Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

1

Nr 166.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ytterligare statsunderstöd
till vissa torrläggningsföretag; given Stockholms
slott den 26 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt under punkterna l:o och 2:o.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:
Jag anhåller att få underställa Kungl. Majit vissa framställningar om ytterligare
statsunderstöd till torrläggningsföretag:

l:o.

Svarthälls invallningsförctag år 1931 i Västmanlands län.

Den 10 juni 1932 anvisade Kungl. Majit till Svarthälls invallningsföretag
år 1931 i Kung Karls socken av Västmanlands län dels statsbidrag från staBihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 166.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

tens avdikningsanslag med 27,670 kronor enligt bestämmelserna i kungörelsen
den 11 juni 1926 (nr 257) med däri genom kungörelsen den 27 juni
1929 (nr 215) gjord ändring, dels ock lån från statens avdikningslånefond med
27,680 kronor under de villkor, som stadgas i kungörelsen den 11 juni 1926
(nr 258) med däri genom kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 166) gjorda ändringar,
varjämte Kungl. Maj :t fastställde arbetsplan för företagets utförande.

I en till Kungl. Majit ställd ansökning den 22 februari 1936 hava nu delägarna
i invallningsföretaget — under åberopande av ett av lantbruksingenjören
H. Welin-Berger under januari och februari 1936 uppgjort betänkande
angående företaget — på anförda skäl anhållit, att till utförande av företaget,
som åsamkats oförutsedda kostnader genom skadegörelse på grund av isbildning
med åtföljande översvämning av Arbogaån, måtte beviljas ytterligare
statsbidrag och lån med respektive 12,790 kronor och 12,780 kronor, varande
uti nämnda belopp jämväl inräknad beräknad ersättning för skador å växande
gröda m. m. Över ansökningen hava infordrade utlåtanden avgivits av
lantbruksstyrelsen den 3 mars 1936 och av statskontoret den 21 december
1936.

I detta sammanhang torde jämväl få anmälas en till länsstyrelsen i Västmanlands
län ställd, av länsstyrelsen med utlåtande den 16 november 1936
överlämnad ansökning, däri G. V. Borgman med flera såsom ägare eller brukare
av mark utefter Arbogaån anhållit om vidtagande av åtgärder för beredande
åt sökandena av ersättning för kostnader för isbrytning medelst isbrytare
i samband med den isstockning, som under januari 1936 inträffade
i vattendraget å sträckan Kungsör—Arboga, över sistnämnda framställning
hava efter remiss utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen den 15 december
1936 och av statskontoret den 16 januari 1937.

Beträffande invallningsföretaget inhämtas av handlingarna i ärendet bland
annat:

Förslag till företagets utförande upprättades åren 1930 och 1931 av lantbruksingenjören
H. Welin-Berger med biträde av gode män vid syneförrättning
jämlikt vattenlagen.

Företaget omfattar en areal av 121.09 hektar, varav vid arbetsplanens fastställande
95.32 hektar utgjordes av åker samt 25.77 hektar av annan mark.
Jämväl sistnämnda mark har sedermera lagts under kultur.

I arbetsplanen har båtnaden av företaget upptagits till ett värde av 63,282
kronor 45 öre, medan kostnaderna beräknats till 63,350 kronor 15 öre, varav
55,350 kronor 15 öre belöpte på anläggningskostnad och dylikt samt 8,000
kronor utgjordes av kapitaliserad kostnad för invallningens drift. Den beräknade
kostnaden motsvarade sålunda ett belopp av omkring 520 kronor för
hektar.

Av lantbruksingenjören Welin-Bergers betänkande i ärendet inhämtas
bland annat:

Arbetet med företaget hade beräknats kunna slutföras under år 1935. På
grund av den starka nederbörden hösten 1934 och därmed följande högt
vattenstånd genombrötos emellertid skyddsvallarna mot Arbogaån och den

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

3

inom invallningsområdet belägna delen av Skeftrunnabäcken av vattenmassorna,
varvid området sattes under vatten. Stark storm med därav orsakat
kraftigt vågsvall bortspolade samtidigt vallmaterialet på långa sträckor. Sedan
vallarna nödtorftigt reparerats, så att området kunde länspumpas, visade
det sig, att betydande skador å vallarna uppstått. Kostnaderna för dessas
iståndsättande på sådant sätt, att risk för ytterligare vallbrott blev avvärjd,
ha av Welin-Berger år 1935 beräknats till ett belopp av 6,100 kronor.

