Kungl. Majlis ''proposition Nr 218.

1

Nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning
av viss del av Abisko nationalpark till svenska
turistföreningen; given Stockholms slott den 5 mars
1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 5 mars 1937.

N är var ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson,
Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för socialdepartementet och
jordbruksdepartementet anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Engberg:

I en den 6 december 1935 dagtecknad skrift har svenska turistföreningen
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för att de områden, som föreningen för närvarande nyttjade för turistBihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 318. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

stationsanläggningen vid Abisko i Jukkasjärvi socken, finge av föreningen
förvärvas nied äganderätt.

Ifrågavarande områden äro belägna inom Abisko nationalpark, som
tillkom enligt beslut av 1909 års riksdag. Gränserna för nationalparken
hava fastställts i Kungl. Maj:ts skrivelse den 21 januari 1910 (nr
30/1910).

Turistföreningen disponerar för närvarande vid Abisko två intill varandra
belägna områden,! det ena omfattande 5,33 hektar, det andra
38,06 hektar. Det mindre området, beläget utmed järnvägen Gällivare—
Riksgränsen och nordost örn densamma, uppläts till turistföreningen för
avgiftsfritt nyttjande genom kammarkollegiets utslag den 15 oktober
1907. Efter upplåtelsetidens utgång år 1932 har upplåtelsen ännu icke
förnyats. Det större området, beläget mellan det nyssnämnda, mindre
området och Torneträsk, uppläts till turistföreningen genom beslut av
Kungl. Majit den 4 november 1910 på 25 år, räknat från den 14 mars
1907, mot en årlig avgift av 50 kronor till Abisko nationalparks kassa.
Sistnämnda upplåtelse har genom beslut av Kungl. Majit den 31 mars
1932 förnyats på ytterligare 25 år.

Båda nu förevarande områden begränsas i nordväst av Abiskoälven
(Abiskojokk). Ett område örn 25 meters bredd längs ovannämnda järnväg
ingår icke i de av turistföreningen disponerade områdena liksom ej
heller ett område invid Abisko kraftstation, belägen vid den punkt, där
järnvägen korsar Abiskoälven. De områden, varom nu är fråga, finnas
återgivna å en handlingarna i ärendet bifogad kopia av en i september
år 1913 av distriktslantmätaren Ernst Leander upprättad karta.

Vid den genom kammarkollegiets utslag den 15 oktober 1907 medgivna
upplåtelsen stadgades som villkor, bland annat, att genom upplåtelsen
inskränkning icke skedde i lapparnas renbetesrätt eller hinder icke finge
uppstå för deras flyttningar.

Vid de av Kungl. Majit medgivna upplåtelserna föreskrevs såsom villkor,
bland annat, att turistföreningen skulle vara underkastad stadgandena
i lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker ävensom de
ytterligare bestämmelser, som för nationalparker vore eller kunde varda
i behörig ordning meddelade. Genom nämnda lag har föreskrivits bland
annat, att ett områdes egenskap av nationalpark icke skall leda till inskränkning
i enskild rätt, som kan vara uppkommen, då området avsättes
till nationalpark, eller i de rättigheter till bete, skogsfång, jakt
och fiske, som äro lapparna medgivna.

Lapparnas rätt till renbete i Sverige är för närvarande reglerad genom
lag den 18 juli 1928 (nr 309). Enligt 2 § 1 mom. nämnda lag äro
lappar, som bedriva fjällrenskötsel (fjällappar), berättigade att under
varje tid av året uppehålla sig med sina renar bland annat inom Norr -

3

Kungl. Marits proposition Nr 218.

bottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen. Enligt
1 § 2 mom. innefattar rätt till renskötsel befogenhet för lapp att å de
trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land
och vatten till underhåll för sig och renarna.

Av det nu anförda torde framgå, att den rätt, som i princip tillkommer
renskötande lappar beträffande lappmarkerna, icke lidit intrång
genom de upplåtelser, varom nu är fråga, eller genom avsättandet av
en nationalpark vid Abisko.

