Kungl. Majus proposition nr 195.

1

Nr 195.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående effei''-skänkande av vissa kronan tillkommande fordringar
hos flaggkorpralen J. L. Gunnesson och marinintendenten
av l:a graden R. H. Berg; given Stockholms
slott den 5 mars 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o och 2:o hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Janne Nilsson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson anmäler två ärenden
angående efterskänkande av vissa kronan tillkommande fordringar och anför
därvid följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 195.

686 37

2

Kungl. Majits proposition nr 195.
l:o.

Flaggkorpralen viel andra yrkeskompaniet J. L. Gunnesson tjänstgjorde
under tiden den 21 april—den 26 oktober 1932 såsom uppbördsman för
pansarskeppet Manlighetens materialutredningsförråd. Därvid uppstodo vissa
brister i förrådet. I syfte att dölja dessa brister och undgå ersättningsskyldighet
för desamma vidtog Gunnesson vissa ändringar i ett flertal till
honom i hans egenskap av uppbördsman för förrådet ingivna rekvisitioner
å materiel, varigenom rekvisitionerna kommo att utöver å desamma förut
angivna kvantiteter upptaga ytterligare materiel till en myckenhet, som haft
ett sammanlagt värde av 1,761 kronor 89 öre. Rekvisitionerna bilades sedermera
den till vederbörande myndighet ingivna redovisningen rörande handhavandet
av ifrågavarande förråd.

Med anledning av vad sålunda förekommit ställdes Gunnesson av vederbörande
åklagare under åtal vid stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation
under yrkande örn ansvar för förbrytelse i tjänsten. I målet förde
kronan talan mot Gunnesson örn ersättning för den förlust, som åsamkats
statsverket på grund av den oriktiga redovisningen.

Av handlingarna i målet inhämtas, att full klarhet icke kunnat vinnas
huru ovannämnda brist i förrådet uppstått men att Gunnesson icke såvitt
visats bortfört några förnödenheter ur förrådet eller eljest ekonomiskt tillgodogjort
sig detsamma, att, sedan krigsrätten funnit nödigt föranstalta örn
undersökning av Gunnessons sinnesbeskaffenhet, överläkaren S. Stenberg,
som av medicinalstyrelsen förordnats avgiva utlåtande i nu nämnt hänseende,
i utlåtande den 29 mars 1935 funnit Gunnesson vid ifrågavarande gärningars
begående hava befunnit sig i ett sådant tillstånd av psykisk rubbning,
som avsåges i 5 kap. 5 § strafflagen, samt att medicinalstyrelsen i utlåtande
den 6 maj 1935 visserligen funnit Gunnesson förete psykisk abnormitet
men att denna dock icke syntes styrelsen mer uttalad, än att Gunnesson
på grund av densamma vid åtalade brottets begående befunnit sig i sådant
sjukligt sinnestillstånd, som avsåges i 5 kap. 6 § strafflagen.

Stationskrigsrätten meddelade utslag den 12 juli 1935. Krigsrätten fann
genom vad Gunnesson erkänt jämte vad övrigt i målet förekommit utrett,
att Gunnesson genom vad han låtit komma sig till last gjort sig skyldig
till förfalskning av sådan allmän handling, som avsåges i 12 kap. 2 § allmänna
strafflagen, och förbrytelse i tjänst för egen fördel. På grund därav
och då det med hänsyn till vad medicinalstyrelsen anfört i förenämnda utlåtande
och vad övrigt i målet förekommit måste antagas, att Gunnesson
vid åtalade brottets begående saknat förståndets fulla bruk, prövade krigsrätten
rättvist döma Gunnesson dels jämlikt 12 kap. 2 § och 5 kap. 6 §
allmänna strafflagen, för förfalskning av allmän handling att hållas i fängelse
två månader, dels ock i förmågo av 129 § strafflagen för krigsmakten och
5 kap. 6 § allmänna strafflagen för förbrytelse i tjänsten för egen fördel att
hållas i fängelse en månad eller att sålunda i en bot undergå fängelse tre
månader. Härjämte förpliktade krigsrätten Gunnesson att i skadestånd till
kronan utgiva 1,761 kronor 89 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

