Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
1
Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående överförande
av vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesffällen
m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1937.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans^
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 5 mars 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:
För tillgodoseende av lapparnas behov av renbete avsattes i samband med
avvittringarna i Jämtlands län vissa områden i fjälltrakterna, de s. k. renbetesfjällen
eller skattefjällen. Sedermera hava dessa i enahanda syfte utökats
med avsevärda markområden, vilka från enskilda förvärvats med anlitande
av medel uppkomna i huvudsak genom försäljning av skog flan renbetesfjällen.
I administrativt hänseende gäller beträffande renbetesfjällen,
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 206. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
att de därtill hörande skogsmarkerna äro ställda under skogsstatens förvaltning.
Inseendet i övrigt över områdena tillkommer länsstyrelsen i Jämtlands
län. Inflytande skogsförsäljningsmedel från renbetesfjällens skogar
redovisas av domänstyrelsen till statskontoret för att tillgodoföras de jämtländska
renbetesfjällens skogsfond, den s. k. renbetesfonden. I samband
med den omgruppering i distrikt och revir av de domänverket underställda
skogar, som ägde rum år 1933, beslöts, att renbetesfjällens skogar i Jämtland
icke skulle ingå i de från och med den 1 januari 1934 nybildade reviren.
Från och med år 1936 har förvaltningen av sistnämnda skogar anförtrotts
åt en särskild skogsstatstjänsteman med biträde av erforderlig underlydande
personal.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 maj 1936 har domänstyrelsen hemställt,
att Kungl. Majit måtte besluta, att nio kronoparker i Jämtlands län
överlätes till de jämtländska renbetesfjällens skogsfond mot att från nämnda
fond till domänfonden överfördes två områden av det s. k. Vålåns renbetesland
i Undersåkers socken. De kronoparker, som enligt domänstyrelsens
framställning skulle överföras till renbetesfjällen, äro följande, nämligen
kronoparken Tjärndalskilen i Frostvikens socken, Tuvattnet i Laxsjö socken,
Juthatten i Hotagens socken, Ytterolden i Offerdals socken, Bunnerviken
och England i Åre socken, Bastudalen och Högdalen i Hallens socken
samt Arådalen i Ovikens socken. De områden, som avses skola överföras
från renbetesfjällen till domänfonden, äro belägna invid kronoparken Håckren
och utgöra delar av hemmanen */4 mantal Fångåmon nr 1, 1ji mantal Vallbo
nr 1 och Vs mantal Vålådalen nr 1 i Undersåkers socken. Vid framställningen
har fogats en av Fredrik Widmark år 1915 utgiven karta över
Jämtlands län, å vilken karta de i framställningen avsedda områdena finnas
utmärkta. Såsom skäl för framställningen har domänstyrelsen huvudsakligen
åberopat önskemålet att erhålla en ändamålsenlig gruppering av domänfondens
förvaltningsområden i Jämtlands län. Ifrågavarande kronoparker
läge nämligen isolerat och avlägset i förhållande till övriga domänfonden
tillhöriga egendomar under det att de läge intill eller i omedelbar
närhet av renbetesfjällen.
över framställningen hava efter remiss utlåtanden avgivits den 29 augusti
1936 av länsstyrelsen i Jämtlands län och den 30 januari 1937 av kammarkollegiet,
varjämte domänstyrelsen i anledning av länsstyrelsens utlåtande
avgivit yttrande den 6 oktober 1936. Framställningen har avstyrkts av länsstyrelsen
men tillstyrkts av kammarkollegiet. Jag torde nu få underställa
förevarande fråga Kungl. Maj:ts prövning.
Innan domänstyrelsen hos Kungl. Majit gjorde berörda framställning, hade
mellan domänstyrelsen och länsstyrelsen förts vissa förhandlingar för uppnående
av enighet i frågan. I sammanhang härmed hade även verkställts
värdering av de ifrågavarande områdena.
I skrivelse den 27 november 1934 till länsstyrelsen anförde domänstyrelsen
sålunda — efter att hava omnämnt vilka kronoparker domänstyrelsen ansåge
böra överföras till renbetesfjällen — bland annat, följande.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
På grund av sin starkt fjällbetonade karaktär lämnade dessa kronopark^
en mycket svag skogsproduktion. Samtidigt åsamkade de domänverket till
följd av sitt spridda och svårtillgängliga läge dryga kostnader för skötseln.
I domänverkets hand vore de därför att anse^ som svaga förvaltningsobjekt.
Däremot syntes det styrelsen, att desamma på grund av sin art och beskaffenhet
med fördel oell bättre än vissa skogsområden inom renbeteslanden
skulle kunna utnyttjas för det ändamål, vartill dessa senare företrädesvis
vore anslagna.
Dessa förhållanden hade hos domänstyrelsen vackt tanken pa ett utbyte av
ifrågavarande kronoparker mot lämpligt sammanhängande område tillhörande
renbeteslanden. Vid övervägande, inom vilken del av dessa vederlaget
till domänfonden med hänsyn till domänverkets intressen lämpligast borde
utläggas därest ett dylikt markbvte kunde komma till stånd, hade styrelsen
stannat vid det i Undersåkers socken belägna komplex av renbetesland, sorn,
vad skogsmarken beträffade, angränsade kronoparken Hackren vid dess
västra rågång. Enligt skogsindelningshandlingarna omfattade detta kornplex
en utmarksareal av 13,298.60 hektar, varav 9,639.27 hektar produktiv
skogsmark och 3,659.33 hektar impediment. Arealfördelningen — ungefär U
produktiv skogsmark och A/4 impediment — vore ur skoglig synpunkt avsevärt
gynnsammare än inom de till utbyte ifrågasatta kronoparkerna, där produktiv
skogsmark och impediment vore till arealen i ungefär lika omfattning
representerade. Alldenstund de spridda skiften, som av domänverket toresloges
till utbyte mot nämnda område, läge nästan helt omgivna av eller intill
renbeteslanden, innebure bytet i hänseende till belägenheten av bytesobjekten
knappast någon olägenhet för renbetesfonden och detta så mycket mindre som
domänstyrelsen åtnöjdes med den mindre areal, som kunde i värde anses motsvara
vad som lämnades i byte. Domänstyrelsen hemställde tor den skull,
att länsstyrelsen ville delgiva domänstyrelsen sin ställning till förslaget.
Länsstyrelsen hörde i anledning av domänstyrelsens framställning lappfogden
i länet. Denne anförde i yttrande till länsstyrelsen den 25 januari 1935,
bland annat:
Påståendet, att ifrågavarande kronoparker, som läge mycket spridda och
med avseende å flertalet endast angränsade renbeteslandet — kronoparken
England läge t. o. m. helt utanför — skulle kunna bättre utnyttjas för renskötselns
behov än själva renbetesfjällen, innebure en betydlig överdrift, da
ingen av de ifrågavarande kronoparkerna kunde användas som uteslutande
betestrakt för någon av lappbyarnas renhjordar ens under några dagar. Kronoparkerna
vöre — med undantag av England — så belägna i förhållande till
renbeteslandet, att betning och annat intrång av renar och lappar dar kunde
ske på grund av sedvanerätt enligt lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige undertiden 1 oktober—30 april. Något
behov att förvärva dessa kronoparker för åtkomst av lavbete förelage salunda
icke. För övrigt plägade renlav ofta så gott som helt saknas i granbestånden,
vilka upptoge största delen av dessa parkers skogbeväxta ytor,
Likväl kunde man icke bortse från, att det från statens synpunkt, såsom
ägare till både renbetesfjällen och kronoparkerna, kunde vara lämpligt
att till nedbringande av förvaltningskostnaderna åstadkomma mer koncentrerade
förvaltningsenheter och att det fran denna synpunkt vore ändamålsenligt
att överföra ifrågavarande kronoparker till renbetesfjällen, oaktat
deras värde vore sådant, att de måhända snarare medförde utgifter än bidroge
till ökade inkomster för renbetesfonden. Sådan överföring borde emellertid
föregås av en allsidig värdering, vartill länsstyrelsen borde s;''.|''n< ''■ ’le
utse värderingsman. Under hänvisning till det anförda avstyrkte lappfogden,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 206-
att vid överföring av ifrågavarande kronoparker till renbeteslanden vederlag
skulle utgå fran renbeteslandens skogsmark.
Länsstyrelsen anförde härefter i skrivelse den 25 februari 1935 till domänstyrelsen
i huvudsak följande:
Då lapparna bleve hårt trängda av den fortskridande bebvggelsen i fjälltrakterna
och det därför syntes angeläget och nödigt icke blott ätt undvika
allt som kunde landa deras näring till förfång och minska deras lust att
tortsatta med renskötseln utan även i görligaste mån bereda bättre möjligheter
tor deras näringsfång, kunde länsstyrelsen icke godtaga förslaget örn överlåtande
av något område å domänverket. De till byte föreslagna kronoparkerna
vöre mycket svaga förvaltningsobjekt. Den avkastning, de lämnade, uppginge
icke till vad de krävde i förvaltningskostnader. För länsstyrelsen framst0^
det såsom en bjudande nödvändighet att söka av de till lappväsendet
anslagna områdena utvinna större avkastning, ty de krav, som inom den närmaste
tiden komme att ställas på länets lappfonder, kunde beräknas bliva
bade manga och stora. Den minskning i förvaltningskostnaderna, som förslaget
avsåge att medföra, syntes kunna ernås på sådant sätt, att de ifrågavarande
kronoparkerna överfördes från domänfonden till renbetesfonden och
domänfondens tillgångar nedskreves med deras bokförda värde. Om detta
förslag icke kunde godtagas, vore länsstyrelsen villig tillstyrka, att kronoparkerna
inköptes för utvidgning av renbeteslanden, därest överenskommelse om
köpeskillingen kunde träffas.
