Kungl. Maj:ts proposition nr 16

1

Nr 16.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förekommande och släckning av skogseld; given Stockholms
slott den 18 december 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om förekommande och släckning av
skogseld.

GUSTAF.

Axel Pehrsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1937

1 sami.

Nr 16.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Förslag

till

Lag

om förekommande och släckning av skogseld.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna
gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så
nära skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger det honom att, genom grävning
eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses
erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

2 §■

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger,
må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas
eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov,
eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän
den blivit fullständigt släckt.

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål
å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt kan
uppstå.

5 §•

Sker skogsavverkning invid järnväg och vidtagas ej inom område på kortare
avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga åtgärder
till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogseld uppstår,
äger brandfogden eller järnvägsförvaltningen på markägarens bekostnad
verkställa de behövliga åtgärderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

3

6 §•

Det åligger kommun att i enlighet med bestämmelserna i denna lag
vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk
på trygghet mot skada av skogseld. För fullgörandet av dessa åligganden
indelas kommunerna i brandrotar.

Länsstyrelse skall, var inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet
är tillfredsställande ordnat.

7 §•

Varje socken å landet skall utgöra en brandrote; dock äger länsstyrelsen
efter framställning medgiva, att vad sålunda är stadgat ej skall äga tillämpning
i fråga om viss socken eller att två eller flera socknar må förenas till
en brandrote.

Länsstyrelsen äger ock efter vederbörandes hörande besluta, att socken
skall utgöra mer än en brandrote och huru i sådant fall socknen skall till
brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som utgör
egen kommun, skall, där länsstyrelsen efter vederbörandes hörande finner
skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

8 §■

Består brandrote av kommun eller del av kommun, skall kommunen utöva
brandrotens rättigheter och fullgöra dess skyldigheter. Handhavandet av
brandrotens angelägenheter tillkommer närmast, å landet kommunalnämnden
och i stad drätselkammaren, därest handhavandet ej uppdrages åt en för
sådant ändamål utsedd skogsbrandstyrelse eller annan kommunal förvaltningsmyndighet.

Äro två eller flera kommuner förenade till en brandrote och överenskomma
de ej att bilda kommunalförbund för vidmakthållande av skogsbrandväsendet,
ankommer det på dem att sinsemellan träffa de avtal, som
i följd av gemenskapen må erfordras.

Bildas kommunalförbund, skall förbundet utöva brandrotens rättigheter
och fullgöra dess skyldigheter.

9 §•

För varje brandrote skola finnas en brandfogde och en vice brandfogde.

Till brandfogde och vice brandfogde förordnas efter brandrotens hörande
av länsstyrelsen för en tid av fyra år därtill lämpliga personer, vilka äro
mantalsskrivna inom kommun, som ingår i brandroten. Då förordnande
meddelats, skall brandroten genast underrättas.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara brandfogde eller vice brandfogde
än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget;

b) den som uppnått sextio års alder;

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen; eller d)

den som de fyra senaste åren tjänstgjort såsom brandfogde eller vice
brandfogde.

Befinnes brandfogde eller vice brandfogde under tjänstgöringstidens lopp
icke vidare vara för befattningen lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom
från densamma.

Vid uppkommen ledighet äger länsstyrelsen förordna lämplig person att
uppehålla befattningen, intill dess densamma blivit i föreskriven ordning
tillsatt.

10 §.

Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld
meddelade bestämmelserna varda noggrant iakttagna; att utöva närmaste
inseendet över brandrotens skogsbrandväsen; samt att till laga beivran anmäla
förseelser mot denna lag eller mot skogsbrandordning.

Vice brandfogde skall vid brandfogdens frånvaro träda i hans ställe samt
eljest, i den mån så finnes erforderligt, biträda brandfogden i dennes åligganden.

11 §•

Brandrote är pliktig att till brandfogde och vice brandfogde utgiva skäligt
arvode för uppdraget.

12 §• I

För brandrote skall finnas skogsbrandordning, upptagande de föreskrifter,
som utöver i denna lag eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser
äro erforderliga till förekommande och släckning av skogseld.

Beslut om antagande av skogsbrandordning fattas av den eller de kommuner,
som bilda brandroten, eller, där brandroten utgör del av kommun, av
kommunen.

Skogsbrandordning skall angiva:

a) då särskild skogsbrandstyrelse finnes, dennas sammansättning;

b) de åligganden och befogenheter, som ankomma å den förvaltande myndigheten; c)

skogsbrandväsendets organisation; samt

d) de åligganden och befogenheter, som ankomma å brandfogden och
vice brandfogden.

I skogsbrandordning må för överträdelse av dess föreskrifter stadgas böter,
högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän lag.

13 §.

1 mom. Beslut om arvode till brandfogde eller vice brandfogde eller örn
skogsbrandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller
ogillas. Beslut angående arvode må ej ogillas på den grund, att arvodet an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

5

ses bestämt till för lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är
skäligt. Vägras fastställelse, skall skäl därtill uppgivas.

Har beslut fastställts, skall det utan hinder av besvär lända till efterrättelse,
till dess annat vederbörligen förordnas.

2 morn. Finner länsstyrelse, att arvode icke blivit bestämt till skäligt belopp
eller att skogsbrandordning, innehållande erforderliga bestämmelser till
förekommande och släckning av skogseld, icke blivit antagen eller att brandrote
eljest uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag, skall
länsstyrelsen hos brandroten göra framställning örn rättelse. Vidtages ej i
anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen
därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga
lämpligt vite och till sådant vite fälla.

14 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må
föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
bestämd.

15 §.

Då brandfogde eller vice brandfogde förordnats samt då skogsbrandordning
fastställts, skall meddelande härom av länsstyrelsen ofördröjligen införas
i länskungörelserna.

16 §.

Vid släckning av skogseld utövas befälet av brandfogden. Har elden
tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen förordna befälhavare.

17 §•

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld är envar i trakten, å landet
eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke sextio år.

Vid skogseld eller överhängande fara därför åligger det ägare av häst,
fordon eller båt att på begäran av befälhavaren ställa sådant fortskaffningsmedel
till hans förfogande samt innehavare av telefon att upplåta densamma
ät befälhavaren eller den, som går hans ärenden.

18 §.

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och
kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,
genast släcka elden eller undanröja faran, åligger det honom dels att, örn
släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast
giva dem underrättelse, dels ock att, så fort ske kan, underrätta brandfogden
eller annat brandbefäl eller polisman eller vid skogsstaten eller hos skogsvårdsstyrelsen
anställd person. Har polisman eller vid skogsstaten eller hos

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

skogsvårdsstyrelsen anställd person erhållit sådant meddelande, skall han
genast underrätta brandfogden härom.

Har brandfogde erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara
därför, skall han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens
släckning samt, så fort ske kan, underrätta vederbörande polismyndighet.

Kallelse till eldsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga
släckningsredskap, genast begiva sig till anvisad plats och deltaga i
släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,
skall han, så snart han fått kunskap örn branden, utan kallelse skynda
dit och taga del i nämnda arbete.

För släckning av skogseld, som tagit eller hotar taga större omfattning,
skall befälhavaren, där så erfordras, göra framställning örn militärhandräckning
hos länsstyrelsen eller annan myndighet, som är behörig att begära
sådan handräckning.

19 §.

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga
moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande
nödiga åtgärder, dock att, där befälhavaren eller annat brandbefäl är
tillstädes, hans föreskrift först skall inhämtas.

20 §.

Ej må släckningsskyldig utan giltigt skäl lämna släckningsarbetet, förrän
han erhållit hemlov.

Befälhavaren äger, där så erfordras, ålägga en eller flera släckningsskyldiga
att, sedan elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess släckningen
är fullbordad.

21 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva från eller lämna släckningsarbete gäller, örn
någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av viktiga göromål,
som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna eller om ledighet härför
vägrats honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren eller
arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av skogseld må
ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

22 §.

Den, som bryter mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat eller ej ställer sig
till efterrättelse vad i 17 § andra stycket, 18 § första, tredje eller fjärde stycket
eller 20 § första stycket föreskrives eller åläggande, som givits enligt 20 §
andra stycket, så ock släckningsskyldig, som ej åtlyder vad befälhavaren
eller annat brandbefäl i eller för släckningsarbetet befaller, straffes med dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

7

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från släckningsarbete
till följd därav, att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften i
21 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan anledning
lämnat släckningsarbete, förrän han erhållit hemlov, vare arbetsgivaren eller
arbetsledaren förfallen till samma ansvar, som i första stycket av denna
paragraf sägs.

23 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot skogsbrandordning.

24 §.

Böter och vitén, vilka ådömas efter denna lag eller efter skogsbrandordning,
skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
lag.

Denna lag, varigenom upphäves lagen den 14 oktober 1914 (nr 281) om
förekommande och släckning av skogseld, träder i kraft den 1 januari 1939.
Örn indelning i brandrotar och örn skogsbrandordning, att tillämpas från
och med sistnämnda dag, må dock jämväl dessförinnan beslutas i enlighet
med bestämmelserna i denna lag.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet samt cheferna för
försvars- och kommunikationsdepartementen:

I skrivelse den 22 januari 1935 har svenska brandskyddsföreningen anfört,
att de senare årens erfarenheter lett till den allmänna uppfattningen,
att skogsbrandskyddet behövde förbättras, samt att en av föreningen med
anledning därav tillsatt kommitté, den s. k. skogsbrandkommittén, på uppdrag
av föreningen den 13 oktober 1934 avgivit betänkande med förslag
till revision av lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning
av skogseld m. m.; och har föreningen hemställt, bland annat, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att godkänna nämnda lagförslag.

Den sålunda uppkomna lagstiftningsfrågan torde jag nu få underställa
Kungl. Maj:ts prövning. I anslutning därtill torde lämpligheten av hittills
tillämpade grunder angående ersättning i vissa fall av statsmedel för deltagande
i släckning av skogseld samt för kostnader därvid böra tagas under
övervägande. Jag erinrar i detta hänseende, att för bestridande av statsverkets
utgifter härutinnan under en följd av år i riksstaten under nionde huvudtiteln
ett förslagsanslag uppförts, vilket från och med budgetåret 1931/1932
upptagits med 20,000 kronor. Under budgetåret 1933/1934 belastades anslaget
med 576,832 kronor 48 öre. Sedan riksdagens revisorer i berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning sistnämnda budgetår framställt vissa anmärkningar
rörande utgifterna för ifrågavarande ändamål, har 1935 års riksdag i
skrivelse nr 279 anhållit, att Kungl. Majit ville taga under övervägande vad
revisorerna anfört.

Historik och gällande bestämmelser.

I 1734 års lag, 15 kap. byggningabalken, meddelades, bland annat, bestämmelser
örn de försiktighetsmått, som skulle vidtagas i syfte att motverka
uppkomst av skogseld, om bötesansvar och ersättningsskyldighet vid ovarsamt
handhavande av eld, örn skyldighet för »grannar och socknemän» att

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

biträda vid släckning av skogseld, om uppbåd av folk i händelse av större
skogseld saint om straffansvar vid underlåtenhet att inställa sig vid släckning
av skogseld m. m. 1805 års skogsordning, § 61, innehöll bestämmelse
örn belöning under vissa villkor åt upptäckare av upphovsmannen till skogseld.

Sedan vid upprepade tillfällen förslag framställts om ändring av omförmälda
bestämmelser (se närmare härom norrländska skogsvårdskommitténs
betänkande den 16 mars 1912, del I s. 491 io. f., samt prop. 1914, nr 123,
s. 9 o. f.), överlämnade Kungl. Maj:t genom remiss den 10 juli 1909 till
norrländska skogsvårdskommittén en vid 1908 års möte med rikets skogsvårdsstyrelser
till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, däri hemställdes om vidtagande
av åtgärder för att då gällande lagbestämmelser till förekommande
och hämmande av skogseld bleve underkastade skyndsam revision. Nämnda
kommitté avgav slutligt betänkande den 16 mars 1912 nied förslag, bland
annat, till lag, innefattande vissa föreskrifter till förekommande och släckning
av skogseld. Sedan detta förslag i vissa delar omarbetats inom jordbruksdepartementet
och efter granskning av lagrådet ytterligare överarbetats,
föreslog Kungl. Majit genom proposition, nr 123, 1914 års senare lagtima
riksdag att antaga förslag till lag örn förekommande och släckning av
skogseld. Efter behandling inom sammansatt lag- och jordbruksutskott
biföll riksdagen förslaget med vissa ändringar. Lag i ämnet utfärdades den
14 oktober 1914 (nr 281). Denna lag är alltjämt oförändrad gällande.

Även i andra författningar återfinnas emellertid bestämmelser om skogsbrand.
I 19 kap. 3, 5 och 22 §§ strafflagen stadgas straff för uppsåtlig!
sättande av eld å annans skog, för försök till dylikt brott samt för vållande
till eldskada å annans skog. Enligt förordningen den 31 december
1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande
av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål, sådan
sagda förordning lyder enligt kungörelserna den 16 september 1932 (nr 450)
och den 30 december samma år (nr 600), äger länsstyrelse och, under vissa
omständigheter, jämväl annan civilmyndighet begära militärhandräckning
för släckning av mera betydande brand. Slutligen hava genom Kungl.
Maj:ts brev den 14 november 1913 och den 26 augusti 1921 föreskrifter
meddelats örn utsträckt användande av rikstelefon såsom brandbevakningsmedel
vid skogseld m. m.

I 1914 års lag är såsom en allmän medborgerlig plikt fastslagen skyldighet
att deltaga i .släckning av skogseld (8 §).

Skogsbrandväsendet är närmast en kommunal angelägenhet, örn än länsstyrelse
har medbestämmande- eller prövningsrätt beträffande vissa frågor.
Till grund för brandväsendet ligger den s. k. brandroteindelningen (5 §). Vad
angår landet är huvudregeln den, att varje socken skall utgöra en brandrote.
Efter framställning äger dock länsstyrelse fritaga socken från skyldighet
att utgöra brandrote eller medgiva, att två eller flera socknar må förenas
till en brandrote. Länsstyrelse äger vidare efter vederbörandes höran -

10

Kunc/1. Maj.ts proposition nr 16-

de förordna, att socken skall utgöra mer än en brandrote, och bestämma
socknens indelning i brandrotar. Vad angår städer samt köpingar, som utgöra
egna kommuner, äger länsstyrelse efter vederbörandes hörande förordna,
att icke planlagt område skall utgöra en eller flera brandrotar. I varje
brandrote skall finnas en brandfogde och en suppleant för denne (6 §).
Såväl brandfogden som suppleanten väljes av kommunen, men för att valet
skall bliva gällande erfordras länsstyrelsens godkännande.

Ändamålet med denna organisation är att tillskapa en effektiv ledning för
själva eldsläckningsarbetet. Men i övrigt ålägger 1914 års lag kommun
inga särskilda förpliktelser med avseende å skogsbrandväsendet utan meddelar
endast föreskrifter rörande förfarandet, då skogseld uppkommit eller
hotar att utbryta (9—13 §§). Det beror på kommunens gottfinnande att vidtaga
sådana åtgärder som förberedande planläggning av eldsläckningsarbetet,
anskaffande av eldsläckningsredskap, anordnande av brandbevakning
o. s. v. För sådant ändamål äger kommun att med länsstyrelsens godkännande
antaga särskilda ordningsföreskrifter (14 och 16 §§). En dylik bestämmelse
fanns upptagen redan i norrländska skogsvårdskommitténs förslag.
Nämnda kommitté anförde härom, bland annat:

Härvid (vid uppgörandet av förslaget) har det, med hänsyn till de många
växlande ortsförhållandena i landet, synts kommittén icke vara lämpligt att
i lag stadga allt vad till förekommande av skogseld och till släckning därav
kan vara tjänligt, utan att i lagen borde införas endast sådana bestämmelser,
som för allmänt rådande förhållanden kunna finnas lämpliga, medan däremot
de för de särskilda orterna behövliga reglerna skulle fastställas av de
lokala myndigheterna, detta så mycket hellre som det förefallit kommittén
mindre önskligt att i lag fastslå skyldigheter, måhända föranledande utgifter,
som kunna bliva för de särskilda orterna avsevärt betungande.

1914 års lag förutsätter, att skogsbrandväsendet åtminstone i regel ej skall
åsamka kommunen några kostnader. Brandfogdebefattningen är principiellt
oavlönad, ehuruväl kommunen äger att med länsstyrelsens godkännande besluta,
att arvode för uppdraget skall utgå av kommunens medel (15 och 16
§§). Ersättning för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av
skogseld utgår —i under vissa förutsättningar — av statsmedel (17 §).

Skogseldarnas orsaker och skadegörelse m. m. samt frågan om behovet
av och principerna för ny lagstiftning.

Skogsbrandkommittén har verkställt statistisk undersökning angående
förekomsten av och orsakerna till skogseldar samt angående skogseldarnas
ekonomiska skadegörelse. Kommittén anför härom följande.

Möjlighet att få ett dera siffermässigt grepp på ämnet erbjudes först från
och med år 1870, då på allmänna skogar timade eldar började redovisas
i domänstyrelsens årsberättelser. Från och med år 1914 hava jämväl i
skogsvårdsstyrelsernas årliga redogörelser lämnats översikter rörande skogseldar
på enskild mark inom styrelsernas verksamhetsområden. På grund -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

11

val av de uppgifter, som härigenom stått till buds, har kommittén sökt upprätta
en skogseldstatistik, vars huvudsakliga resultat nedan framläggas.
Framställningen kompletteras med vissa uppgifter, som på annat sätt inhämtats.

Kommittén finner angeläget framhålla, att det tillgängliga primärmaterialet,
särskilt under tidigare år, är behäftat med brister, vilka ej kunnat avhjälpas.
De i det följande framlagda uppgifterna göra därför icke anspråk
på ett exakt återgivande av de behandlade förhållandena. Men då uppgifterna
likväl synts ägnade att i sin mån giva en bild av skogseldarnas betydelse
för landet, har kommittén ansett dem vara för ändamålet användbara.

I tabell 1 redovisas av skogseld härjade arealer å allmänna skogar inom
hela landet under tiden 1870—1933; uppgifterna avse, med ett undantag,
5-årssummor.

Tabell

l.

Å allmänna

Å allmänna

Å r

skogar brunnen

Å r

skogar brunnen

areal, har

areal, har

1870—74 .............

..... 8,115

1914-18 .....

............ 11,481

1875—79 .............

..... 38,017

1919 23 .....

............ 5,112

1880—84 .............

..... 24,277

1924—28 .....

............ 3,788

1885—89 .............

..... 20,570

1929—33 .....

............ 11,931

1890-94 .............

..... 14,850

Summa

1914-1933 32,312

1895—99 .............

..... 2,952

1900—04 .............

..... 18,918

Summa

1870-1933 163,146.

1905-09 .............

..... 929

1910—13 (fyra år).....

..... 2,206

Summa 1870—

-1913 130,834

Först från och med 1914 finnas, som redan nämnts, uppgifter jämväl
för enskilda skogar under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. I tabell 2 återgivas,
i 5-årssummor, de av styrelserna under tiden 1914—1933 redovisade
brandarealerna.

Tabell 2.

Å enskilda skogar under

Å r skogsvårdsstyrelsernas uppsikt

brunnen areal, har

1914—18 22,188

1919—23 ............................ 9,325

1924—28 5,829

1929—33 12,443

Summa 1914—1933 49,785.

Med stöd av nu anförda siffror kan man få ett begrepp om skogseldarnas
totala omfattning inom hela landet under tiden 1914—1933. Å samtliga allmänna
skogar uppgick brandarealen under sagda period enligt tabell 1 till
32,312 har. Vad beträffar de enskilda skogarna må beaktas, att sådana
inom Norr- och Västerbottens län endast delvis och under ett mindre antal
år (kustlandet från och med år 1925) tillhört skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde.
För att komplettera den lucka i statistiken, som därigenom
uppstått, har följande beräkning verkställts. Å enskilda skogar inom hela
landet med undantag av Norr- och Västerbottens län utgjorde brandarealen

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

under tiden 1914—1933 45,032 har. För dylika skogar inom nämnda län
har med stöd av hrandfrekvensen å övriga skogar i landet den under ifrågavarande
tidsperiod brunna arealen uppskattats till omkring 16,600 har. Totalarealen
av skogseld under tiden 1914—1933 övergången mark skulle alltså
utgöra 32,300 + 45,000 + 16,600 = 93,900 har eller i genomsnitt c:a 4,700
har per år.

Med stöd av skogsvårdsstyrelsernas berättelser för tiden 1914—1933 har
en utredning verkställts i syfte att belysa de vanligaste orsakerna till skogseldarnas
uppkomst. Härav framgår, att av de kända brandorsakerna de
vanligaste varit: åskslag (23.1 °/o) och gnistor från lokomotiv (15.5 °/o) samt
lägereldar (13.6 %), risbränning (11.7 °/o) och tobaksrökning (8.3 %).

Under vinterhalvåret (oktober—mars) förekomma knappast några skogseldar.

Beträffande sommarhalvåret har nian funnit, att detta i de södra delarna
av landet i regel medfört två för skogseldar särskilt farliga perioder. Den
första inträder på våren — under senare delen av april samt i maj — när
den gamla markbetäckningen av ris och gräs hunnit torka efter snösmältningen,
och innan den nya vegetationen utvecklats. Risken för antändning
blir därvid stor, i synnerhet i mera öppen terräng, där gräs rikligt förekommer.
De eldar, som vid denna årstid inträffa, utgöras i allmänhet av
gräs- och andra markbränder. Verkliga skogseldar av större omfattning
uppstå däremot ej så ofta på våren. Den andra riskperioden inträder på
högsommaren särskilt under juli månad — då markbetäckningen även i
tätare skogsbestånd vid torr väderlek kan vara starkt eldfängd. Detta är
den tid, då de mest skadegörande eldarna uppstått.

Ju längre norrut man kommer, desto mindre är vanligen risken i skogseldshiinseende
under vårperioden. I Norrland förekomma över huvud taget
knappast skogseldar under våren. Den sena snösmältningen och sommarens
hastiga inbrott medverka till att där skapa endast en riskperiod att räkna
med, nämligen högsommaren.

Skogseldarnas antal och storlek synas stå i intimt samband med väderleksförhållandena.
Åtskilligt tyder på, att växlingarna i skogseldarnas förekomst
betingas av vissa meteorologiska faktorer. Bland annat har utrönts,
att mellan de avbrända arealerna och medelnederbördstalen för sommarmånaderna
förefinnes en ganska god relation. Torra somrar motsvaras
alltid av flera skogseldar och större brunnen areal, än vad fallet är med
de regniga somrarna.

I regel utgöra värme och lång torka, tillika med hård blåst vid själva
brandtillfället, förutsättningar för skogseldar av större omfattning, s. k. katastrofbränder.
Detta bestyrkes därav, att sådana år som 1878, 1888, 1901,
1914, 1920, 1921 och 1933 med mycket torra somrar voro mer eller mindre
utpräglade katastrofår beträffande skogseldar.

För att belysa att somrar med förhållandevis omfattande bränder kunna
infalla med jämförelsevis korta intervaller må nämnas, att under perioden
1914—1933 inträffade icke mindre än sju år med vartdera en brunnen yta
på allmänna skogar och enskilda skogar under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt
av minst 3,000 har, nämligen 1914, 1917, 1918, 1920, 1921, 1925 och
1933.

För tiden 1914—1933 hava skogsvårdsstyrelserna för de enskilda skogarnas
vidkommande beräknat värdet å brandskadan på skogsbeståndet till omkring
4.4 milj. kronor och släckningskostnaden till omkring 0.9 milj. kronor.
Dessa siffror giva stöd för en beräkning av brandskadevärdet och släckningskostnaden
för samtliga skogar under sagda tid. Sättas nämnda belopp i re -

Kungl. Maj:ts proposition nr IR -

IZ

lation till den motsvarande avbrända arealen, erhållas nämligen genomsnittsvärden
per har för brandskada och släckningskostnad, vilka, tillämpade på
hela brandarealen, böra närmelsevis giva ett uttryck för totalförlusten. I avrundade
tal uppgå dessa genomsnittsvärden till respektive 88 och 17 kronor.
Av allt att döma synas de emellertid böra icke oväsentligt höjas för att någorlunda
motsvara de skador icke blott å skogsbeståndet utan även å byggnader,
hägnader, broar, bete och slåtter, åker och gröda m. m., vilka uppstått
till följd av skogseld. De erfarenheter, som vunnits av skogsbrandförsäkringsbolagen,
bestyrka denna uppfattning. Ett brandskadevärde av 100
kronor och en släckningskostnad av 25 kronor, i genomsnitt per har räknat,
har sålunda ansetts ligga verkligheten närmare. Utgår man från sistnämnda
tal, erhålles för de enskilda skogarna en totalkostnad för brandskada och
släckning under tiden 1914—1933 av respektive 6.2 och 1.5 milj. kronor.

Uppgifter om brandskada och släckningskostnad för de allmänna skogarna
saknas i primärmaterialet. Det lärer emellertid i stort sett förhålla sig
så, att den genomsnittliga brandskadan per har dylik skog under en längre
period understiger motsvarande tal för de enskilda skogarna. Härför talar
bland annat att de förra, som till väsentlig del äro belägna i Norrland och
i betydande utsträckning i de två nordligaste länens inland, innefatta större
arealer impediment och mindre väl belägna marker än de senare. Utgår
man därför från den godtyckligt valda förutsättningen, att nämnda skada
per har allmän skog är två tredjedelar av den för de enskilda skogarna samt
att släckningskostnaden per har i båda fallen är lika, så erhålles för de allmänna
skogarna under perioden 1914—1933 en brandskada av c:a 2.2 milj.
kronor och en släckningskostnad av 0.8 milj. kronor.

Enligt nu angivna beräkningar skulle sålunda under tiden 1914—1933 på
samtliga skogar brandskadan belöpa å c:a 8.4 milj. kronor och släckningskostnaden
utgöra c:a 2.3 milj. kronor. Totalförlusten skulle alltså vara 10.7
milj. kronor, eller i genomsnitt 0.5 milj. kronor per år.

Skogsbrandkommittén har ansett sig kunna fastslå, att gällande bestämmelser
angående förekommande och släckning av skogseld äro behäftade
med väsentliga brister. Kommittén anför i sitt betänkande:

Vid upprepade tillfällen har ådagalagts, att skogsbrandväsendets organisation
enligt nuvarande författningar lämnar åtskilligt övrigt att önska. En
omarbetning av dessa, i syfte att åvägabringa ett bättre brandskydd, måste
därför anses vara nödvändig.

Man har gjort gällande, att mera tillfredsställande förhållanden skulle
kunna uppnås, därest blott kommunerna mera allmänt ville antaga ordningsföreskrifter
jämlikt 14 § av 1914 års skogseldslag. Förvisso torde en del
härmed kunna vinnas. Men möjligheten att härigenom ernå ett nöjaktigt
brandskydd är begränsad, ty föreskrifterna måste självfallet hållas inom ramen
för de syftemål, de äro avsedda att befordra. Ordningsföreskrifterna
skola också av denna anledning lagligen underställas länsstyrelses prövning
och fastställas oförändrade eller ogillas. Det har visat sig, att kommunernas
ansträngningar alt på denna väg ordna brandskyddet ofta strandat på deras
överskattning av de möjligheter, som här erbjuda sig, eller på ett kanske obetydligt
förbiseende, som föranlett dem att vid upprättandet av de ifrågavarande
bestämmelserna överskrida gränserna till den egentliga lagstiftningens
område. Häri ligger nog till ej ringa del orsaken, varför blott ett fåtal kommuner
antagit dylika ordningsföreskrifter.

Av nu angivna skäl bär kommittén utarbetat ett förslag till reviderad lag

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Skogsbrand kommitténs


förslag.

om förekommande och släckning av skogseld, vilket åsyftar att undanröja
bristerna i 1914 års lag och anpassa de däri upptagna bestämmelserna efter
den utveckling, som på området ägt rum efter lagens tillkomst. Av hänsyn
till de växlande ortsförhållandena har kommittén utgått från, att i lagen såsom
hittills endast böra upptagas sådana regler, som kunna tilläggas allmännare
giltighet. Då lokala ordningsföreskrifter, vilka i det följande föreslås
skola inrymmas i en s. k. skogsbrandordning, därvid bliva ofrånkomliga för
fullständigande av i lagen meddelade bestämmelser, hava ett antal förslag
till normaltvper för sådana brandordningar upprättats. De äro avsedda att
tjäna till ledning vid utarbetande av skogsbrandordningar. De senare komma
därigenom att i viss mån motsvara såväl de ordningsföreskrifter, som
omnämnas i gällande skogseldslags 14 §, som ock brandordningarna enligt
1923 års brandstadga.

Kommittén har ansett ändamålsenligt att bygga vidare på den grund, som
utgöres av 1914 års lag. Väckta förslag örn sammanfattande av kommuns
hela brandväsen till en enhet, med därav följande lagstiftning som konsekvens,
hava icke kunnat förordas. En dylik ordning synes nämligen mindre
lämplig bland annat på grund av de vittgående och svåröverskådliga följder
i förvaltningshänseende, densamma torde komma att medföra. Däremot hava
bestämmelserna i brandstadgan beaktats i den utsträckning, de kunna tjäna
som förebild på skogseldsområdet. Dessutom har kommittén funnit skäl
att i sitt lagförslag intaga ett stadgande, åsyftande minskning av faran för
skogseld i följd av järnvägsdrift.

Såsom av det föregående framgår, åsyftar skogsbrandkommitténs förslag
i främsta rummet en utvidgning och förstärkning av skogsbrandväsendets
organisation. Därjämte föreslås vissa ändringar i de bestämmelser i 1914
års lag, som närmast avse själva eldsläckningsförfarandet, medan övriga
stadganden lämnas i huvudsak oförändrade. I det närmast följande skall
jag huvudsakligen uppehålla mig vid de allmänna grunderna för skogsbrandväsendets
organisation och vissa därmed sammanhängande frågor. Till
övriga ändringsförslag återkommer jag senare.

Skogsbrandkommitténs lagförslag, vilket torde få såsom bilaga A fogas till
statsrådsprotokollet, är uppbyggt efter samma system som 1914 års lag. Sålunda
hava blindrote- och brandfogdeinstitutionerna bibehållits i huvudsak
oförändrade. Däremot har kommittén föreslagit en betydlig utvidgning av
kommunens ävensom av länsstyrelsens skyldigheter beträffande skogsbrandväsendet.
Det skall åligga kommun att upprätthålla ett brandskydd, som anses
kunna tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld
(7 § första stycket), samt länsstyrelse att vaka över att skogsbrandväsendet
är tillfredsställande ordnat (6 § första stycket). Kommitténs förslag innebär,
att det i varje brandrote skall finnas en med hänsyn till ortsförhållandena
effektiv organisation av skogsbrandväsendet. De närmare bestämmelserna
därom skola meddelas i särskild skogsbrandordning, som skall finnas
för varje brandrote (18 §). Sådan skogsbrandordning skall uppgöras
av vederbörande kommun samt prövas och fastställas av länsstyrelsen. Kommittén
anför härom:

Skogseldslagen skall liksom hittills endast uppdraga de allmänna linjerna
för brandskyddets ordnande, under det att skogsbrandordningarna skola full -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

15

ständiga lagen med i varje särskilt fall erforderliga detaljbestämmelser örn
brandväsendets omfattning och beskaffenhet i övrigt. Brandordningen skall
följaktligen innehålla en för försvaret mot skogseld utarbetad plan, avpassad
efter brandrotens särskilda betingelser i skogligt hänseende och efter
kommunens ekonomiska villkor. Där brandfaran är stor, måste givetvis
mera omfattande anstalter påkallas, medan man eljest kan nöja sig med
enklare anordningar. I den mån de lokala förhållandena det påfordra,
skall därför i skogsbrandordningen lämpligen införas närmare bestämmelser
örn i stort sett följande angelägenheter: brandordningens tillämpningsområde;
förvaltningen av skogsbrandväsendet; brandfogdens och vice brandfogdens
åligganden; allmänna försiktighetsmått till förekommande av skogseld;
grunderna för förande av brandrulla; val av brandfunktionärer och deras
åligganden; uppgörande av mobiliseringsplan vid skogseld; anskaffning
och förvaring av släckningsredskap och sjukvårdsutrustning; provianteringens
ordnande vid långvarigt släckningsarbete; förfarande vid skogseld; ersättningar,
samt, då så erfordras, ansvarsbestämmelser utöver sådana i allmän
lag.

Kommittén har i sitt lagförslag (7 §) utgått från att kommun skall upprätthålla
ett brandskydd, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på
trygghet mot skada av skogseld. Detta innebär bland annat, att kommun
skall svara för de kostnader, som kunna finnas erforderliga för att tillgodose
ett efter förhållandena nöjaktigt brandskydd. I brandordningen skola lämnas
föreskrifter i frågor av för kommunen ekonomisk betydelse. Kommittén
har därför ansett, att vederbörande kommunala myndigheter böra tillerkännas
befogenhet att upprätta förslag till brandordning, som för prövning
och fastställelse skall underställas länsstyrelsen. Denna skall givetvis
därvid noggrant pröva brandordningens överensstämmelse med gällande lag
samt dess ändamålsenlighet i övrigt.

För att tjäna till ledning vid skogsbrandordningarnas upprättande har
kommittén utarbetat några normalförslag. Av dessa förslag, som självfallet
kunna mer eller mindre modifieras allt efter ortsförhållandena, avser det med
nr 1 betecknade att tillämpas i de fall, där brandskyddet påkallar mera omfattande
åtgärder, såsom i de skogrikare, mera glest bebyggda landsdelarna.
Förslag nr 2 har upprättats med tanke på de särskilda betingelser i eldsläckningshänseende.
som råda i synnerhet i de två nordligaste länen. Förslag
nr 3 överensstämmer i huvudsak med nr 1 men är avpassat för sådana
trakter, där på grund av mycket god tillgång å släckningsskyldiga ett
uppbåd av samtliga dessa vid skogseld endast undantagsvis torde erfordras.
För landsdelar med liten skogsförekomst och synnerligen goda släcknings•möjligheter
har slutligen förslag nr 4 upprättats.

De av kommittén utarbetade normalförslagen torde få såsom bilaga B fogas
till statsrådsprotokollet.

Av vad kommittén i annat sammanhang anfört synes framgå, att kommittén
avsett, att i kommunens allmänna skyldighet att upprätthålla ett tillfredsställande
brandskydd även skulle inbegripas förpliktelse att i mån av
behov vidtaga eller i varje fall medverka till sådana anordningar som uppförande
och underhåll av brandtorn o. dyl., anordnande av brandbevakning
och anläggande av cykelstigar m. m.