3

I fråga om det utdömda skadeståndet Ilar stationskrigsrättens utslag
vunnit laga kraft. Beträffande ansvarsfrågan meddelade krigsliovrätten, på
besvär av Gunnesson, utslag den 24 september 1935, därvid krigshovrätten
ej fann skäl att göra ändring i det överklagade utslaget. Sedan Gunnesson
bäröver anfört underdåniga besvär under anhållan tillika att, därest besvären
ej vunne bifall, av nåd erhålla nedsättning i straffet och villkorlig dom, fann
Kungl. Majit genom utslag den 28 december 1935 ej skäl göra ändring i
krigshovrättens utslag. Emellertid förordnade Kungl. Majit, att med det
Gunnesson ådömda fängelsestraffet skulle anstå i enlighet med lagen örn
villkorlig straffdom. Gunnesson skulle under en prövotid av tre år stå under
övervakning.

Hos Kungl. Majit har nu Gunnesson i en den 6 april 1936 dagtecknad
skrift anhållit örn befrielse från utgivande av det av stationskrigsrätten utdömda
skadestådet å 1,761 kronor 89 öre.

Marinförvaltningen har i utlåtande den 16 juli 1936, då synnerligen ringa
utsikter syntes förefinnas för de utdömda medlens indrivning, särskilt med
hänsyn till Gunnessons snara inträde i pensionsåldern, förklarat sig, med
beaktande jämväl av övriga i ärendet förekomna omständigheter, tillstyrka,
att Gunnesson av nåd befriades från ifrågavarande ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 2 september 1936 anfört följande:

Statskontoret finge i anledning av förevarande remiss erinra örn vad riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit den 10 april 1935 (nr 156) uttalat rörande
principerna för medgivande åt tjänsteman av befrielse från honom ådömd
betalningsskyldighet gentemot kronan. Riksdagen hade anfört, hurusom
riksdagen uppmärksammat, att framställningar örn efterskänkande av kronans
fordringsanspråk under senare år i allt större utsträckning dragits inför
riksdagen, medan tidigare sådant skett huvudsakligast i undantagsfall, då
särskilt vägande skäl varit för handen, och att då ej sällan ställts såsom
villkor för efterskänkandet, att vederbörande skulle till statsverket inleverera
viss del av det till betalning fastställda beloppet. Numera hade emellertid
en tendens synts förefinnas att icke tillämpa denna princip lika rigoröst
som tidigare synts hava varit fallet. Följden härav hade blivit, att befrielse
från ersättningsskyldighet kommit att medgivas i allt större omfattning. För
att emellertid vederbörande icke skulle bibringas den uppfattningen, att
staten vid fel och försummelse från deras sida eftergåve uj^pkomna ersättningsanspråk,
hade riksdagen velat fästa uppmärksamheten på nödvändigheten
av att från statens sida efterskiinkande av ådömd betalningsskyldighet
endast skedde i undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett
dylikt medgivande samt att befrielse icke borde lämnas i större utsträckning
än som kunde vara av omständigheterna verkligen påkallat.

Med hiinsyn till vad riksdagen sålunda anfört hade statskontoret icke
kunnat undgå att hysa betänkligheter mot ett efterskänkande — på sätt
hemställdes i nu föreliggande ansökning från Gumnesson — av den ersättning
till kronan, vilken blivit sökanden av vederbörande krigsrätt ådömd, i synnerhet
som sökanden i samband med att han förpliktats utgiva nyssnämnda
belopp blivit dömd till straff för förbrytelse i tjänsten. Enligt vad som
framgmge av handlingarna i ärendet, förefunnes emellertid ringa utsikter
till att det utdömda skadeståndet skulle kunna till fullo indrivas, särskilt
enär sökanden inom kort inträdde i pensionsåldern. Med hänsyn härtill

Departements chefen.

