Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

1

Nr 229.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående särskilda åtgärder till motverkande av
skada å fiske genom vattenförorening, m. m.; given
Stockholms slott den 26 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning angående särskilda åtgärder
till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening

dels ock till bestridande av kostnaderna för i förslaget omförmäld tillsynsmyndighets
verksamhet för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av 30,000 kronor.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.

Nr 229.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

Förslag

till

Förordning

angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske
genom vattenförorening.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden inom riket skall
till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening utövas tillsyn enligt
denna förordning.

Konungen förordnar för viss tid sakkunnig person att utöva tillsyn, som i
första stycket avses. Den som innehar sådant uppdrag benämnes i denna
förordning tillsynsmyndighet.

2 §•

Tillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag så
erfordras, tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad den är i bruk eller
ej, ävensom rätt att inom dess område företaga erforderliga undersökningar.
Vad nu är sagt skall, oavsett örn tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl
gälla fiskeritjänsteman eller annan, som biträder tillsynsmyndigheten.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som för utövande
av tillsyn enligt denna förordning kan påkallas.

3 §■

Innehavare av fabrik eller annan anläggning, från vilken avfall eller dylikt
utsläppes i vatten, är skyldig alt på begäran lämna tillsynsmyndigheten
eller den som biträder denna erforderliga upplysningar angående fabriken
eller anläggningen.

4 §•

Finnes vattenförorening medföra skada å fiske, äger tillsynsmyndigheten
meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till motverkande
av föroreningen.

Vidtager ej innehavare av fabrik eller annan anläggning till motverkande
av vattenförorening åtgärd eller anstalt, som skäligen kan fordras, skall tillsynsmyndigheten
därom göra anmälan hos länsstyrelsen för den åtgärd, som
på länsstyrelsen må ankomma jämlikt 12 § förordningen den 30 december
1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

3

5 §•

Har i fråga om viss fabrik eller annan anläggning meddelats föreskrift
örn vidtagande av åtgärd eller anstalt till motverkande av vattenförorening,
äger länsstyrelsen tillika, när skäl därtill äro, på begäran av tillsynsmyndigheten
förordna särskild person att tillse, att föreskriften iakttages.

Vad i 2 § är stadgat skall ock gälla tillsyningsman, som avses i första stycket
av förevarande paragraf.

Innehavare av fabrik eller annan anläggning, för vilken särskild tillsyningsman
blivit utsedd, skall till bestridande av kostnaden för dennes tillsyn
gälda avgift enligt bestämmelser, som Konungen meddelar.

6 §•

Innan någon hädanefter uppför eller inrättar sulfit- eller sulfatcellulosafabrik,
sockerfabrik, jästfabrik eller anrikningsverk eller vidtager väsentlig
ändring eller utvidgning av driften vid sådan fabrik eller anläggning, skall
han i god tid förut göra skriftlig anmälan därom hos tillsynsmyndigheten.

Vid anmälan, som i första stycket sägs, skola fogas ritningar över fabriken
eller anläggningen och de anordningar till motverkande av vattenförorening,
som äro avsedda att vidtagas eller redan blivit vidtagna, ävensom de
uppgifter som för bedömande av anordningarnas verkningsgrad erfordras.

Konungen äger förordna, att vad ovan i denna paragraf är stadgat skall
gälla jämväl annan fabrik eller anläggning än i första stycket sägs.

7 §•

Finnes i fall, som i 6 § avses, att fara föreligger för betydande skada å
fiske genom vattenförorening, äger länsstyrelsen på begäran av tillsynsmyndigheten
meddela förbud att taga fabrik eller anläggning i bruk eller ändra
eller utvidga driften, förrän innehavaren visat, att han vidtagit sådan åtgärd
eller anstalt till motverkande av förorening, som skäligen kan fordras.

Förbud, som i första stycket sägs, skall omedelbart lända till efterrättelse
och gälla intill dess annorlunda varder beslutat.

8 §•

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 3 eller 6 § eller med stöd av sistnämnda
paragraf utfärdade föreskrifter åligger honom, eller överträder någon
förbud, som i 7 § sägs, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna
försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

9 §•

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna förordning må ej röja yrkeshemlighet
eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa
driftanordning eller affärsförhållande vid fabrik eller annan anläggning, i
avseende å vilken han haft att taga sådan befattning. Gör han sig skyldig
till dylik förseelse, straffes med dagsböter eller fängelse.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

10 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse, som i 9 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av
målsägande angives till åtal.

11 §•

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinscn-Regeuten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp,
fråga om särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom
vattenförorening.

Föredraganden anför:

Gällande rätt m. m.

Sedan lång tid tillbaka ha klagomål anförts över de olägenheter, som vållas
genom förorening av vatten. Frågan i vad mån ingripande häremot bör
äga rum har ej i svensk rätt blivit föremål för någon mera ingående behandling.
Vissa bestämmelser av intresse finnas emellertid inrymda i hälsovårdsstadgan,
vari bland annat föreskrives övervakning från hälsovårdsnämndernas
sida över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas så att de
medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Huruvida
fabrik eller näring förorsakar skada av rent ekonomisk beskaffenhet — till
exempel förstör fisket i visst vattendrag — torde icke kunna upptagas till bedömande
av hälsovårdsnämnd.

I vattenlagen finnes frågan örn utsläppande i vatten av ämnen, varigenom
vattnet kan förorenas, berörd i 2 kap. 35 §. I lagrummet har emellertid blott
givits en hänvisning till vad särskilt är eller kan varda stadgat. I 8 kap.
17 § vattenlagen omnämnes frågan, huruvida och i vilken mån det må vara
tillåtet att genom kloakvatten förorena vatten, varöver annan äger råda, eller
luften, så ock i vad mån ersättning skall gäldas för skada och olägenhet genom
sådant förorenande. Även i detta lagrum göres emellertid blott en hänvisning
till vad särskilt är eller kan varda stadgat. Slutligen innehåller 10
kap. 51 § vattenlagen stadganden örn syneförrättning angående avledande
av kloakvatten. Synemännen skola enligt dessa stadganden meddela bestämmelser
för att förhindra eller minska olägenheter genom vattenförorening.
Synemännen lia därvid att noga iakttaga särskilt meddelade föreskrifter i
ämnet.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Den särskilda lagstiftning, som sålunda på skilda ställen i vattenlagen åsyftas,
har ännu icke kommit till stånd. Hänvisningarna i omförmälda lagrum
lära vid sådant förhållande tillsvidare avse det från äldre tid kvarstående
stadgandet i 12 § förordningen den 30 december 1880 om
jordägares rätt över vattnet å hans grund, enligt vilket
stadgande det skall ankomma å ägare till sågkvarn att tillse att avfall ej utsläppes
i vattnet. Detsamma skall även gälla om vid annat verk eller inrättning
avfall uppkommer, varav uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas.
Stadgandet är enligt 8 § lagen den 28 juni 1918 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av vattenlagen fortfarande tillämpligt när olägenheten
är vattenförorening. Vidtager i dylikt fall ägaren icke nödig åtgärd
eller anstalt till skadans förekommande, äger Konungens befallningshavande
föreskriva vad i sådant hänseende bör iakttagas samt förelägga den tredskande
vite, där ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat. Örn skada ändock
sker, äger den som lider skadan njuta ersättning efter rättens beprövande.

I förarbetena till vattenlagen anfördes, att de svårigheter som vore förenade
med en reglering av ifrågavarande spörsmål föranlett att frågan därom
gjorts till föremål för särskild, på ingående undersökningar baserad behandling
utan direkt sammanhang med den övriga vattenlagstiftningen. Den s. k.
dikningslagskommittén, åt vilken nämnda utredning uppdragits, avgav den 3
juni 1915 betänkande med förslag till lag angående vatten- och luftförorening
m. m. Häri föreslogs ett särskilt koncessionssystem för såväl sådana industriella
anläggningar, som åstadkomma föroreningar av vatten eller luft, som
kloakanläggningar. Sedan yttranden avgivits över kommitténs förslag samt
frågan örn luftförorening blivit föremål för en kompletterande utredning av
rent teknisk karaktär, förklarade Kungl. Maj:t den 12 september 1921 förslaget
icke för det dåvarande föranleda någon åtgärd.

Sedermera har bland annat lantbruksstyrelsen gjort upprepade framställningar
i ämnet, senast den 28 februari 1933.

Vid 1935 års riksdag väcktes två motioner (1:24 och 11:61), i
vilka huvudsakligen under åberopande av lantbruksstyrelsens skrivelse år
1933 yrkades, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att snarast möjligt
måtte för riksdagen framläggas lagförslag med effektiva bestämmelser
rörande fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen.

I avgivet utlåtande (nr 35) över motionerna anförde jordbruksutskottet,
att vid nyanläggning av fabrik eller liknande inrättning undersöktes i allmänhet
ej i förväg, huruvida anläggningen kunde väntas komma att medföra
ekonomisk skada därigenom att avfallsprodukter, som utsläpptes i vattendrag
och sjöar, förorsakade exempelvis förgörelse å fiske eller växtlighet.
Först sedan fabriksdriften en tid pågått ägde sakägare genom att påvisa skadeverkningar
möjlighet att få saken prövad. Härjämte kunde även genom
annan förorening av vatten, såsom på grund av kloakledningar, avsevärd
skada uppkomma. För länsstyrelserna syntes det vara förenat med stora
svårigheter och synnerligen vanskligt att utan annan sakkunnig utredning än

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

som parterna själva förebragt ålägga företag att vidtaga anordningar som
kunde vara betungande. Utskottet framhöll vidare, att utredningsapparaten
även vore så omständlig att lång tid kunde förflyta under vilken skadegörelse
obehindrat finge försiggå. Även om det vore fisket, som därvid främst syntes
bliva lidande, kunde jämväl åtskilliga andra olägenheter uppkomma. En
snar utredning av hithörande spörsmål syntes utskottet synnerligen önskvärd.
Därvid borde särskilt undersökas möjligheterna att bereda landets fiskerinäring
rimligt skydd. Utskottet ville emellertid framhålla, att en sådan lösning,
vilken krävde inrättande av ett nytt ämbetsverk, borde undvikas.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att till Kungl. Majit avlåta skrivelse
(nr 89) med anhållan, att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam
utredning om åtgärder för att undvika förorening av vattnet i sjöar och vattendrag,
till skydd för fiske, växtlighet och andra berättigade intressen, samt
vidtaga de åtgärder, som av utredningen i förenämnda hänseenden kunde
befinnas påkallade.

Sedan därefter 1936 års riksdag i skrivelse (nr 104) hemställt örn utredning
jämväl angående rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar, upptog den
11 september 1936 dåvarande chefen för justitiedepartementet,
efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet, fragan
om utredning i förenämnda ämnen till behandling i statsrådet. Han
anförde därvid, att starka skäl förelåge att igångsätta utredning i dessa ämnen.
Vad först anginge frågan om förorening av vatten syntes angeläget,
att de bestämmelser, som komme till stånd, ej bleve mera betungande för
de industrier och andra företag, vilka därav skulle beröras, än som vore
erforderligt. Vid utredningen borde undersökas, om och i vad mån ett sådant
system kunde skapas, att redan i samband med en anläggnings tillkomst
garanti kunde vinnas att skada till följd av vattenförorening i görligaste män
undvekes samt att, om viss skadlig förorening visade sig ofrånkomlig, frågan
örn ersättning därför i den mån så vore möjligt på förhand reglerades. Att
vissa kontrollåtgärder även måste tillgripas syntes departementschefen ofrånkomligt.
Såsom riksdagen framhållit borde emellertid inrättandet av ett nytt
ämbetsverk undvikas. I stället borde särskilt övervägas, huruvida icke prövningen
av hithörande frågor kunde anförtros redan bestående myndigheter,
i främsta rummet vattendomstolarna.

Chefen för justitiedepartementet anförde vidare, att i samband med utredningen
om vattenföroreningar borde även till behandling upptagas spörsmålet
om åtgärder lill skydd mot förorening av luften. Beträffande frågan
om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar framhöll departementschefen,
att behov visat sig föreligga av att nämnda rätt bleve föremål för
reglering, samt tilläde att samtliga anförda frågor borde bliva föremål för
gemensam utredning.

