Kungl. Majlis proposition Nr 157.
1
Nr 157.
Kungl. Majds proposition till riksdagen angående beredande
av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer;
given Stockholms slott den 19 februari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Marits,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finansoch
handelsdepartementen anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Engberg:
Under punkten 63 i 1937 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition angående beredande av
vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer, som kunde varda riksdagen
förelagd, för budgetåret 1937/1938 beräkna till konstrådet ett anslag av
9,000 kronor.
Sedan denna fråga numera inom ecklesiastikdepartementet färdigberetts,
tillåter jag mig ånyo anmäla densamma för Kungl. Majit.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 157.
1
2 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 157.
Inledning. Genom beslut den 21 februari 193(i bemyndigade Kungl.
Majit chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga
för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag
i fråga örn beredande av ökade arbetstillfällen för svenska konstnärer genom
utsmyckning av offentliga byggnader.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed jag anmälde berörda
ärende, erinrade jag bland annat om de understöd, som staten, särskilt
under de två sistförfluten ekonomiska kriserna, berett utövarna av bildande
konst genom beviljande av lotterier eller genom anslag av lotterimedel.
Gentemot denna form för hjälpåtgärder kunde i första hand åberopas,
att den avsåge ett mera tillfälligt stöd. Mot en sålunda anordnad
hjälpverksamhet syntes ock den erinran kunna göras, att den lätteligen
komme att vidlådas av en viss planlöshet och dessutom hade en alltför
markerad karaktär av nödhjälp.
Genom de nyssnämnda hjälpåtgärderna, framhöll jag vidare, hade de
ekonomiska svårigheterna för en del av våra konstnärer visserligen för
någon tid lättat, men någon varaktig förbättring hade givetvis ej genom
dessa mera sporadiska ingripanden kunnat uppnås. Det aktuella läget syntes
därför icke heller kunna betecknas såsom mycket ljusare än under de
första efterkrigsåren.
Det vore ett känt förhållande, att skaran av yrkesmässigt arbetande
konstutövare här i landet vore relativt talrik, något som för visso bidroge
till försörjningssvårigheterna. Örn åtskilliga av dessa människor gällde, att
deras prestationer icke vore av den kvaliteten, att de borde av det allmänna
uppmuntras att fortsätta sin verksamhet. Helt annorlunda ställde det sig
i fråga örn dem, vilkas arbete hade ett fullviktigt konstnärligt värde. Här
hade staten i mitt tycke ett betydande intresse av att tillse, att ej det
konstnärliga skapandet hämmades genom hårt ekonomiskt betryck och
brist på arbetstillfällen. Konstnärskårens misär kunde eljest även bliva
konstens.
Jag framhöll ock den kvalificerade konstens alltmera stegrade betydelse
såsom kulturfaktor. Den tid läge redan långt tillbaka, då intresset för och
förmågan att förstå konst ansågs vara privilegiet för ett fatal. I våra dagar
vore både intresset och förståelsen för konst i god växt. Konsten vore pa
väg att bliva allas egendom. Såväl i offentliga byggnader och samlingslokaler
som på arbetsplatserna, i fabrikerna och på kontoren, hade ett konstnärligt
inslag vunnit allt högre uppskattning. Denna utveckling borde pa
allt sätt understödjas. Härigenom skapades ock de naturliga förutsättningarna
för att konstens arbetare skulle erhålla gynnsammare ekonomiska
villkor.
Från denna utgångspunkt syntes ett -övervägande böra ske, under vilka
former staten nu borde på ett verksamt och varaktigt sätt ingripa till förbättrande
av konstnärernas villkor och arbetsmöjligheter.
Jag påpekade därvid, att då det gällde att söka skapa ökade arbetstillfällen
för de goda konstnärerna, erbjöde våra offentliga byggnader rika
möjligheter. Det syntes mig böra tagas under övervägande, huruvida icke,
då fråga vore örn uppförandet av nya byggnader för statens räkning, sådana
anordningar kunde träffas, att det bleve obligatoriskt att för konständamål
beräkna visst kostnadsbelopp, ingående såsom en del för sig i
kostnadsberäkningarna för det planerade bygget. De konstalster, som här
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
skulle komma i fråga, borde givetvis uteslutande utgöras av arbeten av
levande svenska konstnärer. Jag fann det vidare angeläget att påpeka, att
till den verksamhet, som här avsåges, borde kunna ifrågakomma ej endast
monumentalkonst utan även konstalster av en mera intim karaktär, såsom
mindre skulpturer, tavlor för rummens prydande, etsningar, teckningar
o. s. v.
Det syntes mig slutligen vara av vikt, att det jämväl undersöktes, huruvida
och i vad mån från statens sida åtgärder kunde och borde vidtagas i
syfte att anordningar till främjande av konsten av det slag som sålunda
skisserats, kunde komma till användning jämväl i fråga om kommunala
och andra icke-statliga offentliga byggnader. Även frågan örn möjligheterna
att på liknande sätt stödja konstnärlig verksamhet, då det gällde offentliga
öppna platsers prydande med konstverk, syntes i detta sammanhang vara
förtjänt att uppmärksammas.
Föreliggande spörsmål syntes vara av den beskaffenhet, att dess närmare
utredande borde anförtros åt särskilda sakkunniga.
Den 2 mars 1936 tillkallade jag såsom sakkunniga för berörda ändamål
nuvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet K. G. Westman,
ledamoten och byråchefen i byggnadsstyrelsen, byggnadsrådet P. G. Hedqvist,
skulptören I. V. Johnsson, redaktören, ledamoten av riksdagens
andra kammare P. C. Jonsson och konstnären E. Schwab, varjämte åt
Westman uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.
De sakkunniga hava med skrivelse den 1 december 1936 till chefen för
ecklesiastikdepartementet överlämnat betänkande och förslag angående
beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer (statens
offentliga utredningar 1936: 50).
I ärendet hava utlåtanden avgivits den 18 december 1936 av byggnadsstyrelsen,
den 31 december 1936 av akademien för de fria konsterna, samma
dag av skolöverstyrelsen, den 8 januari 1937 av statskontoret och den 15
januari 1937 av chefen för nationalmuseet, varjämte yttranden inkommit
från föreningen Färg och form, föreningen Svenska konstnärinnor, Konstnärsklubbens
styrelse, Svenska slöjdföreningens styrelse ävensom styrelserna
för Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund.
Jag har för avsikt att här nedan i korthet redogöra för de av de sakkunniga
föreslagna åtgärderna samt yttrandena häröver. I övrigt ber jag få
hänvisa till betänkandet samt handlingarna i ärendet.
Behovet av statsingripande. De sakkunniga hava i anslutning till de synpunkter,
som anförts i berörda departementschefsyttrande uttalat bland
annat följande:
Enligt de sakkunnigas mening vore det ett samhällsintresse, att avsättningen
av god konst ökades högst avsevärt. Att god konst vore en kultur
-
4
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 157.
faktor av den största betydelse finge anses oomtvistligt. Konsten fyllde en
verklig uppgift i samhället och finge icke betraktas som en lyxvara, förbehållen
ett penningstarkt fåtal. Det vore därför beklagligt att nödgas konstatera,
att varken målarkonst eller skulptural konst för närvarande intoge
den ställning i vårt land, som rätteligen tillkomma dem.
Enligt de sakkunnigas mening borde staten stödja den konstfrämjande
verksamhet, som måste anses vara av behovet påkallad.
I sådant avseende vöre att märka, att vid planerandet av offentliga
byggnader i allmänhet alltför liten uppmärksamhet ägnats frågan om dessa
byggnaders yttre och inre konstnärliga utsmyckning. Detta hade till stor
del berott därpå, att största möjliga sparsamhet städse måst iakttagas vid
äskandet av anslag till sådana byggnader. Ehuru en byggnads estetiska
och konstnärliga värde i övervägande grad vore beroende av halten av det
arkitektoniska och tekniska arbetet beträffande planläggning, uppbyggnad
och materialbehandling, kunde konstnärlig utsmyckning otvivelaktigt förhöja
och berika en byggnads estetiska värde. En sådan utsmyckning borde
enligt de sakkunnigas mening äga rum i väsentligt större utsträckning än
vad hittills varit fallet i fråga om statliga och kommunala byggnader. Med
hänsyn till konstens stora folkuppfostrande betydelse vore bristen på konstnärlig
utsmyckning i synnerhet beklaglig i fråga örn byggnader, som i större
utsträckning besöktes av ungdom eller en mera talrik allmänhet, såsom
exempelvis skolor och sjukhus. I de flesta undervisningsanstalter rådde brist
på goda konstverk. Det hade ofta och med fog framhållits, att det i skolorna
gjordes alltför litet i syfte att bringa ungdomen i kontakt med den
bildande konsten. Detta förhållande vore desto mera beklagligt, som ungdomens
intryck och upplevelser hade ett avgörande inflytande på den
vuxna människans livsuppfattning. Även våra sjukhus vore som regel vanlottade
i fråga om konstnärlig utsmyckning. Bland sjukhuslokaler, som
borde komma i åtnjutande av konst, kunde nämnas väntrum, i vilka de
flesta poliklinikpatienter finge tillbringa en relativt lång tid, samt sjuksalar
och dagrum. De sakkunniga ville emellertid framhålla, att särskilt
under de sista årtiondena ett antal statliga och kommunala byggnader blivit
föremål för konstnärlig utsmyckning, bekostad av byggnadsanslag eller
av medel, som ur donationsfonder eller av enskilda mecenater ställts till
förfogande.
Beträffande önskvärdheten av ett statsingripande på ifrågavarande område
äro samtliga de i ärendet hörda myndigheterna m. fl. ense med de sakkunniga.
Formerna för ett statsingripande. De sakkunniga hava med utgångspunkt
från den uppfattning om konstens sociala och kulturella betydelse,
åt vilken de sakkunniga givit uttryck, förklarat sig anse det vara helt
naturligt, att det stöd, som borde lämnas det konstnärliga arbetet, icke
finge karaktären av nödhjälpsåtgärder. Inköp av konst skulle i första hand
föranledas av samhällets behov och vid valet borde inom ramen för tillgängliga
medel den konstnärliga kvaliteten tillmätas avgörande betydelse.
De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna kunna sammanfattas på följande
sätt:
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
1. Vid planerandet av nybyggnader för statens räkning borde som regel
särskilda kostnadsbelopp avses för konstnärlig utsmyckning. Dessa belopp
borde i enlighet med vad som i direktiven för de sakkunnigas uppdrag
ifrågasatts användas för förvärv av monumentalkonst samt konstalster av
mera intim karaktär såsom mindre skulpturer, tavlor, etsningar, teckningar
m. m.
2. Av lotterimedel borde tillskapas en fond, kallad Fonden för främjande
av bildande konst. Avkastningen av denna fond samt under en följd
av år även särskilda anslag av lotterimedel borde få tagas i anspråk för
statliga och kommunala byggnaders samt offentliga öppna platsers prydande
med konstverk. Även enskilda sammanslutningar med ideell verksamhet
borde under vissa förutsättningar kunna tillerkännas bidrag av
lotterimedpl för konstnärliga ändamål.
3. S. k. tipsmedel borde disponeras för anskaffande av konst för idrottsanläggningar.
4. Ledningen av den statliga konstfrämjande verksamhet, som de sakkunniga
sålunda förordat, borde anförtros ett för ändamålet inrättat organ,
benämnt statens konstråd.
5. Slutligen hava de sakkunniga gjort vissa uttalanden av principiell
innebörd beträffande nöjesskattemedlens användning samt statens bidrag
till folkskoleväsendet.
De ökade arbetstillfällen för konstnärer, som genom de ifrågasatta åtgärderna
skulle skapas, syntes enligt de sakkunnigas mening komma att på ett
naturligt och stadigvarande sätt främja den bildande konsten.