Till stöd för sin framställning har turistföreningen anfört i huvudsak
följande:

Bland turistföreningens många olika verksamhetsgrenar hade en av
de äldsta varit att söka underlätta färder i den stora svenska ödemarken,
fjället. Föreningens åtgärder i detta syfte hade varit anlagda på
att för besökaren möjliggöra vandringar eller skidfärder och uppehåll
till så låga kostnader som möjligt. För sådant ändamål dreve föreningen
bland annat 12 turiststationer i Lappland, Jämtland och Härjedalen,
däribland den i Abisko.

Fjäll verksamheten i allmänhet och särskilt turiststationerna hade för
föreningen inneburit högst betydande ekonomiska uppoffringar. Enbart
turiststationerna hade i anläggningskostnader medfört utgifter av föreningens
egna medel överstigande en miljon kronor. Brandförsäkringsvärdet
utgjorde för närvarande 1,095,000 kronor. Då driften vid anläggningarna
städse omhänderhafts med det syftemålet för ögonen, att
det gällde att skapa möjligheter till fjällfärder också för den, som icke
besutte så stora ekonomiska resurser, samt följaktligen anordningar och
priser fått lov att anpassas med hänsyn härtill, hade föreningen icke
kunnat påräkna något överskott, som ens kunnat förränta det i anläggningarna
nedlagda kapitalet, och föreningen hade sålunda än mindre
kunnat göra någon vinst.

Under hela sin tillvaro hade turistföreningen varit hänvisad till att
finansiera all sin verksamhet från de inkomster, som inflöte genom medlemmarnas
avgifter. Något understöd från det allmänna hade föreningen
icke åtnjutit, bortsett från några mindre anslag för speciella ändamål.
Föreningen hade icke heller hittills behövt beträda lånevägen annat än
tillfälligtvis i avbidan på uppbörden av ledamotsavgifterna. Föreningen
hade sålunda för närvarande icke några stående skulder. Vid utgången
av år 1935 syntes föreningen kunna beräkna att hava 142,000 medlemmar.
Det oaktat hade föreningens ekonomiska ställning under de senare
åren i viss män kommit i ett annat läge. Den utomordentliga utvecklingen
på alla områden, som också i hög grad berörde reselivet, ställde
ständigt nya och stora krav på föreningen. Samtidigt hade föreningen
själv ansett det erforderligt att i allt högre grad inrikta sin verksamhet
dels på en mera socialt betonad verksamhet, åsyftande att främja de
mindre väl situerade samhällsgruppernas färder, och dels på ett starkare
betonande av kulturbygden. Denna utveckling medförde, att turistföreningen
trots stegrade inkomster genom fortgående medlemsökning finge
allt svårare att ekonomiskt tillgodose verksamheten i fjällen. Även på

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

detta område stöde föreningen emellertid inför nödvändigheten att göra
nya, högst betydande insatser. De flesta turiststationerna syntes inom
en nära framtid komma att kräva kostsamma ombyggnader, men även
högst betydande utvidgningar vöre nödvändiga, vilket gällde icke blott
turiststationerna utan även de vanliga fjällstugorna.

Örn turistföreningen skulle kunna möta de stora krav, som sålunda
ställdes på dess verksamhet i fjällen, kunde föreningen icke undgå att
beträda lånevägen. Men härför mötte ett oöverstigligt hinder. Föreningen
kunde nämligen icke genom inteckning ställa sina anläggningar
såsom säkerhet, eftersom samtliga dessa läge på ofri grund, nämligen
krono- eller kyrkojord. Det hade därför för föreningen framstått såsom
ett intresse av allra största vikt att söka få av kronan förvärva äganderätten
till de markområden, varå turiststationerna och vissa andra anläggningar
vore belägna.

Såvitt föreningen kunde förstå, skulle detta icke för kronan innebära
något egentligt men. Icke någon av de platser, varå de åsyftade anläggningarna
vore belägna, vore lämpad att utnyttjas för annat än
turiststationsrörelse, och de olägenheter för kronans intressen, som till
äventyrs skulle kunna härflyta av en dylik rörelse, förelåge ju redan
nu. Praktiskt sett syntes sålunda icke ur det allmännas synpunkt finnas
skäl till invändning mot det ifrågasatta markförvärvet, även örn
turistföreningen framdeles skulle anse det lämpligt att till annan överlåta
någon anläggning, där utvecklingen medfört, att den verksamhet,
som föreningen genom sitt pionjärarbete börjat och utvecklat, med större
fördel kunde fullföljas under andra former.

