Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

1

Nr m.

•

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar;
given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 171.

293 37 1

2

Kungl. Martts proposition nr 171.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (ur 184)
örn understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 85 § lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar
skall upphöra att gälla samt att 69 § samma lag skall erhålla följande
ändrade lydelse:

69 §.

I denna lag föreskriven registrering och tillsyn å understödsföreningar
handhaves beträffande varje grupp av föreningar med likartad verksamhet av
en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
ä Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,

Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Den 31 december 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att biträda med utredning rörande
socialstyrelsens organisation. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade
jag såsom sakkunnig landshövdingen Karl Tiselius. Härefter har Tiselius
den 30 juni 1936 avgivit betänkande örn socialstyrelsens organisation (statens
offentliga utredningar 1936:29). Betänkandet har varit föremål för en omfattande
remissbehandling. Jag anhåller nu att få anmäla av betänkandet
föranledda frågor örn ändring av 69 § lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om
understödsföreningar och örn upphävande av 85 § sagda lag.

69 §.

I 69 § lagen örn understödsföreningar stadgas, att i lagen föreskriven registrering
och tillsyn å understödsföreningar handhaves av en för hela riket
gemensam tillsynsmyndighet. Jämlikt 84 § meddelar Konungen närmare föreskrifter
örn tillsynsmyndighetens organisation samt örn understödsföreningsregistrets
förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt. Enligt 2 §
lagen den 18 juni 1926 (nr 217) örn återförsäkringskassor skall vad i understödsföreningslagen
och i övrigt finnes stadgat angående understödsförening i
allmänhet äga motsvarande tillämpning beträffande återförsäkringskassa.

I § 1 kungörelsen den 8 november 1912 (nr 304) angående tillsyn å understödsföreningar
m. m., sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelsen
den 18 juni 1926 (nr 236), föreskrives, att socialstyrelsen tills vidare skall
vara den i lagen örn understödsföreningar och i lagen örn återförsäkringskassor
omförmälda tillsynsmyndighet för dylika föreningar och kassor.

Understödsföreningarna kunna uppdelas i väsentligen fyra huvudgrupper,
nämligen pensionskassor, kapitalförsäkringsföreningar, sjukkassor och arbetslöshetskassor.
Statsbidrag utgår till de sjukkassor och arbetslöshetskassor,
som inordnat sig under respektive förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)
örn erkända sjukkassor och förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända
arbetslöshetskassor. Enligt 2 § sjukkasseförordningen, respektive 1 §
arbetslöshetskasseförordningen, antages understödsförening till erkänd sjukkassa,
respektive erkänd arbetslöshetskassa, av den i 69 § understödsföreningslagen
omförmälda tillsynsmyndigheten.

4

Kungl. Maj:t^ proposition nr 171.

I förut omnämnda betänkande har bland annat föreslagits, att tillsynen
över arbetslöshetskassorna allt framgent skulle handhavas av socialstyrelsen,
medan tillsynen över samtliga övriga understödsföreningar skulle övertagas
av pensionsstyrelsen. Det har i betänkandet påpekats, att ett genomförande
av den sålunda föreslagna uppdelningen av tillsynen över understödsföreningarna
å två olika myndigheter förutsatte ändring av 69 § understödsföreningslagen
ävensom av de stadganden i sjuk- och arbetslöshetskasseförordningarna,
vilka hänvisade till nämnda lagrum.

