Kungl. Ma]:ts proposition nr 196.
1
Nr 196.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående provisorisk avlöning
sförstärkning dt vissa befattningshavare i statens
tjänst; given Stockholms slott den 19 februari
1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansår enden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet d
Stockholms slott den 19 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter:
Vid framläggande i årets statsverksproposition av finansplanen för nästa
budgetår anförde jag att, då den lönereglering som nu är under utredning
inom 1936 års lönekommitté icke kunde föreläggas 1937 års riksdag, hade
det, särskilt med hänsyn till de mindre gynnsamt ställda grupperna av statstjänare,
synts skäligt att provisoriskt genomföra en löneförbättring. Hela
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 196.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
kostnaden för denna provisoriska avlöningsförstärkning till den del, den
icke hänförde sig till affärsverken, hölls i budgetförslaget samman under
sjunde huvudtiteln, där i avbidan på särskild proposition i ämnet framställning
gjordes om beräknande för ifrågavarande ändamål av ett förslagsanslag
å 8 miljoner kronor. Vid beräknande av överskotten å statens affärsverksamhet
för budgetåret 1937/1938 togs vidare i statsverkspropositionen hänsyn
till den kostnadsökning, vilken vid genomförandet av den ifrågasatta provisoriska
avlöningsförstärkningen skulle inträda.
Sedan ärendet nu undergått erforderlig beredning inom finansdepartementet,
anhåller jag att få framlägga detsamma till Kungl. Maj:ts prövning.
Frågan om en allmän revision av de avlöningsförfattningar, som leda sitt
ursprung från den år 1919 för de s. k. kommunikationsverken och senare
inom större delen av statsförvaltningen efter enhetliga principer genomförda
löneregleringen, har länge varit aktuell. En överarbetning av gällande bestämmelser
uppdrogs på sin tid åt 1928 års lönekommitté. De av kommittén
utarbetade förslagen, som framlades år 1930, blevo aldrig genomförda.
Detta berodde främst därpå, att rådande budgetläge ej ansågs tillåta utgifter
av den storleksordning, som ett förverkligande av lönekommitténs förslag enligt
verkställda beräkningar skulle medföra. När de statsfinansiella förutsättningarna
sedermera förbättrats, har arbetet på en revision av gällande
avlöningsförfattningar återupptagits. Sålunda har Kungl. Majit den 24 april
1936 tillsatt en kommitté, 1936 års lönekommitté, med uppdrag att verkställa
revision av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid den
nyreglerade civila och militära statsförvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse
med av föredragande departementschefen närmare angivna riktlinjer.
Enligt de lönekommittén meddelade direktiven omfattar kommitténs arbete
jämväl en omprövning i ett sammanhang av lönesättningen för de statsanställda
såväl mot bakgrunden av de löner som tillämpas utanför statsförvaltningen
som ock med hänsyn till avvägningen mellan olika befattningshavargrupper
inbördes. En dylik realprövning — vilken icke vidtagits av
1928 års lönekommitté — har synts påkallad ej minst i betraktande av att
utvecklingen på den enskilda arbetsmarknaden medfört fortgående förskjutningar
i löneläget för olika tjänstemanna- och arbetargrupper. Bland övriga
spörsmål, vilka enligt direktiven böra bli föremål för kommitténs övervägande,
må här nämnas frågan om särskilda lönetillägg för löntagare med försörjningsplikt
för barn. En dylik differentiering av lönerna efter behovsprincipen
hade avvisats av 1928 års lönekommitté.
Arbetet inom 1936 års lönekommitté har bedrivits i forcerat tempo. Detta
har skett i överensstämmelse med de önskemål om skyndsamhet i utredningsarbetet
som uttalats vid anmälan av ärendet inför Kungl. Majit och som angivits
särskilt motiverade av att löneregleringsfrågan genom den ekonomiska
krisens inverkan blivit uppskjuten på ett sätt, som icke varit avsett. Det har
emellertid på grund av uppgiftens omfattning ej visat sig möjligt att ännu
nå resultat ägnade att läggas till grund för förslag till riksdagen. Jag torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
3
i detta sammanhang få i korthet redogöra för hur långt arbetet inom lönekommittén
för närvarande fortskridit.
