Kungl. Maj-.ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående gäldande
av skadestånd m. m. till änkan R. Hallberg;
given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande tili riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Majda

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg emten i
statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Forslund anför:

I skrivelse den 17 februari 1937 har Svenska järnvägsmannaförbundets
styrelse gjort framställning i syfte, att statens järnvägar måtte övertaga
betalningsansvaret för viss stationskarlen Nils Heribert Pettersson ådömd
skadeståndsskyldighet.

Börande grunden för nämnda skadeståndsskyldighet må till en början
anföras:

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 201.

(I2S 37

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Den 12 september 1933 inträffade å bangården vid Vartofta station en
olycka, därvid banarbetaren B. Hallberg skadades så svårt genom inverkan
av elektrisk ström, att lian avled. Båsom ansvariga för olyckan ställdes
banarbetaren Gustaf Persson i Finnerödja oell förutnämnde Pettersson i
Vartofta under åtal vid Vartofta och Frökinds häradsrätt. Häradsrätten
fann genom utslag den 12 juli 1934 Persson och Pettersson hava genom
vårdslöshet och försummelse varit vållande till Hallbergs död och prövade
förty lagligt döma deni jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen att utgiva, Persson
sextio dagsböter ä 2 kronor och Pettersson fyrtio dagsböter ä 3 kronor. I
målet yrkade Hallbergs änka Buth Hallberg, som av riksförsäkringsanstalten
tillerkänts 245 kronor i begravningshjälp samt årlig livränta till belopp av
612 kronor 50 öre, därutöver ersättning av Persson och Pettersson med
dels 529 kronor 44 öre för begravningskostnader, dels 2,000 kronor för
visst lidande, som åsamkats henne i anledning av mannens frånfälle, dels
ock en årlig livränta av 1,387 kronor 50 öre. Buth Hallberg yrkade tillika
efter stämning å Kungl. Maj:t och kronan åläggande för statens järnvägar i
egenskap av arbetsgivare att såsom ansvariga för det vållande, som läge
Persson och Pettersson till last, solidariskt med Persson och Pettersson
utgiva de av Buth Hallberg yrkade ersättningarna. Järnvägsstyrelsen för
Kungl. Majit och kronan yrkade, att Persson och Pettersson måtte förpliktas
att solidariskt till Kungl. Majit och kronan återgälda vad i anledning av
Buth Hallbergs talan kunde komma att utgivas till henne. I sitt nyssberörda
utslag ogillade häradsrätten den mot Kungl. Majit och kronan förda
talan, enär den omständigheten, att i statens järnvägars tjänst anställda
arbetare vållat en annan där anställd arbetares död, icke i och för sig
föranledde skadeståndsskyldighet för Kungl. Majit och kronan samt i målet
icke ådagalagts något förhållande, som eljest kunde för Kungl. Majit och
kronan medföra sådan skadeståndsskyldighet. Persson och Pettersson
ålades att solidariskt till Buth Hallberg utgiva 305 kronor i ersättning för
begravningskostnader. Häradsrätten fann däremot Buth Hallberg icke hava
styrkt befogenheten av sitt yrkande örn livränta utöver vad hon i sådant
hänseende av riksförsäkringsanstalten tillerkänts eller örn ersättning för
lidande i samband med mannens frånfälle. Sedan Buth Hallberg hos Göta
hovrätt fullföljt sin ersättningstalan, fann hovrätten genom utslag den 21
januari 1935 icke skäl göra annan ändring i häradsrättens utslag, än att
hovrätten ålade Persson och Pettersson att ersätta Buth Hallberg för begravningskostnaderna
med yrkade 529 kronor 44 öre. Sedan Buth Hallberg
anfört besvär över hovrättens utslag, har Kungl. Majit genom, utslag den 14
november 1936 ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Med bifall till Kungl. Majits i proposition nr 165 år 1935 framställda
förslag har riksdagen (skrivelse nr 136) medgivit, att Pettersson och Persson
finge befrias från den ersättningsskyldighet gentemot statens järnvägar, som
kunde åvila dem på grund av ifrågavarande den 12 september 1933 i Vartofta
inträffade olycksfall, samt att förenämda fordran hos Pettersson och
och Persson finge avskrivas ur statens järnvägars räkenskaper. Den fordran,
som härmed åsyftades, grundade sig på det förhållandet, att statens järnvägar
ägde regressrätt gentemot Pettersson och Persson med avseende å
såväl de belopp, som statens järnvägar jämlikt av riksförsäkringsanstalten
meddelat beslut dels då redan utgivit i begravningshjälp, dels ock hade att
erlägga i årlig livränta till Buth Hallberg, som de belopp, statens järnvägar,
därest Kungl. Majits utslag i målet skulle gå statens järnvägar emot, kunde
bliva dömda att erlägga till Buth Hallberg.

