Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

1

Nr 161.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till stamlinjesystem
Porjus—Västerås m. m.; given Stockholms
slott den 26 februari 1937.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Forslund anför efter gemensam beredning
med chefen för handelsdepartementet:

I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bil. 5, punkt 47)
har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet,
som kunde bliva riksdagen förelagd, till stamlinjesystem Porjus—Västerås
m. m. för budgetåret 1937/1938 beräkna ett reservationsanslag av 3,675,000
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 161—162.

1

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

kronor. Sedan utredningen i ärendet numera förts fram så långt, att anslagsfrågan
kan underställas riksdagens prövning, torde jag nu ånyo få anmäla
ärendet.

Såsom närmare framgår av 1935 års statsverksproposition (utgifter för kapitalökning,
bil. 3, punkt 42), beräknades kostnaden för anordnande av ifrågavarande
stamlinjesystem till 10,975,000 kronor, varav 4,660,000 kronor belöpte
på delen Stadsforsen—Västerås jämte inledning och transformatoranläggning
i Västerås. Denna del förutsattes bliva utförd för en spänning av

132,000 volt med 120 k vinni, kopparlina. Till utförande av stamlinjesystemet
anvisade riksdagen för budgetåret 1935/1936 ett anslag av 3,000,000 kronor
och för innevarande budgetår ett anslag av 4,300,000 kronor. Då sålunda
anvisats sammanlagt 7,300,000 kronor, skulle alltså av det för anläggningen
erforderliga anslagsbeloppet återstå att anvisa förutnämnda, i statsverkspropositionen
beräknade belopp av 3,675,000 kronor.

I årets statsverksproposition omförmäldes, afl chefen för handelsdepartementet
jämlikt av Kungl. Majit den 20 november 1936 erhållet bemyndigande
tillkallat generaldirektören A. Granholm att såsom sakkunnig verkställa utredning
av frågan örn rationellt utformande av rikets elektriska stamlinjenät.
Ehuru resultatet av denna utredning ännu icke föreligger, har vattenfallsstyrelsen
funnit sig kunna framlägga förslag till ändring i planen för stamlinjesystemets
utbyggande mellan Stadsforsen och Västerås, vilken ändring huvudsakligen
innebär, att på nämnda sträcka skall anordnas en linje för 220,000
volt i stället för 132,000 volt. En dylik linje med vad därtill hörer beräknas
draga en kostnad av 14,335,000 kronor eller 9,675,000 kronor mer än nyss för
ifrågavarande sträcka angiven kostnad av 4,660,000 kronor.

tm,

Innan jag går att närmare redogöra för detta förslag, torde jag få anmäla,
att vattenfallsstyrelsen i skrivelse den 28 augusti 1936, då styrelsen ännu hade
den uppfattningen att den tidigare planen borde genomföras, anförde:

Stamlinjeprojektet har under anläggningarnas utförande undergått vissa
mindre förändringar.

Enligt det år 1934 framlagda förslaget skulle en och samma transformatorstation
i Vännäs användas för matning av den framtida omformarestationen
för statens järnvägar och för hopknytning av 132,000 volts linjen Porjus—
Västerås med en 44,000 volts linje Vännäs—Norrfors. Numera krävs det
emellertid rörliga transformatorer för järnvägsdriften. Eftersom sammankopplingstransformatorn
mellan stamlinjen och Norrfors redan på grund av
sin storlek måste vara stationär blir det'' nödvändigt att skaffa skilda transformatorer
för de båda uppgifterna. I och med att en separat transformator
skall anskaffas för förbindelsen mellan stamlinjen och Norrfors blir det
emellertid med hänsyn till linjeförlusterna och skötseln av transformatoranläggningen
bäst att förlägga denna till Norrfors och att utföra linjen Vännäs—Norrfors
för 132,000 i stället för 44,000 volt. Omändringen medför en
mindre kostnadsökning.

Enligt 1934 års projekt skulle den nya 132,000 volts linjen framföras ända
till Västerås. Det har emellertid befunnits bättre och billigare att avsluta
den nya stamlinjen vid Krylbo och att från Krylbo till Västerås använda
den förefintliga 77,000 volts linjen, som därvid omändras till 132,000 volt.
Samtidigt måste vid transformatorstationen i Krylbo, som nu är byggd

Kungl. Maj.ts proposition nr 101.

3

med 2 transformatoraggregat för 77,000 volt, det ena aggregatet ersättas med
ett aggregat för 132,000 volt. Det lediga 77,000 volts transformatoraggregatet
får fullgod användning på annan plats.