De sakkunnigas förslag syftade emellertid ej allenast till att öka statens
omsorger för konsten. De avsåge också att på olika sätt väcka och ge stöd
åt kommunernas intresse för bildande konst. Det vore enligt de sakkunnigas
mening önskvärt, att även kommunerna vid planerandet av offentliga
byggnader räknade med kostnader för byggnadernas prydande med konstverk.
En ökad uppskattning av det konstnärliga arbetet från statens och
kommunernas sida syntes vidare vara ägnad att öka allmänhetens intresse
för konst och därigenom bereda konstnärerna vidgade arbetsuppgifter.
De i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava i sina
yttranden i stort sett givit sin anslutning åt de riktlinjer för ett statsingripande,
som sålunda angivits av de sakkunniga. Några av dessa yttranden
må här beröras.
Skolöverstyrelsen har sålunda anfört bland annat:
Redan i departementschefens ovanberörda anförande mötte man två
olika, varandra stödjande tankegångar, representerande var sin synpunkt
på det föreliggande problemkomplexet.
Å ena sidan betonades nämligen där, liksom sedermera även i de sakkunnigas
betänkande, konstnärernas särskilda svårigheter under ekonomiska
krisperioder. Konstens volym och värde vore väl till en del oberoende av
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
yttre omständigheter, men konstens avsättningsmöjligheter vore i hög grad
konjunkturkänsliga, och det kunde därför icke vara helt oberättigat att
på konstskapandet liksom på så många andra av samhällslivets normala
och nödvändiga funktioner anlägga även arbetslöshetssynpunkter. De av
departementschefen skisserade åtgärderna framträdde då såsom ett led i
de allmänna strävandena att öka samhällslivets stabilitet gentemot konjunkturernas
växlingar.
Å andra sidan finge man ej förlora ur sikte, att konsten framför allt vore
ett självständigt, av alla konjunkturväxlingar oberoende samhällsvärde och
i denna egenskap ej mindre än andra samhällsvärden fordrade omvårdnad
från det allmännas sida. Varaktiga, av konjunkturerna oberoende stödåtgärder
vore därför icke mindre än de krisbetonade av samhällets egna
behov påkallade.
Det vore väl sannolikt, att vare sig man nalkades spörsmålet från den
ena eller andra utgångspunkten, de praktiska åtgärderna till en del kunde
sammanfalla. Helt kunde detta dock icke bliva fallet. Ville man angripa
frågan blott som ett arbetslöshetsproblem, skulle man närmast stå inför
uppgiften att skapa organisatoriska anordningar, som så smidigt som möjligt
kunde följa det konjunkturbetonade behovet av stimulerande statsingripanden
på området. Uppgiften kunde då icke bliva ett anknytande till
statens ordinära byggnadsbehov utan till de extraordinära anläggningar
och byggnadsföretag, som under kristiderna utfördes med mer eller mindre
betonad karaktär av välfärdsanordningar. Åsyftade man däremot främst
att varaktigt bereda konsten en mera gynnad plats i samhället, hade man
att söka anknytning till samhällets av konjunkturerna oberoende utvidgnings-
och förnyelsebehov. Naturligtvis kunde även åtgärder av sistberörda
art till en tid undanröja de utövande konstnärernas aktuella svårigheter,
men huruvida de i längden bleve till fyllest, vore svårare att bedöma. Det
vore väl åtminstone sannolikt, att ökade avsättningsmöjligheter för konst
också måste stimulera tillströmningen till konstnärskårerna, och att därför
hädanefter som hittills en ganska manstark grupp av konstutövare komme
att finnas, som i de goda tiderna på samma vägar som för närvarande funne
nöjaktig avsättning för sin konstnärliga produktion men under lågkonjunkturerna
knappast kunde förvärva nöjaktig försörjning.
De sakkunniga hade icke gjort något försök att utreda, i vad män de av
dem föreslagna åtgärderna i det långa loppet kunde tänkas frigöra den bildande
konstens utövare från konjunkturernas tryck, eller i vad mån de
fastmera vore ägnade att locka ett ökat antal unga människor att söka sin
utkomst genom konstnärlig verksamhet.
Jämväl statskontoret har i sitt utlåtande framhållit det dubbla syftet
med de ifrågasatta åtgärderna. Ämbetsverket har sålunda yttrat bland
annat:
Det framlagda förslaget innebure, att medel skulle i större utsträckning
än hittills skett ställas till förfogande för åstadkommande av yttre och inre
konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader. Under förutsättning att
i ekonomiskt hänseende nödig begränsning iakttoges, hade statskontoret
intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i detta hänseende. Den ökade
efterfrågan å god konst, som skulle bliva en följd av förslagets förverkligande,
borde naturligen även medföra förbättrade utkomstmöjligheter
för konstens utövare, ett förhållande som i och för sig vore att hälsa med
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 7
tillfredsställelse. Statskontoret kunde dock icke underlåta att framhålla,
att den ledande principen vid övervägandet av åtgärder på förevarande
område enligt ämbetsverkets mening måste vara att stöd gåves åt konsten
med hänsyn till dess betydelse för samhället och medborgarna, och att
sålunda en statlig aktion för konstlivets främjande icke finge givas innebörden
av understödsverksamhet till förmån för hjälpbehövande konstnärer.
Härav följde, att de verk, som borde komma i fråga för offentlig
konstnärlig utsmyckning, icke på förhand finge begränsas till arbeten av
levande svenska konstnärer. Avgörandet vid urvalet av konstnärligt arbete
för utsmyckning av en offentlig byggnad borde — inom ramen av tillgängliga
medel — uteslutande vara arbetets konstnärliga kvalitet och den hänsyn,
som borde tagas till karaktären av den byggnad eller lokal, det gällde.
Én annan sak vore, att, då det konstnärliga arbete, varom här kunde bliva
fråga, till väsentlig del syntes vara att hänföra till själva byggnaden,
exempelvis fasta skulpturer, väggmålningar och dylikt, kostnaderna för
utsmyckningen med nödvändighet i regel komme levande konstnärer till
godo.
Gentemot detta principuttalande anfördes inom statskontoret reservation
av statskommissarien Spilhammar.
De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna, anför reservanten, syftade
även till att bereda konstnärerna ökade arbetsmöjligheter och förbättrade
ekonomiska förhållanden. Förslaget förutsatte därför enligt _ reservantens
mening självfallet, att de konstalster, som skulle komma ifråga, skulle
uteslutande utgöras av arbeten av levande svenska konstnärer. Majoritetens
uttalande på denna punkt kunde reservanten därför icke biträda.
En fråga, som i viss män sammanhänger med det principiella problem,
som här berörts, är, i vad mån de föreslagna konstfrämjande åtgärderna
borde utsträckas till att avse jämväl konsthantverket. Detta spörsmål har
i ett par yttranden upptagits till diskussion.
Svenska slöjdföreningen har sålunda anfört i huvudsak följande:
I vårt land sysselsattes numera ett icke obetydligt antal svenska konstnärer
inom konstindustrien och konsthantverket, som tack vare dessa
konstnärers insatser upplevat en blomstring som aldrig tidigare efter industrialismens
genombrott. Man kunde dock knappast påstå, att denna produktion
rönt den allmänna uppskattning hos alla lager av vårt folk, som
den gjort sig förtjänt av, och konstindustrier och konsthantverkare arbetade
därför i de flesta fall under starkt ekonomiskt tryck.
Det syntes naturligt och i hög grad önskvärt att, då staten igångsatte
en omfattande verksamhet till konstens främjande, konstindustrien icke
åsidosattes.
I samband med den fasta inredningen av offentliga byggnader kunde vid
sidan av monumentalkonst och dylikt mycket väl tänkas en utsmyckning
bestående exempelvis av paneler och väggdekorationer i träskulptur och
intarsia, målade, blästrade eller graverade fönster, samt dekorativa arbeten
i järnsmide och gjutjärn. Den lösa utsmyckningen kunde också jämte
alster av fri konst med fördel utgöras av vävda tapeter, bonader och andra
textilier, armatur samt produkter av våra högtstående glas- och keramikindustrier.
Den obligatoriska lösa inredningen av mattor, gardiner och möb
-
8
Kungl. May.ts proposition Nr 157.
ler kunde även, genom att medel ansloges till konstnärlig utsmyckning,
givas en högre kvalitet och större konstnärligt värde än vad nu i allmänhet
brukade vara fallet.
Jämväl nationalmuseets chef har berört frågan om, vilka konstalster,
som borde bliva föremål för den ifrågasatta verksamheten, och i ett ingående
yttrande framhållit det vara ett allmänt intresse, att även konsthantverket
finge ett verksamt och välbehövligt stöd vid den planerade aktionen.
Beträffande detaljerna i de sakkunnigas utredning och förslag samt myndigheternas
m. fl. däröver avgivna yttranden må anföras följande.
1. Konstnärlig utsmyckning av statliga nybyggnader.
I anslutning till sitt härutinnan framlagda förslag hava de sakkunniga
företagit en utredning för utrönande av den statliga byggnadsverksamhetens
omfattning.
Av riksräkenskapsverkets budgetredovisningar för budgetåren 1930/1935
framginge att, när byggnadsarbeten för hovstaten, militära ändamål och de
affärsdrivande verken samt underhålls- och reparationsarbeten undantagits,
de verkliga utgifterna för byggnadsväsendet skulle hava varit
1930/1931 omkring
1931/1932 »
1932/1933 »
1933/1934 »
1934/1935
...... 13,260,000 kronor
...... 12,595,000
...... 6,990,000 »
...... 6,305,000 »
...... 9,565,000
Summa 48,715,000 kronor
eller i medeltal 9,71$,000 kronor per budgetår.
Enligt en av byggnadsstyrelsen utarbetad plan för de byggnadsarbeten,
som under budgetåren 1937/1942 kunde väntas bliva erforderliga, skulle
utgifterna för statens byggnadsverksamhet, sedan byggnadsarbeten för
nyssnämnda ändamål undantagits, i avrundade tal bliva
1937/1938 omkring
1938/1939 »
1939/1940
1940/1941 »
1941/1942
...... 3,750,000 kronor
...... 12,800,000
...... 14,400,000
...... 10,550,000
...... 5,400,000 »
Summa 46,900,000 kronor
eller i medeltal 9,380,000 kronor per budgetår.
Till dessa ändamål komme dessutom de affärsdrivande verkens nybyggnader
ävensom byggnadsarbeten för militära ändamål. Under den kommande
femårsperioden planerades sålunda uppförandet av bland annat ett
nytt postgirohus i Stockholm för en kostnad av omkring 1,400,000 kronor.
För militära ändamål beräknades för de närmaste budgetåren byggnadsarbeten
till ett sammanlagt belopp av 37,812,000 kronor.
De sakkunniga hava såsom exempel på fall, då större byggnader kommit
i åtnjutande av konstnärlig utsmyckning, sammanställt en tabell, intagen
å sid. 29 i betänkandet.
9
Kungl. Marits ''proposition Nr 157.
Beträffande frågan om vilka slag av byggnader, som borde ifrågakomma
till konstnärlig utsmyckning, hava de sakkunniga erinrat örn bestämmelserna
i den av Kungl. Majit den 26 november 1936 fastställda s. k. arkitekttaxan.
Där förekomme följande uppräkning av olika grupper av byggnadsföretag:
Grupp
1: lagerskjul, redskapsbodar och liknande byggnader av enkel
beskaffenhet, enklare förrådshus och uthusbyggnader av olika slag.
Grupp 2: magasin och förrådshus av bättre slag, garage, hangarer, stalloch
ladugårdsbyggnader samt enklare ekonomibyggnader.
Grupp 3: stall- och ladugårdsbyggnader av bättre slag samt enklare slag
av bostäder, marketenterier, ridhus, samlingslokaler, gymnastik- och sportlokaler.
