Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

1

Nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till kvalitetsfrämjande
åtgärder på skogsvårdens område; given
Stockholms slott den 26 februari 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:

I årets statsverksproposition, punkten 176, har Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen
förelagd, till Kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens område för budBihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 149. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

getåret 1937/1938 beräkna ett reservationsanslag av 30,000 kronor. Jag torde
nu få ånyo anmäla detta ärende.

I anledning av en vid 1936 års riksdag väckt motion (II: 158) anhöll riksdagen
(skr. nr 230), under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande nr 61,
att Kungl. Majit ville låta utreda frågan örn vidtagande och understödjande
av kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens område. Genom beslut den
29 maj 1936 anbefallde Kungl. Majit centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund att verkställa den av riksdagen sålunda begärda utredningen samt
att därmed jämte förslag i ämnet inkomma till Kungl. Majit.

Till fullgörande av sitt uppdrag har centralrådet, efter verkställd utredning,
i skrivelse den 11 december 1936 framlagt av utredningen föranledda
förslag. Vid skrivelsen hava fogats dels en inom centralrådet upprättad promemoria
angående av skogsvårdsstyrelserna avgivna yttranden rörande nu
förevarande spörsmål, dels en redogörelse för serieprovning av redskap för
kvistning av levande träd, vilken redogörelse avgivits av en utav centralrådet
tillsatt nämnd, dels ock en sammanställning över skogsvårdsstyrelsernas yttranden
i fråga örn effektivare kontroll över insamling av tallkott.

Över centralrådets skrivelse hava, efter remisser, yttranden avgivits av domänstyrelsen,
styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt,
1936 års skogsutredning, skogsägareföreningarnas riksförbund, Sveriges
skogsägareförbund samt svenska trävaruexportföreningen.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har till en början i sin
omförmälda skrivelse till behandling upptagit de närmast till hands liggande
åtgärder, som kunde ifrågakomma för att förbättra kvalitén hos
redan förefintliga skogsbestånd.

Sålunda har centralrådet framhållit, att enligt centralrådets uppfattning
— vilken även omfattades av skogsvårdsstyrelserna — de bestånds vårdande
huggningarna vore ett av de viktigaste medlen, som stöde
till förfogande för främjande av virkets kvalitédaning. I allmänhet gällde
detta, anför centralrådet, hela den serie av huggningar, som under ett bestånds
livstid borde komma till utförande i detsamma, även om de första
röjningarna och gallringarna därvid kunde anses vara av grundläggande betydelse.
Centralrådet har i detta sammanhang gjort gällande, att, så länge
skogsupplysningen ännu icke lett därhän, att skogsägarna i gemen kunde
anses äga sådana kunskaper, att de själva vore i stånd att under skilda förhållanden
bedöma, hur en rationell och kvalitéfrämjande beståndsbehandling
skulle utföras, det torde få anses vara av allmänt intresse, att för detta ändamål
sakkunnig hjälp i största möjliga utsträckning kunde ställas till skogsägarnas
förfogande. I vad gällde enskildas skogar innebure detta i främsta
rummet anlitande av eller medverkan från skogsvårdsstyrelsernas sida. Beträffande
antalet av skogsvårdsstyrelsernas förrättningar i fråga örn anvisning
för beståndsvård och annan avverkning har centralrådet uppgivit, att
antalet dylika förrättningar från år 1931 till år 1934 ökat från 26,846 till
51,399 samt att motsvarande siffra för år 1935 vore 49,550.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149-