Det har visat sig lämpligt att i den nya Stadsforsstationen använda en
större del av fallhöjden vid Stadsforsen och närliggande forsar än från
början varit tänkt. Därmed ökas effekten redan vid första utbyggnaden
från 56,000 till 64,000 kW. Med hänsyn till denna effektökning har det
befunnits önskvärt att öka ledningsarean på stamlinjen mellan Stadsforsen
och Krylbo från 120 till 150 mm2.

Kostnaderna för den ursprungliga och för den på nu angivet sätt modifierade
stamlinjeanläggningen bliva praktiskt taget lika. Med hänsyn till
den höjning av arbetslöner och materialpriser, som inträtt efter det stamlinjeanläggningen
kostnadsberäknades hösten 1934 och de extra kostnader,
som föranleddes av det exceptionellt starka snöfallet i övre Norrland under
vintern 1935/1936, kommer kostnaden för stamlinjeanläggningen eventuellt
att något ökas utöver det år 1934 angivna beloppet av 10,975,000 kronor.
Det är emellertid vanskligt att ännu angiva en fullt exakt slutsumma, bl. a.
därför, att vissa kostnader för jordägareersättningar icke kunna på förhand
noggrant beräknas. Styrelsen ämnar emellertid göra sitt yttersta för att begränsa
kostnaderna till det ursprungligen uppgivna beloppet och anser sig
böra tills vidare fasthålla vid detta.

I kostnaden för stamlinjeanläggningen ha icke medtagits varken transformatorstationen
i Älvsbyn eller 132,000 volts linjen Mellansel—Örnsköldsvik
eller transformatorstationen i Örnsköldsvik, emedan dessa icke ingått i det
ursprungliga, i 1935 års statsverksproposition framlagda projektet utan tillkommit
på grund av senare avtalade kraftleveranser till Lavers gruvfält och
till Mo & Domsjö. Redan i 1936 års statsverksproposition hava sistnämnda
anläggningar hänförts till de allmänna distributionsanläggningarna.

Vattenfallsstyrelsen hemställde, att för budgetåret 1937/1938 måtte anvisas
ett anslag av 3,675,000 kronor för ifrågavarande ändamål.

I skrivelse den 23 februari 1937 har vattenfallsstyrelsen framlagt förut berörda
ändringsförslag. Styrelsen har därvid till en början beträffande arbetena
å stamlinjen meddelat, att på sträckan Porjus—Mellansel—Örnsköldsvik
ledningen är färdigställd och tagen i drift och att byggnadsarbetena på linjen
Mellansel—Stadsforsen äro i full gång. Linjen Stadsforsen—Västerås är
färdigstakad, röjning är verkställd på sträckan Stadsforsen—Ånge, stolpar,
reglar och koppar hava anskaffats för linjen, innan ännu någon nämnvärd
prisstegring inträdde, och en kort del av linjen mellan Storvik och Ockelbo
färdigbyggdes redan i början av 1936 för att möjliggöra igångsättningen av
den elektrifierade banan i avsedd tid. I övrigt är materielen för linjen Stadsforsen—Västerås
ännu icke uttransporterad, och kopparn är obearbetad.
Stolparna och reglarna kunna komma till användning, delvis för linjen Stadsforsen—Västerås,
delvis för andra linjer, även örn en ifrågasatt övergång till

220,000 volt på linjen Stadsforsen—Västerås kommer till stånd.

Vattenfallsstyrelsen anför härefter beträffande 1934 års utredningar rörande
spänningsvalet för linjen Porjus—Västerås:

Motiven för valet av 132,000 volts spänningen voro något olika för linjen
Porjus—Stadsforsen och linjen Stadsforsen—Västerås.

Vad angår linjen Porjus—Stadsforsen, så kunde man med en 132,000 volts

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

linje överföra och fördela liela det kraftöverskott, som stod att utvinna i
Porjus med måttliga byggnadsåtgärder. Endast en del av kraften komme
att överföras ned till centralblocket och detta endast under en relativt kort
tid. Porjuskraften borde sedan helt absorberas inom Norrlandsblocket med
därav följande förkortning av överföringsavståndet. Genom val av 132,000
volt förbilligades i avsevärd grad såväl själva linjen som de många transformatorstationerna
vid denna linje.

Vad kraftöverföringen från Indalsälven till centralblocket beträffar, så
var det från början klart, att man i längden varken kunde reda sig med en

132.000 volts eller en 220,000 volts ledning utan måste räkna med en successiv
utbyggnad av flera ledningar.

