Kungl. Majlis proposition nr 135.
1
Nr 135.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsförvärv
av järnvägen Sala—Gysinge—Hagaström;
given Stockholms slott den 26 februari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 26 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Departementschefen, statsrådet Forslund anför:
Till prövning föreligger framställning av Sala—Gysinge—Gävle nya järnvägsaktiebolag
angående överlåtelse till staten av bolagets järnväg från Sala
över Gysinge till Hagaströms station å Gävle—Dala järnväg. Järnvägen
ansluter i Sala till statens järnvägars norra stambana, och i Eunhällen, 19
kilometer från Sala, tillstöter järnvägen Enköping—Heby—Eunhällen, vilken
tillhör Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag. Hagaströms
station är belägen på ett avstånd av G kilometer från Gävle, vadan
sträckan Sala—Gysinge—Gävle har en längd av 105 kilometer.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 135.
454 37
2
Kungl. Maj:ta proposition nr 135.
Med avseende å ifrågavarande järnväg och det av bolaget innehavda statslånet
vill jag erinra om följande:
Den 22 december 1897 beviljade Kungl. Majit koncession å ifrågavarande
järnväg, som har normal spårvidd och en längd av 99 kilometer. Sedan denna
koncession jämlikt Kungl. Majits medgivande överlåtits å Sala—Gysinge—
Gävle järnvägsaktiebolag, beviljade Kungl. Majit den 1 juli 1898 nämnda
bolag för utförande av järnvägsanläggningen ett lån ur allmänna järnvägslånefonden
av 1,545,500 kronor. Lånebeloppet utbetaltes i sin helhet till
bolaget under åren 1899—1901, och till säkerhet för lånet ligger inteckning
med bästa förmånsrätt.
Under åren 1903—1912 inbetalte bolaget å lånet sammanlagt 528,934 kronor
52 öre eller i medeltal 52,893 kronor 45 öre för år, medan annuiteten uppgick
till 77,275 kronor. Till följd härav ökades den av bolaget oguldna, förfallna
skulden å statslånet efter hand, så att densamma den 31 december 1912 uppgick
till 300,049 kronor 94 öre.
Med bifall till Kungl. Majits på framställning av bolaget i proposition,
nr 217, framlagda förslag medgav 1913 års riksdag (skrivelse nr 120), att -—
därest ett nytt bolag på vissa i propositionen angivna grunder bildades för
inköp av ifrågavarande järnväg samt övertoge betalningsskyldigheten för
statslånet att med angivna undantag förräntas och amorteras i överensstämmelse
med de vid lånets beviljande föreskrivna villkor — berörda den 31
december 1912 förfallna belopp, tillhopa 300,049 kronor 94 öre, finge, räknat
från sistnämnda tidpunkt, anses såsom ett särskilt lån till det nya bolaget.
Detta lån skulle innestå räntefritt, tills anståndsräntan å förutnämnda statslån
blivit gulden, d. v. s. till dess hela sistnämnda lån blivit till fullo betalat.
Det särskilda lånet skulle därefter inbetalas till staten genom fortsättande
av de för det ursprungliga statslånet i övrigt stadgade annuitetslikvider.
Sedan Sala—Gysinge—Gävle järnvägsaktiebolag i likvidation försålt järnvägen
med tillbehör till Sala—Gysinge—Gävle nya järnvägsaktiebolag, godkände
Kungl. Majit den 10 juli 1914 gjord överlåtelse av koncessionen å järnvägen
å sistnämnda bolag med skyldighet för bolaget att ställa sig till efterrättelse
de i avseende å järnvägen och därför beviljade statslån meddelade
föreskrifter.
Det nya bolaget inbetalade därefter åren 1913—1924 annuiteterna å det
ursprungliga lånet. År 1929 medgåvo emellertid statsmakterna (proposition
nr 151, riksdagens skrivelse nr 98) ytterligare lindring i villkoren för ifrågavarande
statslån, enär bolaget, på sätt närmare framgår av nämnda proposition,
på grund av ekonomiska svårigheter icke förmått erlägga de på åren
1925—1928 belöpande annuiteterna. Statsmakternas beslut hade följande
innebörd:
Anstånd med likviderandet av de kapitalbelopp, som å statslånet redan
förfallit till betalning under åren 1925—1928 och framdeles förfalla under
perioden 1929—1933, medgavs tills vidare, dock ej för längre tid än till den
1 oktober 1934. De räntor och överräntor, som debiterats å lånet för tiden
den 2 oktober 1924—den 1 oktober 1928, finge avskrivas, under villkor att
bolaget senast den 1 juni 1929 till riksgäldskontoret inbetalade ett belopp av
45,000 kronor. Såsom ränta å den återstående kapitalskulden för lånet, uppgående
till 1,284,440 kronor 80 öre, skulle för tiden den 2 oktober 1928—den
1 oktober 1933 debiteras endast ett belopp av 40,000 kronor för helt år, vilket
belopp det ålåge bolaget att den 1 oktober under vart och ett av åren 1929—
3
Kungl. Majds proposition nr 135.
1933 inbetala till riksgäldskontoret. Såsom villkor härför skulle gälla, att
bolaget icke finge av egna medel erlägga de under åren 1929—1933 förfallande
annuiteterna å sina tre obligationslån av åren 1901, 1903 och 1905,
med mindre nyss berörda räntelikvid till riksgäldskontoret behörigen fullgjordes
och bolaget därjämte årligen kontant reserverade och till förnyelsefond
avsatte ett belopp av minst 34,000 kronor. I händelse ytterligare reglering
av bolagets skuldförhållande till staten icke komme att genomföras
senast den 30 september 1934, vore bolaget skyldigt att enligt de i Kungl.
Maj:ts omförmälda proposition nr 151 angivna, av riksdagen godkända grunder
dels återbetala samt från och med den 2 oktober 1933 förränta den återstående
kapitalskulden å förenämnda statslån, dels inbetala den å samma lån
upplupna anståndsräntan, dels ock återbetala det genom Kungl. Maj:ts resolution
den 30 juni 1913 beviljade statslånet å 300,049 kronor 94 öre; och
ålåge det bolaget därjämte att, därest den sålunda stadgade betalningsskyldigheten
icke behörigen fullgjordes, å förfallna, oguldna inbetalningsbelopp
gälda fem procent ränta från respektive förfallodagar till dess betalning
skedde.