3

För att skogsvårdsstyrelserna skulle bliva i stånd att bättre och mera effektivt
än vad hittills varit fallet bistå skogsägarna vid skogens skötsel har
centralrådet funnit det vara av vikt, att de utrustades med sådana ekonomiska
resurser, att de kunde på villkor, som även vore överkomliga för de mindre
skogsägarna, lämna biträde för utsyning. I samband med anslagsäskandena
för budgetåret 1937/1938 hade centralrådet därför framhållit, att den ökning
av skogsvårdsavgifterna, som kunde emotses för år 1937, icke vöre tillfyllest
för att de skogsvårdande uppgifter, som tillkomme skogsvårdsstyrelserna,
skulle bliva på ett i allo tillfredsställande sätt tillgodosedda, utan att härför
krävdes även en ökning av anslaget till skogsvårdens befrämjande. Om en
dylik ökning beviljades, torde med avseende å år 1937 några hinder ej
behöva möta för ett i nöjaktig grad intensifierat arbete från skogsvårdsstyrelsernas
sida till skogsvårdens befrämjande. Under sådana förhållanden
och med hänsyn till att skogsvårdsstyrelsernas utsyningsarbete med fog kunde
betraktas som en av de viktigaste grenarna av den ordinarie verksamheten,
har det synts centralrådet, att ett för detta ändamål särskilt inrättat anslag
icke vore av behovet påkallat. Centralrådet har alltså icke funnit anledning
föreligga, att för denna för främjande av virkets kvalité grundläggande verksamhet
föreslå särskilda statsåtgärders vidtagande.

Till övervägande har centralrådet härefter upptagit spörsmålet om en
annan åtgärd av beskaffenhet att kunna inverka förädlande på skogens kvalité,
nämligen stamkvistning. Härom yttrar centralrådet bland annat: Våra

yngre bestånd särskilt av tall vore i stor utsträckning av den beskaffenhet
med avseende på grenbildning eller kvistighet, att endast genom direkt
avlägsnande av kvistarna nödig kvalitéförbättring kunde åstadkommas.
Av denna anledning hade man under senare år börjat i viss utsträckning
intressera sig för möjligheterna att genom stamkvistning förbättra virkeskvalitén.
På åtskilliga håll i landet hade sålunda kvistningar kommit till
utförande, varvid man betjänat sig av olika slag av redskap.

Med hänsyn till den oklarhet, som i skilda hänseenden måste anses vidlåda
kvistningen som skogsvårdande åtgärd, hade centralrådet föranstaltat
om viss undersökning av denna fråga. Genom bidrag från skogsvårdsstyrelserna,
domänstyrelsen, svenska trävaruexportföreningen och Sveriges skogsägareförbund
hade för ändamålet hopbragts ett belopp av 7,900 kronor,
vilken summa genom bidrag jämväl från centralrådet kunnat höjas till 9,000
kronor. För utrönande av de olika kvistningsredskapens lämplighet för
sitt ändamål hade anordnats serieprovningar å Bjurfors kronopark samt andra
närbelägna skogar i Västmanlands län. Undersökningen hade i första hand
inriktats på ett studium av äldre kvistningar i tallskog för vinnande av klarhet
rörande övervallningens förlopp under olika förhållanden. För jämförelse
och till grund för bedömande av kvistningens ekonomi skulle därvid
jämväl verkställas undersökningar rörande den naturliga kvistrensningen
och -övervallningen. Undersökningen av kvistade bestånd hade koncentrerats
till mellersta Sverige, medan undersökningen av den naturliga kvistrensningen
hos tallen dels utförts å skog i denna del av landet, dels ock å
träd, vuxna i sydligaste och nordligaste delarna av landet. Den första redskapsprovning
avseende delen av undersökningen vöre nu slutförd, och en

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lid -

redogörelse för resultatet av densamma hade avgivits. Undersökningen i
övrigt, på sätt den med hänsyn till storleken av för ändamålet tillgängliga
medel planerats, beräknades vara slutförd våren 1937.

Centralrådet har förklarat sig i likhet med flertalet skogsvårdsstyrelser
hysa den åsikten, att det icke borde komma i fråga att med särskilda för
ändamålet anvisade statsmedel understödja stamkvistningen, förrän av verkställda
undersökningar tydligt framgått, huruvida och under vilka förhållanden
stamkvistningen vore en ändamålsenlig skogsvårdsåtgärd. Centralrådet
har sålunda ansett, att med äskande av medel för dylikt ändamål tillsvidare
borde anstå. I den mån den nu pågående undersökningen gåve vid
handen, att torrkvistning av tall vore lämplig, torde skogsvårdsstyrelserna
ännu så länge, alltefter det intresse för saken, som kunde förefinnas, och
de ekonomiska tillgångar, som för ändamålet kunde stå till förfogande, själva
kunna understödja detta arbete. Lämpligast torde detta enligt centralrådets
förmenande böra ske på det sätt, att skogsvårdsstyrelserna ginge i författning
om att utbilda arbetsförmän, vilka, utrustade med erforderliga och lämpliga
redskap, ställdes till skogsägarnas disposition.