Vad angår kostnaderna för skogsbrandväsendet innebär kommitténs förslag,
att utgifterna för brandväsendets organisation, de s. k. fasta brandberedskapskostnaderna,
skola bestridas av kommunala medel, medan de med

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Utlåtander..

själva släckningsarbetet förbundna kostnaderna skola bestridas av statsmedel
efter i huvudsak samma grunder som enligt 1914 års lag. Till fasta
brandberedskapskostnader höra först och främst arvoden till brandfogde
och vice brandfogde. Enligt förslaget skall i regel utgå sådant arvode och
i varje fall ersättning för med uppdraget förenade expenskostnader såsom
skrivlijälp, skrivmaterialier, postporton o. dyl. Till fasta brandberedskapskostnader
höra vidare utgifter för anskaffning och förvaring av släckningsredskap
och sjukvårdsutrustning. Hit skulle även vara att hänföra utgifter
för uppförande och underhåll av brandtorn o. dyl., för anläggning av cykelstigar
samt för anordnande av brandbevakning. Kommittén har emellertid
ifrågasatt, om ej staten i någon form borde lämna sin medverkan därtill. Sålunda
har föreslagits, att anläggning av brandbevakningsstationer, cykelstigar
o. dyl. skulle utföras såsom statskommunala arbeten samt att bidrag av
statsmedel skulle utgå för telefonledningar och telefonapparater. Även kostnaderna
för särskilt upprättade s. k. beredskapskårer skulle bestridas av statsmedel.

Rörande de ekonomiska verkningarna av den föreslagna skogsbrandorganisationen
anför kommittén:

Vid en omläggning av brandberedskapen enligt de riktlinjer, som i
betänkandet uppdragits, torde ökade kostnader i viss utsträckning ej kunna
undvikas. Att i siffror angiva den utgiftsökning, ett genomförande av de ifrågasatta
lagändringarna skulle medföra, låter sig emellertid av naturliga skäl
icke göra.

Av allt att döma torde emellertid dessa stegrade kostnader i regel kunna
begränsas till jämförelsevis små belopp. Enligt kommitténs förslag skola de
fasta brandberedskapskostnaderna bestridas av kommunala medel. Däremot
har kommittén ansett, att liksom hittills varit fallet de med själva släckningsarbetet
förbundna kostnaderna skola bestridas av statsmedel; i enlighet
härmed har kommittén bland annat tänkt sig, att för skogseldsläckning
upprättade s. k. beredskapskårer skola kunna bekostas på sådant sätt. De
utgifter, som för ifrågavarande ändamål årligen belastat statsverket, hava
uppgått till mycket växlande belopp. Från år 1919 hava de sålunda varierat
mellan lägst omkring 3,700 kronor (budgetåret 1923/1924) upp till högst
omkring 580,000 kronor (budgetåret 1933/1934).

I och med genomförandet av en mera ändamålsenlig skogseldsläckningsorganisation
böra själva släckningskostnaderna, genomsnittligt sett, minska
och sålunda statens direkta utgifter sjunka. Detta torde kunna förväntas,
trots att kommittén ifrågasatt en utvidgning av möjligheterna att vid skogseld
bereda ersättning. Den ökning i de kommunala utgifterna för skogsbrandskyddet,
reformen samtidigt skulle medföra, torde sålunda komma att motvägas
av en minskning i de statliga utgifterna för samma ändamål. Kommunernas
kostnadsstegring lärer, som nyss antytts, i allmänhet kunna hållas
inom tämligen snäva gränser. I ekonomiskt hänseende böra därför de förslag
till lagändringar, vilka här framlagts, icke behöva vålla betänkligheter.

Över skogsbrandkommitténs förslag hava statskontoret, domänstyrelsen,
samtliga länsstyrelser, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska
skogsvårdsföreningen, Norrlands skogvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund
och skogsägareföreningarnas riksförbund avgivit infordrade utlå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

17

tanden, över särskilda delar av förslaget hava utlåtanden avgivits jämväl
av järnvägsstyrelsen, chefen för generalstaben, chefen för flygvapnet och
svenska järnvägsföreningen. En del länsstyrelser hava vid sina utlåtanden
fogat yttranden av hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser, kommuner,
landsfogdar, landsfiskaler, brandfogdar, brandchefer och militära myndigheter
m. fl. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har vid sitt
utlåtande fogat yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser.

Ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna bär haft något
att erinra mot en omarbetning av 1914 års lag. Flertalet av dem har
tillstyrkt en sådan omarbetning och funnit skogsbrandkommitténs förslag
ägnat att läggas till grund för ändrad lagstiftning, medan några inskränkt
sig till att framställa detaljanmärkningar mot förslaget. Ett par länsstyrelser
i södra delen av landet hava uppgivit, att inom deras förvaltningsområden
gällande bestämmelser hittills fungerat i stort sett tillfredsställande, men
framhållit, att den allmänfara, som under ogynnsamma förhållanden vore
förenad med skogseld, likväl gjorde det önskvärt, att åtgärder för en förbättrad
organisation vidtoges. Flertalet övriga länsstyrelser, framför allt sådana
i de nordligare delarna av landet, hava vitsordat, att gällande bestämmelser
ej fungerat tillfredsställande, samt betonat behövligheten av ett förstärkt
skogsbrandväsen.

Vad angår den av skogsbrandkommittén föreslagna organisationen av
skogsbrandväsendet, hava några erinringar ej framställts mot en utvidgning
i och för sig av kommunernas och länsstyrelsernas skyldigheter beträffande
skogsbrandväsendet. Flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
hava likaledes tillstyrkt förslaget om obligatorisk skogsbrandordning.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och Skaraborgs län
ifrågasätta emellertid nödvändigheten av en sådan anordning. Länsstyrelsen
i Södermanlands län föreslår sålunda, att i analogi med brandstadgans
bestämmelser angående landsbygden skogsbrandordning skall uppgöras endast
i de fall, då kommun därom gör framställning eller länsstyrelse så finner
erforderligt. Länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs län föreslå
i stället, att länsstyrelse skall äga befogenhet att på framställning befria kommun
från skyldigheten att hava skogsbrandordning för brandrote.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna framhålla,
att den av skogsbrandkommittén tänkta organisationen, sådan den kommit
till uttryck i de av kommittén utarbetade normalförslagen till skogsbrandordningar,
är alltför omständig, invecklad och kostsam. Å andra sidan påpekas
emellertid, att lagförslaget ej i och för sig lägger hinder i vägen för
antagande av skogsbrandordning av enklare beskaffenhet.

Förslag hava även väckts örn skogsbrandväsendets organisation efter belt
eller delvis andra grunder än de av skogsbrandkommittén förordade.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter sålunda, örn icke en kombination
av skogsbrandskydd och annat brandskydd vore möjlig, särskilt i sådana
landskommuner, som icke äro underkastade brandstadgans bestämmelser.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller vikten av samverkan med de
efter hand färdigorganiserade kommunala brandkårerna.

Domänstyrelsen framför, bland annat, förslag om upptagande av särbestämmelser
för de större, sammanhängande skogsområdena i mellersta och
norra delarna av landet. Domänstyrelsen anför härom:

Av den utredning, som kommittén verkställt för att belysa de vanligaste
orsakerna till uppkomsten av skogselden, kan utläsas tvenne slag, å ena sidan
sådana, vilka stå i samband med genom människans ingripande orsakad eld i
eller i närheten av skog, å andra sidan åskslag. Denna uppdelning vill framhäva
de möjligheter som stå till buds att behärska brandorsakerna, varvid
det förstnämnda slaget sålunda skulle omfatta orsaker, som genom skärpta
lagbestämmelser och på annat sätt meddelade föreskrifter i möjligaste mån
direkt kunna förebyggas, till motsats mot åskslag, som icke kan förekommas
utan endast minskas i sin verkan och detta endast genom särskilda anordningar
som innebära kostnad. Då denna analys av skogseldarnas orsaker förutom
att den i stort belyser möjligheterna till förekommande av skogseld,
även grupperar dessa i kostnadshänseende, detta angående kostnaderna icke
minst betydelsefullt, då kostnaderna för och organisationen av ett eldsläckningsväsende
givetvis måste vägas mot det förväntade resultatet av åtgärder
i förekommande syfte, vill styrelsen med denna disposition giva en förklaring
till de nedan gjorda erinringar mot kommittéförslaget som kunna tänkas
ytterligare befordra en ny lags verkningar.

Av kommitténs utredning framgår, att genom åskslag uppkomna skogseldar
utgöra 23 procent av samtliga inom viss tid kända skogseldar och att
sådana genom ovarsamhet med eld ökat i antal, men det är enligt styrelsens
mening icke antalet som härvidlag är utslagsgivande, utan var man har att
söka de största och mest ödeläggande eldarna. Det framstår då för styrelsen
att man haft och fortfarande har att frukta de största förlusterna i de större
sammanhängande skogsområdena i mellersta och norra delarna av landet,
där skogseldar uppkomma efter åskslag på avsides belägna platser, och att
det är till förekommande av dessa man särskilt här bör inrikta sig. Styrelsen
vill härvid poängtera, vad kommittén, då den berör denna fråga, framhåller,
nämligen att »med duglig ledning och vant skogsfolk behöves i allmänhet
inga större manskapsstyrkor, om man får taga hand om släckningen i tid».

Enligt styrelsens mening borde lagen upptaga direkta särbestämmelser angående
brandskydd för brandrotar inom förberörda områden. Kommittén
har visserligen i lagförslagets 6 § stadgat att »länsstyrelse skall var inom sitt
län vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat», i förslagets
7 § att kommun »skall upprätthålla ett brandskydd, som anses kunna tillfredsställa
skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld» samt enligt
kap. C § 4 i förslag till brandordning ålagt brandfogde »att vårda sig örn
att rotens brandväsende är efter förhållandena nöjaktigt ordnat», men har
styrelsen svårt att ur dessa i allmänna ordalag hållna bestämmelser utläsa
den effektivitet, som förhållandena fordra.

Beträffande ovan av styrelsen förordade särbestämmelser, har styrelsen
tänkt sig att det i första hand skulle åligga brandrote, att under den årstid,
då särskild risk för skogseld föreligger, uppehålla ständig brandbevakning
i den utsträckning, att området nöjaktigt behärskades. Var dylika bevakningsposter
skulle förläggas, finge omständigheterna i varje särskilt fall avgöra,
men har styrelsen ansett att dessa i största möjliga utsträckning skulle förläggas
till byar eller gårdar. Förhållandet är ju det att bebyggelsen ofta sökt
sig till de högre delarna av lider och åsar, och som telefonnätet numera berör

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

19

de flesta byar, varigenom förbindelse dem emellan kan uppehållas, skulle
bevakning på detta sätt med små omkostnader på ett nöjaktigt sätt kunna
ordnas och ersätta de med stora kostnader förknippade brandtornen, som
brandrote endast i undantagsfall, om för brandpostnätets sammanbindande
så vore oundgängligen nödvändigt, skulle åläggas uppföra. Vid bevakningsposterna
skulle under den för skogseldar riskfyllda tiden finnas ständig brandvakt
och till dennes förfogande stå ett av brandfogden, vilken institution bör
bibehållas, utsett beredskapsuppbåd örn högst 10 man, vilka skulle vara
skyldiga att uppehålla sig i närheten av posten och vara beredda att, utrustade
med erforderliga redskap ävensom proviant för cirka 3 dagar, omedelbart
efter kallelse begiva sig till brandplatsen. Med en sålunda från 2 å 3 bevakningsposter
hopbragt styrka på 20—30 man borde en i tid observerad skogseld
snart kunna släckas. En på detta sätt ordnad brandbevakning synes mera
effektiv än den tungarbetade och i praktiken säkert dyra organisation, som
av kommittén föreslagits.

Enighet synes i stort sett råda därom, att vårt nuvarande skogsbrandskydd Oepartementsicke
är tillfredsställande. Bristerna torde i främsta rummet vara att söka
på det organisatoriska området. Gällande lagbestämmelser hava ej medfört
den planmässighet och stadga i skogsbrandväsendets organisation, som torde
krävas för ett verksamt bekämpande av den fara, vilken skogseldarna innebära.
En effektivare brandberedskap än den som för närvarande i allmänhet
förefinnes synes behövlig. Ny lagstiftning i ämnet torde därför vara erforderlig.
Skogsbrandkommitténs förslag synes härvid i huvudsak kunna läggas
till grund. Vid den granskning, för vilken förslaget varit föremål inom
jordbruksdepartementet, har emellertid, delvis till följd av inkomna utlåtanden,
en omarbetning av detsamma i vissa delar ägt rum. Det förslag till lag
örn förekommande och släckning av skogseld, vari denna omarbetning resulterat,
torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet.

Vad angår innehållet i departementsförslaget har jag ej funnit anledning att
frångå den princip, som ligger till grund för 1914 års lagstiftning, eller att
i lagen endast böra införas sådana bestämmelser, som äro tillämpliga för
allmänt rådande förhållanden. Åt de lokala myndigheterna bör sålunda anförtros
att fastställa de för de särskilda orterna behövliga närmare reglerna.

Att, såsom föreslagits, i lagen inrymma särbestämmelser för vissa delar av
landet torde ej vara lämpligt. Den gränsdragning, en sådan anordning skulle
förutsätta, måste bliva ytterst schematisk, vilket med stor sannolikhet skulle
medföra, såväl att områden, vilka borde vara underkastade dessa särbestämmelser,
bleve undantagna därifrån, som att områden, där särbestämmelserna
ej erfordrades, bleve underkastade desamma. Genom införandet av bestämmelse
om skyldighet för länsstyrelse att vaka över skogsbrandväsendet torde
erforderliga garantier vinnas för att varje ort erhåller det för dess förhållanden
behövliga skogsbrandväsendet.

Såsom grundval för skogsbrandväsendet har i departementsförslaget liksom
i skogsbrandkommitténs förslag den nuvarande brandrote- och brandfogdeinstitutionen
bibehållits. Några mera vägande anmärkningar mot densamma
hava icke blivit anförda. Väl har påtalats, att brandroteindelning på

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

sina håll ej skett på lämpligaste sätt samt att brandfogdebefattningar stundom
blivit tillsatta med för sådant uppdrag olämpliga personer. Dessa anmärkningar
beröra emellertid ej brandrote- och brandfogdeinstitutionen såsom
sådan. Den främsta anledningen till att gällande bestämmelser ej alltid
fungerat tillfredsställande torde fastmer vara att söka däri, att kommunen
— förutom skyldighet att utse brandfogde — ej ålagts några särskilda
förpliktelser med avseende å skogsbrandväsendet. Det beror helt på kommunens
gottfinnande att vidtaga anordningar för ett effektivt skogsbrandskydd,
och i praktiken har det visat sig, att endast ett fåtal kommuner vidtagit
sådana anordningar. Det torde därför vara ofrånkomligt att vid ny
lagstiftning å förevarande område utvidga kommunens skyldigheter beträffande
skogsbrandväsendet. Av vad förut anförts framgår, att det med hänsyn
till de växlande ortsförhållandena ej låter sig göra att i lagen närmare
angiva kommuns åligganden i sådant hänseende. Det torde emellertid vara
tillräckligt att i lagen fastslå en allmän skyldighet för kommun att vidmakthålla
ett betryggande skogsbrandväsen samt låta det ankomma på kommunen
att under länsstyrelsens överinseende utfärda närmare bestämmelser
i ämnet. På grund av det allmännas intresse av ett effektivt skogsbrandväsen
bör nämligen kommun i förevarande hänseende, på sätt skogsbrandkommittén
föreslagit, vara underkastad länsstyrelses övervakning (14 §).

Vad angår omfattningen av den skyldighet, som sålunda bör åvila kommun,
synes ej rimligtvis kunna begäras vidmakthållande av ett skogsbrandväsen,
som även under de mest ogynnsamma omständigheter har högsta
möjliga effektivitet. Ett sådant skogsbrandväsen skulle draga alltför stora
kostnader. Kraven hava i departementsförslaget i överensstämmelse med
skogsbrandkommitténs förslag angivits sålunda, att skogsbrandväsendet skall
kunna anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld
(6 §). Skogsbrandväsendet bör alltså avpassas efter den skogbeväxta
arealens omfattning och beskaffenhet, den normala faran för skogseld och
andra dylika omständigheter. På många håll torde endast behövas en förberedande
planläggning av eldsläckningsförfarandet. I andra fall kan därjämte
erfordras släckningsredskap, sjukvårdsutrustning, anordningar för gemensam
proviantering m. m. I skogrika trakter eller under särskilda omständigheter,
exempelvis stark torka, kan det vara nödvändigt att upprätta
s. k. beredskapskårer. En viss hänsyn kunde måhända även böra tagas till
kommunens ekonomiska förhållanden. Jag kommer emellertid i det följande
att föreslå, att kommun under vissa förutsättningar skall kunna av statsmedel
erhålla bidrag till kostnaderna för skogsbrandväsendet. Vid bifall
härtill torde kommunernas ekonomiska intressen bliva tillräckligt beaktade.

Vad angår vidtagandet av sådana åtgärder som uppförande av brandtorn
eller anordnande på annat sätt av brandbevakning i syfte att utbruten skogseld
snabbt må kunna upptäckas, anläggande av cykelstigar och dylikt må
nämnas, att redan norrländska skogsvårdskommittén hade under omprövning
frågan om utvidgad användning av brandtornsystemet. Med hänsyn
till de stora anläggnings- och bevakningskostnaderna och svårigheterna att

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

21

rättvist fördela dessa kostnader ansåg kommittén, att anordnande av brandtorn
och därmed förenad bevakning fortfarande borde överlåtas å det enskilda
initiativet. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Detta gäller även
sådana andra anordningar, varom nyss nämnts. Skogsbrandskyddet är ju
icke uteslutande ett allmänt intresse utan även ett rent privatekonomiskt intresse
för vederbörande skogsägare och försäkringsbolag. Det allmännas
skyldigheter med avseende å skogsbrandväsendet böra lämpligen begränsas
till eldsläckningsförfarandet och därmed sammanhängande förberedande
åtgärder, medan det, åtminstone i första hand, bör tillkomma det enskilda
initiativet att ombesörja brandbevakning och dylikt. Detta innebär naturligtvis
ej, att kommun skulle vara förhindrad att, örn den så finner erforderligt
eller lämpligt, vidtaga eller medverka till även sistnämnda slag av
åtgärder.

De närmare bestämmelserna om skogsbrandväsendet avses enligt departementsförslaget
skola, på sätt skogsbrandkommittén föreslagit, meddelas i
skogsbrandordningar (12 §). Dessa böra hädanefter bliva obligatoriska.
Även för brandrotar, där faran för skogseld kan synas ringa, är en förberedande
planläggning av eldsläckning nödvändig. De av skogsbrandkommittén
utarbetade normalförslagen synas dock förutsätta en alltför vidlyftig
organisation och torde såväl med hänsyn härtill som på grund av de vidtagna
ändringarna i kommitténs lagförslag icke kunna i oförändrat skick
komma till användning. Då skogsbrandordning enligt departementsförslaget
skall — såsom jämväl skogsbrandkommittén föreslagit — prövas och
fastställas av länsstyrelse, torde kunna förutsättas att nödig tillsyn utövas
därå, att brandordningarna givas det innehåll, som med hänsyn till omständigheterna
är i varje särskilt fall skäligt och lämpligt. I sista hand torde avgörandet
i dylikt ärende böra tillkomma Kungl. Maj:t.

Specialmotivering.

Jag övergår härefter till de särskilda paragraferna i det inom jordbruksdepartementet
utarbetade lagförslaget, därvid jag till behandling upptager
endast sådana frågor, beträffande vilka ändringar i 1914 års lag av annan
än huvudsakligen formell karaktär ansetts böra vidtagas eller som eljest
påkalla särskilt yttrande.

1-4 §§•

Dessa paragrafer motsvara 1—4 §§ i såväl 1914 års lag som skogsbrandkommitténs
förslag.

Kommittén har endast hemställt om den ändring av gällande bestämmelser,
att i 1 och 2 §§ måtte omnämnas jämväl bränning av gräs. Kommittén
anför härom:

Med hänsyn till, dels att gräsbränning särskilt i södra och mellersta Sverige
utföres i betydande omfattning och på grund av ovarsamhet ofta ger

Skogsbrand kommittén.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Utlåtande.

Departements chefen.

upphov till skogseld, dels att i lagen nu omförmäles »bränning av ris eller
ljung» men icke bränning av gräs, har kommittén velat föreslå, att lagtexten
(1—2 §§) kompletteras med särskilt omnämnande även av gräsbränning.
Avsikten härmed är att direkt rikta uppmärksamheten på att de om förekommande
av skogseld meddelade bestämmelserna jämväl gälla vid detta
slag av bränning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har hemställt, att i 1 § efter ordet
»grävning» måtte tilläggas »och, där så med hänsyn till eldens omfattning
kan ske, vattenbegjulling i erforderlig omfattning».

Kommitténs förslag torde visserligen ej innebära någon ändring i sak men
synes vara motiverat av praktiska skäl, varför jag ansett mig böra biträda
detsamma. — Då det torde vara uppenbart, att vattenbegjutning bör verkställas,
där så är ändamålsenligt, har jag ej ansett erforderligt att i 1 § intaga
bestämmelse härom.

5 §•

Denna paragraf är ny och motsvarar 5 § i skogsbrandkommitténs förslag.

I 5 § första stycket av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift stadgas, att om eld kommer lös från lokomotiv
eller från eldstad i annat järnvägsfordon och därigenom sker skada å fast
egendom eller å lös egendom, som icke av järnvägens förvaltning eller betjäning
för befordran mottagits, järnvägens innehavare skall ersätta skadan. I
tredje stycket av samma paragraf stadgas, att järnvägens innehavare skall vara
fri från ersättningsskyldighet, om skadan, utan att hava sin orsak i vårdslöshet
vid järnvägens drift, föranletts därigenom, att annan än järnvägens innehavare,
efter det järnvägens anläggning påbörjades, utanför järnvägens område
på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än 30 meter upplagt
brännbart löst gods utan säkert skydd eller uppfört byggnad av lätt antändligt
ämne eller täckt förut uppförd byggnad med sådant ämne eller vidtagit
annan dylik åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den från
järnvägstrafiken hotande eldfaran.

I samband med antagandet av 1914 års lag anhöll riksdagen, att Kungl.
Majit ville låta utreda, huruvida och på vad sätt särskilda lagbestämmelser
kunde meddelas till förebyggande av faran för skogseld genom antändning i
följd av järnvägs drift, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda. I anledning därav anmodade Kungl.
Majit järnvägsstyrelsen och domänstyrelsen att gemensamt verkställa ifrågavarande
utredning. Ämbetsverken överlämnade i sin tur uppdraget till
särskilda sakkunniga, vilka den 10 oktober 1916 avgåvo betänkande med
förslag till lag örn förekommande av skogseld genom antändning i följd av
järnvägs drift. Den 16 mars 1918 överlämnades lagförslaget av ämbetsverken
till Kungl. Majit, därvid dessa, med godkännande av de principer som
lågo till grund för lagförslaget men med vissa erinringar och ändringsförslag,
hemställde om avlåtande till riksdagen av proposition i frågan. Utred -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

ningen föranledde emellertid enligt beslut den 31 mars 1933 icke någon
Kungl. Marits åtgärd.

Enligt skogsbrandkommitténs förslag skulle markägare, om avverkning Skogsbrandägt
rum å område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår, å vilket omm
bantåg framfördes, än trettio meter, vara pliktig att, på anmodan av vederbörande
järnvägsförvaltning och på dess bekostnad, vidtaga åtgärder till förhindrande
av att genom avverkningen ökad fara för skogseld uppstode.

Kommittén anför bland annat:

Förvisso kan man hävda, att en lagstiftning till förekommande av skogseld
är ofullständig, örn den ej beaktar faran för antändning från järnvägar.

Med hänsyn till att frågan om bestämmelser till skydd mot denna fara nyligen
varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning och ej föranlett åtgärd,, har
kommittén emellertid icke ansett sig böra framlägga ett mera genomgripande
förslag i ämnet.

Att alldeles lämna denna angelägenhet åsido är dock icke försvarligt, särskilt
som det visat sig, att de av järnvägarna hittills vidtagna åtgärderna ej
förmått att tillfyllest minska risken för skogseld. Otvivelaktigt torde ännu
åtskilligt kunna vinnas i säkerhetshänseende blott man söker undanröja den
ökade fara för skogseld, som uppstår därigenom, att ris och annat avfall efter
skogsavverkning kvarlämnas invid järnvägslinje. Ur allmän säkerhetssynpunkt
synas därför sådana åtgärder vara befogade, som avse att framtvinga
ett avlägsnande av sålunda utmed järnväg hopat ris och avfall, utan
att markägarens behöriga intressen åsidosättas.

Ett naturligt förhållande är, att vid varje skogsavverkning större eller
mindre mängder ris och annat avfall från de fällda träden kvarligga å marken
utan att kunna tillvaratagas. Enligt kommitténs uppfattning kan det
ej läggas avverkaren eller markägaren till last, om därigenom vid avverkning
utmed järnväg uppstår ökad fara för antändning av skogen från bantåg.
Kommittén har i sitt lagförslag intagit ett stadgande (5 §) av innebörd,
att, där avverkning efter lagens ikraftträdande ägt rum inom kortare avstånd
från närmaste järnvägsspår, å vilket bantåg framföres, än trettio meter,
markägaren skall vid ansvar för uppkommen skada vara pliktig att, på anmodan
av vederbörande järnvägsförvaltning och på dess bekostnad, omedelbart
vidtaga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen i och för
sig ökad fara för skogseld uppstår. Kommittén förutsätter därvid, att om
järnvägsförvaltning underlåter att i vederbörlig ordning göra dylik anmodan,
och eld till följd av tågdriften uppstår å det ifrågavarande området,
järnvägen ensam skall bära ansvaret härför på sätt nu gällande lag bestämmer.

Detta förslag är så utformat, att man synes hava rätt räkna med att enighet
mellan jämvägsförvaltningen och markägaren beträffande sättet för åtgärdens
utförande lätt bör kunna ernås.

Samtliga de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt Utlåtanden.
i denna del, hava förordat upptagandet av bestämmelser om röjning vid avverkning
invid järnväg. Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt
Sveriges skogsägareförbund hava tillstyrkt kommittéförslaget, men eljest hava
åtskilliga anmärkningar framställts mot detsamma.

Beträffande frågan om vem som bör vidkännas kostnaden för röjningen
gör järnvägsstyrelsen gällande, att det enligt 5 § i 1886 års lag jämte därå

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Departementschefen
.

grundad rättspraxis är markägaren, som står risken för eldskada, uppkommen
genom antändning av kvarlämnat ris och avfall, samt att markägaren
följaktligen även bör vidkännas kostnaden för den föreslagna röjningen.
Styrelsen anför vidare i sitt utlåtande, bland annat, följande.

Därest emellertid någon tvekan ur formell synpunkt angående järnvägarnas
ställning i föreliggande hänseende skulle förefinnas, torde dock icke
några bärande reella skäl kunna anföras till stöd för skogsbrandkommitténs
uppfattning, att järnvägarna böra vidkännas i § 5 i dess förslag omförmälda
kostnad.

De områden, det här rör sig om, äro av naturliga skäl för varje särskild
markägare i regel mycket begränsade, varför ock röjningskostnader för denne
bli obetydliga, i synnerhet om avröjningen sker i omedelbart sammanhang
med avverkningen. Men härtill kommer, att det endast torde vara i
överensstämmelse med god ordning å en fastighet, att upprensning sker efter
företagen avverkning, och lärer väl sådan även vara till fördel för befrämjande
av återväxt eller eventuellt bete. Då alltså nu ifrågavarande åtgärder
— icke blott ur brandskyddssynpunkt — äro i icke ringa grad ett markägarens
eget intresse, kan det icke anses vara med billighet och rättvisa förenligt
att lägga kostnaderna för desamma på järnvägarna, så mycket mindre
som järnvägarna redan vidtagit — vilket av kommittén ock vitsordas — och
alltjämt vidtaga omfattande åtgärder till förhindrande av eldfara från lokomotiv.

Dessa åtgärder medföra självfallet icke obetydliga kostnader och skulle
för visso komma att ökas ganska väsentligt, örn föreliggande förslag genomfördes,
dels på grund av järnvägarnas stora utsträckning, dels ock med hänsyn
till det ringa intresse, markägare skulle hava att hålla dem nere. Många
tvistigheter om ersättningsbeloppens storlek vore ock, under nyss angivna
förutsättning, att befara, då säkerligen åtskilliga markägare icke skulle underlåta
att framställa överdrivna krav, i synnerhet när de riktades mot
staten.

Jämväl länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Västmanlands län samt
svenska järnvägsföreningen hava uttalat sig mot eller ifrågasatt riktigheten
av att lägga kostnaden för röjningen å järnvägsinnehavaren. Centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund och svenska skogsvårdsföreningen hava
däremot tillstyrkt förslaget på denna punkt.

Mot kommitténs förslag hava även riktats åtskilliga andra anmärkningar
såsom att röjning borde ske utan anmodan samt att kompletterande bestämmelser
erfordrades om den tidpunkt, då anmodan borde göras, örn den tid,
inom vilken röjning borde vara verkställd, om godkännande av röjning, om
påföljd för underlåtenhet att efterkomma anmaning, om föreläggande att
verkställa röjning o. s. v.

Statistiken utvisar, att ett ganska betydande antal skogseldar uppkommit
genom eldspridning från lokomotiv. Uppenbart är, att faran för skogseld
väsentligt ökas, om vid avverkning invid järnväg ris, avfall o. dyl. kvarlämnas
inom sådant avstånd från järnvägen, att det lätt kan nås av kringflygande
gnistor. En ej obetydlig del av de genom eldspridning från lokomotiv
uppkomna skogseldarna torde också vara att tillskriva den omständigheten,
att erforderlig röjning försummats. Jag har därför lika med skogs -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr löhr
andkommittén funnit bestämmelser örn röjningsskyldighet böra införas i
förevarande lag.

Enligt 5 § i 1886 års lag jämte därå grundad rättspraxis (jfr N. J. A.
1906: 501 och 1909: 38) torde järnvägsinnehavare vara fritagen från skyldighet
att ersätta skada, som uppkommit därigenom, att eld från lokomotiv
eller från eldstad å annat järnvägsfordon antänt vid avverkning inom trettiometersgränsen
kvarlämnat ris eller avfall, upplagt timmer eller dylikt. Redan
därav lärer följa, att det bör ankomma på markägaren ej blott att ombesörja
röjningen utan även att bekosta densamma. Härför tala även
praktiska och ekonomiska skäl. För markägaren torde det vara en enkel
sak att ombesörja röjningen och densamma torde i regel ej behöva föranleda
några större kostnader, i varje fall ej örn röjningen verkställes i samband
med avverkningen. För järnvägarna skulle däremot en skyldighet att
bekosta eller verkställa röjning nödvändiggöra ett vidlyftigt övervakningsoch
kontrollväsen och de sammanlagda kostnaderna skulle sannolikt stiga
till avsevärda belopp.

Röjning torde i regel ske lättast i samband med avverkningen och bör i
varje fall vara verkställd, innan riset och avfallet hunnit torka. Har markägaren
försummat röjning, torde det vara lämpligast att låta det ankomma
på vederbörande brandfogde eller, örn sådan ej finnes, på vederbörande järnvägsförvaltning
att på markägarens bekostnad ombesörja röjningen. Innan
brandfogde eller järnvägsförvaltning verkställer röjning, bör lämpligen markägaren
erinras örn sin ifrågavarande skyldighet samt lämnas tillfälle att själv
utföra röjningen. Särskilda omständigheter såsom att markägaren ej är
anträffbar eller att överhängande fara för skogseld föreligger synas dock
kunna föranleda, att röjning omedelbart vidtages. Att i lag uppställa närmare
föreskrifter i dessa avseenden torde ej vara lämpligt.

Kostnaderna för brandfogdes eller järnvägsförvaltnings röjning få förskjutas
av vederbörande kommun eller järnvägsförvaltning, som därefter äger
uttaga desamma hos markägaren.

Har markägaren upplåtit avverkningsrätt, äger lian naturligtvis tillförbinda
avverkaren att fullgöra markägarens ifrågavarande skyldighet, men ansvaret
för dess fullgörande åvilar i sista hand markägaren.

Det torde ej vara erforderligt att belägga markägares underlåtenhet att
verkställa röjning med straffansvar.

6 §■

Denna paragraf är ny och motsvaras i skogsbrandkommitténs förslag av
7 § första stycket.

Beträffande ifrågavarande stadgande hänvisas till vad som anförts under
den allmänna motiveringen till departementsförslaget. Paragrafen har avfattats
i överensstämmelse med en liknande bestämmelse i 1923 års brandstadga.

Vad angår frågan hur förfaras skall, därest kommun vägrar att fullgöra
sina skyldigheter beträffande skogsbrandväsendet, må hänvisas till 15 §.

26

Skogsbrand kommittén.

Utlåtanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

7 §•

Denna paragraf, som handlar om indelningen i brandrotar, överensstämmer,
frånsett vissa redaktionella ändringar, med 5 § i 1914 års lag och motsvarar
7 § andra, tredje och fjärde styckena i skogsbrandkommitténs förslag.

Kommittén har föreslagit utvidgning av länsstyrelses befogenheter beträffande
brandroteindelningen. Kommittén anför, bland annat, följande.

Vägande anmärkningar kunna utan tvivel riktas mot den nuvarande
brandroteindelningen. Denna torde i stor utsträckning ej vara verkställd
på ett sätt, som är ägnat att stärka försvaret mot skogseld. Särskilt i de
mellersta och norra delarna av landet lärer i förevarande hänseende åtskilligt
övrigt vara att önska. Brandrotarna synas där ofta var så stora, att
brandfogdarna ej i behörig grad kunna fullgöra sina åligganden. Givetvis
länder detta till men för skogsbrandskyddet.

Härmed vill kommittén icke hava sagt, att brandroteindelningen allestädes
är bristfällig. De många kraven på en bättre ordning utvisa dock,
att missförhållanden i så betydande utsträckning förekomma, att ändrade
bestämmelser erfordras för säkerställande av en mera tillfredsställande indelning.
För att detta må kunna ske, torde länsstyrelsernas bestämmanderätt
böra vidgas. Såväl sammanslagning till som uppdelning av socknar i
brandrotar är nu väsentligen en kommunal fråga. Då den kommunala
initiativrätten ej synes lämna säkerhet för en ändamålsenlig roteindelning,
talar åtskilligt för att länsstyrelsernas befogenhet härutinnan ökas. Då emellertid
vid bildandet av brandrotar hänsyn bland annat måste tagas till i
orten rådande skogsförhållanden, synes lämpligt att länsstyrelsen vid avgörande
av dylika och därmed förbundna frågor samråder med den skogliga
myndighet, som kan anses vara bäst orienterad rörande på brandförsvaret
inverkande förhållanden i de olika socknarna.