Enligt vad jag inhämtat, bedrives arbetet med vissa huvudfrågor inom två
sektioner av kommittén. Den ena sektionen, med vilken representanter för
kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens lönenämnder samt
statskontoret samarbeta, har att med utgångspunkt från 1928 års lönekommittés
förslag till allmänt avlöningsreglemente samt däröver avgivna utlåtanden
verkställa överarbetning av gällande avlöningsreglementen för den civila
statsförvaltningen samt framlägga förslag till avlöningsbestämmelsernas
utformning utom beträffande löneplanen m. m. Det denna sektion åvilande
grundläggande arbetet är nu i huvudsak slutfört. Den andra sektionen har
att verkställa utredning och utarbeta preliminärt förslag beträffande lönernas
dyrortsgradering jämte därmed sammanhängande frågor. De omfattande
statistiska utredningar, som äro nödvändiga till underlag för ett ståndpunktstagande
till sistnämnda spörsmål, ha medfört, att arbetet inom sektionen
ännu ej lett till utformade förslag.
För att ett underlag skall erhållas för realprövningen av den statliga lönenivåns
höjd lia åtgärder vidtagits bland annat för införskaffande av statistiskt
material ägnat att belysa lönenivån utom statsförvaltningen dels för
förvaltningspersonal och därmed jämförliga anställningshavare i tjänstemannaställning,
dels ock för vissa grupper av arbetarpersonal. Bearbetningen
av detta material är ännu ej avslutad.
Slutligen må nämnas att jag, jämlikt bemyndigande, den 27 november
1936 anmodat vissa personalorganisationer att utse representanter för att
samråda med kommittén rörande dels lönesystemets allmänna utformning
och andra frågor av principiell innebörd inom kommitténs arbetsområde,
dels ock avfattningen av detaljbestämmelserna i blivande nya avlöningsförfattningar,
i den mån dessa bestämmelser angå befattningshavare i allmänhet.
Överläggningar mellan kommittén och de av organisationerna utsedda
representanterna skola inledas inom den närmaste tiden.
Med hänvisning till ovissheten örn den tidpunkt då en på de av 1936 års
lönekommitté verkställda utredningarna grundad lönereglering kunde genomföras,
lia från ett flertal grupper av befattningshavare i statens tjänst
ingivits framställningar örn provisorisk avlöningsförstärkning.
Sålunda lia Sveriges statst jämte mannanämnd och trafiktjänstemännens
riksförbund hemställt örn åtgärder för beredande av provisorisk avlöningsförbättring
åt statens befattningshavare samt örn att representanter för de
stora statstjänstcmannaorganisationerna måtte bliva satta i tillfälle att i denna
angelägenhet förhandla med av Kungl. Maj:t utsedda ombud. I skrivelsen
föreslås, att nuvarande dyrtidstillägg ersättas nied rörliga tillägg och att
den äskade provisoriska löneförbättringen herodes statstjänstemannen genom
att detta tillägg i erforderlig män höjes. I anledning av denna framställning
har den till Sveriges statstjänstemannanämnd anslutna organisationen
svenska officersförbundet anhållit, att såvitt möjligt vissa av förbundet fram
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
förda synpunkter på officerskårens avlöningsförhållanden måtte beaktas i
samband med framläggande av förslag om provisoriska lönetillägg. Framställningar
ha jämväl inkommit från svenska underofficersförbundet, som
hemställt om att förslag måtte föreläggas riksdagen, att ett provisoriskt lönetillägg
örn 300 kronor å samtliga dyrorter skall utgå till beställningshavare i
lönegraderna 1—4 i löneplan Uo och 1—6 i löneplan C officersavlöningsreglementet,
samt från de högre statstjänstemannens Skdneförbund, som
hemställt om provisoriskt tillägg motsvarande sista av vederbörande tjänsteman
åtnjutna ålderstillägg.
I gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t ha svenska järnvägsmannaförbundet,
svenska postmannaförbundet, Sveriges lokomotivmannaförbund och
statstjånarnas centralorganisation föreslagit provisoriska lönetillägg med lika
belopp å samtliga dyrorter, nämligen till
befattningshavare till och med 4 löneklassen 240 kronor per år,
» i 5—12 löneklasserna 300 » » » och
» » 13—16 » 240 » » »
samt att ifrågavarande lönetillägg jämväl skola utgå till de befattningshavare
i statens tjänst, för vilka avlöningsbestämmelser utfärdas av Kungl. Majit
eller vederbörande statsverks eller statsförvaltnings styrelse. Olika lokala
organisationer ha uttalat sin anslutning till detta förslag. Av statens vattenfallsverks
tjänstemannaförbund, Trollhättan, har yrkats att den löneökning
som enligt sistnämnda förslag avsetts för 13—16 löneklasserna utsträckes
att omfatta löneklasserna 13—19.
Svenska järnvägarnas kontorspersonalsförbund har givit uttryck åt den
förhoppningen, att de provisoriska lönetilläggen måtte avvägas så, att samtliga
tjänstemän komma att beröras av riksdagens beslut i frågan och att därvid
de principer, vilka ligga till grund för löneskalans byggnad i fråga om
ordinarie lön, icke helt brytas vid fastställandet av den provisoriska tilläggslönen.
Till belysande av vad förbundet närmast syftar till, har förbundet
uppställt följande skala för tilläggslönens avvägning:
för löneklasserna 1— 4
» > 5-11
» » 12—15
» » 16—19
» » 20—23
o. s. v.
kronor 240 per år
» 300 » »
» 330 » >
» 360 » »
» 390 » »
Framställningar om tillfällig löneförbättring ha inkommit jämväl från försvarsvåsendets
underbefälsförbund, från försvarets civila tjänstemannaförbund
samt — under särskilt framhållande av de med tjänstgöringen i Norrland
förenade olägenheterna — från tjänstemän i Umeå med omnejd.
Försvarsverkets civila personals förbund har hemställt, att stallpersonal
m. fl. vid statens hingstdepåer och stuteri måtte inbegripas i blivande förslag
till lönereglering för statens befattningshavare och att i avvaktan på dylik
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
5
lönereglering ifrågavarande personal måtte erhålla provisoriskt lönetillägg
med 300 kronor per år.
Föreningen kvinnor i statens tjänst jämte ett antal andra kvinnliga tjänstemannaföreningar,
slutligen, lia i gemensam skrivelse hemställt dels om
att — utan avvaktan på en definitiv lönereglering — den nu i avlöningsreglementena
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk
tillhörande den civila statsförvaltningen och för tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk förefintliga bestämmelsen,
att kvinnlig befattningshavare icke äger rätt att åtnjuta lön
enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, måtte upphävas, dels
ock därom att tjänstepensionsunderlaget för de kvinnliga befattningshavarna
vid den civila statsförvaltningen måtte med ändring av den år 1934 antagna
bestämmelsen härom fastställas till samma belopp, som gäller för
manliga befattningshavare inom respektive lönegrader.
