Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
1
Nr 223.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statsverkets
övertagande av vissa ståders förpliktelser beträffande
befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna
i samma städer komma att indragas; given
Stockholms slott den 26 februari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:
>Enligt 1 § lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende äger Kungl. Majit med stadsfullmäktiges samtycke förBihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 223.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
ordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende
förenas nied domsaga. Beträffande stad, där länsstyrelsen ej har sitt säte
och i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte
borgmästaren endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, äger Kungl.
Majit, jämlikt 2 § nämnda lag, när borgmästartjänsten är ledig, även utan
stadsfullmäktiges samtycke meddela enahanda förordnande som nyss nämnts,
såframt
1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan
finnes vara till gagn för rättsskipningen,
2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension
till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages,
samt
3. ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd
olägenhet för staden.
Med föranledande av anförda bestämmelser hava utredningar sedan någon
tid pågått ifråga om åtskilliga städers förenande i judiciellt avseende
med domsaga. Sedan utredningarna numera slutförts beti''äffande vissa av
dessa städer, anhåller jag att få underställa samma frågor Kungl. Maj :ts
prövning, i vad förpliktelser genom indelningsändringarna kunna uppkomma
för statsverket att övertaga avlöningsförmåner till befattningshavare,
vilka vid rådhusrätternas upphörande komma att indragas. De städer, beträffande
vilka detta spörsmål nu torde böra upptagas till behandling, äro
Lysekil, Örnsköldsvik och Falkenberg.
l:o
Staden Lysekil inträdde i utövning av stadsrättigheter den 1 april 1903.
Dessförinnan tillhörde samhället, då köping, i judiciellt avseende Stångenäs
härad och Sunnervikens domsaga. Domsagan, som består av Lane, Tunge,
Sörbygdens, Stångenäs och Sotenäs härader, bildar numera ett tingslag med
tingsställe i Kviström i närheten av Munkedals järnvägsstation å Bohusbanan
samt kansli i Uddevalla. Tidigare var domsagan indelad i två tingslag,
av vilka det ena, som omfattade Lane härad, hade tingsställe i Uddevalla
och det andra, som utgjordes av övriga förenämnda härader, hade tingsställe
i Kviström. Avståndet är mellan Lysekil och Kviström cirka 40 km
samt mellan Lysekil och Uddevalla cirka 63 km landvägen och cirka 40
km sjövägen. Mellan Lysekil och Munkedal finnes järnvägs- och omnibusförbindelse
i samtrafik. I domsagan hållas 20 allmänna tingssammanträden
årligen eller sålunda var fjortonde dag under tingsterminerna.
Lysekils stad hade den 31 december 1935 ett invånarantal av 5,833 personer.
Enligt Kungl. Maj :ts brev den 1 november 1901 skall rådhusrätten
och magistraten i staden utgöras av borgmästare och tre icke lagfarna rådmän,
därav en extra rådman. Borgmästartjänsten är sedan i december 1934
vakant. Rådmansbefattningarna innehavas av Josef Centerwall, vilken avlagt
hovrättsexamen, landsfiskalen Gunnar Daniel Nyblom och förre folkskolläraren
Otto flerman Tingdahl, den sistnämnde extra rådman. Center
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
B
wall är född år 1872, Nyblom år 1890 och Tingdahl år 1862; de hava utsetts
till rådmän åren 1912, 1920 och 1927 respektive. — Enligt stadsfullmäktigebeslut
den 12 september 1918 och den 9 september 1920 utgå till
rådmännen följande årliga löner, nämligen: till Centerwall 1,500 kronor,
till Nyblom 500 kronor och till Tingdahl 200 kronor. Centerwall och Nyblom
äro dessutom tillförsäkrade viss sportel- eller annan dylik inkomst, vilken
inkomst under åren 1932—1934 i medeltal uppgått till för Centerwall 450
kronor och för Nyblom 25 kronor. De sammanlagda årliga avlöningsförmånerna
i rådmanstjänsten kunna sålunda beräknas hava i medeltal utgjort
1,950 kronor för Centerwall, 525 kronor för Nyblom och 200 kronor för
Tingdahl. Anmärkas må, att Centerwall -— vilken under vakansen uppehåller
borgmästartjänsten i staden — dessförinnan årligen under omkring
halva året bestritt samma tjänst under ledighet för ordinarie innehavaren i
anledning av riksdagsmanna- och landstingsmannaskap. Medräknas den
merinkomst som i form av vikariatsarvode härigenom tillförts Centerwall, har
dennes nettoinkomst såsom rådman och t. f. borgmästare under åren 1930—
1934 i medeltal utgjort 3,524 kronor årligen. — Någon utfästelse från stadens
sida om pensionering föreligger icke i fråga om någon av rådmännen,
och skyldighet har icke föreskrivits för dem att vid viss ålder avgå från
tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift örn skyldighet
att övergå till annan tjänst. Beträffande Centerwall är därjämte att märka,
att han, som genom avlagd hovrättsexamen innehar behörighet som föreskrives
för att kunna utses till kommunalborgmästare, likväl med hänsyn
till sin ålder icke lärer kunna ifrågakomma till dylik befattning i staden.
På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 21 december 1934 har genom länsstyrelsens
i Göteborgs och Bohus län försorg utredning skett rörande Lysekils
återförenande i judiciellt avseende med Sunnervikens domsaga. Utredningen,
som verkställts jämlikt 3 § ovannämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt
avhandlat de frågor som angivas i samma paragraf, har på länsstyrelsens
uppdrag utförts av magistratssekreteraren i Göteborg Jarl Holmquist. Utredningsmannen
har därjämte haft att vid fullgörande av uppdraget taga i
övervägande en av stadsfullmäktige i Lysekil den 17 maj 1935 hos Kungl.
Maj:t gjord, till utredningsmannen jämlikt föreskrift i remiss den 21 i samma
månad överlämnad framställning, däri stadsfullmäktige hemställt, att — till
förminskande av de olägenheter som för staden uppkomme i händelse den
berövades egen jurisdiktion — antingen en ny domsaga måtte bildas, omfattande
Sotenäs och Stångenäs härader, Lysekils stad, Orusts västra härad
samt eventuellt Bokenäs och Dragsmarks socknar av Lane härad, med tingsställe
och domarkansli i Lysekil eller ock Lysekils stad måtte förenas med
Sunnervikens domsaga, därvid domarekansliet och helst även tingsställe för
hela domsagan borde förläggas till Lysekil eventuellt, därest det sistnämnda
icke kunde ske, domsagan delas i två tingslag, bestående det ena av Sotenäs
och Stångenäs härader, Bokenäs och Dragsmarks socknar samt Lysekils
stad med tingsställe i staden och det andra av den övriga delen av domsagan
nied tingsställe i Kviström.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
I sitt den 25 maj 1935 dagtecknade utlåtande i ärendet Ilar utredningsmannen,
i fråga om nyssnämnda av Lysekils stad framförda yrkanden,
uttalat att bildandet av en ny domsaga med staden såsom centrum — vilket
måste komma att beröra icke blott Sunnervikens utan även Orusts och Tjörns
samt Inlands domsagor -—■ visserligen kunde anses genomförbart, därest hänsyn
främst foges till geografiska förhållanden inom de berörda domsagorna,
men att de ekonomiska konsekvenserna därav säkerligen bleve betydande
samt att någon större anledning att för en tillfredsställande lösning av frågan
om Lysekils förenande med domsaga inblanda ytterligare två domsagor ej
syntes föreligga. Frågan härom löstes nämligen enklast genom uppdelning
av Sunnervikens domsaga i två tingslag med tingsställe för det ena i Lysekil.
Med såväl en eventuell uppdelning av domsagan i två tingslag som ock en
förflyttning av domsagokansliet till Lysekil — därför, sedan staden förenats
med domsagan, vissa skäl förefunnes — borde emellertid anstå åtminstone
under nuvarande häradshövdingens återstående tjänstetid, detta
desto hellre som staden för närvarande saknade eget rådhus och först genom
uppförande av ett planerat stadshus bleve i tillfälle tillhandahålla tillfredsställande
lokaler för häradsrätten och domsagokansliet. -— Utredningen ger
vidare vid handen, att för stadens förvaltning efter uppgåendet i domsagan
kan under de närmaste fem åren väntas uppstå en årlig kostnadsminskning
av omkring 2,000 kronor. Utredningsmannen har därvid dels förutsatt, att
statsverket komme att övertaga stadens förpliktelser beträffande avlöningsförmånerna
till ovan omförmälda rådmän, vilkas tjänster komme att indragas,
dels ock upptagit, å ena sidan, såsom utgiftspost visst årligt belopp.