Vid anmälan den 4 januari innevarande år till årets statsverksproposition
av frågorna örn anslag till socialdepartementet: avlöningar (V, p. 1) och till
socialstyrelsen: avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet (V, p. 3)
uttalade jag, att de spörsmål, som dryftades i betänkandet, enligt min mening
borde underställas innevarande års riksdag. Ehuru jag ännu icke tagit slutlig
ställning till spörsmålet örn uppdelning av tillsynen över understödsföreningarna,
vill jag, med hänsyn till att förslag till ändringar i understödsföreningslagen
bör granskas av lagrådet, innan det förelägges riksdagen, redan
nu förorda sådan ändring av 69 § sagda lag, som skulle möjliggöra den i betänkandet
föreslagna uppdelningen. Lagrummet torde i sådant syfte lämpligen
kunna erhålla den lydelsen, att i lagen föreskriven registrering och tillsyn
å understödsföreningar handhaves beträffande varje grupp av föreningar
med likartad verksamhet av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.
Av detta ändringsförslag föranledda förslag till ändringar av 2 § sjukkasseförordningen
och 1 § arbetslöshetskasseförordningen torde jag senare få anmäla,
Chefen för justitiedepartementet torde komma att anmäla förslag till
ändringar i lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt med syfte
att bringa denna lag till överensstämmelse med den ifrågasatta ändrade lydelsen
av 69 § understödsföreningslagen.

85 §.

Jämlikt 85 § understödsföreningslagen skall i enlighet med bestämmelser,
som Konungen meddelar, utses en nämnd, bestående av medlemmar av understödsföreningar
eller ledamöter av deras styrelser, vilken nämnd äger att sammanträda
inför tillsynsmyndigheten för samråd med denna myndighet i
gemensamma angelägenheter.

Liknande nämnder skola enligt 44 § sjukkasseförordningen och 36 § arbetslöshetskasseförordningen
utses för att samråda med tillsynsmyndigheten i
angelägenheter, som röra det statsunderstödda sjukkasseväsendet, respektive
de erkända arbetslöshetskassorna.

I instruktionen den 30 juni 1920 (nr 544) för socialstyrelsen (ändrad
1921:769, 1925:233, 1929:214, 1931:341 och 1932:222) föreskrives, att vid
styrelsens sida skall finnas ett av arbetsgivare, arbetare och andra på olika
områden av styrelsens verksamhet sakkunniga personer sammansatt socialt
råd, fördelat på erforderligt antal sektioner eller nämnder, med uppgift att
avgiva yttranden och förslag i till dess prövning hänskjuta ärenden ävensom
att i övrigt tillhandagå styrelsen med upplysningar och praktiska uppslag.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Kungl. Majit bestämmer antalet ledamöter i rådet, rådets fördelning på sektioner
eller nämnder samt de allmänna grunderna för rådets verksamhet.

Enligt kungörelsen den 31 december 1912 (nr 384) angående det sociala
rådet (ändrad 1932: 289 och 1934: 556) skall sociala rådet tills vidare bestå
av sex sektioner, därav en sektion för det statsunderstödda sjukkasseväsendet,
utgörande den i 44 § sjukkasseförordningen föreskrivna sjukkassenämnden,
en sektion för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, utgörande
den i 36 § arbetslöshetskasseförordningen föreskrivna nämnden, samt en sektion
för understödsföreningsväsendet i övrigt (understödsföreningsnämnden),
utgörande den i 85 § understödsföreningslagen föreskrivna nämnden och bestående
av fem ledamöter, utsedda bland de i sistnämnda paragraf omförmälda
personer. Ledamöterna i sociala rådet utses av Kungl. Majit för en
tid av tre år. För sektionernas ledamöter skola finnas suppleanter, utsedda
till samma antal och efter samma grunder, som gälla beträffande ledamöterna.
Chefen för socialdepartementet äger utse högst två personer att såsom tillfälliga
ledamöter deltaga i behandlingen av viss fråga. Bådet arbetar i regel
på sektioner. Färje sektion skall sammanträda minst en gång årligen å tid,
som socialstyrelsen bestämmer. Örn vid behandlingen av viss fråga erforderlig
sakkännedom eller erfarenhet icke är företrädd bland ledamöterna inom
sektionen, äger socialstyrelsen att såsom extra ledamot tillkalla suppleant
inom sektionen eller ledamot eller suppleant inom annan sektion, dock ma
för varje gång ej fler än Iva sådana extra ledamöter tillkallas. Förhandlingarna
ledas av chefen för socialstyrelsen eller efter hans bestämmande av chefens
ställföreträdare eller annan ledamot i styrelsen. Sociala rådets ledamöter åtnjuta
arvode enligt kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517) nied vissa bestämmelser
örn kommittéer. Därjämte äga de rätt till rese- och traktamentsersättning
enligt rese- och traktamentsklassen I B i allmänna resereglemente!

