Kungl Majus proposition nr 200.
1
Nr 200.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lån till
föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige
för ytterligare utbyggnad av turiststationen Högfjället
vid Storlien m. in.; given Stockholms slott den 5
mars 1937.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i
statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigb''orss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Departementschefen, statsrådet Forslund anför:
I en till järnvägsstyrelsen ställd, av styrelsen med skrivelse den 7 januari
1936 till Kungl. Maj:t överlämnad skrift har föreningen för skidlöpningens
främjande i Sverige — i det följande benämnd Skidfrämjandet —- hemställt
om utverkande, att ett lån av statsmedel på vissa närmare angivna villkor
ställdes till föreningens förfogande för en planerad utbyggnad av turiststaBihang
till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 200. gis 37
2
Kungl. Majds proposition nr 200.
tionen Högfjället vid Storlien. Sedan i ärendet företagits utredningar rörande
lämpligaste sättet för utbyggnadens genomförande, har det belopp, som erfordras
för ändamålet, bestämts till 515,000 kronor.
Till en början torde jag få erinra örn att föreningen redan tidigare för
liknande ändamål erhållit ett lån av statsmedel. Med bifall till Kungl. Maj:ts
i proposition nr 104 framlagda förslag medgav nämligen 1934 års riksdag, att
till Skidfrämjandet för utbyggnad av turiststationen Högfjället vid Storlien
av statens järnvägars rörelsemedel finge lämnas ett lån av 350,000 kronor
samt att under den tid, amorteringen av sagda lån påginge, till annuitetens
bestridande finge tillskjutas ett årligt bidrag av högst 10,500 kronor, att utgå
av statens järnvägars trafikmedel.
Enligt det förslag, som låg till grund för statsmakternas beslut i ämnet,
skulle genom uppförande av två byggnader av trä med logementsförläggning
i hytter samt en byggnad, innehållande kök, matsalar och sällskapsrum, logioch
utspisningsmöjligheter beredas för omkring 200 personer.
Genom beslut den 20 juli 1934 bemyndigades järnvägsstyrelsen att å
Kungl. Majlis och kronans vägnar med föreningen sluta avtal rörande utlämnande
av berörda lån i huvudsaklig överensstämmelse med ett av järnvägsstyrelsen
upprättat förslag, dock med iakttagande av att i låneavtalet
jämväl skulle intagas föreskrift örn att i fråga örn anläggningens skötsel järnvägsstyrelsen
skulle genom representation i föreningens och aktiebolaget
Storliens högfjälls styrelser och revision tillförsäkras sådant inflytande, som
av järnvägsstyrelsen kunde komma att påkallas. I låneavtalet stadgades,
bland annat, att till säkerhet för lånebeloppet, 350,000 kronor, skulle pantförskrivas
inteckningar å samma belopp med förmånsrätt närmast efter
penninginteckningar för 110,000 kronor med ränta i aktiebolaget Storliens
högfjälls fastighet iU mantal Storlien nr 1 (Storlien l1) i Åre socken. Den
sista december varje år skulle till betalning förfalla en annuitet, motsvarande
för åren 1934 och 1935 ränta efter fyra procent för år å vid varje tid utestående
lånebelopp samt från och med år 1936 sex procent av det totala lånebeloppet
eller 21,000 kronor. Av varje sådan annuitet skulle fyra procent å vid varje tid
kvarstående lånebelopp beräknas utgöra ränta och återstoden kapitalavbetalning.
Enligt den sålunda föreskrivna amorteringsplanen skulle lånet vara
återbetalt år 1964.
I fråga örn Skidfrämjandets ändamål och förhållande till aktiebolaget
Storliens högfjäll ävensom de skäl, som föranledde statsmakterna att lämna
sin medverkan till utbyggnaden av turiststationen, torde jag få hänvisa till
förenämnda proposition, nr 104. Erinras må allenast att bolaget är ägare till
nyssnämnda fastighet, även benämnd Storliens fjällhemman, med därå uppförd
turiststation, Högfjället, m. fl. byggnader samt att föreningen är ägare
till samtliga stamaktier i bolaget ävensom till viss del av preferensaktierna.
Stamaktierna och inteckningar i fastigheten har föreningen på sin tid erhållit
genom donation.
Skidfrämjandet har i sin skrift till en början upplyst, att föreningen vid
uppförandet av den nya turiststationen med tanke på en framtida ytterligare
3
Kungl. Majus proposition nr 200.
utökning av logiutrymmet ansett sig böra utvidga den ursprungliga byggnadsplanen,
i vad den avsåg ekonomilokaler, matsalar och sällskapsrum, så att vid
behov 500 personer skulle i två omgångar kunna utspisas i stället för endast
200 personer, som från början varit avsett. De härav föranledda merkostnaderna
hade till huvudsaklig del bestritts medelst ett föreningen av tolv
svenska livförsäkringsbolag tillhandahållet amorteringslån å 230,000 kronor,
för vilket säkerhet lämnats i bland annat inteckningar, till förmånsrätten
liggande närmast efter dem, som avlämnats som säkerhet för lånet å 350,000
kronor hos järnvägsstyrelsen. Vidare har Skidfrämjandet anfört:
De nya utrymmena hade visat sig mycket eftersökta, i det att så gott som
varje tillgänglig plats varit upptagen från det nybyggnaden i mars månad
1935 kunde upplåtas för turister och till vintersäsongens slut i mitten av
april. Trots tillkomsten av de nya sovplatserna inom föreningens etablissement
och trots att dessa liksom övriga fasta logimöjligheter i Storlien varit
helt tagna i anspråk under Marie bebådelsedags- och påskhelgerna hade antalet
i sovvagnar inkvarterade turister icke minskat utan tvärtom ökat. Genom
av järnvägsstyrelsen år 1935 fattat beslut att till dagvagnar ombygga flertalet
av de sovvagnar, som tidigare till ett antal av 35 använts som logivagnar
i Storlien, komme inkvarteringsmöjligheterna därstädes under kommande
vintersäsonger att minska i en år 1933 ej förutsedd utsträckning. Av
nämnda skäl och med hänsyn till att besöksfrekvensen av närmare berörda
anledningar kunde väntas komma att framdeles stiga ytterligare, hade föreningen
ansett sig böra överväga möjligheterna av en fortsatt utvidgning av
anläggningarna i Storlien. "Vid en normal utveckling — d. v. s. vid disponerande
i fortsättningen i samma utsträckning som hittills av sovvagnar som
logivagnar därstädes — hade det varit önskvärt att uppskjuta varje utbyggnad,
till dess ökad erfarenhet vunnits rörande besöksfrekvensen. Men så som förhållandena
utvecklat sig hade föreningen efter ingående prövning av alla på
frågan inverkande faktorer kommit till den uppfattningen, att något borde
snarast möjligt göras för att skapa ytterligare logimöjligheter i Storlien.
