Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

1

Nr 15.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering; given
Stockholms slott den 30 december 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29
och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.

Nr 15.

1

2

Kungl. Maj.ls proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni
1935 (nr 434) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935
om folkpensionering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 §.

1 mom.----------—• —----------

2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp,
nämligen

i ortsgrupp 1.............................. 250 kronor,

» » 2.............................. 350 » ,

>■ > 3.............................. 450 »

med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad
den må överstiga 100 kronor.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med
högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med
lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Konungen
meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper
enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928,
och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra
den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning
till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp
tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande
reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt
fall medgiva undantag.

3 mom. I fråga örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger
Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning förordna,
att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom
visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest
de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor,
därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 15.

3

Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra
stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga
motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.

Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel
utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den
inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta.
Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon
på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den
mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig
försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente
eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband
med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande
arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt
icke överstiger

i ortsgrupp 1.............................. 300 kronor,

» » 2.............................. 350 » ,

» » 3.............................. 400 >

Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen--- 10,000 kronor.

I fråga om — ---- ogift person.

8 §•

1 mom. Befinnes någon---pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare---del därav.

2 mom. Har för---varje år.

Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller
överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall tillläggspensionen
jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgruppen;
dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggspensionen
må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 §
2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon —• — — riket mantalsskriven.

3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, om hans arbetsförmåga
eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan
oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet
åligger honom, örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna
ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

13 §.

Till pensionskostnaderna —---av kommunerna.

Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av
tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensions -

4

Kungl. Majlis proposition nr 15.

nämnd förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen
blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat
ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den
kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga
med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för
två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten
med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort
vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension
till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners
andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan
deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen.
Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas
av Konungen.

I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ökning
därav skall utgöra

för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel;

för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel;

för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm
eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre
tiondelar.

Staten bidrager---- från folkpensioneringsfonden.

29 §.

Söker någon---till pensionsstyrelsen.

Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari
ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade
upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning
och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och
besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid uppkommit
fråga om undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall
nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket
ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner
den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot
bifall till ansökning örn tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse
härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall
pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida
sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl tillläggspension,
meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall---till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats gäller
även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minskning
eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första
stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit man -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

5

talsskriven, varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte
handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar
beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden,
om så ske kan, lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

40 §.

Den, som fått pension enligt 2 § lagen om allmän pensionsförsäkring för
sig fastställd, skall efter utgången av år 1936 anses därigenom hava fått folkpension
sig tillerkänd, därvid avgiftspensionens belopp alltjämt är bestämt
enligt äldre regler men i stället för rätt till pensionstillägg enligt 6 § andra
stycket i nämnda lag träder rätt till tilläggspension enligt lagen om folkpensionering.
För sådan pensionstagare skall dock högsta tilläggspension
vara

i ortsgrupp 1.............................. 300 kronor,

» > 2.............................. 400 » ,

» » 3.............................. 500 »

Påföljd enligt 9 § lagen örn folkpensionering må icke beträffande dessa
pensioner tillämpas med anledning av förhållande före den 1 januari 1937, i
den mån påföljden är strängare än påföljd enligt äldre rätt. Ej heller må
pensionstillägg i något fall sänkas endast på grund av att bestämmelserna
ändrats. Från reglerna om folkpension gäller vidare i fråga om tilläggspension,
som helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före
nämnda dag, det undantag, att jämte kommunen landstinget skall bidraga
med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen och att stad, som icke
deltager i landsting, skall utöver vad i 13 § stadgats bidraga med en sextondel
av kostnaden för tilläggspensionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Indelningen i ortsgrupper jämlikt 6 § 2 mom. andra stycket må verkställas
före nämnda dag och skall första gången gälla endast för åren 1938—
1940.

6

Kungl Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 december 1936.

Närvarande :

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,
Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, frågan
örn fortsatt reformering av folkpensioneringen samt anför:

I propositionen nr 182 föreläde Kungl. Majit 1936 års riksdag förslag om
sådana ändringar i lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, att folkpensionernas
storlek skulle bestämmas med hänsyn tagen till levnadskostnadernas
höjd på olika orter. Propositionen vann icke riksdagens bifall. I betraktande
av frågans utomordentliga vikt för stora grupper av de i ekonomiskt
avseende svagast ställda i samhället anser jag emellertid, att densamma bör
ånyo upptagas till övervägande.

Pensionsförmånerna enligt 1935 års lag.

Innan jag går närmare in på den sålunda föreliggande frågan om införandet
av en dyrortsgradering av folkpensionerna, torde jag böra i korthet
erinra om den huvudsakliga innebörden av lagen den 28 juni 1935 om
folkpensionering, i vad den avser pensionsförmånerna. Folkpension skall
fr. o. m. den 1 januari 1937 bestå av grundpension, vilken utgår utan behovsprövning,
och tilläggspension, vars storlek är beroende av pensionstagare^
egen årsinkomst. Grundpensionen skall i regel utgöra 70 kronor
jämte 10 procent av summan erlagda pensionsavgifter och tilläggspensionen
250 kronor med avdrag av sju tiondelar av det belopp, varmed den pensionsberättigades
årsinkomst må överstiga 100 kronor. Rätten till tilläggspension
bortfaller vid en årsinkomst av 450 kronor. Personer med rätt till pension
enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande kunna ej komma i åtnjutande
av grundpension med dess fasta belopp örn 70 kronor, men erhålla
såsom kompensation härför en med 50 kronor förhöjd tilläggspension eller
300 kronor med avdrag på grund av egen inkomst på sätt nyss sagts. In -

Kunell. Maj:ts proposition nr 15.

7

komstgränsen för rätt till tilläggspension är för dessa pensionstagare 520
kronor. Till kostnaden för tilläggspensioner skola kommunerna bidraga nied
en åltondel. Landsting och städer, som icke deltaga i landsting, skola dessutom
bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner till personer,
som tillerkänts pensionstillägg eller understöd enligt lagen örn allmän
pensionsförsäkring.

Tidigare behandling av frågan om dyrortsgraderade folkpensioner.

Spörsmålet om införande i den allmänna pensionsförsäkringen av en differentiering
av pensionsförmånerna med hänsyn tagen till levnadskostnadernas
höjd på olika orter har varit mer eller mindre aktuellt alltifrån verksamhetens
början år 1914. Ett steg i syfte att i någon mån avhjälpa olägenheterna
av pensionernas otillräcklighet, framför allt på dyrare orter, var införandet
genom lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och
sjukvårdsbidrag av befogenhet för kommunerna att under vissa förutsättningar
utgiva tillskott utan fattigvårds karaktär till folkpensionerna. Nämnda
lag har emellertid i praktiken visat sig föga effektiv, och syftet med densamma
kan icke anses hava blivit förverkligat i nämnvärd mån.

1928 års riksdag. Till mera allvarligt övervägande har den föreliggande
frågan upptagits först i samband med det utredningsarbete, som legat till
grund för den vid 1935 års riksdag beslutade pensionsförsäkringsreformen.
I den skrivelse, nr 206, vari 1928 års riksdag anhöll, att Kungl. Majit måtte
låta verkställa utredning rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring,
uttalade sålunda riksdagen, bland annat, att särskild uppmärksamhet
därvid borde ägnas frågan rörande storleken av de pensioner, som med
hänsyn till olika orters växlande levnadsomkostnader kunde anses såsom
erforderliga för en nödtorftig försörjning. I överensstämmelse härmed vörö
även direktiven för 1928 års pensionsförsäkringskommittés arbete avfattade.

Pensionsförsäkringskommittén kom också utan meningsskiljaktighet till
det resultatet, att pensionernas storlek borde göras beroende av levnadskostnaderna
på olika orter. Kommittén föreslog sålunda, att landet för det ändamål,
varom här är fråga, skulle indelas i tre ortsgrupper, d. v. s. förutom
den lägsta ortsgruppen två dyrortsgrupper. Det skulle överlåtas åt socialstyrelsen
att efter de närmare föreskrifter, Konungen meddelade, för en tid av
fem år i sänder fastställa ortsindelningen. Vid en av kommittén försöksvis
verkställd indelning hade så gott som hela landsbygden i södra och mellersta
Sverige samt i Norrlands kustland ävensom de flesta småstäderna hänförts
till lägsta ortsgruppen, de medelstora städerna och stora delar av den
norrländska landsbygden till andra ortsgruppen samt städerna Stockholm och
Göteborg med deras närmaste omnejd jämte vissa kommuner i Norrland till
den dyraste ortsgruppen. Enligt en beräkning, byggd på förhållandena vid
1926 års utgång, skulle av samtliga pensionstagare 68.8 %> vara att hänföra

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

till den billigaste ortsgruppen, 19.7 % till den mellersta ortsgruppen och
11.5 % till den dyraste ortsgruppen. För den lägsta och sålunda ojämförligt
mest omfattande ortsgruppen skulle enligt kommittémajoritetens förslag högsta
pensionstillägg vara 200 kronor. För de båda andra ortsgrupperna höjdes
pensionstilläggets maximibelopp med 50 kronor för vardera eller till 250
kronor för ortsgrupp II och 300 kronor för ortsgrupp III.

Två reservanter inom kommittén påyrkade för sin del, att pensionstilläggens
maximibelopp skulle i de tre ortsgrupperna fixeras till resp. 250, 350
och 450 kronor. Nämnda reservanter uttalade även, att det kunde ifrågasättas,
om icke flera ortsgrupper än tre borde införas.

De ovan nämnda beloppen hänföra sig samtliga till personer, som efter
nya lagens ikraftträdande skulle bli berättigade till folkpension. För de
äldre pensionstagarna, som icke kunde komma i åtnjutande av grundbelopp
enligt nya lagen, skulle pensionstilläggens maximibelopp enligt kommittémajoritetens
förslag allt efter ortsgrupp vara resp. 250, 300 och 350
kronor och enligt reservanternas förslag resp. 300, 400 och 500 kronor.

Yttranden. I de över pensionsförsäkringskommitténs betänkande avgivna
remissyttrandena tilldrog sig här förevarande fråga stor uppmärksamhet.

I princip tillstyrkande uttalade sig pensionsstyrelsen, de flesta pensionsnömnder
och så gott som alla ombud för pensionsstyrelsen, vilka yttrat sig
i frågan. I tillstyrkande riktning uttalade sig även socialstyrelsen, statens
inspektör för fattigvård och barnavård, tre fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i fem län. I samma riktning
gingo yttranden, som avgivits av fem landsting, några städer samt ett
icke ringa antal landskommuner. Förslaget tillstyrktes vidare av svenska
stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige.

Avstyrkande uttalade sig däremot länsstyrelsen i Västernorrlands län och
landstinget i Skaraborgs län. I denna riktning gingo även ett stort antal yttranden
från landskommuner, varvid avstyrkandet ofta lämnades i form av
ett uttalande att på dyrare orter kommunerna borde bekosta förbättring av
pensionerna, något som kunde tänkas ske genom frivilliga pensionstillskott
eller genom obligatorisk höjning av pensionstilläggen bekostad av kommunen.

Vissa betänkligheter, huvudsakligen avseende det praktiska genomförandet
av en dyrortsgradering på förevarande område, anfördes av socialstyrelsen.

1935 års proposition. I det av Kungl. Maj.t genom proposition nr 217 för
1935 års riksdag framlagda förslaget till lag örn folkpensionering följdes
pensionsförsäkringskommitténs förslag i fråga örn landets indelning i tre ortsgrupper.
Beträffande pensionsbeloppens storlek inom de olika ortsgrupperna
anslöt sig däremot Kungl. Maj:ts förslag till det nyssnämnda av två reservanter
inom pensionsförsäkringskommittén framlagda förslaget, enligt vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

9

pensionstilläggen skulle utgå med 250 kronor i lägsta gruppen, 350 kronor i
mellangruppen och 450 kronor i högsta gruppen. Såsom föredragande departementschef
framhöll jag härutinnan bland annat, att, om man ville gå
till en mera definitiv lösning av folkpensioneringsfrågan, pensionerna borde
ställas i en bättre relation till de faktiska levnadskostnaderna, än som skulle
bli fallet med majoritetsförslaget.

1935 års riksdag. Kungl. Maj:ts förslag om införande i folkpensioneringen
av dyrortsgraderade tilläggspensioner bifölls mellertid icke av 1935 års riksdag.
Härutinnan och med avseende å tilläggspensionens storlek anförde särskilda
utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, bland annat
följande.

Det vore uppenbarligen ett missförhållande, att i så stor utsträckning som
vore fallet två samhälleliga försörjningsanordningar, nämligen folkpensioneringen
och fattigvården, samtidigt skulle behöva anlitas. Det måste vara ett
mål för en reform av folkpensioneringen att i möjligaste mån göra denna så
effektiv, att dess klientel icke samtidigt behövde söka fattigvårdsunderstöd.
Själva syftet med folkpensioneringen, vilket väsentligen vore att bereda medborgarna
försörjning vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattigvård,
förfelades ju nämligen, örn pensionerna för att vara tillräckliga för
uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd.

Med utskottets uppfattning örn vårt lands ekonomiska möjligheter och då
det enligt utskottets mening vore nödvändigt att nedbringa kostnaderna folden
ifrågavarande reformen under de för genomförande av Kungl. Maj:ts förslag
beräknade, hade utskottet emellertid icke kunnat undgå att överväga,
vilka besparingar kunde göras genom ändringar i förslaget. Det hade därvid
visat sig att, såsom naturligt vore, de föreslagna höjningarna av pensionstilläggens
maximibelopp vore bland de mest kostnadskrävande av de föreslagna
förändringarna i folkpensioneringen. Då det för utskottet gällt att så
avpassa reformen, att den kunde genomföras inom en kostnadsram, som utskottet
funne försvarlig, hade utskottet därför funnit sig föranlåtet att förorda,
att reformen gjordes mindre långtgående i ifrågavarande avseende än
genom propositionen föreslagits.

Utskottet hade därvid ställts inför valet att antingen över hela linjen sätta
tilläggspensionernas maximibelopp lägre än enligt Kungl. Maj:ts förslag eller
att borttaga dyrortsgraderingen och således förorda en högsta tilläggspension
för hela riket av 250 kronor. Vid valet mellan dessa utvägar hade utskottet
fäst stort avseende därvid, att enligt de beräkningar, som uppgjorts,
inemot 70 °/o av pensionstagarna skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen.
Det vöre enligt utskottets mening bättre att genomföra en reform,
som gjorde pensionerna tillfredsställande för den större delen av befolkningen
— samtidigt som den förbättrade pensionerna för befolkningen i hela
riket — än att genomföra en förhöjning, som visserligen vore graderad efter
levnadskostnadernas olika storlek på skilda orter men i flertalet fall skulle
vara otillräcklig. Såvitt utskottet kunnat finna, skulle en tilläggspension örn
250 kronor jämte grundpensionen å orter, där icke särskild dyrhet vore rådande,
i allmänhet vara tillräcklig för nödtorftig försörjning av pensionstagare
utan andra inkomster, medan en lägre pension än den nämnda icke
skulle hava denna effekt, varför utskottet funné, alt övervägande skäl talade
för att tilläggspensionernas maximibelopp bestämdes lill 250 kronor för hela
riket.

10

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Som ett ytterligare skäl att icke införa ett system med tilläggspensioner
graderade efter dyrort ville utskottet framhålla, att en dyrortsgruppering på
folkpensioneringens område vore förknippad med svårigheter, för vilkas lösning
erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än dittills ägnats
denna fråga. Såsom framginge av en till utskottets förfogande ställd,
såsom bilaga till utskottets utlåtande fogad promemoria av t. f. förste aktuarien
i socialstyrelsen Gillis Berggren, inställde sig avsevärda svårigheter, då
det gällde att för folkpensioneringens ändamål fastställa rättvisa grunder för
orternas klassificering med hänsyn till deras olika dyrhet.

1935 års sakkunnigförslag. Med anledning av riksdagens nu återgivna
uttalande i frågan tillkallade jag den 28 juni 1935 jämlikt erhållet bemyndigande
särskilda sakkunniga för verkställande av förnyad utredning av frågan
örn differentiering efter dyrorter av tilläggspensioner enligt den nya lagen
om folkpensionering. Nämnda sakkunniga avgåvo den 30 november
1935 utredning med förslag i frågan (Statens offentl. utr. 1935: 62).

I sitt betänkande konstaterade de sakkunniga — efter en ingående granskning
av frågan om grunderna för dyrortsgruppering på folkpensioneringens
område — att folkpensioneringens särskilda behov av dylik gruppering vore
av så egenartad natur, att skatte- eller lönegrupperingen icke utan uppenbara
olägenheter kunde läggas till grund för en sådan. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle därför efter i betänkandet närmare angivna riktlinjer verkställas
en särskild ortsgruppering för folkpensioneringens ändamål. Indelningen
i ortsgrupper skulle åligga den myndighet, som har att verkställa indelning
i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928, d. v. s. för närvarande socialstyrelsen, och gälla för en tid av
tio år i sänder. Antalet ortsgrupper hade av administrativa skäl, liksom i
Kungl. Maj:ts förslag till 1935 års riksdag, inskränkts till tre. De sakkunnigas
slutliga förslag rörande ortsgrupperingen innebar, att i ortsgrupp 3 skulle
komma att placeras Stockholm och Göteborg, 9 andra städer, 2 köpingar och
3 landskommuner. Såväl köpingarna som landskommunerna tillhöra Stockholms
förorter. Två landskommuner, nämligen Gällivare och Jukkasjärvi
socknar, föreslogos uppdelade på ortsgrupperna 2 och 3. Till grupp 2 hade
slutligen hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt
vidare 68 andra städer, 13 köpingar och 40 landskommuner. Hela antalet
kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre ortsgrupp än den
lägsta, uppgick till 143.