Grupp Jf.: förplägnadsanstalter, manskapskaserner, verkstads- och
fabriksbyggnader, gymnastik- och sportlokaler av bättre slag samt enklare
boställshus.
Grupp 5: arbetshem och uppfostringsanstalter, enklare folkskolehus,
fängelser, lantmäterikontor, tjänstemannabostäder och villabyggnader samt
enklare slag av post- och telegraf hus, stationsbyggnader och tullhus.
Grupp 6: post- och telegrafhus, stationsbyggnader, tullhus, riksbankshus,
enklare arkiv- och ämbetsbyggnader, landstatshus, folk- och elementarskolor,
seminarier, vård- och undervisningsanstalter för sinnesslöa, hospital,
enklare sjukhusbyggnader, samlingslokaler av bättre slag samt mera påkostade
bostadshus.
Grupp 7: arkiv- och ämbetsbyggnader, administrations-, kansli- och kontorsbyggnader,
enklare domstolsbyggnader, sjukhusbyggnader av bättre
slag, sanatoriebyggnader, laboratoriebyggnader samt köks-, tvätt- och badinrättningar.
Grupp 8: domstols- och förvaltningsbyggnader, bibliotek, församlingshus
och liknande byggnader, högskolor och museer.
Grupperna 9 och 10: byggnader med stora fordringar på konstnärlighet,
monumentalitet och teknisk fulländning, såsom teatrar, konsertlokaler, kyrkor,
vissa domstols- och förvaltningsbyggnader, vissa högskolor och museer,
bank- och börsbyggnader m. fl.
Det övervägande flertalet av de i grupperna 6—10 i arkitekttaxan omnämnda
byggnaderna borde enligt de sakkunnigas mening som regel komma
i fråga för konstnärlig utsmyckning. I åtskilliga fall syntes jämväl
vissa av de i grupperna 4 och 5 upptagna byggnaderna, såsom exempelvis
manskapskaserner, gymnastik- och sportlokaler samt uppfostringsanstalter,
utgöra lämpliga objekt för prydande med konst.
Enligt de sakkunnigas mening borde principerna vid konstnärlig utsmyckning
av statliga nybyggnader vara följande:
Kostnaden för sådan utsmyckning borde bestämmas efter kalkyl för varje
särskilt fall under hänsynstagande till byggnadernas arkitektur, ändamål
och belägenhet. Att generellt i byggnadskostnaden inräkna viss procent
(exempelvis 2 procent) för konständamål vore en metod, som icke toge tillbörlig
hänsyn till det skiftande behovet av konst och som de sakkunniga
till följd härav ansåge sig icke kunna förorda. Därest en byggnad i fråga -komme för konstnärlig utsmyckning, borde enligt de sakkunnigas mening
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
kostnaden härför endast undantagsvis sättas så lågt som till 1 procent av
byggnadskostnaden.
Vid planerandet av en offentlig byggnad borde byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
medicinalstyrelsen elier annan myndighet, som närmast
vöre att betrakta som byggherre, efter samråd med konstrådet utarbeta
en preliminär plan rörande utsmyckningen av byggnaden samt kostnaden
därför. Sedan statsmakterna ställt medel till förfogande för byggnadsföretaget,
utarbetades planen för utsmyckningen närmare av byggherren efter
samråd med konstrådet. I händelse av skiljaktiga meningar underställdes
frågan Kungl. Maj:ts prövning.
För konstnärliga arbeten av viss storleksordning i fråga örn kostnaderna,
förslagsvis för arbeten dragande en kostnad av minst 10,000 kronor, borde
anordnas allmänna tävlingar. Beträffande andra konstnärliga arbeten borde
anordnas tävlingar för inbjudna konstnärer, göras beställningar eller företagas
direkta inköp.
Vid tävlingar borde på föranstaltande av konstrådet tillsättas en jury
med viss närmare angiven sammansättning. Juryn borde uppgöra programmet
för tävlingen, vilket skulle underställas konstrådet för godkännande,
varigenom en enhetlig och för de intresserade parterna betryggande praxis
kunde åstadkommas.
Tävlingsarbetena borde granskas av juryn, som hade att avgöra tävlingen
och till konstrådet avgiva förslag rörande arbetenas utförande. Konstrådet
bleve genom juryns tävlingsutlåtande samt genom sin representant i juryn
väl underrättat örn juryns synpunkter på tävlingsarbetena. Konstrådet och
byggherren skulle i samråd besluta, huruvida något förslag skulle utföras.
Hade byggherren och konstrådet olika meningar i frågan, underställdes densamma
Kungl. Maj:t. Byggherren tecknade eventuella kontrakt med vederbörande
förslagsställare efter konstrådets hörande. Konstrådet utsåge inom
eller utom sin krets en representant att jämte byggherren övervaka planens
konstnärliga och ekonomiska genomförande. Som regel syntes någon medlem
av juryn komma i fråga för sådant uppdrag.
I de fall, då tävlingar ej anordnades, borde det ankomma på konstrådet att
efter byggherrens hörande verkställa inköp eller göra beställningar.
Konstrådet borde givetvis ägna konstutställningar stor uppmärksamhet.
Personer, som deltagit i tävlingar med förtjänstfulla arbeten utan att få
dessa antagna till utförande, syntes böra komma ifråga vid inköp eller beställningar.
De över de sakkunnigas förslag hörda myndigheterna och sammanslutningarna
hava i stort sett tillstyrkt förslaget i nu förevarande avseende.
Skolöverstyrelsen har förklarat sig finna förslaget välbetänkt men samtidigt
framhållit, att genom dessa åtgärder i själva verket ganska litet vore
att vinna för de läroanstalter, som stöde under överstyrelsens överinseende.
I det vida övervägande antalet fall vore nämligen skolbyggnader av olika
slag kommunernas egendom; blott i ett fåtal fall, av vilka seminarierna vore
det viktigaste, ålåge byggnadsskyldigheten staten. Större betydelse syntes
man däremot kunna tillmäta de sakkunnigas förslag att för konstfrämjande
verksamhet taga lotterimedel i anspråk (se nedan).
Statskontoret har framhållit, att då statsmakterna vid ett genomförande
av de sakkunnigas förslag i denna del skulle få tillfälle att med beaktande
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
av rådande statsfinansiella läge och de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena
bedöma, om och i vilken utsträckning kostnader lämpligen
borde nedläggas på konstnärlig utsmyckning, anordningen syntes statskontoret
ändamålsenlig. I likhet med de sakkunniga kunde statskontoret således
icke förorda, att någon allmän regel fastställdes, innebärande att viss
procent av byggnadskostnaden skulle avses för konständamål. Möjligheterna
till önskvärd anpassning skulle därigenom äventyras. I detta sammanhang
ville ämbetsverket framhålla angelägenheten av att byggnadens
praktiska utrustning och planering icke bleve lidande genom de konstnärliga
intressenas tillgodoseende.
Nationalmuseets elie] har uttalat, att enligt hans mening en utredningbort
göras beträffande storleken av den summa, som årligen skulle erfordras
för att i skälig utsträckning bereda arbetsmöjligheter åt kvalificerade
svenska konstnärer. För att utröna storleken av denna summa syntes åter
en uppskattning hava bort verkställas angående tillgången på verkligt
kompetenta konstnärliga arbetskrafter inom vårt land, varvid jämväl bort
angivas det genomsnittliga belopp per år, som beräknades belöpa å envar
av dessa konstnärer.
Örn man satte antalet av de kvalificerade konstnärer, som för närvarande
skulle kunna tänkas komma i fråga för dekorativa uppgifter av det slag
sorn avsåges i förslaget till omkring 00 (museichefen förutsåge, att många
skulle anse siffran alltför hög, andra orättvist låg) och beräknade, att
arbetsmöjligheter med anlitande av medlen för konstnärlig utsmyckningav
statliga byggnader varje år bomme att beredas 15 konstnärer med ett
belopp av i genomsnitt 15,000 kronor per uppgift, skulle man komma till
en summa av 225,000 kronor, som årligen skulle krävas för att tanken med
den framlagda planen skulle bliva den hävstång och hjälp för hela den
svenska konstnärskåren, som därmed avsetts.
En annan viktig punkt, där utredningen ej vore tillfyllest, vore beträffande
storleken av de medel, som kunde beräknas bliva ställda till förfogande
för den tänkta utsmyckningen, d. v. s. huru stor del av byggnadskostnaden,
som borde tagas i anspråk härför. De sakkunniga hade allenast
anfört, att det synts dem olämpligt att generellt i byggnadskostnaden inräkna
en viss procent (exempelvis 2 procent) för ifrågavarande ändamål,
ävensom att kostnaden för utsmyckningen endast undantagsvis borde sättas
så lågt som till 1 procent av byggnadskostnaden. Däremot hade de sakkunniga
uttalat, att det synts dem uppenbart, att en högskola eller ett museum
som regel krävde en mera omfattande konstnärlig utsmyckning än
exempelvis en för samma kostnad uppförd kontorsbyggnad.
Nämnda uttalande gåve uttryck för en inställning till den förelagda uppgiften,
som för museichefen vore helt främmande. En högskola kunde med
fördel prydas med konstverk, men så vore också och i lika hög grad fallet
med en kontorsbyggnad. T sistnämnda avseende syntes en konstnärlig utsmyckning
hava en kanske ännu större social betydelse. Men däremot syntes
den konstnärliga utsmyckningen böra reduceras till minsta möjliga
mått. i ett museum. Från ett konstmuseum borde den helt bannlysas, i ett
kulturhistoriskt vara så sparsam som möjligt. Toge man hänsyn till att en
kontorsbyggnad i do flesta fall utfördes med största möjliga prisbillighet,
borde man just här beakta, att en konstnärlig utsmyckning skulle skänka
detta arbetshem för många människor något av den skönhetsglädje, till
vilken alla hade rätt.
12
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 157.
Om man antoge, att i genomsnitt 2 procent av byggnadskostnaderna
korinne att få disponeras för konstnärlig utsmyckning, komme, under förutsättning
att de årliga sammanlagda byggnadskostnaderna holle sig till
i genomsnitt 10,000,000 kronor, ett belopp av omkring 200,000 kronor att
årligen vara att tillgå för nyuppförda statliga byggnaders konstnärliga
utsmyckning. Denna summa stämde väl överens med det belopp örn
225,000 kronor årligen, som museichefen ansett erforderlig för att bereda
arbetsmöjligheter åt de mera kvalificerade konstnärerna. Det felande beloppet
av 25,000 kronor syntes utan större svårigheter kunna fyllas genom
uppdrag från kommunerna för prydande av skolor, sjukhus och dylikt.
Byggnadsstyrelsen ville för sin del vitsorda, att av sparsamhetskäl i allmänhet
ägnats alltför liten uppmärksamhet åt frågan örn offentliga byggnaders
konstnärliga utsmyckning. I den män de av de sakkunniga föreslagna
åtgärderna bleve förverkligade, komme visserligen en ändring till
det bättre att äga rum beträffande byggnadens utsmyckning med särskilda
konstalster. Men vid uppförandet av en offentlig byggnad, synnerligast örn
den hade karaktär av monumentalbyggnad, borde alltid eftersträvas att,
såvitt byggnadens art och ändamål det medgåve, förläna den det egna
estetiska och arkitektoniska värde, varigenom byggnadsverket självt kunde
komma att framstå såsom ett konstnärligt betonat verk. Även örn vinnandet
av detta syfte ytterst vore en fråga örn teknisk skicklighet och konstnärlig
förmåga, måste dock helt naturligt resultatet bliva i hög grad beroende
av den ekonomiska ram, som fastställts för byggnadsföretaget. Om
man sålunda, som under senare årtionden icke sällan skett, av sparsamhetsskäl
alltför kraftigt inskränkte på exempelvis materialens kvalitet och
utseende eller med hänsyn till höga markvärden ställde upp alltför stränga
villkor rörande markområdets utnyttjande vid planerandet av en byggnad,
försvårades skapandet av byggnadsverk, som med ändamålsenlighet
förenade arkitektoniska skönhetsvärden. Byggnadsstyrelsen ville därför
uttala den förhoppningen, att ökad förståelse och ökade anslag skulle vara
att påräkna icke endast då det gällde byggnadens förseende med konstverk
utan även för att möjliggöra att byggnaden själv bleve vad den i förekommande
fall kunde bliva, nämligen ett värdefullt tillskott till de konstverk,
som vore avsedda att vara allas egendom. Det föreslagna förfarandet funne
byggnadsstyrelsen i stort sett ändamålsenligt. I de fall då byggnadsstyrelsen
vöre »byggherre» komme byggnadsstyrelsen vid uppgörandet i samråd
med konstrådet av plan för den konstnärliga utsmyckningen givetvis för sin
del att samråda även med den institution eller myndighet, för vars räkning
byggnaden uppfördes, liksom ock med byggnadens arkitekt.