Föreningen hade för sina anläggningar fått markupplåtelse på jord av
olika kameral natur, såsom renbetesland, kronoöverloppsmark, nationalpark,
kronohemman och kyrkojord. Föreningen sökte nu samtidigt i
fem särskilda framställningar medgivande att få förvärva markområden
för turiststationsanläggningar. Föreliggande framställning gällde turiststationen
vid Abisko.

Från att ursprungligen hava anlagts såsom en replipunkt för härdade
turister och vana bergsbestigare, hade Abisko under åren alltmera utvecklats
till ett synnerligen betydelsefullt allmänt centrum för det nordlappländska
resell vet. Av egna medel hade föreningen under åren 1916
—1917 utfört en omfattande örn- och tillbyggnad av turiststationen och
några år senare hade anläggningen iordningställts även för vinterbruk.
I turiststationen inginge numera ett tjugutal byggnader och stationen
kunde numera mottaga omkring 130 gäster sommartid och 110 vintertid.
Sammanlagt hade föreningens kostnader för alla anläggningarna vid Abisko
uppgått till över 360,000 kronor och anläggningarna vore för närvarande
brandförsäkrade till ett värde av 272,000 kronor. Sedan flera år hyste
föreningen planer på att företaga en av tiden betingad, omfattande förbättring,
modernisering och utvidgning av Abiskoanläggningen, vilka
planer emellertid fått vila i avvaktan på lösning av finansieringsproblemet.

Turistföreningen vore fullt medveten örn de invändningar, vilka kunde
resas mot dess förevarande framställning. Ett tillmötesgående av framställningen
syntes nödvändiggöra ifrågavarande områdes utbrytning ur
nationalparken. Det syntes emellertid som om avgörande betänkligheter
icke borde behöva möta ur denna synpunkt. Genom att förenin -

5

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 218.

gens område genom järnvägslinjen vore avskilt från nationalparkenshuvuddel,
måste områdets utbrytande framstå såsom mindre ingripande.
Det kunde visserligen erinras, att området sträckte sig fram till en
särskilt ömtålig punkt i nationalparken, nämligen Abiskojokks berömda
kanjon, som under alla omständigheter måste bevaras i orört skick.
Emellertid syntes såväl detta som andra eventuella spörsmål ifråga örn
naturskyddet inom området kunna lösas genom att detta eller delar
därav efter utbrytningen gjordes till föremål för fridlysning såsom naturminnesmärke.

Över turistföreningens nu föreliggande framställning hava utlåtanden
avgivits den 22 januari 1936 av vetenskapsakademien, den 26 november

1936 av länsstyrelsen i Norrbottens län, efter hörande av vederbörande
lappfogde, den 14 januari 1937 av kammarkollegiet och den 26 januari

1937 av statskontoret.

Vetenskapsakademien har åberopat ett av dess naturskyddskommitté
införskaffat yttrande av särskild sakkunnig, professorn T. Lagerberg,
som rörande vegetationens beskaffenhet inom ifrågavarande områden
anfört:

Det ifrågavarande området vore till övervägande del bevuxet med
subalpin björkskog. Floran i denna skog vore i det hela torftig och
utan större intresse. Den myrsträckning, som sköte in i områdets södra
del, hyste icke heller en i något avseende märklig vegetation. En betydligt
rikare, kalkgynnad flora förekomme emellertid på den lilla myr,
som läge omedelbart norr örn turistföreningens anläggningar, samt å en
sträcka öster om denna mellan Abiskojokk och den väg, som ginge i
nordostlig riktning ej långt från älven. Vegetationen på myren vore
dock till stor del sekundär och tillkommen genom invandring. Närmast
öster örn myren förekomme en ängsmark med viss vegetationstyp,
som dock icke innehölle några sällsyntheter.

