Kungl. Maj.ts proposition nr 128-
1
Nr 128.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän;
given Stockholms slott den 19 februari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Bihang till riksdagens protokoll 1937,
1 sami. Nr 128.
1
2
Kungl. May.ts proposition nr 128.
Förslag
till
kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Statens tjänstemän äga rätt att beträffande de i 4 § nämnda frågor förhandla
med vederbörande myndighet, dock utan att inskränkning därigenom
göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt.
Med statens tjänstemän avses i denna kungörelse sådana arbetstagare i statens
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Med myndighet jämställes styrelse för sådan statlig institution, som icke
kan betecknas såsom myndighet.
2 §•
Förhandling äger rum mellan myndighet samt förening av tjänstemän
eller förening av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer dock
blott förening, vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande till myndigheten.
Myndighet må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar
förhandla beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden. Meddelande
om sådant uppdrag skall av myndigheten översändas till vederbörande
föreningar, vilka tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten.
Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen
eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt,
dock endast då fråga är om förhandling med myndighets underlydande
organ.
Beträffande förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, samt
förening stadgas i 11 §.
3 §•
Ansökan om förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet skall ställas
till Konungen samt ingivas eller i betalt brev insändas till myndigheten.
Vid dylik ansökan skall fogas:
1) föreningens stadgar;
2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen
eller som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
3
3) uppgift å ungefärliga antalet av de medlemmar i föreningen eller till
föreningen ansluten förening, vilka äro anställda hos myndigheten.
Till myndighet inkomna ansökningshandlingar skola av myndigheten med
eget yttrande översändas till kommunikationsdepartementet.
Sker beträffande förening, som erhållit förhandlingsrätt, ändring i verksamhetsområdet
eller i förhållande, som i andra stycket under 2) sägs, eller
undergår medlemsantalet större förändringar, skall anmälan därom göras
hos vederbörande myndighet.
4 §•
Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av
sådana villkor.
5 §•
Innan myndighet avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan
är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande berör dess
tjänstemän, på lämpligt sätt bereda de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade
föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle att taga
kännedom om föreliggande utkast till sådana villkor.
Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom
lämnas inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfåendet.
6 §•
Förhandling äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera
sidan muntlig förhandling, skall sådan äga rum, även om skriftlig
förhandling pågår eller föregått.
7 §•
Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan
oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra, så framt icke
muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt angivas.
Myndighet må förklara skriftlig förhandling avslutad, då myndigheten så
prövar skäligt.
8 §■
Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av myndigheten. Därvid
skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt fördröjes.
Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar sekreterare
att föra protokoll. Ordföranden må förklara muntlig förhandling avslutad,
då han så prövar skäligt.
I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,
varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet
angivas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt en representant för
myndigheten och en representant för varje i förhandlingen deltagande förening.
Protokollet utgives avgiftsfritt samt tillstädes myndigheten och föreningen.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
9 §•
Fråga, varom förhandling förts, må av myndighet icke upptagas till slutlig
behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling förklarats
avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit myndigheten
tillhanda.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må myndighet, därest så anses av förhållandena
påkallat, föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tilllämpas
tills vidare, intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.
10 §.
Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt denna kungörelse,
överlämnas till annan myndighet eller till Konungen, skall i ärendet förd
skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling biläggas.
11 §■
På därom av myndighet eller förening gjord framställning må, därest Konungen
så prövar skäligt, förhandling äga rum mellan ombud, som av Konungen
utses, och förening.
12 §.
Genom denna kungörelse göres icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande
rätt för statens tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga örn anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor.
13 §.
Myndighet och förening bestrida envar sina kostnader för förhandling.
Tjänsteman må icke förvägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling.
14 §.
För militär personal och likställda gälla de inskränkningar i fråga om förhandlingsrätten,
som särskilt stadgas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938, dock att bestämmelserna
i 2 och 3 §§ jämväl dessförinnan skola lända till efterrättelse, i den
mån så erfordras för kungörelsens tillämpning från och med nämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
5
Utdrag av protokollet över kommunikationsår enden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.
Departementschefen, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam beredning
med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen frågan örn
förhandlingsordning för statstjånstemännen samt anför:
Historik.
Några i författning utfärdade bestämmelser om förhandlingsrätt för statstjänstemän
finnas ej.
Frågan har vid flera tillfällen behandlats i riksdagen med anledning av
interpellationer eller motioner med hemställan örn utredning.
1911 års riksdag.
Frågan om förhandlingsordning för statens befattningshavare var vid 1911
års riksdag första gången föremål för övervägande på grund av en av herr
Winberg m. fl. i andra kammaren väckt motion (II: 158). Motionärerna
hemställde, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära utredning och förslag
angående lämpligaste former och grunder för förhandlingsordning mellan
i statens administrativa verk anställda tjänstemän och arbetare och deras
organisationer, å ena, samt vederbörande verks styrelser och underlydande
förvaltningar, å andra sidan.
Motionen remitterades till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott (utlåtande
nr 14), vilket förklarade sig vara fullt övertygat örn att den viktiga
frågan, som berörde ett stort antal medborgare, måste göras till föremål för
statsmakternas åtgärder genom fastställande av vissa normer för överläggning
med statens tjänstemän och arbetare rörande deras tjänstevillkor och
löner. Med hänsyn till den sena tidpunkten under riksdagsarbetet ansåg sig
emellertid utskottet icke kunna utforma något bestämt förslag i ämnet utan
nöjde sig med att för riksdagen framlägga det insamlade materialet i frågan.
Vid ärendets behandling i riksdagen biföll andra kammaren en vid utskottets
utlåtande fogad reservation med hemställan örn utredning, huruvida och
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
i vilka former skulle kunna fastställas dels bestämda regler för den vid statens
administrativa verk sysselsatta personalens deltagande vid utarbetande
av förslag å bestämmelser rörande arbets- och löneförhållanden m. m. samt
dels regler för s. k. disciplinmåls behandling, Första kammaren beslöt enligt
sitt utskotts hemställan avslå motionen.
1912 års riksdag.
Vid 1912 års riksdag förnyade herr Winberg sin motion (II: 227) angående
utredning om förhandlingsordning. Motionären anförde, att av utredningen
bland annat borde framgå, på vilket sätt det lämpligast skulle ordnas med
behandlingen av disciplinmål för att möjliggöra, att personalen finge tillfälle
att genom ombud deltaga i ärendets avgörande.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
förordade (utlåtande nr 8) en utredning angående fastställande av en förhandlingsordning
för i statens administrativa verk anställd personal och i
samband därmed angående enhetliga regler för handläggning av disciplinmål.
I motiveringen till utskottets hemställan uttalades bl. a., att den begärda
utredningen även borde omfatta frågan örn användande av förlikningsoch
skiljedomsförfarande i de fall, då direkta förhandlingar blivit resultatlösa.
Andra kammaren biföll en vid utskottets utlåtande fogad reservation, enligt
vilken utredningen i ärendet icke borde begränsas till spörsmålet om en
förhandlingsordnings införande utan i stället gälla i vad mån bestämmelser
kunde träffas i syfte att vid behandling inom statens förvaltande verk
av viktigare frågor rörande personals arbets- och löneförhållanden ävensom
disciplinmål vederbörande personal måtte vara i tillfälle att göra sina synpunkter
gällande. Första kammaren avslog emellertid motionen, varför frågan
jämväl vid denna riksdag förföll.
1913 års riksdag.
Vid 1913 års riksdag interpellerade herr Lindman chefen för civildepartementet
Schotte bland annat huruvida han anslöte sig till den av andra kammaren
år 1912 hävdade uppfattningen, att någon medbestämmanderätt i fråga
om lönevillkoren m. m. icke kunde tillerkännas statstjänarna, vare sig de
vore ordinarie eller extra ordinarie, samt att, därest en förhandlingsordning
för dem skulle fastställas, densamma följaktligen endast finge bereda tjänstemännen
tillfälle att i vissa viktigare, dem rörande tjänstefrågor få framhålla
sina synpunkter.
Departementschefen förklarade sig i allt väsentligt dela de synpunkter,
vilka godkänts av andra kammaren vid 1912 års riksdag. Någon medbestämmanderätt
vid avgörande av frågor angående tjänstevillkoren kunde sålunda
icke medgivas ifrågavarande personal. Däremot syntes vara till gagn
att införa sådana fasta former för personalens hörande och deltagande i utredningen
vid avgörandet av viktigare frågor rörande dess egna förhållanden,
att personalens önskningar och synpunkter därvid kunde bliva tillbörligt
beaktade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
7
Förslag år 1920 av socialstyrelsen.
Under åren 1912—1920 remitterades av Kungl. Majit till socialstyrelsen
åtskilliga framställningar från personalorganisationer rörande frågan om införande
av förhandlingsordning för den statsanställda personalen. I remisserna
anmodades socialstyrelsen att verkställa utredning och avgiva underdånigt
utlåtande i ärendet. I anledning härav avgav socialstyrelsen ett
den 16 december 1920 dagtecknat betänkande med förslag till lag angående
förhandling mellan staten och dess tjänstemän.
Det av socialstyrelsen framlagda lagförslaget avsåg ett lagfästande av rätt
för statens civila tjänstemän att direkt förhandla om anställnings-, arbetsoch
avlöningsvillkor med vederbörande myndighet. Förslaget begränsades
sålunda till att avse de verkliga tjänstemannakategorierna, medan den egentliga
arbetarpersonalen lämnades utanför. Enligt förslaget skulle, örn en
grupp tjänstemän önskade nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor
för gruppen och om gruppen skriftligen framlade sina önskemål
hos vederbörande myndighet, denna vara skyldig att inom skälig tid
lämna skriftligt svar å framställningen. Förslaget innehöll vidare föreskrift,
att en myndighet, hos vilken uppkomme en fråga av mera principiell
eller eljest större betydelse rörande nya eller ändrade anställnings- eller avlöningsvillkor
eller angående sådana arbetsvillkor, som ej avsåge arbetets
tekniska anordnande, skulle vara skyldig att, innan beslut fattades, bereda
tjänstemännen tillfälle att taga kännedom om villkoren och att inom skälig
tid framställa erinringar. Därest tjänstemännen inkomme med erinringar
mot förslaget, skulle myndigheten vidare vara skyldig att inom skälig tid
lämna skriftligt svar å desamma.
I de fall, då det ankomme på Kungl. Majit eller riksdagen att fastställa
anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skulle, då fråga vore örn förhandling
enligt den föreslagna lagen, så anses, som om vederbörande närmast
underordnade myndighet skulle äga att fastställa villkoren.
Efter de direkta förhandlingarna mellan en myndighet och dess underordnade
tjänstemän skulle förhandlingar kunna föras inför en särskild förhandlingsnämnd.
Denna nämnd skulle vara gemensam för hela statsförvaltningen
och bestå av ordförande och två ledamöter, samtliga förordnade
av Kungl. Majit. Förhandlingar inför nämnden skulle kunna påkallas av
sammanslutning, omfattande minst 50 tjänstemän, eller ock motsvarande
antal sådana tjänstemän själva. Vidare skulle, då tvist uppstått rörande
tillämpningen av anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, förhandling
kunna påkallas hos nämnden antingen av vederbörande myndighet eller av
nyss nämnt antal tjänstemän. Även om nu berörda betingelser för förhandling
inför nämnden icke vore för handen, skulle dock nämnden till förhandling
äga upptaga fråga örn nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller
avlöningsvillkor eller om tillämpning av gällande villkor, därest förhandling
påkallats från såväl myndighetens som tjänstemännens sida eller, om sådan
förhandling påkallats allenast från ena sidan, särskilda skäl talade därför.
Förhandlingsnämnden ägde avvisa eller vägra taga vidare befattning med
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
fråga, som icke för någondera parten kunde anses vara av avsevärd betydelse
eller i vilken förhandling inför nämnden med hänsyn till tidigare eller
i annan ordning upptagen behandling av frågan eller annat förhållande
funnes obehövlig eller icke kunde förväntas främja frågans lösning. Därest
nämnden ansåge viss fråga böra behandlas på annat sätt än som föreskreves
i lagen, ägde nämnden att därom göra framställning hos Kungl.
Maj:t.
Då nämnden funne skäl till förhandling i viss fråga, skulle nämnden ombesörja,
att vederbörande tjänstemän bleve på tillfredsställande sätt representerade
inför nämnden. Nämnden skulle äga bestämma, huruvida förhandlingarna
skulle vara muntliga eller ej; dock skulle förhandlingarna alltid
vara muntliga, då båda parterna framställde önskan därom. Nämndens
uppgift vid och före förhandlingarna skulle vara att söka ena parterna. När
förhandlingarna avslutats, skulle nämnden, evad enighet uppnåtts eller ej,
till parterna lämna en skriftlig redogörelse för vad som förekommit. I sistnämnda
fall skulle avgörandet i regel ankomma på vederbörande myndighet.
Då nämnden funne den behandlade frågan vara av särskild vikt och
då de mellan parterna kvarstående meningsskiljaktigheterna vore betydande,
skulle emellertid nämnden, i stället för att till parterna lämna nyssnämnda
redogörelse, avge en motsvarande redogörelse till Kungl. Majit, som
skulle hava att meddela beslut i frågan eller eljest förordna om ärendets
vidare handläggning.
Lagförslaget upptog föreskrift örn att nya eller ändrade anställnings-, arbets-
eller avlöningsvillkor icke finge fastställas så länge förhandlingar örn
villkoren påginge; dock att myndighet ägde föreskriva, att dylika villkor
skulle tillämpas tills vidare, intill dess villkoren med hänsyn till lagens bestämmelser
kunde bliva fastställda.
Lagförslaget avsåg icke att göra ändring i vad eljest kunde gälla beträffande
rätt för statens tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga om anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor. Ej heller avsåg förslaget att rubba
verkens beslutanderätt i avseende å sådana villkor, ehuruväl i vissa fall avgörandet
kunde komma att överflyttas på Kungl. Majit.
Socialstyrelsens ifrågavarande förslag var emellertid icke enhälligt. I en
därvid togad reservation antörde två av styrelsens ledamöter, nämligen byråchefen
Bergsten och t. f. byråchefen Järte, att det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida förslaget stöde i överensstämmelse med den svenska statsförfattningens
anda och över huvud taget med principerna för en handlingskraftig
och ansvarskännande statsförvaltning. Även om beslutanderätten i sista
hand vore förbehållen statsmyndigheterna, syntes det dock näppeligen kunna
undgås, att ett enligt socialstyrelsens förslag i system satt förhandlingsväsende
inför ett utomstående organ skulle i längden försvaga den överordnade myndighetens
och ytterst statens ställning i förhållande till tjänstemännen samt
rubba statsmakternas självbestämmanderätt i hithörande frågor. Ifrågavarande
förhandlingsprocedur skulle därjämte säkerligen komma att verka i
hög grad hinderlig för förvaltningsarbetets jiimna fortgång. Visserligen mås
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
9
te det anses rätt och billigt, att tjänstemännen erhölle större och mera tryggade
möjligheter att få sina synpunkter vederbörligen beaktade i fråga örn
anställnings-, arbets- och lönevillkoren. Härför krävdes emellertid enligt
reservanterna icke någon särskild förhandlingsapparat utan endast ett åläggande
för respektive myndigheter att dels noga pröva och inom viss tid besvara
alla från deras tjänstemän inkommande framställningar rörande nyssnämnda
villkor, dels före slutbehandlingen av fråga om fastställandet av
nya eller ändrade sådana villkor låta tjänstemännen taga del därav och inkomma
med sina erinringar. De härom erforderliga bestämmelserna tarvade
emellertid givetvis ej någon speciell lagstiftning utan kunde lämpligen
inrymmas i respektive myndigheters instruktioner. Mest rationellt och för
tjänstemännen själva mest betryggande vore det dock, örn ifrågavarande bestämmelser
finge ingå som ett led i en tjänstemannalag, där tjänstemännens
allmänna såväl rättigheter som skyldigheter vore fullständigt angivna och
där sålunda dessa bestämmelser komme att inpassas i sitt rätta och naturliga
sammanhang.
över socialstyrelsens förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndigheter
och tjänstemannaorganisationer. En redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i yttrandena har såsom bilaga fogats vid ett av särskilt tillkallade
sakkunniga den 9 oktober 1936 avgivet betänkande med förslag rörande förhandlingsordning
för statstjänstemän (statens offentliga utredningar 1936:
41), till vilket jag här tillåter mig att hänvisa.
Anmälan inför Kungl. Majit av socialstyrelsens förslag.
Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 22 december 1927 av förevarande
ärende redogjorde chefen för socialdepartementet Pettersson för sin ställning
till frågan. Departementschefen framhöll därvid till en början, att frågan
i viss mån syntes hava kommit i annat läge, sedan socialstyrelsen avgivit
sitt lagförslag, genom tillkomsten av de särskilda lönenämnderna för
kommunikationsverken, den allmänna civilförvaltningen och försvarsväsendet
samt statens bostadsnämnd. Vidare erinrades örn de vid kommunikationsverken
förefintliga tjänstgöringsnämnderna.
Departementschefen anförde vidare, bland annat, att, enligt vad de över
lagförslaget inkomna utlåtandena utvisade, meningarna i frågan vore synnerligen
skiftande bland de intresserade myndigheterna och personalorganisationerna.
Så mycket syntes med hänsyn till de avgivna utlåtandena vara
klart, att ett genomförande av en lagstiftning i mera väsentlig anslutning till
socialstyrelsens förslag för det dåvarande icke gärna kunde komma i fråga.
Men även om man bortsåge från de mera långt gående strävandena och holle
sig till de yrkanden, som kunde genomföras utan allt för stora förändringar,
funne man, att dessa yrkanden knappast kunde sägas hava erhållit nödig
precision eller blivit på tillfredsställande sätt begränsade. Även örn man
formellt uteslöte varje form av medbestämmanderätt för tjänstemännen
kunde ett förhandlingsförfarande medföra synnerligen långt gående konsekvenser.
I praktiken skulle det nämligen lätt komma att leda till att ve
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
derbörande myndighets auktoritet bleve undergrävd och att dess beslutanderätt
gjordes mer eller mindre illusorisk. Dessa och andra konsekvenser
måste ur allmän synpunkt anses olyckliga.
Departementschefen medgav, att de gjorda invändningarna icke kunde
med samma styrka göras gällande, i den mån med den av tjänstemännen
önskade förhandlingsordningen endast avsåges att skapa fastare former för
vissa ärendens behandling inom ett ämbetsverk efter föregående överläggning
med personalen. Men även örn frågan på detta sätt begränsades, mötte
en annan svårighet. Ett medgivande av nya rättigheter åt statst jänstemännen
innebure en ändring i deras särskilda rättsställning över huvud. Det
vore därför härutinnan av betydelse att i samband med frågan om nya rättigheter
behandla spörsmålet örn fastslående av de särskilda skyldigheter,
som borde åläggas statstjänare i denna deras egenskap. I detta sammanhang
vore även att märka, att i fråga om sättet för lösande av arbetstvister
för det dåvarande påginge utredning i vad avsåge de statstjänare, som vöre
hänförliga till de egentliga arbetargrupperna. Denna omständighet vore
här av betydelse bland annat därför, att en av de frågor, som ännu icke
vore klarlagda i förevarande ärende, just berörde avgränsningen mellan
tjänstemanna- och arbetarkategorierna och därav beroende fråga rörande
den omfattning, i vilken tjänsteavtal, respektive vanliga arbetsavtal, skulle
förekomma.
I anledning av det anförda fann departementschefen önskvärt, att frågan
örn förhandlingsrätten behandlades i sammanhang med det vida större
spörsmålet örn en allmän tjänstemannalagstiftning. Några betänkligheter
syntes icke kunna med skäl anföras mot det uppskov med förevarande fråga,
som föranleddes av en dylik gemensam handläggning.
Kungl. Maj:t fann, på grund av det anförda, socialstyrelsens förslag och
gjorda framställningar i ämnet icke föranleda annan åtgärd än att Kungl.
Majit förordnade, att utdrag av statsrådsprotokollet i ärendet skulle offentliggöras
samt att protokollsutdrag skulle till kännedom överlämnas till socialstyrelsen
samt de ämbetsverk och myndigheter, som yttrat sig över socialstyrelsens
förslag.
1929 års riksdag.
Vid 1929 års riksdag interpellerades chefen för socialdepartementet Lubeck
av herr Andersson i Stockholm angående frågan om förhandlingsordning
för statens befattningshavare.
I svaret å interpellationen erinrade departementschefen om ärendets handläggning
inför Kungl. Majit den 22 december 1927 och förklarade sig i allt
väsentligt kunna ansluta sig till de synpunkter, som anlagts i nämnda statsrådsprotokoll.
Departementschefen förklarade sig följaktligen icke vara beredd
att för det dåvarande förorda genomförande av en lagstadgad förhandlingsordning
för de statsanställda.
Departementschefen anförde vidare, att han icke ansåge lagstiftning på
nu berörda område vara önskvärd. Inom statens verk påginge en utveck
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
11
ling, som vore ägnad att utan dylika tvångsåtgärder åstadkomma gynnsamma
resultat i förhållandet mellan verksledning och anställda. Genom några
reglementariska föreskrifter hade man näppeligen utsikt att gagna saken.
Departementschefen erinrade vidare om att tjänstemännen ägde rätt att hos
Kungl. Maj:! överklaga verksstyrelsernas beslut i vad dem anginge samt att
de även hade rätt att själva eller genom sina organisationer göra framställningar
hos Kungl. Maj:t. Härmed vore sörjt för att tjänstemännens önskemål
icke undertrycktes. En dylik ordning, som vilade på gammal hävd och
vore förenad med stora fördelar, läte sig icke väl förena med en lagbunden
förhandlingsrätt. Följden skulle bliva en tyngande dubbelbehandling, och
om klagorätten skulle bibehållas såsom hjälpmedel efter en misslyckad förhandling,
skulle en lagstadgad sådan mer eller mindre bliva en formalitet,
ägnad att undergräva verksledningens auktoritet.
1932 års riksdag.
Vid 1932 års riksdag väcktes på nytt frågan om förhandlingsordning för de
statsanställda genom en i andra kammaren av herr Andersson m. fl. väckt
motion (II: 29). Motionärerna framhöllo, att det förslag till förhandlingsordning,
som uppgjorts av socialstyrelsen, icke vore tillfredsställande och i
intet avseende löste den förevarande frågan. Vad som fordrades vore en klart
utskriven ordning för behandling av statstjänarnas intressefrågor, vilken garanterade
statstjänarna verkligt medinflytande över frågorna och deras behandling.
Motionärerna föreslogo, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till regeringen hemställa, att denna, i samråd med statstjänarnas organisationer,
måtte utarbeta förslag till förhandlingsordning för de i statens tjänst anställda
befattningshavarna samt för 1933 års riksdag framlägga förslag i
ärendet.
Motionen remitterades till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott. Utskottet
uttalade i sitt utlåtande (nr 7), att de skäl, som av chefen för socialdepartementet
år 1927 anförts mot införandet av den av socialstyrelsen föreslagna
lagen angående förhandling mellan staten och dess tjänstemän, fortfarande
i huvudsak syntes äga giltighet. Särskilt ville utskottet framhålla,
att utskottet kommit till den uppfattningen, att meningarna i den föreliggande
frågan fortfarande vore starkt delade inom de personalgrupper, som
berördes av densamma. Förslag till förhandlingsordning för statens tjänstemän
syntes i första hand böra framföras av tjänstemännen själva genom
deras organ. Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört, hemställde utskottet,
att motionen icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av kammaren.
1934 års riksdag.
Vid 1934 års riksdag väcktes en motion i andra kammaren av herr Lundqvist
m. fl. (II: 374), vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala sig för införandet av förhandlingsordning för statens tjänstemän
samt anhålla, att Kungl. Maj:t ville, därest erforderliga föreskrifter ej an
-
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
såges böra utfärdas i administrativ väg, för riksdagen framlägga erforderliga
lagförslag i ärendet.
Motionen remitterades till andra kammarens tredje tillfälliga utskott. Utskottet
framhöll (utlåtande nr 7), att motionen väsentligt skilde sig från den
vid 1932 års riksdag i ärendet väckta motionen. Sistnämnda motion avsåge
nämligen att åt tjänstemännen tillförsäkra ett visst medinflytande vid
träffandet av avgöranden i frågor berörande tjänstemännens anställningsoch
arbetsvillkor, under det att den förstnämnda motionen åsyftade tillskapandet
av fastställda och ordnade former, i vilka tjänstemännen skulle få sina
synpunkter och önskemål framförda till vederbörande myndigheter, innan
dylika avgöranden träffades, utan att något intrång skulle göras i de statliga
myndigheternas beslutanderätt. Utskottet fann för sin del de önskemål, som
framförts i motionen, rimliga och värda beaktande, varför utskottet förordade,
att en utredning i frågan komine till stånd. Därvid kunde klargöras i
vad mån denna fråga borde sammankopplas med frågan örn en allmän
tjänstemannalag. Utskottet kunde ej helt tillstyrka nu ifrågavarande motion
utan hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning rörande förhandlingsordning
för statens tjänstemän och framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.
Andra kammaren biföll vad utskottet hemställt.
Sedan andra kammarens beslut delgivits första kammaren, hemställde
första kammarens första tillfälliga utskott, att andra kammarens i ärendet
fattade beslut måtte biträdas. Första kammaren biföll emellertid icke denna
hemställan. Motionen föranledde sålunda icke någon riksdagsskrivelse.
Sakkunnig-a rörande förhandlingsordning för
statstjänstemän.
De sakkunnigas direktiv.
Den 10 maj 1935 bemyndigade Kungl. Majit dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla högst fem personer för att inom departementet
biträda med verkställande av en utredning rörande frågan, huruvida
och i vad mån en förhandlingsordning för statstjänstemännen borde
komma till stånd, ävensom att uppgöra förslag till de bestämmelser i ämnet,
vartill berörda utredning kunde komma att föranleda.
I direktiven för de sakkunnigas arbete redogjorde departementschefen
till en början för vad som tidigare förekommit beträffande frågan örn en
förhandlingsordning för statstjänstemännen. För egen del anförde departementschefen:
Av
den lämnade redogörelsen framgår, att frågan om en förhandlingsordning
för statstjänstemännen sedan länge varit föremål för intresse inom
vederbörande personalgrupper. Upprepade framställningar i ärendet hava
gjorts såväl hos Kungl. Majit som hos riksdagen. Uppenbart är, att tjänstemännen
själva — i den mån deras uppfattning kommit till synes i de gjorda
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
13
framställningarna — anse en förhandlingsordning önskvärd och av förhållandena
påkallad. Å andra sidan har framhållits, att statens tjänstemän
redan nu äga möjlighet att hos vederbörande myndigheter och olika nämnder
framföra sina synpunkter och bevaka sina intressen och att ett utsträckande
av tjänstemännens inflytande därutöver skulle leda in på ömtåliga
och svårreglerbara områden.
Helt visst kan spörsmålet om statstjänarnas förhandlingsrätt anses mrymma
flera vittgående och svårlösta problem. I den form, vari denna fråga
senast förts under riksdagens prövning, begränsar den sig visserligen, som
andra kammarens tredje tillfälliga utskott i sitt utlåtande 1934 framhöll,
till att avse tillskapandet av fastställda och ordnade former, i vilka tjänstemännen
kunna få sina synpunkter och önskemål framförda till vederbörande
myndigheter, innan avgörande träffas i frågor berörande tjänstemännens
anställnings- och arbetsvillkor. Något intrång skulle således icke göras
i de statliga myndigheternas beslutanderätt. Men även vid en dylik begränsning
äro med frågan förknippade flera spörsmål av principiell eller praktisk
natur, vilka endast genom en närmare utredning torde kunna klarläggas
och till sina konsekvenser bedömas.
För min del finner jag skäl tala för att en dylik utredning kommer till
stånd.
Vad i statsrådsprotokollet den 22 december 1927 blivit anfört såsom skäl
mot införande av en förhandlingsordning överhuvud taget synes mig ej
vara av beskaffenhet att böra utgöra hinder mot att frågan nu ånyo upptages.
Fastmer synas mig i ärendet förekommande omständigheter utgöra
ett tillräckligt motiv härför. Jag vill särskilt erinra om att riksdagens andra
kammare år 1934 uttalade sig för en utredning i ämnet. I likhet med förenämnda
andra kammarens tillfälliga utskott anser jag, att utredningen bör
vara förutsättningslös och alltså avse, huruvida och i vad man en förhandlingsordning
för statens tjänstemän bör tillskapas. Genom utredningen
lärer även kunna klarläggas i vad mån fragan om förhandlingsordning sammanhänger
med spörsmålet örn en allmän statstjänstemannalag.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den
20 maj 1935 landshövdingen Alvar Elis Rodhe, numera sekreteraren hos
generalpoststyrelsen Arvid Georg Linnäs, ledamöterna av riksdagens andra
kammare, lantbrukarna Gunnar Persson och Karl Arthur Ryberg samt
mig, varjämte departementschefen uppdrog åt Rodhe att såsom ordförande
leda utredningsmännens arbete. Sedan jag den 28 september 1936 utnämnts
till chef för kommunikationsdepartementet, frånträdde jag uppdraget att
vara utredningsman.
De sakkunniga hava till fullföljande av sitt uppdrag avgivit ett den 9
oktober 1936 dagtecknat betänkande med förslag rörande förhandlingsordning
för statstjänstemän (statens offentliga utredningar 1936:41). Någon
reservation har icke fogats vid betänkandet.
Dc sakkunnigas förslag.
De sakkunniga föreslå, att en för statens samtliga tjänstemän gällande
författning utfärdas angående förhandlingsrätten. Förslag till kungörelse
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän har av de sakkunniga
utarbetats och intagits i betänkandet. I denna författning upptagas till
reglering endast sådana förhandlingar, vilka i enlighet med dc givna be
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
stämmelserna föras enligt särskilda former. De sakkunniga utgå emellertid
ifrån, att även efter utfärdandet av en sådan författning förhandlingar
av icke formbunden karaktär skola liksom hittills föras mellan myndigheter
och tjänstemän. Dessa formlösa förhandlingar falla utanför den föreslagna
författningen. För att författningen skall kunna avse tjänstemännen
inom alla områden av statsförvaltningen, har densamma givits en allmän
karaktär. De sakkunniga anföra, att vissa specialbestämmelser därutöver
torde erfordras för verk med stora personalstater, vilka bestämmelser torde
böra införas i myndigheternas instruktioner. Härmed avses främst bestämmelser
om vilka underlydande organ av en verksstyrelse, som skola bemyndigas
att självständigt föra förhandlingar med representanter för tjänstemannaföreningarna,
ävensom i vad mån en uppdelning härvidlag bör göras
med hänsyn till beskaffenheten av olika frågor.
Förhandlingsordningen omfattar enligt förslaget statens samtliga tjänstemän
inom såväl den civila som den militära förvaltningen. Någon skillnad
har icke heller gjorts mellan tjänstemän av olika grader. Förhandlingsrätten
har förbehållits de av tjänstemännen bildade organisationerna. Om en grupp
av tjänstemän, som icke är organiserad, önskar överlägga med myndighet
örn vissa frågor, måste detta alltså ske i den hittills tillämpade formlösa ordningen.
Några särskilda krav för registrering eller erkännande av organisationerna
såsom villkor för förhandlingsrätt enligt författningen hava icke uppställts.
Förhandlingsrätten kan av en organisation utövas såväl centralt genom
dess styrelse som lokalt genom en särskild avdelning. Förhandlingar
kunna förås med myndighet eller med dess underlydande organ i enlighet
med de särskilda bestämmelser, vilka äro avsedda att införas i myndigheternas
instruktioner. Med myndighet jämställes direktion eller styrelse för anstalter
av olika slag, bibliotek, museer m. m. Förhandlingsrätten innefattar
en rätt för tjänstemannaförening att påkalla förhandlingar angående tjänstemännens
allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom angående
tillämpningen av sådana villkor. Häri innefattas tolkningsfrågor så
snart det gäller ett avgörande, som kan hava principiell betydelse för ett flertal
tjänstemän. Förhandlingsrätten omfattar däremot icke frågor, som uteslutande
beröra enskild tjänstemans rätt. Det förutsättes i stället, att dylika
frågor även efter förhandlingsordningens genomförande komma att bli
föremål för överläggningar mellan tjänstemannaförening och myndighet
i hittills tillämpade former. Viss inskränkning i förhandlingsrätten med
hänsyn till de frågor, varom förhandlingar kunna föras, förutsättes beträffande
den militära personalen. Särskilda bestämmelser härom föreslås
skola utfärdas av Konungen. Tjänstemannaförening äger rätt att själv
utse sina representanter vid förhandlingar med myndighet. Mot rätten för
tjänstemannaförening att påkalla förhandlingar om de nyssnämnda frågorna
svarar en skyldighet för myndighet att ingå i sådana förhandlingar. Någon
diskretionär prövningsrätt i de särskilda fallen har icke ansetts böra
tillkomma myndigheten. Vidare föreslås en skyldighet för myndighet att,
innan myndigheten avger förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställ
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
15
nings-, arbets- eller avlöningsvillkor, bereda tillfälle för sådana tjänstemannaföreningar,
som i förväg hos myndigheten anmält sig vilja begagna sig av den
lagfästade förhandlingsrätten, att taga kännedom om föreliggande utkast till
villkoren. Den nu nämnda skyldigheten för myndighet föreligger dock endast
i de fall, då frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse för
tjänstemännen. Under den tid, som förhandlingar pågå, må därvid berörd
fråga icke av myndighet upptagas till slutlig behandling, dock att myndighet
må föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tillämpas tills vidare,
intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.
Förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening kunna äga rum
i skriftlig eller muntlig form. Så snart från endera sidan påkallas
muntliga förhandlingar, skola sådana äga rum. De direkta och muntliga
förhandlingarna mellan myndighet och tjänstemannaförening anses
av de sakkunniga utgöra det väsentligaste innehållet i den föreslagna
ordningen. Myndighet har tillerkänts rätt att förordna ordförande vid sammanträde
för förhandlingar ävensom sekreterare. Vid sammanträde skall
protokoll föras, och i detsamma skola å ömse sidor framlagda förslag och
avgivna förklaringar återgivas. Skälen för intagen ståndpunkt skola därvid
i korthet angivas. Myndighet äger rätt att, då den så prövar skäligt, förklara
såväl skriftliga som muntliga förhandlingar avslutade.
Utöver de hittills nämnda formerna av förhandlingar, till vilka tjänstemännen
genom förslaget erhålla en rätt, har möjlighet öppnats till förhandlingar
mellan tjänstemannaförening och ombud, som av Konungen utses, efter prövning
i varje särskilt fall. Dessa förhandlingar äro avsedda att utgöra en
form dels för bringande av frågor om tjänstevillkor under Konungens omprövning
och dels för verkställande av utredningar i viktigare frågor, som
beröra tjänstemännen.
Någon central förhandlingsnämnd av permanent slag föreslås icke till införande.
Förhandlingsordningens genomförande skall enligt förslaget icke i och för
sig medföra någon inskränkning i den tjänstemännen eller deras organisationer
eljest tillkommande klago- och petitionsrätten.
Såsom tidigare nämnts, hava de sakkunniga föreslagit, att den formbundna
förhandlingsrätten endast skall gälla för de av tjänstemännen bildade föreningarna.
Förhandlingsrätten förutsätter därför en okränkt rätt för tjänstemännen
att bilda och ingå i föreningar. De sakkunniga hava emellertid
icke ansett erforderligt att föreslå några föreningsrättsliga bestämmelser beträffande
statens tjänstemän.
De sakkunniga anföra, att behandlingen av en genom tjänstemännens föranledande
uppkommen fråga rörande tjänstevillkoren efter genomförandet
av förhandlingsordningen torde komma att gestalta sig på följande sätt i de
fall, då frågan vore av lokal natur. Troligen torde förhandlingar i första
hand komma att föras mellan något underlydande organ til) vederbörande
myndighet, exempelvis en postdirektör, samt en avdelning av den tjänstemannaförening,
inom vilken frågan aktualiserats, därvid eventuellt ombud för
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
föreningens centrala ledning deltoge. Genom sådana förhandlingar kunde
smärre och oväsentligare frågor sållas hort och åtskilligt arbete och tid besparas
för myndigheten själv. Därest samförstånd icke kunde ernås vid de
lokala förhandlingarna, kunde förnyade förhandlingar upptagas och då mellan
myndigheten och tjänstemannaföreningens huvudstyrelse. Om icke heller
vid dessa förhandlingar enighet kunde ernås och den behandlade frågan vore
av större betydelse, kunde efter därom från endera sidan gjord framställning
Konungen förordna om ytterligare förhandlingar i frågan mellan tjänstemannaföreningen
och av Konungen utsedda ombud. De olika förhandlingarna
komme i nu nämnt fall att föras såsom enligt en instansordning, och tjänstemännen
tillförsäkrades därigenom visshet om att uppkomna frågor bleve på
ett tillfyllestgörande sätt behandlade.
Uppkomme en fråga beträffande tjänstevillkor av natur, att alla eller en
större del av tjänstemännen under en myndighet berördes därav, torde, framhålla
de sakkuniga, redan de primära förhandlingarna komma att föras mellan
myndigheten själv och tjänstemannaföreningens centrala styrelse. På
samma sätt som i det nyss givna exemplet kunde efter slutförandet av dessa
förhandlingar, därest frågan vöre av större betydelse, förnyade förhandlingar
förås mellan representanter för föreningen och ombud, som av Konungen
utsåges.
De sakkunniga föreslå, som förut nämnts, att förhandlingar även skola
kunna föras om tolkningsfrågor. Beträffande behandlingen av de efter slutförda
förhandlingar kvarstående tolkningsfrågorna, vilken för närvarande
sker i administrativ-rättslig ordning med kammarrätten såsom slutinstans,
hava de sakkunniga ansett sig böra peka på möjligheten att inrätta en särskild
tjänstemannadomstol med partsrepresentation på samma sätt som i
arbetsdomstolen och med muntligt förfarande. En närmare utredning föreslås
komma till stånd.
Något förslag om avskaffande av lönenämnderna eller örn vidtagande av
ändring i deras arbetsuppgifter framlägges ej. De sakkunniga anföra, att
det torde vara lämpligt att härutinnan avvakta erfarenheterna från förhandlingsordningens
tillämpning. Beträffande statens bostadsnämnd samt de
inom vissa myndigheters verksamhetsområden tillsatta tjänstgöringsnämnderna
samt förordsfullmäktige föreslås icke heller någon ändring.
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
Över de sakkunnigas förevarande förslag hava infordrade yttranden avgivits
av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens arbetslöshetskommission,
fångvårdsstyrelsen, t.f. chefen för armén, tjf. chefen för
marinstaben, chefen för flygvapnet, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, kammarkollegiet, statskontoret, mynt- och justeringsverket,
kammarrätten, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,
kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
17
styrelsen, lantmäteristyrelsen, kommerskollegium, lotsstyrelsen, patent- och
registreringsverket, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, kommunikationsverkens
lönenämnd, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, försvarsväsendets
lönenämnd, lönenämnden för riksdagens verk och statens bostadsnämnd.
Därjämte hava följande sammanslutningar, vilka därtill beretts tillfälle, inkommit
med yttranden, nämligen landsorganisationen, svenska järnvägsmannaförbundet,
Sveriges lokomotivmannaförbund, statsbanornas stationsmästare-
och kontoristförbund, svenska postmannaförbundet, telegraf- och telefonmannaförbundet,
telegrafverkets personalförbund, telegrafverkets trafikpersonalförbund,
personalföreningen vid statens vattenfallsverk, statens vattenfallsverks
tjänstemannaförbund, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet,
försvarsväsendets underbefälsförbund, Sveriges statstjänstemannanämnd,
trafiktjänstemännens riksförbund, statstjänarnas centralorganisation,
kommunikationsverkens ingenjörsförbund, de kvinnliga kårsammanslutningarnas
centralråd, de centrala ämbetsverkens icke-ordinarie befattningshavares
förening, försvarsverkens civila personals förbund, lotsförbundet
och fyrpersonalens förening. Yttrande har även avgivits av föreningen
Sveriges landsfiskaler.
Marinförvaltningen har bifogat yttranden från chefen för marinstaben,
chefen för kustartilleriet, chefen för Vaxholms kustartilleriregemente, kommendanten
i Vaxholms fästning, stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation,
stationsintendenten vid Stockholms örlogsstation, stationsbefälhavaren
vid Karlskrona örlogsstation, chefen för Karlskrona kustartilleriregemente,
varvschefen vid Karlskrona örlogsvarv, varvschefen vid Stockholms örlogsvarv,
kommendanten i Älvsborgs fästning och chefen för Göteborgs örlogsdepå.
Följande länsstyrelser hava jämväl bifogat yttranden, nämligen länsstyrelsen
i Uppsala län från föreningen Uppsala läns extra landsstatstjänstemän
och föreningen Uppsala läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Östergötlands
län från föreningen Östergötlands läns extra landsstatstjänstemän och föreningen
Östergötlands läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Jönköpings län från
föreningen Jönköpings läns extra landsstatstjänstemän och Jönköpings läns
avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Kalmar län
från Södra Kalmar läns statstjänstemannaförening, länsstyrelsen i Skaraborgs
län från föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler och föreningen Skaraborgs
läns landsliskalsaspiranter, länsstyrelsen i Värmlands län från föreningen
av statstjänstemän av högre grad inom Värmlands län och Värmlands
läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler samt länsstyrelsen
i Jämtlands län från Jämtlands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i
det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget till kungörelse angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän har nied ledning av de däröver avgivna
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 12S. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
yttrandena blivit föremål för överarbetning inom kommunikationsdepartementet.
Jag övergår nu till en redogörelse för departementsförslaget, därvid
jag till en början vill behandla frågan, om en lagfästad förhandlingsordning
för statstjänstemän över huvud bör införas.
Departementsförslaget.
Allmän motivering.
Bör en lagfästad förhandlingsordning införas för statstjänstemannen?
De sakkunniga.
De sakkunniga hava genom överläggningar med representanter för olika
myndigheter sökt erhålla kännedom örn i vilken utsträckning förhandlingar
för närvarande utan stöd av lagbestämmelser föras mellan myndigheter och
tjänstemän. I betänkandet framhålles härom, att utvecklingen i fråga örn
förhandlingsrättens erkännande tagit väsentligt längre tid, då det gällde de
i det allmännas tjänst stående tjänstemännen än beträffande arbetarna. Så
småningom hade emellertid tjänstemännen inom åtskilliga förvaltningsområden
ernått, att de genom sina representanter fått överlägga med myndigheterna
i de frågor, som berörde dem. En förutsättning härför hade varit,
att tjänstemännen i större omfattning börjat organisera sig. Denna organisation
hade numera fått en sådan omfattning, att vad som av tjänstemannaföreningarna
uttalades kunde anses vara representativt för tjänstemännens
uppfattning i olika frågor. Det hade tidigare, innan organisationerna
framträtt, icke gärna varit möjligt, att de enskilda tjänstemännen skulle
kunna besvära cheferna med överläggningar i frågor örn tjänstevillkoren.
Detta gällde i vart fall vid de affärsdrivande verken med deras stora personalstater.
Representanter för åtskilliga myndigheter hade inför de sakkunniga
betygat, att förhandlingar eller snarare överläggningar i betydande
omfattning numera förekomme med tjänstemännens organisationer.
Från tjänstemannahåll har emellertid inför de sakkunniga anförts, att tjänstemännen
icke ansåge sig utan rätt till muntliga förhandlingar kunna känna
trygghet för att för dem viktiga frågor skulle erhålla en tillräckligt allsidig
behandling. Den för närvarande existerande möjligheten till förhandlingar
vore dessutom beroende på vederbörande chefs uppfattning. Tjänstemännen
hade ingen säkerhet för att icke en ändring härutinnan skulle ske
och alltså en återgång äga rum till tidigare rådande praxis, då tjänstemännen
icke alls ägde förhandla med myndigheterna. Även om så icke skulle
bliva fallet, utan tjänstemännen med alla myndigheter finge, liksom för
närvarande vore fallet å en del håll, fritt förhandla om dem berörande frågor,
skulle dock något protokoll över förhandlingarna icke upprättas och
därför icke heller kunna medfölja akten, om ärendet av myndigheten skulle
överlämnas till annan myndighet eller till Kungl. Majit. Örn ett protokoll,
som upptoge tjänstemännens synpunkter, efter förda förhandlingar funnes
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
19
fogat vid akten, skulle den fortsatta sakliga behandlingen av frågan i hög
grad främjas. Hos åtskilliga myndigheter bereddes tjänstemännen för närvarande
ingalunda tillfälle till förhandlingar, även om framställning därom
gjordes från en tjänstemannaorganisation. Vidare förekomme det synnerligen
ofta, att nya bestämmelser i tjänstemännen berörande frågor utfärdades
utan att deras organisationer alls erhållit tillfälle till yttrande. Ur dessa synpunkter
vore det nödvändigt med ett lagfästande av en förhandlingsordning.
Beträffande förutsättningarna för införandet av en förhandlingsordning
för statstjänstemännen anföra de sakkunniga:
Då det gäller att bedöma frågan örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän,
har man att utgå från att deras anställningsförhållanden äro helt annorlunda
och av annan karaktär än vad som gäller för de i enskild
tjänst anställda och för statens arbetare. Något avtal i egentlig mening örn
anställningsvillkoren träffas sålunda icke mellan vederbörande myndighet
och tjänstemannen. Staten bestämmer ensidigt de förmåner, som skola vara
förenade med viss tjänst. Detta gäller sålunda i fråga örn avlöning, semester,
sjukledighet, pension m. m. liksom även i fråga om bestämmelserna
angående tjänstemännens antagande, tjänstgöring och entledigande. Tjänstemannen
tillträder sin befattning med vetskap om de därmed förenade villkoren.
Någon strejkrätt finnes icke, men å andra sidan behöver han icke
heller riskera någon lockout. Tjänstemännen äro i sin tjänstemannagärning
tillförsäkrade särskilt straffrättsligt skydd mot våld och ärekränkning.
Å andra sidan äro tjänstemännen såväl i tjänsten som i viss mån även utom
densamma i sitt handlingssätt underkastade särskilda bestämmelser, vilkas
åsidosättande kan medföra straffansvar dels enligt allmän lag och dels på
grund av disciplinära stadganden. De hos staten anställda tjänstemännen
kunna sägas hava större säkerhet för bibehållande av sin tjänst än som ofta
är fallet beträffande de i den öppna arbetsmarknaden anställda tjänstemännen
men få i stället finna sig i att förmånerna ofta äro lägre.
Innebörden av en förhandlingsordning angives vara dels en rätt för tjänstemannaorganisation
att påkalla förhandling örn medlemmarnas allmänna
anställnings-, avlönings- och arbetsvillkor, mot vilken rätt svarar en skyldighet
för vederbörande myndighet att utan diskretionär prövning i det enskilda
fallet ingå i skriftlig eller muntlig förhandling med tjänstemännens
representanter, dels ock en skyldighet för myndigheterna att bereda tjänstemännens
organisationer tillfälle alt yttra sig och påkalla förhandling, innan
myndigheten fastställer eller avgiver förslag till nya bestämmelser i de frågor,
som nyss omnämnts.