I anslutning härtill har föreningen uttalat, att en ytterligare bostadsflygel
borde uppföras i direkt anslutning till den nya matsalsbyggnaden med logimöjligheter
för omkring 170 personer. Ritningar till den ifrågavarande byggnaden
hade uppgjorts av arkitekten i järnvägsstyrelsen Birger Jonson. Kostnaderna
för densamma hade beräknats uppgå till omkring 450,000 kronor,
inklusive erforderliga inventarier samt vatten- och avloppsledningar.
I fråga örn möjligheten att förränta och amortera det för tillbyggnaden
erforderliga kapitalet har föreningen hänvisat till en vid framställningen fogad
bilaga. Av densamma framgår, bland annat, att, därest bostadsflygeln beräknas
belagd intill 60 procent av kapaciteten under 4 vintermånader, vilket
skulle innebära 12,215 belagda nätter, och bruttoinkomsten per gäst och dygn
uppskattas till i medeltal 7 kronor 50 öre, skulle, efter avdrag av kostnaderna
för rörelsens bedrivande, återstå ett belopp av 13,437 kronor per år, motsvarande
nära 3 procent å det erforderliga byggnadskapitalet.
Beträffande finansieringen av kostnaderna för tillbyggnaden har föreningen
anfört, att den icke såge sig i stånd att inom överskådlig framtid vidare utbygga
turiststationen i Storlien med mindre hjälp erhölles av statens järnvägar
i form av ett lån till belopp, motsvarande byggnadskostnaden, och på
4
Kungl. Majlis proposition nr 200.
villkor, som gällde i fråga om det föreningen år 1934 från järnvägsstyrelsen
beviljade amorteringslånet. Som säkerhet för det nu sökta lånet erbjöde sig
föreningen dels att lämna inteckningar i fastigheterna i Storlien till betryggande
belopp, till förmånsrätten liggande närmast efter förenämnda, hos
livbolagen pantförskrivna fastighetsinteckningar, dels att, i den mån inteckningar
genom den årliga amorteringen frigjordes, till statens järnvägar överlämna
dessa med bättre förmånsrätt liggande inteckningar. Skidfrämjandets
och aktiebolaget Storliens högfjälls fastigheter och inventarier i Storlien
vore, fortsätter föreningen, brandförsäkrade för ett sammanlagt belopp av
1,528,000 kronor. Då den planerade nybyggnaden och dess inventarier torde
komma att försäkras för lägst 450,000 kronor, komrne de nya inteckningarna
att ligga inom 60 procent (57.g procent) av det blivande brandförsäkringsvärdet,
1,978,000 kronor, för samtliga Skidfrämjandet och bolaget tillhöriga
fastigheter och inventarier i Storlien.
Föreningen har slutligen framhållit, att, då tillkomsten av ifrågavarande
tillbyggnad kunde antagas komma att årligen tillföra Storlien ytterligare omkring
2,000 resande, statens järnvägar hade ett stort ekonomiskt intresse av
att de fasta inkvarteringsmöjligheterna i Storlien ökades på sätt nu ifrågasatts.
■Järnvägsstyrelsen har i sin skrivelse anfört:
Järnvägsstyrelsen, som såväl genom sin representation i som på grund av
sin intressegemenskap med Skidfrämjandet och dess dotterbolag äger möjligheter
och anledning att på nära håll följa föreningens verksamhet, kan i allt
väsentligt vitsorda de sakförhållanden, som föranlett den nu gjorda framställningen.
Trots att med den redan färdigställda utbyggnaden vunnits en
väsentlig utökning av möjligheterna till fast inkvartering i Storlien, har sålunda
allt fortfarande måst tidvis tillgripas den ur många synpunkter icke tilltalande
utvägen att som logement taga i anspråk å bangården uppställda sovvagnar.
Allteftersom dessa logivagnar planenligt hinna ombyggas till dagvagnar
— en åtgärd, som ur statens järnvägars mterna synpunkt måste företagas
—- komma emellertid förutsättningarna för denna nödfallsutväg att
väsentligen bortfalla. Å andra sidan ökas därigenom svårigheterna att med
nuvarande tillgång på logiutrymme i Storlien tillgodose den ständigt stigande
ström av turister, som söker sig dit, ett förhållande, som kan menligt påverka
resefrekvensen å berörda statsbanelinjer. Denna frekvens torde nämligen vara
i hög grad beroende av förhandenvarande inkvarteringsmöjliglieter, varjämte
givetvis även rese- och inkvarteringsavgifterna inverka härvidlag. Med
stigande frekvens ökas emellertid möjligheterna till jämkning nedåt av dessa
priser, om så befinnes erforderligt för åstadkommande av en ökad beläggning.