En särställning i botaniskt hänseende intoge emellertid Abiskojokks
östra kanjonbrant norr om järnvägen. Här hade nämligen ett stort
antal av de mera exklusiva fjällväxterna funnit en fristad och bland
dem flera sällsynta. Det syntes därför högeligen önskvärt, att denna
märkliga brant fortfarande finge tillhöra nationalparken. Nordgränsen
för det område, som turistföreningen nu önskade förvärva, borde sålunda
dragas längs kan jonbrantens övre kant, och först där kanjonbildningen
på den ifrågavarande sidan av älven upphörde, föras ned till
vattendraget. Örn detta undantag gjordes, något som för turistföreningens
del knappast syntes innebära någon olägenhet, kunde enligt Lagerbergs
mening icke ur naturskyddssynpunkt andragas några skäl mot ett
tillmötesgående av turistföreningens anhållan. Det kunde även anmärkas,
att just denna del av nationalparken under årens lopp påverkats
på ett sådant sätt av den livliga turisttrafiken, att dess frånskiljande
från nationalparken av principiella skäl måste förordas.

Naturskyddskommittén har förklarat sig helt instämma i Lagerbergs
förslag till begränsning av det till försäljning ifrågasatta området. Då
kommittén emellertid ur synpunkten av nationalparkens skydd hyste

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

starka betänkligheter mot att fri äganderätt medgåves, har kommittén
för sin del tillstyrkt den gjorda ansökningen med förbehåll, dels att
västgränsen för det till förvärv med äganderätt avsedda området droges
på sätt Lagerberg föreslagit, dels ock att detta område eller del
därav icke finge av föreningen försäljas eller upplåtas utan Kungl. Maj:ts
tillstånd i varje särskilt fall.

Vetenskapsakademien har instämt i naturskyddskommitténs yttrande.

Lappfogden i Norrbottens norra distrikt har avstyrkt bifall till ifrågavarande
ansökning under hänvisning till vad han och lappfogden i
Norrbottens södra distrikt gemensamt anfört dels i en handlingarna i
ärendet bifogad promemoria angående frågor om försäljning till enskilda
av kronomark ovan odlingsgränsen, dels ock i ett yttrande över tre
med den föreliggande ansökningen likartade framställningar från turistföreningen.

I princip vore trakterna ovan odlingsgränsen reserverade för lapparnas
uteslutande disposition. Äganderättsupplåtelser till enskilda vore
därför ur lappväsendets synpunkt icke önskvärda. Det syntes för statsmakterna
böra vara angeläget att fasthålla vid rätten att öva tillsyn
över verksamhet av enskilda inom de till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade trakterna ovan odlingsgränsen. Det borde sålunda för
myndigheterna vara möjligt att ingripa emot olämpligheter, som kunde
förekomma vid nyttjande av rättigheter inom renskötselområdena. Det
kunde på olika sätt bliva till olägenhet, örn upplåtelser med äganderätt
skulle medgivas, genom vilka man från statens sida frånsade sig varje
inflytande i fråga örn förvaltningen av de försålda områdena. Man
skulle ej heller äga säkerhet för att dessa för framtiden komme att
omhänderhavas av lämpliga ägare. De principer beträffande nyttjande
av kronojord ovan odlingsgränsen, vilka erhållit uttryck i den hittillsvarande
lagstiftningen i ämnet, vore för lappväsendets vidkommande
av utomordentlig betydelse och borde alltjämt hållas vid makt.

Vad särskilt Abiskoområdet beträffade, syntes turistföreningen knappast
kunna komma att erhålla åstundad nytta av ett markförvärv inom
nationalparken, om därvid skulle förknippas sådana villkor, som av
vetenskapsakademien föreslagits. Ur inteckningssynpunkt syntes värdet
av egendomen icke kunna bliva synnerligen högt.

Länsstyrelsen har tillstyrkt framställningen på vissa villkor och därvid
anfört:

Av framställningen att döma skulle turistföreningen önska förvärva
hela det av föreningen nu disponerade området av omkring 43 hektar.
Enligt vad länsstyrelsen emellertid under hand erfarit av vederbörande
lappfogde, vore föreningen närmast intresserad av ett område, som å
den handlingarna bilagda kartan ungefärligen begränsats med röda
linjer.