Däremot har centralrådet funnit det synnerligen angeläget, att staten medverkade
till att omförmälda undersökning rörande stamkvistningen måtte
kunna fortsättas. Centralrådet anför härutinnan:

Även örn man kunde våga hoppas på, att undersökningen med nuvarande
planläggning skulle medföra ett tillfyllestgörande klarläggande av förutsättningarna
för torrkvistning av tallskog, måste man med all sannolikhet räkna
med, att undersökningen även med avseende på tallskogen kunde behöva
kompletteras. Det läge sålunda nära till hands förmoda, exempelvis, att vissa
specialutredningar måste utföras för förklaring av vid undersökningen iakttagna
skadegörelser å virket i samband med kvistningen ävensom att för den
naturliga övervallningens klarläggande ytterligare material kunde behöva insamlas.
Vidare vore önskvärt, att undersökningen utsträcktes till att även
avse grönkvistning av tall. Dessutom kunde även andra trädslag ifrågakomma
till kvistning såsom granen och våra ekonomiskt betydelsefulla lövträd.
Centralrådet förmenade det sålunda vara av största vikt, att även för dessa
träd undersökning verkställdes beträffande möjligheterna att genom kvistning
förbättra virkets kvalité.

_ Med samma förutsättning, som gällt för tallen, d. v. s. att snarast möjligt
vinna för den skogliga praktiken erforderliga kunskaper, torde en på nu angivet
sätt planerad undersökning kunna beräknas taga en tid av ett år i anspråk
och draga en kostnad av cirka 15,000 kronor. Härvid hade för försöksledarens
lön beräknats 9,000 kronor, för hans resor 3,000 kronor samt
för biträde, räknehjälp o. d. även 3,000 kronor.

I anslutning till det sagda har centralrådet — under förmälan att statens
skogsförsöksanstalt troligen icke ägde möjligheter att under nästkommande
år verkställa ifrågavarande undersökning och att centralrådet funne det i
hög grad angeläget, att undersökningsarbetet måtte kunna fortgå utan uppehåll
— föreslagit, att av statsmedel för budgetåret 1937/1938 ett belopp av
15,000 kronor måtte ställas till centralrådets förfogande för ändamålet. De
ytterligare undersökningar på området, som härutöver kunde komma att visa

Kungl. Maj:ts proposition nr 149-

5

sig erforderliga och som delvis torde behöva grundas på planmässigt utlagda
serier av uppkvistningsförsök, har centralrådet däremot ansett lämpligen
böra omhänderhavas av skogsförsöksanstalten, som i sådant fall från och
med år 1938 syntes böra upptaga denna fråga på sitt undersökningsprogram.

Vidkommande härefter frågan örn skogens kvalitédaning på längre sikt har
centralrådet framhållit, att det i detta hänseende vöre av största vikt, att
skogens föryngring ägde rum under gynnsammast möjliga betingelser. I
första hand har centralrådet understrukit värdet av ändamålsenliga föryngringshuggningar
samt av åtgärder för en begränsning av
skogsbete t. Rörande dessa spörsmål har centralrådet yttrat i huvudsak
följande.