Kungl. Majlis proposition nr 201. 3

I sin förutnämnda skrivelse har Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse
anfört i huvudsak:

Pettersson hade, efter det 1935 års riksdag bifallit Kungl. Maj:ts proposition
nr 165, varit av den uppfattningen, att han blivit befriad från samtliga
ådömda skadeståndsbelopp, dari inräknade de högre begravningskostnaderna
och rättegångskostnaderna jämte lösen för domstolarnas protokoll. Efter
Kungl. Maj:ts utslag hade emellertid landsfiskalen i Vartofta distrikt anmanat
Pettersson att till Ruth Hallberg inbetala dennas fordran på grund av utslaget
i målet, uppgående till sammanlagt 818 kronor 94 öre. Pettersson
ägde icke andra tillgångar än dem, som härflöte från hans anställning vid
statens järnvägar, jämte hälften av en till 3.500 kronor taxeringsvärderad
fastighet, vilken vore intecknad till halva värdet.

Järnvägsstyrelsen har i utlåtande den 24 februari 1937 till en början
framhållit, att Pettersson och Persson genom vårdslöshet och försummelse
under arbete — Persson hade sålunda underlåtit att företaga vissa föreskrivna
säkerhetsåtgärder vid utförande av reparationsarbeten å elektriska
ledningar och Pettersson hade, i tro att han urkopplat strömmen, i stället
satt en elektrisk ledning under spänning — vållat ban- och byggnadsarbetaren
B. Hallbergs död. Därefter anför järnvägsstyrelsen:

Enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvar för skada i följd av järnvägs
drift § 2 är järnvägens innehavare pliktig att, ifall någon ljutit döden
eller lidit kroppslig skada i följd av järnvägs drift och vållande ligger järnvägens
förvaltning eller betjäning till last, utgiva skadestånd, som örn järnvägen
själv vållat skadan. I ifrågavarande mål yrkade också änkefru Hallberg,
att statens järnvägar skulle åläggas att solidariskt med Persson och
Pettersson utgiva ersättning till henne. Detta yrkande blev dock avslaget,
enär den omständigheten »att i statens järnvägars tjänst anställda arbetare
vållat annan där anställd arbetares död icke i och för sig föranleder skadeståndsskyldighet
för kronan samt i målet icke ådagalagts något förhållande,
som eljest kunde för kronan medföra sådan skyldighet». Statens järnvägar
voro dock skyldiga att såsom arbetsgivare till "den avlidnes hustru och eventuella
barn utgiva den livränta och begravningshjälp, som av riksförsäkringsanstalten
fastställts enligt olycksfallsförsäkriugslagens bestämmelser. Genom
riksdagens beslut har kronan avstått från att av Persson och Pettersson
kräva tillbaka vad som statens järnvägar erlägga i livränta och begravningshjälp
enligt riksförsiikringsanstaltens beslut. Motiveringen till att kronan
avstod från regresskrav mot Persson och Pettersson utgjorde, att, enligt
vad upplysts. Petterssons och Perssons ekonomiska ställning vore sådan,
att det ansåges bliva utan resultat, ifall statens järnvägar skulle kräva tillbaka
vad som av dem fått utgivas.

Enligt vad som framgår av den nu förevarande framställningen, skulle
Pettersson hava varit av den uppfattningen, att han genom riksdagens beslut
skulle ha blivit befriad från det ådömda ersättningsbeloppet, däri inräknade
rättegångskostnader.