Dessa förstärkningsarbeten pågingo under 1935 men kunde till följd av
på hösten samma år inträffande nya flöden i Arbogaån icke genomföras inom
beräknad tid. Så uppstod i början av januari 1936 vid ett hastigt omslag i
väderleken en isbarriär i Arbogaån, vilken uppdämde åns vatten till rekordartad
höjd. Vallarna genombrötos åter och området sattes ånyo under vatten.
För att om möjligt rädda vissa med höstsäd besådda arealer inom området
från fullständig förstörelse förhyrdes en isbrytare, med vars hjälp isbarriären
genombröts, varefter vattenståndet började sjunka. Omedelbart därefter inträffade
emellertid stark köld, som förorsakade bottenfrysning av det inom
området samlade vattnet, varpå följde ett förnyat flöde, då vattnet steg och
lyfte upp istäcket med däri fastfrusen jord och gröda. Härigenom blev större
delen av grödan å det invallade området förstörd. Denna skadegörelse har av
Welin-Berger med biträde av gode män uppskattats till ett värde av 7,366
kronor 25 öre.

Därest invallningen icke skall för framtiden helt tillspillogivas, hava delägarna
i företaget att på nytt uppföra de raserade delarna av vallarna samt
att sätta anläggningen i dess helhet i sådant skick, att ett upprepande av den
nu inträffade katastrofen må örn möjligt kunna förebyggas. Denna fråga är
av stor betydelse för jordbruksdriften å vederbörande delägares fastigheter.
För säkerställande av dessa senare mot förnyad skadegörelse av detta slag
laar det ansetts nödvändigt att giva erforderliga förstärkningsarbeten väsentligt
större omfattning, än vad som innefattades i den år 1935 uppskattade
kostnadsberäkningen å 6,100 kronor. Enligt nu föreliggande utredning skulle
därutöver erfordras arbeten för ytterligare 11,040 kronor. Av nämnda anledningar
orsakad merutgift för företaget skulle sålunda komma att uppgå till
(6,100 + 11,040=) 17,140 kronor.

Vad härefter angår den kostnad för anskaffande av isbrytarhjälp, som avses
i den av G. V. Borgman med flera gjorda ansökningen har sagda kostnad
enligt ett av lantbruksingenjören Welin-Berger till länsstyrelsen i Västmanlands
län den 10 november 1936 avgivet yttrande uppgått till 1,700 kronor,
vilken kostnad förskotterats av ett fåtal markägare eller företag. I sitt
nämnda yttrande anför Welin-Berger härom, bland annat, följande:

översvämningarna, vars orsaker ej kunnat förutses, hade ej kunnat förhindras
eller förebyggas på annat sätt än som skett, d. v. s. med anlitande av isbrytare,
som flera gånger forcerat de anhopade isbankarna och därigenom
förhindrat ytterligare ännu mer katastrofala skadeverkningar. Det snabba
initiativ, som av enskilda markägare därvid tagits, hade resulterat visserligen
ej i ett omedelbart hävande av orsaken till katastrofen men medverkat till
en sådan sänkning av vattenståndet att ofantliga värden riiddats. Översvämning
av vårt hittills största invallningsföretag, »Stora Skären», efter norra
stranden av Arbogaån, hade sålunda förhindrats, därvid omkring 1,000 tunnland
jord skonats.

Lantbruksstyrelsen har beträffande först omförmälda ansökning anfört huvudsakligen
följande.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

Det i föreliggande fall inträffade vallgenombrottet och därav uppkommen
skadegörelse hade förorsakats av en samverkan av olyckliga omständigheter,
örn vilka man icke torde kunna säga, att de bort förutses eller av delägarna
avvärjas. Det syntes lantbruksstyrelsen med hänsyn därtill motiverat, att
jämväl nu erforderliga skydds- och förstärkningarbeten intoges i arbetsplanen
ävensom att utförandet av ifrågavarande arbeten understöddes med statsmedel.
Det ytterligare statsunderstödet syntes i sådant fall böra utgå till

lika stora delar, eller med

17,140

8,570 kronor, såsom dels bidrag och

dels lån. Då emellertid sammanlagda kostnaden för företaget med inräkning
av den vid arbetsplanens fastställande beräknade kostnaden skulle uppgå
till ett belopp av (17,140:— + 63,350: 15 =) 80,490 kronor 15 öre, som
med mera än 10 procent överstege det till 63.282 kronor 45 öre uppskattade
värdet av båtnaden av företaget, torde för beviljande av nu ifrågasatt statsunderstöd
riksdagens medgivande vara erforderligt.