4 Kungl. Majus proposition nr 195.

ville statskontoret icke motsätta sig att Kungl. Majit i proposition underställde
ärendet riksdagens prövning. För den händelse det därvid, i betraktande
av riksdagens ovanberörda uttalande och omständigheterna i förevarande
fall, skulle anses, att skadeståndet icke borde helt eftergivas, syntes
det statskontoret i varje fall billigt, att skadeståndsbeloppet begränsades
förslagsvis till högst 500 kronor.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den Gunnesson åvilande ersättningsskyldigheten
gentemot kronan från början uppkommit genom att brist
uppstått i materialutredningsförråd, för vilket Gunnesson tjänstgjort såsom
uppbördsman. Den verkställda utredningen har icke givit vid handen, att
bristen till någon del uppkommit genom att Gunnesson tillägnat sig eller
eljest tillgodogjort sig något av den under hans vård ställda materielen.
Först i samband med vederbörlig redovisning av förrådet har Gunnesson
för att täcka nämnda brist och undgå ersättningsskyldighet företagit de förfalskningar,
för vilka han ådömts straffansvar. Enligt ett i och för rättegången
av medicinalstyrelsen avgivet utlåtande angående Gunnessons sinnesbeskaffenhet
har denne emellertid vid tiden för brottens begående saknat
förståndets fulla bruk, vilken uppfattning jämväl delats av domstolarna.

Enligt vad jag inhämtat tjänstgör Gunnesson för närvarande vid flottans
station i Stockholm mot en kontant avlöning av omkring 250 kronor för
månad. Han inträder emellertid med utgången av mars 1937 i pensionsåldern.
Försörjningsplikt åvilar honom gentemot sjuklig hustru och en
hemmavarande, 17 år gammal dotter, som är invalid. Såsom även av marinförvaltningen
framhållits synas sålunda ringa utsikter förefinnas för kronan
att erhålla likvid för sin ifrågavarande fordran å Gunnesson. Med hänsyn
härtill och till övriga omständigheter i ärendet anser jag mig därför böra
tillstyrka, att Gunnesson helt befrias från ersättningsskyldighet till kronan
på grund av stationskrigsrättens utslag.

Jag får således hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att flaggkorpralen J. L. Gunnesson må befrias från honom
jämlikt stationskrigsrättens vid Stockholms örlogsstation utslag
den 12 juli 1935 åliggande skyldighet att till kronan utgiva
skadestånd med 1,761 kronor 89 öre.

2:o.

Marinintendenten av lia graden K. H. Berg omhänderhade från och med
den 8 oktober 1923 i egenskap av intendent hos chefen för underofficersoch
sjömanskårerna vid Stockholms örlogsstation nämnda stations manskapskassa
ävensom vissa från stationens kassa uppburna förskottsmedel för bestridande
av rekryteringskostnader m. m., vilka medel här nedan benämnas
rekryteringskassan. Därvid hade i kassorna uppstått en brist, som beträffande
manskapskassan uppgick till 5,884 kronor 47 öre och i fråga örn rekryteringskassan
till 5,307 kronor 39 öre.

Sedan Berg på grund av vad sålunda förekommit ställts under åtal vid

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation, utlät sig stationskrigsrätten
genom utslag den 15 juni 1928: Enär det icke mot Bergs nekande och vad
till stöd därför i målet förekommit blivit ådagalagt, att han tillgripit och
förskingrat förenämnda kassamedel, eller eljest ådagalagts något förhållande
på grund varav han kunde göras ansvarig för den omförmäld a bristens uppkomst,
men Berg vidgått, att han icke förrän i december 1927 gjort vederbörlig
anmälan örn bristen, oaktat han redan en dag i slutet av oktober
1925 funnit, att kassornas i ett låst kassaskåp å hans tjänsterum förvarade
kontanta medel till belopp av omkring 8,000 kronor blivit därifrån bortstulna,
och, sedan han gottgjort en del av den sålunda uppkomna förlusten,
en dag i slutet av april 1927 upptäckt, att på enahanda sätt ytterligare
omkring 4,000 kronor frånhänts kassorna, samt utrett blivit, att Berg vidtagit
åtgärder, som varit ägnade att vid företagna granskningar av kassorna
förhindra eller åtminstone försvåra upptäckt av föreliggande brist, alltså
och då Berg förty gjort sig skyldig till oförstånd och försummelse i sin
tjänst och därigenom ådragit sig ersättningsskyldighet för den ifrågavarande
bristen, prövade krigsrätten rättvist på det sätt bifalla åklagarens i målet
förda talan, att Berg, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, dömdes till mistning
av sin marinintendentbefattning i tre månader. Härjämte förpliktades Berg
att i ersättning genast utgiva till chefen för underofficers- och sjömänskårerna
för manskapskassans räkning 5,884 kronor 47 öre och till kronan
5,307 kronor 39 öre jämte 5 procent årlig ränta å dessa belopp från den 14
januari 1928, då målet första gången handlagts, tills full betalning skedde.