Den av de sakkunniga föreslagna tävlingsproceduren syntes emellertid
icke böra göras strängt obligatorisk, utan borde konstrådet och byggherren
äga att, när de därom vore ense och särskilda skäl förelåge, utan anordnande
av tävling verkställa inköp eller göra beställning av sådana arbeten,
som här avsåges.
Då det i fall, då tävlingar ej anordnades, gällde en byggnads prydande
med till formatet mindre konstverk, syntes skäligt utrymme böra lämnas
för den personliga smaken hos dem, som skulle vistas och arbeta i tjänsterummen.
Det förtjänade därför enligt byggnadsstyrelsens mening övervägas,
huruvida icke även den myndighet eller institution, som skulle taga
byggnaden i anspråk, borde få efter hörande av konstrådet, som borde vara
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 157. 13
utrustat med vetorätt, göra beställningar och inköp, när arbetets värde ej
överstege en viss summa.
2. Användande av lotteri medel till konständamål.
De sakkunnigas förslag örn ökade bidrag av lotterimedel till konstnärliga
ändamål torde i detta sammanhang påkalla uppmärksamhet allenast i den
snan det har inverkan på det ifrågasatta konstrådets verksamhet. Ledningen
av den konstfrämjande verksamhet, som här avses, skulle omhänderhavas
av nämnda institution, som skulle fördela de från ovanberörda
fond för främjande av bildande konst härflytande medlen ävensom andra
för ändamålet disponibla lotterimedel — inalles 200,000 kronor per år.
De sakkunniga tänkte sig, att kommuner, framför allt sådana med mindre
god ekonomi, skulle kunna erhålla bidrag för dylika byggnaders samt
för offentliga öppna platsers prydande med konstverk. Anslag skulle emellertid
som regel tilldelas kommuner endast under den förutsättning, att
kommunerna själva svarade för en del, förslagsvis minst en tredjedel, av
kostnaden för den utsmyckning, varom vore fråga. Aven enskilda sammanslutningar
med samhällsgagnande verksamhet såsom kulturella och sociala
föreningar av olika slag (teater-, orkester-, musei-, hembygds-, föreläsningsföreningar
m. fl.) skulle efter ansökan kunna tillerkännas anslag för anskaffande
av konst till byggnad eller lokal, som disponerades av vederbörande
sammanslutning. Lotterimedel syntes även böra få tagas i anspråk
för inköp av konstverk för redan uppförda eller påbörjade statliga byggnader.
Endast undantagsvis syntes däremot bidrag böra lämnas även för
planerade statliga nybyggnaders prydande med konstverk, exempelvis för
inköp av stafflikonst. I fråga om sådana nybyggnader utginge nämligen de
sakkunniga från att i själva byggnadsanslaget upptoges lämpliga belopp
för konstnärlig utsmyckning (jfr ovan).
Fördelningen av tillgängliga medel borde verkställas av
konstrådet. Utdelning av anslag från fonden borde äga rum i regel en gång
om året. Ansökning örn sådant anslag borde inlämnas till konstrådet. Vid
anslagens fördelning borde konstrådet äga fullständig frihet inom ramen för
de tillgängliga medlen och äga bestämma villkor för åtnjutande av beviljat
anslag. Vederbörande borde sålunda kunna förklaras skyldiga att underkasta
sig den kontroll över arbetenas utförande, som konstrådet kunde komma
att föreskriva. Rådets beslut om utdelning av anslag skulle icke få överklagas.
Rådet borde äga besluta, att viss del av de under året för utdelning
tillgängliga medlen finge reserveras till en följande utdelning.
Av de yttranden över sistberörda förslag, i vilka detsamma på någon
punkt blivit föremål för kritik eller diskussion, inhämtas följande. Härvid
bortses från vissa i yttrandena anförda skäl mot att en särskild fond skulle
uppläggas för ändamålet.
Styrelsen för landskommunernas förbund framhåller, att de sakkunniga
icke syntes hava tillräckligt beaktat landskommunernas intressen. Utvägen
att söka bidrag av lotterimedel syntes icke komma att giva något egentligt
resultat, då en sådan utväg med den därmed förknippade omständliga
proceduren inte gärna komme att tillgripas, då det gällde inköp av några
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
konstalster för prydande av en skola eller ett ålderdomshem. Landsbygdens
behov av konst syntes forst kunna tillgodoses genom att kommunerna finge
rätt till statsbidrag till konstnärlig utsmyckning i exempelvis samma omfattning,
de själva beviljade anslag för ändamålet. Samma grunder syntes
därvid böra gälla som beträffande statsbidragen till folkbiblioteks- och
folkbildningsrörelsen. I varje fall borde icke vid beviljande av lotterimedel
till konstinköp ovillkorligen uppställas villkor, att dessa konstalster skulle
vara framställda av nu levande konstnärer. Det saknades icke värdefull
konst av äldre datum, som i original eller reproduktion väl skulle fylla sitt
ändamål som kulturfaktor ute i kommunala och andra lokaler.
Skolöverstyrelsen har uttalat en viss tvekan angående effektiviteten av
de föreslagna åtgärderna ur synpunkten av de intressen, överstyrelsen hade
att bevaka. Redan den föreslagna kommundelen av kostnaderna syntes i
många fall komma att verka avskräckande. Måhända kunde man likväl
beräkna, att vid rena nybyggnader för skoländamål den konstnärliga utsmyckningen
icke alltid skulle åsidosättas.
De typiska nybyggnaderna vore emellertid förhållandevis få. Under sistförflutna
sexårsperiod, under vilken likväl byggnadsföretagen för de nya
högre allmänna läroverken för flickor infallit, hade nybyggnaderna för de
allmänna läroverken i genomsnitt icke uppgått till tre örn året, och detta
oaktat lärjungetillströmningen till dessa skolor under perioden på ett rekordartat
sätt tillvuxit. För redan fullt organiserade läroanstalter med
någorlunda konstant lärjungenumerär förnyades byggnadsbeståndet långsamt.
Väcktes nu fråga örn prydande av redan färdiga skolbyggnader med
konstverk, måste man räkna med, att ett sådant ändamål hade att uthärda
konkurrens örn de nödiga anslagen på två fronter. Dels vore det ingalunda
självfallet, att kommunerna främst skulle hava skolan i åtanke, örn det
gällde att placera konst i offentliga byggnader eller å öppna platser. Dels
måste man också räkna med, att den lokala skolledningen även kunde hava
andra, av undervisningens krav ofta starkt motiverade önskemål i fråga
om lokalernas förbättring eller utvidgning; inom skolans ledning måste
i sådana fall en förklarlig tvekan uppstå om lämpligheten att vid sidan av
dessa även göra kraven på lokalernas konstnärliga utsmyckning gällande,
ifall anledning funnes att befara, att detta skulle försvåra eller försena tillgodoseendet
av dessa andra behov.
Ville man trygga konstens plats i skolan, måste man befria skolan från
denna yttre och inre konkurrens örn anslagen. Den mest tilltalande utvägen
vore, örn det befunnes möjligt att i riksstaten upptaga ett särskilt
anslag för skolornas prydande med konst, på samma sätt som nu ett sådant
anslag utginge för bokinköp och bokbindning för biblioteken vid de allmänna
läroverken. Anslaget kunde väl näppeligen erhålla sådan storlek,
att årliga anslag därur kunde utgå ens till alla högre skolor. Det naturligaste
vore, örn konstrådet erhölle uppgiften att årligen inköpa och i samråd
med skolöverstyrelsen å de särskilda läroanstalterna fördela de konstförvärv,
som genom anslaget möjliggjordes. Givetvis måste vid inköpen
i stort sett samma synpunkter göra sig gällande som vid de övriga inköp
och beställningar, som skulle ankomma på konstrådet. Under alla omständigheter
måste det sålunda tillses, att inköpen bleve till direkt gagn för nu
levande svenska konstnärer. Från skolans synpunkt vore det emellertid
önskvärt, örn konstförvärven även finge utsträckas till att omfatta goda
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
reproduktioner av äldre konstverk. I vad mån även annan konstnärlig produktion
än originalkonst borde ifrågakomma, måste dock givetvis bedömas
efter stundens situation och särskilt med hänsyn till originalkonstens aktuella
avsättningsmöjligheter. Avvägningen mot varandra av dessa olika
synpunkter syntes lämpligen böra helt ankomma på konstrådet.
För den händelse den angivna vägen icke befunnes framkomlig, syntes
hinder icke möta att för utdelningen av lotterimedel för konstfrämjande
ändamål fastställa sådana bestämmelser, att tilldelningen av konstverk till
skolorna icke bleve beroende av kommunernas bidrag för ändamålet. En
viss del av det belopp, som årligen ställdes till konstrådets förfogande, skulle
då uttryckligen reserveras för skolorna, och det skulle ankomma på de lokala
skolstyrelserna att hos konstrådet göra framställning örn tilldelning
av konstverk.
Oavsett vilken form för medelsanskaffningen, som kunde komma att väljas,
syntes det vara uppenbart, att icke blott de allmänna läroverken utan
även andra statliga eller kommunala läroanstalter borde kunna komma i
åtanke. Konstverkets egenart och lärjungarnas åldersutveckling borde vid
sidan av vissa rent estetiska synpunkter främst bliva bestämmande.
Nationalmuseets chef har framhållit, att om ock de mest kvalificerade
och för större dekorativa uppgifter lämpade konstnärerna kunde, på sätt
museichefen enligt det ovanstående framhållit, antagas bliva i ändamålsenlig
utsträckning tagna i anspråk för konstnärlig utsmyckning av statliga
och delvis även kommunala nybyggnader, så funnes likväl bland Sveriges
återstående konstnärer flera, som vore förtjänta av ett stöd från statens
sida i form av inköp av deras verk till prydande av offentliga byggnader.
Här skulle enligt museichefens mening lotterimedel lämpligen kunna komma
till användning, förslagsvis till en summa av 100,000 kronor per år.
Satte man antalet konstnärer, som här skulle komma i åtanke, till 200
(museichefen vore medveten om, att denna siffra vore tilltagen i överkant),
och tänkte man sig, att inköp av dessa konstnärer skulle företagas varje
år för genomsnittligt 500 kronor, skulle nämligen behövas ett årligt anslag
av 100,000 kronor. Önskade man av kvalitetsskäl begränsa antalet konstnärer
till hälften — en åtgärd som helt visst skulle kunna ha fog för sig
— skulle, med bibehållande av samma anslagsumma, det genomsnittliga
inköpsanslaget per år för varje enskild konstnär stiga till 1,000 kronor,
detta alltså utöver vad som de mest betydande av dessa konstnärer skulle
erhålla genom de ovan behandlade anslagen för nybyggnaders prydande
med konstverk. Museichefen förutsatte, när han förordade ett anslag av
100,000 kronor ur lotterimedel för ovan anförda ändamål, att detta ej på
något sätt finge minska det stöd, som nationalmuseet och andra konstvårdande
institutioner och sammanslutningar eller deras hjälpföreningar hittills
åtnjutit.