Sedan Kungl. Majit därefter lämnat chefen för justitiedepartementet bemyndigande
att tillkalla sakkunniga att biträda med verkställande av utredning
beträffande frågan örn lagstiftning rörande åtgärder för ali förhindra
förorening av vatten och lufi samt rörande rätt att utnyttja lindel joi diska

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

vattentillgångar, lia den 22 september 1936 för sådant ändamål tillkallats
vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton, tillika ordförande, majoren i vägoch
vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, verkställande direktören hos Skönviks
aktiebolag G. Göransson och agronomen T. Andersson i Tejarp.

Förslag om provisorisk lagstiftning.

1 en den 29 december 1936 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedepartementet
ha ovannämnda sakkunniga väckt förslag om vidtagande av
vissa provisoriska åtgärder i syfte att till skydd för fisket i görligaste mån
avhjälpa vissa särskilt framträdande missförhållanden med avseende å vattenförorening.
Vid skrivelsen hade fogats en promemoria med närmare motivering
till de sakkunnigas förslag jämte utkast till lag med särskilda bestämmelser
till motverkande av skada å fiske genom förorening av vatten
och till instruktion för i lagutkastet omförmäld tillsynsmyndighet. De sakkunnigas
promemoria med därtill hörande författningsutkast torde såsom
bilaga A böra fogas vid detta protokoll. De sakkunniga ha jämväl åberopat
en särskild utredning rörande vattenföroreningars inverkan å fisket, vilken
utarbetats av byrådirektören å lanlbruksstyrelsens fiskeribyrå G. Alm.

Beträffande anledningen till ifrågavarande förslag lia de sakkunniga i
förenämnda skrivelse framhållit att de funnit det dem anförtrodda uppdraget
innefatta flera viktiga spörsmål som krävde en snar lösning. Då de sakkunnigas
arbetsuppgifter vore av mycket omfattande beskaffenhet, hade de
sakkunniga noggrant övervägt, hur arbetet bäst borde planläggas utan att något
spörsmål undanskötes på sådant sätt att väsentlig olägenhet vållades. De
sakkunniga hade funnit, att frågan om lagstiftning beträffande förorening
av vatten och luft tarvade insamlande av åtskilligt material samt jämväl
i övrigt måste antagas bliva både tidsödande och krävande. Frågan örn rätt
att utnyttja underjordiska vattentillgångar syntes vara av mer begränsad
räckvidd. Det vore fördenskull antagligt, att de sakkunnigas uppdrag härutinnan
skulle kunna slutföras tidigare än uppdraget i övrigt. En skyndsam
utredning av spörsmålet örn rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar
vöre också av vikt. Å andra sidan syntes beträffande förorening av vatten
betänkligt att för den icke obetydliga tid, som måste åtgå innan fullständiga
förslag i detta ämne kunde tänkas bliva utarbetade och av Kungl. Maj:t förelagda
riksdagen, helt undanskjuta frågan. Vid förberedande undersökningar
hade de^ sakkunniga vunnit bekräftelse därå att särskilt beträffande skadegörelse
å fisket allvarliga missförhållanden förelåge. De sakkunniga hade
ansett, att dessa missförhållanden i avvaktan å en mera omfattande reglering
av frågan om åtgärder till förhindrande av vattenförorening skulle kunna till
en del avhjälpas genom en lag med begränsad räckvidd. Härjämte ha de
sakkunniga, som föreslagit att en tillsynsmyndighet borde inrättas, framhållit,
att den erfarenhet, som denna tillsynsmyndighet under ifrågavarande
övergångsperiod kunde inhämta, borde komma de sakkunniga till godo vid
det fortsatta arbetet å deras utredningsuppdrag samt att detta för de sakkunniga
måste bliva av stort värde.

Till närmare upplysning örn behovet av en provisorisk lagstiftning ha de
sakkunniga åberopat den av byrådirektören Alm verkställda utredningen. I
denna anföras åtskilliga exempel å svårartade vattenföroreningar i vårt land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

9

Dessa exempel vöre dock endast ett urval bland det stora antal fall, där betydande
vattenföroreningar förekommit eller alltjämt förekomme. Vidare
har i den av de sakkunniga utarbetade promemorian givits en redogörelse
för infordrade yttranden från fiskeriintendenterna, vilka jämväl lämnat talrika
uppgifter örn förekommande vattenföroreningar.

De förslag till åtgärder, som de sakkunniga ansett sig böra framlägga, innefattas
i förenämnda utkast till lag med särskild a bestäm meisel-
till motverkande av skada å fiske genom förorening
av vatten.

Enligt detta utkast skulle över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta
områden inom riket till motverkande av skada å fiske genom vattnets förorenande
utövas tillsyn av sakkunnig person (1 §). Denne, som borde förordnas
av Konungen, benämnes i utkastet tillsynsmyndighet. Ifrågavarande
tillsyn borde i främsta rummet ägnas den inverkan å fiske, som kunde äga
rum till följd av vattenförorening genom utsläppande av avfall eller dylikt
från fabrik eller annan anläggning (2 §). De sakkunniga lia framhållit, att
härmed avsåges jämväl vanliga kloakanläggningar. För erforderliga inspektioner
skulle tillsynsmyndigheten och biträde, som den kunde behöva, äga
tillträde till fabrik eller annan anläggning ävensom rätt att inom dess område
företaga de undersökningar, till vilka anledning kunde förefinnas. Det
borde åligga fabrikens eller anläggningens innehavare samt hos honom anställd
personal att tillhandagå myndigheten med behövliga upplysningar.

Örn tillsynsmyndigheten funne, att vattenförorening medförde skada å
fiske, skulle det enligt utkastet (3 §) tillkomma tillsynsmyndigheten att meddela
råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till förekommande
eller minskande av föroreningen. Förutsättning härför vore emellertid,
att de skadliga verkningarna ej vöre inskränkta till fiske, som tillhörde
den skadevållande eller någon som vore pliktig att tåla skadan. Härjämte
.skulle tillsynsmyndigheten äga att. när skäl därtill förelåge, hos Konungens
befallningshavande yrka åläggande för den skadevållande att vidtaga åtgärd
eller anstalt, som utan alt i förhållande till skadans betydelse vara oskäligt
betungande kunde finnas erforderlig till förekommande eller minskande av
föroreningen. De befogenheter, som nu nämnts, skulle därjämte tillkomma
tillsynsmyndigheten redan på grund av fara för skada genom vattenförorening
(4 §).

Beträffande behandlingen av mål, som tillsynsmyndigheten anhängiggjort,
har i utkastet föreslagits att Konungens befallningshavande skulle äga att på
yrkande av tillsynsmyndigheten genast meddela förbud, vid vite, mot utsläppande
av avfall eller dylikt utan att åtgärd eller anstalt, som funnes
oundgängligen nödig, blivit vidtagen (5 §). Förutsättning härför vore att
betydande skada å fiske skedde eller kunde befaras komma att ske. Föreskrift,
som nu nämnts, skulle, där Konungens befallningshavande prövade
nödigt så förordna, utan hinder av besvär lända till efterrättelse intill dess
annorlunda kunde bliva beslutat. 1 slutliga utslaget skulle Konungens befallningshavande
pröva tillsynsmyndighetens talan enligt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning.
Härvid skulle emellertid iakttagas, att tillsynsmyndigheten
enligt vad förut sagts ej finge yrka åläggande alt vidtaga åtgärd eller anstalt
som i förhållande till skadans betydelse vore oskäligt betungande. I anslutning
till nu nämnda bestämmelser har föreslagits, att Konungens befallningshavande
skulle äga befogenhet att på begäran av tillsynsmyndigheten beträffande
viss fabrik eller annan anläggning utse särskild person att utöva tillsyn
däröver alt av Konungens befallningshavande givna föreskrifter iaktto -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

ges. Sådan tillsyningsman skulle äga samma befogenheter i fråga om rätt
att vinna tillträde till fabrik m. m. som tillsynsmyndigheten. Ersättning åt
tillsyningsmannen skulle bestämmas av Konungens befallningshavande och
gäldas av fabrikens eller anläggningens innehavare.

Slutligen innehåller lagutkastet vissa bestämmelser om straff och åtal m. m.
(6—7 §§).

Av det anförda torde framgå, att de sakkunniga ansett, att den föreslagna
tillsynsmyndigheten borde utgöras av ett särskilt organ. De ha emellertid
tillika utalat, att någon särskild tjänst för ändamålet icke för närvarande
borde inrättas utan att Kungl. Maj:t allenast borde för viss tid uppdraga åt
därtill lämpad person att vara tillsynsmyndighet. Beträffande dennes kompetens
ha de sakkunniga framhållit, att han helst borde dels vara en i biologi
och kemi skolad person dels ock äga kännedom örn olika medel att förekomma
eller minska vattenförorening.

I sitt utkast till instruktion för tillsynsmyndigheten
lia de sakkunniga föreslagit, att tillsynsmyndigheten skulle lyda under lantbruksstyrelsen.
Vidare stadgas, att tillsynsmyndigheten borde intaga en
opartisk ställning till olika intressen samt vid bedömande, huruvida anmärkning
borde framställas, taga tillbörlig hänsyn till en fabriks eller anläggnings
betydelse för orten och det allmänna. Den borde ej uppställa större krav på
fabrik eller annan anläggning än som vore rimligt med hänsyn tagen till
kostnaderna för vidtagande av erforderlig åtgärd eller anstalt till förekommande
eller minskande av vattenförorening, den skada som därav uppkomme
samt övriga föreliggande omständigheter. Slutligen borde myndigheten,
örn den funne att sanitära olägenheter vållades av vattenförorening, göra anmälan
därom hos hälsovårdsnämnden eller Konungens befallningshavande.

Yttranden över förslaget.

Över de sakkunnigas förslag lia avgivits utlåtanden av kommerskollegium,
lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och
fiskeriintendenter, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, Sveriges industriförbund
och svenska cellulosaföreningen. Lantbruksstyrelsen
har före avgivandet av sitt utlåtande inhämtat yttrande från statens
fiskeriingenjör. Härjämte lia åtskilliga länsstyrelser inhämtat yttranden från
hushållningssällskapen nied flera.

I de avgivna utlåtandena vitsordas allmänt behovet av en ny lagstiftning
i förevarande ämne. De sakkunnigas förslag om provisoriska åtgärder till
skydd för fisket har också i princip så gott som enhälligt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. I ett flertal utlåtanden från länsstyrelserna liksom
från fiskeriintendenterna framhålles, att de sakkunnigas förslag fyllde ett
länge känt behov, varför dess genomförande på det livligaste förordades.

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

11

Å andra sidan har kommerskollegium uttalat, att det knappast
vore ådagalagt att behovet av speciellt skydd för fisket nu blivit så trängande
att en provisorisk lagstiftning i sådant syfte verkligen skulle behöva skyndsamt
genomföras. Kollegiet har anfört att fiskets värde i förhållande till
exempelvis pappersmasseindustriernas tillverkningar vore jämförelsevis obetydligt.
Med hänsyn till att en lagstiftning till skydd för fisket nära sammanhängde
med övriga åtgärder rörande vattenförorening hade kollegiet ställt sig
tveksamt till förevarande förslag. Kollegiet ville emellertid ej motsätta sig,
att ärendet redan nu upptoges lill avgörande, då förslagets genomförande i
vissa hänseenden skulle medföra en förbättring gentemot rådande förhållanden.
Den nuvarande lagstiftningen måste nämligen betraktas såsom föråldrad
och bristfällig. Härjämte vore att beakta behovet hos länsstyrelse av biträde,
som med större sakkunskap än nu stöde till buds kunde bedöma föreliggande
problem.

Även Sveriges industriförbund har, utan att avstyrka de sakkunnigas
förslag, funnit tveksamt, huruvida det kunde vara oundgängligen
nödvändigt att genomföra ett provisorium. Förbundet har därvid framhållit,
att en omgestaltning av de nuvarande föråldrade bestämmelserna på området
jämväl borde öppna möjlighet för ett förorenande företag att mot ersättning
befria sig från vidtagandet av åtgärder för vattnets renande. Denna angelägenhet
hade i förslaget ej upptagits till behandling. Å andra sidan innebure
detta enligt förbundets mening tvivelsutan vissa förbättringar i jämförelse
med gällande bestämmelser. Dit räknade förbundet tillkomsten av ett särskilt
tillsynsorgan samt möjligheten att erhålla en förhandsprövning av spörsmål
som sammanhängde med vattenförorening. Ett steg i rätt riktning innebure
också de principer som enligt utkastet till instruktion för tillsynsmyndigheten
skulle ligga till grund för dess avgöranden.