Ifall man började med en 132,000 volts ledning, beräknades denna vid
normal utveckling av kraftbehoven inom centralblocket räcka tillhösten 1947,
en därpå följande 220,000 volts ledning borde räcka till 1957 o. s. v. Om
man i stället började med en 220,000 volts ledning, borde denna vid normal
ökning av kraftförbrukningen räcka till 1952, varefter en andra kraftledning
borde räcka till 1962. Förklaringen till att en första 132,000 volts ledning
kunde väntas bliva tillräcklig under ett tiotal år var, att Vänerns reglering
och ett nytt kraftverk i Trollhättan skulle tagas i bruk under denna tioårsperiod
och något minska behovet av norrlandskraft.

Den jämförelse, som med dåvarande förutsättningar gjordes mellan en serie
kraftledningar, börjande med en 132,000 volts ledning och följd av

220.000 volts ledningar, samt en serie, börjande med en 220,000 volts ledning
och följd av andra 220,000 volts ledningar, utvisade, att den förra lösningen
var förmånligare, dels på grund av den besparing, som gjordes under
tiden till Stadsforsaniäggningens färdigställande, d. v. s. efter dåvarande
antaganden hösten 1942, dels på grund av den enklare och billigare anslutning
av belastningsobjekt och enskilda anläggningar mellan Stadsforsen och
Västerås, som möjliggjordes genom den lägre spänningen. Efter tillkomsten
av 220,000 volts ledningen skulle 132,000 volts ledningen bibehållas såsom
fördelningsledning men även direkt deltaga i kraftöverföringen från Indalsälven
till Västerås.

Undersökning verkställdes också rörande ett modifierat 220,000 volts alternativ,
enligt vilket större delen av 220,000 volts ledningen från Stadsforsen
till Västerås skulle få anstå, till dess kraftstationen vid Stadsforsen blivit
färdig. Kraften skulle intill dess överföras från Ånge till centralblocket
medelst Krångede aktiebolags linje. Om överföringen över Krångedelinjeri
hade kunnat verkställas utan annan kostnad, än att ökningen i överföringsförlusterna
täcktes av vattenfallsstyrelsen, skulle denna lösning blivit billigare
än 132,000 volts-alternativet. Vinsten skulle dock hava förbrukats redan
genom en avgift till Krångede, motsvarande vad som nu begäres. Då
vattenfallsstyrelsen därjämte ansåg det tryggare att vid behov kunna driva
sitt stora kraftsystem oberoende av Krångedesystemet, fann styrelsen det
hösten 1934 vara bäst att för sträckan Stadsforsen—Västerås börja med en

132.000 volts ledning; det var otvivelaktigt då den både ekonomiskt och
drifttekniskt mest riskfria lösningen.

Vattenfallsstyrelsen meddelar i fortsättningen, att under de senaste månaderna
frågan om utformningen av stamlinjerna ingående diskuterats mellan
Krångede aktiebolag, Sydsvenska kraftaktiebolaget och vattenfallsstyrelsen
inför den av Kungl. Majit utsedde utredningsmannen, generaldirektören
Granholm. Det hade därvid framgått, att den samverkan, som i en eller an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

5

nan form borde komma till stånd mellan vattenfallsstyrelsen samt nämnda
båda bolag, skulle underlättas därigenom, att vattenfallsstyrelsen hoppade
över 132,000 volts-stadiet och från början använde 220,000 volt vid överföringen
från Stadsforsen till Västerås. Vattenfallsstyrelsen hade såväl därför som
på grund av de ändringar, som skett i det allmänna läget under senare hälften
av år 1936, verkställt ny utredning om skälen för och emot 132,000 och

220.000 volt vid linjen Stadsforsen—Västerås med de förutsättningar, som
nu förelåge. Härom anför styrelsen:

Under de två och ett halvt år, som gått sedan överföringsprojektet Porjus—Stadsforsen—Västerås
utarbetades, har kraftförbrukningen vid centralblocket
ökats avsevärt mycket hastigare än normalt. Med bortseende från
Krångedekonsumenternas övergående uttagning samt från reservkraft och
elektrokemisk kraft har ökningen varit i genomsnitt 115 miljoner kWh per
år och exklusive statens järnvägars uttagning 75 miljoner kWh per år, medan
centralblockets normala årliga ökning hösten 1934 beräknades till 40
miljoner kWh exklusive reservkraft, elektromekanisk kraft och kraft till
järnvägarna. Därjämte har det emellertid tillkommit en ökning i förbrukningen
av elektrokemisk kraft med 50 miljoner kWh per år.

