Kungl. Majtts proposition nr 17.
1
Nr 17.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa svenska
spannmåls/öreningen u. p. a. i likvidation berörande
frågor; given Stockholms slott den 4 januari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Axel Pehrsson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 januari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,
Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson, anför:
Enligt de för svenska spannmålsföreningen u. p. a. gällande stadgarna
är föreningen organiserad såsom en ekonomisk förening, i vilken medlemmarna
utgöras av rikets handelskvarnar. Varje medlem deltager i föreningen
med en insats, vars storlek utmätes i förhållande till förmalningen vid kvarnen.
Av insatserna har en tjugondei kontant guldits och återstoden presterats
genom avlämnande till föreningen av en av varje medlem till innehavaren
utfärdad skuldförbindelse ställd att betalas tre månader efter uppsägning.
Vid föreningens upplösning skall först envar medlem återbekomma
sm insats jämte utdelning efter 5 procent örn året å den kontant inbetalda
delen därav. Eventuellt återstående tillgångar skola tillfalla staten.
I kontrakt mellan staten och föreningen (Sv. förf. sami. nr 120/1931, 147/
1932, 249/1933 och 214/1934), varigenom staten åt föreningen upplåtit uteslutande
rätt till spannmålsimport, stadgas (§ 14), att staten äger förordna,
Bihang till riksdagens protokoll 10.17. t sami. Nr 17—20.
i
2
Kungl. May.ts proposition nr 17.
att föreningens importrätt skall från viss tidpunkt efter den 31 december
1935 upphöra samt att staten därvid skall övertaga föreningens möjligen
kvarstående förlust och dess ekonomiska förpliktelser, samt föreningen, där
ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet och träda i likvidation, varvid
staten svarar för att medlemmarna utbekomma envar sin insats jämte därå
belöpande ogulden utdelning. Statens förpliktelser skola även omfatta de
förluster som uppstå intill dess likvidationen avslutats i den mån de ej äro
av den art som avses i förenämnda paragraf tredje stycket, tredje punkten.
Kungl. Majit har den 27 mars 1936 på därom av svenska spannmålsaktiebolaget
gjord framställning beslutat, att spannmålsföreningen skulle träda i
likvidation den 1 april 1936. Statens kontraktsenliga förpliktelser att svara
tor föreningens förlust och medlemmarnas insatser hava därigenom aktualiserats.
I en till Kungl. Majit ställd, den 16 mars 1936 dagtecknad skrift har svenska
spannmålsföreningen u. p. a., efter att hava erinrat örn svenska spannmålsaktiebolagels
förenämnda framställning, anfört i huvudsak följande.
För den händelse Kungl. Majit godtoge spannmålsaktiebolagets förslag, att
spannmålsföreningen skulle träda i likvidation den 1 april 1936, hade föreningens
verksamhet upphört och återstode för föreningens likvidatorer allenast
att fullborda föreningens arbete och likvidation. Föreningens medlemmar
skulle efter föreningens likvidation återbekomma envar sin insats jämte
därpa belöpande, ogulden utdelning, vilken senare enligt föreningens av
Kungl. Majit godkända stadgar vore fastställd till 5 procent för år. För föreningsmedlemmarna
förelåge ett avsevärt intresse att så snart som möjligt
utbekomma sina insatser, som erlagts med Vao kontant och resten med revers.
Insatskapitalet uppginge för närvarande till sammanlagt 11,451,100 kronor.
Ävenså för staten syntes intresse föreligga att sörja för att snarast möjligt
insatskapitalet återställdes till medlemmarna, då å den kontant inbetalda
delen medlemmarna skulle erhålla förutnämnda ränta å 5 procent, vilken
räntesats väsentligt överstege den, till vilken svenska staten för närvarande
kunde upplåna penningmedel.
Föreningens bokslut per 31/12 1935 uppvisade en förlust av 73,389,135 kronor
71 öre. För att föreningen i likvidation skulle kunna till sina medlemmar
återställa deras insatser, måste i ett bokslut föreningens förlust utjämnas
genom en vinst, lika stor som föreningens tidigare förlust. För att vidare
medlemmarna skulle kunna erhålla hittills ogulden utdelning — som, örn
återbetalning av insatser och utdelning ägde rum den 1 juli 1936, beräknades
till cirka 108,594 kronor — måste ävenledes denna förlust framkomma
som vinst i föreningens böcker.
Även om statens ersättande av föreningens förluster skedde i form av tillskott
till föreningen, måste föreningen uppvisa en bokföringsmässig vinst
och syntes föreningen bliva skattskyldig såväl till stat som kommun för ett
belopp, lika med förlusten per den sl/12 1935, ökad med erforderlig utdelning.