När det på grund av arten och omfattningen av de problem som för närvarande
äro under utredning inom 1936 års lönekommitté icke visat sig möjligt
att till årets riksdag framlägga förslag örn lönereglering för befattningshavare
i statens tjänst, aktualiseras frågan huruvida förutsättningar föreligga
för den provisoriska avlöningsförbättring, varom olika personalgrupper
gjort framställning. Varje provisorium måste medföra en förskjutning av
förutsättningarna för lönefrågornas fortsatta handläggning, som kan försvåra
deras lösning. Ett villkor för att en provisorisk avlöningsförbättring skall
kunna övervägas är alt den av lönekommittén verkställda realprövningen
skäligen kan väntas visa, att en viss höjning av den statliga lönenivån med
hänsyn till utvecklingen inom övriga delar av arbetsmarknaden eller av
andra skäl framstår såsom motiverad. Kommitténs undersökningar ha ännu
ej fortskridit tillräckligt långt för att på dem skulle kunna byggas bestämda
slutsatser i detta avseende. Med hänsyn till den allmänna ekonomiska utvecklingen
efter genomförandet av föregående allmänna lönereglering anser
jag mig emellertid kunna utgå ifrån, att vid den kommande löneregleringen
förutsättningar skola visa sig föreligga för en förbättring av löneläget.
Under sådana förhållanden synes det icke uteslutet att överväga en provisorisk
avlöningsförstärkning. Men tydligt är att ett sådant provisorium
måste utformas med försiktighet, örn man vill ha säkerhet för att det icke
i praktiken lägger hinder i vägen för ett fritt bedömande av den kommande
löneregleringen. Detta krav på försiktighet medför, att varje provisorisk
förbättring måste hållas inom en trängre ram än som vid en mera definitiv
reglering kan övervägas. I det förslag, som nu framlägges, ha därför också
från olika håll framförda önskemål endast i begränsad utsträckning kunnat
tillmötesgås.
Örn ett provisorium överhuvud nu kan övervägas, är det givetvis, emedan
det synes skäligt att snarast möjligt bereda någon förbättring åt de grupper
av befattningshavare, vilkas ställning får anses vara den minst gynnsamma.
Det kan därför synas naturligt att tillämpningsområdet för en provisorisk
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
avlöningsförstärkning begränsas till de lägre liggande delarna av löneskalan.
Emellertid möta både ur praktiska synpunkter och av billighetsskäl svårigheter
för en dylik begränsning. Jag har därför stannat vid att föreslå, att
avlöningsförstärkningen skall omfatta hela löneskalan enligt de till kommunikationsverkens
lönesystem hörande avlöningsreglementena. Även viss
icke-ordinarie personal samt vissa grupper befattningshavare, som — ehuru
de icke inordnats i kommunikationsverkens lönesystem — åtnjuta nyreglerad
lön, torde böra bliva delaktiga av den provisoriska avlöningsförstärkningen.
Jag återkommer i det följande till denna fråga.
Även om jag alltså icke funnit mig böra förorda en begränsning av avlöningsförstärkningen
till de lägre löneklasserna, anser jag dock skäligt, att
anställda med de absolut taget lägsta lönebeloppen i främsta rummet tillgodoses
genom förstärkningen. Vid provisoriets utformning har jag därför
icke ansett mig kunna följa förslagen om i huvudsak proportionella tillägg
till den utgående lönen. I stället synes det mig skäligt att fasta lönetillägg
skola utgå, på det sättet differentierade, att de sättas något högre för de
lägre delarna av löneskalan än för de däröver liggande.
Vid avvägandet av de belopp, varmed nämnda tillägg böra utgå, har jag
stannat för att föreslå, att tillägg till och med 12 :e löneklassen i den i 1921
års avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, intagna löneplanen
och motsvarande löneklasser i de övriga löneplanerna utgår med 180 kronor
och i övrigt nied 120 kronor, allt för år räknat. I vissa fall, där en betydande
del av avlöningsförmånerna utgår i naturaförmåner, synas dock
beloppen böra undergå skälig reducering.