De sakkunniga framhålla, att det härvidlag icke vore fråga örn att statsmakterna
skulle avstå från rätten att fastställa villkoren i skilda hänseenden
beträffande tjänstemännens anställningsförhållanden. Detta gällde icke
blott de frågor, som avgjordes av Kungl. Maj:t ensam eller av Kungl. Maj:t
och riksdagen gemensamt, utan även de frågor, som avgjordes av vederbörande
myndigheter. Det 1''örefunnes en väsentlig skillnad mellan vad som
avsågcs att ernå med en förhandlingsrätt för de hos staten och för de å den
öppna arbetsmarknaden anställda tjänstemännen. För de privatanställda
tjänstemännens del förclåge ett direkt syfte att erhålla medbestämmanderätt
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
i fråga om anställningsvillkoren. För statstjänstemannen vore i stället syftet
att förhandlingsvägen föra fram de önskemål och synpunkter, som tjänstemännen
hade, och därvid söka övertyga vederbörande myndighet eller statsmakterna
örn det berättigade i tjänstemännens ståndpunkt.
De sakkunniga anföra vidare härom:
Ett lagfästande av en förhandlingsrätt för tjänstemännen skulle faktiskt
blott innebära en kodifiering av vad som på många håll redan nu tillämpas,
där förhållandena i förevarande avseende äro som bäst. Genom lagfästandet
skulle tjänstemännen emellertid tillerkännas rätt att efter därom gjord framställning
få föra förhandlingar om deras allmänna tjänstevillkor och om tilllämpningen
av sådana villkor. Myndigheterna skulle alltså icke i de särskilda
fallen äga diskretionärt pröva, örn förhandlingar skulle äga rum. Förhandlingsordningen
innebär i första hand en säkerhet för tjänstemännen, att
deras synpunkter skola beaktas och ej bliva bortglömda. Genom att protokoll
skall föras vid förhandlingarna och liksom förd skriftväxling biläggas
ärendet vid överlämnandet till den beslutande myndigheten komma nämligen
tjänstemännens synpunkter alltid att framgå av föreliggande handlingar.
Vidare innebär förhandlingsordningen, att tjänstemännen skola beredas tillfälle
att yttra sig och påkalla förhandlingar, innan en myndighet utfärdar
ändrade bestämmelser örn tjänstemännen berörande förhållanden eller avgiver
förslag därom. Därigenom kunna tjänstemännens synpunkter städse
bliva beaktade. Man skall emellertid icke föreställa sig, att förhandlingsordningens
genomförande kommer att innebära upptagandet av formbundna
förhandlingar i en mängd smärre frågor och alltså i hög grad komma att
verka betungande på förvaltningen. Den formbunda förhandlingsordningen
kan förutsättas bliva använd allenast i viktigare frågor; eljest torde, liksom
för närvarande ofta är fallet, överläggningar i fria former komma att
förås mellan en myndighet och representanter för tjänstemannaorganisationerna.
Beträffande frågan huruvida en förhandlingsordning kan anses vara av
behovet påkallad ur tjänstemännens synpunkter förklara de sakkunniga, att
de ansåge de från tjänstemännens sida åberopade skälen för en förhandlingsordning
vara bärande. De sakkunniga ville alltså vitsorda, att behovet
av en förhandlingsordning för tjänstemännens del blivit klart konstaterat.
Härefter anföres i betänkandet:
Det måste härvidlag observeras, att de särskilda nämnder, vari tjänstemännen
medverka genom egna representanter, såsom lönenämnder, bostadsnämnden
etc., icke kommit att bliva fora för sådana överläggningar med
myndigheterna, som man från tjänstemannahåll varit angelägen att få till
stånd. Redan på grund härav kan man icke anse, att nämnderna beträffande
sådana frågor, som falla inom deras verksamhetsområden, tillgodose de
önskemål, som äro avsedda alt vinnas genom införandet av en förhandlingsordning.
Dessa nämnder hava dessutom ganska begränsade kompetensområden.
Frånsett arbetstidsspörsmål kunna sålunda frågor, vilka beröra de
egentliga arbetsvillkoren, i allmänhet icke upptagas till behandling av nämnderna.
För sådana frågor finnes ingen i författning föreskriven form av
förhandling mellan myndigheterna och tjänstemännen, och detta måste ur
tjänstemännens synpunkt uppenbarligen betraktas såsom en stor brist. I
särskilt hög grad gäller detta för stora grupper av de befattningshavare, vilka
äro anställda hos de affärsdrivande verken. Inom dessa verk torde ganska
ofta uppkomma frågor om den lämpliga utformningen av olika anställ
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
21
nings- och arbetsvillkor, vilka kollektivt beröra ett flertal tjänstemän och
för dem äro av mycket stor betydelse. I sådana frågor torde det för dessa
tjänstemän vara av ett alldeles särskilt stort intresse, att tillfälle beredes
dem till förhandlingar med vederbörande myndighet.
De sakkunniga understryka, att en förhandlingsordning skulle medföra
fördelar ej blott för tjänstemännen utan även för staten. Härom anföres i
betänkandet:
För staten i dess egenskap av arbetsgivare för tjänstemännen måste det
vara fördelaktigt att lära känna sina befattningshavares uppfattning och taga
vara på uppslag från personalens sida. Härigenom möjliggöres för myndigheterna
att undvika utfärdandet av sådana bestämmelser, som verka irriterande
gentemot tjänstemännen utan att medföra någon egentlig nytta för
slaten. Vid en förhandling mellan administrationen och personalen kan en
fråga omedelbart diskuteras och klarläggas. Även örn den slutliga bestämmanderätten
alltid kvar ligger hos myndigheterna, kunna dock vid de direkta
förhandlingarna, eventuellt genom ömsesidigt tillmötesgående, resultat
ernås, för vilka även personalen känner sig hava ansvar. Personalen erhåller
därjämte genom förhandlingarna en närmare kännedom örn de synpunkter,
som myndigheten anser sig i förvaltningens och det allmännas intresse
böra anlägga vid frågornas prövning. Tjänstemännen inse därigenom
lättare, i vad mån de böra begränsa sina önskemål och krav. De motsättningar,
som möjligen kunna finnas mellan myndigheten och tjänstemännen,
bliva på sådant sätt mildrade. Om en myndighet före utfärdandet av förändrade
bestämmelser i avseende å arbetsvillkor lyckas övertyga tjänstemännen
om lämpligheten och nödvändigheten av dessa bestämmelser, bortfalla
anledningar till missnöje från tjänstemännens sida. En klokt genomförd
förhandlingsordning bidrager alltså till att stärka det ömsesidiga förtroende
mellan över- och underordnade, som är en av grundvalarna för förvaltningsarbetets
lugna gång. Vad nu anförts måste anses vara ett starkt
skäl icke minst ur statens synpunkt för införandet av en förhandlingsordning.
De sakkunniga vilja understryka, att en for alla tjänstemannagrupper genomförd
allmän förhandlingsordning säkerligen skulle medföra en betydande
minskning av antalet klagomål i olika avseenden. Det torde nämligen för
närvarande icke alltför sällan förekomma, att myndigheter utan att i förväg
därom underrätta tjänstemännen utfärda nya eller ändrade bestämmelser,
som beröra tjänstemännens arbetsvillkor. Härav föranledda klagomål skulle
med säkerhet bliva väsentligt färre elter en förhandlingsordnings genomförande.
Icke minst för ernående av bästa möjliga ekonomiska resultat måste
det vara av vikt, att ett gott samförstånd råder mellan myndighet och personal.
Vill man vinna ett gott resultat, bör man koppla in och ej koppla av
personalen vid avgörandet av frågor, som för dem äro av mycket stor betydelse.
Även med hänsyn härtill måste det ur statens synpunkt sägas föreligga
ett stort behov av en allmän förhandlingsordning.
Frågan örn införande av en förhandlingsordning har länge stått på dagordningen
tack vare krav, som framställts från tjänstemännens sida. Av vad
de sakkunniga anfört, torde emellertid framgå, alt en förhandlingsordning
ej blott tillgodoser tjänstemännens utan kanske i lika hög grad statens intressen.
Det måste även för staten vara ett betydande intresse och en styrka
för vårt samhällsliv att bevara en fast och självständig tjänstemannakår, vilken
är tillfredsställd med sina anställningsvillkor och det förhållande, i vilket
den står till myndigheterna. Staten bibehåller även efter en förhandlings
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
ordnings införande samma bestämmanderätt som för närvarande. I detta
sammanhang är det endast fråga örn rätten för tjänstemännen att få tillfälle
att genom representanter för sina organisationer överlägga med myndigheterna
om förhållanden, som beröra dem. Kan man då säkra den ömsesidiga
förståelsen och främja ett gott förhållande till tjänstemännen genom att bereda
tillfälle till undanröjande av missförstånd och tillrättaläggande av bestämmelser,
som kunna verka på ett obilligt sätt, och kan detta ske genom
så enkla medel, som att man berättigar tjänstemännen att få med vederbörande
myndighet överlägga om dem berörande frågor, bör en sådan ordning
snarast genomföras, därest ej särskilda och principiella skäl tala däremot.
De sakkunniga anse en förhandlingsordning vara önskvärd icke blott för
tjänstemännens utan även för statens vidkommande.
De sakkunniga ingå i betänkandet i en utförlig diskussion om de viktigare
principiella invändningar, som anförts mot införandet av en förhandlingsordning
för statstjänstemän. Jag torde nu få i korthet omnämna dessa
invändningar och vad de sakkunniga däremot genmält.
Gentemot kravet på en förhandlingsordning för statstjänstemän har till
en början rent principiellt anförts, att en sådan ordning icke skulle stå i
överensstämmelse med svenska statsförvaltningens anda eller, med andra
ord, att en förhandlingsordning icke skulle vara förenlig med vare sig statens
höghetsrätt eller tjänstemännens ställning enligt gällande förvaltningsrätt.
De sakkunniga framhålla härom att, då någon ändring ej inträdde i statens
beslutanderätt genom den föreslagna förhandlingsordningen, det icke heller
kunde bliva tal örn att förhandlingsordningen skulle innebära något
intrång i statens överhöghetsrätt gentemot tjänstemännen. Därest förhandlingsordningen
skulle medföra en rätt för tjänstemännen att liksom i ett privat
tjänsteförhållande taga del såsom en avtalsslutande part i bestämmandet
av tjänstevillkoren, skulle däremot frågan ligga på ett annat plan. Det
torde icke heller kunna sägas föreligga tillräckliga skäl för ett påstående,
att tjänstemännens hittillsvarande rättsliga ställning skulle rubbas, om de
tillerkändes en förhandlingsrätt av den föreslagna innebörden. Att så ej
kunde vara fallet följde redan därav, att förhandlingar faktiskt redan fördes
i en betydande utsträckning mellan olika myndigheter och representanter
för tjänstemannaorganisationerna. De sakkunniga anföra vidare:
Invändningarna på denna punkt torde bero på att i ordet förhandlingsordning
inlagts ett längre gående innehåll än vad åtmistone de sakkunniga
vilja inlägga däri. I och för sig måste ordet förhandlingsordning anses vara
mindre lämpligt i förevarande sammanhang. Det skulle säkerligen vara
långt bättre, om ett annat ord kunde finnas, som bättre täckte innehållet
av vad som här avses, exempelvis överläggning eller samråd. Ordet förhandling
måste emellertid redan anses vara godtaget och hava vunnit burskap
ej blott för de privatanställda tjänstemännens del utan även för de hos det
allmänna anställda tjänstemännen. De sakkunniga hava därför ansett sig
böra bibehålla ordet förhandling men vilja framhålla, att man i detsamma
ej bör lägga in annat än vad som nu föreslås. Att förhandlingsrätten för de
privatanställda syftar till en direkt medbestämmanderätt i fråga örn anställningsvillkoren
och att därför förhandlingsrättens begrepp för dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
23
tjänstemäns del får ett visst innehåll, kan ej föranleda till att man skall
behöva inlägga detsamma i förhandlingsrättens begrepp, då det gäller de
hos det allmänna anställda tjänstemännen. Syftet med förhandlingsordningen
för statstjänstemännen är visserligen att skapa ett visst inflytande
för dem vid tillkomsten av bestämmelser angående deras anställnings- och
tjänsteförhållanden liksom även i fråga örn tillämpningen av sådana bestämmelser.
Därvid skall emellertid beslutanderätten liksom tidigare tillkomma
myndigheterna. Vid sådant förhållande kunna de sakkunniga för
sin del ej finna, att en förhandlingsordning på något sätt skulle vara oförenlig
med tjänstemännens på ett offentligrättsligt förhållande grundade
ställning enligt gällande förvaltningsrätt.
Mot tanken på en förhandlingsordning för statstjänstemännen har vidare
anförts, att en sådan anordning icke skulle kunna inpassas i det svenska förvaltningssystemet
utan uppgivande av den rätt för tjänstemännen att vända
sig direkt till Kungl. Maj:t, som nu finnes. Härmed åsyftas den allmänna
klago- och petitionsrätten eller, med andra ord, att tjänstemännen enligt
nu gällande ordning äga rätt att överklaga verksstyrelsernas beslut, i vad
angår dem, samt att de även hava rätt att själva eller genom sina organisationer
göra framställningar hos Kungl. Majit.
De sakkunniga uttala jämväl beträffande det nu omnämnda skälet mot
införandet av en förhandlingsordning för statstjänstemän, att diskussionen
i ämnet syntes hava utgått från felaktiga förutsättningar, i vad det gällde
förhandlingsrättens innebörd. Detta framträdde särskilt starkt i vad som
anförts om valet mellan den nu gällande överläggningsrätten jämte klagorätten
samt den lagstadgade förhandlingsrätten. Denna medförde nämligen
i sak ingen principiell skillnad mot det för närvarande vid åtskilliga myndigheter
tillämpade systemet. Såsom även från kritiskt inställt håll medgivits,
hade några olägenheter hittills icke visat sig vara förenade med att
tjänstemännen samtidigt ägde både överläggningsrätt och klagorätt.
Mot de från tjänstemannahåll framställda kraven om lagfästande av en
förhandlingsordning har såsom skäl ofta anförts, att en förhandlingsordning
skulle medföra synnerlig olägenhet och omgång för myndigheterna vid ärendenas
behandling. Förhandlingar med organisationernas representanter
skulle sålunda medföra dröjsmål med ärendenas handläggning och inkräkta
på arbetstiden. Ett lagfästande av en förhandlingsordning skulle vidare
stimulera personalen alt i tid och otid begära förhandlingar.
De sakkunniga anföra, att de ingalunda ville bestrida, att redan de för
närvarande förekommande formlösa förhandlingarna i de affärsdrivande
verken upptogc en ej obetydlig del av personalchefens arbetstid. Självfallet
torde vara, att formbundna förhandlingar skulle verka ännu mycket mera
betungande. Det måste emellertid anses vara naturligt, om i ett verk med
flera tusen befattningshavare behandlingen av tjänstemännens angelägenheter
toge en avsevärd tid i anspråk. Vetskapen örn den rätt, som organisationerna
genom en lagstiftning på området erhållit, torde komma att medföra
en så stark ansvarskänsla hos tjänstemännen, att de icke komme att
besvära myndigheterna med framställning örn förhandlingar annat än då
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
så vore oundgängligen av behovet påkallat. Härtill komme, att de formlösa
förhandlingarna troligen komme att överväga jämväl efter förhandlingsordningens
genomförande. Myndighet tillerkändes enligt förslaget rätt
att, då myndigheten så prövade skäligt, förklara förhandlingarna avslutade.
Under diskussionen om en förhandlingsordning för statstjänstemännen
har vidare uttalats, att en sådan ordning i varje fall icke borde genomföras
annat än i samband med den vida större frågan om stiftande av en allmän
tjänstemannalag, i vilken tjänstemännens rättigheter och skyldigheter blivit
på ett allsidigt sätt utredda.
De sakkunniga understryka behovet ur flera synpunkter av en tjänstemannalag.
Då förhandlingsrätten i själva verket endast vore en lagfästad rätt
till överläggningar för tjänstemännen och då tjänstemännens allmänna rättsliga
ställning genom förslaget ej skulle bliva förändrad, kunde de sakkunniga
emellertid icke finna annat än att förhandlingsordningen mycket väl kunde
genomföras utan samband med en lagstiftning, som fullständigt reglerade
tjänstemännens rättigheter och skyldigheter. Härtill komme, att en tjänstemannalag
icke borde antagas annat än efter ett intimt samarbete med tjänstemännen.
Genomförandet av en förhandlingsordning borde därför innebära
ett ej oviktigt förarbete för en blivande lagstiftning örn tjänstemännens allmänna
rättigheter och skyldigheter.
Sammanfattningsvis uttala de sakkunniga, att de ansåge, att mot införandet
av en förhandlingsordning för statstjänstemännen icke blivit anförda några
principiella skäl av den bärighet, att kravet på en förhandlingsordning
skulle behöva avvisas trots de fördelar för såväl tjänstemännen som staten,
vilka vore förenade med en sådan ordning.
Yttrandena.
Det övervägande flertalet myndigheter förklara sig icke vilja göra någon
erinran i princip mot införandet av en förhandlingsordning för statstjänstemännen
enligt de huvudgrunder, som angivits av de sakkunniga. Däremot
anföras på många håll skilda meningar örn den lämpligaste omfattningen och
utformningen av förhandlingsordningen. Principiell tveksamhet angående
en lagstiftning på området anföres endast av kammarrätten samt länsstyrelserna
i Skaraborgs och Västmanlands län. Sålunda anför kammarrätten att,
ehuru kammarrätten med hänsyn till de invändningar, som syntes kunna
icke utan fog göras gällande mot lagfästande av en förhandlingsrätt för statstjänstemän,
ställde sig i viss mån tveksam däremot, kammarrätten dock icke
ansåge sig hava tillräckliga skäl att avstyrka det föreliggande förslaget. -—
Två ledamöter förklarade sig dock beredda att utan tvekan tillstyrka införandet
av en förhandlingsordning.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
Ehuru från länsstyrelsens sida ej något är att erinra mot att statstjänstemännens
enligt vedertagen praxis redan förefintliga rätt att framföra sina synpunkter
i fråga örn tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
25
löningsvillkor varder genom författningsbestämmelser tryggad, hyser länsstyrelsen
likväl tvekan beträffande lämpligheten av att för sådant ändamål
må införas en förhandlingsordning mellan staten och dess tjänstemän, då en
dylik anordning icke synes vara av oavvisligt behov påkallad, i varje fall icke
med avseende å länsstyrelserna underställd personal. Det kan nämligen ifrågasättas,
om icke ett åläggande för vederbörande myndigheter att dels noga
pröva och inom viss tid besvara alla från deras tjänstemän inkommande
framställningar rörande nyssberörda villkor, dels ock före slutbehandling av
fråga om fastställandet av nya eller ändrade sådana villkor låta tjänstemännen
taga del därav och inkomma med sina erinringar må anses vara tillfyllest
för säkerställandet av tjänstemännens ovanberörda rätt. Bestämmelser i sådant
hänseende synas kunna meddelas antingen i respektive myndigheters
instruktioner eller ock ingå såsom ett led i en allmän tjänstemannalag, i vilken
tjänstemännens såväl rättigheter som skyldigheter borde fullständigt angivas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att i sakligt avseende intet
syntes vara att erinra mot att legala former skapades för en fri diskussion under
personlig kontakt mellan myndigheterna och organisationernas representanter
eller att, med andra ord, en viss förhandlingsordning åvägabragtes.
Länsstyrelsen fortsätter härefter:
Det är emellertid uppenbart, att den förhandlingsrätt, varom här kan vara
fråga, måste få en väsentligt annan och mera begränsad innebörd, än som
vanligen inlägges i detta begrepp, och som även kommit till uttryck i lagen
om förenings- och förhandlingsrätt. Den begreppsförvirring, som lätteligen
kan uppstå på denna punkt, innebär enligt länsstyrelsens förmenande en viss
fara för att oriktiga föreställningar kunna komma att göra sig gällande om
tjänstemännens och deras organisationers ställning i allmänhet och organisationernas
befogenheter och möjligheter med avseende på medinflytande i
arbetsfrågor i synnerhet. Reglerna för tjänstemannaorganisationernas ställning
och funktioner i förevarande avseende måste anses hava sin naturliga
plats i en allmän tjänstemannalag, där begreppet tjänsteman fixeras och förhållandet
mellan staten och dess tjänstemän närmare klarlägges. De sakkunniga
hava själva vitsordat, att behov föreligger av en sådan lagstiftning,
och det kan därför starkt ifrågasättas, huruvida icke med utformandet av
särskilda regler för förhandlingsordning för tjänstemän bör anstå, till dess
frågan i hela dess vidd kan upptagas till behandling.
Skulle likväl en separat kungörelse i ämnet nu anses böra utfärdas, synes
det i anslutning till vad ovan anförts vara av vikt, att ordet förhandlingsrätt
därur uteslutes och ersättes med annat lämpligare uttryck.
Att ordet förhandling illa svarade mot vad den tilltänkta lagstiftningen
egentligen innebure anse även kammarkollegiet, statskontoret samt länsstyrelserna
i Kronobergs och Älvsborgs län. Dessa myndigheter hemställa därför,
att ordet förhandling måtte utbytas mot överläggning eller underhandling.
Behovet av en tjänstemannalagstiftning framhålles, förutom av länsstyrelsen
i Västmanlands län, särskilt av socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Kalmar
och Blekinge län. Sistnämnda länsstyrelse uttalar dock, att förhandlingsordningen
väl kunde genomföras utan samband med en dylik lagstiftning.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Från flera håll förklaras, att bestämmelserna i det av de sakkunniga framlagda
förslaget till författning vore väl vaga eller rent av lösliga. Sålunda
anser socialstyrelsen förslaget lida av en viss löslighet genom att några villkor
med avseende å organisationernas omfattning, stadgar och representativitet
icke uppställts. Styrelsen framhåller dock, att denna löslighet i författningsförslaget
till dels sammanhängde med avsaknaden i vårt land av någon
närmare legislativ reglering av föreningsväsendet på arbetsmarknaden. Styrelsen
anser denna brist i viss mån vara avhjälpt genom vedertagen domstolspraxis.
Styrelsen anför vidare, att författningsförslaget jämväl i övrigt
kännetecknades av en viss löslighet, vilken föranlett, att författningstexten i
åtskilliga avseenden måst motiveringsvis utläggas med angivande av de förutsättningar
beträffande den blivande författningens tillämpning, från vilka
förslagets författare utgått. Denna oklarhet kunde dock i viss mån anses
föranledd av saknaden av nödiga begreppsbestämningar på området, en brist,
vilken enligt styrelsens mening lämpligen hade bort fyllas genom en allmän
tjänstemannalag, innefattande en systematisk reglering av tjänstemännens
ställning i förhållande till staten.
Arméförvaltningen anser, att bestämmelserna åtminstone i vissa avseenden
erhållit en så allmän avfattning, att vid tillämpningen av desamma kunde
komma att utformas en mycket olikartad praxis hos skilda myndigheter.
Det vore därför önskvärt med ytterligare reglerande bestämmelser. Även
kammarkollegiet anser bestämmelserna vara i hög grad lösliga, lämnande
obesvarade eller dunkla ett flertal med ämnet sammanhörande spörsmål.
Riksråkenskapsverket konstaterar, att de riktlinjer, vilka i författningsförslaget
uppdroges för det nya förhandlingsinstitutet, vore så allmänt hållna,
att det vore svårt att bilda sig någon mera bestämd uppfattning om huru de
nya bestämmelserna i praktiken skulle komma att verka. Det kunde ock befaras,
att den i vissa avseenden vaga formuleringen skulle vålla oklarhet och
osäkerhet vid tillämpningen. Lotsstyrelsen uttalar, att förhandlingsrättens
innebörd och omfattning borde bliva föremål för närmare bestämmande än
som skett i det vid betänkandet fogade förslaget till kungörelse. Däremot
anser mynt- och justeringsverket att, även om förslaget i vissa punkter vore
rätt vagt formulerat, erfarenheten dock snart skulle skapa en tradition rörande
tillämpningen av bestämmelserna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhåller, att det torde ligga i sakens natur, att bestämmelserna i en författning
örn förhandlingsrätt för statens tjänstemän genom sina organisationer
måste i flera hänseenden bliva skäligen allmänt hållna, intill dess organisationerna
vunnit erforderlig stadga. Styrelsen funne det framlagda förslaget
ägnat att läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet, därvid styrelsen
utginge från att arbetet med stärkande och utbyggande av tjänstemännens
organisationer komme att forskrida så, och övriga på frågan inverkande
omständigheter utvecklades i den riktningen, att mera fixerade författningsbestämmelser
i detta ämne snart nog skulle komma till stånd.
Vissa myndigheter uttala, att förslaget komme att medföra stora praktiska
svårigheter och verka betungande i myndigheternas arbete. Sålunda anför
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
27
socialstyrelsen, att fara kunde uppkomma för en viss dubbelbehandling av
ärendena. Än betänkligare vore, att förhandlingarna i avsevärd mån kunde
komma att tynga förvaltningen. Marinförvaltningen och flygtörvaltningen
framhålla, att förslaget komme att medföra ökade kostnader, varför en förutsättning
för tillstyrkande vore, att ytterligare medel ställdes till ämbetsverkens
förfogande. Patent- och registreringsverket uttalar, att ett förhandlingsväsen
sådant som det ifrågasatta säkerligen komme att mer eller mindre betunga
statsmyndigheterna. — Att förslaget kan verka betungande i myndigheternas
arbete framhålles även av flera andra myndigheter i samband med krav på
en begränsning av de organisationer, som skola tillerkännas förhandlingsrätt
och av de frågor, örn vilka förhandlingar må föras.
Av de affärsdrivande verkens utlåtanden må följande här omnämnas.
Generalpoststyrelsen erinrar örn sitt den 31 augusti 1922 avgivna utlåtande
i anledning av socialstyrelsens förslag i ämnet samt anför härefter:
Styrelsen meddelade där, att redan då förhandlingar i regel ägde rum i
alla viktigare frågor mellan å ena sidan generalpoststyrelsen eller andra myndigheter
inom postverket och å andra sidan personalen. Förhållandet är i
detta hänseende fortfarande detsamma, därvid dock är att märka, att allt
efter som tiden gått allt flera ärenden av personalen framburits för förhandling,
samt att därunder även en viss mera fast praxis utbildat sig i fråga örn
formen för förhandlingarna, åtminstone i vad angår förhandlingarna mellan
styrelsen och personalen. Det händer aldrig numera, att generalpoststyrelsen
-— och så vitt generalpoststyrelsen vet icke heller underordnad myndighet
— vägrar personalen att till sådana överläggningar upptaga av personalen
framlagt ärende; initiativ till förhandlingar tagas allt emellan av vederbörande
postmyndighet; och i postverket är således nu förhållandet det, att
ett förhandlingsinstitut faktiskt redan är för handen. Med avseende härå
är det naturligt, att, sett enbart ur verksledningens synpunkt, icke något behov
av en lagstadgad förhandlingsrätt gjort sig påmint. I sitt ovanberörda
utlåtande den 31 augusti 1922 förklarade styrelsen, att styrelsen icke förbisåg,
att den då existerande icke lagfästa ordningen icke vore ägnad att bereda
personalen önskvärd trygghet för att dess önskemål bleve i möjligaste mån
tillgodosedda, samt att det ur personalens synpunkt därför kunde vara av
stor betydelse, att vad som nu huvudsakligen tedde sig som en möjlighet till
överläggning, förbyttes uti en av statsmakterna garanterad rätt till förhandling.
Ingenting har sedan dess inträffat av beskaffenhet att ändra generalpoststyrelsens
då deklarerade allmänna ställning till frågan örn en lagstadgad
förhandlingsrätt för statens tjänstemän, d. v. s. styrelsen har icke något att
erinra däremot, att den praktiska förhandlingsrätt, som tjänstemännen i postverket
redan nu äga, bliver genom en kungl, kungörelse lagfäst.
Styrelsen är ense med de sakkunniga däruti, att genom förhandlingsrätten
ingen som helst inskränkning får ske uti den myndigheten tillkommande beslutanderätten,
och att således icke förhandlingsrätten får under någon form
lagfästas så, att myndighetens beslutanderätt och däremot svarande plikt
och ansvar för verkets behöriga skötsel på något sätt inskränkas.
Även telegrafstyrelsen erinrar örn sitt över socialstyrelsens förslag avgivna
utlåtande. Styrelsen anför härefter:
Styrelsen har redan tidigare ur principiell synpunkt icke haft någon erinran
alt göra emot den ifrågasatta förhandlingsrätten och anser det fort
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
farande naturligt, att personalen erhåller rätt att förhandla eller måhända
riktigare uttryckt — såsom de sakkunniga också framhållit — att överlägga
med myndighet om mera betydelsefulla frågor rörande dess anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor. Styrelsen kan däremot av praktiska skäl icke
odelat ansluta sig till det nu framlagda sakkunnigeförslaget, enär den här
föreslagna förhandlingsrätten, örn man skall följa riktlinjerna i de sakkunnigas
motivering, synes kunna utnyttjas så, att den blir till avsevärt förfång
för andra den ansvariga myndigheten åliggande uppgifter.
I sin redogörelse för förhandlingsrättens omfattning anföra de sakkunniga
sålunda å sid. 102 bl. a.: Förhandlingsrätten skulle---omfatta
sådana frågor, som röra rekrytering och utbildning av personal, allmänna
befordringsprinciper, indragning eller utökning av tjänster, tjänstemännens
avlöning och tjänstevillkor samt arbetstiden och andra tjänstgöringsförhållanden
samt för dem grundläggande bestämmelser. Vid de affärsdrivande
verken skulle förhandlingsrätten ytterligare omfatta frågor om klassifikation
av trafikanstalter och dylikt.» Å sid. 105 anföres ytterligare: »De
sakkunniga kunna icke dela den---meningen, att det skulle vara
olämpligt att föra förhandlingar örn tolkningsfrågor.» Ä sid. 108 och följande
sidor förklara de sakkunniga, att frågor, vilkas avgörande beror på
ingenjörsmässig, läkarvetenskaplig eller liknande sakkunskap, s. k. tekniska
frågor, lämpligen synas böra göras till föremål för förhandling mellan myndighet
och personalen.
Redan de anförda citaten torde giva vid handen, att den ifrågasatta förhandlingsrätten
skulle bliva mycket vittgående och sträcka sig betydligt utöver
praxis, exempelvis vid arbetarförhandlingar. Och dock äro exemplen
icke fullständiga. Ovillkorlig förhandlingsrätt skulle även inträda, då
det gäller enskild tjänstemans förhållanden, om det konkreta fallet rullat
upp en fråga, som har en mera allmän och principiell betydelse (sid. 71).
Till och med frågan om arbetets ledning och fördelning synes i vissa sammanhang
kunna bliva förhandlingsbar. Visserligen säges å sid. 110, att förhandlingar
angående frågor om arbetsledning icke kunna äga rum enligt
de sakkunnigas förslag, väl däremot frågor om personaluppsättning. Gränsen
är mycket vag, och då tendensen i förslaget tycks vara, att myndighet
i tveksamma täll hellre bör medgiva än vägra förhandling, synes avsikten
hava varit att lämna dörren på glänt för förhandlingsförfarande jämväl i
frågor rörande arbetets ledning och fördelning.
Sammanställer man sedan allt detta med vad i sakkunnigeförslaget säges
å sid. 94: »det måste emellertid förutsättas, att en myndighet, om förhandlingar
beträffande viss fråga påkallas av organisation, som endast representerar
en mindre grupp av de av frågan berörda tjänstemännen, bereder även
övriga av ifrågavarande tjänstemän bildade organisationer tillfälle att komma
tillstädes vid förhandlingarna», och bemärker man vidare de former, som
skola iakttagas under förhandlingar — utförliga protokoll med därefter följande
protokollsjusteringar, väntetider lii. m. — samt tillägger det faktum,
att det bland telegrafverkets personal för närvarande existerar ett 15-tal av
styrelsen kända organisationer, så torde tillräckligt vara sagt för att belysa
de praktiska svårigheter, som skulle uppstå vid det föreliggande förslagets
tillämpande i enlighet med intentionerna i de sakkunnigas motivering.
Tågordningen i motsatt riktning blir icke mycket behändigare. Innan
myndighet avger förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor, skall, såvida frågan är av principiell eller
eljest allmän betydelse för tjänstemännen, tjänstemannaföreningar, vilka
1 rågan må anses röra, beredas tillfälle att taga kännedom om föreliggande
utkast till sådana villkor. Därefter skall .skälig tid beredas föreningarna för
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
29
påkallande av förhandling. Begäres dylik från något eller eventuellt några
håll, skall förhandling slutföras, protokoll upprättas och justeras m. m.,
innan bestämmelsen lämpligen kan fastställas eller förslaget expedieras.
Med hänvisning till förestående måste telegrafstyrelsen bestämt hävda den
uppfattningen, att den gent emot myndighet gällande förhandlingsrätt, som
kan genom lag eller på annat sätt komma att tillförsäkras statstjänstemän,
bör på lämpligt sätt begränsas, och att formerna vid förhandlingarna icke
böra göras omständligare än som i varje särskilt fall kan anses påkallat, enär
eljest myndighets arbete onödigtvis kompliceras och tynges. Så länge myndigheten
ensam bär ansvaret för den ekonomiska och tekniska skötseln inom
sitt förvaltningsområde, bör dess handlingsfrihet icke klavbindas. Det poängteras
visserligen, att förhandlingsrätten icke innefattar någon medbestämmanderätt,
men å andra sidan antydas å sid. C3 önskemål även i motsatt
riktning.
Styrelsen förstår visserligen, att svårigheter äro förknippade med uppdragandet
av skarpa gränslinjer för förhandlingsområdet, men detta förhållande
kan dock icke, enligt styrelsens mening, motivera den tendens, som kommit
till synes i förslaget, att vid fall av tveksamhet genomgående förorda ett
utvidgande av gränserna för förhandlingsförfarandets tillämpande. Lyckligare
vore då, enligt styrelsens uppfattning, att tills vidare begränsa frågan
till områden, som täckas av tidigare erfarenhet.
Styrelsen föreslår därför, att området för förhandlingsförfarandets tilllämpning
icke göres mera omfattande än som i samband med kollektivavtal
vid statens verk i allmänhet är hävdvunnen praxis.
Sådant förslaget nu föreligger går det enligt styrelsens mening i vissa hänseenden
betydligt längre; frågan gäller icke förhandlingsrätt i hittills vedertagen
mening utan jämväl ett ingripande på områden, som tidigare ansetts
vara förbehållna den ansvariga myndigheten. Lämpligheten av en sådan
utveckling kan naturligtvis diskuteras, men denna fråga borde i så fall upptagas
till behandling i annat och vidare sammanhang.
Med hänvisning till det anförda hemställer telegrafstyrelsen, att det framlagda
förslaget rörande förhandlingsordning för statstjänstemän måtte underkastas
en omarbetning och att de av styrelsen framförda synpunkterna
därvid måtte beaktas.
Järnvägsstyrelsen anför:
I utlåtande den 8 september 1922 över socialstyrelsens förslag till lag angående
förhandling mellan staten och dess tjänstemän ifrågasatte styrelsen
bland annat huruvida med hänsyn till det sätt, på vilket dithörande
frågor i vad anginge statens järnvägars personal behandlades, ett verkligt
behov av lagstiftning på det föreliggande området gjorde sig gällande eller
kunde anses lämpligt för tillgodoseende av personalens befogade intressen
i sådant hänseende, och framhöll styrelsen därvid såsom sin uppfattning
att synnerligen starka skäl måste föreligga för åvägabringande av en
lagfästad rätt för tjänstemännen till förhandling nied den överordnade myndigheten
i den omfattning lagförslaget angåve. Uppenbart vore nämligen,
ansåge styrelsen, att genomförande av en dylik anordning komme att i avsevärd
mån dels öka den redan då besvärande arbetsbördan för verket vid
behandling av personalfrågor, vilka frågor ju på sätt och vis läge mera på
sidan örn verkets huvudsakliga arbetsuppgift, dels ock verka tyngande för
verket vid genomförande av anordningar i övrigt, som berörde personalens
intressen. Erfarenheten visade också en rätt stor benägenhet hos personalen
alt till det yttersta utnyttja densamma tillerkända rättigheter, vadan all
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
anledning förelåge att antaga, att en lagstadgad rätt till förhandling komme
att i vidsträckt omfattning tagas i bruk av personalen eller dess organisationer.
De bestämmelser i lagförslaget, som avsåge att verka återhållande
härvidlag, torde nog i stort sett, särskilt med hänsyn till såväl järnvägstjänstemännens
stora antal över huvud taget som de talrika medlemmarna
inom de olika personalgrupperna, visa sig tämligen illusoriska.
Styrelsens sålunda uttalade uppfattning anser styrelsen nu föreliggande
förslag icke giva anledning frånträda. Utvecklingen under de sedan dess
gångna 14 åren torde dock hava gått i den riktningen, att de frivilliga förhandlingarna
blivit allt mera omfattande, såväl i avseende på möjligheten
för nya personalgrupper att över huvud taget få förhandla som ock beträffande
de ärendesområden, inom vilka förhandlingar äga rum.
Det vid statens järnvägar praktiserade förhandlingsförfarandet torde få
anses i stort sett tillfredsställande i vad avser möjlighet för personalen att
förhandla nied verkets myndigheter i frågor, som beröra densammas förhållanden.
Behovet av särskild lagstiftning på området för denna personal
anser därför styrelsen icke för statens järnvägars del föreligga.
De sakkunniga hava också upprepade gånger i sitt betänkande framhållit,
att förslaget i själva verket endast innebure en kodifiering av redan nu på
sina håll tillämpad ordning. Om det så också i verkligheten vore, skulle
styrelsen ej heller haft något att nu erinra mot ett lagfästande av förhandlingsordning
för samtliga statstjänstemän eller alltså även för sådana, beträffande
vilka den frivilliga förhandlingsordningen icke nått samma utveckling
som vid statens järnvägar. Denna karakteristik av det för yttrande remitterade
förslaget, det vill säga att det skulle gå ut på endast en kodifiering
av vad som redan i praktiken tillämpas, kan emellertid ingalunda anses
riktig.
Såväl av förslagets formulering som ock i ännu högre grad av betänkandet
framgår nämligen, att de sakkunniga avsett införande av en ovillkorlig förhandlingsrätt
beträffande praktiskt taget alla frågor, som över huvud taget
kunna tänkas uppkomma i förhållandet mellan en myndighet och underlydande
personal.
De sakkunniga hava till ingående diskussion upptagit spörsmålet, huruvida
olika ärenden eller grupper därav lämpligen borde undantagas från
förhandlingar, men resultatet härav har praktiskt taget blivit, att så icke
borde ske — i vissa fall, då de sakkunniga hyst någon tvekan i nu förevarande
avseende, hava de ansett sig böra hävda den ståndpunkten, att förhandlingar
hellre borde medgivas än vägras.
Enligt styrelsens förmenande måste en så vidsträckt omfattning av förhandlingsrätten
och dess tillämpande, som de sakkunniga sålunda syftat till,
äventyra myndigheternas förutsättningar och möjlighet att rätt fylla sina
uppgifter och stånda sitt åvilande förvaltningsansvar. Styrelsen anser därför
ofrånkomligt, att vissa frågor undantagas från förhandlingar och att en
så långt möjligt klar linje uppdrages mellan dessa frågor och sådana, som
skola vara förhandlingsbara. En dylik gränslinje är givetvis, såsom de sakkunniga
framhållit, i många fall svår att draga, men, i motsats till de sakkunniga,
anser styrelsen, att i tvivelaktiga fall denna linje hellre bör dragas
för snäv än för vid, tills praktiska erfarenheter vunnits av en lagfästad förhandlingsordnings
verkningar.
Vad därefter angår själva förhandlingarna skulle dessa enligt sakkunnigförslaget
otvivelaktigt komma att medföra stora praktiska olägenheter i
jämförelse med de nu förekommande mera formlösa förhandlingarna. Att
de sistnämnda redan nu i de affärsdrivande verken upptaga en ej obetydlig
arbetstid för vederbörande personalchefer hava de sakkunniga förklarat sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
31
icke vilja bestrida. De hava funnit självfallet, att de formbundna förhandlingarnas
förande, såsom de sakkunniga tänkt sig dem, skulle komma att
verka ännu mycket mera betungande. Styrelsen vill med understrykande
härav bland annat härutinnan särskilt framhålla — utöver vad av betänkandet
framgår om protokolls förande vid alla muntliga förhandlingar av
särskild av verket tillhandahållen sekreterare, väntetider med mera — att
vid statens järnvägar finnas cirka 20 tjänstemannaföreningar, som väntas
kunna påkalla förhandlingar, och innan styrelsen avger förslag till eller
fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsbestämmelser,
skall den, såvida frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse
för tjänstemännen, på lämpligt sätt bereda dem av dessa föreningar, som
frågan må anses röra, tillfälle att taga kännedom om föreliggande utkast till
sådana villkor. Dylik förening kan sedan i anledning härav påkalla förhandling.
Såsom belysande exempel på den stora apparat, ett lagfästande av
en dylik bestämmelse skulle sätta i rörelse, torde lämpligen förtjäna nämnas
styrelsens årliga förslag till personalstat vid statens järnvägar, vilket
förslag får anses beröra samtliga nu omförmälda föreningar. Beträffande
detta ärende kan gången sålunda bliva den, att förhandlingar först måste
föras mellan statens järnvägars över 50 sektionsföreståndare och de olika
organisationernas underavdelningar, därefter mellan distriktschefen och samma
avdelningar och slutligen mellan styrelsen och huvudorganisationerna.
Omöjligheten att med rimlig arbetsprestation och inom skälig tid kunna
behandla detta typiska ärende är under sådana förhållanden uppenbar.
Slutligen kan styrelsen icke dela de sakkunnigas optimistiska uppfattning,
att ett lagfästande av en förhandlingsordning skulle medföra den verkan, att
tjänstemannaföreningarna icke skulle komma att påkalla förhandlingar annat
än då så vore av behovet oundgängligen påkallat. Tvärtom är styrelsen
av den uppfattning, som styrelsen också tidigare uttalat, att den i författningsväg
fastställda skyldigheten för myndighet att träda i förhandling kommer
att stimulera personalorganisationerna att påkalla förhandling i allt
större omfattning och avseende även mycket betydelselösa frågor.
Då, som tidigare omnämnts, tjänstemannaorganisationerna vid statens järnvägar
uppgå till ett 20-tal och förhandlingar ej gärna kunna föras med alla
dessa, exempelvis rörande de årliga personalstatslörslagen, instruktionen, allmänna
tjänsteordningen och disciplinstadgan med mera framträder här angelägenheten
av en begränsning av förhandlingsrätten till vissa större organisationer.
Såsom ett allmänt omdöme om sakkunnigförslaget vill styrelsen uttala, att
detsamma -— i stället för att befrämja en strävan lill en praktisk lösning av
föreliggande frågor — skulle i hög grad verka till arbetstyngd i förvaltningen
samt bidraga till ett stelnande i formerna och till en byråkratisk och formell
behandling av den mångfald av ärenden, som kunna inrymmas inom den i
förslagets 3 § givna ramen.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ser sig styrelsen nödsakad avstyrka
förslaget i nu föreliggande form samt hemställa, att detsamma måtte underkastas
en genomgripande omarbetning i syfte att bringa till stånd ett nytt
förslag, vilket i stort sett endast skall innebära ett stadfästande av den ordning,
som redan nu praktiseras vid statens järnvägar. Enligt vunnen erfarenhet
bar redan den visat sig vara nog så arbetsbetungande.
Skulle emellertid sakkunnigförslaget, hols detta styrelsens bestämda avstyrkande,
genomföras, komme detta i tillämpningen att tynga förvaltningsapparaten
hos elt verk som statens järnvägar — med dess inom statsförvaltningen
största personalantal — i sådan grad, alt en förstärkning av styrelsens
och distriktschef enias arbetskrafter bleve oundgängligen nödvändig. Det
32
Kungl. Majlis proposition nr 128.
torde då bliva ofrånkomligt att inom styrelsen inrätta en särskild, högre befattning
— och därjämte ett till hans hjälp stående kansli — vars innehavare
skulle hava att upptaga och föra förhandlingarna med personalorganisationerna.
Det finnes nämligen enligt styrelsens mening ingen möjlighet att pålägga
berörda styrelsens ledamöter en till förfång för deras övriga, viktiga
arbetsuppgifter, så ökad arbetsbörda som den enligt förslaget vidsträckta förhandlingsrätten
skulle medföra. Samma behov av förstärkning av de ledande
arbetskrafterna gäller sannolikt även i distriktschefernas instans. Därom
är styrelsen dock ej beredd att nu uttala sig.
Vattenfallsstyrelsen har för sin del ingenting att erinra mot att statens tjänstemän
genom en särskild författning tillerkändes rätt till förhandling rörande
deras allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor, dock under förutsättning
att förhandlingsrätten så utformades, att de ansvariga verksstyrelsernas
nuvarande befogenhet och handlingsfrihet icke inskränktes samt att
nämnda rätt icke medförde sådan arbetsbelastning för verksledningen, att
handliavandet av andra viktiga arbetsuppgifter därigenom bleve lidande. Det
vore nämligen att märka, att, örn det skulle vara någon mening med förhandling,
så måste den å respektive verks vägnar utövas av deras ledande krafter,
och det vore sålunda oundvikligt, att den ökade arbetsbelastningen mest komme
att drabba dem. Det vore därför tydligt, att det arbete, som tillkomme
genom införande av en förhandlingsordning, måste begränsas genom väl avvägda
bestämmelser. Med hänsyn till den i åtskilliga punkter tämligen
vaga och obestämda formuleringen av de sakkunnigas förslag till kungörelse
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän vore det svårt att bedöma,
huru ifrågavarande kungörelse i praktiken kunde komma att verka uti ovannämnda
hänseenden. Förslaget skulle säkert vinna på ett mera vidsträckt
tillvaratagande av erfarenheten från de affärsverk med stor personal, vid
vilka förhandling med tjänstemännen förekommit i betydande utsträckning.
Domänstyrelsen har icke något alt i princip erinra mot att rätt till förhandlingar
tillerkändes statens tjänstemän. I anslutning härtill framhåller
styrelsen, att förhandlingar redan i viss utsträckning förekommit inom domänverket.
Bland övriga yttranden från myndigheterna må särskilt nämnas följande.
Socialstyrelsen framhåller till en början att, då styrelsen år 1920 hade avgivit
betänkande med förslag till lag angående förhandling mellan staten och
dess tjänstemän, den då föreliggande situationen hade varit ganska olik den
nuvarande. Styrelsens lagförslag måste givetvis uppbyggas med hänsyn tagen
till den ringa utveckling, som förhandlingsväsendet vid denna tidpunkt
hade vunnit hos ämbetsverken och ifrågavarande personalgrupper, samt till
organisationsväsendets förhållandevis ringa utbredning. Med hänsyn särskilt
härtill hade styrelsen föreslagit tillskapandet av ett särskilt förhandlingsorgan,
en av Kungl. Majit förordnad förhandlingsnämnd. Detta organ skulle
såsom en av sina viktigaste uppgifter hava att sörja för, att parterna, när
förhandling påkallats, bleve företrädda på ett sätt, som i det särskilda, föreliggande
fallet vore bäst ägnat att tillförsäkra dem en tillfredsställande re
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
33
presentation. Genom nämnden åsyftades vidare att trygga enhetlighet i förhandlingsförfarandet
och alt bereda skydd mot att förhandlingarna utsträcktes
till att omfatta allehanda mindre väsentliga detaljspörsmål ävensom att
skapa garanti för att även de numerärt svaga föreningarnas och de oorganiserade
tjänstemännens intressen skulle kunna komma under omprövning vid
förhandlingarna.