Av de sålunda stadgade årliga inbetalningarna av 40,000 kronor för åren
1929—1933 har bolaget fullgjort dem för åren 1929 och 1930. Därefter har
bolaget emellertid icke inbetalat något belopp till riksgäldskontoret, i följd
varav bolagets skuld till staten successivt ökat. Per den 31 december 1936
uppgick statens fordran till det belopp, som framgår av följande, av riksgäldskontoret
meddelade sammanställning:
Lån nr 1 av år 1899:
Icke förfallen
skuld
Kapital ................................. 1,223,346: 72
Ränta .................................... 13,609: 73
överränta .............................. —
åmständsränta ........................ 168,961:43
1,405,917: 88
Lån nr 2 av år 1914 (räntefritt):
Kapital ................................. 300,049: 94
Förfallen
skuld
61,094: 08
290,730: 92
14,456: 86
368,281:86
Summa
1,284,440: 80
304,340: 65
14,456: 86
168,961:43
1,772,199: 74
300.049: 94
Summa 1,705,967:82 366,281:86 2,072,249:68
Bolagets balansräkning per den 31 december 1935 — den sista tillgängliga
— har i sammandrag följande utseende:
Balansräkning per (len 31 december 1335.
Tillgångar. Kronor
Bana och byggnader ............................................................ 3,605,801:97
Rullande materiel ............................................................... 640,342: 24
Inventarier ........................................................................ 80,084: 60
Grustag ........................................................................... 9,615:85
Omnibustrafiken ............................................................... 115,537: 16
Fastigheter ........................................................................ 114,898:32
Kassabehållning .................................................................. 11,108: 33
Bankräkningar .................................................................. 6,667: 85
Fordran å egna järnvägsstationer .......................................... 1,942: 74
Balanserade arbeten ............................................................ 1,608: 37
Diverse räkningshavare ...................................................... 699: 55
Förråd .............................................................................. 36,010: 28
Årets förlust ..................................................................... 92,183: 65
Summa kronor 4,716,500: 91
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
Skulder.
Statslån ...........................................................
Obligationslån av år 1905 ...................................
Sala stads sparbank, mot inteckning i stadsfastighet
Statens järnvägar för samtrafik m. m.....................
Diverse kommuner för obligationslån ....................
Diverse räkningshavare ......................................................
Aktiekapital, stamaktier ....................................... 625,900: —
» , preferensaktier ser. A ........................ 178,300: —
» , preferensaktier ser. B ........................ 636,000: —
Kronor |
|
2,007,795 |
95 |
50,750 |
— |
35,000 |
— |
6,740 |
40 |
277,630 |
13 |
8,127 |
— |
1,440,200: —
Förnyelsefond:
För järnvägstrafiken (inom linjen 99,375: 47) ........................ 818,160: 76
För omnibusrörelsen ............................................................ 72,096: 67
Summa kronor 4,716,500: 91
Bolagets järnvägsrörelse har under innevarande decennium årligen lämnat
förlust. I följande sammanställning meddelas uppgifter rörande driftresultatet
— avsättning till förnyelsefond ej inberäknad — för åren 1930—1935 av
järnvägsrörelsen och av bolagets sedan år 1931 bedrivna omnibustrafik:
1930 |
1931 |
1932 |
1933 |
1934 |
1935 |
|
K r o |
n o r |
i 1,000 -1 a 1 |
||||
Järnvägsrörelsen: |
||||||
Inkomster.................................. |
523 |
411 |
304 |
301 |
299 |
309 |
Driftkostnader.............................. |
494 |
459 |
367 |
339 |
322 |
330 |
Överskott (+) eller underskott (—).......... |
+ 29 |
- 4S |
- 63 |
- 38 |
- 23 |
- 21 |
Automobiltrafiken: |
||||||
Inkomster.................................. |
— |
38 |
64 |
61 |
64 |
68 |
Driftkostnader.............................. |
— |
25 |
39 |
38 |
37 |
48 |
Överskott ( + ).............................. |
— |
+ 13 |
+ 25 |
+ 23 |
+ 27 |
+ 20 |
Summa överskott (+) eller underskott (—) .... |
+ 29 |
- 35 |
- 38 |
- 15 |
+ 4 |
- 1 |
Enär avsättningen till förnyelsefond beträffande järnvägsrörelsen skall
uppgå till cirka 55,000 kronor för år och motsvarande avsättning i fråga örn
omnibustrafiken belöper sig till omkring 16,000 kronor, har driftresultaten för
angivna sex år icke på långt när räckt till dylik, för järnvägens fortbestånd
nödvändig avsättning.
I sin förberörda framställning, dagtecknad den 11 mars 1933, anförde
Sala—Gysinge—Gävle nya järnvägsaktiebolag i huvudsak:
Den nuvarande allmänna depressionen på näringslivets område har gjort
sig starkt kännbar för de flesta av landets enskilda järnvägar. I särskilt hög
grad synes emellertid depressionen göra sig märkbar för järnvägar, som äro
att hänföra till trä varutransportbanor. För Sala—Gysinge—Gävle järnväg,
vars största transportmängd utgjorts av trävaror, har den långvariga depressionen
på trävarumarknaden samt de båda senaste vintrarnas ogynnsamma
snöförhållanden medfört minskade trävarutransporter på järnvägen. Snöfat
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
tiga vintrar underlätta också transporter av virke per lastbil. Men även den
ytterligt hårda konkurrensen med landsvägens motorfordon har inverkat på
järnvägens ekonomi.
Styrelsen för Sala—Gysinge—Gävle järnväg har sökt att efter bästa förmåga
dels få bibehålla trafikinkomsterna och dels nedbringa driftkostnaderna.