703 kronor, för gäldande av ränta och annuitet å ett för inlösen i domsagans
tingshus i Kviström upptaget lån, å andra sidan, såsom inkomstpost de till stadskassan
indragna sportlerna av kommunalborgmästartjönsten; och har därvid
tillika föreslagits att kommunalborgmästaren skulle bliva skyldig mottaga förordnande
såsom särskild inskrivningsdomare för staden. — I fråga om de
årliga ersättningar, som från statsverket skulle utgå till rådmännen, har
utredningsmannen med hänsyn till dessas inkomster i tjänsten föreslagit för
Nyblom 525 kronor och för Tingdahl 200 kronor. Med användande av samma
beräkningsgrund har för Centerwall angivits ett ersättningsbelopp av lägst
1,950 kronor. Beträffande ersättningen till Centerwall har emellertid framhållits,
alt en något förmånligare beräkning kunde ifrågasättas. Då denne
under olika tidsperioder långa tider på förordnande uppehållit borgmästartjänsten,
varunder hela hans arbetskraft tagits i anspråk för arbetet i magistraten
och rådhusrätten, hade nämligen hans sysselsättning med enskilda
advokatuppdrag vid sidan av den lågt avlönade rådmanstjänsten så gott som
helt upphört. Det finge anses uteslutet att Centerwall med hänsyn till sin
ålder vid ett upphörande av rådhusrätten kunde återupptaga advokatprakliken
i någon större utsträckning. Därest han från statsverket endast kunde
påräkna en ersättning av 1,950 kronor årligen, skulle framtidsutsikterna för
honom te sig allt annat än ljusa. Utredningsmannen ansåge därför att Centerwall
av billighetsskäl borde få tillgodoräkna sig även den inkomst av tjän
-
Kungl. Majlis proposition nr 223.
5
sten, som han haft till följd av de långvariga borgmästarförordnandena
före vakansens inträffande. Vid sådant förhållande skulle årliga ersättningsbeloppet
bliva 3,524 kronor, vilket borde utgå åtminstone till dess Centerwall
fyllde 70 år, varefter ersättningen möjligen kunde utgå med allenast två
tredjedelar av samma belopp. — Såsom sammanfattning av utredningens
resultat har slutligen anförts, bland annat, att stadens förenande med Sunnervikens
domsaga med hänsyn till förhållandena i staden borde bliva till gagn
för rättsskipningen, att, ehuru vissa olägenheter givetvis komme att uppstå
för stadens invånare, den rättssökande allmänhetens berättigade krav på
snabbhet i fråga örn rättsvården likväl i betraktande av den relativt gynnsamma
tingsordningen i domsagan och, därest vissa av utredningsmannen
föreslagna särskilda anordningar — bland annat förordnande av särskild
inskrivningsdomare för staden —- vidtoges, finge anses tillgodosedd,
att förändringen icke torde innebära någon särskild fördel för domsagan
med undantag för de tingshusbyggnadsskyldige, att, därest särskild
överexekutor förordnades för staden och i följd härav stadsfogdetjänsten bibehölles,
i fråga örn exekutionsväsendet icke uppkomme någon olägenhet, att
olägenheterna av rådhusrättens upphörande, vilka i varje fall icke vore av
beskaffenhet att kunna karakteriseras såsom avsevärda, syntes åtminstone
delvis uppvägas av det förhållande att en viss besparing kunde vinnas förstaden
genom förändringen, samt att utredningen därför syntes giva vid handen
att stadens förening med domsaga^ kunde anses genomförbar på grundval
av gällande lagstiftning i ämnet.
Sunnervikens domsagas häradsrätt, som hörts över utredningen,
har i yttrande den 26 juni 1935 icke framställt någon erinran mot
stadens uppgående i domsagan men avstyrkt stadens hemställan att domsagan
i samband härmed skulle antingen omregleras eller uppdelas i två
tingslag och att domsagokansliet skulle förläggas till Lysekil. Jämväl förslaget
om förordnande av särskild inskrivningsdomare för staden bär avstyrkts
av häradsrätten.
Stadsfullmäktige i Lysekil hava behandlat ärendet vid sammanträde
den 8 augusti 1935 och därvid enhälligt beslutat bestrida stadens
förenande med domsagan, då en dylik förening ej innebure någon större ekonomisk
fördel för staden men väl avsevärda olägenheter och ekomiska uppoffringar
för dess invånare, därest ej domsagan uppdelades i två tingslag
med tingsställe i Lysekil för det ena tingslaget och domsagokansliet dit förlagt.
Då denna anordning cj kunde genomföras, förrän häradshövdingämbetet
i domsagan bleve ledigt, hemställde stadsfullmäktige att stadens uppgående
i domsagan måtte uppskjutas, till dess densammas omreglering och
därmed sammanhängande frågor kunde prövas i ett sammanhang. Stadsfullmäktige
hava vidare, i händelse föreningen ändock omedelbart komme
till stånd, hemställt, bland annat, att staden måtte befrias från erläggande
av avgifter lill Sunnervikens tingshuskassa.
Magistraten i Lysekil har instämt i stadsfullmäktiges yttrande
och tillstyrkt dessas uppskovsliemställan.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 223.
Länsstyrelsen har i utlåtande den 31 oktober 1935 under åberopande
av innehållet i den verkställda utredningen uttalat, att då en särskild domstol
för en menighet av ej fullt 6,000 personer icke syntes under nu rådande
uppfattning om domstolarnas organisation kunna förordas samt Lysekils
förenande i judiciellt avseende med Sunnervikens domsaga icke korame att
medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden,
samma förening borde åvägabringas. Länsstyrelsen har därvid utgått från
att omreglering av domsagan icke skulle i samband därmed företagas. I
fråga om det av staden framförda yrkandet om domsagans uppdelning å
två tingslag, har länsstyrelsen, ehuru en dylik indelning torde erbjuda avgjorda
fördelar, ansett anordningen knappast kunna förverkligas under annan
förutsättning än att staden tillhandahölle för det nya tingsstället erforderliga
lokaler. Därest tingsställe anordnades i Lysekil, syntes anledning
saknas att motsätta sig förflyttning dit av domsagokansliet, då dettas förläggning
till staden antagligen komme att bliva till gagn för en större del av
domsagans befolkning än fallet vore med nuvarande förläggning, önskvärt
vöre därför att, innan tidpunkten för föreningen bestämdes, frågorna örn uppdelningen
i tingslag av domsagan och om förläggningen av domsagokansliet
till Lysekil bleve slutligen prövade, detta desto hellre som sistnämnda fråga
vore av betydelse för bedömandet av huruvida särskild inskrivningsdomare
borde förordnas för staden. —- I fråga örn ersättningen av statsmedel till
rådmännen Centerwall, Nyblom och Tingdahl bar länsstyrelsen biträtt utredningsmannens
förslag härutinnan vad de båda sistnämnda angår samt
beträffande Centerwall uttalat, att billighetsskäl onekligen talade för att tillerkänna
denne det av utredningsmannen ifrågasatta högre beloppet, 3,524
kronor.
Jämväl Göta hovrätt, som på grund av remiss avgivit utlåtande i
ärendet, har i skrivelse den 15 april 1936 tillstyrkt att staden i judiciellt
avseende förenades med Sunnervikens domsaga. Hovrätten bar därvid anfört
följande:
Upphävandet av den egna jurisdiktionen skulle visserligen för Lysekils
stad medföra vissa olägenheter, men dessa vore icke av den art eller omfattning,
att de övervägde den fördel, som otvivelaktigt skulle vinnas därigenom
att rättsskipningen komme att anförtros åt den goda domstolsorganisation,
som en domsaga erbjöde. Lysekils stad vöre för övrigt icke av den
storlek, att densamma kunde uppbära en för egen jurisdiktion lämpad organisation.
Förändringen skulle således enligt hovrättens uppfattning komma
att vara till övervägande gagn för rättsskipningen. Enligt den verkställda utredningen
skulle den föreslagna förändringen icke innebära ökad ekonomisk
börda utan tvärtom medföra besparing för staden. Den av utredningsmannen
härutinnan verkställda beräkningen utginge visserligen från att staden
Hnge tillgodonjuta de sportler, som äro förenade med inskrivningsdomarbefattningen.
Men även örn dessa sportler icke beräknades såsom en stadens
inkomst — vilket vore riktigast, enär det vore ovisst, om de komme staden
till godo — syntes någon ökad ekonomisk börda icke behöva uppkomma för
staden. Någon avsevärd olägenhet av annat slag kunde icke anses uppkomma
genom stadens förenande med domsagan. Under förutsättning att staten
övertoge stadens ersättningsplikt i förhållande till de befattningshavare,
Kungl. Maj.ts proposition nr 22.3.
7
som genom rådhusrättens upphävande indroges, skulle således de i lagen
angivna villkoren för att staden trots bestridande skall kunna förenas med
domsaga vara uppfyllda.
Hovrätten har jämväl ställt sig avvisande mot förslagen att omreglera domsagan
eller att uppdela densamma i tingslag samt att förflytta domsagokansliet
till Lysekil och att där förordna särskild inskrivningsdomare. I dessa
hänseenden har hovrätten anfört i huvudsak:
Alt med anledning av förevarande sammanslagningsfråga verkställa en omreglering
av Sunnervikens och angränsande domsagor på sätt av staden blivit
ifrågasatt vore enligt hovrättens uppfattning varken erforderligt eller
lämpligt, enär därigenom — såsom framginge av utredningen — skvdle uppkomma
så stora olägenheter, att de icke skulle uppvägas av de fördelar, som
genom förändringen skulle kunna vinnas för Lysekil med omnejd. Lysekils
stad hade såsom ett alternativ föreslagit, att Sunnervikens domsaga skulle j
samband med en eventuell förening av staden med domsagan delas i två
tingslag, av vilka det ena skulle omfatta Stångenäs och Sotenäs härader samt
Bokenäs och Dragsmarks socknar i Lane härad, samt att Lysekils stad skulle
föras till detta tingslag. Då de tingsliusbyggnadsskyldige icke yttrat sig över
detta förslag, vore ovisst, huruvida detsamma i någon mån biträddes av befolkningen
inom domsagan. Inom häradsrätten hade några sympatier för
detsamma icke kommit till uttryck. Hovrätten ville framhålla, att mot förslagets
förverkligande talade dels de goda kommunkationerna från domsagans
olika delar till det nuvarande tingsstället i Kviström, vilket läge mycket
centralt i domsagan, dels ock den omständigheten att domsagan där ägde
ett tämligen nyuppfört, rymligt och ändamålsenligt tingshus. Från Lysekils
stads sida hade vidare gjorts gällande, att Lysekil vore den lämpligaste platsen
för domsagans kansli och att detta därför borde förläggas dit.^ Det vore
uppenbart, att någon förändring i detta hänseende ej kunde ifrågakomma
under den nuvarande häradshövdingens tjänstetid, varför saken icke för närvarande
vöre aktuell. Emellertid ville hovrätten, med anledning av länsstyrelsens
yttrande, för sin del framhålla, att även örn tingsställe skulle komma
att anordnas i Lysekil, därav ingalunda torde följa, att domsagans kansli
borde dit förflyttas. Lysekil vöre icke centralt beläget i förhållande till domsagans
olika delar och vore även av andra skäl mindre lämplig som kansliort.