Styrelsen anför, att en betydelsefull utveckling sedan tidpunkten för framläggandet
av styrelsens förslag hade ägt rum i fråga örn de statsanställdas möjligheter
att i organisationsmässig väg utöva inflytande på frågor om arbetsoch
anställningsvillkoren. Styrelsen erinrar härefter om tillkomsten av de
olika lönenämnderna, om statens bostadsnämnd, om de vid kommunikationsverken
och vid tullverket förefintliga tjänstgöringsnämnderna samt om de
vid statens järnvägar och postverket tillsatta förordsfullmäktige.
Styrelsen övergår härefter till att framhålla vissa mera principiella synpunkter
rörande behövligheten och ändamålsenligheten av en författning,
åsyftande att i viss mån tillskapa ordnade former, i vilka tjänstemännen
skulle få sina synpunkter och önskemål framförda inför vederbörande myndigheter,
innan avgöranden träffades rörande tjänstemännens anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor. Styrelsen anför:
Till en början må framhållas, att styrelsen fortfarande har den principiella
uppfattningen, att det måste anses mindre tillfredsställande, att frågor om
fastställandet av för statstjänstemännen avsedda arbets- eller lönevillkor
kunna avgöras utan att vederbörande befattningshavare beredas tillfälle att
yttra sig eller ens erhålla kännedom om de förändringar, som planeras.
Därest tjänstemännen sedermera önska få till stånd någon ändring i berörda
villkor, äro de icke bättre ställda. Visserligen äga de på grund av den allmänna
petitionsrätten möjlighet att för vederbörande myndighet framföra
sina önskemål, men myndigheten är i regel icke förpliktad att besvara eller
på annat sätt taga någon hänsyn till den gjorda framställningen.
I betraktande av nu angivna förhållande skulle det därför kunna anses
behövligt, att anordningar vidtagas — antingen genom författning rörande
visst förhandlingsförfarande eller på annat lämpligt sätt — varigenom statens
tjänstemän, utan avsevärdare rubbningar av bestående administrativa
förhållanden, beredas tillfälle medverka vid reglerandet av deras anställnings-,
arbets- och lönevillkor. Det bör emellertid beaktas, att behövligheten
och även önskvärdheten av sådana särskilda anordningar synes vara i
olika mån framträdande vad angår statliga myndigheter av olikartad typ
och även vad angår olika slag av frågor, som ankomma på myndigheternas
handläggning. I det följande lämnas i stora drag en översikt av huru förhållandena
i sådana avseenden torde få anses gestalta sig, varvid man samtidigt
tar i betraktande räckvidden av den förhandlingsrätt, som enligt författningsförslaget
skulle tillerkännas tjänstemännen.
Härvid inställa sig till bedömande i första rummet sådana frågor rörande
de hos en myndighet anställda tjänstemännens anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,
vilka frågor myndigheten äger att själv slutgiltigt avgöra.
Tryggandet av tjänstemännens rätt att förhandla med myndigheten i dylika
frågor torde få anses vara den föreslagna författningens primära syfte. Beaktas
må emellertid, att inom myndigheter med lokalt samlade, förhållandevis
små personalstater i allmänhet torde råda en sådan närmare kontakt
mellan myndighetens ledning och dess tjänstemän, att något mera framträ
Bihang
lill riksdagens protokoll 19.17. 1 saini. Nr 128. •!
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
dande behov knappast kan anses föreligga av särskilda i författning reglerade
former, i vilka tjänstemännens synpunkter skulle framföras till myndighetens
omprövning.
Annorlunda gestalta sig förhållandena beträffande myndigheter med stor
personal, fördelad å olika orter, exempelvis kommunikationsverken. Här har
behovet av att tjänstemännens synpunkter komma under myndighetens övervägande
lett till utvecklingen av ett ganska omfattande förhandlingsväsende
mellan myndigheten och personalorganisationerna, vilket förhandlingsväsende
på sina håll redan nu torde bereda dessa organisationer — i allt fall de numerärt
mera betydelsefulla sammanslutningarna — fullt ut samma inflytande
som det, vilket författningsförslaget avser att trygga. Man kan till och
med fråga sig, huruvida icke för sådana myndigheters vidkommande tillkomsten
av en i författning reglerad förhandlingsordning skulle kunna vara
ägnad motverka det för förhållandena vid varje särskilt ämbetsverk avpassade
förhandlingsväsende, som fritt utvecklat sig och fortfarande synes befinna
sig i utveckling. I betänkandet förutsättes emellertid, att de särskilda
nämndsinstitut och det fria förhandlingsväsende, som förekomma vid vissa
ämbetsverk, skola fortvara vid sidan av en i författning fastslagen förhandlingsordning
och väl i viss mån ersätta denna.
För tryggandet åt tjänstemännen av tillfälle att i skälig utsträckning medverka
vid reglerandet av deras anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor synes
en i författning stipulerad förhandlingsordning i enlighet med det remitterade
förslaget endast delvis vara av ett mera framträdande behov påkallad.
Vid sådant förhållande skulle man måhända kunna ifrågasätta, om
ej författningsförslagets allmänna syfte skulle på ett smidigare och enklare
sätt kunna i huvudsak tillgodoses allenast genom att Kungl. Majit utfärdade
en cirkulärskrivelse till myndigheterna eller genom att i instruktionerna för
ifrågakommande myndigheter intoges efter förhållandena i varje särskilt
fall avpassade föreskrifter om ett förhandlingsförfarande. I betraktande
därav, att det för tjänstemännen och deras organisationer måste vara av ett
visst värde, att förhandlingsrätten de jure blir erkänd vad angår hela det
statliga arbetsområdet, lära emellertid nu antydda utvägar få anses mindre
ändamålsenliga än en allmängiltig författning.
Det kan icke lämnas obeaktat, att vissa ganska vittutseende erinringar
torde kunna göras mot en sådan författning, uppbyggd i enlighet med det remitterade
förslaget. I sådant avseende må påpekas följande.
Med hänsyn till kvarståendet av dels klago- och petitionsrätten och dels
de olika löne-, bostads- och tjänstgöringsnämndernas verksamhet skulle otvivelaktigt
fara kunna uppkomma för en viss dubblering av ärendenas behandling.
Én annan och betänkligare olägenhet är den, att en förhandlingsordning
av föreslaget innehåll skulle, med mindre återhållsamhet visas från vederbörande
tjänstemannaorganisationers sida, kunna komma att i avsevärd
mån tynga förvaltningen. Redan nu föranleda de invecklade avlöningsreglementena
och tolkningen av desamma ett omfattande arbete, som ehuru
nödvändigt dock i stort sett lärer kunna anses hämmande på ämbetsverkens
egentliga arbetsuppgifter. Införandet av den föreslagna förhandlingsordningen
skulle sannolikt leda till att myndigheternas och tjänstemännens tid
i ytterligare grad komme att tagas i anspråk för arbete av i stort sett nyssnämnda
natur.
Ehuru anledningar sålunda icke saknas till viss tveksamhet beträffande
den föreslagna författningens behövlighet och ändamålsenlighet, anser styrelsen
likväl, att vägande skäl tala för genomförandet av en förhandlingsordning
för statstjänstemän i huvudsaklig överensstämmelse med det remitterade
författningsförslaget. Sålunda må erinras, att statsmakterna genom la
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
35
gen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt, bland annat,
tillerkänt arbetstagare i enskild tjänst en lagligt tryggad förhandlingsrätt,
vilken medför skyldighet för vederbörande motpart att träda i förhandling.
Vid sådant förhållande lärer det ej rimligen böra förekomma, att staten förvägrar
sina egna arbetstagare en på samma sätt klart utskriven förhandlingsrätt,
så långt en sådan rätt är förenlig med konstitutionella former. Från
statstjänstemannaorganisationers sida synes man vidare fästa stort avseende
vid att ifrågavarande rätt uttryckligen medgives. Det i remitterade betänkandet
framlagda förslaget torde också få anses i stort sett måttfullt.
Statskontoret anför, att anledning icke förelåge för statsmakterna att ställa
sig avvisande mot tjänstemännens önskemål om förhandlingsrätt. Ämbetsverket
kunde emellertid icke tillstyrka, att denna rätt gåves den omfattning
och utformning, som angivits i det av de sakkunniga framlagda förslaget.
Det syntes nödvändigt, att en begränsning och precisering i olika avseenden
komme till stånd. Den ståndpunkt, statskontoret intagit, förutsatte en genomgående
omarbetning av det framlagda författningsförslaget. Lantbruksstyrelsen
framställer icke någon erinran mot ett genomförande av förslaget,
dock under förutsättning att de slutliga bestämmelserna bättre avpassades
med hänsyn till inom den svenska statsförvaltningen gällande beslutsordning
i fråga om befattningshavares anställningsvillkor m. m. Det vore opraktiskt
och även orimligt, att tidsödande och arbetskrävande förhandlingar skulle
runt örn i verken — sannolikt till ingen nytta — kunna komma att föras om
löneplaner, dyrortsgruppering, sjukavdrag eller andra över hela statsförvaltningen
gällande allmänna anställningsvillkor. Förslaget kunde tillstyrkas, endast
om förhandlingarna hos de särskilda myndigheterna begränsades. Lotsstyrelsen
anser det vara viktigt, att förhandlingar endast bleve av förberedande
och utredande art i alla de fall, då beslutanderätten ej tillkomme den
förhandlande myndigheten. Myndighet borde ej vara skyldig att vid förhandlingar
giva definitivt besked örn sin ställning ens om myndigheten hade
beslutanderätt i frågan. Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig
anse, att förhandlingsrätten borde begränsas så, att tjänstemännen finge del
av myndigheternas synpunkter och kunde göra sina påminnelser samt få
dessa antecknade till protokollet.
I övrigt anföra flera länsstyrelser, att den ifrågasatta förhandlingsordningen
icke komme att få någon större betydelse för landsstatstjänstemännen.
Bland de tjänstemannaorganisationer, som inkommit med yttranden, finnas
åtskilliga, som hälsa förslaget med glädje och uttala sin tillfredsställelse
däröver. Detta gäller bland annat telegrafverkets trafikpersonalförbund, personalföreningen
vid statens vattenfallsverk, statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund,
kommunikationsverkens ingenjörs förbund, de kvinnliga
kdrsammanslutningarnas centralråd och fyrpersonalens förening.
Sveriges stat st jämte mannanämnd tillstyrker en lösning av förhandlingsordningsfrågan
i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget
samt anför vidare:
Det är med glädje och tillfredsställelse tjänstemännen se sina gamla önskemål
örn en lagstadgad ordning för förhandling mellan myndigheter och per
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
sonal stå inför förverkligande. De sakkunniga synas nämligen i sitt förslag
hava funnit en form för förhandlingarnas anordnande, vilken utan att kränka
vare sig statens höghetsrätt gentemot tjänstemännen eller de olika förvaltningsmyndigheternas
beslutanderätt skulle reglera myndigheternas och tjänstemännens
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter med avseende å förhandling,
varigenom en redan småningom utbildad praxis skulle lagfästas och ytterligare
utbyggas.
Trafiktjänstemännens riksförbund anför:
Sedan länge har det för de tjänstemannakategorier, som förbundet omfattar,
framstått såsom ett synnerligen viktigt önskemål att erhålla en genom
lag eller på administrativ väg fastställd ordning för förhandlingar mellan de
statliga myndigheterna och de organisationer, som representera deras underlydande
personal.
I det föreliggande betänkandet har framlagts förslag till bestämmelser i
sådant hänseende, vilka —- såvitt riksförbundet kunnat finna — på ett tillfredsställande
sätt och med beaktande av för den svenska statsförvaltningen
säregna förhållanden lösa den föreliggande frågan. Trafiktjänstemännens
riksförbund ger därför det framlagda förslaget sin anslutning och uttalar
önskvärdheten av att detsamma snarast ske kan genomföres.
De centrala ämbetsverkens icke-ordinarie befattningshavares förening
anför:
Det framlagda förslaget innebär, såsom de sakkunniga framhålla, i själva
verket endast ett lagfästande av de nuvarande förhållandena, där de äro som
bäst. De sakkunniga torde här närmast haft i tankarna förhållandena inom
de affärsdrivande verken. De stora personalgrupperna inom nämnda verk
med de för dem speciella arbetsvillkoren hava på grund av stark intressebetoning
sammanförts till organisationer, vilkas verksamhet i tjänstemannaangelägenheter
enligt vad de sakkunniga vitsorda varit gagneligt icke blott
för berörda personalgrupper utan jämväl för vederbörande myndigheter. I
motsats härtill bär — i frånvaro av lagstadgad förhandlingsordning — de
centrala ämbetsverkens personal på en del håll haft stora svårigheter att
övervinna, när det gällt att få till stånd mera ordnade former för överläggningar
med ämbetsverken. Personalens organisationssträvanden torde icke
heller från flertalet myndigheters sida hava mötts av någon större förståelse,
så vitt erfarenheten hittills givit vid handen. En förhandlingsordning i enlighet
med de sakkunnigas förslag är således beträffande personalen inom de
centrala ämbetsverken av ett särskilt värde därigenom, att tjänstemännen
beredas möjlighet att samråda och överlägga med vederbörande verk i tjänstemannafrågor
av större vikt för personalen och ämbetsverket. Den tilltänkta
förhandlingsordningen skulle därigenom få betydelse även för myndigheterna
genom att förefintliga motsättningar lättare kunde utjämnas och
arbetsförhållandena vinna större klarhet och stadga.
Det föreliggande förslaget kunde måhända hava erhållit skarpare konturer
genom mera precisa formuleringar i vissa punkter. Styrelsen för undertecknad
förening har emellertid icke funnit den granskning, styrelsen underkastat
förslaget, giva anledning till någon särskild erinran.
Landsorganisationen uttalar sin tillfredsställelse över att även statstjänstemän
bereddes tillfälle att förhandla i sina intressefrågor. Det, som på den privata
arbetsmarknaden vore ägnat att skapa bättre samverkan mellan parterna
i frågor rörande deras inbördes förhållande, kunde med fördel tillämpas
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
37
även mellan staten och dess organ å ena samt tjänstemännen och deras organisationer
å den andra sidan. Det framlagda förslaget tillstyrktes under hänvisning
till vissa uttalade önskemål och lill de detaljanmärkningar, som framförts
av de till landsorganisationen anslutna statstjänstemännens organisationer.
Svenska järnvägsmannaförbundet, i vars yttrande telegraf- och telefonmannaförbundet
samt försvarsverkens civila personals förbund instämt, anför:
Såsom av betänkandets motivering närmare framgår har frågan örn förhandlingsordning
för statens befattningshavare på olika sätt varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet och behandling allt sedan 1911 års riksdag,
då frågan motionsvis framfördes i andra kammaren. Något positivt resultat
av denna för stora grupper av hos staten anställda befattningshavare
så viktiga fråga har emellertid hittills icke åstadkommits. Allt fortfarande
utövar statens olika organ och myndigheter suverän beslutanderätt i fråga örn
de anställdas löne- och anställningsvillkor. Denna statens överhöghet, även
när det gäller de hos staten anställda tjänstemännen, bottnar förnämligast
i anställningens form och sekelgamla traditioner. De ordinarie statstjänstemännen
äro anställda antingen medelst fullmakt eller konstitutorial och deras
löne- och anställningsvillkor fastställas av riksdagen och Kungl. Maj:t.
De kunna icke avsättas från sina tjänster annat än för fel och försummelser
i tjänsten, och äro i fråga om avlönings- och anställningsvillkoren tillförsäkrade
s. k. besvärsrätt, med Kungl. Majit och Rikets Kammarrätt såsom högsta
besvärsinstans och beträffande en del andra med anställningen förenade förhållanden
med Kungl. Majit och dess Regeringsrätt såsom den slutligt avgörande
instansen. Det säger sig självt att för de anställda ifrågavarande förfarande
icke kan anses innebära den trygghet, som ett medinflytande på
grund av inom andra arbetsområden tillämpat kollektivt förfarande genom
avtal mellan arbetares och arbetsgivares organisationer är den anställde tillförsäkrad,
och för statens befattningshavare har därför sedan länge önskemålet
om en lagstadgad förhandlingsrätt framhävts med oförminskad styrka.
Det är emellertid påtagligt, att blotta rätten till förhandlingar med vederbörande
statsmyndigheter icke innebär ett så stort framsteg att de större och
mera livskraftiga sammanslutningarna bland statens befattningshavare äro
villiga att acceptera vilket förslag till förhandlingsordning som helst. En förhandlingsordning
måste för ott fylla sitt ändamål vara så uppbyggd att den
giver befattningshavaren och dess organisationer någon möjlighet att öva
medinflytande över de statsanställdas löne- och anställningsvillkor. Det är
följaktligen icke tillfyllest med en i en författning medgiven rätt till överläggningar
med vederbörande statsmyndighet, utan är det fast mera nödvändigt
och av behovet påkallat alt förhandlingsordningen stadgar om och på vad
sätt förekommande tvistefrågor skola få sin lösning, därest överenskommelse
vid förhandlingarna icke ernås.
Ett försök att åstadkomma en annan och mera tidsenlig ordning i ovan
berört hänseende innebär det av Socialstyrelsen den 16 december 1920 avgivna
betänkandet med förslag till lag angående förhandling mellan .staten
och dess tjänstemän. Även örn berörda förslag icke tillgodosåg alla de önskemål,
som från de med arbetare inom industrin jämställda lägre statstjänarna
kunde anses eftersträvansvärda, sa innehar dock förslaget ett framsteg sä
tillvida att förhandlingar skulle kunna påkallas inför en av Kungl. Majit tillsalt
.särskild förhandlingsnänmd. Den påtagliga bristen i denna anordning låg
uppenbarligen däri, att ifrågavarande nämnd icke ägde rätten att konstituera
sig såsom skiljenämnd, utan skulle det slutliga avgörandet, därest överens
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
kommelse icke kunde träffas, tillkomma statsmyndigheten. Förslaget företedde
även i andra avseenden rätt så stora bristfälligheter och föranledde ej
heller någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Vi anse oss i detta sammanhang böra erinra
om att vårt förbund tillsammans nied andra statstjänareorganisationer
under år 1922 avgav yttrande över Socialstyrelsens förslag till lag om förhandling
mellan staten och dess tjänstemän, varvid fogades ett av organisationerna
uppgjort förslag till lag angående förhandling mellan staten såsom
arbetsgivare och dess civila tjänstemän och arbetare. Berörda förslag innefattade
regler såväl beträffande själva förhandlingsförlarandet som ock huru
skulle förfaras, då överenskommelse genom förhandling icke kunde åstadkommas.
Efter mönster av den vid vårt lands enskilda järnvägar förefintliga
förhandlingsordningen föreslogs inrättande av förliknings- och skiljenämnd
i och för en tvists slutliga avgörande. Det nu föreliggande, av särskilt
tillkallade sakkunniga utarbetade förslaget till kungörelse angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, avlägsnar icke de anmärkningar, som av
oss tidigare framställts. Förslaget förutsätter sålunda endast rätten till skriftlig
eller muntlig förhandling mellan statsmyndighet eller dess underlydande
organ samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, men
lämnar allt fortfarande öppen frågan örn och på vad sätt uppkommen tvist,
som icke kunnat genom förhandlingar lösas, skall få sitt slutliga avgörande
annat än genom besvär eller framställning till Kammarrätten eller Kungl.
Majit. För vårt förbunds och dess medlemmars vidkommande innebär förslaget
icke något utöver vad som redan genom praxis utbildat sig. Såväl
muntliga som skriftliga förhandlingar förekomma redan nu i mycket stor
utsträckning mellan vårt förbund och järnvägsstyrelsen samt distriktschefer
och sektionsföreståndare. Vad som i kungörelseförslaget föreslås är sålunda
för vårt vidkommande i realiteten ingenting annat än ett konfirmerande av
vad som redan tillämpas och innebär allenast att rätten till förhandling får
stöd i en författning.
Om vi sålunda ur angivna synpunkter icke kunna med någon översvallande
entusiasm ge vårt stöd åt det föreliggande författningsförslaget, förstå
vi å andra sidan de svårigheter som för de sakkunniga varit tillfinnandes i
deras strävan att söka lösa ett problem, som avser att tillgodose tvenne diametralt
motsatta parters intressen och där de med statsanställningen förenade
konstitutionella formerna spela en så stor och betydelsefull roll.
Då vi i det efterföljande icke komma att gå in för yrkanden, som radikalt
skulle omgestalta det föreliggande kungörelseförslaget, sker detta av flera
skäl. För det första äro vi medvetna om de svårigheter, som ur konstitutionell
synpunkt föreligga för statsmakterna att överlåta åt en vald skiljenämnd
att avgöra uppkommande tvister om tjänstemännens löne- och anställningsvillkor
och för det andra torde det föreliggande förslaget för andra och mindre
statstjänareorganisationer anses innebära ett så stort framsteg, att vi ur den
synpunkten ej heller anse oss böra resa några hinder för förslagets genomförande.
Slutligen måste vi även ur vår egen synpunkt erkänna, att det givetvis
ligger vikt uppå, att genom en författning få fastslaget rätten tili förhandling,
då det givetvis icke ligger inom det otänkbaras gräns, att en annan
ledning för statens järnvägar än den nuvarande skulle kunna intaga en annan
ståndpunkt i fråga om personalorganisationernas rätt till förhandlingar.
Sveriges lokomotivmannaförbund framhåller, att förhandlingar eller överläggningar
sedan åtskilliga år ägt rum vid statens järnvägar mellan befäl och
representanter för respektive personalsammanslutningar både ute å distrikten
och mellan järnvägsstyrelsen och vederbörande organisations centralledning,
Kungl. May.ts proposition nr 128.
39
åtminstone då det gällde organisationer av mera fast och representativ karaktär.
Denna utveckling till trots vore förbundet av den uppfattningen, att en
i lag stadgad förhandlingsrätt skulle hälsas med tillfredsställelse av förbundets
medlemmar och giva ökade möjligheter till ett friktionsfritt förhållande
mellan statens järnvägar och dess personal. Då förbundet anförde avvikande
mening om vissa detaljbestämmelser i förslaget, så skedde detta under den
förutsättningen, att det icke skulle behöva äventyra förslagets framläggande
och antagande vid 1937 års riksdag.
Svenska postmannaförbundet förklarar, att de sakkunnigas förslag icke
utlöst någon större tillfredsställelse men att förbundet förstode de svårigheter,
som förelegat att få en lösning av problemet. Om förbundet ansåge sig icke
böra kräva en radikalare omgestaltning av det föreliggande förslaget, skedde
detta på grund av att förslaget för andra och mindre statstjänareorganisationer
innebure ett stort framsteg, samtidigt som förbundet måste erkänna, att
det läge i förbundets intresse att genom en författning få rätten till förhandling
fastslagen.
Statsbanornas stationsmästare- och kontoristförbund tillstyrker förslaget
men anser, att medinflytande rörande en frågas lösning borde hava lämnats
personalparten i någon sorts skiljedomsinstitut, såsom exempelvis vid de privata
järnvägarna. Något särskilt yrkande härom framställes dock icke.
Statstjänarnas centralorganisation, i vars yttrande telegrafverkets personalförbund
instämt, förklarar sig anse, att de sakkunniga funnit en framkomlig
väg till frågans lösning och att deras förslag i huvudsak kunde vara ägnat
att läggas till grund vid införandet av en förhandlingsordning. Förslaget skilde
sig dock i flera avseenden från den uppskisserade plan, enligt vilken de
manliga lägre statstjänstemännen i allmänhet tänkt sig, att förhandlingsfrågan
skulle kunna lösas.
Lotsförbundet tillstyrker förslaget samt anför:
Då frågan örn förhandlingsordning mellan myndigheter och den i verket
anställda personalen först togs upp i form av motion i riksdagen och ännu
då denna fråga blev aktuell år 1920 genom socialstyrelsens då framlagda
förslag till lag angående förhandlingsordning mellan staten och dess tjänstemän,
var otvivelaktigt, då nya eller ändrade bestämmelser i fråga om avlöning,
tjänstgöringsvillkor m. m. föreligga, behovet av en lagstadgad skyldighet
för ett ämbetsverk att ingå i förhandlingar med den i verket anställda
personalen genom dess sammanslutningar, mera trängande än nu, eftersom
den allmänna inställningen till förhållandet mellan myndighet och underordnade
då ännu ej nått det läge av i viss mån erkännande av personalen som
förhandlings- och överläggningsvärdig part, som den nu nått.
En möjlighet till överläggningar med verksmyndighet finnes redan nu på
frivillighetens väg, varför i det avseendet bestämmelsen i § 3 av nu föreliggande
förslag till kungörelse ej innebär någon egentlig nyhet i sak. överläggningar
med myndighet — styrelse för ett statsverk — har även hittills
kunnat ske, men då endast efter värjo gång gjord särskild anhållan från personalen
och i forin av företräde inför myndigheten, ej i form av förhandling
med protokoll över vad som försiggått vid överläggningen. Det torde näppeligen
finnas någon statlig myndighet, som blankt vill vägra sin personal dylikt
företräde. I lotsverket har vid åtskilliga tillfällen företräde inför lotssty
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
Departements
chefen.
reisen beviljats personalen och överläggningarna ha vid dylika tillfällen kunnat
ske i fria öppna former. En brist har likväl, som förut nämnts, varit att
sådana företräden måst begäras i varje särskilt fall, och att vad därvid förekommit
ej förts till något protokoll, varför innehållet av förhandlingarna ej
kommit längre än till den myndighet, inför vilken företräde sked.
Lotsförbundet anser att det viktigaste med en förhandlingsordning är det
faktum, att förslag till nya eller ändrade villkor för tjänsten m. m. skulle bli
personalen genom dess representation kunniga i sådan tid, att underhandlingar
och överläggning skulle kunna ha någon verklig effekt på förslagens
slutliga utformande. Så som ämbetsverkens arbetsordning nu är, ha de underordnade
ingen möjlighet till att på öppen väg bli underkunniga örn, huruvida
ämbetsverket har för avsikt att föreslå ändringar eller, i det fall då
myndigheten själv har beslutanderätt, vidtaga sådana. Den första kännedom
personalen får om sådant är endera kungörelse till efterrättelse, eller vid
fall då myndighetens förslag skall gå till högre instans, ämbetsverkets till
Kungl. Majit inlämnade färdiga och slutgiltiga förslag. Det är tydligt, att
om personalen i senare fallet gör, såsom det är varje svensk medborgare medgivet.
ett inlägg hos Kungl. Majit mot det av myndigheten ingivna förslaget,
ett sådant steg kommer att fattas som en föga vördsam åtgärd, och en opåkallad
kritik av verksmyndighetens åtgärder. Hade ett inlägg istället kunnat
framläggas under form av förhandling, hade förhållandet tett sig annorlunda
och effekten kunnat bli en annan.
Största betydelsen för personalen i statsverken av en lagfäst förhandlingsordning
synes lotsförbundet ligga i att denna personal kan på ett förberedande
stadium få del av vad av myndigheten tillämnas. Personal i högre grad
torde icke på samma sätt som den lägre personalen vara utsatt för överraskningar.
Genom ämbetsverkens arbetssätt torde de alltid på förhand veta
örn åtgärd, som planeras beträffande dem. Den uppmärksamhet som den
lägre personalen sålunda nu måste iakttaga och vilken — efter vad vi föreställa
oss — måste vara mindre behaglig för båda parterna, skulle genom bestämmelser
örn förhandlingsordning och stadgad skyldighet för ämbetsverk
att i tid inbjuda personalen till förhandling kunna skaffas ur världen.
Det är enligt lotsförbundets mening av vikt att förhandlingar i första hand
föras direkt och muntligt mellan ämbetsverket och de anställda genom de
senares sammanslutning. Erfarenheten har givit vid handen att nämnder, som
exempelvis allmänna civilförvaltningens lönenämnd knappast äro smidiga
organ att föra fram personalens synpunkter muntligt inför. Nämnder tendera
till stel skriftlig arbetsordning och personalpart, som vill inför dem framföra
synpunkter muntligt, får intryck av att vara skäligen ovälkomna. Även inför
dessa nämnder är det förövrigt nödvändigt att begära företräde. Och
har ej part med sig skriftliga inlagor, vet den ej vad effekt företrädet gjort,
då, såvitt oss är bekant, protokoll ej uppsättes över vad vid företrädet framkommit,
i varje fall ej i den fyllighet och utförlighet som vore önskligt.
De militära organisationerna, nämligen svenska officersförbundet, svenska
underofficersförbundet och försvarsväsendets underbefälsförbund tillstyrka
införandet av en förhandlingsordning och uttala sin tillfredsställelse över att
den militära personalen inbegripits.
Av den utav de sakkunniga gjorda utredningen liksom även av de från
myndigheter och tjänstemannaorganisationer över betänkandet avgivna yttrandena
framgår klart, att utvecklingen så småningom medfört, att tjänste
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
41
männen vid åtskilliga verk genom sina organisationer få komma till tals med
myndigheten om tjänstevillkoren. Denna utveckling synes mig vara av det
värde för såväl tjänstemännen som staten, att densamma på allt sätt bör
främjas. Jag erinrar örn att statsmakterna förlidet år genom antagande av
lagstiftningen om förenings- och förhandlingsrätt tillerkänt laglig förhandlingsrätt
åt arbetstagare i enskild tjänst och sådana befattningshavare i allmän
tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar. Såsom socialstyrelsen
i sitt nu avgivna yttrande anför, bör det vid sådant förhållande
icke rimligen ifrågakomma, att staten förvägrar sina övriga befattningshavare
en klart utskriven förhandlingsrätt, så länge en sådan rätt är förenlig med
konstitutionella former. Jag finner starka skäl tala för att en lagstiftning
nu genomföres, som giver statens tjänstemän en laglig rätt att förhandla
med vederbörande myndighet om de frågor, som på det närmaste beröra dem.
Självfallet är, att en förhandlingsordning för statens tjänstemän måste i
väsentlig grad skilja sig från den ordning, som befunnits lämplig att lagfästa,
då det gäller statens och kommunernas arbetare samt de i enskild tjänst anställda
arbetstagarna. Beträffande statens tjänstemän har man att taga
hänsyn till att deras anställningsförhållanden äro av helt annan karaktär än
som gäller för de arbetstagare, som falla under lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.
Detta har även framhållits av de sakkunniga. Det av dem
utarbetade förslaget utgår också från att något intrång i statsmakternas eller
myndigheternas beslutanderätt i fråga om utformandet av de allmänna
tjänstevillkoren eller örn tillämpandet av sådana villkor icke skall ske genom
förhandlingsordningens införande. Mot denna utgångspunkt för lagstiftningen
på området har jag icke något att erinra.
De mot införandet av en lagfästad förhandlingsordning för statstjänstemännen
tidigare anförda principiella invändningarna hava utförligt bemötts
av de sakkunniga. Då jag helt ansluter mig till vad de sakkunniga härom
anfört, kan jag här inskränka mig till att hänvisa till framställningen i betänkandet
och den sammanfattning därav, som jag tidigare lämnat. Jag vill
emellertid särskilt framhålla, att av samtliga de myndigheter, som yttrat sig
över det föreliggande betänkandet, endast tre, nämligen kammarrätten samt
länsstyrelserna i Skaraborgs oell Västmanlands län, med hänsyn till principiella
skäl ifrågasatt lämpligheten av att nu tillerkänna statstjänstemännen
en lagfästad förhandlingsrätt. Icke heller dessa myndigheter hava emellertid
ansett sig böra avstyrka, att åtgärder nu vidtagas till främjandet av det
med de sakkunnigas förslag avsedda syftet.
Även om det står klart, att den förhandlingsordning, som nu föreslås till
införande, icke kommer att medföra någon inskränkning i myndigheternas
beslutanderätt, bör det dock fastslås, att avsikten med lagstiftningen är att
skapa ett visst inflytande för tjänstemännen vid tillkomsten av bestämmelser
rörande deras anställnings- och tjänsteförhållanden liksom även i fråga
örn tillämpningen av sådana bestämmelser. Detta har även understrukits av
de sakkunniga. Vad jag nu anfört innebär emellertid icke, att myndigheter
och tjänstemän vid förhandlingar skulle komma att stå mot varandra så
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
som likaberättigade parter. Jag anser mig dock kunna utgå från att myn
digheterna skola inse, att det ligger i deras eget intresse att aktivt medverka
vid förhandlingar med tjänstemännen, varigenom ökad möjlighet kan vinnas
att vid besluts fattande taga hänsyn till av tjänstemännen framställda
motiverade önskemål. Att genomförandet av en förhandlingsordning skulle,
såsom järnvägsstyrelsen med avseende på det föreliggande sakkunnigförslaget
anför, bidraga till ett stelnande i formerna och till en byråkratisk
och formell behandling av ärendena, kan jag med den uppfattning av
förhandlingsrättens innebörd, åt vilken jag nu givit uttryck, under inga förhållanden
medgiva.
Vad av länsstyrelsen i Södermanlands län föreslagits angående en begränsning
av förhandlingsrätten på sådant sätt, att tjänstemännen endast
skulle få del av myndigheternas synpunkter och kunna göra sina påminnelser
samt få dessa antecknade till protokollet, måste jag, med hänsyn till vad
jag nyss anfört, beteckna som föga effektivt för vinnande av det ändamål,
som med en förhandlingsordning avses. Huruvida en myndighet redan vid
förhandlingstillfället bör giva definitivt besked örn sin ställning, vilket lotsstyrelsen
ansett vara olämpligt, måste naturligtvis bliva beroende på omständigheterna
i det särskilda fallet. Att giva någon generell föreskrift
härom i den ena eller andra riktningen torde icke vara möjligt.
Med hänsyn till vad jag anfört angående förhandlingsrättens verkliga
innebörd, är det givet, att jag icke kan finna det vara tillräckligt, att tjänstemännens
förhandlingsrätt endast skulle komma till utryck i vissa i myndigheternas
instruktioner införda bestämmelser om skyldighet att noga pröva
och inom viss tid besvara alla från deras tjänstemän inkommande framställningar
rörande tjänstevillkoren och att låta tjänstemännen taga del av
framlagda förslag om nya eller ändrade villkor och inkomma med sina erinringar
härom. Endast genom att i en allmän författning sammanföra bestämmelserna
om förhandlingsrätten och göra dem gällande för statens samtliga
tjänstemän, framgår det med tillräcklig klarhet, att avsikten är att nu införa
en sådan ordning i fråga om förhållandet mellan myndigheterna och
deras tjänstemän, att tjänstemännen erhålla ett visst inflytande i fråga om
tillkomsten och tillämpningen av tjänstevillkoren.
I detta sammanhang vill jag nämna, att jag icke kan dela de betänkligheter
mot användandet av ordet förhandlingsrätt, som på sina håll framkommit.
Då i allt fall beslutanderätten även efter förhandlingsordningens
genomförande kommer att kvarbliva hos myndigheterna, medgiver jag visserligen,
att ordet överläggning skulle kunna användas till betecknande av
den rätt, som nu avses att tillerkännas statstjänstemännen. I likhet med de
sakkunniga anser jag dock, att ordet förhandlingsrätt redan vunnit burskap
även för statstjänstemännens vidkommande. På grund härav anser jag, att
ordet förhandling bör komma till användning i den nu föreslagna författningen.
Det har gentemot sakkunnigförslaget anmärkts, att bestämmelserna i författningsutkastet
vore väl vaga och därigenom inbjöde till skiftande tolk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
43
ningar. Såsom socialstyrelsen anfört, sammanhänger emellertid detta med
avsaknaden av en tjänstemannalagstiftning och av en närmare legislativ
reglering av föreningsväsendet. Av de sakkunnigas uttalanden torde därjämte
framgå, att förslaget med avsikt lagts så, att någon snäv avgränsning
i det ena eller andra avseendet ej skall göras. Denna tankegång överensstämmer
med min uppfattning. Med hänsyn till innebörden av den föreslagna
förhandlingsrätten torde nämligen någon olämplig påföljd av att förhandlingsrätten
tillämpas på ett vidsträckt sätt icke behöva befaras. Jag anser
dessutom, att man kan förlita sig på att tjänstemannaorganisationerna
skola visa sig vara vuxna det ansvar, som är förbundet med att statsmakterna
utryckligen tillerkänna dem förhandlingsrätt. Jag tror alltså ej, att
något allvarligare missbruk av de givna bestämmelserna skall komma att
äga rum. Jag delar i stället den av mynt- och justeringsverket uttalade uppfattningen,
att erfarenheten snart skall skapa en tradition rörande tillämpningen
av bestämmelserna. I vissa avseenden har jag emellertid, såsom
framgår av det efterföljande, vidtagit en begränsning eller ett förtydligande av
de sakkunnigas förslag.
Vidare har mot sakkunnigförslaget anförts, att ett genomförande av detsamma
komme att medföra en mycket stark arbetsbelastning för myndigheter
med större personalstater. Det torde emellertid ligga i sakens natur,
att en viss ökning av myndigheternas arbetsbörda icke kan undvikas, då
en förhandlingsrätt enligt ordnade former tillerkännes statstjänstemännen.
I den mån en förstärkning av myndigheternas arbetskrafter visar sig vara
nödvändig, torde statsmakterna icke komma att undandraga sig att lämna
härför erforderliga anslag. Jag vill emellertid framhålla, att jag, genom vad
som anförts i de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena, blivit övertygad
örn att vissa förändringar i förslaget måste vidtagas till förhindrande
av att myndigheterna bliva allt för betungade med förhandlingar och därmed
följande arbete. Jag syftar härvid på frågan om vilka tjänstemannaföreningar
som skola få förhandlingsrätt i enlighet med författningen sig
tillerkänd. Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, anser jag nämligen,
att, med hänsyn bland annat till önskemålet att begränsa myndigheternas
förhandlingsskyldighet, den författningsenliga förhandlingsrätten bör
inskränkas att avse endast i särskild ordning erkända organisationer. Härigenom
kommer ökningen av myndigheternas arbetsbörda säkerligen att hållas
inom rimliga gränser. I detta sammanhang önskar jag slutligen framhålla,
att jag är av den bestämda uppfattningen, att farhågorna för att tjänstemannaorganisationerna
i oträngt mål skola besvära myndigheterna med
framställningar om förhandlingar skola visa sig vara ogrundade.
Det av de sakkunniga utarbetade förslaget till förhandlingsordning anser
jag i övrigt vara väl avvägt och ägnat att läggas till grund för lagstiftning i
ämnet. De av mig företagna jämkningarna i förslaget framgå av den härefter
följande framställningen.
Jag vill vidare understryka vad de sakkunniga anfört örn att införandet
av cn lagfästad förhandlingsrätt icke avser att göra någon ändring i den
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
möjlighet till formlösa överläggningar mellan myndigheter och tjänstemän,
som för närvarande finnes. Detta gäller beträffande såväl de tjänstemannaorganisationer,
vilka nu erhålla en lagfästad förhandlingsrätt, som övriga
föreningar av statstjänstemän. För den sistnämnda gruppen av föreningar
komma ju endast de formlösa överläggningarna att stå till buds, då de vilja
till vederbörande myndighet framföra sina synpunkter och önskemål beträffande
viss fråga.
De sakkunniga hava framhållit, att en förhandlingsrätt, som är avsedd att
utövas genom tjänstemännens organisationer, förutsätter en fri och obunden
rätt för tjänstemännen att bilda och ingå i föreningar. Jag är i likhet med
de sakkunniga av den uppfattningen, att det icke torde vara erforderligt att
i samband med genomförandet av förhandlingsordningen för statstjänstemännen
lagfästa några föreningsrättsliga bestämmelser. Man torde få betrakta
som uteslutet att något intrång från myndigheternas sida i tjänstemännens
föreningssträvanden skall äga rum.
Förhandlingsordningens omfattning beträffande olika grupper av tjänstemän.
De sakkunniga.
De sakkunnigas förslag innebär, att vid prövningen av frågan om förhandlingsordningens
omfattning någon skillnad principiellt sett ej göres mellan
personal i högre eller lägre grad liksom ej heller mellan personalen vid
de affärsdrivande verken och förvaltningen i övrigt. Till stöd härför anföres
i betänkandet:
Till en början må framhållas, att någon skillnad mellan tjänstemän i högre
eller lägre grad ur rent principiella synpunkter icke behöver göras. Vad
behovet av en förhandlingsrätt för den högre personalen beträffar, måste
detta väl sägas vara väsentligt mindre än för personal i lägre grad. Detta
utesluter dock icke, att för den högre personalens vidkommande sådana frågor
kunna uppkomma, vilka lämpligen böra behandlas i den ordning, som
den nu föreslagna lagstiftningen avser att införa. Beträffande personalen
i mellangraderna torde, åtminstone vid de affärsdrivande verken, någon
skillnad i förhållande till personalen i lägre lönegrader icke förefinnas, i vad
det gäller behovet av en förhandlingsordning.
Vad beträffar frågan, örn en förhandlingsordning bör inskränkas till de
affärsdrivande verken eller örn densamma bör utsträckas till att avse hela det
civila förvaltningsområdet, vilja de sakkunniga framhålla, att några principiella
skäl näppeligen torde kunna anföras, som kunna föranleda, att förhandlingsrätt
skulle tillerkännas allenast tjänstemännen vid de affärsdrivande
verken. Den omständigheten, att behovet av en förhandlingsordning
otvivelaktigt är väsentligt mindre vid de egentliga civila ämbetsverken, bör
enligt de sakkunnigas uppfattning ej få föranleda, att de hos ifrågavarande
myndigheter anställda tjänstemännen icke skola hava möjlighet att förhandla
med myndigheterna i de fall, då så är av behovet påkallat.
En särskild grupp av befattningshavare vid postverket, nämligen lant- och
lådbrevbärare, är kontraktsanställd. Dessa befattningshavare hava av
Kungl. Maj:t tillerkänts förhandlingsrätt enligt särskilda bestämmelser. Be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
45
träffande den närmare innebörden härav må här hänvisas till den i betänkandet
å sid. 51 f. lämnade redogörelsen. Största skillnaden mellan den för
lant- och lådbrevbärarna fastställda förhandlingsordningen och den nu föreslagna
torde vara, att särskild av Kungl. Maj:t förordnad ordförande finnes
för de förhandlingar, som föras i enlighet med de för lant- och lådbrevbärarna
gällande bestämmelserna. De sakkunniga, som anse, att den omständigheten,
att viss personal är kontraktsanställd, i och för sig icke bör
föranleda uteslutning från förhandlingsrätten, anföra vidare beträffande
lant- och lådbrevbärarna:
Det torde emellertid icke föreligga skäl att undantaga lant- och lådbrevbärare
från den nu föreslagna lagstiftningen. Därigenom beredes denna
personal tillfälle att yttra sig före vidtagandet av ändringar i deras tjänstevillkor,
varjämte möjlighet öppnas att kunna föra förhandlingar jämväl
med ombud, som av Konungen utsetts. Med hänsyn till de för ifrågavarande
tjänstemannagrupp rådande säregna anställningsförhållandena synes dock
det för lant- och lådbrevbärare nu tillämpade förhandlingsförfarandet böra
bibehållas även efter genomförandet av en förhandlingsordning för statens
samtliga tjänstemän.
Beträffande avgränsningen ur förhandlingsordningens synpunkt mellan
tjänstemän och arbetare erinra de sakkunniga om att lagen den 11 september
1936 om förenings- och förhandlingsrätt gjorts tillämplig jämväl å statens
arbetare. Detta hade i lagen skett på sådant sätt, att densamma förklarats
äga tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
med undantag likväl för sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. De sakkunniga hade
vid sådant förhållande utgått från att statens arbetare icke skulle inbegripas
under den nu föreslagna lagstiftningen samt att avgränsningen mellan tjänstemän
och arbetare skulle ske på det sätt, som angivits i lagen örn förenings-
och förhandlingsrätt. De sakkunniga hade icke ansett det vara erforderligt
att i den föreslagna författningen särskilt angiva, att avgränsningen
mellan tjänstemän och arbetare skulle ske efter de nyss angivna grunderna.
De föreslå i stället allenast en allmän föreskrift om att förhandlingsrätt
skall tillkomma statens tjänstemän. Någon särskild definition av begreppet
tjänsteman har alltså icke intagits i författningsförslaget.
I fråga om den närmare gränsdragningen för förhandlingsordningens
omfattning uttala de sakkunniga, att även sådana grupper av befattningshavare
som vore anställda hos direktioner och styrelser, vilka vore underställda
olika statliga verk, borde inbegripas under förhandlingsordningen, så
snart de vore underkastade ämbetsmannaansvar enligt 25 kap. strafflagen.
De sakkunniga hade dock icke ansett det nödvändigt att i författningen särskilt
angiva, att sådana grupper av tjänstemän skulle inbegripas under lagstiftningen.
De sakkunniga framhålla vidare, att det torde kunna överlåtas åt kommande
praxis att beträffande befattningshavare å gränsområdena för statens
förvaltning avgöra, huruvida de skulle hänföras under lagstiftningen. Myn
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
digheter och styrelser syntes i tvivelaktiga fall hellre böra tillerkänna än
förvägra befattningshavare rätt till förhandlingar. Vid tveksamhet huruvida
viss personal skulle anses hänförlig under lagstiftningen, borde i sista hand
hänvändelse göras till Konungen. Samma uttalande örn att myndighet i
tvivelaktiga fall hellre borde medgiva än avvisa tjänstemännens önskan om
förhandlingsrätt göres beträffande de fall, då tvekan kan föreligga, örn de
underlydande tjänstemännen rätteligen böra hänföras till statens eller kommuns
tjänst.
I fråga om de hos riksdagen eller riksdagens verk anställda befattningshavarna
pläga dessa, anföra de sakkunniga, rent språkligt ej betecknas såsom
statens tjänstemän. Då den föreslagna författningen vore avsedd att
utfärdas i administrativ ordning av Kungl. Maj:t, torde det ej heller vara
möjligt, att författningen gjordes tillämplig å riksdagens befattningshavare.
Det torde emellertid kunna förutsättas, att riksdagen till prövning upptoge
frågan örn utfärdande av motsvarande bestämmelser för sina befattningshavare.
De skäl, som kunde anföras för införande av en förhandlingsrätt för
tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen, kunde nämligen med samma
styrka göras gällande beträffande riksdagens tjänstemän. Några speciella
betänkligheter mot införande av en förhandlingsrätt för riksdagens
tjänstemän torde icke heller kunna anföras.
De sakkunniga inbegripa under förhandlingsordningen även den fast anställda
militära personalen. Till denna fråga anhåller jag emellertid att senare
fa återkomma, da jag anser det vara lämpligt att i ett sammanhang
behandla alla de spörsmål, som äro förenade därmed.
Yttrandena.
Av de hörda myndigheterna och tjänstemannaorganisationerna är det endast
lantbruksstyrelsen och lotsförbundet, som velat framföra någon avvikande
uppfattning gentemot de sakkunniga i fråga om förhandlingsordningens
omfattning. Lantbruksstyrelsen anser, att övervägande skäl talade
för en sådan begränsning av lagens giltighetsområde, att den ifrågasatta
förhandlingsordningen komme att gälla endast för lägre befattningshavare
hos de affärsdrivande verken och vissa andra statsinstitutioner, som sysselsatte
ett avsevärt antal tjänstemän i lägre grad. Styrelsen ville dock icke
framställa någon erinran på denna punkt. Lotsförbundet förklarar, att en
viss toppgräns i grad eller avlöning för personal, som skulle innefattas under
kungörelsen, liksom i England saklöst torde kunna sättas. Personer i mera
framskjuten ställning hade nämligen andra kanaler och möjligheter att
framföra och vinna gehör för sina framställningar än vad den underordnade
personalen hade. Man borde ej heller bortse från att myndighet, som representerade
staten, själv vore anställd av den för både myndigheten och personalen
gemensamma arbetsgivaren.