Byggnadsstyrelsen har givit sin anslutning till de sakkunnigas förslag
i denna del under framhållande, att även kyrkor borde ingå bland det slag
av byggnader, för vilkas konstnärliga utsmyckning bidrag kunde ifrågakomma.
Statskontoret slutligen har ansett bidrag ur fonden böra, i överensstämmelse
med vad som gällde ifråga örn fonden för idrottens främjande, beviljas
av Kungl. Maj:t.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
3. Användande av s. k. tipsmedel för konstnärlig
utsmyckning av idrottsanläggningar. Det må erinras, att
Kungl. Majit med stöd av förordningen den 7 juni 1934 (nr 237) angående
vadhållning i samband med tävlingar medgivit ett bolag, aktiebolaget
tipstjänst, att anordna dylik vadhållning. Bolagets behållna överskottsmedel
inlevereras till statsverket. Sålunda är i riksstaten för innevarande
budgetår under titeln diverse inkomster: inkomst av vadhållning vid
idrottstävlingar upptaget ett belopp av 2,250,000 kronor. Motsvarande post
är i riksstatförslaget för nästkommande budgetår upptagen till 6,000,000
kronor. Av nämnda inkomst, de s. k. tipsmedlen, tagas 1,000,000 kronor
årligen i anspråk för budgetära ändamål. Återstoden anvisas under tionde
huvudtiteln såsom avsättning till fonden för idrottens främjande. Medlen
äro avsedda huvudsakligen till idrottens främjande.
De sakkunniga hava nu, under erinran örn att de s. k. tipsmedlen uppginge
till betydande belopp, och under framhållande att staten jämväl i
fortsättningen syntes kunna räkna med väsentliga intäkter från tippningsväsendet,
anfört följande:
Det syntes sannolikt, att under en följd av år tipsmedel i betydande utsträckning
komme att tagas i anspråk för idrottsanläggningar. Det vore
givetvis av stor vikt, att dessa anläggningar, vilka årligen komme att besökas
av stora människomassor, motsvarade de anspråk, man hade rätt
att ställa på dem ur sportsliga och ekonomiska synpunkter. Enligt de sakkunnigas
mening borde permanenta idrottsanläggningar även från estetiska
utgångspunkter fylla högt ställda krav. Vissa idrottsanläggningar såsom
exempelvis fotbollsstadion, simhallar, tennishallar m. fl. vore ofta i behov
av konstnärlig utsmyckning. De sakkunniga förmenade, att tipsmedel i viss
utsträckning borde få disponeras för våra idrottsanläggningars prydande
med konstverk. Spörsmålet, huruvida en viss anläggning borde komma i
åtnjutande av konst, borde enligt de sakkunnigas mening oberoende av ansökning
kunna bliva föremål för övervägande i samband med prövning av
fråga om bidrag för själva idrottsanläggningen. Framställning till Kungl.
Majit med begäran örn understöd från fonden för idrottens främjande för
idrottsanläggningar syntes av Kungl. Majit, därest riksidrottsförbundet
tillstyrkt framställningen, böra remitteras till statens konstråd för yttrande.
Konstrådet föresloge då eventuell utsmyckning av visst slag. Om så skedde,
syntes vederbörande sökande och eventuellt riksidrottsförbundet böra beredas
tillfälle att yttra sig över konstrådets förslag. Därest Kungl. Majit
ansåge anläggningen böra komma till stånd samt konstnärlig utsmyckning
äga rum, borde Kungl. Majit, i samband med att understöd beviljades för
själva idrottsanläggningen, anslå visst belopp för utsmyckning, vilket belopp
borde till sin storlek avpassas så, att vederbörande sökande som regel
hade att svara för en del av kostnaden. Detta belopp borde av statskontoret
utbetalas till konstrådet, som sedan närmare utarbetade planen rörande
anläggningens prydande och därefter beredde vederbörande tillfälle att
komma med erinringar. Konstrådet skulle tillhandahålla vederbörande det
anslagna beloppet, varvid såsom villkor för bidragets åtnjutande borde
17
Kungl. Marits proposition Nr 157.
angivas, att bidraget skulle användas på sätt konstrådet bestämde samt att
vederbörande skulle vara pliktig att underkasta sig den kontroll över det
konstnärliga arbetets utförande och medlens användning, som konstrådet
kunde komma att föreskriva. Om en framställning avsåge enbart konstnärlig
utsmyckning av en idrottsanläggning,'' syntes förfarandet böra gestalta
sig i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan angivits, dock syntes
riksidrottsförbundets hörande i allmänhet icke vara erforderligt. De sakkunniga
förutsatte, att tävlingar rörande utsmyckning av idrottsanläggningar
komme att anordnas i de fall, sådana skolat äga rum, om anläggningen
varit statlig, samt att tävlings juryn erhölle motsvarande sammansättning
som vid tävlingar om statliga nybyggnaders prydande med konstverk.
Statskontoret har funnit starka skäl tala för att ifrågavarande medel
i viss omfattning användas för idrottsanläggningars prydande med konstverk.
Aven i vissa andra yttranden hava uttalats sympatier för de sakkunnigas
berörda förslag.
4. Konstrådet. Såsom redan av det sagda framgår, skulle enligt de
sakkunnigas förslag ledningen av den statliga konstfrämjande verksamheten
anförtros åt ett för ändamålet inrättat organ, benämnt statens konstråd,
vilket skulle erhålla i stort sett följande uppgifter:
Vid nybyggnader för statens räkning, där konstnärlig utsmyckning kunde
ifrågakomma, skulle konstrådet samråda med den myndighet, under \*hrs
regi byggnadsföretaget skulle utföras, byggherren, vid uppgörandet av den
preliminära planen för utsmyckningen. Sedan anslag beviljats för ändamålet,
skulle den definitiva planen utarbetas av byggherren och konstrådet
i samråd. I de fall, då tävlingsförfarande skulle äga rum, skulle konstrådet
hava att föranstalta om tillsättande av tävlingsjuryn, att godkänna det av
juryn uppgjorda programmet, samt att efter tävlingens avgörande i samråd
med byggherren bestämma huruvida något tävlingsförslag skall komma
till utförande. Konstrådet skulle därjämte vara representerat i juryn samt
utse en representant att jämte byggherren övervaka utförandet av ett beslutat
tävlingsförslag. I fall, då tävlingar icke anordnades, skulle det ankomma
på konstrådet att verkställa inköp och beställningar.
Vid användandet av lotterimedel till konständamål skulle enligt förslaget
fördelningen av tillgängliga medel verkställas av konstrådet, som därjämte
skulle hava att förvalta den tilltänkta fonden.
Vid begagnande slutligen av tipsmedel för konstnärlig utsmyckning av
idrottsanläggningar skulle konstrådet hava att yttra sig över förekommande
ansökningar, framlägga förslag i ämnet och i sinom tid utarbeta
plan för utsmyckningen ävensom tillhandahålla anslagna medel och handhava
kontrollen över utförandet av den uppgjorda planen.
De sakkunniga hava funnit fördelarna med ett centralt organ för ledningen
av statens konstfrämjande verksamhet ligga i öppen dag. Endast
härigenom syntes denna verksamhet planmässigt kunna utvecklas och
nödig kontroll (iver densamma upprätthållas.
Vad konstrådets sammansättning beträffar, må ur de sakkunnigas betänkande
anföras följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 157. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
Konstrådet måste givetvis vara väl kvalificerat för sina uppgifter och
följaktligen äga en ingående kännedom örn landets konstliv. Det måste
anses vara av synnerlig vikt, att konstrådet uppbures av förtroende från
konstnärernas sida. De sakkunniga hade ingående dryftat frågan örn den
lämpligaste sammansättningen av konstrådet. Enligt de sakkunnigas mening
borde konstrådet bestå av sju ledamöter, varav sex skulle tillsättas
av Kungl. Majit och den sjunde väljas av de sålunda utsedde.
Ordföranden, som skall utses av Kungl. Majit, borde vara en person med
intresse för bildande konst och helst även hava förutsättningar att främja
lösningen av de ekonomiska frågor, som berörde konstrådets verksamhetsområde.
De övriga av Kungl. Majit utsedda ledamöterna borde utgöras av
en representant för byggnadsstyrelsen (arkitekt) samt av två målare och
två skulptörer. Akademien för de fria konsterna samt en representativ sammanslutning
av konstnärer borde beredas tillfälle att vardera föreslå minst
två målare och minst två skulptörer, lämpliga att vara ledamöter av rådet.
Avgåves dylika förslag, hade Kungl. Majit att av de föreslagna personerna
utse en målare och en skulptör för vardera förslagsställaren. En förutsättning
för detta förslag vore givetvis, att det bildades en organisation av landets
konstnärer, som utgjorde en ur kvalitativ synpunkt tillfredsställande
representation och i sig inneslöte beaktansvärda riktningar inom konstlivet.
Den sjunde ledamoten, som borde utses av nyssnämnda av Kungl. Majit
tillsatta ledamöter, borde vara en person, som, ehuru icke konstnär, gjort
förtjänstfulla insatser i konstlivet. Nämnda ledamöter skulle härigenom få
möjlighet att komplettera sig med en museiman, en konstkritiker eller
annan lämplig person.
Konstrådets ledamöter borde utses för tre år i sänder. För att möjliggöra
en kontinuerlig förnyelse av rådet syntes dock till en början vissa ledamöter
böra tillsättas för kortare tid än tre år. I syfte att öka möjligheterna för
representanter för olika konstarter och konstriktningar att vinna inträde
i rådet syntes böra föreskrivas, att avgående ledamot, som vore målare
eller skulptör (ledamöterna under 3)—6) ovan), icke omedelbart kunde på
nytt utses till ledamot av rådet.
Sekreterare åt rådet borde förordnas av Kungl. Majit, som därtill kunde
utse någon av ledamöterna. Då sekreteraren borde ha till uppgift, bland
annat, att bereda och föredraga å rådets prövning ankommande ärenden,
syntes det vara av synnerlig vikt, att till sekreterare utsåges en person, som
vore väl förtrogen med den nutida svenska konsten.
Behovet av ett organ av den av de sakkunniga föreslagna arten har i allmänhet
vitsordats i de i ärendet avgivna yttrandena. Frågan om konstrådets
lämpliga sammansättning har i yttrandena i allmänhet ägnats stor
uppmärksamhet.
Svenska landstingsjörbundets styrelse framhåller, att konstrådet skulle få
en synnerligen ansvarsfull uppgift. Dess föreslagna sammansättning syntes
emellertid icke garantera det opartiska urval, som ur alla synpunkter vore
önskvärt, och det kunde därför starkt ifrågasättas, om icke lekmännen
borde beredas ökad representation inom rådet. I varje fall borde erforderligt
utrymme beredas för de lokala organen vid bestämmandet av den
konstnärliga utsmyckningen av deras respektive byggnader.
19
Kungl. May.ts proposition Nr 157.
Svenska stadsförbundets styrelse har såsom sin mening uttalat, att så
länge man icke kände den närmare utformningen av det organ, som skulle
äga föreslå representanter bland målare och skulptörer, vore det svårt att
få ett verkligt begrepp om lämpligheten av rådets sammansättning. För
att stimulera kommunernas åtgärder syntes det vara önskvärt, att lokalintresset
icke tillmättes alltför snävt utrymme. Konstrådet finge icke bliva
utrustat med en alltför diktatorisk myndighet och ej heller företräda några
ytterlighetsriktningar inom konsten, örn intresset skulle hållas uppe. Helst
skulle styrelsen se, att det verkliga avgörandet förbehölles lekmännen, medan
konstnärernas medverkan finge inskränka sig till avgivande av yttranden
i de föreliggande frågorna.