Om av angivna skäl behovssynpunkten sk jutes i förgrunden, kan det emellertid
icke förnekas, att en differentiering av de provisoriska tilläggen allenast
med hänsyn till lönebeloppens absoluta storlek lämnar åtskilligt övrigt
att önska. Det är ingalunda klart, att en tjänsteman i något högre löneställning
alltid är i mindre behov av löneförbättring än en tjänsteman i något
lägre löneställning. Bortsett från andra mera svårbedömbara omständigheter
är det framför allt den olika stora försörjningsplikten, som här är
avgörande. Hur starkt detta förhållande tvingar sig fram till uppmärksamhet,
så snart behovssynpunkten överhuvud taget tillätes spela en roll vid bedömandet
av lönefrågor, framgår av det förslag till provisorisk löneförbättring
från en rad stora tjänstemannaorganisationer, för vilket redogörelse
förut lämnats. Den principiella uppfattningen i nämnda förslag är uppenbarligen,
att de lägre inkomstklasserna äro i större behov av lönetillägg än
de högre. Men för löneklasserna 1—4 föreslås likväl ett lägre tillägg än för
löneklasserna 5—12, synbarligen — fastän ingen motivering lämnas —
med tanke på de olikheter i ålder och försörjningsplikt, som anses föreligga.
Det synes sålunda motiverat att i en provisorisk avlöningsförbättring, vars
form främst bestämmes av hänsyn till behoven, även inrymma förslag
Kungl. Majlis proposition nr 196.
7
om tillägg, differentierade efter försörjningsplikt. Att dylik försörjningsplikt
icke är uttömd med försörjningsplikten mot barn, och att lönetillägg efter
barnantal endast på ett ofullkomligt sätt ge uttryck åt det som eftersträvas,
hindrar inte, att dylika tillägg måste anses för det viktigaste steget och det enda,
som utan mycket ingående undersökningar kan tagas. Aven i detta fall
gäller emellertid det förut sagda om den försiktighet, som kräves vid utformningen
av ett provisorium. Om storleken av barntilläggen — såsom jag vill
förorda — sättes till 120 kronor för harn under 16 års ålder och föreslås utgå
för högst tre harn, innebär detta sålunda inte någon uttalad mening örn vad
som kan anses skäligt vid en kommande utformning av ett system, där verklig
hänsyn tages till familjeförsörjningen.
Den fråga, som på detta sätt upprullas, är av vittgående betydelse. Den
har upprepade gånger varit föremål för överväganden och alltid framkallat
livliga meningsbyten. Inte minst i samband med de kvinnliga statstjänarnas
krav på »lika lön» har frågan om försörjningsplikten spelat en roll, då det
tyngst vägande argumentet för olikhet i löneställningen alltid varit uppfattningen
om mannen såsom familjeförsörjare. Jag behöver icke erinra
örn att hela komplexet av frågor rörande familjens ställning och det allmännas
möjligheter att främja familjebildning och en bättre vård om barnen,
under senaste tid tilldragit sig växande uppmärksamhet. Ett klart ställningstagande
från statsmakternas sida har tidigare icke ägt rum. Det uppsköts
vid den senaste mera ingående behandlingen i riksdagen år 1925 med hänvisning
till en förestående omläggning av löneplanen i samband med avveckling
av dyrtidstilläggen. Denna omläggning har länge låtit vänta på sig. Den
är nu föremål för utredning inom 1936 års lönekommitté. I dess uppdrag
ingår också att överväga frågan, örn i statens lönesystem hänsyn bör tagas
till de anställdas försörjningsplikt. Det är här uppenbarligen i väsentlig grad
en fråga om huru den allmänna opinionen både bland de statsanställda och
bland medborgarna i övrigt ställer sig till en differentiering av lönerna efter
försörjningsplikt, och huruvida statsmakterna äro villiga att godtaga den ökning
av det allmännas utgifter, som otvivelaktigt måste följa. Förslaget om
en provisorisk avlöningsförstärkning, som utformats i främsta rummet med
hänsyn till olika löntagares behov, kan väntas skapa ökad klarhet i dessa
hänseenden. Ett principiellt avgörande i ena eller andra riktningen vid innevarande
års riksdag skulle vara till väsentlig ledning för lönekommittén vid
dess fortsatta arbete.