Det må särskilt nämnas, att generalpoststyrelsen i sitt yttrande icke ingått
på vad de sakkunniga anfört angående förhandlingsrätt för lant- och lådbrevbärare.
Svenska postmannaförbundet protesterar visserligen mot att
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
47
dessa befattningshavare betecknas såsom tjänstemän men har i övrigt ingen
erinran att göra mot vad de sakkunniga på denna punkt anfört.
Frågan örn ett närmare avgränsande av de befattningshavare, som skulle
äga rätt till förhandling enligt den föreslagna författningen, är föremål för
diskussion i vissa yttranden.
Sålunda anser socialstyrelsen, att partbegreppet statens tjänstemän, såsom
jämväl i betänkandet understrukits, ej vore fullt klart avgränsat. Styrelsen
erinrar om att de sakkunniga förutsatt, att avgränsningen skulle ske i enlighet
med stadgandena i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. Styrelsen
anför härefter:
Då denna lag erbjuder längre gående möjligheter för en personalorganisation
att få till stånd effektiv förhandling — bland annat genom registreringsförfarande
— än som skulle erbjuda sig enligt författningsförslaget, synes det
tänkbart, att i vissa fall organisationer kunna finna med sina intressen mest
förenligt att bliva hänförda under nämnda lag. Med hänsyn härtill synes
osäkert, om den föreslagna författningen, därest den bringas till genomförande,
skulle erhålla ett så vidsträckt tillämpningsområde, som i betänkandet
å sid. 82—88 angives. Detta tillämpningsområde kan nämligen genom rättstillämpningen
enligt nämnda lag — socialstyrelsens beslut angående registreringsanmälan,
avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet av besvär över sådana
beslut eller i vissa specialfall arbetsdomstolens utslag — komma att avgränsas.
En annan sak är att såsom i betänkandet understrykes myndigheter och
styrelser principiellt böra intaga en förhandlingsvillig inställning. Alla föreningar
av personal i statlig tjänst skulle ju bliva tillförsäkrade förhandlingsrätt,
antingen jämlikt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt eller jämlikt
en författning i enlighet med förslaget. — En personalförening kan bland
sin medlemsstock räkna såväl tjänstemän som personer, vilka ej äro underkastade
ämbetsmannaansvar. Styrelsen föreställer sig, att en dylik förening
skall kunna finna ändamålsenligt att vid bevakandet av dessa olika medlemsgruppers
intressen tillämpa likartade förhandlingsformer. I sådant fall torde
självfallet från vederbörande myndighets sida anledning saknas att motsätta
sig, att förhandling under de i författningsförslaget angivna formerna
avser jämväl personal, som ej är underkastad ämbetsmannaansvar. Emellertid
möter icke lagligt hinder för en förening av här avsedd sammansättning,
därest den utgör huvudorganisation och i övrigt fyller de i 8 § lagen örn
förenings- och förhandlingsrätt stadgade villkoren, att erhålla registrering. —
Med hänsyn till att en kungörelse i enlighet med förslaget skulle komma att
tillämpas av ett flertal olika myndigheter och bliva av betydelse för en mångfald
organisationer kan det ifrågasättas, om ej lämpligen i slutet av förevarande
paragraf borde intagas en erinran därom, att beträffande förhandlingsrätt
för arbetstagare i statens tjänst, som icke äro underkastade ämbetsmannaansvar,
gäller annan lagstiftning.
Kammarkollegiet anför härom:
De sakkunniga torde åsyfta, att all personal i ett statens verk skall åtnjuta
den i lagen avsedda rätten, och hava ansett sig kunna innesluta dem under
begreppet »tjänstemän». Såsom en avgränsning mellan å ena sidan »tjänstemän»
och å den andra i statens tjänst arbetande, under de nya bestämmelserna
ej fallande personal, synes hava uppställts, att författningen skulle vara
tillämplig allenast å sådana arbetstagare, som vore underkastade ämbetsmannaansvar.
De i 36 § i avlöningsreglementet nr 397/1935 för icke-ordi
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Departements
chefen.
narie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen
angivna arbetstagare torde dock i allmänhet icke kunna betraktas såsom
»tjänstemän». I nämnda författningsrum benämnas de »tillfälligt anställd
personal» och »andra icke-ordinarie befattningshavare». I mycket
torde de intaga samma ställning som »arbetare» inom de affärsdrivande verken;
oftast lära de icke vara underkastade ämbetsmannaansvar. Det synes
kollegiet önskvärt, att bestämmelserna förtydligas i förevarande avseende.
För vinnande av enhetlighet vore lämpligt, att de anknytas till gällande avlöningsreglementen.
Även kommunikationsverkens lönenåmnd anser, att innebörden av begreppet
statens tjänstemän vöre svävande. Lönenämnden framhåller, att
det mången gång torde bliva svårt att avgöra, vilken arbetstagare som vore
underkastad ämbetsmannaansvar. Det torde likväl tills vidare få överlåtas
åt praxis att söka få fram en lämplig gränsdragning.
Statstjänarnas centralorganisation ifrågasätter, huruvida en organisation,
som bland sina medlemmar räknade en del yngre befattningshavare, expeditionsbud
eller kontorsvakter, vilka utförde lättare expeditionsvaktsgöromål,
skulle på grund av bestämmelsens formulering kunna förvägras rätt att förhandla
om tjänstevillkor för dylika yngre befattningshavare. Organisationen
ville för sin del förutsätta, att så icke varit de sakkunnigas mening.
Beträffande frågan om förhandlingsrätt för riksdagens tjänstemän anför
lönenämnden för riksdagens verk:
I likhet med de sakkunniga anser lönenämnden, att de skäl, som kunna
anföras för införande av en förhandlingsrätt för tjänstemännen inom den
civila statsförvaltningen, med samma styrka kunna göras gällande beträffande
riksdagens verks tjänstemän samt att några speciella betänkligheter mot
införande av en förhandlingsordning för ifrågavarande tjänstemän icke kunna
anföras.
I samband med en anpassning av förslaget till att avse riksdagens verk
uppstår det spörsmålet, huru man på lämpligaste sätt skall inom nämnda
verk anordna en motsvarighet till de förhandlingar, som i vissa fall skola
äga rum mellan ombud, som av Konungen utses, och tjänstemannaorganisationerna.
Den befogenhet, som enligt 11 § i författningsförslaget skulle tillkomma
Konungen, synes härvid för riksdagens verks vidkommande böra
anförtros åt delegerade för samma verk, vilka i avseende å avlönings- och
pensionsfrågor intaga i stort sett samma ställning gentemot tjänstemännen
därstädes som Kungl. Majit intager i förhållande till tjänstemännen i statsförvaltningen.
I likhet med de sakkunniga och praktiskt taget samtliga de hörda myndigheterna
och tjänstemannaorganisationerna anser jag, att förhandlingsordningen
bör omfatta statens samtliga tjänstemän och alltså oberoende av grad
eller om de äro anställda vid de affärsdrivande verken eller vid förvaltningen
i övrigt.
Jag saknar anledning att göra någon erinran mot vad de sakkunniga anfört
angående förhandlingsrätt för lant- och lådbrevbärare.
Vad beträffar frågan örn en närmare avgränsning av de befattningshavare,
som skola betecknas såsom tjänstemän, är det till en början klart, att en po
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
49
sitiv definition icke är möjlig alt ernå annat än i samband med genomförandet
av en allmän tjänstemannalagstiftning. En sådan lagstiftning förutsätter
långvariga förarbeten. Såsom jag tidigare anfört, delar jag de sakkunnigas
uppfattning om att en förhandlingsordning väl kan genomföras, utan att
man avvaktar en lagstiftning av nämnt slag. Det är vidare att märka, att
statsmakterna för förhandlingsrättens vidkommande redan genom antagandet
av lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt
accepterat en gränsdragning mellan arbetare och tjänstemän i enlighet med
strafflagens bestämmelser om vem som är underkastad ämbetsmannaansvar.
Samma gränsdragning bör därför självfallet komma till användning även vid
förevarande lagstiftning. Det är nämligen av vikt, att icke någon grupp av
befattningshavare kommer att bliva ställd vid sidan av de båda lagstiftningarna
och sålunda kommer att sakna en lagfästad förhandlingsrätt. Denna
omständighet finner jag vara av större betydelse än att bestämmelserna angående
omfattningen av förhandlingsordningen för statstjänstemännen skulle,
såsom kammarkollegiet påyrkat, anknytas till gällande avlöningsreglementen.
Emellertid är att märka att, såsom socialstyrelsen påpekat, en verksledning
kommer att sakna anledning att motsätta sig, att förhandling under de
föreskrivna formerna avser jämväl personal, som ej är underkastad ämbetsmannaansvar.
En förutsättning härför är dock, att förhandlingarna kunna
förås med förening, vilken enligt de i departementsförslaget införda bestämmelserna
tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten. Härigenom
tillgodoses i själva verket de av kammarkollegiet liksom av statstjänarnas
centralorganisation anförda önskemålen örn att viss tillfälligt anställd
personal, som oftast icke är underkastad ämbetsmannaansvar, jämväl skall
erhålla förhandlingsrätt enligt förevarande författning.
Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida ej lämpligen i 1 § borde intagas en
erinran därom, att beträffande förhandlingsrätt för arbetstagare i statens
tjänst, som icke vore underkastade ämbetsmannaansvar, gällde annan lagstiftning.
En sådan bestämmelse skulle emellertid enligt mitt förmenande
kunna få den verkan, att myndighet skulle komma att motsätta sig, att förhandlingar
enligt förevarande författning, på sätt nyss antytts, komme till
stånd med avseende å befattningshavare, beträffande vilka tvivelsmål kunde
föreligga om de vore underkastade ämbetsmannaansvar. Det torde därför
ej vara lämpligt att i författningen intaga en dylik erinran. Däremot anser
jag, att i 1 § bör utsägas vad de sakkunniga enligt motiveringen utgått från
eller att med statens tjänstemän i denna kungörelse avses sådana befattningshavare,
som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Då författningen av skäl, vilka jag i annat sammanhang skall angiva, torde
böra utfärdas i administrativ ordning, lärer det ankomma på riksdagen
att taga ställning till frågan, örn förhandlingsrätt skall tillerkännas riksdagens
egna befattningshavare, och, därest så anses böra vara fallet, utfärda
därför erforderliga föreskrifter.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 123.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Biet! vilken myndighet skola förhandlingar föras?
De sakkunniga.
Enligt bestämmelserna i 1 § i den av de sakkunniga föreslagna kungörelsen
skola statens tjänstemän äga rätt alt beträffande de i 3 § nämnda frågor
förhandla med vederbörande myndighet (styrelse). I 2 § stadgas vidare, att
förhandling äger rum mellan myndighet eller dess underlydande organ, å ena,
samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, å andra sidan.
De sakkunniga hava ej närmare ingått på frågan, med vilken myndighet
förhandlingar beträffande viss fråga rätteligen skola föras eller, med andra
ord, vad som skall anses vara »vederbörande» myndighet.
Beträffande spörsmålet örn i vilka fall förhandlingar skola kunna föras
med myndighets underlydande organ, anföra de sakkunniga:
För varje verk med större personalstater torde till särskilt bedömande
böra upptagas frågan om och i vilken utsträckning underlydande organ till
myndigheten böra tillerkännas befogenhet att föra förhandlingar med
tjänstemannaföreningarna. Man måste därvid naturligtvis anknyta till verkets
konstruktion, och det avses alltså icke, att nya organ i något avseende
skola tillskapas.
De sakkunniga hava icke ansett sig kunna närmare undersöka, huru fråsan
örn befogenhet för underlydande organ till myndighet att självständigt
föra förhandlingar böra lösas för de särskilda myndigheternas verksamhetsområden.
Förslag härutinnan torde böra infordras från de olika myndigheterna.
Bestämmelser i ämnet böra införas i varje verks instruktion.
Slutligen torde böra nämnas, att de sakkunniga anfört, att myndighet självfallet
fritt skulle äga utse sina representanter vid förhandlingar med en
tjänstemannaförening. De sakkunniga hava vidare framhållit det betydelsefulla
i att myndighetens chef personligen deltoge i åtminstone viktigare förhandlingar.
För förhandlingarnas snabba och lyckliga genomförande måste
det nämligen vara av största vikt, att myndighetens representanter kunde
laga ståndpunkt till uppkomna frågor redan under förhandlingarnas gång,
så att dessa icke skulle behöva uppskjutas för inhämtande av förnyade instruktioner.
Yttrandena.
Beträffande frågan om en närmare bestämning av begreppet »vederbörande
myndighet» anför socialstyrelsen:
För den ena parten i förhandlingsförfarandet användes beteckningen »vederbörande
myndighet (styrelse)». En viss oklarhet vidlåder denna beteckning,
vilken oklarhet icke lärer kunna undvikas, med mindre i samband med
en tjänstemannalagstiftning beteckningens innebörd närmare preciseras.
Även i socialstyrelsens år 1920 framlagda lagförslag fick man låta sig nöja
med en motsvarande beteckning. I detta lagförslag hade dock ifrågavarande
partbegrepp ytterligare bestämts såsom »den myndighet, som äger att fastställa
dylika villkor» (anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkoren), varjämte
stadgats, att i de fall, där det ankomme på Konungen eller riksdagen
att fastställa ifrågavarande villkor, skulle så anses, som örn vederbörande
närmast underordnade myndighet skulle äga att fastställa villkoren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
51
Ovan berörda oklarhet i författningsförslaget gör sig gällande i två avseenden,
nämligen dels i fråga om vad som skall förstås med vederbörande
myndighet, d. v. s. vilken myndighet som förhandlingsskyldigheten i det särskilda
fallet åvilar, dels i fråga om vad som skall räknas såsom myndighet
(styrelse). Till närmare belysning härav må följande exempel anföras. En
förening, som företräder tjänstemän vid de statliga alkoholistanstalterna,
kan givetvis förhandla med vederbörande anstaltsstyrelse. Men skall socialstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet över alkoholistvården i riket och i sådan
egenskap har, bland annat, att efter remiss avgiva utlåtande över anstaltens
anslagsäskanden, i en sådan fråga kunna betraktas såsom »vederbörande
myndighet» för nämnda tjänstemän? Över huvud taget inställer sig spörsmålet,
i vad mån ett ämbetsverk genom sin på grund av utredningsuppdrag
eller remiss tagna befattning med ett ärende, berörande statstjänstemäns vid
andra institutioner intressen, blir enligt författningen att betrakta såsom förhandlingspart
gentemot dessa tjänstemäns organisation. I detta sammanhang
förtjänar också uppmärksammas, i vad mån en kommitté kan anses vara
myndighet; i allt torde statens arbetslöshetskommission, vilken fullgör i författning
meddelade förvaltningsuppgifter, vara att räkna såsom sådan. —
Med det nu anförda har styrelsen endast velat framhålla önskvärdheten, att
en närmare bestämning av beteckningen »vederbörande myndighet (styrelse)»
kommer till stånd.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att någon vederbörande myndighet
i vissa fall icke funnes. Detta gällde bland annat i fråga om rikssammanslutningar
av landsstatstjänstemän och lantdomare. Dessa sammanslutningar
kunde endast uppnå förhandling, i den mån Konungen jämlikt 11
§ så medgåve. Då det emellertid torde vara att förvänta, att dylikt medgivande
icke utan bärande skäl skulle vägras, ansåge sig länsstyrelsen icke hava
någon anledning att här framställa anmärkning mot förslaget.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att det syntes vara naturligt, att förhandlingar
i ämnen, som rörde tjänstemän hos myndigheten, i första hand
fördes med lokal personalförening.
I samma ämne anför statskontoret:
Det spörsmål, det här närmast gäller, är enligt statskontorets mening att
bereda tjänstemännen en oavvislig rätt att i avseende å för dem viktiga frågor
komma till tals med sin närmaste arbetsgivare — det egna verket — för
att få tillfälle att framlägga sina synpunkter och dryfta olika möjligheter till
en lösning. I första hand torde därför den inskränkningen böra göras, att
endast sammanslutning av hos myndigheten anställda tjänstemän bör kunna
påkalla överläggning. En sådan anordning behöver givetvis icke utesluta, att
sammanslutningen vid överläggningen kan representeras jämväl av någon
utomstående, exempelvis av en funktionär i en centralorganisation.
Kommerskollegium anser, att såsom fordran för formbunden förhandlingsrätt
borde uppställas, att den förening, som påkallade förhandlingar, skulle
hava åtminstone någon medlem, som vore anställd hos den myndighet, med
vilken förhandlingar skulle föras. Sådan jämkning av förslaget behövde enligt
kollega mening icke försvåra tjänstemännens möjligheter att tillvarataga
sina intressen i förhållande lill viss myndighet.
Enligt mynt- och justeringsverket syntes det böra föreskrivas alt, där fråga
vore örn speciella arbetsförhållanden inom ett visst verk, rätt till förhandlin
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
gar endast skulle tillkomma personalförening vid verket och icke andra organisationer,
till vilka verkets personal helt eller delvis vore ansluten. Därest
s. k. topporganisation funne, att förhållandena vid visst verk vore av principiell
innebörd även för andra tjänstemän, syntes denna organisation böra
vara hänvisad att hos Kungl. Majit söka förhandling.
I den nu berörda frågan framhåller socialstyrelsen följande principiella
synpunkter:
Det bör påpekas, att en myndighet kan ha att slutgiltigt avgöra frågor av
betydelse för anställnings-, arbets- och avlöningsvillkoren för en annan myndighets
tjänstemän. Byggnadsstyrelsen har exempelvis genom sin befattning
med offentliga byggnader att avgöra åtskilliga lokalfrågor, som beröra trivseln
och hygienen i arbetet. I sådana fall öppnar författningsförslaget tydligen
möjlighet för tjänstemännen att genom förhandling framföra sina synpunkter
direkt till den beslutande myndigheten. Visserligen kan det anses
tveksamt, om i praktiken något nämnvärt behov av en uttryckligen medgiven
förhandlingsrätt i sådana fall kan anses föreligga, men det synes likväl ej
helt opåkallat, att en sådan rätt lämnas öppen. I allt fall torde dock denna
rätt ej böra omfatta rätt till förhandling med myndighet, som har att i administrativ-rättslig
ordning avgöra frågor örn tolkning av gällande bestämmelser
om anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor.
Vad härefter angår sådana frågor, beträffande vilka myndigheten icke har
att själv träffa slutligt avgörande utan endast att avgiva framställningar,
andra förslag eller utlåtanden, ligger det i sakens natur, att partställningen
mellan myndigheten och tjänstemannaorganisationen ej är fullt tydligt framträdande.
Den avgörande instansen i dessa frågor är i regel Kungl. Majit
eller Kungl. Majit och riksdagen. Värdet för tjänstemännen av en direkt
förhandling med den enskilda myndigheten i dessa frågor torde få anses ligga
däri, att de genom sin organisation skulle vid förhandlingstillfället ha möjlighet
att på övertygelsens väg utverka, att ej redan myndighetens ståndpunktstagande
i frågan bleve för dem ofördelaktigt.
Av hithörande frågor äro i första rummet att beakta sådana, vilka endast
avse myndighetens egna tjänstemän. I den väg, som författningsförslagets
4 och 5 §§ angiva, skulle en tjänstemannaorganisation kunna utverka förhandlingar
beträffande exempelvis inom myndigheten upprättat utkast till
de årligen återkommande anslagsäskandena.
Å viss myndighet kan ankomma att avgiva förslag eller utlåtanden i frågor,
som beröra även statstjänstemän, anställda hos andra myndigheter. Jämväl
i sådana frågor synes möjlighet att påkalla förhandling vara förhanden enligt
författningsutkastets 4 och 5 §§. Det kan befaras, att en myndighet sålunda
åvilande förhandlingsskyldighet i vissa fall skulle kunna bliva synnerligen betungande.
Hänvisas må exempelvis till socialstyrelsens befattning med frågor
örn dyrortsgruppering och den betydelse, som från olika tjänstemannaorganisationers
sida tillmätes dithörande spörsmål.
Socialstyrelsen föreslår vidare, att den i 4 § i sakkunnigförslaget stadgade
delgivningsskyldigheten för myndighet endast skulle föreligga gentemot förening,
som bildats av myndighetens egna tjänstemän.
I flera yttranden behandlas frågan, om förhandlingar städse borde föras
av myndighet själv eller om, såsom de sakkunniga förutsatt, myndighets
underlydande organ skulle kunna berättigas att självständigt föra förhandlingar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
53
Generalpoststyrelsen är närmast böjd för den uppfattningen, att åtminstone
till en början och till dess någon erfarenhet vunnits, förhandlingarna borde
inskränkas till att ske endast med generalpoststyrelsen, naturligen med iakttagande
av att sådana formfria förhandlingar, som hittills oupphörligen ägt
rum inom verket, allt fort skulle försiggå mellan vederbörande myndigheter
och personalen. Styrelsen hade utgått från att något förslag beträffande förhandlingsrätt
för underlydande organ nu icke skulle avgivas.
Telegrafstyrelsen ifrågasätter om det kunde vara nödvändigt eller ens
lämpligt att föra formbundna förhandlingar vid muntliga överläggningar mellan
underlydande organ och avdelning av tjänstemannaförening. De frågor,
som därvid kunde bliva avgjorda, torde i allmänhet vara av relativt underordnad
betydelse, och för det fall, att en mera betydelsefull fråga skulle föras
vidare till förhandling med myndigheten, öppnades ju möjlighet för parterna
att få sina synpunkter framförda och vederbörligen protokollförda. För
frågans förutsättningslösa prövande kunde det då i många fall vara direkt
olämpligt, örn parterna skulle känna sig bundna av tidigare protokollförda
deklarationer.
Vattenfallsstyrelsen anser, att reglerandet av de underlydande organens
rätt att självständigt föra förhandlingar vid affärsverken borde ankomma
på vederbörande verksstyrelse. Styrelsen anför vidare:
Vissa av de föreslagna stadgandena böra avse förhandlingar endast med
centrala myndigheter och icke med dem underlydande organ. Dessa stadganden
äro 4 och 5 §§, 8 § 2—4 styckena och 9 §. I fråga om 4 och 5 §§
ligger det nyss sagda i sakens natur och torde ej behöva närmare motiveras.
Beträffande 8 § må framhållas, att vid förhandling med chefen för en lokalförvaltning
eller med föreståndaren för annat lokalt tjänsteställe det icke
rimligtvis kan komma i fråga att utse särskild ordförande. Att för dylika
fall föreskriva protokollsföring kan ej vara praktiskt lämpligt och är även obehövligt
med hänsyn till motsvarande frågors mindre vikt. Vad slutligen angår
9 §, skulle en tillämpning av densamma å lokala förhandlingar kunna verka
alltför hämmande på arbetets behöriga fortgång. Å andra sidan bör givetvis
en lokalförvaltningschef, som efter skriftlig förhandling beslutat en viss åtgärd,
kunna upptaga densamma till förnyad omprövning, därest sedermera
muntlig förhandling begäres.
Stadgandena i 6 och 7 §§, 8 § 1 stycket samt 10 och 13 §§ böra däremot
vara tillämpliga å förhandlingar både med centrala myndigheter och med
dem underlydande organ. Vad som i 7 § och 8 § 1 stycket sägs örn myndighet
bör även gälla i fråga om lokalt förvaltningsorgan.
Arméförvaltningen anför:
Med hänsyn till de svårigheter, som lära möta mot att på ett för alla uppkommande
fall uttömmande sätt kunna utskifta behörigheten mellan myndigheten
och dess underlydande organ, vill arméförvaltningen ifrågasätta, huruvida
icke behörigheten att förhandla lämpligen bör i princip förbehållas de
centrala förvaltningsmyndigheterna, vilka böra äga att, när så prövas lämpligt,
delegera sin befogenhet till underlydande organ.
Socialstyrelsen finner intet vara att erinra mot att förhandlingar .skulle äga
rum även med myndighets underlydande organ. Av författningen borde
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Departements
chefen.
emellertid framgå, att för sådana förhandlingar skulle gälla bestämmelser
i myndighets instruktion. Styrelsen upplyser, att ingen anledning funnes att
medgiva förhandlingsrätt för underordnat organ till styrelsen. Generaltullstyrelsen
anser även, att i kungörelsen borde utsägas, att förhandlingsrätt för
underlydande organ vore beroende av Kungl. Maj:ts utfärdade föreskrifter.
Domänstyrelsen ingår icke närmare på förevarande fråga men förutsätter, att
styrelsen skulle få yttra sig över förslag till specialbestämmelser, sedan den
allmänna författningen utfärdats.
Kommunikationsverkens lönenämnd anför, att nämnden funne det vara
önskvärt, att författningen till undvikande av ett förtyngande av ärendena
tillerkände myndighet rätt att hänvisa organisation till förhandlingar i första
hand med underlydande organ till myndigheten.
Gentemot vad de sakkunniga uttalat angående önskvärdheten av att myndighets
chef personligen deltoge i åtminstone viktigare förhandlingar anför
länsstyrelsen i Älvsborgs lån:
Även om ingenting i själva författningen utsäges i nu berörda angelägenhet,
kan länsstyrelsen icke underlåta att uttala som sin uppfattning olämpligheten
av att ett visst moraliskt tryck utövas på en verkschef att ägna större
eller mindre uppmärksamhet åt olika arbetsuppgifter. Naturligtvis bör tillvaratagandet
av arbetskraftens rationella utnyttjande under hänsynstagande
till de arbetandes bästa vara föremål för verkschefens synnerliga uppmärksamhet,
men samtidigt måste understrykas, att huvudsaken dock är, vad myndigheten
eller verket till allmänhetens bästa skall utreda. Allt för mycket
plåstrande med oväsentliga detaljer i arbetet är icke att rekommendera och
bör framför allt icke få upptaga för andra uppgifter behövliga och för dem
särskilt kvalificerade arbetskrafter.
Uppenbarligen kan det icke vara lämpligt att ålägga en myndighet, som
handlägger ett ärende av beskaffenhet att beröra tjänstemän även vid andra
verk, att förhandla med alla de tjänstemannaföreningar, som kunna hava
intresse av ärendets avgörande. Orimligheten av en sådan skyldighet framträder
starkt i det av socialstyrelsen omnämnda exemplet örn styrelsens befattning
med ärenden angående dyrortsgruppering. Det torde emellertid icke
hava varit de sakkunnigas avsikt, att i ett dylikt fall skulle gälla vare sig en
skyldighet för myndigheten att bereda tjänstemannaföreningarna tillfälle att
taga kännedom om föreliggande utkast i frågan eller en rätt för föreningarna
att påkalla förhandlingar. Hela uppbyggnaden av författningsförslaget visar
tydligt, att de sakkunniga utgått från den förutsättningen, att förhandlingar
endast skulle föras mellan en myndighet och dess egna tjänstemän. Detta
är också enligt min uppfattning den enda möjliga anordningen. Denna grundsats
bör emellertid komma till tydligt uttryck i författningen. Enligt det
inom departementet utarbetade förslaget tillkommer sålunda förhandlingsrätt
i förhållande till viss myndighet endast den tjänstemannaförening, vilken
efter ansökan tillerkänts sådan rätt av Konungen. En förutsättning för
erhållande av förhandlingsrätt blir, att föreningen eller till densamma ansluten
förening har medlemmar, vilka äro anställda hos myndigheten. Som
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
55
jag senare kommer att närmare utveckla, bör förhandlingsskyldighet för
myndighet ej föreligga i de fall, då myndigheten utarbetat förslag lill bestämmelser
i ärenden, som beröra tjänstemän vid flera verk. Därest förhandlingar
i dylikt ärende skola komma till stånd, böra de nämligen äga
rum centralt med ombud, som av Konungen utses. Ej heller bör förhandlingsskyldighet
föreligga för myndighet, som har att slutligt avgöra ärende
berörande tjänstemän vid annan myndighet.
Däremot kan jag ej ansluta mig till vad mynt- och justeringsverket anfört
om att en s. k. topporganisation eller alltså en sammanslutning av tjänstemannaföreningar,
därest denna organisation finner, att förhållandena vid
visst verk äro av principiell innebörd även för andra tjänstemän, bör vara
hänvisad att söka förhandling hos Kungl. Maj:t. En föreskrift i sådan riktning
skulle enligt mitt förmenande alltför starkt ingripa i tjänstemännens
frihet alt efter eget skön ordna sina organisationsförhållanden.
Med anledning av vad socialstyrelsen anfört, vill jag framhålla, att en
myndighet, som är tillsynsmyndighet gentemot vissa anstalter, icke bör kunna
betraktas såsom »vederbörande myndighet» i förhållande till de vid anstalterna
anställda tjänstemännen. Såsom även socialstyrelsen ansett, böra
dessa tjänstemän förhandla med sin anstalts styrelse.
Socialstyrelsen har jämväl ifrågasatt, huruvida en kommitté enligt författningsförslaget
skulle anses vara en myndighet, med vilken tjänstemannaförening
skulle kunna påkalla förhandlingar. Så är givetvis icke meningen.
Detta framgår klart av departementsförslaget med dess begränsning av förhandlingsrätten
till organisationer, vilka av Konungen tillerkänts sådan rätt
i förhållande till viss myndighet. Därest en tjänstemannaförening skulle
vilja förhandla med en kommitté beträffande den till utredning överlämnade
frågan, bör, såsom nyligen ägt rum i fråga örn 1936 års lönekommitté,
framställning härom göras hos Konungen. I samband med ett medgivande
till sådana förhandlingar lärer Konungen meddela erforderliga föreskrifter
angående förhandlingarnas förande. En helt annan sak är, att en sådan fortlöpande
kommission som statens arbetslöshetskommission ur författningens
synpunkt bör betraktas som en myndighet gentemot sina egna tjänstemän.
Arbetslöshetskommissionen har ej heller haft något att erinra häremot.
Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att någon vederbörande myndighet
i vissa fall icke funnes, såsom bland annat i fråga örn rikssammanslutningar
av landsstatstjänstemän och lantdomare. Med anledning härav
vill jag framhålla, att landsstatstjänstemännen på intet vis härvidlag äro
annorlunda ställda än exempelvis tjänstemännen vid ett centralt ämbetsverk.
I båda fallen äro avlöningsvillkoren fastställda av Kungl. Majit i ett
avlöningsreglemente, gällande för tjänstemännen vid flera verk. Intet hindrar
en förening av landsstatstjänstemän, som fått sig tillerkänd förhandlingsrätt
i förhållande till viss länsstyrelse, att hos länsstyrelsen påkalla förhandlingar
angående en ändring av dessa villkor. Såsom de sakkunniga påpekat,
kunna dylika förhandlingar dock endast få en förberedande och utredande
karaktär, avseende exempelvis att förmå länsstyrelsen att i skrivelse lill
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Kungl. Maj :t föreslå ändring i visst avseende. Det torde bliva vanligast och
även för tjänstemännen lämpligast, att förhandlingar angående ändring i ett
avlöningsreglemente föras centralt med av Konungen utsedda ombud.
De sakkunniga hava utgått från att förhandlingar skulle kunna förås även
av myndighets underlydande organ. Deras förslag innebär, att Kungl. Maj:t
för varje särskild myndighet skulle föreskriva, vilka underlydande organ som
skulle äga föra förhandlingar och om vilka frågor detta skulle få ske. De
erforderliga bestämmelserna skulle införas i myndighetens instruktion.
Gentemot detta förslag har i yttrandena invänts, dels att det över huvud vore
olämpligt och onödigt, att en myndighets underlydande organ förde formbundna
förhandlingar, dels att det torde uppkomma svårigheter att utskifta
behörigheten mellan myndighet och dess underlydande organ, dels att reglerandet
av förhandlingsrätten för myndighets underlydande organ borde ankomma
på verksledningen.
Enligt min uppfattning torde det till underlättande av myndigheternas arbete
i åtskilliga fall säkerligen komma att visa sig vara lämpligast, att förhandlingar
ej föras centralt av myndigheten själv utan i stället av något underlydande
organ. Detta måste åtminstone vara fallet beträffande obetydligare
frågor och ärenden av lokal natur. Jag är alltså härutinnan av samma
mening som de sakkunniga. Även kommunikationsverkens lönenämnd har
givit uttryck åt denna uppfattning. Däremot anser jag, att i yttrandena anförts
bärande skäl mot förslaget, att utskiftandet av behörigheten mellan
myndighet och dess underlydande organ skulle ske centralt genom av Konungen
utfärdade bestämmelser. Någon för tjänstemännen olämplig påföljd
kan icke heller uppkomma, därest varje myndighet berättigas att själv avgöra,
örn och i så fall vilka underlydande organ som skola äga förhandla
och om vilka frågor detta skall kunna ske. Önskar myndighet icke delegera
någon förhandlingsrätt till underlydande organ, måste myndigheten
nämligen själv föra förhandlingar i de fall, då detta påkallas av tjänstemännen.
Jag förordar därför, att i författningen införas bestämmelser angående
rätt för myndighet att åt underlydande organ uppdraga att beträffande viss
fråga eller viss grupp av ärenden föra förhandlingar. Dessa böra i så fall
föras å myndighetens vägnar. Någon anledning att, såsom vattenfallsstyrelsen
påyrkat, utesluta vissa bestämmelser i författningen från tillämpning
vid förhandlingar med myndighets underlydande organ synes mig icke föreligga.
Givet är exempelvis, att förhandlingarna för tjänstemännen skulle
förlora en stor del av sitt värde, om ej protokoll skulle föras vid desamma.
Därest samförstånd ej kan ernås vid de lokala förhandlingarna, bör nämligen
tjänstemannaförening vara oförhindrad att hos myndigheten själv påkalla
nya förhandlingar i frågan. Protokoll bör då kunna företes till styrkande
av vad som förekommit vid de tidigare förhandlingarna. Jag kan alltså ej
ansluta mig till vad vattenfallsstyrelsen och även telegrafstyrelsen anfört angående
det olämpliga i protokollföring vid förhandlingar mellan myndighets
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
underlydande organ och tjänstemannaförening eller avdelning av sådan förening.
Om myndighet uppdragit åt underlydande organ att föra förhandlingar,
bör meddelande härom tillställas de föreningar, vilka tillerkänts förhandlingsrätt
i förhållande till myndigheten. Därvid bör särskilt angivas den eller de
frågor, beträffande vilka förhandlingar må föras av det underlydande organet.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Älvsborgs län , anfört örn att något
moraliskt tryck icke borde utövas på en verkschef att ägna större eller mindre
uppmärksamhet åt olika arbetsuppgifter, vill jag framhålla, att en verkschef
visserligen självfallet alltid har att själv bedöma, beträffande vilka ärenden
han vill personligen deltaga i förhandlingarna. I likhet med de sakkunniga
anser jag det emellertid vara lämpligt, att i samband med införandet av
en ny ordning i förhållandet mellan myndigheter och tjänstemän framhålla
det betydelsefulla i dessa förhandlingar och att de, åtminstone i viktigare
frågor, äro av den karaktären, att verkschefen personligen bör deltaga. Lämpligheten
av alt så sker har tydligt framgått av de vid de affärsdrivande verken
hittills förda formlösa förhandlingarna.
Vilka organisationer böra äga förhandlingsrätt?
De sakkunniga.
Enligt de sakkunnigas förslag skall rätten till formbundna förhandlingar
i enlighet med författningen endast gälla för de av tjänstemännen bildade föreningarna.
Icke organiserade grupper av tjänstemän skola sålunda även efter
genomförandet av förhandlingsordningen vara hänvisade till att föra formlösa
förhandlingar med myndigheterna i den hittills tillämpade ordningen.
De sakkunniga diskutera utförligt frågan, om alla av tjänstemännen bildade
föreningar skola erhålla förhandlingsrätt enligt författningen eller örn
någon form av erkännande eller registrering bör krävas såsom villkor för
förhandlingsrättens utövande.
De sakkunniga erinra örn de system, som i förevarande avseende tillämpas
i Danmark och Norge. Enligt den danska lagstiftningen tillkommer förhandlingsrätt
endast de av vederbörande minister erkända tjänstemannaorganisationerna.
Erkännande kan endast lämnas till två organisationer inom
varje myndighets verksamhetsområde, nämligen vn organisation för tjänstemän
av högre och en organisation för tjänstemän av lägre grad. Jämväl
enligt den norska lagstiftningen kunna endast av Konungen erkända organisationer
erhålla förhandlingsrätt. Erkännande kan dock i motsats till det
danska systemet lämnas åt ett flertal organisationer inom samma förvaltningsgren.
Även i England är föreskrivet, att endast erkända organisationer
äga förhandlingsrätt.
Härefter anföra de sakkunniga:
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Vid övervägande av frågan, om särskilda villkor skola uppställas för att
en tjänstemannaorganisation skall erhålla förhandlingsrätt, måste hänsyn
tagas till att en allmän föreningslagstiftning saknas i vårt land. Örn en sådan
lagstiftning, innefattande registreringsskyldighet, hade funnits, skulle det
hava varit naturligt med en bestämmelse, att endast registrerade föreningar
tillerkänts förhandlingsrätt. Då en allmän registreringsskyldighet för fackliga
organisationer emellertid icke förefinnes, torde det enligt de sakkunnigas
mening icke vara lämpligt att i samband med förhandlingsordningens genomförande
föreskriva registrering i särskild ordning av tjänstemannaorganisationerna.
Hur lindrigt man än formulerar en registreringsplikt för sådana
organisationer, måste man dock taga ställning till föreningsrättsliga spörsmål
och uppställa därav föranledda olika bestämmelser. Örn man därför bortser
från tanken på att endast registrerade organisationer skola tillerkännas förhandlingsrätt,
återstår som alternativ, att förhandlingsrätt skall medgivas i
särskild ordning erkända organisationer eller organisationer, vilka uppfylla
krav på viss representativitet i förhållande till samtliga tjänstemän inom organisationens
verksamhetsområde, eller slutligen att medgiva förhandlingsrätt
åt samtliga av tjänstemännen bildade organisationer utan att uppställa
krav på vissa kvalifikationer. Örn erkännande skulle krävas, borde detta
lämnas dels av Konungen beträffande riksorganisationer av tjänstemän och
sådana organisationer, vilkas verksamhetsområden omfatta flera förvaltningsgrenar,
och dels av de särskilda myndigheterna beträffande övriga organisationer.
De sakkunniga vilja framhålla, att det danska systemet, enligt vilket erkännande
kan lämnas åt allenast tvenne organisationer inom varje förvaltningsgren,
icke torde kunna anses såsom lämpligt för våra förhållanden.
Det synes nämligen utgöra en främmande tanke för svensk lagstiftning, att
man skulle öva tvång för att i en förening sammansluta olika grupper av
tjänstemän, vilka icke organiskt höra ihop och ej heller känna någon samhörighet.
Ej heller torde det norska systemet böra förordas. Även detta
system innebär faktiskt ett tvång på det fria föreningsbildandet, som måste
sägas vara främmande teir oss. En sådan reglering skulle säkerligen medföra
stora svårigheter för minoriteter av tjänstemän att göra sig gällande. De sakkunniga
vilja till närmare utvecklande av sin ståndpunkt anföra följande.
Det torde icke kunna förnekas, att fördelar i olika avseenden äro förenade
med ett system, där för förhandlingsrätt kräves särskilt erkännande av organisationerna.
Därigenom erhålles från början ordnade förhållanden i fråga
om tjänstemännens organiserande. Myndigheterna kunna på förhand känna
till de organisationer, nied vilka förhandlingar kunna komma att föras. Myndigheterna
måste även anse det vara fördelaktigt, att samtliga av en viss fråga
berörda tjänstemän bliva på en gång företrädda vid förhandlingar. Genom
krav på erkännande förhindras effektivt alla tendenser till decentralisation av
tjänstemännens organisationer eller alltså en splittring på ett flertal smärre
med varandra konkurrerande organisationer. Det är onekligen av vikt att
motverka en sådan splittring. Som skäl för att förhandlingsrätt endast skulle
tillerkännas de stora organisationer, som skulle kunna tänkas erhålla erkännande,
har även framhållits, att det torde vara onödigt, att smärre grupper av
tjänstemän uppehålla myndigheterna med förhandlingar, då de stora organisationerna
ändock självfallet skulle taga skälig hänsyn till de olika intressen,
som kunna förefinnas bland tjänstemännen inom organisationen. Vidare
aniöres. att man saknar anledning att låta smärre grupper av missnöjda tjänstemän
framträda till de ordnade förhandlingarna.
En del olägenheter kunna visserligen vara förenade med att en myndighet
måste föra förhandlingar örn samma fråga med flera organisationer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
59
Dessa olägenheter bliva givetvis större, i den mån myndigheten måste vid
olika tillfällen föra förhandlingar örn samma fråga med skilda organisationer.
Det måste emellertid förutsättas, att en myndighet, örn förhandlingar
beträffande viss fråga påkallas av en organisation, som endast
representerar en mindre grupp av de av frågan berörda tjänstemännen, bereder
även övriga av ifrågavarande tjänstemän bildade organisationer tillfälle
att komma tillstädes vid förhandlingarna. Endast genom ett dylikt
förfaringssätt kan myndigheten erhålla full klarhet örn tjänstemännens ställning
till frågan. Ett sådant förfaringssätt tillämpas vid arbetsdomstolen
med veterligen gott resultat. Besväret för en myndighet att, innan förhandlingarna
äga rum, inkalla jämväl övriga organisationer torde ej heller vara
stort.
De sakkunniga äro för övrigt av den uppfattningen, att man torde kunna
bortse från faran av ett söndersplittrande av organisationerna för den händelse
erkännande ej kräves som villkor för förhandlingsrätt. Alla tjänstemän
torde inse, att de kunna ernå bättre resultat vid förhandlingar med
myndigheterna, örn de uppträda samlade. Tendensen har också otvivelaktigt
gått emot större organisationer. Ehuru det särskilt ur praktisk synpunkt
måste anses vara lyckligare med få och stora organisationer, böra dessa dock
ej genom författningsbestämmelser tvingas fram, utan de böra få växa sig
starka på ett organiskt sätt. Man måste nämligen rent principiellt sett hävda
friheten på förevarande område. Tjänstemännens förhandlande organ bör
giva ett uttryck åt kårens normala liv. De sakkunniga anse alltså, att man
genom att införa ett för oss främmande tvång i föreningsrättsligt hänseende
skulle köpa från början ordnade förhållanden i organisationshänseende för
dyrt.
Som alternativ till kravet på att endast erkänd organisation må tillerkännas
förhandlingsrätt kan tänkas ett villkor om viss representativitet för organisationen
i förhållande till samtliga tjänstemän inom dess verksamhetsområde.
Så har från olika håll föreslagits, att en organisation för att få
rätt till förhandlingar borde styrka, att den omfattar mer än hälften eller
eventuellt två tredjedelar av de av frågan berörda tjänstemännen.
Vad nyss anförts emot tanken på särskilt erkännande gör sig icke med
samma styrka gällande emot ett krav på viss representativitet. De sakkunniga
kunna dock ej heller godtaga ett sådant system. För att man skall
kunna vinna säkerhet för att en knapp majoritet ej förtrycker en minoritet,
kan säkerligen något annat system icke tänkas, än att varje av tjänstemännen
bildad organisation tillerkännes förhandlingsrätt. Ej heller torde det vara
lämpligt att, såsom socialstyrelsen föreslog, ställa krav på att organisationen
för förhandlingsrätt skall omfatta visst antal tjänstemän. Detta måste anses
vara olämpligt redan på grund av svårigheten att med hänsyn till de .skiftande
förhållandena inom olika verksamhetsgrenar fastställa något visst tal.
Vid en förhandlingsordning av den innebörd, som här förordas, kan det för
övrigt ej sägas vara nödvändigt att uppställa särskilda kvalifikationer för
förhandlingsrätt.
De sakkunniga anse det i och för sig ej vara olämpligt, alt olika grupper
av tjänstemän få tillfälle att tala ut inför myndigheten och (hilvid också erhålla
möjlighet att få del av de skill, som myndigheten kan åberopa till stöd
för sin ståndpunkt. Det måste sägas vara en av förhandlingsordningens fördelar,
att genom ordnade förhandlingar skilda önskemål från personalen
kunna läggas fram inför myndigheten. Det kan dock tydligen icke vara
lämpligt, örn smärre grupper av tjänstemän mycket ofta besvära en myndighet
med förhandlingar, även örn verkliga skäl därtill icke förefinnas. Därigenom
störes arbetets lugna gång inom myndigheten, och förhandlingsord
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
ningens anseende skadas. Skulle en tendens i nu antydd riktning komma
att göra sig gällande, kan en omprövning av frågan örn erkännande eller ej
som villkor för förhandlingsrätt bliva erforderlig. Det torde dock ej vara
troligt, att förhandlingsordningen skall komma att missbrukas från tjänstemannahåll.
Myndigheten har ju enligt förslaget möjlighet att när som helst
avsluta såväl skriftliga som muntliga förhandlingar.
De sakkunniga förorda alltså, att för rätt för en tjänstemannaorganisation
att påkalla förhandlingar med myndighet icke skall uppställas något krav
på vare sig erkännande, registrering, viss representativitet eller visst antal
tjänstemän i organisationen.
Beträffande frågan örn vilka organisationer som en myndighet skall bereda
tillfälle till yttrande, innan myndigheten avger förslag till eller fastställer
nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, förorda
de sakkunniga en föreskrift örn att anmälan till myndigheten skall göras av
de föreningar, som vilja bliva beredda tillfälle att taga kännedom om föreliggande
utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor. Härmed avses dock icke
något slag av registrering av föreningen. Avsikten är endast, att föreningen
skall så att säga presentera sig för myndigheten. Någon diskretionär
rätt för myndigheten att pröva, örn inkomna anmälningar skola beaktas
eller ej, förefinnes alltså ej enligt förslaget. Vissa i 5 § i sakkunnigförslaget
angivna uppgifter skola till kännedom för myndigheten fogas vid anmälningen.
De sakkunniga hava ej funnit det vara nödvändigt att uppställa ett krav
på att alla medlemmar i en organisation, för att denna skall erhålla förhandlingsrätt,
skola vara statstjänstemän. I motiveringen erinras örn att
en mycket stor del av medlemmarna i den största tjänstemannaorganisationen,
nämligen svenska järnvägsmannaförbundet, är anställd hos de enskilda
järnvägarna. Det anföres, att nämnda förbund torde vara den organisation,
som hittills i de flesta fall fört förhandlingar med myndighet. Inga
olägenheter hade försports av att förbundets medlemmar icke uteslutande
vore statstjänstemän.
Enligt förslaget äger en tjänstemannaförening utöva förhandlingsrätt icke
blott genom sin centrala styrelse utan även genom sina avdelningar. Likaledes
är en topporganisation förhandlingsberättigad även genom de anslutna
primärföreningarna. De sakkunniga uttala, att tjänstemännen själva
böra utan inblandning från myndighet eller annat statligt organ få sörja för
sin representation vid förhandlingar.
Yttrandena.
I de yttranden, som närmare ingå på förevarande spörsmål, framhålles,
med undantag endast för socialstyrelsen, statsbanornas stationsmästare- och
kontoristförbund samt de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, att
en begränsning borde vidtagas med hänsyn till de organisationer, som skulle
erhålla förhandlingsrätt.
Socialstyrelsen anför, att fara måhända kunde anses föreligga för att
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
61
alltför många små och föga representativa föreningar genom att påkalla
förhandlingar komme att taga myndigheternas tid i anspråk. I betänkandet
syntes emellertid hava anförts övertygande skäl mot införandet av någon
form av erkännande eller registrering såsom villkor för förhandlingsrättens
utövande. Ej heller kunde det synas ändamålsenligt att just på
detta område skrida till en närmare reglering av föreningsväsendet. Styrelsen
ifrågasatte emellertid, om ej 2 § i sakkunnigförslaget borde till sin
avfattning närmare anslutas till stadgandet i 2 § första stycket i lagen om
förenings- och förhandlingsrätt, varest uttryckligen föreskreves, att föreningen
skulle enligt stadgarna hava att tillvarataga medlemmarnas intressen
rörande anställningsvillkor o. d.