Föreningen svenska konstnärinna ifrågasätter, att de två medlemmar av
konstrådet, som skulle utses av en representativ sammanslutning av konstnärer,
i stället skulle väljas av ett lämpligt antal elektorer, utsedda genom
allmänna och direkta val av medlemmar tillhörande inregistrerade sammanslutningar
av bildande konstnärer, enär faran för ensidig moderiktning
därigenom skulle minskas.
Föreningen Färg och form har understrukit, att lämpligheten av ett permanent
konstråd givetvis måste ses i förhållande till omfattningen av statens
konstnärliga uppdrag. Proportionerna mellan konstnärer och lekmän
i konstrådet syntes i förslaget hava blivit lämpligt avvägda. Frågan om
lämpligheten av att uppdraga åt en särskild riksorganisation för konstnärer
att föreslå ledamöter i konstrådet kunde däremot dock diskuteras. I frågor,
som anginge konstnärers gemensamma praktiska eller juridiska spörsmål
förefölle tanken på en sådan organisation motiverad under förutsättning
av att den ägde en ledning som i det offentliga framträdandet markerade en
saklig och balanserad position och som uppbure allmän aktning i sin gärning.
I fråga örn konstnärsrepresentanter i ett statens konstråd måste fordringarna
ställas ändå högre. Ledamöterna borde uttagas bland framstående
konstnärer på olika områden (målning, skulptur, grafik), som gjort betydande
insatser i den svenska konsten och vilkas åldersgräns förslagsvis ej
borde understiga 30 år.
Möjligheten av att åstadkomma en kvalitativ k ons tn ärsre present;) t i on
på basen av en förening, som skulle omfatta alla de, som med någon
habilitet kunde hantera pensel, modellerpinne eller grafstickel, syntes ej
erfarenheten kunna motivera. I konst gällde mer än på de flesta områden
kravet på urval, utgående både från formella förutsättningar och skapande
förmåga. Behovet hos konstnären av att vid sidan av utvecklingen av de
formella förutsättningarna giva uttryck för ett personligt känsloliv och en
tillkämpad skönhetsvärld hade både i Sverige och andra länder fört samman
konstnärer i mindre grupper, där de ideella synpunkterna varit av
avgörande betydelse.
I anslutning till det anförda ville styrelsen föreslå en form för tillsättande
av konstrådet med utgångspunkt i de sakkunnigas förslag. De av konstakademien
föreslagna kandidaterna borde till halva antalet vara utanför
akademien stående. De övriga två konstnärerna i rådet syntes lämpligen
kunna tillsättas av Kungl. Majit efter hörande av representativa konstnärer,
vilka gjort en betydande insats i det svenska konst livet, alltså med
samma kvalitetsfordringar på dem som föresloge kandidater som på kandidaterna
själva. Representativa konstnärssammanslutningar borde även
20
Kungl. May.ts proposition Nr 157.
höras. Sammanslutningar av i främsta rummet sällskaplig art kunde i detta
fall ej anses vara rätt forum.
Konstakademien har i den nu föreliggande frågan yttrat i huvudsak följande:
Enligt
de sakkunnigas förslag komine konstrådet att få en icke ringa betydelse
för vårt konstliv. I bestämmelserna för dess sammansättning och
verksamhet hade med fullt fog betonats såväl den konstnärliga sakkunskapens
rätt till starkt inflytande på ärendenas handläggning som betydelsen
av att rådet bomme i åtnjutande av förtroende från de svenska
konstnärerna landet runt. I detta senare avseende bomme mycket att bero
på förhållandet till den konstnärernas riksorganisation, som skulle jämte
akademien upprätta förslag till ledamöter av rådet. Det vore enligt akademiens
mening välbetänkt, örn organisationen bomme att utöva denna sin
funktion genom ett förtroenderåd, eventuellt valt av utsedda elektorer.
Rekryteringen av konstrådet finge icke bli beroende av slumpvis skiftande
anslutning vid valtillfällena.
Byggnadsstyrelsen säger sig i huvudsak intet hava att invända mot den
föreslagna organisationen. Styrelsen funne sålunda upprättandet av ett
konstråd vara erforderligt för ledande och övervakande av de statliga konstinköpen
och för fördelning av bidragen till kommuner och sammanslutningar.
Det föreslagna förfarandet ifråga örn samverkan mellan konstrådet
och övriga statliga institutioner och myndigheter funne styrelsen likaledes
i stort sett ändamålsenligt.
Chefen för nationalmuseet har beträffande frågan örn konstrådets sammansättning
anfört bland annat följande:
En förutsättning för genomförandet av de sakkunnigas förslag vore, att
det bildades en organisation av landets konstnärer, som utgjorde en ur
kvalitativ synpunkt tillfredsställande representation och i sig inneslöte beaktansvärda
riktningar inom konstlivet. Någon sådan sammanslutning av
landets hela konstnärskår existerade som bekant för närvarande icke. Skulle
så lyckligt vara, att en dylik sammanslutning i sammanhang med det nu
framlagda förslaget kunde komma till stånd, skulle detta innebära, att de
av denna valda representanterna genom det förtroende, som landets konstnärer
givit dem och genom det ansvar de måste känna gentemot vår konstnärskår,
skulle i denna fråga kunna fylla en mycket värdefull funktion.
Det syntes kunna ifrågasättas, örn icke —- därest ifrågavarande sammanslutning
skapades — det vore tillfyllest, att denna organisation ensam avgåve
förslag till sagda representanter i rådet, då i organisationen komme
att ingå jämväl konstakademiens ledamöter.
En enligt museichefens uppfattning mycket allvarlig brist vidlådde förslaget
örn konstrådets sammansättning i övrigt, i det att nationalmuseet
icke erhållit representation i rådet. Nationalmuseet borde givetvis genom
antingen sin chef eller genom en av honom utsedd tjänsteman vid museet
vara representerat i rådet. En dylik anordning måste nämligen vara mer
ändamålsenlig såväl ur rådets som museets och överhuvudtaget konstens
intresse, då den vore ägnad att å ena sidan tillföra rådet den sakkunskap
och erfarenhet, som funnes representerad inom nationalmuseet, och å andra
sidan förskaffa museet ökad kontakt med den levande svenska konsten.
Det rikliga konstnärliga material, som konstrådet finge under sin behand
-
21
Kungl. May.ts proposition Nr 157.
ling, skulle nämligen säkerligen vid många tillfällen på ett synnerligen betydelsefullt
sätt komplettera och förklara den bild av konstnärerna, som
eljest endast kunde fås på utställningar och där så vore möjligt vid ateljébesök.
Dessutom och kanske viktigast vore dock det förhållandet, att härigenom
en fastare organisation av konstrådet skulle kunna erhållas, i det
att valet av sjunde ledamot icke, såsom av de sakkunniga föreslagits, skulle
vara beroende av den mening majoriteten av de övriga sex ledamöterna
kunde komma att omfatta. Genom att dessa bestämde över valet av sjunde
ledamot komme den majoritet, som till äventyrs kunde finnas inom konstrådet,
endast att ytterligare förstärkas. Det torde väl ej heller vara uteslutet,
att genom ett dylikt valförfarande den sjunde ledamoten redan från början
skulle finna sig i en beroende ställning gentemot den inom rådet härskande
majoriteten.
Statskontoret slutligen har i likhet med de sakkunniga förklarat sig vara
av den uppfattningen, att särskilda anordningar vore önskvärda för åstadkommande
av en planmässig ledning av statens konstfrämjande verksamhet,
men har ifrågasatt, örn icke statens permanenta, på respektive områden
verksamma myndigheter borde i första hand utnyttjas.
I den mån det gällde utsmyckning av statliga byggnader ville det sålunda
förefalla statskontoret, som örn det läge nära till hands att förlägga ledningen
till byggnadsstyrelsen, som hade att svara för den övervägande
delen av det statliga byggnadsväsendet. Vidgad konstnärlig sakkunskap
syntes böra tillförsäkras styrelsen genom organiserad samverkan med konstakademien
och nationalmuseet, liksom ock genom inrättandet av ett särskilt
konstråd, som dock enligt statskontorets mening borde hava allenast
rådgivande karaktär. Beträffande rådets sammansättning syntes det vara
av vikt, att ensidighet undvekes, och att skilda riktningar och intressen
inom konstlivet bättre tillgodosåges än enligt de sakkunnigas förslag.
I särskilda uttalanden, fogade vid statskontorets yttrande, hava statskommissarierna
Spilhammar och Örtengren anfört följande:
Spilhammar: Det sätt, de sakkunniga föreslagit för ett förverkligande av
det med utredningen avsedda syftet, syntes ur olika synpunkter vara att
föredraga framför den anordning, som av statskontorets majoritet ifrågasatts.
Sammansättningen av det föreslagna konstrådet kunde måhända diskuteras.
Möjligen skulle det kunna befinnas lämpligt, att antalet ledamöter
i rådet utom konstnärernas krets utökades med ytterligare en ledamot.
Örtengren: För sin del anslöte Örtengren sig till de sakkunnigas mening
att ledningen av statens konstbefrännande verksamhet borde handhavas
av ett konstråd. Någon i alla hänseenden tillfredsställande lösning av frågan
örn rådets sammansättning syntes knappast möjlig att ernå. Avgörande för
rådets funktionsduglighet syntes ytterst bliva personvalet. Det syntes naturligt
att konstnärernas medverkan i ansvarig ställning såsom ledamöter
av rådet toges i anspråk. Örtengren anslöte sig därför även ifråga om rådets
sammansättning till sakkunnigförslaget.
Frågan örn konstrådets sammansättning har även bland myndigheterna
i övrigt m. fl., såsom av handlingarna i ärendet närmare framgår, varit
föremål för delade meningar.
22 Kungl. Marits proposition Nr 157.
Vad kostnaderna för konstrådets verksamhet beträffar, hava de sakkunniga
yttrat följande:
Enligt de sakkunnigas mening borde konstrådets ledamöter och sekreterare
åtnjuta årligt arvode för sitt arbete. Det stötte givetvis på stora svårigheter
att i förväg bilda sig en uppfattning om rådets arbetsbörda. Denna
syntes komma att växla högst avsevärt under olika år. De av de sakkunniga
nedan föreslagna ersättningarna åt rådets ledamöter och sekreterare kunde
därför efter en tids erfarenhet av rådets verksamhet visa sig mindre väl
avvägda och böra bliva föremål för jämkning. Det årliga arvodet till rådets
ledamöter syntes till en början böra bestämmes till 1,000 kronor för ordföranden
och 500 kronor för annan ledamot. Konstrådets sekreterare syntes
få ägna avsevärd tid åt de ärenden, som ankomme på rådet. De sakkunniga
förutsatte emellertid, att han skulle kunna förena sitt arbete i rådet med
annan avlönad sysselsättning. Framtiden finge visa, huruvida sekreterarens
arbetsuppgifter i rådet bleve så omfattande, att han borde vara helavlönad.
Enligt de sakkunnigas mening borde sekreterarens årsarvode till en början
lämpligen kunna bestämmas till 3,000 kronor.
De sakkunniga ansåge sig icke behöva räkna med lokalkostnader för
konstrådet, som för sina sammanträden syntes kunna få disponera rum i
departement eller ämbetsverk.
Till konstrådets förfogande borde ställas ett reservationsanslag å 2,000
kronor för expenser, resor och dagtraktamenten. Konstrådet borde berättigas
att självt företaga eller åt någon av sina ledamöter eller åt sekreteraren
uppdraga att göra resa, som betingades av rådets verksamhet, varvid
resekostnadsersättning borde utgå av de till rådets förfogande ställda
medlen.