Även i fråga om tilläggspensionernas maximibelopp överensstämde de
sakkunnigas förslag med Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag.
Enligt förslaget skulle alltså dylik pension, då fråga gällde person, som
erlagt avgift enligt nya lagen och på grund av denna vore berättigad till grundpension,
utgå med högst 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2
och 450 kronor i ortsgrupp 3. För personer, som vore berättigade till folkpension
enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande och som sålunda
icke kunde komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp örn
70 kronor, skulle tilläggspensionens maximibelopp vara 50 kronor högre eller
300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i orts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

11

grupp 3. Från samtliga här nämnda belopp skulle avdrag ske med sju
tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den överstege 100
kronor. Den inkomstgräns, vid vilken rätten till tilläggspension bortföll,
blev på grund härav för den förra kategorien pensionstagare 457, 600 och
743 kronor, allt efter ortsgrupp, och för den senare resp. 529, 671 och 814
kronor.

Pensionsberättigad skulle enligt förslaget, liksom fallet var enligt den
nämnda propositionen, anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han vore
mantalsskriven; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad
skulle hava tillhört sådan ortsgrupp två år, innan hans pension
kunde utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av
omständigheterna prövades skäligt att i särskilt fall medgiva undantag. Pensionstagare
tillhörande ortsgrupp 2 eller 3, vilken flyttade till ort i lägre
ortsgrupp och där mantalsskreves, skulle vara skyldig att utan oskäligt
dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där han senast blivit mantalsskriven.

Efter propositionen hade vidare upptagits förslag om gradering efter ortsgrupp
av s. k. privilegierad inkomst. Enligt den nya lagen skall pension eller
understöd, som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken
icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet,
på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, icke
räknas såsom inkomst, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger 300
kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämnda belopp gälla för ortsgrupp
1, under det att motsvarande belopp i de båda högre ortsgrupperna
skulle vara resp. 350 och 400 kronor.

I fråga om kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner
innebar de sakkunnigas förslag en betydelsefull nyhet. I direktiven
för de sakkunnigas arbete hade jag framhållit, bland annat, att införande
av dyrortsgraderade tilläggspensioner otvivelaktigt för vederbörande
kommuner vore ägnat att medföra en betydande lättnad i fattigvårdskostnaderna,
varför det syntes böra övervägas att låta kommunerna själva bära
en större anpart av kostnaden för dyrortstilläggen än den allmänna fördelningsregeln
innebure. I överensstämmelse härmed hade de sakkunniga verkställt
särskild statistisk undersökning rörande den ekonomiska innebörden
för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner. Med stöd av denna
undersökning föreslogo de sakkunniga i här förevarande avseende följande.

Kommuner tillhörande ortsgrupp 1 skulle bibehållas vid skyldigheten att
bidraga till tilläggspensionerna med en åttondel. För kommuner i ortsgrupp
2 föreslogs bidragskvoten en femtedel och för kommuner i ortsgrupp 3, med
undantag för städerna Stockholm och Göteborg, en fjärdedel. De nämnda
städerna slutligen ålades att bidraga med tre tiondelar. För det fall att en
kommun vore uppdelad på ortsgrupper, skulle kommunens bidrag till tillläggspensioner,
som utginge enligt reglerna för ortsgrupp 1, 2 eller 3, vara
resp. en åttondel, en femtedel eller en fjärdedel. Beträffande landstingens
bidragsskyldighet hade de sakkunniga funnit sig icke böra föreslå någon

12

Kungl. Alaj:ts proposition nr 15.

ändring av de i lagen om folkpensionering fastställda reglerna. Landstingen
skulle sålunda enligt förslaget bidraga med en sextondel av kostnaden
för tilläggspensioner åt personer, som före nya lagens ikraftträdande tillerkänts
pensionstillägg eller understöd. Städer, som icke deltoge i landsting,
skulle för dylika pensionstagare bidraga med en sextondel utöver vad förut
angivits.

I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma därigenom,
att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper gränsade intill varandra,
föreslogo de sakkunniga slutligen en anordning, varigenom det öppnades
möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av
den kommun, som tillhörde den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så
påkallade erhålla ett tillägg till pensionen. I lagförslaget hade sålunda upptagits
ett stadgande, att Konungen i fråga om kommun, vilken gränsade till
annan kommun, tillhörande högre ortsgrupp än den förstnämnda, ägde på
därom av kommunen gjord framställning förordna, att tilläggspension till
pensionstagare, vilken vore mantalsskriven inom viss intill gränsen liggande
del av kommunen, skulle förhöjas med 50 kronor, därest de båda kommunerna
tillhörde ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, därest
kommunerna tillhörde ortsgrupp 1 och 3. Enahanda skulle gälla för det
fall att en och samma kommun uppdelats på ortsgrupper. Pensionsförhöjningen
skulle utbetalas av kommunen, som ägde att av statsmedel utfå ersättning
med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Yttranden. Beträffande det principiella ställningstagandet i de över de
sakkunnigas förslag sedermera infordrade remissyttrandena må nämnas
följande.

Pensionsstyrelsen lämnade i huvudsak förslaget utan erinran.

Socialstyrelsen behandlade i detalj frågan om grunderna för den föreslagna
dyrortsgrupperingen och gav därvid i allt väsentligt sin anslutning
till vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. Även i övrigt gick socialstyrelsens
yttrande i tillstyrkande riktning.

Statskontoret ansåg frågan i främsta rummet vara ett statsfinansiellt avvägningsspörsmål,
vilket ämbetsverket fann sig icke böra söka bedöma.

Medicinalstyrelsen uttalade sig i princip till förmån för en dyrortsgradering
av folkpensionerna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård uttalade sig däremot i huvudsakligen
avstyrkande riktning.

Överståthållarämbetet och tio länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län tillstyrkte,
bortsett i vissa fall från mer eller mindre betydelsefulla detaljfrågor, de sakkunnigas
förslag eller lämnade detsamma utan erinran. I tillstyrkande riktning
uttalade sig även länsstyrelsen i Västmanlands län.

Avstyrkande yttranden avgåvos av elva länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

13

Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Såsom
avstyrkande torde även få betraktas de yttranden, som avgåvos av länsstyrelserna
i Uppsala och Norrbottens län, även örn detta icke direkt utsagts.

Yttranden i anledning av de sakkunnigas förslag avgåvos vidare av sju
landstings förvaltningsutskott. Från Värmlands, Jämtlands och Norrbottens
lån lämnades därvid förslaget i huvudsak utan erinran och från Malmöhus
och Kopparbergs län förklarades, att intet vore att erinra mot förslaget i vad
det berörde landstingen. Förvaltningsutskotten hos Gotlands och Västerbottens
läns landsting däremot avstyrkte förslaget under hänvisning till 1935 års
riksdags beslut i frågan.

Av de 143 kommuner, som av de sakkunniga föreslagits till placering i högre
ortsgrupp än den lägsta och vilka genom omedelbar remiss hade beretts
tillfälle att avgiva yttrande i anledning av de sakkunnigas betänkande, yttrade
sig 114 i frågan. I ej mindre än 103 fall gingo dessa yttranden i tillstyrkande
riktning, även om understundom mer eller mindre betydelsefulla
detaljändringar i förslaget påyrkades. Endast 9 av de nu ifrågavarande
kommunerna uttalade sig i direkt avstyrkande riktning. Stadsfullmäktige i
Stockholm underströko bestämt angelägenheten av en dyrortsgradering av
tilläggspensionerna men godkände ej förslaget att å dyrortskommunerna
överflytta en större andel av kostnaderna än den allmänna fördelningsregeln
innebär. Stadsfullmäktige i Västerås slutligen funno sig ej böra avge något
omdöme om tillrådligheten av införande av dyrortsgraderade folkpensioner.

Kommuner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att tillhöra
den lägsta ortsgruppen, hade genom vederbörande länsstyrelse beretts tillfälle
att yttra sig i frågan. I denna ordning uttalade sig inalles 99 dylika
kommuner, varav 33 i tillstyrkande och 66 i avstyrkande riktning.

Svenska stadsförbundets styrelse tillstyrkte förslagets genomförande men
betonade samtidigt, att i framtiden tilläventyrs nödiga befunna korrigeringar
av kommunandelarna i kostnaderna måste vidtagas.

Majoriteten inom styrelsen för svenska landskommunernas förbund ställde
sig tveksam i fråga om lämpligheten av det föreliggande förslaget.

Svenska landstingsförbundets styrelse ansåg visserligen, att landstingen borde
helt befrias från kostnader för folkpensioneringen, men fann sig dock
icke böra avstyrka förslaget, i vad det berörde landstingen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet slutligen tillstyrkte, att lagen
om folkpensionering måtte kompletteras med bestämmelser om dyrortsgradering
av tilläggspensionerna i ungefärlig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag.

Beträffande de skäl av principiell natur eller av mera allmän innebörd,
som i de avstyrkande yttrandena anfördes emot de sakkunnigas förslag i
frågan, tillåter jag mig hänvisa till den i sådant avseende lämnade, utförliga
redogörelse, som finnes intagen i Kungl. Maj:ts proposition nr 182 i ämnet
till 1936 års riksdag.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

1936 års proposition. Vid anmälan av ärendet i statsrådet den 28 februari
1930 upptog jag såsom föredragande departementschef de mot de sakkunnigas
förslag anförda skälen till närmare granskning och gjorde därvid bland
annat följande uttalande, innefattande mina allmänna synpunkter på
frågan.

Efter denna redogörelse för de ståndpunkter, som i den föreliggande frågan
intagits av myndigheter och andra, vilka yttrat sig över de sakkunnigas
förslag, torde till närmare granskning böra upptagas de skäl, som anförts
till stöd för ett avstyrkande av detsamma. Jag skall därvid icke uppehålla
mig vid frågan om det principiellt berättigade i kravet på att folkpensionerna
graderas med hänsyn tagen till levnadskostnadernas höjd på skilda orter.
Meningarna torde på denna punkt vara föga delade, men bryta sig däremot,
då fråga gäller möjligheterna att komma fram till en tillfredsställande och
rättvis lösning av problemet. I detta sammanhang torde emellertid till bemötande
böra upptagas vissa yttranden, i vilka ifrågasatts, huruvida behov
verkligen föreligger av en differentiering av folkpensionerna. Av länsstyrelserna
i Jönköpings och Skaraborgs län har sålunda anförts, att de sakkunnigas
utredning icke vore tillfyllest för att undanröja en ej sällan förekommande
uppfattning, att den föreslagna ortsgrupperingen innebure en metod
att uppehålla en högre levnadsstandard åt pensionstagarna inom vissa kommuner
(särskilt en del städer) än den standard, varunder det stora flertalet
av landsbygdens pensionstagare finge leva. Liknande uttalanden hava även
gjorts av länsstyrelsen i Västernorrlands län samt en del kommuner, vilka
enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen.

Vid ett objektivt bedömande av hithörande spörsmål måste det dock utan
vidare framstå såsom klart, att en dylik uppfattning icke kan vara riktig.
All erfarenhet ger vid handen, att det å dyrare orter överhuvud taget icke är
möjligt för en pensionstagare utan andra resurser än den hjälp, som kan
erhållas genom folkpensioneringen, att förskaffa sig ens vad som hör till livets
enklaste nödtorft. De sakkunniga påvisa även, att de av dem för de
högre ortsgrupperna föreslagna pensionsbeloppen ge utrymme för mindre behovstillfredsställelse
för pensionstagarna å dyrorterna än pensioner enligt lagen
om folkpensionering för pensionstagare i den lägsta ortsgruppen. Därest
med det anförda uttalandet skulle åsyftas, att pensionstagarnas bostadsstandard
är högre i städer och andra dyrare orter, torde få hänvisas till att den
högre bostadskostnaden å dylika orter i väsentlig grad är beroende av högre
tomtpriser och högre arbetslöner — alltså omständigheter som icke ha något
samband med standardfrågan. För övrigt är det givet, att de personer
varom här är fråga, nämligen pensionstagare å dyrorter i saknad av andra
existensmedel än folkpensionen, om de överhuvud taget skola kunna draga
sig fram utan anlitande av fattigvården, äro hänvisade till det sämsta bostadsbeståndet,
vilket i stor utsträckning måste betecknas såsom undermåligt.
Enligt min mening är det därför helt uteslutet, att en dyrortsgradering på
föreslaget sätt av folkpensionerna skulle möjliggöra en högre levnadsstandard
för pensionstagarna på dyrorterna än på andra orter. Snarare torde
utredningen få anses hava ådagalagt, att förhållandet är det rakt motsatta.

I en del yttranden och kanske ännu mer i den allmänna diskussionen kring
den föreliggande frågan har såsom ett skäl mot ett genomförande nu av de
sakkunnigas förslag åberopats den ståndpunkt, som av 1935 års riksdag intogs
till det då av Kungl. Majit framlagda förslaget i samma ämne. Såsom
sJ äl av samma art torde få betecknas uttalanden, att frågan om införande av
d yrortsgraderade folkpensioner icke borde upptagas till förnyad prövning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

15

förrän erfarenhet vunnits rörande den nya lagens verkningar samt att förslagets
genomförande skulle medföra större kostnader för statsverket än som
kunna anses försvarliga.

Redan i samband med att jag utverkade bemyndigande att verkställa den
utredning, vars resultat nu föreligger till prövning, erinrade jag örn att ett
av skälen till att 1935 års riksdag avböjde förslaget om differentiering efter
levnadskostnaderna av folkpensionerna varit, att frågan vore förknippad med
svårigheter, för vilkas undanröjande erfordrades mera ingående utredningar
och överväganden än dittills ägnats densamma. Då riksdagen samtidigt uttryckligen
såsom ett mål för en reform av folkpensioneringen uppställt »att
i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt behöver
söka fattigvårdsunderstöd», torde det icke rimligen kunna betecknas
annat än såsom följdriktigt, att frågan utan dröjsmål underkastats den ytterligare
beredning, som ansetts erforderlig. Att så skulle komma att ske
framhölls även bestämt från regeringsliåll vid överläggningarna i riksdagens
kamrar.

Örn man erkänner det principiellt riktiga i att folkpensionerna differentieras
efter levnadskostnaderna, föreligger ej heller enligt min mening stort
fog för den åsikten, att man bör ställa sig avvaktande ett antal år framåt
för att vinna erfarenhet av den nya lagens verkningar. Någon vägledning
torde i vart fall icke därigenom stå att vinna i det avseende, varom här närmast
är fråga, nämligen beträffande möjligheterna att bemästra de svårigheter,
som otvivelaktigt möta vid varje anordning med dyrortsgraderade folkpensioner.
Fastmera synes det mig vara av vikt, att frågan löses redan
nu, så att folkpensioneringen från och med nästa års ingång, då den nya
lagen träder i kraft, blir i något så när lika mån effektiv på dyrorterna som
på andra håll. Invändningen att en dyrortsgradering av folkpensionerna
borde avvisas av den anledningen, att endast begränsade befolkningsgrupper
skulle få nytta därav, synes mig icke förtjäna avseende, men bör dock föranleda
ett påpekande i detta sammanhang av det faktum att den föreliggande
frågan berör ett vitalt intresse för mera än en fjärdedel av samtliga pensionstagare
i riket, d. v. s. åtskilligt över 100,000 av de i ekonomiskt avseende
sämst ställda i samhället.

Det skäl, som 1935 års riksdag i första hand åberopade till stöd för sitt
avböjande av Kungl. Maj:ts förslag örn införande av dyrortsgruppering på
folkpensioneringens område, var emellertid, att kostnaden för folkpensioneringen
med en dylik gruppering icke kunde hållas inom en ram, som riksdagen
ansåg försvarlig. Samma argument har i en del yttranden anförts
emot det nu föreliggande förslaget.

Vad denna fråga beträffar, bör uppmärksammas, att densamma i olika
avseenden måste anses ligga väsentligt annorlunda till nu än föregående år.
Det för 1935 års riksdag framlagda förslaget örn dyrortsgradering av folkpensionerna
beräknades komma att för det allmänna medföra en årlig kostnad
av cirka 25 miljoner kronor under de första åren. Av detta belopp
skulle, med tillämpning av de av riksdagen beslutade grunderna för fördelningen
av kostnaderna för tilläggspensioner, något över 20 miljoner kronor
hava fallit på statsverket. Med de sakkunnigas förslag åter begränsas det
allmännas kostnader för ifrågavarande ändamål till sammanlagt 21 miljoner
kronor örn året, av vilket belopp endast cirka hälften .skulle belasta
statsverket. Vid sådant förhållande kan det ej vara befogat att utan vidare
falla tillbaka på den ståndpunkt, som riksdagen föregående år intog i nu
förevarande avseende. Att kostnadsfrågan är av stor vikt och tarvar sitt
.särskilda övervägande är emellertid givet.