Nu tillgängliga sifferuppgifter rörande antalet turister eller sovnätter i
Storlien säga sålunda i och för sig intet örn behovet av en ytterligare utbyggnad
eller möjligheterna att förränta anläggningskostnaderna för en
sådan, men vid det förhållandet, att de nuvarande logimöjligheterna i Storlien
i stort sett inom kort komma att väsentligt minskas, finnes enligt järnvägsstyrelsens
mening fog för bifall till den föreliggande framställningen. Mycket
beror på Skidfrämjandets och järnvägsstyrelsens åtgärder. I förstnämnda hänseende
må då, till komplettering av vad Skidfrämjandet i sin framställning
meddelat, framhållas, att Skidfrämjandet efter tillkomsten av »Nya Högfjället»
funnit sig böra ordna en egen rese- och propagandaavdelning, vars
uppgift bland annat är att arbeta för att tillgängliga platser i Storlien i största
utsträckning bliva disponerade under hela vintersäsongen.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Beträffande ritningarna och kostnadsberäkningarna för den nu planerade
utbyggnaden, vilka utarbetats i samråd med järnvägsstyrelsen, är från styrelsens
sida intet att tillägga till vad föreningen härom i sin framställning
meddelat.
Under hänvisning till det anförda och med vitsordande av föreningens uttalande,
att det är ett affärsekonomiskt intresse för statens järnvägar, att de
fasta inkvarteringsmöjligheterna i Storlien ökas på sätt nu ifrågasatts, har
järnvägsstyrelsen ansett sig böra ställa sig tillmötesgående till föreningens
hemställan om lån av statsmedel till kostnadernas bestridande. Som föreningen
själv framhåller, lär det nämligen icke vara möjligt att inom överskådlig
tid på annat sätt finansiera denna ytterligare utbyggnad, då den realsäkerhet,
som kan ställas för lånet — även om den ligger inom 60 procent av
det beräknade framtida brandförsäkringsvärdet för Skidfrämjandets och dess
dotterbolags anläggningar i Storlien — icke kan anses fullt bankmässig. Av
hänsyn till den med de ökade logimöjligheterna motsebara ökningen av antalet
i regel långväga resor på statens järnvägar, anser sig styrelsen alltså trots
nyss berörda förhållande böra hos Kungl. Majit tillstyrka att för ändamålet
erforderligt nytt lån tillhandahålles av statens järnvägars rörelsemedel.
Av samma skäl och med hänsyn tagen till föreningens samhällsgagneliga
uppgift i folkhälsans tjänst anser sig styrelsen likaledes kunna hos Kungl.
Majit hemställa örn medgivande att av statens järnvägars trafikmedel få bidraga
till lånets förräntning och amortering efter samma grunder, som gälla
ifråga örn det nu löpande låneavtalet och som, tillämpade å det nu ifrågasatta
lånet, skulle innebära att, under den tid amorteringen av det nya lånet
kommer att pågå, av trafikmedel för ändamålet tillskjutes ett bidrag av högst
13,500 kronor. Med inräkning av det på det redan beviljade lånet belöpande
bidraget, högst 10,500 kronor, skulle statens järnvägar på detta sätt komma
att bidraga till förräntning och amortering av föreningens låneskulder i och
för utvidgningarna av Storliens turiststation med sammanlagt högst 24,000
kronor per år, ett belopp, som varken i och för sig eller i jämförelse med
övriga kostnader, som statens järnvägar måste ikläda sig i trafikvärvande
syfte, kan anses särdeles högt. Framhållas må i detta sammanhang, att det ej
är ovanligt, att kommunikationsföretag på dylikt sätt intressera sig i eller
stödja hotell- och restaurangföretag, vilka möjliggöra upptagandet av en större
resandetrafik.
På grund av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen hemställt om Kungl.
Majlis bemyndigande dels alf av tillgängliga rörelsemedel på i huvudsak de
villkor, som fastställts att gälla för det Skidfrämjandet år 1934 beviljade lånet,
lämna Skidfrämjandet ytterligare ett lån å högst 450,000 kronor för den planerade
vidare utbyggnaden av Storliens turiststation, dels ock att, under den
tid amorteringen av sistnämnda lån påginge, av trafikmedel för ändamålet
tillskjuta ett bidrag av högst 13,500 kronor årligen.
T en till kommunikationsdepartementet den 24 januari 1930 inkommen
skrift hava åtskilliga irepresentanter för hotell- och petis lönat rörelsen i Jämtland
hemställt, att Skidfrämjandets nu ifrågavarande ansökning icke mätte
vinna bifall. 7 skriften har till stöd härför anförts bland annat:
Föreningen Skidfrämjandet motiverar sitt äskande örn ytterligare lån med
att dess resurser icke räcka till att emottaga dess gästantal. Innan beslut
fattas hemställes örn en föregående undersökning av hållbarheten i yrkandet.
Att under kortare perioder nära nog alla. sportplatser liro överbelagda talar
i och för sig oj för en utvidgning. Den fyra månader långa vintersäsongen
6
Kungl. Majus proposition nr 200.
bör vara i det närmaste helt belagd för att företagen skola bli bärkraftiga.
Jämtlands och Härjedalens samfällda resurser räcka för närvarande mer än
väl till. Skidfrämjandets ytterligare utvidgning av sina hotell skulle än så
länge endast gå ut över andra orter och deras företag, varav många erbjuda
val så goda — stundom bättre — möjligheter än Storlien. Ett utbyggande
av rumsantalet är än så länge slöseri med ekonomiska medel, vilket skulle
gå ut över övriga näringsidkare i branschen och deras personal. För den
händelse att ytterligare logimöjligheter i Storlien anses vara en nödvändighet,
torde det vara lämpligare, att Skidfrämjandet utarrenderar mark till
privata företagare, som på egen risk och bekostnad tillgodose behovet.
Statlig hjälp hade måhända varit motiverad, örn pengarna avsetts att bereda
mindre bemedlade möjlighet till skidsport och fjällvistelse. Detta är emellertid
ingalunda fallet, då de priser, som nämnda förening finner nödvändigt
debitera, väsentligt överstiga vad som begäres av nästan alla andra jämtländska
företag.
