksamt
sätt bidraga till att nybildade jordbruksfastigheter bliva så beskaffade, att
de kunna bestå och utvecklas. Såsom i betänkandet framhållits är det av
vikt att vid avstyckning för jordbruksändamål fastigheterna i fråga om de
olika ägoslagen såvitt möjligt tilltagas så, att de kvinna bereda innehavaren
och hans familj bärgning och sysselsättning. Härför lärer regelmässigt fordlas
att till fastigheten lägges åker eller äng eller bådadera; understundom
kan dock en tilldelning av huvudsakligen eller enbart odlingsmark (till åker
eller äng odlingsbar mark) vara tillfyllest. Att, såsom i vissa yttranden påkallats,
i lagtexten skarpare än i förslaget skett understryka eller precisera
f°* oringarna på jordbrukets bärighet synes av förut antydda skäl ej lämpligt.

Vidkommande tilldelningen av skog har sociala jordutredningen såsom allmänt
villkor för avstyckning av fastighet, avsedd till jordbruk, föreslagit att
denna skall innehålla för dess nyttjande för jordbruksändamål erforderlig
lämpligt belägen skog, i den mån tillgång till sådan finnes. Den nu gällande
lagens krav på skogstilldelning har alltså i princip bibehållits, och
anledning att frångå denna ståndpunkt lärer ej föreligga. Emellertid synes
ökad klarhet i paragrafens skogstilldelningsbestämmelser vinnas, därest den

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

nu ifrågasatta allmänna regeln uttryckligen angåves avse skog för tillgodoseende
av nödigt husbehov, ett i såväl lagstiftning som praxis hävdvunnet
begrepp. På särskild plats i förslaget (2 mom.) redovisas undantagen från
denna huvudregel, innefattande antingen föreskrift örn tilldelning av skog
utöver husbehovet eller dispens från kravet på husbehovsskog.

Särskild uppmärksamhet har, såsom nämnts, i detta sammanhang ägnats
frågorna om tillgodoseende av betesbehovet och av möjligheterna till jordbrukets
utveckling genom nyodling. Enligt vad av betänkandet framgår har
betesfrågans stora betydelse för jordbruket allmänt framhållits under utredningen,
därvid även den meningen kommit till uttryck, att tilldelning av
betesmark vore vida viktigare för en nybildad jordbruksfastighet än skogsmarkstilldelning.
Örn ock detta innebär en överdrift, måste det likväl anses
angeläget att genom ett uttryckligt lagstadgande säkerställa att betesbehovet
tillbörligen beaktas vid avstyckning för jordbruksändamål. I sociala jordutredningens
förslag har i sådant syfte stadgats skyldighet tillse, att å fastighetens
mark i mån av behov kan erhållas tillgång till bete. I yttrandena
över förslaget har denna föreskrift i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Från en del håll lia emellertid mot dess införande rests invändningar,
vilka åtminstone delvis synas bottna i en missuppfattning av bestämmelsens
innebörd. Avsikten därmed har enligt motiven varit, att de
avstyckade fastigheterna skola inom sina gränser erhålla sådan mark varå
bete utan alltför stora kostnader kan anordnas, därvid främst avsetts betesäng
eller skogsmark, som kan beredas till bete, men i brist därpå även odlad
jord eller odlingsmark; den totala arealen av sådant ägoslag bör i så
fall tilltagas så stor att en del därav kan utläggas till kulturbete. Därest
den ifrågasatta bestämmelsen tillämpas på detta till synes nära till hands
liggande sätt, lärer den ej kunna anses innebära någon skärpning av kravet
på skogstilldelning eller eljest föranleda utvidgning av ägolotterna, utöver
vad som är av nöden för deras bärighet. — Jämväl mot det föreslagna särskilda
stadgandet i syfte att tillgodose jordbrukets möjligheter till utveckling
genom nyodling ha, såsom redan nämnts, vissa betänkligheter yppats.
Den av sociala jordutredningen vid dess undersökning konstaterade benägenheten
på många håll att göra jordbruksfastigheterna väl små och i saknad
av utvecklingsmöjligheter, liksom även de ganska allmänt framförda
önskemålen örn vägledande bestämmelser på området, torde emellertid tillräckligt
motivera införandet av ett uttryckligt lagbud i angivet syfte. Framhållas
må emellertid, att en tillämpning därav i mera avsevärd utsträckning
knappast kan tänkas ifrågakomma annat än i vissa delar av Norrland
och möjligen Svealand. Vissa skäl synas även i övrigt kunna anföras för att
ej giva det ifrågasatta stadgandet en alltför kategorisk avfattning. Med hänsyn
härtill synes särskild tilldelning av odlingsmark till förstärkning av
jordbruket böra krävas endast under förutsättning att sådan tilldelning finnes
önskvärd och lämpligen kan ske.

I sociala jordutredningens förslag har vidare upptagits en bestämmelse
därom att, då fråga är örn avstyckning av mark för sammanläggning, vid

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 232. 3

34

Kungl. Majlis proposition nr 232.

uppskattningen av behovet av olika ägoslag må medräknas tillgång av motsvarande
ägoslag å den fastighet eller fastighetsdel, varmed den avstyckade
delen är avsedd att sammanläggas (1 mom. punkt 2). Vad sålunda stadgats
utgör tydligen endast en konsekvens av den allmänna principen att, då det
område som avstyckas icke är avsett att bestå såsom fastighet för sig utan
skall ingå i sammanläggning, de på en styckningslott ställda anspråken skola
lämpas till den fastighet som skall bildas genom sammanläggningen. Det
har emellertid framhållits att ett uttryckligt understrykande därav i lagtexten
vore av värde vid rättstillämpningen. Då den meddelade regeln —
som naturligen äger giltighet även för det fall att stamfastigheten skall ingå
i sammanläggning — lärer ha praktisk betydelse endast i fråga örn jordbruksfastighet,
synes det ur redaktionell synpunkt lämpligt att sammanfoga
den med de allmänna bestämmelser angående sådan fastighet, för vilka
nyss redogjorts.

Medan gällande lag, sådan den i allmänhet tolkats, ej kräver att till avstyckad
ägovidd, avsedd till jordbruk, lägges mera skog än till husbehov,
innehåller sociala jordutredningens förslag en regel, ägnad att medföra obligatorisk
tilldelning i vissa fall av skog utöver husbehovet (2 mom. punkt 1).
Denna särskilda bestämmelse är avsedd att gälla i fråga om avstyckning från
jordbruksfastighet i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,
för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, för drivande
av självständigt jordbruk är erforderligt att inom fastighetens gränser
finnes skog av sådan omfattning att den kan utgöra varaktigt stöd för
jordbruket (stödskog). I sådan ort skall enligt förslaget avstyckning få ske
endast på sådant sätt, att jordbrukets fördel av stödskog icke minskas. Syftet
med stadgandet är att förhindra att den stödskog, som i ifrågavarande
delar av landet finnes kvar för jordbruket, avskiljes därifrån. Det skall således
icke vara tillåtet att genom avstyckning uppdela en jordbruksfastighet
med stödskog så, att huvuddelen av skogsmarken utlägges i en eller flera
styckmngslotter för sig — dessa må betecknas såsom avstyckat område eller
såsom stamfastighet — medan allenast husbehovsskog bibehålies vid inägorna.
Regelmässigt bör varje i förrättningen ingående ägolott, avsedd till
jordbruk, i mån av tillgång erhålla åtminstone så stor myckenhet stödskog
som i orten anses erforderlig. Emellertid lärer detta icke böra utgöra absolut
hinder för att i fall då den till en fastighet hörande inägojorden är tillräcklig
för att kunna styckas till särskilda självständiga jordbruk — något
som i de nu åsyftade trakterna torde vara ganska sällsynt — därifrån avskilja
en jordbruksfastighet med endast husbehovsskog, såframt säkra utkomstmöjligheter
föreligga antingen genom jordbruksdriften enbart eller
med stöd av någon binäring. Ett villkor härför synes dock böra vara, att
en för det odelade jordbruket tillräcklig myckenhet stödskog behålles vid
återstoden av inägojorden eller, med andra ord, att jordbrukets fördel av
stodskog icke minskas genom åtgärden. Huvudvikten bör alltså såsom
grundsatsen formulerats i betänkandet, läggas därpå att den fördel ett bestående
jordbruk har av stödskog icke får minskas genom jorddelning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

35

Bland dem, som i sina yttranden över sociala jordutredningens förslag motsatt
sig tanken att för vissa fall föreskriva obligatorisk stödskogstilldelning
vid avstyckning, märkes i främsta rummet Sveriges skogsägareförbund ävensom
vissa överlantmätare och länsstyrelser. Såsom skäl bär särskilt åberopats
att en sådan lagstiftning, vilken icke betingades av något verkligt praktiskt
behov, vore ägnad att äventyra den fortgående avyttringen till arrendatorer
av jordbruk, tillhörande de norrländska träindustribolagen, eftersom
dessa icke kunde förväntas vara benägna att samtidigt avhända sig en mera
betydande del av sina skogstillgångar. Även har förmenats att kravet på
stödskog skulle medföra en sådan fördyring av fastigheterna, att det i de
flesta fall bleve omöjligt för mindre bemedlade personer att utan en alltför
betungande skuldsättning förvärva egna jordbruk. Förslagets genomförande
skulle sålunda leda till en icke önskvärd fastlåsning av den nuvarande
ägofördelningen i de berörda landsdelarna. Lagstiftningen borde, enligt vad
skogsägareförbundet yttrat, ej så helt inrikta sig på att skapa garantier för
att de nya fastigheterna skola kunna bestå, att den därmed hindrade dem att
överhuvud taget uppstå. Med anledning härav må till en början anmärkas,
att den förvisso av många delade uppfattning angående jordstyckningsproblemet,
varåt det sist återgivna uttalandet i polemiskt tillspetsad form givit
uttryck, icke synes stå i överensstämmelse med de grundsatser, på vilka vår
gällande lagstiftning i ämnet bygger. Tidigare erfarenheter från skilda håll
lära ha ådagalagt att en nybildning av fastigheter, som sakna åtminstone
någorlunda betryggande möjligheter att bestå och utvecklas, överhuvud icke
är önskvärd. Å andra sidan är en avveckling av arrendatorssystemet på bolagsjordarna
uppenbarligen en angelägenhet av sådan vikt ur såväl social som
nationalekonomisk synpunkt, att dess genomförande på ett lämpligt sätt bör
av statsmakterna främjas. I detta hänseende må framhållas att, enligt vad
jag inhämtat, chefen för jordbruksdepartementet har för avsikt att i dag
framlägga förslag till ändringar i lagen den 18 juni 1925 angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, åsyftande
att stimulera bolagens försäljningar av arrendegårdar. Enligt detta
förslag skall i fråga om bolagsförvärv införas den s. k. bytesprincipen, innebärande
bland annat att bolag (förening, stiftelse), som under viss senare tid
till enskild jordbrukare överlåtit till jordbruk tjänlig fastighet med erforderlig
skogstillgång, ej utan särskilda skäl må förvägras tillstånd till förvärv av
skog, som icke är behövlig såsom stöd för jordbruk (överloppsskog), till
värde motsvarande ungefär den överlåtna egendomen, inägorna däri inbegripna.
Möjlighet skulle därmed bland annat beredas bolagen att i stället för
stödskog, som avyttrats tillsammans med en jordbruksfastighet, förvärva
överloppsskog, vilken visserligen i allmänhet skulle lia mindre gynnsamt
läge men i gengäld kan vara av större omfattning. Med hänsyn till det nu
anförda och i betraktande även därav, att det för industriföretagen ej sällan
är ett intresse att frigöra sig från en tyngande jordbruksdrift, bör enligt
min mening alltför stor vikt ej läggas vid de anförda betänkligheterna i
nu nämnt hänseende. Dessa synas för övrigt delvis grundade på den missupp -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

fattningen att enligt förslaget ej heller överloppsskogen finge skiljas från
jordbruket. De befarade svårigheterna att finna köpare till fastigheter med
stödskog torde ock få betecknas såsom överdrivna. Lagstiftningens genomförande
kan dock möjligen giva anledning att överväga jämkningar i de för
närvarande tillämpade grunderna för tilldelning av egnahemslån. Vad slutligen
beträffar vissa ur speciell skogsvårdssynpunkt framställda erinringar
mot förslaget i förevarande del synas mig dessa, om än värda beaktande, icke
få tillmätas avgörande betydelse.