Med avseende å frågan huruvida på sätt i ansökningen avsåges statsmemedel
kunde utgå jämväl till täckande av den förlust, vederbörande jordägare
lidit genom att efter vallgenombrotten deras marker översvämmats och växande
gröda m. m. förstörts, ville lantbruksstyrelsen framhålla, att de utav nu
ifrågavarande skadegörelse drabbade jordägarna icke torde kunna göra gällande
något skadeståndsanspråk för de berörda förlusterna gentemot torrläggningsföretaget,
med mindre direkt försummelse i avseende å styrelsens
åligganden beträffande företagets utförande kunde konstateras hava föranlett
eller bidragit till inträffandet av skadorna. Då man icke torde hava anledning
antaga, att sådan försummelse förelåge i förevarande fall, torde vederbörande
jordägare hava att själva vidkännas den förlust, som genom de inträffade
vallgenombrotten åsamkats dem tillhörig jord och gröda. Med hänsyn
till den medverkan från statens sida, som lämnats till företagets genomförande,
kunde emellertid vissa skäl möjligen anses tala för att staten bidroge
till täckandet av jordägarnas ifrågavarande förluster. Lantbruksstyrelsen
ville i sådant hänseende — om ock med tvekan — ifrågasätta, att bidrag
av statsmedel måtte utgå till täckande av hälften av det beräknade skadebeloppet,
7,360 kronor, eller sålunda med 3,680 kronor. Ett eventuellt bidrag
borde i så fall icke utgå till företaget såsom sådant utan till de skadelidande
jordbrukarna efter individuellt bedömande av liden skada. Därvid
syntes den utav lantbruksingenjören verkställda värderingen av skadorna
kunna läggas till grund för eventuella bidrags bestämmande.

Vad beträffade formen för en sådan ifrågasatt mellankomst från statens
sida finge anföras, att för ändamålet syntes lämpligen kunna få tagas i anspråk
för avdikningsverksamlietens understödjande avsedda medel. Då
emellertid här ifrågavarande syfte folie utom ramen för vad författningsenligt
gällde angående användningen av nämnda medel, torde riksdagens medgivande
därtill vara erforderligt. Vidare finge framhållas, att lån icke lämpligen
syntes böra i förevarande fall komma ifråga såsom ersättningsform. I
varje fall torde ifråga om lån från statens avdikningslånefond gällande bestämmelser
örn dylikt låns intecknande och om kronans förmånsrätt för detsamma
utesluta anlitande för ändamålet av sagda lånefond. Eventuellt statsunderstöd
torde därför böra utgå allenast i form av bidrag från statens avdikningsanslag.

Vid bifall till vad sålunda föreslagits skulle det ytterligare statsbidraget till
ifrågavarande torrläggningsföretag komma att uppgå till (8,570 + 3,680 =)
12,250 kronor, medan det ytterligare lånet skulle i enlighet med vad förut
nämnts begränsas till 8,570 kronor.

På grund därav hemställde lantbruksstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte i

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

proposition till riksdagen föreslå, att till ifrågavarande invallningsföretag
måtte, utan hinder av gällande bestämmelser rörande här ifrågavarande medel
till avdikningsverksamhetens stödjande, ytterligare kunna beviljas dels statsbidrag
från statens avdikningsanslag med högst 12,250 kronor, varav 3,680
kronor skulle på sätt förut angivits fördelas mellan de utav förenämnda skadegörelse
drabbade delägarna i företaget, och dels lån från statens avdikningslånefond
med högst 8,570 kronor.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 21 december 1936 andragit följande.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter ville statskontoret ej göra
erinran mot att åtgärder vidtoges i syfte att bereda ifrågavarande företag
ytterligare statsunderstöd. Dylikt understöd syntes dock enligt statskontorets
mening böra beräknas enligt andra grunder än de av lantbruksstyrelsen förordade.

Enligt 4 mom. 1 stycket av kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 257) angående
villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag, sådant författningsrummet
lydde enligt kungörelsen den 27 juni 1929 (nr 215), kunde
statsbidrag av Kungl. Maj:t beviljas till högst hälften av den utav Kungl.
Majit godkända kostnaden, såväl för torrläggningsarbete, teg- eller täckdikning
däri ej inräknad, som ock för undersökningen och förvaltningen jämte
erforderliga kartor och handlingar. I 3 mom. 2 stycket och 4 mom. 3 stycket
av förstnämnda kungörelse, som i dessa delar fortfarande vore gällande,
stadgades vidare, att statsbidrag kunde i undantagsfall beviljas, där värdet
av båtnaden icke uppvägde kostnaden för torrläggningen, samt att beträffande
dessa undantagsfall statsbidraget skulle, med tillämpning i övrigt av
de i första stycket angivna grunder, beräknas med hänsyn till båtnadsvärdef.

Vad anginge Svarthälls invallningsföretag skulle enligt lantbruksstyrelsens
förslag ytterligare statsunderstöd beräknas med hänsyn till en kostnad av
17,140 kronor. Då emellertid, såvitt statskontoret kunnat finna, därvid icke
inräknats en av lantbruksingenjuren till 415 kronor uppskattad kostnad för
»förslag och utredningar jämte betänkande samt arbetsledning», ville det
förefalla statskontoret, som örn de ytterligare utgifterna, av karaktär att här
tagas i beräkning, bort uppskattas till 17,555 kronor. Kostnaderna för företaget,
som tidigare uppskattats till 63,350 kronor, skulle med nu angivna ökning
komma att uppgå till 80,905 kronor. Mot nämnda kostnadssumma
svarade ett tidigare uppskattat båtnadsvärde av företaget å i runt tal 63,280
kronor.