I anledning av förevarande skrift har järnvägsstyrelsen, efter hörande av
Skidfrämjandet, i utlåtande den 19 februari 1936 i huvudsak anfört:
Styrelsen vill än en gång framhålla, att styrelsens ställningstagande till den
av föreningen gjorda lånet ramställningen i väsentlig grad föranletts av det
förhållandet, att i Storlien under en lång följd av år som logivagnar uppställda
sovvagnar redan från och med nästa år icke längre äro att i samma antal
påräkna för detta ändamål. Flertalet äldre sovvagnar komma nämligen med
hänsyn till det alltmer trängande vagnbeliovet att ombyggas till dagvagnar.
Följden härav blir, att Storlien under vårvintersäsongen i framtiden ej kan
mottaga på långt när lika många gäster på en gång som tidigare varit möjligt,
såvida ersättning för det sålunda minskade logiutrymmet ej berndes på annat
sätt. Det må vidare framhållas, att genom den föreslagna utbyggnaden av
Skidfrämjandets turiststation antalet bäddplatser i Storlien icke kommer att
ökas, utan att de 170 nya platserna utgöra en ganska blygsam kompensation
för de logivagnar, som komma att indragas.
Styrelsen har givetvis ingen anledning att gynna den ena platsen i vårt land
framför den andra, men då resandefrekvensen på Storlien varit och är i ständigt
stigande — en utveckling, som kan befaras komma att avbrytas, därest
ingen som helst kompensation beredes för de genom sovvagnarnas ombyggnad
minskade logimöjligheterna — och då ett samarbete med en ideellt arbetande
riksorganisation här kunnat etableras till statens järnvägars fördel, vore det
ur statens järnvägars affärssynpunkter oklokt att avvisa ett fortsatt och ökat
samarbete, som, sett på längre sikt, förvisso blir av ej oväsentlig betydelse
för vintertrafiken på de norrländska linjerna.
Enligt styrelsens uppfattning är ökningen av resandetrafiken på Norrland
vintertid en direkt följd av den propaganda för idrott och friluftsliv, som —■
icke minst genom Skidfrämjandets försorg — nu så energiskt bedrives över
allt i landet. För att denna vintertrafik på Norrland skall kunna behållas och
än ytterligare utvecklas, synes det betydelsefullt, att Storlien, som med åren
blivit ett alltmer attraktivt oell dominerande centrum för vintersport och skidlöpning
inom vårt lands högfjällsområden, såvitt möjligt och åtminstone i viss
utsträckning erhåller andra och fasta logimöjligheter i stället för det, för övrigt
i och för sig ej lämpliga, logiutrymme, som går förlorat med sovvagnarnas
ombyggnad. Detta torde emellertid icke vara tänkbart med mindre än att
statens järnvägar på nu föreslaget sätt lämnar sin medverkan till Skidfrämjandets
planer på ytterligare utbyggnad av dess anläggningar därstädes.
Vad angår Skidfrämjandets prissättning i Storlien hava statens järnvägars
representanter i Skidfrämjandets styrelse icke haft något att erinra mot de
7
Kungl. Maj:ts proposition ur 200.
fastställda prisen. Ihågkommas bör nämligen, att all förläggning ovan odlingsgränsen
är relativt kostsam, såsom uppgifter även från utlandet bestyrka.
Järnvägsstyrelsen är självfallet angelägen, att de prissänkningar, som visa sig
möjliga att göra, också bliva genomförda, ty genom billiga priser animeras
fivetvis trafiken på Storlien, vilket för statens järnvägars vidkommande är
uvudsaken. De nuvarande helinackorderingsprisen i Storlien framstå emellertid
som måttliga och i förhållande till vad gästerna åtnjuta i förplägnad och
omvårdnad som fullt skäliga. Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra
framhålla, att Skidfrämjandet är en ideellt arbetande förening utan några
enskilda vinstintressen, varför föreningen icke har någon anledning att hålla
högre priser än som äro nödvändiga dels för drift och underhåll av anläggningarna
i Storlien, dels för fullgörande av ingångna låneavtal för anläggningarnas
förräntning och amortering.
På grund av vad sålunda anförts hemställer järnvägsstyrelsen, att förevarande
framställning från vissa pensionatsinnehavare m. fl. lämnas utan avseende.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har i utlåtande den 6 mars 1936 — med förmälan
att länsstyrelsen vid sammanträde den 5 i samma månad berett förutnämnda
representanter för hotell- och pensionatrörelsen i Jämtland tillfälle
att yttra sig och med bifogande av vid detta sammanträde fört protokoll —
för sin del anfört:
De erinringar, som vid nämnda sammanträde framställdes mot den projekterade
ytterligare utbyggnaden av Nya Högfjället i Storlien synas närmast
vara grundade på den föreställningen att staten genom att bevilja Skidfrämjandet
lån för detta ändamål skulle på ett partiskt sätt gynna ett privat företag
till förfång för andra hotell och pensionat i västra Jämtland. Enligt länsstyrelsens
uppfattning är emellertid en sådan föreställning icke sakligt
grundad. Under en följd av år har järnvägsstyrelsen genom uppställning av
sovvagnar å Storliens station under de stora skidsäsongerna utökat möjligheterna
för turister att då erhålla logi i Storlien med cirka 500 å 700 sovplatser.
Enligt vad järnvägsstyrelsen meddelat, är det numera nödvändigt att
de ifrågavarande sovvagnarna — representerande ett värde av cirka 2,400,000
kronor — tagas i anspråk för tillgodoseende av den allmänna trafiken inom
landet, därvid de äldre vagnarna komma att ombyggas till sittvagnar. Under
sådana förhållanden synes det vara riktigt att statens järnvägar i samband
med indragning av sovvagnsuppställningen söker sörja för att, åtminstone till
en del, kompensation lämnas för do borttagna möjligheterna att erhålla nattkvarter
under den tid tillströmningen till Storlien hittills varit störst. Ett
annat förfaringssätt skulle med all sannolikhet göra statens järnvägar till
föremål, för ett icke oberättigat klander.