Betingelserna för skogens föryngring kunde i betydande utsträckning påverkas
av det sätt, varpå de huggningar utfördes, vilka vore avsedda att leda
till skogens föryngring. Om bestånd och mark vore av sådan beskaffenhet,
att naturlig föryngring kunde och borde äga rum, ansåges numera allmänt,
att en på dylikt sätt grundad ny skogsgeneration, som i nöjaktig slutenhet
finge växa upp under moderbeståndet och beskuggat av detta, hade särskilt
stora förutsättningar att vinna en god kvalitativ utveckling. Ur denna synpunkt
gällde det alltså närmast att genom väl utförda huggningar på ett ur
föryngringssynpunkt lämpligt sätt reglera ljustillträdet. Vad som anförts rörande
behovet ur allmän synpunkt av att de beståndsvårdande huggningarna
bleve sakkunnigt planlagda gällde i samma mån ifrågavarande föryngringshuggningar.
Under rådande förhållanden och innan skogsägarna mera allmänt
bibragts de kunskaper, som måste besittas för ett självständigt bedömande
av hur angivna huggningar skulle utföras, vore det därför av synnerlig
vikt, att skogsvårdsstyrelserna vöre i tillfälle att på för skogsägarna
överkomliga villkor lämna det biträde, som erfordrades. Även med hänsyn
till önskvärdheten av att skogen föryngrades på ett sätt, som skapade förutsättningar
för en god kvalitativ utveckling, vore det alltså av betydelse, att
den ekonomiska grundvalen för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet stärktes,
vilket lämpligast skedde genom en ökning av anslaget till skogsvårdens befrämjande.

Hur väl än skogens föryngring planlades och dirigerades vore detta dock
icke alltid tillfyllest för att i detta hänseende goda resultat skulle uppnås.
Kalamiteter av olika slag kunde inträffa, som i .större eller mindre utsträckning
ödeläde den uppväxande plantskogen. De mest betydelsefulla skadegörelserna
av nu ifrågavarande art kunde och borde emellertid förebyggas.
Centralrådet syftade härvid i främsta rummet på de skador, som genom
skogsbete! förorsakades skogsåterväxten. Ehuru under senare år utvecklingen
gått mot en begränsning av skogsbetet, vilka strävanden vunnit visst
stöd av 1933 års ägofredslag, förekomme alltjämt i stora delar av vårt land,
att skogsmarken betades förutom av nötkreatur och hästar jämväl av får
och getter. Härvid kunde icke undvikas, att beteskreaturen genom tramp
och bett övade skadegörelse å skogsplantorna ävensom att diken igentrampades
o. d. Huru stora belopp i penningar, som härigenom årligen förlorades
för skogsbruket, kunde visserligen icke närmare angivas. Alt det rörde sig
örn mycket stora summor vore emellertid uppenbart. Genom den åverkan,
beteskreaturen förorsakade å skogsåterväxten, bleve nämligen de utväxande
träden ofta av mindervärdig kvalité. För ett främjande i kvalitativt hänseende
av våra skogars avkastning vöre därför av synnerlig vikt, att åtgärder
vidtoges för en avveckling i största möjliga utsträckning av skogsbetet, varvid
i främsta rummet borde tillses, att betet av får och getter å skogsmarken
bragtes att upphöra.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

I detta syfte hade centralrådet i skrivelse till Kungl. Majit den 27 september
1934 väckt förslag om anvisandet av ett särskilt statsanslag att efter av
centralrådet utarbetade grunder till åvägabringande av betesfred å skogsmark
utgå till vissa fastigheter i enskild ägo. Därest förhållandena ändrades
därhän, att ett utvidgande av den statliga understödsverksamheten av socialpolitiska
skäl kunde anses påkallat, torde förslaget böra realiseras, då
därigenom stora vinningar för skogsbruket skulle kunna ernås. Innan
detta kunde bliva fallet, borde, vad skogsvårdsstyrelserna anginge, en intensiv
upplysningsverksamhet bedrivas å området. För att underlätta denna
skulle det vara av stor betydelse, om en objektiv utredning komme till stånd
angående storleken av de värden, som under olika förhållanden spolierades
genom skogsbetet. Det syntes centralrådet, som örn det borde vara
en för svenska betes- och vallföreningen lämplig uppgift att i samarbete med
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser verkställa en dylik undersökning.