I allmänhet, när på grund av olycka vid statens järnvägar någon av statens
järnvägars personal blir ålagd att utgiva ersättning till person utomstående
järnvägen, plägar statens järnvägar utbetala ersättningsbeloppet.
Kravet riktar sig i regel, förutom mot den vållande tjänstemannen, även mot
statens järnvägar, som enligt förenämnda lagbestämmelse i 1886 års lag är
skyldig att utgiva ersättning. I nu föreliggande fall hava, som förut påpekats,
statens järnvägar icke ansetts ersättningsskyldiga, enär olyckan vål -

Departements chefen.

4 Kungl. Marits proposition nr 201.

lats av hos statens järnvägar anställda arbetare samt träffat annan arbetare
hos desamma. Enligt tidigare gjord utredning saknar Persson andra tillgångar
än sina inkomster från statens järnvägar, under det att Pettersson
äger hälften av en mindre fastighet, taxerad till 3,51)0 kronor, vilken dock
uppgives vara intecknad till sitt halva värde.

Som några utsikter icke syntes föreligga, fortsätter järnvägsstyrelsen, att
hos Persson utfå något belopp, hade Pettersson ensam blivit krävd på ifrågavarande
belopp. På grund av de särskilda omständigheterna vid olyckans
inträffande, som vore beroende på flera olika fristående åtgärder, för vilka
Persson och Pettersson ömsevis varit ansvariga, och sålunda icke enbart
på enderas försummelse, samt med hänsyn till de risker för olyckshändelser,
som alltid måste föreligga vid arbeten med elektriska starkströmsledningar,
och då styrelsen i allmänhet plägade få bära det ekonomiska ansvaret för
inträffade olyckshändelser genom sin personals förvållande, funne sig styrelsen
icke hava någon erinran mot bifall till den gjorda framställningen,
vilket skulle innebära, att styrelsen övertoge betalningsskyldigheten för
nämnda utdömda belopp, 818 kronor 94 öre, samt att styrelsens fordran
hos Persson och Pettersson i anledning av utbetalningen av beloppet avskreves
ur statens järnvägars räkenskaper.

I utlåtande den 27 februari 1937 har statskontoret anfört:

Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen i ärendet anfört och med beaktande
av de skäl, som enligt vad som framgår av propositionen nr 165 till 1935
års riksdag föranlett riksdagen medgiva, att statens järnvägars fordringsanspråk
gent emot stationskarlen N. Pettersson och banarbetaren G. Persson
skulle efterskänkas, anser sig statskontoret kunna tillstyrka, att betalningsskyldigheten
beträffande ifrågavarande belopp av 818 kronor 94 öre — avseende
ersättning för vid olyckshändelse omkomne ban- och byggnadsarbetaren
B. Hallbergs begravning jämte vissa rättegångskostnader — övertages
av statens järnvägar. Det angivna beloppet torde böra ställas till förfogande
av statens järnvägars driftmedel.

Genom riksdagens förutnämnda beslut hava visserligen stationskarlen
N. H. Pettersson och banarbetaren G. Persson befriats från återbetalningsskyldighet
gentemot statens järnvägar av de ersättningsbelopp, som statens
järnvägar utgivit och alltjämt utgiva på grund av riksförsäkringsanstaltens
beslut i ärendet rörande ifrågavarande olyckshändelse. Emellertid häfta
nämnda personer alltjämt i skuld till Ruth Hallberg med ett efter deras
ekonomiska förhållanden avsevärt belopp, 818 kronor 94 öre. Ehuru denna
skuld grundar sig å Petterssons och Perssons vållande till olyckshändelsen,
vill jag, med hänsyn såväl till de särskilda omständigheter, varunder ifrågavarande
olycka under tjänsten inträffade, som till vad som upplysts rörande
Petterssons och Perssons ekonomiska förhållanden, i likhet med statskontoret
och järnvägsstyrelsen tillstyrka, att statens järnvägar må — utan återbetalningsskyldighet
för Pettersson och Persson — av drivmedel utbetala
till Ruth Hallberg dennas förutnämnda fordran hos Pettersson och Persson.
Härför torde emellertid riksdagens medgivande böra inhämtas.

5

Kungl. Majds proposition nr 201.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att statens järnvägar må — utan återbetalningsskyldighet
för stationskarlen Nils Heribert Pettersson och banarbetaren
Gustaf Persson — av driftmedel gälda änkan Ruth Hallbergs
ifrågavarande fordran, 818 kronor 94 öre, hos förenämnda två
personer.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.