Det befarades år 1934, att den goda konjunkturen snart kunde taga slut
och efterföljas av en långvarig lågkonjunktur. För närvarande torde uppfattningen
vara, att även örn den nu rådande utpräglade haussen måhända
icke blir av lång varaktighet, så torde man hava framför sig ännu några år
med goda eller relativt goda avsättningsmöjligheter. De omfattande rustningar,
som under senare tid beslutats inom olika länder, torde under lång
tid framåt direkt eller indirekt skapa ökad sysselsättning även för vårt land.

Med hänsyn till den redan inträdda osedvanligt höga ökningen av kraftkonsumtionen
får man nu räkna med, att en 132,000 volts linje icke räcker
längre än högst till hösten 1945. Fortsätter kraftökningen i hastigare takt
än den normala, kan den efterföljande 220,000 volts linjen behövas ett eller
ett par år tidigare.

Sedan vattenfallsstyrelsen hösten 1934 gjorde framställning om anslag
till ledningen Porjus—Västerås har även den beräknade krafttillgången vid
Norrlandsblocket väsentligt ökats utöver vad man då tänkte. I Porjus har
det visat sig möjligt att höja effekten med cirka 16,000 kW genom ombyggnad
av turbinerna 2, 5 och 6. I Stadsforsen räknas det med utbyggnad av
3.5 meter högre fallhöjd, varigenom effekten ökas med 8,000 kW. För överföring
söderut kommer därför att finnas tillgängligt ett 24,000 kW högre
effektbelopp.

Då 132,000 volts linjen icke kan överföra mer än en 70,000 kW från Stadsforsen
söderut och dess belastningsförmåga vid normala förluster endast är

30.000 å 40,000 kW, så blir följden den, att 132.000 volts linjen blir något
knapp efter detta effekttillskott vid Norrlandsblocket.

Stadslorsens utbyggnad inriktas nu på, att det första aggregatet skall bli
färdigt redan till hösten 1939 och det andra aggregatet till hösten 1940. Därigenom
förkortas det tidsavsnitt, under vilket 132,000 volts linjen medför besparing
jämfört med 220,000 volts linjen.

Genom såväl den större ökningen av konsumtionen vid centralblocket som
den större effekttillgången vid Norrlandsblocket och Stadsforsanläggningarnas
tidigare färdigställande hava förutsättningarna för val av spänning för
den första linjen undergått en förskjutning till förmån för 220,000 volt. Vid
övergång till denna spänning skulle emellertid den olägenheten föreligga, att

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

linjen Stadsforsen—Västerås icke lämpligen kan byggas färdig förrän tidigast
till hösten 1939. Detta förhållande skulle vara nog för att utesluta

220,000 volts alternativet, om icke, under den korta tid det gäller, transitering
på Krångedelinjen kunde ske. Krångede aktiebolag har också förklarat sig
villigt att mot skälig avgift utföra erforderlig transitering från Ånge till
Horndal eller Krylbo, där kraften skulle mottagas av vattenfallsstyrelsen.

Den samköming, som på vattenfallsstyrelsens initiativ upptagits mellan
centralblocket och Krångede över en provisorisk förbindelse i Krylbo, har
sedan den 10 oktober 1936 pågått med tillfredsställande resultat. Vattenfallsstyrelsen
kan därför nu med större trygghet ge sig in på transiteringen.

Om sålunda belastningssiffrorna numera avgjort tala till förmån för

220.000 volt, förefinnas fortfarande följande motiv för bibehållande av

132.000 volt vid en första linje.

Ifall man till en början bygger en 132,000 volts linje från Stadsforsen till
Västerås över Ånge, där en av statens järnvägars omformarestationer skall
förses med kraft, så kan den blivande 220,000 volts ledningen framdragas en
kortare väg från Stadsforsen direkt till Ljusdal, vilket medför en icke obetydlig
besparing. De anslutningar, som göras på vägen från Stadsforsen till
centralblocket, fördyras genom övergången till 220,000 volt. Nedtagningen
av den redan utförda, visserligen korta 132,000 volts linjen från Storvik till
Ockelbo innebär också en ekonomisk uppoffring, om än av mindre omfattning.
Det kan vidare ur driftsäkerhetssynpunkt vara en olägenhet, att omformarestationerna
i Ånge, Ljusdal och Ockelbo samt andra eventuella anläggningar
mellan Stadsforsen och centralblocket komma att direkt anslutas
till den stora 220,000 volts linjen och icke till en fördelningsledning för

132.000 volt. Även om järnvägsstyrelsen, som först värdesatt 132,000 volts
fördelningsledningen högt, numera med jämnmod ser, att fördelningen sker
med 220,000 volt, så innebär dock avståndet från 132,000 volts ledningen ur
vattenfallsstyrelsens synpunkt en viss olägenhet. Dessa skäl för en första

132.000 volts linje motvägas emellertid numera till fullo av de för 220,000
volt talande belastningssiffrorna.