Enligt gällande bestämmelser kunde statsbidrag utgå med högst hälften
av båtnadsvärdet, då kostnaderna för företaget överstege båtnadsvärdet. Då
denna regel vore av principiell innebörd, torde densamma enligt statskontorets
mening även böra tillämpas i understödsfrågor, som vore av beskaffenhet
att böra underställas riksdagens prövning. Med hänsyn därtill torde
ett ytterligare statsbidrag i förevarande fall böra på sådant sätt begränsas,
att detsamma jämte tidigare anvisat statsbidrag uppginge till högst hälften
av båtnadsvärdet eller lill 31,640 kronor. Eftersom företaget hittills tillerkänts
statsbidrag med 27,670 kronor, skulle med tillämpning av förevarande
grunder ytterligare statsbidrag alltså kunna ifrågakomma med 31,640
—27,670 =) 3,970 kronor.

För den händelse Svarthälls invallningsföretag anvisades ett ytterligare
understöd, som täckte den inträffade kostnadsökningen för företaget, enligt
statskontorets beräkningar uppgående till 17,555 kronor, borde vidare, därest
i detta understöd ingående statsbidrag fastställdes till nyss angivna 3,970

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Departements chefen.

kronor, såsom lån till företaget ytterligare anvisas ett belopp av högst (17,555
kronor—3,970 kronor =) 13,585 kronor.

Statskontoret tillstyrkte, att framställning gjordes till 1937 års riksdag örn
beviljande till ifrågavarande invallningsföretag av dels ytterligare bidrag
från statens avdikningsanslag med högst 3,970 kronor, dels ock ytterligare
lån från avdikningslånefonden med högst 13,585 kronor.

\ ad anginge frågan om ersättning eller bidrag för den förlust, som delägarna
enligt uppgift åsamkats genom skador å växande gröda m. m., funne
sig statskontoret av principiella skäl icke kunna biträda lantbruksstyrelsens
förslag, att statens avdikningsanslag skulle anlitas för sådant ändamål. Då
icke i ärendet styrkts, att de skadelidande genom översvämningen råkat i
nödläge, syntes icke heller någon av de fonder kunna anlitas, som för sådant
fall plägade tagas i anspråk. Vid dylikt förhållande ansåge sig statskontoret
icke kunna tillstyrka, att statsbidrag eller understöd i någon form
lämnades för ifrågavarande skada.

Vad slutligen angår den av G. V. Borgman med flera gjorda ansökningen
örn ersättning för kostnader för anskaffande av isbrytarhjälp må av utlåtandena
häröver återgivas följande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att isgången i Arbogaån och
den därav förorsakade översvämningen av odlingsmarkerna invid ån icke
kunnat på något sätt av markägarna förutses och sålunda icke genom tidigare
åtgärder förebyggas. Det ville därför synas, som om de av sökandena
havda kostnaderna vore av beskaffenhet att på ett eller annat sätt ersättas
av statsverket. Länsstyrelsen tillstyrkte, att ersättning på något sätt bereddes
sökandena.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att det vore tveksamt, huruvida fog kunde
anses finnas för anspråk på bistånd från statens sida till bestridande av utgifter
av i ansökningen angiven art. Därest sökandena genom vidtagandet
av angivna åtgärder lyckats förebygga skada å av dem disponerade marker
till högre belopp, än vad för sagda åtgärder utgivits, kunde det synas rimligt,
att sökandena själva bure den utgift, de i sådant syfte fått vidkännas.
Lantbruksstyrelsen ville emellertid icke motsätta sig, att, för den händelse
medel för ändamålet kunde stå till förfogande, sökandena bereddes någon
gottgörelse för ifrågavarande utgift.

Statskontoret har icke funnit, att sådana omständigheter vore för handen,
att staten borde bereda sökandena ersättning för de kostnader, varom här
vore fråga.

För den händelse Kungl. Majit skulle vilja tillmötesgå framställningen,
läge det närmast till hand att för ändamålet anlita allmänna nödhjälpsfonden,
vars disponibla tillgångar uppginge till i runt tal 20,000 kronor.

På grund av de betydande opåräknade omkostnader, som ifrågavarande invallningsföretag
åsamkats genom det inträffade vallgenombrottet och därav
uppkommen skadegörelse, samt de omständigheter, under vilka skadorna uppkommit,
anser jag det skäligt, att delägarna i företaget beredas ytterligare understöd
från det allmännas sida. Beträffande den form och utsträckning, vari
understödet nu bör lämnas, ansluter jag mig i princip till vad lantbruksstyrelsen
härutinnan hemställt och tillstyrker sålunda, att intressenterna jämväl
beredas någon ersättning för skador å växande gröda. De ytterligare utgifterna
för företagets utförande synas såsom statskontoret anfört böra be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