Genom insättande av omnibustrafik har järnvägsbolaget från den 15 maj år
1931 kunnat indraga ett persontåg i vardera riktningen, vilka persontåg visat
sig förlustbringande.
År 1927 var järnvägen på föranstaltande av riksgäldskontoret föremål för
en trafikteknisk utredning, vilken utfördes av dåvarande byråchefen i järnvägsstyrelsen
G. Englund, som bland annat föreslog en del stationers nedflyttning
till trafikplatser med kvinnliga föreståndare. Med anledning av vad
vid trafikutredningen påpekats utlovade styrelsen att vid kommande personalombyten
och vid pensionering av befattningshavare göra alla de indragningar
och besparingar, som med hänsyn till trafikens skötsel och trafiksäkerhetens
uppehållande kunde bliva möjliga. Dessa av styrelsen utlovade indragningar
och rationaliseringar hava också blivit vidtagna i den mån, som tillfällen därtill
givits. De besparingar, som dessa successiva avgångar av pensionsmässig
personal medföra, verka dock icke på en gång utan först efter hand. Under
de närmaste åren komma emellertid ett 10-tal befattningshavare att uppnå
pensionsåldern, varvid möjligheter till ytterligare driftbesparingar komma
att föreligga.
Ett av de i driftbesparingshänseende viktigaste momenten för järnvägsbolaget
torde frågan örn övergång till motorvagnsdrift för persontågen utgöra.
Ett förbättrat konjunkturläge skulle med all sannolikhet tillföra järnvägen
ökade trafikinkomster. Och de av järnvägen berörda kommunerna hava också
intresse av att trafiken även i fortsättningen kommer att uppehållas i ungefär
samma utsträckning som nu är fallet.
Efter järn vägsförvaltningens underhandlingar med personalen hava från
och med den 1 juni 1932 vissa lönesänkningar vidtagits, i det järnvägen från
nämnda dato i avlöningshänseende hänförts till bangrupp IY i stället för bangrupp
III. Det är styrelsens åsikt, att avskedande av ordinarie personal på
grund av konjunkturläget så vitt möjligt bör undvikas. Å andra sidan har
styrelsen vid handhavandet av sitt uppdrag tillsett, att nyanställningar eller
utökningar av personalantalet icke skett.
Men trots de väsentligt nedbringade driftkostnaderna och omnibusrörelsens
relativt goda driftöverskott hava trafikinkomsterna minskats i en sådan
grad, att de under de båda senaste åren icke förslagit till täckande av de
direkta driftutgifterna.
Då därjämte framtiden synes särdeles oviss i fråga örn konjunkturläget och
järnvägsbolaget står i behov att nyanskaffa motorvagnar, vartill det saknar
eget kapital, samt då Kungl. Majit lär hava föreslagit 1933 års riksdag att inlösa
såväl Ostkustbanan som Uppsala—Gävle järnväg, vilket förhållande säkerligen
kommer att, särskilt beträffande samtrafikssändningar, menligt inverka
på Sala—Gysinge—Gävle järnvägs samtrafik, vore det måhända lämpligt att
staten inlöste jämväl Sala—Gysinge—Gävle järnväg.
Med hänvisning till framställningen bilagt protokollsutdrag från 1932 års
bolagsstämma hemställde bolaget, att Kungl. Majit måtte taga under omprövning,
huruvida staten borde på i protokollsutdraget åberopade grunder
övertaga Sala—Gysinge—Gävle järnväg.
Enligt nämnda protokoll uppställde bolagsstämman såsom villkor för järnvägens
överlåtande till staten, dels att trafiken komme att uppehållas i unge
-
6
Kungl. Majlis proposition nr 135.
färligen samma utsträckning som för det dåvarande och dels att staten övertoge
den vid järnvägen anställda personalen.
I utlåtande häröver den 12 augusti 1933 anförde järnvägsstyrelsen:
Från järnvägsstyrelsens sida är först att meddela, att styrelsen redan under
år 1932, i anledning av viss förfrågan från riksgäldskontoret, igångsatt utredning
angående beräkningsbara inkomster och utgifter vid bolagets järnväg
efter ett eventuellt statsförvärv av densamma. Det ligger i sakens natur, att
resultatet av en dylik utredning, verkställd mitt under en svårartad ekonomisk
kris, måste bli skäligen osäkert och därför bör användas med försiktighet.
Även örn hänsyn tages till möjliga konjunktursvängningar och förändringar
beträffande trafikområdets ekonomiska förhållanden, torde emellertid stå
obestridligen fast, att ett statsförvärv av förevarande järnväg, på vad sätt
och under vilka former det än må komma till stånd, aldrig kan bliva för
statens järnvägar fördelaktigt från affärssynpunkt. Vidare må beaktas, att
förevarande bana — i motsats till vissa andra tidigare inköpta järnvägar —
icke har någon uppgift att fylla såsom förbindelseled mellan skilda stambanelinjer
— och ej heller är av någon större betydelse såsom tillförselled till
statens järnvägars bannät; av banans transporter befordras nämligen endast
en relativt liten del i samtrafik med detta nät. I egenskap av förvaltare av
statsbanenätet har järnvägsstyrelsen följaktligen intet affärsintresse få banan
överförd i statens ägo, och kan styrelsen ej heller finna något annat skäl för
staten att nu upptaga förhandlingar om ett statsförvärv av banan under
formen av en normal affärsuppgörelse eller över huvud taget diskutera några
särskilda förpliktelser gentemot banan, utöver vad som kan följa av praxis
beträffande av riksgäldskontoret exekutivt förvärvade järnvägar.
Järnvägsstyrelsen finner alltså de av bolaget uppställda villkoren —- och
då särskilt det som rör trafikens uppehållande i viss utsträckning — icke
antagliga och styrelsen måste föliaktligen bestämt avstyrka, att underhandlingar
upptagas på basis av det föreliggande förslaget.
Huru förfaras skall, om riksgäldskontoret kan bliva nödsakat att exekutivt
inköpa bolagets järnväg, torde styrelsen få yttra sig örn, när en sådan fråga
eventuellt kan komma att aktualiseras.