De båda ifrågakommande lösningarna hava från början varit och äro fortfarande
ganska jämställda. År 1934 vägde vågskålen något över åt 132,000
volts lösningen. Sommaren 1936 kunde det icke anföras några avgörande
skäl för frångående av denna lösning. Nu börjar emellertid med hänsyn
till den förstärkta och förlängda högkonjunkturen vågskålen att väga över åt

220.000 volt.

Det har därjämte mot slutet av år 1936 tillkommit det nya momentet, att
Sydsvenska kraftaktiebolaget beslutat att övergå till en mera långsam utveckling
av sina kraftkällor i Sydsverige och till användning i stället i stor skala
av kraft från Norrland. Med hänsyn därtill har bolaget tillsammans med
Krångede aktiebolag vidtagit åtgärder för byggande av en egen 220,000 volts
ledning från Horndal till Nässjö som fortsättning till linjen Krångede—Horndal.
Det är uppenbart, att man därmed står inför faran av en permanent
dualism vid den betydelsefulla kraftöverföringen från Norrland till mellersta
och södra Sverige med ett kraftsystem tillhörande staten och ett annat tillhörande
Krångede aktiebolag, Sydsvenska kraftaktiebolaget och Stockholm.
Huru denna dualism skall undanröjas respektive huru olägenheterna av
densamma skola begränsas är en fråga, som vattenfallsstyrelsen icke anser
sig böra ingå på i detta sammanhang. Men tydligt är, att den samverkan,
som på ett eller annat sätt bör etableras mellan de båda redan existerande
kraftsystemen — statens och Krångedes — underlättas genom att vattenfallsstyrelsen
hoppar över det första utvecklingssteget med 132,000 volt och
bygger sin första linje från Indalsälven söderut med 220,000 volt. När detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 161.

7

numera bör kunna ske utan någon uppoffring, anser sig vattenfallsstyrelsen
böra föi-orda denna lösning.

Det kan befaras vissa komplikationer, örn styrelsen nu vidhåller 132,000
volts lösningen och som en följd därav i början av 1940-talet begär anslag
till en ny ledning från Stadsforsen till Västerås för 220,000 volt. Det har
nämligen vid förhandlingarna med Krångede och Stockholm framkommit,
att även dessa tänka bygga en 220,000 volts linje -— den andra — från Indalsälven
söderut i början av 1940-talet. Det kan bli strid om, huruvida det
skall byggas en eller två nya ledningar och i förra fallet om vem som skall
få företräde.

Vid spänningsvalet kan man för närvarande icke underlåta att pröva värdet
av 132,000 och 220,000 volts linjerna ur ekonomisk och militär beredskapssynpunkt.
Därvid måste man ge företräde åt den högre spänningen.

övergången till 220,000 volt, fortsätter vattenfallsstyrelsen, vöre ekonomiskt
sett en allvarlig fråga, därför att kostnaden för den första ledningen
från Stadsforsen till Västerås jämte erforderliga transformerings- och kopplingsanläggningar
ökades med 9,675,000 kronor. Man kunde emellertid nu
med större tillförsikt välja denna dyrare lösning än för 2 */2 år sedan på
grund av de vida gynnsammare belastningsförutsättningar, som nu förelåge.
Det kunde nu konstateras, att sammanbindningen av de norrländska kraftverken
till ett Norrlandsblock och dettas sammankoppling med centralblocket
utfallit ännu gynnsammare än man från början vågat påräkna och att
det därför icke innebure någon ekonomisk risk att nu taga ett nytt stort steg.

En fortsatt långvarig högkonjunktur, anför vattenfallsstyrelsen vidare, komme
att medföra en hastig ökning av kraftförbrukningen även i fortsättningen
och skulle därmed förstärka nyttan och behovet av 220,000 volts ledningen;
den kunde vålla någon fördyring av denna ledning, men det erforderliga
kapitalet kunde erhållas till låg räntefot. Om den nuvarande högkonjunkturen
relativt snart skulle avlösas av mindre gynnsamma konjunkturer, kunde
220,000 volts ledningen icke utnyttjas lika förmånligt, men ledningen kunde
möjligen byggas något billigare. Beslut om övergång till 220,000 volt syntes
styrelsen därför vara relativt oberoende av konjunkturutvecklingen.