Emellertid har centralrådet påpekat, att förhållandena ibland kunde vara
sådana, att skogens föryngring på naturlig väg icke kunde genomföras. Ännu
återstode sålunda i sydligaste och sydvästra Sverige betydande områden av
ålder kala marker, där skogsodling måste verkställas. Huvudsakligen inom
samma delar av landet funnes även i viss utsträckning av sly- eller buskvegetation
upptagna marker, vilka, om en nöjaktig virkesproduktion skulle erhållas,
måste göras till föremål för skogsodling. I övrigt har centralrådet framhållit,
att över hela landet i större eller mindre utsträckning förekomme,
att den skog, som skulle föryngras, icke vore av den kvalitativa beskaffenhet,
att den borde tillåtas giva upphov till en ny skogsgeneration, eller att marken
vore sådan, att annat trädslag, som bättre kunde utnyttja dennas produktionsförmåga,
borde anskaffas. Vidare måste, man enligt centralrådets
mening naturligtvis alltjämt räkna med, att även i skog, som borde kunna
föryngras på naturlig väg, huggningarna fördes på sådant sätt, att skogsodling
måste tillgripas för att inom rimlig tid få marken tillfredsställande bevuxen.
Allt detta gjorde, yttrar centralrådet vidare, att, även om strävandena
inom vårt skogsbruk i stor utsträckning målmedvetet vore inriktade på
att för skogens föryngring företrädesvis utnyttja självsådden, inom överskådlig
tid skogsodling i icke ringa utsträckning måste verkställas. Centralrådet
har ansett, att det under dylika förhållanden självfallet måste läggas vikt
vid, att det skogsodlingsmaterial, som användes, vore av bästa möjliga beskaffenhet.
Då det vidare numera torde få anses fastslaget, framhåller centralrådet,
att sådana på virkeskvalitén inverkande egenskaper hos träden
som stamform och grenbildning även betingades av olika arvsanlag, följde
därav också, att det i skogsodlingsverksamheten använda fröets härstamning
och arvsanlag vore faktorer, som måste beaktas i arbetet för våra skogsträds
förädling. Centralrådet har fördenskull funnit, att tiden nu vore inne
för att genom åvägabringandet av en effektiv kontroll över skogsfröinsamlingen
höja frömaterialets kvalité med hänsyn till arvsanlagen.

Rörande det lämpligaste tillvägagångssättet för anordnandet av en dylik
skärpt kontroll har centralrådet till en början meddelat, att centralrådet i

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

7

detta hänseende upprättat ett preliminärt förslag, gående i huvudsak ut på
att genom de olika skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän skulle verkställas en
inventering av de bästa tallbestånden, varefter insamling av mogen tallkott
skulle utföras under kontroll av kompetenta personer. Centralrådet har
emellertid uppgivit, att skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet i yttranden
över berörda förslag — alltefter de förhållanden, varunder nämnda myndigheter
arbetade — uttalat olika meningar rörande behovet av detsammas genomförande.
I fråga om betydelsen av och möjligheterna att genomföra en
kontroll av angiven art har centralrådet ytterligare anfört väsentligen följande.

Centralrådet funne läget kräva, att skogsvårdsstyrelserna, som praktiskt
sett svarade för all skogsfröinsamling i landet, mera aktivt än vad hittills varit
fallet sökte bidraga till att åvägabringa förhållanden, som så långt möjligt
erbjöde säkerhet för alt det skogsfrö, som komme lill användning, ur härstamnings-
och andra synpunkter vore av bästa möjliga beskaffenhet. Av
särskild vikt vore härvid, att det frö, som komme till användning i plantskolorna,
vore av bästa möjliga beskaffenhet. Då vid plantering plantantalet
per arealenhet alltid bleve jämförelsevis ringa och därmed även urvalsmöjligheterna,
vore det dessutom av synnerlig betydelse, att de planterade träden
vore av god typ. För detta ändamål föresloge centralrådet, att följande åtgärder
skulle vidtagas. Inom fem skogsvårdsstyrelseområden, förslagsvis
Norrbottens, Västernorrlands, Uppsala, Östergötlands och Kronobergs län,
skulle med isärhållande av de olika zoner, som behövde ifrågakomma, verkställas
en undersökning av tallskogen med avseende på rasbildning och kvalitativ
utveckling. De bestånd eller skogsområden, som därvid med hänsyn
till belägenhet, omfattning, trädens tekniska utveckling och reproduktionsförmåga
m. m. ansåges uppfylla vissa för deras användning i föryngringssyfte
uppställda fordringar, skulle beskrivas och inläggas å karta. En förutsättning
härför borde dock vara, att med vederbörande ägare, de allmänna
skogarna härvid inberäknade, kunde på för skogsvårdsstyrelsen antagbara
villkor träffas överenskommelse om att bestånden i fråga finge av styrelsen
användas för kottinsamling. Sedan ifrågavarande inventering kommit till
utförande, skulle de skogsvårdsstyrelser, inom vilkas verksamhetsområden
detta skett, söka att så långt möjligt tillgodose fröbehovet från de för detta
ändamål utvalda bestånden. På detta sätt kunde för olika delar av landet
erfarenheter vinnas, av vilka man så småningom borde kunna få stöd för de
ytterligare åtgärder, som kunde erfordras, ävensom bedöma, huruvida det
använda tillvägagångssättet borde tillämpas för landet i dess helhet. Centralrådet
förutsatte härvid, att även övriga skogsvårdsstyrelser ägnade dessa
spörsmål sin uppmärksamhet.