Utredningsmannen hade föreslagit, att särskild inskrivningsdomare förordnades
för staden med skyldighet för kommunalborgmästaren, om han besuttc
domarkompetens och därtill förordnades, att fullgöra detta uppdrag.
Hovrätten ansåge sig icke kunna tillstyrka detta förslag. Den befattningshavare
som svarade för inskrivningsväsendet för domsagan i övrigt torde vara
mest kompetent att handlägga dessa ärenden, vartill komme att det med nuvarande
avlöningssystem för häradshövdingarna syntes riktigast, att den ökning
i arbetsbördan, som stadens förenande med domsagan givetvis medförde,
finge uppvägas av ökade inkomster från inskrivningsärendena.
Med anledning av hovrättens utlåtande hava de tingshusbyggnadsskyldige
i Sunnervikens do m s a g a, efter remiss, avgivit yttrande
i ärendet vid sammanträde inför häradsrätten den 21 oktober 1936. De
tingshusbyggnadsskyldige laiva därvid enhälligt uttalat sin anslutning till
hovrättens uppfattning alt i förevarande sammanhang omreglering av domsagan
och angränsande domsagor varken vore erforderlig eller lämplig samt,
likaledes enhälligt, bestämt avstyrkt förslaget örn domsagans uppdelning i två
tingslag. I fråga örn dnmsagokanslicts framtida förläggning hava de tings
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
Departements
chefen.
husbyggnadsskyldige ansett, att därest upprättat förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldighet
bleve lag, kansliet borde förflyttas till Kviström men
i motsatt fall kvarbliva i Uddevalla. Slutligen hava de tingshusbyggnadsskyldige
belutat eftergiva tidigare framställt krav på att staden för erhållande
av andel i de tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar skulle gälda viss ersättning.
Häradshövdingen i Sunne r vikens domsaga har i huvudsak
biträtt de tingshusbyggnadsskyldiges yttrande, dock att han ansett att
domsagans kansli under alla förhållanden borde bibehållas i Uddevalla.
Statskontoret — som på grund av remiss haft att yttra sig i ärendet
så vitt angår statsverkets övertagande av stadens förpliktelser i avseende å,
ovannämnda tre rådmän, i händelse rådhusrätten komme att upphöra — har
i utlåtande den 17 december 1936 ansett intet vara att erinra mot att under
angivna förutsättning ersättning, på sätt utredningsmannen föreslagit, av
statsmedel tillerkändes rådmannen Nyblom med 525 kronor och rådmannen
Tingdahl med 200 kronor årligen. Beträffande Centerwall har statskontoret
däremot funnit, att endast de av dennes inkomstef som kunde anses hänförliga
till rådmanstjänsten, eller tillhopa 1,950 kronor årligen, borde ersättas
av statsmedel. Till stöd för denna sin uppfattning har statskontoret framhållit,
att den omständigheten att Centerwall innehaft långvariga förordnanden
såsom borgmästare, icke kunde för staden medföra förpliktelse att vid
förordnandenas upphörande hålla honom skadeslös för de därigenom minskade
inkomsterna samt att statens skyldigheter i förevarande fall icke
sträckte sig längre än stadens. Statsverkets sammanlagda ersättningsskyldighet
borde sålunda stanna vid ett belopp av (1,950 + 525 + 200) 2,675
kronor, vilket torde böra anvisas från allmänna indragningsstaten; och borde
å beloppet dyrtidstillägg icke beräknas.
Av stadsfullmäktige utsedda deputerade hava slutligen
i skrivelse den 5 februari 1937 anfört, att staden alltjämt bestrede föreningen
med domsagan, därest ej stadens behöriga ställning inom densamma kunde
tillgodoses, samt ånyo framfört fullmäktiges tidigare hemställan om uppskov
med ärendets avgörande.
Den i ärendet förebragta utredningen får anses ådagalägga, att därest
statsverket såsom föreslagits övertager staden Lysekils förpliktelser beträffande
avlöningsförmånerna till de icke lagfarna rådmän, vilkas tjänster i och
med rådhusrättens upphörande komma att indragas, den ifrågasatta föreningen
med Sunnervikens domsaga icke behöver medföra kostnadsökning
för staden, och detta även örn för staden icke skulle komma att förordnas
särskild inskrivningsdomare och stadskassan sålunda ej erhålla de sportler
som härröra från inskrivningsärendena. För denna slutsats torde finnas så
mycket mera grund som, enligt vad de tingshusbyggnadsskyldige numera
medgivit, staden utan erläggande av någon ersättning kommer att erhålla
delaktighet i de tingshusbyggnadsskyldiges i domsagan tillgångar. Vid sådant
förhållande och då utredningen tillika får anses giva vid handen, att
stadens förenande med domsagan skulle bliva till övervägande gagn för rätts
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
9
skipningen samt icke medföra avsevärd olägenhet för staden, lära de i 2 §
förenämnda lag den 17 juni 1932 angivna förutsättningarna för meddelande
mot stadens bestridande av förordnande om stadens förenande i judiciellt
avseende med domsaga föreligga. Det är också min avsikt föreslå Kungl.
Majit utfärdande av föreskrift härom. Väl har från stadens sida hemställts
om uppskov härmed till dess det av staden väckta förslaget om Sunnervikens
domsagas omreglering och därmed sammanhängande frågor kunde prövas i
ett sammanhang. Enligt min uppfattning föreligger emellertid ingen anledning
till uppskov med ärendets avgörande. Utredningen har nämligen bibragt
mig den övertygelsen att i anledning av förevarande sammanslagningsfråga
Sunnervikens domsaga varken bör omregleras eller, på sätt staden föreslagit,
uppdelas i tingslag. Uppskov med sammanslagningsfrågan synes ej
heller påkallat i avbidan på nyprövning av frågan örn domsagokansliets förläggning.
Det kan icke rimligen ifrågakomma att under nuvarande häradshövdingens
tjänstetid flytta kansliet från Uddevalla, där det nu är beläget.
Med omprövning av denna fråga bör sålunda anstå till dess vakans i häradshövdingämbetet
härnäst inträffar, vilket torde komma att ske i november
1939. Att till denna tidpunkt hålla borgmästartjänsten i Lysekil vakant med
de olägenheter för rättsskipningen som därmed måste vara förbundna, förefaller
så mycket mindre tillrådligt som utredningen i förevarande ärende icke
synes giva anledning till antagande att Lysekil skulle vara den ur hela domsagans
synpunkt lämpligaste platsen för domsagokansliet.
Vid nu angivna förhållanden lärer föreskrift snarast böra meddelas om
Lysekils förenande med Sunnervikens domsaga. Innan detta sker, måste
emellertid riksdagens samtycke utverkas till statsverkets övertagande av stadens
förpliktelser mot förenämnda rådmän. Ehuruväl billighetsskäl må tala
för att i sådant hänseende tillerkänna rådmannen Centerwall den av utredningsmannen
ifrågasatta högre ersättningen, finner jag mig likväl med hänsyn
till vad statskontoret i ärendet anfört böra biträda ämbetsverkets förslag om
samma ersättningsbelopps beräknande. I fråga om gottgörelsen till de två
övriga rådmännen föreligger i ärendet icke skiljaktiga meningar.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva
att till rådmännen i Lysekil Josef Centerwall, Gunnar Daniel
Nyblom och Otto Herman Tingdahl må från och med
den dag, då föreskrift örn stadens förenande i judiciellt avseende
med Sunnervikens domsaga träder i kraft, från allmänna
indragningsstaten under deras återstående livstid utbetalas
årlig gottgörelse av 1,950 kronor till Centerwall, 525
kronor till Nyblom och 200 kronor till Tingdahl, med iakttagande
av att å förmånen dyrtidstillägg icke skall utgå.
2:o.