Samtidigt som jag sålunda funnit mig böra tillstyrka ett godtagande i sak
av sociala jordutredningens förslag även i fråga om stödskogstilldelningen,
synas mig vissa gjorda uttalanden giva anledning till en formell omarbetning
av stadgandet i förtydligande syfte, så att lagtexten så nära som möjligt
ansluter sig till de synpunkter på dess avsedda tillämpning, för vilka i det
föregående redogjorts. I detta sammanhang torde ock böra vidtagas någon
jämkning av definitionen på sådan ort, som avses med stadgandet, till förekommande
av den tolkningen att dettas tillämpning skall vara inskränkt till
de egentliga norrländska skogsbygderna; tydligen äro näringsförhållanden
av den art, som föranlett bestämmelsens upptagande i förslaget, tillfinnandes
även på sina ställen i de skogrika delarna av mellersta och södra Sverige.
Att helt undgå begrepp av mindre skarpt begränsat innehåll — såsom husbehovsskog,
stödskog, ’ort med riklig skogstillgång’ och liknande — lärer vara
uteslutet, såvida ej bestämmelserna skola förlora önskvärd smidighet. Framhållas
må i detta sammanhang, att för bedömandet av stödskogsbehovet enahanda
grunder skola tillämpas vid avstyckning som då fråga är om rätt till
bolagsförvärv. I detta hänseende skall enligt det nyssnämnda lagförslaget
gälla, att vid beräkning av stödskog hänsyn skall tagas till möjligheten att
genom delning av förefintlig brukningsdel bilda nya självständiga jordbruk
ävensom, beträffande odlingsområde, till möjligheten att av dylikt område
bilda självständigt jordbruk eller sammanslå sådant område med annan
brukningsdel. Understrykas må ock, att kravet på bärighet ofta ej kan anses
uppfyllt med mindre till fastigheten hör så mycket skog av olika åldrar, att
en jämn årlig kontantinkomst därav kan erhållas. — I fall då det upplysts,
att den ägovidd som skall avstyckas är avsedd att förvärvas av rättssubjekt
som omförmäles i 1925 års lag, bör uppenbarligen fastställelse å avstyckningen
eller, där enligt 4 § sistnämnda lag koncession erfordras, ej ens tillstånd
till avstyckning meddelas, förrän frågan om rätten till förvärvet blivit avgjord.

Enligt sociala jordutredningens förslag äro undantag från kravet på husbehovsskog
vid avstyckning från jordbruksfastighet medgivna i två särskilda
fall. Det ena avser ort med ringa skogstillgång, och bestämmelsen innebär
att i sådan ort avstyckning må verkställas så, att skogsmarken i sin helhet
tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet, örn det prövas angeläget
för skogens bestånd (2 mom. punkt 2). Förslaget skiljer sig i denna
del endast så till vida från vad som redan nu gäller, att undantagsstadgandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

37

för närvarande må tillämpas överhuvud taget så snart skäl därtill äro. Mot
ifrågavarande bestämmelse — som i sin nu gällande form tillkommit i syfte
att undvika, att man genom alltför stränga bestämmelser örn skogstilldelning
omöjliggjorde måhända högst önskvärda upplåtelser av jordbruk — synes
ingen befogad erinran kunna göras. Den föreslagna omredigeringen är av
huvudsakligen formell natur, i det att behovet av dispensmöjlighet för annat
än skogsvårdande ändamål ansetts tillräckligt tillgodosett genom det andra
föreslagna undantagsstadgandet. Detta är nytt och gäller för ort, där det
med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade
på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för drivande av självständigt
jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet hör skogsmark.
Ägolott skall å sådan ort få avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning
av sådan mark (2 mom. punkt 3). Bestämmelsens införande är motiverat
av enahanda hänsyn som föranlett det nyssnämnda, nu gällande undantagsstadgandet.
Det synes ock föga rationellt att. upprätthålla skogstilldelningstvånget
för sådana orter med gynnsamma avsättningsförhållanden,
där huvudvikten lägges vid speciella grenar av jordbruksnäringen, såsom
mjölkproduktion, spannmålsodling, djuruppfödning eller trädgårdsskötsel,
och jordbrukets bärighet är oberoende av tillgång å skog på egen mark. Den
lättnad i förhållande till gällande rätt, som stadgandet avser att medföra,
har på de flesta håll lämnats utan erinran. Å andra sidan saknas ej röster,
som beteckna den ifrågasatta eftergiften såsom vansklig och giva uttryck för
farhågor att försök till missbruk därav komme att bliva vanliga. Lantmäteristyrelsen
har förklarat sig biträda förslaget från den utgångspunkten, att
stadgandet avser ett undantagsförhållande och skall tillämpas endast då särskilda
skäl därtill föreligga. Den uppfattning styrelsen sålunda uttalat giver
jag min anslutning.

Understrykas bör vad i betänkandet uttalats därom, att ett avstående från
det generella kravet på husbehovsskog icke medför att styckningslinjerna få
dragas utmed gränserna för den odlade jorden, så att icke någon som helst
skogsmark medföljer. I stället bör tillses, att annans skogsmark icke gränsar
omedelbart till den odlade jorden.

De lättnader i bestämmelserna beträffande avstyckning av smålägenheter,
som sociala jordutredningen föreslagit (3 mom.), överensstämma i huvudsak
med vad som finnes stadgat härom i sista stycket av paragrafen enligt dess
nuvarande lydelse. Sistnämnda bestämmelse har emellertid befunnits tarva
vissa förtydliganden och kompletteringar. Sålunda har på förekommen anledning
särskilt understrukits, att avstyckning enligt de lindrigare bestämmelserna
må ske endast för tillgodoseende av ett uppkommet behov, vilket
innebär att avstyckning av smålägenheter på förlag för att möta ett eventuellt
uppkommande behov icke får förekomma. Att, såsom i ett yttrande
ifrågasatts, tillåta avstyckning på förlag inom område som avses i 19 kap.
5 § andra stycket lärer med hänsyn till detta lagrums vidsträckta tillämpningsområde
icke kunna anses tillrådligt; frågan örn undantag i nu avsedd
riktning torde emellertid förtjäna att tagas under övervägande vid en mera

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

genomgripande revison av jorddelningslagen. — I förslaget har vidare något
utförligare än i gällande lag angivits de ändamål för vilka avstyckning av
förevarande art må ske. Härutinnan torde få hänvisas tili den förut lämnade
redogörelsen för förslaget och sociala jordutredningens motiv i denna del.
Anmärkas må endast, att det med anledning av vissa uttalanden ansetts
lämpligt att vidtaga en jämkning i definitionen på arbetarsmåbruk, så att
därunder otvetydigt inbegripes även småbruk för jordbruksarbetare. -—-Utan motsvarighet i gällande lag är den i förslaget upptagna särskilda föreskriften,
att i fråga om småbrukslägenhet skall tillses att å lägenhetens mark
i mån av behov kan erhållas tillgång till bete, där så lämpligen kan ske.
Med hänsyn till betesfrågans stora betydelse för flertalet småbruk synes
införandet av en dylik bestämmelse välbetänkt. Däremot anser jag det icke
tillrådligt att, såsom från vissa håll förordats, ytterligare skärpa kravet på
betestillgång eller fordra tilldelning av skog även vid avstyckning av småbrukslägenheter.
—- Härutöver lia i avgivna yttranden ifrågasatts en del ändringar
i förslaget i nu förevarande del, i allmänhet innefattande skärpningar
av villkoren för avstyckning av smålägenheter. Tillräcklig anledning
synes emellertid ej föreligga att i vidare mån än nu förordats frångå gällande
rätts ståndpunkt härutinnan.

I övrigt framställda önskemål om ändringar i de föreslagna materiella
bestämmelserna i 19 kap. 3 § synas icke vara av beskaffenhet att föranleda
åtgärd. Det torde sålunda ej vara av nöden att meddela någon uttrycklig
föreskrift om rätt att verkställa avstyckning av fastighet, avsedd till skogsbruk,
eller att närmare reglera sådan avstyckning i syfte att förhindra bildandet
av alltför små skogsbruksfastigheter. De allmänna bestämmelserna
få i dessa hänseenden anses tillfyllest. I ett yttrande har förordats införande
av en bestämmelse därom att jordbruksfastighet bör tilldelas fiskevatten,
där så kan ske. Örn än behov av en sådan föreskrift kan tänkas föreligga
för vissa trakters vidkommande, är det dock såsom förut anmärkts ej möjligt
att vid lagtextens avfattning taga hänsyn till förhållanden av alltför
begränsad lokal räckvidd. Även i sådana fall torde emellertid viss ledning
kunna hämtas av de allmänna bestämmelserna. Erinras må därjämte om
det i 19 kap. 12 § upptagna stadgandet, att vid avstyckning skall bestämmas
om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet
i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten. —
I formellt avseende torde bättre överskådlighet vinnas genom en omredigering
av stadgandena i 3 § sålunda, att huvudstadgandet och punkt 3 av 1
mom. i förslaget, motsvarande paragrafens nuvarande första och andra
stycken, sammanslås till ett huvudstadgande för paragrafen i dess helhet,
medan de övriga mera speciella reglerna upptagas därunder såsom fyra
punkter: 1 mom. punkt 1 förenas med punkt 2 av samma moment till
punkt 1, 1 mom. punkt 4 betecknas såsom punkt 2, 2 mom. såsom punkt 3
och 3 mom. såsom punkt A.

övriga erforderliga ändringar i jorddelningslagen sammanhänga med de
nu nämnda ändringarna i 19 kap. 3 § och äro av huvudsakligen formell na -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

tur. Regeln att avstyckning skall kunna ske under förutsättning att stamfastigheten
sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel lärer sålunda
böra komma till uttryck i det grundläggande stadgandet örn avstyckning
i 19 kap. 1 § samt därjämte föranleda omformulering av bestämmelserna
i 1 9 k a p. 9 § angående anmärkande i förrättningsprotokollet

av tillämnad sammanläggning och i 1 1 § andra stycket angående antalet
skiften, vari för sammanläggning avsedd mark utlägges, och dessas form.

I första stycket av 11 § synes ock, med anledning av vad som framhållits i
vissa yttranden, böra i detta sammanhang införas ett stadgande därom att
vid avstyckning stamfastigheten, lika väl som avstyckad del, skall erhålla regelbunden
och för dess nyttjande lämplig form. Såsom lantmäteristyrelsen
m. fl. påpekat bör vidare fastställelse å avstyckning, som skett under villkor
att stamfastigheten sammanlägges med annan fastighet eller fastighetsdel,
meddelas under motsvarande förutsättningar och av samma myndighet, som
stadgats i fråga om fastställelse i fall då den avstyckade ägovidden skall ingå
i sammanläggning. Fastställelse genom överlantmätaren bör alltså förekomma
endast då förrättningen utgöres av sådan avstyckning, med vilken avses
bildande av särskild fastighet, utan att därvid fästs villkor om sammanläggning.
För genomförande av en sådan ordning erfordras ändringar i 2 1 kap.
4 2, 4 3 och 6 8 §§. Samtidigt med de nyss nämnda ändringarna i 19 kap.

1 § och 11 § andra stycket torde lämpligen, enligt vad sociala jordutredningen
förordat, en jämkning av ordalagen i dessa lagrum vidtagas i syfte att
utmärka, att sammanläggning av särskilda för ändamålet avstyckade ägovidder
må ske. Slutligen föranleder den ändrade uppställningen av 19 kap.
3 § justering av de i 19 kap. 12 och 2 6 §§ förekommande hänvisningarna
till förstnämnda lagrum.

Vid sidan av jorddelningslagen lära de nu ifrågasätta nya bestämmelserna
ej föranleda lagändringar utom beträffande lagen örn sammanläggning av
fastigheter å landet. Till ändringarna i denna lag torde jag få återkomma i
det följande. Erinras må emellertid om stadgandet ill kap. 2 § andra stycket
jordabalken om undantag från reglerna i paragrafens första stycke i fall,
där å landet ägare av fastighet till annan överlåtit viss till gränserna bestämd
ägovidd för att sammanläggas med annan fastighet. Vad sålunda föreskrivits
synes, enligt grunderna därför, utan lagändring kunna analogivis tilllämpas
vid överlåtelse av restfastighet, sedan avstyckning skett under villkor
örn stamfastighetens sammanläggning med annan fastighet eller fastighetsdel.