Då emellertid föreningens verksamhet icke kunde likställas med vanlig
ekonomisk verksamhet, syntes det ur alla synpunkter oskäligt, att statens
täckande av föreningens uppkomna tidigare förluster jämte räntan å kontanta
insatskapitalet skulle föranleda skatteutgifter. Föreningen finge därför
ifrågasätta, att statsmakterna träffade sådan anordning, att skattskyldighet
för föreningen icke komme att inträda. Eif sätt att uppfylla föreningsmed
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
3
lemmarnas rättighet att återbekomma sina insatser jämte förutnämnda oguldna
utdelning syntes vara att staten övertoge medlemmarnas insatser samt utbetalade
ogulden utdelning intill övertagandet av staten. Avvecklingen av
föreningens verksamhet syntes i så fall böra kunna ordnas genom att staten
avskreve den fordran, som staten bade på föreningen i form av genom riksgäldskontoret
försträckta medel, sedan alla övriga föreningens skulder blivit
betalda. Genom en dylik anordning skulle ävenledes föreningsmedlemmarnas
fordran på föreningen kunna gäldas å tidigare tidpunkt samt staten
själv avgöra den tidpunkt föreningens likvidation skulle avslutas.
Utöver nyssnämnda förlust per den S1/i2 1935 hade spannmålsföreningen
att räkna med utgifter intill likvidationens slut, för vilka icke andra inkomster
stöde till förfogande, och som följaktligen även måste täckas genom tillskott
från staten. För dessa ytterligare under år 1936 uppkommande förluster
vore föreningen icke skattskyldig, såvida täckning härför skedde före
årsslutet.
Vidare hava i skrivelse den 25 november 1936 aktiebolaget Mårten Pehrsson
valsqvarn m. fl. medlemmar i spannmålsföreningen hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas i syfte att medlemmarna före utgången av 1936 utbekomme
envar sin insats i revers och penningar jämte därå belöpande ogulden
utdelning.
över föreningens berörda framställning har genom remiss yttrande infordrats
från statskontoret och riksräkenskapsverket. Vid remissen var även
fogad en promemoria angående avvecklingen av svenska spannmålsföreningen
u. p. a.
Enligt denna promemoria angavs, att statens ekonomiska åtaganden gentemot
föreningsmedlemmarna enligt § 14 i ovannämnda kontrakt i den situation,
som inträtt i och med att föreningen trätt i likvidation, syntes kunna
uppfyllas efter endera av följande riktlinjer:
1) Staten kunde avskriva så stor del av sin fordran mot föreningen, att
dess tillgångar efter betalning av återstående skulder försloge till utlösning
av föreningsmedlemmarna. Avskrivningens storlek .skulle därvid komma att
belöpa sig till förlusternas summa enligt balansräkningen, till vilket belopp
dessutom komme den oguldna utdelningen å kontantinsatserna och det belopp,
som kunde erfordras för avsättning till gäldande av eventuella skatter.
2) Staten kunde anvisa medel till föreningen till så stort belopp, att den
oguldna räntan jämte skatteavsättningen täcktes. Genom detta förfarande
skulle dock föreningen komma att redovisa en vinst med ett belopp motsvarande
de oguldna räntorna och det för skatterna avsedda beloppet.
3) Staten kunde inträda såsom medlem i föreningen och övertaga övriga
medlemmars fordringar mot föreningen.
I nu angivna fall förutsattes utlösningen av föreningsmedlemmarna skola
ske i ett sammanhang och inom likvidationsförfarandets ram. Men även
utanför likvidationsförfarandet syntes möjlighet finnas att i vederbörlig ordning
tillgodose föreningsmedlemmarna. Staten kunde nämligen tänkas med
medlemmarna träffa avtal örn återlösning av kontantinsatserna och därå belöpande
ränta, mot att föreningsmedlemmarna förklarade sig avstå från
motsvarande del av sin insats i föreningen.
I sitt den 3 oktober 1936 avgivna yttrande i ämnet hava statskontoret och
riksräkenskapsverket efter omnämnande av de i promemorian angivna sätten
för likvidationens genomförande anfört bland annat följande.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departementschefen.
Av de utvägar, som angivits för ordnandet av det ekonomiska förhållandet
mellan å ena sidan staten och å andra sidan spannmålsföreningens särskilda
medlemmar, torde enligt ämbetsverkens uppfattning det med 3) betecknade
förslaget, enligt vilket staten skulle inträda i föreningen och övertaga
övriga medlemmars fordringar mot föreningen, vara det för såväl staten
som föreningsmedlemmarna fördelaktigaste. Genom detta tillvägagångssätt torde
medlemmarna kunna utlösas ur föreningen å tidigast möjliga tidpunkt, varigenom
statens utgifter för räntegottgörelse å medlemmarnas kontanta insatser
skulle kunna nedbringas. Vidare finge framhållas, att genom statens
inträde som medlem i föreningen dennas ekonomiska ställning ej komme att
undergå någon förändring, som kunde medföra ytterligare skatteutgifter.