Den ökning av statens kostnader, som genomförandet av de sakkunnigas

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

förslag skulle medföra — 5 miljoner kronor för budgetåret 1936/1937 och
därefter cirka 10 miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — är
icke av den storleksordning att, så som förhållandena nu te sig, totalkostnaden
för en effektiv reformering av den nuvarande pensionsförsäkringen
bör föranleda ett undanskjutande av den ifrågasatta kompletteringen av
1935 års pensionsreform, vilken för visso i varje fall är ofrånkomlig. Jag
tillåter mig hänvisa till att dyrortsgradering av ålderspensionerna infördes i
Danmark redan år 1923 och att pensionerna där äro större än jag i detta förslag
ifrågasätter för Sveriges del.

Såsom ett skäl av mera allmän innebörd mot de sakkunnigas förslag har
statens inspektör för fattigvård och barnavård som sin mening uttalat, att
de högre pensionerna säkerligen skulle medföra, att kraven på fattigvårdsunderstödens
belopp ökades i motsvarande mån och att kommunerna skulle
bli tvungna att utge fattigvård efter en betydligt högre standard än den hittills
tillämpade. Till stöd härför åberopas, att den nuvarande pensionsförsäkringen
skulle vara orsaken till den höjning av understödstagarnas levnadsstandard,
som inträtt sedan pensionsförsäkringen infördes.

Denna uppfattning, att pensionsförsäkringen i sin hittillsvarande gestaltning
i nämnvärd grad påverkat den allmänna understödsnivån i höjande
riktning, kan knappast göra anspråk på verklighetstrohet. Det bör hållas i
minnet, att pensionerna från början utgingo med ytterst obetydliga belopp,
högst 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna. Först från och med år
1922 kunde nvtillkommande pensionstagare komma i åtnjutande av pensionstillägg
med nu gällande belopp eller högst 225 kronor för man och 210
kronor för kvinna. Orsakerna till den standardförbättring, som dess bättre
på ifrågavarande område kunnat konstateras under de senaste årtiondena,
torde i stället i främsta rummet vara att söka i den humanare lagstiftning,
som kom till stånd genom 1918 års fattigvårdslag, och i den statliga inspektionsverksamhet,
som i samband därmed infördes. Det torde vara allmänt
känt, att fattigvårdsinspektionen i stor utsträckning ingripit för att framtvinga
bättre levnadsförhållanden för de av fattigvården understödda.

Ett godkännande av det av fattigvårdsinspektören förda resonemanget
skulle närmast leda till, att man borde ställa sig avvisande gentemot varje
förslag örn förbättring av förmånerna inom folkpensioneringen. Ej heller
den år 1935 beslutade reformen borde i så fall hava godtagits. Vad speciellt
angår det nu föreliggande förslaget, vill jag än en gång betona, att de för
dyrorterna föreslagna pensionsbeloppen för därav berörda pensionstagare
hava lägre värde ur försörjningssynpunkt än den pension, som enligt den
nya lagen skall utgå till pensionstagare tillhörande den lägsta ortsgruppen.
Det föreligger därför ingen anledning att räkna med större verkan i av
fattigvårdsinspektören angiven riktning beträffande de förra pensionerna än
i fråga örn de senare.

Här torde till slut böra till behandling upptagas vissa erinringar mot de sakkunnigas
förslag, vilka mera allmänt beröra frågan örn kostnadernas fördelning
mellan stat och kommun. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ansett,
att frågan i vad mån kostnaderna skola bäras av statsverket måste anses
utgöra ett skatteutjämningsproblem, vilket icke med fördel kan bedömas
utan samtidigt beaktande av de många skatteutjämningsfrågor j övrigt, som
ännu avbida sin lösning. Och länsstyrelsen i Gävleborgs län håller före, att
föreliggande förslag örn ändrad ordning för fattigvardskostnadeinas fördelning
på stat och kommun, varmed torde åsyftas vissa av skatteutjämningsberedningen
framlagda förslag, borde hava prövats och avgjorts före det nu
föreliggande spörsmålet.

Dvlika skäl för uppskov med en i övrigt för astadkommande av rättvisa

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

17

ofrånkomlig reform synas mig ej kunna godtagas. Den sedan långt tillbaka
aktuella och ytterst svårlösta frågan om åstadkommande av en utjämning
av det kommunala skattetrycket är enligt min mening ett spörsmål,
som måste lösas särskilt för sig under aktgivande på olika denna fråga
berörande faktorer. Det kan icke vara försvarligt att i avvaktan på dess
lösning skjuta åt sidan andra minst lika betydelsefulla reformer. För övrigt
är att märka, att de sakkunnigas förslag icke torde komma att i märkbar
mån medföra någon förändring i fråga örn kommunernas behov av
skatteinkomster. Det absolut övervägande antalet kommuner beröres överhuvud
taget ej av detsamma och för de 143 kommuner, som enligt förslaget
skulle komma att tillhöra de båda högre ortsgrupperna, torde detsamma, såvitt
av den föreliggande utredningen kan bedömas, närmast komma att verka
i skatteutjämnande riktning.

Med anledning av att enligt förslaget staten skulle bidraga till kostnaderna
för pensionsförhöjningen i de högre ortsgrupperna har vidare från ett
par länsstyrelser och framför allt från en del kommuner, som skulle komma
att tillhöra den lägsta ortsgruppen, anmärkts, att skattebetalarna i den
sistnämnda ortsgruppen finge bidraga till kostnaderna för pensioner åt pensionstagarna
i de dyrare kommunerna, vilka i regel hade det ekonomiskt
bättre ställt än kommuner i allmänhet i landet.

Beträffande denna fråga anförde pensionsförsäkringskommittén i sitt huvudbetänkande,
att det syntes rimligt att pensionstagare erhölle större pensionstillägg
å dyrorter än annorstädes med hänsyn därtill, att från dessa
orter komme förhållandevis stora delar av de skattemedel, med vilka pensionstilläggen
bestredes. Såsom avgiftspensioneringen enligt kommitténs förslag
vore anordnad, vore för övrigt dessa orter missgynnade på det sätt, att
från dem i genomsnitt per invånare lämnades större bidrag till grundbeloppet
än från andra orter. Härtill torde få fogas den upplysningen, att mindre än
en fjärdedel av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten härflyter
från kommuner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhöra den lägsta
ortsgruppen, under det att ej mindre än 63 % av hela det belopp som efter
ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle komma att utgå i tilläggspensioner
skulle tillkomma pensionstagare i nämnda ortsgrupp. Även om
en dylik sammanställning icke kan berättiga till några mera djupgående slutsatser
i nu förevarande avseende, torde den dock giva vid handen, att de ovan
berörda anmärkningarna mot de sakkunnigas förslag icke kunna tillerkännas
bärkraft

Den granskning jag här ovan verkställt av de skäl av mera allmän natur,
som framförts mot genomförandet av en dyrortsgruppering på folkpensioneringens
område, ådagalägger enligt min mening, att dessa skäl icke äro
av den beskaffenhet eller styrka, att det av de sakkunniga framlagda förslaget
bör avvisas eller dess fortsatta prövning uppskjutas. Den i det följande
verkställda detaljgranskningen av förslaget och de avgivna yttrandena
synes mig ej heller böra föranleda några mera väsentliga jämkningar i detsamma.
Jag tillstyrker därför, att förslag förelägges riksdagen örn införande
av dyrortsgraderade folkpensioner i huvudsaklig överensstämmelse med
de sakkunnigas föreliggande förslag.

I enlighet nied av mig samtidig! gjord framställning beslöt Kungl. Majit
inhämta lagrådets yttrande i vissa delar över ett inom socialdepartementet
upprättat förslag lill erforderliga ändringar i lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering.
Sedan lagrådet lämnat törslaget utan erinran i de delar remissen
avsett, framlade Kungl. Majit detsamma genom proposition nr 182

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Ar l’>.

18

Kungl. Majlis proposition nr 15.

för 1936 års riksdag. Till sin innebörd sammanföll det förslag, som sålunda
underställdes riksdagens prövning, utom i fråga om en detalj, med det sakkunnigeförslag,
för vilket redogörelse redan lämnats. Enligt det sistnämnda
förslaget skulle nämligen, såsom av det föregående framgår, pensionsberättigad
efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp hava tillhört sådan ortsgrupp
två år, innan hans pension skulle kunna utgå enligt de för denna gällande
reglerna. Med anledning av farhågor, som i en del remissyttranden
uttalats för att dyrortsgraderingen av folkpensionerna skulle kunna medföra
en icke önskvärd inflyttning till de dyrare orterna, enkannerligen städerna,
hade i Kungl. Maj:ts förslag den nyss nämnda karenstiden utsträckts till
tre år.

1936 års riksdag. Inom riksdagen gjordes den nämnda propositionen till
föremål för förberedande behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott,
som i utlåtande, nr 5, i anledning av densamma anförde i huvudsak
följande.

1935 års riksdagsbeslut i folkpensioneringsfrågan hade ännu icke hunnit
träda i tillämpning och för den skull hade inga erfarenheter kunnat vinnas
om den beslutade reformens verkningar. Visserligen hade frågan örn
dyrortsgradering av folkpensionerna sedan avgörandet år 1935 varit föremål
för utredning, men utskottet funne det uppenbart, att stora vanskligheter
alltjämt kvarstode, när det gällde att genomföra en dylik dyrortsgruppering,
vanskligheter vilka icke eliminerats vid det förnyade övervägande,
som ägnats denna sak, sedan riksdagen senast prövade densamma.
Departementschefen hade själv vitsordat detta förhållande, även om han
icke tillmätte detsamma avgörande betydelse, och i åtskilliga yttranden över
det förslag, som legat till grund för Kungl. Maj:ts proposition, hade starka
betänkligheter blivit anförda. Tvivel kunde också yppas därom, huruvida
propositionen representerade det lämpligaste sättet att vinna de syften, som
man ville förverkliga genom dyrortsgrupperingen. Utskottet ville härvidlag
peka på den möjligheten, att kommunerna själva, där särskilda skäl
ansåges föreligga, kunde besluta om utfyllnad av folkpensionerna medelst
kommunala bidrag av samma karaktär.

Det sålunda anförda utgjorde enligt utskottets mening tillräckliga skäl
att icke biträda propositionen. Men därutöver ville utskottet framhålla, att
beslutet vid 1935 års riksdag beträffande folkpensioneringen innebure ett
mycket stort framsteg, som krävde betydande ekonomiska offer av det allmänna,
och det syntes lämpligt att, innan statsmakterna bunde sig för eventuellt
ytterligare utgifter till speciellt detta ändamål, tillfälle hade beretts att
pröva andra sociala reformuppslag av stort och aktuellt intresse. De frågor,
som rymdes inom ramen för de befolkningspolitiska spörsmålen, anmälde
sig här på ett naturligt sätt. Det vore icke utan vidare klart, att samhällets
resurser närmast skulle sättas in på att ytterligare reformera folkpensioneringen
utan det kunde vid närmare prövning befinnas angelägnare och
viktigare att först tillgodose andra sociala önskemål, ägnade att stödja de
yngre grupperna i samhället. Ett övervägande förtjänade ävenledes i detta
sammanhang den omständigheten, att åldersutvecklingen inom vårt lands
befolkning kunde medföra en enorm ekonomisk belastning icke minst på
folkpensioneringens område, ett förhållande som i varje fall manade till försiktighet,
varsamhet och noggrann prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

19

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 182
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, vilket även blev riksdagens
beslut.

Departementschefen.

Vid framläggandet för Kungl. Maj:t av 1935 års förslag till reform av pensionsförsäkringen
hävdade jag den uppfattningen, att en obligatorisk folkpensionering
borde syfta till att bespara oförvitliga medborgare med ingen
eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att på ålderns dagar falla fattigvården
till last eller för sin försörjning bliva beroende av anhörigas bistånd.
Jag hade också tillfredsställelsen konstatera, att riksdagen vid sin granskning
av berörda förslag gav sin anslutning till denna min åsikt, då riksdagen
uttalade, att själva syftet med folkpensioneringen förfelades, örn pensionerna
för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd.
Obestridligen fördes genom det av riksdagen i anledning av det
ifrågavarande förslaget fattade beslutet, vilket träder i kraft den 1 januari
1937, frågan örn tillskapandet av en effektiv folkpensionering, i den mening
jag angivit, ett stort steg närmare sin lösning. På orter, där levnadskostnaderna
ej äro särskilt höga, torde det — utom möjligen i fråga örn ensamstående
personer — för framtiden endast i undantagsfall behöva förekomma,
att kommunerna måste lämna folkpensionärerna supplerande
hjälp i form av öppen fattigvård. Helt annorlunda gestalta sig emellertid
förhållandena på de dyrare orterna. Där är det uppenbarligen icke möjligt
för en pensionär, som ej har egna resurser vid sidan av folkpensionen eller
anhörigas bistånd att lita till, att undgå fattigvården. Den av hela vårt folk
med så stor förväntan motsedda pensionsförsäkringsreformen måste därför
betecknas såsom otillfredsställande på de dyrare orterna. För de över 100,000
folkpensionärer, vilka äro bosatta på dylika orter, eller för mer än en fjärdedel
av hela det nuvarande pensionstagarbeståndet, framstår det såsom
en uppenbar orättvisa, att lagstiftningen icke tillförsäkrar dem en pension,
som i försörjningsavseende gör dem likställda med övriga folkpensionärer.

I den i föreliggande fråga tidigare förda diskussionen har man praktiskt
taget ej heller bestritt det principiellt berättigade i kravet på att folkpensionerna
anpassas efter levnadskostnadernas höjd på olika orter. Flera
olika skäl av annan innebörd hava däremot framförts mot förslagen om
dyrortsgradering av folkpensionerna. Jag skall dock ej här gå närmare in
på dessa skäl utan tillåter mig att i sådant avseende hänvisa till mina i det
föregående återgivna allmänna uttalanden till statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 28 februari 1936.

Riksdagens avböjande ställningstagande i frågan såväl år 1935 som år 1936
grundade sig i huvudsak dels på de rent praktiska svårigheter, som äro
förknippade med den för graderingen av pensionerna nödvändiga ortsgrupperingen,
och dels på skäl av ekonomisk natur.

Vad beträffar det allmännas kostnader för den ifrågasatta åtgärden må er -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

inras, att dessa enligt 1935 års regeringsförslag beräknades till cirka 25
miljoner kronor årligen under de första åren, av vilket belopp med tilllämpning
av de av riksdagen beslutade reglerna rörande fördelningen mellan
staten, landstingen och kommunerna av kostnaderna för tilläggspensioner
något över 20 miljoner kronor skulle stanna å statsverket. Enligt 1936 års
förslag däremot beräknades det allmännas årskostnader för den ifrågasatta
reformens genomförande till cirka 21 miljoner kronor, av vilket belopp endast
ungefär hälften skulle komma att belasta statsverket.

I kostnadsfrågan gjorde jag vid ärendets föredragning i statsrådet den 28
februari 1936 det uttalandet, att den ökning av statens kostnader, som genomförandet
av det då föreliggande sakkunnigförslaget skulle medföra —
5 miljoner kronor för det första budgetåret och därefter cirka 10
miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — icke vore av den
storleksordning, att totalkostnaden för en effektiv reformering av den nuvarande
pensionsförsäkringen borde föranleda ett undanskjutande av den
ifrågasatta kompletteringen av 1935 års pensionsreform, vilken för visso
i varje fall vore ofrånkomlig. Den ekonomiska utveckling, som sedan dess
ägt rum, har varit ägnad att i avsevärd mån undanröja de farhågor, som
inom riksdagen ur ekonomisk synpunkt framförts rörande den föreslagna
reformen. Jag har så mycket större anledning att ånyo upptaga frågan, som
jag vid samråd med chefen för finansdepartementet inhämtat, att utrymme
kan beredas å riksstaten för den erforderliga ökningen av anslagen till
folkpensioneringen under samtidigt tillgodoseende i betydande utsträckning
av andra aktuella sociala välfärdskrav, vilka taga sikte på att stödja de
yngre grupperna i samhället. Jag anser mig också böra tillfoga, att den utväg,
som av riksdagen antyddes, nämligen att kommunerna själva, där särskilda
skäl ansåges föreligga, kunde besluta om utfyllnad av folkpensionerna
medelst kommunala bidrag av samma karaktär, icke är framkomlig. Åtskilliga
av de ifrågavarande dyrortskommunerna äro nämligen så skattetyngda,
att praktiska möjligheter för kommunala pensionstillägg måste anses uteslutna.