7

räknas till 17,555 kronor. Det statsunderstöd, som nu ytterligare bör lämnas
till företagets utförande, torde få utgå till lika stora delar såsom dels bidrag
och dels lån eller, efter avrundning av förenämnda belopp till 17,550 kronor,

da skäl vill jag även tillstyrka, att ett belopp av 3,680 kronor må anvisas ur
statens avdikningsanslag för beredande av ersättning åt jordägarna för skador
å växande gröda, i följd varav såsom bidrag till företaget skulle utgå sammanlagt
(8,775 + 3,680 =) 12,455 kronor. Ersättningsbeloppet för skador å
växande gröda torde, sedan riksdagens beslut i ärendet fattats, få fördelas
av Kungl. Majit efter förslag av lantbruksstyrelsen. Understödsbeloppen
torde icke böra inräknas i de belopp, som Kungl. Majit enligt riksdagens
medgivande äger för visst år bevilja jämlikt gällande bestämmelser för användningen
av statens avdikningsanslag och avdikningslånefond. För åtgärdernas
vidtagande bör riksdagens medgivande inhämtas.

Till den i ärendet gjorda framställningen örn ersättning för isbrytarhjälp
torde jag få återkomma, sedan riksdagens beslut beträffande understöd till
invallningsföretaget fattats.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

Harmångcrsåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag i Gävleborgs
län.

Den 19 juni 1914 anvisade Kungl. Majit till sänkning av Harmångers
Kyrksjö samt reglering av Harmångersån m. m. för torrläggning och delvis
odling av vattenskadade marker inom byarna Forssa, Rösta, Nordanå, Stocka,
Edsäter, Stering, Backen, Bringsta, Hånick och Skarvtjärn, samt Harmångers
kyrkoherdeboställe i Harmångers socken av Gävleborgs län dels lån från
odlingslånefonden med 71,310 kronor enligt bestämmelserna i kungörelsen
den 14 juni 1901 (nr 44 s. 1) med däri genom kungörelsen den 31 december
1912 (nr 425) gjorda ändringar, dels ock statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
med 37,400 kronor under de i kungörelsen den 31 december
1912 (nr 424) stadgade villkor.

Tillika beviljade Kungl. Majit den 13 april 1922 till samma företags utförande
ett tilläggslån från odlingslånefonden å 48,560 kronor.

Vidare har på grund av bestämmelserna i kungörelsen den 29 juni 1921

för vardera med

17,550

| 8,775 kronor. På av lantbruksstyrelsen anför -

an till Svarthälls invallningsföretag år 1931 i Västmanlands
län må beviljas dels statsbidrag från statens avdikningsanslag
med högst 12,445 kronor, dels ock lån från statens avdikningslånefond
med högst 8,775 kronor.

2:o.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166-

(nr 350) angående ytterligare bestämmelser för tilläggsbidrag till med statsbidrag
från norrländska avdikningsanslaget understödda företag dylikt tillläggsbidrag
utgått till företaget med 10,250 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t genom beslut den 27 september 1935 medgivit
dels anstånd under ett år med erläggande av envar av de annuiteter, som
för vissa i företaget deltagande fastigheter från och med år 1935 förfölle till
betalning å de till företaget beviljade lånen, dels ock räntefrihet under uppskovstiden
å samma fastigheters andelar i oguldna kapitalskulden å samma
lån.

Sedan riksdagen i skrivelse den 13 mars 1936, nr 84, anmält sitt bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition den 17 januari 1936, nr 27, därom framlagda förslag,
har Kungl. Majit genom beslut den 27 mars 1936 beviljat företaget
ytterligare statsbidrag från statens avdikningsanslag med 30,000 kronor att
användas för nedskrivning med motsvarande belopp av det till företaget den
13 april 1922 beviljade lånet från odlingslånefonden. I detta bidragsbelopp
har i företaget ingående Harmångers kyrkoherdeboställe (Prästgården l1) icke
erhållit någon del.

Vad beträffar den delaktighet i till företaget beviljade lån, som åvilar Harmångers
kyrkoherdeboställe, har Kungl. Majit genom beslut den 12 april 1929
bemyndigat statskontoret att, under visst villkor, av kyrkofondens medel förskjuta
34,000 kronor för förvärvande för fondens räkning av en Harmångersåns
och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsförenings fordran på grund av
kyrkoherdeboställets deltagande i företaget. Den 4 december 1931 bemyndigade
Kungl. Majit statskontoret att förskottsvis av kyrkofondens medel betala
dels redan förfallna, oguldna annuiteter å den bostället åvilande skulden
till statens avdikningslånefond, dels ock, tillsvidare och intill dess annorlunda
förordnades, därefter förfallande annuiteter. Den 24 mars 1933
förordnade sedermera Kungl. Majit efter riksdagens och kyrkomötets hörande,
att det ur kyrkofonden förskjutna beloppet 34,000 kronor skulle i fondens
räkenskaper avskrivas. Därefter förklarade Kungl. Maj :t den 22 november
1935, bland annat, att Harmångers pastorat framdeles skulle i vederbörlig
ordning erlägga kyrkoherdebostället i Harmånger påförda annuiteter å beviljade
odlingslån, varjämte statskontoret bemyndigades att i kyrkofondens
räkenskaper avskriva det förskott, som motsvarade från fonden hittills guldna
annuiteter.