Hos Kungl. Majit har nu Berg i en den 20 april 1936 till försvarsdepartementet
inkommen skrift -— under förmälan, att han efter överenskommelse
med vederbörande advokatfiskal genom månatliga avbetalningar
intill utgången av mars 1936 inbetalat, till manskapskassan ett belopp, som
med 15 kronor 53 öre överstege det i förenämnda utslag utdömda kapitalbeloppet
och till rekryteringskassan så stort belopp, att å det utdömda
kapitalbeloppet återstode allenast 557 kronor 39 öre — hemställt om befrielse
från honom åliggande skyldighet att utgiva i utslaget angiven ränta.

Chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid Stockholms örlogsstation har
i yttrande den 12 maj 1936 i vad angår manskapskassan anfört, att han, på
grund av sin skyldighet att tillvarataga manskapskassans rätt, icke ansåge
sig kunna tillstyrka den gjorda framställningen i vad den avsåge fullständig
befrielse från ifrågavarande ränteskuld till kassan. Kårchefen måste även
avstyrka framställningen på den grund, att därest densamma bifölles, den
helt säkert skulle bli ett för framtiden prejudicerande fall. Kårchefen ville
emellertid tillstyrka en sänkning av den räntefot, enligt vilken räntan skulle
beräknas, till 3 procent, vilket i runt tal utgjorde den medelprocent, efter
vilken privatbankernas kapitalräkningar förräntats under åren 1928—1936.

Stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation har i yttrande den 14 maj
1936 anfört, att ehuru Berg icke hade någon juridisk rätt att få något räntebelopp
efterskänkt eller den av krigsrätten fastställda riintefoten sänkt, han

Departementschefen.

6 Kungl. May.ts proposition nr 195.

dock ansåge billigketsskäl tala för en nedsättning av räntebeloppet, så att
detsamma endast beräknades efter den av privatbankerna i medeltal för
åren 1928—1936 tillämpade räntesatsen å medel, insatta å checkräkning.

Marinförvaltningen har i utlåtande i ärendet den 28 maj 1936 anfört
följande:

Ämbetsverket hade inhämtat, att skulden till manskapskassan årligen avräknats
med inberäknade räntemedel å såväl inbetalningar som kvarstående
skuldbelopp, under det att skulden till stationens kassa bokförts utan räntemedel.

Innan marinförvaltningen inginge på själva sakfrågan hade ämbetsverket
ansett sig böra framhålla, att Berg alltsedan september 1931 vid sidan av
sin ordinarie tjänst inom ämbetsverket tagits i anspråk för utredningar angående
omläggning och modernisering av marinens redovisningsväsende
samt för utarbetandet av de detaljföreskrifter för redovisningen, som påkallats
av 1931 års reglemente för marinen. Dessa arbetsuppgifter hade av
honom fullgjorts på ett sätt, som marinförvaltningen ansett sig böra giva
det bästa vitsord.

Med hänsyn till anförda förhållanden samt till det sätt, varpå Berg sökt
fullgöra den honom ålagda ersättningsskyldigheten, funne sig marinförvaltningen
böra tillstyrka att, sedan kapitalbeloppet till stationens kassa till
fullo guldits, Berg måtte befrias från betalningsskyldighet för ränteskulden
till statsverket. Vad åter beträffade det rån tebelopp, som belöpte å det till
manskapskassan utdömda kapitalbeloppet, funne ämbetsverket de av chefen
för underofficers- och sjömanskårerna i Stockholm anförda synpunkterna
bärande i betraktande av manskapskassans egenskap av enskild egendom
ehuru under statlig kontroll, men ville marinförvaltningen i detta hänseende
av billighetskäl ansluta sig till kårchefens förslag örn den i utslaget fastställda
räntefotens sänkning till tre procent.