Statsbanornas stationsmästare- och kontoristförbund framhåller, att centraliseringsarbetet
hos organisationerna påginge i lugnt tempo. Ingen anledning
funnes att befara, att ett bifall till förslaget i denna del skulle medföra
några särskilda besvärligheter. De kvinnliga kårsammanslutningarnas
centralråd finner det vara tillfredsställande, att bestämmelserna icke tvingade
fram en förändring av de olika kårernas nuvarande organisation samt
att topporganisation kunde förhandla även om en del av medlemmarna utgjordes
av i enskild tjänst anställda personer.
Järnvägsstgrelsen anför, att det med hänsyn till mängden av föreningar
vid statens järnvägar, omkring ett tjugutal, icke gärna vore möjligt att föra
förhandlingar med samtliga föreningar örn olika frågor. Det vore därför
angeläget att begränsa förhandlingsrätten till vissa större organisationer.
Även riksförsäkringsanstalten anser önskvärt, att en begränsning i någon
form äger rum. Enligt fångvårdsstgrelsens mening borde förening, som
uppenbarligen företrädde endast ett fåtal av till viss grupp hörande tjänstemän,
icke medgivas förhandlingsrätt. En sådan förening borde få åtnöjas
med möjligheten att erhålla formlösa förhandlingar. Arméförvaltningen
önskar, att förhandlingsrätt endast skulle medgivas riks- eller huvudorganisation
jämte till dem anslutna föreningar samt fristående lokala
föreningar; de senare dock endast i fråga, som berörde de egna medlemmarna.
Ämbetsverket ifrågasätter vidare en prövningsrätt för myndighet
i fråga örn vilka föreningar som skulle få förhandlingsrätt. Kammarkollegiet
anser, att bestämmelserna från början borde avfattas så, att myndighets
ställning mot missnöjd personal stärktes och att alltså icke först eventuellt
framdeles inträffade missbruk skulle framtvinga en ändring. Statskontoret,
vilket, såsom tidigare framhållits, önskar begränsa förhandlingsrätten
lill organisation av hos myndigheten anställda tjänstemän, förklarar,
att organisation för erhållande av förhandlingsrätt vidare borde omfatta en
avsevärd del av de befattningshavare, som berördes av frågan. I samma
riktning går mynt- och justeringsverkets utlåtande. Ämbetsverket anser
nämligen, att myndighet holde berättigas att avböja förhandlingar i de fall,
då förening endast omfattade en liten del av de av frågan berörda tjänstemännen.
Kammarrätten anser, att den i 5 § föreskrivna anmälningen borde
utsträckas att omfatta alla föreningar, som önskade begagna sig av för
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
handlingsrätten. Generaltullstyrelsen förklarar, att för förhandlingsrätt
borde krävas erkännande. Statistiska centralbyrån vill hava en viss begränsning
och föreslår i sådant hänseende, att myndighet skulle erhålla
rätt att pröva, vilka föreningar som skulle få förhandlingsrätt. Riksräkenskapsverket
anser, att man visserligen borde undvika tvång, men vissa begränsande
åtgärder borde dock vidtagas för att förebygga missbruk. Föreskrifter
borde alltså intagas i kungörelsen angående vissa kvalifikationer
å föreningarna. Skolöverstyrelsen anför, att ett bifall till förslaget örn allmän
förhandlingsrätt för alla organisationer kunde medföra onödig omgång
och ökning av ämbetsverkens arbetsbörda. För förhandlingsrätt borde
krävas, att förening skidle företräda en ej alltför liten andel av vederbörande
tjänstemän. Kvottalet borde bestämmas så, att möjlighet funnes för en
minoritet att göra sina anspråk gällande. Länsstyrelsen i Stockholms län
finner det icke vara lämpligt, att en avdelning av en förening ägde förhandla
örn en fråga, som berörde föreningens alla medlemmar. Ej heller
borde en primärförening få förhandla om en fråga, som berörde även andra
i en huvudorganisation sammanslutna föreningar. I 2 § borde därför införas
en bestämmelse örn att, där centralorganisation funnes, endast denna
skulle hava förhandlingsrätt. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att garantier
borde skapas för att de organisationer, som förde tjänstemännens talan,
vore representativa för dem samt att det vore fråga örn i verklig mening
organiserade föreningar. Detta borde prövas genom en på lämpligt sätt
ordnad registrering av föreningarna. Närmare utredning härom borde ske.
Länsstyrelsen i Blekinge län förklarar, att myndigheterna borde beredas
möjlighet att till förhindrande av tidsutdräkt begränsa antalet organisationer,
som ville förhandla med dem. Länsstyrelsen i Hallands län finner behov
föreligga av restriktiva bestämmelser, som begränsade rätten att förhandla
till sådana organisationer, som verkligen vore representativa för
vederbörande tjänstemannakårer. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att
även förening, där andra än statstjänstemän vore medlemmar, enligt de
sakkunnigas mening skulle äga förhandlingsrätt. Med hänsyn härtill kunde
ordet tjänstemän i författningen alltså ej blott betyda statstjänsteman.
Länsstyrelsen uttalar, att en sådan lagskrivning ej borde få förekomma.
Till undvikande av denna svårighet borde ett dispensförfarande införas för
de organisationer, som bland sina medlemmar jämväl hade personer, vilka
icke vore statstjänstemän. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att krav
på viss representativitet borde uppställas för förhandlingsrätt. Länsstyrelsen
ifrågasätter vidare, om ej också godkännande eller erkännande av förening
borde krävas. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att myndighet
måhända borde få prövningsrätt i fråga om vilka föreningar som skulle
erhålla förhandlingsrätt. Eljest kunde förhandlingsproceduren alltför mycket
svälla ut. Lönenämnden för riksdagens verk finner starka skäl tala
för att förhandlingsrätt medgåves minsta möjliga antal godkända organisationer.
Det borde icke vara omöjligt att framställa vissa minimikrav, som
utan att inskränka på förhandlingsrätten lämnade garantier mot missbruk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
63
Svenska järnvägsmannaförbundet finnér det av de sakkunniga föreslagna
systemet vara ur demokratiska synpunkter tilltalande men anser, att det ur
praktiska synpunkter skulle möta oöverkomliga svårigheter. Vid statens
järnvägar funnes över 20 tjänstemannaorganisationer. Den föreskrivna restriktionen
i fråga om representation i tjänstgöringsnämnden hade icke varit
till skada för verket eller tjänstemännen. En oinskränkt förhandlingsrätt för
alla organisationer kunde vålla reaktion från myndigheterna. Man kunde
därigenom riskera hela reformen. Sveriges lokomotivmannaförbund framhåller,
att nära nog vilken löslig organisation som helst kunde få förhandlingsrätt.
Detta komme att medföra besvär och ökade göromål för myndigheterna.
Det funnes påtagliga möjligheter för bildande av organisationer av
tillfälligt missnöjda tjänstemän. En viss prövning borde företagas av att organisation
ur numerär synpunkt och stabilitetssynpunkt representerade
tjänstemännen. Erkännande av organisation borde lämnas av Kungl. Maj:t.
Svenska postmannaförblindet finner, att förslagets bestämmelser skulle bliva
onödigt betungande för myndigheterna. Statsmakterna hade förut insett
det olämpliga i att göra förhandlingsrätten för vidsträckt. En begränsning
lill de största organisationerna hade sålunda vidtagits i fråga örn representationen
i lönenämnder m. fl. institutioner. Endast i verklig mening representativa
föreningar borde få förhandlingsrätt. Sveriges statstjänstemannanämnd
anser en viss registrering vara erforderlig. Skillnad borde göras mellan
riks- och huvudorganisation å ena samt de mera fack- eller mera lokalbetonade
mindre föreningarna å andra sidan. För de förra organisationerna
borde för förhandlingsrätt krävas erkännande av Kungl. Majit. De övriga
föreningarna borde få förhandlingsrätt endast beträffande frågor, som uteslutande
eller i något specifikt hänseende rörde föreningens egna medlemmar.
Södra Kalmar läns statstjänstemannaförening vill icke påfordra, att en
förening för att äga förhandlingsrätt skulle vara godkänd av eller inregistrerad
hos myndighet eller representera det övervägande antalet tjänstemän,
som berördes av förhandlingarna, men föreningen ansåge dock, att en förening
för att äga förhandlingsrätt borde representera åtminstone en icke alltför
knapp minoritet av vederbörande tjänstemän, exempelvis minst tio procent
av dessa. Trafiktjänstemännens riksförbund anför, att från förbundets
sida intet vore att erinra mot införande av regler, syftande att från förhandlingsrätt
undantaga mindre, ej representativa organisationer. Statstjänarnas
centralorganisation anser, att förhandlingsrätt icke borde medgivas ett förbund,
om dess medlemmar genom inträde i befintlig större organisation kunde
på det sättet erhålla förhandlingsrätt.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att de sakkunniga ansett sig böra Departementstillerkänna
förhandlingsrätt åt värjo av tjänstemän bildad förening och att cAe/en"
alltså som villkor för förhandlingsrätt icke uppställts krav på vare sig registrering,
erkännande eller viss representativitet. Att de sakkunniga, då de
ansett sig kunna framlägga förslag örn en så vidsträckt förhandlingsrätt, icke
bortsett från att en tendens till decentralisation av tjänstemännens organi
-
G4
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
sationer därigenom skulle kunna främjas och att svårigheter skulle kunna
beredas myndigheterna i deras arbete framgår tydligt av den i betänkandet
på denna punkt förda diskussionen. De sakkunniga hava dock funnit önskvärdheten
av att icke förvägra någon tjänstemannagrupp rätt till förhandlingar
väga tyngre än farhågorna för dessa följder av förslaget. Dé hava
därför ansett, att man borde se tiden an, innan restriktioner beträffande förhandlingsrätten
för smärre föreningar av tjänstemän föreskreves. Samtidigt
härmed uttalas en förhoppning, att förhandlingsordningen icjce skall missbrukas
från tjänstemannahåll. De sakkunniga framhålla emellertid uttryckligen,
att en omprövning av frågan kunde visa sig vara nödvändig att företaga,
om smärre grupper av tjänstemän mycket ofta skulle besvära myndigheterna
med förhandlingar, även örn verkliga skäl därtill icke förefunnes.
Starka skäl måste onekligen anses tala för den av de sakkunniga intagna
ståndpunkten, att förhandlingsrätt bör medgivas varje av tjänstemännen bildad
förening. Med en förhandlingsordnings anda är det nämligen mest överensstämmande,
att några restriktioner icke sättas för tjänstemännens möjligheter
att få överlägga med myndigheterna örn de frågor, som nära beröra
dem. Jag skulle med hänsyn härtill hava varit benägen att förorda de sakkunnigas
förslag om att ett försök i varje fall borde göras med att införa en
allmän förhandlingsrätt för alla tjänstemannaföreningar. Av redogörelsen
för yttrandena framgår emellertid, alt allvarliga betänkligheter mot förslaget
uttalats av ett flertal av de myndigheter, som skulle hava att tillämpa de givna
bestämmelserna. Även från tjänstemannahåll hava farhågor anförts om
att en förhandlingsrätt med den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga
förorda, skulle komma att bliva så betungande för myndigheterna, att förhandlingsordningens
idé skulle komma i vanrykte och att man därigenom
skulle kunna riskera hela reformen. Vid sådana förhållanden har jag icke ansett
mig böra motsätta mig, att en begränsning av förhandlingsrätten vidtages
i sådant hänseende, att endast de större och mera representativa föreningarna
erhålla rätt att förhandla med myndigheterna i den ordning, författningen
föreskriver. Såsom de sakkunniga framhållit, ernås även därigenom
beaktansvärda fördelar i form av ordnade förhållanden i fråga örn tjänstemännens
organiserande. Att en begränsning i vissa fall kan vara nödvändig
att genomföra har för övrigt tydligt visat sig, då det gällde att bedöma frågan
om vilka tjänstemannaföreningar som skulle tillerkännas rätt att upptaga
förhandlingar med 1936 års lönekommitté. Jag vill även erinra om att man
såväl i Danmark som i Norge ansett sig vid införandet av förhandlingsrätt
för statstjänstemännen böra föreskriva, att endast erkända organisationer
skulle erhålla rätt att förhandla med myndigheterna.
Om det sålunda torde vara ofrånkomligt att begränsa förhandlingsrätten
till att gälla endast för vissa tjänstemannaorganisationer, återstår det att avgöra,
vilken väg som därvid lämpligen bör väljas. Jag önskar då till en början
framhålla, att jag i likhet med de sakkunniga icke anser det vara lämpligt
att i detta sammanhang föreskriva registrering i särskild ordning av tjänstemannaorganisationer.
Med hänsyn till att någon allmän lagstiftning angåen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
65
de föreningar med fackligt syfte icke finnes genomförd i vårt land, kan det
nämligen icke anses vara lämpligt att nu på ett specialområde föreskriva vissa
föreningsrättsliga bestämmelser. Icke heller kan jag förorda en föreskrift
om att förhandlingsrätt blott skall tillerkännas sådana föreningar, som uppfylla
vissa krav på ett fixerat medlemsantal eller på en angiven representativitet.
Förhållandena äro säkerligen så olika inom skilda förvaltningsområden,
att man, var gränsen än droges, skulle riskera att icke nå det resultat,
som vore önskvärt. Därtill kommer den olämpliga följden av en bestämmelse
om krav på visst medlemsantal eller viss representativitet såsom villkor
för förhandlingsrätt, att en organisation den ena månaden skulle kunna vara
förhandlingsberättigad för att den nästa kanske hava förlorat denna rätt på
grund av utträde av medlemmar. En framkomlig väg till begränsning av
förhandlingsrätten synes mig däremot vara att föreskriva, att rätt till förhandlingar
enligt författningen skall tillkomma endast i särskild ordning
erkända organisationer.
Man kan härvid välja mellan två olika system. Enligt det ena tillerkännes
de olika myndigheterna rätt att envar för sitt förvaltningsområde bedöma,
vilka organisationer som skola äga förhandla med myndigheten. Den andra
vägen är, att erkännande centralt lämnas av Kungl. Maj :t.
Beträffande det förstnämnda av de båda systemen, eller alltså att erkännande
lämnas av de särskilda myndigheterna, kan det rent principiellt framhållas,
att det icke är överensstämmande med en förhandlingsordnings anda
att åt den ena parten överlåta en rätt att själv avgöra, med vilka motparter
som förhandlingar skola föras. Om man emellertid överlåter den formella
beslutanderätten åt myndigheterna, vinner man omedelbart den praktiska
fördelen, att förhandlingsrätten för en förening begränsas till att avse blott
den eller de myndigheter, hos vilka föreningens medlemmar äro anställda,
önskvärdheten härav har jag i annat sammanhang tidigare framhållit. Även
sådana större organisationer, som skulle kunna betecknas såsom riksorganisationer,
böra i fråga om förhandlingsrätten vara begränsade till de myndigheter,
hos vilka deras medlemmar äro anställda. Systemet med erkännande,
som lämnas av de särskilda myndigheterna, kan slutligen icke sägas
vara mindre förmånligt eller erbjuda mindre säkra garantier för tjänstemännen
än systemet med erkännande av Kungl. Maj:t. En förening, som hos
viss myndighet gjort framställning om att erhålla förhandlingsrätt i förhållande
till myndigheten och fått denna framställning avslagen, skulle nämligen
äga rätt att besvärsvägen draga frågan under Kungl. Maj:ts prövning.
Systemet med erkännande centralt av Kungl. Maj:t måste väl sägas innebära
en i viss mån besvärlig omgång. Det är nämligen här fråga om ett
mycket stort antal myndigheter och styrelser av olika slag, i förhållande till
vilka förhandlingsrätten skall utskiftas för ett betydande antal tjänstemannaorganisationer.
A andra sidan vinnes med detta system likformighet vid
bedömandet. Man undgår alltså den olägenheten, att ett verk kan godkänna
och ett annat verk avslå en framställning örn erkännande under likartade
förhållanden.
Bihang lill riksdagens protokoll 7. 1 sami. Nr 12S.
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Jag har i förevarande spörsmål överlagt med cheferna för kommunikationsverken,
under vilka de största personalstaterna sortera. Dessa verkschefer
hava därvid bestämt förklarat, att de ansåge det vara olämpligt, om
det skulle uppdragas åt de särskilda myndigheterna att avgöra frågan om
förhandlingsrätt för tjänstemannaorganisationerna. De hava i stället tillstyrkt,
att avgörandet skulle ske centralt genom beslut av Kungl. Maj:t. Representanter
för de största personalorganisationerna hava jämväl för mig
uttalat, att de helst såge, att beslutanderätten i frågan förbehölles Kungl.
Maj :t.
Under sådana förhållanden och med beaktande särskilt av de principiella
betänkligheterna mot systemet med erkännande av de särskilda myndigheterna
förordar jag, att den önskade begränsningen av förhandlingsrätten
genomföres på sådant sätt, att i författningen intages en bestämmelse om att
förhandlingsrätt i förhållande till viss myndighet endast skall tillkomma
tjänstemannaförening, som av Kungl. Maj:t tillerkänts sådan rätt. För att
på smidigaste sätt säkerställa enhetligheten i bedömandet torde fråga om
förhandlingsrätt böra avgöras på föredragning av chefen för kommunikationsdepartementet,
även om ansökan avser förhandlingsrätt i förhållande
till myndighet, som sorterar under annat departement, i sistnämnda fall
dock efter gemensam beredning med vederbörande departementschef.
I detta sammanhang vill jag icke underlåta att uttala en förhoppning om
att tjänstemännen själva skola underlätta det genom förhandlingsordningens
införande uppkommande arbetet för myndigheterna genom att skapa stora
och enhetliga organisationer. Detta måste ur många synpunkter vara fördelaktigast
även för tjänstemännen.
Till underlättande av arbetet såväl för myndigheter som för tjänstemännen
torde vidare en förening, som fått sig tillerkänd förhandlingsrätt, böra få
utöva denna jämväl genom en avdelning eller en särskild till föreningen ansluten
förening. Detta överensstämmer helt med tankegången örn att tjänstemännen
själva böra få utan inblandning från myndighets eller annat statligt organs
sida sörja för sin representation vid förhandlingar. Det är emellertid
givet, att en avdelning av en förening endast bör få framträda vid förhandlingar
gentemot myndighets underlydande organ, och alltså ej gentemot myndigheten
själv. Vid sistnämnda förhandlingar bör föreningens huvudstyrelse
alltid företräda. Då fråga är örn en topporganisation, som bildats genom sammanslagning
av ett flertal föreningar, böra motsvarande regler gälla beträffande
de anslutna föreningarna. Det kan emellertid i ett dylikt fall väl tänkas,
att förhandlingsrätt tillerkänts ej blott topporganisationen utan även en
ansluten förening. Som exempel kan jag nämna, att förhandlingsrätt i förhållande
till generalpoststyrelsen kan tänkas bliva tillerkänd både trafiktjänstemännens
riksförbund och posttjänstemännens förening, som är ansluten
till riksförbundet. I sådant fall böra föreningarna själva få avgöra,
vilken organisation som skall inställa sig vid förhandlingar med myndigheten
själv. Givetvis bör dock myndigheten, örn så anses önskvärt, kun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
G7
na påkalla, att jämväl den andra organisationen skall låta representera sig.
Slutligen vill jag framhålla, att det icke torde vara erforderligt att föreskriva
skyldighet för tjänstemannaförening, som har för avsikt att låta en
avdelning eller ansluten förening utöva förhandlingsrätt i förhållande till
ett underlydande organ till myndighet, att därom översända särskilt
meddelande till motparten på samma sätt, som föreslagits för det fall,
att ett underlydande organ till myndighet skall få rätt att förhandla örn
viss fråga.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört om att en avdelning
av en förening icke borde äga förhandla om en fråga, som berörde
föreningens alla medlemmar, vill jag framhålla, att så i regel icke bör ske.
Någon uttrycklig bestämmelse härom har jag dock icke ansett lämpligt att
införa i författningen. Förutsättningen för att en avdelning skall få förhandla
beträffande viss fråga är för övrigt, att myndighet delegerat förhandlingsrätt
beträffande sådan fråga till ett underlydande organ, enär ju enligt
mitt förslag en avdelning endast skulle äga förhandla med underlydande organ
till en myndighet.
Vid bifall till förslaget om att förhandlingsrätt endast skall tillkomma erkända
organisationer bör i författningen föreskrivas, att skyldighet för myndighet
att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga kännedom om föreliggande
utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor endast skall föreligga
gentemot de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade föreningar,
som frågan kan anses röra.
Jag har icke något att erinra mot att förhandlingsrätt tillerkännes organisation,
som bland sina medlemmar även räknar andra personer än statstjänstemän.
Några särskilda bestämmelser härom synas icke vara erforderliga.
Vad länsstyrelsen i Älvsborgs län anfört därom, att ordet tjänsteman i författningen
till följd härav ej blott skulle betyda statstjänsteman, föranleder
intet annat uttalande från min sida än att författningen självfallet åsyftar
endast de medlemmar i en dylik organisation, som äro statstjänstemän.
Frågor örn vilka förhandlingar skola kunna föras.
De sakkunniga.
Förhandlingar skola enligt de sakkunnigas förslag kunna förås örn tjänstemännens
allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Under detta
uttryck hänföra de sakkunniga sådana frågor, som röra rekrytering och
utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper, indragning eller
utökning av tjänster, tjänstemännens avlöning och tjänstevillkor samt
arbetstiden och andra tjänstgöringsförhållanden samt för dem grundläggande
bestämmelser. Vid de affärsdrivande verken skulle förhandlingsrätten
ytterligare omfatta frågor örn klassifikation av trafikanstalter och
dylikt.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Någon skillnad skall enligt förslaget icke göras mellan frågor, i vilka beslutanderätten
tillkommer de särskilda myndigheterna, och sådana frågor,
som avgöras av Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit ensam. En
inskränkning av förhandlingsrätten till att endast avse den förstnämnda
gruppen av frågor skulle enligt de sakkunnigas uppfattning på ett kännbart
sätt minska förhandlingsrättens betydelse för tjänstemännen. De sakkunniga
anföra, att de icke heller kunde finna, att principiella skäl talade
för en sådan inskränkning. Förhandlingar mellan en myndighet och en
tjänstemannaförening om frågor, i vilka beslutanderätten tillkomme Kungl.
Majit och riksdagen, kunde nämligen endast bliva av förberedande och
utredande art och vara till ledning för myndigheten vid avgivande av förslag
eller yttrande i ämnet. Något ingrepp kunde därigenom icke tänkas ske
i statsmakternas beslutanderätt.
De sakkunniga anse sig icke kunna tillstyrka, att myndigheterna skulle tillerkännas
rätt att diskretionärt pröva av tjänstemannaförening gjord framställning
örn förhandlingar beträffande viss fråga. De sakkunniga anföra,
att själva rätten till förhandlingar skulle berövas tjänstemännen, om en
sådan prövningsrätt tillerkändes myndigheterna, och förhandlingsordningens
genomförande skulle i dylikt fall i stort sett icke innebära någon förändring
i de nuvarande förhållandena. Ej ens om tjänstemannaförening erhölle
rätt att hos Konungen anföra besvär över ett beslut av myndighet att vägra
ingå i förhandlingar i visst fall, syntes tjänstemännens berättigade intressen
bliva tillgodosedda.
En viss begränsning av förhandlingsrätten föreslås däremot beträffande de
frågor, i vilka det skulle åligga myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle
att yttra sig, innan myndigheten avger förslag till eller fastställer nya
eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. De sakkunniga
förorda nämligen, att ifrågavarande skyldighet för myndigheterna skall föreligga
endast då ett ärende är av principiell eller eljest större betydelse för
tjänstemännen. I motiveringen framhålles, att en inskränkning i myndigheternas
skyldighet att bereda personalen tillfälle till yttrande före fastställandet
av olika bestämmelser, i vad det gällde mindre betydelsefulla ärenden,
icke kunde medföra större olägenhet för personalen, då den ju när som
helst före eller efter fastställandet av bestämmelserna kunde påkalla förhandlingar
i frågan. De sakkunniga understryka emellertid, att myndighet,
om tveksamhet kunde anses råda, huruvida viss bestämmelse vore av
principiell eller eljest allmän betydelse, hellre borde bereda tjänstemännen
tillfälle att yttra sig än utan tjänstemännens hörande meddela fastställelse
på villkoren.
Förhandlingsrätten skall enligt de sakkunnigas förslag även omfatta frågor
örn tillämpningen av allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,
dock endast i de fall då tvistefrågan rullat upp den allmänna principen
för tolkningen av viss bestämmelse. De sakkunniga framhålla, att resultatet
av förhandlingar mellan en myndighet och en tjänstemannaförening om nå
-
Kungl. May.ts proposition nr 128.
G9
gon tolkningsfråga endast kunde bliva, att myndigheten förklarade sig hava
för avsikt att för framtiden tolka viss bestämmelse på angivet sätt. Förhandlingarna
tjänade därvidlag till att klarlägga själva tvistefrågan och
parternas uppfattning om den rätta tolkningen av tillämpliga bestämmelser.
Olika orsaker till missförstånd kunde även bortrensas genom förhandlingarna.
En dylik behandling av tolkningsfrågor måste sägas vara av
särskild betydelse med hänsyn till att den snabba utvecklingen numera
ständigt medförde sådana fall, som icke tidigare kunnat förutses. Att »bud
och motbud» icke kunde förekomma vid överläggningar om huru en viss
bestämmelse borde tolkas, ansåge de sakkunniga vara självfallet. En myndighet
kunde nämligen icke förhandla bort vad som myndigheten ansåge
vara rätt i en tvistefråga. Det torde vara ganska vanligt för närvarande, att
överläggningar förekomme mellan myndigheter och tjänstemannaorganisationer
angående den rätta tillämpningen av olika bestämmelser, utan att
någon olägenhet därav försports.
Däremot anse de sakkunniga det ej vara lämpligt att medgiva förhandlingar
enligt den föreslagna författningen angående frågor, som uteslutande
beröra viss enskild tjänsteman, exempelvis beträffande enskild tjänstemans
förflyttning, befordran, avsked för sjukdom, bestraffning m. m. De sakkunniga
betona emellertid, att en mellan myndighet och enskild tjänsteman
uppkommen tvistefråga angående den rätta tolkningen av viss bestämmelse
borde kunna göras till föremål för förhandlingar enligt den föreslagna
författningen, så snart avgörandet av frågan hade betydelse jämväl för
ett flertal andra tjänstemän eller, med andra ord, då tvistefrågan rullade
upp en allmän princip. Även efter genomförandet av en lagfästad förhandlingsordning,
som icke medgåve förandet av förhandlingar enligt fastställda
former rörande frågor, vilka uteslutande berörde viss tjänsteman, skulle
givetvis liksom hittills överläggningar i icke formbunden karaktär kunna
äga rum om dylika frågor mellan en myndighet och representanter för tjänstemännens
organisationer. Dessa uppträdde därvid såsom ombud för de
av frågan berörda tjänstemännen.
S. k. tekniska frågor kunna enligt förslaget bliva föremål för förhandlingar.
Sådana frågor äro enligt de sakkunniga frågor om huru ett visst
arbete skall utföras, exempelvis hur sorteringen av brev skall ordnas med
hänsyn till tekniska hjälpmedel. Vidare torde till tekniska frågor böra
hänföras sådana, vilkas avgörande beror på ingenjörsmässig,- läkarvetenskaplig
eller liknande sakkunskap. Över huvud torde till de tekniska frågorna
böra föras spörsmål om hur ett arbete praktiskt skall ordnas. Gränsen
mellan tekniska frågor och vad som i övrigt kan sägas ingå under beteckningen
allmänna arbetsvillkor torde vara svår att uppdraga och lärer
säkerligen avgöras på olika sätt inom skilda verksamhetsområden. En teknisk
omläggning torde sålunda mycket ofta föranleda ändring i tjänstemännens
arbetsförhållanden. De sakkunniga anse, att de tekniska frågorna
kunna hänföras under uttrycket »tjänstemännens allmänna arbetsvillkor».
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
Som motivering beträffande förslaget om förhandlingsrättens utsträckande
till de tekniska frågorna anföra de sakkunniga:
Redan svårigheten av en gränsdragning mellan vad som i övrigt är hänförligt
till tjänstemännens allmänna arbetsvillkor måste medföra betänksamhet
mot ett utfärdande av särskilda föreskrifter med avseende å de frågor, som
här sammanfattats under benämningen tekniska frågor. Detta uttryck kan
i och för sig icke anses vara sådant, att det kan förordas till användande vid
reglering av förhandlingsordningens omfattning. Även bortsett från svårigheten
med en gränsdragning, som nu sagts, anse sig de sakkunniga emellertid
icke böra tillstyrka utfärdandet av särskilda undantagsbestämmelser för de
tekniska frågorna. Tillräckliga skäl härför synas icke hava anförts. Sålunda
torde de farhågor, som uttalats för att en förhandlingsrätt med avseende
å tekniska frågor skulle verka hämmande på myndigheternas arbete,
vara överdrivna. Åtminstone behöva sådana farhågor icke hysas, då det gäller
förhandlingsrätt i enlighet med de sakkunnigas förslag, vilket innebär direkta
förhandlingar mellan myndighet och tjänstemän och alltså icke inför
en särskild förhandlingsnämnd. Säkerligen komma förhandlingar med ombud,
som av Konungen utses, icke heller att äga rum angående tekniska frågor.
Av vad som förekommit vid överläggningar med representanter för
olika personalorganisationer hava de sakkunniga vidare kommit till den uppfattningen,
att förhandlingar beträffande tekniska frågor icke torde bliva allmänt
förekommande. Därest förhandlingar örn tekniska frågor skulle komma
att äga rum, skulle detta emellertid kunna vara till fördel för myndigheterna,
som därigenom kunde erhålla goda uppslag från personalens sida.
Det måste även betraktas såsom lämpligt, att en myndighet hör personalen
om ordnandet av dess arbetsuppgifter.
I Danmark kunna förhandlingar i viss utsträckning äga rum örn tekniska
spörsmål. Därvid hava dock undantagits frågor om arbetsledning
eller som väsentligen bero på ingenjörsmässig, läkarvetenskaplig eller liknande
sakkunskap. Vad beträffar frågor örn den direkta ledningen av arbetet,
kunna dessa möjligen sägas vara av teknisk natur, men de äro enligt
de sakkunnigas mening icke hänförliga till tjänstemännens allmänna arbetsvillkor.
Med hänsyn härtill kunna förhandlingar angående frågor örn
arbetsledning icke äga rum enligt de sakkunnigas förslag. Däremot föreligger
intet hinder mot att förhandlingar skulle kunna äga rum beträffande frågor
om personaluppsättning. Om de övriga nyssnämnda undantagen i den
danska lagstiftningen vilja de sakkunniga fälla samma omdöme, som nyss
gjorts beträffande tekniska frågor i allmänhet, eller alltså att förhandlingar
därom kunna vara till nytta och åtminstone icke medföra någon skada.
I samband med förslaget örn att förhandlingar skola kunna föras om tolkningsfrågor,
redogöra de sakkunniga för den nu gällande ordningen för avgörandet
av dessa frågor genom kammarrätten såsom sista instans. Det framhålles,
att stort missnöje vore rådande å tjänstemannahåll med den nuvarande
långa väntetiden örn två å tre år, innan tolkningsmål avgjordes i kammarrätten.
Härefter anföra de sakkunniga:
Att stora olägenheter för såväl tjänstemännen som myndigheterna äro förenade
med den nuvarande tidsutdräkten för behandlingen i kammarrätten av
tolkningsmålen torde emellertid icke kunna förnekas. En bättre ordning
härvidlag är uppenbarligen av behovet påkallad. En sådan förbättring torde
kunna vinnas på olika vägar. Det skulle naturligtvis ligga närmast till hands
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
71
att utöka kammarrättens arbetskrafter i avsikt att möjliggöra ett snabbt nedbringande
av den förefintliga balansen. En annan väg är att tillskapa en
särskild domstol för handläggning av de tolkningsmål, som för närvarande
i sista instans avgöras av kammarrätten. Domstolar av denna typ, i allmänhet
benämnda tjänstemannadomstolar, finnas i åtskilliga länder och hava
visat sig fungera på ett tillfredsställande sätt. Innan ställning tages till frågan
örn införande av en tjänstemannadomstol i vårt land, måste emellertid
självfallet en ingående utredning i frågan verkställas.
De sakkunniga förorda, att en utredning kommer till stånd till klargörande
av lämpligaste sättet för behandling av tolkningsmål, som röra statstjänstemännen.
Slutligen framhålles av de sakkunniga, alt behovet av förberedande förhandlingar
mellan en myndighet och tjänstemannaförening angående uppkomna
tolkningsfrågor bleve förstärkt, örn en tjänstemannadomstol skulle
komma att inrättas. Genom sådana förhandlingar skulle säkerligen antalet
mål inför domstolen förminskas och domstolsbehandlingen av kvarstående
tvistefrågor avsevärt underlättas.
Yttrandena.
En del myndigheter anse, att den i de sakkunnigas författningsförslag använda
formuleringen av de frågor, om vilka förhandlingar skola kunna föras,
är alltför allmänt hållen. Detta gäller bland annat telegrafstyrelsen och
järnvägsstyrelsen, såsom närmare framgår av dessa myndigheters av mig tidigare
återgivna yttranden.
Generalpoststyrelsen föreslår, att verksstyrelserna med hänsyn till den allmänna
formuleringen i författningen skulle erhålla diskretionär prövningsrätt,
huruvida förhandlingar skulle föras i det särskilda fallet eller ej. Styrelsen
anför härom:
I den speciella delen av motiveringen till sitt förslag hava sakkunniga själva
framhållit, att de frågor, örn vilka förhandlingar skola kunna föras, beskrivits
så allmänt som möjligt. I från postdirektörerna inkomna uttalanden
hava också anmärkningar gjorts emot denna allmänna form, och uttalats
farhågor av innehåll, att frånvaron av en närmare begränsning av de ärenden,
som må av personalen framföras till förhandling, kan komma att göra
förhandlingsinstitutet för myndigheterna i hög grad tidsödande, betungande
och besvärligt ulan någon däremot svarande nytta. Generalpoststyrelsen
anser denna anmärkning riktig, helst som en mångårig erfarenhet ger vid
handen, att personalens benägenhet att önska förhandlingar eller överläggningar
ständigt växer att omfatta allt flera och därmed också allt mindre betydande
frågor. En sådan utveckling torde också vara fullt naturlig med avseende
å det tryck nedifrån, för vilket personalorganisationernas ledningar
måste vara utsatta.
Sakkunniga säga i fråga örn den av socialstyrelsen föreslagna och av sakkunniga
upptagna formuleringen, »att förhandlingsrätten skulle avse tjänstemännens
allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor», att detta uttryck
synes väl täcka de frågor, vilka kunna göras till föremål för förhandlingar
enligt den föreslagna författningen. Helt visst är detta sakkunnigas
uttalande riktigt. Anmärkningen är också den, att det ifrågavarande ut
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
trycket täcker betydligt mycket mer än de frågor, som rimligtvis böra komma
till förhandling enligt den föreslagna författningen. Det är åtminstone
vad postverket angår alldeles säkert, att inom den angivna ramen faller en
mängd obetydligare frågor, för vilkas dryftande det får anses tillräckligt med
mera formfria överläggningar av hittillsvarande beskaffenhet. De sakkunniga
giva i fortsättningen uttryck åt den uppfattningen, att därest myndigheten
erhölle en diskretionär prövningsrätt på denna punkt, därigenom själva
rätten till förhandlingar berövades tjänstemännen. Generalpoststyrelsen
är å sin sida övertygad om, att ingen verksledning i närvarande tid kan vara
benägen att söka så utnyttja en sådan diskretionär prövningsrätt, att det
syfte, som är i överensstämmelse med lagens anda, neutraliseras. Sakkunniga
synas vara av den åsikt, att tjänstemännens berättigade intressen i fråga
om rätt till förhandling icke bliva kränkta, därest Kungl. Majit i fråga
om förhandling inför av Konungen utsett ombud tillägges en motsvarande
diskretionär prövningsrätt. Generalpoststyrelsen kan då icke heller finna,
att det vid besvärsrätt för personalen i händelse av en myndighets vägran att
upptaga viss fråga till förhandling kan kränka dess förhandlingsrätt, att även
i det fallet avgörandet lägges hos Kungl. Majit. Man kan säga, att de av generalpoststyrelsen
sålunda framförda farhågorna äro överdrivna, i det personalen
själv helt visst i mindre viktiga frågor endast önskar mera formfria
överläggningar; men det kan anses för tämligen säkert, att personalen i de
fall, där den finner utgången av dylika överläggningar mindre tillfredsställande,
icke låter sig åtnöjas utan driver saken vidare till formliga förhandlingar
och fullföljer dem så långt detta låter sig göra.
Då det dessutom icke lärer vara möjligt att i en författning, vilken skall
som den nu ifrågasatta äga tillämpning för hela statsförvaltningen i alla dess
skiftande former, åstadkomma en formulering, som ger den begränsning,
vilken är den för varje fall riktiga, anser generalpoststyrelsen det vara både
riktigt och lämpligt, att verksstyrelserna här lämnas en diskretionär prövningsrätt.
Skulle det anses behövligt att härvid i författningen särskilt utsäges,
att tjänstemännens besvärsrätt gäller även i ett dylikt fall, så bör detta
naturligen ske.
Generaltullstyrelsen förklarar, att skilda meningar väl torde kunna råda
därom, huruvida icke myndigheterna borde under vissa förhållanden äga befogenhet
att underlåta anordnande av förhandlingar. På grund av den hittills
inom styrelsen vunna erfarenheten hade dock styrelsen för sin del icke
anledning ifrågasätta någon sådan begränsning i förhandlingsrätten.
Statskontoret anför, att det till undvikande av missbruk av överläggningsrätten
syntes vara angeläget att bereda myndighet möjlighet att avvisa begäran
om överläggning i fråga, som myndigheten funne falla utom de spörsmål,
varom överläggning finge ske. Över myndighetens beslut att icke medgiva
överläggning borde föreningen i så fall kunna i vanlig ordning anföra
besvär.
Socialstyrelsen ifrågasätter, om icke i 3 § i sakkunnigförslaget en närmare
precisering av förhandlingrättens räckvidd borde meddelas. Styrelsen anför
härefter:
Det väsentliga intresset för tjänstemännen av en i författning tryggad förhandlingsrätt
torde få anses ligga däri, att de tillförsäkras rätt att genom sin
organisation komma till tals med den myndighet, hos vilken de äro anställda,
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
73
beträffande dem berörande viktigare frågor. Detta intresse bör givetvis tillgodoses
i en författning av här ifrågavarande art. I vissa fall kan det, såsom
förut berörts, ankomma på en myndighet, t. ex. byggnadsstyrelsen, att slutligt
avgöra fråga av betydelse för tjänstemän, anställda hos en annan myndighet.
Även i sådant fall synes ett legitimt intresse måhända kunna anses vara förhanden
för nu åsyftade tjänstemän att få genom sin organisation förhandla
med förstnämnda myndighet. Att en sådan förhandlingsrätt skulle få utövas
liven gentemot den myndighet, kammarrätten, som i administrativ-rättslig
ordning har att slutgiltigt avgöra frågor om tolkning och tillämpning av gällande
bestämmelser, synes däremot knappast rimligt. Genom precisering av
förhandlingsrättens räckvidd borde väl även förebyggas, att en tjänstemannaorganisation
i en dess medlemmar berörande fråga skulle kunna genom att
påkalla förhandling med olika myndigheter bevaka ett ärendes behandling i
alla olika remissinstanser, exempelvis hos statskontoret. Tjänstemannaorganisationerna
hava emellertid uppenbarligen betydelsefulla intressen att bevaka
jämväl i vissa sådana fall, då en myndighet har att avgiva förslag i en
fråga av central betydelse för tjänstemännen i gemen. Såsom exempel må
hänvisas till socialstyrelsens befattning med utarbetandet av förslag till dyrortsgruppering.
Även intressena i sådana frågor synas måhända förtjäna beaktande,
om också samtidigt tillbörlig hänsyn torde böra tagas till den ifrågavarande
myndighetens möjligheter att tillmöteskomma eventuellt från ett
flertal håll framkommande krav på förhandling. Sådana frågor torde också
i regel vara av den natur, att den ifrågavarande myndighetens uppgift närmast
är jämställd med den, en särskilt tillsatt kommitté för fullgörande av
visst sakkunniguppdrag har att fylla, och enligt betänkandet lärer näppeligen
hava förutsatts, att förhandling i enlighet med författningsförslaget skall
kunna äga rum med en dylik kommitté. Här berörda frågor av mera generell
betydelse för tjänstemännen torde snarare vara lämpade för behandling
icke vid en med den enskilda myndigheten förd förhandling utan i den ordning,
som författningsförslagets 11 § anvisar. Då det emellertid ej synes uteslutet,
att en myndighet i vissa fall genom förhandlingen skulle kunna erhålla
ett för ärendets behandling värdefullt material, kan det måhända synas
ändamålsenligt alt åt myndighetens eget avgörande överlåta, huruvida förhandling
med densamma i här berörda frågor ina äga rum eller ej.
I enlighet med nu anförda synpunkter torde förhandlingsrättens räckvidd
böra begränsas till, förslagsvis, följande omfattning.
Förhandling med myndighet skulle kunna äga rum beträffande dess tjänstemäns
allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande
tillämpningen av sådana villkor. Härifrån borde undantag göras beträffande
fråga, som uteslutande berörde viss tjänsteman.
Jämväl skulle förhandling rörande nyssnämnda villkor kunna äga rum med
myndighet, som hade att träffa slutligt avgörande ifråga om dylika villkor,
avseende under annan myndighet lydande tjänstemän. Härifrån borde undantag
göras beträffande fråga, som berörde tillämpningen av gällande bestämmelser
örn sådana villkor.
Örn till myndighet, sorn hade att avgiva förslag till nya eller ändrade anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor att gälla för statens tjänstemän över
huvud eller för tjänstemän hos flera myndigheter, framställning skulle göras
om förhandling i sådan fråga, skulle myndigheten, allt efter omständigheterna,
kunna inga i förhandlingen eller avböja densamma eller till Kungl. Majit
hänskjuta, huruvida förhandling rörande frågan finge tiga rum jämlikt 11 §.
Vad angår spörsmålet örn de frågor, rörande vilka förhandlingar må kunna
ilga rum, har i författningsförslaget intagits i stort sett samma ståndpunkt
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
som den, från vilken styrelsens år 1920 avgivna förslag utgick. Styrelsen anser
sig också kunna i stort sett ansluta sig till förslaget i detta avseende.
Kommerskollegium anser, att författningens ordalydelse borde jämkas, så
att det klart framginge, att förhandlingar med viss myndighet allenast skulle
kunna avse frågor, som rörde befattningshavare hos denna myndighet eller
hos myndigheten underställda organ. För att värdet av förhandlingsrätten
ur tjänstemännens synpunkt ej skulle te sig såsom mer eller mindre illusorisk,
borde enligt kollegii mening förhandlingsrätten såvitt möjligt ej kringgärdas
med inskränkningar beträffande de frågor, som kunde göras till föremål
för förhandling.
Frågan om rätten att påkalla förhandlingar med viss myndighet borde begränsas
till de ärenden, som folie inom myndighetens egen beslutanderätt
eller vore speciella för denna myndighet, är föremål för diskussion i en del
yttranden.
Sålunda framhåller lantbruksstyrelsen, att det måste vara otaktiskt och
även olämpligt, att tidsödande och arbetskrävande förhandlingar skulle runt
om i verken -— sannolikt till ingen nytta — kunna komma att föras mellan
viss institution och speciell sammanslutning bland dess personal eller underavdelning
inom denna av större organisation om löneplaner, dyrortsgruppering,
sjukavdrag eller andra över hela statsförvaltningen gällande allmänna
anställningsvillkor, som vore fastställda av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Styrelsen fortsätter härefter:
Enligt lantbruksstyrelsens mening bör rätten att påkalla förhandling hos
viss statsmyndighet begränsas till sådana löne- och andra anställningsfrågor,
som falla inom myndighetens egen beslutanderätt, samt sådana anställningsvillkor,
beträffande vilka beslutanderätten visserligen ligger hos Kungl. Maj:t
ensam eller hos Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, men som äro speciella
för ifrågakommande statsinstitution. Till dylika speciella anställningsvillkor
räknar lantbruksstyrelsen befattningshavarens placering i lönegrad,
särskilda bestämmelser om arbetstid och tjänstefrihet för viss befattningshavaregrupp
m. m. I sistnämnda slag av anställningsfrågor kunna förhandlingarna
mellan vederbörande myndighet och dess befattningshavare givetvis
icke resultera i något definitivt avgörande utan endast i förslag till Kungl.
Maj: t.
Därest fråga åter är om mera allmänt gällande anställningsvillkor böra
förhandlingarna redan från början föras ut på ett vidare plan och förhandling
kunna påkallas antingen direkt hos Kungl. Majit, varvid en förhandlingsform
liknande den av de sakkunniga föreslagna ombudsinstitutionen
kunde komma till användning, eller eventuellt — något som styrelsen för sin
del skulle anse lämpligare — hos lönenämnderna, vilka för sådant ändamål
skulle utrustas med särskild befogenhet av Kungl. Majit. I fråga om rätten
till förhandling beträffande dylika allmänna anställningsvillkor synes skäligen
även en begränsning såtillvida böra äga rum, att ovillkorlig rätt i sådant
hänseende skulle tillkomma endast huvudorganisation, sammanslutning av
befattningshavare omfattande ett flertal statsinstitutioner eller i allt fall representerande
ett mera betydande antal tjänstemän.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande skulle genom införande av en på
angivna sätt differentierad förhandlingsordning en hel del onödiga och resultatlösa
förhandlingar undvikas, varjämte, i de fall, då förhandling kommer
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
75
till stund, definitiva avgöranden — vare sig med positivt eller negativt resultat
— fortare och lättare ernås och förliandlingsförandet därigenom bliva mera
effektivt. Styrelsen anser sig kunna vara med på ett genomförande av föreliggande
förslag, endast försåvitt en ändring däri vidtages i ovan angivna riktning.
Även länsstyrelsen i Örebro län anser, att förhandlingar inför myndighet
icke borde gälla andra förhållanden än sådana, varom myndigheten själv
ägde besluta.
Däremot förklarar lotsstyrelsen, att styrelsen för sin del i likhet med de
sakkunniga icke ville förorda en sådan begränsning av förhandlingsrätten,
att densamma skulle omfatta allenast de frågor, som avgjordes av den särskilda
myndigheten. Förhandlingsrättens innehåll torde dock böra gestaltas
olika för olika fall. Vad de sakkunniga uttalat om att förhandlingar
mellan en myndighet och tjänstemannaförening endast kunde bliva av förberedande
och utredande art, då förhandlingar fördes om frågor, i vilka beslutanderätten
tillkomme Kungl. Majit och riksdagen, borde enligt styrelsens
uppfattning gälla alla frågor, i vilka beslutanderätten icke tillkomme
den förhandlande myndigheten, oavsett om sagda beslutanderätt tillhörde
Kungl. Majit och riksdagen gemensamt eller Kungl. Majit ensam eller måhända
ytterligare annan myndighet än den, som förde förhandlingarna.
