Kungl Maj:ts proposition nr 215.

13

Nr 215.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning från
domänfonden till kronoarrendatorn 3. Åberg m. m.;
given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 5 mars 1937.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:

Enligt köpebrev den 30 mars 1931 försåldes till kronoarrendatorn Jonas
Åberg lägenheten Mossbo (Kyrkbyn 1922) med en areal av 30.57 hektar av
hemmanet Kyrkbyn nr 19 under kronoparken Mossbo i Alfta socken av Gävleborgs
län för en köpeskilling av 21,435 kronor. Av köpeskillingen erlade
Åberg 2,143 kronor 50 öre kontant samt skuldförbindelse å återstoden. Sedan
det visat sig, att Åberg icke kunde fullfölja köpet, såldes lägenheten den
14 november 1934 å exekutiv auktion, därvid kronan för en köpeskilling av
13,000 kronor inropade lägenheten. Av köpeskillingen erlade kronan kontant
258 kronor 65 öre, utgörande kostnaderna för auktionsförfarandet. Lägenheten
är för tiden till den 14 mars 1937 utarrenderad till Åberg mot ett
årligt arrende av 250 kronor.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

I skrivelse den 8 november 1936 har Aberg anhållit att av kronan utfå dels
å köpeskillingen för lägenheten inbetalade 2,000 kronor, dels ock ersättning
för erlagda avstycknings- och lagfartskostnader med 395 kronor, för vissa
åbyggnader, vilka han ägde redan innan han inköpte lägenheten, nied 1,200
kronor, för uppförande av en trösklada med 450 kronor och för vägarbete
med 300 kronor, eller således tillhopa 4,345 kronor.

Yttranden över ansökningen hava avgivits den 11 december 1936 av domänstyrelsen
och den 26 februari 1937 av statskontoret. Vid domänstyrelsens
yttrande hava fogats utlåtanden av vederbörande jägmästare och Överjägmästare.

Till stöd för ansökningen har Åberg i huvudsak anfört följande.

Aberg hade innehaft ifrågavarande lägenhet på arrende sedan 1908. Före
honom hade hans far innehaft lägenheten. Under den tid, Åberg arrenderat
lägenheten, hade driftsbyggnadema å densamma blivit så bristfälliga, att de
tarvade en större ombyggnad för att jordbruket skulle kunna bedrivas. Kronan
ville icke uppföra erforderliga byggnader, enär de gamla byggnaderna
ägdes av Aberg. Åberg hade fruktat att vid arrendetidens utgång år 1929
bliva ålagd uppföra nya byggnader och att arrendeavgälden skulle höjas. På
grund härav hade han begärt att få köpa den arrenderade jorden. Detta
hade beviljats och köpeskillingen hade bestämts till 21,435 kronor, av vilken
han guldit 2,000 kronor kontant.

Sedan Åberg undertecknat köpebrevet och erhållit lagfart, hade de personer,
som tidigare lovat hjälpa honom med penningar för köpet, vägrat att
fullgöra detta löfte, då de ansett köpesumman för hög. Till följd härav hade
Åberg icke kunnat fullgöra köpet.

Vid alla förrättningar, som föregått fastställande av köpeskillingen, hade
Åberg framhållit, att denna vore alldeles för hög, men hade vederbörande påstått,
att priset vore skäligt och att de icke kunde tillstyrka något lägre pris.
Åberg hade litat till deras omdöme att avgöra frågan.

Före den exekutiva försäljningen hade fastigheten blivit av länsstyrelsen
värderad till 12,600 kronor, inberäknat de Åberg tillhöriga byggnaderna. Vid
auktionen hade Åbergs son bjudit detta belopp, men kronan hade bjudit
13,000 kronor, för vilket belopp kronan fått fastigheten. Efter auktionen
hade Åbergs son erbjudits att övertaga köpet för 15,000 kronor men avböjt
detta, då han ansett priset för högt.

Av den odlade marken hade Åbergs far, Åberg själv och hans söner uppodlat
omkring två tredjedelar. De hade vidare deltagit med mans- och kördagsverken
vid brytande av vägen Alfta—Annefors. Vägen hade byggts av
befolkningen i trakten, vilken deltagit i arbetet i förhållande till fastigheternas
storlek. Åberg hade deltagit efter en delaktighetsgrund av 8 öres-16 8/io
penningland, motsvarande kronans del i Kyrkbyn nr 19. För arbetet hade
Åberg icke erhållit någon ersättning. Arbetet hade börjat 1912 och fortgått
tills vägen insynats till allmänt underhåll 1924. Åberg hade 1922 byggt en
ny trösklada å fastigheten, för vilket arbete han icke heller erhållit någon
gottgörelse.

Med hänsyn till att Åberg som arrendator nedlagt hela sin arbetskraft på
fastigheten hade han velat förvärva den med äganderätt. Han hade även
önskat att därigenom få valuta för det arbete, han nedlagt på fastighetens
förbättrande. I stället för att få ett hem på ålderdomen, hade han blivit ställd
på bar backe utan försörjningsmöjligheter, förlorat sina åbyggnader och blivit
skuldsatt för förskottet å fastigheten, 2,000 kronor, samt för kostnaden i
samband med köpet, 395 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

15

Då det kunde påvisas, att det allmänna konjunkturläget snarare förbättrats
än försämrats från 1930 till 1934 och länsstyrelsen varit villig att sälja
fastigheten för 15,000 kronor den 14 november 1934, vore det styrkt, att
fastigheten övervärderats vid försäljningen till Åberg för 21,435 kronor.

Efter en 1933 genomgången sjukdom hade Åberg ännu icke återfått sina
krafter. Hans hustru vore sjuk sedan flera år. De vore nu ur stånd att
försörja sig. Deras läge vore ytterligare förvärrat genom den skuldsättning
de ådragit sig genom köpet.

