Kungl. Majda proposition nr 228.

1

Nr 228.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande
av Alvsåkers kommuns betalningsskyldighet
för lån ur vattenkrafts- och kraftledningslånefonderna;
given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Forslund:

Till prövning föreligger framställning av Alvsåkers kommun i Hallands
län om befrielse från skyldighet att till staten återbetala lån ur vattenkraftsoch
kraftledningslånefonderna, vilka lån utlämnats till Alvsåkers kraftaktiebolag
och för vilka kommunen, sedan bolaget avträtt sin egendom till en
numera avslutad konkurs, på grund av borgen blivit betalningsskyldig.
Bihang till riksdagens protokoll 11)31. 1 sami. Nr 228.

G3G 37

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Av handlingarna i ärendet framgår i huvudsak följande.

Älvsåkers kraftaktiebolag erhöll genom beslut den 28 mars 1922 av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen lån ur kraftledningslånefonden å 50,000
kronor. Den 9 februari 1923 beviljade Kungl. Maj:t bolaget ett lån ur
vattenkraftslånefonden till belopp av 55,000 kronor. I fråga örn sistnämnda
lån medgav Kungl. Maj:t den 8 augusti 1924 anstånd nied betalning av den
ränta, som under tre år från lyftningsdagen belöpte å lånet, på det sätt att
räntan vid de tre årens slut skulle läggas till det lyftade lånebeloppet och
återbetalas i den ordning, som för lånet i övrigt föreskrivits. Det sålunda
kapitaliserade räntebeloppet uppgick till 8,250 kronor, varigenom statens
kapitalfordran å detta lån ökades till 63,250 kronor.

Kraftbolaget hade under år 1919 byggt en elektrisk kraftstation å 100
hästkrafter med tillhörande distributionsanläggning för elektrifiering av Älvsåkers
socken samt delar av Tölö och Lindome socknar, allt i Hallands län.
Anläggningskostnaden uppgick för kraftstationen till 107,000 kronor och för
distributionsanläggningen till 166,000 kronor.

För ifrågavarande två lån tecknade Älvsåkers kommun borgen såsom för
egen skuld. Någon säkerhet för denna borgensförbindelse erhöll kommunen
icke av bolaget, vars fasta egendom under senare hälften av 1920-talet intecknades
till säkerhet för andra lån.

Närmast på grund av stora räntekostnader för lånen men även med anledning
av att vattentillgången icke visade sig tillräcklig, varför nödvändig
reservkraft årligen krävde betydande belopp, blev bolagets ställning svag,
ehuru beträffande statslånen vid olika tillfällen medgåvos omläggningar av
amorteringsplanerna och räntebetalningen. Inkomsterna voro emellertid
icke tillräckliga för att bestrida nödvändiga utgifter och samtidigt göra erforderliga
avskrivningar å anläggningarnas bokförda värden, och bolaget
nödgades till och med öka sina skulder för att täcka kostnaderna för reparationer
av anläggningarna. Slutligen måste bolaget år 1932 träda i likvidation
och avträdde den 5 maj 1933 sin egendom till konkurs. Till och med den
8 mars 1933 hade å lånet ur vattenkraftslånefonden amorterats 6.475 kronor
42 öre och inbetalats räntor till belopp av 18,280 kronor 56 öre. Vid samma
tid hade å lånet ur kraftledningslånefonden amorterats 9,810 kronor 76 öre
och erlagts rån tebelopp örn tillhopa 23,123 kronor 8 öre.

Då bolagets konkurs år 1935 avslutades, erhölls utdelning å statens lånefordringar
med avrundat 17,500 kronor, varav 2,891 kronor 71 öre krediterats
såsom kapitalavbetalning å lånet ur vattenkraftslånefonden och återstoden
såsom räntebetalning å de båda lånen. Per den 31 december 1936 uppgick
statens fordran hos kommunen till följande belopp:

Kraftlednings- Vattenkrafts- Summa

lånefonden lånefonden

kronor kronor kronor

Kapital ...................................... 40,189:24 53,882:87 94.072:11

Kanta................................ 2.053: 95 2,668: 84_4,722: 79

Summa 42,243:19 56,551:71 98,794:90

3

Kungl. Majus proposition nr 228.