Huruvida den motsedda indragningen av sovvagnsuppställningen i Storlien
måste betraktas såsom oundgängligen nödvändig undandrager sig uppenbarligen
länsstyrelsens bedömande, men länsstyrelsen tager för givet att denna
fråga ingående prövats ur synpunkten av statens järnvägars ekonomi. Ur
mera lokala synpunkter måste det i varje fall betecknas såsom olyckligt att
denna minskning av platserna i Storlien företages, sedan en välskött propaganda
lyckats, på sätt som skett, driva upp publiktillströmningen till västra
Jämtlands sportplatser. Och denna publiktillströmning är alltjämt stadd i
ökning och torde bliva det även i fortsättningen. Mänskligt att se, är därför
en utökning av logimöjligheterna i Storlien mycket önskvärd och erforderlig
under högsäsongerna, även om den föreslagna utbyggnaden av Nya Hög
-
8
Kungl. Majus proposition nr 200.
fjället med ytterligare 170 platser kommer till stånd. Detta torde framgå
redan därav att, enligt vad distriktschefen vid statens järnvägar Valentin meddelade
vid omförmälda sammanträde, redan cirka 400 turister måst nekas
platser i sovvagnsuppställningen under instundande påsk. Under högsäsongerna,
då nästan undantagslöst alla platser äro upptagna även å de andra
sportorterna i västra Jämtland, kan med hänsyn till nu angivna omständigheter
en utbyggnad av Nya Högfjället icke stärka dettas möjlighet till konkurrens
med övriga hotell och pensionat. En sådan påföljd kunde tänkas
under de tider, när tillströmningen är mindre och särskilt under sommaren.
Publikfrekvensen kan emellertid då, efter nuvarande förhållanden att döma,
knappast bliva större än att den kan tillfullo tillgodoses med de platser, som
redan nu stå Nya Högfjället till buds. De framställda erinringarna mot järnvägsstyrelsens
och Skidfrämjandets framställning vila därför, enligt länsstyrelsens
mening, knappast på verklighetens fasta mark.
Även om sålunda hinder icke borde möta mot bifall till järnvägsstyrelsens
och Skidfrämjandets framställning örn stödjandet av Nya Högfjällets fortsatta
utbyggande genom lån, måste länsstyrelsen ställa sig mera tveksam möt
det föreslagna sättet för utbyggnaden. Med hänsyn till att, såvitt av skissritningarna
kunde bedömas, de föreslagna nybyggnaderna i några hänseenden
icke stöde i god överensstämmelse med gällande hotellstadga, och då vissa
av länsstyrelsen närmare angivna åtgärder borde vidtagas för att i möjligaste
mån säkerställa hotellgästerna i händelse av eldsvåda, vore en omläggning
av planen för byggnaden enligt länsstyrelsens uppfattning oundgängligen nödvändig
och borde uppställas som villkor för beviljande av det begärda lånet.
Med anledning av vad länsstyrelsen sålunda anfört har järnvägsstyrelsen
den (5 november 1936 till följd av remiss ånyo utlåtit sig i ärendet. Styrelsen
har i sitt utlåtande meddelat, att en av Skidfrämjandet verkställd omarbetning
av byggnadsplanen i syfte att åstadkomma ett effektivare brandskydd ävensom
inträdd prisstegring å vissa materialier medfört en ökning av byggnadskostnaden
från 450,000 kronor till 485,000 kronor och alltså ett i motsvarande
grad stegrat lånebehov för föreningen.
över det sålunda framlagda nya förslaget har byggnadsstyrelsen den 10
december 1936 yttrat sig. Styrelsen, som jämväl införskaffat yttrande i ärendet
från svenska brandskyddsföreningen, har i sitt utlåtande anfört:
Byggnadsstyrelsen har för sin del icke något att i princip erinra mot att av
statsmedel på föreslaget sätt och till angivna belopp lämnas ekonomiskt stöd
till utbyggandet av Storliens turiststation, då härigenom såväl statens järnvägars
intresse som en ur folkhälsans synpunkt gagnande verksamhet skulle
främjas.
Emellertid finner sig byggnadsstyrelsen icke kunna förorda, att turiststationens
utbyggnad sker i enlighet med de i de föreliggande skissritningarna
angivna riktlinjerna. Ur säkerhetssynpunkt måste det nämligen anses i viss
mån betänkligt att uppföra ett så omfattande sammanhängande byggnadskomplex
i trä som det å ritningarna avsedda. En inom ett sådant komplex utbruten
eldsvåda kan befaras snabbt få en allvarlig karaktär, och även om
hotell- och pensionatstadgan icke direkt uppställer förbud mot ett dylikt byggnadssätt,
kan det i förevarande fall knappast anses lämpligt. I vissa avseenden
torde även, såsom av brandskyddsföreningen gjorts gällande, det föreliggande
förslaget strida mot föreskrifterna i berörda stadga.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Därest turiststationens utbyggnad skall ske genom uppförande av ytterligare
trähus, bör enligt styrelsens mening härvid helst tillämpas ett system
med fristående paviljonger, vilka genom täckta passager av högst en vånings
höjd eventuellt skulle kunna sättas i förbindelse med restaurangbyggnaden.
Emellertid synes det styrelsen vara lämpligast örn utbyggnaden skedde på
så sätt, att den föreslagna flygeln D utfördes i brandsäker konstruktion, under
vilken förutsättning den södra delen av denna flygel skulle kunna uppföras
till tre våningars höjd, varigenom skulle erhållas så mycket ytterligare utrymme,
att den med E i förslaget betecknade byggnaden icke torde bliva behövlig.
Enligt en inom styrelsen verkställd överslagsberäkning torde en
dylik lösning av byggnadsfrågan icke medföra en större ökning av de beräknade
kostnaderna för genomförandet av det nu föreliggande förslaget än
omkring 5 ä 6 procent eller 25,000 å 30,000 kronor. Beträffande i övrigt de beräknade
kostnaderna för förslaget har byggnadsstyrelsen i och för sig icke
något att erinra.