Med anledning av att i betänkandet intet anföres beträffande frågan, örn
förhandlingar skulle kunna påkallas angående remisser, påyrkas av riksräkenskapsverket
och länsstyrelsen i Kronobergs län, att förhandlingar i dylika
fall helt skola uteslutas. Riksförsäkringsanstcilten påpekar, att svårigheter
kunde med hänsyn till bestämmelserna i 4, 7 och 9 §§ i sakkunnigförslaget
uppstå, då det gällde att inom viss tid till Kungl. Majit avlåta en framställning
eller besvara en remiss, såvida myndigheten dessförinnan skulle
höra flera organisationer. Socialstyrelsen anser, att formuleringen av 4 och
5 §§ i sakkunnigförslaget möjliggjorde förhandlingar även om utlåtanden,
exempelvis för styrelsens vidkommande om dyrortsgruppering.
I den nu berörda frågan anför statskontoret:
Såvitt statskontoret kunde finna, skulle enligt do sakkunnigas förslag
exempelvis hinder icke möta för en tjänstemannaorganisation att påkalla
överläggningar med en myndighet rörande fråga, vilken av Kungl. Majit
remitterats till myndigheten för yttrande. Vad en dylik ordning skulle
kunna innebära för ett ämbetsverk sådant som statskontoret, till vilket ett
stort antal löne-, organisations- och petitaärenden pläga remitteras, torde
icke närmare behöva utvecklas. Att märka är även, att någon diskretionär
prövningsrätt för myndigheten i fråga om de spörsmål, varom överläggning
skulle kunna påkallas, icke skulle tillkomma myndigheten och att sålunda,
såvitt statskontoret rätt bedömt innebörden av förslaget, avgörande i tveksamma
fall helt skulle komma att ligga i tjänstemannaorganisationernas
hand. Likaså må uppmärksammas, att den tjänstemännen representerande
organisationen icke ens till större delen skulle behöva bestå av statstjänstemän
och ej heller bland sina medlemmar synes behöva räkna befattningshavare
vid den myndighet, med vilken överläggning påkallades.
Beträffande den i 4 8 i sakkunnigförslaget behandlade frågan örn skyldighet
för myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande
utkast till ändrade tjänstevillkor anför socialstyrelsen:
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
Det kan ifrågasättas, om ej orden »allmän betydelse för tjänstemännen»
borde utbytas mot »allmän betydelse för dess tjänstemän». En sådan begränsning
av stadgandet synes nämligen vara påkallad för att hålla den en
myndighet påvilande förhandlingsskyldigheten inom rimliga gränser. Befaras
kunde eljest att exempelvis socialstyrelsen genom sin befattning med
frågor rörande dyrortsgruppering m. m. kunde få mottaga »presentation»
av ett synnerligen stort antal tjänstemannaorganisationer och därmed bliva
förpliktad att underrätta dem om förefintliga utkast i dithörande frågor, en
plikt för vars fyllande i vissa fall måhända skulle påkallas annonsering i
tidningspressen. Frågor av nu berörd art, nämligen sådana som hava betydelse
för statens tjänstemän överhuvud eller tjänstemän vid ett flertal
verk, torde för övrigt i regel vara så observerade, att någon svårighet för
tjänstemannaorganisationerna att följa deras behandling knappast behöver
befaras. Anmärkas må vidare, att petitionsrätten och jämväl rätten att påkalla
förhandling i dylika frågor skulle hållas öppen.
Riksräkenskapsverket anser, att som en allmän förutsättning för den avsedda
delgivningsplikten borde gälla, att fråga vore om ett förslag, som myndigheten
på eget initiativ låtit utarbeta, medan däremot förslag, som tillkommit
på grund av något myndigheten lämnat uppdrag eller i form av utlåtande
i anledning av remiss, borde falla utanför paragrafens tillämplighetsområde.
Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att 4 § i sakkunnigförslaget
endast borde hava avseende å fall, då inom myndighet väckts fråga örn
nya villkor av den avsedda beskaffenheten.
Länsstyrelsen i Hallands län anför härom:
Den föreslagna kungörelsen lägger vidare initiativet hos myndigheten, vilken
så snart det gäller förhållanden av principiell eller eljest allmän betydelse
för tjänstemännen, skall på lämpligt sätt bereda de tjänstemannaföreningar,
som frågan anses röra, tillfälle att taga kännedom om föreliggande
utkast till nya anställnings- eller avlöningsvillkor. Mot detta är väl intet
att erinra så länge det gäller en myndighet med ett begränsat antal underställda
tjänstemannagrupper. Men hur skall en dylik bestämmelse bringas
i verkställighet av t. ex. de centrala ämbetsverken, vilka kunna lia att förbereda
förslag av betydelse för ett mycket stort antal på olika håll inom statsförvaltningen
befintliga tjänstemannakårer? Det synes knappast lämpligt
att i sådana fall obligatoriskt pålägga ämbetsverket i fråga att av sig självt
fråga varje av saken berörd sammanslutning, vilket måste leda till synnerligen
besvärande arbetsförhållanden och svårigheter av olika slag. Med den
publicitet, som numera gives åt allt som sker, torde man utan risk för att en
viktigare sak förblir obeaktad, kunna överlämna initiativet till tjänstemannasammanslutningarna,
vilka skulle äga att, så snart de därtill funne anledning,
påkalla förhandling rörande frågor, som mera allmänt anginge deras
medlemmar. Veta de ledande inom en sammanslutning, att det är deras sak
att passa på vad som förberedes hos myndigheten, skulle de säkerligen också
veta att låta sammanslutningen göra sig påmint, när medlemmarnas intressen
så påfordra.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, alt den kategoriska skyldigheten
för myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av ändrade
tjänstevillkor borde borttagas.
Försvarsväsendets lönenämnd anför, att det vöre tveksamt, när en fråga
vore av allmän eller principiell betydelse. Bestämmelserna härom borde
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
77
förtydligas, vilket för den militära personalen kunde ske i samband med utfärdandet
av bestämmelser enligt 14 §.
Beträffande förslaget om att förhandlingar skulle kunna äga rum i tolkningsfrågor
anföres i yttrandena följande.
Järnvägsstyrelsen vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt, att förhandlingar
icke lämpligen borde föras om tolkningsfrågor. Styrelsen anför att,
då en författningsföreskrift skulle tolkas efter sin lydelse och innebörd, sedd
mot bakgrunden av andra föreskrifter och den motivering som kunde förefinnas
i ämnet, samt det finge förutsättas, att dessa omständigheter väl beaktats
av den beslutande myndigheten, det väl endast i undantagsfall torde
kunna tänkas, att myndigheten genom en förhandling skulle bringas att
ändra sin uppfattning i frågan, vid vilket förhållande en förhandling i praktiken
komme att bliva till föga nytta. Dessa frågor kunde icke göras till
föremål för bud och motbud samt vöre över huvud taget icke ägnade för
förhandling.
Pensionsstyrelsen anser, att frågor örn tolkning av i allmän författning
givna föreskrifter måste undantagas från förhandlingar. En myndighet
kunde i dessa fall ej, såsom de sakkunniga anfört, förklara sig hava för avsikt
att för framtiden tolka viss bestämmelse på angivet sätt. En dylik
förklaring torde kunna komma till stånd, om bestämmelsen vore meddelad
av myndigheten själv, men vore uppenbart utesluten, örn bestämmelsen tillkommit
i författningsväg.
Statskontoret förklarar sig anse, att vad generalpoststyrelsen i sitt utlåtande
över socialstyrelsens förslag anfört beträffande olämpligheten av förhandlingar
om tolkningsfrågor innebure tillräckligt skäl att ej medgiva förhandlingsrätt
i sådana frågor. -—- Med anledning av vad statskontoret sålunda
anfört, torde det böra särskilt anmärkas, att generalpoststyrelsen i sitt nu
avgivna yttrande icke uttalat sig angående spörsmålet om förhandlingar i
tolkningsfrågor.
Kammarrätten anser icke de tidigare anförda betänkligheterna mot förhandlingar
i tolkningsfrågor vara undanröjda genom vad de sakkunniga i
betänkandet anför. Ämbetsverket yttrar vidare:
När det gäller att fastställa bestämmelser, som röra tjänstemännens anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor, är intet att invända mot att ett nytt
sätt för tjänstemännens hörande tillskapas, under förutsättning att detta sätt
i och för sig synes vara lämpligt. Annorlunda är förhållandet, då det gäller
tolkningen av vissa sådana bestämmelser i tvivelaktiga fall. Denna tolkning
sker beträffande avlöningsfrågor enligt ett särskilt, noggrant utformat
system; den är med andra ord föremål för administrativ process. Vill man
nu förläna statstjänstemännen förbättrade möjligheter att hävda sina intressen
i dylika tolkningsfrågor, synes den rätta vägen vara att ändra de regler,
som gälla för den administrativa processen. Att lagfästa ett nytt förfarande
vid sidan örn denna process torde däremot icke vara tillrådligt och kan väl
ej heller tänkas leda till åsyftat resultat. De sakkunniga hava tänkt sig, att
en förhandling i en tolkningsfråga skall utmynna i en förklaring från myndigheten,
att denna kommer att för framtiden tolka en bestämmelse på visst
sätt. Det torde häremot böra påpekas, att en myndighet knappast kan av
-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 12''s.
giva en sådan förklaring, förrän frågan blivit slutligen prövad i sista instans.
I annat fall måste myndigheten utsätta sig för risken, att dess tolkning i
sinom tid kommer att underkännas, vare sig detta sker såsom följd av en
revisionsanmärkning eller på talan av enskild statstjänsteman. Under sådana
omständigheter synes det lämpligast, att frågor örn tillämpning av avlöningsvillkor
icke göras till föremål för förhandlingar. Kammarrätten får därför
hemställa, att omredigering i sådant syfte av 3 § i förslaget vidtages.
En ledamot av kammarrätten förklarade sig anse, att en ovillkorlig förhandlingsrätt
i tolkningsfrågor icke borde förefinnas men att det borde ankomma
på vederbörande myndighet att avgöra, huruvida förhandlingar i det särskilda
fallet lämpligen borde ske.
Lotsstyrelsen anser, att förhandlingar av utredande art borde kunna föras
jämväl i sådana fall, då fråga vore örn tolkning av en av myndigheten utfärdad
föreskrift. Styrelsen anför härefter:
Förhandlingen bör vara av utredande art. Beskedet om myndighetens
uppfattning i en tolkningsfråga bör givas i ett, efter det förhandlingarna avslutats,
meddelat förvaltningsbeslut. Tolkning av andra frågor än sådana
som härröra av föreskrifter utfärdade av myndigheten själv torde enligt styrelsens
uppfattning icke i den ordning, som i betänkandet avses, böra bliva
föremål för förhandling mellan myndigheten och förening av tjänstemän.
Medgivandet av en dylik förhandlingsrätt skulle öppna vägen för en omgestaltning
av formerna för handläggningen av vissa grupper av administrativa
mål. En dylik omgestaltning bör emellertid föregås av en närmare utredning,
som i varje fall omfattar sättet för handläggning av sådana administrativa
besvärsmål, vilka ha avseende å anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor
för statens befattningshavare. Styrelsen vill för sin del förorda att en sådan
utredning kommer till stånd.
Domänstyrelsen förklarar, att det kunde giva upphov till en oenhetlig lagtillämpning,
därest förhandlingar inom olika förvaltningsområden även skulle
avse tolkningsfrågor.
Med anledning av de sakkunnigas förslag att förhandlingar icke skulle få
föras angående fråga, som berörde enskild tjänsteman, såframt icke tvistefrågan
rullat upp en allmän princip, anför järnvägsstyrelsen, att detta uttryck
tilläte förhandlingar rörande snart sagt vilken fråga som helst berörande enskild
tjänsteman, exempelvis en befordringsfråga, där till och med bedömandet
av förtjänst och skicklighet kunde anses som ett principiellt spörsmål.
Även marinförvaltningen, riksräkenskapsverket och lönenämnden för riksdagens
verk anse det vara vanskligt att i det särskilda fallet avgöra, vad som
skall uteslutande beröra enskild tjänsteman. Riksräkenskapsverket uttalar
vidare, att det av de sakkunniga avsedda syftet bättre skulle vinnas, om man
i 3 § endast talade örn förhandlingar angående de allmänna tjänstevillkoren.
Kommerskollegium anser det ur olika synpunkter vara tämligen uppenbart,
att undantag måste göras beträffande vissa tillämpningsfrågor, som rörde enskild
tjänsteman. Det vore önskvärt, att gränsdragningen här gjordes skarpare
än i sakkunnigförslaget. Kollegium ville för sin del ifrågasätta, huruvida
det icke även sakligt sett vore att föredraga att formulera undantagsbestämmelsen,
att den avsåge »fråga som rör allenast viss eller vissa personer».
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
79
Lönenämnden för riksdagens verk förklarar sig anse, att den föreslagna inskränkningen
i förhandlingsrätten beträffande enskild tjänstemans fråga
kunde komma att medföra svårigheter i tillämpningen, då det icke alltid vore
möjligt att uppdraga någon bestämd gräns mellan nyssnämnda frågor och
sådana spörsmål, beträffande vilka förhandlingar skulle äga rum. Erfarenheten
hade visat, att en fråga rörande enskild tjänsteman kunde aktualisera
en principfråga av allmän betydelse för hela tjänstemannagrupper. Med hänsyn
härtill och då det icke funnes skälig anledning befara, att de förhandlande
tjänstemannaorganisationerna komme att påfordra förhandlingar för att
oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner av det ena eller
andra slaget, ville det synas lönenämnden, som örn frågor, vilka berörde enskild
tjänsteman, icke borde undantagas från förhandling i de former, förslaget
avsåge. Härtill komme, att enligt de sakkunnigas förslag vederbörande
myndighet hade möjlighet att, därest så befunnes påkallat, avsluta förhandlingarna.
Även åtskilliga av de hörda organisationerna understryka betydelsen av
att förhandlingar finge föras även örn frågor, som uteslutande berörde enskild
tjänsteman.
Sålunda anför landsorganisationen, att det vore betydelsefullt, att förhandlingar
skulle kunna föras även beträfffande enskilda fall, då ju detta vöre
av betydelse för och inneslutet i de allmänna villkorens tillämpning. Förhandlingar
om allmänna tjänstevillkor och örn tillämpningen av dessa i de
enskilda fallen måste anses vara förbundna med varandra. Även andra
skäl funnes till anmärkning mot den begränsning, som de sakkunniga i
detta hänseende föreslagit. En förhandlingsberättigad organisation ägde i regel
rätt att bevaka varje enskild medlems intressen inom ramen för träffade
överenskommelser och allmänna villkor. Detta vore av betydelse icke
endast för den enskilde medlemmen utan jämväl för organisationen, varför
det syntes vara naturligt, att även för tjänstemännens sammanslutningar
medgåves rätten att i likhet med organisationer för anställda på den privata
arbetsmarknaden förhandla örn frågor, som berörde enskild medlem.
Svenska järnvägsmannaförbundet hemställer, att förhandlingar måtte få
äga rum även beträffande fråga, som uteslutande berörde enskild tjänsteman.
Förbundet anför härom:
Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet är av den art, att den av oss
icke kan godkännas, enär det redan nu genom utbildad praxis icke mött
hinder att med järnvägsstyrelsen överlägga beträffande sådan enskild befattningshavare
berörande fråga, som ansetts vara av den ari, att rättelse
av redan av underordnad myndighet fattat beslut ansetts vara sakligt berättigat.
Dessutom förtjänar framhållas, att det givetvis möter rätt så stora
svårigheter att avgöra vad som är att förstå med fråga som uteslutande berör
viss tjänsteman, då det näppeligen i varje fall kan avgöras huruvida en
uppkommen tvist och dess lösning samt verkningarna härav endast kommer
att beröra allenast den befattningshavare tvisten från början ensam berört.
Det föreligger alltså rätt stora svårigheter att på förhand kunna avgränsa
de fall, som förmenas endast beröra cn enda befattningshavare, vid
vilket förhållande vi förmena, att den föreslagna bestämmelsen kan giva
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
upphov till tvister på denna punkt. Dessutom, och framför allt, kan icke
en organisation avsäga sig rätten att föra den enskilde medlemmens talan.
Den enskilde medlemmen tillhör sammanslutningen —- organisationen —
för att han genom det kollektiva uppträdandet skall få skydd för de intressen,
som sammanhänga med hans avlönings-, anställnings- och arbetsvillkor.
Det är uteslutet, att arbetare med kollektivavtalsrätt skulle kunna uteslutas
från rätten att få tvist, som endast anses beröra en person, prövad
genom förhandling och avgjord genom stämning hos arbetsdomstolen. Vad
som sålunda gäller på andra arbetsområden, bör väl också med samma rätt
gälla å ett annat, även om detta arbetsområde skulle beröra staten såsom
företagare.
Sveriges lokomotivmannaförbund anser förslaget på denna punkt innebära
en direkt försämring av vad som nu gällde. För organisationen skulle förslaget
medföra stort avbräck. Som exempel framhålles att, örn icke organisationen
skött ärenden angående läkarundersökning, en stor mängd medlemmar
måst företaga resa till Stockholm. Statsbanornas stationsmästareoch
kontoristförbund framhåller, att vanan hos den enskilde att föra sin talan
icke vore så utbredd. Frågorna skulle därför vinna på att få förhandlas
via organisationen. Så skedde även för närvarande. Även svenska postmannaförbundel
reagerar mot förslaget i denna del. Förbundet framhåller,
att generalpoststyrelsen för närvarande icke lade några hinder i vägen för
dylika förhandlingar. Skulle en organisation avsäga sig rätten att bevaka
den enskilde tjänstemannens intresse, skulle detta strida mot organisationstanken.
Svenska underofficersförbundet anser, att inskränkningen i förhandlingsrätten
borde liksom i Danmark blott avse frågor rörande tjänstemans
anställning, befordran och avsked. Däremot borde förhandling få
föras exempelvis örn fråga angående tjänstebostadsersättning för enskild
tjänsteman. Statstjänarnas centralorganisation uttalar, att det av de sakkunniga
föreslagna undantaget beträffande enskild tjänstemans fråga vore
onödigt och borde utgå.
Flera myndigheter avstyrka de sakkunnigas förslag örn att förhandlingar
skulle få föras angående tekniska frågor. I samband därmed diskuteras,
huruvida frågor örn arbetets organisation och ledning skulle kunna anses
hänförliga till de allmänna arbetsvillkoren och alltså få bliva föremål
för förhandlingar.
Järnvägsstyrelsen anför, att de mot förhandlingar örn tekniska frågor tidigare
gjorda invändningarna icke blivit vederlagda genom vad de sakkunniga
i detta hänseende anfört. Farhågorna för dylika förhandlingar hade
alltjämt bibehållit sin aktualitet. Tekniska frågor, inklusive frågor om arbetsledning
och personaluppsättning, ansåge styrelsen därför ovillkorligen
böra utmönstras från dem, rörande vilka förhandlingar skulle få föras. Patent-
och registreringsverket anser, att tekniska frågor i görligaste mån borde
ställas utanför förhandlingsordningen. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län
förklarar, att specialspörsmål av teknisk art icke borde få göras till föremål
för förhandlingar.
Pensionsstyrelsen anser de sakkunnigas position i förevarande avseende
Kungl. Maj:ts proposition nr 128-
81
vara varken motiverad eller hållbar. Ett tekniskt anordnande av ett arbete
vore att betrakta såsom ett visst moment i uppgiften att leda och fördela
arbetet. Arbetsgivarens ensambestämmanderätt härutinnan vore en fundamental
och hävdvunnen princip, fastslagen i arbetsavtalen inom näringslivet.
På grund härav funne sig styrelsen böra yrka, att tekniska frågor undantoges
från den föreslagna kungörelsens tillämpning.
Socialstyrelsen anför beträffande detta spörsmål:
Enligt betänkandet äro frågor angående arbetets ledning icke hänförliga
till tjänstemännens allmänna arbetsvillkor och kunna därför icke bliva föremål
för förhandling. Men däremot skulle detta bliva fallet nied alla andra
frågor angående arbetets fördelning och anordnande, även frågor örn personaluppsättning
och vissa rena fackfrågor. Så exempelvis skulle förhandlingar
kunna föras med anledning av en inom statens arbetslöshetskommission
till följd av skedd konjunkturförbättring uppkommen fråga örn minskning
av den arbetsledande eller den på kansliet sysselsatta personalen, med
anledning av socialstyrelsens beslut om förhyrning eller inköp av maskinell
utrustning för statistik bearbetning, eller med anledning av skrivelse från
styrelsen med framställning om anslag till och med plan för en socialstatistisk
specialutredning, så vitt härav berördes personalbehovet för densamma.
Visserligen göres i författningsförslagets 1 § förbehåll för den myndigheten
tillkommande beslutanderätten, vilken dock i 9 § vad viss kortare tid
beträffar inskränkts. Den i 3 § medgivna omfattande förhandlingsrätten
torde sålunda onekligen kunna på ett betänkligt sätt förlama myndigheternas
initiativ och handlingsfrihet i frågor rörande arbetets tekniska anordnande.
Vattenfallsstyrelsen framhåller, att frågor om arbetets organisation och
ledning ej kunde särskiljas och alt de uttryckligen borde undantagas i författningen.
Marinförvaltningen anför, att frågor rörande tillämpning i de
enskilda fallen av disciplinära bestämmelser liksom även frågor rörande arbetets
ledning under inga förhållanden borde fa bliva föremal för förhandlingar.
Kammarkollegiet finner det vara tveksamt, huruvida frågor angående
arbetets fördelning samt tjänstemännens tjänstgöring eller förflyttning
skulle kunna bliva föremål för förhandlingar. Detta borde enligt ämbetsverkets
mening icke få förekomma. Tydliga föreskrifter härom erfordrades.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar sig anse det vara tveksamt,
huruvida allt som vöre att hänföra till allmänna arbetsvillkor lämpligen borde
bliva föremål för förhandlingar. Detta gällde i synnerhet frågor rörande
fördelning av arbetet. Myndigheternas motiv för sina dispositioner härvidlag
borde icke ingående diskuteras med tjänstemännen.
Å andra sidan anför personalföreningen vid statens vattenfallsverk, att
ett samarbete mellan myndighet och personal i tekniska frågor icke kunde
vara annat än till fördel. Goda uppslag kunde erhållas från personalen.
Det vore angeläget, att tekniska frågor finge bliva föremål för förhandlingar.
Följande myndigheter tillstyrka uttryckligen de sakkunnigas förslag örn
anordnande av särskild utredning angående behandlingen av tolkningsmål,
nämligen marinförvaltningen, skolöverstyrelsen, lotsstyrelsen, länsstyrelserna
Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 128. 6
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
i Jönköpings och Gotlands län, kommunikationsverkens lönenämnd samt
lönenämnden för riksdagens verk.
Riksräkenskapsvcrket tillstyrker, att en klargörande utredning kommer
till stånd, samt anför:
Frågan örn tolkningsmålens handläggning sammanhänger intimt med
spörsmålet örn det processuella förfarandet beträffande sådana anmärkningsmål,
som uppkomma vid fullgörandet av den reviderande verksamhet, som
åvilar riksräkenskapsvcrket och de för vissa förvaltningsområden inrättade
specialrevisionerna. Sistnämnda spörsmål har tidigare i olika sammanhang
varit föremål för övervägande. Här må allenast erinras om ett av regeringsrådet
J. Ernberg den 22 december 1914 avlämnat betänkande om särskild instansordning
för mål angående avlöningsförmåner och pension m. m. samt
ett av hovrättsrådet E. Geijer den 17 december 1921 avgivet förslag till lag
domstol och rättegången i vissa mål angående avlöning samt annan
förmån och ersättning av allmänna medel m. m. Den i dessa utredningar
ifrågasatta lagstiftningens ursprungliga och främsta ändamål var att »förebygga,
att tvister, vilka prövats av en högsta domstol, sedermera må kunna
av annan domstol upptagas till förnyat skärskådande». Slutligen böra bemärkas
de åtgärder, vilka vid 1924 års riksdag (proposition nr 121) genomfördes
i syfte att åstadkomma en förenklad behandling av vissa besvärs- och
anmärkningsmål och som resulterat i kungörelsen den 12 december 1924 (nr
528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål.
Därest — utan äventyrande av rättssäkerheten — ytterligare
förenkling och tidsbesparing kunde stå att vinna i fråga om behandlingen av
här avsedda mål, skulle detta givetvis icke minst av riksräkenskapsverket hälsas
med tillfredsställelse.
Framhållas må dessutom, hurusom frågan om ändrad instansordning i vissa
besvär- och anmärkningsmål ytterligare aktualiseras om, på sätt föreslagits,
den kommunalanställda lärarepersonalen erhåller lönereglering efter det
för statens nyreglerade verk genomförda systemet. För närvarande fullföljas
tvister, som röra denna personals avlöning, dels till kammarrätten såsom högsta
instans, såvitt angår dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring,
dels till regeringsrätten, såvitt angår frågor rörande samma lärares avlöning
i övrigt samt statsbidrag härtill. Beträffande statens egna tjänstemän avgöras
avlöningsmålen av kammarrätten såsom högsta instans. En dylik dualism
i fråga om handläggningen av ensartade mål kan i längden icke utan olägenhet
upprätthållas, i vart fall icke efter de kommunala lärarnas inordnande
i samma lönesystem, som gäller för statens tjänstemän i allmänhet.
Däremot förklarar statskontoret, att vad de sakkunniga anfört angående
utredning om behandlingen av tolkningsmål på intet vis övertygat statskontoret
om att sådan utredning borde komma till stånd. Ämbetsverket avstyrkte
de sakkunnigas förslag därom. Länsstgrelsen i Uppsala län finner inrättandet
av en tjänstemannadomstol icke vara tillrådligt, då det förutsatte lagstiftning
angående tjänstemännens sammanslutning i föreningar och dessas
organisation, vilket för närvarande icke vore erforderligt eller lämpligt.
Landsorganisationen anser det vara välbetänkt, att en förhandlingsordning
anknytes till möjligheten att under tidsenliga former få tvistefrågor prövade
av en snabbt arbetande och med nödig expertis försedd särskild instans. Svenska
järnvägsmannaförbundet understryker med styrka kravet på en förändring
i behandlingen av tolkningsmålen samt påyrkar utredning härom utan
Kungl. Majlis proposition nr 128.
83
tidsutdräkt. Även Sveriges lokmcinnaförbund instämmer i kravet på utredning.
Svenska post mannoförbundet riktar i sitt yttrande kritik mot kammarrätten
såsom forum för tolkningsmål.
Den av de sakkunniga använda formuleringen vid bestämmandet av de Depariementsallmänna
frågor, om vilka förhandlingar skola få föras, måste enligt min upp- cA«/enfattning
anses vara lämplig, då den väl täcker de frågor, beträffande vilka det
för tjänstemännen kan vara av behovet påkallat att få förhandla. Mot den i
betänkandet lämnade exemplifieringen av dessa frågor har jag icke heller något
att erinra. Ur det allmännas synpunkter torde det ej heller kunna invändas,
att förhandlingar om sådana frågor ej skulle kunna föras mellan myndigheter
och tjänstemän. Med hänsyn till den av mig föreslagna begränsningen
av förhandlingsrätten till av Kungl. Maj :t erkända organisationer torde även
en i övrigt vidsträckt förhandlingsrätt icke kunna sägas bliva för betungande
för myndigheterna i deras arbete.
Självfallet är, att jag med den uppfattning angående förhandlingsrättens
innebörd, varåt jag tidigare givit uttryck, ej kan tillstyrka en föreskrift i enlighet
med vad generalpoststyrelsen föreslagit angående rätt för myndigheterna
att i varje särskilt fall diskretionärt pröva, huruvida förhandlingar skola
äga rum. Med anledning av vad statskontoret anfört om rätt för myndighet
att avvisa begäran om överläggning i frågor, som myndigheten funne falla
utom de spörsmål, varom överläggning finge ske, vill jag framhålla, att en
myndighet givetvis äger en sådan rätt. En klok verksledning lärer emellertid
ej komma att förvägra tjänstemännen förhandlingar på sådan grund annat
än då så är oundgängligen nödvändigt.
I likhet med de sakkunniga kan jag ej finna, att några principiella skäl tala
för att man skulle inskränka tjänstemännens förhandlingsrätt gentemot myndigheterna
till att blott avse sådana frågor, vari beslutanderätten tillkommer
myndigheterna. Förhandlingar mellan myndighet och tjänstemän om frågor,
i vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen, kunna emellertid,
såsom även de sakkunniga framhållit, endast bliva av förberedande
och utredande karaktär. Det torde dock säkerligen komma att visa sig, att de
större frågor, som beröra tjänstemän vid flera myndigheter, redan från början
komma att upptagas till förhandlingar mellan tjänstemännen och ombud,
som av Konungen utses. Någon bestämd föreskrift härom synes dock icke
vara lämpligt att införa i författningen.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att förhandlingsrättens räckvidd
skulle preciseras i olika avseenden. Styrelsen framhåller till en början,
alt förhandlingsplikt om de i betänkandet nämnda allmänna tjänstevillkoren
skulle föreligga för myndighet gentemot organisation, som bildats av dess
egna tjänstemän. Häremot bar jag självfallet icke något att erinra. Styrelsen
anser emellertid vidare, att förhandlingsplikt jämväl skulle föreligga
för myndighet, som hade att slutligt avgöra ärenden, berörande tjänstemän,
anställda hos annan myndighet. Undantag borde härvid göras för fråga,
som berörde tillämpning av gällande bestämmelser. Till styrelsens förslag
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
härom kan jag icke ansluta mig. Jag kan nämligen icke anse det vara rimligt,
att exempelvis byggnadsstyrelsen skulle behöva ingå i förhandlingar
med tjänstemän vid andia verk angående det lämpligaste anordnandet av
tjänstelokaler. Örn sådana frågor böra tjänstemännen i stället vid fall av
behov förhandla med den egna myndigheten, varefter verksledningen får hos
byggnadsstyrelsen göra den framställning i ärendet, som kan anses erforderlig.
Jag anser alltså, att förhandlingsskyldighet ej bör föreligga för en
myndighet, som har att slutligt avgöra fråga rörande tjänstemän vid annan
myndighet. Socialstyrelsen har slutligen föreslagit, att myndighet, som hade
att avgiva förslag i frågor, som berörde tjänstemän hos flera myndigheter,
borde äga att fritt pröva, huruvida myndigheten ville ingå i förhandlingar
eller ej eller ville till Kungl. Majit hänskjuta frågan om förhandling enligt
11 §. Enligt min uppfattning bör emellertid någon förhandlingsrätt för
tjänstemännen gentemot myndigheten ej alls föreligga beträffande sådana
frågor. Att förhandlingsrätt principiellt endast bör förefinnas gentemot den
egna myndigheten har jag tidigare framhållit. Men någon anledning att i
ett sådant fall som det nu berörda ställa myndighetens egna tjänstemän i
någon förtursrätt synes mig icke föreligga. Därest tjänstemannaorganisation
önskar förhandla beträffande en fråga, som berör tjänstemännen vid flera
verk och varom viss myndighet har att avgiva förslag, böra förhandlingar upptagas
centralt med av Konungen utsedda ombud. Vad jag nu senast anfört
strider ingalunda mot vad jag tidigare yttrat örn att tjänstemännen skulle
äga rätt att förhandla med den egna myndigheten om frågor, beträffande
vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit. Förhandlingsrätt föreligger
alltså i sådana frågor, örn tjänstemännen önska överlägga örn möjlighet att
få en ändring till stånd, men däremot ej örn myndighet erhållit uppdrag att
utarbeta visst förslag, berörande tjänstemän vid flera verk.
Förhandlingsrättens precisering på sätt jag nu anfört har kommit till uttryck
i det inom departementet utarbetade författningsförslaget genom bestämmelser,
dels om att myndighet endast är pliktig att upptaga förhandlingar
med organisationer, som av Konungen tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande
till myndigheten, och dels om att skyldighet för myndighet enligt
5 § att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast till
ändrade tjänstevillkor endast förefinnes, om frågan är av betydelse uteslutande
för dess tjänstemän.
I detta sammanhang vill jag även beröra vad i yttrandena anförts angående
förhandlingar örn remisser. I enlighet med vad jag nyss yttrat, bör
förhandlingsrätt gentemot viss myndighet angående en till myndigheten remitterad
fråga endast föreligga, om remissen innebär uppdrag att utarbeta
förslag till bestämmelser uteslutande för myndighetens egna tjänstemän. I
(ivrigt böra förhandlingar ej alls få föras i anledning av en till viss myndighet
gjord remiss. Detta gäller även beträffande myndighetens egna tjänstemän.
Denna begränsning av förhandlingsrätten synes mig vara starkt motiverad
redan genom ett påpekande av att en remiss i allmänhet endast innebär
ett inhämtande av myndighets uppfattning i den remitterade frågan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 123.
85
Gäller remissen utarbetandet av förslag till bestämmelser för tjänstemännen
vid flera verk, kunna samma skäl åberopas för en begränsning av förhandlingsrätten,
som jag nyss anfört i anledning av socialstyrelsens förslag om
förhandlingsrättens precisering. Efter avslutat remissförfarande kunna däremot
de av frågan berörda tjänstemannaföreningarna göra framställning om
förhandlingar hos Konungen.
I fråga om den i 4 § i sakkunnigförslaget upptagna skyldigheten för myndighet
att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast
till nya eller ändrade tjänstevillkor har jag i princip icke någon erinran att
göra. Enligt departementsförslaget föreligger skyldigheten emellertid endast
gentemot tjänstemannaföreningar, som av Konungen tillerkänts förhandlingsrätt
i förhållande till myndigheten. I övrigt torde min uppfattning angående
avgränsningen av delgivningsskyldigheten tillfyllest framgå av vad
jag förut anfört angående förhandlingsrättens precisering.
Beträffande spörsmålet örn förhandlingar skola få föras angående tolkningsfrågor,
är jag i likhet med de sakkunniga övertygad om lämpligheten
av alt tjänstemännens förhandlingsrätt skall få omfatta även dessa frågor.
De skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för förslaget i denna del, äro
enligt min uppfattning bärande. Jag vill även påpeka, att det övervägande
flertalet myndigheter tydligen icke heller ansett sig hava någon erinran att
göra på denna punkt. Även om en myndighet måhända icke kan avgiva en
bindande förklaring om att en omtvistad bestämmelse för framtiden skall
tolkas på visst sätt, äro förhandlingar i tolkningsfrågor av stort värde för
tjänstemännen. De bidraga framför allt till att klarlägga själva tvistefrågan
och undanröja missförstånd.
Jag vill i detta sammanhang meddela, att frågan om en utredning, på
sätt de sakkunniga föreslagit, skall komma till stånd till klarläggande av det
lämpligaste sättet för behandlingen av tolkningsmål, som beröra statstjänstemännen,
för närvarande är föremål för övervägande inom finansdepartementet.
Därest en tjänstemannadomstol skulle komma att inrättas, förstärkes
uppenbarligen behovet av att förhandlingar få äga rum i tolkningsfrågor.
Erfarenheterna från arbetsdomstolen giva tydligt vid handen, att en ovillkorlig
förutsättning för en snabb och effektiv domstolsbehandling är, att förhandlingar
mellan parterna ägt rum. Då fråga är örn rättsförhållandet
mellan privata arbetsgivare och anställda, kunna förhandlingarna visserligen
bland annat avse att förmå motparten att göra eftergifter i honom
eljest tillkommande rätt. Men berör en uppkommen tvist fråga örn den
riktiga tolkningen av en given bestämmelse, äro kollektivavtalets rättsförhållanden
fullständigt likartade med dem, som föreligga i en tolkningstvist
mellan myndighet och tjänstemän. Även i tolkningsfrågor ske ständigt
till klarläggande av tvisten förhandlingar mellan parterna före domstolsbehandlingen.
Jag vill slutligen understryka, att jag anser det vara klokt att medgiva
förhandlingar örn tolkningsfrågor, även örn en tjänstemannadomstol icke
skulle komma att inrättas.
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
Till de sakkunnigas förslag, att förhandlingar enligt författningen icke
skulle få föras om frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman, kan
jag ej ansluta mig. Förhandlingar i sådana frågor förekomma redan nu i
stor utsträckning vid de affärsdrivande verken. De sakkunniga hava ej heller
haft något att erinra mot att förhandlingar i icke formbunden ordning
fortfarande skulle kunna föras i frågor, berörande enskild tjänsteman. Någon
anledning att under sådana omständigheter utesluta dessa frågor från
förhandlingar enligt författningen kan jag icke finna. Örn förhandlingsrätt
införes jämväl beträffande enskild tjänstemans frågor, försvinna helt de säkerligen
mycket stora svårigheter, som vid ett bifall till de sakkunnigas förslag
på denna punkt skulle uppkomma vid avgörandet i de särskilda fallen,
cm frågan har betydelse jämväl för andra tjänstemän eller alltså om tvistefrågan
kan sägas rulla upp en allmän princip. Såsom järnvägsstyrelsen anfört,
torde detta kunna sägas ske i de flesta fall. Den praktiska skillnaden
mellan sakkunnigförslaget och vad jag förordar i detta avseende är därför
måhända icke så stor.
Av de stora tjänstemannaorganisationernas yttranden framgår också klart,
att organisationerna själva sätta stort värde på rätten att få företräda sina
enskilda medlemmars intressen. Detta måste också sägas ligga i själva organiserandets
idé. I denna tid, då organisationsväsendet är så utvecklat, kan
man helt enkelt icke motsätta sig, att en organisation skulle få förhandla om
sina egna medlemmars förhållanden. Statsmakterna hava för övrigt redan
accepterat denna tankegång i och med lagstiftningen om arbetsdomstolen. En
enskild medlem av en kollektivavtalsslutande organisation är nämligen
icke berättigad att föra talan angående avtalsbrott från motparten, såframt
han ej kan visa, att hans organisation undandragit sig att föra talan för
honom. De bestämmelser, som sålunda införts för det privata avtalsförhållandet,
torde, då nu förhållandet mellan myndigheterna och deras tjänstemän
skall regleras, böra medföra, att förhandlingsrätten utsträckes till att
gälla jämväl frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman. Skulle en
tjänstemannadomstol komma att inrättas, måste det anses ännu mera självklart,
att förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening skola
kunna äga rum före domstolsbehandlingen även av ärende, som endast berör
viss tjänsteman. I likhet med lönenämnden för riksdagens verk är jag
också av den bestämda uppfattningen, att det icke finnes skälig anledning
befara, att tjänstemannaorganisationerna skola komma att påfordra förhandlingar
för att oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner
av det ena eller andra slaget.
Beträffande spörsmålet om förhandlingar enligt författningen skola få äga
rum i tekniska frågor är jag ense med de sakkunniga om att så bör kunna
ske. Vad i betänkandet yttras därom, att förhandlingar angående dylika
frågor kunna vara till nytta för såväl myndigheterna som tjänstemännen och
i varje fall icke medföra någon skada, anser jag vara riktigt. De farhågor,
som järnvägsstyrelsen anfört mot förslaget i denna del, kan jag icke anse
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
87
vara berättigade. Man torde nämligen få förutsätta att såväl myndigheter
som tjänstemän från praktiska utgångspunkter komma till en relativt enhetlig
uppfattning om vilka frågor som lämpligen böra göras till föremål för
förhandlingar. Att i en författning göra en gränsdragning mellan sådana tekniska
frågor, om vilka förhandlingar ej skulle få föras, och övriga arbetsvillkor,
skulle säkerligen bjuda på mycket stora svårigheter. Det bör
även observeras, att en förening, som i enlighet med departementsförslaget
fått sig tillerkänd förhandlingsrätt av Konungen, icke torde vara hågad
att förspilla sitt anseende för måttfullt uppträdande genom att i onödan
påkalla förhandlingar. Skulle emellertid några särskilda svårigheter uppkomma
på grund av förhandlingsrättens utsträckande till tekniska frågor,
lärer en justering av bestämmelserna kunna vidtagas.
Vad särskilt beträffar järnvägsstyrelsens önskemål om att frågor angående
personaluppsättning icke skulle kunna bliva föremål för förhandlingar,
vill jag framhålla, att exempelvis inom postverket förhandlingar örn sådana
frågor årligen forts, utan att veterligen några olägenheter därav uppkommit.
Särskilt för tjänstemännen vid de affärsdrivande verken måste det
sägas vara av stor betydelse att erhålla befogenhet att överlägga med verksledningen
örn frågor angående personaluppsättning. Däremot torde det komma
att visa sig, att dylika förhandlingar ytterst sällan komma att föras inom
den civila förvaltningen i övrigt.
De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att frågor angående arbetets
ledning icke kunde anses falla under uttrycket allmänna arbetsvillkor och
att därför förhandlingar angående sådana spörsmål icke skulle kunna äga
rum. I anslutning härtill anföres i en del yttranden, att frågor angående arbetets
organisation och ledning icke borde få föras. Särskilt anföres av
länsstyrelsen i Malmöhus län, att myndigheternas motiv för sina dispositioner
härvidlag icke borde ingående diskuteras med tjänstemännen.
Jag vill med anledning härav anföra, att de sakkunniga, då de ansett sig
böra från förhandling utesluta frågor angående arbetets ledning, därmed
säkerligen icke avsett, att man ej skulle kunna få förhandla angående innehållet
i den för viss tjänst upprättade instruktionen. I dylika instruktioner,
som för tjänstemännen äro av det allra största intresse, är åtminstone vid
de affärsdrivande verken praktiskt taget arbetets hela organisation reglerad.
Med hänsyn härtill lära förhållandena på detta område ej kunna helt jämställas
med vad som tillämpas inom det privata näringslivet. Jag är därför
av den uppfattningen, att förhandlingar böra av statstjänstemännen få föras
angående upprättande av instruktioner och angående tjänstemännens allmänna
åligganden, exempelvis vad det tillkommer en arbetsledare i viss ställning
att utföra. Eljest bleve förhandlingsrätten om tjänstemännens allmänna
arbetsvillkor skäligen illusorisk. Inom den civila förvaltningen torde däremot
något behov av att föra förhandlingar angående frågor av nu nämnd
beskaffenhet näppeligen komma att framträda.
Jag vill icke förneka, att fall kunna förekomma, då en myndighet icke
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
lämpligen bör med sina tjänstemän diskutera motiveringen för dispositionerna
i fråga om arbetets organisation. Detta kan emellertid framhållas för
tjänstemännen redan vid ett förberedande samtal angående upptagandet av
förhandlingar eller vid ett skriftligt besvarande av gjord framställning om
förhandlingar. Skulle tjänstemännen ändock påfordra förhandlingar i frågan,
ligger det inom myndighetens befogenhet att när som helst förklara
förhandlingarna avslutade. Även med hänsyn till vad jag nu anfört, kan
jag icke finna, att några särskilda farhågor behöva hysas för att giva förhandlingsrätten
den omfattning, som jag nyss antytt.
Förhandlingar med ombud, som av Konungen utses.
De sakkunniga.
I socialstyrelsens år 1920 avgivna förslag till lag angående förhandling
mellan staten och dess tjänstemän upptogs som en betydelsefull punkt skapandet
av en central och permanent förhandlingsnämnd, inför vilken de
muntliga förhandlingarna mellan en myndighet och tjänstemännen i allmänhet
skulle äga rum. Detta organ skulle, såsom socialstyrelsen sammanfattande
anfört i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag, som en av sina viktigaste
uppgifter hava att sörja för att parterna, när förhandling påkallats,
bleve företrädda på ett sätt, som i det särskilda föreliggande fallet vore bäst
ägnat att tillförsäkra dem en tillfredsställande representation. Genom nämnden
åsyftades vidare att trygga enhetlighet i förhandlingsförfarandet och att
bereda skydd mot att förhandlingarna utsträcktes till att omfatta allehanda
mindre väsentliga detaljspörsmål ävensom att skapa garanti för att även de
numerärt svaga föreningarnas och de oorganiserade tjänstemännens intressen
skulle komma under omprövning vid förhandlingarna.
Bland annat med hänsyn till den efter tidpunkten för framläggandet av
socialstyrelsens förslag skedda utvecklingen i fråga om tjänstemännens organisationsförhållanden
hava de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att i
sitt förslag upptaga bestämmelser om en central förhandlingsnämnd. De
sakkunniga uttala emellertid, att de ansåge starka skäl tala för att en förhandlingsordning
icke inskränktes till att blott avse förhandlingar mellan
en myndighet eller dess underlydande organ samt representanter för en tjänstemannaförening.
Det erfordrades nämligen en form för ett vidareförande
av viktigare frågor, beträffande vilka de direkta förhandlingarna mellan
myndigheten och tjänstemännen antingen endast varit av förberedande natur
eller icke medfört samförstånd mellan parterna. Att skapa en möjlighet
till ett dylikt vidareförande torde vara så mycket mera av behovet påkallat,
som förhandlingsordningen även skulle omfatta sådana frågor, i vilka
beslutanderätten tillkomme Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit
ensam. Därtill komme, att dessa frågor vore de för tjänstemännen viktigaste
och troligen komme att bliva de, som i de flesta fall skulle föranleda upptagandet
av förhandlingar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
89
I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att möjlighet skulle öppnas till
förhandlingar mellan en tjänstemannaförening och ombud, som i det särskilda
fallet av Konungen utses.
Beträffande sitt nämnda förslag anföra de sakkunniga:
Väsentliga fördelar synas vara förenade med sistnämnda väg till lösande
av spörsmålet. Tjänstemännen erbjudas därigenom en säkerhet för att överläggningar
i erforderlig utsträckning komma till stånd beträffande de för
dem viktiga frågorna och att därvid deras synpunkter på ett auktoritativt
sätt komma till statsmakternas kännedom. Förhandlingar mellan en tjänstemannaförening
och av Konungen utsedda ombud skulle komma att bilda
slutpunkten i en instansordning, som i sina lägre stadier upptager förhandlingar
mellan en myndighets underlydande organ och tjänstemännen samt
därefter mellan dessa och myndigheten själv. De med en permanent förhandlingsnämnd
förenade olägenheterna undvikas helt vid denna form för
vidareförande av frågor efter de direkta förhandlingarna mellan myndighet
och tjänstemannaförening.
De nu avsedda förhandlingarna mellan särskilt utsedda ombud för statsmakterna
och tjänstemännen skulle därjämte kunna komma till stånd även
utan att förhandlingar i vidkommande frågor förts mellan en myndighet och
tjänstemännen. I sådana fall skulle förhandlingarna antingen bestå av förberedande
överläggningar eller utgöra en form för en närmare utredning av
viss fråga.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida någon inskränkning behöver vidtagas
med avseende å de frågor, som skulle kunna göras till föremål för förhandlingar
i den nu berörda ordningen. De sakkunniga anse härvidlag, att
alla de tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,
som kunna göras till föremål för förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening,
också skola kunna föras vidare till förhandlingar av nu
avsett slag, och detta evad beslutanderätten i frågan tillkommer statsmakterna
eller viss myndighet. Om beslutanderätten tillkommer myndighet, torde
det dock få anses vara olämpligt med förhandlingar mellan tjänstemannaförening
och av Konungen utsedda ombud, därest icke förhandlingar tidigare
förts mellan tjänstemännen och myndigheten. Det torde vidare knappast
vara lämpligt att i förevarande ordning föra förhandlingar beträffande
tolkningsfrågor eller vad som kan hänföras under benämningen tekniska frågor.