På grund av vad sålunda anförts, avstyrkte järnvägsstyrelsen bifall till
förevarande framställning.
Samtidigt med att Kungl. Majit meddelade beslut rörande 1929 års reglering
av bolagets skuldförhållande till staten anmodade Kungl. Majit den 10
maj 1929 fullmäktige i riksgäldskontoret att, därest en ytterligare reglering
av bolagets skuldförhållande till staten visade sig erforderlig, verkställa utredning
avseende en dylik skuldreglering. I anledning av järnvägsstyrelsens
nyss återgivna yttrande uppdrogo fullmäktige den 5 oktober 1933 åt riksgäldssekreteraren
J. Hägglund och dåvarande byråchefen S. Norrman att skyndsamt
verkställa undersökning av järnvägsbolagets förvaltning och ekonomiska
ställning. Sedan denna utredning slutförts, beslöto fullmäktige den 7 december
1933 att tillsätta en av fem ledamöter bestående kommitté med uppdrag att
framlägga förslag till sådan rekonstruktion av bolaget och sådan omläggning
av dess verksamhet, som efter verkställd undersökning kunde visa sig ändamålsenlig.
Kommittén bestod av Hägglund och Norrman, representerande
riksgäldskontoret, samt av representanter för järnvägsbolaget och de av
bolagets järnväg berörda kommunerna. Kommittén avgav den 19 november
1935 ett betänkande, vilket i tryck finnes bilagt handlingarna i ärendet.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
Under hänvisning i övrigt till nämnda betänkande torde jag här få begränsa
mig till följande kortfattade redogörelse för slutsatserna i detsamma:
Riksgäldskontorets representanter kommo till den uppfattningen, att trafikvolymen
å järnvägen undergått en sådan minskning, att inkomsterna för återstående
trafik icke längre vore eller genom rationaliseringsåtgärder kunde
bliva tillräckliga för säkerställande av fortsatt drift i full omfattning å järnvägen.
De anbefallde till övervägande en sådan omläggning av bolagets driftformer,
varigenom järnvägen bibehölles huvudsakligen för vagnslastbefordran,
medan övrig trafik överfördes till landsvägsfordon, därvid viss balans mellan
inkomster och utgifter, inklusive avsättning till förnyelsefond och ränta å
nyinvesterat kapital för omnibusar och lastautomobiler, beräknades bliva
ernådd. Därest en sådan omläggning av driften skulle ifrågasättas, ansåge de,
att det kunde vara motiverat, att staten medgåve, dels att dess i järnvägen
intecknade fordran nedskreves till ett mot järnvägens beräknade realisationsvärde,
796,000 kronor, ungefär svarande belopp, dels ock att ränte- och amorteringsfrihet
för berörda fordran beviljades för tid och på villkor, varom överenskommelse
kunde träffas. En sådan driftsomläggning syntes emellertid icke
kunna medföra förräntning och amortering under överskådlig tid av de i
järnvägsföretaget bundna statslånen eller ens någon mera betydande del därav.
övriga kommittéledamöter uttalade sig för ett bibehållande åtminstone en
tid framåt av den nuvarande driften å banan i avvaktan å då pågående utredningar
om motorvagnar för de enskilda järnvägarna. En förutsättning härför
vore dock, att staten och kommunerna avskreve sina förfallna fordringar hos
bolaget samt att staten därjämte läte nedskriva statslånet till skäligt belopp,
att under vissa år innestå räntefritt, ävensom att den återstående delen av
bolagets obligationslån helt övertoges av de garanterande kommunerna.
1932 års järnvägselconomiutredning, som i september 1933 anbefallts att
avgiva utlåtande i ärendet men sedermera bordlagt detsamma i avvaktan å
nyss omförmälda kommittéutredning, har avgivit utlåtande den 7 oktober 1936
och däri anfört:
Sistnämnda utredning ävensom vissa inom järnvägsekonomiutredningen
under bordläggningstiden verkställda preliminära undersökningar torde få
anses tydligt ådagalägga, att järnvägsbolagets ställning är så svag, att en
konkurs är oundviklig, därest icke en omläggning av driften skei'' och i samband
därmed nedskrivning av företagets låneskulder kommer till stånd. Kornmitterades
utredning ger vid handen, att icke ens de genomgripande och
kapitalkrävande rationaliseringsåtgärder, som av dem ifrågasättas — av
riksgäldskontorets representanter på ett sätt och av övriga kommitterade på
ett annat — med någon större säkerhet kunna väntas åstadkomma jämvikt
mellan inkomster och löpande driftsutgifter. Att det i järnvägen bundna statslånet
är förlorat torde under alla förhållanden vara ett beklagligt faktum,
och risk föreligger dessutom, att staten kan komma att framdeles bliva nödsakad
exekutivt förvärva och driva järnvägen, därest denna får fortsätta sin
verksamhet som helt fristående företag. Detta gäller, även om driften ändras
i enlighet med något av de kommitterades förslag, och givetvis i än högre
grad, örn inga rationaliseringsåtgärder vidtagas.
Yad därefter angår den i bolagets framställning väckta frågan om statens
övertagande av järnvägen har järnvägsstyrelsen bestämt avstyrkt en sådan
utväg såsom ur affärssynpunkt ofördelaktig och ej heller motiverad av några
andra skäl. Järnvägsekonomiutredningen har, efter egna kompletterande
undersökningar, helt anslutit sig till denna järnvägsstyrelsens inställning.
För den händelse Sala—Gysinge—Gävle järnväg nu icke anses böra ned -
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
läggas, synes nied hänsyn till nu berörda förhållanden lämpligast, att densamma
övertages av något av de angränsande enskilda järnvägsföretagen,
d. v. s. antingen av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar, till vilkas
linje Tillberga—Sala den utgör en fortsättning och som tidigare under åren
1915—1918 arrenderat densamma, eller ock av Gävle—Dala järnväg, av vilken
den är i hög grad beroende på grund av att en stor del av Gysingebanans
trafik har Gävle till utgångspunkt och mål och måste framföras över den
Gävle—Dala järnväg tillhöriga 6 kilometer långa bandelen Hagaström—
Gävle.