Svens ka cellulosaföreningen bar yttrat att, ehuru föreningen
ej kunnat finna att förhållandena inom det område, som nu avsåges att reglera,
vore av sådan beskaffenhet att en provisorisk lagstiftning skulle vara nödvändig,
hade föreningen dock icke något att invända mot att en sådan komme
till stånd.

De sakkunnigas förslag har avstyrkts av länsstyrelsen i Skaraborgs
län, som, ehuru den vitsordat behovet av ny och förbättrad lagstiftning
på området, funnit att detta behov knappast kunde anses så trängande
att en provisorisk lagstiftning i ämnet borde åvägabringas. Länsstyrelsen
ansåge förslaget innebära ett föregripande av den definitiva lagstiftningen.
Härjämte må nämnas, att länsstyrelserna i Stockholms
och Kronobergs län icke ansett behövligt, alt särskilt tillsynsorgan
för närvarande inrättades. Länsstyrelsen i Stockholms län,
liksom länsstyrelsen i Uppsala lä n, har emellertid starkt framhållit
behovet av att teknisk sakkunskap ställdes till länsstyrelsernas förfogande.

Beträffande den närmare innebörden av de sakkunnigas förslag har av
kommerskollegiet, Sveriges industriförbund och sven -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

ska cellulosaföreningen uttalats betänkligheter mot bestämmelserna
i de sakkunnigas lagutkast örn rätt för Konungens befallningshavande
alt i ett ärende genast meddela förbud mot utsläppande av avfall eller dylikt
utan att åtgärd eller anstalt, som funnes oundgängligen nödig, blivit vidtagen.
Därvid har föreslagits, att vederbörande företag borde äga möjlighet att vinna
befrielse från vidtagandet av sådan åtgärd eller anstalt genom att ställa
säkerhet för eventuell skada. Härutöver ha i de avgivna yttrandena endast
föreslagits vissa mindre ändringar i de sakkunnigas lagutkast.

I fråga örn kompetensen hos den som skulle komma att fungera såsom tillsynsmyndighet
har lantbruksstyrelsen anfört, att det icke kunde påräknas
att för uppdraget finna en person som ägde kunskaper såväl i biologi
och kemi som angående medel att förekomma vattenföroreningar. Styrelsen
funne hittillsvarande erfarenhet snarast giva vid handen, att i första hand
insikter på kemiens, särskilt vattenkemiens, område vöre viktigast. I övrigt
ville styrelsen för sin del närmast antaga att, då teknisk sakkunskap redan
funnes inom fiskeriadministrationen tillgänglig hos statens fiskeriingenjör,
vilken åtminstone tillsvidare i dylika ärenden kunde stå till tjänst med behövliga
tekniska undersökningar och utredningar, biologiska insikter borde
givas företräde. Å andra sidan har kommerskollegium lagt huvudvikten
vid den tekniska sakkunskapen.

Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag, att tillsynsmyndigheten borde
lyda under lantbruksstyrelsen, har av vattenfallsstyrelsen, Sveriges
industriförbund och svenska cellulosaföreningen uttalats
önskemål, att tillsynsmyndigheten, för att bliva mer oberoende av
fiskeintresset, i stället borde lyda under socialstyrelsen. Även kommerskollegium
har uttalat, att socialstyrelsen syntes kunna komma i fråga.

Lantbruksstyrelsen, under vars inseende på sätt nyss nämnts tillsynsmyndigheten
enligt de sakkunnigas förslag skulle lyda, har i sitt utlåtande
även behandlat frågan örn organisationen av tillsynsmyndighetens
verksamhet. Styrelsen har därvid framhållit, att tillsynsmyndigheten
vore i behov av laboratorium men att denna fråga tillsvidare kunde
nöjaktigt ordnas så att arbetsplats bereddes å statens undersöknings- och
försöksanstalt för sötvattenfisket å Lovön. Det syntes även erforderligt att
tillsynsmyndigheten erhölle biträde som kunde assistera vid större undersökningar
m. m. Örn uppdraget att vara tillsynsmyndighet anförtroddes en
person med insikter främst å kemiens och biologiens område, bleve tillsynsmyndigheten
i behov av att anlita särskild teknisk sakkunskap, vartill, såsom
förut nämnts, enligt styrelsens mening i första hand borde anlitas statens
fiskeriingenjör. I vissa fall kunde det emellertid bliva nödvändigt att
anlita särskild teknisk expertis.

I fråga örn avlöning och kostnader har lantbruksstyrelsen föreslagit, att
den som skulle fungera såsom tillsynsmyndighet borde tillerkännas ett årligt
arvode av 11,000 kronor. För assistent borde beräknas ett arvode av högst
400 kronor för månad eller sålunda, om behov av sådant biträde gjorde sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

13

gällande under hela året, 4,800 kronor för år. Å nämnda arvoden borde ej
dyrtidstillägg utgå. För anlitande av särskild teknisk expertis borde vidare
anslås ett belopp av högst 2,000 kronor för år. Styrelsen beräknade härjämte
för skrivhjälp högst 1,000 kronor och för expenser likaledes högst
1,000 kronor för år. Vad härefter anginge resekostnader ansåge styrelsen
att för detta ändamål ej borde räknas med lägre belopp än 6,000 kronor för
år. Slutligen syntes för inköp av nödvändiga undersökningsapparater m. m.
böra räknas med en engångskostnad av 2,000 kronor. Styrelsen hemställde
i anslutning till det anförda, att Kungl. Maj :t täcktes föreslå riksdagen att
till bestridande av kostnaderna för ifrågavarande tillsynsverksamhet för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 27,800 kronor.

Sedan ovannämnda yttranden inkommit, har förevarande ärende av chefen
för justitiedepartementet för vidare behandling överlämnats till chefen
för jordbruksdepartementet.

Frågan i vad mån ingripande mot förorening av vatten bör äga rum krä- Departementsver
hänsynstagande till flera olika intressen. Att sådan förorening även till ehefenen
viss grad måste tålas, är oundvikligt. De sakkunnigas förslag att i avbidan
på en mera slutgiltig lagstiftning i ämnet söka genom åtgärder av begränsad
räckvidd motverka den skadegörelse som sker synes det oaktat väl
förtjänt att tagas i övervägande.

Beträffande behovet av åtgärder mot vattenförorening framgick redan av
den utredning, som låg till grund för riksdagens skrivelse i ämnet år 1935,
att särskilt med hänsyn till fisket anmärkningsvärda missförhållanden även
på senare tid visat sig föreligga. Den i förevarande ärende verkställda utredningen
har — ehuru av förberedande natur — givit bekräftelse därå.

Detta gäller främst vattenförorening genom utsläppande av avfall från industriella
anläggningar, men även kloakvatten från samhällen kan orsaka
fisket avsevärt men. Omfattningen av den skada som vållas genom vattenförorening
är givetvis svår att bedöma. Att den i sin helhet är mycket betydande,
lärer emellertid vara ställt utom allt tvivel. I åtskilliga enskilda
fall har ock enligt vad känt är omfattande skadegörelse kunnat direkt ledas
i bevis och i talrika andra fall är tydligt, att betydande skadegörelse skett,
ehuru den verkat under så lång tid eller på sådant sätt att en uppskattning
av dess ekonomiska betydelse måste bliva mer eller mindre osäker.

De sakkunnigas förslag innebär i första hand inrättande av en sakkunnig
myndighet med speciell uppgift att till motverkande av sådan skada å fiske
sorn ovan nämnts öva tillsyn över vattendrag, sjöar oell andra vattentäckta
områden. Frånvaron av en dylik sakkunnig och stadigvarande tillsyn har
sedan lång tid tillbaka påtalats såsom en synnerligen framträdande brist och
det torde icke kunna bestridas, att ett ingripande på denna punkt .skulle
vara ägnat att medföra stor nytta. De sakkunniga lia därjämte såsom en
bidragande orsak till framläggande av deras förslag framhållit, att den erfarenhet,
som tillsynsmyndigheten under ifrågavarande övergångsperiod
kunde inhämta, borde komma de sakkunniga till godo vid det fortsatta ar -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

betet å deras utredningsuppdrag. I likhet med de sakkunniga tillmäter jag
även detta skäl betydelse.

Å andra sidan torde vara ofrånkomligt, att införandet av skärpt kontroll
kan medföra vissa olägenheter för industrien. Vidtagandet av erforderliga
reningsanordningar är nämligen särskilt i fråga örn redan befintliga anläggningar
understundom förenat med avsevärda kostnader. Då en sådan tillsynsmyndighet
som de sakkunniga föreslagit uppenbarligen bör åläggas att
i sin verksamhet iakttaga tillbörlig hänsyn till kostnaden för vidtagande av
reningsanordningar liksom till en anläggnings betydelse för orten och det
allmänna, lärer emellertid någon grundad farhåga, att industrien skulle
komma att alltför mycket betungas, icke föreligga.

För att uppnå ändamålet med de sakkunnigas förslag är av vikt, att den
föreslagna tillsynen anförtros därför särskilt lämpad person. Liksom de
sakkunniga finner jag, att tillsynen i fråga icke kan med fördel inordnas
under någon nu befintlig befattning. Det torde också vara lämpligt, att tillsynen
på sätt föreslagits överlämnas som ett uppdrag åt någon sakkunnig.
Däremot lärer knappast vara möjligt att för uppdraget finna någon person,
som företräder mera ingående sakkunskap icke blott i fråga örn biologi och
kemi utan även beträffande de tekniska spörsmålen rörande reningsanordningar.
Vid övervägande av de möjligheter som stå till buds synes antagligt,
att företräde bör givas åt lantbruksstyrelsen förslag, att den som skall förordnas
att vara tillsynsmyndighet bör i första hand äga insikter i kemi och
biologi. Uteslutet torde icke för den skull vara, att vederbörande samtidigt
kan äga en ganska betydande erfarenhet om de praktiska möjligheterna att
genomföra reningsanordningar. För mera ingående tekniska utredningar
kan såsom lantbruksstyrelsen yttrat biträde erhållas av statens fiskeriingenjör,
ehuru det torde bliva nödvändigt att i viss utsträckning anlita jämväl annan
teknisk sakkunskap.

Redan det behov att anlita statens fiskeriingenjör, som sålunda lärer komma
att föreligga, torde innebära ett vägande skäl för att den nya tillsynsmyndigheten
bör lyda under lantbruksstyrelsen. Härigenom kan erforderligt
samarbete även vinnas med fiskeriintendenterna och andra fiskeritjänsteman,
varjämte den under styrelsen hörande undersöknings- och försöksanstalten
för sötvattenfisket kan användas för nödiga laboratorieundersökningar.
Det bör emellertid uppmärksammas att, därest framdeles särskild
fiskeristyrelse, varom fråga väckts, kommer att inrättas, det torde bliva nödvändigt
att tillsynsmyndigheten i stället lyder under denna styrelse. Jag vill
dock framhålla, att anordning, som vidtages för genomförande av de sakkunnigas
nu ifrågavarande förslag, icke får verka bindande vid en mera
slutgiltig lagstiftning angående vattenförorening.

De sakkunniga ha förutsatt, att den föreslagna tillsynsmyndighetens verksamhet
skulle bekostas av statsmedel. Av lantbruksstyrelsen utförda beräkningar
synas visa, att kostnaden för en sådan verksamhet icke torde komma
att uppgå till belopp som behöver vålla betänkligheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 229-

15

Av det anförda torde framgå, att jag är beredd att tillstyrka de sakkunnigas
förslag i vad det innebär inrättandet av en särskild tillsynsmyndighet
för ifrågavarande ändamål. Det torde ock vara erforderligt att, på sätt de
sakkunniga tillika föreslagit, en författning utfärdas, varigenom tillsynsmyndigheten
tillerkännes vissa befogenheter gentemot innehavarne av vattenförorenande
fabriker och anläggningar samt vissa frågor, som äga samband därmed,
regleras. Med hänsyn till den provisoriska karaktären hos de föreslagna
åtgärderna synes emellertid lämpligt, att ifrågavarande bestämmelser i
vissa hänseenden erhålla en något mera begränsad räckvidd än i de sakkunnigas
utkast till lag i ämnet. Därest en sådan begränsning genomföres,
torde erforderliga föreskrifter kunna meddelas i form av en förordning angående
särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening.