Vattenfallsstyrelsen behandlar i fortsättningen frågan örn materialkostnaderna
och tiden för arbetenas utförande och anför härom:

Styrelsen har redan tidigt till pris, motsvarande ungefär två tredjedelar
av det nuvarande, inköpt den koppar, som skulle erfordrats för 132,000 volts
linjen Stadsforsen—Västerås. Med hänsyn till den oroande prisstegringen
på koppar har styrelsen därjämte nyligen beställt ett stort parti stålaluminiumlina
till ungefär det pris, som rådde före prisstegringen. Styrelsen är
sålunda försedd med det ledningsmaterial, som behövs för 220,000 volts ledningen.
Om vattenfallsstyrelsens förslag om övergång till 220,000 volt icke
bifalles, kan man utan svårighet och nied betydande vinst försälja en del av
ledningsmaterialet.

Största delen av isolatorbeliovet är också redan täckt, praktiskt taget utan
någon prisstegring. Bibehålies 132,000 volts lösningen, kan beställningen ännu
ändras till isolatorer för 132,000 volt eller andra spänningar.

För linjen Stadsforsen—Ånge, som bör byggas färdig redan till slutet av
år 1937, kan användas en del av de stolpar, som anskaffats för 132,000 volts
linjen. Eventuellt kan även sektionen Horndal—Västerås, som bör vara klar
vid slutet av år 1938, utföras med lagerstolpar av trä. Den största delen av

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

linjen, från Ånge till Horndal, behöver icke göras klar förrän till sommaren
1940, ehuru det är önskvärt, att den blir färdig till hösten 1939. Byggnadstiden
för denna kan emellertid anpassas efter konjunkturutvecklingen.

Linjebyggnaden kommer sålunda endast att i ringa grad sammanfalla
med högkonjunkturen innevarande år.

Genom de inköp, som redan verkställts, och genom den långa byggnadstiden
för större delen av linjen, bör vattenfallsstyrelsen vara tryggad mot
väsentliga prisstegringar vid byggande av 220,000 volts linjen.

Vattenfallsstyrelsen övergår så till en redogörelse för den föreslagna

220.000 volts-ledningens anordnande och kostnaderna härför samt anför:

220,000 volts linjen bör utföras med en ledningsarea ekvivalent med cirka

250 kvmm. koppar. I Stadsforsen måste under år 1938 uppställas en extra
transformator mellan 132,000 volts linjen från Porjus och 220,000 volts linjen
till Ånge. I Västerås måste ordnas en ny transformatorstalion för 220,000
volt i stället för den förut tänkta relativt billiga utvidgningen av den befintliga
tranformatoranläggningen för 132,000 volt.

1 ranstteringen över Krångedelinjen i avvaktan på ledningens färdigställande
ordnas till en början så, att 132,000 volts kraften från Norrlandsbloeket
i Ånge nedtransformeras till 6,000 volt medelst de för järnvägsleveranserna
anskaffade reservtransformatorerna. En del av den nedtransformerade kraften
användes för omformarestationen i Ånge, men större delen upptransformeras
medelst den i Ånge redan befintliga transformatoranläggningen från

6.000 till 220,000 volt och inmatas med den senare spänningen i Krångedelinjen.
I Horndal ombesörjer Krångede nedtransformering till 70,000 volt,
med vilken spänning kraften av Krångede överföres till Krylbo, där den inmatas
i vattenfallsstyrelsens nät. Mot slutet av 1938 ändras transiteringen
så, att kraften från Norrlandsbloeket i Stadsforsen upptransformeras till

220.000 volt. Den ledes med denna spänning till Ånge, där den inmatas direkt
i Krångedelinjen. Från Horndal föres kraften vidare med vattenfallsstyrelsens
da byggda 220,000 volts linje till Västerås, där den nedtransformeras
till 70,000 volt.