Järnvägsekonomiutredningen har under hand erfarit, att riksgäldskontoret?
utredningsmän med Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägars ledning
fört förhandlingar örn ett sådant övertagande, samt att dessa underhandlingar
icke lett till något resultat. Vid sådant förhållande har utredningen
ansett sig kunna utgå ifrån, att en lösning på denna väg för närvarande icke
är tänkbar.
Enär det synts järnvägsekonomiutredningen angeläget att i nu förevarande
sammanhang jämväl undersöka möjligheten av Gysingebanans fusionering
med den järnvägskoncern, av vilken Gävle—Dala järnväg utgjorde en del,
hade utredningen tidigare under hand gjort en hänvändelse till sistnämnda
järnvägs ledning och sedermera upptagit direkta förhandlingar. Utredningen
hade i betraktande av Sala—Gysinge—Gävle järnvägs ohållbara ekonomiska
ställning vid dessa förhandlingar ansett sig böra förutsätta en överlåtelse av
järnvägen på i huvudsak samma villkor som dem, enligt vilka Bergslagernas
järnvägsaktiebolag under år 1936 förvärvat Åmål—Årjängs och den övre
delen av Dal—Västra Värmlands järnvägar, eller alltså för en köpeskilling,
svarande mot järn vägsegendomens realisationsvärde — enligt en på föranstaltande
av riksgäldskontoret år 1934 verkställd värdering beräknat till
796,000 kronor — och avsedd att likvideras med en revers, löpande utan
ränta så länge järnvägen trafikerades. Enligt vad som framginge av en utlåtandet
bifogad skrivelse hade Gävle—Dala järnvägsaktiebolag förklarat sig
villigt att på nyss angivna villkor med äganderätt och trafikeringsskyldighet
övertaga Sala—Gysinge—Gävle järnväg inklusive rullande materiel, förråd, inventarier
och omnibusrörelse. Järnvägsekonomiutredningen har vidare anfört:
Järnvägsekonomiutredningen anser för sin del, att detta erbjudande bör
av statsmakterna godtagas. Att staten skulle kunna betinga sig bättre villkor
synes föga troligt, och ett avböjande av anbudet skulle sålunda med all sanno
likhet endast hava till följd, att staten, kanske i en snar framtid, skulle bliva
nödsakad att exekutivt förvärva järnvägen i fråga samt att antingen svara för
dess fortsatta trafikering eller helt nedlägga driften.
Järnvägsekonomiutredningen förutsätter, att i en eventuell överenskommelse
med Gävle—Dala järnvägsaktiebolag intages klausul örn rätt för statsverket
att inlösa Sala—Gysinge—Gävle järnväg för ett pris motsvarande den
nu avsedda köpeskillingen samt att en sådan inlösen icke skall göras beroende
av ett samtidigt statsförvärv av det köpande järnvägsbolagets egendom
såsom fallet var i fråga örn försäljningen till Bergslagernas järnvägsaktifibolag
av Åmål—Årjängs och Dal—Västra Värmlands järnvägar. De åtgärder
i övrigt, som erfordras för att bringa det nu gjorda erbjudandet till
ett i detalj utarbetat försäljningsavtal, torde få ankomma på riksgäldskontoret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
9
På grund av vad sålunda anförts har järnvägsekonomiutredningen hemställt,
att åtgärder måtte vidtagas för träffande av överenskommelse örn
Sala—Gysinge—Gävle järnvägs överlåtande till Gävle—Dala järnvägsaktiebolag
i enlighet med nu angivna riktlinjer.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i yttrande den 26 november 1936
anfört:
I betraktande av Sala—Gysinge—Gävle nya järnvägsaktiebolags svaga
ekonomiska ställning finna fullmäktige i likhet med järnvägsekonomiutredningen
önskvärt, att bolagets järnväg övertages av något av de angränsande
järnvägsföretagen. Då järnvägsstyrelsen bestämt avstyrkt järnvägens övertagande
av staten och förhandlingar i ämnet med Stockholm—Västerås—
Bergslagens nya järnvägsaktiebolag ej lett till resultat, återstår Gävle—Dala
järnvägsaktiebolag, som förklarat sig villigt övertaga järnvägen med tillhörigheter
samt omnibusrörelse på villkor, som i allt väsentligt ansluta sig till vad
som preliminärt avtalats mellan riksgäldskontoret och Bergslagernas järnvägsaktiebolag
angående Åmål—Årjängs järnväg. Då realisationsvärdet av Sala—
Gysinge—Gävle järnväg beräknats till 796,000 kronor, skulle ett antagande av
berörda anbud innebära, att av statens fordran hos järnvägsbolaget för lämnat
statslån, den 30 juni 1936 inklusive räntor uppgående till 2,039,663 kronor
52 öre, skulle avskrivas omkring 1,240,000 kronor och återstoden kvarstå som
ett räntefritt lån att återbetalas endast under förutsättningen av Sala—
Gysinge—Gävle järnvägs nedläggande och realiserande. Med hänsyn till järnvägsföretagets
genom de verkställda utredningarna konstaterade oförmåga att
på vad sätt än trafikeringen ordnas förränta och amortera ens någon del av
statslåneskulden anse sig även fullmäktige böra tillstyrka antagande av
Gävle—Dala järnvägsaktiebolags erbjudande. Fullmäktige äro sålunda villiga
att, därest Kungl. Majit så skulle finna lämpligt, vidtaga åtgärder för att söka
få till stånd ett förslag till överenskommelse örn ifrågavarande järnvägs överlåtande
till Gävle—Dala järnvägsaktiebolag i enlighet med de angivna riktlinjerna.