Den andra huvudorsaken till riksdagens avböjande av en lagstiftning av
nu ifrågavarande innebörd har, såsom nyss nämnts, angivits vara svårigheten
att åvägabringa en för ändamålet tillfredsställande ortsgruppering.
1935 års riksdag framhöll sålunda, hurusom en dyrortsgruppering på folkpensioneringens
område vore förknippad nied svårigheter, för vilkas lösning
erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än som dittills
ägnats denna fråga. I anledning av detta påpekande skänkte också de
sedermera för fortsatt utredning av frågan tillkallade sakkunniga spörsmålet
särskild uppmärksamhet samt utarbetade ett detaljerat förslag i ämnet,
mot vilket inga mera vägande erinringar framfördes under den följande
remissbehandlingen. Särskilt må understrykas, att socialstyrelsen för sin del
lämnade nämnda förslag helt utan anmärkning. 1936 års riksdag ansåg emellertid,
att stora svårigheter alltjämt kvarstode, när det gällde att genomföra

Kungl. Mnj:ts proposition nr 15.

21

den ifrågavarande dyrortsgrupperingen, vanskligheter vilka icke eliminerats
vid det förnyade övervägande, som ägnats denna sak, sedan 1935 års riksdag
prövade densamma.

Då jag anser förslag örn dyrortsgradering av folkpensionerna ånyo böra
underställas riksdagens prövning, finner jag mig dock med hänsyn till de
obestridliga svårigheter, som möta då det gäller att från början få till stånd
en tillfredsställande ortsgruppering, och med särskilt avseende fäst vid de betänkligheter
härutinnan, som kommo till uttryck vid frågans behandling av
1936 års riksdag, böra förorda sådan ändring i det då föreliggande förslaget,
att giltighetstiden för den första ortsgrupperingen inskränkes från 10 år enligt
nämnda förslag till endast 3 år. Härigenom påkallas redan efter jämförelsevis
kort tid ett förnyat övervägande i fråga örn kommunernas fördelning
å ortsgrupper, och med ledning av vunna erfarenheter torde man därvid
med större säkerhet kunna giva fördelningen den längre giltighet, som för
framtiden förutsättes.

I övrigt har under ärendets fortsatta beredning intet framkommit, som
funnits böra föranleda andra jämkningar i det förslag, som genom Kungl.
Maj:ts proposition nr 182 förelädes 1936 års riksdag, än som sammanhänga
med övergången till de nya bestämmelserna. Vid sådant förhållande kunde
jag nu inskränka mig till att i huvudsak hänvisa till den nämnda propositionen,
men med hänsyn till att riksdagen vid sin behandling av frågan icke
ingick på någon detalj granskning av förslaget torde det för riksdagens förnyade
prövning vara ändamålsenligt, att jag återger det väsentliga i den
redogörelse, som lämnades i 1936 års proposition.

Grunder för ortsgrupperingen.

De sakkunnigas förslag. I fråga om grunderna för en dyrortsgruppering
på folkpensioneringens område konstaterade de sakkunniga, såsom förut
nämnts, att folkpensioneringens särskilda behov av en dylik gruppering vore
av så egenartad natur, att skatte- eller lönegrupperingen icke utan särskilda
olägenheter kunde läggas till grund för en sådan. Å andra sidan ansågs det
vara av stor betydelse, att pensionsgrupperingen utfördes på sådant sätt, att
den erforderliga prisstatistiken kunde bliva gemensam för denna och de övriga
officiella dyrortsgrupperingarna.

Vid sina undersökningar utgingo därför de sakkunniga från den hushållsbudget,
avseende ett normalhushåll örn cirka 3.3 konsumtionsenheter (man,
hustru och 2 å 3 minderåriga barn), som ligger till grund för löne- och skattegrupperingarna.
För den lägsta välståndsgrupp — vilken alltså står pensionärsstandarden
närmast — som urskilts vid hushållskostnadsundersökningarna,
representera i denna budget kostnaderna för livsmedel, bostad,
bränsle och lyse 63.5 % samt skatter och samtliga övriga utgifter 36.5 °/o
av budgetens totalsumma. De sakkunniga sökte därefter utröna, i vad mån
pensionstagare med sina påräkneliga inkomster kunde tillfredsställa sina

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

levnadsbehov med utgångspunkt från normalhushållets standard och å vilka
poster inskränkningar kunde förutsättas. De räknade därvid med ett »pensionärshushåll»
på två pensionstagare, motsvarande ett konsumtionsbehov
av 1.6 konsumtionsenheter eller ungefär hälften av normalhushållets. Pensionstagarnas
påräkneliga inkomster antogos vara i billigaste ortsgrupp 350
kronor eller ungefär det belopp, vartill pensionen enligt den nya lagen örn
folkpensionering i allmänhet torde komma att uppgå, vidare cirka 450 kronor
i en mellangrupp och slutligen 550 kronor i en tredje och högsta grupp.

Beträffande posten livsmedel ansågs någon standardsänkning icke möjlig.
Då pensionärshushållets förbrukningsbehov beräknades till hälften av normalhushållets,
upptogos därför dess livmedelskostnader till halva det för
sistnämnda hushåll beräknade beloppet. Kostnaden för bostad har för normalhushållet
befunnits närmast motsvara hyran för två rum och kök (tre
eldstäder). De sakkunniga funno det icke möjligt att beträffande två samboende
pensionärer räkna med en större eller i övrigt bättre bostad än som
enligt socialstyrelsens hyresstatistik för de olika orterna motsvaras av genomsnittshyran
för en eldstad. För bränsle och lyse beräknades för en dylik
bostad en kostnad av 50 kronor eller ungefär hälften av normalfamiljens
motsvarande kostnad, vilken i samtliga ortsgrupper uppgår till i runt tal
100 kronor, övriga utgifter, vari ingå skatter samt andra ovan icke specificerade
utgiftsposter, upptaga i normalbudgeten något mer än en tredjedel.
För pensionärshushåll torde enligt de sakkunniga de allra flesta av dessa
poster antingen helt bortfalla eller avsevärt inskränkas, varför pensionärernas
behov syntes genomsnittligt vara förhållandevis väl tillgodosedda, örn
man antoge, att 15 å 20 procent av deras totalutgifter kunde disponeras för
nu ifrågavarande ändamål.

I förhållande till den använda normalbudgeten erhöllo sålunda de sakkunniga
den budget för ett pensionärshushåll, som de ansågo sig kunna välja
till utgångspunkt för sitt förslag till pensionsgruppering, genom att för varje
ort dels minska de av socialstyrelsen för skatte- och lönegrupperingarna uträknade
årskostnaderna för livsmedel och övriga varukostnader till hälften
och för bostad till en tredjedel, dels helt utesluta skatteposten. Utgiftsbudgeten
per år och pensionärshushåll, bestående av två vuxna personer, erhöll
härigenom följande approximativa utseende.

Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3

Budgetposter

Kr. % Kr. % Kr. %

Livsmedel............... 400 57.1 440 48.9 470 42.7

Bostad.................. 100 14.3 235 26.1 '' 380 34.6

Bränsle och lyse......... 50 7.1 50 5.6 50 4.5

övriga utgifter.......... 150 21.5 175 19.4 200 18.2

Tillhopa 700 100.0 900 100.0 1,100 100.0

Med stöd av denna sammanställning ansågo de sakkunniga, att åtminstone
i det fall, att tvenne pensionärer kunde bilda gemensamt hushåll, den inkomst
de antagits kunna påräkna skulle befinnas någorlunda tillräcklig för

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

23

en nödtorftig försörjning. Särskilt för Stockholm och andra orter med ovanligt
höga hyror syntes det dock sannolikt, att pensionärernas uppehälle trots
de förutsatta dyrortstilläggen skulle komma att visa sig relativt bekymmersamt.

Även i annat avseende än beträffande utgiftsposternas inbördes tyngd i
budgeten höllö de sakkunniga för nödvändigt att låta beräkningsgrunderna
avvika från de förut vid dyrortsgrupperingarna följda. Vid såväl skattesom
lönegrupperingen har man ansett sig kunna bortse från det förbilligande
av levnadskostnaderna, som kan vinnas genom partiinköp, naturahushållning
och dylikt. De sakkunniga ansågo det vara mindre riktigt att gå tillväga
på detta sätt, då fråga gällde pensionärer och mindre folkrika orter,
varför för dylika orter reduktion av de ovan särskilt angivna kostnadsposterna
verkställdes med 10 eller 5 procent, beroende på orternas karaktär.

Gången av de sakkunnigas beräkningar rörande olika orters dyrhet var
sålunda följande. Socialstyrelsens prisstatistiska material reducerades först
för varje ort från skatte- och lönegrupperingarnas summor till en tredjedel
för liyresposten och till hälften för alla varuposterna; skatteposten lämnades
helt ur räkningen. Den genom sammanläggningen av de reducerade posterna
erhållna summan minskades därefter för de mera lantliga orterna med 10
eller 5 procent med hänsyn till naturahushållningen. De därefter återstående
beloppen utvisade den beräknade proportionen mellan pensionärshushållens
omkostnader. För att även erhålla en approximativ uppfattning av de absoluta
utgiftssummorna ökades dessa beräknade kostnader med en fjärdedel.
I den totala kostnadssumman ingingo sålunda 20 procent för alla i budgeten
icke specificerade kostnadsposter.

Antalet ortsgrupper skulle enligt de sakkunnigas förslag vara tre, liksom
fallet var enligt 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag samt Kungl.
Maj:ts proposition till 1935 års riksdag. Förslaget grundade sig i denna del
såväl på skäl av administrativ natur som på betänkligheter av statistisk art
mot en mera detaljerad uppdelning av riket på olika grupper. Däremot ansågo
de sakkunniga sig böra föreslå gruppgränsernas förläggning på ett något
annat sätt än i de tidigare förslagen, nämligen så, att till billigaste ortsgrupp,
grupp 1, skulle föras orter med indextal upp till omkring 1,100-gränsen,
till grupp 2 orter med indextal mellan 1,100 och 1,300 samt till grupp
3 orter med indextal överstigande 1,300.

De nämnda gruppgränserna tillämpades emellertid icke schematiskt utan
fingo mera tjäna till vägledning än som undantagslöst följd norm vid orternas
gruppering. I det av de sakkunniga utarbetade förslaget till pensionsgruppering
ingick även en på allmänna skälighetsgrunder fotad granskning
av orternas placering, varvid det omsorgsfullt undersöktes, huruvida de
framräknade indextalen gåvo orterna en naturlig placering. Därjämte beaktades
i görligaste mån önskvärdheten av att kommuner i högre och i lägre
ortsgrupp icke utan synnerligen starka skäl borde omväxla med varandra.
Endast i några fall i Norrland, där en övervägande jordbrukskommun gränsar
omedelbart till en av landsdelens större städer, befanns det omöjligt att

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

undvika ett dylikt grannskap utan att uppdelning skulle ha verkställts av en
kommun på olika ortsgrupper, något som i och för sig befanns olämpligt.
Administrativt icke avgränsade befolkningscentra inom en kommun upptogos
icke som särskilda orter i grupperingen.

Efter indexmässig prövning och skälighetsbedömning på nyss angivet sätt
ansågos inalles 161 kommuner av de sakkunniga kunna komma i fråga till
placering i högre ortsgrupp än den lägsta. Beträffande dessa kommuner
verkställdes därefter särskild statistisk undersökning för utrönande av verkningarna
i ekonomiska och andra avseenden av den ifrågasatta dyrortsgraderingen
av tilläggspensionerna. Med stöd av denna undersökning kommo
de sakkunniga till det resultatet, att beträffande 18 av de undersökta
kommunerna placering i den lägsta ortsgruppen vore att förorda. Hela antalet
kommuner, som enligt de sakkunnigas slutliga förslag rörande dyrortsgrupperingen
skulle komma att tillhöra ortsgrupperna 2 och 3, uppgick
alltså till 143. Enligt verkställda beräkningar skulle av samtliga pensionstagare
73.4 % komma att tillhöra ortsgrupp 1, 16.6 % ortsgrupp 2 och 10.0
% ortsgrupp 3. En detaljerad redogörelse för den sålunda föreslagna ortsgrupperingen
torde såsom bilaga 2 få fogas vid detta protokoll.

Beträffande giltighetstiden för dyrortsgrupperingen på folkpensioneringens
område föreslogo de sakkunniga, att densamma skulle fastställas till tio år.
Till stöd härför anfördes, att erfarenheten givit vid handen, att övergången
till en reviderad gruppering vore en synnerligen känslig åtgärd, vilket säkerligen
i än högre grad komme att göra sig gällande beträffande en pensionsgruppering.
Det syntes därför vara synnerligen betydelsefullt, att revisioner
av denna gruppering icke skedde oftare än nöden krävde. Vidare
borde såsom en konsekvens av det mera summariska tillvägagående, som
föreslagits beträffande grupperingens utförande, föreskrivas en längre giltighetstid
än som för övriga grupperingar för närvarande vöre föreskrivet
eller hittills tillämpats.

Yttranden. I remissyttrandena rönte de sakkunnigas förslag i vad det rörde
grunder för dyrortsgrupperingen föga uppmärksamhet. Socialstyrelsen gjorde
dock förslaget i denna del till föremål för en detaljerad granskning och
fann sig därvid kunna i allt väsentligt giva detsamma sin anslutning. Vissa
allmänna erinringar mot de av de sakkunniga angivna grunderna för grupperingen
framfördes av länsstyrelsen i Uppsala län och styrelsen för svenska
landskommunernas förbund. I yttrandena från länsstyrelserna i Värmlands,
örebro, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län framhölls svårigheten
att åstadkomma en tillfredsställande gruppering och de olägenheter,
som kunna uppkomma därigenom att olika ortsgrupper måste komma att
gränsa intill varandra, utan att dock särskilda anmärkningar framfördes mot
de föreslagna grunderna för grupperingens verkställande. De av de sakkunniga
själva påpekade olägenheterna av att enligt förslaget kommun tillhörande
ortsgrupp 1 i ett och annat undantagsfall skulle komma att gränsa till
kommun placerad i ortsgrupp 3 underströkos särskilt av statens inspektör

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

25

för fattigvård och barnavård samt av länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens
län. Enstaka anmärkningar mot utfallet av den av de sakkunniga
företagna grupperingen framfördes även, huvudsakligen från vederbörande
kommuners egen sida.

De sakkunnigas förslag om gruppering i tre ortsgrupper mötte vissa erinringar
frän styrelsen för svenska landskommunernas förbund, som ifrågasatte
en gruppering med endast två grupper, samt från Norrköpings stad,
Eda socken i Värmlands län och Föllinge socken i Jämtlands län, vilka ansågo
antalet ortsgrupper för litet för att kunna tillgodose kraven på anpassning
efter de skiftande förhållandena.

I detta sammanhang torde böra uppmärksammas en anmärkning, som i
flera yttranden riktades mot förslaget, nämligen att detsamma kunde befaras
komma att leda till en icke önskvärd inflyttning från billigare till dyrare ort.
Uttryckliga krav på utsträckning av den tid av två år, som pensionsberättigad
enligt de sakkunnigas förslag skulle hava tillhört högre ortsgrupp, innan hans
pension finge utgå enligt de för denna gällande reglerna, framfördes i vissa
fall.

Beträffande det närmare innehållet i yttrandena i nu berörda avseenden
torde jag få hänvisa till den förut nämnda propositionen nr 182 till 1936 års
riksdag.

1936 års proposition. De anmärkningar, som i yttrandena framförts i fråga
om ortsgrupperingen, föranledde i propositionen ingen annan ändring av
de sakkunnigas förslag än den förut omnämnda utsträckningen från två till
tre år av den tid en pensionstagare efter flyttning från ort i lägre till ort i
högre ortsgrupp måste hava tillhört den senare gruppen, innan hans pension
skulle kunna utgå enligt de för denna gällande reglerna. I hithörande avseenden
gjorde jag vid ärendets föredragning i statsrådet den 28 februari 1936
följande uttalande, vilket även klargör innebörden av de vid remissbehandlingen
framkomna erinringarna.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att socialstyrelsen i allt väsentligt
givit sin anslutning till sakkunnigförslaget i vad det hänför sig till de
olika orternas gruppering i dyrhetshänseende för det ändamål, varom här är
fråga. De erinringar och önskemål, som tidigare härutinnan framförts från
nämnda styrelse och som bildade utgångspunkten för riksdagens förut omnämnda
uttalande, att för frågans lösning erfordrades mera ingående utredningar
och överväganden än som dittills ägnats densamma, torde sålunda få
anses tillgodosedda genom nu föreliggande utredning och förslag.