Med utlåtande den 2 november 1936 har länsstyrelsen i Gävleborgs län
med bifogande av yttrande av landsfiskalen i Harmångers distrikt överlämnat
en till Kungl. Majit ställd framställning från Greta Hulén, född Nilsson,
med flera intressenter i ifrågavarande företag örn befrielse från skyldigheten
att återbetala sina andelar i till företaget beviljade lån från odlingslånefonden.
Härefter hava K. F. Andersson med flera delägare i företaget i skrivelse
den 23 november 1936 gjort framställning örn enahanda befrielse;
och har därmed befrielse från skyldighet att återbetala ifrågavarande lån
sökts för samtliga i företaget deltagande fastigheter med undantag för Harm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

9

ångers kyrkoherdeboställe och de fastigheter, som tillhöra Ströms Bruks aktiebolag.

Till följd av remiss hava utlåtanden i ärendet avgivits den 8 januari 1937
av lantbruksstyrelsen och den 5 februari 1937 av statskontoret.

Av tillgängliga handlingar inhämtas följande.

Laga syneförrättning angående företaget enligt lagen den 20 juni 1879 örn
dikning m. m. handlades av lantbruksingenjören John Nernst och avslutades
den 1 oktober 1904. Sedan förrättningen överklagats, meddelade Bergsjö
tingslags häradsrätt utslag i målet den 31 december 1906. Utslaget vann
laga kraft. Tillstånd från det allmännas sida till företagets utförande meddelades
av länsstyrelsen i Gävleborgs län den 8 februari 1910. Besvär häröver
anfördes icke.

Företaget, som berör omkring 70 fastigheter, omfattar:

Av denna areal komma på bidrags- och låntagarnas andel 235.24 hektar,
varav 113.54 hektar åker, 106.46 hektar äng och odlingsmark samt 15.24 hektar
annan jord.

Företaget är slutfört. Arbetena hava godkänts av lantbruksstyrelsen den
13 december 1922.

Kostnaderna för de låne- och bidragssökandes andelar i företaget beräknades
år 1914 till 142,600 kronor och år 1920 till 244,050 kronor.

Den genom vattenavledningen uppkommande markförbättringen uppskattades
år 1914 till 148,600 kronor 60 öre.

Såsom förut nämnts har staten för företagets utförande beviljat:
i statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

tillhopa ............................ kronor 47,650

i lån tillhopa...........................»_ 119,870 kronor 167,520

i statsbidrag för nedskrivning av lån .................. » 30,000

Den verkliga kostnaden för företagets utförande har uppgått till i runt tal
393,000 kronor, utgörande fördelad på den areal företaget omfattar omkring
1,410 kronor för hektar. Den del härav, som täckts medelst statsunderstöd,
utgör omkring 600 kronor för hektar, medan återstoden, eller i runt tal 810
kronor för hektar, bestritts av intressenterna själva med anlitande av egna medel
eller privata lån. Utöver sistnämnda engångsutgift är den mark, som tillhör
delägarna i de till företaget beviljade statslånen, belastad med en skidd till
staten av 382 kronor för hektar, å vilken skuld den årliga amorteringen
jämte ränta utgör 25 kronor för hektar.

Det till företaget beviljade statsbidraget har utgjort omkring 54 procent
av den år 1914 beräknade kostnaden för företaget.

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 166. 2

åker ..............

äng och odlingsmark
annan jord .......

129.27 hektar
126.56 »

23.15 »

Summa 278.98 hektar.

Summa kronor 197,520.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 166-

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har genom utslag den 17 november 1925
respektive den 8 juli 1926 och den 29 september 1936 fastställt fördelningen
av de båda till företagets utförande beviljade lånen. Därav framgår, att lånet
å 71,310 kronor skall amorteras under åren 1922—1947 och lånet å
ursprungligen 48,560 kronor under åren 1929—1954. Företaget finnes
upptaget i den förteckning över i ekonomiskt trångmål varande torrläggningsföretag,
som intagits i lantbruksstyrelsens till Kungl. Majit den 24 januari
1934 avgivna utlåtande, vilket utlåtande såsom Bilaga A fogats till Kungl.
Majits den 16 februari 1934 till riksdagen avlåtna proposition nr 144 angående
ytterligare statsunderstöd till vissa torrläggningsföretag.

De intressenter i företaget, vilka nu hemställt örn ytterligare statsbidrag,
hava till stöd för ansökningen anfört, att det alltjämt trots den lättnad, som
beretts dem genom statsmakternas ingripanden, vore förenat med stora svårigheter
för dem att fullgöra avbetalningarna å odlingslånen, i synnerhet som
deras jordbruk vöre av ringa storlek.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i sitt utlåtande anfört huvudsakligen
följande.