Domänstyrelsen anförde härefter till förtydligande av sin ståndpunkt i
skrivelse till länsstyrelsen den 12 mars 1935 i huvudsak följande.
Styrelsen hade avsett att i vederlag för kronoparkerna bekomma allenast
den areal inom det föreslagna skogsområdet invid Håckren, som i värde kunde
befinnas motsvara kronoparkerna i fråga. Med den kännedom, stvrelsen
hade om ifrågavarande områdes relativt goda beskaffenhet med hänsyn till
skogsproduktionen och befintlig standskog, hade stvrelsen den uppfattningen
att arealen av det område, som skulle överföras till"domänfonden, komme att
betydligt understiga arealen av de kronoparker, som avsetts att överlämnas
till renbetesfonden. Styrelsen föreställde sig, att detta vederlag skulle i huvudsak
kunna inrymmas inom den del av ifrågavarande skogstrakt, som begränsades
i norr av vattendragen Ottsjön—Storån—Åmen, i öster av kronoparken
Hackrens västra rågång, i söder av s. k. Helgtjärnarna och i väster av Fångån.
finge vidare framhålla, att styrelsen alltid ansett, att lapparna
alltjämt skulle bibehållas vid sina förutvarande rättigheter inom det område
av ifrågavarande renbetesland, som komme att tillföras domänfonden, dock
att, därest fråga skulle uppsta örn bosättning av lappar inom området, sådan
syntes böra avgöras enligt de grunder och i den ordning, som i kungörelsen
den 18 juli 1928 angående grunder för upplåtelser åt lappar av lägenheter
ä kronomark vore föreskrivet beträffande dylika upplåtelser å kronomark
nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län.
Sedermera verkställdes av biträdande överlantmätaren i Jämtlands län G.
Jonsson samt jägmästaren E. Magni såsom representant för länsstyrelsen
och e. o. jägmästaren S. Collinder såsom representant för domänstyrelsen
värdering av de kronoparker och det område av renbeteslanden, som avsåges
i domänstyrelsens framställning.
I värderingsinstrumentet, som är dagtecknat den 14 november 1935, fanns
5
Kungl. May.ts proposition nr 206.
intagen följande tablå rörande områdenas areal och dennas fördelning å
olika ägoslag:
Kronopark |
Socken |
A r |
e a 1 i |
h e k t a |
r |
||
Skogs- mark |
Impedi- ment |
Fjäll |
Summa utmark |
Inägor |
Summa S:m |
||
Tjärndalskilen Tuvattnet Juthatten Ytterolden Bunnerviken England Bastudalen Högdalen Arådalen |
Frostvikens Laxsjö Hotagens Offerdals Åre > Hallens » Ovikens |
1,200. »4 |
408.56 |
60.00 941.97 81.36 |
1,609.50 1,293.81 350.00 2,085.20 4,088.49 466.72 1,363.08 364.23 1,125.02 |
0.92 2.77 1.75 |
1.009.50 1,293.81 350.00 406.72 1,304.00 307.00 |
Summa för kronoparker |
0,378.56 |
5,284.16 |
1,083.33 |
12,746.05 |
5.44 |
12,751.49 |
|
Vederlagsområde: 1. Del av Vålåns | Underåkers renbetesland 2. D:o av skifte IV | |
2,471.85 1,213.15 |
630.85 133.30 |
4 25 |
3,106.95 1,316.45 |
4.60 |
3,111.55 1,340.45 |
|
j Summa vederlagsmark |
3,C85.oo |
704.15 |
4.25 |
4,453.40 |
4.60 |
4,458.00 |
I värderingsinstrumentet fanns vidare upptagen en tablå rörande skogsmarkens
fördelning å olika bonitetsklasser. Denna tablå var av följande
innehåll:
Fastighet |
Bonitet (Idealbonitet i kbm) |
||||||
IV (4-4.6) |
V (3—3.5) |
VI (2—2.5) |
VII (1.8) |
VIII (1.2) |
IX (0.5) |
Summa |
|
Area |
lihé |
k t a r |
|||||
Krp. Tjärndalskilen...... |
16.84 |
64.96 |
672.99 |
377.16 |
44.37 |
24.62 |
1,200.94 |
> Tuvattnet.......... |
— |
— |
21.97 |
43.94 |
291.00 |
4o0.85 |
807.76 |
> Juthatten.......... |
— |
— |
— |
K O.oO |
85.00 |
— |
185.00 |
> Ytterolden ........ |
15.00 |
80.00 |
212.00 |
160.0U |
200.00 |
95.65 |
702.65 |
» Bunnerviken ...... |
_ |
73.75 |
136.75 |
697.4 6 |
576.85 |
687.33 |
2,172.14 |
> England .......... |
_ |
— |
73.56 |
189.74 |
7.40 |
0.20 |
270.69 |
> Bastudalen ........ |
_ |
37.92 |
227.35 |
32.78 |
29.02 |
31.50 |
35N.57 |
» Högdalen.......... |
_ |
4.75 |
74.80 |
98.97 |
2.25 |
33.72 |
214.49 |
> Arådalen .......... |
— |
— |
— |
34.4ii |
101.oo |
270.92 |
406.32 |
Summa |
31.84 |
201.38 |
1,419.21 |
1,731.45 |
1,336.89 |
1,594.7 9 |
6,378.56 |
% |
0.5 |
4.1 |
22.2 |
27.2 |
2 l.O |
25.0 |
100.0 |
Vederlagsområdet av: |
|||||||
1. Vålåns renbetesland av |
|||||||
skifte I och II........ |
— |
— |
31.76 |
799.02 |
1,087.29 |
550.79 |
2.471.86 |
% |
— |
— |
1.4 |
32.4 |
44.0 |
22.2 |
100.0 |
2. D:o av skifte IV...... |
_ |
_ |
_ |
420.01 |
496.74 |
296.40 |
1,213.15 |
% |
— |
— |
— |
:-5 |
41 |
24 |
ion |
Summa vederlagsmark |
_ |
_ |
34.75 |
1,219.03 |
1,584.03 |
847,19 |
8,685.00 |
% |
— |
1 |
33 |
43 |
23 |
100 |
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Förrättningsmännen anförde i värderingsinstrumentet, bland annat, följande.
Sedan förrättningsmännen under augusti 1935 verkställt besiktning å
marken av de till utbyte ifrågasätta områdena, hade de verkställt värdering
av bytesområdena och därvid enats örn värdena å dessa. Då vid värderingens
handläggning framgått, att de till utbyte ifrågasatta kronoparkerna
icke kunde till värdet motsvaras av det ursprungligen föreslagna vederlagsområdet
av \ ålåns renbetesland, hade räknats med ett tilläggsområde av
nämnda i enbetesland söder örn Ottsjön, vilket å Widmarks karta angivits
med röd streekning. Do olika bytesområdena betingade följande värden,
nämligen kronoparkerna 58,500 kronor, därav 13,200 kronor utgjorde markvarde
och 45,300 kronor skogsvärde, samt vederlagsmarken 57,200 kronor,
därav 11,200 kronor belöpte å marken och 46,000 kronor å skogen. Kronoparkerna
hade sålunda ett mervärde av 1,300 kronor. Med hänsyn till den
osäkerhet, som alltid måste vidlåda värderingsresultat av detta slag, torde
man, med bortseende från nämnda skillnad, kunna anse, att de olika bytesomradena
motsvarade varandra i värde. De beräknade värdena vore, med
hänsyn till de betydande arealerna, jämförelsevis låga. Förrättningsmännen
hade emellertid, i betraktande av de under den närmast förflutna tiden starkt
\ axlande konjunkturerna, ansett befogat räkna med en låg värdeskala, särskdt
då i förfarande tall vore fråga om skogsfastigheter i mindre goda
produktions- och avsättningslägen. För ett markutbyte spelade dock värdeskålan
tydligen ingen roll, om endast bytesområdena bragtes att motsvara
varandra i värde.
Sedan domänstyrelsen erhållit värderingsinstrumentet föreslog styrelsen i
skrivelse till länsstyrelsen den 19 november 1935 villkor för den ifrågasatta
transaktionen saint anhöll örn länsstyrelsens godkännande.
Länsstyrelsen infordrade i anledning härav förnyat yttrande från lappfogden
i länet. Kuppfogden, som avstyrkte det ifrågasatta överförandet av
vissa delar av renbetesfjällen till domänfonden, anförde såsom stöd härför,
bland annat, följande.
Vederlagsområdena tillhörde hemman i trakten av Vålån, vilka jämte
andra hemman efter lappallmoge^ hörande av 1883 års lappkommitté utpekats
såsom nödvändiga för lapparnas i orten renskötsel och som en år
1886 tillsatt kommitté ansett tillhöra den mark, som vore oundgängligen nödig
för att bereda lapparna vid de för dem avsatta land tillgång till skog
eller renbete. I anledning härav hade hemmansdelarna i östra Vålådalen
och hemmanet Fångåmon blivit förvärvade till renbetesland. Länsstyrelsen
hade därvid i skrivelser till Kungl. Maj:t den 22 december 1899 beträffande
de förra uttalat, att heminansdelarna på grund av sitt läge i omedelbar närhet
av ett renbetesfjäll mäste anses för lapparnas behov nästan oundgängligen
nödigt och den 23 november 1900 beträffande Fångåmon, att hemmanet
i fråga på grund av sin belägenhet vore för lapparnas behov erforderligt.
När ifrågavarande hemman, efter stor utredningsmöda, av vederbörande
lappar, av kommittéer, av länsstyrelsen och Kungl. Majit enstämmigt
ansetts vai a nödvändigt för lapparnas renskötsel och enligt vad vid sammanträden
med den nuvarande generationen av lappar uttalats fortfarande av
dem alltjämt begagnades, syntes kraftigare skäl för deras bibehållande i
samma egenskap icke kunna anföras.