Innan den nu ifrågasatta undersökningen eller inventeringen kunde utföras,
måste vissa förundersökningar verkställas samt noggranna anvisningar
utarbetas. Detta kunde endast ske under medverkan av på området sakkunniga
personer. Sedan erforderliga anvisningar färdigställts, torde emellertid
själva inventeringen kunna utföras av vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Bortsett från den fördyring av kottinsamlingen, ett genomförande av ifrågavarande
förslag kunde komma att medföra, måste utarbetandet av anvisningar
samt inventeringsarbetet komma att vara förenat med vissa icke oväsentliga
kostnader. Centralrådet beräknade dessa till ett belopp av 15,000
kronor enligt följande kalkyl:

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 149-

för inventering av Norrbottens län........ 3,000 kronor

» » » Västernorrlands län .... 3,000 »

» » » Uppsala län .......... 1,000 >

» » » Östergötlands län...... 1,500 »

» » » Kronobergs län........ 1,500 »

summa 10,000 kronor,

vartill komme ett belopp av 5,000 kronor för förundersökningar och utarbetande
av anvisningar. Framhållas finge, att dessa anvisningar, även om de
direkt toge sikte på förhållandena i nu nämnda län, dock borde kunna i viss
utsträckning komma till användning vid en eventuell undersökning av tallskogen
i andra delar av landet.

Centralrådet har förklarat sig anse, att det för angivna ändamål såsom
erforderligt beräknade beloppet, 15,000 kronor, måtte utgå av statsmedel.

Nämnas må ock i detta sammanhang, att centralrådet framhållit önskvärdheten
av att frågan om arvsanlagens och miljöns relativa betydelse för skogens
kvalitativa utveckling måtte upptagas på skogsförsöksanstaltens program,
därvid anstalten måhända kunde behöva komma i åtnjutande av särskilt
statsanslag för ändamålet.

Under förmälan slutligen att enligt centralrådets uppfattning i de med
ifrågavarande skrivelse avsedda hänseenden några särskilda åtgärder från
statsmakternas sida för närvarande icke vore påkallade utöver vad i det föregående
föreslagits har centralrådet hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för budgetåret
1937/1938 till centralrådets förfogande anvisa dels 15,000 kronor för
fortsatt undersökning av stamkvistningen, dels ock 15,000 kronor för vissa
åtgärder till åvägabringande av ett rationellare tillvägagångssätt vid insamling
av tallkott.

Ur de i ärendet avgivna yttrandena må här anföras följande.

Såväl domänstyrelsen som styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt
hava tillstyrkt bifall till centralrådets hemställan.