Sedan järnvägsstyrelsen genom remiss den 1 december 1936 anbefallts att
avgiva förnyat utlåtande i ärendet och därvid även ånyo taga under övervägande
den i ärendet föreliggande frågan örn statsinlösen av ifrågavarande
järnväg, har styrelsen i utlåtande den 25 januari 1937 anfört:
Yad i ärendet förekommit, sedan styrelsen avgav sitt utlåtande den 12
augusti 1933, ävensom de under de senaste åren redovisade ekonomiska resultaten
av bolagets rörelse, torde få anses tydligt ådagalägga, att företaget
saknar möjligheter att någon mera avsevärd tid bestå helt fristående, detta
även örn riksgäldskontoret avstår från vidtagande av åtgärd på grund av att
föreskrivna annuiteter å statslånet icke på länge gäldats. Den situation, som
styrelsen i slutet av sitt utlåtande antydde som framdeles tänkbar, kan också
när som helst göras aktuell. Järnvägsföretagets finansiella läge är med andra
ord sådant, att frågan huru järnvägens framtida förhållanden lämpligast böra
ordnas, torde få anses vara mer en statsmakternas än en bolagets angelägenhet.
Yad angår de åtgärder, som i den nu rådande situationen från statsmakternas
sida böra vidtagas, må framhållas, att det ur ren fordringsägaresynpunkt
givetvis vore lämpligast, om järnvägen nedlades och realiserades. På
detta sätt skulle staten av sin nu återstående fordran hos bolaget, uppgående
till över 2miljoner kronor, kunna återfå åtminstone ett mot järnvägsegendomens
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
realisationsvärde svarande belopp, enligt verkställd utredning cirka 796,000
kronor. Med hänsyn till järnvägens betydelse för sitt trafikområde torde en
sådan åtgärd emellertid icke gärna kunna ifrågasättas.
Den ur statsfinansiell synpunkt därnäst lämpligaste lösningen vore att på
sätt 1932 års järnvägsekonomiutredning föreslagit överlåta järnvägen till
något av de angränsande enskilda järnvägsföretagen och då närmast Gävle—•
Dala järnvägsaktiebolag, som förklarat sig villigt att övertaga densamma.
Staten skulle visserligen vid ett antagande av nämnda anbud tillsvidare ej
erhålla någon inkomst å det sitt kapital, vilket skulle betraktas såsom i banan
innestående och vars belopp bestämts med hänsyn till det uppskattade realisationsvärdet,
men skulle åtminstone slippa vidkännas den ofördelaktiga
återverkan å statens järnvägars behållna inkomst, som skulle bliva en följd
av järnvägens inlemmande i statsbanenätet.
Rörande storleken av den årliga förlust, som i sistnämnda fall torde vara
att motse för statens järnvägar och därmed indirekt för statsverket har järnvägsstyrelsen
på nu förekommen anledning verkställt särskild utredning.
Denna har givit vid handen, att ett övertagande av Sala—Gysinge—Gävle
järnväg med ett fullständigt inlemmande i statens järnvägars system kan beräknas
föranleda följande förändringar i fråga örn statens järnvägars driftresultat,
räknat exklusive avsättning till förnyelsefond, nämligen
tillkommande inkomster ..................... 269,000 kronor
» utgifter ........................ 264,000 »
Järnvägens motsvarande under de senaste åren redovisade driftresultat utgjorde -
År 1934 År 1935
kronor kronor
Inkomster .............................. 299,200 309,300
Utgifter ................................. 322,200 330,400
Underskott .............................. 23,000 21,100
Genom järnvägens inlemmande i statsbanenätet skulle alltså ernås en ej
obetydlig förbättring av driftresultaten trots att därmed på grund av sänkta
taxeavgifter följer en ej oväsentlig reducering av inkomstgivningen. Utgifterna
ha nämligen beräknats kunna nedbringas än mer, huvudsakligen genom
förutsatta mera ändamålsenliga men samtidigt billigare driftsanordningar
(bland annat rälsbussdrift) samt bortfallandet i stort sett av de nuvarande
förvaltningskostnaderna. De kostnader, som efter ett övertagande skulle
komma att påvila statens järnvägar, skulle alltså inskränka sig till dels på
banan belöpande avsättning till förnyelsefond, dels ränta å de kapitalökningsmedel,
som skulle erfordras för anskaffande av i driftskalkylen antagen ny
materiel (bland annat rälsbussar). Ett ungefärligt mått på förstnämnda,
driftkostnadsstaten berörande utgiftspost har man i storleken av avsättningen
till förnyelsefond enligt nu gällande bestämmelser, cirka 55,000 kronor.
De erforderliga rationaliseringsåtgärderna, däri inberäknat anskaffning
av mera ändamålsenlig rullande materiel, hava beräknats betinga en kapitalinsats
av 250,000 kronor.
Skärskådas förevarande fråga från statsbaneekonomisk — och därmed
indirekt statsfinansiell — synpunkt, framstår alltså av nyss behandlade båda
alternativ det av 1932 års järnvägsekonomiutredning förordade såsom avgjort
minst ogynnsamt, då detsamma icke föranleder någon belastning av statens
järnvägars affärsrörelse. Ses frågan i ett större sammanhang och ur allmän
samhällssynpunkt, framträda emellertid vissa omständigheter, vilka givetvis
kunna åberopas till förmån för det andra alternativet. Mot de uppoffringar
Kungl. May.ts proposition nr 135. 11
för det allmänna, som skulle följa med järnvägens trafikering såsom en statens
järnvägars bandel, är sålunda att ställa i första hand den vinst i besparade
befordringsavgifter, som skulle beredas trafikanterna vid en tillämpning
av statsbanornas låga tariffer och vilken beräknats vara av nära nog
samma storlek som nyss anförda förlustbelopp för statens järnvägar på grund
av järnvägens inkorporering, och vidare de obestridliga men ej siffermässigt
uttryckbara fördelar, vilka beredas befolkning och näringsliv inom en statsbanelinjes
direkta trafikområde, därigenom att järnvägens bestånd och rationella
utveckling ävensom en objektiv trafikledning helt och fullt tryggas.
Sagda uppoffringar för det allmänna, vilka, som redan nämnts, kalkylerats
till i runt tal 60,000 kronor per år, äro visserligen i och för sig ganska betydliga
men dock ej påfallande stora för att gälla en bana av 100 kilometers
längd och därav beroende landområde.