Upplåtelser av markområden i fjälltrakterna medförde i allmänhet
olägenheter för renskötseln och den nomadiserande lappbefolkningen.
För att i görligaste mån tillvarataga lapparnas intressen av ostörd till -

7

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 218.

gång på betesmarker och andra nyttigheter hade man genom lagstiftningsåtgärder
sökt kringskära möjligheterna till fast bosättning i dessa
trakter. Det vore för länsstyrelsen angeläget framhålla, hurusom enligt
länsstyrelsens mening upplåtelser av områden mot nyttjande- eller
äganderätt endast borde ske i särskilda fall. Merendels nödgades länsstyrelsen
ställa sig avvisande mot ansökningar, vilkas bifallande skulle
medföra, att markområden undandroges lapparnas disposition.

Beträffande nu föreliggande ansökan kunde väl mot ett bifall till densamma
göras vissa invändningar. Möjligheterna för myndigheterna att
ingripa mot ett olämpligt handhavande av turistväsendet och därmed
åtföljande störningar för renskötseln bleve, örn upplåtelse finge ske med
äganderätt, mycket små. Hittills hade emellertid icke försports några
egentliga olägenheter av den turistföreningen medgivna nyttjanderättsupplåtelsen
till det mindre området; detta finge åtminstone delvis anses
bero på dess närhet till järnvägen, varigenom detsamma faktiskt icke
längre kunnat utnyttjas av lapparna. Då emellertid för deras vidkommande
någon större ändring i rådande förhållanden icke skulle komma
att äga rum, om ansökningen bifölles, funne länsstyrelsen för sin del de
av vederbörande lappfogde i ärendet gjorda invändningarna icke vara
av sådan beskaffenhet, att de borde stå hindrande i vägen för den gjorda
ansökningen. Länsstyrelsen ville emellertid uttryckligen betona, att denna
länsstyrelsens ståndpunkt grundade sig på den omständigheten, att det
markområde, varom här vore fråga, genom sin närbelägenhet till järnvägen
icke kunde utnyttjas av lapparna och därför för dem måste anses
vara av mindre betydelse. Det större området däremot begagnades
fortfarande av lapparna; deras flyttningsvägar korsade detta område,
vilket därför allt fortfarande borde vara i kronans ägo.

Vad vetenskapsakademien anfört syntes värt beaktande. Det föreslagna
villkoret, att de försålda områdena eller del därav icke finge försäljas
eller upplåtas utan tillstånd i varje särskilt fall, kunde även hava
betydelse ur lappväsendets synpunkt. Ett sådant villkor syntes kunna
uppställas enligt lagen örn återköpsrätt till fast egendom.

Länsstyrelsen föresloge vidare, att köpeskillingen beräknades efter 50
kronor per hektar att t.illgodoföras Norrbottens lappfond. Avstyckningsoch
lagfartskostnader borde gäldas av köparen.

Det må i detta sammanhang framhållas, att det av länsstyrelsen till
försäljning föreslagna, å kartkopian med röda begränsningslinjer utmärkta
området i areal synes omfatta omkring 7,41 hektar.

Turistjöreningen har i anledning av vad länsstyrelsen anfört i påminnelser
yttrat i huvudsak följande:

Föreningen hade icke något att invända mot att dess blivande äganderätt
inskränktes till att omfatta allenast ifrågavarande mindre område.
Härvid förutsatte föreningen, att hinder från myndigheternas sida icke
mötte mot att föreningen fortfarande finge med nyttjanderätt innehava
det nu av föreningen disponerade större området. Icke heller hade föreningen
något att erinra mot att köpeskillingen beräknades efter 50
kronor per hektar.

8

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 218.

Beträffande den av vetenskapsakademien föreslagna klausulen om förbud
mot försäljning utan Kungl. Maj:ts tillstånd uttalade turistföreningen
den största betänksamhet. Föreningens framställning vore helt
föranledd av behovet att kunna genom inteckning ställa turistanläggningen
såsom säkerhet för penninglån, avsett för anläggningens förbättrande.
Äganderättsupplåtelsen vöre för föreningen utan betydelse, om
den skedde under villkor, som förhindrade eller väsentligen försvårade
tillgodoseendet av nämnda syfte. Från denna synpunkt syntes villkoret,
sådant det av vetenskapsakademien formulerats, vara för föreningen
oantagligt. Ett sådant villkor saknade veterligen motsvarighet inom det
praktiska livet, och dess rättsliga konsekvenser vöre höljda i dunkel såväl
beträffande möjligheten över huvud att inteckna fastigheten som
även ifråga örn eventuell inteckningshavares ställning.