De samfällda årliga utgifterna för konstrådet skulle alltså enligt de sakkunnigas
förslag bliva:
Arvode åt ordföranden............................kronor 1,000
Arvode åt övriga sex ledamöter, tillhopa.............. » 3,000
Arvode åt sekreteraren............................ » 3,000
Expenser, resor och traktamenten (reservationsanslag).... » 2,000
Summa kronor 9,000
Konstrådet borde givetvis lyda under ecklesiastikdepartementet.
I detta sammanhang må framhållas, att nationalmuseichefen i sitt yttrande
berört spörsmålet om den framtida vården av de konstverk, som
väntades tillkomma vid det föreliggande förslagets genomförande, och därvid
framhållit, att — därest ifrågavarande uppgift skulle anförtros nationalmuseet,
som ju vore den enda statsinstitution, som ägde de fackmässiga
förutsättningarna härför — museet icke med den nu till buds stående personalen
syntes vara rustat att påtaga sig densamma, utan torde vid sådant
förhållande en personalförstärkning bliva erforderlig.
5. Övriga frågor. De sakkunniga hava erinrat, att nöjesskattemedlen
årligen stege till högst betydande belopp, särskilt i
städerna.
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
Beträffande de senare inginge skatten enligt uppgift i flertalet städer i sin
helhet direkt till stadskassan utan att reserveras för särskilda anslag. Pa
några håll inginge skatten visserligen också direkt till stadskassan, men
användningen av densamma vore helt eller delvis begränsad till vissa ändamål
av social eller kulturell natur.
Vidare erinras, att riksdagen i skrivelsen nr 301/1933 hemställt örn utredning
angående revision av nöjesskatteförordningen.
Enligt de sakkunnigas mening talade starka skäl för att åtminstone en
betydande del av nöjesskattemedlen disponerades för kulturella eller konstnärliga
ändamål. Av de sakkunnigas utredning framginge emellertid, att
i flertalet städer nöjesskatten i sin helhet inginge i stadskassan utan att reserveras
för särskilda anslag. De sakkunniga ville i förevarande sammanhang
framhålla lämpligheten av att anslag lämnades av nöjesskattemedel
för offentliga öppna platsers prydande med konstverk samt för konstnärlig
utsmyckning av kommunala byggnader av mera monumental karaktär, såsom
rådhus, sjukhus, skolor m. fl., vilka för närvarande i stor utsträckning
vore i avsaknad av konstnärlig utsmyckning. Det syntes även de sakkunniga
rimligt, att konst- och museiföreningar understöddes med nöjesskattemedel.
Även på annat sätt syntes nöjesskattemedel böra disponeras i
konstfrämjande syfte. Därest, såsom riksdagen förväntade, en utredning
komme till stånd rörande revision av nöjesskatteförordningens bestämmelscr,
syntes vid. denna undersökning trugan om nöjesskattemedlens användning
bliva föremål för övervägande. De sakkunniga ansåge sig därför icke
böra för närvarande göra något ytterligare uttalande i ämnet.
Svenska stadsförbundets styrelse har i sitt yttrande berört de sakkunnigas
uttalande i förevarande fråga.
Mot själva tanken, att nöjesskatten komme till användning för tillgodoseende
av kommunala konstintressen, när vederbörande kommuns ekonomi
det medgåve, syntes ingen invändning vara att göra. Det hade redan visat
sig, att kommunerna icke vore främmande för en sådan användning. Men
styrelsen ville redan i detta sammanhang uttala sig mot den tanke, som
framskymtade i betänkandet, att kommunerna genom lagstiftning skulle
åläggas skyldighet att låta någon viss del av skatten gå till konstnärliga
ändamål. Nöjesskatten hade år 1919 gjorts till en kommunal skatt för att
bereda kommunerna en möjlighet att förbättra sina inkomster. Den kunde,
i vart fall i ett annat ekonomiskt läge än det nuvarande, ännu en gång visa
sig högeligen nödvändig för detta syfte. Finge kommunerna på föreslaget
sätt lotteri- och tipsmedel att användas för konstnärlig utsmyckning av sina
offentliga byggnader, syntes detta komma att stimulera intresset^för nöjesskattens
tillgripande för den kommunala andelen i kostnaderna. En tvångslagstiftning
ville styrelsen däremot bestämt motsätta sig.
Statskontoret har framhållit, att ämbetsverket av principiella skäl icke
kunde biträda de sakkunnigas uppfattning, att nöjesskattemedlen helt eller
delvis borde reserveras för tillgodoseende av visst på förhand bestämt ändamål.
Enligt ämbetsverkets mening borde intäkten av denna skatt inga bland
kommunernas övriga inkomster för att tillsammans med dessa disponeras
för tillgodoseende av kommunernas utgiftsändamål.
Beträffande statens bidrag till folkskoleväsendet hava
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
de sakkunniga erinrat om bestämmelserna i kungörelsen den 6 mars 1936
angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.
Såsom de sakkunniga förut framhållit, vore skolbyggnader som regel i
behov av konstnärlig utsmyckning. Enligt vad som framginge av nämnda
kungörelse länmade staten betydande bidrag till kommunernas kostnader
för folkskoleväsendet. Statsmakterna hade ansett, att detta statliga bidrag
borde avse endast de kostnadskategorier, som kunde sägas hava omedelbart
samband^ med folkskoleväsendet. De sakkunniga hade icke ansett sig
böra föreslå sådan ändring i kungörelsen, att i bidragsunderlaget skulle inräknas
kostnad för folkskolebyggnadernas konstnärliga utsmyckning. Enligt
de sakkunnigas mening syntes emellertid Kungl. Maj:t och länsstyrelserna
inom ramen för gällande kungörelse kunna visa tillmötesgående i fråga
om sådan utsmyckning, som inginge som en fast del av själva byggnaden.
De sakkunniga vågade antaga, att, därest staten i ökad utsträckning anlitade
konstnärer för statliga byggnaders prydande med konstverk, många
kommuner komme att känna sig manade att följa exemplet och i kostnadskalkylen
för folkskolebyggnader upptaga belopp för konstnärliga ändamål.
De sakkunniga hade tidigare föreslagit, att lotterimedel skulle få tagas
i anspråk för konstnärlig utsmyckning av kommunala byggnader, varför
kommunerna i denna ordning hade möjlighet att erhålla bidrag till kostnaderna
för förvärv av konst till folkskolebyggnader.
Skolöverstyrelsen har uttalat sin anslutning till de sakkunnigas mening,
att tillräckliga skäl icke förelåge att i detta sammanhang föreslå ändring av
nuvarande bestämmelser i fråga om statens bidrag till folkskoleväsendet
liksom ock till deras uttalande, att en viss smidighet vid tillämpningen av
berörda bestämmelser med hänsyn till såväl konstens som skolans behov
syntes böra eftersträvas.
I nu förevarande sammanhang ber jag att få erinra, att på grund av framställningar
från intresserat konstnärshåll fråga uppkommit örn ändrade bestämmelser
rörande inlösen för statens räkning av levande
svenska konstnärers arbeten. I detta hänseende gäller nu,
att förslag till inköp för medel från det å nationalmuseets stat uppförda reservationsanslaget
till inlösen av svenska konstnärers arbeten skall upprättas
av chefen för nationalmuseet efter samråd med vederbörande intendent,
som äger att till protokoll anteckna avvikande mening. Å förslaget må ej
uppföras arbete av konstnär, vars död inträffat för längre tid tillbaka än
fem ar, räknat från dagen för förslagets upprättande. Museichefens förslag
skall jämte vederbörligt protokollsutdrag insändas till Kungl. Maj:t
för prövning.
Ovannämnda sakkunniga hava i ett särskilt utlåtande i ämnet ifrågasatt,
huruvida icke konstrådet, därest det komme till stånd, borde beredas tillfälle
att yttra sig över museichefens förslag till inköp av levande svenska
konstnärers arbeten. En annan möjlighet hava de sakkunniga angivit vara
att lata inköpen beslutas av ett kollegium, bestående av två representanter
för vartdera av nationalmuseet och konstrådet.
25
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 157.
Det kan givetvis icke bliva fråga om att här till godkännande framlägga
ett fullständigt program för ett planmässigt främjande av bildande konst.
Min avsikt är endast att föreslå anvisande av medel till inrättande av ett
konstråd med i huvudsak sådan uppgift, som de sakkunniga tänkt sig. För
att erhålla en bakgrund till detta förslag lärer det emellertid vara erforderligt
att till betraktande upptaga vissa av de huvudsynpunkter, som kommit
till uttryck i den föreliggande utredningen.
Det torde härvid ej vara nödvändigt att ånyo ingå på de skäl, som tala
för åtgärder på förevarande område. I detta hänseende erinrar jag om vad
jag enligt det ovanstående anförde till statsrådsprotokollet för den 21
februari 1936. Den uppfattning, för vilken jag i berörda sammanhang
gjorde mig till tolk, har vunnit anslutning i de i ärendet avgivna yttrandena
och torde icke behöva ytterligare utvecklas. Jag begränsar mig därför
till att konstatera, att allmän enighet synes råda örn att staten bör ingripa
med åtgärder, som kunna bliva till verksamt och varaktigt stöd för den bildande
konsten och dess utövare.
Innan jag övergår till de sakkunnigas förslag till stödåtgärder, vill jag
klarlägga min ståndpunkt till ett par spörsmål av principiell betydelse, som
gälla räckvidden av dessa åtgärder.
Statskontoret har i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande framhållit,
att den ledande principen vid övervägandet av åtgärder på förevarande
område måste vara, att stöd gåves åt konsten med hänsyn till dess
betydelse för samhället och medborgarna, varav följde, att de verk, som
borde komma ifråga för offentlig konstnärlig utsmyckning, icke på förhand
finge begränsas till arbeten av levande svenska konstnärer. Detta äger
givetvis sin riktighet, när det gäller statens konstfrämjande verksamhet,
sedd i stort. De åtgärder, varom nu närmast är fråga, hava emellertid vid
sidan av det av statskontoret understrukna syftet även ett annat, nämligen
att, i överensstämmelse med den bildande konstens ställning såsom en ur
samhällelig synpunkt viktig kulturfaktor, i görligaste mån bereda möjligheter
till drägligare existensvillkor för dess utövare. I den mån de
två syftena sammanfalla — och så synes i själva verket till stor del vara
fallet — komma båda att främjas genom de föreslagna åtgärderna. Enligt
min mening synes därför icke någon befogad invändning kunna resas mot
att de ifrågasatta åtgärderna som regel förutsättas endast böra komma
levande svenska konstnärer tillgodo. Vad beträffar egentlig, fast monumentalkonst,
lämpad för nybyggnadsföretag, är det väl utan vidare klart, att
i allmänhet endast verk av levande konstnärer kunna ifrågakomma. I detta
sammanhang må även framhållas, att de föreslagna åtgärderna jämväl hava
till ändamål att stimulera allmänhetens konstintresse och lust att för egen
del inköpa konst. I den mån så sker, vidgas marknaden för all konst.
Det andra principiella spörsmål, jag här vill beröra, är frågan örn och i
Departe
mentschefen.
26
Kungl. Marits ''proposition Nr 157.
vilken utsträckning konsthantverket må inbegripas i de stödåtgärder, varom
här kan bliva fråga. Givetvis skulle det föra för långt att utsträcka dessa
till att avse även det mera industrimässigt bedrivna konsthantverket. Däremot
anser jag, att för särskilda fall konsthantverket i mera inskränkt bemärkelse
bör kunna bliva delaktigt i de planerade stödåtgärderna. Gränsen
mellan konst och konsthantverk är flytande. Helt naturligt kan icke materialets
beskaffenhet få bliva avgörande för en gränsdragning. Till konstverk
i egentlig mening kan ofta räknas t. ex. ett träsnideri, en glas- eller
keramikpjäs, en textilvara, en intarsia etc. Konstnärer tagas mer och mer
i anspråk inom hemslöjd och konsthantverk, en tendens, väl värd att uppmuntra.