Örnsköldsviks stad beviljades genom Kungl. Majits brev den 17 februari
1893 stadsrättigheter under egen jurisdiktion, att träda i kraft från och med
månaden efter den då borgmästare blivit utnämnd och förordnad. Dessför
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
innan tillhörde samhället såsom köping i judiciellt avseende Själevads dåvarande
tingslag av Ångermanlands norra domsaga. Denna domsaga -—■ vilken
sedermera undergått åtskilliga omregleringar — består av de förutvarande,
numera till ett tingslag förenade Själevads, Arnäs och Nätra tingslag
samt har tingsställe och kansli i Örnsköldsvik, där tingshus med erforderliga
arkiv- och kanslilokaler finnes uppfört. I domsagan förrättas sedan den
1 januari 1936 årligen tjugu allmänna tingssammanträden, eller sålunda ett
sammanträde var fjortonde dag under tingsterminerna. Häradshövdingämbetet
i domsagan är vakant sedan den 1 juli 1936.
Borgmästartjänsten i Örnsköldsvik, vars invånarantal den 31 december
1935 uppgick till 5,372 personer, är sedan den 21 november 1929 vakant.
Förutom av borgmästaren skall stadens rådhusrätt utgöras av tre icke lagfarna
rådmän. Av sistnämnda befattningar är en, jämlikt föreskrift i kungörelsen
den 22 juni 1934 (nr 362) örn tillsättande av befattning såsom icke
lagfaren rådman i vissa städer, tillsatt allenast på förordnande. De två övriga
befattningarna innehavas av köpmännen Carl Gustaf Lindgren och Carl
Kusoffsky, vilka utsetts till rådmän, Lindgren, som är född år 1869, den 6
februari 1924 och Kusoffsky, som är född år 1864, den 7 januari 1931. En
var av Lindgren och Kusoffsky åtnjuta en årlig lön av 150 kronor. Någon
utfästelse från stadens sida örn pensionering föreligger icke beträffande dem.
Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift om skyldighet att övergå
till annan tjänst hos staden.
På grund av särskilda Kungl. Maj:ts beslut den 29 maj 1931 och den 19
augusti 1932 har genom länsstyrelsens i Västernorrlands län försorg verkställts
utredning rörande Örnsköldsviks återförenande i judiciellt avseende
med Ångermanlands norra domsaga. Utredningen, som verkställts jämlikt 3
§ lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende
och särskilt tagit sikte på de frågor som uttryckligen angivas i samma
paragraf, har enligt länsstyrelsens uppdrag utförts av rådmannen i Sundsvall
Gustaf Velander.
I sitt den 27 september 1933 dagtecknade betänkande i ämnet har utredningsmannen
— som erinrat att statsverket vid rådhusrättens upphörande
hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande avlöningen till de
rådmän vilka för dylik händelse komme att indragas — sammanfattat resultatet
av utredningen sålunda, att stadens förenande med domsagan icke
skulle ur rättsvårdens eller andra synpunkter vara förenat med olägenheter
för domsagan, att en sådan förening med avseende å rättsskipningen näppeligen
kunde sägas medföra enbart fördelar för stadens vidkommande, att —
huru än stadens förvaltning efter en sådan förening anordnades —■ densamma
måste medföra ökad ekonomisk börda för staden, samt att genom en
sådan förening ökade utgifter jämväl komme att uppstå för statsverket, ökningen
i kostnaden för stadens förvaltning har av utredningsmannen —- på
sätt framgår av följande av honom sammanställda tablå över stadens utgifter
dels vid bibehållen magistrat och rådhusrätt dels ock efter eventuell förening
med domsagan — beräknats till 10,552 kronor 59 öre om året under de
närmaste 30 åren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
11
Med nuvarande organisation:
Borgmästaren:
grundlön ........................ kronor 5,000: —
3 ålderstillägg .................... » 1,500: —
vikariatsersättning ................ » 500:— kronor 7,000: —
Rådmännen:
arvoden
450: —
Rådhusvaktmästaren: lön m. m,
2,275: —
Stadsbokhållaren (kronouppbördskassören): lön med dyr
tidstillägg.
....................................... »
Stadsfogden: lön m. m............................. »
Exekutionsbiträde!: lön m. m....................... »
Stadsf iskalen: lön m. m........................... »
Summa kronor
1,875: —
2,400: —
2,950: —
5,925: —
22,875:—.
Efter stadens förenande med domsagan:
Kommunalborgmästaren:
grundlön ........................ kronor 11,000: —
3 ålderstillägg .................. » 1,500: —
vikariatsersättning ................ » 500: —
Kommunalborgmästarens expeditionsbiträde: lön m. m.
Rådhusvaktmästaren: lön m. m.....................
Stadsfogden: lön m. m.............................
Exekutionsbiträdet: lön m. m.......................
Stadsf iskalen: lön m. m.............................
Valnämnden ......................................
Häradsskrivaren ..................................
Amortering m. m. av tingshus under 30 år............
Årligt underhåll av tingshus m. m...................
kronor |
13,000: — |
3,650: — |
|
» |
2,275: — |
» |
2,400: — |
» |
2,950: — |
» |
5,925: — |
» |
450: — |
» |
715: — |
» |
3,399: 59 |
» |
2,613: — |
Kronor |
37,377: 59. |
Härifrån avgår till stadskassan indragna sportler, att
redovisas av kommunalborgmästaren:
såsom överexekutor .............. kronor 300: —
» notarius publicus .......... » 3,500: —
av magistratsexpeditioner ........ » 150:— kronor 3,950: —
vadan stadens sammanlagda utgifter skulle uppgå till kronor 33,427: 59.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
Anm. 1. Kronouppbördskassörstjänsten är vakant och uppehälles på förordnande.
En ordinarie innehavare av befattningen skulle, utöver det i uppställningen
angivna lönebeloppet, vara berättigad åtnjuta ett ålderstillägg med 500 kronor. I
händelse staden förenas med domsagan kommer tjänsten att indragas.
Anm. 2. Kommunalborgmästaren, vilken författningsenligt är ordförande i valnämnden
och ledamot av byggnadsnämnden samt, i egenskap av polischef, av hälsovårdsnämnden,
skulle dessutom vara överexekutor, notarius publicus och stadens
ombudsman samt anförtros handläggningen av ärenden rörande avstyckning ävensom
vara pliktig efter anmodan verkställa utredningar m. m. åt stadsfullmäktige
och drätselkammaren.
Anm. 3. Kostnaden för staden för inlösen i tingshuset har enligt förhållandet
mellan antalet skattekronor i staden och i den utvidgade domsagan beräknats till
26.1 procent av tingshusets värde, 200,000 kronor, eller till 52,260 kronor. Beloppet
skulle gäldas genom upptagande av ett 30-årigt amorteringslån efter en räntefot av
5 procent.
Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik hava vid sammanträde
den 5 oktober 1933 tagit ställning till utredningen och därvid med åberopande
av densamma uttalat, att då staden, vilken vore stadd i rask och oavbruten
utveckling, bestrede landsrättsförläggningen, förutsättningarna härför,
sådana de angåves i lagen den 17 juni 1932, icke förelåge. Därest förening
med domsagan ändock beslötes, hemställde stadsfullmäktige att statsverket
måtte ersätta staden icke blott dess härav föranledda ökade utgifter utan
även kostnaderna för åklagarväsendet och för pension med 1,350 kronor,
som sedan den 1 januari 1932 utginge till senaste innehavaren av kronouppbördskassörstjänsten.
Magistraten iörnsköldsvik och domhavanden i Ångermanlands
norra domsaga, vilka jämväl hörts över utredningen,
hava tillstyrkt att staden måtte få behålla egen jurisdiktion.
Länsstyrelsen har i utlåtande den 4 november 1933 anfört att av
den verkställda utredningen syntes framgå, att den ifrågasatta ändringen med
hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan icke kunde anses
vara till särskilt gagn för rättsskipningen ävensom att ändringen otvivelaktigt
komme att medföra ökad ekonomisk börda för såväl staten som staden.
Till följd härav och då stadsfullmäktige bestämt motsatte sig rådhusrättens
upphörande och stadens förenande med domsaga, syntes enligt länsstyrelsens
förmenande de i lagen den 17 juni 1932 stadgade förutsättningar icke
föreligga för den ifrågasatta förändringen.
Med anledning av utredningen och länsstyrelsens däröver avgivna utlåtande
har inom justitiedepartementet upprättats en den 15 januari
1934 dagtecknad promemoria, däri erinringar i olika avseenden
framställts mot utredningen. Sålunda har i promemorian till en början anmärkts,
att därest i den med staden förstorade domsagan inrättades tingssammanträden,
såväl allmänna som dylika nied tremansnämnd, till ett sammanlagt
antal av ett i veckan, någon försämring för staden i avseende å rättsskipningens
snabbhet icke komme att inträda. Tvärtom vore genom föreningen
med domsagan en bestämd fördel för rättsskipningen att påräkna därigenom,
att det kunde förväntas att i den reglerade domsagan häradshövdingämbetet
alltid skulle komma att innehavas av en vida mer kvalificerad
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
13
domare än vad staden ensam kunde antagas erhålla för borgmästarbefattningen.
I promemorian har vidare gjorts gällande, att den föreslagna lönen
till kommunalborgmästaren, 12,500 kronor, vöre under alla förhållanden för
hög och lämpligen borde sänkas till högst 10,000 kronor, därest med tjänsten
förenades vissa kommunala sekreterarskap, men eljest till ännu lägre
belopp. Slutligen har i promemorian framförts den tanken, att det borde
närmare undersökas, huruvida icke genom omorganisation av stadsfiskalsoch
stadsfogdetjänsterna — antingen så att de med dessa tjänster förenade
göromålen helt eller delvis uppdroges åt landsfiskal i staden angränsande
distrikt eller så att tjänsterna sammansloges till en tjänst — besparingar
kunde vinnas i stadens framtida förvaltning.