Skulle villkoret ske i form av förbehåll örn återköpsrätt, vore däremot
rättsläget fullt klart. Föreningen ansåge sig emellertid böra betona, att
ifrågavarande lagstiftning kommit till användning i så begränsad utsträckning,
att man icke hade tillräcklig erfarenhet rörande återköpsvillkorets
och det därmed förbundna ändamålsvillkorets återverkan på
kreditvärdigheten. Särskilt gällde detta, när lån — såsom i detta fall —
måste sökas hos kreditinstitut, som icke vore specialiserade på socialt
betonade låneformer. En omständighet, som också förtjänade att beaktas,
vore att en turistanläggning i fjälltrakterna naturligen icke i och
för sig vore något särskilt eftersträvat kreditobjekt, varför varje villkor,
som vore ägnat att verka avskräckande på kreditgivare, kunde göra
turistanläggningen värdelös ur belåningssynpunkt.

Bärande motivering hade för övrigt icke lämnats för en begränsning
av föreningens dispositionsrätt i händelse försäljning komme till stånd.
Både från naturskyddssynpunkt och med hänsyn till lapparnas intresse
vore det till försäljning föreslagna områdets nuvarande användning avgörande.
Den skada, som en turistanläggning kunde vara ägnad att
medföra för naturen, hade i så fall redan skett under den följd av år
anläggningen varit i bruk. Vidare syntes lapparna icke kunna hava
någon glädje av att kronan framdeles förvärvade det mindre, utmed
järnvägen belägna området.

Skulle emellertid statsmakterna icke anse sig kunna medgiva en försäljning
annat än med villkor örn återköpsrätt för kronan, ville föreningen
betona vikten av att det villkor rörande fastighetens användning,
som i sådant fall måste uppställas, icke bleve alltför snävt formulerat.
Visserligen saknades för närvarande anledning antaga annat, än att
fastigheten även för framtiden komme att användas för turiststation
eller turisthotell. En förskjutning av turistintresset till andra trakter
kunde ju emellertid tänkas, och i sådant fall kunde det för föreningen
vara av betydelse att icke vara förhindrad att använda anläggningen
för andra ändamål, som vore någorlunda likartade, såsom för vilohem,
sanatorium eller annan sjukvårdande verksamhet. Skulle mot förmodan
en tendens visa sig till utveckling av industriell rörelse och fast bebyggelse
på denna plats, hade föreningen däremot icke någon anledning
eller önskan att draga fördel därav, och örn ett villkor för användningen
skulle uppställas, borde det väl i första hand taga sikte på att giva
kronan bestämmanderätten ifråga om en sådan utveckling.

Föreningen hemställde sålunda i första hand att inskränkning i dispo -

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 318.

sitionsrätten icke måtte föreskrivas och i andra hand att inskränkningen
i varje fall icke måtte stipuleras i annan form än såsom villkor om
återköpsrätt, därvid tillika hemställdes, att åt villkoret icke måtte givas
en icke alltför snäv avfattning.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande anfört bland annat:

Emot upplåtelse till föreningen av ett område av den ungefärliga omfattning
länsstyrelsen föreslagit hade kollegiet för sin del intet att invända.
Områdets definitiva avgränsning syntes vid blivande avstyckning
böra ske efter samråd med föreningen och lappfogden och med
aktgivande på, att gränsen icke å någon punkt nådde kanten ay Abiskojokks
kan jon och att med området icke följde någon rätt till vatten
eller grund i älven.

I och för sig skulle knappast större hinder anses behova mota tor ett
överlåtande till föreningen med full äganderätt av berörda område. Den
skada för det allmänna, som en upplåtelse kunde tänkas föranleda, skulle,
såvitt nu kunde bedömas, vara i huvudsak ökad olägenhet för den renskötsel,
som i trakten bedreves av lapparna, samt, eventuellt, ingrepp
eller anordningar å området, som verkade störande i naturen.