Endast av länsstyrelsen i Uppsala län och av styrelsen för svenska landskommunernas
förbund hava vissa anmärkningar riktats mot de grunder i fråga
örn orternas placering i ortsgrupp, som de sakkunniga förorda och även tilllämpat
vid utarbetandet av sitt förslag till gruppering. Anmärkningen från
nämnda länsstyrelse att de sakkunniga i flera fall låtit den kostnad, som enligt
deras förslag till fördelning mellan stat och kommuner skulle uppkomma för
vederbörande kommun, inverka på placeringen, vilket icke överensstämde
med dyrortsgrupperingens syfte att bereda pensionärerna sådana tilläggspensioner,
som på de olika orterna kunde anses tillräckliga, torde emellertid
sakna fog. Av de sakkunnigas uttalanden å sid. 36 i betänkandet och i den i

2G

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

kap. 5 lämnade redogörelsen för varje särskilt fall, i vilket de sakkunniga
med stöd av den statistiska undersökningen avstått från att beträffande kommun,
som från början ifrågasatts till placering i högre ortsgrupp än den
lägsta, föreslå sådan placering, framgår sålunda, att anledning till avvikelsen
i dessa fall från eljest tillämpade normer främst varit den omständigheten,
att redan de i den nya lagen örn folkpensionering fastställda pensionsbeloppen
enligt den verkställda undersökningen beräknats bliva i effektivitetshänseende
tillfredsställande. Härmed sammanhänger givetvis det förhållandet, att en
förhöjning av pensionen i dessa fall skulle medföra ökad kostnad för vederbörande
kommun. I den mån pensionstagarna i en kommun ej äro hänvisade
att för sin försörjning samtidigt taga i anspråk fattigvård, torde nämligen den
ökning av kommunens kostnad för tilläggspensioner, som skulle bliva en
följd av kommunens placering i högre ortsgrupp, icke kompenseras av minskade
fattigvårdskostnader. I de fall, då det av undersökningen framgått,
att den nya lagen icke kunde beräknas bliva tillräckligt effektiv för att i
skälig utsträckning befria pensionstagarna från tvånget att för sin försörjning
anlita jämväl fattigvården, ha de sakkunniga också för vederbörande
kommun föreslagit placering i högre ortsgrupp, även örn en dylik placering
kunde förutses komma att för kommunen medföra ökade kostnader.
Det torde även böra framhållas, att ingen av de kommuner, som efter skälighetsprövning
ur nu berörda synpunkter av de sakkunniga hänförts till den
lägsta ortsgruppen, ligger nämnvärt över den såsom lämplig befunna indexgränsen
mellan grupperna 1 och 2.

Vad av styrelsen för svenska landskommunernas förbund anförts rörande
möjligheten att för här förevarande ändamål utnyttja förefintlig prisstatistik
och övrigt material synes mig icke böra tillmätas större betydelse. Med
den omfattande erfarenhet, som numera föreligger på detta område, och med
den omsorg, som nedlägges på insamlandet och bearbetningen av ifrågavarande
material, torde detsamma få anses fylla ganska högt ställda anspråk
på tillförlitlighet. I fråga om beräknandet av naturahushållningens förbilligande
inflytande på orter, där dylik hushållning förekommer i större utsträckning,
synas mig de sakkunniga därvidlag hava iakttagit tillbörlig försiktighet.

De mera allmänna uttalanden, som i vissa yttranden förekomma rörande
svårigheten att åstadkomma en tillfredsställande ortsgruppering på ifrågavarande
område, äro givetvis i viss mån berättigade. Det bör emellertid framhållas,
att svårigheter av samma art föreligga vid varje gruppering av orterna
i riket efter deras olika dyrhet, vilket dock icke fått utgöra hinder för
införandet av dyrortsgruppering på andra områden av samhällslivet. Då de
sakkunniga nu efter ingående utredning framlagt ett förslag i ämnet, mot
vilket inga väsentliga erinringar gjorts i de avgivna yttrandena och som i
alla delar godtagits av den myndighet, som på ifrågavarande område torde
besitta den största sakkunskapen, nämligen socialstyrelsen, föreligger enligt
min mening all anledning att i huvudsak acceptera detta förslag. Vad
särskilt beträffar de olägenheter som kunna uppstå i sådana fall, där olika
ortsgrupper gränsa intill varandra, må påpekas, att de sakkunniga i syfte att
undanröja desamma föreslå införandet av en särskild anordning med kommunala
dyrortstillägg. Till denna fråga återkommer jag emellertid i det
följande.

Beträffande antalet ortsgrupper framhöll jag redan vid frågans behandling
föregående år, att det otvivelaktigt kunde göras gällande, att en indelning av
riket i allenast tre ortsgrupper vore alltför summarisk för att verka rättvist,
men att en mera nyanserad dyrortsindelning skulle kunna skapa avsevärda
svårigheter för administrationen av folkpensioneringen. Det fåtal yttranden, i
vilka en annan uppfattning i denna fråga kommit till uttryck, synes mig

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

27

icke böra föranleda, att de sakkunnigas förslag om tre grupper frångås.
Jämväl i fråga om giltighetstiden för varje ortsgruppering och med avseende
å grupperingens förnyande efter giltighetstidens slut ansluter jag
mig på av de sakkunniga anförda skäl till deras uppfattning.

Vad angår de sakkunnigas slutliga förslag till placering i ortsgrupp av
orterna i riket hava, såsom av det föregående framgår, vissa önskemål örn
ändring blivit framförda. Dessa önskemål torde emellertid icke lämpligen
nu böra upptagas till slutlig granskning utan prövas först i samband med
utfärdandet av vederbörlig kungörelse i ämnet. Jag vill här endast framhålla,
att det ytterst ringa antalet anmärkningar mot grupperingsförslaget
synes mig utgöra ett gott stöd för den meningen, att de sakkunniga lyckats
på ett i stort sett tillfredsställande sätt lösa frågan om ortsgruppering på folkpensioneringens
område.

Med anledning av de i flera yttranden uttalade farhågorna, att en dyrortsgradering
av folkpensionerna skulle kunna leda till en icke önskvärd inflyttning
från billigare till dyrare ort, vill jag icke bestrida, att dylika farhågor
kunna vara i någon mån berättigade. Jag håller dock för min del
för troligt, att risken för en sådan inflyttning överdrivits. Dels gäller,
såsom även länsstyrelsen i Malmöhus län erinrat, att det här i regel är
fråga örn äldre personer, som icke utan särskilda skäl torde vara hågade
att lämna sin gamla omgivning, och dels tvingas en pensionstagare,
som inflyttar till en dyrort, även om han där erhåller den högre tilläggspensionen,
att leva under torftigare förhållanden än förut, därest han icke skall
anlita fattigvården. Det nu anförda gäller visserligen icke för det fall, att
vederbörande flyttar för att omhändertagas av en på dyrorten bosatt son
eller dotter, men en dylik flyttning bör enligt min mening betecknas såsom
fullt lojal. Det torde för övrigt mången gång ställa sig billigare för samhället
i dess helhet att i dylika fall utge en något högre folkpension än att behöva
i annan ordning, exempelvis å ålderdomshem, taga hand om vederbörande.
Ett stöd för min uppfattning i förevarande avseende lär även kunna hämtas
från erfarenheten av den danska ålderdomspensioneringen, inom vilken sedan
långt tillbaka dyrortsgradering av pensionerna tillämpats. Såvitt jag har
mig bekant hava nämnvärda olägenheter av här berörd art icke gjort sig
gällande i Danmark.

Emellertid är det givet, att säkra hållpunkter för ett förhandsomdöme i
här förevarande avseende icke föreligga. Även enligt min mening är det
därför av vikt att söka förebygga en inflyttning till dyrorterna i enbart syfte
att komma i åtnjutande av högre folkpension. För sådant ändamål har i
de sakkunnigas lagförslag efter mönster av Kungl. Maj:ts proposition nr
217 till 1935 års riksdag upptagits en bestämmelse, att pensionsberättigad
efter flyttning till ort i högre ortsgrupp skall hava tillhört sådan ortsgrupp
två år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna,
såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva
undantag. En dylik restriktiv bestämmelse synes mig ägnad att effektivt
motverka inflyttning av pensionsberättigade till dyrorterna, enär det svårligen
torde kunna tänkas att vederbörande under så lång tid skulle underkasta
sig väsentligt ökade kostnader för att i en oviss framtid komma i
åtnjutande av ett något högre pensionsbelopp. För att uppnå ytterligare
garantier i detta avseende har jag funnit mig böra förorda en utsträckning av
ifrågavarande karenstid till tre år. Med hänsyn till den föreslagna möjligheten
att i särskilda fall medgiva undantag från regeln torde någon risk
icke föreligga, att denna skärpning skall komma att förhindra lojala och
mångå gånger även ur samhällets synpunkt önskvärda flyttningar.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Departementschefen. Nu återgivna uttalanden torde alltjämt äga full
giltighet, och anledning förefinnes därför enligt min mening icke att i förevarande
avseende frångå 1936 års proposition i vidare mån än att, på sätt
jag redan i det föregående förordat, ortsgrupperingen första gången fastställes
för en tid av endast tre år i stället för normalt tio år. Då jag förutsätter,
att de för dyrortsgradering av folkpensionerna erforderliga lagändringarna
skola träda i kraft den 1 januari 1938, skulle alltså den första ortsgrupperingen
komma att avse åren 1938—1940 och ny gruppering få verkställas
före utgången av år 1940. Med hänsyn till att ny ortsgruppering enligt
48 § kommunalskattelagen skall träda i tillämpning sistnämnda år öppnas
härigenom möjlighet att för den nya pensionsgrupperingen utnyttja det
för skattegrupperingen använda prisstatistiska materialet, medan detta ännu
är så aktuellt som möjligt.

Tilläggspensionernas belopp.

De sakkunnigas förslag. Enligt de sakkunnigas förslag skulle, i likhet med
vad fallet var enligt Kungl. Maj:ts år 1935 för riksdagen framlagda förslag
i ämnet, tilläggspension till pensionstagare, som erhölle folkpension enligt
den nya lagen, utgå med högst 250 kronor i den lägsta ortsgruppen, 350 kronor
i mellangruppen och 450 kronor i den högsta ortsgruppen. Person som
erhölle folkpension enligt övergångsbestämmelserna och sålunda icke kunde
komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp om 70 kronor
skulle enligt förslaget erhålla tilläggspension med resp. 300, 400 och 500
kronor. För ett hushåll bestående av två pensionstagare räknade de sakkunniga
med ett sammanlagt pensionsbelopp om 700, 900 eller 1,100 kronor
allt efter ortsgrupp. Enligt den uppgjorda hushållsbudgeten för pensionärshushållet
komme av de sistnämnda beloppen resp. 78.5, 80.6 och 81.8 %
att åtgå till bestridandet av kostnaderna för livsmedel, bostad, bränsle och
lyse samt resp. 21.5, 19.4 och 18.2 % att kunna disponeras för övriga utgifter.
Trots att de tänkta pensionsbeloppen för dyrorterna sålunda vöre mindre
tillfredsställande ur försörjningssynpunkt än folkpension enligt den nya lagen,
då det gällde den lägsta ortsgruppen, ansågo de sakkunniga det icke
praktiskt möjligt att under förhandenvarande förhållanden ifrågasätta högre
ortstillägg än 100 resp. 200 kronor.

Yttranden. Socialstyrelsen anförde, bland annat, att försörjningssvårigheter
i ett antal fall sannolikt skulle komma att uppstå, därför att den av de sakkunniga
antagna förutsättningen, att pensionärerna kunde ordna sitt liv så
att åtminstone två personer förde gemensamt hushåll, icke alltid kunde förverkligas.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anmärkte, att de sakkunniga utgått från de i
1935 års proposition föreslagna pensionsbeloppen samt på denna utgångspunkt
och med vissa antaganden angående pensionärernas behov i förhållande
till en s. k. normal konsumtionsenhet byggt den uppfattningen, att de ifrå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

29

gavarande beloppen skulle ungefär motsvara en nödtorftig försörjning för
pensionärerna på de olika orterna. Konstruktionen kunde icke anses innefatta
något starkare stöd för att de föreslagna dyrortspensionerna vore riktiga.

Styrelsen för svenska stadsförbundet uttalade, bland annat, att den »nödtorftiga
försörjningen» snarast syntes vara utmätt så i underkant, att de avsedda
resultaten knappast torde vinnas, särskilt icke på orter med höga
hyror.

I övrigt gjordes frågan örn pensionsbeloppens storlek icke till föremål för
närmare uttalanden i de avgivna yttrandena, även örn det i enstaka fall syntes
framgå, att de föreslagna beloppen funnits antingen för höga eller för
låga.

1936 års proposition. I propositionen nr 182 till 1936 års riksdag följde
Kungl. Majit helt de sakkunnigas förslag i fråga om tilläggspensionernas storlek.
Med anledning av den av länsstyrelsen i Uppsala län framförda anmärkningen
mot de sakkunnigas beräkningar rörande de ifrågasatta pensionsbeloppens
försörjningsvärde påvisade jag, att dessa belopp måste anses i stort sett
rättvisande, under förutsättning dock att vederbörande pensionstagare tillhörde
ett hushåll bestående av två eller flera personer. I fråga om ensamstående
pensionstagare framhöll jag däremot, att de föreslagna pensionerna
i regel torde komma att visa sig otillräckliga för nödtorftig försörjning, men
att detta vore en brist hos folkpensioneringen, som icke hänförde sig till frågan
örn dyrortsgradering av pensionsbeloppen utan gjorde sig gällande i samtliga
ortsgrupper. Jag ansåg mig icke i förevarande sammanhang kunna föreslå
högre pensioner för dylika fall, men uttalade samtidigt den förhoppningen,
att det i en framtid skulle visa sig möjligt att, såsom det för länge sedan
skett i Danmark, lösa jämväl denna fråga.

Departementschefen. Ej heller på nu förevarande punkt torde anledning
föreligga att frångå Kungl. Majits tidigare förslag i ämnet. Jag vill emellertid
samtidigt understryka nödvändigheten, med hänsyn till folkpensioneringens
effektivitet, av att pensionsbeloppen för ensamstående pensionstagare,
så snart sig göra låter, ytterligare förbättras.

Kostnadsfördelningen.

De sakkunnigas förslag. I direktiven för sakkunnigutredningen hade, som
förut nämnts, framhållits, att dyrortsgradering av folkpensionerna otvivelaktigt
vore ägnad att för vederbörande kommuner medföra en betydande lättnad
i fattigvårdskostnaderna, varför det syntes böra övervägas att låta kommunerna
själva bära en stonöe anpart av kostnaden för dyrortstilläggen än den allmänna
fördelningsregeln innebure. I syfte att erhålla material för bedömandet
av de spörsmål, som i sådant avseende inställde sig, företogo de sakkunniga
särskild statistisk undersökning beträffande de kommuner, som från början
ansågos kunna komma i fråga till placering i högre ortsgrupp än den lägsta.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Beträffande pensionstagarna i dessa kommuner införskaffades specificerade
uppgifter angående beloppet av under år 1934 uppburen pension enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring ävensom i förekommande fall angående arten
och storleken av under samma år åtnjuten fattigvård. Dessa uppgifter underkastades
därefter bearbetning ägnad att belysa bland annat den ekonomiska
betydelsen för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner. I sådant syfte
beräknades å ena sidan summan av under år 1934 utbetalade pensionstillägg
och understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring ävensom motsvarande
belopp, därest till samma pensionstagare i stället utgått i ena fallet
tilläggspension enligt den nya lagen örn folkpensionering med högst 300 kronor
och i andra fallet dylik pension med högst 400 kronor i ortsgrupp 2 och
500 kronor i ortsgrupp 3, samt å andra sidan av de nämnda pensionsförhöjningarna
föranledd minskning av fattigvårdskostnaderna. Vid beräkningen av
dylik minskning utgingo de sakkunniga från antagandet, att pensionsförhöjningen
i det enskilda fallet skulle hava lett till motsvarande minskning av
fattigvårdsunderstödet. Det framhölls emellertid samtidigt, att de på angivet
sätt framräknade siffrorna angående minskning av fattigvårdskostnaderna
uppenbarligen vore att beteckna såsom en konstruktion, vilken måhända på
många håll icke skulle haft sin motsvarighet i verkligheten. I vad mån en
höjning av pensionen skulle hava medfört minskning av det utgående fattigvårdsunderstödet
vore nämligen i sista hand beroende av de lokala fattigvårdsmyndigheternas
omdöme. Såsom utgångspunkt för ett bedömande av
spörsmålet med vilken andel de kommuner, varom här vore fråga, skäligen
borde bidraga till kostnaden för dyrortstilläggen syntes i varje fall det gjorda
antagandet kunna betecknas såsom rimligt och riktigt.

Enligt den verkställda undersökningen uppgick summan av år 1934 enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring utgående pensionstillägg och understöd
till pensionstagarna i de kommuner, som av de sakkunniga föreslogos
till placering i högre ortsgrupp än den lägsta, till sammanlagt 17.9 miljoner
kronor. Därest lagen om folkpensionering då varit gällande, skulle motsvarande
belopp, örn man bortser från den utökning av de pensionsberättigades
antal, som nämnda lag innebär, hava uppgått till 28.9 miljoner kronor. Hade
tilläggspensionerna varit beräknade efter ett maximalt belopp av 300 kronor
i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3, skulle
deras sammanlagda belopp hava utgjort 42.9 miljoner kronor. Den nya lagen
skulle alltså för det allmänna hava medfört en ökad utgift av 11 miljoner
kronor för pensioneringen av de ifrågavarande pensionstagarna, och
införandet av de föreslagna dyrortstilläggen skulle hava ökat kostnaden med
ytterligare 14 miljoner kronor. Dessa kostnadsökningar motvägdes emellertid
av minskade fattigvårdskostnader. Under angivna förutsättningar svarade
mot beloppet 11 miljoner kronor en minskad utgift av 5.2 miljoner kronor
och mot summan 14 miljoner kronor en ytterligare minskning av fattigvårdskostnaderna
med 6 miljoner kronor. Den övervägande delen av de sålunda
beräknade utgiftsminskningarna föll på vederbörande kommuner,
nämligen resp. 4.6 och 5.5 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

31

De anförda siffrorna gåvo enligt de sakkunniga belägg för att de ifrågavarande
kommunerna, utan att förorsakas ökade utgifter för fattigvården och
folkpensioneringen tillsammantagna, borde kunna bidraga till dyrortstilläggen
med väsentligt större andel än en åttondel. De sakkunniga ansågo det
också skäligt att så skedde, enär folkpensioneringens reformering — såväl
den redan beslutade som den då ifrågasatta — huvudsakligen åsyftade att
tillförsäkra pensionstagarna ett pensionsbelopp, som i allmänhet möjliggjorde
för dem att undslippa ett anlitande av fattigvården, och icke att lätta
kommunernas börda för försörjningen av de gamla och invaliderna.