Beträffande socknens folkmängds- och beskattningsförhållanden torde följande,
nr årsbok för Sveriges kommuner hämtade uppgifter vara av intresse:

1932

1933

1934

1935

1936

Folkmängd den 1 januari............

928

925

930

936

916

Till kommunal inkomstskatt taxerad
inkomst, kronor....................

299,590

269,830

244,240

255,850

—

Antal skattekronor ..................

2,195

1,756

1,677

1,812

—

Utdebitering av allmän kommunalskatt
per skattekrona, kronor............

12: -

15: 25

17:30

17: —

—

Tillgångar den 31 december, kronor . .

5.527

2,712

3,801

—

Skulder samma dag. exklusive statens
lånefordran, kronor................

7,310

16,105

21,496

—

—

Genom utslag den 31 augusti 1934 har länsstyrelsen i Hallands län förpliktat
kommunen att på grund av ifrågavarande borgensförbindelser, till statskontoret
utgiva statens fordran, för det dåvarande uppgående till sammanlagt
96,963 kronor 82 öre, jämte ränta.

Sedan statskontoret hos kommunen begärt ^leverering av vad sålunda
utdömts, har kommunalstämman den 17 december 1934 enhälligt beslutat att
hos Kungl. Majit anhålla örn avskrivning av samtliga de belopp, vilka kommunen
på grund av utslaget hade att gälda, med avdrag av blivande utdelning
i kraftaktiebolagets konkurs. Såsom nyss nämnts belöpte sig denna utdelning
till avrundat 17,500 kronor. Till fullgörande av kommunalstämmans
beslut har dess vice ordförande i skrivelse den 5 februari 1935 gjort framställning
i ämnet. Såsom skäl för behovet av avskrivning av ifrågavarande
belopp har anförts att kommunen vore i högsta grad skattetyngd.

I enahanda syfte har Älvsåkers lokalavdelning av riksförbundet landsbygdens
folk i skrivelse den 2 november 1935 gjort framställning. I denna skrivelse
framhålles, bland annat, att de angränsande kommunerna hade en kommunal
utdebitering av endast sju kronor per skattekrona, att inom Älvsåkers kommun
endast funnes en industri med säte i Göteborg, varför de på denna
industri belöpande skatterna erlades i Göteborg, att industrien i fråga sysselsatte
ett 20-tal arbetare, av vilka endast fem vore bosatta inom kommunen,
att jordbruksfastigheterna inom kommunen vore småbruk med en medelstorlek
av 7—10 hektar och med relativt höga taxeringsvärden samt att,
därest den begärda avskrivningen icke beviljades, den kommunala uttaxeringen
under flera år framåt måste hållas mycket hög. I skrivelsen anföres
vidare, att inkomsttagarna i kommunen utgjordes av, förutom jordbrukarna,
så gott som undantagslöst arbetare, vilka hade sysselsättning inom närliggande
samhällen utom kommunen, och att dessa inför utsikten av fleråriga
höga kommunalskatter självfallet komme att avflytta från kommunen,
varigenom antalet skattekronor skulle komma att nedgå betydligt och huvudsakligen
hänföra sig till jordbruket.

Statskontoret har avgivit utlåtande över förevarande framställningar den
29 februari 1936 och därvid, med överlämnande bland annat av yttrande
av länsstyrelsen i Hallands län, anfört:

4

Kungl. Majus proposition nr 228.

Med hänsyn till det brvdsamma ekonomiska läge, i vilket Älvsåkers kommun
kommit, vill statskontoret icke motsätta sig, att densamma beviljas viss
eftergift vid betalningen av sin skuld till statsverket. Då kommunens skuld
den 31 december 193:) uppgick till 94,489 kronor 95 öre, anser sig statskontoret
för sin del böra förorda, att kommunen medgives rätt att återbetala
sin ifrågavarande skuld under 30 år med början den 31 december
1936 med lika annuitet, därav såsom ränta räknas 3 procent å det oguldna
kapitalbeloppet, under villkor att kommunen för lånen överlämnar nya skuldförbindelser,
som kunna av statskontoret godkännas.