Vidare förutsättes i lagförslaget (7 §), att länsstyrelse, efter hörande av
kommun, må kunna besluta, att avvikelse skall ske från den allmänna regeln,
att socken skall utgöra en brandrote. Det kan sålunda bliva fråga antingen
om sammanslagning av två eller flera socknar till en rote eller ock örn
uppdelning av en socken i flera sådana. I undantagsfall må socken även
kunna befrias från att utgöra brandrote. Härmed åsyftas, att länsstyrelsen
för varje socken skall undersöka de förhållanden, som hava betydelse till
skydd mot skogseld, och med stöd härav verkställa den roteindelning, som
bäst synes ägnad att bereda trygghet mot skada av ifrågavarande slag.

Med nu nämnda bestämmelser bör man enligt kommitténs förmenande
kunna räkna med att den för skogseldsläckningen så viktiga frågan örn
bildandet av lämpliga brandförsvarsområden skall vinna en tillfredsställande
lösning. Visserligen är den administrativa indelningen i socknar ursprungligen
gjord helt oberoende av förevarande intressen. Sockengränserna
kunna därför komma att avdela i eldsläckningshänseende sammanhörande
områden. De största olägenheterna härav böra dock kunna övervinnas.
I regel torde man genom mindre jämkningar av brandrotarnas gränser
mellan olika socknar kunna få till stånd en nöjaktig roteindelning. För att
även i gränstrakterna mellan olika län en sådan skall erhållas, utgår kommittén
från att länsstyrelserna därvid i erforderliga fall skola inbördes samråda.

I de av myndigheter och sammanslutningar avgivna utlåtandena hava
några anmärkningar mot skogsbrandkommitténs förslag i denna del icke blivit
framställda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16■

27

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att den föreslagna organisationen
av skogsbrandväsendet, åtminstone såvitt Jämtlands län anginge,
torde föranleda, att länet komme att indelas i ett väsentligt mindre antal brandrotar
än som för närvarande funnes och att de nya brandrotarna i stället
komme att indelas i brandkretsar. Då det vore av den största betydelse för
vinnande av ett effektivt skogsbrandskydd, att sådan brandkretsindelning
företoges på lämpligt sätt och att till brandmästare utsåges för sådant uppdrag
lämpliga personer, ifrågasattes, att länsstyrelse borde tillerkännas beslutanderätt
jämväl beträffande brandkretsindelning och brandmästares tillsättande.
Brandmästare skulle i så fall utses på förslag av vederbörande
Brandfogde och landsfiskal.

Redan enligt gällande rätt äger länsstyrelse, efter kommuns hörande, fritt Departementa •

•• o chefen

bestämma om dess indelning i brandrotar. Kommitténs förslag innebär salunda
ej någon ändring i denna del.

Vad angår frågan om fritagande av kommun från skyldigheten att utgöra
brandrote och om flera kommuners sammanslagning till en brandrote kräves
väl enligt 1914 års lag, att vederbörande kommun eller kommuner därom
gjort framställning, men det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen. I
motsvarande stadgande i det till lagrådet remitterade förslag, som ligger
till grund för 1914 års lag, saknades bestämmelse örn kommunens initiativrätt
i förevarande avseende. Sedan lagrådet anmärkt, att giltiga skäl för ett
dylikt ingrepp i kommunernas rätt icke torde föreligga, ändrades stadgandets
avfattning i överensstämmelse med lagrådets anmärkning. Riksdagen
gjorde ej någon ändring härutinnan. Jag finner ej tillräcklig anledning föreligga
att frångå den ståndpunkt, som sålunda intogs vid tillkomsten av nu
gällande bestämmelser i ämnet. Man torde kunna förutsätta, att kommunerna
i regel skola vara villiga att lämna sin medverkan till en ändamålsenlig
brandroteindelning. Såväl ett fritagande från skyldighet att utgöra
brandrote som en sammanslagning av flera kommuner till en brandrote ligger
i allmänhet i vederbörande kommuns eget intresse. Därtill kommer,
att de ekonomiska spörsmål, som uppstå vid en sammanslagning, äro av
sådan beskaffenhet, att de lämpligen böra lösas genom överenskommelse
kommunerna emellan. Då länsstyrelse har att pröva fråga om kommuners
förening till en brandrote, måste givetvis tillses, att kommunerna träffat erforderliga
anordningar rörande den ifrågasatta brandrotens ekonomiska angelägenheter.

8§-

Denna paragraf är ny och motsvaras i skogsbrandkommitténs förslag
av 8 §.

Genom ifrågavarande stadgande regleras förvaltningen av brandrotes ekonomiska
angelägenheter. Stadgandet, som är avfattat i överensstämmelse med
liknande bestämmelser i 1923 års brandstadga, torde ej kräva närmare motivering.
Här må endast anmärkas, att i kommuner, där särskild jämlikt

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Skogsbrand kommittén.

brandstadgan utsedd brandstyrelse finnes, det ofta torde vara lämpligt att
uppdraga förvaltningen åt denna. För undvikande av förväxling mellan
brandstyrelse, som utses jämlikt brandstadgan, och brandstyrelse, som särskilt
tillsättes enligt förevarande paragraf, torde den sistnämnda böra benämnas
skogsbrandstyrelse.

Närmare bestämmelser om den förvaltande myndighetens åligganden och
befogenheter samt skogsbrandstyrelses sammansättning böra meddelas i
skogsbrandordningen.

9§-

Denna paragraf motsvarar 6 § i 1914 års lag samt 9 § i skogsbrandkommitténs
förslag.

Enligt 6 § i 1914 års lag skall för varje brandrote finnas brandfogde. Denne
väljes av kommunen för en tid av tre år. Om valet skall länsstyrelsen genast
underrättas; och ankommer det på länsstyrelsen att pröva den valdes lämplighet
för uppdraget. Finner länsstyrelsen den valde icke vara lämplig för
uppdraget, skall länsstyrelsen förordna om nytt val. Äro två eller flera
socknar förenade till en brandrote och enas de icke i valet av brandfogde,
äger länsstyrelsen utse den av de valda, som finnes därtill lämpligast. Länsstyrelse
skall tillse, att brandfogdebefattningen varder i stadgad ordning tillsatt,
samt äger vid uppkommen ledighet förordna lämplig person att uppehålla
befattningen, intill dess brandfogde varder vald och godkänd. Befinnes
brandfogde under tjänstgöringstidens lopp icke vidare vara för befattningen
lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom från densamma. För brandfogde
skall utses en suppleant, och gäller ifråga örn denne vad sålunda stadgats
om brandfogde.

I kommittéförslaget har, på sätt redan nämnts, brandfogdeinstitutet såsom
sådant bibehållits. Kommittén har emellertid föreslagit, bland annat, att
rätten att utse brandfogde och suppleant för denne eller, med kommitténs
terminologi, vice brandfogde skall överflyttas å länsstyrelsen, att tiden för
förordnandet skall förlängas till fyra år samt att den som förordnas till brandfogde
eller vice brandfogde skall vara skyldig att åtaga sig uppdraget, såvida
han ej innehaft sådant uppdrag nästföregående fyraårsperiod. Kommittén
anför härom, bland annat, följande.

Med allt fog kan man betrakta brandfogdeinstitutet som den centrala kärna,
kring vilken den nuvarande organisationen för släckning av skogseld är uppbyggd.
Organisationens effektivitet blir av naturliga skäl helt beroende av
brandfogdarnas lämplighet och förmåga. Det är därför av synnerlig vikt,
att till brandfogdar utses endast fullt kompetenta personer, vilka fylla nödiga
anspråk ifråga örn ledaregenskaper, skoglig erfarenhet samt lokal- och personkännedom.

Allvarliga erinringar kunna riktas mot det nu tillämpade systemet vid tillsättande
av brandfogdar. Detta lämnar ej säkerhet för att lämpliga personer
utses. Uppenbara missförhållanden hava därigenom uppkommit. Åtskilliga
förslag, avsedda att undanröja dessa, hava ock framlagts, därav flera
åsyftande en omgestaltning av hela befälsorganisationen. Då emellertid kom -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 16.

29

mittén ansett brandfogdeinstitutet i sig självt vara av sådant värde, att man
bör värna om dess bestånd, har den samtidigt funnit nödvändigt att i första
hand föreslå sådana bestämmelser, att bästa möjliga garantier skapas för
val av kompetenta personer till brandfogdar.

Kommittén förutsätter, att länsstyrelse vid förordnande av brandfogdar
skall rådfråga vederbörande skogsvårdsstyrelse ävensom att sistnämnda myndighet
i sin tur i lämplig utsträckning skall samråda med domänverkets organ
och större enskilda skogsägare.

Av praktiska skäl torde vara lämpligt att, såsom skett i lagförslaget, utsträcka
tjänstgöringsperioden för brandfogde och vice brandfogde från nuvarande
tre till fyra år. Sistnämnda tid är den i regel för kommunala uppdrag
gällande. Då kvalificerad person utsetts till brandfogde, synes önskvärt
att kunna bibehålla honom å befattningen längre än nu är fallet, utan att
dock oskäligt förlänga sagda period.

Skogsbrandkommittén har jämväl behandlat frågan örn erforderligheten
av annat brandbefäl än brandfogde och vice brandfogde samt om igenkänningsmärken.
Härom anför kommittén följande.

Givet är, att brandfogden vid släckning av en större skogseld måste anlita
särskilda biträden för fullgörande av olika specialuppdrag, såsom uppbåd av
släckningsskyldiga, arbetsledning, budskickning, anskaffning av redskap och
proviant m. m. I själva verket har en sådan organisation ofta framtvingats
av nödvändigheten vid utbruten skogseld. Men därmed kan icke behovet av
dylika organisatoriska åtgärder anses vara nöjaktigt tillgodosett. Ty dessa
bliva till största nytta, först när de på förhand vidtagits och varje man instruerats
örn sina åligganden.

Det är därför av vikt att få till stånd och vidmakthålla en funktionärskår,
som står till brandfogdens förfogande. Att meddela föreskrifter härom i lag
synes icke lämpligt. Bättre torde vara att vid skogsbrandordningens utarbetande
överväga behovet av olika slag av underbefäl m. m., och att sedan i
brandordningen införa bestämmelser om deras antal och åligganden, sättet
för deras tillsättande m. m. En anpassning efter de lokala förhållandena kan
därigenom lätt ske. Någon svårighet att bland ortsbefolkningen uppbringa
dylika biträden torde väl i regel icke föreligga.

Med nu nämnda åtgärder torde man kunna utgå från att i den utsträckning,
som över huvud taget är möjlig, lämpliga personer skola komma att
väljas till brandfogdar, samt att funktionärsfrågan vid skogseld i stort skall
tillfredsställande lösas. Under angiven förutsättning har icke ansetts nödvändigt
att framlägga förslag örn inrättande av en permanent brandöverbefälskår
av en eller flera grader.

Nödvändigheten av att brandfogde och vice brandfogde ävensom andra
skogsbrandfunktionärer i tjänsten bära tydliga igenkänningstecken må här
understrykas. Föreskrifter härom inrymmas lämpligen i skogsbrandordningen.
Dessa igenkänningstecken böra såväl för de olika brandrotarna
inom samma län som örn möjligt även länen emellan göras enhetliga.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt i denna
del, har endast länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasatt lämpligheten och nödvändigheten
av att fråntaga kommunerna deras rätt att välja brandfogde och
vice brandfogde. Länsstyrelsen i Malmöhus län bar uttalat betänkligheter
mot förslaget att göra ifrågavarande uppdrag till en medborgerlig plikt under
förmenande, att en mot sin vilja förordnad person icke kunde påräknas utöva

U tlätanden.

30

Kungl. Majlis proposition nr 16.

Departements chefen.

sitt uppdrag med tillbörlig iver och omsorg. Därjämte har från åtskilliga håll
framförts förslag om rätt för vederbörande att avsäga sig ifrågavarande uppdrag
under samma villkor som annat kommunalt uppdrag,

I några utlåtanden har ifrågasatts, att i lagen borde intagas föreskrift dels
därom, att för varje brandrote skulle finnas, förutom brandfogde och vice
brandfogde, jämväl annat erforderligt brandbefäl, dels ock om tjänstetecken.

Till en början må nämnas, att lagrådet vid tillkomsten av 1914 års lag anmärkte,
att därest skyldighet att mottaga brandfogdeuppdrag icke förelåge,
det för lagrådet ingalunda framstode såsom säkert, att lämplig brandfogde i
varje fall skulle kunna erhållas, samt att det allmänna intresse, som den föreslagna
lagstiftningen ville tillgodose, syntes lagrådet väl motivera, att dylik
skyldighet föreskreves. Föredragande departementschefen fann emellertid
lagrådets farhågor överdrivna samt ansåg det i alla händelser icke vara lämpligt
att redan då, innan erfarenhet vunnits, stadga sådan skyldighet.

Såsom kommittén anfört, är det av den största vikt, att brandfogdebefattningarna
tillsättas med för uppdraget lämpliga personer. Betydelsen härav
kommer att bliva än större, om den föreslagna utvidgningen av skogsbrandväsendet
genomföres. En bidragande orsak till att det genom 1914 års lag skapade
skogsbrandväsendet ej erhållit den effektivitet, som varit avsedd, är otvivelaktigt,
att brandbefälet icke alltid varit vuxet sin uppgift. Kommunerna
torde ej i erforderlig utsträckning hava beaktat frågans betydelse. Stundom
lärer hava inträffat, att andra än rent sakliga skäl varit avgörande vid val
av brandfogde. Visserligen skall enligt gällande lagstiftning länsstyrelsen
pröva den valdes lämplighet för uppdraget, men denna bestämmelse torde
på sin höjd förebygga, att uppenbart olämpliga personer förordnas. Skogsbrandkommitténs
förslag, enligt vilket brandfogde och vice brandfogde skola,
efter kommuns hörande, utses av vederbörande länsstyrelse, synes ägnat att
trygga en mera tillfredsställande ordning. Med hänsyn till det stora allmänna
intresse, som ligger bakom ifrågavarande lagstiftning, har jag därför ansett
mig böra biträda detta förslag. Till brandfogde eller vice brandfogde
torde dock endast den böra förordnas, som är mantalsskriven inom vederbörande
kommun. Det bör åligga länsstyrelse att, då sådant förordnande
meddelats, därom genast underrätta kommunen.

En bidragande orsak till att brandfogdebefattningarna ej alltid blivit tillsatta
med lämpliga personer torde hava varit, att befattningarna i regel äro
oavlönade eller endast obetydligt avlönade. I departementsförslagets 11 §,
vartill jag senare återkommer, har upptagits en bestämmelse om rätt för
brandfogde och vice brandfogde att uppbära skäligt arvode. Emellertid torde
enbart denna föreskrift ej vara tillräcklig att hindra lämpliga personer
att undandraga sig uppdraget. Det torde enligt vad erfarenheten visat bliva
nödvändigt att, på sätt kommittén föreslagit, såsom en medborgerlig plikt
föreskriva skyldighet att åtaga sig uppdrag att vara brandfogde eller vice
brandfogde. Rätt att avsäga sig uppdraget torde vidare böra medgivas un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

31

der enahanda förutsättningar som då fråga är om andra kommunala uppdrag.

Jag har ansett mig kunna biträda förslaget, att tjänstgöringsperioden för
brandfogde och vice brandfogde utsträckes till fyra år.

Föreskrifter örn annat brandbefäl än brandfogde och vice brandfogde samt
om tjänstetecken för brandbefälet torde, i den mån sådana föreskrifter finnas
erforderliga, böra, på sätt skogsbrandkommittén föreslagit, intagas i vederbörande
kommuns skogsbrandordning.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 7 § i 1914 års lag samt 10 § i skogsbrandkommitténs
förslag.

I 7 § av 1914 års lag stadgas, att det åligger brandfogde att vaka över att de
till förekommande av skogseld meddelade bestämmelser varda noggrant
iakttagna, att vid skogseld eller överhängande fara därför skyndsamt begiva
sig till brandstället och, där sådant icke tillkommer annan, ordna och leda
släckningsarbetet, samt att till laga beivran anmäla brott mot lagen.

Skogsbrandkommittén, vars förslag endast i allmänna ordalag angiver Skogsbrandbrandfogdes
och vice brandfogdes åligganden, anför härom: kommittén.

Vad beträffar brandfogdes och vice brandfogdes åligganden hyser kommittén
den uppfattningen, att dessa frågor ej böra närmare behandlas i lagen.
Förhållandena i nämnda avseenden måste nämligen i hög grad växla i olika
delar av landet. Tidigare har uttalats, att i lagen endast sådana bestämmelser
böra upptagas, som kunna tilläggas mera allmän giltighet. De föreskrifter,
som därutöver äro nödvändiga, böra inrymmas i en för varje brandrote obligatorisk
skogsbrandordning. Kommittén föreslår därför, att i skogseldslagen
införes ett allmänt stadgande, att närmaste inseendet över brandrotes brandväsen
utövas av brandfogden, med vice brandfogden som ersättare, och att i
skogsbrandordningen skola meddelas föreskrifter rörande brandfogdens och
vice brandfogdens åligganden.

Jag har ansett lämpligt, att i lagtexten något fylligare angiva brandfogdens D&partementsoch
vice brandfogdens allmänna skyldigheter än som skett i skogsbrandkom- cAeMmitténs
förslag. De närmare bestämmelserna härutinnan torde däremot, på
sätt föreslagits, upptagas i vederbörande skogsbrandordning. Erinran härom
göres i 12 §.

Angående brandfogdes befälsrätt vid skogseld stadgas i 16 §.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 15 § i 1914 års lag samt 11 § i skogsbrandkommitténs
förlag.

Kommittén har föreslagit, att kommun, i motsats till vad förhållandet är Skogsbrandenligt
gällande rätt, skall vara pliktig att till såväl brandfogde som vice kommiUénbrandfogde
utgiva arvode för uppdraget. Kommittén anför härom, bland
annat, följande.

Med hänsyn dels till det krävande och ansvarsfulla arbete, som är förenat
med brandfogde- och vice brandfogdeposterna, dels till förpliktelsen

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Utlåtanden.

Departements chefen.

att ställa sig till förfogande för uppdragen i fråga, har kommittén ansett
nödvändigt att sagda befattningshavare av kommunala medel tillerkännas
skäliga arvoden. Några allmänna regler för ersättningarnas utgående torde,
i betraktande av de växlande ortsförhållandena, icke kunna uppställas. Kommittén
vill dock framhålla, att vid bestämmande av arvode befattningens
mer eller mindre krävande natur skall beaktas. Brandfogden bör i varje fall
erhålla gottgörelse för med uppdraget förenade expenskostnader, såsom för
skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton m. m. Bestämmelser om nu ifrågavarande
ersättningar böra införas i skogsbrandordningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att innebörden av det föreslagna
stadgandet torde vara, att arvodet skulle kunna, i likhet med fjärdingsmans
arvode enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmannabestyrets
utgörande, prövas i administrativ ordning, men att länsstyrelsen, då statsbidrag
icke vore ifrågasatt, betvivlade nödvändigheten och lämpligheten av
att undandraga bestämmandet från kommunens eget avgörande. En del
andra länsstyrelser hava allenast påtalat, att föreskrift saknades om på vad sätt
arvode skulle bestämmas, därest kommun icke ansloge arvode eller beslutat
arvode icke vore skäligt. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att arvode
bör prövas och fastställas av länsstyrelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län föreslår, att länsstyrelse tillerkännes rätt att hos kommun göra
framställning örn rättelse samt att, om rättelse icke sker, vidtaga erforderliga
åtgärder för framtvingande av beslut om skäligt arvode.

Jag biträder skogbrandkommitténs förslag, att brandfogde och vice brandfogde
skola åtnjuta skäligt arvode. Likaledes tillstyrker jag, att kostnaderna
härför gäldas av vederbörande kommun. Vid bifall till vad jag i det följande
ämnar föreslå angående bidrag av statsmedel till kommunernas fasta brandberedskapskostnader
kommer dock viss del av sagda arvoden att återinflyta
till kommunkassan. Sådana särskilda med brandfogdebefattningen förenade
utgifter som resekostnader, kostnader för skrivhjälp, postporton och andra
expenser torde ej, på sätt kommittén synes hava avsett, böra inräknas i arvodesbeloppet
utan torde böra ersättas för sig. Skyldighet för kommun att
svara för dylika utgifter torde följa redan av stadgandet i 6 § av departementsförslaget.

Ej heller torde arvodet böra omfatta ersättning för deltagande i släckningsarbete.
Då skogseld utbrutit, bör för deltagande i släckningen brandbefälet
äga åtnjuta gottgörelse enligt samma grunder som annan deltagare i
arbetet. Arvodet skall sålunda endast avse det med brandberedskapen förenade
besväret. Till de grunder, efter vilka ersättning för deltagande i släckning
av skogseld skall utgå, återkommer jag vid 22 §. Enligt vad jag därvid
vill föreslå skall sådan ersättning på samma sätt som nu gäldas av statsmedel.

Bimligen bör det i första hand ankomma på vederbörande kommun att
fastställa arvodesbeloppens storlek. Med hänsyn till det allmänna intresse,
som ligger bakom ifrågavarande lagstiftning, torde emellertid kommuns
beslut om arvode böra underställas länsstyrelsen för prövning och faststäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

33

leise, därvid dock fastställelse ej bör få vägras, med mindre beloppet uppenbarligen
icke är skäligt. Underlåter kommun att bestämma arvode eller
bestämmes arvode till belopp, som uppenbarligen icke är skäligt, bör länsstyrelse
äga möjlighet att åstadkomma rättelse. Bestämmelser av nu angiven
innebörd hava upptagits i 15 §.

12 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 14 § i 1914 års lag samt 8 §
andra stycket, 10 § andra stycket och 18 § första och fjärde styckena i
skogsbrandkommitténs förslag, hänvisas till den allmänna motiveringen.

Den i 12 § andra stycket gjorda uppräkningen avser givetvis ej att uttömmande
angiva vilka bestämmelser, som skola införas i skogsbrandordning,
utan upptager allenast sådana föreskrifter, som synts böra ovillkorligen däri
meddelas.

För förseelse mot skogsbrandordning torde allenast penningböter böra föreskrivas.
Beslut, varigenom skogsbrandordning av kommun antages, torde,
såsom jämväl kommittén i 18 § andra stycket av dess förslag föreskrivit,
böra underställas länsstyrelse för prövning och fastställelse. Bestämmelser
härutinnan ävensom angående påföljd för det fall, att kommun vägrar att
ställa sig till efterrättelse av länsstyrelse meddelad föreskrift beträffande
skogsbrandordning, hava upptagits i 15 § av departementsförslaget.

13 §.

Denna paragraf är ny samt motsvaras i skogsbrandkommitténs förslag av
19 §.

Kommittén anför i sitt betänkande: Skogsbrand Enär

det är av vikt, att fastställande av skogsbrandordning liksom för- kommittén.
ordnande av brandfogde och vice brandfogde bringas till allmän kännedom,
har föreslagits (19 §), att länsstyrelse härom ofördröjligen skall införa meddelande
i länskungörelserna. Därjämte skall vederbörande kommun skyndsamt
ombesörja, att dylik kungörelse införes i den eller de tidningar, vari
kommunala meddelanden för orten i allmänhet införas. Förteckning, upptagande
namn, adresser och telefonnummer å brandfogdar, vice brandfogdar
samt det brandbefäl i övrigt, som jämlikt bestämmelser i skogsbrandordning
kunnat utses, ävensom exemplar av brandordningen skola genom
kommunens försorg finnas för köpare tillgängliga.

Då det av kommittén föreslagna förfarandet för spridande av kännedom Departementsom
brandbefäl och skogsbrandordningar synes ändamålsenligt, har jag an- cAe/en.
slutit mig till kommitténs förslag i denna del.

Paragrafen är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med liknande bestämmelser
i 1923 års brandstadga.

14 §.

Jämväl förevarande paragraf är ny. I skogsbrandkommitténs förslag motsvaras
den av 6 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16.

3

34

Kungl. Mcij:ts proposition nr 16■

Skogsbrand kommittén.

Enligt 6 § första stycket i kommitténs förslag åligger det länsstyrelse, var
inom sitt län, att vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat.
I 6 § andra stycket av samma förslag stadgas, att länsstyrelse vid handläggning
av ärenden, som angå skogsbrandväsendet, må inhämta yttrande av
vederbörande skogsvårdsstyrelse. Kommittén anför härom:

Avsikten härmed är att fastslå, dels att länsstyrelsen i egenskap av länets
högsta skogsbrandmyndighet skall vårda sig örn att ett efter förhållandena
nöjaktigt brandskydd kommer till stånd, dels att styrelsen härvid skall samråda
med skogsvårdsstyrelsen. Sistnämnda institution har som rådgivande
organ ställts vid länsstyrelsernas sida på grund därav, att skogsvårdsstyrelser
finnas inom varje län samt att en verksamhet av förevarande slag bör
ligga deras allmänna uppgift nära. Under dem står en över hela landet utgrenad
personalorganisation med god lokalkännedom rörande såväl skogsegor
som andra i detta hänseende betydelsefulla förhållanden. Deras arbetsområde
innesluter omkring tre fjärdedelar av landets skogsmarksareal.
Av anförda skäl synas skogsvårdsstyrelserna vara för ändamålet lämpliga.

Den föreslagna anordningen må givetvis ej utesluta, att skogsvårdsstyrelse
i sin tur samråder med andra myndigheter eller personer. Kommittén betraktar
som en självklar sak, alt i trakter med stor areal statsskogar samarbete
skall äga rum med domänverkets organ. Den utgår jämväl ifrån, att
större enskilda skogsägare skola höras i dessa angelägenheter.

I detta sammanhang må nämnas, att svenska brandskyddsföreningen i sin
skrivelse till Kungl. Majit hemställt, att Kungl. Majit måtte i cirkulärskrivelse
till länsstyrelserna föreskriva, att dessa skola, var inom sitt förvaltningsområde,
vidtaga åtgärder, varigenom skogseldslagens stadganden, särskilt i vad
de avse det förebyggande brandskyddet, varda mera allmänt kända och iakttagna.

Skogsbrandkommittén har i betänkandet rörande detta ämne anfört följande.

Känt är, att allmänhetens kunskap örn vad jämlikt gällande lagrum skall
iakttagas vid handskande med eld ute å marken oftast är synnerligen bristfällig.
Noggrann kännedom om och efterlevnad av nämnda bestämmelser
äro emellertid förutsättningar för att dessa skola tjäna sitt syfte. Med hänsyn
till det förebygggande brandskyddets utomordentligt stora betydelse för
en begränsning av skadan genom skogseld, ligger det därför vikt uppå, att
åtgärder vidtagas för allmänhetens upplysning i hithörande ting.

Den av skogsvårdsstyrelserna och vissa enskilda sammanslutningar —
främst svenska brandskyddsföreningen och svenska skogsvårdsföreningen —
utövade brandskyddspropagandan torde i detta sammanhang kunna förbigås.
Man har anledning antaga, att denna propaganda, som ligger sagda
organisationers övriga verksamhet nära, utan särskilda förslag från kommitténs
sida framdeles liksom hittills skall bedrivas i erforderlig omfattning.
Vad beträffar länsstyrelserna, äro dessa myndigheters uppgifter huvudsakligen
förlagda till andra områden. Då emellertid länsstyrelse är och alltjämt
bör vara länets högsta skogsbrandmyndighet, anser kommittén att förslag
nu bör framläggas, varigenom bestämmelserna örn skogsbrandskyddet genom
länsstyrelsernas försorg varda mera allmänt kända och iakttagna. Hit
höra åtgärder för allmänhetens fostran till varsamhet med eld genom spri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

35

(lande av kännedom om skogseldslagens stadganden och straffpåföljden för
överträdelser av desamma.

Kungörelser i dessa ämnen böra utfärdas minst en gång varje år vid den
varma årstidens inbrott samt i övrigt vid tillfällen, då faran för skogseld
kan anses överhängande. Visserligen kunna svårigheter uppstå för länsstyrelserna
vid prövning av de omständigheter, som äro av betydelse för
bedömande av behovet av dylika åtgärder. Men kommittén förutsätter, att
länsstyrelserna vid behov skola anlita biträde av skogsvårdsstyrelserna, vilka
med sin över hela landet förgrenade organisation, sin sakkunskap och lokalkännedom
äro väl skickade att lämna erforderliga upplysningar.

Att i lag införa stadgande om länsstyrelsernas skyldigheter i nu ifrågavarande
avseende torde ej vara behövligt eller lämpligt. Däremot finner sig
kommittén böra föreslå, att Kungl. Majit i cirkulärskrivelse ville föreskriva,
att länsstyrelserna, var inom sitt förvaltningsområde och, då så erfordras,
efter hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelse, skola vidtaga åtgärder
av ovan antytt slag.

Mot 6 § första stycket i kommitténs förslag har från åtskilliga håll an- utlåtanden.
märkts, att föreskrift saknades om hur ingripande skulle ske för det fall,
att kommun ej fullgjorde vad länsstyrelse funne erforderligt.

Vad angår kungörandet av brandskyddsföreskrifter hava en del länsstyrelser
upplyst, att de sedan flera år tillbaka plägat årligen genom införande i
länskungörelserna, uppläsning i kyrkorna, anslag i kommunerna, tillkännagivanden
i tidningspressen o. s. v. erinra allmänheten om gällande bestämmelser
i 1914 års lag och uppmana till iakttagande av nödig försiktighet.

Några länsstyrelser hava anfört, att enligt deras förmenande rundradion vöre
ett lämpligare medel för spridande av kännedom i förevarande avseende.

Det under förevarande paragraf upptagna stadgandet om länsstyrelses Departementsövervakningsplikt
har berörts under den allmänna motiveringen till lagfor- Mejeri
slaget. Vad angår den mot kommitténs förslag riktade anmärkningen,
att bestämmelser saknades för det fall, att kommun vägrade att ställa
sig länsstyrelses föreskrifter till efterrättelse, torde jag få hänvisa till 15 § i
departementsförslaget. Beträffande kommitténs förslag örn inhämtande av
yttrande från skogsvårdsstyrelse finner jag väl lämpligt, att länsstyrelse vid
handläggning av skogsbrandärenden begagnar sig av den sakkunskap, som
skogsvårdsstyrelsen representerar. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen
har jag dock ej funnit erforderlig.

Otvivelaktigt är det av stor betydelse, att allmänheten bibringas kännedom
örn de bestämmelser, som gälla för handskande med eld ute i mark, och under
tider, då fara för skogseld är överhängande, erinras örn nödvändigheten av
att iakttaga särskild försiktighet. Likaledes är det av vikt, att bestämmelserna
i skogseldslagen bliva allmänt kända. Jag biträder kommitténs uppfattning
angående lämpligheten av att upplysningar i dessa hänseenden
på lämpligt sätt spridas genom länsstyrelsernas försorg. I vilken
ordning della skall ske torde få bero på vederbörande länsstyrelses eget avgörande.
Någon föreskrift i lagen om skyldighet för länsstyrelserna i förevarande
hänseende synes ej böra intagas. Därest vad jag här uttalat vinner

36

Kiinpl. Maj.ts proposition nr 16■

Skogsbrandkommittén.

statsmakternas gillande, torde detta kunna i annan lämplig form bringas till
myndigheternas kännedom.

15 §.

Förevarande paragraf motsvarar 16 § i 1914 års lag samt 18 § andra
och tredje styckena och 21 § i skogsbrandkommitténs förslag.

Paragrafens bestämmelser i 1 och 2 mom. motiveras av föreskrifterna i
departementsförslagets 11, 12 och 14 §§ angående skyldighet för kommun
att gälda arvode till brandfogde och vice brandfogde, angående obligatorisk
skogsbrandordning samt angående länsstyrelse såsom tillsynsmyndighet över
skogsbrandväsendet. För att dessa föreskrifter skola bliva effektiva har det,
på sätt under nämnda paragrafer anmärkts, ansetts nödvändigt att lagen
upptager stadganden om påföljd för underlåtenhet från kommuns sida att
ställa sig samma föreskrifter till efterrättelse. Stadgandena i fråga överensstämma
med vad för motsvarande fall gäller enligt 14 § lagen den 6 juni
1925 om polisväsendet i riket.

I 3 mom. hava meddelats bestämmelser örn besvärsrätt. De torde i sak
ej innebära någon ändring av motsvarande stadganden i 1914 års lag.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i 1914 års lag och 14 § i skogsbrandkommitténs
förslag.

Enligt 10 § i 1914 års lag skall vid brandstället befälet utövas av brandfogden
eller, om han ej är tillstädes, av kronobetjänt. Har elden antänt eller
hotar den antända allmän skog, skall vederbörande jägmästare, då han kommer
tillstädes, övertaga befälet. Har elden tagit större omfattning, äger länsstyrelse
förordna befälhavare.

Enligt 14 § i kommitténs förslag skall befälet alltid utövas av den brandfogde,
å vars område elden utbrutit, såvida ej särskild befälhavare förordnats
av länsstyrelsen. Kommittén anför härutinnan, bland annat:

Enligt kommitténs mening är det nödvändigt, att initiativet i fråga om
uppbådet av brandmanskap samt ledningen av släckningsarbetet lägges i en
mans hand. Ej ens den omständigheten, att elden hotar att gå in på eller
redan uppkommit å kronomark, får utgöra skäl för en omläggning av befälsföringen.
Som torde framgå av vad redan anförts, anser kommittén, att
brandfogdarna skola utgöra stommen för skogseldsläckningens organisation.
I överensstämmelse härmed blir det också naturligt, att bestämmanderätten
i berörda avseenden samlas hos dessa befattningshavare, som måste vara
kvalificerade därför. Kommittén har i sitt lagförslag upptagit bestämmelser i
sådant syfte. Detta behöver ej innebära något åsidosättande av statens intressen,
då man har rätt antaga, att i trakter, där staten äger stora skogar,
företrädesvis dess tjänstemän komma att utses till brandfogdar.

Vid större skogseld eller då i trakten flera bränder samtidigt uppkommit
kan brandfogden svårligen medhinna att på brandplatsen leda arbetet och
samtidigt handhava uppbåd av folk, proviantering m. fl. angelägenheter.
Härför skall han emellertid hava tillräckligt antal biträden till sitt förfogan -

Kungl. Majlis proposition nr 16■

37

de. Han må följaktligen efter eget omdöme placera sig där, varest han har
de bästa förutsättningarna att leda släckningen, vare sig det blir vid brandplatsen,
en telefonstation etc. Vid mera omfattande släckningsarbete får exempelvis
antagas, att han icke kan lämna högkvarteret, då ledning och organisation
måste förutsättas taga hela hans tid i anspråk. Det är därför olämpligt,
att som nu angives i skogseldslagens 7 §, ålägga brandfogde att skyndsamt
begiva sig till brandstället, så snart eld uppkommit. Detta bör beaktas
vid fastställande av brandfogdes åligganden i skogsbrandordningen.