Trots de betänkligheter, fortsätter järnvägsstyrelsen, vilka styrelsen såsom
företagsledning måste hysa mot förevarande underskottsbanas inlemmande i
statsbanenätet, ville styrelsen alltså icke resa någon erinran mot ett statsförvärv,
örn vid frågans vidare behandling ett sådant skulle befinnas motiverat
med hänsyn till de samlade verkningarna för berörda delar av samhället.
För sådant fall ville styrelsen framhålla, att eftersom det vore fråga
örn en underskottsbana, det kapital, som på övligt sätt i samband med statsförvärvet
överflyttades från allmänna järnvägslånefonden till statens järnvägars
fond, borde därstädes helt föras under rubriken »Annat kapital» (än
lånemedel). Beträffande åter det anslag örn 250,000 kronor, som i angivet fall
erfordrades för anskaffning av rullande materiel m. m., ville styrelsen icke
motsätta sig, att detsamma i vanlig ordning anvisades att täckas av lånemedel,
då sagda investering i och för sig obestridligen vore räntabel.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 2 februari 1937 för
sin del tillstyrkt, att Sala—Gysinge—Gävle järnväg övertages av statens
järnvägar på sätt järnvägsstyrelsen i sitt nyss återgivna utlåtande angivit.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att Sala—Gysinge—Gävle nya järnvägsaktiebolags
järnväg mellan Sala och Hagaström saknar förutsättningar
att bestå såsom särskilt företag och att av statens fordran hos bolaget på grund
av statslån till järnvägens anläggning, numera sammanlagt över 2 miljoner
kronor, icke något belopp kan förväntas bliva återbetalat annat än i samband
med ett nedläggande av järnvägen. Då järnvägens realisationsvärde, inberäknat
värdet å bolagets omnibusmateriel, enligt en i slutet av år 1934 verkställd
värdering beräknats till 796,000 kronor, torde staten vid ett nedläggande
av banan icke kunna återfå mer än en mindre del av sin fordran.
Emellertid torde det med hänsyn till det jämförelsevis betydande trafikområde,
som banan genomlöper, icke nu böra ifrågasättas att nedlägga densamma.
I detta läge hava undersökningar gjorts om möjligheten att sammanföra
järnvägen med annan enskild järnväg eller med statens järnvägar.
Bland de enskilda järnvägsföretag, som kunna ifrågakomma för en dylik sammanslagning,
har endast Gävle—Dala järnvägsaktiebolag förklarat sig villigt
att övertaga järnvägen i fråga, därvid bolaget tänkt sig att omhändertaga
densamma genom dotterbolag och synes hava förutsatt, att köpeskillingen
Departements
chefen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
skulle bestämmas till nyss angivna realisationsvärde, 796,000 kronor, att
innestå ränte- och amorteringsfri så länge järnvägsdriften upprätthålles. Järnvägsstyrelsen
har i sitt senast avgivna utlåtande intagit den ståndpunkten,
att ett införlivande av järnvägen i fråga med statsbanenätet visserligen icke
kan vara ett affärsekonomiskt intresse för statsbaneföretaget men att styrelsen
icke vill resa någon erinran mot ett statsförvärv, om ett sådant skulle
befinnas motiverat med hänsyn till de samlade verkningarna för berörda delar
av samhället.
Ett sammanförande av järnvägen med Gävle—Dala järnväg på det sätt,
som sistnämnda järnvägs ägare tänkt sig, nämligen genom ett dotterbolag,
torde icke kunna anses innebära en fullt tillfredsställande lösning av frågan
örn banans framtid. En dylik organisationsform medför nämligen icke någon
garanti för trafikens upprätthållande längre tid än dotterbolagets ekonomi
det tillåter. Slutligen må framhållas att statsverket vid den ifrågasatta fusionen
icke skulle erhålla någon betalning å sin fordran annat än i samband
med järnvägens nedläggande.
Yad beträffar ett förstatligande av ifrågavarande järnväg är det uppenbart,
att banan från trafiksynpunkt på ett naturligare sätt hör samman med statsbanenätet.
Järnvägsstyrelsen har framhållit, att driftresultatet kan förväntas
bliva väsentligt förbättrat, därest banan införlivas med statsbanorna.
Yisserligen beräknas inkomsterna komma att sjunka med omkring
40,000 kronor till 269,000 kronor, men å andra sidan kunna utgifterna
förutses bliva i än högre grad reducerade, nämligen från 330,000
kronor till 264,000 kronor, vadan alltså ett driftöverskott å järnvägsrörelsen
av omkring 5,000 kronor skulle kunna påräknas. Med inräknande
av ett belopp av 55,000 kronor för avsättning till förnyelsefond skulle
således statens järnvägars årskostnad för järnvägens upprätthållande kunna
beräknas till omkring 50,000 kronor, vartill kommer räntan å det kapital örn
250,000 kronor, som skulle behöva investeras för anskaffning av rälsomnibusar.
Härvid har hänsyn icke tagits till det överskott, som kan beräknas å
den av järnvägen bedrivna omnibusrörelsen.
Mot den förlust, som sålunda skulle åsamkas statens järnvägar vid ett
statsförvärv av Sala—Gysinge—Gävle järnväg, äro emellertid att ställa de
fördelar från samhällsekonomiska och andra synpunkter, som ett förstatligande
av banan skulle medföra. Samhällsekonomiskt sett är det av påtagligt
intresse att söka genom lämpliga fusionsåtgärder nedbringa kostnaderna för
järnvägsdriften, vilket på sätt nyss angivits i betydande mån skulle bliva
fallet vid förstatligande av förevarande järnväg. För de av järnvägen berörda
trakterna skulle dess införlivande med statsbanorna innebära betydande fördelar,
i det att dels såväl personbiljetter som avgifter för godstransporter
skulle bliva väsentligt förbilligade och dels i allmänhet bättre förbindelser
med övriga delar av landet torde komma att ernås genom bättre anslutning
till statens järnvägars tåg i Gävle och Sala. Av särskild betydelse är i detta
sammanhang, att vid det planerade införandet av drift med rälsomnibusar
restiden kan förkortas och en efter behovet bättre avpassad tidtabell till
-
■Kungl. May.ts proposition nr 135. 13
lämpas, varjämte eventuellt behövlig utökning av antalet tåglägenheter relativt
lätt kan ordnas.