Efter övervägande av de olika omständigheter, som i förevarande sammanhang
ansågos böra tillmätas betydelse, funno de sakkunniga sig böra förorda
sådana regler beträffande fördelningen av kostnaderna för tilläggspensioner,
att de i ortsgrupp 2 och 3 placerade kommunerna själva finge
bestrida ungefär hälften av kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen. Av
administrativa skäl ansågs det emellertid mindre lämpligt att giva de för
vinnandet av en sådan kostnadsfördelning erforderliga lagbestämmelserna
en avfattning, som gåve direkt uttryck för den angivna principen. I stället
föreslogo de sakkunniga, att för de högre ortsgrupperna skulle fastställas
viss, för tilläggspensionen i dess helhet gällande bidragskvot, som låg högre
än den för ortsgrupp 1 föreskrivna. Det påvisades i betänkandet, att i huvudsak
samma syfte kunde uppnås genom en regel om halvering av kostnaden
för dyrortstilläggen.

Med stöd av undersökningen och med beaktande jämväl av önskvärdheten
av att reformen för de ifrågavarande kommunerna icke skulle komma att
medföra ökade kostnader för folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna,
föreslogo de sakkunniga beträffande kostnadsfördelningen i det
föregående återgivna regler, vilka inneburo, att bidragskvoten skulle vara en
femtedel för kommuner i ortsgrupp 2 och en fjärdedel för kommuner i ortsgrupp
3 med undantag för städerna Stockholm och Göteborg. Dessa städer
skulle enligt förslaget bidraga med tre tiondelar. Landstingens skyldighet
att med en sextondel bidraga till kostnaden för tilläggspensioner till personer,
som före den nya lagens ikraftträdande tillerkänts pensionstillägg eller
understöd ävensom motsvarande skyldighet för städer, som icke deltaga i
landsting, gällde enligt förslaget även de förhöjda tilläggspensionerna i dyrorterna.

Om man utgår från den i nya lagen givna regeln, att kommunerna skola
med en åttondel bidraga till kostnaden för tilläggspensioner om högst 300
kronor, medförde de av de sakkunniga föreslagna ändrade fördelningsreglerna,
att Stockholm och Göteborg fått bekosta dyrortstilläggen till de ifrågavarande
pensionstagarna till (31.2 °/o, övriga städer som ej deltaga i landsting
till 47.1 %>, övriga kommuner i ortsgrupp 3 till 43.1 % och övriga kommuner
i ortsgrupp 2 till 41.2 °/o. Inalles skulle kommunerna själva fått bestrida
något mer än hälften av dyrortstilläggen. På staten skulle hava fallit
45.9% och på landstingen 2.8% av kostnadsökningen. Det framhölls
emellertid, att de för de olika kommungrupperna angivna procenttalen skulle

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 15-

ställa sig något lägre, därest hänsyn kunnat tagas även till den omständigheten,
att kretsen av de pensionsberättigade skulle hava varit vidare, för
det fall att de föreslagna pensionsbestämmelserna varit gällande redan år
1934.

De sakkunniga meddelade även vissa sammanfattande uppgifter angående
resultaten av för de enskilda kommunerna utförda beräkningar rörande förslagets
ekonomiska verkningar, varvid emellertid samtidigt framhölls, att uppgifterna
på grund av den osäkerhet, som alltid måste vidlåda beräkningar
av här förevarande art, borde bedömas allenast som ett försök att uppnå ett
approximativt uttryck för förslagets innebörd.

För samtliga städer, som icke deltaga i landsting, utvisade beräkningarna
en minskad kostnad för folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna.
Minskningen skulle för Stockholm, Göteborg och Hälsingborg hava motsvarat
en utdebitering av ungefär 6 öre per skattekrona. Motsvarande tal var för
Gävle 8, för Malmö 13 och för Norrköping 18 öre. För de förutom Stockholm
och Göteborg i ortsgrupp 3 placerade kommunerna utvisade beräkningarna
i 9 fall en utgiftsminskning om sammanlagt 61,000 kronor och i 4 fall
en med inalles 8,000 kronor ökad kostnad. Nettominskningen för dessa kommuner
utgjorde alltså 53,000 kronor. Beträffande de kommuner, som jämte
städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle placerats i ortsgrupp 2,
framräknades en motsvarande nettominskning av inalles 500,000 kronor,
sammansatt av en minskad kostnad å 653,000 kronor, avseende 61 kommuner,
och en ökad kostnad av 153,000 kronor för tillsammans likaledes 61 kommuner.

Yttranden. Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun var det spörsmål,
som vid remissbehandlingen tilldrog sig det största intresset. I flera yttranden,
huvudsakligen från kommuner, som föreslagits till placering i ortsgrupp
2 eller 3, gjordes gällande, att den för dessa kommuner föreslagna bidragskvoten
skulle medföra en oskäligt hård belastning av kommunerna.
Ofta yrkades uttryckligen, att bidragskvoten måtte fastställas till en åttondel
för samtliga kommuner. I en del fall riktades i detta sammanhang kritik
mot de beräkningar, på vilka de sakkunniga grundat sitt förslag i förevarande
avseende. Flertalet av de dyrortskommuner, som yttrade sig, godkände
emellertid — örn ock i en del fall nied viss tvekan — de av de sakkunniga
föreslagna reglerna rörande kostnadsfördelningen.

I de yttranden, som avgåvos av kommuner föreslagna till placering i ortsgrupp
1, förfäktades i stor utsträckning den åsikten, att de dyrare kommunerna
borde själva helt bära kostnaderna för de föreslagna dyrortstilläggen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund förordade sådan ändring
av de föreslagna bestämmelserna, att kommunernas andel i kostnaderna
för dyrortstilläggen skulle fastställas till jämnt hälften i stället för att som
föreslagits ett genomsnittligt medeltal för hela kostnaden för tilläggspensionerna
skulle fastställas för dyrortsgrupp 2 och två dylika för grupp 3, vilka
medeltal beräknats enligt förhållandena år 1934.

Kanyl. Maj-.ts proposition nr 15.

33

1936 års proposition. I Kungl. Maj:ts förslag till 1936 års riksdag upptogos
utan saklig ändring de sakkunnigas förslag rörande kostnadsfördelningen. I
förevarande avseende gjorde jag vid ärendets föredragning i statsrådet följande
uttalanden, vilka även klargöra den närmare innebörden av den vid
remissbehandlingen mot de sakkunnigas beräkningar och förslag framkomna
kritiken.

Till utgångspunkt för förslaget rörande fördelningen mellan stat och kommuner
av kostnaderna för de ifrågasatta dyrortstilläggen ha de sakkunniga
valt principen, att dyrortskommunernas kostnadsandel bör fastställas så, att
deras ökade utgift för folkpensioneringen kommer att i stort sett motsvaras
av minskade fattigvårdskostnader. Vid bedömandet av nu förevarande spörsmål
torde man i första hand böra klargöra, huruvida en sådan princip kan
anses skälig och lämplig.

I en del yttranden, särskilt från kommuner, som föreslagits till placering
i ortsgrupp 2 eller 3, har gjorts gällande, att det icke kunde vara befogat att
ålägga dyrortskommunerna högre bidragsskyldighet än övriga kommuner,
enär de förstnämnda först genom införandet av dyrortsgraderade tilläggspensioner
bereddes en lättnad i fattigvårdshänseende, som kunde anses ungefär
svara mot den, som kommit de billigare kommunerna till del redan genom
1935 års pensionsreform. Även skatteutjämningssynpunkter hava andragits
till stöd för en sådan kostnadsfördelning. Från kommuner, som enligt förslaget
skulle komma att tillhöra den lägsta ortsgruppen, har å andra sidan
förfäktats den åsikten, att de dyrare kommunerna själva borde helt bekosta
de ifrågasatta tilläggen till folkpensionerna. Även i en del sådana fall har
man ansett sig kunna åberopa sig på önskvärdheten av skatteutjämning mellan
de olika kommunerna.

De meningsskiljaktigheter i fråga om sättet för kostnadernas bestridande,
som. sålunda kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, äro ej ägnade att
förvåna. Tvärtom torde det vara en naturlig sak, att kommunerna vid avgivandet
av sina yttranden i jämförelsevis stor utsträckning letts av den synpunkten,
att den ifrågasatta reformen borde i ekonomiskt avseende ställa sig
så gynnsam som möjligt för den egna kommunen. För min del håller jag
emellertid före. att de kommunalekonomiska synpunkterna böra sättas i andra
hand och att frågan i främsta rummet bör bedömas med hänsyn tagen till
pensionstagarnas å dyrorterna intresse av att folkpensioneringen ges en sådan
utformning, att pensionerna för deras del bli i något så när lika mån tillfredsställande
som för pensionstagare på andra orter. Och då det av flera
skäl — bland annat hänsynen till statens kostnader — torde vara uteslutet,
att reformen skulle kunna genomföras utan att de dyrare kommunerna
bidraga till kostnaden teir dyrortstilläggen med större andel än en
åttondel, synes den av de sakkunniga valda principen innebära en lämplig
avvägning i fråga örn kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna.
Örn denna princip i praktiken kunde strikt tillämpas, skulle den ju
medföra, att det kommunala utdebiteringsbehovet icke komme att röna någon
inverkan av reformens genomförande. Enligt min mening är den föreliggande
frågan i huvudsak ett avvägningsspörsmål, som får bedömas ur
ren lämplighetssynpunkt och icke ur teoretiska synpunkter av ena eller andra
slaget. Det torde även böra erinras, att det övervägande flertalet av de till
placering i ortsgrupp 2 eller 3 föreslagna kommuner, som yttrat sig över de
sakkunnigas betänkande, lämnat förslaget i nu förevarande del utan erinran.

Emellertid inställer sig här spörsmålet, huruvida vid principens tillämpning
hänsyn skall tagas endast till den minskning av fattigvårdskostnaderna,

Bihang lill riksdagens protokoll 19,17. 1 sami. AV V>. 3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

som kan bliva en följd av dyrortstilläggens införande, eller om man som utgångspunkt
skall välja de nuvarande förhållandena enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring. I några fall ha av förslaget berörda kommuner, bland
andra städerna Stockholm och Göteborg, opponerat sig emot de sakkunnigas
ståndpunkt, att hela den minskning av fattigvårdskostnaderna bör tagas i
betraktande, som beräknas bliva en följd av att de nu utgående pensionstillläggen
och understöden ersättas med tilläggspensioner örn högst 400 kronor
i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. För egen del ansluter jag mig
på skäl, som av de sakkunniga anförts, till deras uppfattning i förevarande
avseende. Såsom i betänkandet frambålles, torde avsikten med 1935 års
pensionsreform icke hava varit att bereda de dyrare kommunerna och särskilt
de största städerna en lättnad, som icke konnne de övriga och ofta mindre
bärkraftiga kommunerna till del.

Det gäller då närmast att bedöma, huruvida de beräkningar, som de sakkunniga
verkställt rörande minskning av kommunernas fattigvårdskostnader
såsom följd av att nuvarande pensionstillägg och understöd ersättas av tillläggspensioner
enligt det föreliggande förslaget, kunna tillmätas sådan giltighet,
att de kunna tagas som utgångspunkt vid utformandet av regler rörande
kostnadsfördelningen. De sakkunniga betona i olika sammanhang
vissa ofrånkomliga brister, som vidlåda såväl den verkställda undersökningen
som de på grundval därav utförda beräkningarna. Vid remissbehandlingen
har även från vissa håll kritik i olika avseenden framkommit mot betänkandet
i nu berörda delar.

Den mera preciserade kritiken hänför sig i huvudsak till dels att undersökningen
endast avsett pensionstagare enligt nuvarande lag och att hänsyn ej
kunnat tagas till den omständigheten, att förslaget medför rätt till tilläggspension
för personer med inkomst över de nu gällande inkomstgränserna, 425
kronor för man och 400 kronor för kvinna, dels att undersökningen avsåge
endast ett år, 1934, vilket dessutom vore i fattigvårdshänseende tämligen
onormalt, dels slutligen att de för beräkning av minskningen av fattigvårdskostnaderna
valda antagandena icke skulle komma att få sin motsvarighet i
verkligheten.

I det förstnämnda avseendet lia de sakkunniga ansett sig kunna räkna
med, att någon mera markerad skillnad i fattigvårdshänseende icke torde
föreligga mellan det nuvarande pensionstagarbeståndet och det som skulle
tillkomma genom tillämpning av de högre inkomstgränserna. En rakt motsatt
uppfattning göres gällande från stadsfullmäktige i Göteborg och Gävle.
Enligt vad jag inhämtat stödja sig de sakkunniga i denna punkt på vissa
undersökningar, vilkas resultat framlagts dels i pensionsförsäkringskommitténs
betänkanden och dels i Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års
riksdag. Av dessa undersökningar synes framgå, att de fattigvårdsunderstödda
pensionstagarna procentuellt fördela sig å olika inkomstgrupper på
i huvudsak samma sätt som hela pensionstagarbeståndet samt att deras fördelning
efter storleken av åtnjuten fattigvård är i stort sett oberoende av
pensionsbeloppets, d. v. s. den egna inkomstens storlek. Anledning synes
vid sådant förhållande föreligga att antaga, att samma likformighet skall bestå
även utanför den nu gällande inkomstgränsen för rätt till pensionstilllägg,
varför de framförda erinringarna icke torde förtjäna större avseende.

Anmärkningen att undersökningen skulle hava vunnit i tillförlitlighet, örn
den omfattat flera år, är givetvis befogad. Emellertid bär det upplysts, att
material avseende annat år än 1934 icke kunnat anskaffas utan synnerligen
tidsödande och kostnadskrävande arbete, därest det överhuvud taget varit
möjligt. Med hänsyn till den osäkerhet, som enligt vad de sakkunniga framhålla
under alla omständigheter måste vidlåda beräkningar av den art, varom

Kungl. Alaj.ts proposition nr 15.

35

här är fråga, hade en sådan utsträckning av undersökningen enligt min
mening icke varit försvarlig.

Även den omständigheten att fattigvårdens omfattning torde få betecknas
som onormalt stor det år undersökningen avser kan vara ägnad att minska
tillförlitligheten av de gjorde beräkningarna. Någon större betydelse i sådant
avseende lär det påpekade förhållandet dock icke böra tillmätas. Hänsyn
bör nämligen tagas till att samtliga de personer, varom här är fråga, äro
arbetsoförmögna, varför deras behov av fattigvård icke lär påverkas av förhållandena
på arbetsmarknaden i vidare mån än som kan betingas av att
försörjningspliktiga anhöriga blivit urståndsätta att fullgöra sin försörjningsplikt.
Det av stadsfullmäktige i Stockholm åberopade förhållandet, att 59 °/o
av pensionstagarna i Stockholm under år 1934 jämväl åtnjöto fattigvårdsunderstöd,
under det att motsvarande tal för år 1928 endast uppgick till 42 °/o,
sammanhänger säkerligen med det för Stockholm säregna förhållandet att
personer med hjälp av kommunen i form av sjukvård tidigare icke redovisats
såsom fattigvårdsunderstödda. För exempelvis Malmö voro motsvarande
procenttal för åren 1934 och 1928 resp. 58 och 54.

Med anledning av den kritik, som i flera yttranden riktats mot att de sakkunniga
vid sina beräkningar antagit, att pensionsförhöjningen skulle leda
till motsvarande minskning av utgående fattigvårdsunderstöd, må först framhållas,
att de sakkunniga själva starkt betona, att de framräknade siffrorna
beträffande fattigvårdskostnademas minskning vore att beteckna såsom en
konstruktion, vilken måhända på många håll icke skulle haft sin motsvarighet
i verkligheten. I likhet med de sakkunniga anser jag det dock rimligt
och riktigt, att bedömandet av spörsmålet med vilken andel kommunerna
böra bidraga till dyrortstilläggen sker från en utgångspunkt, som kan tillämpas
enhetligt för alla kommuner. Det kan ej vara lämpligt att i detta sammanhang
indraga så subjektiva bedömningsgrunder som det skulle utgöra,
om man försökte taga hänsyn till i vad mån de olika fattigvårdsstyrelserna
kunde beräknas komma att utnyttja möjligheten att minska fattigvårdsunderstöden.