För att ytterligare bidraga till klarhet i fråga om befälsföringen har jämväl
i lagförslaget stadgats, att, om eld hotar eller berör flera brandrotar, den
brandfogde skall utöva befälet, å vars område elden utbrutit. Övriga brandfogdar
skola i släckningsarbetet vara honom behjälpliga.

Av största betydelse för ett framgångsrikt släckningsarbete är, att befälsfrågan
vid mera omfattande skogseld utan dröjsmål får en tillfredsställande
lösning. Enligt kommitténs förmenande är den nuvarande bestämmelsen, att
länsstyrelse äger förordna särskild befälhavare, nöjaktig. Den bör dock kompletteras
så tillvida, att styrelsen, redan då man har anledning befara, att elden
skall bliva av hotande beskaffenhet, må utfärda sådant förordnande.
Så har skett i här framlagda lagförslag.

Till vissa i 14 § andra stycket av kommittéförslaget upptagna föreskrifter
angående biträde av militär återkommer jag under 18 §.

Ur utlåtandena över förslaget i nu förevarande del må anföras, att länsstyrelsen
i Kristianstads län ansett, att då eld tagit eller befarades taga större
omfattning, landsfiskal borde äga befogenhet att, om han funne det lämpligt,
taga befälet utan att avvakta länsstyrelsens förordnande.

För att en jämlikt ifrågavarande lagförslag tillskapad skogsbrandorganisation
skall fungera så effektivt som möjligt i händelse av skogseld, torde, såsom
kommittén funnit, krävas, att ledningen av eldsläckningen ävensom
därmed sammanhängande åtgärder helt läggas i brandfogdens händer. I
regel bör det sålunda tillkomma brandfogden att utöva högsta befälet. Då
det torde kunna förväntas, att brandfogdebefattningarna framdeles komma
att tillsättas med för uppdraget fullt lämpliga personer, finnes näppeligen
någon anledning att göra undantag för det fall, att skogseld berör eller hotar
allmän skog. I sista hand äger ju alltid länsstyrelsen möjlighet att förordna
särskild befälhavare. På grund härav och då kommitténs förslag i förut återgivna
delar jämväl i övrigt synes ändamålsenligt, har 16 § av departementsförslaget
avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit.

17 §•

Första stycket i förevarande paragraf överensstämmer med 8 § i 1914 års
lag och 12 § i skogsbrandkommitténs förslag.

Andra stycket i paragrafen är nytt. Det motsvaras i kommitténs förslag av
13 § fjärde och sjätte styckena.

Kommittén anför rörande ifrågavarande bestämmelser följande.

Till undvikande av tidsförlust vid släckningsarbetets organisering och ledning
har kommittén i lagförslaget infört en bestämmelse örn skyldighet för

U tlåtanden.

Departementschef
ev.

Skogsbrandkornr:,
ilten.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

innehavare av telefon att vid skogseld eller överhängande fara därför ställa
telefonen till förfogande åt brandfogde eller dem, som hans ärenden gå. I
samma syfte har även föreslagits, att brandfogde må rekvirera de transportmedel,
som för släckningsarbetets behöriga fullgörande kunna visa sig erforderliga.

Utlåtanden. Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig särskilt i denna
del, har järnvägsstyrelsen förklarat sig ej hava något att erinra mot ifrågavarande
bestämmelser, under förutsättning likväl, att järnväg icke ansåges
pliktig att utlåna fortskaffningsmedel eller upplåta telefon, om trafiksäkerheten
därigenom äventyrades. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i annat
sammanhang förklarat sig förutsätta, att brandkår, som tillstädeskommit för
släckning av skogseld, ej finge kvarhållas, om brandkårens befälhavare
ansåge, att brandkåren icke utan risk för det samhälle, där den vore stationerad,
kunde vara borta därifrån.

Bestämmelser liknande de av kommittén föreslagna och i andra stycket
av förevarande paragraf upptagna återfinnas i 1923 års brandstadga. Med
anledning av de erinringar, som gjorts från vissa håll, må anmärkas, att det
utan särskilt stadgande torde vara uppenbart, att den skyldighet att vid
skogseld eller fara därför ställa transportmedel eller telefon till förfogande
ej må så utnyttjas, att därigenom andra lika eller mera berättigade intressen
åsidosättas.

Till frågan om ersättning för begagnande av transportmedel eller telefon
för nu ifrågavarande ändamål återkommer jag under 22 §.

18 §.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 9 § första stycket i 1914 års lag
samt 13 § första och andra styckena i skogsbrandkommitténs förslag.

Förevarande stadgande innebär endast den ändringen i nu gällande bestämmelser,
att bland de personer, till vilka den som upptäcker skogseld kan
meddela underrättelse därom, i överensstämmelse med kommitténs förslag
upptagits jämväl enligt skogsbrandordning tillsatt brandbefäl och hos skogsvårdsstyrelse
anställd person. Genom ändringen avses att öka möjligheten
till ett snabbt ingripande mot elden. Då det, på sätt i det följande skall
närmare beröras, torde böra tillkomma allenast brandfogde att bestämma
om sammankallande av släckningsmanskap, har vidare, likaledes i överensstämmelse
med kommittéförslaget, polisman samt vid skogsstaten och
hos skogsvårdsstyrelse anställda personer, som mottagit meddelande örn
skogseld, ålagts att vidarebefordra underrättelsen till brandfogden. Enahanda
skyldighet torde i skogsbrandordningen böra åläggas brandbefälet.

Andra och tredje styckena i paragrafen motsvara 9 § andra och fjärde
styckena i 1914 års lag samt 13 § tredje stycket kommitténs förslag.

Enligt 1914 års lag åligger det brandfogde, kronobetjänt eller vid skogsstaten
anställd person att, då han erhållit kunskap örn skogseld eller överhängande
fara därför, ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

39

släckning. Dylik kallelse skall av envar utan dröjsmål fortskaffa. Den, som
utövar befäl vid brandstället, skall i mån av behov ytterligare tillkalla släckningssky
bliga.

Kommittén har föreslagit den ändringen härutinnan, att sammankallande Slcogsbrandav
manskap allenast skall ankomma på brandfogden eller ställföreträdare kommltténför
honom. Därjämte har föreslagits skyldighet för brandfogden eller ställföreträdaren
att så fort ske kan underrätta vederbörande polismyndighet.

Det i 1914 års lag upptagna stadgandet örn skyldighet för befälhavare att i
mån av behov tillkalla ytterligare släckningsskyldiga har uteslutits.

Till motivering av sitt förslag har kommittén anfört, att en enhetlig, väl
organiserad ledning vore första villkoret för ett planmässigt släckningsarbete.

Kommittén har därför liksom i fråga om befälsföringen ansett nödvändigt
att initiativet beträffande uppbådet av brandmanskap lades i en mans hand,
nämligen brandfogdens. Vidare anför kommittén:

Skogseldslagen innehåller nu bestämmelser om vissa skyldigheter för polismyndighet
i fråga om sammankallande av manskap och befälsföring. Kommittén
anser, att regler härom ej böra införas i en reformerad lagstiftning.

Däremot har i det nya lagförslaget upptagits en föreskrift (13 §), att brandfogde,
så fort ske kan sedan skogseld uppkommit, skall underrätta vederbörande
polismyndighet, i främsta rummet landsfiskal. Enär länsstyrelsen
är länets högsta skogsbrandmyndighet, synes nämligen lämpligt, att landsfiskalen,
som är styrelsens tjänsteman, snarast möjligt erhåller underrättelse
om utbruten skogseld och kan följa släckningsarbetets fortgång. Härigenom
ernås möjlighet för snabbt ingripande från länsstyiekens sida exempelvis
med förordnande av särskild befälhavare, rekvisition av militärhandräckning
el. dyl. Även kan landsfiskalen biträda med rekvisitioner av folk, proviant,
redskap och transportmedel m. m. A polismyndighet bör givetvis i
första hand ankomma, att ombesörja ordningens upprätthållande, utreda
orsakerna till eldens uppkomst samt åtala överträdelser av lag och skogsbrandordning.
I den mån för sagda myndighet gällande instruktioner ej meddela
bestämmelser härom, bör sålunda en komplettering därutinnan verkställas.

Föreskrift örn att befälhavare i mån av behov skall ytterligare tillkalla
släckningsskyldiga torde ej behöva upptagas i det framlagda lagförslaget.

I överensstämmelse med den ståndpunkt, jag intagit under nästföregående DepartemenUparagraf
i fråga örn brandfogdens uteslutande befälsrätt under själva släck- chefen.
ningsarbetet, synes det mig lämpligt, att jämväl befogenheten att sammankalla
det för arbetets utförande erforderliga manskapet tillkommer allenast brandfogden.
Ej heller i övrigt har kommitténs förslag i förevarande delar givit
mig anledning till erinran. Departementsförslaget har därför utformats i
nära anslutning till vad kommittén föreslagit. Den genomgång och eventuella
komplettering av gällande polisinstruktioner, som kommittén ifrågasatt,
torde icke behöva i detta sammanhang verkställas.

Fjärde stucket, som är lika lydande med 9 § tredje stycket i 1914 års lag,
motsvarar 13 § femte stycket i kommittéförslaget.

40

Kungl. Majis proposition nr 16.

Femte stycket i förevarande paragraf motsvarar 9 § femte stycket i 1914
års lag samt senare delen av 14 § andra stycket i kommitténs förslag.

Enligt nämnda stadgande i 1914 års lag skall befälhavare, om eld tagit sådan
omfattning, att släckningsmanskap i större antal erfordras, hos länsstyrelse
begära militärhandräckning.

Bestämmelser om militärhandräckning vid skogseld återfinnas i förordningen
den 31 december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal
till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra
dylika ändamål, vilken förordning ändrats genom kungörelserna den 16 september
1932 (nr 450) och den 30 december samma år (nr 600). Genom
nämnda förordning stadgas i huvudsak följande.

Erfordras militärhandräckning för släckning av mera betydande brand,
ma militär personal därtill användas på begäran direkt av civilmyndighet.
Behörig att begära militärhandräckning är länsstyrelse, var inom sitt län. Är
skyndsamhet av nöden och kan länsstyrelses medverkan för handräcknings
erhållande icke utan fara eller större olägenhet avvaktas, må dock polischefen
i orten ävensom landsfogden i vad rör hans tjänstgöringsområde samt
statspolisintendenten direkt hos vederbörande befälhavare begära militärhandräckning.
Begäran om sådan handräckning från armén skall ställas
till vederbörande arméfördelningschef, militärbefälhavaren på Gotland, militärbefälhavaren
för Övre Norrland eller chefen för Östra brigaden eller, i
vad angår de i Vaxholms och Karlskrona fästningar förlagda trupperna,
kommendanten. Erfordras militärhandräckning från sjöstyrka eller från
till marinen hörande fartyg, som icke ingår i siöstyrka, skall''begäran ställas
till sjöstyrkans eller fartygets befälhavare. Möter hinder, att sådan begäran
ställes till i det föregående nämnd befälhavare, eller skulle därav förorsakas
dröjsmål, som medför fara, må civilmyndigheten i stället rikta sin framställning
till regementschef eller befälhavare för annat självständigt förlagt truppförband
eller till chef för till sjöstyrka hörande fartyg eller, då flera självständigt
förlagda truppförband finnas å samma ort. till platsbefälhavaren
eller den, som eljest är högsta militärbefälhavare på stället, vilken i så fall
bestämmer om handräckningens utgående ur de inom orten förlagda truppförbanden.
örn särskild skyndsamhet är av nöden, är ock befälhavare för
vakt skyldig att, till den utsträckning vakttjänstens upprätthållande medgiver,
lämna handräckning. Då fråga uppstår örn anlitande av militärhandräckning
bör, där så kan ske, civilmyndigheten, innan handräckning begäres,
samråda med den militära befälhavaren om de åtgärder, som äro erforderliga.
Framställning örn handräckning bör ske skriftligen eller, då så icke kunnat
ske, snarast möjligt bekräftas genom .skrivelse till den militära myndighet,
hos vilken handräckningen begärts. Göres framställning om biträde vid släckning
av mera betydande brand av annan myndighet än den, som enligt vad
nu nämnts därtill är behörig, eller av enskild person, får sådant biträde lämnas,
örn vederbörande, vare sig genom på förhand gjord eller vid tillfället
lämnad utfästelse, förbundit sig gottgöra skada eller förlust å persedlar och
material samt övriga kostnader, som kunna uppstå vid lämnande av sådant
biträde, eller, där dylik utfästelse ej lämpligen kan erhållas, befälhavaren
finner det vara oundgängligen erforderligt, att militärhandräckning lämnas.

Skogsbrand- Kommittén har föreslagit införandet av bestämmelser, som möjliggöra
användning av militär personal även för annat skogsbrandskydd än direkt
eldsläckningsarbete. Kommittén anför, bland annat, följande.

Kunni. Maj.ls proposition nr Vi -

ii

De föreskrifter, som gälla ifråga om användande av militärhandräckning
för direkt bekämpande av brand, synas, vad skogseldsläckning beträffar,
i stort sett vara tillfredsställande, örn brandskyddet ordnas i överensstämmelse
med de här framlagda förslagen, torde släckningen i regel kunna
ombesörjas med kommunernas egna resurser. Endast då elden hotar att
bliva dessa övermäktig, torde nian som hittills behöva anlita militär.

Ehuru på annat håll stadgas om användning av militär vid släckning av
brand, har kommittén i kompletterande syfte i sitt lagförslag (14 §) infört
en bestämmelse, att länsstyrelse, då elden tagit eller befaras taga större omfattning,
må rekvirera den militärhandräckning, som kan erfordras.

Ävenså har kommittén funnit erforderligt, att länsstyrelse, under tid av
hotande eldfara för skogen eller då skogseld utbrutit, må kunna rekvirera
militärt biträde för bevakningsändamål och liknande, varmed avses militärt
flyg för spaning efter eldsutbrott, rekognoscering av brandområden under
pågående släckning, transporter till och från brandplats i väglös trakt m. m.
Stadgande härom har införts i det nya lagförslaget. En sådan uppgift synes
icke ligga flygvapnets verksamhet främmande. Brandspaningar o. dyl. böra
i stor utsträckning kunna ske i form av övningar.

Då släckningsmanskapet utgöres av både militär och civil personal, hyser
kommittén den uppfattningen, att särskild befälhavare bör förordnas avlänsstyrelsen.

Kommittén vill i nu avhandlade spörsmål till sist uttala, att biträde av
militär måste, med hänsyn till bland annat tillgången å fälttelefon, radio
och annan signalmateriel samt flyg m. m., anses vara av synnerligen stort
värde vid släckning av .skogseld.

I förevarande sammanhang må tillika nämnas, att svenska brandskyddsföreningen
i sin skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Majit måtte
bemyndiga länsstyrelserna att vid hänvändelse till vederbörande arméfördelningschef
få disponera en lämplig officer som sambandsofficer i skogsbrandfrågor
med sagde chef.

Kommittén har i sitt betänkande härom anfört följande.

Enligt kommitténs mening bör, som redan antytts, rekvisition av militärbiträde
vara en sista utväg, som ej får missbrukas. Detta bör emellertid icke
utesluta, att förberedelser för militärt ingripande i god tid vidtagas. Kommittén
har därför velat föreslå, att länsstyrelse, för underlättande av effektiv
användning av militär, skall äga alt hos vederbörande arméfördeiningschef
begära att få disponera en i skogseldsläckning kunnig officer som sambandsofficer
med sagde chef. Sambandsofficerens uppgift bör vara att, i samråd
med länsstyrelsen och släckningsbefälet, bedöma behovet av militärhjäip,
dennas art och omfattning samt att träffa anstalter för kontingentens insättande,
radio- och telefonförbindelsers upprättande, proviantering m. m.
Härmed vinnes att vederbörande militärbefälhavare blir fullt insatt i läget
på brandplatsen och erhåller klara direktiv beträffande kontingentens uppgift,
samtidigt med att länsstyrelsen verkställer rekvisition. Härigenom
torde tidsspillan och missförstånd kunna undvikas.

Chefen för generalstaben och chefen för flygvapnet hava i avgivna utlåtanden
förklarat sig icke hava något att erinra mot kommitténs förslag angående
militärhandräckning i vissa fall vid skogseld eller överhängande fara
därför. Chefen för flygvapnet erinrar dock örn att i omförmälda förordning
den 31 december 1915 bestämmelser saknas örn rekvisition av sådan band -

U (låtanden.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

räckning från flygvapnet och att alltså kompletterande bestämmelser härutinnan
erfordras. Militärbefälhavaren för övre Norrland, vilken avgivit yttrande
i ärendet, har anmärkt, att de föreslagna lagbestämmelserna voro för
allmänt hållna samt att militär personal icke borde få anlitas för transporter
till och från brandplats eller för efterbevakning. Kommendanten i Bodens
fästning och chefen för Norrbottens regemente, vilka jämväl avgivit yttranden
i ärendet, hava gjort gällande, att militär personal, med hänsyn till den
knappt tillmätta övningstiden, endast borde få användas för släckning av
skogseld och ej för sådana ändamål som bevakning, spaning, transport och
eftersläckning.

Av övriga myndigheter och sammanslutningar, som uttalat sig särskilt i
denna del, har länsstyrelsen i Gotlands län framhållit önskvärdheten av att
militär personal finge anlitas för släckning av skogseld jämväl dä så kunde
anses ändamålsenligt på grund av militärförläggnings närbelägenhet eller
andra dylika omständigheter.

Vad angår svenska brandskyddsföreningens hemställan om rätt för länsstyrelse
att erhålla en sambandsofficer i skogsbrandfrågor anför chefen för
generalstaben:

Jämlikt förordningen den 31 december 1915 bör, då behov av militär
handräckning för skogseldsläckning inträder, samråd beträffande erforderliga
åtgärder äga rum mellan den begärande civilmyndigheten och vederbörlig
militärbefälhavare. Svenska brandskyddsföreningens förslag, att
länsstyrelse skall äga att hos arméfördelningschef begära att få disponera
en i skogseldsläckning kunnig officer såsom sambandsofficer måste anses i
väsentlig grad bidraga till att underlätta ett dylikt samråd.

Av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap verkställd utredning
har givit vid handen, att även ur den ekonomiska krigsberedskapens
synpunkt inrättandet av en militärassistentbefattning vid länsstyrelserna är
nödvändig. Det torde under sådana förhållanden kunna sättas i fråga örn
icke åt nämnda befattningshavare bör uppdragas jämväl de uppgifter, som
enligt svenska brandskyddsföreningens förslag skulle tillkomma en till länsstyrelsens
förfogande endast för visst tillfälle ställd sambandsofficer. Ett
förverkligande av förslaget i nu antydd riktning — vilket givetvis förutsätter,
att militärassistenten bibringas viss utbildning i skogsbrandskydd — synes
medföra avsevärda fördelar av såväl ekonomisk som militär och eldsläckningsteknisk
natur. Icke oväsentliga kostnader torde kunna inbesparas till
följd av den större planmässighet ifråga örn militärkontingenters transport
och underhåll, som kan uppnås genom i god tid vidtagna förberedelser av
en om den beslutande myndighetens avsikter på ett tidigit stadium väl
orienterad officer. Härtill komma de betydligt större möjligheterna för militärassistenten
att riktigt bedöma behovet av militärt biträde samt tidpunkten
för och varaktigheten av dylik hjälp, faktorer, som äro av största betydelse
icke minst ur försvarsväsendets synpunkt. Intill dess beslut rörande
militärassistentbefattningarna kan hava fattats, är intet att erinra mot förslaget
örn sambandsofficer hos länsstyrelse, under förutsättning att i förekommande
fall därav föranledda kostnader icke påföras anslag under fjärde huvudtiteln.

Departements- Användningen av militär för eldsläckning och dylika ändamål synes
chefen. liksom hittills böra regleras i särskild författning. I skogseldslagen torde, på

Kungl. Maj.ts proposition nr lö -

fö

samma sätt som för närvarande sker, böra allenast angivas de fall, då med
hänsyn till eldfaran skyldighet att göra framställning örn militärhandräckning
bör åvila vederbörande brandbefäl. I anslutning till vad skogsbrandkommittén
föreslagit synes nuvarande bestämmelse i 9 § femte stycket av
1914 års lag, att sådan handräckning skall av brandbefälhavare begäras hos
länsstyrelsen, då elden tagit sådan omfattning, att släckningsmanskap i större
antal erfordras, böra på det sätt jämkas, att skyldighet i angivna hänseende
förklaras skola åvila brandfogde eller, då annan utövar befälet, denne,
ej blott örn elden redan tagit utan även örn den hotar att taga större omfattning.
Framställning om påkallande av militärhandräckning torde vidare
ej behöva ovillkorligen göras hos länsstyrelsen utan synes kunna ske
även hos annan civilmyndighet, som — enligt vad särskilt är föreskrivet —
äger behörighet att begära dylik handräckning. I överensstämmelse med
vad nu anförts har 18 § femte stycket av departementsförslaget avfattats.
De civilmyndigheter, som nyss omförmälda behörighet för närvarande tillkommer,
äro, på sätt framgår av den tidigare redogörelsen, redovisade i 1915
års förordning angående användande av militär personal till upprätthållande
av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål. Det
i sagda förordning upptagna stadgandet, att militär personal må användas
för släckning av mera betydande brand, torde, om den föreslagna ändringen
av skogseldslagen bifalles, böra jämkas till närmare överensstämmelse
med denna lag. Skogsbrandkommitténs förslag, att länsstyrelse skall äga
rätt att vid skogseld eller överhängande fara därför från militärmyndigheterna
rekvirera erforderligt biträde för spaningsändamål och liknande synes
i samband därmed — likaledes genom jämkningar i 1915 års förordning —
kunna tillgodoses. Att, på sätt kommittén föreslagit, införa dylika bestämmelser
i skogseldslagen finner jag nämligen, i anslutning till den ståndpunkt
jag här förut intagit, icke lämpligt.

Vad angår framställningen örn rätt för länsstyrelse att få disponera en i
skogseldsläckning kunnig officer som sambandsofficer med vederbörande
arméfördelningschef synes densamma enligt vad chefen för generalstaben
erinrat äga visst samband med den i annat sammanhang Kungl. Maj:t underställda,
på prövning beroende frågan örn inrättande av militärassistentbefattning
vid länsstyrelserna. Då det torde kunna antagas, att sagda fråga
blir föremål för avgörande inom en nära framtid, synes med ställningstagandet
till spörsmålet om sambandsofficeren böra anstå i avbidan därå.

19—21 §§.

Dessa paragrafer äro lika lydande med 11—13 §§ i 1914 års lag. De motsvara
15—17 §§ i skogsbrandkommitténs förslag. Enligt 17 § av nämnda
förslag skulle en skärpning av gällande bestämmelser äga rum så tillvida,
atl eldsläckningsskyldig, som ägde giltigt skäl att avlägsna sig från brandställe,
likväl ej skulle få lämna detta förrän efter anmälan. Då emellertid
en dylik bestämmelse synts kunna understundom komma sitt medföra onö -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

diga svårigheter och leda till obilliga resultat, har densamma ej upptagits i
departementsförslaget.

22 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser angående ersättning för deltagande
i släckning av skogseld, motsvarar 17 § i 1914 års lag och 20 § i
kommittéförslaget. Då den här berörda frågan blivit föremål för större uppmärksamhet
än kanske något annat spörsmål i skogseldslagen, torde densamma
få i det följande tämligen ingående behandlas.

Som redan nämnts, bestridas för närvarande de med släckningsarbetet
förbundna kostnaderna av statsmedel. Statsverkets utgifter för ändamålet
hava åtskilliga år uppgått till betydande belopp. Förslag hava väckts örn
ändrade eller i varje fall närmare fixerade grunder för utbetalande av ersättning
för deltagande i eldsläckning. Jag skall till en början redogöra för
gällande bestämmelser om dylik ersättning samt deras tillkomst och tilllämpning.

I 17 § av 1914 års lag föreskrives, att den, som deltagit i eller på annat
sätt varit verksam för släckning av skogseld, må kunna, efter ty skäligt prövas,
av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom
ersättning för skada till följd av arbetet. Brandfogden eller annan, som
utövat befälet vid brandstället, äger till länsstyrelsen avgiva förslag rörande
tilldelande av ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit
till honom, skall han med eget yttrande överlämna ärendet till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall pröva förslag eller framställning, som nu sagts, samt
till vederbörande utanordna dem tillerkända belopp. Klagan över länsstyrelsens
beslut må ej föras.

Redan 1868—1870 års skogskommitté hade framkommit med förslag örn
ersättning i vissa fall för deltagande i släckning av skogseld. Den, som vid
skogseld företrädesvis utmärkt sig eller verksamt främjat släckningsarbetet,
skulle, där förhållandet hos länsstyrelsen styrktes och denna myndighet så
prövade skäligt, kunna tillerkännas vedergällning efter förtjänst, dock med
högst 25 kronor.

I ett av domänstyrelsen år 1890 framlagt förslag till förordning angående
åtgärder till förekommande eller hämmande av skogseld överlämnades åt
kommunerna att besluta örn gottgörelse åt släckningsmanskapet. I motiven
till förslaget framhölls, hurusom skälig ersättning uti ifrågavarande avseende
måste — då släckningsarbetet tyngst drabbade personer, som själva
ej ägde skog — anses vara betingad av billighet och även ägnad att skapa
större beredvillighet att skynda till brandstället.

1903 års riksdag, som i skrivelse till Kungl. Majit den 15 maj nämnda år
anhöll om framläggande av förslag till lag, innefattande ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning av skogseld, framhöll därvid,
bland annat, att även örn man ansåge släckning av skogseld utgöra en angelägenhet
av den beskaffenhet, att det fortfarande borde vara en allmän
medborgerlig förpliktelse att däri deltaga, det borde erkännas, att fullgöran -

Kungl. Maj:ts proposition nr lö -

te

det av denna förpliktelse mången gång kunde vara mycket betungande. Billighetsskäl
syntes därför tala för att personer, vilkas medverkan krävdes
för släckning av skogseld utan att de därav själva hade intresse, skulle kunna
tillerkännas ersättning för sitt arbete och sin tidspillan.

Norrländska skogsvårdskommilténs lagförslag upptog ett stadgande
(§ 9) av innehåll, att den, som deltagit i släckning av skogseld, skulle kunna,
efter ty skäligt prövades, bekomma ersättning eller särskild belöning därför.
Förslag i sådana avseende skulle uppgöras av en i närmare angiven ordning
tillsatt nämnd samt prövas av länsstyrelsen, som ock hade att till vederbörande
utanordna beloppen. Dessa skulle utgå av statsmedel utom i den
mån, enligt vad därom funnes särskilt stadgat, skogsvårdsavgifter finge därför
tagas i anspråk. Kommittén, som ansåg det utgöra en allmän medborgerlig
förpliktelse att deltaga i släckning av skogseld, anförde i motiveringen
till nämnda stadgande, bland annat:

I likhet med vad 1903 års riksdag uttalat anser kommittén gottgörelse endast
böra utgå i den mån deltagandet i eldsläckningsarbetet kan anses hava
verkat i ena eller andra avseendet betungande. Härav följer dels att den,
som på grund av sin egenskap av ägare till skog i eldens närhet eller eljest
haft direkt personligt intresse av eldens släckande, icke bör bekomma ersättning
för sina besvär och omkostnader i förevarande avseende och dels
att sådan ersättning ej heller bör utgå till den, som exempelvis till följd av
sina förmögenhetsförhållanden icke bör anses hava blivit betungad genom
sina uppoffringar i samma hänseende. Kommittén har även ansett lämpligt,
att i lagen beredes möjlighet för utdelande genom Konungens Befallningshavande
av särskild belöning till den, som vid släckning av skogseld
ådagalagt synnerlig rådighet och nit, ävensom att en sådan belöning skulle
kunna tilldelas jämväl annan än den, som kan anses av deltagandet i släckningsarbetet
betungad, samt utgå med belopp, som må överstiga skälig gottgörelse
för de olägenheter, vederbörande tillskyndats genom sitt deltagande
i släckningen. Dessa belönings- och ersättningsbelopp böra i stor utsträckning
bekostas av statsmedel, vilka för sådant ändamål torde böra ställas till
Konungens Befallningshavandes förfogande. Det kan nämligen icke förnekas,
att ett statsintresse ligger bakom hela ifrågavarande lagstiftning, ett statsintresse
så stort, att det väl motiverar en fördelning på landet i dess helhet
av dessa kostnader. Emellertid sammanhänger samma lagstiftning på ett
intimt sätt med de intressen, som föranlett upptagandet av skogsvårdsavgifter.
Av sist anförda skill torde rimligen kunna ifrågasättas att av skogsvårdsavgifterna
viss del reserveras för att möta utgifter av nu ifrågavarande slag,
och synes kommittén härutinnan lämpligt att 3 procent av de skogsvårdsavgifter,
som tillkomma landstingsområde, avsättas till en fond under skogsvårdsstyrelsens
förvaltning, därur på rekvisition av Konungens Befallningshavande
tillhandahållas de belopp, som erfordras till ersiittning flir deltagande
i eldsläckning å enskild skog, dock med Kungl. Majit öppen lämnad rätt
att i förekommande fall förklara, att ytterligare avsättning till dylik fond
tillsvidare icke skall ske.

I det av Kungl. Maj:t vid 1914 års senare lagtima riksdag framlagda förslaget
till skogseldslag hade de två första punkterna i 17 § följande lydelse.

»Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av
skogseld, må tillerkännas ersättning för skada till följd av arbetet. Ilar detta

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

varit mycket betungande eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må
även ersättning eller särskild belöning för arbetet honom tilldelas.»

I övrigt var paragrafen likalydande med motsvarande stadgande i 1914
års lag. Paragrafen innehöll dock tillika bestämmelse därom, att kostnaden
skulle bestridas av statsmedel, i den män ej andra medel ansloges för ändamålet.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen, bland annat,
följande.

Vad kommittén härutinnan (beträffande ersättning i vissa fall för deltagande
i släckning av skogseld) föreslagit, finner jag mig kunna i huvudsak
biträda. Dock har jag ansett nödigt alt något förtydliga de föreslagna bestämmelserna.
Såsom förut framhållits uppfattar jag, liksom kommittén,
arbetet med släckning av skogseld såsom en allmän medborgerlig plikt, som
icke utan vidare bör grunda rätt till anspråk på ersättning. Å andra sidan
måste det anses med rättvisa och billighet förenat, att då arbetet för släckningen
varit i väsentlig grad betungande eller eljest särskilda omständigheter
föreligga, ersättning eller särskild belöning utbetalas, liksom det även torde
kunna anses påkallat, att ersättning lämnas för under släckningsarbetet liden
skada, exempelvis förstörelse av klädespersedlar och redskap. Härvid är även
en praktisk sida av saken att beakta, nämligen den, att utsikten till någon ersättning
kan verka såsom sporre till större beredvillighet. Ett med denna
mening överensstämmande innehåll har givits åt det omarbetade förslagets
14 §. Såsom exempel på »särskilda omständigheter» må nämnas: att personer,
som icke äro släckningsskyldiga, biträtt, att mindre bemedlade genom
deltagande i släckningsarbetet gått miste om arbetsförtjänst, att släckningsmanskap
visat prov på särskilt nit och rådighet, att långvarig eftersläckning
och därmed förenad vakthållning varit nödvändig o. s. v. Att stadga en ovillkorlig
rätt till ersättning eller belöning under de av mig angivna förutsättningarna
torde emellertid icke vara lämpligt, utan har åt Kungl. Maj:ts befallningshavande
överlämnats att i varje särskilt fall pröva och avgöra, huruvida
ersättning eller belöning bör utgå eller ej. Har den, som varit verksam
för släckningen, haft direkt personligt intresse därav, bör ersättning eller belöning
naturligtvis icke utgå. Ersättning eller särskild belöning för militärens
deltagande i släckningsarbetet synes icke böra förekomma, men gottgörelse
för transportkostnader samt för skadade eller förkomna effekter torde, såsom
hittills brukats, komma att, efter rekvisition från vederbörande truppbefälhavare,
gäldas av allmänna medel.

I stället för det av kommittén förordade sättet för uppgörande av förslag
till dylik ersättning eller belöning har nu föreslagits ett mindre omständligt
sätt att ordna frågan.

I likhet med kommittén anser jag ett så stort statsintresse ligga bakom
hela ifrågavarande lagstiftning, att detsamma väl motiverar, att nu ifrågavarande
kostnader ersättas av allmänna medel. Att fördela dessa kostnader
bland ägarna av den för eldfaran utsatta, men räddade skogen vore
måhända det riktigaste; men en rättvis dylik fördelning torde oftast vara nära
nog omöjlig att åstadkomma. Vad kommittén anfört i fråga örn lämpligheten
att använda en del av skogsvårdsavgifterna till bestridande av nu ifrågavarande
kostnader må vara värt beaktande, och det låter väl tänka sig, att
en ändring i sådant syfte vidtages i gällande förordning örn skogsvårdsavgifter.
Emellertid har jag icke ansett mig böra i detta sammanhang framlägga
något förslag härom.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ki -

ll

Vid propostionens behandling inom sammansatta lag- och jordbruksutskottet
erhöll första punkten i 17 § sin nuvarande lydelse. Utskottet förklarade,
att det ansett sig böra föreslå vissa ändringar i Kungl. Maj:ts förslag.
Rätten till ersättning eller belöning för deltagande i släckningsarbete hade
utskottet av hänsyn till vikten, att åt stadgandet bereddes största möjliga
effektivitet, funnit böra i någon mån utvidgas. Den inskränkning i länsstyrelsens
prövningsrätt, som innefattades i Kungl. Maj:ts förslag, hade därför
i utskottets förslag uteslutits och bedömandet av ersättningsanspråk hade alltså,
på sätt kommittén föreslagit, överlämnats till länsstyrelsen utan annat förbehåll
än som följde av orden »efter ty skäligt prövas». Förslagets bestämmelse
om rätt till ersättning för liden skada hade utskottet ansett böra bibehållas
och borde, enligt utskottets mening, anspråk på dylik ersättning prövas
i samma ordning och efter samma grunder som övriga frågor örn gottgörelse
enligt detta lagrum. Utskottets förslag blev i denna del efter sammanjämkning
godkänt av riksdagen.

Utskottet hade jämväl föreslagit, att i 17 § borde intagas föreskrift örn kommuns
befogenhet att anslå medel för ifrågavarande ändamål, men detta förslag
vann ej riksdagens bifall.