Enligt vad jag förut angivit bör provisorisk avlöningsförstärkning tillkomma
envar tjänsteman, å vilken något av de till kommunikationsverkens
lönesystem hörande avlöningsreglementena äger tillämpning. Avlöningsförstärkningen
bör vidare tillkomma befattningshavare vid någon av de förvaltningsgrenar,
nämnda avlöningsreglementen omspänna, vilken åtnjuter lön
såsom tjänsteman å extra stat eller såsom extra ordinarie tjänsteman enligt
av Kungl. Majit fastställd löneplan eller i egenskap av extra tjänsteman eller
aspirant enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan eller enligt lönegrad eller
löneklass, som av Kungl. Majit särskilt bestämts. Därjämte bör vikarie å or
-
8
Kungl. Majlis proposition nr 196.
dinarie tjänst med rätt att uppbära samtliga de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna
äga rätt till provisorisk avlöningsförstärkning.
Ytterligare några grupper befattningshavare böra bliva delaktiga av den
provisoriska avlöningsförstärkningen. Jag syftar då i första hand på universitetsprofessorerna
m. fl., vilkas avlöningsförhållanden nyreglerats utan
att de likväl inordnats i kommunikationsverkens lönesystem. Visserligen
underkastades dessa tjänstemäns löneställning vid nyregleringen en självständig
värdering. Avlöningarna bestämdes dock med hänsyn till samma
prisnivå som lagts till grund för de övriga löneregleringarna. Även beställningshavare,
å vilka avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128) för fast
anställt manskap vid försvarsväsendet är tillämpligt, åtnjuta — ehuru de
icke inordnats i kommunikationsverkens lönesystem — nyreglerad lön, vars
storlek torde komma att påverkas av lönekommitténs allmänna omprövning
av lönesättningen för de statsanställda, och torde därför icke böra ställas
utanför den nu ifrågavarande löneförbättringen. Undantag synes dock böra
göras för ogifta beställningshavare, vilka räkna kortare tjänstetid än tre
år. Ofta äro dessa ännu elever i underbefälsskolor. Av motsvarande skäl,
som angivits i fråga om manskapet vid försvarsväsendet, torde löneförbättringen
jämväl böra tillkomma kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal, som
uppbär lön enligt löneplan K i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med
avlöningsbestämmelser för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare
vid försvarsväsendet.
Provisorisk avlöningsförstärkning skulle i enlighet härmed utgå bland
annat till tjänstemän, som uppbära i vederbörande avlöningsreglementen
bestämda arvoden, övriga arvodesbefattningar torde enligt min mening
få ställas utanför den provisoriska avlöningsförstärkningen. Även om i vissa
sådana och även andra fall skäl skulle kunna anföras att utsträcka rätten
till provisorisk avlöningsförstärkning, måste dock beaktas, att betydande svårigheter
skulle uppkomma att rättvist avgränsa dessa fall från andra, där avlöningsförstärkning
ej bör ifrågakomma, samt alt en sådan anordning skulle
nödvändiggöra svåröverskådliga och komplicerade bestämmelser. Inom ramen
av tillgängliga medel böra emellertid verken vara oförhindrade att, där
så enligt principerna för här framlagda förslag kan befinnas av omständigheterna
påkallat, bereda befattningshavare, som icke äger rätt åtnjuta provisorisk
avlöningsförstärkning, såsom kompensation härför avlöningsförbättring
med skäligt belopp.
Det må till slut framhållas, att provisorisk avlöningsförstärkning icke bör
tillkomma befattningshavare å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet.
Då vidare den provisoriska avlöningsförstärkningen är avsedd utgöra ett tilllägg
å samtliga nuvarande löneförmåner, synes dyrtidstillägg ej böra utgå å
densamma.
De beräknade kostnaderna för den provisoriska avlöningsförstärkningen
framgå av följande sammanställning, utvisande i avrundade tal kostnadernas
fördelning å riksstatens huvudtitlar samt å de affärsdrivande verken.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Andra huvudtiteln.....