Från affärssynpunkt kunde innebörden i denna bytesfråga sägas vara att
byta bort 3,685 hektar välbelägen skogsmark med ett medelvärde av 12 kro
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
nor 75 öre per hektar växande och delvis oavverkad skog mot 9 i och intill
fjällen utströdda kronoparker om tillhopa 6,380 hektar med ett medelvaide
av 7 kronor 13 öre per hektar växande skog med ända till 17^ ar gamla
stämplingsposter av huvudsakligen granskog. Man vågade pasta att intet
trävarubolag och ingen erfaren skogsaffärsman skulle i kronans stalie vilja
ingå på detta byte. Enbart för hemmanen Fångåmon hade renbeteslonden
betalat 152,000 kronor och nu skulle man realisera mer än 65 /o av arealen
och i varje fall den värdefullaste marken jämte 1,213 hektar ytterligare välbelägen
skogsmark och i gengäld få några kronoparker (overloppsmarker),
vilka för lapparnas behov av renbete och bränsle kunde tagas i anspråk pa
grund av sedvanerätt. 1QQC
Efter framställning av länsstyrelsen hade Kungl. Maj:t den 16 juli 188b
uppdragit åt vissa personer att efter noggrann undersökning pa stallet inkomma
med förslag å den enskilda tillhörig mark, som de funne oundgängligen
nödig för att under månaderna maj—september bereda lapparna vid
de för dem avsatta land tillgång till skog eller renbete. I sitt betänkande
hade dessa fäst särskild uppmärksamhet på att, utom vad som nödvändigt
erfordrades för att skaffa bete åt renarna, det kunde hilva nödigt att pa ett
eller annat ställe förvärva mark för beredande av naturliga gränser mellan
lappmarken och den odlade bygden. Genom förvärv av nu ifrågavarande
hemman och hemmansdelar hade vunnits en sådan naturlig gräns nämligen
stranden av Ottsjön och utloppet därur, Storån. Ett medgivande till domänstyrelsen
bytesförslag skulle i realiteten innebära ett underkännande av denna
synpunkt och en medverkan till ett delvis upprivande och omintetgörande
av de fördelar, som tidigare vunnits till renbetesmarkernas utvidgning.
Över föreliggande bytesfråga hade lapparna i Tranns och Anarisets lappia
blivit hörda. Av deras uttalande framginge otvetydigt, att de tor närvarande,
då snötäcket eller isbildning ej gjorde lavbetet oåtkomligt andande
de till utbyte nu ifrågasatta områdena, som för vår-, sommar- och höstbete
hade samma betydelse för renskötseln i orten som tillförne. Situationen vöre
sålunda ännu alltjämt densamma som då de inköptes just för lapparna och
d6r3.s renskötsel.
Med hänsyn till den betydelse nu ifrågavarande mark hade för lapparna
avstyrktes på det allra kraftigaste och enträgnaste bifall till domanstyrelsens
bvtesförslag, då det för renbetesfonden och för lapparnas renskötsel icke
medförde en enda fördel men väl kunde, om det genomfördes, för framtiden
binda de myndigheter, som hade att tillrättalägga och främja lapparnas utkomstmöjligheter.
Vid lappfogdens yttrande fanns fogat protokollsutdrag från sammanträde
med Tranris lappby den 9 december 1935 och med Anarisets lappby den 30
i samma månad, vilka protokollsutdrag utvisade, att vid sammanträdena närvarande
lappar uttalat sig för att få med full dispositionsrätt bibehålla ifrågavarande
områden av renbetesfjulien.
Länsstyrelsen förklarade i skrivelse den 31 mars 1936 — under hänvisning
till lappfogdens yttrande — att länsstyrelsen icke kunde biträda domanstyrelsens
förslag örn överförande av de ifrågavarande omradena av renbetestja 1-len till domänfonden. Länsstyrelsen framhöll, att syftet med domanstyre -sens framställning, nämligen nedbringande av förvaltningskostnaderna, kunde
vinnas genom de ifrågavarande kronoparkornas förläggande till reviret för
renbetesfjäll^, med skyldighet för jägmästaren att för dessa kronoparker avgiva
särskild redovisning. Länsstyrelsen förklarade sig emellertid villig att
medverka till att de kronoparker, varom nu vore truga, forvarvades tor ut
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
58dfoonkronorenbeteSlanden tiU det &V värderin8smännen åsätta värdet av
I den nu förevarande till Kungl. Majit gjorda framställningen har domänstyrelsen
till en början anfört följande.
inom ett geografiskt tämligen väl avgränsat område av Jämtlands län funnes,
förutom renbetesland och skyddsskogar, ett antal kronoparken spridda
över stora vidder och pa betydande avstånd från varandra. Skogstillgången
a dessa kronoparker vore till stora delar att karakterisera såsom fjällskog och
avsevarda områden kunde med hänsyn till utnyttjandet betraktas såsom’renbetesJand
Ä dessa skogar agde lapparna enligt lagen om de svenska lappar1
Vfn U renbete i SY?nge rolighet att vistas med sina renar under tiden
1 °*!ob.er~30 aPr‘1- Förvaltningen och bevakningen av nämnda skogar
medförde pa grund av de isolerade lägena för domänfonden betydande kostnad?-r''u
7et ''''O1-?,,11''''6.11 att befara, att svårigheter skulle möta att tillvarataga
möjligheterna till minskning av kostnaderna för avverkning och flottning
genom ett lämpligt virkesuttag samtidigt å skogar, tillhörande de skilda för
:-rr.
?S,°rad?na- Det hade med hansyn härtill synts domänstyrelsen vara
till fördel tor saval renbetesfonden som domänverket, att ett utbyte av vissa
marker medan nämnda parter komme till stånd. Vid de underhandlingar,
5?m./°0rts meban länsstyrelsen i Jämtlands län och domänstyrelsen, hade därlor
ifragasatts utbyte av mark mellan jämtländska renbetesfjällens skogsfond
OCf\r.?oman‘onden’ därvid visst invid kronoparken Håckren beläget område
av Valans renbetesland i Undersåkers socken skulle förslagsvis utbytas mot
mo i fjälltrakterna — intill av renbetesfjällens skogsfond disponerade omraden
- belägna kronoparker i Jämtlands län. Syftemålet med markutbytet
hade varit att åstadkomma en ändamålsenligare gruppering av förvaltningsområdena,
enär berörda kronoparker läge isolerat och avlägset i förhålla11.
1^ hill övriga, domänfonden tillhöriga egendomar, medan de däremot låge
intill eller — i ett fall — i omedelbar närhet av renbetesfonden tillhöriga
skogar. ö
Efter att hava redogjort för gången av förhandlingarna mellan domänstyrelsen
och länsstyrelsen har domänstyrelsen vidare anfört:
En överlåtelse till renbetesfjällens skogsfond av ifrågavarande kronoparker
utan vederlag ansåge styrelsen icke böra ifrågakomma. Vad anginge länsstyrelsens
förslag, att kronoparkerna skulle inköpas för utvidgning av renbeteslanden,
finge styrelsen anföra, att en försäljning av kronoparkerna till det
vid värderingen för markutbyte åsätta värdet icke kunde av styrelsen biträdas.
Värderingsmännen hade i värderingsinstrumentet framhållit, att de
bytesområdena åsätta värdena vore jämförelsevis lågt beräknade. Styrelsen
hade även funnit, att de beräknade värdena varit mycket låga. Styrelsen
hade emellertid icke funnit skål till ändring av värdena, så länge de endast
vöre avsedda att läggas till grund för en jämförelse av bytesobjekten och
dessa kunde bringas att motsvara varandra i värde.
Länsstyrelsens uppfattning, att det föreslagna markutbytet skulle medföra
olägenheter för lappväsendet, kunde domänstyrelsen icke dela. De
fastigheter tillhörande renbetesfjällens skogsfond, vilka skulle beröras av
markutbytet, hade inköpts för betryggande av renskölseln, d. v. s. för säkerställande
av tillgången på lämpliga betesområden för renarna. Domänstyrelsen
hade emellertid föreslagit, att bland villkoren för markutbytet skulla
mtagäs bestämmelse, att lapparna skulle bibehållas vid sina förutvarande
rättigheter inom de områden av ifrågavarande renbetesland, som skulle till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
9
föras domänfonden, dock att fråga om bosättning av lappar borde avgöras
enligt vad i kungörelsen angående grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter
å kronomark vore föreskrivet beträffande upplåtelse nedom odlingsgränsen
i Norrbottens och Västerbottens län. Domänstyrelsen ansage, att
lapparnas intressen härigenom måste bliva fullt tillgodosedda. Som belägg
härför finge domänstyrelsen åberopa ett av länsstyrelsen i skrivelse till domänstyrelsen
den 25 februari 1935 gjort uttalande, att ett förvärv av de till
utbyte föreslagna kronoparkerna icke vore av något större värde för lappväsendet,
då dessa områden under de tider av året, då de kunde vara till
nytta för renskötseln, enligt gällande lapplag på grund av sedvanerätt kunde
disponeras av laoparna för renbete. Det syntes uppenbart, att de skäl, länsstyrelsen
här anfört, lika väl kunde användas för att motivera en överlåtelse
av mark från renbetesfjällens skogsfond till domänfonden, då lapparnas näringsfång
därvid lika litet koinme att beröras.
Domänstyrelsen ansåge på anförda skäl, att det ifrågasatta markutbytet
borde kunna komma till stånd, då därigenom ur skogsförvaltningens synpunkt
avsevärda fördelar vore att vinna.