I cirkulär den 5 mars 1920 (Sv. förf. sami. nr 80) till länsstyrelserna angående
ersättande av kostnader för militärhandräckning för släckning av
skogseld har föreskrivits, att i de fall, då länsstyrelse förordnat om militärhandräckning
för släckning av skogseld, alla de särskilda kostnader, som till
följd av handräckningen förorsakats kronan —- såsom gottgörelse för kontingentens
transporterande till och från brandstället samt förläggning därstädes,
av handräckningen föranledda merkostnader för kontingentens förplägnad,
traktamentsersättning i förekommande fall åt officerare och underofficerare,
vilka själva hade att bekosta förplägnad eller logi, ersättning för kronan tillhöriga
effekter, som förlorats eller skadats, samt telefonutgifter och andra
expensutgifter m. m. — skulle av länsstyrelsen till vederbörande utanordnas
enligt av arméförvaltningen respektive marinförvaltningen granskade och
godkända räkningar ävensom i sammanhang därmed avföras å det under
nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till släckning av skogseld.

Utgifterna under nyssnämnda anslag hava utgjort:

1919.........

....... 93.071

kronor

1927/28........

1920 ........

....... 39,899

»

1928/29........

.... 4,476

»

1921........

....... 211,641

»

1929/30........

.... 8,816

»

1922 ........

....... 53,477

»

1930/31........

.... 64,543

»

1923 Vi—3% ■

....... 2,873

»

1931/32........

5,665

»

1923/24 .....

....... 3,722

»

1932/33........

.... 23,373

»

1924/25 ......

....... 10,402

»

1933/34........

.... 576,820

»

1925/26 ......

....... 83,014

»

1934/35 ........

.... 119,300

»

1926/27 ......

....... 23,485

»

Riksdagens

revisorer hava

i sin berättelse örn den år

1934 av dem

verk-

ställda granskningen av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd
m. m. anfört, bland annat:

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

Skogsbrand kommittén.

Den huvudsakliga anledningen till att nu ifrågavarande anslag i så betydande
grad överskridits under budgetåret 1933/1934 är givetvis att söka i
de talrika och förödande skogseldar, vilka sommaren 1933 hemsökte särskilt
det nord- och mellansvenska skogsområdet. En bidragande orsak till
berörda överskridande torde även hava varit, att anslaget i stor utsträckning
kommit att användas till beredande av ersättning i sådana fall, då
gottgörelse av statsmedel icke rimligen bort ifrågakomma.

Revisorerna, som tagit del av ett flertal länsstyrelsers beslut angående
utbetalande av ersättning vid släckning av skogseld, hava härvid iakttagit,
att olika principer tillämpats. Vissa länsstyrelser hava sålunda ansett, att
enligt grunderna för 17 § i 1914 års lag stadgandet icke vore avsett att bereda
markägare ersättning för hans kostnader för skyddande av sin egendom
och på grund härav funnit sig icke kunna tillerkänna gottgörelse åt sådan
ägare eller annan, som haft direkt personligt intresse av eldens släckande,
medan däremot andra länsstyrelser i sådana fall utbetalat full ersätlning.
Detta förhållande torde hava sin grund i att någon direkt ledning för länsstyrelsernas
prövning i fråga om ersättning eller belöning av statsmedel icke
lämnats genom 1914 års riksdags beslut i ämnet. Särskilt anmärkningsvärt
måste dock revisorerna finna, att Stockholms stad och Ulricehamns stad
kunnat beredas ersättning för deltagande i släckning av skogsbrand å nämnda
städer tillhörig skog. Enligt revisorernas mening bör ersättning icke utgå
till skogsägare, vars skog antänts eller hotats av skogsbranden, för deras
personliga insatser i släckningsarbetet. Likaså torde anhöriga till nu nämnda
personer, som hava intresse av eldens hämmande, icke böra erhålla ersättning.
Huruvida gottgörelse i övrigt bör beredas skogsägare för kostnader
i anledning av skogsbrand, exempelvis för lejning av manskap, torde
böra göras till föremål för prövning i varje särskilt fall, varvid hänsyn särskilt
bör tagas till vederbörandes förmögenhetsförhållanden samt huruvida
vederbörande driver yrkesmässig skogsrörelse.

Enär deltagande i släckning av skogseld är att anse såsom en allmän medborgerlig
plikt, torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida ersättning över
huvud taget bör utgå till den, som under allenast kortare tid deltagit i eldsläckningen.

Enär numera skogsbrandförsäkring i stor utsträckning förekommer — sålunda
kan nämnas, att i september år 1934 cirka 60,000 eller i runt tal en
fjärdedel av landets skogsägare brandförsäkrat sina skogar — vill det synas
revisorerna, att brandförsäkringsbolagen böra deltaga i kostnaderna för
släckning av skogseld, som antänt eller hotat antända brandförsäkrad skog.

Med anledning av vad sålunda förekommit har 1935 års riksdag, på sätt
inledningsvis omnämnts, i skrivelse nr 279 anhållit, att Kungl. Majit ville taga
under övervägande vad revisorerna anfört i fråga om ersättning vid släckning
av skogseld samt beträffande kostnaderna därför.

Skogsbrandkommittén har ej föreslagit några mera genomgripande förändringar
i gällande bestämmelser å förevarande område. Kommittén anför:

Kommittén vill framhålla, att någon direkt ledning för länsstyrelses prövning
ifråga om ersättning eller belöning av statsmedel icke lämnats genom
riksdagens beslut. Vid tillämpningen av nu ifrågavarande paragraf torde
dock böra gälla, att gottgörelse ej skall utgå till den, som haft personligt
intresse av släckningsarbetet. Därjämte lärer länsstyrelse böra beakta, att
ej genom för stor rundhänthet den grundläggande uppfattningen om skyl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

49

digheten att deltaga i sådant arbete som en medborgerlig plikt varder avtrubbad.

Enligt kommitténs uppfattning böra nuvarande stadganden i ämnet även
fortsättningsvis i princip tillämpas. Det är emellertid önskvärt, att mera
tydligt utsiiges att jämväl ägare av transportmedel, som nyttjats vid släckning,
må kunna erhålla gottgörelse. Härom har en bestämmelse införts i
det nya lagförslaget (20 §). De väsentligt olika synpunkter å grunderna för
utbetalande av ersättningar, som framlagts, giva vid handen, att det icke
är möjligt att lagfästa mera detaljerade, efter de skiftande ortsförhållandena
anpassade bestämmelser. De lokala kraven torde bäst tillgodoses genom att
länsstyrelserna alltjämt meddela sådana föreskrifter.

Givet är, att som släckningsarbete skall räknas ej blott åtgärder för eldens
begränsande utan även arbete med eftersläckning samt sådan vakthållning
å brandplats, som av befälhavare beordras.

Särskilt i de södra och mellersta delarna av landet har ej sällan inträffat,
att brandkår alarmerats för bekämpande av skogseld. Härigenom hava
hotande eldar snabbt kunnat begränsas och släckas. Det är kommitténs
åsikt att den ersättning, brandkåren äger betinga sig för sådan utryckning,
bör på vanligt sätt kunna utanordnas av för skogseldsläckning avsedda statsmedel,
därest alarmeringen verkställts av brandfogde eller denne vitsordar
behovet av brandkårens utkallande.

Vad angår frågan om bestridande av kostnaden för gemensam proviantering,
som vid mera långvarigt släckningsarbete måste ordnas genom ledningens
försorg, vill kommittén som sin mening uttala, att statsmedel böra
användas härtill. En bestämmelse i sådant syfte har införts i lagförslaget
(20 §). De medel, som för ändamålet erfordras, böra utanordnas ur nionde
huvudtitelns anslag till släckning av skogseld.

Över riksdagens revisorers omförmälda uttalande hava yttranden avgivits Utlåtanden.
bland annat av Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Av dessa
yttranden samt de utav Kungl. Maj:t infordrade utlåtandena över skogsbrandkommitténs
förslag inhämtas följande rörande de av länsstyrelserna
tillämpade grunderna för utbetalande av ersättning enligt 17 § i 1914
års lag.

För skada ä kläder, redskap o. dyl., för transporter av brandmanskap och
redskap m. m. samt för anordnad gemensam proviantering tilldelas i regel
full ersättning, naturligtvis efter prövning av beloppens skälighet i och
för sig.

Till den, som ådragit sig kroppsskada, utgives ersättning för läkar- och
sjukhusvård, för medicin, förbandsartiklar o. dyl. samt -— enligt uppgift
från en länsstyrelse — jämväl för i anledning av arbetsoförmågan mistad
arbetsförtjänst.

Ersättning för själva deltagandet i arbetet utanordnas däremot efter synnerligen
olikartade grunder. Medan en del länsstyrelser synas följa de riktlinjer,
som förordades i 1914 års proposition, tillämpa andra länsstyrelser
mera vittgående grundsatser. Flera länsstyrelser hava framhållit, att en alltför
stor njugghet är ägnad att förminska villigheten att deltaga i släckning
av skogseld. Sådant deltagande fattas nämligen på många håll ej längre såsom
en medborgerlig förpliktelse, utan i stället är den uppfattningen förhärskande,
att dylikt arbete bör ersättas liksom annat arbete. En del länsstyrelser
synas utdela ersättning till envar, som deltagit i eldsläckningen. Andra länsstyrelser
åter synas begränsa ersättningen till sådana, som gått miste örn

Bihang lill riksdagens protokoll 19.i/. I sami. Sr 16.

4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

arbetsförtjänst. Några länsstyrelser kräva därjämte, att vederbörande är
mindre bemedlad.

Beträffande den tid, för vilken ersättning utgives, tilldela några länsstyrelser
ersättning för hela den tid, vederbörande deltagit i arbetet. Flertalet
länsstyrelser anse emellertid, att av den medborgerliga förpliktelsen att deltaga
i eldsläckning följer, att ersättning ej bör utgå för kortare tids deltagande,
dock med undantag för särskilt ömmande fall. 1 en del fall har denna
tidsgräns bestämts till 7 å 8 timmar, i andra fall till ett dygn.

Vad ersättningens storlek beträffar synas en del länsstyrelser tillämpa den
grundsatsen, att mistad arbetförtjänst — åtminstone såvitt arbetarlöner angår
— skall ersättas till fullo. Andra tilldela ersättning efter i orten gällande
dagsverks- eller timlön, efter lägsta grovarbetarlön el. dyl. Några länsstyrelser
synas tilldela ersättning allenast efter viss procent av sådan lön,
t. ex. 50 procent, och en del tillämpa en fast taxa, t. ex. 50 öre i timmen. Även
i detta sammanhang tages emellertid hänsyn till särskilt ömmande omständigheter.
Ett par länsstyrelser synas i regel ej utgiva ersättning för deltagande
i den egentliga släckningen utan endast för deltagande i eftersläckning och
vakthållning. Några länsstyrelser hava i detta sammanhang framhållit, att
de med hänsyn till den under 1933 rådande stora arbetslösheten ej velat
beräkna ersättning efter alltför snäva gränser.

Beträffande frågan om vilken inverkan den omständigheten bör hava, att
vederbörande ägt direkt personligt intresse i eldsläckningen, synas länsstyrelserna
i regel anse, att ersättning ej bör utgå i sådant fall. En länsstyrelse
(i Stockholms län) förfäktar dock den åsikten, att statsersättningen i förevarande
fall betingats av nationalekonomiska skäl och att därför någon principiell
skillnad icke bör göras mellan olika kategorier av i arbetet deltagande
personer. Länsstyrelserna tilldela i regel ej ersättning till skogsägare,
vars skog antänts eller hotats av antändning. En del länsstyrelser framhålla
emellertid, att det stundom kan vara svårt att avgöra, i vad mån fara
för antändning hotat viss skogsägares mark. Ersättning tilldelas vidare ej
skogsägares närmaste anhöriga eller hans husfolk. Däremot äro upplysningarna
mer knapphändiga, då det gäller en skogsägares övriga kostnader
för eldsläckning, t. ex. för lejning av manskap. Ett par länsstyrelser hava
dock uppgivit, att de vägrat ersättning till domänverket och trävarubolag för
av dem lejt manskap.

Då brandkår anlitats för släckning av skogseld, som ej berört vederbörande
samhälles mark, utbetalas i regel ersättning för samhällets direkta kostnader
och stundom jämväl för slitning av material o. dyl. I ett par fall
har emellertid förekommit, att ersättning utbetalats jämväl då skogsbrand
berört samhället i fråga.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava allmänt framhållit
nödvändigheten av att bestämdare direktiv för utanordnande av ifrågavarande
ersättning meddelas, antingen i lag eller å administrativ väg. Några länsstyrelser
ifrågasätta dock, med hänsyn till de olikartade förhållandena inom
skilda delar av landet, möjligheten av detaljerade bestämmelser. Allmänt
anses, att ersättning fortfarande endast bör utgå efter skälighetsprövning.
Vad angår det närmare innehållet i de ifrågasatta direktiven ansluta sig flertalet
myndigheter och sammanslutningar till de av riksdagens revisorer angivna
riktlinjerna. Några länsstyrelser hava särskilt framhållit nödvändigheten
av direktiv för bestämmande av ersättning för transportkostnader.

Statskontoret har uttalat, bland annat, att ersättning i regel borde utgå en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

51

dast i män som den i släckning deltagande gått miste örn arbetsförtjänst
och hans ställning vore sådan, att denna förlust av arbetsförtjänst vore till
verklig olägenhet för honom och hans familj. Full, ersättning för arbetsförtjänsten
syntes därvid knappast böra ifrågakomma annat än i undantagsfall.
Tillika borde tillses, att icke ägare av skog eller hos skogsägaren anställda
personer eller skogsägarens familj finge uppbära ersättning av statsmedel.
Från denna regel borde undantag i allmänhet icke få förekomma. Brandkår,
som inom den kommun, brandkåren tillhörde, deltagit i bekämpandet av
skogseld, borde icke heller åtnjuta gottgörelse av statsmedel. Ersättning lill
ägare av transportmedel, som kommit till användning vid släckning, borde
utgå endast för direkta omkostnader och förlorad inkomst av transportmedlet.
Statskontoret hade intet att erinra mot att staten iklädde sig kostnaden
för gemensam proviantering vid mera långvarigt släckningsarbete. Ämbetsverket
ifrågasatte, huruvida ej länsstyrelserna borde åläggas att till jordbruksdepartementet
årligen meddela specificerade uppgifter rörande utbetalade ersättningar
för släckning av skogseld, då därigenom skulle öppnas viss möjlighet
till kontroll över att ersättningsgrunderna tillämpades något- så när
likformigt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför i anledning av skogsbrandkommitténs
förslag (13 §) örn införande av skyldighet för ägare av häst, bil eller
annat fordon eller båt att ställa dem till brandfogdens förfogande, bland annat,
följande.

Det synes icke vara avsett, att ersättning härför obetingat skall utgå, utan
skall länsstyrelsen bestämma ersättning åt ägaren av transportmedlet efter
skälighetsprövning i likhet med vad som sker beträffande belöning för utfört
arbete. Enligt länsstyrelsens mening bör ersättning för nyttjande av transportmedel
principiellt utgå utan inskränkning, enär härvid blir fråga örn ett expropriationsliknande
förfarande med avseende å nyttjanderätt till egendom,
som ofta kan äga betydande värde, och härtill kommer, att ägaren synes vara
pliktig att avstå från egendom, även om det för honom skulle medföra synnerlig
olägenhet. Av enahanda skäl torde det kunna ifrågasättas, huruvida
det må anses riktigt, att länsstyrelsens beslut om ersättning för nyttjande av
transportmedel icke får överklagas.

Chefen för generalstaben har anfört, bland annat, att befälhavare för militär
trupp, som deltagit i eldsläckningsarbete, borde äga enahanda rätt som
brandfogde att avgiva förslag till belöning eller ersättning för skada, i vad
rörde honom underställd enskild personal. Därjämte har chefen för generalstaben
framhållit behovet av bestämmelser angående förskotterande av kostnader,
som jämlikt cirkuläret den 5 mars 1920 skulle gäldas av statsmedel.

Ett par länsstyrelser hava i sina yttranden i anledning av riksdagens revisorers
omförmälda uttalande framfört förslag därom, att bestämmandet av
ersättning för deltagande i släckning av skogseld borde ske i annan ordning
än nu gällande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har sålunda anfört, alt en enhetlig rättstillämpning
ej kunde vinnas med mindre antingen överlämnades åt en central
myndighet att besluta örn ersättning eller ock detaljerade bestämmelser med -

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

delades, i vilka fall och under vilka förutsättningar ersättning finge utgå.
Ansåges länsstyrelserna fortfarande böra äga att besluta i ärenden av ifrågavarande
beskaffenhet, vijle länsstyrelsen dock ifrågasätta, om icke länsstyrelses
beslut borde underställas central myndighets prövning. I varje fall syntes
så böra ske, när fråga vore om utbetalning av större belopp. Men för bedömande
därav erfordrades föreskrift, inom vilken tid förslag om tilldelande
av ersättning skulle inkomma till vederbörande länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn till de
ofta mycket stora summor, för vilka statsverket ikläddes ersättningsskyldighet,
länsstyrelsernas befogenhet att träffa avgöranden därom borde begränsas
till visst maximibelopp, förslagsvis 5,000 kronor, varemot, då högre gottgörelse
ansåges böra utgå eller då fråga vore örn fortlöpande ersättning eller
livränta, sådant ärende skulle hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

En del länsstyrelser hava yttrat sig över riksdagens revisorers uttalande,
att brandförsäkringsbolagen borde deltaga i kostnaderna för släckning avskogseld,
som antänt eller hotat antända brandförsäkrad skog. Länsstyrelserna
i Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs, och Bohus samt Jämtlands
län hava förklarat sig instämma i revisorernas uttalande. Länsstyrelserna
i Östergötlands, Kronobergs och Västmanlands län hava funnit
spörsmålet vara av så stort intresse, att det borde bliva föremål för utredning.
Sistnämnda länsstyrelse har dock understrukit svårigheten att få fram en
lämplig fördelningsgrund samt avgöra, hur långt elden utan ett ingripande
skulle hava sträckt sig. Länsstyrelsen i Uppsala län har däremot ställt
sig avvisande till ifrågavarande förslag samt framhållit, att försäkringen
av skog ännu icke torde hava nått en sådan omfattning, att försäkringsbolagen
skulle kunna, utan en avsevärd höjning av premierna, bära en så svårberäknelig
utgift, som den av revisorerna ifrågasatta. Länsstyrelserna i Jönköpings
och Västmanlands län hava i detta sammanhang framfört den
åsikten, att vederbörande skogsägare borde ersätta statsverket åtminstone
en del av förevarande kostnader, och länsstyrelsen i Kristianstads län har
ifrågasatt, att då eld härjat eller hotat kronopark, bidrag borde utgå av domänstyrelsens
medel.

Statskontoret har ansett, att jämte statsverket såsom företrädare av det
allmännas intressen, även skogsägarna och de bolag, som ordnade skogsbrandförsäkring,
borde hava viss skyldighet att deltaga i släckningskostnaderna.
Statskontoret ansåge det därför böra göras till föremål för en förnyad
undersökning, i vad mån och på vad sätt skogsägare och försäkringsbolag
borde deltaga i ifrågavarande utgifter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt, att eldsläckningskostnaderna
borde täckas med skogsvårdsavgifter.

Departements- Jag ansluter mig i princip till skogsbrandkommitténs förslag, att statschefen.
verket bör utgiva ersättning för släckning av skogseld efter i huvudsak samma
grunder som enligt 1914 års lag.

Nämnda lag utgår från att deltagande i eller annan verksamhet för släck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

53

ning av skogseld såsom grundat å en allmän medborgerlig förpliktelse icke
i och för sig medför rätt till ersättning vare sig för utfört arbete eller för därunder
liden skada men att av billighetsskäl såväl som ur synpunkten att uppmuntra
till större beredvillighet vid fullgörandet av omförmälda skyldighet
ersättning bör utgå efter skälighetsprövning i det särskilda fallet. Denna
prövning ankommer på vederbörande länsstyrelse. Av redogörelsen för
länsstyrelsernas praxis framgår emellertid, att dessa tillämpa gällande bestämmelser
synnerligen olika. Detta förhållande torde dock ej nödvändiggöra,
att — såsom föreslagits — prövningsrätten rörande ifrågavarande
ersättningar helt eller delvis fråntages länsstyrelserna, utan erforderlig
rättelse torde kunna vinnas därigenom, att Kungl. Majit i administrativ
väg meddelar nödiga direktiv angående de grunder, efter vilka ersättning
bör bestämmas. Rörande dessa grunder må här anföras följande.

För skada å kläder, redskap och dylikt samt annan s. k. sakskada bör i
regel tilldelas ersättning med belopp, motsvarande skadans storlek. Har
skadan drabbat skogens ägare eller någon av hans familj eller annan, som
haft direkt intresse av eldens släckning, torde dock ersättning icke böra utgå,
såvida ej särskilt ömmande omständigheter föreligga.

Vad beträffar ersättning för kroppsskada torde frågan angående vem som
bör komma i åtnjutande av dylik ersättning böra avgöras enligt samma grunder
som de nyss nämnda.

I detta sammanhang må emellertid erinras, att 1935 års riksdag i skrivelse
nr 236 på grund av en inom första kammaren väckt motion, nr 11, anhållit
att utredning måtte verkställas rörande dels möjlighet att av statsmedel
utbekomma ersättning efter enahanda grunder vid fullgörandet av medborgerlig
förpliktelse enligt brandstadgan som vid dylika förpliktelsers fullgörande
enligt 1914 års lag dels ock enhetliga grunder för bestämmande
av ersättningarna samt att Kungl. Majit därefter måtte för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning. Av ärendet
framgår, att den ersättning, som däri åsyftas, avser kroppsskada. Med
anledning av riksdagens skrivelse har Kungl. Majit den 21 november 1935
uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa den begärda utredningen.
Med slutligt ståndpunkttagande till frågan såväl örn vem ersättning för
kroppsskada, ådragen vid släckning av skogseld, skall tillkomma som även
angående grunderna för ersättningsbeloppets beräknande torde därför böra
anstå i avvaktan på resultatet av sagda utredning.

Beträffande ersättning för deltagande i släckningsarbete och därmed sammanhängande
åtgärder såsom budgång, transport av manskap, släckningsredskap
eller proviant, vakthållning vid telefon o. s. v. torde det möta stora
svårigheter att uppställa några enhetliga regler för ersättnings tilldelande.
Problemet kompliceras därav, att hänsyn måste tagas till två mot varandra
stående intressen, å ena sidan intresset av att upprätthålla uppfattningen örn
skyldigheten att deltaga i släckning av skogseld såsom en medborgerlig plikt,
å den andra sidan intresset av att icke genom alltför restriktiva ersättningsgrunder
skapa ovillighet att biträda vid sådan släckning. Däremot torde

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

föga anledning vara att befara att, såsom stundom uttalats, möjligheten att
erhålla ersättning skulle fresta till anläggande av skogseld eller avtrubba intresset
för ett snabbt släckande av uppkommen skogseld. I regel torde ersättning
ej böra tilldelas den, som deltagit i släckningsarbete, för den första
tiden av tjänstgöringen, exempelvis för de första 8 timmarna. Har eldsläckningsskyldig
genom sitt deltagande i eldsläckningen gått miste om arbetsförtjänst,
varav han och hans familj varit i trängande behov, torde ersättning
böra kunna tilldelas för hela tjänstgöringstiden. För tjänstgöring utöver
exempelvis 8 timmar lärer ersättning i regel böra utbetalas. Att begränsa
ersättningsrätten till dem, som gått miste om arbetsförtjänst, torde av
psykologiska skäl vara olämpligt. Vad ersättningens storlek beträffar, bör
denna i regel utgå allenast med belopp, motsvarande den i orten gällande
lägsta grovarbetarlönen. Har arbetet varit särskilt betungande, bör dock
ersättning kunna utgå med högre belopp. Har deltagare gått miste om
arbetsförtjänst, varav han och hans familj varit i trängande behov, torde
ersättning böra bestämmas så, att han erhåller full gottgörelse för sin berörda
förlust.

Deltagande i eftersläckning eller bevakning av brandplats bör ersättas
efter samma grunder som annat släckningsarbete. Dock torde ersättningen
i regel böra utgå med reducerat belopp.

Skogsägare bör ej tilldelas ersättning för tid, varunder skogselden berört
eller medfört fara för hans skog. Motsvarande torde böra gälla i fråga örn
ersättning till skogsägarens familjemedlemmar, hos honom anställd personal
och annan, som haft direkt intresse av eldens släckning. Har skogsägare
eller annan, som haft direkt intresse av eldens släckning, lejt personal
särskilt för detta ändamål och driver vederbörande icke planmässigt
skogsbruk, bör han dock kunna erhålla viss ersättning för sina utgifter.

Till brandbefäl bör, såsom framhållits vid 11 §, utgå ersättning för deltagande
i släckning av skogseld enligt samma grunder som de, vilka gälla
för andra deltagare i släckningsarbetet. Kronobetjänt, som till fullgörande
av tjänsteplikt deltager i släckningsarbete, är däremot givetvis icke berättigad
till särskild ersättning. Anlitas brandkår för släckning av skogseld,
som berör eller hotar skog inom vederbörande samhälle, torde ersättning i
regel ej heller böra utgå.

Har häst, fordon eller båt ställts till brandbefälhavarens förfogande, bör
ersättning tilldelas ägaren eller innehavaren för dennes direkta omkostnader
och för uppkommen skada. Kan ägaren eller innehavaren beräknas
hava gått miste örn inkomst till följd av den upplåtna förfoganderätten
över fordonet, bör skälig gottgörelse härför utgå. Då ägare eller innehavare
av transportmedel genom sagda upplåtelse måste anses hava varit
verksam för släckning av skogseld, torde likväl särskild bestämmelse örn
ersättning härför icke, såsom kommittén föreslagit, behöva upptagas i
lagen.

Innehavare av telefon, som upplåtit densamma till brandbefälhavaren el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16■

55

ler hans folk, bör tillerkännas ersättning för därav föranledda utgifter t. ex.
för interurbana samtal o. d.

Till den, som visat mera anmärkningsvärda prov på rådighet och nit, bör
liksom nu kunna utgå särskild belöning.

Beträffande kostnaderna för genom brandlednings försorg anordnad gemensam
proviantering ansluter jag mig till kommitténs förslag.

Då det lärer få ankomma på Kungl. Majit att utfärda närmare bestämmelser
i ämnet, torde liksom hittills i lagen endast böra meddelas anvisning
om ifrågavarande möjligheter till ersättning av statsmedel. Från angivna
utgångspunkter bar 22 § i departementsförslaget avfattats.

23—25 §§.

I dessa paragrafer, som motsvara 18—20 §§ i 1914 års lag samt 22—24 §§
i skogsbrandkommitténs förslag, meddelas bestämmelser om ansvarspåföljd,
åtalsrätt m. m.

Kommittén har föreslagit skärpning av straffet för förseelser mot lagen
från enligt nuvarande bestämmelser penningböter örn högst 200 kronor till
dagsböter ävensom upptagande av föreskrift därom, att den som är ställd
under åtal för förseelse mot skogseldslagen eller skogsbrandordning och
upprepar förseelsen skall för varje gång stämning delgives fällas till särskilt
straff. Vidare har kommittén ansett, att jägmästare enligt 1914 års lag
tillkommande åtalsrätt borde borttagas. Kommittén anför bland annat:

Ehuru enbart utsikterna till böter och vitén förvisso ej torde tillräckligt
sporra till försiktigt handhavande av eld eller till nitiskt deltagande i släckningsarbete,
får man icke förbise betydelsen i förevarande avseende av
ansvarsföreskrifter. Erfarenheten bär, särskilt vad släckningen beträffar,
visat, att fall ej sällan inträffat, då man uppenbarligen åsidosatt skogseldslagens
stadganden till följd av att de i regel ådömda bötesbeloppen icke
varit tillräckligt kännbara. Kommittén anser därför, att nu gällande bestämmelser
för förseelser mot lagen äro otillfredsställande och behöva skärpas.
Behovet härav framhäves jämväl av penningvärdets fall och skogarnas
högre värde. I de ansvarsbestämmelser, som införts i här framlagda
lagförslag (22 §), bar kommittén ansett sig böra föreslå tillämpandet av
dagsbotsystemet. Bestämmelserna hava även kompletterats med en föreskrift
av innebörd, att den, som är ställd under åtal och upprepar förseelsen,
för varje gång stämning delgivits honom skall fällas till straff.

Kommittén finner det icke behövligt eller ens lämpligt, att jägmästare äger
åtalsrätt. Det torde vara tillfyllest, att sådan befogenhet förbehålles allmän
åklagare. Därest brandfogde fått kännedom om sådan förseelse, som
i lagen eller skogsbrandordning är belagd med straff, kan anmälan härom
göras till allmänne åklagaren för utredning angående anställande av åtal.
Man måste självfallet förutsätta, att dylika anhängiggöras i alla de fall, där
skäl därtill föreligga.

I övrigt överensstämmer kommitténs förslag i huvudsak med motsvarande
bestämmelser i 1914 års lag.

Domänstyrelsen har tillstyrkt förslaget örn straffskärpning. Svcrges skogsägareförbund
har däremot funnit den föreslagna straffskärpningen väl hård.
Mot förslaget i övrigt hava erinringar icke framställts.

Skogsbrand kommittén.

Utlåtanden.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

Departements chefen.

Jag har på de av kommittén anförda skäl funnit de föreslagna ändringarna
av gällande bestämmelser böra godtagas.

Enligt 18 § andra stycket i 1914 års lag är brandfogde vid försumlighet
i fullgörandet av sina åligganden förfallen till böter från och med fem till
och med tvåhundra kronor. Med hänsyn såväl till beskaffenheten av den
ställning, brandfogde och vice brandfogde enligt förslaget komma att intaga
i förhållande till kommunen, som till sättet för deras tillsättande, lära
de bliva att hänföra till sådana befattningshavare, som avses i 25 kap. 22 §
strafflagen. Vid sådant förhållande torde särskilda bestämmelser om straffansvar
för brandfogde och vice brandfogde icke vara erforderliga.

Bestämmelserna i 23—25 §§ hava utformats i överensstämmelse med vad
nu anförts.

Övergångsbestämmelserna.

Lagen har föreslagits skola träda i kraft den 1 januari 1937. Emellertid
torde det icke kunna antagas, att skogsbrandordningar skola till denna tid
överallt hinna bliva utarbetade och beslutade av kommunerna. En viss övergångstid
torde därför böra medgivas. I departementsförslaget har i sådant
hänseende stadgats, att skogsbrandordning icke behöver underställas vederbörande
länsstyrelse före den 1 januari 1938.

Anslagsfrågor.

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 167, har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som
kunde varda riksdagen förelagd, till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld
för budgetåret 1936/1937 beräkna ett förslagsanslag av 70,000 kronor.

Såsom i inledningen erinrats har i riksstaten sedan åtskilliga år till bestridande
av de med släckning av skogseld förenade utgifterna för statsverket
upptagits ett förslagsanslag av 20,000 kronor. Enligt det förslag till ny lagstiftning,
för vilket i det föregående redogjorts, ifrågasättes ej någon ändring
i den hittills tillämpade principen, att ersättning för dylika utgifter må utgå
av statsmedel. De under lagförslagets 22 § angivna riktlinjer, enligt vilka
sådan ersättning bör utgå, torde ej heller föranleda, att anslag för ändamålet
bör beräknas efter andra grunder än tidigare skett. Ett förslagsanslag av
20,000 kronor skulle sålunda jämväl för nästkommande budgetår böra anvisas.

Emellertid har, såsom framgår av vad i annat sammanhang anförts, fråga
uppkommit, att ersättning av statsmedel skulle kunna för vissa fall utgå ej
blott för kostnader, föranledda av deltagande i eldsläckningsarbete, utan även
för de utgifter, vilka regelmässigt äro för kommuner förenade med uppehållandet
av ett ändamålsenligt skogsbrandväsen. Jag torde nu få något
närmare redogöra för detta spörsmål.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 16-

På sätt nämnts förutsätter 1914 års lag, att skogsbrandväsendet i regel ej
skall behöva åsamka kommun några kostnader. Då enligt departementsförslaget
kommunernas skyldigheter med avseende å anordningar för tillgodoseende
av erforderligt brandskydd icke oväsentligt skärpas i förhållande
till vad nu gäller, blir kostnadsfrågan aktuell. Vid ärendets förberedande
handläggning inom jordbruksdepartementet övervägdes, huruvida de kostnader,
som genomförandet av skogsbrandkommitténs förslag kunde komma att
förorsaka kommunerna, skulle kunna i viss utsträckning bestridas medelst
skogsvårdsavgift-. I en i ämnet utarbetad promemoria, vilken för yttrande
remitterades till centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, anfördes i
detta hänseende, bland annat:

Skogsbrandväsendet torde för många kommuner, särskilt för de stora
skogskommunerna, komma att föranleda ej obetydliga kostnader. Det kan
ifrågasättas, om det är med rättvisa och billighet förenligt, att kommunen
ålägges att ensam svara för dessa kostnader, vilka till stor del komma privat-ekonomiska
intressen till godo. Framförallt i kommuner, där skogen
eller övervägande delen därav äges av staten eller större skogsbolag, medan
befolkningen lever under knappa villkor, måste en dylik belastning av kommunen
te sig stötande. Då frågan örn ett effektivt skogsbrandväsen sammanhänger
med de intressen, som föranlett upptagande av skogsvårdsavgifter,
synes kunna övervägas att bereda kommunen bidrag av dylika avgifter.
I så fäll skulle kunna tänkas följande anordning: Skogsvårdsavgift! höjes,
exempelvis med Vio procent. Av de därigenom årligen inflytande medlen
bildas en fond, som ställes under statskontorets förvaltning. Statskontoret
bemyndigas att efter ansökan till kommun utanordna bidrag ur fonden med
belopp, motsvarande s/4 av kommunens kostnader för skogsbrandväsendet.
För kontrollens skull synes dock böra fordras, att kostnaderna blivit godkända
av länsstyrelsen. Ar kommun tungt belastad med utgifter för andra
ändamål eller befinner sig kommun eljest i ekonomiskt trångmål, skulle
Kungl. Maj:t äga berättiga kommunen att helt eller delvis åtnjuta bidrag ur
fonden även för återstående 1/4 av kostnaderna. Har kommunen utan att
vara skyldig därtill enligt lagen vidtagit särskilda anordningar för skogsbrandskyddet
t. ex. anordnat brandbevakning eller dylikt, skall Kungl. Maj:t,
om särskilda omständigheter finnas därtill föranleda, likaledes äga förordna
örn bidrag ur fonden.

Det förutsättes, att kostnaderna för deltagande i släckningsarbete liksom
hittills bestridas från ett å nionde huvudtiteln anvisat förslagsanslag. I den
mån nyssnämnda fond av skogsvårdsavgift icke behöver tågås i anspråk
för därmed avsett ändamål, synes Kungl. Maj:t böra äga möjlighet att, sedan
fonden uppnått viss storlek, överföra överskjutande belopp till sagda anslag.

I sitt med anledning av promemorian avgivna yttrande har centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund avstyrkt förslaget om höjning av skogsvårdsavgift
Centralrådet, som i stället föreslagit, att anslag av statsmedel
anvisades för ändamålet, har anfört i huvudsak följande.