Vid övervägande av de olika förslag till ordnande av järnvägens framtid,
som föreligga, har jag för min del stannat vid den uppfattningen, att avgörande
skäl tala för att järnvägen införlivas med statsbanorna.
Ett särskilt spörsmål, som uppkommer vid förstatligande av järnvägen
och som jag här torde få något beröra, gäller sättet för anordnande av tågförbindelsen
mellan järnvägens slutpunkt i Hagaström å Gävle—Dala järnväg
och statens järnvägar i Gävle. Linjen Hagaström—Gävle, en sträcka
örn 6 kilometer, ingår nämligen, på sätt inledningsvis nämnts, såsom en del
av Gävle—Dala järnväg. Vid beräkningarna angående inkomst- och utgiftsförhållanden
vid Sala—Gysingebanan efter densammas inlemmande i statsbanenätet
har, enligt vad jag inhämtat, förutsatts att en nyligen träffad överenskommelse,
enligt vilken Gysingebanans tåg framföras med egna lokomotiv
även å linjen Hagaström—Gävle skulle fortbestå. Gävle—Dala järnväg, som
erhåller den på nämnda bandel belöpande inkomsten av trafiken, lämnar
Gysingebanan viss ersättning för denna trafikprestation. Genom denna anordning,
vilken kan sägas innebära, att järnvägens slutstation i driftshänseende
flyttats från Hagaström till Gävle, skulle efter ett statsförvärv av
järnvägen vinnas möjlighet att i och för driftens rationalisering repliera på
i Gävle befintliga, av statens järnvägar ägda lokstations- och driftverkstadsanordningar.
Då överenskommelsen synes vara till fördel icke blott för trafikanterna
utan även för båda de berörda järnvägsförvaltningarna, har jag
ansett mig kunna förutsätta, att från Gävle—Dala järnvägs sida någon erinran
icke skall resas mot att statens järnvägar, efter förvärv av förevarande järnväg,
beträffande nämnda överenskommelse träda i Sala—Gysinge—Gävle nya
järnvägsaktiebolags ställe. Det synes emellertid angeläget, att förenämnda
gemcnskapsförhållande även utvidgas att gälla taxeväsendet sålunda, att
Gävle blir statens järnvägars tariffstation för linjen Sala—-Gysinge—Gävle,
på samma sätt som t. ex. hamnbanestationerna i Göteborg i tarifferingshänseende
tillhöra samtliga där sammanlöpande järnvägar. Jag förutsätter alltså,
att därest staten förvärvar ifrågavarande järnväg, förhandlingar upptagas
i syfte att åstadkomma en sådan efter tidsförhållandenas krav lämpad ordning,
som här sagts, syftande till en förbättring av den allmänna transporthushållningen
inom banans direkta trafikområde och ett vinnande av en fullständigare
samhällsnytta.
Yad slutligen beträffar sättet för genomförande av ifrågavarande statsförvärv
torde det, enligt vad jag erfarit, sannolikt befinnas lämpligast, att riksgäldskontoret
förvärvar järnvägen i exekutiv ordning, varefter banan överföres
till statens järnvägar. Därest det skulle befinnas förmånligare, att järnvägen
direkt förvärvas av statens järnvägar, torde emellertid så böra få ske,
därvid köpekontraktet bör underställas Kungl. Maj:ts prövning. Jag förutsätter
i båda fallen, att järnvägens personal övertages av statens järnvägar
i huvudsak enligt de grunder, som under senare år tillämpats i motsvarande
fall, samt att järnvägen i statens järnvägars bokföring skall upptagas till ett
14 Kungl. Maj-.ts proposition nr 135,
belopp, motsvarande dess realisationsvärde, och att samma belopp skall redovisas
under rubriken »Annat kapital», varmed avses annat kapital än lånemedelskapital.
För detta belopp jämte återstoden av statens kapitalfordran
hos järnvägen torde täckning i sinom tid böra beredas riksgäldskontoret i
vanlig ordning, medan räntefordringarna på vanligt sätt avskrivas.
Den materiel, som användes i den av järnvägsbolaget bedrivna omnibustrafiken,
ingår icke i järnvägsfastigheten och kan alltså icke förvärvas vid
exekutiv försäljning av järnvägen. Enär jämväl omnibustrafiken självfallet
bör övertagas av statens järnvägar, förutsättes emellertid, att till denna trafik
hörande rullande materiel och fasta anläggningar överlåtas till staten utan
vederlag, därest ett övertagande av järnvägen kommer till stånd. Genom sistnämnda
åtgärd åtager sig staten nämligen så pass stora kostnader för tillgodoseende
av traktens trafikbehov, att staten icke skäligen synes böra vidkännas
ytterligare kostnader i form av köpeskilling för omnibusrörelsen.
Vad slutligen beträffar det belopp av 250,000 kronor, som järnvägsstyrelsen
beräknat erforderligt för anskaffning av rälsomnibusar för driftens rationalisering,
torde med anvisande därav kunna anstå i avvaktan på överförandet
av järnvägen till statens järnvägar. Skulle emellertid behov uppkomma av
dylik materielanskaffning inom sådan tid, att riksdagens beslut i saken icke
hinner inhämtas, torde järnvägsstyrelsen, örn riksdagen icke uttalar erinran
häremot, få efter bestämmande av Kungl. Majit disponera tillgängliga medel
för sådant ändamål.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att den Sala—Gysinge—Gävle nya järnvägsaktiebolag tillhöriga
järnvägen mellan Sala och Hagaström må förvärvas och
införlivas med statens järnvägar i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig här angivna grunder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
F. Wessberg.
Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.