En sådan förordning som nu nämnts torde till en början i anslutning till
de sakkunnigas utkast böra innehålla en allmän bestämmelse av innebörd,
att över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden inom riket skall
till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening utövas tillsyn i
enlighet med förordningens bestämmelser. Det synes böra tillkomma Kungl.
Majit att för viss tid förordna sakkunnig person att utöva denna tillsyn.
Denne torde på sätt de sakkunniga föreslagit böra benämnas tillsynsmyndighet.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag bör tillsynsmyndigheten,
i den mån för utförande av dess uppdrag så erfordras, äga tillträde till fabrik
eller annan anläggning, oavsett om denna är i bruk eller ej, ävensom rätt att
inom dess område företaga erforderliga undersökningar. Vad nu sagts bör,
även om tillsynsmyndigheten ej är tillstädes, gälla jämväl fiskeritjänsteman
eller annan, som biträder tillsynsmyndigheten. I anslutning härtill torde det
böra åläggas polismyndighet att lämna den handräckning som för utövande
av ifrågavarande tillsyn kan påkallas. Vidare synes innehavare av fabrik
eller annan anläggning, från vilken avfall eller dylikt utsläppes i vatten,
böra förklaras skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndigheten eller den
som biträder denna erforderliga upplysningar angående fabriken eller anläggningen.

Finnes vattenförorening medföra skada å fiske, bör tillsynsmyndigheten
meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till motverkande
av föroreningen. Härjämte torde böra stadgas att, örn innehavare
av fabrik eller annan anläggning icke vidtager åtgärd eller anstalt, som skäligen
kan fordras, tillsynsmyndigheten skall göra anmälan därom hos länsstyrelsen
för den åtgärd som på länsstyrelsen må ankomma jämlikt 12 § förordningen
den ,30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund.
Länsstyrelsen skulle sålunda i anledning av tillsynsmyndighetens framställning,
på sätt i nämnda lagrum stadgas, taga under övervägande vilka föreskrifter
som borde meddelas med avseende å den fabrik eller anläggning som
är i fråga.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

I vissa yttranden har framställts önskemål, att tillsynsmyndigheten borde
uttryckligen tillerkännas rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Jag vill
med anledning härav framhålla, att sådan rätt lärer utan särskild bestämmelse
tillkomma tillsynsmyndigheten.1

På sätt de sakkunniga föreslagit synes det böra medgivas länsstyrelsen rätt
att, när skäl därtill äro, på begäran av tillsynsmyndigheten förordna särskild
tillsyningsman för viss fabrik eller annan anläggning. Såsom förutsättning
härför torde böra krävas, att förut beträffande fabriken eller anläggningen
meddelats föreskrift örn vidtagande av åtgärd eller anstalt till motverkande
av vattenförorening. Uppenbarligen bör sådan tillsyningsman, som nu
nämnts, tillerkännas rätt att vinna tillträde till fabriken eller anläggningen
och att där företaga erforderliga undersökningar. Till bestridande av kostnaderna
för ifrågavarande särskilda tillsyn synes avgift böra gäldas av fabrikens
eller anläggningens innehavare enligt bestämmelser, som Kungl. Majit
meddelar.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle tillsynsmyndigheten äga att redan
på grund av fara för vattenförorening hos länsstyrelsen påkalla en fullständig
prövning av frågan om vidtagande av reningsanordningar. Jag bar
icke ansett mig böra föreslå någon direkt motsvarighet härtill. Det synes
emellertid lämpligt att för vissa fall, då skadlig vattenförorening
kan befaras, föreskriva skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.
Vad beträffar omfattningen av en sådan anmälningsplikt torde
den böra inskränkas till fabriker eller anläggningar, som enligt erfarenhetens
vittnesbörd företrädesvis visat sig medföra vattenförorening av
betydenhet. Härvid komma i första hand sulfit- och sulfatcellulosafabriker,
sockerfabriker, jästfabriker och anrikningsverk i fråga. Skyldighet att göra
anmälan hos tillsynsmyndigheten lärer sålunda böra stadgas för de fall att
någon vill uppföra eller inrätta sådan fabrik eller anläggning som nyss
nämnts eller att någon vill vidtaga väsentlig ändring eller utvidgning av
driften vid dylik fabrik eller anläggning. Anmälan bör ske i god tid förut
och i skriftlig form. Det synes önskvärt att vid anmälningen fogas ritningar
över fabriken eller anläggningen och de anordningar till motverkande av
vattenförorening, som äro avsedda att vidtagas eller redan blivit vidtagna,
ävensom de uppgifter, som för bedömande av anordningarnas verkningsgrad
erfordras. Härjämte torde det böra stadgas, att Kungl. Majit äger föreskriva
anmälningsskyldighet även beträffande annan fabrik eller anläggning än
ovan angivits.

Därest i något fall, då skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten
komme att föreligga, betydande skada å fiske kan befaras, synes lämpligt,
att länsstyrelsen må äga att på begäran av tillsynsmyndigheten meddela
förbud att taga fabrik eller anläggning i bruk eller ändra eller utvidga driften,
förrän innehavaren visat, att han vidtagit sådan åtgärd eller anstalt till ska -

1 Jfr ang. fiskeriintendent Regeringsrättens årsbok 1931 not. Jo 47.

Kungl. Majlis proposition nr 229-

17

dans motverkande som skäligen kan fordras. Meddelat förbud torde böra
omedelbart lända till efterrättelse oell gälla intill dess annorlunda varder beslutat.

I övrigt har jag icke ansett, att länsstyrelsen bör tillerkännas rätt att av
hänsyn till skada å fiske ingripa med föreskrift eller förbud, som omedelbart
skall lända till efterrättelse.

Det torde vara lämpligt, att straff stadgas för den som underlåter att fullgöra
vad i förut angivna hänseenden åligger honom eller överträder sådant
förbud, som ovan nämnts. Straffet synes böra utgöra dagsböter eller vid
försvårande omständigheter fängelse i högst sex månader. Härjämte torde
den som tagit befattning med tillsyn enligt den föreslagna förordningen böra
vid straffansvar förbjudas att röja yrkeshemlighet eller, där det ej kan anses
påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid
fabrik eller annan anläggning, i avseende å vilken han haft att taga sådan befattning.
Straffet synes i detta fall böra vara dagsböter eller fängelse. I
anslutning till nu nämnda straffbestämmelser torde böra meddelas vissa
stadganden om laga domstol, åtal och bötesförvandling m. m.

De nya bestämmelserna synas böra träda i kraft den 1 juli 1937.

Jag återkommer härefter till frågan om kostnaderna för ovannämnda tillsynsverksamhet.
Dessa kostnader ha av lantbruksstyrelsen för budgetåret
1937/1938 beräknats till 27,800 kronor. De grunder, å vilka styrelsens beräkning
vilar, synas i huvudsak kunna godtagas. Härvid må emellertid framhållas,
att, då någon erfarenhet angående en sådan tillsynsverksamhet, som
nu är i fråga, ännu icke föreligger, torde för ändamålet böra anvisas ett förslagsanslag
att användas på sätt Kungl. Maj :t finner lämpligast. Beloppet av
detta anslag synes kunna sättas till 30,000 kronor. Då medel för ändamålet
icke beräknats i det framlagda riksstatsförslaget, torde chefen för finansdepartementet
framdeles få avgiva förslag rörande täckandet av det ifrågasatta
anslaget.

På grund av vad jag ovan i skilda hänseenden anfört får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels antaga bilagda förslag till förordning angående särskilda
åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening,

dels ock till bestridande av kostnaderna för den i förslaget
omförmälda tillsynsmyndighetens verksamhet för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 30,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Re Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 229.

2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

genten bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

19

Bilaga A.

P. M.

angående provisorisk lagstiftning till skydd mot förorening av
vatten med särskild hänsyn till fisket.

Allmän motivering.

Lagstiftningen i vårt land har av gammalt innehållit vissa föreskrifter béträffande
förorening av vatten. Det viktigaste stadgandet är för närvarande
12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å
hans grund som lyder:

Där sågkvarn är, ligge å ägarens vårdnad att avfallet ej utsläppes i vattnet. Lag
samma vare, där vid annat verk eller inrättning avfall uppkommer, varav uppgrundning
eller annan olägenhet kan förorsakas.

Vidtager ej ägaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande, åge Konungens
befallningshavande föreskriva vad i sådant hänseende iakttagas bör, så ock
förelägga den tredskande vite, där ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat.

Sker ändock skada, njute den, som skadan lider, ersättning efter rättens beprövande.

Enligt 8 § promulgationslagen till vattenlagen den 28 juni 1918 är ovannämnda
lagrum alltjämt gällande i vad det avser vattnets förorenande. För
ingripande enligt lagrummet torde förutsättas att förorening medför bevislig
skada t. ex. genom att förstöra ett givande laxfiske. Härjämte kau ingripande
mot vattenförorening ske jämlikt hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.
Därvid förutsättes att vattenförorening vållar sanitära olägenheter t. ex. genom
stank, skada å dricksvatten eller å vatten för hushållsändamål o. s. v.
Däremot beaktas ej genom hälsovårdsstadgan intrång i andra enskilda intressen.
Ett ingripande ur sanitär synpunkt kan emellertid faktiskt lända till gagn
jämväl för andra intressen.

Redan år 1903 avlät riksdagen en skrivelse, nr 52, i vilken riksdagen anhöll
om utredning i vad mån lagstiftning kunde och borde förebygga de olägenheter,
som industriella verk ofta förorsakade kringliggande bygd genom
förorenande av vatten och luft. År 1907 uppdrog härefter Kungl. Maj:t åt
den s. k. dikningslagskommittén att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
åtgärders vidtagande till förebyggande av olägenheter genom vattens
förorenande.

Denna kommitté avgav år 1915 betänkande med förslag till lag angående
bl. a. vattenförorening. Detta lagförslag omfattade såväl industriella anläggningar
som kloakanläggningar, med viss begränsning. Ett koncessionssystem
föreslogs, varigenom frågan örn lämpliga reningsanordningar och eventuella
ersättningar i närmare angiven omfattning skulle prövas på förhand. Handläggningen
av koncessionsärenden skulle ankomma på ett nytt kollegialt ämbetsverk,
kallat vatteninspektionen. Denna myndighet skulle jämväl förvalta
en regleringsfond, avsedd att komma till användning där efter en anläggning*;
tillkomst nya anordningar visade sig erforderliga eller oförutsedda skador
inträffade. Till fonden skulle ingå vissa regleringsavgifter, av vilka en del
skulle användas till främjande av fisket inom landet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

Över kommitténs förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndigheter
och korporationer. Beträffande innehållet i dessa yttranden må här endast i
korthet anmärkas den ståndpunkt, som de centrala ämbetsverken intogo.
Kommerskollegium förordade en provisorisk lösning av hithörande spörsmål:
En tillsynsmyndighet lydande under kollegiet borde tillskapas. Myndigheten
borde äga befogenhet att föreskriva vissa anordningar. Dess organisation
borde utgöras av en överinspektör jämte två på lokalstat ställda underinspektörer.
Lantbruksstyrelsen tillstyrkte förslaget, därvid den särskilt framhöll
behovet av inspektörer för den lokala kontrollens skull. Socialstyrelsen ansåg,
att den föreslagna vatteninspektionen ej var tillräckligt motiverad. Viss
komplettering av hälsovårdsstadgan jämte medverkan av yrkesinspektionen
vid arbetet å avhjälpande av sanitära olägenheter förordades. Medicinalstyrelsen
ansåg, att Konungens befallningshavande borde bibehållas vid prövningsrätt
i förevarande frågor. Sakkunnigt biträde skulle kunna erhållas,
om styrelsen utrustades med tekniskt-hygieniskt laboratorium. Dessutom
borde styrelsen utrustas med ett sakkunnigt råd, i vilket såväl industrien som
fiskeriintresset borde vara representerat.