Länsstyrelsen i Hallands län har i sitt nyssnämnda yttrande, dagtecknat
den 6 december 1935, anfört:

För betalning av statens ifrågavarande fordringar torde kommunen bliva
nödsakad att upptaga lån. Annuiteten å ett amorteringslån av 95,000 kronor
bin vid en räntesats av 4 % och en återbetalningstid av exempelvis 20 år
ä 1004 °n°r’ belopp vid antagande av samma antal skattekronor som

ar 1934 motsvarar en utdebitering av 4 kronor 15 öre för skattekrona. Örn
man vidare för övriga kommunala behov utgår från samma utdebitering av
kommunalutskylder som år 1934 eller 17 kronor 30 öre för skattekrona,
synes man alltså böra räkna med en utdebitering av kommunalutskylder i
Al vikers kommun av 21 kronor 45 öre för skattekrona. Örn man vidare
utgår från samma understöd av skatteutjämningsmedel, som kommit kommunen
till del år 1934, eller omkring 8,800 kronor, vilket belopp motsvarar
en skattelindring av 4 kronor 77 öre för skattekrona, så synes det effektiva
kommunala skattetrycket bliva 16 kronor 68 öre. Därvid är att märka, att
den utdebitering, som skulle föranledas av förenämnda annuitet, enligt’3 S
punkt c förordningen den 16 december 1927 (nr 462) angående understöd av
skatteutjämningsmedel åt synnerligen skattetyngda kommuner, icke må tagas
i beräkning vid beviljande av sådant understöd åt kommunen.

Vidare torde här få nämnas, att utdebiteringen för år 1934 av landstingsmedel
utgjorde 2 kronor 50 öre för skattekrona och av vägskatt 35 öre för
vagfyrk, motsvarande 2 kronor 33 öre för skattekrona.

Med hänsyn till ändamålet för kraftbolagets verksamhet måste kommunens
beslut att teckna borgen för bolagets ifrågavarande lån anses hava
åsyftat kommunens allmänna nytta. Någon utsikt för kommunen att av
ledamöterna i bolagets styrelse utfå skadestånd på den grund, att kommunens
borgensansvar till äventyrs kunnat bliva mindre omfattande, örn styrelsen
begärt bolaget i konkurs tidigare än som skett, torde icke hava förefunnits.
Kommunen har icke heller haft någon möjlighet att framtvinga
konkursansökan eller att eljest ingripa i bolagets skötsel.

Redan den förenämnda utdebiteringen av 17 kronor 30 öre är betydligt
över vad som är vanligt här i länet. Med det ytterligare tillägg som skulle
erfordras för att möjliggöra fulla gäldandet av kronans ifrågavarande fordringar,
skulle skattetrycket i kommunen nå en höjd, som måste betecknas
såsom mycket betänklig.

Med hänsyn till det anförda och till de ömmande omständigheterna i
förevarande fall, slutar länsstyrelsen, synas starka skäl tala för att Älvsåkers
kommun i möjligaste mån befrias från sin betalningsskyldighet till kronan
på grund av sin borgen för ifrågavarande lån.

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 4 maj 1936
har kommunen ytterligare utvecklat, vilka återverkningar på kommunens