Några särskilda bestämmelser, som i nu nämnda avseenden inskränka
möjligheten till förhandlingar, erfordras dock icke. Detta sammanhänger
med att tjänstemännen icke skulle tillerkännas en ovillkorlig rätt till förhandlingar
med ombud, som av Konungen utses. Sådana förhandlingar
skulle av självfallna orsaker uteslutande vara beroende på Konungens prövning
av lämpligheten i varje särskilt fall. Även av denna anledning torde
några olägenheter av förslaget icke behöva befaras. Emellertid fylla dessa
förhandlingar en viktig uppgift i utredande och klarläggande syfte. Det är
därför önskvärt, att dylika förhandlingar komma till stånd i de fall, då tjänstemännen
kunna anföra fullgoda skäl för en framställning därom.
Då någon ovillkorlig ridt icke föreskrives lill nu avsedda förhandlingar, erfordras
icke heller särskilda föreskrifter örn vissa kvalifikationer hos de tjänstemannaorganisationer,
som skola få deltaga i förhandlingarna. Det måste
emellertid förutsättas, att endast riksorganisationer och de för tjänstemännen
i verklig mening representativa föreningarna få deltaga i dessa förhandlingar.
Givetvis böra tjänstemännen själva få utse sina representanter vid
förhandlingarna.
Konungen har alt fritt bedöma, huru många och vilka ombud som från
9° Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
statens sida skola utses för deltagande i förhandlingar angående viss
fråga.
Ett spörsmål återstår att beröra i förevarande sammanhang. Detta gäller,
huruvida den eller de myndigheter, vilkas tjänstemän viss fråga berör, skola
vara representerade vid förhandlingar mellan tjänstemannaförening och av
Konungen utsedda ombud. Det torde knappast vara möjligt att lämna ett allmängiltigt
svar å detta spörsmål. Självfallet är, att Konungen kan förordna
härom i samband med utseendet av statens ombud. Dessa ombud torde även
böra äga befogenhet att hos myndigheten anhålla, att denna ville låta representera
sig vid förhandlingarna. Detta torde vara särskilt lämpligt i de fall,
då förhandlingar beträffande samma fråga tidigare förts mellan myndigheten
och tjänstemännen.
Beträffande formen för och arbetssättet vid dessa förhandlingar förordnar
Konungen. Likaledes torde Konungen böra förordna ett av statens ombud
att vara ordförande vid förhandlingarna, varjämte särskild sekreterare bör
utses att föra protokoll. I övrigt torde förhandlingarna komma att gestalta
sig på olika sätt beroende på om de avse utredning av viss fråga eller örn
de äga rum såsom en form för bringande av viss fråga under Konungens
prövning.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag om öppnandet av möjlighet till förhandlingar mellan
tjänstemannaorganisation och av Konungen utsedda ombud behandlas
i åtskilliga av myndigheternas yttranden.
Kommunikationsverkens lönenämnd anför att, då dylika förhandlingar
kunde beräknas bliva vanliga, reglerande bestämmelser därom bort inflyta i
författningen. Försvarsväsendets lönenämnd anser, att 11 § i sakkunnigförslaget
bort kompletteras med en föreskrift om de frågor, som skulle kunna
bliva föremål för förhandling med av Konungen utsedda ombud.
Vissa myndigheter anse, att ett omnämnande i kungörelsen av att möjlighet
förefunnes att erhålla förhandlingar med av Konungen utsedda ombud
vore onödigt, då berörda förhållande vore självfallet. I denna riktning hava
järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet och statskontoret uttalat sig.
En del myndigheter anse det vara lämpligt, att förhandlingar skulle kunna
upptagas med av Konungen utsedda ombud, så snart det gällde en fråga,
som vore av allmän betydelse för tjänstemän vid flera verk, medan de däremot
bestämt motsätta sig, att dessa förhandlingar finge ingå såsom ett led i
en särskild instansordning.
Sålunda anför socialstyrelsen i sin principiella översikt över förslaget:
Det ifrågavarande förhandlingsinstitutets uppgift och funktion äro i betänkandet
ej fullt klart angivna. Det uttalas, att en tjänstemannaförening
icke har någon ovillkorlig rätt till förhandlingar med sådana ombud och att
stadgandet under 11 § intagits i författningsförslaget allenast såsom en lämplig
erinran, att sådana förhandlingar äro avsedda att kunna föras. I annat
sammanhang uttalas, att dessa förhandlingar ingå såsom en viktig del i förslaget
och kunna anses bilda slutstenen i detsamma. De äro avsedda att utgöra
en form dels för bringande av frågor örn tjänstevillkor under Konungens
omprövning och dels för verkställande av utredningar i viktigare frågor,
som beröra tjänstemännen.
Avsikten med intagandet i författningsutkastet av ifrågavarande »erinran»
Kungl. Maj:ts proposition nr 128
91
måste emellertid tydligen vara den, att man ansett Kungl. Maj:t böra göra
veterligt, att förhandling med ombud vore ett förfarande, som relativt normalt
kunde ifrågakomma.
Det ifrågavarande förhandlingsinstitutets uppgifter framgå icke närmare
av den föreslagna författningens text, men att döma av de i betänkandet angivna
upplysningarna synas de kunna uppdelas i två ärtskida funktioner,
nämligen dels att vara ett slags överinstans i sådana viktigare frågor, beträffande
vilka förhandlingar redan ägt rum mellan vederbörande myndighet
och tjänstemannaorganisationen utan att en utjämning av intressemotsättningarna
därvid kommit till stånd, och dels att vara ett forum för överläggningar
i sådana betydelsefulla frågor —- särskilt rörande normer för avlöning
samt anställningsformen — vilka beröra tjänstemännen över huvud
eller större grupper av dem och alltså icke äro begränsade till att avse endast
viss myndighet.
Vad den första gruppen av nu åsyftade frågor beträffar kan man tveka,
om tillräckliga skäl föreligga att såsom en regelrätt anordning förutse en överinstans
för fortsatta förhandlingar, sedan de direkta förhandlingarna mellan
en myndighet och tjänstemanna organisation en avslutats. Ombuden lära lika
litet som vederbörande myndighet kunna slutgiltigt acceptera ett förhandlingsresultat
annat än ad referendum i sådana frågor, beträffande vilka avgörandet
tillkommer statsmakterna, och där beslutanderätten tillkommer
myndigheten, torde förhandling med ombuden få anses föga motiverad.
Några omständigheter, som skulle kunna anses ådagalägga något mera påtagligt
behov av en sådan överinstans, hava ej heller, såvitt styrelsen har sig
bekant, förekommit. För övrigt visar erfarenheten från förhandlingsväsendet
å andra områden, att redan möjligheten av att förhandlingsfrågan kan
föras inför en högre medlingsinstans utgör en omständighet, som ej sällan
gör parterna mindre benägna att vid direkta förhandlingar jämka sina ursprungligen
intagna ståndpunkter.
Beträffande däremot den senare gruppen av frågor synes en viss betydelse
kunna vara att tillmäta förhandlingar med av Kungl. Majit utsedda ombud.
En författningsföreskrift av här berörd art synes nämligen för tjänstemännen
kunna vara av värde såsom innebärande en garanti för att deras synpunkter
i en till utredning upptagen fråga av mera central betydelse skulle på
ett representativ! sätt bliva framförda till statsmakterna.
Då socialstyrelsen vid sin specialgranskning av den föreslagna författningen
behandlar bestämmelserna i 11 §, redogör styrelsen till en början för
vad de sakkunniga anfört angående de olika frågor, som skulle kunna bliva
föremål för förhandlingar med av Konungen utsedda ombud. Styrelsen fortsätter
härefter:
Av vad sålunda anförts torde framgå, att det i 11 § avsedda förhandlingsinstitutet
väsentligen avsetts såsom en överinstans i förhandlingsfrågor. Styrelsen
vill starkt ifrågasätta, huruvida en sådan anordning kan anses stå i
god överensstämmelse med de principer, som ligga till grund för den svenska
statsförvaltningen och enligt vilka varje särskild myndighet har att inom
ramen för vad lag och författning och dess instruktion stadga samt beviljade
anslag medgiva självständigt och under ämbetsansvar besluta. Anordningen
synes ej heller särdeles väl överensstämma med den i författningsförslagets
1 § fastslagna grundsatsen örn upprätthållandet av den myndigheten tillkommande
beslutanderätten.
Befaras kan, att ifrågavarande förhandlingsinstitut icke skulle hållas fritt
från ovidkommande politiska inflytelser och alt detsamma i praktiken skulle
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
kunna erhålla betydelse allenast genom utövandet av moraliskt tryck på vederbörande
myndighet att frånfalla en under ämbetsansvar intagen ståndpunkt.
Tillfälle att prestera all den sakliga utredning i och belysning av förhandlingsfrågan,
som ur tjänstemannaorganisationens synpunkt kan anses
påkallad, har förelegat vid den med myndigheten förda direkta förhandlingen,
vilken ju skall vara en verklig i sakfrågan inträngande förhandling. Skulle
myndigheten därvid visat förhandlingsovillighet eller intagit en därmed
jämförbar orimlig ståndpunkt i sakfrågan, torde möjlighet icke saknas för organisationen
att påtala förhållandet, exempelvis genom anmälan till justitiekanslern.
I allt fall föreligger ju den allmänna klago- och petitionsrätten.
I betraktande av det nu anförda synas starka skäl tala emot att ifrågavarande
förhandlingsanordning anlitas såsom en överinstans beträffande de
mellan myndigheterna och organisationerna förda förhandlingarna.
I betänkandet har emellertid detta förhandlingsinstitut avsetts skola komma
till användning jämväl beträffande sådana frågor, i vilka beslutanderätten
tillkommer Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit ensam, d. v. s. beträffande
de för tjänstemännen i allmänhet viktigaste frågorna. I sådant
sammanhang har i betänkandet givits uttryck för den uppfattningen, att representanter
för tjänstemannaorganisationerna i större utsträckning än hittills
varit fallet böra beredas tillfälle att medverka vid utredningar i viktigare
frågor, som beröra tjänstemännen. Dessutom förordas, att utredning i sådana
frågor må kunna äga rum på sätt, som författningsförslagets 11 § anvisar,
nämligen under formen av förhandlingar mellan av Kungl. Majit utsedda
ombud och tjänstemannaorganisationer.
Såsom styrelsen redan vid sin allmänna behandling av det remitterade förslaget
framhållit, kan det icke förnekas, att dylika förhandlingar rörande viktigare
frågor, särskilt där de beröra statstjänstemännen överhuvud eller större
grupper av dem, måste tillmätas ett visst värde; därvid skulle tillfälle yppas
för framförande på auktoritativt sätt av stämningar och uppfattningar
bland tjänstemännen i betydelsefullare, aktuella frågor samt för utjämning av
intressemotsättningar.
För att en förhandling av här berörd art skall fylla det därmed avsedda
syftet erfordras givetvis, såsom i betänkandet påpekats, att endast riksorganisationer
och för tjänstemännen i verklig mening representativa föreningar
deltaga i desamma. Angeläget synes emellertid därvid vara, att olika grupper
av de tjänstemän, frågan må anses beröra, bliva genom sina organisationer
företrädda.
Med hänsyn till vad ovan framhållits och under erinran tillika om vad
i samband med behandlingen av 3 § anförts, får styrelsen ifrågasätta, om ej
förevarande paragraf borde givas ungefär följande innehåll.
Om en fråga angående nya eller ändrade anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor
skulle beröra statens tjänstemän överhuvud eller tjänstemän hos
flera myndigheter, skulle på därom av myndighet eller tjänstemannaförening
gjord framställning, därest Kungl. Majit så prövade skäligt, muntlig förhandling
kunna äga rum mellan ombud, som av Kungl. Majit utses, och de
av frågan berörda tjänstemännens föreningar.
Generalpoststyrelsen anser, att förhandlingar med av Konungen utsedda
ombud borde ifrågakomma endast när det gällde frågor, vilkas avgörande tillkomme
Kungl. Majit och riksdagen gemensamt eller Kungl. Majit ensam.
Styrelsen anför härom:
Generalpoststyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten av
att frågor, i vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit och riksdagen
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
93
eller Kungl. Maj:t ensam, må upptagas till förhandling med av Konungen utsedda
ombud, men kan icke dela de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten
av att frågor, vilkas avgörande konstitutionellt är förbehållet verksledningen,
få i förhandlingsväg hänsk.jutås till Kungl. Ma.j:t. Det lider inte tvivel
om att, även om Kungl. Majit för vart särskilt fall förbehålles rätten att avgöra,
huruvida förhandling av detta slag må förekomma eller ej, genom
en sådan ordning kan öppnas en väg, som leder till ett undergrävande av
verksledningens och statens — i den mån den är representerad av verksledningen
— auktoritet. När det gäller frågor, i vilka beslutanderätten nu ligger
hos verksledningen, synes icke heller något verkligt behov föreligga av
deras vidareförande förhandlingsvägen. De sakkunniga säga själva å sidan
116 nederst och sidan 117 överst: »Förhandlingar isamma fråga mellan tjänstemannaföreningen
och av Konungen utsedda ombud kunna närmast betecknas
som ett utflöde av dea allmänna klago- och petitionsrätten.» Härmed synes
förhandlingsrätten i dylika fall vara avsedd att vara ett komplement till
den allmänna klago- och petitionsrätten. Emellertid torde det icke föreligga
något behov av ett dylikt komplement. Den väg, som nu är anvisad tjänstemännen,
därest de vilja söka ändring i en verksstyrelses beslut, nämligen besvärsvägen,
har veterligen hittills icke lett till att icke deras rätt blivit tillgodosedd.
Skulle det anses behövligt, bör naturligen här på samma sätt som generalpoststyrelsen
ifrågasatt under 3 § här ovan tjänstemännen uttryckligen
anvisas att i förekommande fall anlita besvärsvägen.
De sakkunniga lia, såsom framgår av deras nyss citerade uttalande, delat
upp de frågor, som kunde komma att förhandlas med av Konungen utsedda
ombud, i två grupper, nämligen: ärenden, där förhandlingarna varit av förberedande
natur, samt ärenden, där förhandlingarna icke medfört samförstånd
mellan parterna. Den förra gruppen torde omfatta ärenden, där avgörandet
tillkommer Kungl. Majit och riksdag eller Kungl. Majit ensam; den senare
gruppen ärenden, där beslutanderätten är förbehållen verksledningen. I
fråga örn dessa ärenden beteckna de sakkunniga själva myndigheten och tjänstemännen
såsom två mot varandra stående parter, av vilka dock endast den
ena parten skulle lia ovillkorlig rätt att bliva representerad vid förhandlingarna
nied av Konungen utsedda ombud. Visserligen kan Kungl. Majit tillkalla
representant även för myndigheten, men förhandlingarna torde då också
få karaktär mera av förhandlingar inför Konungens ombud än med ombuden.
Man befinner sig då i ett läge, som i sak icke mycket avviker från
det inför en förhandlingsnämnd, och örn vilket man dock är överens, att det
kan undergräva statens-myndighetens auktoritet.
Telegrafstyrelsen anför beträffande förevarande fråga:
Den i §§ 2 och lf omförmälda möjligheten att förhandla nied ombud, som
av Konungen utses, förefaller styrelsen ganska snarlik vad som skulle uppstått
genom den av socialstyrelsen år 1920 ifrågasatta förhandlingsnämnden. Den
väsentligaste skillnaden torde väl vara, att den nu föreslagna förhandlingsdelegationen
icke tillerkänts befogenhet såsom skiljenämnd i tolkningsfrågor, och
att en för varje förhandlingstillfälle konstituerad förhandlingsdelegation, som
dock av praktiska skäl torde komma att få en viss permanens, föreslagits i
stället flir socialstyrelsens nermanenta förhandlingsnämnd.
1 clegral styrelsen fann den år 1920 ifrågasatta förhandlingsnämnden
olämplig, och omdömet blir detsamma beträffande motsvarande delar av
det nu framlagda förslaget. Styrelsen anser nämligen att de olägenheter,
-sorn tämligen samstämmigt ansågos vidlåda det äldre förslaget, väsentligen
kvarstå även i de sakkunnigas förslag. Styrelsen har sig heller icke bekant,
att förhållandena för tjänstemännen inom den svenska statsförvaltningen
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
på något håll skulle vara sådana, att deras berättigade intressen icke skulle
vinna vederbörligt beaktande genom klagorätten hos Kungl. Majit över myndighets
efter förhandlingar fattade beslut.
För frågor, som avgöras av myndighet, är den föreslagna nya förhandlingsinstansen
dessutom onödig. Dylika frågor bliva säkerligen allsidigt belysta
under förhandlingarna med myndigheten, och de fakta för och emot
myndighets ståndpunkt, som kunna vara av intresse för Kungl. Majit i samband
med en eventuell överklagning, förutsättas ju i förslaget vara nedskrivna
i protokollen från dessa förhandlingar.
Då det gäller fråga, vars avgörande ankommer på Konungen eller riksdagen,
synes däremot en informatorisk överläggning av ifrågasatt slag i vissa
fall lämplig och väl överensstämmande med hittills gällande praxis. Mot
den föreslagna bestämmelsens tillämpning i dylika fall har telegrafstyrelsen
ingenting att erinra.
Kammarrätten yttrar beträffande nu förevarande spörsmål:
Det är givetvis riktigt, att för förhandlingar i nu berörda ordning tillstånd
av Konungen bör erfordras. Däremot kan det ej anses lämpligt, att överhuvud
taget möjlighet gives att under Konungens prövning draga alla slag
av tvistefrågor rörande statstjänstemän. Vissa grupper av frågor äro av
den beskaffenhet, att förhandlingar rörande desamma icke böra i nu ifrågasatt
ordning föras. Till desamma torde i första hand böra räknas sådana
frågor, i vilka beslutanderätten tillkommer viss myndighet, och detta oavsett
örn förhandlingar tidigare förts i frågan mellan tjänstemännen och myndigheten.
Det måste i varje fall anses ur olika synpunkter betänkligt att
»under omprövning hos Kungl. Majit» bringa frågor, som i laga ordning
av vederbörande myndighet slutgiltigt avgjorts. Även en annan grupp av
frågor, tolkningsfrågorna, måste obetingat anses vara av den beskaffenhet
att de icke böra bliva föremål för förhandlingar i nu föreslagen ordning.
För dessa frågors eventuellt fortsatta prövning genom högre myndighet halden
allmänna besvärsrätten införts. Därest emellertid, beträffande sistnämnda
två grupper av frågor, tjänstemannaförening önskar ändring i de bestämmelser,
som kunna hava legat till grund för det ifrågakomna beslutet,
bör föreningen äga rätt att hos Konungen göra framställning örn förhandlingar
för sådant ändamål. Kammarrätten anser därför, att i 11 § av de
sakkunnigas förslag bör i allmänna ordalag angivas vilka grupper av frågor,
som kunna dragas under Konungens prövning, och föreslår kammarrätten,
att nämnda paragraf gives följande ändrade lydelse: På därom av myndig
het
eller statstjänstemannaförening gjord framställning må, därest Konungen
prövar skäligt, i de frågor av principiell eller eljest allmän betydelse
för tjänstemännen, i vilka beslutanderätten tillkommer Konung och riksdag
eller Konungen ensam, muntlig förhandling äga rum mellan ombud, som
av Konungen utses, och statstjänstemannaförening.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att de för landsstatstjänstemännen
gemensamma frågorna ej lämpligen kunde upptagas till förhandlingar
vid de olika länsstyrelserna. Det vore därför önskvärt, att möjlighet
till för hela riket gemensamma förhandlingar stadgades. Föreningen Sveriges
landsfiskaler anför härom, att tjänstemän, som ej sorterade under de
centrala ämbetsverken eller kommunikationsverken, borde erhålla en obligatorisk
rätt till förhandlingar med departementschefen eller av Konungen
utsedda ombud.
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Flygförvaltningen anser, att till de föreslagna bestämmelserna borde göras
ett tillägg örn att, när framställning örn förhandlingar enligt 11 § gjorts, vidare
förhandlingar enligt 1 § om samma fråga skulle vara uteslutna, intill
dess Konungen annorlunda förordnat.
Riksförsäkringsanstalten förutsätter, att av viss fråga berörd myndighet
skulle beredas tillfälle att vara representerad vid förhandlingar med av Konungen
utsedda ombud.
Vattenfallsstyrelsen framhåller, att förhandlingar enligt 11 § ej finge bliva
en permanent institution, som sköte verksstyrelserna åt sidan. Om en av
Kungl. Majit utsedd kommitté för utredning av viss fråga skulle förhandla
med tjänstemannaorganisationerna, borde icke tjänstemännen men väl myndigheterna
vara representerade i kommittén. Med hänsyn härtill borde det
icke få förekomma, att en lönenämnd, som innehölle personalrepresentanter,
fungerade såsom ombud för Kungl. Majit vid förhandlingar med tjänstemannaföreningar.
Riksräkenskapsverket anser, att förhandlingsförfarandet enligt 11 § vore
väl lösligt skisserat. Ett förtydligande härutinnan vore önskvärt. Skäl talade
för att ett förhandlingsorgan för staten inrättades med mera fast
sammansättning. En permament förhandlingsnämnd vore kanske ej behövlig
för de affärsdrivande verken men väl för de centrala ämbetsverken.
Länsstyrelsen i Hallands län anför, att det tidigare framförda förslaget
örn en statens förhandlingsnämnd syntes vara en god utväg för de verkligt
omfattande frågor, som berörde myndigheter och tjänstemän av olika
slag. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida frågan om statstjänstemännens
förhandlingsrätt kunde praktiskt lösas utan en dylik nämnd.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att den av de sakkunniga genom den
ena dörren utmotade förhandlingsnämnden komme in genom den andra. Man
kunde förutse en obenägenhet hos Konungen att avvisa en vädjan om förhandlingar,
därest den sökande vore en större organisation. Därvid vore man
i själva verket framme vid samma förfarande som inom en förhandlingsnämnd.
11 § borde därför utgå ur förslaget. En instansordning skulle stimulera
till klagomål och halvt negligerande av förhandlingarna med myndigheterna.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser icke, att förhandlingar med ombud,
på sätt i 11 § förutsattes, hade fog för sig. Länsstyrelsen anför, att det
förefölle, som örn de sakkunniga härvidlag frångått den eljest konsekvent
vidhållna principen, att myndigheternas beslutanderätt ej på något sätt skulle
vara bunden genom resultatet av förhandlingarna. Därest förhandlingarna
mellan ett av Konungen utsett ombud och en tjänstemannaorganisation i regel
skulle fortgå, till dess enighet vunnes, torde resultatet i de flesta fall bliva
en kompromiss, därvid ombudet således kunde förutsättas hava fått göra eftergifter.
Otvivelaktigt komme den myndighet, som på basis av förhandlingarna
skulle fatta beslut, att känna sig föregripen i detta genom av ombudet
gjorda medgivanden.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Departementschefen.
De sakkunnigas förslag att öppna möjlighet till förhandlingar mellan
tjänstemannaförening och ombud, som av Konungen för varje särskild fråga
utses, anser jag mig böra understödja. Därigenom skapas en form för förhandlingar
med tjänstemännen om de stora och centrala frågorna, såsom
exempelvis viktigare ändringar i avlöningsreglementena, i vilka frågor det
icke torde vara ändamålsenligt att först upptaga förhandlingar med de särskilda
myndigheterna. Det är även min uppfattning, att denna form av förhandlingar
skall visa sig vara lämplig att använda för närmare utredningar
i viktigare frågor, som beröra tjänstemännen.
Socialstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och kammarrätten
hava uttalat, att förhandlingar med av Konungen utsedda ombud under inga
förhållanden borde få ingå såsom ett led i en särskild instansordning. Det
såväl av de sakkunniga som av nämnda myndigheter använda ordet instansordning
måste emellertid såtillvida anses vara felaktigt, som tjänstemännen
icke skulle tillerkännas en rätt att erhålla förhandlingar av nu avsett
slag. Upptagandet av förhandlingar med särskilda av Konungen förordnade
ombud skulle nämligen i varje enskilt fall vara beroende på av Konungen
lämnat medgivande. Där i ett på viss myndighet ankommande ärende, som
icke besvärsvägen bragts inför Konungen, medgivande skulle lämnas till
dylika förhandlingar, efter det de direkta förhandlingarna mellan myndigheten
och tjänstemannaförening avslutats utan samförstånd, skulle förhandlingarna
uppenbarligen bliva allenast av utrednings natur. Vid dessa förhållanden
synas mig de från något håll uttalade farhågorna, att upptagandet
av dylika förhandlingar skulle leda till undergrävande av myndigheternas
och statens auktoritet, föga grundade.
Mot vad de sakkunniga anfört angående det ifrågasatta förhandlingsförfarandets
utformande och de därav föranledda bestämmelserna i författningsförslaget
har jag icke något att erinra. Jag vill särskilt framhålla, att
det icke torde vara lämpligt att redan vid förhandlingsordningens införande
genom utförliga bestämmelser klavbinda detta förhandlingsförfarande eller
närmare föreskriva, i vilka frågor sådana förhandlingar skola kunna föras.
Det torde vara lämpligt, att Konungen för varje särskilt fall meddelar de erforderliga
bestämmelserna. Utvecklingen torde böra avvaktas, innan man
kan avgöra, om några allmänna bestämmelser om ifrågavarande förhandlingar
skola kunna utkristalliseras.
Det av mig förordade förslaget innebär, att tjänstemannaförening för att
äga förhandlingsrätt gentemot viss myndighet måste tillerkännas sådan rätt
av Konungen. Till förekommande av misstag vill jag här nämna, att de erkända
organisationerna icke böra anse det vara självfallet, att de på därom
gjord framställning skola berättigas att föra förhandlingar med av Konungen
utsedda ombud. Fråga om förhandlingar enligt 11 § kommer i det särskilda
fallet att prövas med hänsyn till ärendets räckvidd och den sökande föreningens
representativitet, oberoende av att densamma erhållit förhandlingsrätt
enligt 2 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
97
Förhandlingsrätten för den militära personalen.
De sakkunniga.
Enligt de sakkunnigas förslag skall den militära personalen principiellt
inbegripas under förhandlingsordningen. Även den genom personliga kontrakt
anställda personalen av manskaps eller underbefäls grad, de s. k. stamanställda,
tillerkännes förhandlingsrätt enligt förslaget. Det betonas, att en
förhandlingsordning för den militära personalen givetvis ej skulle få tillämpas
vid krigstillfalle, liksom ej heller då allmän mobilisering påbjudits.
Till stöd för sitt förslag anföra de sakkunniga:
De sakkunniga vilja för sin del framhålla vikten av att den militära personalen
ej sättes i någon undantagsställning i samhället i förhållande till de
civila tjänstemännen. Endast om så anses vara oundgängligen nödvändigt,
bör den militära personalen därför uteslutas från rätten att föra förhandlingar
med myndigheterna. De sakkunniga kunna emellertid ej finna, att
något intrång skulle behöva ske i det disciplinära förhållandet, om en på
lämpligt sätt begränsad förhandlingsordning införes på det militära området.
Ej heller synes en sådan ordning i och för sig vara oförenlig med
det militära subordinationsförhållandet. Den omständigheten, att en särskild
ansvarighetslag är gällande för den militära personalen, torde icke
heller kunna åberopas som skäl mot införandet av en förhandlingsordning.
Det kan erinras örn att den militära personalen i Danmark är tillerkänd
förhandlingsrätt, utan att veterligen några olägenheter därav uppkommit.
Att en lönenämnd finnes inrättad för den militära personalen synes
lika litet som för de civila tjänstemännen böra inverka på frågan om
införandet av en förhandlingsordning. Det bör vidare ihågkommas, att det hide
av tjänstemännen bildade organisationerna, som framträda vid förhandlingar
med myndigheterna, och alltså ej de enskilda tjänstemännen. Av vad som
inför de sakkunniga anförts från såväl de militära förvaltningsmyndigheterna
som tjänstemannaorganisationerna framgår därjämte tydligt, att förhandlingar
på det militära området praktiskt taget blott skulle komma att föras
centralt mellan tjänstemännens huvudorganisationer och de förvaltande ämbetsverken
eller truppslagscheferna. Vidare skulle förhandlingar givetvis
kunna föras med ombud, som av Konungen utsetts. Behovet av en förhandlingsordning
för den militära personalen synes för övrigt nästan vara större
just tack vare subordinationsförhållandet, vilket i viss mån torde medföra
en inskränkning i de överläggningar, som eljest i fria former förekomma vid
de civila verken. Lämpligheten av en förhandlingsordning för den militära
personalen torde vara helt beroende av förhandlingsordningens innebörd och
vidare av de frågor, örn vilka förhandlingar skulle få föras. Den förhandlingsordning,
som nu föreslås till införande, torde rent principiellt sett icke behöva
ingiva några farhågor för missbruk. Åtminstone i frågor örn behandlingen
av avlöningsbestämmelser saknas varje anledning att ställa den militära
personalen i en särställning. Vad som i den allmänna motiveringen
framhållits örn fördelarna för staten av att införa en lagfästad förhandlingsordning
synes vara tillämpligt liven beträffande den militära personalen.
Vad nu anförts är tillämpligt åtminstone beträffande militär personal i
sådan tjänstemannaställning, som lill sin art motsvarar de civila tjänstemännens
ställning, eller med andra ord beträffande officerare och underofficerare
samt med dem likställda. Samma förhållande gäller för personal,
som avgått från aktiv stat och kvarstår i arvodesbefattning eller som erhållit
sin första anställning vid krigsmakten i reserven. Härutöver finnes en
Bihang lill riksdagens prolokoll I!)■''>"/. 1 sami. Nr 128. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
mycket stor grupp militära befattningshavare, nämligen den stamanställda
personalen av manskaps eller underbefäls grad. Denna personal är anställd
genom personliga kontrakt med i allmänhet vid första anställningen tre års
och sedermera ett års tjänstetid. Sammanlagda tjänstetiden kan i vissa fall
bliva tämligen lång och uppgå till omkring 15 år eller något därutöver. Endast
omkring 5 procent av de stamanställda torde dock kunna påräkna befordran
till underofficers beställning. Tveksamhet torde visserligen kunna
råda, om den stamanställda personalen skall anses hava tjänstemannaställning.
I varje fall kan denna personal dock icke hänföras till arbetarna.
Med hänsyn till ordalydelsen av 1 § i lagen om förenings- och förhandlingsrätt
faller den stamanställda militära personalen ej under denna lag, då
ifrågavarande personal är underkastad ämbetsmannaansvar enligt krigslagarna.
Det kan dock icke anses vara tillfredsställande, att de stamanställda
militärerna skola ställas utanför båda lagstiftningarna örn förhandlingsrätt;
särskilt blir detta fallet, örn övrig militär personal inbegripes under lagstiftningen
om förhandlingsrätt för statens tjänstemän. De stamanställda utgöra
en stor grupp befattningshavare med fast organisation. Då icke heller i övrigt
skäl synas föreligga för att utesluta dem från den nu föreslagna förhandlingsordningens
omfattning, vilja de sakkunniga för sin del förorda, att
de inbegripas under denna lagstiftning. Det torde dock ej vara erforderligt
att med hänsyn därtill vidtaga någon jämkning av ordalydelsen i 1 § i
den föreslagna författningen.
I betänkandet redogöres för överläggningar, som de sakkunniga fört med
representanter för de militära förvaltningsmyndigheterna och tjänstemannaorganisationerna.
Det framgår av den lämnade redogörelsen, att såväl myndigheterna
som organisationerna ansett, att förhandlingar på det militära
området borde förås centralt och att vissa inskränkningar vore erforderliga
med hänsyn till de frågor, varom förhandlingar skulle få föras.
Beträffande sättet för förhandlingsrättens utövande på det militära området
anföra de sakkunniga:
Från de militära myndigheternas och organisationernas sida har inför de
sakkunniga uttalats, att förhandlingar rörande militära frågor endast böra
föras centralt mellan de förvaltande myndigheterna eller truppslagscheferna
samt representanter, som utses av huvudorganisationerna för tjänstemännen.
Detta spörsmål torde nära sammanhänga med den omfattning,
i vilken förhandlingsrätt beträffande olika frågor tillerkännes den militära
personalen. Om förhandlingsrätt medgives endast beträffande de allmänna
avlöningsvillkoren, synes det vara rimligt, att förhandlingar endast föras
mellan representanter för tjänstemännens huvudorganisationer samt de centrala
militära myndigheterna. Därjämte skulle givetvis förhandlingar kunna
föras med ombud som utses av Konungen. Anses det däremot vara möjligt
att tillerkänna dessa tjänstemän förhandlingsrätt även beträffande vissa
frågor örn tjänstgöring eller utbildning, torde hinder icke böra läggas
för förhandlingar mellan en truppförbandschef samt lokalavdelning av en
tjänstemannaorganisation. Närmare bestämmelser angående förhandlingsrättens
utövande för de militära befattningshavarna torde efter hörande av
de militära myndigheterna och tjänstemannaorganisationerna böra utfärdas
av Konungen.
Beträffande de erforderliga inskränkningarna med avseende å de frågor,
om vilka förhandlingar på det militära området borde få föras, anföra de
sakkunniga:
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
99
Då det gäller behandlingen av de militära tjänstemännens allmänna avlöningsvillkor
kunna dessa tjänstemän helt jämställas med statens civila
personal. Härvidlag erfordras alltså ej några inskränkningar beträffande
förhandlingsrätten. Ej heller synes detta vara nödvändigt i fråga örn behandlingen
av den militära personalens allmänna anställningsvillkor. Så är
däremot tydligen fallet, så snart man kommer in på området för den militära
personalens utbildning och arbetsvillkor. De sakkunniga anse sig emellertid
icke kunna närmare ingå på ett bedömande av frågan om vilka inskränkningar
i förhandlingsrätten som lämpligen böra föreskrivas härvidlag.
Förslag härom torde i stället böra infordras från de militära myndigheterna.
I enlighet med grundtankarna i förhandlingsordningen böra personalorganisationerna
beredas tillfälle att yttra sig i frågan, innan erforderliga
bestämmelser utfärdas av Konungen.
Yttrandena.
Samtliga de militära myndigheter och tjänstemannaorganisationer, som
inkommit med yttranden över betänkandet, tillstyrka, att en förhandlingsordning
införes och att den militära personalen därvid inbegripes. I likhet
med de sakkunniga anses allmänt, att vissa begränsningar i förhandlingsrätten
måste vidtagas för den militära personalen. Först och främst måste
sålunda bestämmelserna om förhandlingsrätt träda ur funktion vid mobilisering
eller krigstillfälle. I allmänhet anses förhandlingsrätten böra utövas
centralt och endast av de stora militära tjänstemannaorganisationerna.
Härvidlag uttalas dock av svenska undero f ficersförbundet att förbundet
ansåge det vara motiverat jämväl nied lokala förhandlingar. Samtliga myndigheter
och organisationer förklara vidare, att förhandlingsrätten måste inskränkas
med hänsyn till vissa frågor, som berörde den militära utbildningen
och tjänsten i övrigt. Åtskilliga yttranden ingå på en närmare
diskussion om huru ifrågavarande begränsningar i förhandlingsrätten borde
närmare utformas. T. f. chefen för armén uttalar härom endast, att han
förutsatte, att försvarsgrenscheferna i sinom tid borde anbefallas att inkomma
med förslag till inskränkningar. Marinförvaltningen förklarar, att
de inskränkande bestämmelserna borde utarbetas, innan förhandlingsordningen
fastställdes samt eventuellt även gälla vid försvarsverken anställd civil
personal. Svenska of ficersförbundet anser, att de inskränkande bestämmelserna
för den militära personalen snarast borde utarbetas. Militären
borde icke heller i avseende å tidpunkten för genomförandet av en förhandlingsordning
ställas i någon undantagsställning i förhållande till de
civila statstjänstemännen. Förbundet framlägger positiva förslag till inskränkande
bestämmelser. Svenska linderot ficersförbundet anser, att de
sakkunniga borde hava utarbetat de erforderliga särbestämmelserna. I vart
fall borde de militära organisationerna få tillfälle att yttra sig, innan de
inskränkande bestämmelserna fastställdes. Försvarsväsendets underbefälsförbund
hemställer, att allenast sådana inskränkningar måtte fastställas att
gälla för personalen vid krigsmakten, som betingades av rent militära förhållanden.
Ingen erinran göres mot att de sakkunniga utsträckt förhandlingsordnin
gen att omfatta jämväl det fast anställda manskapet vid krigsmakten.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Efter denna sammanfattande redogörelse för de av militära myndigheter
och tjänstemannaorganisationer avgivna yttrandena torde jag få ur dessa
yttranden återgiva följande.
Tjf. chefen för marinstaben: Särskilda bestämmelser synas erforderliga:
dels beträffande vilka myndigheter och personalorganisationer, som skola
givas förhandlingsrätt (§§ 2 och 5),
dels beträffande vilka frågor, som skola kunna göras till föremål för förhandling
(§ 3), och
dels slutligen beträffande förhandlingsrättens tillämpning vid krig eller
mobilisering.
Det synes ur alla synpunkter lämpligast, att förhandlingsrätten för militärpersonalen
centraliseras till att omfatta å ena sidan de centrala myndigheterna
och å andra sidan personalens huvudorganisationer. Någon självständig
förhandlingsrätt bör sålunda icke tillerkännas vare sig myndigheternas
underlydande organ eller personalförbundens specialorganisationer. Lokala
frågor synas, i den mån de kunna tänkas få någon större räckvidd,
kunna göras till föremål för förhandling genom de stora organisationernas
försorg.
En förutsättning för förhandlingsordningens genomförande inom försvarsväsendet
torde sålunda vara, att de olika, mindre personalgrupperna inordna
sig i de större organisationerna.
Det centraliserade förhandlingsförfarandet ansluter sig emellertid icke till
ordalydelsen i den föreslagna författningen. Ehuru ett sådaut förfarande säkerligen
ur många synpunkter kommer att framstå såsom nödvändigt, synas
för försvarsväsendet särskilda bestämmelser härutinnan erforderliga.
Beträffande de frågor, som skola kunna göras till föremål för förhandling,
synas inga inskränkningar erforderliga beträffande militärpersonalens rätt att
förhandla om allmänna anställnings- och avlöningsvillkor. Däremot måste
det anses olämpligt att medgiva förhandlingsrätt beträffande rent militära
frågor, vare sig av disciplinär natur eller berörande det militära utbildningsarbetet
eller den militära tjänsten i övrigt. Visserligen kunna vissa tjänstefrågor
vara av den natur, att t. ex. villkorlig förhandling, efter myndighetens
bedömande, skulle kunna föras, men svårigheten att draga gränsen mellan
olika frågor gör, att förhandlingsrätten synes böra inskränkas till att omfatta
endast ovan nämnda anställnings- och avlöningsfrågor. Härjämte synes förhandling
dock kunna medgivas rörande utbildningen för civilanställning.
I detta sammanhang bör dock erinras om, att myndighet, jämlikt § 4 i den
föreslagna författningen, skall bereda personalförbunden tillfälle att taga del
av och yttra sig örn frågor av principiell betydelse. Förbunden lia alltså
möjlighet att i viss mån påverka även tjänstgörings- och utbildningsfrågor.
Längre torde man ur militär synpunkt icke kunna sträcka sig.
Särskilda bestämmelser i anslutning till ovan anförda synpunkter synas erforderliga.
Slutligen må anföras, att all förhandlingsrätt för militär personal givetvis
bör upphöra vid krigstillfälle eller då allmän mobilisering påbjudits. Även
härför erfordras särskilda bestämmelser.
Under förutsättning av, att inskränkningar i förhandlingsrätten för militärpersonalen
sedermera fastställas i huvudsaklig överensstämmelse med ovan
antydda synpunkter, synes intet väsentligt vara att invända mot den föreslagna
förhandlingsordningen, varför densamma tillstyrkes.
Förslag till sålunda erforderliga kompletterande bestämmelser för marinens
personal torde böra uppgöras och framläggas i annat sammanhang.
Chefen för flygvapnet: I betänkandet framhålles, att det är första gången,
Kungl. Majlis proposition nr 128.
101
sedan frågan örn en förhandlingsordning för statstjänstemän uppkom, som
den militära personalen anses böra inbegripas i en dylik.
Att så nu sker motiveras med bl. a. att den militära personalen icke bör
sättas i någon undantagsställning i samhället i förhållande till de civila statstjänstemännen.
I princip delar jag denna uppfattning. Emellertid är den
militära personalens ställning gentemot staten i flera hänseenden olika de
civila statstjänstemännens. Detta betingar vissa inskränkningar i deras eventuella
förhandlingsrätt, vilket för övrigt även förutsättes i kungörelseförslaget.
De frågor, som skulle kunna bliva föremål för förhandling, angivas i 3 §
av förslaget vara »allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom
tillämpningen av sådana villkor». Vilka inskränkningar, som skulle göras
i dessa frågor, angives icke, utan föreslå de sakkunniga att detta skulle
bliva föremål för särskild utredning. Då det torde möta avsevärda svårigheter
att i detalj bestämma, vilka ärenden, som icke finge göras till föremål för
förhandling, eller att bestämma vilka ärenden, som finge upptagas till behandling,
kunde frågan möjligen lösas på det sätt, att Kungl. Majit, på framställning
från vederbörande myndighet eller tjänstemannaförening, för varje
särskilt fall avgjorde, huruvida förhandling skulle äga rum eller icke. Under
alla förhållanden bör från förhandling undantagas frågor rörande utnämningar
och förordnanden, frågor rörande utbildning och arbetsvillkor samt
frågor av disciplinär natur. Under mobilisering och krig bör förhandling
icke medgivas.
Beträffande de parter, mellan vilka förhandlingar skulle äga rum, stadgas
i 2 §.
F. n. finnas inom försvarsväsendet vissa större personalsammanslutningar,
bland vilka främst märkas svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet
och försvarsväsendets underbefälsförbund. Under dessa organisationer
sortera lokala föreningar. Enligt förslaget skulle dylik lokal förening
kunna förhandla med lokala myndigheter, d. v. s. i detta fall truppförbandschefen.
Ur disciplinär synpunkt anser jag detta icke lämpligt. För den militära
personalens vidkommande bör förhandlingsrätt tillerkännas endast de
centrala organisationerna.
På grund av vad jag ovan anfört får jag föreslå,
att, därest förhandlingsförordning varder fastställd för statstjänstemän,
denna kommer att omfatta även den militära personalen,
att vissa inskränkningar göras i denna personals förhandlingsrätt, omfattande
i stort sett:
1. upphävd förhandlingsrätt vid krig eller mobilisering;
2. uteslutande av frågor rörande utnämningar och förordnanden samt frågor
rörande utbildnings-, tjänstgörings- och disciplinära förhållanden, samt
att förhandlingar må äga rum allenast mellan försvarsväsendets centrala
myndigheter eller av Kungl. Majit utsedda ombud och de militära centrala
personalsammanslutningarna.
Arméförvaltningen: Vad angår förhandlingsrätten för militär personal och
likställda, torde blivande bestämmelser örn vissa inskränkningar i nämnda
personals rätt all förhandla lämpligen kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angivas i motiveringen till betänkandet.
Marinförvaltningen: Vad avser den militära personalen, anser ämbetsverket,
i likhet med de sakkunniga, att denna personal i princip icke bör sättas i
någon undantagsställning i samhället i förhållande till den civila personalen
och att den militära personalen därför även bör erhålla nu ifrågavarande
förmån.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
De sakkunniga hava ifrågasatt, huruvida den stamanställda militära personalen
kunde anses hava tjänstemannaställning, då de äro anställda medelst
personliga kontrakt. Att det sätt, på vilket de äro anställda, skulle utgöra
något hinder för deras inrangerande såsom statstjänstemän, kan marinförvaltningen
emellertid lika litet som de sakkunniga själva finna.
Ur militär synpunkt synes i förslaget det väsentligaste vara de inskränkningar
i förhandlingsrätten, som de sakkunniga enligt § 14 förutsätta skola
gälla lör militär personal och likställda. För förslagets genomförbarhet äro
emellertid dessa inskränkningar av sådan betydelse, att ämbetsverket anser
att undantagsbestämmelserna för den militära personalen borde utarbetas och
underställas vederbörande för yttrande, innan förslaget örn förhandlingsordning
blir fastställt.
Ämbetsverket anser sig icke nu kunna avgiva några förslag till ifrågavarande
inskränkande bestämmelser, men synas sådana vara erforderliga, dels
beträffande vilka myndigheter och personalorganisationer, som skola givas
förhandlingsrätt, dels beträffande vilka frågor, som skola kunna göras till
föremål för förhandling, dels ock slutligen beträffande förhandlingsrättens tilllämpning
vid krig och mobilisering.
Beträffande de inskränkande bestämmelser, som sålunda må komma att
fastställas ifrågasätter marinförvaltningen, huruvida dessa icke helt eller delvis
även borde gälla den civila personal, som är anställd vid försvarsverken.
Ämbetsverket förutsätter emellertid att framdeles bliva satt i tillfälle att yttra
sig örn dessa frågor.
De inskränkande bestämmelser, som sålunda skulle gälla den militära
personalen och likställda, förutsätter marinförvaltningen vidare komma att
intagas i särskild nådig kungörelse.
Flygförvaltningen: I princip anser flygförvaltningen riktigt, att en blivande
förhandlingsordning för statstjänstemän skall vara tillämplig i fred även
för krigsmaktens personal.
Rörande den föreslagna kungörelsens tillämpningsområde vid försvarsväsendet
får till en början erinras, att enligt betänkandet all den personal skulle
vara inbegripen under kungörelsen, som ej omfattas av lagen om förenings-
och förhandlingsrätt, eller alltså med begagnande av nyssnämnda
lags uttryck, alla arbetstagare i försvarets tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar
(ansvar enligt 25 kap. S. L. resp. krigslagarna). Till
»tjänstemän» i kungörelsens mening bör således räknas, utom stammen,
även reservpersonal, men icke värnpliktiga, vidare civila ordinarie och e. o.
tjänstemän ävensom jämförlig icke ordinarie personal. Mot en så fattad
avgränsning av tillämpningsområdet för kungörelsen synes flygförvaltningen
intet vara att erinra.
Vid granskning av kungörelsens särskilda stadganden hava följande anmärkningar
framkommit.
I 2 och 11 §§ omförmäles ett slag av förhandling, som enligt betänkandet
är avsett att utgöra slutstenen eller sista instansen i förhandlingsordningen,
nämligen förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, och tjänstemannaförening.
Flygförvaltningen anser nödigt, att vid sistnämnda § fogas
ett tillägg av den innebörd, att när framställning gjorts örn tillämpning av
denna §, vidare förhandling enligt 1 § av kungörelsen skall vara utesluten
beträffande den fråga, som framställningen avser, intill dess Konungen annorlunda
förordnar. Denna ämbetsverkets uppfattning föranledes av följande
skäl. I en fråga om förslag till ändring av en bestämmelse, som är gemensam
exempelvis för de tre försvarsgrenarna, eller om tillämpning av en
sådan bestämmelse vore det icke lämpligt, att separata förhandlingar fördes
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
vid dessa. Olägenheterna skulle icke minskas av att motparten vid dessa
skilda förhandlingar tilläventyrs vore en och samma förening. Det bör för
myndigheten finnas utväg att exempelvis redan före^ avgivandet av infordrat
förslag i dylikt ämne hänskjuta förhandling, om sådan begärts, till Kungl.
Maj:ts åtgärd.
Vid sista satsen i 3 § förutsätter flygförvaltningen, att utnämningar (befordringar)
äro helt undandragna förhandling.