Genom beslut den 12 september 1921 fann Kungl. Majit kommitténs betänkande
för det dåvarande icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedermera har lantbruksstyrelsen i skrivelser till Konungen den 1 februari
1926, den 29 oktober 1928 och den 28 februari 1933 hemställt att frågan måtte
upptagas lill förnyad behandling.

I sistnämnda skrivelse anförde styrelsen, bland annat:

I och med industriens starka utveckling under de senaste årtiondena hade vårt
lands vattendrag alltmer kommit att tagas i anspråk av densamma såväl för själva
driften som för att uppsamla de därvid uppkommande avfallsprodukterna. Ehuru
dessa avfallsprodukter ingalunda under alla förhållanden vore av direkt skadlig
art, kunde dock så ofta sägas vara fallet. Delia ägde giltighet med hänsyn lill såväl
fisket som den allmänna hygienen. I sistnämnda avseende innehölle dock gällande
hälsovårdsstadga ganska detaljerade föreskrifter till skydd mot förorening från
industriens sida. Några i lika grad effektiva bestämmelser till skydd för fisket funnes
däremot ej. I sistnämnda avseende gällde allt fortfarande inga andra bestämmelser
än vissa föreskrifter i förordningen den 30 december 1880 örn jordägares rätt
över vattnet å hans grund. Dessa föreskrifter som återfunnes i 12 § av sagda förordning,
ålade ägaren av sågkvarnar samt andra verk och inrättningar att tillse, att
avfall, varav kunde förorsakas uppgrundning eller annan olägenhet, ej utsläpptes
i vattnet. I samma paragraf stadgades vidare att, om ägaren ej vidtoge nödig åtgärd
eller anstalt till skadans förekommande, Konungens befallningshavande ägde föreskriva
vad i sådant hänseende borde iakttagas och förelägga den tredskande vite,
där ej ansvar å försummelsen funnes särskilt stadgat. Det tillädes slutligen att,
därest skada ändock skedde, den som skadan led skulle tillerkännas ersättning efter
rättens beprövande.

Dessa bestämmelser vore framför allt i det hänseendet otillfredsställande, att de
ej toge sikte på att effektivt förebygga vattenföroreningar. Det vore först sedan
viss skada skett, som ett ingripande kunde äga rum. Ett sådant ingripande utebleve
emellertid ofta, då dels den erforderliga bevisningens fullgörande vore rätt så
besvärligt och tidsödande, dels ock sakägarna ofta stöde i beroende i ena eller andra
hänseendet av den industri, som vore ansvarig för föroreningen och varemot det alltså
gällde att inskrida. För att komma till rätta med dessa missförhållanden torde
införandet av koncessionstvång vid anläggandet av fabriker och andra dylika inrättningar,
i överensstämmelse med vad dikningslagskommittén i sitt ovannämnda
betänkande föreslagit, vara erforderligt. På så sätt skulle tillstånd till anläggande
av fabrik föregås av en prövning ur föroreningssynpunkt och tillståndet förknippas
med villkor att vidtaga till förebyggande av föroreningar behövliga anordningar.

Kanal. Maj:ts proposition nr 229.

21

Till vidare utvecklande av sin syn på här ifrågavarande problem ville lantbruksstyrelsen
ytterligare anföra följande.

Till följd av den ogynnsamma ställningen i avseende å skydd mot vattenföroreningar
rådde mångenstädes allvarliga bekymmer för fiskets fortbestånd i vissa av industrien
berörda vattendrag. Styrelsen ville anföra några exempel från dylika fall
av mera framträdande art under de senaste åren. I första rummet komme härvid i
betraktande vattendrag, invid vilka cellulosa-, främst sulfit- och sulfatfabriker vore
belägna. Utredningar påginge rörande skadeverkan och möjligheten att genom reningsanordningar
avhjälpa och förebygga densamma vid bland annat Munksunds
sulfatfabrik vid kusten i Norrbottens län; Obbola sulfatfabrik vid kusten i Västerbottens
län; Marmaverkens sulfatfabrik vid Ljusnan i Gävleborgs län; Ulriksfors
sulfitfabrik vid Faxälven i Jämtlands län; Emsfors sulfitfabrik och pappersbruk vid
Kolbäcksån i Västmanlands län; Mariannelunds sulfitfabrik vid Brusa—Silverån i
Jönköpings län; Konga sulfitfabrik vid Ronnebyån i Kronobergs län; Kyrkebyns sulfitfabrik
i Värmlands län.

Föremål för liknande utredningar vore även föroreningar, förorsakade av järnindustrier,
exempelvis av Oxelösunds järnverk vid Oxelösund i Södermanlands län
och av Riddarhyttans anrikningsverk vid Hedströmmen i Västmanlands län, samt
föroreningar, åstadkomna av vissa sockerfabriker i Malmöhus län.

Vad nu behandlingen av dylika föroreningsfrågor beträffade, vore det, såsom
styrelsen ovan framhållit, angeläget att tillse, att sådana bestämmelser i ärendet
bleve utfärdade, att föroreningar i möjligaste mån kunde förebyggas. För det dåvarande
förhölle det sig i stort sett så att, då en viss fabrik anlades eller utvidgades,
fiskets synpukter vanligen ej alls beaktades. Följden bleve därför lätt den, att,
sedan fabriken någon tid varit i gång och vattnet tillförts en viss mängd avfallsprodukter,
dödlighet uppträdde bland fisken genom syrebrist, eller den såsom fiskföda
lämpliga faunan försvunne, såvitt ej rentav i sådan grad giftiga ämnen utsläpptes,
som direkt dödade både fisk och fauna. I alla händelser vore vanligen skada i större
eller mindre omfattning redan skedd, innan möjlighet funnes att jämlikt nu gällande
lagbestämmelser på området vidtaga några åtgärder i saken. Även om så småningom
vederbörande fabrik ålades vidtaga effektiva åtgärder till förhindrande av föroreningens
fortsättande, och detta verkligen också utfördes, vore det dock ofta omöjligt
att i framtiden få upp fisket till dess förutvarande omfattning. Härvid förtjänade
framhållas, att ifrågavarande ärendens behandling ofta toge synnerligen lång
tid i anspråk, nästan alltid flera år, varunder sålunda skadorna fortsatte och fisket
finge lida.

Styrelsen ville i detta sammanhang framhålla, att den utvägen visserligen funnes
för de fiskerättsägare, som åsamkats skada, att genom vanlig rättegång utkräva ersättning
härför. Oftast vore dock fiskerättsägarna obenägna att inlåta sig på dylika
processer, som ju också toge lång tid och lätt föranledde kostnader ävensom understundom
repressalier från fabriksledningens sida, till vilken de måhända, såsom ovan
framhållits, stöde i ett visst beroende.

En annan punkt, som styrelsen särskilt ville framhålla, då det gällde vattenföroreningsfrågor,
vore anordnadet av reningsanläggningar. Såsom fabriker nu anlades
och utvidgades, ofta utan tanke på anordningar till förebyggande av vattenföroreningar,
funnes det i många fall inga möjligheter att utan oproportionerligt
stora kostnader sedermera anordna fullt effektiva reningsanläggningar. Framför
allt gällde detta avsättningsbassänger för kvarbållande av cellulosaindustriens avfallsprodukter.
Örn det däremot, såsom dikningslagskommittén ifrågasatt, vid anläggning
av sådant industriföretag, som kunde tänkas komma att medföra vattenförorening,
förelåge skyldighet att redan från början vidtaga nödiga åtgärder häremot,
skulle aldrig sådana fall som de nyssnämnda behöva inträda.

Slutligen ville styrelsen såsom den kanske allvarligaste bristen i nuvarande förhål -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

landen på området framhålla avsaknaden av kontroll över dels, huruvida verkligen
de åtgärder vidtoges, som en ägare av fabrik eller annan sådan inrättning ålagts
att vidtaga, dels huru vidtagna anordningar sedermera underhölles och sköttes. Det
hände nu tyvärr ej sällan, att industriföretag, som efter vederbörligen gjord anmälan
till länsstyrelsen och erforderlig utredning ålagts att vidtaga närmare preciserade
åtgärder, ej efterkomme de givna bestämmelserna. För allmänheten och i
vissa fall även för en fiskeritjänsteman kunde det stundom vara svårt att få vetskap
om, huruvida dylika givna bestämmelser verkligen åtlyddes eller ej. Till belysande
av ett dylikt fall bifogade styrelsen avskrift av en från fiskeriintendenten i södra distriktet
till länsstyrelsen i Jönköping ingiven framställning i ett vattenföroreningsärende.

Ännu svårare vore det emellertid att utöva kontroll däröver, att en gång påbjudna
och i enlighet därmed utförda reningsanordningar verkligen underhölles och sköttes
på sådant sätt, att den med desamma åsyftade verkan åstadkommes. Det vore
sålunda ej ovanligt, att vid besök vid fabriker med dylika anläggningar finna, antingen
att desamma på grund av bristande underhåll ej fungerade eller att, örn fråga
vore örn avsättning av avfallsprodukter och avfallsvattnet i bassänger, dessa sistnämnda
blivit fyllda och ej rensade, så att avloppsvattnet runne förbi dem direkt
ut i vattendraget, eller att de visserligen utförts men ej användes på grund av vissa
fördelar med direkt utsläppande av avfallsvatten etc.

Det vöre därför av synnerlig vikt, ej blott att bestämmelser meddelades om vidtagande
av anordningar till förebyggande av föroreningar, utan även att anstalter vidtoges
till tryggande av att påbjudna reningsanordningar verkligen komme till utförande
och sedermera även underhölles. Det torde sålunda vara nödvändigt att, såsom
jämväl dikningslagskommittén föreslagit, försummelser i nu angivna hänseende
straffbelädes. Därjämte syntes det nödvändigt, därest icke enligt dikningslagskommitténs
förslag ett särskilt kontrollorgan i fråga om hithörande ärenden inrättades,
att såväl statens tjänstemän på fiskeriområdet som även länsfiskeritjänstemännen utrustades
med befogenhet att verkställa besiktningar, i ändamål att kontrollera att
föreskrivna åtgärder verkligen bleve vidtagna och att utförda anläggningar tillfredsställande
fungerade.

Slutligen syntes böra utredas frågan örn utfärdande av bestämmelser angående
skyldighet för ägare av fabrik eller annan inrättning, varifrån förorenande ämnen
utsläpptes i vatten, att i överensstämmelse nied vad som gällde enligt 2 kap. 8 §
vattenlagen vidtaga vissa fiskevårdsåtgärder i sådana fall, då det även med vidtagande
av alla tänkbara reningsanordningar ändock vore omöjligt att helt undvika
skadliga inverkningar på fisket.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde styrelsen att Kungl. Majit
ville vidtaga åtgärder för framläggande snarast möjligt av förslag i anslutning till
dikningslagskommitténs ovannämnda betänkande till effektiva lagbestämmelser angående
fiskets skydd mot skadliga vattenföroreningar.

Vid 1935 års riksdag väcktes två motioner (I: 24 och II: 61), i vilka huvudsakligen
under åberopande av lantbruksstyrelsens skrivelse år 1933 yrkades,
att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att snarast möjligt måtte för riksdagen
framläggas lagförslag med effektiva bestämmelser rörande fiskets skyddande
mot förorening av vattnet i vattendragen.