Som i promemorian gjorts gällande torde man lia anledning räkna med, att
ett genomförande av skogsbrandkommitténs förslag skall medföra viss ökning
av kommunernas utgifter för skogsbrandskyddet. Till vilka belopp dessa
ökade utgifter kan komma att stiga, är mycket svårt att förutsäga, då det i
stor utsträckning blir beroende på de olika länsstyrelsernas fordringar med

58

Kungl. Mcij:ts proposition nr 16-

avseende på skogsbrandberedskapens organisation. Med undantag för vissa
delar av Norrland torde emellertid i allmänhet icke denna organisation behöva
göras vidlyftigare, än att utgifterna härför bliva jämförelsevis blygsamma.
Enligt centralrådets mening kan därför endast i vissa särskilda fall
komma att inträffa, att kommunernas utgifter för skogsbrandskyddet bliva
oskäligt höga.

Men hänsyn härtill kan centralrådet icke finna en generell höjning av
skogsvårdsavgiften påkallad. Emot en dylik åtgärd tala emellertid även vissa
skäl av principiell natur.

Sålunda kan däremot anföras, att en för ifrågavarande ändamål företagen
höjning av skogsvårdsavgiften skulle komma att drabba skogsägarna mycket
orättvist med hänsyn till deras behov av skydd mot skogseld. Skogsägarna i
de delar av landet, där skogseldfaran är ringa, skulle nämligen på så sätt
få betala avgifter för skogsbrandskydd i de trakter, där faran för skogseld är
större. Likaså skulle ägare till mogna och virkesrika skogar, som drabbas
särskilt hårt av skogsvårdsavgiften men för vilka risken för skogseld är obetydlig,
få betala för de skogsägare, vilka besitta ungskogar, och för vilka en
höjning av skogsvårdsavgiften skulle bliva minst kännbar, ehuru skogseldfaran
för dylik skog är särskilt stor.

I promemorian har den åsikten framförts, att vidtagandet av nu ifrågavarande
åtgärder för ett förbättrat skogsbrandskydd till stor del skulle komma
privatekonomiska intressen till godo. I vad det gäller skogsägarens intressen
av dylikt slag kan centralrådet icke giva denna uppfattning sin anslutning.
Även om skogsägarna förvisso hava något intresse av att ifrågavarande åtgärder
komma till stånd, anser dock centralrådet, att därigenom närmast
vissa allmänna intressen bliva tillgodosedda. Ett privatekonomiskt intresse
för skogsägaren är att brandförsäkra sin skog och att eventuellt, om försäkringsnormerna
därtill giva anledning, vid kritiska tillfällen vidtaga åtgärder
för brandbevakning. Det skogsbrandskydd åter, varom nu är fråga, anser
centralrådet närmast vara av karaktär att skydda det allmännas — kommunernas
och statens — intressen av att icke skogarna genom brand förödas,
vilket skulle för samhället medföra minskade försörjningsmöjligheter och
skatteintäkter.

På nu angivna grunder måste centralrådet därför för sin del bestämt avstyrka
förslaget om skogsvårdsavgiftens höjning.

Som centralrådet i det föregående låtit antyda torde man emellertid hava
anledning förutse, att genomförandet av skogsbrandkommitténs förslag kan
bliva ekonomiskt betungande för kommunerna i vissa delar av Norrland. I
främsta rummet gäller detta för de till ytvidden stora skogskommuner, där
skogsvärdena äro låga och vägförbindelserna dåliga. Samtidigt som dessa
kommuners inkomster av skogsbruket bliva jämförelsevis låga komma brandberedskapskostnaderna
att bliva särskilt höga, då det gäller att giva skydd åt
stora skogsvidder med gles bebyggelse och outvecklade färdleder. Då härtill
kommer att dylika kommuner som regel hava en svag ekonomisk ställning,
kan det även enligt centralrådets mening med skäl ifrågasättas, örn det är
med rättvisa och billighet förenligt, att de åläggas ensamma bestrida ifrågavarande
kostnader.

Då staten skall svara för de med själva eldsläckningsarbetet förenade, på
det allmänna belöpande kostnaderna, bör ett förbättrat skogsbrandskydd
leda till minskade statsutgifter. Då staten sålunda har ett direkt ekonomiskt
intresse av att skogsbrandskyddet göres effektivt, kan det också synas motiverat
att staten lämnar bidrag för tillskapandet av ett dylikt skydd, särskilt
om i vissa fall kommunerna skulle kunna anses bliva oskäligt betungade med
utgifter härför. Centralrådet vill därför föreslå, att ett särskilt anslag, lämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

59

ligen reservationsanslag, för ändamålet uppföres i riksstaten. Även om det
förvisso är svårt att på förhand bedöma storleken av det skäliga medelsbehovet
för ifrågavarande ändamål, vill centralrådet uttala den förmodan, att
detta kan tillgodoses med ett anslag av 50,000 kronor. Ifråga örn de bestämmelser,
som böra gälla för anslagets anlitande, vill centralrådet föreslå,
att vederbörande länsstyrelser åläggas att med överlämnande av de uppgifter
till bidragsbehovets styrkande, som Kungl. Maj:t kan komma att föreskriva,
inkomma med ansökningar örn bidrag från anslaget till Kungl. Majit,
som efter enhetlig behovsprövning beslutar om anslagets fördelning mellan
sagda myndigheter.

Sedan kommunernas organisationsarbete på området genomförts, erforderliga
redskap anskaffats och brandbefälet vuxit in i sina uppgifter, torde man
kunna räkna med minskade bidragskrav från kommunernas sida, vilket så
småningom även bör kunna möjliggöra en häremot svarande nedsättning av
anslaget.

Uppenbart är, att kostnaderna för vidmakthållande av ett betr y gg ande Departements -skogsbrandskydd, på sätt avses enligt departementsförslaget, komma att ch*fen''
ställa sig mycket olika på olika håll. I kommuner med stor skogsareal bliva
kostnaderna givetvis större än i kommuner med mera obetydlig skogstillgång.
Då härtill kommer, att skogskommunernas ekonomiska ställning icke
alltid är den bästa, torde kostnaderna i fråga kunna antagas bliva för vissa
kommuner ganska betungande. Det synes därför önskvärt att, såsom i förenämnda
promemoria ifrågasatts, bidrag till sagda kostnader må kunna i
någon form utgå. Tanken att genom upptagande av högre skogsvårdsavgift
finansiera dylika bidrag torde emellertid, med hänsyn till vad centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört, böra övergivas. Jag har efter
övervägande av olika möjligheter ansett mig böra förorda centralrådets förslag
att medel för ändamålet anvisas å riksstaten. Vad angår de grunder,
efter vilka statsbidrag sålunda bör kunna tilldelas, synes det ej lämpligt att
prövningsrätten härutinnan genom några ovillkorliga föreskrifter alltför
strängt begränsas. Såsom regel torde det vara tillräckligt, att bidraget bestämmes
till högst tre fjärdedelar av vederbörande kommuns med skogsbrandväsendet
förbundna kostnader av beskaffenhet att enligt vad som anförts
vid den allmänna motiveringen till lagförslaget böra av kommunen
gäldas. Bidrag synes böra utgå endast för sådana fall, då kostnaderna med
hänsyn till deras storlek och vederbörande kommuns ekonomiska förhållanden
i övrigt kunna anses för kommunen betungande. Det torde sålunda företrädesvis
bliva de stora norrländska skogskommunerna, som kunna komma
i åtnjutande av bidrag. För tryggande av en enhetlig behovsprövning
torde, såsom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund föreslagit, bidragstilldelningen
i sista hand böra göras beroende på Kungl. Majits beslut.
Gången synes lämpligen bliva den, att ansökan örn bidrag ingives till
vederbörande länsstyrelse, som med överlämnande av erforderliga uppgifter
för bidragsbehovets styrkande har att hos Kungl. Majit göra framställning örn
utbekommande av erforderligt belopp. Sedan medel för ändamålet av Kungl.

Majit ställts till länsstyrelsens förfogande, bör det ankomma på styrelsen att

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

verkställa fördelning av anslaget mellan de bidragsberättigade. Det torde
få bero på Kungl. Majit att med utgångspunkt från dessa riktlinjer, därest
erinran ej möter från riksdagens sida, meddela närmare bestämmelser i
ämnet. Erinras må emellertid, att enligt direktiven för den av Kungl. Majit
den 24 januari 1936 tillsatta s. k. kommunalskatteberedningen i dennas
uppdrag ingår bland annat undersökning av frågan örn avlyftande från
kommunerna av kostnaderna för vissa uppgifter samt örn jämkningar i den
nuvarande fördelningen av samhällsuppgifterna mellan staten och kommuner
av olika ordning. I den mån den sålunda igångsatta utredningen kan komma
att beröra kommunernas kostnader för brandväsendet torde måhända därav
föranledas, att nu förevarande ersättningsspörsmål får upptagas till förnyat
övervägande i ett vidsträcktare sammanhang.

Statsverkets kostnader för ifrågavarande bidragstilldelning torde, i anslutning
till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört, kunna
beräknas icke komma att överstiga 50,000 kronor örn året. Om, på sätt föreslagits,
lagen träder i kraft först den 1 januari 1937, skulle medelsbehovet
för budgetåret 1936/1937 kunna tillgodoses med en anslagsanvisning av
25,000 kronor. Jag förordar efter samråd med chefen för finansdepartementet,
att någon särskild anslagsrubrik icke upptages å riksstaten för detta
ändamål, utan att ifrågavarande bidrag må bestridas från det förslagsanslag
till släckning av skogseld, som enligt vad jag förut anfört torde böra på vanligt
sätt anvisas. Med hänsyn till den särskilda belastning av anslaget, som
vid bifall till mitt förslag kan beräknas komma att äga rum, torde anslaget
emellertid böra för nästa budgetår ökas med 25,000 kronor till 45,000
kronor.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att svenska brandskyddsföreningen
i sin skrivelse den 22 januari 1935 hemställt, att statsmedel måtte anvisas
för anordnande av stationer för skogsbrandbevakning ävensom anläggande
i skogseldsbekämpande syfte av telefonledningar, broar för gångtrafik, cykelstigar
m. m. Då, såsom jag i den allmänna motiveringen framhållit, behovet
av dylika anordningar i främsta rummet torde böra tillgodoses genom
enskilt initiativ, har jag ej funnit anledning att här göra hemställan om medelsanvisning
jämväl för dessa ändamål. Ej heller har jag ansett en av
brandskyddsföreningen likaledes gjord framställning örn åvägabringande
av en enhetlig skogseldstatistik för riket vara av beskaffenhet att böra för
närvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Enligt vad nyss anförts torde framställning böra göras till riksdagen örn
anvisande av ett förslagsanslag till släckning av skogseld för budgetåret
1936/1937 å 45,000 kronor. Med framställningen i fråga torde emellertid
böra anstå till förut omförmälda lagförslag undergått vederbörlig granskning
i lagrådet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att lagrådets utlåtande
över förenämnda förslag till lag om förekommande och släckning av skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

61

eld måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom
utdrag av statsrådsprotokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Ragnar Odhnoff.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förekommande och släckning av skogseld.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna
gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så
nära skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger det honom att, genom grävning
eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses
erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

2 §•

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger,
må svedj ning eber bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas
eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov,
eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän
den blivit fullständigt släckt.

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål
å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt kan
uppstå.

5 §•

Företages avverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste
järnvägsspår än trettio meter, åligger det markägaren att vidtaga erforderliga
åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogseld
uppstår, vid påföljd för uraktlåtenhet därutinnan att brandfogden eller, där
sådan ej finnes, järnvägsförvaltningen på markägarens bekostnad äger verkställa
de behövliga åtgärderna.

6 §•

Det åligger kommun att i enlighet med bestämmelserna i denna lag vidmakthålla
ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk
på trygghet mot skada av skogseld.

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

7 §•

Varje socken å landet skall utgöra en blindrote; dock äger länsstyrelse
efter framställning medgiva, att vad sålunda är stadgat ej skall äga tillämpning
i fråga örn viss socken eller att två eller flera socknar må förenas till
en brandrote.

Länsstyrelse äger ock efter vederbörandes hörande besluta, att socken
skall utgöra mer än en brandrote och huru i sådant fall socknen skall till
brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som utgör
egen kommun, skall, där länsstyrelse efter vederbörandes hörande finner
skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

8 §•

Förvaltningen av brandrotes angelägenheter skall handhavas å landet av
kommunalnämnden och i stad av drätselkammaren, därest ej kommunen finner
skäligt uppdraga förvaltningen åt en för sådant ändamål särskilt utsedd
skogsbrandstyrelse eller ock åt annan kommunal förvaltningsmyndighet.

9 §•

För varje brandrote skall finnas en brandfogde och en vice brandfogde.

Till brandfogde och vice brandfogde förordnas efter kommunens hörande
av länsstyrelsen för en tid av fyra år därtill lämpliga personer, som äro
mantalsskrivna inom kommunen. Då förordnande meddelats, skall kommunen
genast underrättas.

Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara brandfogde eller vice brandfogde
än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra
uppdraget;

b) den som uppnått sextio års ålder;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen; eller

d) den som de fyra senaste åren tjänstgjort såsom brandfogde eller vice
brandfogde.

Befinnes brandfogde eller vice brandfogde under tjänstgöringstidens lopp
icke vidare vara för befattningen lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom från
densamma.

Vid uppkommen ledighet äger länsstyrelsen förordna lämplig person att
uppehålla befattningen, intill dess densamma blivit i föreskriven ordning
tillsatt.

10 §.

Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld
meddelade bestämmelser varda noggrant iakttagna; att utöva närmaste inseendet
över brandrotens skogsbrandväsen; samt att till laga beivran anmäla
förseelser mot denna lag.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Vice brandfogde skall vid brandfogdens frånvaro träda i hans ställe samt
eljest, i den mån så finnes erforderligt, biträda brandfogden i dennes
åligganden.

11 §•

Kommun är pliktig att till brandfogde och vice brandfogde utgiva skäligt
arvode för uppdraget.

12 §.

För brandrote skall finnas skogsbrandordning, upptagande de föreskrifter,
som utöver i denna lag eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser
äro erforderliga till förekommande och släckning av skogseld.

Skogsbrandordning skall angiva:

a) då särskild skogbrandstyrelse finnes, dennas sammansättning;

b) de åligganden och befogenheter, som tillkomma den förvaltande myndigheten; c)

skogsbrandväsendets organisation; samt

d) de åligganden och befogenheter, som tillkomma brandfogden och vice
brandfogden.

I skogsbrandordning må för överträdelse av dess föreskrifter stadgas böter
högst trehundra kronor.

13 §.

Då brandfogde eller vice brandfogde förordnats samt då skogsbrandordning
fastställts, skall meddelande härom av länsstyrelsen ofördröjligen införas
i länskungörelsema. Det åligger kommunen att skyndsamt besörja, att
dylikt meddelande intages i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden
för orten i allmänhet införas, samt att förteckning, upptagande
namn, adresser och telefonnummer å brandfogdar, vice brandfogdar och
annat brandbefäl, som kan hava utsetts jämlikt skogsbrandordningen, ävensom
exemplar av skogsbrandordningen finnas inom kommunen att tillgå för
köpare.

14 §.

Länsstyrelse skall, var inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet är
tillfredsställande ordnat.

15 §.

1 mom. Kommuns beslut örn arvode till brandfogde eller vice brandfogde
eller om skogsbrandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller
ogillas. Beslut angående arvode må ej ogillas på den grund, att arvodet anses
bestämt till för lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är
skäligt. Vägras fastställelse, skola skälen därtill uppgivas.

Kungl. Mcij:ts proposition nr lö -

fö

Har beslut fastställts, skall det utan hinder av besvär lända till efterrättelse,
till dess annat vederbörligen förordnas.

2 mom. Finner länsstyrelse, att arvode bestämts till belopp, som uppenbarligen
icke är skäligt, eller att för brandrote icke finnes skogsbrandordning
eller att kommun eljest uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter
enligt denna lag, skall länsstyrelsen hos kommunen göra framställning om
rättelse. Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig
åtgärd, äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må
länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

3 mom. Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse,
må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning,
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
bestämd.

16 §.

Vid släckning av skogseld utövas befälet av brandfogden. Berör eller
hotar elden två eller flera brandrotar, skall den brandfogde, å vars område
elden utbrutit, utöva befälet; och åligger det övriga brandfogdar att i släckningsarbetet
vara befälhavaren behjälpliga. Har elden tagit eller befaras
den taga större omfattning, äger länsstyrelsen förordna befälhavare.

17 §.

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld är envar i trakten, å landet
eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke sextio år.

Vid skogseld eller överhängande fara därför åligger det ägare av häst,
fordon eller båt att på begäran av befälhavaren ställa sådant fortskaffningsmedel
till hans förfogande samt innehavare av telefon att upplåta densamma
åt befälhavaren eller den, som går hans ärenden.

18 §.

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och
kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,
genast släcka elden eller undanröja faran, åligger det honom dels att, örn
släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast
giva dem underrättelse, dels att, så fort ske kan, underrätta brandfogden
eller annat brandbefäl eller polisman eller vid skogsstaten eller hos skogsvårdsstyrelse
anställd person. Har polisman eller vid skogsstaten eller hos
skogsvårdsstyrelse anställd person erhållit sådant meddelande, skall han
genast underrätta brandfogden härom.

Har brandfogde erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara
därför, skall han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens
släckning samt, så fort ske kan, underrätta vederbörande polismyndighet.

Kallelse till eldsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgäng Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16.

5

66

Kungl. Majlis proposition nr 16-

liga släckningsredskap, genast begiva sig till brandstället och deltaga i släckningsarbetet.
Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället, skall
han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse skynda dit och
taga del i nämnda arbete.

För släckning av skogseld, som tagit eller hotar taga större omfattning,
skall befälhavaren, där så erfordras, göra framställning om militärhandräckning
hos länsstyrelsen eller annan civilmyndighet, som är behörig att
begära sådan handräckning.

19 §.

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga
moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande
nödiga åtgärder, dock att, där befälhavaren är tillstädes, hans föreskrift
först skall inhämtas.

20 §.

Ej må någon av släckningsmanskapet utan giltigt skäl lämna brandstället,
förrän han erhållit hemlov.

Befälhavaren äger, där så erfordras, ålägga en eller flera släckningsskyldiga
att, sedan elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess släckningen är
fullbordad.

21 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva eller avlägsna sig från brandställe gäller, örn
någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av viktiga göromål,
som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna eller om ledighet härför
vägrats honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren eller
arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av skogseld må
ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

22 §.

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av skogseld,
må kunna av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför
ävensom ersättning för skada till följd av arbetet.

Har vid mera långvarigt släckningsarbete visat sig nödvändigt att genom
ledningens försorg ordna gemensam proviantering, skall kostnaden härför
bestridas av statsmedel.

Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelas av Kungl.
Majit.

23 §.

Den, som bryter mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat eller ej ställer sig
till efterrättelse vad i 17 § andra stycket, 18 § första, tredje eller fjärde stycket
eller 20 § första stycket föreskrives eller åläggande, som givits enligt 20 §
andra stycket, så ock släckningsskyldig, som ej åtlyder vad befälhavaren eller
annat brandbefäl i eller för arbetet befaller, straffes med dagsböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

67

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från brandställe till
följd därav, att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften i 21 §
andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan anledning avlägsnat
sig från brandställe, förrän han erhållit hemlov, vare arbetsgivaren
eller arbetsledaren förfallen till samma ansvar, som i första stycket av denna
paragraf sägs.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna lag
eller mot skogsbrandordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill
varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits honom
fällas till det straff, som är bestämt för förseelsen.

Till böter enligt denna lag eller enligt skogsbrandordning må icke dömas,
om förseelsen är enligt allmänna strafflagen belagd med strängare straff.

24 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot skogsbrandordning.

25 §.

Böter eller vitén, vilka ådömas efter denna lag eller efter skogsbrandordning,
skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
lag.

Denna lag, varigenom upphäves lagen den 14 oktober 1914 (nr 281) om
förekommande och släckning av skogseld, träder i kraft den 1 januari 1937,
dock att skogsbrandordning icke behöver underställas länsstyrelses prövning
före den 1 januari 1938.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Bilaga A.

Skogsbrandkommitténs förslag

till

Reviderad lag om förekommande och släckning av skogseld.

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna
gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så nära
skog, att elden lätt kan spridas dit, vare han pliktig att, genom grävning
eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses erforderliga
till förhindrande av eldens spridning.

2 §•

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger,
må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas eller
eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov, eld uppgöras
i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, får ej övergivas, förrän
den blivit fullständigt släckt.

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål
å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt kan
uppstå.

5 §:

Där avverkning ägt rum å område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår,
å vilket bantåg framföres, än trettio meter, vare markägare pliktig
att, på anmodan av vederbörande järnvägsförvaltning och på dess bekostnad,
vidtaga åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för
skogseld uppstår.

6 §•

Länsstyrelse skall, var inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet är
tillfredsställande ordnat.

Vid handläggning av ärenden, som angå skogsbrandväsendet, må länsstyrelse
inhämta yttrande av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

7 §.

Kommun skall upprätthålla ett brandskydd, som anses kunna tillfredsställa
skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld.

Varje socken å landet skall utgöra en brandrote. Dock åge länsstyrelse,
efter hörande av kommunen, besluta, att vad sålunda är stadgat ej skall
äga tillämpning i fråga om viss socken eller att två eller flera socknar må
förenas till en brandrote.

Kartol. Maj.ts proposition nr 16.

69

Där så är erforderligt för beredande av trygghet mot skada av skogseld,
må länsstyrelse, efter kommunens hörande, besluta, att socken skall
utgöra mer än en brandrote och huru i sådant fall socknen skall i brandrotar
indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som
utgör egen kommun, skall, där länsstyrelse, efter vederbörandes hörande,
finner skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

8§.

Förvaltningen av brandrotes angelägenheter skall handhavas av kommunalnämnd,
drätselkammare eller annat kommunalt organ med motsvarande
uppgift, därest ej kommunen finner skäligt uppdraga förvaltningen åt
en för sådant ändamål särskilt utsedd brandstyrelse.

I skogsbrandordning, varom förmäles i 18 §, skola föreskrifter meddelas
om de åligganden och befogenheter, som tillkomma den förvaltande myndigheten.

9 §■

För varje brandrote skall finnas en brandfogde, som av länsstyrelse efter
kommuns hörande förordnas för en tid av fyra år. Då brandfogde förordnats,
skall kommunen härom ofördröjligen underrättas.

Det åligger den, som förordnats till brandfogde, att åtaga sig uppdraget;
dock äger den, som innehaft sådant uppdrag, att för nästkommande fyraårsperiod
avböja nytt förordnande.

Befinnes brandfogde under tjänstgöringstidens lopp icke vidare vara för
befattningen lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom från densamma.

För varje brandrote skall finnas en vice brandfogde; och gäller i fråga
om denne, vad ovan är stadgat örn brandfogde.

10 §.

Närmaste inseendet över brandrotes brandväsen utövas av brandfogden.
Vid brandfogdens frånvaro skall vice brandfogden inträda i hans ställe.

Örn brandfogdes och vice brandfogdes åligganden skola bestämmelser
meddelas i skogsbrandordningen.

11 §•

Brandfogde och vice brandfogde äga av kommunens medel åtnjuta arvoden
för uppdraget till belopp, som må kunna finnas skäligt.

12 §.

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld är envar i trakten, å landet
eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke sextio år.

13 §.

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och
kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,
genast släcka elden eller undanröja faran, är han skyldig dels att, om
släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast
giva dem underrättelse, dels att, så fort ske kan, underrätta brandfogden
eller annan med skogsbrandväsendet betrodd person, som jämlikt
bestämmelser i skogsbrandordningen kan hava för sådant uppdrag utsetts,
polismyndighet eller vid domänverket eller hos skogsvårdsstyrelse anställd
person.

Polismyndighet eller vid domänverket eller hos skogsvårdsstyrelse an -

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

ställd person, som får sådan underrättelse, skall omedelbart meddela brandfogden
härom.

Har skogseld utbrutit eller föreligger överhängande fara därför, skall
brandfogden eller hans ställföreträdare ofördröjligen sammankalla erforderligt
manskap för eldens släckning samt, så fort ske kan, underrätta
vederbörande polismyndighet. Utfärdad kallelse skall av envar utan dröjsmål
fortskaffas.

Innhavare av telefon åligger att vid skogseld eller överhängande fara
därför ställa telefonen till förfogande åt brandfogde eller dem, som hans
ärenden gå.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med erforderliga
släckningsredskap, genast begiva sig till brandstället och deltaga i
släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,
skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse skynda
dit och taga del i arbetet.

Ägare av häst, bil eller annat fordon eller båt är pliktig att, när brandfogde
för släckningsarbete det påfordrar, ställa dem till brandfogdens förfogande.

14 §.

Vid släckning av skogseld skall befälet utövas av brandfogde. Hotar eller
berör elden två eller flera brandrotar, skall den brandfogde, å vars område
elden utbrutit, utöva befälet; och åligger det övriga brandfogdar att i
släckningsarbetet vara befälhavaren behjälpliga.

Har elden tagit eller befaras den taga större omfattning må länsstyrelsen
förordna särskild befälhavare ävensom rekvirera det biträde av militär, som
kan erfordras. Länsstyrelsen äger jämväl att vid skogseld eller överhängande
fara därför från militärmyndigheterna rekvirera erforderligt biträde för
spaningsändamål och liknande.

15 §.

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga
moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika, för ändamålets vinnande
nödiga åtgärder; dock att, där befälhavare är tillstädes, hans föreskrift
först skall inhämtas.

16 §.

Ej må någon av släckningsmanskapet utan giltigt skäl lämna brandstället,
förrän han erhållit hemlov.

Befälhavaren åge, där så erfordras, ålägga släckningsskyldige att, sedan
elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess släckningen är
fullbordad.

17 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva eller, efter anmälan, avlägsna sig från
brandställe gälle, örn någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande
av viktiga göromål, som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna
eller örn ledighet härför vägras honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren
eller arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av skogseld
må ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

18 §.

För brandrote skall finnas skogsbrandordning, upptagande de föreskrifter,
som utöver i denna lag eller eljest i vederbörlig ordning meddelade

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

bestämmelser äro till förekommande och släckning av skogseld skäligen erforderliga.

Skogsbrandordning skall uppgöras av kommun samt, för att vara gällande,
prövas och fastställas av länsstyrelse.

Vad sålunda är stadgat skall äga tillämpning jämväl ifråga om ändring
i eller tillägg till skogsbrandordning.

I skogsbrandordning må för överträdelse av dess föreskrifter stadgas
dagsböter.

19 §.

Då brandfogde och vice brandfogde förordnats samt då skogsbrandordning
fastställts, skall meddelande härom av länsstyrelsen ofördröjligen införas
i länskungörelserna. Det åligger kommun att skyndsamt besörja, att
dylik kungörelse intages i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden
för orten i allmänhet införas, samt att tillse att förteckning, upptagande
namn, adresser och telefonnummer å brandfogdar och vice brandfogdar
samt å det brandbefäl i övrigt, som jämlikt bestämmelser i skogsbrandordningen
kunnat utses, ävensom att exemplar av skogsbrandordningen finnas
för köpare tillgängliga.

20 §.

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av
skogseld, ävensom ägare av transportmedel, som vid sådant tillfälle tagits
i bruk, må kunna, efter ty skäligt prövas, av statsmedel bekomma ersättning
eller särskild belöning därför ävensom ersättning för skada till följd
av arbetet.

Därest vid mera långvarigt släckningsarbete visat sig nödvändigt att genom
ledningens försorg ordna gemensam proviantering, skall kostnaden
därför bestridas av statsmedel.

Brandfogden skall till länsstyrelsen avgiva förslag rörande tilldelande av
ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit till honom,
skall han med eget yttrande överlämna ärendet till länsstyrelsen.

Länsstyrelse pröve förslag eller framställning, som nu sagts, och utanordne
till vederbörande dem tillerkända belopp. Klagan över länsstyrelses
beslut i sådant ärende må ej föras.

21 §.

över av länsstyrelse jämlikt denna lag fastställda beslut, med undantag
av vad i 20 § sägs, åge vederbörande föra klagan hos Konungen inom tid,
som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Har beslut fastställts, lände det utan hinder av besvär till efterrättelse,
till dess annat vederbörligen förordnas.

22 §.

Den, som bryter mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat eller ej stäD
ler sig till efterrättelse vad i 13 § första, fjärde, femte eller sjätte stycket
föreskrives eller vad i tredje stycket av samma paragraf stadgas örn kallelses
fortskaffande eller bestämmelsen i 16 § första stycket; så ock släckningsskyldig,
som ej åtlyder vad befälhavaren i eller för släckningsarbetet befaller,
straffes med dagsböter.

Till samma ansvar vare brandfogde eller vice brandfogde förfallen, där
han är försumlig i fullgörandet av sina åligganden.

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från brandställe

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

till följd därav, att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften
i 17 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan anledning
avlägsnat sig från brandstället, förrän han erhållit hemlov, är arbetsgivaren
eller arbetsledaren förfallen till samma ansvar, som i första stycket av denna
paragraf sägs.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna
lag eller skogsbrandordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill
varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning honom delgivits
fällas till det straff, som är bestämt för förseelsen.

Till böter enligt denna lag eller enligt skogsbrandordning må icke dömas,
om förseelsen är enligt allmänna strafflagen belagd med strängare
straff.

23 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot
skogsbrandordning.

24 §-

Böter, vilka ådömas efter denna lag eller skogsbrandordning, skola tillfalla
kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligtallmän
lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

73

Bilaga B.

Av skogsbrandkommittén uppgjord
Handledning

vid utarbetande av skogsbrandordningar.

De i det följande framlagda förslagen äro avsedda att lämna vägledning vid
utarbetande av skogsbrandordningar. Sålunda angives vad som under vissa
förhållanden lämpligen bör införas i dessa. I form av anmärkningar hava
därjämte lämnats en del kompletterande upplysningar.

Då kommitténs lagförslag syftar till att åvägabringa ett förbättrat skogsbrandskydd,
är det tydligt, att även skogsbrandordningarna, som skola fullständiga
lagen, böra bliva ett uttryck härför. För att vara gällande skall skogsbrandordning
prövas och fastställas av länsstyrelsen. Denna myndighet skall
också vaka över att skogsbrandväsendet inom länet är tillfredsställande ordnat.
Länsstyrelserna torde därför vid granskningen av skogsbrandordningarna
icke underlåta att taga i övervägande, huruvida bestämmelserna i dessa
efter förhållandena äro av nöjaktig beskaffenhet.

Förslag nr 1.

Detta förslag är avsett att tillämpas i de fall, där mera omfattande åtgärder
för brandförsvaret äro påkallade. Förslaget bör med de modifikationer, som
av lokala orsaker må erfordras, i regel kunna följas i brandrotar i de skogrikare,
men glest bebyggda landsdelarna, där det är av nöden att en rätt omfattande
organisation av brandstyrkan reden i förtid ordnas. Huvuddragen
av sagda organisation, såsom den här tänkts, äro följande.

Brandroten indelas i erforderligt antal brandkretsar. Inom varje krets utses
brandmästare, vice brandmästare, uppbådare, vice uppbådare, brandförman
och vice brandförman samt beredskapsmän. Därjämte utses vissa personer
att vid skogseld tjänstgöra som adjutanter, gångbud, velocipedordonnanser
m. m. De släckningsskyldiga indelas i två uppbåd: första och andra
uppbådet. Brandförman är befälhavare för en grupp på tio å femton närmast
honom boende män i första uppbådet. Brandmästare är befälhavare
för c:a tio sådana grupper. Vice brandförman och vice brandmästare utöva
motsvarande befäl i andra uppbådet. De föreslagna styrkeförhållandena
skola självfallet anpassas efter ortsförhållandena. Brandfogden är brandrotens
högste befälhavare med vice brandfogden som ersättare.

Vid skogseld utrycka beredskapsmännen utan dröjsmål. Beräknas dessa
ej kunna hämma branden, insättes, efter kallelse genom uppbådarna, första
uppbådet, helt eller delvis. Grupperna inställa sig å samlingsplatser, där respektive
brandförmän taga befälet.

Andra uppbådet är avsett att stå sorn reserv eller tjänstgöra som avlösning.
Dess utryckning sker på brandfogdens order och är organiserad på samma
sätt som första uppbådets.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

Skogsbrandordning.

för ............ brandrote av ............ socken, upprättad jämlikt

18 § av lagen om förekommande och släckning av skogseld den ..........

........... 19 .... och fastställd av länsstyrelsen enligt resolution den ....

.......... 19 ....

Anm. Då socken är indelad till flera brandrotar, skola dessa erhålla särskilda
namn eller littera. Därest socken utgör en brandrote eller två eller flera
socknar äro förenade till en sådan, införes i rubriken endast socknens eller
socknarnas namn.

KAP. A.

Örn skogsbrandordningens tillämpningsområde.
1 §•

Anm. Här skall närmare angivas det område, för vilket skogsbrandordningen
gäller. Paragrafen kan exempelvis erhålla följande lydelse: Denna
skogsbrandordning gäller för N. N. sockens N. N. brandrote, omfattande området,
som begränsas i norr av N. N., i söder av N. N. etc.; eller: Denna
skogsbrandordning gäller för N. N. sockens N. N. brandrote, omfattande
byarna N. N. etc.

KAP. B.

Örn förvaltningen av skogsbrandväsendets angelägenheter.

2 §•

Förvaltningen av skogsbrand väsendets angelägenheter handhaves av kommunalnämnden.
För handläggning av hithörande ärenden sammanträder
kommunalnämnden så ofta omständigheterna det påkalla och jämväl när det
äskas av länsstyrelsen eller brandfogde.

Då ärende, som rör skogsbrandväsendet, förekommer till behandling inför
kommunalnämnden, skall det föredragas av vederbörande brandfogde; och
åligger det denne att, då hans uppfattning avviker från kommunalnämndens,
om sin mening låta göra anteckning till protokollet. Av de fattade besluten
skall länsstyrelsen omedelbart erhålla del genom protokollsutdrag.

Anm. Vad ovan och i det följande sägs om kommunalnämnd gäller, i tilllämpliga
fall, även drätselkammare eller annat kommunalt organ med motsvarande
uppgift. — Finner kommun skäligt att uppdraga förvaltningen av
skogsbrandväsendets angelägenheter åt en särskild brandstyrelse, skall i denna
paragraf införas bestämmelser om styrelsens storlek och sammansättning,
sammanträden, förhandlingsordning, förande av protokoll etc. Till ledning
vid utarbetande av dessa bestämmelser torde kunna tjäna jämförliga regler
i »Handledning vid utarbetande av brandordningar för landskommuner», 2
och 3 §§, Statens offentliga utredningar 1924:23.