Lagändringarna torde böra träda i kraft så snart som möjligt, förslagsvis
den 1 maj 1937. Beträffande avstyckningsförrättning som påbörjats före
nämnda dag synas de nya bestämmelserna böra vinna tillämpning, såframt
förrättningen ej fortskridit så långt att utlåtande varom i 19 kap. 16 § jorddelningslagen
sägs rörande tillstånd till avstyckning avgivits före lagändringarnas
ikraftträdande.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

B. Ändrade bestämmelser örn skogsfång^- och mulbetes servitut.

I anslutning till det nu behandlade ämnet har i sociala jordutredningens
betänkande till prövning upptagits frågan om bevarande av sådana servitut,
som före jorddelningslagens ikraftträdande tillkommit i syfte att fullständiga
jordbruksfastigheter.

Enligt vad i lagen om servitut är stadgat kan servitut bringas att upphöra
genom utbrytning (6 §) samt genom att servitutet förklaras förfallet eller avlöses
(7 §). Utbrytning av servitut — därvid i vederlag för servitutsrätten
skall utbrytas eller avsättas ett så stort område av den tjänande fastigheten,
som prövas svara mot förmånen av servitutet — kan ske antingen i samband
med laga skifte eller genom särskild förrättning. Förfarandet är reglerat i
jorddelningslagen. Förklaring att servitut skall vara förfallet må meddelas
av domstol, om servitutet på grund av ändrade förhållanden blivit helt onyttigt.
Även avlösning av servitut — d. v. s. ett upphävande därav mot löseskilling
— är beroende av domstols prövning. En förutsättning för åtgärden
är, att i följd av tidens förändrande inverkan nyttan av servitutet kommit
att sta i missförhållande till den tunga som därav uppkommer vid den
tjänande fastighetens bruk. Vad nu sagts äger avseende å servitut i allmänhet.
Beträffande sådant servitut, som innefattar rättighet till skogsfång
och mulbete eller endera av dessa rättigheter, gäller därjämte i fall
då visst ställe för servitutets begagnande ej blivit bestämt, att utövningen
därav kan genom domstols förordnande begränsas till en del av den tjänande
fastigheten (4 § andra stycket). Området för ett mulbetesservituts utövande
kan ock underkastas jämkning vid betesreglering (5 § andra stycket);
härom stadgas närmare i lagen om ägofred. Servitut kan vidare komma att
upphöra till följd av överlåtelse, exekutiv försäljning eller återköp enligt lagen
den 20 juni 1924 av den tjänande fastigheten på motsvarande sätt som i
allmänhet gäller örn nyttjanderätt till fast egendom; så är dock icke fallet
beträffande servitut som uppkommit vid laglig lantmäteriförrättning eller
före den 1 januari 1876 (3 §). Slutligen kan servitut bringas att upphöra
genom expropriation antingen i sammanhang med expropriation av den tjänande
fastigheten eller såsom självständigt föremål för åtgärden, allt enligt
bestämmelser i lagen örn expropriation.

Frågan huruvida servitut kan hävas genom avtal mellan de båda fastigheternas
ägare är ej reglerad i lag och synes ej heller till fullo klarlagd genom
praxis. Sadant avtal lärer emellertid åtminstone under vissa omständigheter
tillmätas laga verkan.1

Anmärkas må, att efter jorddelningslagens ikraftträdande skogsfångs- eller
mulbetesservitut ej må bildas vare sig vid laga skifte eller vid avstyckning.

1 Jfr Nytt Juridiskt Arkiv I 1935 s. 477 och där anmärkta äldre rättsfall.

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Sociala jordutredningens förslag.

I betänkandet anföres att, enligt vad den av sociala jordutredningen verkställda
undersökningen givit vid handen, på senare tid i stor utsträckning
förekommit att trävarubolag och hemmansägare i Norrland såsom ägare av
stamfastigheter träffat avtal med ägare av servitutsberättigade avsöndrade
lägenheter om upphörande av skogsfångs- och mulbetesservitut, vanligen
mot vederlag i penningar. Efter att lia framhållit att skogsfångs- och mulbetesservitut,
som av ålder varit gällande eller som före jorddelningslagens
ikraftträdande tillkommit i samband med avskiljandet av den fastighet till
vars förmån det gäller, undantagslöst torde ha upplåtits för att fullständiga
en eljest skoglös fastighet samt att servitutsrätten således finge anses vara
av stor betydelse för denna, har sociala jordutredningen uttalat, att det måste
vara ett verkligt statsintresse att genom lagstiftning söka förhindra att de
ifrågavarande servituten genom avtal bragtes att upphöra. Till närmare
utveckling härav anföres i betänkandet:

Statsmakterna hava under de senaste årtiondena strävat efter att å ena sidan
förhindra bildandet av ofullständiga jordbrukslägenheter och å andra
sidan att i fråga om redan bildade lägenheter på olika sätt komplettera desamma,
om de befinnas vara ofullständiga. Statsmakterna hava dessutom
velat förhindra att från en bestående lämpligt sammansatt fastighet område
avskiljes, varigenom fastigheten blir ofullständig. Dessa strävanden mäste
givetvis i hög grad motverkas, ifall skogsägarna alltjämt skola hava möjlighet
att återköpa de skogsfångs- och mulbetesservitut, som tillkommit för att
fullständiga de smärre jordbrukslägenheterna. Lika väl som lagen reglerar
de fall, då den vederlagsmark, som tillägges en fastighet vid servitutsutbrytning,
får frånskiljas denna fastighet, böra regler finnas för de fall, då själva
servitutet får skiljas från fastigheten. Härtill kommer, att enär vid utlämnande
av egnahemslån åt lägenhetsägare hänsyn givetvis tagits till de servitutsförmåner,
som tillkomma lägenheten, en återförsäljning av servitutet kan
komma att i väsentlig mån försämra kreditobjektet och måhända föranleda

egnahemslånets uppsägning.---För en mindre jordbrukare ligger det

givetvis stor frestelse att medverka till servitutets upphörande däri, att han
utan nämnvärd uppoffring kan komma i besittning av kontanta medel till
efter hans ekonomiska förhållanden betydande belopp. Detta gäller särskilt
i de fall, då han själv tillförsäkras att under livstiden få tillgodogöra sig den
rätt servitutsavtalet innehåller.

De av sociala jordutredningen sålunda ifrågasatta bestämmelserna ha enligt
förslaget fått sin plats i servitutslagen och där upptagits i en särskild
paragraf, betecknad 7 a §. I samband därmed har en jämkning vidtagits i
8 § samma lag samt i inteckningsförordningen införts en ny paragraf, betecknad
57 a §.

7 a § servitutslagen. Enligt första stuckets luwudstadgande skola
där avsedda servitut ej få, utom i fall som i 7 § sägs, bringas att upphöra helt
eller delvis annorledes än genom expropriation eller utbrytning, där ej domstol
i vissa angivna fall lämnat medgivande till åtgärden. De av bestämmelsen
omfattade servituten äro sådana skogsfångs- och mulbetesservitut, som
antingen varit av ålder gällande eller före den 1 januari 1928 tillkommit ge -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

noin avtal i samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån servitutet
gäller. Denna begränsning motiveras i betänkandet sålunda:

Härvid måste uppmärksammas, att icke alla servitut belasta den fastighet,
från vilken avsöndringen skett, utan att servitutet kan hava lagts å annan
fastighet än stamfastigheten. Då emellertid de senare servitutens antal,
enligt vad utredningen givit vid handen, torde vara ytterligt ringa, kan man
i praktiken bortse från desamma. De servitut, som med eller utan uttryckligt
stöd av lagbud tillkommit vid skiftesförrättningar, utgöra tillbehör till de
fastigheter, till vilkas förmån de upplåtits, och kunna icke frånskiljas desamma
genom avtal. Anledning att inbegripa dessa servitut i förbudet saknas
sålunda. De servitut, som efter ikraftträdandet av 1926 års jorddelningslag
tillkommit genom avtal, kunna icke anses hava varit nödvändiga för fullständigandet
av vederbörande fastighet, då ju enligt 19 kap. 3 § jorddelningslagen
den genom avstyckning bildade ägovidden skall vara lämplig för det
med styckningen avsedda ändamålet och således i och för sig en fullständig
jordbrukslägenhet. Anledning torde därför saknas i detta sammanhang att
förbjuda vederbörande parter fri dispositionsrätt över sistnämnda slag av
servitut. Härtill kommer att ett utsträckande av förbudet till dessa servitut
med all sannolikhet skulle få till följd, att skogsfångs- och mulbetesservitut
för framtiden icke längre komme att upplåtas, en utveckling, som i viss mån
vore mindre lycklig.

De fall då domstols medgivande må lämnas äro under första stycket upptagna
i tre särskilda punkter.

Punkt 1 omförmäler det fall, att fastigheternas ägare träffat överenskommelse
att det ifrågavarande servitutet skall ersättas med annat servitut. Härtill
skall domstolen äga lämna bifall, om det nya servitutet befinnes till sitt
innehåll medföra lika fördel för den härskande fastigheten. Om rätt att
upphäva sistnämnda servitut helt eller delvis skall gälla vad i servitutslagen
är stadgat.

Enligt vad i betänkandet anföres har sociala jordutredningen med detta
stadgande närmast avsett sådant fall då ett servitut med oinskränkta skogsrättigheter
funnes böra ersättas med servitut, som bättre motsvarade nutida
krav på en god skogsskötsel, ävensom sådant fall då betesrätt på ett större
skogsområde funnes böra utbytas mot betesrättens tillgodoseende på kultiverad
betesmark och dylikt. I detta sammanhang har framhållits att det
ej spelade någon roll, huruvida i bytet komme att ingå delvis kontant ersättning,
utan att huvudsaken vore att gagnet av de nya servitutsförmånerna
icke bleve mindre än de förmåner som tillkommit fastigheten enligt det
gamla avtalet.

Enligt punkt 2 förutsättes överenskommelse fastighetsägarna emellan, att
servitutet skall ersättas med äganderätt till område som kan sammanläggas
med den härskande fastigheten. Är området av sådan beskaffenhet att det
lämpligen kan ersätta servitutet, skall domstolen kunna medgiva att detta
må upphöra, sedan sammanläggningen genomförts.

I sin motivering uttalar sociala jordutredningen, att det synts lämpligt att,
vid sidan av det i jorddelningslagen reglerade utbrytningsförfarandet, i nu
föreslagen omfattning bibehålla den rätt att ersätta ett servitut med ägande -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

rätt till visst område, vilken syntes föreligga i de fall då servitut kunde upphävas
genom överenskommelse utan myndighets medverkan. Det föreslagna
sammanläggningsvillkoret vore, enligt vad i betänkandet anföres, av
stor vikt för att hindra att genom den föreslagna proceduren bildades en
självständig skogslott, som sedermera kunde utan vidare säljas till förfång
för den fastighet till vars komplettering den bildats. Även anmärkes att,
till skillnad från vad som vore fallet beträffande servitutsutbrytning enligt
jorddelningslagen, hinder ej borde föreligga för att avstycka det område,
som skulle ersätta servitutet, från annan fastighet än den tjänande fastigheten.

I punkt 3 slutligen avses det fall att, enligt fastighetsägarnas överenskommelse,
servitutet skall hävas helt eller delvis utan att ersättas med annat servitut
eller med äganderätt till visst område. För bifall härtill förutsättes, att
domstolen finner åtgärden vara av väsentlig betydelse för den tjänande
fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden, samt att det är uppenbart
att rätt, som tillkommer innehavare av fordran varför säkerhet åtnjutes
på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras
genom åtgärden.

Med denna bestämmelse har sociala jordutredningen förklarat sig åsyfta
exempelvis sådana fall, då ett industriföretag ville använda skogsmark till
anläggningar till gagn för näringsförhållandena i orten och det för anläggningarnas
utförande och rationella användning vöre av väsentlig betydelse, att
förefintligt servitut upphörde. I samband härmed framhålles att, medan
sådana förändringar av servitut, som omförmäldes i punkterna 1 och 2 ej
syntes kunna ha någon inverkan på tredje mans rätt, detta däremot kunde
vara fallet med förändring enligt den nu förevarande punkten.

I andra stycket ha upptagits stadganden därom, att domstols beslut rörande
servituts hävande med stöd av det nya lagrummet skall genom rättens
ordförandes försorg meddelas inskrivningsdomaren, där sådan finnes, samt
att anteckning om beslutet skall göras i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

I motiveringen har anmärkts, att anteckning lämpligen syntes böra ske ej
blott beträffande intecknade servitut utan även beträffande sådana icke intecknade
servitut som varit av ålder gällande; därigenom syntes en från
många synpunkter önskvärd publicitet ernås i fråga om några av dessa
servitut.