Vid en 132,000 volts linje med 150 kvmm. koppar erhålles denjägsta överföringskostnaden
vid cirka 35,000 kW, vid en 220,000 volts linje med 250
kvmm. koppar vid cirka 120,000 kW. Överföringskostnaden vid dessa båda
linjer är i följande sammanställning angiven för en överföring från Stadsforsen
till Västerås under förutsättning att båda linjerna byggas vid 1936
års prisläge, att kapitalet erhålles mot 3.5 % ränta, att den i linjen förlorade
kraften värderas efter 35 kr. per kilowatt och att den reaktiva effekt, som
behöver inmatas i Västerås, värderas efter 4 kr. per kilovoltampér och år:

Krattuttagning

Kostn

aden vid

i Västerås

220,000 volt

132,000 volt

kW

kr/kWår

kr/kWår

30,000

19: 10

12: 70

45,000

13: 40

13: 40

60,000

10: 75

17: 15

90,000

8: 45

120,000

7: 75

150,000

8: 65

180,000

10: 30

Den normala belastningen på linjen Stadsforsen—Västerås beräknas numera
komma att år 1941 uppgå till 40,000 å 50,000 kW och väntas stiga
till 100,000 kW år 1950. Mot slutet av 1940-talet torde man få räkna med
att den första 220,000 volts linjen bör kompletteras med en ny linje.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

9

Styrelsen erinrar om att tidigare beräknats följande kostnad för linjen
Stadsf orsén—Västerås, nämligen

Kronor

för 132,000 volts förbindelsen Stadsforsen—Västerås .......... 4,410,000

och för utvidgning av 132,000 volts transformatoranläggningen

i Västerås .............................................. 250,000

Summa kronor 4,660,000.

I anslutning härtill meddelar styrelsen följande kostnadsberäkning för
övergång till 220,000 volt:

Kronor

för transformatoranläggning i Stadsforsen med en transformator

för 50,000 kVA ........................................ 670,000

för 420 km kraftledning för 220,000 volt med 250 kvmm. kopparledning
eller därmed ekvivalent stålaluminiumlina inklusive
utledning i Stadsforsen, anslutningsanläggningar till stationerna
i Ånge, Ljusdal och Ockelbo och inledning i Västerås 12,900,000
för transformatoranläggning i Västerås med en transformator för

50,000 kVA ............................................ 765,000

Summa kronor 14,335,000

Kostnaden för 220,000 volts linjen med de transformatorstationer, som
till vidare erfordras, blir alltså 9,675,000 kronor högre än för 132,000 volts
linjen. Överföringsförmågan på 220,000 volts linjen blir emellertid enligt
styrelsen i motsvarande mån högre, och överföringskostnaden blir vid belastning
utöver 45,000 kW lägre än vid 132,000 volt.

Beträffande medelsbehovet under budgetåret 1937/1938 meddelar styrelsen,
att följande arbeten böra utföras under sagda år:

Kronor

linjesektionen Stadsforsen—Ånge ............................ 2,100,000

transformatorstationen i Stadsforsen ........................ 670,000

arbeten på linjesektionen Horndal—Västerås till belopp av .... 800,000

Summa kronor 3,570,000

Vattenfallsstyrelsen hemställer, alt Kungl. Maj:t ville avlåta proposition i
enlighet med här angivna förslag i fråga om stamlinjesystemet Porjus—-Västerås. Vattenfallsstyrelsen framhåller, att det för styrelsen är ytterst viktigt,
att statsmakternas beslut i denna fråga erhålles så tidigt som möjligt,
emedan styrelsen vid fortsatt uppskov med arbetena på linjen från Stadsforsen
lill Ånge icke kan få överföringen av kraft från Stadsforsen till centralblocket
klar under hösten detta år.

Det av vattenfallsstyrelsen nu framlagda förslaget innebär, såsom av det
anförda framgår, en väsentlig utökning av kapaciteten hos den under utbyggnad
varande stamlinjen Porjus—Västerås genom att delen Stadsforsen
—Västerås skulle utföras för en spänning av 220,000 volt i stället för enligt

Departe ments chefen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

den ursprungliga planen 132,000 volt. Kostnaden för sistnämnda del av
stamlinjen skulle härigenom ökas från 4,660,000 kronor till 14,335,000 kronor
eller med 9,675,000 kronor. Totalkostnaden för stamlinjen, år 1934 beräknad
till 10,975,000 kronor, skulle vid bifall till förslaget komma att uppgå
till 20,650,000 kronor. Att kostnaden för det nya förslagets utförande
kunnat begränsas till nyssnämnda belopp beror på att vattenfallsstyrelsen
träffat sådana dispositioner beträffande det erforderliga materialet, att verkningarna
av den senaste tidens prisstegringar på metallmarknaden kunna
undgås.