Med anledning av en vid 1926 års riksdag väckt motion (11:53) anhöll
riksdagen i skrivelse den 20 april 1926 (nr 154), att Kungl. Majit måtte verkställa
en förutsättningslös utredning, huruvida och i vad mån fullmäktigsystemet
inom statsförvaltningen och de affärsdrivande verken borde avvecklas,
begränsas eller bibehållas ävensom i övrigt förenklingar och besparingar
på detta och närbesläktade områden måtte kunna vidtagas.

-Tämlikt Kungl. Majlis bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
den 15 juli 1926 sakkunniga för verkställande av den begärda utredningen.

De sakkunniga avgåvo betänkande i ämnet den 12 november 1926 och anförde
därvid beträffande sociala rådet bland annat följande:

Visserligen måste det vara till fördel för ett verk att vid sin sida hava en
rådgivande institution med fackkunskap och möjligheter att till av verkets åtgärder
berörda befolkningslager förmedla närmare kännedom örn ärendenas
innebörd och syfte. Med de omfattande arbetsuppgifter, som tillkomme socialstyrelsen,
vore det emellertid givet, att endast en synnerligen mångtalig rådsinstitution
kunde inom sig rymma all den sakkunskap, för vars fyllande institutionen
inrättats. De sakkunniga vore icke övertygade örn att man uti det
sociala rådet kunnat utnyttja alla de möjligheter, som i omförmälda syfte

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

borde stå till buds. Sociala rådet måste, även örn det i regel endast inkallades
sektionsvis, anses vara en för vederbörande förvaltningsärendes handläggning
tyngande anordning. Därtill vore institutionen ägnad att vid ett effektivt utnyttjande
föranleda icke obetydliga kostnader, särskilt för ledamöternas resor.

De sakkunniga föreslogo därför, att sociala rådet måtte indragas. Vad man
velat uppnå med inrättandet av rådet borde enligt de sakkunnigas mening
kunna vinnas bland annat genom att styrelsen dels infordrade yttranden från
de sammanslutningar, vilkas intressen berördes av styrelsens verksamhet,
dels ock utnyttjade den enligt styrelsens instruktion förefintliga möjligheten
att anlita sakkunnigt biträde för uppgifter, som dittills åvilat sociala rådets
ledamöter.

Enligt sakkunnigförslaget borde vid indragning av sociala rådet sjukkasseoch
understödsföreningsnämnderna tills vidare var för sig självständigt bestå.

De sakkunnigas förslag i nu berörda del underställdes år 1927 riksdagens
prövning genom proposition (nr 199) angående anslag till socialstyrelsen
m. m. I denna proposition förordades, att sociala rådet skulle bibehållas. Såsom
främsta skäl för denna ståndpunkt anförde föredragande departementschefen,
att rådets avskaffande skulle i mycket hög grad beskära styrelsens
möjligheter att till olika befolkningslager förmedla kännedom örn vederbörande
ärendens innebörd och syfte samt att det organ för bibringande av
dylik upplysning, som rådet utgjorde, icke borde fråntagas styrelsen utan
tungt vägande skäl.

Vad i propositionen sålunda föreslagits bifölls av riksdagen.

I sitt betänkande örn socialstyrelsens organisation har landshövdingen
Tiselius beträffande sociala rådet anfört följande.

Sociala rådet har aldrig kommit att anlitas i den utsträckning, som från
början torde hava varit avsedd. Under femårsperioden 1931—1935 hava tillhopa
hållits 33 sammanträden med sociala rådet, vilket — då i allmänhet
endast en sektion åt gången sammanträtt — i genomsnitt motsvarar ungefär
ett sammanträde per år och sektion.