Då markutbytet icke kunde medföra något hinder för utövandet av lapparnas
näringsfång, finge styrelsen hemställa, att Kungl. Majit ville besluta,
att ett markutbyte bomme till stånd på följande villkor, att domänstyrelsen
till de jämtländska renbetesfjällens skogsfond överläte ifrågavarande nio
kronoparken att de jämtländska renbetesfjällens skogsfond till domänfonden
överläte de å den av Fredrik Widmark utarbetade och år 1915 utgivna
karta, dels med svart, dels även med röd streckning angivna områden av det
s. k. Vålåns renbetesland i Undersåkers socken, vilka områden utgjorde delar
av jordeboksenheterna V4 mantal Fångåmon nr 1 (Fångåmon l1), V4 mantal
Vallbo nr 1 (Vallbo l1) och hemmanet Vs mantal Vålådalen nr 1 (Vålådalen
l1); att områdena tillträddes den 1 januari 1937, att markutbytet skedde utan
vederlag i penningar, att avverkning av skog å bytesområdena icke skedde
intill tillträdesdagen med undantag för tidigare försåld, vid värderingstillfället
å rot kvarstående skog, som icke ingått i värdeberäkningen, att domänverket
skulle förbehållas nyttjanderätt till följande byggnader jämte erforderliga
tomtområden och utfartsvägar, nämligen dels en invid Fångåmons
arrendegård befintlig s. k. befälskoja och ett stall för fyra hästar, dels även
ett båthus vid Ottsjön intill Storåns utlopp, att de jämtländska renbetesfjällens
skogsfond å ena sidan och domänfonden å andra sidan betalade alla intill
tillträdesdagen förfallna utskylder avseende dem nu tillhöriga bytesområden,
att jämtländska renbetesfjällens skogsfond och domänfonden skulle
gottgöra varandra för vad de kontant eller in natura uppburit eller kunde
komma att uppbära i form av arrende eller annan avgiild för dem nu tillhörig,
av markutbytet omfattad jord för tid efter tillträdesdagen, liksom även
vara berättigade till motsvarande ersättning, avseende tiden före tillträdesdagen,
att lapparna alltjämt skulle bibehållas vid sina förutvarande rättigheter
inom de områden av ifrågavarande renbetesland, som .skulle överföras
till domänfonden, dock att fråga om bosättning av lappar inom dessa
områden skulle avgöras enligt vad i kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 314)
angående grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark beträffande
upplåtelse nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län
vore föreskrivet, samt att avstyckning av de områden av renbeteslandet, som
överlätes till domänstyrelsen, icke skulle ske, utan områdena, där naturliga
gränser ej funnes, genom upphuggning av linjer eller uppförande av rösen
på domänfondens bekostnad skulle avskiljas fran övriga delar av renbeteslandet.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
I sitt över framställningen den 29 augusti 1936 avgivna yttrande har länsstyrelsen
anfört, bland annat, följande.
Det borde kraftigt understrykas, att ett överflyttande av de ifrågasatta vedel
lagsomradena under domänstyrelsens förvaltning, med rätt för lapparna
att varda bibehållna vid deras nuvarande rättigheter till renbete m. m., skulle
bestämt strida mot den grundsats, som läge till grund för Kungl. Maj:ts
och riksdagens under de senaste arén fattade beslut angående domänverkets
bestyr med vissa enskilda och allmänna skogar, nämligen att de skilda ändamål,
som de olika kategorierna skogar hade att tjäna, bäst främjades därav,
att dessa underställdes särskilda myndigheter, vilka hade till uteslutande
uppgift att befordra nyssnämnda ändamål.
Länsstyrelsen betvivlade icke domänstyrelsens vilja att på bästa sätt tillgodose
lapparna, i händelse det ifrågasatta markbytet trots allt skulle komma
till stånd. Detta skulle emellertid innebära, att ett för lappväsendet oumbärligt
omiade för all framtid överfördes till förvaltning av annan myndighet,
som icke vore direkt inriktad på att främja renskötseln eller överhuvud
lapparnas intressen utan som hade till uppgift att på det i ekonomiskt avseende
lämpligaste sättet förvalta de skogar och domäner, som vöre densamma
anförtrodda. Det läge i sakens natur, att intressekonflikter därvid lätt
kunde uppkomma och att rivningspunkter fullständigt i onödan därigenom
tillskapades mellan lapparna och domänverkets tjänstemän- Uppstode sådana
intressekonflikter finge det antagas, att de icke sällan komme att avgöras
till lapparnas nackdel utan att de myndigheter — lappfogden och länsstyielsen
- som i övrigt hade till uppgitt att handlägga frågor rörande lappväsendet
inom länet, finge tillfälle att tillgodose lapparnas intressen. Det
föreslagna markutbytet skulle därför och med hänsyn jämväl till dess betvdelse
för lapparnas bosättning vara till förfång för lapparna och helt i onödan
vålla dem oro och besvär. Länsstyrelsen hade därför den bestämda
uppfattningen, att ett bifall till domänstyrelsens framställning skulle vara
till avgjord skada för lappväsendet.
Beträffande ett inköp av de för utvidgning av renbeteslanden ifrågavarande
kronoparker har länsstyrelsen anfört i huvudsak:
Det av värderingsmännen funna värdet å kronoparkerna syntes vara det
högsta, som kunde ifragasättas vid ett inköp tor lappväsendets räkning. I
sin föreliggande framställning hade domänstyrelsen visserligen förklarat sig
godtaga denna värdering vid ett byte mellan kronoparkerna och de ifrågasatta
vederlagsområdena men ansett, att värdet å kronoparkerna vore för
lågt för att läggas till grund för en försäljning. Då länsstyrelsen under inga
som helst förhållanden kunde förorda en högre köpeskilling än värderingsmännen
angivit, måste frågan örn förvärv av kronoparkerna för lappväsendets
räkning anses vara definitivt fallen.
Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat ett utlåtande av lappfogden i
Jämtlands län, i vilket denne på i huvudsak förut anförda skäl avstyrkt domänstyrelsens
framställning.
I anledning av länsstyrelsens yttrande anförde domänstyrelsen i utlåtandet
den 6 oktober 1936:
Styrelsen hade utgått ifrån, att ett ändamålsenligt ordnande av förvaltningen
av bytesobjekten vore för det allmänna av huvudsaklig vikt. Till
stöd för denna sin uppfattning finge styrelsen åberopa jämväl Kungl. Maj:ts
brev den 13 juli 1887, enligt vilket de områden av renbeteslanden, som vore
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
huvudsakligen ägnade till skogsbol, skulle ställas under domänstyrelsens
förvaltning. Av nämnda brev syntes framgå, att man åsyftat en fördelning
så långt möjligt av förvaltningsuppgifterna efter deras art, varigenom länsstyrelsen
skulle i princip befrias från uppgifter, som sammanhängde nied
förvaltning av skog. Länsstyrelsen syntes nu hava fattat sin uppgift såsom
åtminstone tvåsidig, dels att direkt tillgodose renskötseln genom säkerställande
av erforderliga områden för renbete och lapparnas uppehåll, dels
även att inom vissa områden av renbeteslanden bedriva affärsmässig skogsskötsel.
Detta betraktelsesätt kunde vara förklarligt med hänsyn till den utveckling,
som förvaltningsuppgifterna under senare tid undergått sedan med
renbetesfondens ökade ägovidder följt så betydande skogsområden, att tor
dessa ansetts behöva inrättas en särskild skogsförvaltning. Det torde emellertid
ej vara ändamålsenligt, att renbetesfonden alltmer utvecklades till ett
på skogsområdet självständigt affärsdrivande företag, utan man torde alltjämt
få anse, att renbetesfjällens fastigheter skulle hava till huvudsaklig
uppgift att befrämja lapparnas behov av mark för renbete m. m. onder
sådana förhållanden syntes det i varje fall icke kunna vara till nackdel tor
lapparnas intressen, att en arrondering av förvaltningsobjekten avagabragtes,
så att renbetesfondens förvaltning koncentrerades inom fjällområdena. Givetvis
måste detta ske på sådant sätt, att renbetesfondens tillgångar icke
minskade i värde.
I fråga om olägenheterna för renskötseln och lapparnas bosättning till
följd av den ifrågasatta överföringen av delar av renbeteslanden till domänfonden
har domänstyrelsen anfört:
Styrelsen hade vid utväljandet av vederlagsområdena så långt möjligt sökt
beakta lapparnas behov av områden för bosättning och annat uppehåll. Enligt
det framlagda bytesförslaget skulle således mellan de två vederlagsområdena
lämnas ett korridorliknande område på ömse sidor örn landsvägen
till Vålådalen, inom vilket område vore belägen arrendegården Fångåmon.
Bosättning av lappar torde i första hand kunna ifrågakomma inom detta
område. Styrelsen hade tidigare ansett, att fråga om bosättning av lappar a
vederlagsområdena borde avgöras enligt vad i kungörelsen den 18 juli 1J28
(nr 3141 vore föreskrivet beträffande upplåtelse nedom odlingsgränsen, men
vore styrelsen villig att, för att tillmötesgå länsstyrelsens önskemål, tillstyrka
att sådan fråga finge avgöras enligt vad i samma kungörelse vore föreskrivet
för dylik upplåtelse å kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens och
Västerbottens län.
Vad angår det av länsstyrelsen föreslagna sammanförandet av ifrågavarande
kronoparker till gemensam förvaltning med renbetesfondens fastigheter
med skyldigheter för förvaltaren att avgiva särskild redovisning för
kronoparkerna har domänstyrelsen anfört, att i så fall skulle uppstå en
sådan sammanblandning av förvaltningsuppgifter, som statsmakterna genom
under senare tid fattade beslut sökt undvika. Domänstyrelsen har
därför bestämt avstyrkt ett ordnande av förvaltningen på det av länsstyrelsen
föreslagna sättet.