Den föreslagna ändringen i 8 § servitutslagen innebär, att föreskrifterna
i 7 a § skola lända till efterrättelse, ändå att vid servitutets upplåtelse
annat förbehåll skett.

I sammanhang med redogörelsen för de ifrågasätta nya bestämmelserna i
servitutslagen anföres i betänkandet, att sociala jordutredningen haft under
övervägande huruvida icke bedömandet av nu ifrågavarande spörsmål ävensom
frågorna om servituts upphörande och avlösning lämpligen borde tillkomma
ägodelningsdomstol i stället för allmän domstol. Sociala jordutred -

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

ningen har emellertid funnit detta vara en fråga som lämpligen borde upptagas
först vid en allmän revision av jorddelningslagen.

Vad slutligen beträffar den ifrågasatta nya paragrafen i inteckning sförordningen
skulle enligt förslaget där upptagas ett stadgande avinnebörd
att, om inteckning beviljats för sådant servitut som avses i 7 a §
servitutslagen, inteckningen ej finge dödas såvida ej servitutet upphört genom
expropriation eller utbrytning eller domstol förklarat det förfallet eller
förordnat om dess avlösning eller eljest funnit skäl lämna bifall till dess
upphörande.

Yttranden.

Sociala jordutredningens förslag i förevarande del har i de avgivna yttrandena
nästan undantagslöst lämnats utan anmärkning i huvudsak, ehuru
på enstaka punkter erinringar framställts mot bestämmelsernas utformning.
Åtskilliga myndigheter ha emellertid framhållit, att bestämmelserna syntes
ha ingen eller ringa betydelse med hänsyn till förhållandena inom deras
verksamhetsområden. En länsstyrelse och en jordbrukskommission ha ställt
sig tveksamma beträffande behovet av nya föreskrifter, och från skogsägarhåll
har en lösning efter väsentligen andra linjer förordats.

Flertalet utlåtanden innehåller inga särskilda uttalanden angående förslagen
till ändringar i servitutslagen och inteckningsförordningen. Från några
myndigheters sida har emellertid betonats, att de ifrågasatta bestämmelserna
syntes fylla ett förefintligt behov samt vara av värde ur fastighetsbildningssynpunkt.
Yttranden i sådan riktning föreligga exempelvis från lantmåteristgrelsen
och lantbruksstyrelsen. Länsstyrelsen och egnahemsnämnden i
Västernorrlands län — vilken sistnämnda förklarat sig lia betydande erfarenhet
om de olägenheter som sociala jordutredningen avsett att förebygga
— liksom även egnahemsnämnden i Jämtlands lån lia framhållit de ifrågasatta
stadgandenas betydelse för fastighetskrediten.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån har anfört, att viss tvekan syntes kunna
råda om lämpligheten av de föreslagna restriktionerna med avseende å möjligheten
att genom avtal bringa skogsfångs- och mulbetesservitut att upphöra,
enär sådana servitut vore skadliga ur skogsvårdssynpunkt och ofta
även ägnade att medföra slitningar grannar emellan. Med hänsyn till att
en okontrollerad avveckling av bestående servitut understundom kunde medföra
fara för minskning i den rätt som tillkomme sakrättsägare, har emellertid
länsstyrelsen funnit en i smidiga former anordnad domstolskontroll
över avvecklingen mahända vara motiverad. Även jordbrukskommissionen
i Jönköpings län har förklarat sig vara tveksam huruvida lagändring borde
vidtagas, då gällande rätt visar sig ändamålsenlig genom att möjliggöra
hävandet av vissa servitut till gagn och sämja för båda parterna. Sveriges
skogsägareförbund har visserligen ansett förslaget i förevarande del stå i god
överensstämmelse med sociala jordutredningens principiella inställning, att
jordbruksfastigheterna örn möjligt borde vara självförsörjande i fråga örn

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

alla produkter som kunde framställas inom deras gränser. Emellertid har
förbundet betecknat förslaget såsom mindre lyckligt ur skogsvårdssynpunkt,
enär förbudet för återköp av skogsfångsservitut skulle för all framtid fastlåsa
ur sådan synpunkt belt olämpliga eller rent skadliga förhållanden. Därest
virkesservituten av sociala skäl skulle bevaras, måste därför enligt förbundets
mening återköpsförbudet åtföljas av en reglering av förefintliga, ur
skoglig synpunkt otillfredsställande servitut, vilken reglering vore avsedd
icke att minska utan endast att på ett förnuftigt sätt ordna uttaget av den
härskande fastighetens rätt. Då det förslag till reglering, som sociala jordutredningen
framlagt, byggde på frivilliga avtal mellan parterna men man
kunde förutse att ägarna av de härskande fastigheterna sällan skulle kunna
vinnas härför, har förbundet funnit detta förslag ineffektivt. I stället har
förbundet förordat en laglig reglering av ur skogsvårdssynpunkt otillfredsställande
servitut på det sätt att, örn den tjänande fastigheten visades lida
uppenbart men av det sätt varpå servitutet utnyttjades, domstol skulle på
ansökan av den tjänande fastighetens ägare kunna förordna att den härskande
fastighetens skogsfång skulle uttagas efter utsyning av skogsvårdsstyrelsen.
Slutligen har förbundet anmärkt att återköpsförbudet rimligen
icke borde gälla till förmån för sådana avstyckningar, beträffande vilka på
grund av deras ringa areal odlad jord tvång av skogsmarkstilldelning vid
avstyckningen ej skolat föreligga. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län har
ansett, att om avyttring av servitut skulle förbjudas — vartill goda skäl företaga
— möjlighet borde finnas att reglera servitutet efter nutida skogsvård
även utan den härskande fastighetens samtycke.

Med avseende å förslagets detaljer föreligga några närmare uttalanden
endast beträffande 7 a § servitutslagen.

Egnahemsnämnden i Västernorrlands lån har ifrågasatt, huruvida icke
jämväl sådana servitut som tillkommit efter 1927 års utgång borde inbegripas
i lagstiftningen, då servitutsupplåtelser av hithörande slag alltjämt förekomme
i ej ringa omfattning. Överlantmätaren i Västernorrlands lån —
som ansett det lämpligast att handläggningen av frågor örn servituts upphörande
och avlösning m. m. redan nu överflyttades till ägodelningsdomstol
— har anmärkt att i allt fall de under punkt 2 i sociala jordutredningens
förslag upptagna bestämmelserna borde utgå och, i den mån de erfordrades,
inarbetas i jorddelningslagen. För den händelse bestämmelserna bibehölles,
borde enligt överlantmätarens mening häradsrätten icke äga att träffa sitt
beslut med mindre utredning av lantmätare förelåge. Sveriges skogsägareförbund
har förordat ett tillägg till punkt 2 av innehåll att, i fall då ett större
antal från samma stamfastighet avstyckade ägolotter hade skogsfångsservitut
å stamfastigheten, ersättning i mark skulle få lämnas för servituten på
det sätt, att vederlagsmarken bleve samfälld för styckningslotterna.

Beträffande sådant upphävande av servitut, som avses i punkt 3, har
överlantmätaren i Jämtlands län betecknat de föreslagna förutsättningarna
för åtgärden onödigt stränga, i betraktande därav att vid utbrytningsförrättning
enligt jorddelningslagen sakägarna ägde oinskränkt rätt att träffa över -

46

Kungl. Majlis proposition nr 232.

Departe ments chefen.

enskommelse om vederlagsjordens storlek med hänsyntagande endast till inteckningshavares
rätt. Egnahemsnämnden i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida
icke innehavare av fordran varför säkerhet åtnjötes på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken borde erhålla tillfälle att yttra
sig över ansökan örn upphävande av servitut, som gällde till förmån folden
hypotiserade fastigheten. Därest innehavare av dylik fordran lämnat
medgivande till servitutets hävande, syntes enligt egnahemsnämndens mening
hinder för hävandet icke böra föreligga på den grund att hans rätt
äventyrades.

Överlantmätaren i Gävleborgs lån har såsom sin mening anfört, att nu
ifrågavarande servitut borde, åtminstone då den härskande fastigheten vöre
att anse såsom sadan smabrukslägenhet som omförmäldes i det av sociala
jordutredningen föreslagna 3 mom. av 19 kap. 3 § jorddelningslagen, kunna
avlösas mot vederlag i penningar, om parterna vore ense därom och eventuella
inteckningshavare medgåve det. Med instämmande i ett av överlantmåtaren
i örebro län gjort uttalande har lantmäteristyrelsen framhållit
önskvärdheten av att vederbörande lantmäterikontor erhölle underrättelse
örn domstols beslut i fråga örn förändring eller upphävande av servitut som
tillkommit vid lantmäteriförrättning.

Mot tanken att i lagstiftningsväg vidtaga åtgärder för att bevara sådana
servitut av nu ifrågavarande slag, som äro av vital betydelse för de fastigheter
till vilkas förmån de gälla, ha några betänkligheter av principiell innebörd
icke yppats i de avgivna utlåtandena. Förslaget härom synes ock
stå i god överensstämmelse med de i senare tids lagstiftning framträdande
strävandena att motverka uppkomsten av ofullständiga jordbruksfastigheter
vare sig genom nybildning eller genom frånskiljande av delar av bestående
fastigheter på sådant sätt, att jordbrukets självständiga bedrivande äventyras.
Upplåtelserna av skogsfångs- och mulbetesservitut ha till stor del skett
i syfte att tillförsäkra skoglösa fastigheter en för jordbruksdriften nödvändig
tillgång å bete och skogsnyttigheter. I all synnerhet torde så vara fallet
med servitut, som varit av ålder bestående eller som före jorddelningslagens
ikraftträdande tillagts en fastighet vid bestämmandet av dess område. Dessa
äro att betrakta som tillbehör till den härskande fastigheten, över vilka
ägaren ej synes böra få fritt förfoga genom avtal. I fråga om sådana servitut
som uppkommit vid lantmäteriförrättning står denna uppfattning utan tvivel
i överensstämmelse med gällande rätt. Vad övriga beträffar — bland vilka
särskilt märkas, jämte de av ålder gällande servituten, sådana som tillagts
avsöndrad lägenhet genom bestämmelse i avhandlingen om dennas upplåtande
synes ett visst avgörande i högsta domstolen, avseende ett fall där avtal
om servituts hävande träffats efter jorddelningslagens ikraftträdande, giva
vid handen att sådant avtal saknar laga verkan. I andra rättsfall ha emellertid
avtal örn hävande ansetts giltiga. Av den undersökning som sociala
jordutredningen verkställt har ock framgått, att skogsfångs- och mulbetesservitut
av nu ifrågavarande slag i avsevärd omfattning varit föremål för

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

47

återköp. I den mån de sålunda upphävda servituten ej till följd av ändrade
förhållanden väsentligen förlorat sin betydelse, lia tydligen därmed
i flertalet fall ofullständiga fastigheter uppkommit. Till förebyggande av
att denna ur fastighetsbildningssynpunkt otillfredsställande utveckling fortfar
synes det vara av behovet påkallat att genom uttryckliga bestämmelser i lag
reglera avtalsfriheten på området.

Tillämpningsområdet för en lagstiftning i nu nämnt syfte lärer framgå redan
av det sagda. Sålunda torde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
sociala jordutredningen föreslagit, därav böra omfattas sådana till tiden icke
begränsade servitut, innefattande rättighet till skogsfång och mulbete eller
endera av dessa rättigheter, som varit av ålder gällande eller som tillkommit
före jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari 1928 genom avtal i
samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån de gälla. Utmärkande
för sålunda uppkomna servitut, jämte de i sammanhang med laga delning
tillkomna, är att vid utbrytning vederlaget skall tilläggas den härskande
fastigheten såsom integrerande del. Att de ifrågasatta bestämmelserna ej
äga tillämpning å servitut, vilkas fortvaro är begränsad till viss tid eller beroende
av visst villkor, torde böra uttryckligen framgå av ordalagen. — Ett
utsträckande av den nya lagstiftningen till servitut, uppkomna efter jorddelningslagens
ikraftträdande, synes ej erforderligt eller ens lämpligt.