Såsom 1926 års sakkunniga framhållit, är den organisation, sociala rådet
erhållit, ganska tyngande och skulle tvivelsutan — därest rådets tjänster i
större utsträckning toges i anspråk — medföra icke oväsen''lliga kostnader.
Å andra sidan synes det tvivelaktigt, huruvida rådet har någon väsentlig uppgift
att fylla.

Det är uppenbart, att rådet aldrig — trots det stora antalet ledamöter —
kan erhålla sådan sammansättning, att det inrymmer all den sakkunskap,
varav styrelsen kan vara i behov, samt att det därför är mindre lämpligt att
på förhand fixera den krets av personer, till vilken styrelsen skall hava att
hänvända sig för inhämtande av råd och upplysningar. Det förefaller som
örn styrelsens behov av sakkunskap skulle kunna på ett bättre sätt tillgodoses
dels genom infordrande av yttranden från respektive organisationer och föreningar,
dels ock genom anlitande av sakkunniga samt att i det senare hänseendet
det skulle vara till fördel för styrelsen att kunna träffa sitt val fritt
efter omständigheterna utan att vara bunden vid vissa personer. Såsom sakkunniginstitution
torde därför sociala rådet icke vara behövligt. Ej heller
synes rådet erforderligt såsom ett organ till förmedlande av upplysning i
aktuella sociala frågor. Med den ställning socialstyrelsen intager på det
sociala området och dess stora möjligheter att under hand samråda med
respektive organisationers förtroendemän kan för visso kännedomen örn och

7

Kungl. Majlis proposition nr 171.

förtroendet för avsikten med styrelsens åtgärder spridas utan förmedling av
en dylik officiell institution. Vid sådant förhållande synes jämväl sociala
rådet nu böra indragas.

Därest sociala rådet försvinner, synes anledning ej föreligga att bibehålla
de i understödsföreningslagen samt förordningarna örn erkända sjukkassor
och örn erkända arbetslöshetskassor omförmälda nämnderna. Vad understödsföreningsnämnden
beträffar må framhållas, att densamma under senaste
femårsperiod sammanträtt allenast två gånger. Nämnden för sjukkasseväsendet
och nämnden för arbetslöshetsförsäkringen hava visserligen sammanträtt
oftare, men detta sammanhänger med den nya lagstiftning, som under de
senaste åren tillkommit beträffande sjukkassorna och arbetslöshetsförsäkringen,
och det förefaller icke sannolikt, att i fortsättningen något större
behov av dessa nämnder skulle förefinnas.

Avskaffandet av berörda tre nämnder förutsätter ändring såväl i understödsföreningslagen
som i förordningarna örn erkända sjukkassor och örn
erkända arbetslöshetskassor.

Ur de yttranden över betänkandet, i vilka beröres frågan örn avskaffandet
av sociala rådet och de för understödsföreningsväsendet inrättade nämnderna,
må allenast följande här återgivas.

Socialstyrelsen har ej velat helt frånkänna de av den sakkunnige anförda
skälen för rådets avskaffande berättigande. Rådet representerade emellertid en
viss kontakt mellan styrelsen samt arbets- och föreningslivet, som måste anses
vara av värde för ett ämbetsverk av styrelsens karaktär, och hade betydelse
såsom ett demokratiskt inslag i den centrala socialförvaltningens organisation.
Även örn särskilt vissa sektioner av rådet endast sällan sammankallats,
hade dock överläggningarna med rådet varit av värde därigenom, att styrelsen
haft tillfälle att med sakförståndiga personer diskutera särskilt betydelsefulla,
aktuella problem på det socialpolitiska området och därvid ej endast
fått del av uppfattningar inom olika kretsar utan även kunnat klargöra syftet
med styrelsens åtgöranden i de till överläggning förevarande frågorna. Det
praktiska värdet av sådana överläggningar hade måhända klarast framträtt
vad anginge de sektioner, vilkas uppgifter vore inriktade på frågor rörande
det statsunderstödda sjukkasseväsendet, den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
och understödsföreningsväsendet i övrigt. Sättet för ledamöternas
tillsättande vore i viss grad ägnat understryka deras ansvariga ställning
och auktoritet. Då några nämnvärda kostnader för statsverket ej skulle förorsakas
av rådets bibehållande och fullt tillräckliga skäl ej synts ha anförts
för avskaffandet av denna institution, vore det knappast påkallat att indraga
densamma. I. allt fall syntes sjukkassenämnden, understödsföreningsnämnden
och sektionen för arbetslöshetsförsäkring böra bibehållas.