Sedan intressenternas återstående skuld å 1922 års odlingslån reducerats
med statsbidraget å 30,000 kronor, komme reduceringen av de årliga avbetalningarna
givetvis att innebära en stor lättnad och synnerligen värdefull
hjälp åt intressenterna. Även den genom statsbidraget reducerade betalningsskyldigheten
medförde emellertid en tunga, vars utgörande för många av
delägarna måste vara förenat med högst avsevärda svårigheter. Länsstyrelsen
ville förorda, att intressenterna i företaget, med undantag dock för
kyrkoherdebostället, eller de av dem, som på grund av stor delaktighet blivit
särskilt hårt betungade, måtte beredas den ytterligare lättnad, som Kungl.
Majit kunde finna skäligt.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande över förevarande framställningar
till en början erinrat om styrelsens utlåtande den 20 november 1935 över den
av arbetsstyrelsen för företaget den 6 oktober 1934 gjorda ansökningen, vilken
föranledde förenämnda proposition nr 27 till 1936 års riksdag. I sistnämnda
utlåtande anförde lantbruksstyrelsen bland annat följande.

Vid arbetsplanens fastställelse beräknades båtnaden genom vattenavledningen
till 148,249 kronor 60 öre och kostnaden till 142,600 kronor. Arbetet
utfördes emellertid under krisåren efter år 1914 med då rådande onormalt
höga arbetspriser. På grund härav visade det sig snart, att arbetskostnaderna
skulle komma att högst väsentligt överstiga det belopp, som vid arbetsplanens
fastställande före kristidens inbrott beräknats. En år 1920 verkställd
ny kostnadsberäkning slutade sålunda på ett belopp av 244,050 kronor.
Nämnda år vore arbetet till största delen utfört, och under år 1922
fullbordades detsamma i sin helhet. Enligt vad av arbetsstyrelsen i den
föreliggande ansökningen uppgåves, hade sistnämnda år företagets kostnader
sprungit upp till omkring 393.000 kronor.

Sistnämnda kostnadsuppgift funne emellertid lantbruksstyrelsen icke kunna
utan vidare godtagas ur synpunkten av företagets understödjande från
det allmännas sida. Av från arbetsstyrelsen på anmodan av lantbruksstyrelsen
ingivet kostnadssammandrag syntes framgå, att den uppkomna kostnadsökningen
till mycket väsentlig del vore att härleda till det sätt, varpå

Kungl. Maj:ts proposition nr 166-

11

arbetsledning och finansiering av därmed förenade utgifter handhafts. Detta
gällde närmast i kostnadssammandraget upptagna poster för räntor, omkring
93,000 kronor, samt förlust i entreprenörens konkurs, omkring 9,000
kronor, eller ett sammanlagt belopp av 102,000 kronor. Jämväl i övrigt
syntes de föreliggande uppgifterna giva vid handen, att arbetskostnaderna i
stort sett blivit avsevärt högre än vad rimligen kunde anses motiverat av
den under kristiden höjda prisnivån eller förekomsten i viss utsträckning
av mer svårarbetat material, än vad i arbetsplanen angivits.

Lantbruksstyrelsen hade med hänsyn till dessa omständigheter ansett sig
böra i förevarande sammanhang räkna med en merkostnad av allenast 30,000
kronor utöver den år 1920 beräknade kostnadssumman, 244,050 kronor, eller
med en sammanlagd kostnad för företaget av i runt tal 274,000 kronor.

Härefter har lantbruksstyrelsen över de nu föreliggande framställningarna
anfört huvudsakligen följande.

Det vore enligt lantbruksstyrelsens uppfattning otvetydigt, såväl att de ekonomiska
uppoffringar, vilka intressenterna själva fått vidkännas, vore högst
betydande, som även att företagets ekonomi trots hittills lämnade understöd
från statens sida måste fortfarande betecknas såsom synnerligen svag. Lantbruksstyrelsen
funne med hänsyn därtill skäl tala för att, utöver vad i sådant
avseende redan skett, företaget bereddes någon ytterligare lindring i fråga om
återbetalningen av uppburna statslån. Sådan lindring syntes böra komma
samtliga de låntagare till del, vilka undertecknat de nu föreliggande framställningarna.
Någon anledning syntes nämligen icke förefinnas att i berörda
avseende göra någon åtskillnad mellan sagda låntagare. Framhållas
finge, att dessa representerade samtliga de i företaget ingående fastigheter, till
vilka ifrågavarande lån beviljats med undantag för Harmångers kyrkoherdeboställe
oell de fastigheter, vilka tillhörde Ströms Bruks aktiebolag. För sistnämnda
båda låntagare ifrågasattes således icke någon ändring i villkoren för
återbetalningen av på dem belöpande lån.