3 §•

Det tillkommer kommunalnämnden: att uppgöra förslag till skogsbrandordningar
och ändring i dessa; att årligen avgiva förslag till stat för skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

75

brandväsendet under det nästföljande året; att övervaka anskaffandet av
brand- och sjukvårdsmateriel; att i skogsbrandväsendet rörande angelägenheter
avgiva de yttranden, som av vederbörande myndigheter infordras, samt
att i övrigt främja allt, som kan åvägabringa ett tillfredsställande skogsbrandskydd.

Anm. Därest särskild brandstyrelse är utsedd, skola nu ifrågavarande åligganden
ankomma på denna.

KAP. C.

Om brandfogde och vice brandfogde.

4 §•

Förutom vad i gällande lag eller eljest kan vara föreskrivet, åligger det
brandfogden: att övervaka efterlevnaden av skogseldslagen, denna brandordning
eller vad eljest i ämnet kan finnas stadgat samt att till laga beivran anmäla
brott mot sålunda meddelade föreskrifter; att vårda sig örn att rotens
brandväsen är efter förhållandena nöjaktigt ordnat samt att, då för sådant
ändamål anslag av kommunens medel eller förändring eller tillägg i skogsbrandordningen
erfordras, därom göra framställning till kommunalnämnden,
att före januari månads utgång till landsfiskalen i orten avgiva statistisk redogörelse
enligt fastställda grunder över nästföregående års skogseldar inom
brandroten, samt att på kommunens bekostnad deltaga i de kurser i skogseldsläckning
m. m., som för brandfogdar kunna bliva anordnade.

5 §.

Vice brandfogden åligger: att biträda brandfogden i dennes åligganden^ att,
då brandfogden är hindrad, fullgöra de med hans befattning förenade åligganden,
samt att på kommunens bekostnad deltaga i kurser, varom förmäles
i 4 §.

6 §.

Brandfogden och vice brandfogden skola under tjänstgöring bära av länsstyrelsen
fastställda tjänstetecken. Dessa anskaffas och underhållas på kommunens
bekostnad.

Anm. Tjänstetecknen torde lämpligen utgöras av mössa med lämpligt märke
ävensom armbindel med inskriptionen »brandfogde» resp. »vice brandfogde».
Enhetlighet bör råda inom länet och i största möjliga utsträckning
även länen emellan.

7 §■

Brandfogden och vice brandfogden skola under tiden..................

vara beredda att träda i tjänstgöring och vid resor inom brandroten vidtaga
sådana åtgärder, att de äro lätt anträffbara. ''

Om brandfogden under tid, som nu nämnts, för mer än ett dygn begiver sig
utom rotens område, skall han dessförinnan i sitt ställe sätta vice brandfogden.
Därest vice brandfogden för mer än ett dygn begiver sig utom rotens område,
skall han härom underrätta brandfogden.

Brandfogden och vice brandfogden få under sagda tid icke samtidigt vistas
utom brandrotens område utan att hava i sitt ställe satt av kommunalnämndens
ordförande godkänd ställföreträdare.

Anm. I första stycket skall angivas den för skogseld farliga tiden i orten,
då bestämmelserna skola tillämpas. I syfte att förenkla befälsskiftet kan
kommunalnämndens ordförande en gång för alla godkänna brandfogdes
och vice brandfogdes ställföreträdare.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

KAP. D.

Örn allmänna försiktighetsmått till förekommande av skogseld.

8 §•

Brandfogden skall vårda sig om att allmänheten iakttager varsamhet vid
handhavande av eld ute å marken. Han skall jämväl vaka över att erforderliga
försiktighetsmått till förebyggande av skogseld bliva vidtagna.

Anm. Det förebyggande skogsbrandskyddet måste tillmätas största vikt.
Det är därför önskvärt, att brandfogden vid lämpliga tillfällen, medelst föredrag
eller på annat sätt och med hänvisning till gällande lag, manar till
varsamhet med eld i skog och mark. Han skall med uppmärksamhet följa
de företeelser inom brandroten, vilka till vinnande av ökad trygghet mot
skogseld synas påkalla särskilda åtgärder, och därvid ingripa på det sätt, som
i varje fall kan anses lämpligt. Genom brandfogdens försorg bör vid behov
framställning göras till järnvägsförvaltning om vidtagande av anstalter för
minskande av eldfara längs järnväg. Särskilt betydelsefullt är att han under
tid av fara för skogseld drager försorg om att antändningar snarast observeras
genom att på kommunens bekostnad anordna tillfällig bevakning. Då gräsoch
risbränningar ej sällan verkställas på ett sätt, som föranleder stor eldfara
för skogen, utgör tillsyn häröver en viktig uppgift för brandfogden.
Även andra åtgärder kunna ifrågakomma. I detta arbete kan brandfogden
biträdas av samtliga i det följande omnämnda funktionärer. — I förevarande
kapitel torde i de fall, då så är erforderligt, böra upptagas bestämmelser
angående anmälan till brandfogde om avsikt att verkställa markbränning
(se sid. 35).

9 §>

Brandfogden skall tillse, att på lämpliga, allmänt besökta platser inom
brandroten, såsom järnvägs- och busstationer, skolor o. s. v., samt på kommunala
anslagstavlor anslås dels utdrag ur skogseldslagen jämte en allmän
uppmaning till försiktighet med eld i skog och mark, dels ock en förteckning
över skogsbrandfunktionärer inom roten.

Anm. Ifrågavarande utdrag torde i främsta rummet böra omfatta lagens
fyra första paragrafer ävensom bestämmelserna om skyldighet att deltaga i
skogseldsläckning. Förslag till funktionärsförteckning är uppgjord i formulär
nr 1. — Det är önskvärt att länsstyrelsens bistånd vinnes så till vida,
att nämnda handlingar kunna utfärdas som länskungörelser.

KAP. E.

Örn brandrulla, brandkretsar, brandmästare, uppbådare, brandförman och

beredskapsmån.

10 §.

Brandfogden skall å kontrollkort låta årligen före utgången av februari
månad upprätta förteckning över de släckningsskyldiga inom brandroten
ävensom över därstädes hemmahörande motorfordon och andra lämpliga
transportmedel.

Anm. För varje släckningsskyldig eller motorfordon — båtar kunna även
ifrågakomma — upplägges enligt självkopieringssystem ett kort i fyra exemplar.
På kortet antecknas den släckningsskyldiges namn, adress och tele -

Kungl. Majlis proposition nr Mi -

ll

fonnummer, uppbådets nummer, namn på vederbörande brandmästare och
brandförman, dessas adresser och telefonnummer, samlingsplats vid uppbåd,
den släckningsskyldiges funktion vid släckningsarbete, vilka verktyg, som
skola medhavas eller hämtas till brandplats, för vilken tid proviant skall medföras,
bils nummer, ägare, chaufför och funktion m. m. Därjämte skall å
baksidan av kortet finnas plats för anteckningar örn medförda eller hämtade
redskap, ankomst till brandplats, tillfälligt hemlov, förnyad inställelsetid,
slutligt hemlov, förstörda redskap och kläder, redovisade redskap samt för
brandbefälets signatur. Förslag till kontrollkort återfinnes i formulär nr 2.

Rätt förda oell kompletterade med uppgifter å sättet för uppbådningens
verkställande utgöra kontrollkorten en mobiliseringsplan vid skogseld. Vid
deras upprättande må beaktas nödvändigheten såväl av planmässighet beträffande
medförda redskaps art som av att utryckning sker på sådant sätt,
att reserver för avlösning finnas. Här räknas, som redan anförts, med två
uppbåd, av vilka — sedan beredskapsmännen begivit sig till brandplatsen
— det första skall bereda sig att genast rycka ut, och det andra stå som reserv
att ingripa på närmare order. Detta utesluter icke, att brandfogden vid mera
omfattande skogseld omedelbart må rekvirera större del av andra uppbådet
och särskilt kanske de närmast brandplatsen boende. Vid brand, då första
uppbådet ej förslår, bör även kunna ordnas så, att närliggande brandrotars
första uppbåd rekvireras genom hänvändelse till resp. brandlogdar. Under
alla förhållanden bör en viss del av andra uppbådet reserveras för avlösning.

Kallelse till släckningsarbetet kan ske på olika sätt efter förhållandena på
olika platser. Man torde kunna förutsätta, att telefon eller budkavle i allmänhet
kommer att användas. Telefon bör uppenbarligen nyttjas, så långt
omständigheterna det tillåta och särskilt för inkallande av beredskapsmännen.
Emellertid måste även budkavle tillgripas för delgivningen, särskilt i
trakter där telefon saknas. Förslag till blankett till budkavle återfinnes i
formulär nr 3. Klämtning på överenskommet sätt kan ofta vara ägnad att
väcka tillbörlig uppmärksamhet vid hotande eldfara. — Ifråga örn användande
av telefon hänvisas till föreskrifter i det följande. — För befordrande av
släckningsmanskap eller för transport av redskap m. m. böra i möjligaste
mån motorfordon och motorbåtar användas. Det är lämpligt att avtal på förhand
träffas örn sådana transporters verkställande.

I samband härmed må framhållas önskvärdheten av, att brandfogden a
kartor studerar och markerar de försvarsställningar, som vid släckning av
skogseld under olika förhållanden kunna visa sig lämpliga. Härigenom vinnes
en god översikt av de möjligheter i sådant hänseende, trakten erbjuder.
Vid brandfogdeskiften torde det vara till stor nytta att dylikt kartmaterial
förefinnes.

11 §•

Brandroten skall av brandfogden indelas i erforderligt antal brandkretsar.

Inom varje brandkrets skall brandfogden för samma tid, för vilken lian
blivit förordnad, utse en brandmästare, en uppbådare samt lämpligt antal
brandförmän och beredskapsmän jämte vice brandmästare, vice uppbådare
och erforderligt antal vice brandiörmän. Ifrågavarande funktionärer skola
av brandfogden erhålla instruktion rörande sina uppdrag.

Brandfogden skall ock vidtala personer att i händelse av skogseld övervaka
redskaps- och provianttransporter, tjänstgöra som adjutanter, gångbud,
velocipedordonnanser, sjukvårdare el. dyl.

Anin. Härigenom ordnas på förhand befälsföringen vid släckning. Det ma
beaktas, att mot en grupp av tio å femton närboende slåckningsskyldiga
lämpligen bör svara en brandförman, samt alt brandkretsen bör avgränsas

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

så, att brandmästaren förfogar över tio sådana grupper. Lokala förhållanden
kunna givetvis förorsaka en modifiering av dessa regler.

Som redan nämnts skall brandmästare och brandförman tjänstgöra som
befäl i första uppbådet, vice brandmästare och vice brandförman i andra
uppbådet samt därjämte som ersättare i det första. Beredskapsmans och
uppbådares funktioner framgå av vad i det föregående nämnts; se även 13
och 15 §§.

Till brandmästare bör utses person med befälsegenskaper och kännedom
om det tekniska förfarandet vid skogseldsläckning. Till uppbådare utses
person nied för uppdraget nödig auktoritet i orten. Brandförmän och beredskapsmän
utses bland vana skogskarlar av den bofasta befolkningen. Såväl
brandmästare som uppbådare och örn möjligt även brandförman och
beredskapsman böra vara anträffbara med telefon.

12 §.

Förutom vad i det följande föreskrives äro brandmästare och vice brandmästare
skyldiga att efter kallelse på utsatt tid infinna sig vid av brandfogden
bestämd samlingsplats och taga befälet över det brandkretsens släckningsmanskap,
som där infinner sig, samt efter order av brandfogden eller
hans ställföreträdare och på sätt av denne bestämmes med dessa begiva sig
till brandplatsen.

13 §.

Uppbådare är, förutom vad nedan stadgas, skyldig dels att på brandfogdens
anmodan och i den ordning, denne bestämmer, skyndsamt sammankalla
släckningsskyldiga, dels ock att vid skogseld ständigt uppehålla kontakt
med brandfogden samt efter dennes order verkställa kallelser och uppbåd
ävensom i övrigt gå honom tillhanda.

Vice uppbådare åligger att biträda uppbådaren samt att, då den senare är
hindrad, fullgöra dennes åligganden.

14 §.

Förutom vad nedan föreskrives åligger det brandförman och vice brandförman
att på kallelse skyndsamt begiva sig till samlingsplats samt taga befälet
över dem tilldelat släckningsmanskap, som där infinner sig, samt därefter
handla enligt order av brandfogden eller hans ställföreträdare eller vederbörande
brandmästare.

15 §.

Beredskapsman åligger att vid erhållen kännedom att skogseld utbrutit
inom brandkretsen utan särskild kallelse snabbast möjligt begiva sig till
brandstället samt där påbörja släckningsarbetet.

Den beredskapsman, som först infunnit sig vid brandplatsen, för befäl över
övriga tillstädeskommande till dess annat brandbefäl anlänt. Han skall
sörja för att brandfogden hålles underrättad om släckningsarbetets fortgång.

16 §.

Brandmästare, uppbådare, brandförman samt motsvarande vice befattningshavare
ävensom beredskapsman skola under tid, som i 7 § sägs, vara
beredda att på kortast möjliga tid träda i tjänstgöring.

De äro skyldiga att ställa sig brandfogdens i tjänsten givna föreskrifter till
efterrättelse samt att mottaga och utöva det befäl, som av närmaste förman
eller brandfogden ålägges. Då de erhållit kännedom om timad skogseld,
skola de ofördröjligen meddela brandfogde!! härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

79

17 §.

Brandmästare, uppbådare och brandförman samt motsvarande vice befattningshavare
skola under tjänstgöring bära av länsstyrelsen fastställda tjänstetecken.

Anm. Nämnda tjänstetecken utgöras lämpligen av armbindlar med inskription.
Det är önskvärt, att brandfogden disponerar över ett antal reservbindlar,
att användas bland annat vid tillfällen, då extra befäl kan komma
att utses.

KAP. F.

Om mobilisering spion, släckningsredskap, proviantering och sjukvård.

18 §.

Brandfogden skall till ledning för uppbådare årligen före mars månads utgång
tillställa denne: 1) en upplaga av de i 10 § omnämnda kontrollkorten
för brandkretsen; 2) förteckning å brandbefäl och beredskapsmän inom
brandkretsen, samt 3) uppgift å sättet för de släckningsskyldiges inkallande,
visande i vilka fall telefon, budkavle eller annan kallelsemetod skall användas.

Handlingar, som under l) och 2) här ovan sägs, skola före samma tidpunkt
tillställas jämväl brandmästare. Brandförman skall samtidigt erhålla
förteckning å de släckningsskyldiga, vilka stå under hans befäl, samt uppgift
om samlingsplats vid utryckning till skogseld ävensom förteckning enligt
2) här ovan.

Till släckningsskyldig skall utsändas kopia av vederbörandes kontrollkort.

Anm. Enligt 10 § skall kontrollkort uppläggas i fyra exemplar, nämligen
ett stamkort och tre kopior. Stamkortet behålles av brandfogden, och av
de tre kopiorna tillställas uppbådare, brandmästare och släckningsskyldig
vardera en. Brandmästarens upplaga skall — som framgår av det följande
— användas för anteckningar vid släckningsarbetet och bör därför bestå av
kartong eller dylikt. Den släckningsskyldiges eget kort, som enbart är avsett
som påminnelse örn vederbörandes åliggande i händelse av skogseld,
kan distribueras genom resp. brandmästare och brandförman, i vilket fall
den senare själv kan upprätta härovan omförmäld förteckning å släckningsskyldiga
under hans befäl.

19 §.

Brandfogden skall ombesörja, att förråd, bestående av ................

........, finnas tillgängliga, över ifrågavarande redskap skall brandfogden
årligen före februari månads utgång upprätta förteckning. Bedskapen

skola förvaras i ................. och skall brandfogden hava tillsyn över

att de äro i brukbart skick.

Brandfogden skall även tillse, att förbands- och medicinlåda finnes vid
brandplats tillgänglig. Av kommunen inköpt förbands- och medicinlåda
skall av brandfogden förvaras.

Anm. I paragrafen skall införas dels detaljerad uppgift över de redskap,
yxor, hackor, hinkar, spadar m. m., som av kommunen skola hållas disponibla,
dels ock uppgift å den eller de platser, där redskapen skola förvaras.
Det är önskvärt att för brandroten uppläggas särskilda förråd av redskap
och särskilt då sådana, vilka beräknas icke komma att i tillräcklig omfattning
medföras av släckningsmanskapet. I vissa fall torde kunna ordnas så,

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

att handlande i orten vidtalas att under sommarhalvåret upplägga tillräckligt
lager av erforderliga redskap samt vid rekvisition till i förväg bestämt
pris ställa dessa till förfogande.

20 §.

Det åligger brandfogden att i förtid ordna för gemensam proviantering av
släckningsmanskapet för fall av mera omfattande skogseld.

Anm. Av vikt är att frågor, samhörande med proviantanskaffning vid
större skogseldar, redan i förtid beaktas och ordnas, på det att någon tvekan
örn vem, som skall ombesörja provianteringen, när elden pågår, ej må uppstå.
Visserligen bör varje man vid utryckningen enligt order vara försedd
med proviant för viss tid, exempelvis ett dygn, men vid mera omfattande
skogseld måste man dock som regel räkna med central proviantanskaffning.
Handlande eller annan lämplig person i orten bör vidtalas att vid behov
leverera lämplig proviant till släckningsmankapet.

KAP. G.

Om förfarandet vid skogseld.

21 §.

Uppbådare och brandförman skola tillse, att utfärdad kallelse noggrant
och utan uppskov hörsammas av envar släckningsskyldig, som icke kan visa
laga förfall.

Efter fullgjort uppdrag skall uppbådaren begiva sig till av brandfogden
anvisad plats för att där fullgöra av brandfogden lämnade uppdrag.

22 §.

Vid mötesplatsen skola brandförmännen taga befäl var och en över sin
grupp.

Snarast möjligt skall tillstädeskommande manskap av brandmästaren erhålla
resp. kontrollkort enligt 10 och 18 §§, sedan brandmästaren därå låtit
verkställda anteckningar rörande inställelsetid samt medförda redskaps art,
antal och tillstånd. Å korten skola under släckningsarbetets gång av brandbefälet
göras anteckningar om arbetstid, hemlov etc. samt, sedan arbetet avslutats,
om förstörda kläder och redskap m. m. Anteckningarna skola av
brandbefälet signeras.

Anm. Vid utdelande av omförmälda kort kan viss kontroll erhållas över
att uppbådat manskap infunnit sig. De föreskrivna anteckningarna om medförda
redskap, arbetstid etc. skola tjäna till ledning vid bestämmande av ersättningar.

23 §.

Då skogseld utbrutit eller då överhängande fara därför är för handen,
äger brandfogden vidtaga åtgärder för öppenhållning av rikstelefonstation i
orten eller anordnande av extra förbindning enligt de bestämmelser, som
kunna vara gällande.

Anm. I föreliggande betänkande har ifrågasatts, att brandfogde skall
vara behörig att hos föreståndare för telefonväxel eventuellt annan telegrafverkets
myndighet begära öppenhållning eller anordnande av extra förbindning.
Då brandfaran är överstånden, skall brandfogden omedelbart vidtaga
åtgärder för att i vanlig ordning återförsätta telefonförbindelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

81

24 §.

Brandfogden, som utövar högsta befälet över brandrotens släckningsstyrka,
äger enligt eget omdöme avgöra, huru släckningsbefälet skall utövas å
brandplatsen, när han skall avlösas m. m.

25 §.

Den, som deltager i släckning av skogseld, är pliktig att ovillkorligen efterkomma
överordnads i tjänsten givna befallningar.

Allt brandbefäl skall under släckningsarbetet vinnlägga sig örn att uppehålla
förbindelsen med närmaste överordnad.

Anm. Vid avgivande av rapporter och meddelande av order, där sådant
under skogseldsläckning ej kan muntligen verkställas, kunna blanketter enligt
formulär nr 4 och 5 användas.

26 §.

Vid mera långvarigt släckningsarbete skall brandfogden tillse, att manskap
för avlösning i god tid uppbådas.

Vid tillfälligt hemlov skall å kontrollkortet anteckning av brandbefäl göras
rörande tiden för såväl hemlovet som för förnyad inställelse å angiven
mötesplats. Det åligger brandbefäl att hålla noggrann tillsyn över att meddelade
föreskrifter om förnyad inställelse av släckningsskyldiga iakttagas.

27 §.

Det åligger brandfogden eller hans ställföreträdare att hos landsfiskalen
i orten, så fort ske kan, anmäla varje skogseld samt att hålla landsfiskalen
underrättad örn släckningsarbetets fortgång i och för manskaps uppbådande
eller länsstyrelsens ingripande med förordnande av särskild befälhavare,
militärhandräckning eller dylikt.

Anm. Härmed avses, som tidigare framhållits, att bland annat åvägabringa
förutsättningar för länsstyrelsen att, då så erfordras, snabbt och tidigast
möjligt vidtaga åtgärder av omförmält slag. Biträde av militär bör begränsas
till vad som kan anses vara oundgängligen nödvändigt. Det kan
ofta vara tillräckligt att påkalla visst slag av militärbiträde, såsom signalavdelning,
telefongrupp, flygplan för spaning etc. Behovet härav skall i varje
fall av vederbörande övervägas och till landsfiskalen meddelas.

28 §.

Sedan det egentliga släckningsarbetet blivit avslutat, skall manskapet
hemförlovas.

Om eftersläckningen påkallar särskild vakthållning, skall brandfogden eller
hans ställföreträdare träffa anstalter härför. Efter slutlig avsyning av
brandplatsen skall det kvarlämnade vaktmanskapet meddelas särskilt hemlov.

29 §.

Då hemlov meddelats, skall tillgängligt brandbefäl härom göra anteckning
å kontrollkorten, som därefter överlämnas till brandmästaren för att
av honom behållas. Vid hemförlovningen skall deltagare i släckningsarbetet
till brandmästaren göra de framställningar örn ersättning för skada till
följd av släckningsarbetet, vartill han anser sig äga fog. Ifrågavarande
framställningar ävensom uppgifter rörande den tid, vari vederbörande deltagit
i arbetet, samt den utsträckning, vari transportmedel använts, skola av

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16. 6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

brandmästaren överlämnas till brandfogden, som på grundval härav skall
till länsstyrelsen avgiva förslag rörande utbetalande av ersättningar.

Sedan släckningsarbetet avslutats skola de redskap, som avses i 19 §, omedelbart
uppräknas och granskas för att därefter genom brandfogdens försorg
ofördröjligen underkastas nödiga reparationer.

KAP. H.

Örn ersättningar.

30 §.

Brand fogden är berättigad att av kommunala medel uppbära gottgörelse
för med uppdraget förenade kostnader till skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton,
resor o. dyl. utgifter med ett belopp av......kronor per år. över

medel, som hava blivit ställda till hans förfogande, skall föras bok, vilken avslutas
för kalenderår.

För sitt arbete åtnjuta brandfogden och vice brandfogden ersättning av
kommunen enligt följande grunder: ..................................

Brandfogdens räkenskaper och förvaltning samt åt honom anförtrodda
släckningsredskap m. m. skola årligen granskas av två för ett år i sänder av
kommunen utsedda revisorer, som över sina iakttagelser skola avgiva berättelse
före mars månads utgång nästföljande år.

Anm. Det är önskvärt, att medel i kommunens stat ställas till brandfogdens
förfogande för bestridande av utgifter i samband med hans uppdrag. Av
största vikt är att tillräckliga medel anslås för bekostande av den vakthållning
under tid av fara för skogseld, varom tidigare (se anm. till 8 §) nämnts.

31 §.

Vid bestämmande av ersättning för deltagande i släckning av skogseld, varom
i 20 § av skogseldslagen talas, iakttages bland annat, att gottgörelse ej bör
utgå till den, som haft direkt personligt intresse av skogseldsläckningen. Sådan
ersättning må ej uppbäras av brandfogde eller vice brandfogde.

Anm. Med hänsyn till den betydelsefulla och krävande funktion, beredskapsman
innehar, bör han kunna erhålla förhöjd ersättning. — Begångna
förseelser, visad ovillighet eller annan försumlighet vid eldsläckningsarbetet
böra medföra nedsättning eller indragning av ersättning. Därest gemensam
proviantering på statens bekostnad varit anordnad, torde detta vid fastställande
av ersättning böra beaktas.

32 §.

Då gemensam proviantering anordnats, skall av brandfogden bestyrkt räkning
för prövning och likvidering, insändas till länsstyrelsen.

KAP. I.

Ansvarsbestämmelser.

33 §.

Är brandfogde eller vice brandfogde försumlig i fullgörandet av sina åligganden,
straffes med dagsböter.

Brandmästare, uppbådare, brandförman eller motsvarande vice befattningshavare
ävensom beredskapsman, som bryter mot vad i 12, 13 eller 14 § eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

83

15 § första stycket eller 16 § andra stycket finnes stadgat, ävensom den, som
ej ställer sig till efterrättelse vad i 25 § första stycket föreskrives, straffes jämväl
med dagsböter.

Till straff enligt denna skogsbrandordning må icke dömas, om å förseelsen
följer straff enligt allmän lag.

Förslag nr 2.

De särskilt i de två nordligaste länen rådande förhållandena kunna nödvändiggöra,
att inom brandroten finnes en stab av kvalificerat brandbefäl
utan speciellt uppdrag men med skyldighet att under brandfogdens eller vice
brandfogdens frånvaro föra självständigt befäl över manskapet vid släckning
av utbruten skogseld och i övrigt biträda brandfogden i befälsutövningen på
det sätt, denne finner lämpligt.

Vid utarbetande av skogsbrandordning för dylika fall torde den brandordning,
som här framlagts som förslag nr 1, kunna tjäna till ledning med iakttagande
av följande kompletteringar. Nu ifrågavarande brandbefäl har därvid
benämnts reservbefäl.

6 §•

Paragrafen fullständigas i så måtto, att även reservbefälet under tjänstgöring
skall bära av kommunen anskaffade och underhållna tjänstetecken av
samma art och beskaffenhet som brandfogdens och vice brandfogdens. Inskriptionen
å armbindel bör vara »reservbefäl».

9 §•

Förteckning över skogsbrandfunktionärer inom brandroten skall även upptaga
reservbefälet.

11 §•

Här upptages en bestämmelse, att brandfogden skall utse lämpligt antal
reservbefäl, som utan att tillhöra någon brandkrets skola tjänstgöra som befäl
vid skogseld.

I särskild paragraf bör föreskrivas, att reservbefälsperson, som varsnar eller
erhåller underrättelse, att skogseld utbrutit inom brandroten, genast skall inställa
sig å brandplatsen och där självständigt leda släckningsarbetet till dess
brandfogde eller vice brandfogde övertager befälet. Därjämte skall han vara
skyldig, att, efter kallelse av brandfogden, inställa sig vid skogsbrand.

Till reservbefäl, som skall erhålla instruktion av brandfogden, bör utses
skogligt kunniga och erfarna män. Det reservbefäl, som först infinner sig
vid brandplats, skall där föra befäl till dess brandfogden annat förordnar.
Örn så finnes lämpligt kan reservbefälet efter duglighet och erfarenhet uppföras
å en brandroterulla, och äger lägre nummer å rullan taga befäl över
högre nummer. Ett lämpligt antal av de främsta å varje brandroterulla kan
sammanföras å en gemensam förteckning, länsrulla, som bestämmer befälsrätten
mellan reservbefäl inom olika brandrotar. Reservbefäl, som icke uppförts
å länsrulla, äger ej taga befäl i annan brandrote i konkurrens med reservbefäl
därifrån.

16 §.

Jämväl reservbefälsperson skall vara beredd att under skogseldsäsongen
snabbt rycka ut. Han skall ställa sig brandfogdens i tjänsten givna föreskrifter
till efterrättelse samt utöva det befäl, som av brandfogden ålägges. Till den
senare skall han ofördröjligen lämna meddelande om utbruten skogseld, som
kommit till hans kännedom.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

33 §.

Om så anses behövligt må denna paragraf fullständigas med ansvarsbestämmelser
jämväl för reservbefäl.

Förslag nr 3.

Det kan tänkas, att en skogsbrandordning enligt förslag nr 1 anses nödvändig
för att ordna brandförsvaret, men att förhållandena i övrigt i regel icke
torde påkalla mobilisering vid skogseld av samtliga släckningsskyldiga. Detta
kan exempelvis inträffa i trakt, som på grund av där befintliga samhällen,
industriella anläggningar m. m. är mycket folkrik.

I sådant fall synes icke nödvändigt att jämlikt 10 § förslag nr 1 å kontrollkort
registrera samtliga släckningsskyldiga. Det kan för ändamålet vara nöjaktigt,
om ett begränsat antal personer utses att tjänstgöra i första eller andra
uppbådet. Å den brandstyrka, som därigenom upprättas, tillämpas de i förslag
nr 1 givna bestämmelserna. Övriga släckningsskyldiga stå sedan som en
extra reserv — ett tredje uppbåd — vilken tillkallas endast i sista hand.

Vid bestämmandet av första och andra uppbådets manskapsstyrka skall
självfallet den rena landsbygdsbefolkningen i första hand tagas i anspråk.

Förslag nr 4.

Därest risken för skada av skogseld är obetydlig och för brandskyddet erfordras
väsentligt mindre omfattande åtgärder än de härovan behandlade, kan
till vägledning för skogsbrandordningarnas utarbetande tjäna nedanstående
förslag. Detta torde, med av ortsförhållandena betingade jämkningar, kunna
användas i tätare bebyggda trakter, där skog förekommer i ringa utsträckning
och kommunikationsmöjligheterna äro goda.

Skogsbrandordning.

för............brandrote av............socken, upprättad jämlikt 18 §

av lagen örn förekommande och släckning av skogseld den..........19 ....

och fastställd av länsstyrelsen enligt resolution den............ 19 ....

KAP. A.

Örn skogsbrandordningens tillämpningsområde.
1 §•

Anm. Se anm. till 1 § förslag nr 1.

KAP. B.

Örn förvaltningen av skogsbrandväsendets angelägenheter.

2 §•

Förvaltningen av skogsbrandväsendets angelägenheter handhaves av kommunalnämnden.
För handläggning av hithörande ärenden sammanträder

Kungl. Maj.ts proposition nr 16-

85

kommunalnämnden så ofta omständigheterna det påkalla och jämväl när det
äskas av länsstyrelsen eller brandfogde.

Då ärende, som rör skogsbrandväsendet, förekommer till behandling inför
kommunalnämnden, skall det föredragas av vederbörande brandfogde; och
åligger det denne att, då hans uppfattning avviker från kommunalnämndens,
om sin mening låta göra anteckning till protokollet. Av de fattade besluten
skall länsstyrelsen omedelbart erhålla del genom protokollsutdrag.

Anm. Se anm. till 2 § förslag nr 1.

3 §•

Det tillkommer kommunalnämnden: att uppgöra förslag till skogsbrandordningar
och ändring i dessa; att årligen avgiva förslag till stat för skogsbrandväsendet
under det nästföljande året; att övervaka anskaffandet av
brand- och sjukvårdsmateriel; att i skogsbrandväsendet rörande angelägenheter
avgiva de yttranden, som av vederbörande myndigheter infordras, samt
att i övrigt främja allt, som kan åvägabringa ett tillfredsställande brandskydd.

Anm. Se anm. till 3 § förslag nr 1.

KAP. C.

Örn brandfogde och vice brandfogde.

4 §.

Förutom vad i gällande lag eller eljest kan vara förskrivet, åligger det
brandfogden: att övervaka efterlevnaden av skogseldslagen, denna brandordning
eller vad eljest i ämnet kan finnas stadgat samt att till laga beivran anmäla
brott mot sålunda meddelade föreskrifter; att vårda sig om, att rotens
brandväsen är efter förhållandena nöjaktigt ordnat samt att, då för sådant ändamål
anslag av kommunens medel eller förändring eller tillägg i skogsbrandordningen
erfordras, därom göra framställning till kommunalnämnden, att
före januari månads utgång till landsfiskalen i orten avgiva statistisk redogörelse
enligt fastställda grunder över nästföregående års skogseldar inom brandroten,
samt att, på kommunens bekostnad deltaga i de kurser i skogseldsläckning
m. m., som för brandfogdar kunna bliva anordnade.

5§.

Vice brandfogden åligger: att biträda brandfogden i dennes åligganden; att,
då brandfogden är hindrad, fullgöra de med hans befattning förenade åligganden,
samt att på kommunens bekostnad deltaga i kurser, varom förmäles
i 4 §.

6§.

Brandfogden och vice brandfogden skola under tjänstgöring bära av länsstyrelsen
fastställda tjänstetecken. Dessa anskaffas och underhållas på kommunens
bekostnad.

Amri. Se anm. till 6 § förslag nr 1.

7 §•

Brandfogden och vice brandfogden skola under tiden..............vara

beredda att träda i tjänstgöring och vid resor inom brandroten vidtaga sådana
åtgärder, att de äro lätt anträffbara.

Örn brandfogden under tid, som nu nämnts, för mer än ett dygn begiver sig
utom rotens område, skall han dessförinnan i sitt ställe sätta vice brandfog -

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

den. Därest vice brandfogden för mer än ett dygn begiver sig utom rotens
område, skall han därom underrätta brandfogden.

Brandfogden och vice brandfogden få under sagda tid icke samtidigt vistas
utom brandrotens område utan att hava i sitt ställe satt av kommunalnämndens
ordförande godkänd ställföreträdare.

Anin. Se anm. till 7 § förslag nr 1.

KAP. D.

Örn uppbådare och beredskapsman.

8 §.

Inom varje brandrote skall brandfogden för samma tid, för vilken han
blivit förordnad, utse en uppbådare och en vice uppbådare samt lämpligt
antal beredskapsmän. Ifrågavarande funktionärer skola av brandfogden erhålla
instruktion rörande sina uppdrag.

Anm. Se anm. till 11 § förslag nr 1, tillämpliga delar.

9 §•

Uppbådare är, förutom vad nedan stadgas, skyldig dels att på brandfogdens
anmodan och i den ordning, denne bestämmer, skyndsamt sammankalla
släckningsskyldiga, dels ock att vid skogseld ständigt uppehålla kontakt med
brandfogden samt efter dennes order verkställa kallelser och uppbåd ävensom
i övrigt gå brandfogden tillhanda.

Vice uppbådare åligger att biträda uppbådaren samt att, då den senare är
hindrad, fullgöra dennes åligganden.

10 §.

Beredskapsman åligger att vid erhållen kännedom om att skogseld utbrutit
inom brandroten utan särskild kallelse snabbast möjligt begiva sig till brandplatsen
och där påbörja släckningsarbetet.

Den beredskapsman, som först infunnit sig å brandplats, för befäl över
övriga tillstädeskommande till dess brandfogden anlänt. Han skall sörja för
att brandfogden hålles underrättad om släckningsarbetets fortgång.