Kammarkollegiet har i sitt yttrande till en början ingått på renskötselförhållandena
i Jämtlands län och i detta hänseende an lort:
Vid utfärdandet av de bestämmelser, med tillämpning varav avvittringen
i Jämtland igångsattes, hade lapparnas och renskötselns intressen blivit bort
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
glömda. Först sedan avvittringen avsevärt framskridit hade detta förhållande
upptäckts. Vissa rättelser hade man väl då försökt vidtaga, men det
hade varit för sent och de områden, renbetesfjällen, som lämnats övriga åt
lapparna såsom särskilt förbehållna renbetesmarker, där de även sommartid
skulle få uppehålla sig med sina renar, hade kommit att bliva allt
för snävt begränsade. Aven fjällområdena hade sålunda blivit i stor utsträcknmg
tdldelade enskilda, så att dessas ägor på sina ställen sträckt sig lånat
m i fjällen delvis anda fram till norska gränsen. Till kronoparker hade
foga mark blivit över. Endast en del spridda, jämförelsevis mindre områden
hade avsatts därtill.
Genom den vid avvittringen tillämpade ordningen hade för lapparna uppstått
stora svårigheter. Till åvägabringande av lindring härutinnan hade
igångsatts utredning rörande den enskilda tillhöriga mark, som borde för
renbetesfjällens utvidgning återförvärvas. Tillika hade genom domänstyrelsen
undersökning av skogstillgången å renbetesfjällen verkställts i avsikt
att tillse, huruvida genom försäljning av skog medel till inköp av dylik mark
kunnat erhallas. Det hade därvid beräknats, att utan fara för skogens bestånd
och utveckling en avverkning av omkring 820,000 träd kunde äga rum
under loppet av 20 år. Kungl. Majit hade sedan föreslagit 1887 års riksdag
*“nmedglva\att behållna avkastningen av den skogsavverkning på renbetesi
n nV»0m 1..en!ighet m(:d domänstyrelsens förslag kunde varda föreskriven,
skulle ta användas till förvärvande av mark för utvidgning av sagda fjäll i
avsikt att bereda lapparna nödigt utrymme under tiden från maj till september
(vilken tid renarna ej ägde vistas å utom renbetesfjällen belägen
mark) samt att, när vissa delar av förvärvade områden kunde genom skogsavverkning
eller annorledes lämna avkastning eller ej vore för det avsedda
andamålet nödiga, på Kungl. Majit skulle få bero att ställa sådana delar under
skogsstatens förvaltning eller utarrendera eller försälja dem, under iakttagande
därav, att avkastningen eller försäljningssumman, den sistnämnda
därest Kungl. Majit ej prövade den böra användas för att på annan trakt
mom länet utvidga lapparnas renbetesrättigheter, tillfölle statsverket Vad
Kungl. Majit sålunda föreslagit hade vunnit riksdagens bifall
Därefter hade Kungl. Majit den 13 juli 1887 uppdragit åt domänstyrelsen
att föranstalta om skogsavverkningen samt åt länsstyrelsen att förbereda
inköp av till renbetesfjällens utvidgning nödig mark. När länsstyrelsen
tunne lämpliga inköp kunna ske, skulle frågan därom underställas Kungl
Maj its provning, i samband varmed skulle avgivas förslag, huruvida mark,
som förvärvades, borde förenas med angränsande renbetesfjäll eller ställas
under skogsstatens förvaltning eller utarrenderas eller, såsom obehövlig för
ändamålet, avyttras. De för skogsavverkningen inflytande behållna försäljmngsmedlen
skulle inlevereras till statskontoret och där särskilt bokföras
såsom jämtländska renbetesfjällens skogsfond. Från denna fond skulle nödiga
medel utgå for de av Kungl. Majit fastställda fastighetsköpen.
Vidare hade genom Kungl. Majlis brev den 22 maj 1891 och i överensstämmelse
därmed givna föreskrifter förordnats, att de förvärvade områdena
skulle upplåtas för lapparnas behov i likhet med angränsande renbetesfjäll,
att den å områdena befintliga skogsmarken skulle ställas under skogsstatens
förvaltning samt att å områdena befintliga inägor, åbyggnader samt
slåtter- och fäbodelägenheter skulle, där länsstyrelsen prövade det kunna ske
utan men for renskötseln, upplåtas på arrende åt bofasta, med iakttagande
av att arrendatorn underkastades de inskränkningar i nyttjanderätten, som
föranleddes av den åt lapparna upplåtna rätten att använda ifrågavarande
områden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
13
Genom särskilda Kungl. Ma.j:ts brev åren 1888—1893 hade medgivits inköp
av ett stort antal hemman och lägenheter inom fjällsocknarna i länet. Även
därefter hade fastigheter, ehuru i mindre utsträckning, inköpts. Enär de
inköpta fastigheterna bestått icke allenast av fjällmark utan även av inägor
och skogsmarker, hade särskilt genom försäljning av skog från fastigheterna
under årens lopp erhållits en betydande avkastning, som tillförts jämtländska
renbetesfjällens skogsfond, varav medel använts till inköp av betesområden
ävensom till åtskilliga andra utgifter, i främsta rummet sådana som tarvats
för fastigheternas förvaltning eller stått i nära sammanhang därmed. Från
fonden, som vid utgången av budgetåret 1935/1936 uppginge till i avrundat
tal 1,637,000 kronor, hade överförts betydande belopp till Norrbottens och
Västerbottens län för bildande av Norrbottens lappfond och Västerbottens
lappfond.
Reglerna för den rätt, varmed lapparna ägde begagna sig av renbetesfjäll^
i Jämtlands län och till deras utvidgning upplåtna områden, återfunnes
numera i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas rätt
till renbete i Sverige. Beträffande dessa regler erinrades, att, liksom jämväl
enligt tidigare lagstiftning varit fallet, lapparna ägde att under varje tid av
året uppehålla sig med sina renar å renbetesfjällen med tillagda områden.
Där utanför finge de ock använda sig av de trakter, som de efter gammal
sedvana besökt med sina renar, dock endast under oktober—december samt
januari—april månader.
Redan i samband med avvittringen hade föreskrivits, att lapparna icke
skulle äga annan rätt till sina därvid utlagda betesområden än att begagna
dem till bete för renarna samt nyttja skogen lill sitt husbehov ävensom
fiske. Motsvarande bestämmelser gällde även enligt 1928 års renbeteslag,
som, med uppställande av vissa regler om ersättningsskyldighet för skador,
som av renarna vid deras betesgång vållades, medgåve cte för renskötseln
upplåtna markernas begagnande till renbete och till skogsfång för lapparnas
eget behov samt till jakt och fiske, dock att sistnämnda båda förmåner finge
av lapparna tillgodonjutas endast å utmark å renbetesfjällen och de tillköpta
hemmanen men däremot ej å därutanför belägen mark.
I nu förevarande ärende hade den av domänstyrelsen föreslagna transaktionen
betecknats såsom »utbyte av mark mellan jämtländska renbetesfjällens
skogsfond och domänfonden». Såsom av den förut lämnade redogörelsen
framginge vore renbetesfjällen och de därtill inköpta fastigheterna endast
i vissa avseenden ställda till lapparnas och renskötselns förfogande, och skogsfonden
hade intet annat ändamål än att uppsamla viss från sagda områden
fallande avkomst, vilken efter Kungl. Maj:ts beslut skulle användas till förmån
för lapparna i Jämtlands län. I den mån nyssnämnda beteckning innebure,
att samma områden skulle ingå och lyda under skogsfonden på samma
sätt som kronoparken^ lyda under »domänfonden», vore beteckningen icke
riktig. I övrigt finge erinras, att renbetesfjällen med tillköpta områden gentemot
kronan i äganderättsavseende intoge samma ställning som kronoparkerna
samt att de tillköpta områdena vore lagfarna för kronan.
Efter att hava erinrat, att under ärendets handläggning framkommit följande
förslag till frågans lösning, nämligen antingen att jägmästaren å renbetesfjällens
skogar skulle för domänstyrelsens räkning omhänderhava förvaltningen
även av de i ärendet ifrågakomna nio kronoparkerna eller ock
att kronoparkerna skulle överföras till renbetesfjällen, därvid domänfonden
skulle erhålla gottgörelse antingen i penningar eller ock i vissa områden av
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
renbetesfjällen, bär kammarkollegiet beträffande den förstnämnda av dessa
lösningar anfört, att denna lösning av det föreliggande spörsmålet vore ur
administrativ synpunkt olämplig och skulle i viss mån återföra till förhållanden,
som domänstyrelsen sökt ordna med sitt beslut, att renbetesfjällen
från och med den 1 januari 1936 skulle utgöra en särskild förvaltningsenhet
(revir) uppdelad i fyra bevakningstrakter, varmed hade avsetts genomförandet
av principen att, till vinnande av reda och enkelhet, söka såvitt möjligt
åstadkomma särskild förvaltning för skogar, som tjänade skilda syften, samt
att i anslutning härtill renbeteslanden måtte frigöras från de vanliga revirens
förvaltning.
Beträffande de lösningar av den föreliggande frågan, vilka avsågo de nio
kronoparkernas överförande till renbeteslanden, har kammarkollegiet anfört:
Envar
av de i detta hänseende ifrågasatta lösningarna syntes framkomlig.
Ett dylikt överförande vore, förutom ur förvaltnings- jämväl ur renskötselsynpunkt
synnerligen lämpligt. Huruvida frågan ordnades genom byte eller
mot vederlag i penningar syntes vara av jämförelsevis underordnad betydelse.
Hade marken å kronoparken^ icke varit skogbärande, hade den vid avvittringen
blivit tillagd renbetesfjällen. Åtta av kronoparkerna läge anslutna
till eller inklämda mellan renbetesfjällens områden och den återstående vore
belägen nära därinvid.