Marinförvaltningen finge sålunda hemställa, att Kungl. Maj:t måtte på
så sätt bifalla Bergs framställning, att Berg finge befrias från erläggandet
av i utslaget utdömd ränta till statsverket, samt att det för manskapskassan
lämnade medgivandet örn nedsättning av räntesatsen å dess fordran till tre
procent måtte fastställas.

Slutligen har statskontoret i utlåtande den 26 augusti 1936 anfört följande:

Statskontoret funne visserligen betänkligheter möta mot ett efterskänkande
av Bergs ifrågavarande skuld till kronan och till sjömanskårens i
Stockholm manskapskassa men ville med hänsyn till vad marinförvaltningen
i ärendet anfört icke motsätta sig att skulden ifråga delvis eftergåves. Vad
kassans fordran beträffade syntes efterskänkandet lämpligen böra begränsas
till vad chefen för underofficers- och sjömanskårerna föreslagit. I fråga örn
ersättningsskyldigheten till kronan finge statskontoret — under erinran örn
1935 års riksdags uttalande i skrivelse nr 156 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för marindirektören I. J. Falkman från viss
betalningsskyldighet, i vilken skrivelse en skärpning av grunderna för efterskänkande
av vissa kronans fordringar påyrkats — för sin del föreslå en
liknande begränsning, förslagsvis sålunda att Berg mot inbetalande av ytterligare
500 kronor befriades från sin därefter återstående ersättningsskyldighet
till statsverket. För efterskänkandet av sistberörda skuld syntes emellertid
riksdagens medverkan vara erforderlig.

Vad först beträffar manskapskassans återstående fordran å Berg på grund
av krigsrättens ifrågavarande utslag finner jag mig med hänsyn till nämnda

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

kassas särskilda karaktär icke kunna tillstyrka, att från Kungl. Maj:ts sida
åtgärder i detta fall vidtagas för ett efterskänkande i en eller annan form
av ifrågavarande fordran eller någon del därav.

Vidkommande därefter Bergs skyldighet att på grund av krigsrättens
utslag till Kungl. Maj:t och kronan inbetala ett belopp av 5,307 kronor 39
öre jämte 5 procent årlig ränta från den 14 januari 1928, har Berg, enligt
vad jag inhämtat, till stationskontoret vid Stockholms örlogsstation genom
månatliga avbetalningar under åren 1928—1936 numera inbetalat hela kapitalbeloppet.
Däremot häftar Berg fortfarande i skuld för efter hand upplupna
räntor å kapitalbeloppet, vilken skuld vid 1936 års utgång uppgick till 1,206
kronor 45 öre. På sätt marinförvaltningen funnit synes mig anledning föreligga
att Berg, sedan han nu fullgjort hela kapitalinbetalningen, erhåller
eftergift i skyldigheten att infria den återstående ränteskulden. Härför tala
främst de allvarliga strävanden Berg ådagalagt att under årens lopp gottgöra
såväl kronan som manskapskassan de dem åsamkade förlusterna ävensom
Bergs av marinförvaltningen väl vitsordade tjänstgöring under tiden
efter den honom ågångna bestraffningen. Jag finner mig sålunda böra föreslå,
att Berg må befrias från sin återstående skuld till kronan på grund av
krigsrättens utslag. Något villkor av inbetalning av visst ytterligare belopp
för befrielsens tillgodonjutande lärer i detta fall icke böra uppställas. Härvid
har jag ansett viss hänsyn böra tagas till att den av såväl marinförvaltningen
som statskontoret tillstyrkta nedsättningen av den återstående ränteskulden
till manskapskassan enligt vad jag förut anfört icke lärer böra
ifrågakomma.

Till det föreslagna efterskänkandet av kronans återstående fordran hos
Berg torde riksdagens medgivande böra inhämtas.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att marinintendenten av lia graden B. H. Berg må befrias
från återstoden av den honom enligt stationskrigsrättens vid
Stockholms örlogsstation utslag den 15 juni 1928 åliggande
betalningsskyldighet till kronan.

Yad departementschefen under punkterna l:o och
2:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Berglund.