Redan sedan mångå! år tillbaka hade nomadernas utövning av
sin näring därstädes lidit intrång dels genom riksgränsbanans framdragning
och dels genom förläggandet dit av turistföreningens stora
turiststation. Gent emot dessa olägenheter för några jämförelsevis få
individer finge emellertid vägas den allmänna betydelse i ideellt
och socialt hänseende samt i den möjlighet till härdande friluftsliv,
som följde av turistföreningens omfattande och betydelsefulla verksamhet.
Den omständigheten, att föreningen med full äganderätt förvärvade
det begränsade område, varå turiststationernas byggnader vöre
uppförda, behövde väl icke i och för sig komma att medföra en ökning
i den skada, som i förevarande avseenden redan uppkommit. Under den
tid föreningen själv dreve rörelsen å turiststationen syntes med innebörden
av turistföreningens hela verksamhet överensstämma, att det
tillsåges, att intrånget för lapparna och i naturen gjordes så ringa som
möjligt. Några ytterligare vådor i sådant hänseende syntes näppeligen
vara att befara. Frågan om områdesupplåtelsen måste emellertid ses på
lång sikt. Det skulle kunna inträffa, att området av en eller annan anledning
— exempelvis en sådan förändring av föreningens verksamhet,
att den överläte åt särskilt bolag att driva dess nuvarande hotellverksamhet
— i framtiden bomme i sådan ägares hand, som i främsta rummet
tänkte på områdets ekonomiska utnyttjande.

Förhållandena syntes påkalla, att i ämnet förfores med försiktighet.
Härför talade jämväl den prejudicerande betydelse ifrågavarande upplåtelse
kunde få med avseende å andra liknande upplåtelser i fjälltrakterna.
. .

Kammarkollegiet ville på grund härav icke motsätta sig länsstyrelsens
förslag, att upplåtelsen skedde under kronan förbehållen rätt
att jämlikt lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn återköpsrätt till fast
egendom förvärva området åter, därest det skulle användas för andra
ändamål än vid upplåtelsen avsetts. Kollegiet hade hos sakkunnig hort
sig för rörande den inverkan ett dylikt vid upplåtelsen förbundet villkor
om återköpsrätt kunde hava på värdet av fastigheten såsom kredit Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 218. 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 118.

objekt. Det hade därvid upplysts, att såsom regel vid fastighets försäljning
ett dylikt villkor syntes minska intresset för fastighetens förvärvande
i händelse av försäljning samt fördenskull även verka nedsättande
å fastighetens kreditvärde. Beträffande nu förevarande särskilda
fall hade emellertid, under förutsättning att turistföreningen bleve ägare
av området, ansetts föreligga sådana särskilda förhållanden, att ett villkor
örn återköp ej syntes menligt inverka vid långivning med fastigheten
såsom säkerhet.

Vad anginge de övriga särskilda villkor, som borde förbindas med en
upplåtelse av området med äganderätt, erinrades örn de olägenheter —
i praktiken visserligen av mindre betydelse — vilka för renskötseln
skulle uppstå därigenom, att lapparnas nuvarande rättigheter att förfoga
över området skulle i vissa avseenden inskränkas. Enligt renbeteslagen
vore å sådan kronans mark ovan odlingsgränsen i Norrbottens lappmark,
varom här vöre fråga, lapparnas rätt att använda marken för sin
näring synnerligen vidsträckt. Medgåves det av turistföreningen begärda
förvärvet av omhandlade området, komme, vad anginge lapparnas rätt
att utnyttja detsamma, att gälla lagens bestämmelser beträffande enskild
tillhörig mark, vilka innebure en i viss mån begränsad disposition. Sålunda
skulle föreningen bliva berättigad att i viss utsträckning utkräva
ersättning av^ lapparna för skada, som deras renar kunde komma att
föröva å området (27 § renbeteslagen), varjämte lapparna tillkommande
rätt att taga virke i skogen å området till bränsle och annat eget behov
skulle i någon mån inskränkas (jfr 46 § renbeteslagen). På grund
av upplåtelseområdets jämförelsevis mindre storlek och sistberörda begränsnings^
obetydliga omfattning syntes i detta sammanhang kunna
bortses från lapparnas förlust beträffande begränsad skogsfångst å området.
Detsamma gällde inskränkningen av jakträtten.