1936 års skogsutredning har funnit det önskvärt, att de i centralrådets
framställning berörda frågorna, utan avvaktande av utredningens ståndpunktstagande
rörande den av staten understödda skogliga forskningsverksamhetens
lämpliga utbyggnad, bleve föremål för närmare undersökning.
Utredningen har jämväl förklarat sig tillstyrka bifall till att statsmedel finge
tagas i anspråk för dylikt ändamål. Emellertid har utredningen ansett sig
icke kunna underlåta att samtidigt härmed framhålla angelägenheten av att
skogsbruket vidkommande extra anslag i lämpligaste mån sammanfördes och
att behovet av desamma komme under gemensam omprövning i ett sammanhang.

Skogsägareföreningarnas riksförbund har för sin del funnit sig böra förorda
de av centralrådet framlagda förslagen. Vad beträffar undersökningen
rörande stamkvistningen har emellertid förbundet ifrågasatt, huruvida icke
sagda undersökning redan nu borde överlåtas åt skogsförsöksanstalten, som,
därest dess nuvarande personal icke hade möjlighet verkställa densamma,
borde bemyndigas anställa erforderlig extra personal som försöksledare och

Kungl. Majlis proposition nr 149.

9

biträden. De medel — 15,000 kronor — som beräknats komma att erfordras
för undersökningen, borde ställas till anstaltens förfogande.

Även Sveriges skogsägareförbund har tillstyrkt centralrådets förslag. Nämnas
må i detta sammanhang, att förbundet, under framhållande av att skogsvårdsstyrelsernas
utsyningar å enskildas skogar under senare år erhållit en
allt större omfattning, uttalat bland annat de önskemålen, att kraven på utsyningsförrättarnas
kompetens måtte skärpas och att för centralrådet måtte
stadgas befogenhet och skyldighet att verkställa ett behövligt övervakande såväl
av utsyningsverksamheten som av skogsvårdsstyrelsernas handläggande
av sina skogsvårdande arbetsuppgifter i övrigt.

Slutligen har svenska trävaruexportföreningen förklarat sig finna centralrådets
förslag ändamålsenliga och värda att understödjas. I avseende å spörsmålet
örn en begränsning av skogsbetet har föreningen bland annat gjort
gällande, att den av centralrådet förordade utredningen borde omfatta såväl
beskaffenheten som storleken av de värden, som under olika förhållanden
fördärvades av skogsbetningen, samt att sagda utredning enligt föreningens
mening skulle giva bästa resultat, därest densamma — i stället för att göras
beroende av enskilt initiativ — av Kungl. Majit anförtroddes åt sakunniga
helst med uppdrag tillika att framlägga förslag till åtgärder för avhjälpande
och förekommande av betningsskador å skogsmarken. Utredningen borde
givetvis ske under medverkan av skogsbiologisk och virkesteknisk sakkunskap,
varjämte sakkunskap på svampsjukdomarnas område torde böra finnas
representerad vid utredningen.

Med hänsyn till skogsbrukets stora betydelse inom vårt lands näringsliv Departements ••

cAé/c/i •

finnér jag lika med centralrådet det vara av vikt, att åtgärder vidtagas, ägnade
att inverka förbättrande på virkets kvalitet. De förslag rörande statens
medverkan i ekonomiskt hänseende till vinnande av detta syfte, som av centralrådet
framlagts och som tillstyrkts i samtliga remissyttranden, synas mig
vara ändamålsenliga. På grund härav finner jag mig böra giva min anslutning
— även i avseende å storleken av begärt statsunderstöd — till sagda förslag.
I enlighet härmed torde alltså för nästa budgetår böra till kvalitetsfrämjande
åtgärder på skogsvårdens område anvisas ett anslag å tillhopa
30,000 kronor — eller samma belopp, som i statsverkspropositionen
beräknats för ändamålet — att på sätt av centralrådet föreslagits
användas med 15,000 kronor för fortsatt undersökning av stamkvistningen
samt med 15,000 kronor för vissa åtgärder till åvägabringande av ett
rationellare tillvägagångssätt vid insamling av tallkott. Anslaget torde böra
givas karaktär av reservationsanslag. Närmare föreskrifter rörande anslagets
disposition torde i sinom tid få meddelas av Kungl. Majit.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att till Kvalitetsfrämjande åtgärder på skogsvårdens område
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 30,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr Ii9

2

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 149.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.

377352. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.