11 §-

Uppbådare, vice uppbådare och beredskapsman skola under tid, som i 7 §
sägs, vara beredda att på kortast möjliga tid träda i tjänstgöring.

De äro skyldiga att ställa sig brandfogdens i tjänsten givna föreskrifter
till efterrättelse samt att mottaga och utöva det befäl, som av brandfogden
ålägges. Då de erhållit kännedom om timad skogseld, skola de ofördröjligen
meddela brandfogden härom.

KAP. E.

Örn mobiliseringsplan.

12 §.

Brandfogden skall till ledning för uppbådare årligen före mars månads
utgång tillställa denne uppgift å sättet för de släckningsskyldigas sammankallande
samt förteckning å beredskapsmän inom brandroten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

87

KAP. F.

Örn förfarandet vid skogseld.

13 §.

Uppbådare och brandförman skola tillse, att utfärdad kallelse noggrant
och utan uppskov hörsammas av envar släckningsskyldig, som icke kan visa
laga förfall.

Efter fullgjort uppdrag skall uppbådaren begiva sig till av brandfogden
anvisad plats för att där fullgöra av brandfogden lämnade uppdrag.

Anm. Det bör ankomma på uppbådare att tillse, att lämpliga släckningsredskap
medföras av de uppbådade enligt instruktion av brandfogden.

14 §.

Uppbådat släckningsmanskap skall vid mötesplatsen omhändertagas av
brandfogden eller hans ställföreträdare och indelas i arbetslag. Innan manskapet
lämnar mötesplatsen under vederbörandes befäl, skall förteckning
upprättas över de personer, som kommit tillstädes. Förteckningen skall jämväl
inrymma uppgift över medförda redskap och anteckningar rörande deras
beskaffenhet.

15 §.

Brandfogden, som utövar högsta befälet över brandrotens släckningsstyrka,
äger enligt eget omdöme avgöra, huru släckningsbefälet skall utövas å
brandplatsen, när han skall avlösas m. m.

16 §.

Uppbådat släckningsmanskap är pliktigt att under tjänstgöring vid skogseld
ovillkorligen efterkomma överordnads i tjänsten givna befallningar.

17 §.

Vid mera långvarigt släckningsarbete skall brandfogden tillse, att manskap
för avlösning i god tid uppbådas.

Vid tillfälligt hemlov skall anteckning göras rörande tiden för såväl hemlovet
som för förnyad inställelse å angiven mötesplats. Det åligger brandfogden
att hålla noggrann tillsyn över, att meddelade föreskrifter rörande
förnyad inställelse av släckningsskyldiga iakttagas.

18 §.

Det åligger brandfogden eller hans ställföreträdare att hos landsfiskalen
i orten, så fort ske kan, anmäla varje skogseld, samt att hålla landsfiskalen
underrättad om släckningsarbetets fortgång i och för manskaps uppbådande
eller länsstyrelsens ingripande med förordnande av särskild befälhavare, militärhandräckning
eller dylikt.

Anm. Se anm. till 27 § förslag nr 1.

19 §.

Sedan det egentliga släckningsarbetet blivit avslutat, skall manskapet hemförlovas.

Örn eftersläckningen påkallar särskild vakthållning, skola anstalter träffas
härför. Efter slutlig avsyning av brandplatsen skall det kvarlämnade vaktmanskapet
meddelas särskilt hemlov.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

20 §.

Då hemlov meddelats, skall brandfogden härom göra anteckning. Vid
hemförlovning skall deltagare i släckningsarbetet till brandfogden göra de
framställningar om ersättning för skada till följd av arbetet, vartill han anser
sig äga fog. På grundval av dessa framställningar samt den tid, vari vederbörande
deltagit i släckningsarbetet, ävensom den utsträckning, vari transportmedel
därvid använts, skall brandfogden till länsstyrelsen avgiva förslag
rörande utbetalande av ersättningar.

KAP. G.

Örn ersättningar.

21 §.

Brandfogden är berättigad att av kommunala medel uppbära gottgörelse
för med uppdraget förenade kostnader till skrivhjälp, skrivmaterialier, postporton,
resor o. dyl. utgifter med ett belopp av ............ kronor per år.

över medel, som hava blivit ställda till hans förfogande, skall föras bok, vilken
avslutas för kalenderår.

För sitt arbete åtnjuta brandfogden och vice brandfogden ersättning av
kommunen enligt följande grunder: ..................................

Brandfogdens räkenskaper och förvaltning samt åt honom anförtrodda
släckningsredskap m.m. skola årligen granskas av två för ett år i sänder av
kommunen utsedda revisorer, som över sina iakttagelser skola avgiva berättelse
före mars månads utgång nästföljande år.

Anm. Se anm. till 30 § förslag nr 1.

22 §.

Vid bestämmande av ersättning för deltagande i skogseldsläckning, varom
i 20 § av skogseldslagen talas, iakttages bland annat, att gottgörelse ej bör
utgå till den, som haft direkt personligt intresse av släckningen. Sådan ersättning
må ej uppbäras av brandfogde eller vice brandfogde.

Anm. Se anm. till 31 § förslag nr 1.

KAP. H.

Ansvarsbestämmelser.

23 §.

Är brandfogde eller vice brandfogde försumlig i fullgörandet av sina åligganden,
straffes med dagsböter.

Uppbådare eller vice uppbådare eller beredskapsman, som bryter mot vad
i 9 § eller 10 § första stycket finnes stadgat ävensom den, som ej ställer sig till
efterrättelse vad i 16 § föreskrives, straffes jämväl med dagsböter.

Till straff enligt denna skogsbrandordning må ej dömas, om å förseelsen
följer straff enligt allmän lag.

Kungl. Majlis proposition nr 16.

89

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 oktober
1936.

Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den
14 februari 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet H. F. Knagenhielm Karlsson.

Förslaget föranledde följande yttranden.

5 §■

Lagrådet:

Av förarbetena synes framgå, att den med bestämmelserna i förevarande
paragraf avsedda verkan icke sträcker sig längre än till själva utförandet av
de rensningsåtgärder å skogsmark utmed järnvägslinje, vilka ansetts vara
av betydelse för att förekomma skogseld i följd av antändning från lokomotiv.
Att genom detta stadgande markägaren skulle i avseende å straff- eller
skadeståndsskyldighet komma i annan ställning än som följer av gällande
rätt lärer således ligga utanför förslagets syfte. En dylik begränsning, vilken
i detta sammanhang måste synas naturlig och riktig, kan dock med den
avfattning paragrafen erhållit icke anses till fullo iakttagen. En omformulering
är fördenskull att förorda.

Att i samband med åtgärder till förekommande av skogseld särskilda bestämmelser
rörande järnvägarna kunna ifrågakomma, har föranletts av den
fara, som framkallas genom eldspridning från lokomotiv. Denna grund för
bestämmelser av dylikt slag bortfaller i den mån järnvägarna övergå till
elektrisk drift. Från denna synpunkt är emellertid icke någon erinran att
göra emot förevarande paragraf, då den ökade fara för skogseld, vilken där
förutsättes, icke är för handen vid elektrifierad järnväg, och för övrigt järnvägsförvaltnings
medverkan till rensningsåtgärdernas utförande icke angi -

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

ves såsom en förpliktelse utan allenast såsom en rätt. Däremot måste
ifrågasättas huruvida beträffande de järnvägar, för vilka en rätt att ingripa
med åtgärder för detta ändamål fortfarande är av betydelse, det kan
vara lämpligt att låta stadgandet gälla endast för det fall att brandfogde
ej finnes. Med hänsyn till bestämmelserna i 7 § och den tillämpning av
dessa, som enligt förarbetena är åsyftad, måste det nämligen anses helt stridande
mot lagens grunder, om brandfogde komme att saknas i trakter,
där sådan järnväg går fram genom skogsmark av någon avsevärd omfattning.
Praktiskt sett lärer därför det föreslagna stadgandet i vad det rör
järnvägsförvaltning kunna betecknas såsom nära nog innehållslöst. Utan
olägenhet synes i detta avseende järnvägsförvaltningen kunna erhålla lika
befogenhet med brandfogden. Tydligen bör förutsättas, att en dylik befogenhet
icke begagnas med mindre markägaren, där så lämpligen och utan
dröjsmål kunnat ske, förut anmanats att genast verkställa de ifrågavarande
åtgärderna. Särskild föreskrift härom torde emellertid icke böra meddelas
i lagen, då efter all sannolikhet ett sådant tillvägagående ändock kommer
att iakttagas och det med hänsyn till vikten av att åtgärderna omedelbart
utföras är angeläget att undvika all onödig omgång.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker lagrådet, att åt förevarande
paragraf gives ungefär den lydelse, att hava efter skogsavverkning
invid järnväg på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter
erforderliga åtgärder ej vidtagits till förhindrande av att genom avverkningen
uppstår ökad fara för skogseld, äger brandfogden eller järnvägsförvaltningen
att på markägarens bekostnad verkställa de behövliga åtgärderna.

6 §.

Lagrådet:

Stadgande om länsstyrelses övervakning av skogsbrandväsendet meddelas
först i 14 §. Då emellertid redan i tidigare paragrafer förekomma bestämmelser,
grundade på denna länsstyrelsens befogenhet, synes det lämpligt att stadgandet
upptages såsom andra stycke i 6 §. Härigenom vinnes, att med
större klarhet kommer att framgå vem det tillhör att pröva, huruvida skogsbrandväsendet
må anses tillfredsställa skäliga anspråk.

Genom stadgandet i förevarande paragraf lägges skyldigheten att vidmakthålla
ett tillfredsställande skogsbrandväsen å varje särskild kommun.
Enligt 7 § och andra bestämmelser i förslaget framstår emellertid brandroten
såsom en särskilt skapad enhet för skogsbrandväsendets handhavande,
och brandrote kan bestå av en eller flera kommuner eller del av
kommun. Flerstädes i förslaget meddelas stadgande angående kommun, som
rätteligen bör avse brandrote. En mera enhetlig och följdriktig terminologi
torde kunna erhållas, om i förevarande paragraf utsäges, att skyldigheten
att vidmakthålla skogsbrandväsendet skall åligga kommunerna samt att
dessa för fullgörande av detta åliggande skola indelas i brandrotar. Härav
lärer följa, att skyldigheten att i varje särskilt fall svara för skogsbrandväsendets
vidmakthållande kommer att åvila brandroten. I 7 §, som bibehål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

91

les oförändrad, meddelas närmare bestämmelser om kommunernas indelande
i brandrotar. Därefter bör lämpligen i 8 § inarbetas föreskrift om kommuns
skyldighet att svara för den brandrotes förpliktelser, vari kommunen
ingår, samt om kommunens befogenhet att utöva brandrotens rättigheter.
Vinner vad sålunda föreslagits beaktande, böra även vissa ändringar vidtagas
i 9, 11, 13 och 15 §§.

8 §■

Lagrådet:

Paragrafens avfattning kan giva anledning till det antagandet att at här
avsedda förvaltningsorgan skulle anförtros en befogenhet av mer vittgående
karaktär än som enligt kommunallagstiftningen i allmänhet tillkommer
dem. Då detta ej lärer vara avsett, torde avfattningen böra något jämkas.

Förslaget innehåller ej särskilda regler om huru förvaltningen skall ordnas
för det fall att två eller flera socknar blivit förenade till en brandrote. I motiveringen
uttalas härom (vid 7 §) allenast dels att de ekonomiska spörsmål,
som uppstå vid sammanslagning, äro av sådan beskaffenhet, att de lämpligen
böra lösas genom överenskommelse kommunerna emellan, dels ock att,
då länsstyrelsen har att pröva fråga örn kommuners förening till en brandrote,
givetvis måste tillses att kommunerna träffat erforderliga anordningar
rörande den ifrågasatta brandrotens ekonomiska angelägenheter.

För att bereda erforderlig fasthet åt en sådan brandrotes organisation och
åt förvaltningen av dess angelägenheter synes det önskvärt, att de däri ingående
kommunerna sammansluta sig till kommunalförbund. I den mån så
ej sker, är det nödvändigt, att mellan kommunerna träffas överenskommelse
angående gemensamma förvaltningsorgan, grunderna för förvaltningens utövande,
bestridande av erforderliga utgifter m. m. En erinran härom synes
böra inflyta i lagtexten.

I fråga om införande i denna paragraf av en föreskrift angående kommuns
förhållande till brandroten hänvisar lagrådet till sitt yttrande vid 6 §.

9 §■

Lagrådet:

Bestämmelserna i andra stycket torde i stället för kommun böra avse
brandrote.

Justitierådet Sandström, med vilken justitierådet Afzelius i huvudsak instämde: Enligt

nu gällande lag utgör brandfogdesysslan en kommunal förtroendepost.
Brandfogde utses av kommunalstämma eller av stadsfullmäktige under
viss kontroll av länsstyrelsen. Arvode kan utgå enligt beslut av nämnda
kommunala organ men är icke obligatoriskt. Förslaget däremot gör brandfogden
till en kommunal befattningshavare, som utses av länsstyrelsen efter
kommunens hörande och till vilken skall utgå arvode.

Det kan väl icke förnekas att förslaget i jämförelse med nuvarande för -

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 16-

hållanden erbjuder större garanti för att posten skall bliva besatt med kompetent
innehavare och att förslagets genomförande därigenom skulle bidraga
till en förhöjd effektivitet i brandskyddsväsendet. Emellertid måste det
sättas i fråga huruvida tillräckliga skäl finnas för att i förevarande avseende
offra den kommunala självbestämningsrätten. Brandfogdens uppgift, särskilt
i vad det gäller ledandet av eldsläckningsarbetet, är visserligen ansvarsfullt
och maktpåliggande, men detsamma kan sägas i lika hög grad vara
fallet med många av de kommunala uppdrag, vilka tillsättas av de kommunala
representationerna. Det torde, i varje fall på de flesta håll, bliva mycket
sällan som brandfogdens tjänster komma att tagas i anspråk för ledandet av
eldsläckningsarbete, och med undantag möjligen för den jämförelsevis korta
tid, som i början kan åtgå för att organisera en släckningsberedskap sådan som
förslaget åsyftar, torde posten åtminstone i regel ej bliva särdeles betungande.
Varken arbetets natur eller dess omfattning synes fördenskull i och för
sig böra föranleda en annan ordning beträffande postens tillsättande än i
fråga örn kommunala uppdrag i allmänhet. Det saknas också skäl att antaga
att de beslutande kommunala organen icke skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla uppgiften att utse brandfogdarna. I den mån brister påpekats
i detta hänseende förefaller det sannolikt att de mindre berott på
systemet såsom sådant än därpå att vikten av ifrågavarande angelägenhet
icke stått tillräckligt klar för vederbörande kommuner. Det finnes all anledning
tro att önskvärd effektivitet skall kunna uppnås med bibehållande
av den nuvarande ordningen, endast det tillses att från auktoritativt
håll föras fram lämpliga kandidater. I sådant avseende kunde tänkas att
skogsvårdsstyrelsernas erfarenhet ställdes till de beslutande kommunalorganens
förfogande på det sätt att valet skulle ske efter förslag av vederbörande
styrelse. Utöver de i remissprotokollet föreslagna åtgärderna för höjande
av organisationens effektivitet kunde dessutom ifrågasättas att anordna en
konsulentbefattning, vars innehavare hade till uppgift att inspektera brandskyddsväsendet
och tillhandagå med råd.

De synpunkter som sålunda framförts torde förtjäna så mycket mera beaktande
som den ståndpunkt förslaget intager i fråga örn sättet för brandfogdepostens
tillsättande haft till följd den ändring som föreslås i arvodesfrågan.
Visserligen har i betänkandet såsom skäl för förslagets ståndpunkt i denna
del åberopats jämväl det krävande och ansvarsfulla arbete som är förenat
med brandfogde- och vice brandfogdeposterna. Utan att underskatta detta
arbete torde man emellertid, såsom redan antytts, kunna utgå ifrån att brandfogdeposten
i regel ej ens efter den nya organisationen skall bliva särdeles
betungande. På många håll måste förhållandena antagas vara sådana att ett
arvode överhuvud taget icke är påkallat. Det synes därför vara lämpligast
att såsom för närvarande lämna åt kommunen att bestämma huruvida arvode
skall utgå. Med förslagets ståndpunkt kan lätt inträffa att, sett från det allmännas
synpunkt, kostnaderna för den nya organisationen bliva större än
som motsvarar den ökade effektiviteten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det böra tagas under över -

Kungl. May.ts proposition nr 16-

93

vägande huruvida icke såsom i nu gällande lag brandfogde- och vice brandfogdeposterna
alltjämt böra anordnas såsom kommunala förtroendeposter
utan obligatoriskt arvode. Därest så finnes böra ske, skulle därav föranledas
vissa ändringar i 9, 11, 13 och 15 §§.

11 §■

Lagrådet:

»Kommun» torde här böra utbytas mot »brandrote».

12 §.

Lagrådet:

Förslaget innehåller ej uttrycklig bestämmelse om huru beslut angående
antagande av skogsbrandordning skall fattas. Av en jämförelse med 15 §
1 mom. kan emellertid slutas, att sådant avgörande skall ankomma å kommun.
För att tydligen må komma till uttryck, huru med hänsyn till brandroteindelningen
i särskilda fall skall förfaras, torde i förevarande paragraf
såsom andra stycke böra införas ett stadgande av innehåll, att beslut om
antagande av skogsbrandordning fattas av den eller de kommuner, som
bilda brandroten, eller, där brandroten utgör del av kommun, av kommunen.
Härvid må erinras att, om i förekommande fall kommuner ej enas
om brandordning för den brandrote, vari de ingå, länsstyrelsen jämlikt 15 §
kan meddela föreskrift i ämnet.

Bland bestämmelser som skola ingå i skogsbrandordning nämnas i andra
stycket av förevarande paragraf sådana som röra den förvaltande myndighetens
ävensom brandfogdes och vice brandfogdes åligganden och befogenheter.
I sista stycket angives att för överträdelse av skogsbrandordningens
föreskrifter må stadgas böter högst trehundra kronor. Av bestämmelse i
23 § följer vidare, att till sådana böter ej må dömas, »örn förseelsen är enligt
allmänna strafflagen belagd med strängare straff».

Med hänsyn till de uppgifter, som ankomma å brandfogde och vice brandfogde,
samt ordningen för deras tillsättande lärer tvekan ej kunna råda därom,
att de äro underkastade stadgandena i 25 kap. strafflagen. Enahanda
torde förhållandet vara med »den förvaltande myndigheten» (jfr 8 §). Med
avseende å innehavarna av dessa uppdrag böra straffbestämmelser därför
icke upptagas i skogsbrandordningen. Även i övrigt lärer böra undvikas
att förseelse, som i allmän lag — närmast skogseldslagen — är belagd med
straff, göres till föremål för straffstadgande i skogsbrandordning. Till
utmärkande härav synes i sista stycket av förevarande paragraf böra infogas
det förbehåll, att böter ej må stadgas, där å förseelsen kan följa straff
efter allmän lag.

Av de bestämmelser, genom vilka förslaget avser att höja effektiviteten av
skogsbrandskyddet, lärer den i förevarande paragraf upptagna, varigenom
brandordning göres obligatorisk, vara en av de viktigare. För den brand -

94

Kungl. Maj:ts vroposition nr 16.

beredskap som kommer att anordnas torde brandordningen i stor utsträckning
bliva bestämmande. Det är därför av vikt att kommunerna vid utarbetandet
av dessa äga tillgång till lämplig handledning. Skogsbrandkommittén
hade också uppgjort en sådan, innehållande åtskilliga normalförslag
till brandordning. Denna handledning har fogats såsom bilaga till remissprotokollet.
Departementschefen uttalar emellertid såsom sin mening, att
kommitténs normalförslag synas förutsätta en alltför vidlyftig organisation
och att de såväl med hänsyn härtill som på grund av de vidtagna ändringarna
i kommitténs lagförslag icke kunna komma till användning i oförändrat
skick. Tydligen avses att vid den prövning och fastställelse av
brandordning, som skall ankomma på länsstyrelsen, särskild uppmärksamhet
skall ägnas åt att brandordning får det innehåll som med hänsyn till
omständigheterna är i varje särskilt fall skäligt och lämpligt. På grund av
den betydelse brandordningen kommer att erhålla torde det vara önskvärt,
att kommitténs handledning överarbetas och att kommunerna i god tid erhålla
tillfälle att taga kännedom om det resultat, som kan komma att framgå
av denna överarbetning.

13 §.

Lagrådet:

Även bestämmelserna i förevarande paragraf synas böra hänföra sig till
brandrote i stället för till kommun.

De föreskrifter, som innefattas i paragrafens andra punkt, torde näppeligen
vara av beskaffenhet att behöva upptagas i lagen, utan lärer det kunna
överlämnas åt brandroten att, i samband med upprättande av skogsbrandordning
eller eljest, därom bestämma. Vad särskilt angår den här omnämnda
förteckningen synes det kunna vara av större praktiskt värde, ej
minst av hänsyn till stadgandena i 18 §, örn, i stället för förteckningens befordrande
till trycket och dess tillhandahållande åt allmänheten, det fastställdes,
att en dylik förteckning skall finnas anslagen å lämpliga ställen
inom brandrotens område. 1 detta avseende torde emellertid en bestämmelse
i skogsbrandordningen göra tillfyllest.

U §.

Lagrådet:

Vid 6 § har lagrådet tillstyrkt att dit överflyttas det i förslaget under förevarande
paragraf upptagna stadgandet. Ett godkännande härav medför
ändrad paragrafbeteckning i efterföljande del av förslaget.

15 §.

Lagrådet:

I 1 mom. första stycket torde av skäl, som framgå av lagrådets yttrande
vid 6 §, ordet »kommuns» böra utgå.

Av enahanda skäl lära i 2 mom. orden »kommun» och »kommunen» böra
ersättas med »brandrote» och »brandroten».

Kungl. Maj:ts proposition nr löle
§.

95

Lagrådet:

Enligt andra punkten i förevarande paragraf skall, därest eld berör eller
hotar två eller flera brandrotar, befälet vid släckningen utövas av den brandfogde,
å vars område elden utbrutit.

I regel torde det väl förhålla sig så, att den brandfogde, inom vars område
elden uppstått, är den som först kommer att taga befattning med släckningsarbetet;
och lian bör då jämväl i fortsättningen ensam utöva befälet. Men
förhållanden kunna naturligtvis inträffa, då brandfogde för brandrote, dit
elden spritt sig eller hotar att sprida sig, blir den som i första hand kommer
att omhänderhava organisationen och ledningen av arbetet med släckningen.
I sådant fall synes också befälsrätten under det vidare släckningsarbetet
lämpligen böra utövas av honom allena. För övrigt kan också den
situation föreligga att det är oklart, inom vilken brandrote elden utbrutit.
Av det nu sagda torde följa att den för här åsyftade fall såsom ovillkorlig
uppställda regeln om befälsrättens utövande måste anses mindre tillfredsställande.
Något praktiskt behov av en uttrycklig lagbestämmelse som reglerar
nu omhandlade befälsfråga torde näppeligen föreligga. Det lärer nämligen
icke finnas anledning antaga annat än att i de särskilda fall, då frågan
kan komma upp, vederbörande brandfogdar på överenskommelsens väg ordna
frågan på det med hänsyn till förhållandena mest lämpliga sättet. Härvid
bör tillika beaktas, att enligt sista punkten i paragrafen länsstyrelsen
äger förordna befälhavare, därest elden tagit eller befaras skola taga större
omfattning. På grund av vad sålunda anförts finner lagrådet andra punkten
i paragrafen böra utgå.

23 §.

Lagrådet:

Anledning synes ej föreligga att i denna lag införa sådan bestämmelse
angående upprepad förseelse som innefattas i tredje stycket av förevarande
paragraf. I flertalet dylika fall, om vilka här kan bliva fråga, torde 4 kap.
2 § strafflagen erhålla tillämpning, och därest i övrigt något under bestämmelsen
hänförligt fall skulle förekomma, lärer ett undantagsstadgande sådant
som det här föreslagna icke vara behövligt. Stycket torde därför böra
utgå.

Med hänsyn till det olämpliga uti att skogsbrandordning skulle kunna innehålla
bestämmelse om straff för överträdelse, som hemfaller under stadgande
i allmän lag, har lagrådet vid 12 § förordat sådan ändring däri, att
dylika bestämmelser icke skola kunna upptagas i skogsbrandordning. Vinner
vad sålunda erinrats beaktande, blir en lagregel i enlighet med fjärde
stycket i förevarande paragraf ej erforderlig såvitt angår skogsbrandordning,
och med avseende å de sannolikt sällsynta fall, då tillämpning av straffbestämmelse
i skogseldslagen och av strafflagen skulle kunna samtidigt ifråga -

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

komma, torde reglerna för s. k. lagkonkurrens eller ock bestämmelserna i
4 kap. strafflagen kunna gälla. Jämväl detta stycke synes fördenskull böra
uteslutas.

Slutstadgandet.

Lagrådet:

Då det obligatoriska införandet av skogsbrandordning utgör en av de mera
väsentliga nyheterna i förevarande lagförslag och inverkar på flera bestämmelser
däri, synes det mindre egentligt och måhända även ägnat att bereda
vissa svårigheter, om lagen skulle träda i kraft en avsevärd tid innan de
särskilda skogsbrandordningarna skola hava undergått föreskriven behandling.
Lämpligare torde vara att låta så lång tid förflyta till ikraftträdandet
av den nya och upphävandet av den gällande lagen, att skogsbrandordningar
i allmänhet kunna föreligga i färdigt skick vid samma tidpunkt. I sådant
syfte synes till bestämmelse örn den dag, som finnes böra stadgas för
ikraftträdandet, kunna — i stället för vad förslaget innehåller om anstånd
med underställning av skogsbrandordning — fogas föreskrift, att om indelning
i brandrotar och örn skogsbrandordning, avsedda att tillämpas från och
med nämnda dag, må jämväl dessförinnan beslutas i enlighet med bestämmelserna
i denna lag (jfr t. ex. 126 § 1 mom. byggnadsstadgan den 20
november 1931).

Då brandfogde enligt nya lagen kommer att utses i annan ordning än som
för närvarande gäller, lärer utan särskilt stadgande vara tydligt, att sådant
uppdrag, som tillkommit under äldre lag, upphör i och med nya lagens
ikraftträdande. På länsstyrelserna torde ankomma att vid denna tid brandfogdar
och vice brandfogdar finnas tillsatta enligt den nya ordningen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 16.

97

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden. hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 december 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,
Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Pehrsson, lagrådets den 23 oktober 1936 avgivna utlåtande över
det den 14 februari 1936 till lagrådet remitterade förslaget till lag om förekommande
och släckning av skogseld.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrar föredraganden:

I anledning av de från lagrådets sida gjorde erinringarna och med iakttagande
av desamma har förslaget blivit inom jordbruksdepartementet överarbetat.
Härutinnan torde i huvudsak kunna hänvisas till de inom lagrådet
anförda grunderna. Med hänsyn till att stadgandet i det remitterade förslagets
14 § på sätt lagrådet förordat upptagits såsom andra stycke i 6 §
av det överarbetade förslaget, har förstnämnda förslags 15 § blivit i det
överarbetade förslaget uppdelad på två paragrafer, 13 och 14 §§. Det remitterade
förslagets 13 § motsvaras av 15 § i det överarbetade förslaget.
Jämväl vissa andra jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur hava
vidtagits. Närmare redogörelse härför torde icke behöva lämnas.

De under 22 § av det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna, avseende
ersättning för skada m. m. vid eldsläckning, har jag ansett kunna såsom
onödiga uteslutas ur lagen. De efterföljande paragraferna hava på grund
härav erhållit ändrad beteckning. Härom ävensom beträffande ett pär andra
spörsmål, vilka synas böra utförligare behandlas, må anföras följande.

5 §•

En av brandfogdens viktigare uppgifter enligt den föreslagna lagstiftningen
är att, då skogsavverkning företages invid järnvägslinje, särskilt sådan
som befares med ånglokomotiv eller liknande järn vägsfordon, öva tillsyn
däröver, att ökad fara för skogseld icke uppstår genom att timmer, ved,
grenar, kvistar, ris eller dylikt efter de avverkade träden kvarlämnas i närheten
av järnvägslinjen. Närmare föreskrifter örn brandfogdens skyldigheter
i förevarande avseende skola intagas i skogsbrandordningen.

Lagrådet har föreslagit, att järnvägsförvaltningarna skola tillerkännas
samma befogenhet som brandfogdarna att vidtaga erforderliga röjningseller
andra åtgärder, därest sådana underlåtas av avverkare eller markägare.
Av vad förut sagts i fråga om brandfogdarnas allmänna tillsyns Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 16.

7

98

Kungl. Maj:t$ proposition nr 16.

skyldighet lärer väl i regel följa, att brandfogdarna komma att inskrida, när
dylika omständigheter föreligga. Då emellertid i praktiken fall kunna tänkas
uppstå, i vilka det ur olika synpunkter kan vara ändamålsenligt med en
rätt för järnvägsförvaltningarna att omedelbart ingripa, har jag ansett mig
böra biträda lagrådets förslag i denna del. Jämväl i övrigt har förevarande
paragraf omformulerats i enlighet med de av lagrådet föreslagna riktlinjerna.

9 och 11 §§.

Två ledamöter i lagrådet hava ansett det böra tågås under övervägande,
huruvida icke såsom i nu gällande lag brandfogde- och vice brandfogdeposterna
alltjämt borde anordnas såsom kommunala förtroendeposter utan obligatoriskt
arvode. Vad först angår det system, efter vilket ifrågavarande
poster böra tillsättas, har jag med hänsyn till de skäl, vilka i samband med
remissen till lagrådet anförts till stöd för det remitterade förslagets ståndpunkt
härutinnan, ej ansett mig böra frångå nämnda förslag. Vidkommande
härefter frågan örn arvode åt brandfogde och vice brandfogde torde
väl på åtskilliga håll, i varje fall sedan den förberedande organisationen av
skogsbrandväsendet genomförts, det med dessa befattningar förenade arbetet
icke bliva särskilt betungande. Skyldigheten att övervaka och kontrollera
skogsbrandväsendets organisation kommer dock alltid att bestå. Att märka
är även, att brandfogde- och vice brandfogdeuppdragen under delar av året
komma att medföra en viss begränsning för vederbörande befattningshavare
i deras rörelsefrihet. Arvodet behöver ej nödvändigtvis fastställas i ett årligt
engångsbelopp utan kan, örn så befinnes lämpligare, bestämmas att utgå i
form av dagarvode, antingen för både brandfogden och vice brandfogden
eller för endera av dem, särskilt då för vice brandfogden. För en sådan anordning
bör emellertid förutsättas, att vederbörande befattningshavares skyldigheter
blivit tämligen noggrant angivna i skogsbrandordningen samt att
erforderliga bestämmelser meddelas rörande kontroll och attestering av arvodesräkningarna.
I detta sammanhang kan erinras om att de med brandfogde-
och vice brandfogdebefattningarna förenade expenser samt ersättningar
till brandfogde och vice brandfogde för deltagande i släckningsarbete
ej skola ingå i arvodet utan gottgöras i annan ordning. Med hänsyn till nu
anförda omständigheter och då arvodet i fall där befattningen medför endast
obetydligt arbete kan sättas så lågt, att brandrotens kostnad därför inskränkes
till ett minimum, finner jag mig icke heller i arvodesfrågan böra förorda
någon ändring i det remitterade förslaget.

22 och följande §§.

Såsom redan nämnts har jag funnit onödigt, att i lagen intagas bestämmelser
av den i 22 § av det remitterade förslaget angivna beskaffenheten. Frågan
om ersättning eller belöning av statsmedel i anledning av eldsläckning är
närmast en anslagsfråga. Den torde sålunda icke behöva avgöras genom
civillag. Jag förutsätter att, därest riksdagen ej fattar beslut i annan riktning,
Kungl. Maj:t utan särskilt lagstadgande meddelar bestämmelser angå -

Kungl. Moj:ts proposition nr 16.

99

ende dylik ersättning i överensstämmelse med de grunder, som innehållas
i det remitterade förslaget och motiven till detta. Nämnas må emellertid,
att riksförsäkringsanstalten i anledning av Kungl. Maj:ts i statsrådsprotokollet
den 14 februari 1936 omförmälda beslut numera, den 24 september
1936, avgivit utlåtande över riksdagens skrivelse den 28 maj 1935 (nr 236)
angående enhetliga grunder vid bestämmandet av ersättningar för olycksfall
m. m. vid deltagande i eldsläckningsarbete, över utlåtandet och de förslag
till lösning av ifrågavarande spörsmål, som däri innehållas, hava yttranden
avgivits av ett flertal myndigheter. Ärendet är under beredning i socialdepartementet.
Huruvida detsamma kan underställas Kungl. Maj:t i sådan
tid, att en eventuell proposition hinner avlåtas till 1937 års riksdag, är ännu
ovisst.

Med anledning av att det remitterade förslagets bestämmelser under 22 §
sålunda uteslutits hava i det överarbetade förslaget under denna paragraf i
stället upptagits föreskrifterna i förstnämnda förslags 23 §. Av enahanda
skäl motsvara 23 och 24 §§ av det överarbetade förslaget 24 och 25 §§ av det
remitterade.

övergångsbestämmelser m. m.

Lagrådet har med anledning av det i 12 § upptagna stadgandet örn skogsbrandordning
framhållit önskvärdheten av att kommitténs normalförslag
till skogsbrandordning överarbetas. Min avsikt är att, därest förevarande
lagförslag vinner riksdagens bifall, låta föranstalta om utarbetande av erforderlig
handledning till skogsbrandordning. Med hänsyn härtill och då
det, såsom lagrådet erinrat, lärer vara lämpligt, att skogsbrandordningarna i
allmänhet kunna föreligga i färdigt skick, då nya lagen skall börja tillämpas,
torde densamma ej böra träda i kraft förrän den 1 januari 1939.

Då ifrågavarande lagstiftningsärende behandlades den 14 februari 1936,
uttalade föredragande departementschefen den åsikten, att kommun borde,
under närmare angivna förutsättningar, beredas möjlighet att utav allmänna
medel erhålla bidrag till sina kostnader för skogsbrandväsendet, samt föreslog
för sådant ändamål viss ökning av förslagsanslaget till släckning av
skogseld. Jag har icke funnit anledning att frångå detta förslag. Med den
nu föreslagna dagen för lagens ikraftträdande kommer emellertid den ifrågasatta
anslagsökningen icke att erfordras förrän under budgetåret 1938/
1939.

I annat sammanhang torde framläggas förslag till viss av förevarande lagstiftning
betingad ändring av lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredraganden hemställer, att det inom jordbruksdepartementet överarbetade
förslaget till lag örn förekommande och släckning av skogseld måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

100

Kungl. Majda proposition nr 16.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga tili
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

366218. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.