Med anledning av de av byggnadsstyrelsen gjorda erinringarna i fråga örn det
senast framlagda förslaget till nybyggnad för Skidfrämjandet har järnvägsstyrelsen,
med överlämnande av yttrande från Skidfrämjandet, den 26 januari
1937 avgivit förnyat utlåtande i ärendet.
Skidfrämjandet har i sitt nyssnämnda yttrande i huvudsak anfört:
Då föreningen funnit den av byggnadsstyrelsen föreslagna lösningen
otvivelaktigt innebära en högst ökad säkerhet mot eldfara, hade föreningen
låtit uppgöra ett nytt byggnadsförslag, åskådliggjort å fem vid yttrandet bifogade
ritningar. Av förslaget framginge, att bostadsflygeln med plats för 170
gäster tänkts utförd helt av sten med södra delen av byggnaden uppförd till
tre våningars höjd. Av kostnadsberäkningen framginge, att byggnadsstyrelsens
uttalande, att en bostadsflygel enligt dess direktiv ej skulle öka kostnaderna
med mera än 5 å 6 procent, i stort sett visat sig hålla streck, i det utbyggnaden
helt utförd i sten enligt det nu framlagda förslaget beräknades
draga en kostnad av 515,000 kronor, varav 30,000 kronor avsåges för förbättrade
anordningar i Storlien för att öka vattentillgången därstädes.
Det nu framlagda förslaget innebure således en ökning av ej mindre än
65.000 kronor gentemot det ursprungligen i Skidfrämjandets skrivelse den 11
november 1935 framlagda förslaget, som beräknats draga en kostnad av
450.000 kronor. Skidfrämjandet hade därför ansett sig ånyo böra genomgå
kalkylerna för det ifrågasatta nybyggets förräntning och amortering och hade
därvid funnit, att statens järnvägars andel i kostnadernas förräntning och
amortering genom det under tiden inträdda avsevärt lägre ränteläget, realiter
sett skulle bliva ungefär densamma, som om det ursprungliga förslaget omedelbart
kunnat genomföras, under det Skidfrämjandets andel, vid en bibehållen
låneränta av 4 procent, komme att ökas med 1,950 kronor per år eller till 15,450
kronor per år.
Då behovet av den nu ifrågasatta utbyggnaden av Storliens turiststation,
fortsätter föreningen, med värjo år framstode allt tydligare, vore föreningen,
med hänsyn dels till det större värdet av en byggnad i sten, dels till den ökade
brandsäkerheten, genom vilken något lägre brandförsäkringspremie torde
kunna erhållas, beredd att påtaga sig den sålunda ökade kostnaden för lånets
förräntning.
På grund av vad sålunda anförts hemställer Skidfrämjandet, att järnvägsstyrelsen
ville hos statsmakterna söka utverka ett amorteringslån av stats
-
10
Kungl. Majus proposition nr 200.
medel å 515,000 kronor, avsett för en ytterligare utbyggnad av Storliens
turiststation i huvudsaklig enlighet med nyssnämnda ritningar, att amorteras
efter samma grunder, som fastställts genom låneavtalet mellan järnvägsstyrelsen
och Skidfr arn jandet av den 1 augusti 1934.
Järnvägsstyrelsen har i utlåtandet den 26 januari 1937 anfört:
Lämpligheten ur olika synpunkter av ett fortsatt bistånd från statens järnvägar
för vidare utbyggnad av turiststationen i Storlien torde få anses till fullo
ådagalagd ej blott genom vad Skidfrämjandet och järnvägsstyrelsen redan
framhållit utan även av övriga hörda myndigheters och då särskilt länsstyrelsens
uttalanden i ärendet.
De särskilt av byggnadsstyrelsen påyrkade ändringarna i fråga örn det tekniska
utförandet av nybyggnaden synas vid sådant förhållande i och för sig
icke vara av beskaffenhet att böra påverka järnvägsstyrelsens ståndpunktstagande
till lånefrågan, även örn dessa ändringar föranleda ett något ökat
lånebehov för föreningen och därmed en något ökad kostnad för förräntning
och amortering av lånet. För järnvägsstyrelsen som bidragsgivare torde -—
som ock Skidfrämjandet i sin senaste inlaga framhållit — en ökning av lånesumman
från 450,000 till 515,000 kronor icke vara av någon större reell betydelse,
särskilt enär också ränteläget nu är avsevärt lägre än då planen på
ett fortsatt samarbete mellan järnvägsstyrelsen och Skidfrämjandet i ifrågavarande
hänseende började dryftas, och man enade sig om att för ett eventuellt
nytt lån bibehålla samma villkor som dem, vilka gälla för det Skidfräm
jandet år 1934 beviljade lånet.
Styrelsen har därefter — utan att dock framställa något direkt yrkande —
ifrågasatt, huruvida icke den sänkning av ränteläget, som numera inträtt,
borde i viss mån komma Skidfrämjandet till godo vid bestämmandet av villkoren
för ett eventuellt nytt lån. Under förutsättning att annuiteterna för
detta, anför styrelsen, bestämdes till 6 procent av lånesumman och lånet förräntades
efter 4 procent — de villkor som gällde i fråga örn det föreningen
tidigare beviljade lånet från statens järnvägar — bomme lånet att vara slutamorterat
efter omkring 28 år. Skulle i stället krävas förräntning efter 3.5
procent, en räntefot, som styrelsen under förhandenvarande förhållanden
funne fullt nöjaktig, erfordrades för lånets återbetalning inom oförändrad
tid, 28 år, en annuitet av omkring 5.6 6 procent å lånebeloppet, d. v. s., örn
detta komme att utgöra 515,000 kronor, i runt tal 29,000 kronor. Härav skulle
på Skidfrämjandet belöpa hälften eller 14,500 kronor mot 13,500 kronor enligt
det ursprungligen beräknade beloppet och då ifrågasatta villkor samt 15,450
kronor enligt det numera beräkningsbara beloppet och samma villkor. Vid
bedömande av frågan örn räntevillkoren finge givetvis beaktas, att det jämväl
för statens järnvägar såsom trafikföretag vore av nytta, örn för Skidfrämjandet,
på vilken förening mycket beträffande tryggheten att kunna räkna
med framtida goda förläggningsmöjligheter för den stora och växande resandeströmmen
till Storlien berodde, kunde beredas lättnad i dess omkostnader.