Vid framläggande år 1934 av förslag till byggande av stamlinjen Porjus—
Västerås hade vattenfallsstyrelsen övervägt spörsmålet, huruvida den första
ledningen, som inom ett visst antal år förutsattes komma att behöva kompletteras
med en ledning för 220,000 volt, lämpligen borde byggas för 132,000
eller för 220,000 volt. Styrelsen stannade för att föreslå en ledning för det
lägre volttalet och räknade därvid med att utvecklingen av kraftbehovet
inom centralblocket icke skulle bliva starkare än att 132,000 volts-ledningen
skulle bliva tillräcklig för den erforderliga kraftöverföringen till hösten
1947, då den skulle behöva kompletteras med en 220,000 volts-ledning. Numera
beräknas behovet av en kompletterande linje inträda redan på hösten
1945 eller möjligen ett eller två år tidigare. Härtill kommer att inom Norrlandsblocket
under de närmaste åren tillkomma vissa förut icke medräknade
krafttillskott, varigenom en 132,000 volts-ledning blir något för knapp för
kraftöverföringen. Såsom ytterligare ett skäl för att redan från början utbygga
linjen Stadsforsen—Västerås för 220,000 volt har vattenfallsstyrelsen
framhållit, att härigenom skulle underlättas den samverkan mellan statens
kraftverk och Krångede kraftverk, som på ett eller annat sätt torde böra
etableras, och varom, på sätt inledningsvis omnämnts, särskild utredning pågår.
Enligt vad jag inhämtat från utredningsmannen, generaldirektören
Granholm, har denne intet att erinra mot förslaget, då det väl överensstämmer
med de resultat, som den honom anförtrodda utredningen redan givit.

Enligt vad vattenfallsstyrelsen uppgivit kan den föreslagna 220,000 voltsledningen
icke lämpligen färdigställas förrän till hösten 1939, eventuellt
något senare. Detta förhållande behöver emellertid icke medföra någon försening
av genomförandet utav den planerade samverkan mellan statens
kraftverk i Norrland och mellersta Sverige över stamlinjesystemet, i det att
vattenfallsstyrelsen kan räkna med att mot skälig avgift erhålla transitering
av sin norrlandskraft över Krångede aktiebolags kraftledningar från Ånge
till Horndal eller Krylbo för vidare befordran över statens vattenfallsverks
ledningar till Västerås.

Av de utav vattenfallsstyrelsen meddelade kalkylerna rörande kostnaderna
för den kraft, som över stamlinjen kommer att uttagas i Västerås, framgår
att vid en uttagning av 45,000 kilowatt kostnaden per kilowattår blir densamma
antingen linjen bygges för 132,000 volt eller för 220,000 volt, medan vid
större kraftuttagning kostnaden blir lägre vid 220,000 volts-ledningen. Den
normala belastningen på linjen Stadsforsen—Västerås beräknas komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

11

år 1941, då ledningen senast torde böra vara färdigställd, uppgå till mellan

40.000 och 50,000 kilowatt för att under tiden till år 1950 stiga till 100,000
kilowatt.

Vad vattenfallsstyrelsen sålunda och i övrigt anfört synes utgöra fullgoda
skäl för att nu fatta beslut om utförande av stamlinjen på delen Stadsforsen—Västerås
med en ledning för 220,000 volt jämte därav föranledda transformatoranläggningar
i Stadsforsen och Västerås. Jag vill alltså tillstyrka,
att förslaget förelägges riksdagen.

Såsom inledningsvis meddelats, hava anslag till stamlinjen Porjus—Västerås
anvisats för budgetåren 1935—1937 med sammanlagt 7,300,000 kronor.
Enär totalkostnaden för företaget enligt den nu förordade ändrade planen
beräknas till 20,650,000 kronor, skulle alltså för slutförande av anläggningen
erfordras ytterligare anslagsmedel med sammanlagt 13,350,000 kronor. Av
detta belopp har vattenfallsstyrelsen för nästa budgetår äskat en summa av

3.570.000 kronor eller 105,000 kronor mindre än det i årets statsverksproposition
för ändamålet beräknade anslaget. Häremot har jag icke funnit anledning
till erinran. Återstående erforderliga anslagsmedel, 9,780,000 kronor,
torde få fördelas på två eller flera budgetår allt efter den sig företeende utvecklingen
på kraftavsättningens område.

Slutligen vill jag erinra örn att vattenfallsstyrelsen framhållit angelägenheten
av att statsmakternas beslut i förevarande fråga föreligger så snart
som möjligt med hänsyn till vikten av att till instundande höst färdigställa
linjen Stadsforsen—Ånge.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till stamlinjesgstem Porjus—Västerås m. m. för budgetåret
1937/1938 bland Utgifter för kapitalökning, under
Statens affärsverksamhet, anvisa ett reservationsanslag
av .................................. kronor 3,570,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
F. Wessberg.