över promemorian hava yttranden avgivits av de tingshusbyggnadsskyldige,
häradsrätten och t. f. domhavanden i Ångermanlands norra domsaga,
av landsfiskalerna i Mellansel fögderi och landsfogden i Västernorrlands
län, av stadsfullmäktige och magistraten i Örnsköldsvik samt av länsstyrelsen
i länet.
De tingshusbyggnadsskyldige hava vid sammanträde den 29
juni 1936 beslutat att staden i händelse av förening med domsagan icke skulle
hava att erlägga något engångsbelopp för vinnande av delaktighet i tingshusets
i Örnsköldsvik nuvarande värde. Däremot hava de tingshusbyggnadsskyldige
fordrat att staden skulle efter enahanda grund som domsagan i övrigt
deltaga i kostnaderna för viss av föreningen betingad utvidgning och
förändring av lokalerna i tingshuset samt för anskaffande av nya inventarier
till detsamma, vilka kostnader beräknats till sammanlagt 25,000 kronor.
Häradsrätten har åberopat ett av t. f. domhavanden i domsagan
avgivet yttrande av innehåll att hinder för domsagans vidkommande icke
mötte mot föreningen, därvid staden borde jämte den övriga domsagan utgöra
ett tingslag. I detta borde lämpligen hållas allmänt sammanträde varje
vecka under tingsterminerna samt dessutom vissa sammanträden med tremansnämnd
under uppehållet mellan vår- och hösttingen, varigenom stadens
krav på snabbhet i rättsskipningen skulle bliva fullt tillgodosett.
Landsfiskalerna i Arnäs och Själevads distrikt, vilka
båda distrikt angränsa staden, hava framhållit, att de var för sig redan
vore så arbetstyngda att de icke kunde åtaga sig det ökade arbete som bestridandet
av stadsfogde- eller stadsfiskalsgöromålen i staden krävde, med
mindre distrikten omreglerades och ytterligare arbetskrafter tillfördes landsfiskalskontoren.
Landsfogden har sammanfattat sitt uttalande i ämnet sålunda, att
med hänsyn till den bebådade omorganisationen av hela rikets polis- och
åklagarväsen den nuvarande ordningen med en stadsfogde och en stadsfiskal
i Örnsköldsvik borde bibehållas under nuvarande ordinarie befattningshavares
tjänstetid, att därest någon av dessa befattningshavare skulle avgå från
tjänsten, tjänsterna borde vakanssättas, att lämplig omreglering av landsfiskalsdistrikten
i Mellansels fögderi för underlättande av Arnäs eller Själevads
distrikts införlivande med staden icke lämpligen läte sig göra, att därest
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
statsmakterna ändock skulle anse det lämpligt att införliva något av nyssnämnda
distrikt med staden, Själevads distrikt därtill företrädesvis borde
ifrågakomma, samt att under sådana förhållanden dels landsfiskalen i detta
distrikt borde tillföras hjälp av assistent och ytterligare ett biträde samt beredas
ersättning för större tjänstelokaler, dels ock i staden tillsättas ett polisbefäl
av poliskommissaries tjänstegrad.
Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik hava vid sammanträde den
8 april 1936 beslutat godkänna ett av särskilda kommitterade å stadsfullmäktiges
vägnar den 4 december 1935 avgivet yttrande i anledning av promemorian,
däri kommitterade uttalat, att även med den i promemorian
föreslagna tingsordningen i den förstorade domsagan ingen förbättring
komme att inträda i avseende å stadens rättsskipning, ävensom framhållit
att de i promemorian antydda utvägarna till nedbringande av
stadens förvaltningskostnader efter rådhusrättens och magistratens upphörande
icke lämpligen kunde eller borde ifrågakomma. På grund härav vidhölles
alltjämt, att förutsättningar för stadens tvångsvisa förenande med
domsagan icke förelåge.
Magistraten har i yttrande den 14 april 1936 givit uttryck åt enahanda
uppfattning som stadsfullmäktige, varjämte magistraten understrukit
vikten av att rådhusrätten bibehölles med hänsyn till att den vore specialdomstol
för bland annat sjörätts- och växelmål.
I yttrande över promemorian den 11 november 1936 har länsstyrelsen
— som i likhet med landsfogden ansett åtgärder för omorganisation av
åklagar- och utsökningsväsendet i staden och densamma angränsande landsfiskalsdistrikt
för närvarande icke böra företagas — anfört, att då länsstyrelsen
av den i ärendet förebragta ytterligare utredningen icke kunnat bibringas
annan uppfattning än den som länsstyrelsen i sitt tidigare yttrande
givit uttryck för, länsstyrelsen fortfarande ansåge sig böra ifrågasätta huruvida
den föreslagna sammanslagningen av staden med domsagan borde mot
stadens uttryckliga önskan komma till stånd.
Svea hovrätt har avgivit utlåtande i ärendet i skrivelse av den 18
december 1936. Däri har hovrätten tillstyrkt alt förordnande måtte trots stadens
bestridande meddelas om densammas förenande med Ångermanlands
norra domsaga till ett tingslag med tingsställe i staden. I sitt utlåtande har
hovrätten till ingående granskning upptagit frågan huruvida förutsättningarna
för meddelande av dylikt förordnande i detta fall vöre för handen. Beträffande
den första förutsättningen, eller att indelningsändringen funnes
med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan vara till gagn
för rättsskipningen, har hovrätten — under erinran bland annat att lagförslag
förelåge om behörighet för häradsrätt att upptaga sjömål och om att,
i samband med lagsökningsmålens överflyttande från överexekutor till domaren
i orten i egenskap av lagsökningsdomare, upphäva nu gällande förbud
emot att anlita lagsökningsvägen i fråga örn fordran som grundade sig på
växel eller check — anfört, att därest i domsagan i samband med stadens
Kungl. Maj-.ts proposition nr 223.
15
uppgående i densamma infördes sådan tingsordning som förordats i domhavandens
förberörda yttrande samt vidare omförmälda lagändringar genomfördes,
det icke lede något tvivel örn att ändringen med hänsyn till förhållandena
i staden måste vara till gagn för rättsskipningen, därest denna fråga
prövades från de synpunkter vilka kommit till uttryck i 1931 års riksdags
uttalande angående huvudgrunderna för en rättegångsreform och 1932 års
lag i ämnet. Vad anginge förhållandena i domsagan bleve svaret enligt hovrättens
mening detsamma.
Jämväl i fråga om den andra förutsättningen för stadens förenande med
domsagan utan stadsfullmäktiges samtycke, eller att ändringen icke medförde
ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden, har
hovrätten — som post för post granskat den av utredningsmannen framlagda,
av staden biträdda beräkningen av utgifterna i förevarande avseende
före och efter en förening med domsagan — kommit till den uppfattningen
att samma förutsättning förelåge. Hovrättens granskning hade nämligen
givit vid handen att, sedan jämlikt de tingshusbyggnadsskyldiges beslut utgift
icke behövde beräknas för stadens inlösen i tingshuset i Örnsköldsvik, för
staden genom ändringen borde — därest kommunalborgmästarens arbetskraft
fullt utnyttjades och toges i anspråk jämväl för fullgörande av uppdragen
såsom sekreterare hos stadsfullmäktige, drätselkammaren och hälsovårdsnämnden
— uppstå en omedelbar årlig besparing av 2,157 kronor 36
öre. Den jämförande kostnadstablån, i fråga örn vilken ytterligare är att
märka, bland annat, att enligt hovrätten kommunalborgmästarens grundlön
icke borde däri ingå till högre belopp än 8,500 kronor, borde nämligen erhålla
följande ändrade innebörd:
Den nuvarande organisationen.
Borgmästaren: grundlön ....................... 3 ålderstillägg ................... vikariatsersättning ............... |
. kronor » . » |
5,000: — |
|||
ersättning för minskade sportler . |
. » |
2,000: — |
kronor |
9,000 |
— |
Rådmännen: |
|||||
arvoden ....................... |
kronor |
450 |
— |
||
Rådhusvaktmästare^ lön m. m............. Stadsbokhållaren (kronouppbördskassören): |
lön med |
» |
2,275 |
— |
|
dyrtids- och ålderstillägg ....... |
» |
2,375 |
— |
||
Stadsfogden: lön m. m............ |
» |
2,400 |
— |
||
Exekutionsbiträde!: lön m. m. ... |
» |
2,950 |
— |
||
Stadsfiskalen: lön m. m.......... |
» |
5,925 |
— |
||
Lokalkostnader för rådhusrätten . |
» Kronor |
2,000 27,375 |
— |
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
Efter stadens förenande nied domsagan.
Kommunalborgmästaren:
grundlön ........................ kronor 8,500: —
3 ålderstillägg .................... » 1,500: —
vikariatsersättning ................ » 500: — kronor 10,500:_
Kommunalborgmästarens expeditionsbiträde:
lön m. m.....................................
Rådhusvaktmästaren: lön m. m.....................
Stadsfogden: lön m. m.............................
Exekutionsbiträde^ lön m. m.......................
Stadsfiskalen: lön m. m...........................
Valnämnden ..................
Häradsskrivaren ................................
Engångskostnad för tingshuset, fördelad på 30 år
Årligt underhåll av tingshus m. m.................