Naturligt syntes, att dessa kronoparker överfördes till förvaltning i samband
med renbetesfjällen i stället för att nu erbjuda domänstyrelsen nio
spridda förvaltningsobjekt. Någon ökad förvaltningskostnad för lappväsendet
komme knappast att uppstå, under det att nuvarande kostnader för domänstyrelsen
ställde sig jämförelsevis höga. Lämpligheten av en dylik omläggning
framträdde numera så mycket tydligare, sedan förvaltningen av
samtliga renbetesfjällens skogar sammanförts under en särskild för denna
uppgift tillsatt jägmästare. Förut vore renbetesfjällens skogar jämte skogarna
å de tillköpta hemmanen uppdelade på flera revir, vilkas jägmästare torde
haft anledning att vid besöken å nämnda skogar tillse jämväl i närheten
därav belägna kronoparker. Hädanefter finge dessa jägmästare icke samma
tillfälle att besöka parkerna. För jägmästaren å renbetesfjällen komme uppgiften
att övervaka jämväl kronoparksområdena att på grund av dessas läge
föranleda jämförelsevis obetydligt ökat arbete.
För den jämtländska renskötseln själv borde betydelsen av hela spörsmålet
icke överskattas. Påtagligt vore emellertid, att ett överförande av parkerna
till renbetesfjällen skulle även ur renbetessynpunkt medföra betydande fördelar.
Genom en sådan åtgärd skulle renbetesfjällen ytterligare arrenderas.
Kronoparkerna vore belägna i fjälltrakterna mot riksgränsen inom områden,
där lapparna bedreve sin renskötsel. Parkerna upptoge visserligen icke några
kalfjäll men besöktes av renar. Det kunde antagas, att dessa tillgodogjorde
sig det renbete, som funnes. Härjämte märktes emellertid, att lapparna vore
hänvisade att sommartid (maj—september) uteslutande å renbetesfjällen
med tillhörande områden söka bete för sina renar. Med hänsyn till parkernas
läge kunde icke undvikas, att renarna under berörda tid i större eller
mindre utsträckning komme in på parkerna. Formellt sett skulle enligt renbeteslagens
bestämmelser straffansvar då kunna utkrävas av lapparna likasom
vidgad skadeståndsskyldighet för renskador följa, och åtgärder skulle
kunna vidtagas för renarnas bortkörande. Vad anginge återstående del av
året ägde väl lapparna gammal sedvana att med renarna då vistas jämväl
Kungl. Maj:ts proposition nr 20(j.
15
å parkerna, men skyldigheten att erlägga ersättning för renskador bleve
skärpt. Jakt och fiske finge icke av lapparna utövas å dessa kronoparker.
Från vederbörande myndigheters sida hade icke ifrågasatts åtgärder mot
lapparna, därest deras renar på olaga tid inkommit å parkerna eller därå
orsakat skada, för vilken ersättning kunnat utgå. Men domänstyrelsen ägde
i allt fall rätt att, exempelvis i händelse av vidtagna skogskulturer å viss
kronopark eller upplåtelse av rättigheter åt enskilda, kräva heteslagens tilllämpning.
Rörande det ifrågasatta utbytet av kronoparkerna mot särskilda områden
av renbetesfjällen har kammarkollegiet vidare anfört:
En lösning av frågan genom ett dylikt byte finge anses lämplig under förutsättning,
att skada ej därigenom tillfogades lapparna och renskötseln. Bytet
innebure, att kronoparksområden av viss större areal av för renskötseln önskvärd
mark överfördes till renbetesfjällen och att därifrån uteslötes viss dylik
mark med mindre areal. Från renskötselns synpunkt förefölle detta att erbjuda
vissa fördelar. För lapparna vore av största betydelse att erhålla fria
renbetesområden av så stor omfattning som möjligt. Emellertid vöre lapparna
för sin renskötsel i behov av att året om obehindrat få uppehålla sig jämväl
å de områden av nuvarande renbetesland, som skulle avstås mot kronoparkerna.
Om så ordnades, att renskötseln där finge fortgå såsom hittills,
syntes från synpunkten av renskötselns gagnande betydande fördel vara att
vinna genom bytet. Domänstyrelsen hade förklarat sig också beredd till ett
dylikt medgivande. Enligt domänstyrelsens förslag skulle lapparna å vederlagsområdet
bibehållas ej endast vid nuvarande renskötselprivilegier utan
även vid andra dem tillkommande rättigheter till skogsfångst, jakt och fiske
samt bosättning. ,..
Vad särskilt anginge rätten till bosättning hade domänstyrelsen till förekommande
av olägenheter föreslagit, att marken å ömse sidor av den allmänna
väg, som ledde genom området och vilken mark i främsta rummet
förmenats kunna komma i fråga för bosättning, skulle undantagas och fortfarande
tillhöra renbetesfjället. Enligt vad som upplysts torde a vederlagsområdet
saknas odlingsvärd mark i avsevärdare omfattning för bildande av
bärkraftiga jordbruk. I övrigt erinrades, att lapparnas bosattmngsfraga, i
den ordning nu avsåges, i främsta rummet läge i Kungl. Maj:ts hand. Enligt
kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 314) angående grunder for upplåtelse
åt lappar av lägenheter å kronomark tillkomme det Kungl. Maj :t att förordna
huruvida mark skulle avsättas för upplåtelse under nyttjanderätt^av jordbruks-
eller bostadslägenheter åt lappar. Dylik mark finge avsattas a kronan
tillhörigt område, förutom inom Norrbottens och Västerbottens lans lappmarker
å renbetesfjällen med tillköpta områden i Jämtlands lan. Upphörde
nu ifrågavarande å dylik trakt belägna bytesområde att vara av renbetesfiälls
natur och överginge till kronopark, kunde bosättmngsmark icke därstädes
längre av Kungl. Majit medgivas. Ett förbehåll borde ske ej mindre
för Kungl Majit att, oavsett den förändrade forvaltnmgsnaturen a området,
där göra avsättningar av mark för bosättningar lin även rörande tillämpningen
i övrigt av nämnda kungörelses bestämmelser beträffande salunda avsatt
mark. Jämlikt samma kungörelse tillkomme det länsstyrelsen att, vad
anginge renbetesfjällen, verkställa den särskilda upplåtelsen at vederbörande
lapp samt att hava överinseende över upplåten lägenhet. Domänstyrelsen
ginge med på en dylik ordning. Emellertid syntes fori osanden av lansstyie -sen rörande upplåtelse böra ske efter samråd nied domänstyrelsen.
Genom de garantier, som sålunda skulle vinnas beträffande vederlagsområdet,
syntes väl sörjt för lapparnas oell deras rennärings bedrivande dar
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
städes. Det finge framhållas, att i Norrbottens och Västerbottens län, både
ovan och nedom odlingsgränsen, kronoparker i stor utsträckning vöre föremål
för renbetning.
I spörsmålet örn förevarande byte hade fästs stort avseende vid värdet av
de skilda bytesobjekten, särskilt vad anginge därå befintlig skog. Från lapparnas
och renskötselns synpunkt vore denna fråga i och för sig utan betydelse.
Indirekt kunde sägas att, därest skäligt vederlag ej lämnades för
skogsvärdet å det område å renbetesland, som skulle avstås, skogsavkastningen
av renbetesfjällen och därmed inkomsten för jämtländska renbetesfjällens
skogsfond minskades. Möjligheten att med medel därifrån bispringa
lapparna skulle då även försämras. Även om så skulle förhålla sig. finge
framhållas, att saväl renbetesfjällens som de lill deras utvidgning tillköpta
hemmanens skogar tillhörde kronan. Genom särskilt beslut av statsmakterna
hade på sin tid medgivits, alt avkastningen av nämnda skogar skulle få brukas
för visst ändamål, nämligen inköp av mark för renbetesfjällens utvidgning,
vartill även avsevärda belopp kommit till användning. Visserligen
torde ytterligare mark för dylikt ändamål behöva förvärvas, vadan det borde
tillses, att medel funnes till förfogande. Därvid kunde sägas, att den stora
fond, jämtländska renbetesfjällens skogsfond, vari avkastningen av renbetesfjällens
skogar reserverats, tillika med den betydande avkastning, som folie
av skogarna, gåve god tillgång för tillgodoseende av de behov, som förelåge,
utan att en mindre jämkning i skogstillgången behövde vara av någon
betydelse. Tillika kunde erinras, att för bestridande av kostnader för åtgärder
till lapparnas och renskötselns i Jämtlands län understöd och främjande
funnes ytterligare en fond, jämtländska lappväsendets fond, uppgående
till ett icke obetydligt belopp (445,274 kronor den 3% 1936) och med,
förutom räntor, ej oväsentliga inkomster.
Emellertid torde icke genom bytet någon ekonomisk förlust drabba lappväsendet.
Det kunde knappast göras någon vägande invändning emot den
värdering, som ägt rum av de skogsmarker, vilka skulle gå i byte mot varandra.
I värderingsnämnden hade båda intressenterna varit representerade.
Med hänsyn, bland annat, till den betydande prisstegring, som på senaste
tid inträffat å skogsprodukter, motsvarade väl de angivna värderingsbeloppen
icke de verkliga nuvärdena utan vore mera att betrakta såsQm jämförelsetal
för värdeförhållandenas bedömande. Då emellertid dessa jämförelsetal
erhållits vid å båda bytesobjekten samtidigt och efter samma grunder
skedd uppskattning, syntes de väl ägnade att tagas till utgångspunkt vid ett
byte.
Det kunde i detta sammanhang framhållas, att det vederlagsområde av renbetesland,
som domänstyrelsen skulle övertaga, komme att i öster omedelbart
angränsa kronoparken Håckren. Å vederlagsområdet skulle lapparna bibehålla,
bland annat, nuvarande rätt att där hela året föra renarna på bete.