Då i en del yttranden skatten t jämningssynpunkter åberopats till stöd såväl
för den ena som den andra uppfattningen i förevarande fråga, må även i
detta sammanhang erinras, att endast 143 kommuner beröras av förslaget
och att detsamma, såvitt av den verkställda utredningen kan bedömas, närmast
torde komma att verka i skatteutjämnande riktning. Vad särskilt beträffar
de kommuner i Norrland, som beröras av förslaget, må nämnas, att
detsamma för samtliga sådana kommuner med en kommunal utdebitering
år 1935 överstigande 10 kronor per skattekrona, med undantag för Gällivare
socken och Haparanda stad, beräknats leda till någon minskning av utdebiteringsbehovet.
För Gällivare har beräknats en ökad utdebitering av 3 öre
och för Haparanda av 6 öre per skattekrona.

Min granskning av den mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende
framkomna kritiken ger mig sålunda ej anledning att frångå de av dem förordade
grunderna för fastställandet av dyrortskommunernas skyldighet att
bidraga till kostnaderna för dyrortstilläggen. Ej heller har jag funnit skäl
till erinran mot att frågan löses på sådant sätt, att för olika kommungrupper
fastställas olika bidragskvoter avseende hela tilläggspensionen och så avpassade,
att det angivna syftet i huvudsak uppnås. Den av svenska landskommunernas
förbund förordade anordningen, att de ifrågavarande kommunerna
skulle åläggas att betala en åttondel av tilläggspension beräknad enligt
lagen örn folkpensionering i dess nuvarande lydelse samt hälften av dyrortsförhöjningen,
lia redan de sakkunniga haft under övervägande, men på
enligt min mening bärande skid avböjt.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Departementschefen. Det förslag till lagändringar jag går att framlägga
överensstämmer i nu förevarande avseende helt med propositionen nr 182
till 1936 års riksdag, varför jag här kan inskränka mig till att hänvisa till
mina nyss återgivna uttalanden i frågan.

Kommunala dyrortstillägg med statsbidrag.

De sakkunnigas förslag. I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall
måste uppkomma därigenom, att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper
komme att gränsa intill varandra, föreslogo de sakkunniga, såsom
förut nämnts, en anordning med kommunala dyrortstillägg, till vilka
^taitsbidrag skulle utgå. Genom anordningen öp*pnades möjlighet för
pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den kommun, som
tillhörde den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkallade erhålla
ett tillägg till pensionen. Enligt de sakkunniga borde detta tillägg lämpligen
fastställas till ett belopp lika med halva skillnaden mellan tilläggspensionens
maximibelopp i de båda ortsgrupperna, alltså till 50 kronor, örn gränsen ginge
mellan ortsgrupperna 1 och 2 eller 2 och 3, samt till 100 kronor, om
gränsen ginge mellan den lägsta och den högsta ortsgruppen. Även örn en
sådan anordning icke helt undanröjde förefintliga olägenheter, syntes dock
den berörda gränsfrågan genom densamma kunna regleras så tillfredsställande
som över huvud vore möjligt.

Det ansågs emellertid förenat med utomordentligt stora praktiska svårigheter
att låta det sålunda ifrågasatta tillägget till pensionen ingå i densamma
såsom en integrerande del, varför de sakkunniga föreslogo, att det skulle
ankomma på vederbörande kommun såväl att slutgiltigt bevilja som att utbetala
tilläggen i fråga. För rätt till dylikt tillägg borde gälla, på samma
sätt som för rätt till tilläggspension beräknad efter de för högre ortsgrupp
givna reglerna, att vederbörande under minst två år varit och fortfarande
vore mantalsskriven såsom tillhörande det gränsområde inom kommunen,
som medgivandet avsåge. Tillägget borde vidare självfallet indragas, därest
vederbörande avflyttade från sådan kommundel, och skyldighet att anmäla
dylik flyttning borde sålunda stadgas. I övrigt borde för rätt till den föreslagna
pensionsförhöjningen icke gälla annat villkor än att vederbörande
tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering. Från kommunens
sida skulle icke få uppställas särskilda villkor, såsom beträffande hemortsrätt,
behov av fattigvård eller dylikt. Prövningen av frågan, örn i det
särskilda fallet pensionsförhöjning skulle utgå, komme sålunda huvudsakligen
att bero av ett konstaterande, huruvida pensionstagaren i två år varit
mantalsskriven inom det ifrågavarande området eller icke. Denna prövning
borde enligt de sakkunnigas mening kunna anförtros åt vederbörande pensionsnämnd,
som därefter meddelade underrättelse om sitt beslut till pensionstagaren
och den myndighet inom kommunen, som hade att verkställa
utbetalningen.

Något avgörande beträffande de fall, då den nämnda anordningen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

37

komma till användning, skulle enligt förslaget icke träffas i samband med
fastställandet av ortsgrupperingen. Initiativet skulle helt tillkomma vederbörande
kommun genom att denna finge till Kungl. Majit ingå med framställning,
att lagbestämmelserna skulle göras tillämpligå beträffande viss
särskilt angiven del av kommunen. Den prövning av sådan framställning,
som därefter skulle ankomma på Kungl. Majit, borde enligt de sakkunnigas
mening icke vara av enbart formell natur utan även innnebära ett sakligt
övervägande av spörsmålet, huruvida sådana omständigheter kunde anses
föreligga, att den ifrågasatta pensionsförhöjningen framstode såsom skälig.

I nära anslutning till den princip, som legat till grund för de sakkunnigas
förslag beträffande fördelningen mellan stat och kommun av kostnaden för
de föreslagna dyrortstilläggen, skulle kostnaden för här ifrågavarande pensionsförhöjningar
delas lika mellan staten och kommunerna, vilka skulle
äga att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.
Ansökning från kommun örn utfående av dylik ersättning borde vara
åtföljd av sådana handlingar och verifikationer, att det bleve möjligt för
statens organ att i samband med granskning av ansökningen kontrollera,
att utbetalningarna verkställts i överensstämmelse med givna föreskrifter.

Yttranden. De sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende mötte vid
remissbehandlingen endast ringa motstånd. Statskontoret fann det visserligen
önskvärt, att åtgärder kunde vidtagas för mildrande i fall som här avsåges
av övergången mellan de olika ortsgrupperna, men kände sig dock
icke övertygat örn lämpligheten av den föreslagna anordningen. Statens inspektör
för fattigvård och barnavård ansåg de föreslagna bestämmelserna
alltför omständliga och dyrbara i administrationshänseende. Svenska stadsförbundets
styrelse motsatte sig bestämt den föreslagna anordningen under
förmenande, att det borde ankomma på statsmakterna att helt påtaga sig
kostnaderna för åtgärder, som kunde visa sig påkallade för att komplettera
dyrortsgraderingen av folkpensionerna. Från ett par kommuners sida framhölls
slutligen, att det syntes mera förenligt med lagens anda och mening, örn
de ifrågasatta tilläggen finge utbekommas tillsammans med pensionsbeloppet
i övrigt och icke genom något kommunens penningförvaltande organ.

1936 års proposition. I proposition nr 182 till 1936 års riksdag upptogs de
sakunnigas förslag rörande kommunala dyrortstillägg allenast med den jämkning
att —- på sätt skett i fråga örn rätt till tilläggspension efter flyttning till
ort inom högre ortsgrupp — för rätt till nu ifrågavarande förhöjning skulle
krävas, att vederbörande under minst tre år varit bosatt inom gränsområdet.
Tanken att staten skulle helt övertaga kostnaderna för anordningen avvisades
under hänvisning till att staten då skulle komma att bestrida kostnaden för
pensionen i större utsträckning i sådana fall än i andra samt till att förslaget,
att kommunerna skulle äga uppbära statsbidrag med hälften av vad som utgivits
för ifrågavarande ändamål, i sak innebure samma regel som skulle tilllämpas
beträffande de eljest utgående dyrortstilläggen. Några mera betydande
administrativa svårigheter ansågs anordningen icke komma att med -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

föra, vilket däremot förutsattes bliva fallet, därest de nämnda tilläggen
skulle utbetalas tillsammans med pensionen i övrigt.

Departementschefen. Jag hyser alltjämt den uppfattningen, att en anordning
på föreslaget sätt med kommunala dyrortstillägg med statsbidrag är väl
ägnad att mildra de olägenheter, som i en del fall torde vara ofrånkomliga
vid en för dyrortsgradering av folkpensionerna företagen uppdelning av rikets
kommuner på allenast tre ortsgrupper. De bestämmelser i här förevarande
avseende, som innefattades i propositionen nr 182 till 1936 års riksdag,
hava därför oförändrade upptagits i det lagförslag, jag nu går att framlägga.

Kostnader för förslagets genomförande.

Departementschefen. Kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen beräknades
av de sakkunniga komma att uppgå till 21 miljoner kronor åren 1937
och 1940, 25 miljoner kronor år 1950 och 29 miljoner kronor år 1960. Hur
dessa kostnader med tillämpning av de föreslagna reglerna i fråga örn skyldigheten
för kommuner och landsting att bidraga till kostnaden för tilläggspensioner
fördela sig på staten, landstingen och kommunerna framgår av följande
sammanställning.

För åren 1937, 1940, 1950 och 1960 beräknad kostnad för dyrortstillägg enligt det föreliggande
förslaget nied fördelning på staten, landstingen och kommunerna.

Miljoner kronor.

1937

1940

1950

1960

Staten ................................

10.2

10.8

14.8

17.7

Landsting..............................

0.4

0.2

—

—

Kommuner tillhörande ortsgrupp 2 ----

3.9

3.8

4.0

4.3

> > > 3____

6.5

6.2

6.2

7.0

Summa

21.0

21.0

25.0

29.0

På staten skulle sålunda enligt dessa beräkningar, mot vilka jag icke funnit
anledning till erinran, under de första åren efter reformens genomförande
komma att belöpa en kostnad av i runt tal 10 miljoner kronor. Då jag utgår
ifrån, att dyrortsgraderingen av folkpensionerna skall bringas till genomförande
från och med år 1938, behöver å riksstaten för budgetåret 1937/1938
anvisas anslag för täckande av medelsbehovet för ett halvt år, d. v. s.
5,000,000 kronor. Förslag om framställning till riksdagen örn anvisande av
medel för ifrågavarande ändamål torde jag emellertid få avgiva i annat sammanhang.

Den förnyade granskning jag sålunda ägnat det här till behandling föreliggande
spörsmålet om införande av dyrortsgraderade folkpensioner har,
såsom av det anförda framgår, föranlett mig att förorda sådan jämkning i
det genom proposition nr 182 för 1936 års riksdag framlagda lagförslaget att

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

39

dels lagändringarna skola träda i kraft den 1 januari 1938 och dels ortsgrupperingen
första gången den verkställes skall gälla endast för en treårsperiod.

I samband härmed torde emellertid uttryckligt stadgande böra meddelas därom,
att indelningen i ortsgrupper må verkställas redan före angivna dag. Beträffande
sättet för genomförande av dyrortsförhöjningarna upptogs i 42 §
av det för 1936 års riksdag framlagda förslaget en särbestämmelse, avseende
vid folkpensioneringslagens ikraftträdande utgående pensioner. Ett fasthållande
vid det med nämnda särbestämmelse åsyftade förfarandet skulle,
med hänsyn därtill att berörda lag vid dyrortsgraderingens ikraftträdande
bomme alt hava varit i tillämpning under ett år, föranleda införandet av motsvarande
bestämmelse såsom ett övergångsstadgande till de nu förordade lagändringarna.
Vid det förnyade övervägande, som med anledning härav
ägnats frågan om behovet av ett särförfarande för dyrortsförhöjningarna av
redan utgående pensioner, har jag emellertid kommit till den ändrade uppfattningen,
att ett dylikt förfarande utan alltför stor olägenhet kan undvaras.
På grund härav ifrågasätter jag nu i förevarande avseende den avvikelsen
från det tidigare förslaget, att ändringarna i 42 § helt utgå. Detta innebär,
att de, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande åtnjuta tilläggspensioner
och enligt nämnda bestämmelser äro berättigade att få dessa pensioner
höjda, hava att därom göra ansökning i den ordning, som eljest gäller
beträffande ansökan om ökning av pension. Härvid bör dock ett med hänsyn
till ändamålet förenklat ansökningsformulär kunna användas, varå jämväl
plats beredes för pensionsnämndens beslut. Hinder synes ej böra möta,
att dylik ansökning ingives redan före den 1 januari 1938. På pensionsnämnden
ankommer det emellertid att kontrollera uppgifterna örn mantalsskrivningsorten
för nämnda år. Erinras må i detta sammanhang, att den
i 6 § 2 mom. meddelade bestämmelsen, att pensionsberättigad, som flyttar
till ort i dyrare ortsgrupp, skall hava tillhört sådan ortsgrupp tre år för att
komma i åtnjutande av tilläggspension enligt de för denna gällande reglerna,
givetvis icke har avseende å flyttning, som skett före den 1 januari 1938.

Ett i överensstämmelse med det nu anförda inom socialdepartementet upprättat
förslag till lag i ämnet torde få såsom bilaga l1 fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det sålunda
föreliggande förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och
50 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 535) om folkpensionering — i vad förslaget
skiljer sig från det vid Kungl. Maj:ts proposition den 10 mars 1936, nr 182,
fogade lagförslaget — måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sven Forssberg.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

40

Kungl. Mai:ts proposition nr 15.

Bilaga 2.

De sakkunnigas förslag rörande kommunernas placering i

ort sgrupp er.

Med utgångspunkt från de olika kommunernas efter vissa principer framråknade
dyrhetsindex och en allmän skälighetsprövning ha de sakkunniga
utvalt samtliga de kommuner, vilka enligt deras mening över huvud kunde
komma under övervägande till placering i högre ortsgrupp än den lägsta.
Samtliga dessa kommuner med undantag för Bodens stad, från vilken infordrat
material ej inkommit, ha därefter underkastats vissa undersökningar och
beräkningar. Frågan örn orternas placering i de olika grupperna har därefter
upptagits till förnyad prövning, varvid skälig hänsyn tagits jämväl till
den beräknade effektiviteten av den nya lagen om folkpensionering samt till
vad som framkommit rörande det föreliggande förslagets betydelse ur ekonomisk
synpunkt för vederbörande kommuner. Därvid lia de sakkunniga
funnit anledning vidtaga vissa jämkningar i den preliminära grupperingsplanen.

De sakkunnigas slutliga förslag rörande ortsgrupperingen innebär, att i
ortsgrupp 3 skulle komma att placeras Stockholm och Göteborg, 9 andra
städer, 2 köpingar och 3 landskommuner. Såväl köpingarna som landskommunerna
tillhöra Stockholms förorter. 2 landskommuner, nämligen Gällivare
och Jukkasjärvi socknar, föreslås uppdelade på ortsgrupperna 2 och 3.
Till grupp 2 hava slutligen hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg
och Gävle samt vidare 68 städer, 13 köpingar och 40 landskommuner.
Hela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre ortsgrupp
än den lägsta, uppgår alltså till 143.

Här nedan följer en redogörelse länsvis för de kommuner, som enligt de
sakkunnigas mening böra placeras i ortsgrupperna 2 och 3 med klarläggande
samtidigt, där så funnits erforderligt, av dessa kommuners gränsförhållanden
till andra kommuner inom samma eller annan ortsgrupp. I detta sammanhang
anföras även de skäl, som föranlett de sakkunniga att beträffande 18
av de vid den första granskningen medtagna kommunerna avstå från att
föreslå placering i ortsgrupp 2. I redogörelsen markeras kommuner i ortsgrupp
2 eller 3 genom kursivering, varjämte gruppsiffran angives inom parentes.

Stockholms stad och län.

Stockholms stad (3) omgives av följande orter:

På norra sidan från väster gränsar av mälarkommunerna Lovö socken (1)
vid Drottningholm, Kärsö och innanför Kungshatt tvärsöver vattnet till
Stockholm.

På norra mälarsidan följa Hässelby villastads köping (2) och Spånga socken
(2). Innanför dessa ligga Solna socken (3) och Sundbybergs stad (3)
samt utanför dem fram till Edsviken Sollentuna socken (2) och ytterst, med
gräns till Hässelby, Spånga och Sollentuna, Järfälla socken (2). Norr om
dessa kommuner ligga Eds och Fresta socknar (1).

Kungl. Majds proposition nr 15.

41

Mellan Edsviken och Stora Värtan gränsar till Stockholm Stocksunds köping
(3), varefter följa Danderyds socken (3) och Djursholms stad (3). Ända
från Edsviken till norra Värtan (Hägernäs m. m.) bildar sedermera Täby socken
(2) gräns, och mot Täby i sin tur gränsa Fresta, Vallentuna, Angarns och
Österåkers socknar (l). öster om Stora Värtan ligger östra Ryds socken
(l) fram till Askrikefjärden i söder. Söderut, tvärsöver Lilla Värtan och
Stora Värtan samt Askrikefjärden, bildande Stockholms gräns i nordost, ligger
Lidingö stad (3), som alltså i nordost och öster över fjärdarna har områden
i grupp 1 (Östra Ryd) och på något avstånd i öster Vaxholms stad (2).
Vaxholm gränsar österut till Värmdö socken (l).