Tredje » .....
Fjärde » .....
Femte » ......
Sjätte » .....
Sjunde » .....
Åttonde » ......
Nionde » .....
Tionde » .....
De affärsdrivande verken
Summa 10,356,000 5,469,000 15,825,000.
Därest löneregleringar under nästa budgetår genomföras för lärare vid
läroverk m. fl. statliga läroanstalter samt för lärarpersonalen vid folkskoleväsendet,
böra dessa befattningshavare vid regleringarnas ikraftträdande
bliva berättigade uppbära provisorisk avlöningsförstärkning. Kostnaderna
härför, vilka kunna beräknas till 3,200,000 kronor, äro icke medtagna i sammanställningen.
Frågan torde vid ett senare tillfälle komma att upptagas av
chefen för ecklesiastikdepartementet i samband med framläggandet av förslag
till nämnda löneregleringar.
Utgifterna för den provisoriska avlöningsförstärkningen torde beträffande
befattningshavare vid de affärsdrivande verken och statens pensionsanstalt
böra bestridas från de medel, av vilka verkets utgifter i övrigt bestridas.
I fråga om befattningshavare vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens väg-,
bro- och vägtrafikinspektion och vid vägorganisationen i länen böra utgifterna
utgå av statens automobilskattemedels fond, i fråga om befattningshavare
vid stuteriväsendet från stuteriväsendets fond och i fråga om befattningshavare
vid försäkringsinspektionen från försäkringsinspektionens fond.
Beträffande andra befattningshavare böra kostnaderna bestridas från anslag
under de olika huvudtitlarna. Förslag om anvisande av dylika anslag
torde i detta sammanhang böra föreläggas riksdagen. Vad angår åttonde
huvudtiteln torde emellertid anslagsfrågan vid ett senare tillfälle få anmälas
av chefen för ecklesiastikdepartementet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
dels medgiva, att provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa
befattningshavare i statens tjänst må i huvudsak efter av mig
föreslagna grunder under budgetåret 1937/1938 utgå enligt de
närmare föreskrifter, som meddelas av Kungl. Majit;
dels till provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa befatt
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 196. 2
Fast löne-tillägg |
Barntillägg |
Summa |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
210,000 |
110,000 |
320,000 |
31,000 |
17,000 |
48,000 |
1,360,'' 00 |
030,000 |
2,290,600 |
1,210,000 |
430,000 |
1,640,000 |
32,000 |
18,000 |
50,0! )0 |
740,000 |
370,000 |
1,110,000 |
143,0o0 |
134,000 |
277,000 |
140,000 |
70,000 |
210,000 |
230,000 |
160,000 |
390,000 |
6,260,000 |
3,230,000 |
9,490.000 |
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
ningshavare i statens tjänst för budgetåret 1937/1938 anvisa
såsom förslagsanslag
under andra huvudtiteln
» tredje »
» fjärde »
» femte »
» sjätte »
» sjunde »
» nionde »
» tionde »
kronor 320,000
» 48,000
» 2,290,000
» 1,640,000
» 50,000
» 1,110,000
» 210,000
» 390,000;
dels ock besluta, att utgifterna för den provisoriska avlöningsförstärkningen
skola bestridas:
beträffande befattningshavare vid de affärsdrivande verken
och statens pensionsanstalt från de medel, av vilka verkets
utgifter i övrigt bestridas,
beträffande befattningshavare vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
väg-, bro- och vägtrafikinspektion och vid
vägorganisationen i länen från statens automobilskattemedelsfond,
beträffande befattningshavare vid stuteriväsendet från stuteriväsendets
fond,
beträffande befattningshavare vid försäkringsinspektionen
från försäkringsinspektionens fond, samt
i fråga om andra befattningshavare från de anslag i riksstaten,
som äro avsedda för provisorisk avlöningsförstärkning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
G. MacDowall-Pihlström.
377389. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.