Det syntes önskvärt, att lapparna finge tillgodonjuta motsvarande rätt även
å den närbelägna kronoparken. Så torde redan nu tillämpas. Någon särskild
bestämmelse härom syntes icke vara erforderlig, då frågan i tillfredsställande
utsträckning kunde ordnas genom domänstyrelsen (jfr 2 § 2 mom. renbeleslagen).
Kammarkollegiet har beträffande överförandet av ifrågavarande kronoparker
till renbetesparker efter kontantlikvid i huvudsak anfört följande.
Det värde av 58,500 kronor, som vid uppskattningsförrättningen åsattes
parkerna, syntes allt för lågt att läggas till grund för överlåtelsen. De uppskattningssummor,
vartill värderingsmännen kommit, kunde icke anses mot
-
17
Kungl. May.ts proposition nr 206.
svara bytesområdenas verkliga värden utan vore mera att betrakta såsom
.jämförelsetal. Skulle en saluvärdering efter nuvarande uppgång av rotvärdet
på skogen även i dessa avlägsna trakter ske, stege värdet till ett tal väsentligt
större än det vid värderingen vunna. Allt för stor vikt borde icke läggas
vid värdenas ovillkorliga exakthet i ett fall som det föreliggande, allenast
innebärande en överflyttning av kronan tillhörig mark från ett förvaltningsområde
till ett annat. När vid andra tillfällen dylika överlåtelser skedde och
domänverket medverkade såsom upplåtare, plägade ingen annan åtgärd i
iikvidavseende förekomma än domänfondens nedskrivning med ett belopp
motsvarande taxeringsvärdet på den av domänstyrelsen överlåtna fastigheten.
Med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden syntes väl ett så förenklat
likvidförfarande icke böra tillämpas. Frågan borde så betraktas, att för
ytterligare arrondering av renbetesfjällen förvärvades ifrågavarande nio kronoparker
samt att särskilda medel ställts till förfogande för dylika utvidgningar.
Tillräcklig noggrannhet för likviden vunnes emellertid, därest taxeringsvärdet
å kronoparken^ eller sålunda 112,000 kronor fastställdes såsom
den summa, vilken såsom vederlag skulle från jämtländska renbetesfjäll ens
skogsfond överföras till domänverket. Toges hänsyn till den betydande kvantitet
redan avverkningsbar skog, som funnes å kronoparkerna och för vilken
vid någorlunda goda konjunkturer torde kunna utvinnas belopp betydligt
överstigande taxeringsvärdet, syntes den föreslagna anordningen även från
rent ekonomisk synpunkt ingalunda oförmånlig för lappväsendet. Såsom skäligt
vore, skulle vid en dylik reglering transaktionen för domänfonden icke
komma att medföra varken vinst eller förlust.
Kammarkollegiet har därefter i sitt yttrande uttalat, att vid övervägande,
vilket tillvägagångssätt som vore att föredraga, ett utbyte av kronoparkerna
mot mark av renbetesfjällens områden eller en inlösen mot kontant vederlag
av parkerna för fjällens räkning, kollegiet hade funnit den förra ordningen
vara den lämpligaste. Kollegiet hade icke ansett någon anledning föreligga
att, i större grad än som vore nödvändigt, genom överförande till renbetesfjällen
av annan kronomark vidga tillämpningsområdet för de bestämmelser, som
upprätthölles beträffande skogsmarken å fjällen. Enligt kollegiets mening
vore sagda ordning en undantagsform, tillkommen för särskilt ändamål.
Kollegiet hade funnit, att detta ändamål synnerligen väl tillgodosåges genom
redan nu föreliggande ekonomiska möjligheter.
Kollegiet har vidare i sitt yttrande något berört spörsmålet, huruvida den
föreliggande frågan vore av beskaffenhet att böra underställas riksdagens
prövning. Härutinnan har kollegiet anfört följande.
Av 1887 års riksdag hade Kungl. Maj :t erhållit befogenhet, bland annat, att,
därest vissa delar av de till renbeteslandens utvidgning inköpta områdena
kunde genom skogsavkastning lämna utbyte, ställa sådan del under skogsstatens
förvaltning med iakttagande av att avkastningen skulle tillfalla .statsverket.
Att till domänstyrelsen överflytta den från dylikt område avsatta vederlagsmarken
tarvade sålunda ej riksdagens medgivande. Detta vore ej heller
erforderligt för att renbetesrätt och övriga förmåner enligt renbeteslagen
skulle allt fortfarande kunna tillförsäkras lapparna å nämnda vederlagsmark.
Ett skäl för ärendets underställande riksdagen syntes emellertid ligga i den
karaktär av fastighetsupplåtelse, som omliandlade transaktion ägde, därvid
nio kronoparker mot vederlag utbrötes ur domänfonden och förlädes under
ett annat förvaltningsområde att tjäna helt andra intressen. Vidare märk
Biliang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 200. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
tes, att riksdagens godkännande torde tarvas för att, i samma ordning som
föreskreves i kungörelsen den 18 juli 1928 angående grunder för upplåtelse åt
lappar av lägenheter å kronomark, dylika upplåtelser skulle kunna få äga
mm jämväl å det domänverket tillförda vederlagsområdet, vilket för framtiden
skulle ikläda sig naturen av kronopark. Kollegiet funne sig sålunda
böra tillstyrka, att riksdagens medverkan söktes.
Kammarkollegiet har slutligen, under åberopande av vad kollegiet sålunda
anfört, hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att lämna sitt
medgivande till det ifrågasatta utbytet av de i ärendet omnämnda nio kronoparkerna
mot de omförmälda två områdena av renbetesfjällen, under förutsättning
att för sistnämnda områdens överförande under domänstyrelsens
förvaltning skulle gälla, att beträffande lapparnas rätt att för sig och sina renar
begagna sig av områdena skulle tillämpas ej mindre bestämmelserna i lagen
örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige än även kungörelsen
angående grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark,
därvid så skulle anses, som om samma områden tillhörde renbetesfjällen,
dock med det tillägg, att lägenhetsupplåtelse enligt sistberörda författning
skulle ske av länsstyrelsen efter samråd med domänstyrelsen.
Kollegiet har ansett, att såsom villkor i övrigt för utbytet, vilket enligt
kollegiets mening borde träda i kraft den 1 juli 1937, borde föreskrivas vad
domänstyrelsen i sin skrivelse den 23 maj 1936 föreslagit angående rätt till
avverkning av skog före dagen för ikraftträdandet, domänstyrelsens ifrågasatta
nyttjanderätt till befintliga byggnader samt erforderliga tomter och
utfartsvägar ävensom betalning av intill ikraftträdandet förfallande utskylder,
arrenden och andra avgälder.
I anledning av kammarkollegiets utlåtande har länsstyrelsen den 21 februari
1937 avgivit ytterligare ett yttrande i ärendet. I detta har länsstyrelsen
beträffande värdet av kronoparkerna anfört i huvudsak följande.
Utan något som helst sakskäl gjorde kammarkollegium gällande att den
sakkunniga värderingsnämndens uppskattning av skogstillgångarna å kronoparkerna
vore för låg och att detsamma rätteligen vore förhållandet
även med taxeringsvärdena. Häremot finge anmärkas, att de vid 1933 års
fastighetstaxering fastställda taxeringsvärdena hade baserats på förhållanden
under femårsperioden 1927—1931 med i genomsnitt mycket goda priser å
trävarumarknaden. Det funnes därför fullgod anledning antaga att taxeringsvärdena
ofta vore icke oväsentligt för höga. Örn man såge till förhållandena
sådana de tedde sig i verkligheten vore det ställt utom tvivel att såväl
för domänverket som lappväsendet måste skötsel av skogen baseras på
uthållighetsbruk. Att lägga prisen vid en mera tillfällig högkonjunktur till
grund för bestämmande av värdet, vore icke rimligt och icke antagligt för
den privata trävarurörelsen, annat än under exceptionellt gynnsamma omständigheter
i fråga örn konjunkturer, skogens läge och transportmöjligheter.
Ett uttagande på en gång av all tillåtlig del av skogskapitalet under en
högkonjunktur stötte beträffande de nu ifrågavarande kronoparkerna på
oöverstigliga svårigheter. Redan nedtransporterandet av virket till avsättningsorterna
krävde minst 2 års flottning, under vilken tid priserna kunde
ställa sig helt andra än som beräknats. Under en högkonjunktur vore det
också svårare än vanligt att få erforderlig arbetskraft å mera avlägset be
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
lägna orter, enär denna i regel då sökte sig till fördelaktigare produktionsorter.
En forcerad avverkning vore därför vid högkonjunktur faktiskt i regel
omöjlig att åstadkomma. Såldes virket på rot, vilket i regel vore fallet
med de försäljningar, som handhades av domänstyrelsen, måste köparen
räkna med nyss angivna förhållanden, vilket givetvis bidroge till att köpeanbuden
måste hållas låga.
Kammarkollegiets uttalanden i dessa frågor kunde därför sägas hava ett
visst teoretiskt berättigande men vore tydligen gjorda utan kontakt med de
faktiska möjligheterna för deras tillämpande. Riktigheten av detta omdöme
torde framgå av det redan tidigare vid flera tillfällen påpekade förhållandet,
att å vissa av kronoparkerna kvarstode alltjämt för 18 år sedan gjorda
utstämplingar, som således ännu icke avverkats. För var och en som kände
något till förhållandena stöde det klart, att skogsmark uppe i fjällbanden
utan tillgång till goda utfartsmöjligheter, framför allt närhet till god flottled
— och till denna kategori hörde flera av de till byte föreslagna kronoparkerna
— i själva verket hade ett mycket ringa värde även örn där växande
skog kunde se nog så tillfredsställande ut.
Det ifrågasatta utbytet av mark har länsstyrelsen i huvudsak på förut anförda
skäl avstyrkt. Av vad länsstyrelsen till stöd för sitt avstyrkande i förevarande
yttrande anfört må här återgivas följande.