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

ekonomi som ett vidhållande av statens ifrågavarande fordringar skulle medföra.
I skrivelsen uppgives, att höjningen av antalet skattekronor år 1935
vore beroende på en tillfällig inflyttning av ett par pensionärer. Vidare
framhålles att kommunen i händelse av ökade kommunalskatter räknar med
en utflyttning av sådan storlek, att antalet skattekronor skulle minskas med
omkring 500 till cirka 1,300. Vid oförändrat skatteunderlag skulle, därest
statskontorets förslag bifölles, utdebiteringen ökas med 2: 70—3: — kronor
per skattekrona, men minskades skatteunderlaget till 1,300 skattekronor,
komme ökningen av kommunalskatten att bliva betydligt högre, nämligen
till över 27 kronor. Inberäknat skatter till landsting, vägdistrikt och tingslag
skulle skatten komma att i sistnämnda fall stiga till över 32 kronor per
skattekrona. Skrivelsen utmynnar i hemställan, att statens fordringar måtte
i sin helhet avskrivas eller, örn detta icke kunde bifallas, att kapitalfordringarna
i största möjliga mån nedsättas och att å det sålunda nedsatta beloppet
icke någon ränta beräknas. I det senare fallet anser kommunen, att
amortering icke bör ifrågasättas, förrän utdebiteringen inom kommunen
nedgått förslagsvis till 15 kronor per skattekrona eller därunder.

Sedan därefter ytterligare skivelser inkommit, har kommerskollegium den
1 mars 1937 avgivit utlåtande i ärendet och däri anfört:

Det är tydligt, att kommunens ekonomiska ställning, som redan nu är
ganska bekymmersam, kommer att ytterligare förvärras, i den mån betalningsskyldigheten
för ifrågavarande lån skall fullgöras. En viss lättnad för
kommunen skulle onekligen ett genomförande av statskontorets förslag beträffande
återbetalningens fullgörande medföra. Men även med den sålunda
föreslagna anordningen skulle återbetalningen komma att ganska hårt tynga
kommunens ansträngda ekonomi.

Aven örn kollegium sålunda belijärtar det svåra läge, vari kommunen
råkat genom att åtaga sig borgensansvaret för ifrågavarande lån — utan att
därvid, såsom på sin tid föreslogs, förskaffa sig betryggande säkerhet —
finner kollegium starka betänkligheter med hänsyn till konsekvenserna möta
mot ett bifall till framställningen örn en omedelbar avskrivning av statsverkets
fordran. En eftergift i förevarande fall måste uppenbarligen innebära,
att staten är beredd att efterskänka sin fordran jämväl i alla andra liknande
fall, där en skattetyngd kommun står såsom gäldenär. Utan närmare utredning
är det givetvis icke möjligt att överblicka, vad detta skulle betyda.
En rent preliminär genomgång av elektrifieringsfondernas engagemang, som
självfallet icke kan göra anspråk på fullständighet, har emellertid visat, att
man åtminstone i ett fall torde få räkna med att liknande omständigheter
kunna komma att föreligga. Men frågan är, örn icke en dylik eftergift beträffande
kommun,. som iklätt sig borgensansvar, i viss mån skulle binda
statens handlingsfrihet vid bedömandet av ansökningar om eftergift från
betalningsskyldighet flir enskilda personer, som för något allmänt ändamål
iklätt sig borgensansvar. I så fall, och med hänsyn till att dylika framställningar
med ali sannolikhet vore att förvänta, torde konsekvenserna bliva
betydligt mer vittomfattande.

På grund av vad sålunda anförts har kommerskollegium för sin del avstyrkt
bifall till kommunens anhållan örn avskrivning av dess skuld till
vattenkrafts- och kraftledningslånefonderna. Däremot har kollegium icke
något att erinra mot bifall till statskontorets i ärendet väckta förslag.

6

Kungl. Majlis proposition nr 228.

Departements chefen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, Ilar Älvsåkers kommun,
belägen i Hallands län nordost örn Kungsbacka, ådragit sig sin ifrågavarande
skuld till staten genom borgensförbindelser å lån ur vattenkrafts- och
kraftledningslånefonderna. Å dessa lån, vilka på sin tid beviljades det numera
efter konkurs upplösta Älvsåkers kraftaktiebolag, återstodo den 31
december 1936 att gälda kapitalbelopp å 53,882 kronor 87 öre respektive
40,189 kronor 24 öre. Statsverket har alltså av de ursprungliga lånebeloppen
— 55,000 respektive 50,000 kronor — icke återfått mer än 1,117 kronor 13
öre respektive 9,810 kronor 76 öre. Utöver nyss angivna kapitalskuld häftar
kommunen i skuld till statsverket för upplupna räntor, per den 31 december
1936 uppgående till sammanlagt 4,722 kronor 79 öre. Kommunens sammanlagda
skuld till statsverket utgjorde sålunda nämnda dag 98,794 kronor
90 öre.