Ett särskilt skäl för att icke utesluta konsthantverket synes mig
även ligga i det förhållandet, att dess utövande i skilda former ofta är hänförbart
till vissa provinsiellt begränsade områden. Det bör enligt min mening
kunna ifrågakomma, att, då det gäller konstnärlig utsmyckning av
en offentlig byggnad inom en sådan landsända, konsthantverket får konkurrera
med den egentliga s. k. bildande konsten om utsmyckningen.
Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit såsom en möjlighet, att
ett förverkligande av de föreslagna åtgärderna skulle locka ett ökat antal
unga människor att söka sin utkomst genom konstnärlig verksamhet, varigenom
huvudsyftet med åtgärderna skulle äventyras. Jag bortser icke
från möjligheten, kanske sannolikheten av att tillströmningen till konstnärsyrket,
om det blir ekonomiskt mera givande än nu, kan komma att
ökas. I den mån konsten själv därigenom skulle berikas, vore en sådan utveckling
enligt min mening icke i och för sig att beteckna såsom betänklig.
Det blir emellertid en av konstrådets ansvarsfullaste uppgifter att tillse, att
endast den goda konsten kommer i åtnjutande av den stimulans, som ökade
statsbeställningar och statsinköp utan tvivel komma att innebära. Jag vill
tillägga, att den stegring i allmänhetens intresse för konst, som kan förväntas
bliva en följd av ett ökat statligt stöd, torde komma att taga sig uttryck
i en vidgad köplust beträffande konstalster.
De sakkunniga hava vid sina undersökningar rörande möjligheterna att
bereda vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer utgått ifrån, att våra
offentliga byggnader och öppna platser i allmänhet borde i ökad utsträckning
prydas med konstalster. Denna tanke, som anknyter till vad jag till
ovannämnda statsrådsprotokoll yttrade, har ock enstämmigt understötts av
de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna. Det torde icke kunna
bestridas, att i allmänhet vid planerandet av offentliga byggnadsföretag ett
alltför snävt utrymme beretts åt de rent estetiska synpunkterna. Naturliga
sparsamhetsskäl hava gjort, att de anslagsbeviljande myndigheterna låtit
byggnadens egentliga ändamål i alltför hög grad undantränga skönhetskravet.
Det är klart, att även för framtiden de ekonomiska och praktiska
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
intressena måste komma att spela en dominerande roll, men önskvärt synes
vara, att de konstnärliga kraven få göra sig mera gällande och tillmätas
större betydelse än hittills.
De sakkunniga hava tänkt sig tre olika huvudvägar för befrämjande av
det här avsedda syftet. Den första och tillika den enda, som — bortsett
från inrättande av ett konstråd — direkt kräver riksdagens medverkan, är
det av de sakkunniga närmare utformade förslaget att vid beviljande av
anslag till statliga nyby g gnadsf öretag regelmässigt i anslaget inbegripa ett
icke alltför ringa belopp, i allmänhet icke understigande en procent av
byggnadskostnaderna, till konstnärlig utsmyckning, givetvis under förutsättning,
att sådan utsmyckning med hänsyn till byggnadens art och belägenhet
lämpligen bör äga rum. Storleken av den del av byggnadskostnaderna,
som avsåges för konstnärlig utsmyckning, har synts de sakkunniga
icke böra generellt fastlåsas vid visst procenttal utan bestämmas från fall
till fall.
Jag finner i likhet med de hörda myndigheterna och korporationerna
starka skäl tala för att de sakkunnigas förslag på denna punkt förverkligas.
Jag förutsätter, att de anslagsäskande myndigheterna vid framläggande av
sina önskemål ifråga om byggnadsanslag tillbörligen beakta de möjligheter
till konstnärlig utsmyckning, som i varje särskilt fall må förefinnas.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att närmare utforma detaljerna
i det föreslagna förfaringssättet vid planerande och utförande av konstnärlig
utsmyckning av statliga nybyggnader. Jag håller i likhet med de sakkunniga
före, att vid företag av större räckvidd bör anordnas ett tävlingsförfarande
under ledning av en för ändamålet tillsatt jury.
Den andra huvudpunkten i de sakkunnigas förslag åsyftar ett ökat och
mera planmässigt anvisande av lotterimedel för konstnärliga ändamål. Ett
realiserande av detta förslag skulle otvivelaktigt främja de därmed avsedda
syftena. Särskilt synes landsbygdens behov av god konst kunna på detta
sätt bliva i ej ringa grad tillgodosett. Då emellertid frågan örn ett statligt
penninglotteri för närvarande är beroende på Kungl. Majits prövning, torde
det icke vara möjligt att nu närmare ingå på förevarande spörsmål. Vid
prövningen av frågan örn lotteriväsendets framtida anordning lärer emellertid
de sakkunnigas förslag på denna punkt böra beaktas.
Vad slutligen angår den föreslagna tredje huvudformen för statliga konstfrämjande
åtgärder, användande av s. k. tipsmedel för konstnärlig utsmyckning
av idrottsplatser, har de sakkunnigas förslag icke givit anledning till
någon väsentligare erinran. Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att
i varje särskilt fall efter vederbörandes hörande träffa avgörande rörande
tipsmedels disposition för ifrågavarande ändamål.
Även om det sålunda ytterst kommer att bero på framtida avgöranden,
huruvida och i vilken omfattning medel för konstfrämjande ändamål på nu
28
Kungl. May.ts proposition Nr 157.
antydda vägar komma att ställas till förfogande, lärer det likväl vara berättigat
att hysa förhoppningar om avsevärt tillmötesgående härutinnan
från de anslagsbeviljande myndigheternas sida. En förutsättning härför
synes dock vara, att möjligheter skapas för en planmässig och central ledning
av den konstfrämjande verksamhet, som här avses. De sakkunniga
hava med avseende härå föreslagit inrättandet av ett permanent konstråd.
Det har ifrågasatts, huruvida icke de uppgifter, som skulle ankomma på
denna institution, lämpligen skulle kunna anförtros åt redan existerande
statsmyndigheter, exempelvis byggnadsstyrelsen i samverkan med konstakademien
och nationalmuseet. Även örn en sådan anordning i åtskilliga
fall, särskilt då det gäller konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader,
skulle kunna tänkas vara tillfyllest, skulle anordningen dock enligt min
mening redan på grund av mångfalden av de uppgifter, som i samband med
de planerade konstfrämjande åtgärderna komma att kräva sin lösning, snart
visa sig förenad med betydande olägenheter. A andra sidan synas fördelarna
med ett särskilt organ för ändamålet uppenbara. Enhetlighet och planmässighet
skulle befrämjas. Genom sin sammansättning skulle konstrådet komma
att stå i oavbruten och levande kontakt med de skapande konstnärerna,
något som synes mig vara en förutsättning för att tillfredsställande resultat
skola kunna ernås på förevarande område. Samtidigt skulle vinnas större
smidighet och snabbhet vid ärendenas handläggning. Jag är sålunda för
egen del övertygad om nödvändigheten av att skapa ett centralt organ av
åsyftat slag. Kostnaderna för denna institution synas bliva jämförelsevis
små.
Beträffande konstrådets befogenheter synes, när det gäller att slutligen
bestämma om inköp av konstföremål eller utförande av fast utsmyckning
för statliga byggnader, ett avgörande inflytande böra tillerkännas konstrådet
och byggnadsstyrelsen samt i sista hand, i fall av meningsskiljaktigheter,
Kungl. Majit. I övrigt synes mig vad de sakkunniga föreslagit i avseende
å konstrådets arbetsuppgifter kunna i huvudsak godtagas, även örn
vissa skäl tala för de av statskontoret framförda betänkligheterna mot att
låta konstrådet övertaga förvaltningen av fonden för främjande av bildande
konst, därest en sådan kommer till stånd, samt mot att låta konstrådet få
fördelningen av tillgängliga lotterimedel örn hand. Emellertid är jag icke nu
beredd att taga definitiv ställning till dessa frågor, utan torde desamma få
avgöras av Kungl. Majit i samband med prövningen av frågan, huruvida
och i vad mån lotterimedel böra disponeras för ifrågavarande ändamål.
Såsom i det föregående antytts, hava vissa erinringar anförts mot de sakkunnigas
förslag ifråga om konstrådets sammansättning. Dessa erinringar
hava emellertid i allmänhet icke avsett antalet ledamöter i rådet, som föreslagits
till sju. Även jag anser, att det ifrågasatta antalet ledamöter är
lämpligt. Erinringarna hava huvudsakligen gällt proportionen mellan lek
-
29
Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.
manna- och konstnärsrepresentanter i rådet samt proceduren för ledamöternas
utväljande. Några mera vägande invändningar härutinnan mot de
sakkunnigas förslag synas mig icke hava framkommit. Jag anser mig därför
kunna i stort sett ansluta mig till detta förslag, dock vill jag tillfoga, att, då
befogenheten att utse sex ledamöter skulle tillkomma Kungl. Majit, det
synes vara i sin ordning, att Kungl. Majit icke är bunden av framställt förslag
till ledamot utan må kunna, där så prövas lämpligt, fritt välja utom
förslaget. De i samband härmed stående övriga detaljfrågorna lärer Kungl.
Majit i sinom tid böra taga under närmare omprövning. Den största vikten
kommer under alla förhållanden att ligga på personvalet vid utseendet av
konstrådets ledamöter. Det eftersträvansvärda måste härvidlag vara, att
rådets sammansättning blir sådan, att det åtnjuter fullt förtroende av såväl
statsmakterna som de kvalificerade konstnärerna.
Rörande de för konstrådet och dess verksamhet i övrigt erforderliga närmare
föreskrifterna torde Kungl. Majit böra framdeles fatta beslut. Därvid
synes anledning föreligga att överväga frågan, huruvida icke åt konstrådet
bör tillerkännas någon funktion i avseende å inlösen av levande svenska
konstnärers arbeten för nationalmuseets räkning.
Vad därefter angår kostnaderna för konstrådet, hava de sakkunniga beräknat
desamma till 9,000 kronor örn året. Beräkningen vilar på förutsättningen,
att ledamöterna och sekreteraren böra tillerkännas följande arvoden,
nämligen ordföranden 1,000 kronor, envar av de övriga ledamöterna
500 kronor och sekreteraren 3,000 kronor, samt att konstrådet bör få disponera
en summa av 2,000 kronor till expenser, resor och dagtraktamenten.
Jag har icke funnit anledning till erinran mot denna beräkning. För nästkommande
budgetår torde för konstrådet böra anvisas ett obetecknat anslag
av 9,000 kronor. Jag förutsätter emellertid, att, sedan närmare erfarenhet
vunnits rörande kostnaderna, frågan därom kan kräva förnyad prövning.
Vad de sakkunniga anfört angående nöjesskattemedlens användning anser
jag mig icke böra i detta sammanhang närmare ingå på. Beträffande den
av de sakkunniga berörda frågan om folkskolebyggnaders konstnärliga utsmyckning
vill jag såsom min mening uttala, att en ändring av gällande
statsbidragsbestämmelser, som möjliggjorde inräknande i bidragsunderlaget
av kostnader för konstnärlig utsmyckning, även annan än fast sådan, sannolikt
skulle visa sig utgöra ett särskilt verksamt medel att främja här avsedda
syften. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig böra framställa något
förslag härom. Vid sådant förhållande finner jag mig icke nu kunna ifrågasätta
en ändring av statsbidragsgrunderna i denna riktning, men jag anser,
att tanken härpå icke bör släppas utan efter ytterligare övervägande ånyo
vid lämpligt tillfälle framdeles komma under omprövning.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
att till Konstrådet för budgetåret 1937/1938 anvisa ett
anslag av.............................. kronor 9,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. v. Krusenstjerna.
Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
870784