Jordbruksutskottet, som behandlade motionerna, anförde i avgivet utlåtande,
nr 35:

Utskottet funne av motionärerna framställda önskemål beaktansvärda. Gällande
bestämmelser torde visserligen lämna formell möjlighet för dem, som genom andras
åtgöranden lede skada på grund av vattenförorening, att påkalla rättelse samt erhålla
ersättning, men hithörande föreskrifter syntes vara så avfattade, att tillämpningen
därav ofta nog icke givit det verkliga skydd för den enskilde, som finge an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

23

ses rimligt. Vid nyanläggning av en fabrik eller liknande inrättning undersöktes
i allmänhet ej i förväg, huruvida anläggningen kunde väntas komma att medföra
ekonomisk skada därigenom, att avfallsprodukter, som utsläpptes i vattendrag och
sjöar, förorsakade exempelvis förgörelse å fiske och växtlighet. Först sedan fabriksdriften
en tid pågått, ägde sakägare genom att påvisa skadeverkningar möjlighet att
få saken prövad. Det torde — såsom jämväl tidigare framhållits — vara otvivelaktigt,
att det mången gång vore dyrbart och osäkert för enskilda personer att i förevarande
hänseende föra ersättningstalan mot ett industriföretag. De, som därvid
vöre sakägare, torde ej sällan stå i sådant beroende av företaget, att de knappast
ville riskera en process mot detsamma. Aven genom annan förorening av vattnet,
såsom på grund av kloakledningar, torde avsevärd skada kunna uppkomma. För
länsstyrelserna, på vilka det ankomme att meddela föreskrifter angående åtgärder
och anstalter till skadas förekommande, torde det vara förenat med stora svårigheter
och synnerligen vanskligt att — utan annan sakkunnig utredning än som parterna
själva förebragt — ålägga företag att vidtaga anordningar, som för företaget
kunde vara betungande, allra helst i förhållande till den nytta åtgärdernas vidtagande
skulle medföra. Mången gång vöre jämväl skadan — såsom dikningslagskommittén
framhållit beträffande skada å fiske — av sådan art, att särskild sakägare icke
torde finnas. Även där synnerliga missförhållanden förelåge och myndigheterna påtalat
dessa, bleve utredningsapparaten för närvarande så omständlig, att lång tid
kunde förflyta, innan det bleve avgjort vad som skulle företagas för skadans undanröjande.
Under tiden finge skadegörelse obehindrat försiggå.

Även örn det vore fisket, som därvid främst syntes bliva lidande, torde från anläggningar
av ifrågavarande slag jämväl åtskilliga andra olägenheter hava uppkommit
genom föroreningar, vilka icke ansåges vara direkt hälsovådliga. Vattnet bleve
sålunda ej sällan av sådan anledning försämrat eller till och med oanvändbart för
hushållsändamål, för vattning av kreatur och för badning. Jämväl kunde växtligheten
i och omkring vattendrag, där exempelvis lut uttömts, allvarligt skadas.

Jämlikt utskottets uppfattning vore en snar utredning av hithörande spörsmål
synnerligen önskvärd. Därvid syntes böra prövas, vilka åtgärder som erfordrades
för att effektivt förhindra uppkomsten av nu antydda olägenheter. Särskilt torde
böra undersökas möjligheterna att bereda landets fiskerinäring rimligt skydd. På
utredningen torde jämväl ankomma att pröva, i vad mån något av de uppslag till
frågans lösning, som tidigare framkommit, fortfarande kunde anses vara beaktansvärt.
Emellertid ville utskottet därvid framhålla, att en sådan lösning, vilken krävde
inrättande av ett nytt ämbetsverk, borde undvikas.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att till Kungl. Majit avlåta
skrivelse (nr 89) med anhållan att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam
utredning örn åtgärder för att undvika förorening av vattnet i sjöar
och vattendrag till skydd för fiske, växtlighet och andra berättigade intressen
samt vidtaga de åtgärder, som av utredningen i förenämnda hänseenden
kunde befinnas påkallade.

Kungl. Majit anbefallde genom beslut den 30 december 1935 lagberedningen
att avgiva utlåtande över riksdagens skrivelse. I ett den 2 september
1930 dagtecknat yttrande, som jämväl berörde frågan om lagstiftning rörande
förorening av luften samt beträffande underjordiska vattentillgångar,
anförde beredningen, efter en redogörelse för gällande bestämmelser, bland
annat, att beredningen ansåge sig böra antaga att ett verkligt praktiskt behov
förelåge för en lagstiftning hv nu ifrågavarande slag. Väl förefölle det
sannolikt alt den fortskridande tekniska utvecklingen, exempelvis beträffande
möjligheten att tillvarataga biprodukter inom industrien, i väsentlig
grad reducerat eller stundom belt eliminerat olägenheter, som fabriksrörelse
av visst slag tidigare medfört för kringboende. Alt den framtida utveck -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

lingen skulle göra den ifrågasatta lagstiftningen helt överflödig syntes emellertid
svårligen kunna förutsättas. Beredningen ansåge sålunda goda skäl
föreligga för att den av riksdagen begärda utredningen komme till stånd och
hade ej något att invända mot att utredningen igångsattes utan avbidan på
resultatet av den tillämnade jordabalksrevisionen.

Den 11 september 1936 upptog chefen för justitiedepartementet, efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet, nu förevarande
spörsmål jämte frågan örn lagstiftning beträffande förorening av luften och
rätt till underjordiska vattentillgångar till behandling i statsrådet. Chefen
för justitiedepartementet anförde därvid bland annat:

Det förelåge ovedersägligen ett praktiskt behov av ny lagstiftning till förebyggande
av olägenheter i olika avseenden, icke minst med avseende å fisket, som industriella
kloakanläggningar kunde orsaka genom förorening av vatten. Det måste även anses
vara ett intresse icke blott för de skadelidande och allmänheten utan också för
de berörda anläggningarna, att frågan örn skapande av betryggande rättsregler på
förevarande område gjordes till föremål för behandling.

Vid den utredning, som fördenskull borde ifrågasättas, borde naturligen beaktas
icke endast tidigare förslag i ämnet samt yttranden i anledning av dessa utan även
de nya rön, som framkommit genom teknikens utveckling på området. Angeläget
syntes vara att de bestämmelser, som kunde komma till stånd, ej bleve mera betungande
för de industrier och andra företag, vilka därav skulle beröras, än som vore
erforderligt. I fråga om de närmare riktlinjerna för utredningen finge även framhållas,
att enligt nu gällande ordning förebyggande åtgärder i avseende å vattenförorening
endast i undantagsfall kunde framtvingas i samband med anläggningens tillkomst
samt att möjligheterna till ingripande och rättelse samt ersättning, då det
visat sig att skada åstadkommes, icke vore tillfredsställande. Vid den blivande utredningen
borde därför undersökas, om och i vad mån ett sådant system kunde
skapas att redan från början garanti vunnes för att skada till följd av vattenförorening
i görligaste mån undvekes samt att, örn viss skadlig förorening visade sig
ofrånkomlig, frågan örn ersättning därför i den mån så vore möjligt på förband
reglerades. Anstalter borde även vidtagas för tryggande av att påbjudna reningsanläggningar
verkligen komme till utförande och foges i bruk samt att i övrigt för
ändamålet meddelade föreskrifter efterlevdes. Att därför vissa kontrollåtgärder måste
tillgripas torde vara ofrånkomligt. På utredningsmännen ankomme att pröva olika
möjligheter i nu ifrågavarande avseenden. Såsom riksdagen framhållit borde en sådan
lösning, vilken krävde inrättande av ett nytt ämbetsverk, undvikas. I stället
syntes särskilt böra övervägas, huruvida icke prövningen av hithörande frågor
kunde anförtros redan bestående myndigheter, i främsta rummet vattendomstolarna.

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades härefter den 22 september
1936 de sakkunniga för utredning beträffande, bland annat, frågan om lagstiftning
rörande åtgärder för att förhindra förorening av vatten.

Såsom en förberedande åtgärd vid arbetet å fullgörandet av sitt uppdrag
ha de sakkunniga sökt inhämta i vad mån för närvarande allvarliga missförhållanden
särskilt med hänsyn till fisket äro rådande i avseende å förorening
av vatten.

De sakkunniga ha därvid från byrådirektören å lantbruksstyrelsen fiskeribyrå
G. Alm fått mottaga en utredning, vilken såsom bilaga fogas vid denna
promemoria.1

Härjämte ha de sakkunniga infordrat uppgifter från fiskeriintendenterna.
Genom inkomna yttranden från dessa bekräftas att alltjämt svåra missförhållanden^
genom vattenförorening äro talrikt förekommande. Bland indu -

Här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

25

stixelia anläggningar, som enligt yttrandena särskilt vålla skada, må nämnas
cellulosafabriker, sågverk, träsliperiet pappersbruk, sockerfabriker, anrikningsverk,
kopparverk, jästfabriker och mejerier. Skadan uppgives ha bestått
i fullständigt utrotande av fiskbeståndet inom ett visst avstånd från föroreningskällor.
Till följd av föroreningar från cellulosafabrikerna har fisken
på betydande avstånd från fabrikerna tagit till sig sådan smak att den blivit
oduglig som människoföda. Fiskets utövande försvåras genom att fiber
från cellulosafabrikerna tilltäppa maskorna å nät och ryssjö!-. Vidare förstöras
genom föroreningarna ofta lekplatser. — Avsevärd skada skall även
ha vållats genom kloakvatten från samhällen. Sålunda uppgives att värdefulla
kräftbestånd förintats. — I vissa fall ha efter framställning av vederbörande
fiskeriintendent anordningar till motverkande av vattenförorening
vidtagits utan att ingripande från Konungens befallningshavande behövt påkallas.
I andra fall har föreläggande meddelats men reningsanordningar likväl
icke blivit vidtagna eller vederbörligen skötta. Effektivare lagstiftning
och bättre kontroll förordas.

Av den verkställda förberedande undersökningen framgår sålunda att även
på senare tid genom förorening av vatten uppkommit betydande skada å
fiske. Såsom lantbruksstyrelsen i sin skrivelse år 1933 framhållit ger den
nuvarande lagstiftningen icke tillräckliga medel häremot. Då de av styrelsen
påtalade bristerna äro mycket framträdande, är ett snabbt ingripande
synnerligen behövligt. Pä sätt de sakkunniga i skrivelsen lill herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet anfört är det emellertid tydligt, att arbetet
å de sakkunnigas uppdrag måste taga avsevärd tid i anspråk. De sakkunniga
lia därför av skäl som i nämnda skrivelse angivits funnit sig böra
föreslå en provisorisk åtgärd, som tills vidare kan avhjälpa några av de
största olägenheterna. För sådant ändamål lia de sakkunniga hemställt om
införande av särskild tillsyn för motverkande av skada å fiske genom förorening
av vatten.

De sakkunniga vilja här ytterligare beröra frågan örn tillsynsorganet. Uppenbarligen
bör, innan något nytt organ tillskapas, tagas under övervägande,
huruvida redan nu finnes någon ämbets- eller tjänsteman, som skulle kunna
taga hand örn ifrågavarande tillsyn. Man torde härvid i första hand böra
tänka på fiskeriintendenterna. De äro emellertid icke sakkunniga i fråga
örn de anordningar, som erfordras till förekommande av skadegörelse genom
förorening. Sådan sakkunskap måste uppställas såsom oeftergivligt
villkor. Härtill kommer att fiskeriintendenternas tid torde vara strängt upptagen
av dem redan nu åliggande tjänstegöromål, varför någon ökning av
arbetsbördan icke lärer vara tillrådlig. — Ett annat alternativ är att utöka
fiskeriingenjörens åligganden till ifrågavarande tillsyn. Denne har emellertid
redan nu åtskilliga arbetsuppgifter som medföra att han svårligen kan
tänkas bliva i tillfälle att ägna någon avsevärd tid åt ifrågavarande tillsyn.
Att fungera såsom tillsynsorgan måste nämligen antagas bliva en krävande
uppgift som icke, örn tillsynen skall bliva till avsedd nytta, kan åläggas
en tjänsteman vid sidan av andra åligganden av någon betydenhet. I fråga
örn fiskeriingenjuren torde dessutom vara mindre lämpligt att han, vilken
bland annat på beställning utför ritningar till anordningar av ifrågavarande
slag, i förväg prövar behovet av sådana anordningar. Att under någon
annan nu befintlig tjänst inordna berörda tillsyn torde icke komma i fråga.

De sakkunniga hålla alltså före alt tillsynen bör anförtros ett särskilt
organ.

De sakkunniga övergå härefter till behandling av de utkast till författningar
som ansetts erforderliga.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 229-

Speciell motivering.

1) Utkast

till

lag med särskilda bestämmelser till motverkande av skada å fiske
genom förorening av vatten.

1 §•

Paragrafen omfattar alla vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden
i riket. Av syftet med lagen följer emellertid att tillsyn icke behöver
ske över vatten, där fisk icke vistas eller har sin gång.