Den ytterligare lindring, som nu syntes böra beredas sökandena, borde
lämpligen åstadkommas på så sätt, att deras andelar i den kapitalskuld å
1914 års lån, som återstode ogulden sedan 1935 års annuitet erlagts, helt avskreves
samt att avdikningslånefondens fordran för å sagda lån upplupen
ränta efterskänktes. Efter en dylik avskrivning skulle för de ifrågavarande
låntagarnas del återstå endast deras andelar i 1922 års lån. Dessa andelar
torde efter inbetalning av 1935 års annuiteter utgöra i runt tal 5,680 kronor.
Annuiteten å den sålunda återstående låneskulden uppginge till i runt tal
650 kronor, motsvarande en årlig utgift av i runt tal 4 kronor per hektar av
de ifrågavarande låntagarnas i företaget ingående markareal.

Enligt från statskontoret inhämtade uppgifter utgjorde de andelar av kapitalskulden
å 1914 års lån, vilkas avskrivning nu borde komma ifråga, sammanlagt
28,150 kronor 88 öre. Motsvarande belopp syntes sålunda böra anvisas
från statens avdikningsanslag för att tillföras statens avdikningslånefond
såsom inbetalning av de ifrågavarande fastigheternas andelar i nämnda kapitalskuld.

Lantbruksstyrelsen hemställde alltså, om ock icke utan tvekan nied hänsyn
till de omständigheter, som bidragit till ökningen av företagets kostnader, att
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att medgiva dels att till ifrågavarande
företag måtte för avskrivning av det till företaget den 19 juni 1914 beviljade
lånet från odlingslånefonden å 71,310 kronor anvisas från statens avdikningsanslag
statsbidrag med så stort belopp, som motsvarade sökandenas andelar
uti samma lån efter erläggandet av 1935 års annuiteter å lånet, dels

12

Kungl. Mcij:ts proposition nr 166-

Departements

chefen.

ock att avdikningslånefondens fordran för å nämnda låneandelar upplupen
ränta måtte avskrivas.

Statskontoret har funnit det tveksamt, huruvida något ytterligare statsunderstöd
till företaget borde ifrågakomma. Då emellertid det ekonomiska läget
för det stora flertalet av intressenterna allt fortfarande syntes vara bekymmersamt,
ville ämbetsverket — med hänsyn till de opåräknat stora kostnader,
som företaget föranlett — icke motsätta sig att ytterligare hjälp bereddes
vissa av intressenterna i företaget på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit.

Det kan, såsom lantbruksstyrelsen och statskontoret anfört, förefalla tveksamt,
huruvida ytterligare statsunderstöd bör beredas ifrågavarande torrläggningsföretag.
Av utredningen i ärendet torde emellertid framgå, att de
oförutsedda stora kostnader, som företaget kommit att draga, bero på omständigheter,
över vilka delägarna i företaget icke kunnat råda. Härtill kommer,
att den vunna markförbättringen får anses understiga vad som normalt
borde svara mot de nedlagda kostnaderna. På grund härav och då flertalet
av intressenterna äga blott mindre jordbruk samt befinna sig i tryckta ekonomiska
omständigheter, finner jag skäligt, att för lättande av intressenternas
skuldbörda ytterligare statsunderstöd beredes företaget. Angående den
utsträckning, vari detta bör ske, ansluter jag mig till lantbruksstyrelsens av
statskontoret förordade förslag. Jag tillstyrker sålunda, att bidraget skall
motsvara de andelar uti 1914 års lån, som efter erläggandet av 1935 års annuiteter
å lånet belöpa å i företaget ingående fastigheter eller 28,150 kronor
88 öre, varvid ytterligare bidrag icke må beräknas för Harmångers kyrkoherdeboställe
eller för fastigheter, tillhöriga Ströms Bruks aktiebolag.
Tillika förordar jag, att avdikningslånefondens fordran för upplupen ränta
å samma låneandelar må avskrivas. Härtill bör emellertid riksdagens medgivande
inhämtas. Bidragsbeloppet, som av Kungl. Maj:t torde få fördelas
mellan i företaget ingående fastigheter, bör utgå ur statens avdikningsanslag
och icke inräknas i det belopp, som Kungl. Majit enligt riksdagens medgivande
äger för visst år bevilja jämlikt gällande bestämmelser för anslagets
användning.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att till avskrivning av vissa andelar av det till Harmångersåns
och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag i
Gävleborgs län den 19 juni 1914 beviljade lån från odlingslånefonden
må från statens avdikningsanslag till företaget anvisas
ett statsbidrag av 28,150 kronor 88 öre,
dels ock att statens avdikningslånefonds fordran för å samma
låneandelar upplupen ränta må avskrivas.

Statsrådets övriga ledamöter instämma i vad departementschefen hemställt
i de under Ilo och 2:o här ovan antecknade ärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

13

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämnar bifall
till vad departementschefen hemställt samt förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 166.

3