Det i ärendet ifrågakomna vederlagsområdet vöre för renskötseln och lapparna
alltjämt behövligt. Enligt meddelande av lappfogden droge renarna
till fjälls från området ungefär den 1 juni och återkomme dit ungefär den 10
augusti. Under 9 å 10 månader örn året vistades därför lapparna med sina
renhjordar å vederlagsområdet och kringliggande marker. Redan detta borde
göra det tydligt att det vore orimligt att beröva renbeteslandet detta i
ovanligt hög grad till lapparnas fromma utnyttjade område. Det vöre även
avsett att å området upplåta plats för kolonisation för lappar. Visserligen
hade domänstyrelsen förklarat sig vilja låta lapparna bibehålla sina nuvarande
rättigheter till renbete, skogshygge, jakt och fiske med mera, men därmed
vore tydligen icke svårigheterna lösta. Här gällde det framför allt en
lämplig behandling av en rad ömtåliga frågor, vilka med hänsyn till lapparna
krävde en icke ringa varsamhet. Skulle man kunna nå ett gott samarbete
med dem, måste lapparna känna att deras angelägenheter handhades
av personer och myndigheter, som vore inställda på att i första hand tillgodose
deras intressen inom området. Länsstyrelsen finge för sin del bestämt
avstyrka överflyttandet av ifrågavarande områden till domänstyrelsen.
Reträffande ett inköp av kronoparkerna för renbetesfjällen har länsstyrelsen
uttalat:
Länsstyrelsen hade tidigare, då domänstyrelsen förklarat sig vid köp icke
kunna godtaga det av värderingsnämnden uppskattade värdet av dessa, förklarat
sig anse frågan om köp hava definitivt förfallit. Då emellertid et!
eventuellt genomförande av det ifrågasatta bytet enligt länsstyrelsens bestämda
uppfattning skulle bliva mycket olyckligt, medföra betydande svårighet
och lili för lappväsendet ekonomiskt förlustbringande, vore länsstyrelsen
beredd att taga köpfrågan under förnyat övervägande. För sin del
ansåge länsstyrelsen fortfarande att värderingsnämndens uppskattning borde
kunna läggas till grund men ställde sig icke alldeles obenägen att godtaga
högre köpeskilling. Så högt sorn lill det nuvarande taxeringsvärdet ansåge
sig dock länsstyrelsen icke kunna gå, dels därför att detta måste anses alltför
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
högt i förhållande lill den av särskilda sakkunniga å platsen vidtagna undersökningen
och värderingen, dels ock av en annan viktig anledning. Länsstyrelsen
läge nämligen i underhandlingar med enskilda markägare örn inköp
av vissa områden till arrondering av renbeteslanden. Skulle de nuvarande
taxeringsvärdena läggas till grund för köp av kronoparkerna, skulle
detta kunna försvåra underhandlingarna och föranleda säljarna att alltid
påfordra minst enahanda köpeskilling vid köp av deras fastigheter. Länsstyrelsen
finge med hänsyn härtill förklara sig förorda inköp av de ifrågavarande
kronoparkerna för den löseskilling, som av Kungl. Maj:t befunnes
skälig.
Departements. Av den i ärendet förebragta utredningen torde framgå, att ett överförande
chefen. av ni0 ifrågavarande kronoparkerna från domänfondens skogar till renbetesfjällen
är ändamålsenligt och till fördel för såväl domänverket som lappväsendet.
För domänverket medföra uppenbarligen kronoparkerna ifråga,
vilka äro små — fem av dem innehålla en areal av allenast mellan 185 och
406 hektar skogsmark vardera —- och belägna på långt avstånd från varandra
och även från andra kronoparker, avsevärda förvaltningskostnader och besvär.
Jag vill erinra därom, att ett överförande av ifrågavarande kronoparker
till renbetesfjällen skulle, enligt vad från domänstyrelsen framhållits i
samband med det av Kungl. Maj :t i proposition nr 54 framlagda förslaget örn
överförandet av skyddsskogarna från domänverkets till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhetsområde, medföra en så fördelaktig arrondering av kronoparkerna
i Jämtlands län, att indragning av en ordinarie jägmästaretjänst vid
domänverket skulle kunna företagas. För lappväsendet torde ifrågavarande
kronoparkers överförande till renbetesfjällen innebära en lämplig och önskvärd
utvidgning av dessa. Ur förvaltningssynpunkt torde kronoparkerna
icke komma att verka betungande för förvaltningen av renbetesfjällen, då de
ligga insprängda bland dessa eller i nära anslutning till dem. Att, såsom
länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasatt, endast ställa dem under förvaltning
av den skogsstatstjänsteman, som omhänderhar förvaltningen av renbetesfjällen
med skyldighet för denne att redovisa avkastningen till domänfonden,
anser jag i likhet med domänstyrelsen och kammarkollegiet icke lämpligen
böra ifrågakomma. En dylik lösning av den föreliggande frågan skulle innebära
ett avsteg från den av statsmakterna vid ordnandet av domänstyrelsens
förvaltning omfattade principen att i möjligaste mån isärhålla å ena sidan
domänstyrelsens uppgifter såsom affärsdrivande verk och förvaltare av domänfondens
skogar och å andra sidan dess uppgifter av mera administrativ
natur såsom förvaltare eller övervakare av vissa statliga och enskilda skogar.
Domänstyrelsen har i sin framställning föreslagit, att såsom gottgörelse
för de till renbetesfjällen från domänfonden överförda nio kronoparkerna
skulle till domänfonden överflyttas två i ärendet närmare angivna områden
av renbetesfjällen i Undersåkers socken. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som
motsatt sig ett dylikt överflyttande av mark till domänfonden, har ifrågasatt,
huruvida icke överförandet av kronoparkerna kunde ske utan vederlag eller,
därest sådant borde utgå, detta borde gäldas i penningar. Länsstyrelsen har
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
emellertid i samband härmed förklarat sig anse, att högre gottgörelse till
domänfonden än det vid värderingen av kronoparkerna angivna beloppet av
58,500 kronor icke borde utgå. Ett överförande av kronoparkerna utan gottgörelse
till domänfonden anser jag i likhet med domänstyrelsen och kammarkollegiet
icke kunna förordas såsom stridande mot den av statsmakterna under
senare år upprätthållna grundsatsen, att domänfonden bör erhålla gottgörelse
för kostnader och utgifter, som densamma tillskyndats for tillgodoseende
av andra grenar av statsförvaltningen.
Den lämpligaste lösningen av den föreliggande frågan torde vara ett godtagande
av det av domänstyrelsen och kammarkollegiet förordade forslaget,
att såsom gottgörelse till domänfonden överföras i ärendet omförmäla
två områden av renbetesfjällen i Undersåkers socken. Dessa områden torde,
såsom framgår av den åberopade värderingen, i stort sett motsvara värdet
av kronoparkerna. Däremot lärer det av länsstyrelsen ifrågasatta ersättningsbeloppet
av 58,500 kronor icke kunna anses utgöra skälig gottgörelse for
ifrågavarande kronoparken vilka, enligt vad i ärendet blivit upplyst, hava ett
taxeringsvärde av 112,000 kronor. Därest vid det nu ifrågavarande markutbytet
knytas de av kammarkollegiet föreslagna förbehållen for tillgodoseende
av lapparnas intressen, torde dessa vara på ett fullt betryggande satt tillgodo
S6(l(lä
Jag
förordar alltså, att det av domänstyrelsen och kammarkollegiet föreslagna
markutbytet kommer till stånd. Såsom förutsättning for överföringen
av områdena från renbetesfjällen till domänfonden bör, i överensstämmelse
med vad kammarkollegiet förordat, gälla, att beträffande lapparnas ratt att
för sig och sina renar begagna sig av områdena skola tillampas bestämmelserna
i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas ratt till renbete
i Sverige ävensom i kungörelsen samma dag (nr 314) angående grundel
för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark, därvid så skall anses
som om samma områden tillhörde renbeteslanden, dock med det tillägg, att
lägenhetsupplåtelse enligt sistnämnda författning skall ske av länsstyrelsen
efter samråd med domänstyrelsen. Därjämte torde i fråga örn utbytet, vilket
bör vinna tillämpning från och med den 1 juli 1937, i nära överensstämmelse
med vad domänstyrelsen och kammarkollegiet hemställt, i huvudsak bora
gälla, att avverkning av skog å bytesområdena icke må ske intill tillträdesdagen,
med undantag av tidigare försåld vid värderingstillfället a rot kvarstående
skog, som icke ingått i värdeberäkningen, att domänverket lorbehålles
nyttjanderätten till följande byggnader jämte erforderliga tomtområden
och utfartsvägar, nämligen en invid Fångåmons arrendegård belägen s. .
befälskoja och ett stall för fyra hästar, dels ock ett båthus vid Ottsjön nili
Storåns utlopp, att intill tillträdesdagen förfallna å ifrågavarande områden
belöpande utskylder betalas av nuvarande innehavare samt att renbetestonden
och domänfonden gottgöra varandra för vad de kontant eller m natura
uppburit eller kunna komma att uppbära i form av arrende eller annan afgäld
för dem nu tillhörig av förevarande utbyte omfattad jord, i den nian
Hiliana lill riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 206.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
sadant arrende eller avgäld belöper på tiden efter tillträdesdagen. Förevarande
fråga torde böra underställas riksdagens prövning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att under i huvudsak de av mig i det föregående upptagna
villkor överflyttas dels från domänfonden till renbetesfjällen
att tilldelas dessa såsom andra till deras utvidgning upplåtna
områden förenämnda nio kronopark er, dels ock från de tidigare
för sådant ändamål upplåtna markerna till domänfonden
de i ärendet ifrågakomna två områdena.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
37750/. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.