Beträffande den närmare utformningen av de ifrågasatta bestämmelserna
tala vissa skäl för att något skarpare än enligt förslaget skett i lagtexten utmärka
deras karaktär av inskränkningar i avtalsfriheten. Lämpligen torde
åt huvudregeln kunna givas den formen att medgivande av den härskande
fastighetens ägare, att servitutet må helt eller delvis upphöra, skall vara utan
verkan. Med ett sådant stadgande åsyftas naturligen ej fall, då ett medgivande
från fastighetsägaren åberopas till stöd för yrkande om någon eljest
i lagen reglerad form av upphävande eller inskränkning av servitut; på frågan,
vilken betydelse man bör tillmäta exempelvis ett medgivande till servitutets
avlösning, inverkar denna bestämmelse ej.

Från den nämnda huvudregeln torde, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad sociala jordutredningen föreslagit, domstol böra äga att medgiva undantag
under vissa förutsättningar. Servitut bör sålunda först och främst kunna
ersättas med annat servitut, såframt detta prövas medföra lika fördel för
den härskande fastigheten. Det synes ej därvid — liksom ej heller i de övriga
undantagsfallen — nödvändigtvis behöva förutsättas ett avtal mellan
den härskande och den tjänande fastighetens ägare, utan det bör exempelvis
vara möjligt för ett bolag som äger en av servitut besvärad fastighet att få
denna befriad från servitutet genom att ett annat, samarbetande bolag träffar
överenskommelse med den härskande fastighetens ägare, att servitutet
skall ersättas med ett likvärdigt servitut på en fastighet, tillhörig sistnämnda
bolag. På domstolen ankommer naturligen att, innan fastighetsägarens medgivande
godkännes, pröva att upplåtelsen av det nya servitutet skett på betryggande
sätt. Då det kräves att det nya servitutet skall medföra lika fördel
för den härskande fastigheten som det gamla, innebär detta, såsom sociala

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

jordutredningen uttalat, att gagnet av de nya servitutsförmånerna ej få vara
mindre än de förmåner som tillkommit fastigheten på grund av det gamla
servitutet, däremot icke att det nya servitutet behöver till sitt innehåll fullt
överensstämma med det gamla. Så t. ex. bör ett obegränsat skogsservitut
kunna ersättas med ett servitut som bättre motsvarar nutida krav på en
god skogsskötsel, och hinder bör ej heller föreligga att utbyta ett servitut,
innefattande betesrätt på ett större skogsområde, mot ett som avser betesrätt
på kultiverad mark. Huruvida även kontantersättning ingår i bytet lärer
i och för sig få anses sakna betydelse. — Med hänsyn till de viktiga rättsverkningar
i olika avseenden, som knutits vid tidpunkten och sättet för servituts
tillkomst, synes det nya servitutet böra härutinnan likställas med det
gamla. Uppenbarligen skulle den ifrågasatta lagstiftningens syfte äventyras,
om — sedan exempelvis ett servitut, som före år 1876 uppkommit genom avtal
i samband med den härskande fastighetens tillkomst, ersatts med ett nytt
servitut — detta senare, såsom ej tillkommet på sådan tid och sådant sätt
att det vore på motsvarande sätt skyddat, kunde gå förlorat till följd av den
tjänande fastighetens exekutiva försäljning eller genom utbrytning ersättas
med en fristående fastighet.

Vid sidan av utbrytning enligt jorddelningslagen torde vidare böra bibehållas
viss möjlighet att, oberoende av de förutsättningar som finnas stadgade
för detta förfarandes tillämpning och de regler som eljest gälla därom,
låta ett servitut ersättas med äganderätt till område. Framhållas må särskilt,
att fall kunna tänkas ej sällan förekomma, då det vore fördelaktigt att uttaga
vederlagsjorden från annan fastighet än den tjänande, något som emellertid
ej går för sig vid utbrytning enligt jorddelningslagen. — För servituts
ersättande med område genom det nu ifrågasatta förfarandet lärer böra
krävas, att vederlaget i övrigt fyller samma anspråk som enligt 9 kap. 7 §
första stycket nämnda lag stadgats i fråga om utbrytning, eller att området
skall svara mot den förmån servitutet innebär. Vidare bör, såsom motsvarighet
till bestämmelsen att vederlaget vid utbrytning skall tilläggas den härskande
fastigheten som del av denna, för åtgärdens godkännande i nu förevarande
fall förutsättas att vederlagsjorden skall kunna sammanläggas med
den härskande fastigheten, och servitutet får icke anses ha upphört förrän
sammanläggningen genomförts.

Hänsyn till allmännyttan har slutligen föranlett upptagande i förslaget
av ett stadgande, enligt vilket domstol skall kunna medgiva att servitut av
nu ifrågavarande slag avtalsvis häves utan att ersättas med vare sig annai
servitut eller äganderätt till område. Härför kräves enligt förslaget, att domstolen
finner åtgärden vara av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten
och till gagn för ortens näringsförhållanden. Såsom exempel på fall
då en sådan bestämmelse skulle tänkas få tillämpning har sociala jordutredningen
anfört, att ett industriföretag önskar använda skogsmark till anläggningar,
som äro till gagn för näringsförhållandena i orten, och det för dessa
anläggningars utförande och rationella användning är av väsentlig betydelse
att förefintligt servitut upphör. Till skydd för tredje man har ytterligare så -

Kungl. Majlis proposition nr 232.

49

som förutsättning för domstolens samtycke i föreliggande fall angivits, att det
skall vara uppenbart att rätt, som tillkommer innehavare av fordran varför
säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken,
icke äventyras genom åtgärden. Mot en så restriktivt avfattad bestämmelse
synas några betänkligheter knappast kunna resas. Att på sätt i ett par
yttranden förordats giva efter på de uppställda villkoren torde å andra sidan
ej få anses tillrådligt.

Sveriges skogsägareförbund har funnit förslaget ej innefatta tillräckliga
möjligheter att reglera servitut som utövas på ett ur skogsvårdssynpunkt
skadligt sätt samt för sin del förordat ett särskilt domstolsförfarande i sådan
syfte. I detta hänseende må framhållas att berörda önskemål måste anses
åtminstone i viss män tillgodosett genom bestämmelserna i 4 § servitutslagen.
Till sistnämnda lagrum gjordes i fjol ett förtydligande tillägg, avsett
att klarlägga fastighetsägarnas ömsesidiga rättsställning med avseende å sättet
för skogsfångs- och mulbetesservituts begagnande. Tillräcklig anledning
synes ej föreligga att redan nu överväga en förnyad revision av dessa bestämmelser.
— En överlantmätare har anmärkt, att frågor om servituts upphörande
m. m. ej borde handläggas av allmän domstol utan av ägodelningsrätt,
samt att under alla förhållanden reglerna för sådana fall då servitut
skall ersättas med äganderätt till område borde från början inarbetas i jorddelningslagen.
Emellertid torde, vad sistnämnda fall beträffar, den omständigheten
att annan myndighet än domstolen har att avgöra, huruvida avstyckning
och sammanläggning må ske, icke i och för sig vara ägnad att föranleda
svårigheter, detta med hänsyn till att servitutets upphörande skall
vara beroende av att sammanläggningen genomföres. Såsom sociala jordutredningen
uttalat synas ifrågavarande spörsmål böra komma under omprövning
i ett sammanhang vid en allmän revision av nämnda lag. Därvid kan
ock till övervägande upptagas ett från skogsägarhåll väckt förslag att, i fall
då flera skogsfångsservitut på samma fastighet samtidigt skola utbrytas, vederlagsjorden
skall kunna utläggas som samfällighet för de härskande fastigheterna.

De föreslagna bestämmelserna upptagas lämpligen i servitutslagen under
en ny paragraf, betecknad 7 a §. Där torde ock böra stadgas att, såvitt fråga
är om servituts ersättande med annat servitut eller med äganderätt till område,
anteckning om domstolens beslut skall genom dess föranstaltande så
snart ske kan göras i fastighets- eller inteckningsboken. Erforderliga tilllämpningsföreskrifter,
liksom även de bestämmelser som må föranledas av
vissa från lantmätarliåll framställda önskemål örn lantmäterikontorens underrättande,
torde kunna meddelas i administrativ ordning. — I syfte att förläna
de nya bestämmelserna tvingande natur bör erforderligt tillägg göras till
8 § samma lag. Beträffande domstolsförfarandet synas inga särskilda föreskrifter
av nöden; prövning av medgivande varom här är fråga bör kunna
vinnas efter ansökan.

Genom den tidigare omnämnda föreskriften i jorddelningslagen, att vid
utbrytning av servitut varom nu är fråga vederlagsjorden skall ingå i den

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 232. 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

härskande fastigheten, har sörjts för att den fördel det innebär icke kan på
denna väg frånhändas fastigheten. Har servitutet tillkommit genom avtal
efter 1875 års utgång, kan det emellertid, om det ej är intecknat, gå förlorat
till följd av att den härskande fastigheten överlåtes till ny ägare eller återköpes
enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, utan att förbehåll örn
servitutets bestånd gjorts eller skall anses föreligga. Även om servitutet är
intecknat, förlorar det sin giltighet, därest fastigheten försäljes exekutivt
utan förbehåll örn dess bestånd. För att syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen
skall vinnas synes det erforderligt att giva även dessa servitut
samma skydd i nu omnämnda hänseenden, som tillkommer dem
som uppkommit före den 1 januari 1876 eller vid lantmäteriförrättning.
Några betänkligheter mot en sådan åtgärd ur den nye fastighetsägarens synpunkt
synas knappast kunna göras gällande, då de ifrågavarande servituten
så gott som alltid torde vara intecknade och således skola upptagas i
gravationsbevis rörande den tjänande fastigheten. Där undantagsvis så icke
är fallet, lära önskade upplysningar angående servituten kunna inhämtas av
de i lagfartsprotokollen intagna köpehandlingarna rörande från fastigheten
avsöndrade lägenheter. — För tillgodoseende av det nu angivna önskemålet
erfordras ett tillägg till 3 § lagen örn servitut.

Därest sistnämnda lagändring genomföres, torde det av sociala jordutredningen
föreslagna förbudet mot att döda vissa servitutsinteckningar, utan att
lagligt beslut örn servitutets upphörande föreligger, i och för sig icke vara
erforderligt. Såsom nyss antytts innefattar emellertid inteckningen den viktigaste
källan till upplysningar rörande en del av de nu ifrågavarande servitutens
existens. I rättssäkerhetens intresse synes därför böra stadgas att
inteckning för sådant till tiden obegränsat skogsfångs- eller mulbetesservitut,
som tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i samband med tillkomsten
av den fastighet till vars förmån det gäller, icke må dödas med
mindre det visas att servitutet upphört. Denna föreskrift kan lämpligen
givas formen av ett tillägg till 55 § andra stycket inteckningsförordningen.

C. Ändrade bestämmelser örn sammanläggning av

fastigheter.

o Til1 behandling återstår härefter den inledningsvis omnämnda frågan angående
ändringar i bestämmelserna örn sammanläggning av fastigheter.

Enligt 1 § lagen örn sammanläggning av fastigheter å landet må med varandra
sammanläggas dels olika primära skifteslag — byar, enstaka hemman
och lägenheter, vilka ha sina områden genom rågång skilda från andra
ägor — i sin helhet, dels ock i närmare angiven omfattning fastigheter och
delar av fastigheter, tillhörande ett och samma primära skifteslag. Den omständigheten
att från någon eller några av de fastigheter som skola sammanläggas
skett avsöndring för alltid eller avstyckning utgör ej hinder mot åtgärden.
i vidare man än som följer av sistnämnda förhållande bereda gällan -

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

de bestämmelser ej möjlighet att — utan sammanhang med laga skifte —
sammanlägga delar av olika primära skifteslag.

Under förarbetena till jorddelnings- och sammanläggningslagarna blev den
nämnda begränsningen av rätten till sammanläggning ej mera ingående dryftad.
Redan skiftesstadgekommittén fastslog i sitt år 1911 avgivna betänkande,
att de genom laga delning uppkomna fastigheter som borde kunna bliva föremål
för sammanslagning måste ha utbrutits ur ett och samma skifteslag, att
medgiva sammanläggning av fastigheter, utbrutna ur skilda skifteslag, hade
nämligen ansetts kunna medföra oreda, särskilt med avseende å det samband
som jämväl efter skifte vore i viss mån rådande mellan lotterna inom skifteslaget
och som bland annat visade sig i möjlighet till gemensamt nytt skifte.
Vid remiss till lagrådet av ett förslag till sammanläggningslag, vilket sedermera
lades till grund för proposition till 1916 års riksdag, anförde föredragande
departementschefen, att det funnits angeläget tillse att sammanläggning
ej komme till stånd på sådant sätt att den medförde rubbning i skifteslagsindelningen,
samt att man genom uppställande av villkoret, att de fastigheter
som finge sammanläggas skulle utgöra antingen hela skifteslag eller
ock delar av samma skifteslag, ville förhindra att sammanläggning skedde så,
att vid blivande delningsförrättning svårigheter uppstode för bestämmande
av skifteslagets omfång. — I fråga örn sammanläggning av fastigheter, tillhörande
olika primära skifteslag, intogo samtliga senare framlagda förslag
utan särskild motivering enahanda ståndpunkt som de nu nämnda.