Under stadsföreningsnämnden har ansett det icke utgöra något bevis för
denna nämnds obehövlighet, att den så sällan sammanträtt. Under de senaste
åren hade överläggningsämnen icke yppat sig, men med de lagändringsförslag,
som i fråga örn understödsföreningarna på sista tiden kommit på dagordningen,
följde nya frågor att taga ställning till. Att för inhämtande av
sakkunniga upplysningar ha en fast institution som nämnden att tillgå vore
för socialstyrelsen bättre än att, såsom den sakkunnige föreslagit, anlita fritt
efter omständigheterna valda personer. Människor tyckte i allmänhet icke

8

Departements chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 171.

om att på dylikt mera tillfälligt sätt bliva besvärade, vartill komme, att av
Kungl. Majit förordnade nämndledamöter intoge en bättre ställning.

Det är min avsikt att senare, i samband med behandlingen av frågan örn
socialstyrelsens organisation, förorda att sociala rådet må upphöra. Jag kommer
härvid att i huvudsak åberopa de skäl, som anförts av den sakkunnige.
Nära besläktad med denna fråga är spörsmålet, huruvida behov fortfarande
förefinnes av de för understödsföreningsväsendet inrättade nämnderna. Härutinnan
synes erfarenheten utvisa, att de båda nämnderna för den statsunderstödda
verksamheten på området åtminstone ännu så länge hava en uppgift
att fylla, varför jag icke ämnar förorda deras avskaffande. Yad däremot den
s. k. understö dsföreningsnämnden beträffar, synes snarast ett motsatt förhållande
gälla. Visserligen föreligger ett på Kungl. Maj:ts prövning beroende
förslag till en genomgripande omreglering av understödsföreningsväsendet i
allmänhet i syfte att vinna ökad ekonomisk säkerhet beträffande utfästelser
av understöd, och ett eventuellt genomförande av detta förslag torde böra ske
under intimt samarbete mellan tillsynsmyndighet och föreningar. Det tillfälliga
behov av en mer allmän samverkan, som sålunda skulle uppstå, torde
dock lämpligast kunna tillgodoses i sådana friare former, varå den sakkunnige
i betänkandet givit exempel. Jag vill därför förorda, att understödsföreningsnämnden
avskaffas och att alltså 85 § understödsföreningslagen upphäves.

Ikraftträdande.

Med hänsyn till att en omorganisation av socialstyrelsen, därest en sådan
beslutas innevarande år, torde böra verkställas med ingången av år 1938,
synas de av mig nu förordade lagändringarna böra träda i kraft den 1 januari
1938.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 184) om understödsföreningar.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:
Viking Nilsson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.

Kungl. Majus proposition nr 171.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
2 mars 1937.

N ärva rande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 19
februari 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 184) om understödsföreningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Ilihang till riksdagens protokoll 1937

1 sami. Nr lil.

SS8 37 2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 2 mars 1937
avgivna utlåtande över det den 19 februari 1937 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 184) om understödsföreningar och hemställer, att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Kegenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
R Vinell.

Stockholm 1JJ37. K. L. Beckmans Boktryckeri.