Toges skälig hänsyn till de därmed sammanhörande syften, som föranlett en
samverkan mellan järnvägsstyrelsen och föreningen vid realiserandet av föreningens
planer på utbyggnad av dess anläggningar i Storlien, syntes följaktligen
väl försvarligt att bibehålla den på sin tid avsedda halveringen av
kostnaderna icke blott formellt utan också reellt.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Under åberopande av vad sålunda och tidigare anförts hemställer järnvägsstyrelsen
om Kungl. Maj:ts bemyndigande att av tillgängliga rörelsemedel
lämna Skidfrämjandet ytterligare ett lån å 515,000 kronor för den nu planerade
vidare utbyggnaden av turiststationen i Storlien, varvid för detta nya
lån skulle gälla i huvudsak antingen samma villkor, som fastställts för det
föreningen år 1934 beviljade länet, eller ock, därest Kungl. Majit så funne
skäligt, de ändrade villkor, som styrelsen nyss antytt, samt att under den
tid amorteringen av detta lån påginge av trafikmedel för ändamålet tillskjuta
ett bidrag av högst 15,450 kronor eller alternativt 14,500 kronor årligen.
I förnyat utlåtande den 2 februari 1937 har byggnadsstyrelsen förklarat
sig icke hava annat att erinra mot det senast framlagda utbyggnadsförslaget
än att de i totalkostnaden 515,000 kronor ingående kostnaderna för ledningar
i förhållande till senare prisstegringar måhända äro väl lågt beräknade.
Rörande de närmare detaljerna i bvggnadsplanerna och kostnadsberäkningarna
torde få hänvisas till de till föreningens förevarande framställning
fogade ritningarna och övriga bilagor.
Den föreliggande framställningen avser, att statens järnvägar genom lån och
genom visst bidrag till förräntning och amortering av lånet skulle möjliggöra
för Skidfrämjandet att utföra en ytterligare utbyggnad av turiststationen Högfjället
vid Storlien. Genom den i mars 1935 färdigställda utbyggnaden av
turiststationen ökades visserligen i icke ringa grad möjligheterna att bereda
turister fasta logimöjligheter. Erfarenheten har emellertid visat, att dessa under
vissa tider icke varit tillräckliga för att tillgodose behovet. Enligt vad i ärendet
upplysts hade sålunda omkring tiden för Marie bebådelsedag och under påskhelgen
år 1935 — trots genom utbyggnaden vunnet tillskott av omkring 200
nya logiplatser — antalet personer, som måst inkvarteras i sovvagnar, uppställda
å Storliens stationsområde, icke minskat utan tvärtom ökat. Enligt
vad järnvägsstyrelsen meddelat utgjorde antalet logiplatser i sovvagnarna
under vintern 1934—1935 429 men under vintern 1935—1936, till följd av den
påbörjade ombyggnaden av sovvagnar till dagvagnar, endast 273. Under
tiden omkring påsken 1936 voro —- samtidigt med att samtliga rum å turiststationen
Högfjället varit belagda — sovvagnarnas logimöjligheter i sin helhet
utnyttjade och i ett mycket stort antal fall kunde plats över huvud icke
beredas. Även under andra perioder måste, på grund av bristande utrymme
å turiststationen, sovvagnarna i relativt stor omfattning tagas i anspråk. Det
kan därför med skäl antagas, att sedan den beslutade ombyggnaden av sovvagnarna
inom den närmaste tiden helt genomförts, även vid en ganska betydande
ökning av de fasta logimöjligheterna ett avsevärt antal beställningar
av logi vid olika tillfällen under vintersäsongen måste avvisas.
För statens järnvägar är det enligt järnvägsstyrelsen av ekonomiskt intresse,
att åtgärder vidtagas till förekommande av en nedgång i resandetrafiken
på Storlien till följd av minskade logimöjligheter. Att Skidfrämjandet
skulle kunna utan ekonomiskt stöd genomföra den planerade utbyggnaden
av turiststationen synes uteslutet. I detta sammanhang bör även framhållas,
Departements
chefen.
12
Kungl. Majus proposition nr 200.
att föreningen, vilken icke är inriktad på affärsdrift i vinstsyfte utan fullföljer
ideella ändamål av betydelse för stora delar av vårt folk, måste anses vara
värd uppmuntran från det allmännas sida. Detta förhållande torde även,
genom beviljandet av tidigare understöd till föreningen, få anses vara av statsmakterna
erkänt. Med hänsyn härtill torde det också finnas anledning antaga,
att föreningen skall eftersträva att i vad på prispolitiken ankommer göra
turiststationen tillgänglig för bredast möjliga publik.
Yad vissa representanter för hotell- och pensionatväsendet i Jämtland anfört
mot lämpligheten av det ifrågasatta låneunderstödet torde ej böra tillmätas
större betydelse, då, såsom järnvägsstyrelsen framhållit och länsstyrelsen
ytterligare understrukit, frågan i huvudsak gäller allenast kompensation i
viss omfattning av den utav förenämnda järnvägsvagnars ombyggande till
dagvagnar orsakade minskningen av inkvarteringsmöjligheterna i Storlien.
I övrigt torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till innehållet i järnvägsstyrelsens
och länsstyrelsens utlåtanden.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då det senast framlagda
byggnadsförslaget torde få anses tillfredsställa skäliga anspråk ur såväl byggnads-
som brandtekniska synpunkter och jämväl i övrigt synes lämpligt, anser
jag mig kunna biträda Skidfrämjandets nu ifrågavarande framställning
sådan den slutligen föreligger.