Vad åter beträffar spörsmålet, huru långt rätten till sammanläggning av
ägolotter inom de primära skifteslagen borde sträcka sig, ha meningsskiljaktigheter
yppats, vilka äro av visst intresse i detta sammanhang. Medan de
äldre lagförslagen intogo en mycket restriktiv ståndpunkt och såsom villkor
stadgade att de för sammanläggning avsedda ägolotterna skulle ha utbrutits
ej blott ur samma skifteslag utan även vid samma förrättning, förordade
jordstyckningskommissionen i sitt betänkande av år 1920 större frihet härutinnan.
Väl skulle, enligt vad kommissionen uttalade, en viss garanti för en
lämplig fastighetsbildning ligga däri att — såsom förhållandet kännetecknats
— gången av sammanläggningen vöre motsatt gången av uppdelningen, men
kommissionen fann det å andra sidan kunna ifragasättas, örn den tidigare föreslagna
begränsningen fullt överensstämde med den vidsträckta rätten till
sammanläggning av fastigheter, vilka bildade primära skifteslag eller utgjorde
delar av ett oskiftat skifteslag eller ock områden, avsöndrade eller avstyckade
från samma stamfastighet. Då en bestämmelse, som gjorde rätten till
sammanläggning av ur samma skifteslag utbrutna ägolotter beroende av att
utbrytningen skett genom samma förrättning, syntes kunna hindra sammanläggning
i många fall då sådan lämpligen borde komma till stand, ansåg
kommissionen för sin del alt denna inskränkning borde bortfalla. Kommissionens
mening delades ej av lagrådet, som i utlåtande den 4 oktober 1922
(iver kommissionens förslag — under papekande bl. a. att ägaren av ifrågavarande
ägolotter genom sammanläggningsreglerna skulle få möjlighet att
ensidigt rubba på skifteslagsförhållandena och att förslagets bestämmelser

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 2 i12.

sålunda kunde föranleda en viss oreda i fastighetsväsendet — förklarade sig
anse det riktigaste vara att återgå till den ståndpunkt som de tidigare förslagen
intagit. I det överarbetade förslag till sammanläggningslag, som år 1924
remitterades till lagrådet och sedermera kom att ligga till grund för lagstiftningen
i ämnet, bibehölls emellertid jordstyckningskomissionens förslag på
denna punkt i sakligt hänseende oförändrat. Vid remissen till lagrådet underströk
föredragande departementschefen önskvärdheten av att rätten till
sammanläggning gjordes i möjligaste mån fri och framhöll han tillika det
mindre sannolika i att de omdelningar med avseende å sekundära skifteslag,
vid vilka olägenheterna i skifteslagshänseende huvudsakligen befarades skola
göra sig gällande, komme att äga rum i större utsträckning. Vid frågans behandling
i lagrådet uppnåddes ej enighet. Två ledamöter lämnade förslaget
i förevarande del utan anmärkning, medan de övriga två, under erinran örn
de betänkligheter lagrådet år 1922 uttalat, framhöllo hurusom någon anvisning
till övervinnande av de svårigheter som i följd av en sammanläggning
enligt förslagets regler kunde yppas vid senare delningsförrättningar icke
givits och svårligen syntes kunna givas; med hänsyn härtill hemställde dessa
ledamöter örn ändring av förslaget till överensstämmelse med de äldre förslagen.
Anmärkningen föranledde emellertid ej någon åtgärd från Kungl.
Majrts eller riksdagens sida.

I skrivelse till Kungl. Majit den 15 april 1936 har lant mäle rist grelsen hemställt
om den enligt styrelsens mening i hög grad önskvärda ändringen i 1 §
sammanläggningslagen, att det skulle bliva tillåtet att med varandra sammanlägga
fastigheter eller för ändamålet avstyckade fastighetsdelar, tillhörande
olika primära skifteslag. Under erinran om det i 19 kap. 3 § jorddelningslagen
uppställda kravet på att ägovidd, som avstyckas utan att sammanläggas
med annan fastighet, till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt
skall vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan för sig på varaktigt sätt användas för det med
styckningen avsedda ändamålet, har styrelsen förklarat att den ifrågavarande
inskränkningen i rätten till sammanläggning synnerligen ofta visat sig utgöra
hinder för genomförande av lämpliga fastighetsbildningar. Till exemplifiering
härav har styrelsen anfört:

En fastighetsägare, som har ett hus stående endast några meter från
fastighetens gräns, behöver för tillbyggnad av huset förvärva ett mindre
område av grannfastigheten, vars ägare också är villig att upplåta härför
erforderlig mark. Tillhöra de båda fastigheterna samma primära skifteslag,
kan, där laga hinder i övrigt icke möter, det behövliga området avstyckas
för sammanläggning med den förstnämnda fastigheten, men utgöra
fastigheterna delar av olika primära skifteslag, går detta icke för sig. Den
enda framkomliga utvägen är då, att området från grannfastigheten tilltages
så stort, att det lämpligen kan brukas såsom fastighet för sig, men vanligen
är ingen av parterna villig att medverka till en sådan i och för sig
fullkomligt ändamålslös fastighetsbildning. Slutet blir i stället oftast, att
avtal träffas örn arrende av den för tillbyggnaden erforderliga marken, vilket
emellertid för byggnadens ägare medför vissa olägenheter och risker.

53

Kungl Maj:ts proposition nr 232.

Såsom exempel på andia omständigheter, varunder en fastighet kan vara
i behov av tillökning av mark från en grannfastighet, må nämnas, att en
jordbruksfastighet är i saknad av odlingsmark eller för fastighetens brukande
erforderlig skogsmark. Särskilt vid styckning av större egendomskomplex
till smärre jordbruksfastigheter har förbudet mot sammanläggning
av områden från i egendomen ingående delar av olika primära skifteslag
visat sig vara ett svårt hinder tor bildande av lämpliga fastigheter. Ett
ganska typiskt sådant fall är då inägorna till ett primärt skifteslag äro belägna
å skogsmark, hörande till annat primärt skifteslag.

I särskilt hög grad framträda de här berörda olägenheterna inom områden,
där större byggnadsverksamhet råder eller är att lörvänta. En person,
som äger två intill varandra belägna fastigheter, tillhörande olika primära
skifteslag, har före jorddelningslagens och sammanläggningslagens
ikraftträdande därifrån upplåtit och genom avsöndring avskilt ett flertal
bostadslägenheter i enlighet med en på förhand uppgjord plan. Da rågängen
mellan fastigheterna har sådan sträckning, att utformningen av kvarteren
på grund av terrängförhållandena icke lämpligen kunnat anslutas till
densamma, har planen uppgjorts så, att rågången snett genomskär vissa
kvarter liksom åtskilliga av de därinom planerade bostadslägenheterna, sa
länge avsöndring kunde verkställas, medförde detta ingen annan olägenhet
än att envar av de sistnämnda bostadslägenheterna kommit att bestå av tva
avsöndrade lägenheter. Men i och med jorddelningslagens och sammanläggningslagens
ikraftträdande förändras situationen, emedan av skal, som
förut anförts, avstyckning av de i en planerad bostadslägenhet ingående delar
av de olika primära skifteslagen ej kan verkställas. Vid uppgörande
av sådan plan för områdets ordnande, varom förmärs i 19 kap. 1 § andia
stycket jorddelningslagen, ställes därför planförfattaren inför tva toga lockande
alternativ. Antingen skall han i görligaste man lagga om den tomt
planerade kvartersindelningen så, att utan alltför stora olägenheter ingången
kan följas vid lägenhetsindelningen inom kvarteren, och följden blix- da
den att de planerade vägarna få en mindre lämplig sträckning, varjamte
olägenheter uppstå med hänsyn till att här och var enstaka upplåtelser
skett i enlighet med den äldre planen. Eller också skall han "PP8°™ gj''
styckningsplanen i anslutning till den äldre planen med påföljd att fastighetsbildningen
inom de kvarter, sorn genomskaras av raganBen, mäste

°lSjälvfallet är att även vid exploatering av nya områden tor tatare bebyggande
i huvudsak samma olägenheter göra sig kännbara.

Med beklagande att de konsekvenser med avseende å möjligheten att verkställa
avstyckning, som stadgandena i 1 § sammanläggningslagen sålunda
medförde, icke tillräckligt beaktats under förarbetena till gällande lagstiftning
har styrelsen vidare framhållit, att de argument som anförts mot en
så vittgående sammanläggningsrätt som lagen medgåve i viss mån ägde tilllämpning
även beträffande den nu ifrågasatta utvidgningen. I iil närmare
utveckling av sin syn på denna truga har styrelsen ani ört.

örn exempelvis laga skifteslotten A genom hemmansklyvning delats i Aa,
Ab och Ac, laga skifteslotten 11 först kluvits i Ba och Bb samt den sistnämnda
lotten genom ägostyckning ytterligare uppdelats i Bba och Bbb samt slutligen
de intill varandra gränsande lotterna Aa oell Bbb sammanlagts till en
fastighet X, så innehåller 1 kap. 2 § jordddelningslagen ej någon anvisning
örn hur skall förfaras med denna fastighet, i fall att nytt skifte skall verkställas
å något av berörda tre sekundära skifteslag av högre ordning, det vill

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

säga laga skifteslotterna A eller B eller klyvningslotten Bb. Frånvaron av
särskilda bestämmelser skulle möjligen kunna anses tyda på att meningen
varit, att sammanläggningen icke skall öva något inflytande på skifteslagens
omfattning. Man skulle sålunda vid omskifte av skifteslaget A medtaga endast
de ägor av X, som motsvara klyvningslotten Aa, och vid omskifte av
B eller Bb endast de ägor av X, som motsvara ägostyckningslotten Bbb. En
sadan tolkning leder emellertid till vissa mindre önskvärda konsekvenser.
Sålunda skulle genom förhandenvaron av den utanför skifteslaget befintliga
delen av fastigheten X skiftesläggningen måhända bliva så bunden, att eljest
föreliggande möjligheter till en förbättrad skiftesläggning icke skulle
kunna utnyttjas. Såsom förut anförts ansåg 1922 års lagråd det tydligt, att
i dylikt fall sambandet i skifteslagshänseende mellan de sammanlagda delarna
av de olika sekundärskifteslagen och återstående delar av samma skifteslag
måste upplösas, men kunde icke uttala sig örn vilken följden av sammanläggningen
i övrigt skulle anses hliva.

Under uppgift att, såvitt för styrelsen vore känt, ännu icke vid någon
skiftesförrättning ståndpunkt behövt tagas till ifrågavarande spörsmål har
styrelsen uttalat, att detta förhållande — vilket berodde därpå att omskiften
enligt 1 kap. 11 § jorddelningslagen vore mycket sällsynta — bäst visade
huru klokt det varit att icke av fruktan för eventuella svårigheter vid blivande
omskiften avstå från de stora fördelar, som möjligheten ati med varandra
sammanlägga fastigheter från olika sekundära skifteslag innebure.
I skrivelsen har slutligen anförts, att den ifrågasatta ändringen i 1 § sammanläggningslagen
syntes föranleda jämväl vissa ändringar i jorddelningslagen.

Anmärkas må, att den i lantmäteristyrelsens skrivelse behandlade frågan
också varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I anledning av en
motion till 1936 års riksdag (I: 72) med yrkande örn vissa lagändringar i
syfte att underlätta sammanläggning av fastigheter m. m. uttalade andra
lagutskottet (utlåt, nr 27) att de i motionen väckta spörsmålen -— vilka enligt
utskottets mening vore värda beaktande — till huvudsakliga delar syntes
komma att prövas av lantmäteristyrelsen vid förarbetena till vissa tillämnade
framställningar till Kungl. Maj :t, bland dem en angående upphävande
av förbudet mot sammanläggning av områden tillhörande olika primära skifteslag.
Med hänsyn därtill fann utskottet ej skäl föreligga att göra någon
framställning hos Kungl. Maj :t i anledning av motionen, vilken också avslogs
av kamrarna.