» |
1,800: — |
» |
2,275: — |
» |
2,400: — |
» |
2,950: — |
» |
5,925: — |
» |
200: — |
» |
390: — |
» |
344:14 |
» |
3,136: — |
.ronor |
29,920: 14 |
Härifrån avgår:
Till stadskassan indragna sportler, alt redovisas av
kommunalborgmästaren:
såsom överexekutor .............. kronor 300: —
» notarius publicus .......... » 1,500: —
av magistratsexpeditioner .......... » 150: —
Besparade sekreterararvoden.......... » 2,752: 50 kronor 4,702: 50
vadan stadens sammanlagda utgifter skulle uppgå till .. Kronor 25,217:64.
Hovrätten har ytterligare framhållit, att vid beräkningen, som gjorts med
stor försiktighet, hänsyn ej tagits till behovet att förstärka rådhusrättens arbetskrafter
och till vissa besparingar som möjligen kunde vinnas med den
nya ordningen, exempelvis genom kommunalborgmästarens anlitande såsom
byggnadsnämndens sekreterare. Hovrätten hade vidare utgått ifrån att såväl
stadsfiskals- som stadsfogdebefattningarna skulle bibehållas. I längden
bleve otvivelaktigt besparingen betydande. Sålunda bleve staden befriad från
den ökning av personal- och lokalkostnaderna för rättsvården, som bleve en
följd av samhällets växt och de ständigt stegrade krav som ställas på domstolsorganisationen.
För stadens ekonomi skulle sålunda dess förenande med
domsagan lända till fördel, och ej heller i något annat hänseende torde olägenheter
för staden vara att befara.
Statskontoret har på grund av remisser haft att yttra sig i ärendet
dels så vitt avsåge statsverkets övertagande av stadens förpliktelser beträffande
avlöningen till innehavare av befattningar som genom rådhusrättens upphörande
komme att indragas, dels ock över av t. f. kronokassören Helga Frånberg
och stadsfogden Bertil Brounéus gjorda framställningar, däri hemställts
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
17
av Frånberg att, därest staden lades under landsrätt och den av henne uppehållna
kronokassörsbefattningen sålunda komme att upphöra, hon måtte av
statsmedel erhålla ersättning för lön och sportler eller, därest rätt till sådan
ersättning icke skulle finnas tillkomma henne, skälig gottgörelse, och av Brounéus
att han i samband med stadens förenande med domsagan måtte varda
överförd å indragningsstat, därest vissa magistraten för närvarande åliggande
handräckningsgöromål i avseende å uttagande av kronoutskylder m. m. därvid
skulle åläggas honom.
I sitt den 5 februari 1937 dagtecknade utlåtande har statskontoret beträffande
förstnämnda fråga tillstyrkt, att en var av rådmännen Lindgren och
Kusoffsky i händelse av rådhusrättens upphörande av statsmedel tillerkändes
ersättning för mistad lön med 150 kronor om året under återstående livstiden
utan rätt till dyrtidstillägg å beloppet, att bestridas från allmänna indragningsstaten.
Vad beträffar den tredje allenast på förordnande tillsatte
rådmannen, har statskontoret, då någon skyldighet för staden icke förelåge att
vid återkallande av förordnandet i samband med rådhusrättens upphörande
hålla denne skadeslös, ansett skäl fördenskull saknas för statsverket att av
sådan anledning bereda vederbörande ersättning. — I fråga om Helga Funbergs
och Brounéus ansökningar har statskontoret uttalat, att vad statskontoret
anfört i fråga örn stadens ställning i förhållande till den på förordnande
tillsatte rådmannen och förutsättningarna för ett statsingripande i detta fall
även borde gälla Frånberg samt att Brounéus ansökning syntes vara av den
art, att densamma borde prövas av staden och sålunda icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 februari 1937 hava förenämnda av
stadsfullmäktige i Örnsköldsvik utsedda kommitterade
ingått i bemötande av hovrättens och statskontorets utlåtanden, det sistnämnda
i vad det avsåge Helga Frånberg och Brounéus, samt därvid alltjämt gjort
gällande, att genom stadens förenande med domsagan skulle för denna uppstå
viss årlig merkostnad, vilken av de kommitterade numera beräknats till 10,367
kronor 36 öre årligen.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår föreligga i ärendet olika me- Departementsningar
om huruvida de i 2 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och landsbygds chelenförenande
i judiciellt avseende angivna förutsättningar för meddelande mot
stads bestridande av förordnande örn dess uppgående i domsaga i förevarande
fall föreligga. Utredningsmannen, stadsfullmäktige i Örnsköldsvik och länsstyrelsen
hava gjort gällande att så icke är fallet, medan Svea hovrätt hävdat
den motsatta ståndpunkten. Enligt min mening står det utom tvivel att den
avsedda föreningen mellan staden och Ångermanlands norra domsaga kommer
att lända rättsskipningen till gagn i såväl staden som domsagan, därest
— såsom jag har för avsikt föreslå -— i den utvidgade domsagan införes en
tingsordning med under tingsterminerna allmänt sammanträde varje vecka
och mellan tingsterminerna vissa sammanträden med tremansnämnd. Vitsord
synes mig även böra tillerkännas hovrättens på en ingående granskning av
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 223.
2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 223.
utredningen grundade uppfattning att förändringen jämväl kommer att, särskilt
på längre sikt, bliva för staden ekonomiskt fördelaktig. Det förefaller
ock ligga i sakens natur, att stadens kostnader för ombesörjande av endast
administrativa och kommunala uppgifter böra kunna ordnas på ett
sådant sätt, att de bliva lägre än kostnaderna för såväl dessa som de judiciella
uppgifterna. Då ej heller påvisats, att i annat hänseende olägenheter
vore att befara för staden genom dess förenande med domsagan, finner jag
förordnande härom kunna mot stadens bestridande meddelas. Det kan icke
anses stå i överensstämmelse med de av statsmakterna antagna grundsatser
för rättsskipningens framtida ordnande i städerna att utan tvingande skäl
upprätthålla egen jurisdiktion för ett samhälle av så ringa storlek som Örnsköldsvik,
låt vara att staden för närvarande är stadd i utveckling. Det är
också min avsikt föreslå Kungl. Maj :t att utfärda föreskrift om stadens förenande
med domsagan. Innan det avsedda förordnandet meddelas, måste
emellertid riksdagens samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens
förpliktelser beträffande avlöningen till innehavare av befattningar som genom
rådhusrättens upphörande komma att indragas. Lika med statskontoret
finner jag därvid ersättning böra av statsmedel utgå allenast till rådmännen
Lindgren och Kusoffsky och med belopp som statskontoret angivit. Den
av stadsfogden Brounéus gjorda framställningen om överförande, under viss
förutsättning, å indragningsstat torde icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. Stadens i yttrandet den 5 oktober 1933 framställda ersättningsanspråk
kunna uppenbarligen, särskilt som genom förändringen merkostnad
icke behöver uppstå för staden, icke förordas till bifall.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag alltså hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till en var av rådmännen i Örnsköldsvik Carl Gustaf
Lindgren och Carl Kusoffsky, må från och med den dag, då
föreskrift örn stadens förenande i judiciellt avseende med
Ångermanlands norra domsaga träder i kraft, från allmänna
indragningsstaten under återstående livstiden utbetalas en
årlig gottgörelse av 150 kronor, med iakttagande av att å
denna förmån dyrtidstillägg icke skall utgå.
3:o.
Borgmästartjänsten i Falkenberg, vars invånarantal den 31 december 1935
uppgick till 5,895 personer, är sedan den 5 juni 1932 vakant. Enligt av Kungl.
Maj :t den 29 april 1921 fastställd arbetsordning skall stadens rådhusrätt
utgöras av, förutom borgmästaren, en förste rådman som skall vara lagfaren,
en andre rådman och en extra rådman. Förstnämnda rådmansbefattning innehaves
sedan år 1913 av Iwan Gunnar Leonard Cassel, som är född år 1883.
Andre rådman är Oscar Per Tomas Tomander, född år 1867 och vald år
1930. I fråga örn andre rådmanstjänsten föreskrev Kungl. Maj:t den 25
april 1930, efter framställning av staden, att samma tjänst skulle tillsättas
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
allenast på förordnande, dock att förordnandet finge återkallas endast i sammanhang
med en blivande omorganisation av underrätterna eller på grund
av anledning, som länsstyrelsen prövade skälig. Kungörelsen om befattningens
ledigförklarande innehöll jämväl upplysning om berörda villkor, vilka
även anmärktes i stadsfullmäktiges protokoll angående rådmansvalet, men
i den av länsstyrelsen för Tomander utfärdade fullmakten kom intet att
inflyta härom. Extra rådman är Adolf Ivar Werner Lundén, som är född
år 1879 och utsedd till rådman år 1932. — I detta sammanhang bör anmärkas
att stadsfiskalen i staden Carl Johan Bergwall, vilken är född år 1868,
tillika innehar befattningarna såsom stadsfogde och såsom kronouppbördskassör.
Enligt gällande lönestat utgå från staden till rådmännen följande årliga
avlöningsförmåner: till förste rådmannen lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar
1,000 kronor samt tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, tillhopa
3,800 kronor, till andre rådmannen lön 600 kronor och tjänstgöringspenningar
300 kronor, sammanlagt 900 kronor, och till extra rådmannen arvode
å 300 kronor. Förste rådmannen är dessutom tillförsäkrad viss sportelinkomst
men är skyldig att själv bekosta erforderlig skrivhjälp för ijänsten.