Skada å fiske kan ske genom mångahanda olika slag av vattenförorening.
Här må endast nämnas förorening genom utsläppande av avfall eller dylikt
från industriell anläggning eller genom kloakledning från ett samhälle.
Naturligen lärer under den nu föreslagna provisoriska lagens giltighetstid
effektiv tillsyn näppeligen kunna förväntas ske över alla tänkbara föroreningskällor.
Det har dock icke för den skull ansetts påkallat eller lämpligt
att göra någon inskränkning av lagen till vissa slag av de föroreningar som
kunna vålla skada å fiske.

För utövande av förenämnda tillsyn bör Konungen förordna sakkunnig
person. Av denne bör helst krävas att han äger kunskap såväl i biologi och
kemi som angående medel att förekomma vattenföroreningar. Den som förordnats
att utföra uppdrag som nu nämnts benämnes i lagutkastet tillsynsmyndighet.

2 §•

Den största skadan å fisket uppkommer i allmänhet genom vattenförorening
från industriella anläggningar men även kloakledningar från samhällen
m. m. förorsaka understundom betydande skada. Första stycket av paragrafen
avser att särskilt framhäva de industriella anläggningarna men omfattar
även kloakanläggningarna.

Tillsynsmyndigheten bör uppenbarligen, i den mån för utförande av dess
uppdrag så erfordras, äga tillträde till fabrik eller annan anläggning, oavsett
örn den tagits i bruk eller ej. Den bör även äga att inom fabrikens eller anläggningens
område företaga de undersökningar till vilka anledning kan förefinnas.
Tillika torde det böra åligga fabrikens eller anläggningens innehavare
och dennes personal att lämna tillsynsmyndigheten behövliga upplysningar.
Stadganden härom ha införts i andra stycket av förevarande paragraf.

Det torde böra förutsättas, att tillsynsmyndigheten icke alltid själv kan
förrätta inspektion av viss fabrik eller anläggning eller att den vid inspektion
behöver hjälp för utförande av undersökningar. Rätt att vinna tillträde till
fabrik eller annan anläggning och där företaga undersökningar m. m. synes
för den skull, där tillsynsmyndigheten finner nödigt anlita biträde, även böra
tillkomma fiskeritjänsteman eller annan som myndigheten anmodar därom.

3 §•

Örn tillsynsmyndigheten finner att vattenförorening medför skada å fiske,
bör den i första hand söka genom råd och anvisningar förmå vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

27

ali vidtaga lämplig åtgärd eller anstalt till förekommande eller minskande
av föroreningen. Härvid synes dock av naturliga skäl böra uppställas den
förutsättningen att de skadliga verkningarna ej äro inskränkta till sådant
fiske som tillhör den som vållar skadan eller någon som är pliktig att tåla
skadan. Det är emellertid att märka, hurusom en sålunda begränsad skadeverkan
icke föreligger t. ex. i det fall, att en sjö, i vilken fisket tillkommer
den skadevållande enskilt, är av betydelse som lekplats för vandringsfisk.
Så snart föroreningen medför skada å fisketillgången i vatten, där fisket icke
uteslutande tillhör den skadevållande eller någon som är pliktig tåla skadan,
äger tillsynsmyndigheten ingripa.

Ovan har framhållits, att tillsynsmyndigheten bör meddela råd och anvisningar
angående lämplig »åtgärd eller anstalt» till förekommande eller
minskande av vattenförorening. Uttrycket »åtgärd eller anstalt» är hämtat
från 12 § i 1880 års vattenrättsförordning. Föreläggande enligt detta lagrum
att vidtaga »åtgärd eller anstalt» kan uppenbarligen inbegripa ej blott
föreskrift att viss reningsanordning skall utföras utan även förbud att under
vissa förhållanden t. ex. vid liten vattenföring i recipient utsläppa avfall
eller dylikt liksom föreskrift att sköta och underhålla reningsanordning
på visst sätt m. m.

Det synes böra tillkomma tillsynsmyndigheten att vid behov hos Konungens
befallningshavande föra talan örn åläggande för vederbörande att vidtaga
erforderlig åtgärd eller anstalt. De sakkunniga lia avsett, att denna
talan i allmänhet skall prövas helt enligt de grunder som angivas i 12 § i
vattenrättsförordningen. Sistnämnda stadgande innebär att Konungens befallningshavande
i fall som där avses äger att, örn skada genom vattenförorening
konstateras, vid vite föreskriva åtgärd eller anstalt som till skadans
förekommande finnes nödigt, d. v. s. att all skada skall förebyggas. Denna
regel torde emellertid, om densamma strängt tillämpas, understundom medföra
icke önskvärda följder. I vissa fall torde den icke kunna genomföras
utan att en industri får nedläggas. Av denna anledning torde framdeles smidigare
bestämmelser böra införas. För närvarande synes emellertid någon
ändring av 12 g i vattenrättsförordningen icke vara tillrådlig. För det fall
att någon av de intressenter, som hittills enligt denna paragraf ägt föra talan
örn vattenförorening, väcker yrkande örn viss åtgärd eller anstalt, synas sålunda
dess stadganden därom tillsvidare böra oförändrat gälla.

Den särskilda tillsyn som de sakkunniga nu vilja föreslå avser emellertid
att tillvarataga det allmännas intresse av skydd för fiskerinäringen. Ett ensidigt
tillgodoseende av detta intresse skulle kunna medföra större skada för
det allmänna än den skada som man avser att förekomma. Tillsynsmyndighetens
befogenhet att föra talan om erforderlig åtgärd eller anstalt synes
av denna anledning böra inskränkas på det sätt att åtgärden eller anstalten
icke får i förhållande lill skadans betydelse anses oskäligt betungande. Härmed
avses, att tillsynsmyndigheten för att förekomma en ringa skada icke
må kräva synnerligen omfattande och dyrbara åtgärder. Däremot torde något
direkt avvägande av den ekonomiska skadan å fiske genom vattenförorening
å ena samt kostnaderna å andra sidan icke böra ske. Dels kan skadan
å fisket svårligen tillförlitligen uppskattas. Dels har man att utgå från att
all skadegörelse å fisket är i strit! med lag och bör såvitt möjligt förhindras.
Endast i sådana lall, där för skadas förekommande erforderliga åtgärder
skulle bliva så dyrbara att de framstå såsom oförenliga med vad ur allmän
ekonomisk synpunkt sett kan anses vara rimligt, bör undantag medgivas. En
viss hänsyn synes härvid också kunna tågås till vederbörandes villighet att
ersätta uppkommande skada, att bidraga till fiskodling o. s. v.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 229-

4 §•

En betydande brist i nu gällande lagstiftning är att något ingripande mot
vattenförorening icke ur fiskesynpunkt kan äga ruin förrän skada redan
skett. Denna brist torde icke helt eller till huvudsaklig del kunna avhjälpas
på annat sätt än genom införande av förhandsprövning. I viss utsträckning
torde dock en förbättring kunna vinnas därest tillsynsmyndigheten medges
rätt att ingripa så snart den får kännedom om fara för sådan skada som i
3 § sägs. Det viktigaste fallet är härvid att en ny fabrik eller annan anläggning
är under byggnad. I sådana fall kan ofta med visshet förutses att, om
ej reningsanordning vidtages, skada kommer att ske. Men även ifråga om
en planerad omläggning eller utvidgning av en fabriks drift kan mången gång
sådan skada förutsägas. I sistnämnda fall torde väl ofta vissa svårigheter
möta att på förhand få kännedom örn omläggningen eller utvidgningen av
driften. Genom inspektion kan dock i en del fall sådan kännedom vinnas.
Vidare torde i fall, då sådan tillsyningsman som i 5 § tredje stycket omnämnes
blivit tillsatt, i regel tillräcklig kunskap om blivande förändringar av
driften få anses säkerställd.

Det kan övervägas att redan nu införa anmälningsskyldighet för de fall
att ny fabrik eller anläggning eller omläggning eller utvidgning av en fabriks
eller anläggnings drift planeras. De sakkunniga lia dock icke för närvarande
ansett sig böra väcka förslag därom. Till detta ståndpunktstagande har
bland annat medverkat, att tillsynsmyndigheten säkerligen får stora svårigheter
att medhinna undersökning i alla fall, där förorening kan tänkas.

I 4 § har intagits stadgande som avser att möjliggöra för tillsynsmyndigheten
att på förhand ingripa i ovannämnda fall.

5 §■

I talrika fall har, särskilt genom industrien, överträdelse skett av den i 12
§ i 1880 års vattenrättsförordning intagna regeln att ägaren av verk eller inrättning
skall tillse att avfall ej utsläppes i vatten till men för annan. Sådan
kränkning av annans rätt har fortgått under lång tid jämväl efter det talan
i ärendet anhängiggjorts hos Konungens befallningshavande. Anledning härtill
är bland annat att Konungens befallningshavande icke enligt nyssnämnda
lagrum äger att omedelbart meddela något förbud mot förorening.

Uppenbarligen kan det anföras vissa betänkligheter mot att i Konungens
befallningshavandes hand lägga en alltför vidsträckt befogenhet i sådant
hänseende. Å andra sidan är emellertid denna myndighet väl förtrogen med
förhållandena i länet och kan fördenskull bedöma vilka verkningar det skulle
medföra örn ett industriföretag t. ex. under någon tid finge inställa sin
verksamhet. Det torde därför icke kunna anses olämpligt att medge Konungens
befallningshavande viss rätt att i mål som anhängiggjorts av tillsynsmyndigheten
på dess yrkande genast meddela förbud mot utsläppande av
avfall eller dylikt utan att åtgärd eller anstalt, som finnes oundgängligen nödig,
vidtagits. Den omständigheten att talan anhängigjorts av tillsynsmyndigheten,
vilken förutsättes vara speciellt sakkunnig på området, utgör även
en garanti mot missbruk. Härutöver synes böra göras den inskränkningen
i den föreslagna befogenheten för konungens befallningshavande, att
den icke får utövas annat än där betydande skada å fiske sker eller kan
befaras komma att ske. För överträdelse av förbud som nu nämnts synes
Konungens befallningshavande böra äga att stadga erforderligt vite.

För att föreskrift i ovannämnda hänseende skall erhålla tillbörlig effektivitet
synes nödvändigt att Konungens befallningshavande må förordna att vad
som föreskrivits utan hinder av besvär skall lända till efterrättelse intill dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

29

annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning beslutat. (Motsvarande befogenhet
tillkommer Konungens befallningshavande vid sanitära olägenheter
enligt 60 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.)

I slutliga utslaget synes Konungens befallningshavande böra pröva ärendet
jämlikt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning. En hänvisning till detta
lagrum synes lämplig. Härvid bör emellertid erinras om den inskränkning
i tillsynsmyndighetens talerätt som följer av 3 § andra stycket i förevarande
lagutkast. Myndigheten må enligt vad där stadgas icke föra talan om åtgärd
eller anstalt som i förhållande till skadans betydelse är oskäligt betungande.
Uppenbarligen bör icke heller Konungens befallningshavande i anledning
av tillsynsmyndighetens talan föreskriva sådan åtgärd eller anstalt.
Härigenom kan väl utgången av ett ärende tänkas i viss mån bliva beroende
av om enskild part eller tillsynsmyndigheten anhängiggjort talan. Denna
olägenhet torde dock icke under den övergångstid, varom fråga är, bliva av
någon praktisk betydelse. För övrigt synes tillämpningen av 12 § i 1880 års
vattenrättsförordning beträffande de fall, för vilka den nu gäller, icke vara
så sträng som ordalagen giva vid handen.

I anslutning till vad ovan under 3 § anförts beträffande uttrycket »åtgärd
eller anstalt» må här påpekas, att Konungens befallningshavande uppenbarligen
får anses äga befogenhet att jämlikt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning
giva vitesföreläggande sådan avfattning att det klart och tydligt inbegriper
t. ex. skyldighet att under vissa förhållanden, såsom vid liten vattenföring
i recipient, icke utsläppa avfall eller dylikt liksom att sköta och underhålla
eventuella reningsanläggningar på visst sätt. Begagnar Konungens befallningshavande
sig ej av nu nämnda befogenhet, kan lätt syftet med föreläggandet
helt förfelas.