För att utlösa medlemmarna erfordrades givetvis att medel ställdes till förfogande
för detta ändamål. Mot de kostnader, som staten sålunda måste
vidkännas för att övertaga medlemmarnas rättigheter mot föreningen, svarade
emellertid föreningens kvarstående tillgångar.
Något nytt anslag syntes ej behöva anvisas för att finansiera statens övertagande
av föreningens skulder och tillgångar, utan torde riksgäldskontoret
kunna bemyndigas att av de medel, som från fonden till mötande av förluster
å spannmålsregleringen inbetalts till riksgäldskontoret, disponera för
nu ifrågavarande ändamål erforderligt belopp. Enligt ämbetsverkens uppfattning
torde emellertid riksdagens medverkan erfordras för att riksgäldskontoret
skulle kunna på nu angivet sätt disponera dessa fondmedel. Riksgäldsfullmäktige
syntes sålunda böra erhålla bemyndigande att för statens
räkning träffa överenskommelse med medlemmarna örn övertagande av deras
andelar i föreningen, varefter fullmäktige fullföljde och avslutade föreningens
likvidation. Sedan likvidationen avslutats och statens förlust å spannmålsregleringen
sålunda definitivt fastslagits, torde statens fordran mot föreningen
böra i riksbokföringen avskrivas.
Efter remiss hava jämväl fullmäktige i riksgäldskontoret yttrat sig i ärendet
och därvid förklarat, att från fullmäktiges sida ej något vore att erinra
mot den av statskontoret och riksräkenskapsverket föreslagna budgettekniska
anordningen för avveckling av föreningen.
Statens ansvar för svenska spannmålsföreningens förlust och dess ekonomiska
förpliktelser innebär, såsom framgår av det anförda, bland annat,
att vid föreningens upplösning envar medlem skall återbekomma sin insats
jämte utdelning efter 5 procent örn året å den kontant inbetalda delen därav.
Föreningen häftar för närvarande i skuld till staten för netto 81 miljoner
kronor, vilka medel enligt beslut av 1934 och 1935 års riksdagar ställts till
föreningens disposition såsom förlagskapital, samt för upplupen ogulden
ränta å detta belopp. Föreningen har den 1 april 1936 trätt i likvidation.
Tiden för stämning å föreningens okända borgenärer utgick den 28 december
1936.
Från föreningens sida har, såsom inhämtas av den förut lämnade redogörelsen,
framförts det önskemålet, att medlemmarna på ett tidigare stadium
än som betingades av likvidationens avslutande avlöstes från sina förbindelser
till föreningen på det sätt att staten övertoge medlemmarnas insatser samt
till dessa utbetalade ogulden utdelning. Hinder hava förelegat att vid en tidigare
tidpunkt upptaga det av föreningen framställda förslaget till prövning,
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
5
emedan riksdagens medverkan ansetts erforderlig för dess realiserande. I nuvarande
läge, då likvidationsförfarandet kan bliva avslutat inom en nära
framtid, synes den slutliga regleringen av rättsförhållandet mellan parterna
lämpligast böra ske på så sätt, att staten, sedan föreningens skulder till övriga
kreditorer gäldats och staten, till täckning av sin fordran för förlagskapital
å 81 miljoner kronor samt ränta därå, övertagit föreningens återstående tillgångar,
infriar sina förpliktelser till föreningsmedlemmarna genom att till
dem återbära deras insatser i föreningen jämte ränta å den del därav som inbetalats
kontant.
Enligt de utförligare uppgifter rörande föreningens ekonomiska ställning,
som meddelas av chefen för finansdepartementet vid anmälan av frågan örn
den bokföringsmässiga regleringen av statens förlust å spannmålsföreningens
verksamhet, torde de tillgångar som vid likvidationen kunna beräknas tillfalla
staten förslå till täckning av statens förpliktelser mot föreningens
medlemmar. Dessa tillgångar borde rätteligen, i den mån de ej tagas i anspråk
för gäldande av ränta å förlagskapitalet redovisas såsom återbetalning
å detta varefter särskilda medel, förslagsvis från fonden för mötande
av förluster å spannmålsregleringen, skulle få anvisas till gäldande av statens
skuld till föreningens medlemmar. Enklare synes emellertid vara att sistnämnda
skuld gäldas direkt av de medel, som vid likvidationen tillkomma staten,
varefter återstående netto går till gäldande av ränta och avbetalning å
förlagslånet. Till ett sådant förfarande, vilket jag efter samråd med chefen
för finansdepartementet funnit mig böra tillstyrka, torde riksdagens bemyndigande
böra inhämtas.
Kungl. Majit torde böra uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att
såsom representant för staten fullfölja och avsluta likvidationen.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen besluta,
att de medel, som vid likvidationen av svenska spannmålsföreningen
u. p. a. tillkomma staten, må tagas i anspråk för
infriande av staten åvilande förpliktelser gentemot föreningens
medlemmar enligt mellan staten och föreningen träffade
avtal.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Ros.