Behållningen av sportlerna har, efter avdrag med omkring 500 kronor för
renskrivningskostnader, uppskattats till i medeltal 1,800 kronor om året,
vadan förste rådmanens sammanlagda inkomst av tjänsten kan beräknas till
5,600 kronor årligen vid åtnjutande av samtliga ålderstillägg. Sådana åtnjutas
av nuvarande tjänsteinnehavaren. — Slutligen må omnämnas, att stadsfiskalen
Bergwall i egenskap av kronouppbördskassör uppbär avlöning, ålderstillägg
inräknade, med 2,650 kronor samt sportler. — Någon utfästelse
från stadens sida om pensionering föreligger icke beträffande någon av rådmännen,
och skyldighet har icke föreskrivits för dem att vid viss ålder avgå
från tjänsten. Ej heller har i deras fullmakter inryckts föreskrift om skyldighet
att övergå till annan tjänst hos staden. I sådant avseende är av betydelse,
att rådmannen Cassel, vilken avlagt hovrättsexamen, innehar föreskriven
kompetens för att kunna utses till kommunalborgmästare. — Beträffande
stadsfiskalen Bergwall hava stadsfullmäktige genom beslut den
25 september 1936 tillerkänt honom pension, att med visst årligt belopp utgå
för varje av honom innehavd befattning, så snart han avgår från densamma.
Bergwall, som icke är skyldig att vid viss ålder avgå ur tjänst, har
ännu icke i något avseende begagnat sig av den honom tillerkända pensionsförmånen.
Hallands mellersta domsaga består av två tingslag, av vilka det ena, eller
Årstads och Faurås tingslag, omsluler staden och har tingsställe därstädes.
Domsagokansliet är förlagt till Falkenberg och inrymt i nyssnämnda tingslags
där uppförda tingshus. I tingslaget hållas årligen under tingsterminema
tio allmänna tingssammanträden.
På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 19 augusti 1932 har genom länsstyrelsens
i Hallands län försorg utredning ägt rum rörande Falkenbergs
förenande i judiciellt avseende med nyssnämnda domsaga. Utredningen,
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
som verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt
avhandlat de frågor som angivas i nämnda paragraf, har jämlikt länsstyrelsens
uppdrag utförts av borgmästaren i Halmstad Georg Bissmark.
I sitt den 27 oktober 1934 dagtecknade utlåtande i ämnet har utredningsmannen
— som utgått från att staden vid förening med domsagan
borde ingå i gemensamt tingslag med Årstads och Faurås tingslag —
föreslagit, att staden för vinnande av delaktighet i tingshuset i Falkenberg
skulle erlägga ett engångsbelopp, som fastställdes till 42 procent av ett tingshuset
för detta ändamål åsatt värde av 150,000 kronor, samt att staden för
gäldande av beloppet, 63,000 kronor, skulle upptaga ett tjuguårigt amorteringslån
efter en räntefot av 3.5 procent, då årliga kostnaden bleve 4,431
kronor. För sådan händelse har utredningsmannen vidare funnit, att genom
förändringen skulle uppstå en årlig merkostnad för staden av 1,007 kronor 41
öre, så länge nuvarande kronouppbördskassören kvarstode i tjänsten, men
att, så snart han därur avginge, samma merkostnad skulle förbytas i en årlig
besparing av 1,642 kronor 59 öre, vilken besparing komme att växa med
4,431 kronor, sedan engångsersättningen till de tingshusbyggnadsskyldige
slutamorterats. I övrigt har utredningsmannen ansett bland annat, att statsverket
vid rådhusrättens upphörande endast vore pliktigt övertaga löneförmånerna
i fråga om rådmännen Cassel och Lundén, därvid såsom ersättningsbelopp
föreslagits för Cassel 5,600 kronor och för Lundén 300 kronor
årligen. Sammanfattningsvis har slutligen uttalats, att det icke torde kunna
bestridas, att förändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som
domsagan komme att bliva till gagn för rättsskipningen, att förändringen —
därest i tingslaget vid sidan av de tio allmänna tingssammanträdena anordnades
ett sammanträde med tremansnämnd i månaden — icke komme att medföra
avsevärt ökade kostnader eller tidsutdräkt för den rättssökande allmänheten,
helst tingshuset vore centralt beläget i staden, att därest särskild överexekutor
förordnades för staden och stadsfogdetjänsten i följd härav bibehölles,
exekutionsväsendet för stadens del finge anses ordnat på ett fullt tillfredsställande
sätt, samt att, då den blivande rättegångsreformens genomförande
såsom förutsättning krävde de alltför små domstolarnas avskaffande, föreningen
med domsagan — ehuru på sina håll inom staden framträtt (en
framför allt på ett pietetsfullt hänsynstagande till stadens gamla traditioner
och fruktan för deklassering genom åtgärden grundad) motvilja mot densamma
—■ borde snarast vidtagas.
Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av de tingshusbyggnadsskyldige
och häradsrätten i Årstads och Faurås tingslag, av domliavanden
i Hallands mellersta domsaga, av stadsfullmäktige och magistraten i
Falkenberg, av länsstyrelsen i Hallands län samt av Göta hovrätt.
De tinghusbyggnadsskyldige hava vid sammankomst den 15
december 1934 förklarat, att de icke bade något intresse av att staden förenades
med tingslaget men att de ej heller hade anledning lägga svårigheter
i vägen för en dylik förening, örn blott tillbörlig hänsyn toges till tingslagets
hittills gjorda uppoffringar. Ur sistnämnda synpunkt anfördes att inlösnings
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 223.
21
värdet för tingshuset borde fastställas till 170,000 kronor, eller sammanlagda
beloppet av de för tingshusbyggnaden upptagna lånen, därvid stadens inlösningsbelopp
efter förut angiven grund bomme att bliva 71,400 kronor och årliga
annuiteten under tjugu år 5,023 kronor 78 öre.
Häradsrätten och domhavanden hava var för sig förklarat,
att de i princip icke hade något att invända mot föreningen.
Stadsfullmäktige hava behandlat ärendet vid sammanträde den 31
januari 1935 och därvid bestämt motsatt sig att förordnande meddelades örn
stadens förenande med domsagan. Den föreslagna förändringen skulle enligt
stadsfullmäktiges mening icke medföra något som helst gagn för rättsskipningen
utan snarare olägenheter, särskilt beträffande handläggningen av
växel- och kravmål. Därtill bomme, att genom förändringen även skulle
uppkomma betydande merkostnader för staden, vilka kostnader — därföre
statsverket borde hålla staden skadeslös — av stadsfullmäktige, sedan kronouppbördskassören
avgått ur tjänsten, beräknades till 9,691 kronor 28 öre
årligen. Även för statsverkets del måste man enligt stadsfullmäktiges mening
räkna med högre kostnader för föreningens genomförande än utredningsmannen
ansett. Statsverket borde nämligen övertaga jämväl avlöningen,
900 kronor, till andre rådmannen Tomander, vilken av länsstyrelsen erhållit
öppen fullmakt å sin tjänst utan någon inskränkning, varjämte ersättningen
till rådmannen Cassel, vid det förhållande att denne själv verkställt nödig
utskrift och sålunda icke haft några utgifter för skrivhjälp, borde höjas med
500 kronor utöver det belopp utredningsmannen föreslagit. — I en särskild
promemoria, som bilagts stadsfullmäktiges yttrande och av fullmäktige i
huvudsak biträtts, har stadsfiskalen, stadsfogden och kronouppbördskassören
Bergwall därjämte yrkat, att statsverket vid genomförande av föreningen
skulle dels vidkännas de utgifter, som staden beslutat eller kunde komma
att besluta för pensionering av Bergwall i hans tre befattningar,
dels ock ersätta honom för mistade sportler i egenskap av kronouppbördskassör
med 3,000 kronor om året.
Magistraten har instämt i stadsfullmäktiges yttrande och Bergwalls
promemoria.
Länsstyrelsen har i utlåtande den 4 maj 1935 tillstyrkt, att förordnande
meddelades om Falkenbergs förenande i judiciellt avseende med Årstads
och Faurås tingslag. I yttrandet har länsstyrelsen verkställt en ingående
granskning av stadens uppgifter angående de ekonomiska verkningarna för
densamma av rådhusrättens upphörande med resultat att den av staden uppgivna
merkostnaden av länsstyrelsen väsentligen reducerats. Länsstyrelsen
har därvid på alla punkter utom en, nämligen i fråga örn kostnaden för stadens
inlösen i tingshuset, anslutit sig till utredningsmannens uppfattning örn
samma verkningar. Beträffande angivna post har länsstyrelsen ansett att
man, såsom de tingshusbyggnadsskyldige påfordrat, borde utgå från ett värde
å tingshuset av 170,000 kronor, varvid inlösningssumman för staden bleve
71,400 kronor. Då emellertid räntefoten för det lån som staden för gäldande
av ersättningen skulle upptaga kunde sättas till allenast 3 procent, stannade
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 223.
på grund härav den beräknade årliga annuiteten vid 4,799 kronor 20 öre.