Enligt hittillsvarande erfarenhet lärer det ofta förekomma att vederbörligen
föreskrivna åtgärder eller anstalter icke komma till utförande eller icke
skötas eller underhållas. En praktisk åtgärd synes fördenskull vara att tillsätta
särskild kontrollant för viss fabrik eller annan anläggning. Befogenhet
i sådant hänseende torde uttryckligen böra tillerkännas Konungens befallningshavande
åtminstone för det fall, att tillsynsmyndigheten gör framställning
om sådan åtgärd. Finner kontrollanten skäl till anmärkning, bör han
givetvis göra anmälan därom hos tillsynsmyndigheten. Särskild föreskrift
härom har ansetts överflödig. Ersättning för ifrågavarande kontroll synes
böra bestämmas av Konungens befallningshavande och gäldas utav innehavaren
av vederbörande fabrik eller anläggning.

6 §.

Uppenbarligen bör den som tagit befattning med tillsyn enligt den föreslagna
lagen iakttaga tystnadsplikt i fråga örn yrkeshemlighet, driftanordning
eller affärsförhållande, varom vederbörande kan ha vunnit kännedom. Att
yppa driftanordning eller affärsförhållande kan dock vara påkallat av vederbörandes
uppdrag. Straff för brytande av tystnadsplikten i annat fall
stadgas i förevarande paragraf. Lämpligen bör förseelse ej atalas av allmän
åklagare där den ej av målsäganden angives till åtal.

7 §•

Denna paragraf kräver ej närmare motivering.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

2) Utkast
till

Instruktion för tillsynsmyndighet som omförmäles i 1 § lagen med särskilda
bestämmelser till motverkande av skada å fiske genom förorening

av vatten.

Stadgandena i utkastet synas vara så utförliga att de icke kräva någon närmare
motivering. Påpekas må, att de sakkunniga velat i instruktionen framhäva
att tillsynsmyndigheten bör framgå med försiktighet. Det är sålunda
icke ur allmän synpunkt påkallat att myndigheten befattar sig med varje
mindre olägenhet för fiske som följer av vattenförorening. Den bör i första
hand ägna sig åt de svåra fallen, ehuru det icke ansetts lämpligt att direkt
inskränka dess befogenhet till dessa. En sådan inskräkning, som i så fall
bort inrymmas i ovannämnda lag, skulle lätt kunna föranleda onödig och
hämmande diskussion huruvida den skada som i ett visst fall sker är svår
eller mindre betydande.

Av instruktionen torde indirekt framgå, att tillsynsmyndigheten icke är
skyldig att själv i detalj angiva eller göra utkast till reningsanordningar. Den
bör emellertid kunna angiva de typer som finnas samt beräkna den ungefärliga
kostnad de draga i anläggning, underhåll och drift. Innehavaren av
vederbörande fabrik eller anläggning bör däremot i första hand själv låta utföra
ritningar m. m. till de anordningar, som erfordras. Har talan väckts
hos Konungens befallningshavande kan emellertid bliva nödvändigt att de
reningsanordningar som skola vidtagas mera i detalj angivas.

I instruktionen har bland annat särskilt angivits, att tillsynsmyndigheten
skall tillhandagå de sakkunniga med erforderliga upplysningar. De sakkunniga
vänta sig därav stor nytta.

Uppenbarligen bör det åligga envar fiskeritjänsteman att såvitt möjligt tillhandagå
den nya tillsynsmyndigheten när denna är i behov av biträde. Då
tillsynsmyndigheten enligt de sakkunnigas förslag komme att sortera under
lantbruksstyrelsen, torde sådant samarbete lätt kunna anordnas av styrelsen.
Lämpligen torde ock styrelsen genom cirkulär till fiskeritjänstemännen böra
erinra dem därom, att de, när vattenförorening finnes göra skada å fiske eller
sådan skada kan befaras, böra göra anmälan därom till tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

31

Utkast

till

Lag

med särskilda bestämmelser till motverkande av skada å fiske
genom förorening av vatten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden inom riket skall
till motverkande av skada å fiske genom vattnets förorenande utövas tillsyn
av sakkunnig person.

Sakkunnig förordnas av Konungen. Den som innehar sådant förordnande
benämnes i denna lag tillsynsmyndighet.

2 §•

Tillsyn som i 1 § sägs skall i främsta rummet ägnas den inverkan å fiske
som kan äga rum till följd av vattenförorening genom utsläppande av avfall
eller dylikt från fabrik eller annan anläggning.

Tillsynsmyndigheten åge, i den mån för utförande av dess uppdrag så erfordras,
tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad den tagits i bruk
eller ej, ävensom rätt att inom dess område företaga de undersökningar till
vilka anledning kan förefinnas; och åligge fabrikens eller anläggningens innehavare
samt hos honom anställd personal att tillhandagå myndigheten med
behövliga upplysningar.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att för inspektion av fabrik eller annan
anläggning anlita biträde, skall vad i andra stycket sägs äga tillämpning å
fiskeritjänsteman eller annan som myndigheten anmodar därom.

3 §•

Finnes vattenförorening medföra skada å fiske och äro de skadliga verkningarna
icke inskränkta till sådant fiske som tillhör den skadevållande eller
någon som är pliktig att tåla skadan, åge tillsynsmyndigheten meddela råd
och anvisningar angående lämplig åtgärd eller anstalt till förekommande eller
minskande av föroreningen.

Tillsynsmyndigheten må ock, när skäl därtill äro, hos Konungens befallningshavande
yrka åläggande för den skadevållande att vidtaga åtgärd eller
anstalt som, utan att i förhållande till skadans betydelse vara oskäligt betungande,
kan finnas erforderlig till förekommande eller minskande av föroreningen.

4 §■

Kan med skäl befaras att, såvida ej särskild åtgärd eller anstalt vidtages,
driften av ny fabrik eller anläggning eller, där väsentlig ändring i driften av
annan fabrik eller anläggning är ifrågasatt, den sålunda ändrade driften kom -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 229-

mer att genom vattenförorening medföra skada som i 3 § sågs, skall, ändå
att skada ännu ej skett, vad i nämnda paragraf är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

5 §■

Har tillsynsmyndigheten anhängiggjort talan om åtgärd eller anstalt till
förekommande eller minskande av vattenförorening, åge Konungens befallningshavande
i fall, där betydande skada å fiske sker eller kan befaras komma
att ske, på yrkande av tillsynsmyndigheten genast meddela förbud mot
utsläppande av avfall eller dylikt utan att åtgärd eller anstalt, som finnes
oundgängligen nödig, blivit vidtagen ävensom för överträdelse av förbudet
stadga erforderligt vite. Föreskrift som nu nämnts skall, där Konungens befallningshavande
prövar nödigt så förordna, utan hinder av besvär lända till
efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning beslutat.

I slutliga utslaget pröve Konungens befallningshavande, med iakttagande
av vad ovan i 3 § andra stycket är stadgat, tillsynsmyndighetens talan efter
ty i 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet
å hans grund sägs.

När skäl därtill äro, äge Konungens befallningshavande på begäran av tillsynsmyndigheten
beträffande viss fabrik eller annan anläggning utse särskild
person att, med befogenhet som i 2 § andra stycket sägs, utöva tillsyn däröver
att av Konungens befallningshavande givna föreskrifter iakttagas. Ersättning
härför skall bestämmas av Konungens befallningshavande och gäldas
av fabrikens eller anläggningens innehavare.

6 §•

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet
eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning
eller affärsförhållande vid fabrik eller annan anläggning i avseende
å vilken han haft att taga sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik
förseelse, straffes med dagsböter eller fängelse.

Förseelse som ovan sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av
målsäganden angives till åtal.

7 §•

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böters eller vites gäldande, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den ...

Kungl. Maj.ts proposition nr 229.

33

Utkast

till

Kungl. Maj:ts instruktion för tillsynsmyndighet, som omförmäles
i 1 § lagen med särskilda bestämmelser till motverkande av skada
å fiske genom förorening av vatten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Konungen förordnar för viss tid sakkunnig person att utöva de befogenheter
som jämlikt lagen med särskilda bestämmelser till motverkande av
skada å fiske genom förorening av vatten tillkommer den i 1 § av lagen omförmälda
tillsynsmyndighet.

Den sakkunnige lyder i och för uppdraget under lantbruksstyrelsen och
står under dess inseende.

2 §•

Den som förordnats att vara tillsynsmyndighet bör låta sig angeläget vara
att intaga en opartisk ställning med hänsyn till förhållandet mellan olika
intressenter vid vattendrag, sjö eller annat vattentäckt område och må ej av
enskild mottaga uppdrag att mot ersättning upprätta förslag till reningsanordningar
eller dylikt.

3 §■

Tillsynsmyndigheten åligger,

att genom inspektion förskaffa sig noggrann kännedom om fabriker och
andra anläggningar, från vilka avfall eller dylikt utsläppes i vatten,

att tillse att i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter till förekommande
eller minskande av vattenförorening noga iakttagas,

att söka inhämta uppgift om nya fabriker eller anläggningar, vilka, därest
ej särskild åtgärd eller anstalt vidtages, skulle komma att vålla vattenförorening,

att söka inhämta uppgift angående planerade omläggningar eller utvidgningar
av driften vid fabriker och andra anläggningar som kunna medföra
ökad vattenförorening, samt

att med uppmärksamhet följa teknikens utveckling i fråga om de medel
som kunna användas för att förekomma eller minska skada eller olägenhet
genom förorening av vatten.

4 §•

Där ej särskilt förhållande påkallar annat tillvägagående, bör tillsynsmyndigheten
söka undvika, att tillämnad inspektionsförrättning på förhand
bliver känd vid fabrik eller annan anläggning som skall inspekteras.

5 §•

Tillsynsmyndigheten skall tillvägagå med varsamhet och omsikt samt i
första hand söka att på övertygelsens väg bibringa innehavaren av fabrik

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 229. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

eller annan anläggning insikt om behovet av åtgärd eller anstalt till förekommande
eller minskande av vattenförorening.

Inspektionsförrättning skall utföras på sådant sätt, att den ej mer än nödigt
rubbar gången av arbetet vid den fabrik eller anläggning, varå förrättningen
har avseende, och må ej, därest icke särskilda skäl därtill föranleda,
företagas nattetid.

6 §•

Har tillsynsmyndigheten från fiskeritjänsteman eller fiskerättsinnehavare
mottagit anmälan om missförhållande genom vattenförorening från fabrik
eller annan anläggning, bör den, därest behöriga fullgörandet av dess åligganden
i övrigt medger det, utan dröjsmål genom inspektion förvissa sig örn
huruvida anledning till anmärkning från myndighetens sida föreligger.

7 §•

Vid bedömande huruvida anmärkning bör framställas skall tillsynsmyndigheten
iakttaga tillbörlig hänsyn till en fabriks eller annan anläggnings
betydelse för orten eller det allmänna. Den bör ej ställa större krav å fabrikens
eller anläggningens innehavare än som är rimligt med hänsyn tagen
till kostnaderna för vidtagande av erforderlig åtgärd eller anstalt till förekommande
eller minskande av vattenförorening, den skada som därav uppkommer
eller kan befaras uppkomma samt övriga föreliggande omständigheter.

8 §■

Vad ovan i 3—7 §§ är föreskrivet skall av tillsynsmyndigheten jämväl
iakttagas när vattenförorening sker eller befaras komma att ske genom utsläppande
av avfall eller dylikt utan att fråga är om utsläppande därav från
fabrik eller annan anläggning.

9 §•

Tillsynsmyndigheten skall i första hand ägna uppmärksamhet åt de fall
av vattenförorening som kunna antagas medföra den största skadan för
fisket.

Finner myndigheten vid inspektion att sanitära olägenheter vållas av vattenförorening,
bör den, där ej missförhållandet ändå varder avhjälpt, göra
anmälan därom hos hälsovårdsnämnden i orten eller Konungens befallningshavande.

10 §.

Utöver vad förut sagts åligger tillsynsmyndigheten

att föra de böcker och anteckningar samt lämna de redogörelser som lantbruksstyrelsen
föreskriver,

att på anmodan av styrelsen avgiva yttrande i tjänsteangelägenhet,

att vid behov biträda styrelsen vid beredningen av visst ärende inom området
för myndighetens särskilda sakkunskap,

ävensom att tillhandagå av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga för verkställande
av utredning beträffande frågan örn lagstiftning rörande åtgärder
för att förhindra förorening av vatten m. m. med erforderliga upplysningar.

377515 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.