Med hänsyn till det anförda anhöll Åberg örn ersättning i förut angivna
hänseenden.

I samtliga yttrandena har tillstyrkts, att Åberg med hänsyn till de ömmande
omständigheter, som förelåge, måtte tillerkännas ersättning. Domänstyrelsen,
överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt och statskontoret hava därvid
föreslagit, att ersättningen måtte bestämmas till 2,500 kronor. Jägmästaren
har förordat ett belopp av 1,450 kronor jämte den del av det å köpeskillingen
inbetalade beloppet, som ej erfordrades för täckande av kronans direkta
kostnader för försäljningen och återköpet av fastigheten. Statskontoret
har därjämte framhållit, att Åberg borde befrias från att erlägga det
belopp, varmed den ursprungligen avtalade köpeskillingen överstege vad
kronan kunnat utfå av Åberg, samt att sagda restbelopp borde i vederbörliga
räkenskaper avskrivas.

Ur yttrandena må i övrigt anföras följande.

Överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt har anfört:

Åberg vore gammal, fattig och sjuklig. På stället hade hans far, han själv
och hans barn nedlagt hela sin arbetskraft och till största delen uppodlat
den nu befintliga åkerarealen. I god tro örn att den före köpet verkställda
värderingen varit riktig hade Åberg under löfte från enskilda personer örn
bistånd undertecknat köpebrevet och erlagt av honom upplånade 2,000 kronor.
Sedan hans löftesmän vägrat att vidare hjälpa honom, hade han ej
kunnat fullgöra köpet.

Någon laglig grund funnes uppenbarligen icke för Åbergs krav och visserligen
kunde ett bifall till framställningen medföra mindre tilltalande konsekvenser,
men om en fattig och sjuklig gammal man, som missräknat sig på sin
förmåga, återfinge det av honom vid köpet inbetalda beloppet med avdrag
för kronans kostnader, syntes detta knappast kunna innebära någon fara.
Åberg hade i varje fall fått erlägga avstyckningskostnaderna och stämpeln.
För dessa utgifter borde han själv svara.

Då staten genom den exekutiva auktionen blivit innehavare av de av
Åberg ägda byggnaderna, syntes rimligheten fordra, att han härför erhölle
skälig ersättning ungefär motsvarande den nytta, som staten kunde hava av
dessa byggnader, vilka utgjordes av mangårdsbyggnad, bagarstuga, uthusbyggnad
och trösklada. Nytt boningshus och ny uthusbyggnad hade av kronan
numera uppförts å lägenheten. Till sistnämnda byggnad hade använts
virket i tröskladan. Den fullständigt värdelösa gamla uthusbyggnaden hade
rivits. Av de gamla byggnaderna å platsen kvarstode numera endast mangårdsbyggnaden
och bagarstugan, av vilka den förra vore värdelös och den
senare, därest den reparerades, kunde komma lill nytta för lägenheten. Under
sådana förhållanden vore skäligt, örn Åberg tillerkändes 1,000 kronor
för såväl bagarstugan som den nytta kronan haft av att disponera virket
i tröskladan. Vad anginge kravet å ersättning för vägarbetet syntes detta

16

Kungl. Majlis proposition nr 215.

Departements chefen.

ej böra godkännas, då Åberg bort långt tidigare hava framställt detta, därest
han önskade ersättning.

överjägmästaren föresloge under åberopande av det anförda, att Åberg i
ett för allt tillerkändes 2,500 kronor.

Domänstyrelsen har anfört bland annat:

Styrelsen vore för sin del tveksam, huruvida Åberg borde erhålla ersättning
för av honom erlagd del av köpeskillingen, på grund av de konsekvenser
en sådan åtgärd kunde komma att medföra. Med hänsyn till de särskilt
ömmande omständigheter och förhållanden i övrigt, som i detta fall förelåge,
ansåge styrelsen dock rimligt, att Åberg tillerkändes gottgörelse härför
ävensom för de byggnader, som vid kronans återköp av lägenheten övergått
i kronans ägo. Den av överjägmästaren föreslagna ersättningen, inalles
2,500 kronor, funne styrelsen skälig. Ärendet syntes ej kunna avgöras utan
riksdagens medverkan.

Styrelsen hemställde därför, att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen medgiva,
att av domänfondens medel finge till Åberg utbetalas 2,500 kronor
under förutsättning, att han förklarade sig godtaga beloppet som full gottgörelse
för framställda anspråk på ersättning.

Med hänsyn till de ömmande omständigheter, som i förevarande fall synas
föreligga, biträder jag de hörda myndigheternas förslag om att till Åberg
av domänfondens medel utbetalas 2,500 kronor. Såsom förutsättning för
utbetalandet torde böra gälla, att Åberg förklarar sig godtaga beloppet såsom
full gottgörelse för sina anspråk. I enlighet med vad statskontoret framhållit
torde Åberg därjämte böra befrias från erläggandet av det belopp,
varmed den ursprungligen avtalade köpeskillingen för ifrågavarande lägenhet
överstiger vad kronan kunnat utfå av Åberg. Sagda restbelopp torde i
sammanhang härmed böra ur vederbörliga räkenskaper avskrivas. Till de
föreslagna åtgärderna torde riksdagens samtycke böra inhämtas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att medgiva dels

att till Åberg under förut angiven förutsättning av domänfondens
medel utbetalas 2,500 kronor,

dels ock att Åberg befrias från erläggande av det belopp,
varmed han alltjämt häftar i skuld för köpet av den i ärendet
ifrågakomna fastigheten, och att nämnda fordran sålunda
må avskrivas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

377690. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.