Vid angivna förhållande komme stadens kostnadsökning vid förslagets genomförande
att bliva 1,375 kronor 61 öre, vilken merkostnad vid kronouppbördskassörens
avgång ur tjänst överginge i en besparing av 1,274 kronor 39 öre
årligen. — Länsstyrelsen bär vidare i likhet med utredningsmannen ansett,
att skyldighet icke förelåge för statsverket att övertaga stadens löneförpliktelser
gentemot rådmannen Tomander. Däremot borde statsverket övertaga
stadens pensionsutfästelse gentemot stadsfiskalen Bergwall i dennes egenskap
av kronouppbördskassör, enär sistnämnda tjänst enligt länsstyrelsens
mening vore att hänföra till befattning som genom rådhusrättens upphörande
indroges. Någon ersättning till Bergwall för mistade sportler i nyssnämnda
egenskap borde, sedan han avgått med pension, icke ifrågakomma.
I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 6 september 1935 hava
utsedda deputerade för stadsfullmäktige inkommit med påminnelser
i anledning av länsstyrelsens utlåtande och därvid, i fråga örn de
ekonomiska verkningarna för staden av den ifrågasatta föreningen, hävdat,
att stadens årliga merkostnader i anledning av föreningen under alla förhållanden
kunde skattas till omkring 5,400 kronor.
Jämväl Göta hovrätt har i utlåtande den 18 januari 1937 tillstyrkt
att — under förutsättning att statsverket övertoge stadens förpliktelser, i den
mån dylika förefunnes för staden, beträffande avlöning och pension till innehavare
av de befattningar vid rådhusrätten som genom dess upphörande
skulle komma att indragas -—- förordnande måtte meddelas örn stadens förenande
i judiciellt avseende med ifrågavarande domsaga från tid som Kungl.
Maj:t kunde finna skäligt bestämma. Hovrätten har härvid anfört följande:
Genom att stadsfullmäktige i Falkenberg icke lämnat sitt samtycke till den
ifrågasatta föreningen uppkomme fråga, huruvida de i 2 § av lagen den 17
juni 1932 för dylikt fall angivna förutsättningar för stads förenande med
domsaga kunde anses uppfyllda. Varken stadens storlek eller rådhusrättens
arbetsbörda motiverade ett bibehållande av egen jurisdiktion för staden. De
skäl som särskilt vid antagandet av de allmänna grunderna för en processreform
anförts mot bibehållande av egen jurisdiktion för mindre städer ägde
i förevarande fall sin giltighet. Den genom föreningen uppkomna domsagan
komme att utgöra en naturligt sammansatt domkrets av lämplig storlek, som
möjliggjorde en ändamålsenlig organisation av domsagoarbetet. Genom att
införa tremansting mellan de allmänna tingssammanträdena och under sommaren
kunde stadens krav på ett tillräckligt antal rättegångstillfällen bliva
i rimlig mån tillgodosett. En dylik utökning komme för övrigt det tingslag,
med vilket staden kunde komma att förenas, till godo. Enligt hovrättens
mening komme således den ifrågasatta föreningen att bliva till gagn för rättsskipningen.
Beträffande de ekonomiska verkningarna för staden gåve den verkställda
utredningen vid handen, att en förening visserligen till en början skulle för
staden medföra en något ökad kostnad, örn hänsyn toges till dess ännu bestående
avlöningsförpliktelse till kronouppbördskassören och om annuiteten å
det för inlösen i tingshuset avsedda lånet även såvitt anginge däri ingående
amortering betraktades såsom årsomkostnad. Emellertid vore att marka, att
denna kostnadsökning inom en snar framtid skulle komma att försvinna och
förbytas i en årlig kostnadsminskning för staden. En besparing kunde vän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
23
tas inträda redan i samband med den nuvarande stadsfiskalen-stadsfogdenkronouppbördskassörens
avgång med pension, vilken enligt uppgift från
t. f. borgmästaren torde inträffa under innevarande år, varefter besparingen
bleve betydande sedan annuiteterna å omförmälda lån upphört. Enligt hovrättens
uppfattning torde man därför icke behöva räkna med att någon kostnadsökning
för staden skulle uppkomma av förändringen.
Någon avsevärd olägenhet ur annan synpunkt än ekonomisk kunde genom
föreningen icke anses uppkomma för staden.
Statskontoret har i skrivelse den 20 februari 1937 avgivit infordrat
yttrande i ärendet, såvitt angår däri framställda anspråk på ersättning av
statsmedel i händelse staden förenades med domsagan. I utlåtandet har statskontoret
uttalat, att under angivna förutsättning statsverket syntes böra allenast
beträffande rådmännen Cassel och Lundén övertaga stadens förpliktelser
i fråga om dessas avlöning. Vad rådmannen Tomander anginge saknades
däremot skäl för ett dylikt övertagande. I den för denne utfärdade fullmakten
hade väl icke intagits underrättelse att tjänsten tillsatts allenast på
förordnande, men då i övrigt vid tillsättningen de av Kungl. Majit föreskrivna
villkoren iakttagits, förelåge icke skyldighet för staden att hålla Tomander
skadeslös vid ett återkallande av fullmakten i samband med rådhusrättens
upphörande. Vad beträffade storleken av ersättningarna till Cassel
och Lundén anslöte sig statskontoret — under erinran att Gassels sportelinkomster
icke låtit sig beräkna på grundval av styrkta och detaljerade uppgifter
utan måst uppskattas approximativt — till vad utredningsmannen härutinnan
föreslagit eller 5,600 kronor till den förre och 300 kronor till den
senare. Beloppen, å vilka dyrtidstillägg icke borde utgå, föresloges till anvisande
å allmänna indragningsstaten. — I fråga om de av Bergwall framställda
ersättningsanspråken i egenskap av kronouppbördskassör hemställde
statskontoret — utan att ingå på spörsmålet huruvida nämnda befattning
kunde hänföras till sådan tjänst, beträffande vilken förpliktelse av här ifrågavarande
art kunde föreligga för statsverket — under framhållande att
Bergwall uppnått sådan ålder att en pensionering av honom under alla förhållanden
varit förestående, att samma anspråk måtte lämnas utan bifall. —
Vad slutligen anginge frågan om de ekonomiska verkningarna för staden av
dess läggande under landsrätt, hade de av utredningsmannen och länsstyrelsen
verkställda undersökningarna givit vid handen, att visserligen vid nuvarande
förhållanden en ringa ökning i kostnaderna komme att uppstå, men
att denna kostnadsökning sedermera komme att uppvägas av den utgiftsminskning
som föranleddes av kronouppbördskassörens avgang från tjänsten.
Vid sådant förhållande torde, såvitt statskontoret kunde finna, någon
sådan ekonomisk börda icke kunna anses uppkomma för staden, att hinder
förelåge för dess läggande under landsrätt.
Den i ärendet verkställda utredningen får, såsom jämväl länsstyrelsen, Departement»-hovrätten och statskontoret funnit, anses ådagalägga, att — även örn den che/en''
engångsersättning som staden Falkenberg i händelse av förening med Årstads
och Faurås tingslag bör erlägga för vinnande av delaktighet i tingslagets
tingshus upptages till det av de tingshusbyggnadsskyldige i sådant
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
hänseende fordrade högre beloppet — den ifrågasatta föreningen icke behöver
medföra kostnadsökning för staden, i all synnerhet därest föreningen
— såsom synes lämpligt — genomföres först efter det kronouppbördskassören
avgått ur tjänsten. Utredningen torde jämväl utvisa, att avsevärd olägenhet
av annat slag ej heller kommer att genom förändringen uppstå för
staden samt att rättsskipningen i såväl staden som domsagan därigenom kommer
att gagnas. Vid angivna förhållanden lära de i 2 § lagen den 17 juni
1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende angivna förutsättningarna
för meddelande mot stadens bestridande av förordnande om
dess förening med Hallands mellersta domsaga föreligga, allt likväl under
den ytterligare förutsättning att statsverket övertager stadens förpliktelser
beträffande avlöningsförmåner till de befattningshavare i staden, vilkas tjänster
i och med rådhusrättens upphörande komma att indragas. Det är också
min avsikt föreslå Kungl. Majit utfärdande av föreskrift härom, att träda i
tillämpning å lämplig tidpunkt efter det nuvarande kronouppbördskassören
i staden med begagnande av den honom av staden tillerkända pensionsrätt
avgått från sin tjänst. Innan detta kan ske, måste emellertid riksdagens samtycke
utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser mot vissa
dess befattningshavare. Skyldighet i sådant avseende finner jag föreligga allenast
beträffande rådmännen Cassel och Lundén, och ansluter jag mig i fråga
om ersättningsbeloppen till dessa till vad utredningsmannen och statskontoret
härutinnan föreslagit eller sålunda 5,600 kronor till Cassel och 300 kronor till
Lundén, att utgå under deras återstående livstid. Beträffande Cassel torde
emellertid böra föreskrivas att, för den händelse han skulle komma att utses
till kommunalborgmästare i staden, ersättningsbeloppet icke vidare skall utgå.
Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva
att till rådmännen i Falkenberg Iwan Gunnar Leonard
Cassel och Adolf Ivar Werner Lundén må från och med den
dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt avseende
med Hallands mellersta domsaga träder i kraft, från allmänna
indragningsstaten under deras återstående livstid utbetalas
årlig gottgörelse med 5,600 kronor till Cassel och 300 kronor
till Lundén, med iakttagande av dels att å förmånen
dyrtidstillägg icke skall utgå, dels ock att, därest Cassel skulle
utses till kommunalborgmästare i Falkenberg, han ej vidare
skall vara i åtnjutande av berörda gottgörelse.»
Vad departementschefen ovan under punkterna l:o—
3:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Tage Evers.
Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
371153