Att nämna är vidare, att överlantmätaren i Örebro län i sitt yttrande över
sociala jordutredningens omförmälda betänkande understrukit fördelen av
att vid lägligt tillfälle kunna sammanlägga fastigheter. Överlantmätaren har
i detta sammanhang förklarat det vara att beklaga, att jorddelningslagens syftemål
att sammanföra de i en brukningsenhet ingående fastigheterna till en
ofta motverkades av sammanläggningslagens fordringar på de ifrågavarande
fastigheternas ställning till varandra i skifteslagshänseende, samt framhållit
hurusom i alla andra avseenden lämpliga och önskvärda fastighetsbildningar
sålunda kunde förhindras av förhållanden, som praktiskt taget vore
den ekonomiska utvecklingen ovidkommande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 00

Sedan lantmäteristyrelsens framställning härefter upptagits till behandling
inom justitiedepartementet, ha därstädes upprättats utkast till nya bestämmelser,
innefattande ändringar i 1, 3, 6 och 15 §§ sammanläggningslagen
samt 1 kap. 2 § jorddelningslagen, jämte en promemoria i ämnet.

Över promemorian och lagutkasten har utlåtande inhämtats av lantmäteristyrelsen,
som förklarat sig icke lia funnit något att erinra mot dem.

Att det hinder gällande lag uppställer mot sammanläggning av ägor, vilka
utgöra delar av olika primära skifteslag, i åtskilliga fall medför ogynnsamma
verkningar synes ådagalagt genom vad lantmäteristyrelsen i sin skrivelse
anfört. Särskilt med hänsyn till de i jorddelningslagen uppställda kraven
på beskaffenheten av ägovidd, som skall avstyckas för att bestå såsom särskild
fastighet, lärer genom den ifrågavarande inskränkningen i ratten till
sammanläggning en önskvärd fastighetsbildning mången gång omöjliggöras.
Ur social synpunkt betydelsefulla torde särskilt de fall vara, då lagens bestämmelser
förhindra att till en jordbruksfastighet, som saknar odlingsmark
eller för brukandet erforderlig skogsmark, lägges sådan mark från en grannfastighet,
tillhörande annat primärt skifteslag. Sammanläggnmgsförbudet
är tydligen i sådana fall ägnat att direkt motverka strävandena att åvägabringa
komplettering av ofullständiga jordbruk. Avsevärd olägenhet kan,
såsom lantmäteristyrelsen framhållit, denna lagstiftningens ståndpunkt ävenledes
förorsaka, då vid styckning för byggnadsändamål av ett större område
som innefattar delar av olika primära skifteslag gränserna mellan de tillamnade
byggnadstomterna ej sammanfalla med rågången, liksom då behov föreligger
att utvidga en redan bestående fastighet med ett angränsande mindre
område, beläget på andra sidan om en rågång. Erinras må ock örn de säkerligen
ej sällan förekommande fall då, till följd av rötning eller annan
flyttning av en väg som tidigare följt rågångens sträckning, till det ena skifteslaget
hörande mark avskäres av den nya vägbanan från skifteslagets övriga
ägor för att i stället komma att direkt sammanhänga med ägorna till
det andra skifteslaget utan att dock kunna i rättsligt avseende förenas med

(10SSä

Såsom skäl mot en utsträckning av rätten till sammanläggning, oberoende
av skifteslagsindelningen, har åberopats att detta vore ägnat medföra oreda
i fastighetsväsendet och vålla svårigheter särskilt vid omdelningar å de skifteslag,
till vilka i sammanläggningen ingående områden höra. Emellertid ha de
anförda betänkligheterna — vilka måste äga samma giltighet vare sig fråga
är örn delar av olika primära eller av olika sekundära skifteslag icke
hindrat att rätten till sammanläggning inom de primära skifteslagen gjorts
i princip oinskränkt, en ordning som veterligen icke i praktiken förorsakat
några olägenheter. Erinras må ock, att sista stycket av 1 § sammanläggningslagen
medgiver full frihet i skifteslagshänseende att sammanlägga fastigheter,
vilka ingå i ett oell samma under skifte varande skifteslag. Delta
stadgande, jämfört med bestämmelserna i 1 kap. 4 § jorddelningslagen darum
att flera — primära eller sekundära — skifteslag, vilka skola undergå

Departe ments chefen.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

laga skifte, eller delar av olika sådana skifteslag under vissa förutsättningar
må sammanföras till ett skifteslag, gör det i själva verket redan nu i vissa
fall möjligt att på en omväg få till stånd sammanläggning av den art varom
nu är fråga.1 Vid dessa förhållanden synes tillräcklig anledning knappast
föreligga att strängt fasthålla vid den åtskillnad som gällande rätt i sammanlaggnmgshänseende
gör mellan primära och sekundära skifteslag. Goda skäl
torde fastmera tala för att åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma en jämkning
av stadgandena härutinnan. Frågan härom synes lämpligen böra upptagas
i samband med det förut anmälda förslaget till ändring av bestämmelserna
om avstyckning, utan avbidan å en allmän revision av jorddelningslagstiftningen.

Olagenheterna av det nuvarande systemet lära, såsom av det förut sagda
framgår, med särskild skärpa framträda då något av de ifrågavarande områdena
är av beskaffenhet att ej kunna bestå såsom särskild fastighet och
följaktligen ej får avstyckas annat än under villkor av sammanläggning. I
den män en sammanläggning i dylikt fall finnes befordra en lämplig fastighetsindelning
synes möjlighet därtill böra beredas. Sammanläggning bör alitsa
fa ske av fastighet eller för ändamålet avstyckad fastighetsdel, å ena sidan,
samt å andra sidan fastighetsdel, som för ändamålet avstyckas och ej
kan bestå såsom särskild fastighet. Med fastighetsdel bör tydligen i sistnämnda
hänseende, i anslutning till de föreslagna bestämmelserna om avstyckning,
hkstallas stamfastighet, från vilken avstyckning sker under villkor att återstoden
skall ingå i den sammanläggning varom fråga är. Då det med hänsyn
till de förut återgivna betänkligheterna mot sammanblandning av de primära
skifteslagen dock synes önskvärt att, åtminstone tills vidare i avbidan på ytterligare
praktiska erfarenheter, ej utsträcka reformen längre än som erfordras
tor att tillgodose ett mera trängande behov, torde man för närvarande böra
stanna vid en lagändring av nu angiven omfattning. Sammanläggning av
områden av olika primära skifteslag — utan sammanhang med laga skifte
— skall alltså få äga rum endast under förutsättning att högst ett av områdena
utgör eller kan utgöra fastighet för sig. Utgöra de ifrågavarande delarna
av olika primära skifteslag särskilda bestående fastigheter, eller äro de
av sådan beskaffenhet att de kunna avstyckas för att bilda särskilda
fastigheter, skola de ej få ingå i sammanläggning med varandra. I dessa
fall föreligger tydligen ej samma behov av möjlighet till sammanläggning
som i de först nämnda. Mot en sålunda begränsad lagstiftning kan måhända
anmärkas, att den i viss mån eftersätter önskemålet att åstadkomma
överensstämmelse mellan fastighetsindelning och brukningsenheter. Härtill
må framhållas, att gällande rätt ej föreskriver någon skyldighet att sammanlägga
fastigheter och att alltså en tillämpning av sammanläggningsinstitutet
i åsyftade fall under alla förhållanden blir beroende av fastighetsägarens
gottfinnande. I den mån emellertid längre gående avvikelser från de
nuvarande bestämmelserna finnas önskvärda och genomförbara, lärer detta

1 Jfr Nytt Juridiskt Arkiv I 1932 s. 677, 1935 s. 318.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

57

böra beaktas i samband med en mera genomgripande revision av jorddelnings-
och sammanläggningslagarna.

Vidkommande den förutsatta prövningen av sammanläggningens ändamålsenlighet
ur synpunkten av en lämplig fastighetsindelning torde böra understrykas.
att vid denna prövning såväl samhälleliga som enskilda intressen
böra vinna tillbörligt beaktande samt att man — i överensstämmelse med den
uppfattning som kommit till uttryck vid avfattningen av jorddelningslagens
avstyckningsbestämmelser — i det särskilda fallet har att taga hänsyn såväl
till den genom avstyckningen uppkomna fastighetsbildningen som till den
sammanlagda fastigheten.

De nya stadgandena böra upptagas i 1 och 6 §§ sammanläggningslagen.
I samband därmed torde ett par andra, huvudsakligen redaktionella ändringar
i lagen böra vidtagas. Enligt fjärde stycket av 1 § må fastighet, som kan
sammanläggas med annan fastighet, ock sammanläggas med del därav, som
för ändamålet avstyckas. I praktiken lärer denna bestämmelse städse ha
ansetts medgiva sammanläggning av två eller flera för ändamålet avstyckade
fastighetsdelar inbördes. Utformningen av den ifrågasatta regeln beträffande
de fall, då sammanläggning av delar av olika primära skifteslag skall få
äga rum, synes emellertid göra en omredigering av fjärde stycket behövlig
i syfte att vinna en formell överensstämmelse mellan stadgandena. Även
15 § tredje stycket är i behov av ändring för att täcka olika förekommande
fall; i detta sammanhang torde en där förekommande hänvisning till vissa
bestämmelser i jorddelningslagen lämpligen böra förtydligas. Att vidtaga
redaktionella jämkningar på de övriga ställen i sammanläggningslagen eller
andra författningar, där det talas om områdes sammanläggning med annan
''fastighet’, synes däremot ej påkallat.

En fastighet, som uppkommit genom sammanläggning av delar av olika
primära skifteslag i enlighet med de nu ifrågasatta bestämmelserna, lärer
böra bilda ett skifteslag. Med jorddelningslagens grundsatser i fråga om särskilt
bildade skifteslags klassificering synes bäst överensstämma, att denna
nya kategori av skifteslag hänföres till ursprungliga skifteslag varom förmäles
under 1 i 1 kap. 2 § nämnda lag. — Att i detta sammanhang ingå på
en lösning av det redan enligt gällande rätt föreliggande spörsmålet örn skyldigheten
för en fastighet som är bildad av delar av olika skifteslag att ingå
i sökt omskifte å skifteslag, vartill i fastigheten ingående mark hört, synes
i betraktande av den ifrågasatta lagändringens starkt begränsade räckvidd
knappast erforderligt.

De ändringar i sammanläggnings- och jorddelningslagarna, som sålunda
ifrågasatts, överensstämma med motsvarande delar av de till lantmäteristyrelsen
remitterade lagutkasten. I

I enlighet med vad i det föregående anförts lia inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1026 (nr 326)
om delning av jord å landet;

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

2) lag angående ändrad lydelse av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 25) örn servitut; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 55 § andra stycket förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders. 1

1 Denna bilaga, som, frånsett vissa å sid. 65 anmärkta redaktionella jämkningar i 19 kap. 3,
12 och 26 §§ av förslaget till lag ang. ändring i vissa delar av lagen om delning av jord å
landet, är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

59

Bilaga A.

SOCIALA JORDUTREDNINGENS LAGFÖRSLAG.

i) Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 1, 3 och 11 §§ lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 11 §§ lagen den 18 juni 1926
om delning av jord å landet skola, 1 och 11 §§ i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:

1 §•

Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omförmälas
viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning
för att utgöra en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet
eller del därav som för ändamålet avstyckas, dock att, där ägovidd, som nu
sagts, är avsedd att sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel,
för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom
är särskilt stadgat må äga rum.

Avstyckning---- området.

Vid uppgörande---för avlopp.

Finner---tillstånd.

3 §.

1 mom. Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt
beskaffenhet i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest
föreliggande förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för °sig
på varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet
eller ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet eller del därav,
bilda en fastighet gemensamt med denna. Härvid skall följande iakttagas.

1. Fastighet avsedd till jordbruk skall innehålla odlad jord eller odlingsmark
samt för dess nyttjande för jordbruksändamål erforderlig lämpligt belägen
skog, i den mån tillgång till sådan finnes; och skall tillses att å fastighetens
mark i mån av behov kan erhållas tillgång till bete. Där så är
erforderligt och lämpligen kan ske, bör tillses att möjlighet finnes till jordbrukets
förstärkning genom nyodling.

2. Då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan
fastighet eller del därav, må vid uppskattningen av behovet av olika
ägoslag medräknas tillgång av motsvarande ägoslag å den fastighet eller
fastighetsdel, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas.

3. Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan
bestå såsom särskild fastighet eller, där den skall sammanläggas med annan
fastighet eller fastighetsdel, bilda en fastighet gemensamt med denna.

4. Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det
kan antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller,
där avstyckningen äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och
sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den
jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i
orten.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 232

.2 morn. Vid avstyckning från jordbruksfastighet skall i fråga om tilldelning
av skogsmark särskilt iakttagas,

. 1- ,^tl l ort med rikli§ skogsdräng, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,
för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig
natur, för drivande av självständigt jordbruk är erforderligt att inom
fastighetens gränser finnes skog av sådan omfattning att den kan utgöra
varaktigt stöd för jordbruket (stödskog), avstyckning må ske endast på sådant
sätt, att jordbrukets fördel av stödskog icke minskas;

2. att i ort med ringa skogsdräng avstyckning må så verkställas, att
skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,
där det för skogens bestånd prövas angeläget;

3. att i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt
dessa äro grundade pa förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart, att
för drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet
hör skogsmark, ägolott må avskiljas utan eljest erforderlig tilldelning
härav.

3 mom. Bestämmelserna i första momentet första och fjärde punkterna
samt andra momentet skola ej utgöra hinder för avstyckning av mark för
tillgodoseende av uppkommet behov av lägenheter för småbruk åt innehavare,
som beräknas erhålla sin huvudsakliga bärgning av annan näring än
jordbruksverksamhet, eller av bostadslägenheter eller för beredande av plats
for industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller därmed^
jämförligt ändamål; dock skall i fråga örn småbrukslägenheter tillses,
att a sadan lägenhets mark, där så lämpligen ske kan, i mån av behov kan
erhållas tillgång till bete.

11 §•

Till fastighet---— lämplig form.

Då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet
eller del därav, skall tillses, att antalet skiften, vari den mark utlägges,
och deras form ej må medföra hinder för sammanläggning efter vad därom
är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den

2) L a g

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall
införas en ny paragraf, betecknad 7 a §, av nedan angivet innehåll, dels ock
att 8 § nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande
framgar: 7

7 a §-

Har servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera
av dessa rättigheter, varit av ålder gällande eller har före den 1 januari
1928 sadant servitut tillkommit genom avtal i samband med tillkomsten av
den fastighet, till vars förmån det gäller, må utom i fall, som i 7 g sägs, servitutet
ej bringas att upphöra helt eller delvis annorledes än genom expropriation
eller utbrytning på sätt särskilt är stadgat, där ej domstol i nedan
angivna fall lämnat medgivande till åtgärden.

1. Hava ägarna av den fastighet, som av servitutet besväras, och den fastighet,
till vars förmån servitutet gäller, träffat överenskommelse att servi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

61

tut, varom nu är fråga, skall ersättas med annat servitut, må domstol härtill
lämna bifall, där sistnämnda servitut befinnes till sitt innehåll medföra lika
fördel för den fastighet, tills vars förmån det gäller. Om rätt att upphäva
det nya servitutet helt eller delvis skall gälla vad i denna lag är stadgat.

2. Hava ovan nämnda fastighetsägare träffat överenskommelse att servitut,
varom nu är fråga, skall ersättas med äganderätt till område, som kan
sammanläggas med den fastighet, till vars förmån det gäller, och är detta
område av sådan beskaffenhet att det lämpligen kan ersätta servitutet, må
domstol medgiva, att servitutet, sedan sammanläggningen genomförts, må
upphöra.

3. Hava nämnda fastighetsägare träffat överenskommelse att servitut,
varom nu är fråga, skall hävas helt eller delvis utan att ersättas med annat
servitut eller med äganderätt till visst område, må domstol härtill lämna bifall,
därest domstolen finner åtgärden vara av väsentlig betydelse för den fastighet,
som av servitutet besväras, och till gagn för ortens näringsförhållanden
samt det är uppenbart, att rätt, som tillkommer innehavare av
fordran, varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom åtgärden.

Domstols beslut rörande servituts hävande med stöd av detta lagrum skall
genom rättens ordförandes försorg meddelas inskrivningsdomaren, där sådan
finnes. Om beslutet skall anteckning göras i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

8 §•

Vad i 5, 5 a, 7 och 7 a §§ stadgas angående förflyttning, förändring och
upphörande av servitut skall lända till efterrättelse, ändå att vid upplåtelsen
annat förbehåll skett.

Denna lag skall träda i kraft den

3) Lag

om tillägg till förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom skall införas en ny paragraf, betecknad 57 a §, av
följande lvdelse:

57 a §.

Har inteckning blivit beviljad för servitut, bestående i rättighet till skogsfång
och mulbete eller endera av dessa rättigheter, som före den 1 januari
1928 tillkommit genom avtal i samband med tillkomsten av den fastighet,
till vars förmån det gäller, må inteckningen ej dödas, där ej servitutet upphört
genom expropriation eller utbrytning på sätt särskilt är stadgat eller
domstol förklarat servitutet förfallet eller förordnat örn dess avlösning eller
eljest funnit skäl lämna bifall till dess upphörande.

Denna lag skall träda i kraft den

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 mars
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 4 februari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 22 januari 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 25) örn servitut; samt

4) lag örn ändrad lydelse av 55 § andra stycket förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Carl
Romberg.

Lagrådet fann förslagen föranleda följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

3 §.

I fråga om tilldelning av skogsmark vid avstyckning från jordbruksfastighet
innefattar stadgandet under 3 a) den skärpning av nu gällande bestämmelser
att, därest förhållandena äro sådana som i nämnda punkt avses, såsom
regel skall gälla, att en var genom avstyckningen uppkommen jordbruksfastighet
skall i mån av tillgång tilläggas ej blott husbehovsskog utan även
skog därutöver så att fastigheten erhåller skog tillräcklig att utgöra varaktigt
stöd för jordbruket (stödskog). Vad sålunda stadgats torde i huvudsak ej
innefatta annat än en tillämpning av den i jorddelningslagen allmänt fastställda
grundsatsen i fråga örn all fastighetsbildning, vare sig den sker ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 232-

63

nom laga skifte eller avstyckning, att endast uppkomsten av sådana fastigheter
bör tillåtas, vilka äga förutsättning att kunna på varaktigt sätt användas
för det ändamål de äro avsedda. Mot stadgandet såsom huvudregel synes
därför ur denna synpunkt knappast kunna göras befogad anmärkning.
Ä andra sidan lärer det, där nämnda förutsättning föreligger, vara ett allmänt
intresse särskilt vad angår jordbruksfastigheter att uppkomsten av nya självständiga
jordbruk i möjligaste mån främjas. Det vill emellertid förefalla
som örn i fall varom nu är fråga detta intresse bort beaktas i högre grad än
som skett. Väl har medgivits rätt till avvikelse från huvudregeln, såframt det
beträffande viss vid avstyckningen utlagd jordbruksfastighet är uppenbart,
att den kan bestå såsom självständig fastighet utan tillgång av skog utöver
husbehovet, men genom det samtidigt uppställda förbehållet att detta får ske
endast under villkor att jordbrukets fördel av stödskog icke minskas har bestämmelsens
räckvidd inskränkts i en omfattning som knappast kan vara av
förhållandena påkallad. Förbehållet innebär först och främst att hinder möter
att genom avstyckning uppdela en jordbruksfastighet i två sådana fastigheter,
av vilka vardera erhåller husbehovsskog, oavsett att förhållandena äro
sådana att fastigheterna var för sig kunna bestå såsom självständiga. Och
även om i nyss angivna fall den ena fastigheten tillägges skog i sådan omfattning
att den erhåller erforderlig stödskog, skall avstyckningen ändock ej
få ske med mindre den skog fastigheten får utöver husbehovet till fullo motsvarar
den ostyckade fastighetens behov av sådan skog. Det synes svårt
att förklara, varför just den omständigheten att fråga är om avstyckning å
sådan ort som här avses skall föranleda att strängare villkor än att de genom
avstyckningen bildade jordbruksfastigheterna äro fullt bärkraftiga skall
uppställas. I de fall då ett jordbruk kan bliva fullt tillfredsställande med
blott husbehovsskog medför kravet på stödskog för den, som vill förvärva
den nya fastigheten, ett onödigt kapitalutlägg. Ett sådant krav kan ock såsom
ofta framhållits minska säljarens benägenhet till den ifrågasatta upplåtelsen
eller sålunda motverka strävandena att bilda nya självständiga jordbruk.
Det får ej förbises, att åtminstone i de södra delarna av landet förhållandena
inom samma ort kunna vara mycket växlande. Bliva de nya
reglerna alltför schablonartade, kommer tvånget lätt att kännas tryckande.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i förevarande punkt uteslutas
orden »samt jordbrukets fördel av stödskog icke därigenom minskas».

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet ä Stockholms slott den 13 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 11
mars 1937 avgivna utlåtande över de den 22 januari 1937 till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18
juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, lag angående ändrad lydelse
av 1, 6 och 15 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr 336) örn sammanläggning av
fastigheter ä landet, lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 25) örn servitut samt lag örn ändrad lydelse av 55 § andra
stycket förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i
fast egendom.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»De remitterade lagförslagen ha föranlett erinran från lagrådets sida endast
i fråga om det i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen örn
delning av jord å landet i 19 kap. 3 § under 3 a) upptagna stadgandet om
tilldelning av stödskog vid avstyckning från jordbruksfastighet i vissa orter.
Enligt förslaget skall avvikelse från den härutinnan meddelade huvudregeln
få ske beträffande viss fastighet endast under förutsättning, dels att det är
uppenbart att fastigheten kan bestå såsom självständig fastighet utan tillgång
av skog utöver husbehovet, dels ock att jordbrukets fördel av stödskog
icke därigenom minskas. Lagrådet har hemställt att det sistnämnda förbehållet
måtte utgå ur förslaget. Enligt lagrådets mening vore förbehållet
ägnat att inskränka undantagsbestämmelsens räckvidd i en omfattning som
knappast kunde vara av förhållandena påkallad och att motverka strävandena
att bilda nya självständiga jordbruk. Lagrådet har i detta sammanhang
ock framhållit, att berörda krav i fråga om stödskogstilldelning innebure
att, i fråga örn avstyckning å sådan ort som här avses, strängare villkor
uppställdes än att de genom avstyckningen bildade jordbruksfastigheterna
skola vara fullt bärkraftiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

65

Den av lagrådet sålunda framställda anmärkningen, vilken är av jordpolitisk
innebörd, kan jag icke biträda. För de skäl, varpå mitt ställningstagande
i frågan örn stödskogstilldelning grundar sig, har jag tidigare redogjort.
Erinras må allenast, att den regel varom fråga är sammanhänger med en av
huvudpunkterna i förslagets bestämmelser om tilldelning av skogsmark vid
avstyckning. Den grundtanke varpå såväl sociala jordutredningens förslag
som det remitterade förslaget i denna del bygger innebär, att den stödskog
som i de ifrågavarande delarna av landet finnes kvar för jordbruket icke bör
avskiljas därifrån, samt att för dessa landsdelars vidkommande den fördel
ett bestående jordbruk har av stödskog icke skall få minskas genom jorddelning.
En ändring av förslaget i enlighet med lagrådets hemställan skulle
medföra att, vid styckning av en jordbruksfastighet i två sådana fastigheter,
till båda dessa skulle kunna komma att läggas allenast husbehovsskog och att
som följd härav all den till styckningsfastigheten hörande skogen utöver husbehovet
kunde avskiljas från jordbruket. Därest i sådant fall den ena fastigheten
erhölle stödskog i tillräcklig omfattning men till den andra lades blott
husbehovsskog, skulle övrig å sistnämnda del av styckningsfastigheten belöpande
stödskog kunna avskiljas därifrån. Intetdera resultatet låter sig förena
med den grundsats som, enligt vad jag nyss framhöll, ansetts böra upprätthållas
beträffande jorddelningen inom de åsyftade landsdelarna, där jordbrukets
förhållandevis svaga ställning påkallar särskilda hänsyn.

I förslaget till ändrad lydelse av 19 kap. 3 § jorddelningslagen torde en
jämkning av redaktionell natur böra vidtagas sålunda, att de under 1—4 meddelade
specialstadgandena gemensamt upptagas såsom ett särskilt andra
stycke av paragrafen. De i kapitlets 12 och 26 §§ förekommande hänvisningarna
till bestämmelser i 3 § böra ock undergå ändring i överensstämmelse
därmed.»

Föredraganden hemställer alt förslagen, efter jämkning i nyssnämnda hänseenden,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
alt till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Bihang lill riksdagens protokoll 19:17. 1 sami. Nr 232.