Kommunen har nu hemställt örn avskrivning av statens ifrågavarande
fordringar och därvid åberopat främst de betungande kommunalskatterna —
år 1935 ej mindre än 17 kronor per skattekrona — och den befarade utflyttningen
av skattedragare, därest staten skulle kräva lånens återgäldande
och därigenom förorsaka en höjning av kommunalskatten. Statskontoret
har för sin del med hänsyn till kommunens brydsamma ekonomiska läge
förordat en sådan eftergift i betalningsskyldigheten för lånen, att desamma
finge förräntas och amorteras under 30 år, vilket skulle medföra en årlig
utgift för kommunen av något över 4,800 kronor. Kommerskollegium har,
med framhållande av att kollegium visserligen ansåge kommunens svåra
ekonomiska läge behjärtans värt men funne starka betänkligheter med hänsyn
till konsekvenserna möta mot bifall till framställningen, avstyrkt densamma
men förklarat sig icke hava något att erinra mot statskontorets förslag.
Länsstyrelsen i Hallands län har ansett starka skäl tala för att
kommunen i möjligaste mån befrias från sin ifrågavarande betalningsskyldighet.

Vid övervägande av förevarande framställning har jag i likhet med kommerskollegium
icke kunnat undgå att hysa betänkligheter mot bifall till densamma.
För min del skulle jag icke heller vilja tillstyrka bifall till framställningen
med hänsyn allenast till den jämförelsevis höga skattesatsen, ehuru densamma
icke oväsentligt ökas, därest statens fordringar utkrävas. Ätskilliga
andra kommuner i landet hava lika hög eller högre kommunalskatt, och det
låter sig uppenbarligen icke göra att bestämma en skattesats, vilken skulle
kunna anses utgöra en gräns, över vilken skatten icke finge stiga genom
utkrävande av statens eventuella fordringar hos kommunerna.

I förevarande fall har jag emellertid funnit omständigheterna i övrigt
vara av sådan natur, att de tillsammans med skattetrycket inom kommunen
synts mig kunna utgöra motiv för ett bifall till framställningen. Det är
nämligen här fråga örn en jämförelsevis liten kommun, vars befolkning
uppgår till något över 900 personer och vars skattedragare praktiskt taget
alla äro småbrukare eller arbetare. Någon industri av betydelse från
skattesynpunkt finnes icke inom kommunen och, då de angränsande kom -

7

Kungl. Majis proposition nr 228.

munerna hava en väsentligt lägre skatt — 7 kronor — än den ifrågavarande,
föreligger en viss fara för att den del av befolkningen, som
icke är bunden vid jordbruket, kommer att utflytta, därest kommunalskatten
ytterligare höjes. Skulle en väsentlig höjning av kommunalskatten
ske — vilket synes ofrånkomligt, därest staten vidhåller sitt krav på betalning
av ifrågavarande fordringar — torde en stark minskning av antalet
skattekronor i kommunen snabbt nog kunna bliva verklighet. Inom kommunen
räknar man för sådant fall med en kommunalskatt av omkring 27
kronor, vartill komma landstings- och vägskatter. Ehuru icke heller denna
skattesats kan betraktas såsom något enastående, synes det likväl olämpligt
örn staten genom utkrävande av sin fordran skulle medverka till en sådan
skattehöjning och framför allt till den förutsedda utflyttningen från kommunen.

Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som sålunda i detta fall
föreligga, finner jag mig böra tillstyrka bifall till kommunens föreliggande
framställning. Ersättning för de lånemedelsförluster, som härigenom skulle
uppkomma å berörda fonder, torde i sinom tid i vanlig ordning få beredas
riksgäldskontoret.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att statens fordran hos Älvsåkers kommun på grund av
ifrågavarande lån ur vattenkrafts- och kraftledningslånefonderna
må efterskänkas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

IJr protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.