Det ifrågasatta lånet har föreslagits skola utgå med hela det för utvidgningen
av turiststationen såsom erforderligt beräknade beloppet, 515,000
kronor. Mot detta belopp har jag icke funnit anledning till erinran. Då det
här gäller en tillfällig investering, torde jämväl detta lån, för vilket inteckningssäkerhet
i aktiebolaget Storliens högfjälls fasta egendom skulle ställas,
böra utanordnas av statens järnvägars rörelsemedel.
Såväl föreningen som järnvägsstyrelsen har förutsatt, att för lånets tillgodonj
utande i huvudsak samma villkor skola gälla, som föreskrevos för det
tidigare av statens järnvägar lämnade lånet. Järnvägsstyrelsen har dock i
sitt senaste utlåtande ifrågasatt, att låneräntan skulle beräknas efter en
räntefot av 3V2 procent i stället för tidigare beräknade 4 procent. Mot förenämnda
villkor har jag icke något att erinra liksom ej heller mot att den
lägre räntan får bestämmas för lånet. För lånets återbetalning inom den
avsedda tiden, 28 år, skulle då erfordras en annuitet av omkring 5.66 procent
av lånebeloppet eller i runt tal 29,000 kronor. Av detta belopp skulle alltså
Skidfrämjandet erlägga hälften eller 14,500 kronor, under det att återstoden
skulle tillskjutas av statens järnvägar, dock att vad statens järnvägar sålunda
skola tillskjuta skall minskas med det belopp, som föreningen under året kan
erhålla i utdelning å sina stamaktier i aktiebolaget Storliens högfjäll. Med avseende
å den erbjudna inteckningssäkerheten må nämnas, att enligt låneavtalet
med förutnämnda livförsäkringsbolag de till säkerhet för det tidigare
lånet från statens järnvägar lämnade inteckningarna skola, i den män de frigöras,
utgöra säkerhet för lånet från bolagen, vilka i sin tur till låntagaren skola
återställa härigenom eller genom amortering frigjorda, till bolagen såsom
säkerhet överlämnade inteckningar. Enligt Skidfrämjandets erbjudande
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
skulle säkerheten för det nya lånet från statens järnvägar utgöras av inteckningar
med förmånsrätt efter de av livförsäkringsbolagen innehavda inteckningarna
samt av sistnämnda inteckningar, i den mån de på angivet sätt frigöras.
I likhet med det tidigare statslånet skulle jämväl det nu ifrågavarande
förses med borgen såsom för egen skuld av aktiebolaget Storliens högfjäll.
De sålunda föreslagna villkoren för låneunderstödet hava icke i och för
sig givit mig anledning till erinran. Såsom av det föregående framgår representerar
turiststationen i fråga ett ekonomiskt intresse för statens järnvägar
och torde tillika få betraktas såsom ett företag av mera allmänt samhälleligt
intresse. Det synes mig vid sådana förhållanden av vikt att söka för framtiden
säkerställa stationens bibehållande för avsett ändamål. Ehuru villkoren
för den förut omförmälda donation, varigenom Skidfrämjandet erhållit stamaktierna
i det turiststationen ägande bolaget, äro ägnade att verka i nämnda
syfte, vill jag för min del förorda, att även vid beviljande av det nu ifrågasatta
låneunderstödet fästas sådana villkor, som kunna tjäna samma syfte.
I sådant avseende synes i låneavtalet böra intagas en bestämmelse av innebörd,
att Skidfrämjandet skall vara skyldigt att använda turiststationen för
dess nuvarande ändamål och att härutinnan någon ändring icke får ske
liksom icke heller någon överlåtelse av turiststationen utan järnvägsstyrelsens
medgivande. För att i görligaste mån säkerställa detta villkors uppfyllande
och tillika bereda staten möjlighet att, för den händelse anläggningen
skulle övergå till annan ägare, öva inflytande på anläggningens
framtida användning, torde därjämte lämpligen böra stadgas, att den del
av låneunderstödet jämte ränta, som statens järnvägar skulle påtaga sig
att gälda, bör kvarstå såsom en statens järnvägars ränte- och amorteringsfria
fordran hos föreningen med bolagets borgen och inteckningssäkerhet,
vilken fordran skulle förfalla till betalning, därest ifrågavarande villkor
icke uppfylles. Vad sålunda föreslagits beträffande nyssnämnda del av låneunderstödet
synes också böra få tillämpning med avseende å den del av det
tidigare lånet, som statens järnvägar åtagit sig att förränta och amortera.
Beträffande sistnämnda lån vill jag emellertid erinra om vad nyss anförts
beträffande överlämnande av inteckningssäkerheten till förutnämnda livförsäkringsbolag.
Inteckningssäkerheten för den kvarstående delen av det tidigare
lånet kommer sålunda att bliva sämre än den nuvarande, till dess livförsäkringsbolagens
fordran blivit gulden.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad här anförts fastställa ett blivande låneavtal. -Tåg förutsätter,
att den i det tidigare låneavtalet intagna bestämmelsen om representation
för järnvägsstyrelsen i föreningens och bolagets styrelser och revision skall
inflyta jämväl i det nu ifrågavarande avtalet och få tillämpning för amorteringstiden
och därefter tills vidare, till dess Kungl. Majit kan finna skäl
annorlunda bestämma.
I anslutning till vad sålunda anfölls hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
att i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i det föregående
anförts och i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Kungl. Maj:t meddelas, må
dels till föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige
för ytterligare utbyggnad av turiststationen Högfjället vid Storlien
av statens järnvägars rörelsemedel lämnas ett lån av 515,000
kronor,
dels ock under den tid, amorteringen av sagda lån pågår, till
annuitetens bestridande tillskjutas ett årligt bidrag av högst
14,500 kronor, att utgå av statens järnvägars trafikmedel.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
A. C. F. v. Krusenstierna.
Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.