På södra sidan från öster räknat begränsas Stockholm närmast utefter
stora segelleden mellan Danviken och Skurusundet av Nacka socken (3), varefter
fram till Värmdö sockens gräns följa Bo (2) och Gustavsbergs (2) socknar
samt sydost örn Nacka, söder örn Ro och väster örn Baggensfjärden Saltsjöbadens
köping (3). På andra sidan södra Baggensfjärden och med gräns
bortom Gustavsberg till Värmdö ligger Ingarö socken (l).

På Södertörns fastland möter söder om Saltsjöbaden Tyresö socken (l),
som innanför Nackas sydligaste del på en sträcka i närheten av Kumla samhälle
vid sjön Drevviken även gränsar till Stockholms sydligaste utlöpare.
Beträffande Tyresö socken hade från början med hänsyn till dess dyrhetsindex
ifrågasatts placering i ortsgrupp 2. Den sedermera verkställda undersökningen
visade, att av samtliga personer med pensionstillägg eller understöd
15 samtidigt uppburo fattigvårdsunderstöd. Endast i 2 fall utgick
emellertid hemunderstöd och i intetdera fallet med högre belopp äri att pension
enligt nya lagen kunnat avhjälpa fattigvårdsbehovet. Vid sådant förhållande
har kommunen ansetts böra hänföras till ortsgrupp 1.

Från Tyresö ända till Mälarens sydsida bildar Huddinge socken (2) gräns
mot Stockholm. Efter Huddinge följa västerut Botkyrka (2), Salems (2) och
Östertälje (2) socknar samt Södertälje stad (2). Söder och sydväst om dem
ligga socknarna Österhaninge, Västerhaninge, Grödinge, Tveta och Västertälje,
samtliga i ortsgrupp 1. Norr om den sydligaste farleden i Mälaren
möta Ekerö och Lovö socknar (1).

Utan angränsande dyrorter ligga inom Stockholms län Sigtuna stad (2),
Norrtälje stad (2) och Nynäshamns köping (2).

Beträffande kommunerna i Stockholms län hade även ifrågasatts att i ortsgrupp
2 placera Österåkers socken, men med hänsyn till såväl kommunens
belägenhet i förhållande till andra kommuner som till den beräknade effektiviteten
av den nya lagen lia de sakkunniga stannat för att förorda dess hänförande
till den lägsta ortsgruppen.

Uppsala lön.

Till Uppsala stad (2) gränsar på flera sidor, omgivande den och till större
delen stadslikt bebyggd, Bondkyrka socken (2). Enköpings stad (2) saknar
angränsande dyrort.

Södermanlands lön.

Till Nyköpings stad (2) gränsar S:t Nikolai socken (2), av vilken övervägande
delen utgöres av Oxelösunds municipalsamhälle och angränsande bebyggelse.

Till Eskilstuna stad (2) gränsa både Torshälla stad (1) och Torshälla
landskommun (1), vilka från början ifrågasatts till placering i ortsgrupp 2.

Ifråga örn dessa kommuner har emellertid den för nya lagen beräknade
effektivitetssiffran icke givit stöd för en dylik placering, varjämte införande

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

av dyrortstillägg enligt de föreslagna grunderna i båda fallen beräknats medföra
en ökad kostnad motsvarande något över 20 öre per skattekrona.

Katrineholms stad (2) och Strängnäs stad (2) gränsa uteslutande till orter
i grupp 1.

Östergötlands län.

Linköpings stad (2) har ingen angränsande kommun i högre ortsgrupp än
den lägsta. Till Norrköpings stad (2) gränsar Borgs socken (2), av vilken
bland annat Borgs municipalsamhälle är nära sammanbyggt med staden.

Söderköpings stad (1) hade från början ifrågasatts till placering i grupp 2.
Sedan det visat sig, att pensioner enligt den nya lagen utan dyrortstillägg
torde vara tillräckliga för att i avsevärd utsträckning avhjälpa fattigvårdsbehovet
för de hemunderstödda pensionstagarna och dyrortstilläggen kunde
för staden beräknas medföra en ökad kostnad, motsvarande ungefär 35 öre
per skattekrona, ha de sakkunniga funnit stadens hänförande till den lägsta
ortsgruppen försvarligt.

Med hänsyn till dyrhetsindex hade även ifrågasatts att i ortsgrupp 2 placera
Motala stad (1). De lokala förhållandena synas emellertid vara sådana,
att staden och den kringliggande Motala landskommun (l) icke lämpligen
bör hänföras till olika ortsgrupper vid en gruppering, där en utbrytning av
kommunens mest stadslikt bebyggda delar till högre ortsgrupp ansetts utesluten.
För landskommunen ligger emellertid index väsentligt under den
för placering i högre ortsgrupp såsom skälig ansedda gränsen. Härtill kommer,
att effektivitetssiffran för såväl landskommunen som staden befunnits i
stort sett tillfredsställande även utan dyrortstillägg, varför båda kommunerna
placerats i ortsgrupp 1.

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands
län.

Inom dessa län har anledning befunnits föreligga att till ortsgrupp 2 hänföra
endast följande orter, nämligen städerna

Jönköping (2) och Nässjö (2);

Växjö (2);

Kalmar (2), Oskarshamn (2) och Västervik (2);

Visby (2);

Karlskrona (2) och Karlshamn (2);

Kristianstad (2) och Ängelholm (2);

Malmö (2), Lund (2), Landskrona (2), Hälsingborg (2), Trälleberg (2) och
Ystad (2); samt

Halmstad (2), Falkenberg (2), Varberg (2) och Kungsbacka (2).

Inom Malmöhus län hade till placering i ortsgrupp 2 ifrågasatts Höganäs
socken (1) och Eslövs stad (l). Med hänsyn såväl till dessa kommuners dyrhetsindex
som till de resultat, som framkommit vid den beträffande dem
verkställda undersökningen, har vid den slutliga prövningen högre ortsgrupp
än den lägsta icke ansetts böra föreslås.

Göteborgs och Bohus län.

Göteborgs stad (3) omgives av följande orter, nämligen

på fastlandssidan från väster: Västra Frölunda socken (2) med Älvsborgs
municipalsamhälle, Askims socken (2), Mölndals stad (2), Råda socken (2),
Partille socken (2) och Angereds socken (2), den sistnämnda i Älvsborgs län.
Utanför denna obrutna ring av kommuner ligga ökommunen Styrsö, Släps
socken i Hallands län, Kållereds socken, Lindome socken i Hallands län och

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

43

Landvetters socken, samtliga i grupp 1, Lerums socken (2) i Älvsborgs län
samt Bergums socken i grupp 1, likaledes i Älvsborgs län;

på Hisingssidan från öster: Backa socken (2), Tuve socken (2) samt längst

1 väster Björlanda socken (1) och Torslanda socken (1), vilka gränsa till de
föga stadslikt bebyggda delarna av Lundby för relativt kort tid sedan inkorporerade
församling. Utanför Torslanda ligger ökommunen Öckerö (1). De
nordligaste delarna av Hisingen, Säve socken och Rödbo socken, tillhöra likaledes
grupp 1.

I Bohuslän ha till högre ortsgrupp än den lägsta hänförts städerna Kungälv
(2), Marstrand (2), Uddevalla (2), Lysekil (2) och Strömstad (2), samtliga
utan grannorter i högre grupp än 1.

Ur indexmässig synpunkt hade de ovan nämnda ökommunema Styrsö och
Öckerö kunnat ifrågakomma att placeras i ortsgrupp 2. Den verkställda
undersökningen har emellertid icke givit stöd för en dylik placering. På
grund av fattigvårdens ringa omfattning, då fråga gäller pensionstagarna —
exempelvis voro av samtliga 108 pensionstagare i Styrsö socken endast 7
fattigvårdsunderstödda, därav 3 med hemunderstöd — skulle vidare dyrortstilläggen
medföra ganska avsevärd kostnadsökning för kommunerna, vilken
ökning för Styrsö socken beräknats motsvara nära 45 öre och för Öckerö
socken 1.18 kronor per skattekrona. De sakkunniga hava av dessa skäl icke
ansett sig kunna för dessa kommuner förorda högre ortsgrupp än den lägsta.

Älvsborgs län.

Utom de ovan nämnda socknarna Lerum (2) och Angered (2) ha till ortsgrupp
2 hänförts städerna Vänersborg (2), Trollhättan (2) Alingsås (2),
Åmål (2), Borås (2) och Ulricehamn (2).

Beträffande Vassända-Naglums och Västra Tunhems socknar har även
övervägts placering i nämnda ortsgrupp, men av skäl som förut i liknande
fall anförts (jämförelsevis låg dyrhetsindex, relativt hög effektivitetssiffra för
den nya lagen samt ökad kostnad för kommunerna genom dyrortstilläggs införande)
har sådan placering vid den slutliga prövningen ansetts icke böra
ifrågakomma.

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Inom dessa län har anledning endast befunnits föreligga att till ortsgrupp

2 hänföra följande kommuner, nämligen

städerna Mariestad (2), Skara (2), Lidköping (2), Skövde (2) och Falköping
(2);

städerna Karlstad (2), Kristinehamn (2), Filipstad (2) och Arvika (2);

staden örebro (2) med de angränsande, till övervägande del stadslikt bebyggda
socknarna Almby (2) och Längbro (2), Hallsbergs köping (2) samt
Karlskoga socken (2);

städerna Västerås (2), Sala (2), Köping (2) och Arboga (2);

städerna Falun (2), Säter (2), Hedemora (2), Avesta (2) och Ludvika (2),
köpingarna Borlänge (2), Krylbo (2) och Morastrand (2) samt Domnarvets
socken (2);

städerna Gävle (2), Söderhamn (2) och Hudiksvall (2), köpingarna Sandviken
(2), Storvik (2), Bollnäs (2), Björkhamre (2) och Ljusdal (2) samt Söderala
socken (2).

Beträffande Skaraborgs län kunde till placering i ortsgrupp 2 ifrågasättas
jämväl Karlsborgs socken men efter skälighetsprövning ur olika synpunkter
bär grupp 1 ansetts vara mera rättvisande.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Västernorrlands län.

Till högsta ortsgruppen hava förts städerna Sundsvall (3) och Sollefteå (3).

Till mellangruppen hava hänförts:

av grannorterna omkring Sundsvall industrisocknarna Timrå (2), Skön
(2), Alnö (2) och Njurunda (2), vilka bilda ett sammanhängande bälte omkring
staden i norr, öster och söder. Bortom dessa kommuner, men först
på ett par mils avstånd, följa socknar i grupp 1. Åt väster däremot tillhöra
samtliga socknar sistnämnda grupp och av dem gränsar Selånger (1) och
Tuna (1) på kortare sträckor omedelbart till Sundsvall;

av grannorterna till Sollefteå stad Sollefteå landskommun (2), som åtminstone
i huvudsak i de flesta riktningar avgränsar staden från den övriga
bygden;

städerna Härnösand (2) och Örnsköldsvik (2), vilkas samtliga grannkommuner
tillhöra grupp 1; samt

socknarna Gudmundrå (2) och Ytterlännäs (2), vilka bilda ett sammanhängande
område i centrum av Ådalens industridistrikt, runt omkring gränsande
till kommuner i grupp 1.

Jämtlands län.

Till grupp 3 har hänförts staden Östersund (3). Dess område begränsas
av Frösö socken (2) dels vid ön med samma namn och dels på en fastlandssträcka
i nordost. Rakt i norr möter en kort men bebyggd sträcka tillhörande
Ås socken (1), i öster, som det vill synas, obebyggda utkanter av
Kyrkås socken (1) och Brunflo socken (1) samt dessutom vid Storsjön en
smal strandbygd av den senare. Västerut ligger utom vid Frösön en bred
fjärd av Storsjön.

Till mellangruppen hava utom Frösön förts Rödöns socken (2) med industrib^gd
vid nordvästra delen av Storsjön ävensom Undersåkers socken (2)
och Åre socken (2), vilka sistnämnda kommuner omfatta vida områden omkring
översta delen av tvärbanan till Norge och längst i öster industribygd
med Järpens municipalsamhälle.

Vid den första granskningen har ytterligare för placering i ortsgrupp 2
övervägts Svegs socken (1). Med hänsyn dels till dess dyrhetsindex, dels
till att införandet av dyrortstillägg beräknats medföra ökad kostnad för kommunen,
vars kommunala utdebitering år 1935 uppgår till 13.87 kronor per
skattekrona, dels ock slutligen till att kommunen gränsar till delar av Kopparbergs
län tillhörande grupp 1 med i stort sett likartade förhållanden, hava
de sakkunniga funnit ifrågavarande kommun icke skäligen böra hänföras
till annan ortsgrupp än den lägsta.

Västerbottens län.

Till högsta ortsgruppen har hänförts endast Umeå stad (3).

Beträffande Umeå landskommun, som omger staden, har övervägts, huruvida
icke någon del av densamma utmed älvstränderna närmast nordväst
örn staden med Tegs municipalsamhälle borde avskiljas från den övriga
socknen och placeras i ortsgrupp 2. Socknen i övrigt synes utan tvekan
böra tillhöra grupp 1. De betydande praktiska svårigheter, som skulle möta
vid en dylik anordning, ha nödgat de sakkunniga att avstå från att förorda
en uppdelning av ifrågavarande kommun. Olägenheter, som av denna
ståndpunkt otvivelaktigt kunna föranledas, ha de sakkunniga emellertid
ansett kunna i väsentlig mån undanröjas genom tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna i 6 § 3 mom. av lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

45

Utanför Umeå stad vid Umeälvens mynning ligger Holmsunds socken (2)
med så gott som uteslutande industribygd; socknen har i sin helhet hänförts
till mellangruppen. I samma grupp lia vidare placerats Skellefteå stad (2)
och kringliggande Skellefteå landskommun (2) samt Vännäs köping (2) och
Lycksele köping (2).

Norrbottens län,

I den högsta ortsgruppen ha placerats Luleå stad (3) och Bodens stad (3).
Beträffande Boden har av förut nämnd anledning någon specialundersökning
icke kunnat verkställas, men med hänsyn till dess dyrhetsindex samt
till de upplysningar i övrigt som framkommit har staden funnits böra hänföras
till ortsgrupp 3. I fråga örn såväl Luleå som Boden kommer ortsgrupp
3 att direkt gränsa till ortsgrupp 1, dit Nederluleå och Överluleå socknar
förlagts utan att det befunnits praktiskt möjligt varken att med hänsyn
till konsekvenserna föra dem i deras helhet till högre ortsgrupp eller att utbryta
de till städerna närmast gränsande omgivningarna. Beträffande Luleå
synas olägenheterna härav dock mindre kännbara med hänsyn till att staden
inkorporerat huvuddelen av de tättbebyggda omgivningarna. I fråga om
Boden åter är olägenheten mera iögonenfallande, eftersom stadens omgivningar
utgöras av socknens tätast befolkade bygd och naturliga gränser saknas.
Enligt de sakkunnigas mening böra även i dessa fall de nyss omnämnda
särskilda bestämmelserna komma till tillämpning.

Till mellangruppen hava hänförts Piteå stad (2), Haparanda stad (2) och
Jokkmokks socken (2) samt vissa delar av Gällivare socken (2 och 3) och
Jukkasjärvi socken (2 och 3). De två sistnämnda kommunerna hava uppdelats
på ortsgrupperna 2 och 3 på sådant sätt, att till den högsta ortsgruppen
hänförts de tättbefolkade bygderna vid malmfälten med municipalsamhällena
Gällivare kyrkostad, Malmberget och Kiruna och till mellangruppen
övriga delar av kommunerna. De administrativa svårigheter, som härav
uppkomma, hava icke kunnat avhålla de sakkunniga från att föreslå en
dylik obestridligen rättvis uppdelning av dessa kommuner.

Beträffande lappmarkssocknarna Arvidsjaur, Arjeplog och Karesuando
hade från början övervägts placering i ortsgrupp 2. Den senare verkställda
undersökningen har emellertid ådagalagt, att dyrortstillägg här icke kunna
anses vara strängt av behovet påkallade. Exempelvis utgick i Karesuando
år 1934 icke i något fall fattigvård i form av hemunderstöd till pensionstagare
med högre belopp än att hjälpbehovet kunnat bortfalla, örn pension
utgått enligt lagen om folkpensionering. Samtliga de nämnda kommunerna
skulle därjämte genom dyrortstilläggen förorsakas betydande utgiftsökning,
för Karesuando beräknad till icke mindre än 3.76 kronor per skattekrona.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 december
1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 11 december 1936, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och AO §§ lagen den 28 juni 1935
(nr A3A) om folkpensionering, i vad förslaget skilde sig från det vid Kungl.
Maj :ts proposition den 10 mars 1936, nr 182, fogade lagförslaget.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
förste revisorn Teodor Askelöf.

Lagrådet lämnade förslaget, i vad det utgjorde föremål för granskning,
utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

47

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 december
1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets
den 21 december 1936 avgivna utlåtande över det den 11 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6, 7,
8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet i vad förslaget
utgjort föremål för dess granskning lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Wirseen.