Däremot syntes böra förebyggas möjligheten, att skadestånd skulle
kunna uttagas av lapparna för renskada. Omfattningen av lapparnas
skadeståndsskyldighet framginge av 27 § renbeteslagen. 1 mom. 3:dje
stycket av nämnda lagrum förutsatte emellertid, att vid upplåtelse av
område inom ifrågavarande trakter kunde, lapparna till förmån, meddelas
undantag från skadeståndsreglerna. Det stadgades sålunda, att
ersättningsskyldighet ej ägde rum för skada, som innehavaren av den
fastighet, där skadan skett, enligt vid upplåtelsen meddelade bestämmelser
själv skulle stå. Förbehåll i förevarande hänseende borde intagas
i upplåtelseavtalet. Ett dylikt förbehåll syntes på grund av nyssnämnda
lagbestämmelse i och för sig vara tillfyllest att för framtiden
skydda lapparnas rätt. Lämpligt syntes emellertid vara att, till vinnande
av större publicitet beträffande förbehållet, med stöd av samma
lagbestämmelse i samband med avstyckning av området förbehållet upptog^
såsom ett därå vilande servitut. Skulle eventuellt denna form
icke anses tillämplig, kunde ifrågasättas intagande i avtalet av medgivande
för kronan att, nied förmånsrätt före annan inteckning, vinna
inteckning i den försålda fastigheten till säkerhet för befrielse för renägare
att utgiva ersättning för av renar å området förorsakad skada i
annat fall än då skadan skett i syfte att tillskynda förlust.

Emot den föreslagna köpeskillingen, 50 kronor för hektar, hade kollegiet
intet^ att erinra. Genom de skedda upplåtelserna med nyttjanderätt
av ifrågavarande område från nationalparken kunde området anses

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

redan hava avskilts därifrån, vadan genom områdets försäljning skada
knappast kunde sägas tillfogas nationalparken. Större olägenhet komme
däremot, i anslutning till vad ovan anförts, att orsakas lapparna. I överensstämmelse
med grunden för 5 § 2 st. renbeteslagen syntes därför
ersättningen för området böra disponeras till förmån för lapparna. Med
hänsyn till det jämförelsevis obetydliga köpeskillingsbeloppet syntes
knappast böra ifrågakomma att fondera detta för att sedan tillgodogöra
lapparna räntan. Jämlikt länsstyrelsens förslag syntes beloppet lämpligen
kunna tillgodoföras Norrbottens lappfond.

Statskontoret har med hänsyn till arten av turistföreningens verksamhet
ansett, att staten borde visa tillmötesgående mot den nu förevarande
framställningen, och tillstyrkt bifall till densamma under de
villkor, som angivits i kammarkollegiets yttrande. Likaledes har statskontoret
tillstyrkt, att köpeskillingen bestämmes efter 50 kronor för
hektar. I betraktande av den ringa köpesumman synes ämbetsverket
någon erinran icke böra framställas mot att köpeskillingen tillgodoföres
Norrbottens lappfond.

Ehuru mot en försäljning, även i den begränsade omfattning, länsstyrelsen
föreslagit, principiella erinringar väl kunna göras, anser jag
dock, att statsmakterna, med hänsyn till turistföreningens betydelsefulla
allmännyttiga uppgift och verksamhet, böra i detta fall visa föreningen
tillmötesgående. Jag vill därför förorda medgivande av försäljning
till turistföreningen av det markområde, varå turiststationen i
Abisko är belägen. Detta område synes böra begränsas på sätt länsstyrelsen
föreslagit. Av skäl, som av de hörda myndigheterna framhållits,
torde vid försäljningen böra knytas villkor av i huvudsak det innehåll,
kammarkollegiet tillstyrkt. Det torde få ankomma på Kungl. Majit
att framdeles träffa avgörande angående de antydda ^ villkorens närmare
utformning.

Anledning till erinran mot den ifrågasatta köpeskillingen eller mot
förslaget, att köpeskillingen tillgodoföres Norrbottens lappfond, har icke
ansetts föreligga.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att ovanberörda, av mig angivna markområde
av omkring 7,41 hektar inom Abisko nationalpark
må försäljas till svenska turistföreningen på i huvudsak
de villkor, som av mig tillstyrkts, ävensom att
köpeskillingen må tillgodoföras Norrbottens lappfond.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 218.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

Stockholm 1937, Ivar Haeggström^ Boktryckeri A. B.