I 14 § synes uttryckligen böra utsättas, att kungörelsen träder ur tillämpning
för personal vid försvarsväsendet, sedan order örn mobilisering utfärdats,
till dess krigsmakten åter ställts på fredsfot. Det i förslaget begagnade
begreppet »militär personal och likställda» synes vara för obestämt och i
allt fall i nyss berörda avseende för snävt. Även de inskränkningar i förhandlingsrätten,
som Kungl. Maj :t med stöd av denna § skulle stadga i övrigt,
synas av praktiska skäl böra kunna vidtagas enhetligt för all personal
vid försvarsväsendet.
Beträffande sist avsedda inskränkningar får flygförvaltningen vidare anföra
följande.
Såvitt ämbetsverket kan finna, vore det för militär uppfattning stötande,
att en militär order (beslut av kommandomals natur) skulle kunna föregås
av förhandling. Örn sådana beslut, som meddelas genom order, bör icke
förhandlas. Detsamma bör då även gälla beträffande förslag till dylika
beslut och tolkningen därav.
Med hänsyn härtill, och då lokala förhandlingar vid försvarsväsendet etter
vad i betänkandet antydes icke varit avsedda, synes en lämplig begränsning
av förhandlingsrätten kunna åstadkommas genom en föreskrift därom,
att förhandling vid försvarsväsendet enligt 1 § i kungörelsen finge ske allenast
i ärenden under de centrala förvaltningsmyndigheternas handläggning.
Parterna vid sådan förhandling skulle i enlighet härmed bliva den centrala
förvaltningsmyndigheten, å ena sidan, och tjänstemannaförening, å andra
sidan.
Försvorsväsendets lönenämnd: Vad först angar fragan huruvida en lagstadgad
förhandlingsordning överhuvud taget bör införas vid försvarsväsendet,
bär lönenämnden sig bekant, att förhandlingar mellan representanter
för’ staten, å ena, och för militära personalorganisationer, å andra sidan,
ofta förekommit, utan att de radande militära subordinationsförhallandena
därigenom blivit lidande. Detta har även konstaterats saväl av de sakkunniga
som av representanter för militära personalsammanslutningar. Jämväl
försvarskommissionen har ansett det lämpligt att rörande vissa frågor
samråda med representanter för dylika sammanslutningar. Att sådana överläggningar
varit till gagn icke blott för personalen utan även för försvarsväsendet,
torde ingen vilja bestrida. Uteblivandet av en lagfästad förhandlingsordning
skulle dessutom på många håll medföra misstämning och oro.
Lönenämnden har därför i princip ej något alt erinra mot genomförande av
det framlagda förslaget. Emellertid intager försvarsväsendet i förevarande
avseende en ställning, som i flera avseenden väsentligt skiljer sig från statsförvaltningen
i övrigt. De sakkunniga hava även beaktat detta och i överensstämmelse
härmed i sitt betänkande utgått lian att vissa inskränkningar
i förhandlingsrätten skulle gälla för den militära personalen. Förslag i detta
avseende har förutsatts skola infordras från de militära myndigheterna, varefter
yttrande häröver skulle infordras från personalorganisationerna. Då
något sådant förslag nu icke föreligger, torde lönenämnden här kunna inskränka
sig lill ett uttalande, att något principiellt hinder för införande av
en förhandlingsordning enligt de sakkunnigas förslag även för försvarsväsen
-
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
dets personal icke synes föreligga, men att, innan en blivande förhandlingsordning
kommer till användning i fråga örn nämnda personal, genom särskild
föreskrift bör angivas de områden, vilka med hänsyn till de speciella
militära förhållandena böra vara uteslutna från förhandlingsrätt.
Svenska officcrsförbundet: Det synes främst böra framhållas, hurusom
^[bundet äi av den uppfattningen, att den förhandlingsordning, som skall
tillämpas i fråga örn den militära personalen icke får vara av den art, att
den kan befaras rubba eller menligt inverka på den auktoritet, som måste
tillerkännas militär myndighet i alla instanser, eller den militära ordningen
och disciplinen, i allmänhet inom försvarsväsendet. Ur denna synpunkt har
det sy lits förbundet riktigt att vid utarbetandet av nedan framlagda förslag
hellre göra eftergifter i avseende på vissa önskemål ur personalsynpunkt
an att åsidosätta oeftergivliga krav på cn ur militär synpunkt tillfredsställande
tillämpning av ifrågavarande förhandlingsrätt.
Tre huvudfrågor synas härvid vara värda särskilt beaktande, nämligen
dels formerna för förhandlingsrättens utövande;
dels förhandlingsrättens omfattning;
dels förhandlingsrättens tillämpning vid krig och mobilisering.
\ ad först beträffar formerna för förhandlingsrättens utövande kunna enligt
den föreslagna förhandlingsordningen förhandlingar komma till stånd
i tie olika instanser, nämligen dels mellan ombud, som av Konungen utses,
och tjänstemannaförening — detta dock endast därest Konungen prövar så
skäligt — dels mellan tjänstemannaförening och myndighet, dels mellan
avdelning av tjänstemannaförening och ett myndighet underlydande organ.
Den sålunda föreslagna instansordningen betecknar icke blott ett system
med olika förhandlingsformer efter vederbörliga frågors större eller mindre
räckvidd. De sakkunniga framhålla nämligen, att förhandlingarna mellan
en tjänstemannaförening och av Konungen utsedda ombud komma att bilda
slutpunkten i en instansordning, som i sina lägre stadier upptager förhandlingar
mellan en myndighets underlydande organ och tjänstemännen samt
därefter mellan dessa och myndigheten själv. Förslaget kan sålunda karakteriseras
såsom ett system för successiva förhandlingar i tre instanser eller
ett organiserat klago- och besvärssystem. Omsättes det ifrågasatta systemet
på militära förhållanden skulle detta få till följd i en första instans
förhandlingar mellan t. ex. en regementschef och en lokalförening, därefter,
sedan regementschefen fattat sitt beslut, eventuellt nya förhandlingar mellan
högre militär myndighet och personalförbunden samt slutligen eventuell
begäran om slutförhandlingar med av Kungl. Majit utsedda ombud. Med
beaktande av ovan anförda allmänna synpunkter angående en förhandlingsordning
för militär personal är det tydligt, att ett så ordnat system icke står
i överensstämmelse med god militär uppfattning. I känsla härav torde även
det uttalande av samtliga militära personalorganisationer hava tillkommit,
sorn anföres i betänkandet, att det för vinnande av erforderlig fasthet i förhandlingsförfarandet
vore nödvändigt att för de militära befattningshavarna
begränsa förhandlingsrätten till styrelserna för riksorganisationerna, samt
att dessas lokalavdelningar icke borde tillerkännas förhandlingsrätt, utan
även lokala frågor beaktas genom nämnda styrelsers försorg. Därigenom
skulle förhandlingssystemet begränsas till två instanser. Genom att vidare
rätten till förhandlingar i högsta instans enligt förslaget är ställd i beroende
av Kungl. Majlis prövning, skulle de ovan angivna olägenheterna till
en viss grad avlägsnas. De skäl, som av de sakkunniga anförts för införandet
av sistnämnda förhandlingsform såsom en högre instans i ett förhandlingssystem,
synas emellertid icke vara ur militär synpunkt överty
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
105
Sande. Det tolide därför böra tagas under övervägande, om icke en bättre
ordning skulle ernås genom att, i stället för att enligt förslaget i allmänna
föreskrifter stadga olika instanser för förhandlingar i fråga örn militär personal
och likställda, fordra att framställning i varje särskilt fall skall göras
hos Kungl. Majit angående den form för förhandlingar, som lämpligen bör
tillämpas i ifrågavarande fall. Framställningsrätten skulle i så fall begränsas
till vederbörlig riksorganisation och i framställningen förslag framställas
med vilken myndighet förhandling önskas eller örn förhandling önskas
med av Kungl. Majit utsett ombud, ävensom meddelande lämnas angående
den fråga, förhandlingarna avse. De ovan berörda olägenheterna
med det av de sakkunniga föreslagna förhandlingssystemet skulle härigenom
helt avlägsnas. Det finnes heller icke anledning befara, att icke den
militära personalens alltjämt obeskurna rätt till förhandlingar i likhet med
övriga statstjänstemän skulle respekteras i all den utsträckning, som den militära
personalens särställning tillåter. Samtidigt vinnes — såsom nedan
närmare beröres —■ större säkerhet för att icke med stöd av vissa allmänna
bestämmelser angående förhandlingsrättens omfattning andra frågor göras
till föremål för förhandling, än de särskilda förhållandena göra möjligt eller
lämpligt.
Vad beträffar förhandlingsrättens omfattning angiver förslaget, att förhandling
må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor. I avseende på förslagets tillämpning på den
militära personalen framhålla emellertid de sakkunniga behovet av vissa
inskränkningar, så snart man kommer in på området för denna personals
utbildning och arbetsvillkor, dock utan ett närmare angivande av arten
eller omfattningen av berörda inskränkningar. Det är också förenat med
synnerligen stora svårigheter att genom allmänt avfattade bestämmelser
erhålla klara begränsningslinjer härutinnan. Det är förbundets uppfattning,
att frågor rörande avlönings- och därmed jämförliga anställningsvillkor
i huvudsak skola kunna göras till föremål för förhandlingar. Härmed
förstås sålunda icke blott avlöningsvillkor i egentlig mening utan även därmed
sammanhängande frågor, såsom angående förmåner under sjukdom,
tjänstebostäder, rättighet till inköp av proviantartiklar och bränsle ur kronans
förråd, befordringsprinciper o. s. v. I princip hyser förbundet även
den meningen, alt förhandlingsrätt icke kan medgivas beträffande rent militära
frågor, som beröra utbildningsarbetet, eller den militära tjänsten i övrigt
eller äro av disciplinär natur. Det är dock tydligt, att även dessa frågor,
för de civila statstjänstemännen sammanförda under benämningen arbetsvillkor,
i sig innehålla ett flertal ärenden, vilkas handläggning skulle
befordras, därest personalen bereddes tillfälle att under form av förhandlingar
framföra sina synpunkter. Vid de utredningar, som förbundet lålil
verkställa, har del visat sig, att det icke torde vara möjligt att genom särskilda
stadgande!! uppdraga bestämda och för alla fall gällande gränser för
förhandlingsrättens omfattning. Det är åter ur försvarets synpunkt av största
vikt, att bestämmelserna ifråga icke pä grund av sin allmänna avfattning
giva anledning till olika tolkningar. Som ovan framhållits, har därför
förbundet kommit lill den uppfattningen, att det i varje särskilt fall må göras
beroende av Kungl. Maj:ts beslut, huruvida vederbörlig fråga på därom
gjord framställning må göras till föremål för förhandlingar.
I överensstämmelse härmed bör även den i 4 8 stadgade skyldigheten för
myndighet att i vissa fall bereda tjänstemännen tillfälle att taga kännedom
om föreliggande utkast lill nya eller ändrade villkor i berörda avseende betraktas
såsom en orientering lill vederbörande tjänstemannaförening för vidtagande
av erforderliga åtgärder.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Vad slutligen angår förhandlingsrättens tillämpning vid krigstillfålle och
vid mobilisering synes det förbundet uppenbart, att vid dessa tillfällen förhandlingsordningens
bestämmelser icke böra äga giltighet.
Förslaget uppställer vidare icke några särskilda krav på registrering eller
erkännande av organisationerna såsom villkor för förhandlingsrätt enligt
författningsförslaget utan endast viss anmälningsskyldighet i särskilt angivna
lall. I det föregående har ur militär synpunkt eftersträvats att giva
en fast ram för förhandlingsrättens utövning och omfattning ifråga om den
militära personalen. Ur samma synpunkt torde böra tagas under övervägande,
huruvida icke förhandlingsrätten bör begränsas till av Kungl. Majit
erkända riksorganisationer. Officersförbundet håller för sin del före, att en
så begränsad förhandlingsrätt icke blott ur förbundets synpunkt utan även
och i främsta rummet ur försvarets synpunkt skulle vara förenad med väsentliga
fördelar.
På grund av vad ovan anförts får förbundet anhålla, att det till förbundet
remitterade förslaget till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens
tjänstemän fastställes att gälla även för den militära personalen och likställda
med nedan angivna avvikelser:
1) Förhandlingsrätt nredgives endast av Kungl. Majit erkända riksorganisationer
av militär personal.
2) Den i 3 § angivna omfattningen av förhandlingsrätten begränsas till i
huvudsak avlönings- och därmed jämförliga anställningsvillkor.
3) Förhandlingar må äga rum mellan försvarsväsendets myndigheter eller
av Kungl. Majit utsedda ombud å ena sidan samt ovan under p. 1 nämnda
riksorganisationer å andra sidan, dock endast efter därom hos Kungl. Majit
i varje särskilt fall av nämnda riksorganisationer gjord framställning.
Svenska underofficersförbiindet: Förbundet anser att icke allenast de militära
tjänstemännen utan även de militära myndigheterna och cheferna samt
försvarsväsendet i sin helhet har långt mer att vinna på en förtroendefull förhandlingsform
mellan de militära myndigheterna och de militära tjänstemännen,
än örn de senare skola ställas i en långt gående särklass i jämförelse
med statens övriga tjänstemän. Meningsriktningar och åsikter i de
frågor, vilka förhandlingsordningen eljest avser, kunna nämligen icke förkvävas
genom deras avstängande från rätten till förhandling utan de taga
sig då uttryck på annat sätt och på andra vägar än det förtroendefulla samarbetets.
Förbundet väntar sig heller ingen rubbning i de grundvalar, på
vilka disciplin och krigstukt inom den militära tjänsten måste vila, genom
förhandlingsrättens införande. I de sakkunnigas förslag är nämligen på ett
fullt betryggande sätt sörjt för den fullt riktiga principen, att beslut och avgörande
i en förhandlingsfråga är lagt i myndigheternas eller chefernas händer.
Men genom förhandling vinnes emellertid så mycket att respektive parter
få en inblick i varandras synpunkter, skäl och motiv, vilket icke sällan
har större betydelse för den part, som vill förhandla, nämligen personalen, än
för myndigheterna och cheferna även om dessa sistnämndas erfarenheter
vidgas genom den inblick de vid en förhandling erhålla i personalens förhållanden.
Förbundet vill icke bestrida att inskränkningar i förhandlingsrätten för
den militära personalen kunna vara erforderliga men förbundet skulle gärna
ha sett, att dessa inskränkningsförslag framlagts av de sakkunniga, eventuellt
efter de militära myndigheternas avgivna yttranden och förslag. Därigenom
skulle enligt förbundets mening dessa inskränkningsförslag i förhandlingsrätten
för militära personalen framstått såsom fullt opartiska och
sakkunnigt prövade. I varje fall vill förbundet helt och hållet instämma i
Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.
107
de sakkunnigas uttalade åsikt, att tillfälle bör beredas för de militära personalorganisationerna
att yttra sig i frågan om särbestämmelserna, innan
dessa fastställas av Kungl. Majit.
I motiveringen till förslaget örn inskränkning i förhandlingsrätten för den
militära personalen anföra de sakkunniga att en dylik inskränkning bland
annat bör gälla sådana frågor, som sammanhänga med den militära tjänstgöringen
och utbildningen. Förbundet förutsätter i anledning härav, att de
sakkunniga, när de vilja undantaga »utbildningen» från rätten till förhandling,
sett denna i det sammanhang den kan hava med begreppet »militära
övningar». Örn detta är fallet delar förbundet de sakkunnigas uppfattning
om att utbildningen i ett sådant sammanhang bör vara undantagen från förhandling.
Gäller det däremot utbildningens sammanhang med organisationen
av skolor, kurser och utbildningsanstalter, på vilka den militära personalens
ställning i allmänhet vilar, ej minst med hänsyn till en på denna utbildning
byggd löneställning eller ställning inom statsförvaltningen jämfört
med andra statstjänstemannagrupper, så anser förbundet förhandlingsrätten
i dylikt sammanhang vara av största betydelse, även för den militära personalen.
Förhandlingsförbud i den form sakkunniga föreslå i utbildningsfrågorna,
anser förbundet alltför generellt för att kunna godtagas. I sådana
utbildningsspörsmål, vilka icke beröras av disciplinära förhållanden eller
ilga något samband med övningarna i det dagliga utbildningsarbetet vid
trupp, böra förhandlingar kunna äga rum. Förbundet får i detta hänseende
erinra örn de många framställningar och åtgärder i övrigt, vilka faktiskt icke
sällan haft förhandlingskaraktär, som ägt rum i en så speciell utbildningsfråga
som den örn underofficersutbildningen i underofficersskolorna inom
de olika försvarsgrenarna, och vilka torde få sägas hava fått stor betydelse för
såväl personalen som försvarsväsendet.
Representanter för stålens civila personalorganisationer hava inför förhandlingssakkunniga
framhållit, att det nu föreliggande förslaget till förhandlingsordning
i sak föga avviker från den form för fri förhandling mellan
myndigheterna och personalen inom vissa verk, som redan inletts och
tillämpas. Såsom de sakkunniga framhålla existerar icke någon sådan form
för fri förhandlingsordning inom försvarsväsendet även örn möjligheterna
till överläggningar mellan de militära myndigheterna och cheferna å ena
samt personalen å andra sidan numera äro avsevärt mycket större än tidigare.
Införandet av lagstadgad förhandlingsordning får följaktligen en mera
påtaglig och omedelbar verkan inom militära verk och för de militära myndigheterna
vid själva genomförandet än vid de verk, där den fria förhandlingsrätten
redan tillämpats. Uet är emellertid förbundets uppfattning,
att efter förvärvandet av erforderlig rutin och vana vid förhandlingars förande
skola heller inga olägenheter av desamma visa sig för försvarsväsendets
del.
I avgivna yttranden till förbundsstyrelsen hava till förbundet anslutna lokalavdelningar
givit uttryck för den vikt de tillmäta förhandlingars förande
i tjänstebostadsfrågor. De hava därvid erinrat örn den föreliggande olika
formuleringen i gällande civila och militära avlöningsreglementen för tjänstebostadsersättningens
fastställande såsom bevis för alt den militära personalen
icke bör sättas i en särställning i jämförelse med den civila även i sådana
frågor, vilka icke hava något som helst samband med krigstukt och disciplin,
utan äro rena löne- eller därmed jämförliga intressefrågor för personalen.
Förbundet får ävenledes erinra örn den för militärpersonalen i Danmark
gällande förhandlingsrätten, i vilken denna personal inbegreps vid införandet
i tjänstemannalagen örn förhandlings- och skiljcdomsrätt för den övriga statsanställda
personalen i Danmark. För den militära personalen därstädes gillia
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
ävenledes särbestämmelser men dessa synas endast obetydligt avvika från
vad som finnes medgivet för övriga statsanställda tjänstemän.
Förbundet får härmed sammanfatta sina synpunkter på förslaget örn den
militära personalens särställning i förhandlingsrätten så, att därest en viss
inskränkning i nämnda rätt anses påkallad, synes denna inskränkning icke
behöva förlänas någon mera väsentligt avvikande karaktär från den förhandlingsrätt,
vilken föreslås skola komma att gälla för statens civila tjänstemän.
Förbundet anser, att ju större likställigheten kan göras, till desto större fördel
skall detta i tillämpningen visa sig bliva för försvarsväsendets del.
I motiveringen till förhandlingsförslaget uppgiva de sakkunniga, att representanter
för de militära organisationerna ansett att det för vinnande av erforderlig
fasthet i förhandlingsförfarandet vore nödvändigt att begränsa förhandlingsrätten
till de tre stora militära huvudorganisationernas styrelser.
Förhandlingssakkunniga hava emellertid icke föreslagit någon sådan begränsning
i förhandlingsrätten till huvudorganisationerna för statens övriga befattningshavare
och förbundet anser att detta ej heller är erforderligt för de militära
organisationernas del. Behovet av lokala förhandlingar av intern natur
anser förbundet nämligen vara så stort, att det mer än väl motiverar förandet
av lokala förhandlingar utan anlitande av topporganisationernas .styrelser.
För övrigt sker därigenom ej heller någon avvikelse från hittills gällande
praxis i den mån en form för förhandlingar i vissa fall och på vissa förläggningsorter
förekommit tidigare. Så lia exempelvis de stora lokala personalorganisationer,
sorn representeras av sjöunderofficerssällskapen i Karlskrona
och Stockholm, själva inför sina militära chefer och myndigheter avhandlat
spörsmål av intern natur och det vore givetvis inte lämpligt, att härvidlag
göra avvikelse från praxis. Kungörelseförslagets 12 paragraf föreskriver,
att genom kungörelsen göres icke ändring i vad eljest kan gälla beträffande
rätt för statens tjänstemän att tillvarataga sina intressen i fråga örn
anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. Ett tillägg till förevarande paragraf,
angivande att kungörelsen ej heller avser någon ändring i gällande
praxis för tjänstemännens rätt att tillvarataga sina intressen, skulle vara ägnat
att styrka behörigheten av att tillämpa en dylik praxis vid förhandlingar. De
militära myndigheterna och cheferna torde även vara benägna att hellre förhandla
med dem närmast underställd personal i frågor av lokal och intern natur
än att överlämna dem för förhandling med huvudorganisationerna. Annat
blir givetvis förhållandet så snart förhandlingarna gälla spörsmål av
större allmän räckvidd och av för organisationerna i dess helhet principiell
natur. Därvid bör givetvis förhandling med huvudorganisationerna inledas.
Det kan även ur rent praktiska synpunkter visa sig lämpligt att vid förandet
av vissa lokala förhandlingar en eller flera representanter ur huvudorganisationernas
styrelser deltaga i dessa, varvid de kunna göra sina synpunkter örn
frågornas sammanhang med organisationen i sin helhet gällande.
Kungörelseförslaget angiver, att förhandling icke må äga rum i fråga, som
uteslutande berör viss tjänteman (kung. § 3). Danska förhandlingsordningen
för hären föreskriver i detta hänseende intet annat förbud mot förandet av
förhandling rörande enskild man än då fråga är örn dennes anställning, befordran
eller avsked. Det ifrågasättes från förbundets sida huruvida icke en
liknande bestämmelse bort föreskrivas jämväl i de sakkunnigas förslag i detta
hänseende. Fastställandet av exempelvis en tjänstebostadsersättning gällande
en enskild tjänstebostadsinnehavare kan denne önska hänskjuten till förhandling
med myndigheten som fastställt ersättningen i fråga. Med den lydelse
kungörelseförslaget nu har synes vederbörande myndighet kunna vägra förhandlingar
med honom, därvid åberopande sig på bestämmelserna i § 3.
Detta torde väl de sakkunniga ändå ej hava avsett. Här synes en närmare
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
109
definiering av frågan om i vilket hänseende förhandling med enskild tjänsteman
icke må äga rum, vara påkallad.
Förbundet vill uttala sin tillfredsställelse över den möjlighet det föreliggande
förhandlingsförslaget lämnar för tjänstemännen att deltaga i förhandlingar
rörande tolkningsfrågor eller som det i kungörelseförslagets paragraf
3 angives, »beträffande tillämpningen av allmänna anställnings-, arbets-
och avlöningsvillkor». Härigenom torde det kunna förväntas, att en snabbare
lösning skall kunna vinnas i åtskilliga frågor för tjänstemännen, vilkas
prövning på administrativ väg nu kräver en alltför lång tid.
Försvarsväsendets underbefälsförbund: Enligt förslaget till kungörelse angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän skola enligt § 1 statens tjänstemän
äga rätt att beträffande vissa i § 3 närmare angivna frågor förhandla
med vederbörande myndigheter. Lydelsen av ifrågavarande paragraf synes
tyda därpå, att vid en formell prövning av frågan örn det fast anställda manskapet
vid försvarsväsendet skall äga rätt till förhandlingar, denna personalgrupp
skulle kunna komma att uteslutas. De sakkunniga hava emellertid
enligt i motiveringen uttalad uppfattning ansett, att det fast anställda manskapet
skall hänföras till den personal, för vilken förhandlingsrätten skall
bliva gällande. Att så sker synes förbundet så mycket mera nödvändigt
som det fast anställda manskapet eljest icke skulle få någon som helst förhandlingsrätt,
ty den under innevarande år införda förenings- och förhandlingsrätten
är icke tillämplig å det fast anställda manskapet. Om det fast
anställda manskapet icke inbegripes i den nu föreslagna förhandlingsordningen
för statstjänstemän skulle densamma i fråga om militär personal endast
vara tillämplig å officerare och underofficerare. Även örn det fast anställda
manskapet icke innehar tjänstemannaställning synes skäl icke föreligga
att av den militära personalen utesluta denna grupp av beställningshavare;
kan den ena gruppen av principiella skäl medgivas förhandlingsrätt
torde principen också böra gälla övriga grupper. Det torde därvid främst
böra beaktas, att förhandlingsrätten säkerligen får större betydelse för den
lägre personalen, även örn såsom de sakkunniga föreslagit viss inskränkning
i förhandlingsrätten skall gälla för den militära personalen. Någon anledning
att med hänsyn allenast till de militära subordinationsförhållandena
utesluta den lägsta men också största gruppen av befattningshavare inom den
militära statstjänsten synes icke föreligga.
I kungörelseförslagets § 2 angives, att förhandling må äga rum mellan
myndighet eller dess underlydande organ, å ena, samt förening av tjänstemän
eller avdelning av sådan förening, å andra sidan. Lämpligheten av att
avdelning av tjänstemannaförening skall äga rätt att påkalla förhandlingar
har diskuterats, men för den militära personalen är denna fråga av underordnad
betydelse, då förbundet liksom övriga militära personalorganisationer
med hänsyn till arten av de frågor, som lämpligen böra bliva föremål
för förhandling, förutsätter, att förhandlingar under alla förhållanden skola
föras mellan myndigheten och representanter för förbundsledningen. Då de
sakkunniga förutsatt, att inskränkningarna i förhandlingsrätten för den militära
personalens del skola bestämmas av Kungl. Majit, torde den här berörda
frågan först vid senare tidpunkt bliva aktuell.
I § 3 stadgas, att förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens
allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tilllämpningen
av sådana villkor, dock ej angående fråga, som uteslutande berör
viss tjänsteman. För den militära personalen blir stadgandet i denna
paragraf i avsevärd utsträckning beroende på vilka inskränkningar i fråga
om förhandlingsrätten, som jämlikt § 14 kunna komma att föreskrivas. De
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
sakkunniga hava upptagit detta spörsmål till en närmare prövning i sin motivering.
De framhålla därvid, att vid behandlingen av de militära tjänstemännens
allmänna avlöningsvillkor dessa statstjänstemän kunna likställas
med statens civila personal, varför några inskränkningar beträffande förhandlingsrätten
härvidlag ej erfordras. Detta synes ej heller nödvändigt
i fråga om behandlingen av den militära personalens allmänna anställningsvillkor,
men däremot då man kommer in på frågan örn tjänstgöringstidens
användning för den militära personalens utbildning, arbetsvillkor och dylikt,
d. v. s. vad som vid t. ex. kommunikationsverken motsvaras av turlistor
o. dyl. för personalen. De sakkunniga hava emellertid icke ansett lämpligt att
ingå på en närmare prövning av frågan, örn vilka inskränkningar i förhandlingsrätten,
som lämpligen böra föreskrivas härvidlag, utan anse, att förslag
härom böra infordras från de militära myndigheterna, över vilka förslag
personalen i enlighet med grundtanken i förslaget böra beredas tillfälle att
yttra sig. Även om de sakkunniga sålunda icke ansett sig kunna bestämt
förorda förhandlingsrätt i andra frågor än sådana, som röra avlöningsvillkoren,
hava de dock framhållit möjligheten av, att även andra frågor bliva
föremål för förhandling. Förbundet hävdar bestämt, att — i enlighet med
de sakkunnigas uppfattning — militärpersonalen icke får ställas i större undantagsställning
i förhållande till statstjänstemännen i övrigt än som betingas
av de speciella militära tjänstgöringsförhållandena. I sitt den 19 november
1935 till de sakkunniga avgivna förslag rörande förhandlingsordning
har förbundet anfört vissa synpunkter också på vilka frågor, som, enligt
förbundets uppfattning, böra kunna göras till föremål för förhandling.
För förbundets vidkommande är det av stor betydelse att också frågan örn
det fast anställda manskapets utbildning kan göras till föremål för förhandlingar.
Med hänsyn till det fast anställda manskapets anställningsförhållanden
— huvuddelen måste senast vid uppnådda 34 eller 35 års ålder lämna
sin militära anställning — är det nödvändigt, att utbildningen i skolor
och kurser lägges på ett sådant sätt, att undervisning meddelas också i ämnen,
som hava betydelse vid den enskildes övergång till civil verksamhet.
Även om statsmakterna och de militära myndigheterna äro medvetna härom,
anser sig förbundet dock hava mycket betydelsefulla intressen att tillvarataga
beträffande utbildningsfrågorna. Det torde också vara obestridligt,
att personalförbundet, som ansett frågan örn ordnandet av avgåendes
civilanställning vara en organisationens huvudfråga, har sådan erfarenhet
i hithörande frågor, att densamma i försvarets och statens eget intresse bör
tillgodogöras.
Även om de förslag, förbundet i detta sammanhang framlagt, om vilka
frågor som skola kunna för militärpersonalens vidkommande bliva föremål
för förhandling, vinna beaktande, synes stadgandet i kungörelseförslagets
§ 4 ang. myndighetens skyldighet att på lämpligt sätt bereda tjänstemannaföreningarna
tillfälle taga del av föreliggande utkast till nya anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor under alla förhållanden böra obeskuret gälla
också för militärpersonalen. Hittills har förbundet icke annat än i rena undantagsfall
underrättats då förslag framlagts till förändrade villkor för personalen.
Förbundet har sålunda icke alltid haft tillfälle att före utfärdandet
av många gånger för personalen betydelsefulla bestämmelser taga del
av desamma och framhålla sin uppfattning örn bestämmelsernas lämplighet
ur personalsynpunkt. Genom att det här omnämnda stadgandet blir tilllämpligt
också å försvarsväsendets personal torde förbundet för framtiden
i varje fall få taga del av sådana utkast, som de sakkunniga i sitt stadgande
avsett, även om några direkta förhandlingar med anledning härav icke komma
att föras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
lil
Liksom de sakkunniga och samtliga de hörda militära myndigheterna och Departemenutjänstemannaorganisationerna
anser jag, att förhandlingsordningen princi- chefen.
piellt sett bör utsträckas till att gälla även den militära personalen, däri inbegripet
jämväl det fast anställda manskapet. Att med hänsyn till de rent
militära förhållandena vissa inskränkningar för personalen vid krigsmakten
måste vidtagas i den för statens civila tjänstemän föreslagna förhandlingsrätten,
anser även jag vara erforderligt. Jag är emellertid icke beredd
att nu framlägga ett utarbetat förslag härom. I stället anser jag det vara
lämpligast att låta anstå därmed, intill det visat sig, huruvida riksdagen har
något att erinra mot principerna för den föreslagna förhandlingsordningen
eller dess tillämpning på det militära området. Därest riksdagen icke anför
någon erinran häremot, torde förslag till särbestämmelser för personalen vid
krigsmakten böra infordras från de militära myndigheterna, över avgivet
förslag torde de militära tjänstemannaorganisationerna böra beredas tillfälle
att yttra sig. Då jag har för avsikt att föreslå, att kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän skall träda i kraft först den 1 januari
1938, torde tillräcklig tid föreligga, för att särbestämmelser för den militära
personalen skola kunna fastställas att gälla från samma tidpunkt.
Förhållandet mellan förhandlingsordningen saint lönenämnderna in. fl.
institutioner.
De sakkunniga.
I betänkandet lämnas en redogörelse för de uppgifter, som tillkomma de
särskilda lönenämnderna, nämligen kommunikationsverkens, allmänna civilförvaltningens
och försvarsväsendets lönenämnder och lönenämnden för
riksdagens verk, samt statens bostadsnämnd, tjänstgöringsnämnderna vid
de olika kommunikationsverken och tullverket samt de vid statens järnvägar
och postverket införda förordsfullmäktige. Med hänsyn till den samstämmiga
uppfattning angående förhållandet mellan förhandlingsordningen
och dessa institutioner, som visat sig föreligga hos de sakkunniga samt de
särskilda lönenämnderna och bostadsnämnden, tillåter jag mig att här allenast
hänvisa till den redogörelse för ifrågavarande institutioner, som lämnats
i betänkandet å sid. 41—51.
De sakkunniga anföra i förevarande fråga:
Det torde vara uppenbart, att verksamhetsområdena för den av de sakkunniga
föreslagna förhandlingsordningen och lönenämnderna delvis sammanfalla.
Såsom nämndernas arbete under den förflutna tiden gestaltat sig,
torde detta emellertid huvudsakligen kunna sägas beröra en annan sida av
lönefrågorna än som i allmänhet skulle bliva föremål för förhandlingar enligt
den föreslagna ordningen. Nämnderna hava nämligen utbildat sig till
att bliva sakkunniga institutioner, vilka i lönetekniska frågor verka som utredande
och rådgivande organ åt Kungl. Majit. Med hänsyn härtill lärer
utrymme förefinnas för lönenämnderna vid sidan av förhandlingsordningen.
Genomförandet av de sakkunnigas förslag skulle troligen icke för lönenämnderna
‘innebära någon annan förändring än att nämndernas tekniska uppgift
bleve mera betonad. I varje fall torde det få anses vara lämpligt att av
-
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
vakta förhandlingsordningens utveckling, innan någon ändring genomföres
beträffande lönenämndernas kompetensområden eller arbetsuppgifter.
Det måste vid förevarande frågas bedömande observeras, att förhållandet
mellan förhandlingsordningen och lönenämnderna kommer att ställa sig annorlunda
enligt de sakkunnigas än enligt socialstyrelsens förslag. Den viktigaste
punkten i socialstyrelsens förslag till förhandling utgjordes av ett centralt
förhandlingsorgan, som skulle söka frambringa enighet mellan parterna
och i annat fall avgiva rekommendationer till lösande av uppkomna tvistefrågor.
Vid sådant förhållande kunde givetvis situationer uppkomma, som
kunde rubba lönenämndernas ställning. Enligt de sakkunnigas förslag kommer
emellertid någon central förhandlingsnämnd icke att upprättas. Såsom
tidigare framhållits, innebär förslaget i själva verket en kodifiering av en
redan nu på sina håll tillämpad ordning. Representanter för lönenämnderna
hava vid överläggningar med de sakkunniga betygat, att de mellan myndigheter
och tjänstemän hittills förda förhandlingarna icke vållat några olägenheter
i lönenämndernas arbete.
Med hänsyn till vad nu anförts anse de sakkunniga det icke vara erforderligt
att, såsom lönenämnderna i yttrandet över socialstyrelsens betänkande
föreslagit, vidtaga en särskild utredning till närmare belysande av frågan om
förhållandet mellan förhandlingsordningen och lönenämnderna.
Vad statens bostadsnämnd beträffar, vilja de sakkunniga erinra om att
denna nämnd är tillerkänd rätt att fatta bindande beslut i frågor om ersättning
för upplåtandet av tjänstebostäder. Någon anledning att i samband med
förhandlingsordningens genomförande föreslå någon ändring i bostadsnämndens
arbetsuppgifter synes icke föreligga. Den enda förändring, som man
kan ha anledning att förvänta för bostadsnämnden, är en minskning i antalet
ärenden pä grund av att förhandlingar örn hyresbelopp kunna komma att
föregå myndigheternas beslut därom, varvid olika anledningar till missförstånd
på ett tidigare stadium kunna bliva undanröjda.
Aven efter genomförandet av en förhandlingsordning synes möjligheten
till förhandlingar inför bostadsnämnden böra bibehållas.
De vid vissa verk för behandling av arbetstidsspörsmål inrättade tjänstgöringsnämnderna
synas hava anlitats i mycket olika omfattning. Den vid statens
järnvägar inrättade tjänstgöringsnämnden torde sålunda årligen sammanträda
omkring 100 dagar, medan motsvarande nämnd vid telegrafstyrelsen
över huvud taget icke sammankallats. Goda omdömen hava givits om
tjänstgöringsnämndernas arbete. Genom dessa nämnder har personalen upp
till i allmänhet 12:e lönegraden fått en faktisk förhandlingsrätt, som utövas
i fasta former.
Tjänstgöringsnämndens arbetsuppgifter äro i stor utsträckning av fortlöpande
natur. De bestå sålunda bl. a. av att granska upprättade förslag till
turlistor för personalen. Nämndernas uppgifter synas därför ej rätt väl kunna
lösas genom den nu föreslagna förhandlingsordningen, varför de i oförändrat
skick torde böra få fortsätta sin verksamhet
Vad
slutligen angår de vid statens järnvägar och postverket inrättade förordsfullmäktige,
beröra deras arbetsuppgifter i utpräglad grad enskilda tjänstemäns
förhållande!!. Fullmäktige skola nämligen avgiva yttranden vid frågor
örn enskild tjänstemans befordran, aftagning till utbildningskurs eller
förflyttning till annan ort m. m. Dessa frågor falla helt utanför den lagfästade
förhandlingsordningens verksamhetsområde.
De sakkunniga anföra sammanfattningsvis, att det givna uppdraget avsåge
skapandet av en väg för överläggningar mellan myndigheter och tjänstemän.
Det torde vara svårt att i förväg på ett exakt sätt kunna säga, vilken inver
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
113
kan förhandlingsordningen kunde komma att få på de nu berörda nämndernas
arbetsuppgifter. Det torde vara lämpligast att låta utvecklingen visa, i
vad mån nämnderna kunde få sina arbetsuppgifter förminskade eller förändrade
genom förhandlingsordningen. I varje fall förelåge ingen fara för konflikter
mellan nämnderna och en förhandlingsordning sådan som de sakkunniga
föresloge. Den enda olägenheten torde vara, att i vissa fall en dubbelbehandling
kunde tänkas äga rum av lönespörsmål.
Yttrandena.
Järnvägsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke de spörsmål, som för närvarande
behandlades av löne-, tjänstgörings- och bostadsnämnder, lämpligen
borde, eventuellt efter ändrade grunder för sammansättningen av dessa
nämnder, undantagas från förhandling för undvikande av dubbelbehandling
av samma frågor. Styrelsen utginge härvid från att detta icke skulle
medföra någon ändring i nuvarande praxis rörande formlösa förhandlingar
i hithörande ärenden.
Generaltullstyrelsen anför, att hinder enligt det remitterade förslaget icke
skulle föreligga att påkalla förhandling i ärende, i vilket tjänstgöringsnämnden
yttrat sig och vilket sålunda redan varit föremål för förhandling med
representanter för personalen. Styrelsen skulle enligt 4 § i sakkunnigförslaget
till och med icke äga befogenhet att för den personal, varom nu vore
fråga, fastställa av personalrepresentanterna inom tjänstgöringsnämnden tillstyrkta
föreskrifter örn arbetstiden, med mindre förnyad förhandling ägt
rum mellan representanter för styrelsen och vederbörande förening. Nu berörda
föreskrifter syntes styrelsen knappast vara med varandra förenliga.
Under förutsättning att tjänstgöringsnämnden bibehölles, hemställde styrelsen
därför, att i den föreslagna kungörelsen skulle intagas stadgande om att
kungörelsen icke skulle äga tillämpning i fråga om sådant ärende, i vilket
tjänstgöringsnämnd jämlikt av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift hade att
avgiva utlåtande.
Samtliga lönenämnder och statens bostadsnämnd instämma i vad de sakkunniga
anfört rörande förhållandet mellan förhandlingsordningen och de
särskilda nämnderna.
Kommunikationsverkens löne nämnd anför härom:
En reglering i författningsväg av den praxis, som utbildat sig vid kommunikationsverken,
torde, såvitt lönenämnden kan bedöma, icke kunna i avsevärd
grad påverka lönenämndens arbete. 1 vad mån de i 11 § av förslaget
berörda förhandlingarna mellan ombud, utsedda av Konungen, och tjänstemannaförening
kan komma att beröra lönenämndens verksamhet, blir beroende
av hur denna förhandlingsform kommer att utveckla sig i praktiken.
Såsom de sakkunniga framhållit, hava lönenämnderna utbildat sig lill att
bliva institutioner, vilka i lönetekniska frågor verka som utredande och rådgivande
organ åt Kungl. Majit. I likhet med de sakkunniga håller lönenämnden
för sannolikt, att genomförandet av det föreliggande förslaget icke skulle,
i varje fall icke omedelbart, medföra någon mera betydande förändring med
avseende å lönenämndernas verksamhet. För den händelse förhandlingsord
Bihang
till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 12S. 8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Departements
chefen.
ning införes, bör i allt fall den vidare utvecklingen avvaktas, innan definitiv
ställning tages till frågan örn ändring av lönenämndernas kompetensområden
eller arbetsuppgifter.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför att, då huvudvikten enligt
förslaget vore lagd på de direkta förhandlingarna och alltså ej på förhandlingar
inför en förhandlingsnämnd, lagstiftningen icke torde komma att medföra
någon avsevärd förändring av nämndens arbetsuppgifter. I vart fall
vore det nödvändigt att avvakta tillämpningen av förhandlingsordningen.
Försvarsväsendets lönenämnd förklarar sig helt instämma i vad de sakkunniga
uttalat angående förhållandet mellan förhandlingsordningen och
lönenämnderna. Nämnden anför vidare, att det stora flertalet av de ärenden,
som nämnden under sin verksamhet haft att behandla, avsåge spörsmål,
som berörde viss tjänsteman och alltså enligt förslaget icke skulle kunna
bliva föremål för prövning enligt den ifrågasatta förhandlingsordningen.
Nämnden ansåge följaktligen i likhet med de sakkunniga frågan om en eventuell
ändring av nämndens verksamhetsområde icke för närvarande böra
bliva föremål för närmare undersökning.
Lönenämnden för riksdagens verk anför, att nämnden delade de sakkunnigas
uppfattning, att den föreslagna förhandlingsordningen icke skulle medföra
någon mera betydande förändring i fråga om lönenämndernas verksamhet.
Såsom de sakkunniga antytt, torde det i varje fall vara lämpligt att låta
utvecklingen visa, i vad mån förhandlingsordningen komme att inskränka
nämndernas arbetsuppgifter.
Statens bostadsnämnd har icke något att erinra mot förslaget men förklarar,
att någon nämnvärd minskning av ärenden hos nämnden icke torde
vara att förvänta Snarare kunde en ökning tänkas bliva fallet genom att
de förberedande förhandlingarna utsträckts att omfatta personalens organisationer.
Jag delar den av de sakkunniga och samtliga lönenämnder uttalade uppfattningen,
att någon nämnvärd förändring av dessa nämnders arbetsuppgifter
icke är att förvänta genom införandet av förhandlingsordningen. I
varje fall torde det vara klokt att, såsom de sakkunniga och nämnderna föreslagit,
avvakta utvecklingen, innan några särskilda åtgärder vidtagas beträffande
nämndernas sammansättning eller arbetsuppgifter. Vad jag nu anfört
gäller enligt mitt förmenande även förhållandet mellan förhandlingsordningen
samt statens bostadsnämnd, tjänstgöringsnämnderna och förordsfullmäktige.
Då försvarsväsendets lönenämnd särskilt anfört, att nämndens arbetsuppgifter
till stor del avsåge spörsmål, som berörde enskild tjänsteman och vilka
alltså enligt sakkunnigförslaget icke skulle kunna bliva föremål för förhandlingar,
vill jag framhålla, att den omständigheten, att förhandlingar enligt
mitt förslag kunna äga rum jämväl om enskild tjänstemans frågor, icke lärer
kunna medföra någon större inverkan på nämndens arbete. Detta beror
bland annat på att särskilda inskränkningar komma att föreskrivas beträf
-
Kungl. Majlis proposition nr 128.
115
fande förhandlingsrätten för den militära personalen. I övrigt vill jag påpeka,
att lönenämnden för riksdagens verk, som förklarat sig dela de sakkunnigas
uppfattning om att förhandlingsordningen icke skulle medföra
några mera betydelsefulla förändringar i fråga om lönenämndernas verksamhet,
hemställt, att enskild tjänstemans frågor skulle få bliva föremål för förhandlingar.
Generaltullstyrelsen har anfört, att styrelsen enligt 4 § i sakkunnigförslaget
icke skulle äga befogenhet att fastställa av personalrepresentanterna i
tjänstgöringsnämnden tillstyrkta föreskrifter om arbetstiden, med mindre förnyade
förhandlingar ägt rum mellan representanter för styrelsen och vederbörande
förening. Med anledning härav vill jag påpeka, att delgivningsskyldigheten
enligt 5 § i departementsförslaget endast föreligger gentemot
förhandlingsberättigad förening. I den mån en sådan, av uppkommen fråga
berörd förening varit representerad i tjänstgöringsnämnden, har föreningen
redan vid nämndens behandling av ärendet varit i tillfälle att anföra sina
synpunkter. Någon delgivningsskyldighet enligt 5 § från styrelsens sida
gentemot sådan förening bör därför uppenbarligen icke föreligga. Detta
måste sägas ligga i sakens natur och lärer icke behöva föranleda någon särskild
bestämmelse i författningen. Om en förening däremot icke varit representerad
i tjänstgöringsnämnden men likväl är berörd av frågan, har styrelsen,
därest föreningen är förhandlingsberättigad, skyldighet enligt 5 §
att före besluts fattande bereda föreningen tillfälle att taga del av förslaget.
Ett sådant förhållande som det nu behandlade lärer icke kunna uppkomma
gentemot lönenämnderna. Någon remissrätt från de särskilda myndigheterna
till lönenämnderna föreligger nämligen icke. Först sedan ett förslag
slutgiltigt utarbetats, remitteras detta av Kungl. Maj:t till vederbörande
lönenämnd för yttrande. Vad särskilt statens bostadsnämnd beträffar, torde
det vara tillräckligt att erinra örn att denna nämnd själv äger beslutanderätt
i frågor angående ersättning för tjänstebostäder.
Specialmotivering.
Författningens rubrik.
De sakkunniga föreslå, att den för genomförande av förhandlingsordningen
erforderliga författningen utfärdas i form av en kungörelse. Till
motivering härför erinra de sakkunniga om att de bestämmelser, som reglera
statstjänstemännens avlöningsvillkor, rätt till semester, sjukledighet och
dylikt, äro meddelade i administrativ väg. Med hänsyn härtill och till karaktären
av den föreslagna förhandlingsordningen anse de sakkunniga något
hinder icke föreligga mot utfärdande i administrativ väg av erforderliga bestämmelser
även i nu förevarande avseende, och detta även örn riksdagen
anses böra höras i ärendet.
I yttrandena ifrågasätter kommunikationsverkens lönenämnd, örn
icke i betraktande av lagstiftningens vikt och med hänsyn till formen för
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
Departements
chefen.
lagstiftningen om förenings- och förhandlingsrätt den föreslagna författningen
borde erhålla karaktären av lag. Även försvarsvcisendets lönenämnd
anser, att grundprinciperna för förhandlingsordningen borde med hänsyn till
dess genomgripande betydelse fastslås i lag.
Föreliggande förslag avser att i viss mån införa en ny ordning i förhållandet
mellan myndigheterna och tjänstemännen. Med hänsyn härtill anser
jag det vara självfallet, att riksdagen skall beredas tillfälle att uttala sin
uppfattning i frågan.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att de erforderliga bestämmelserna
böra utfärdas i administrativ ordning i form av en kungörelse. En sådan
ordning har använts vid utfärdandet av samtliga för statens tjänstemän gällande
avlöningsbestämmelser, liksom även då det gällde att fastställa de
för dem erforderliga arbetstidsreglerande föreskrifterna.
1 §•
Förevarande paragraf har i sakkunnigförslaget följande lydelse:
Statens tjänstemän äga rätt att beträffande de i 3 § nämnda frågor förhandla
med vederbörande myndighet (styrelse), dock utan att inskränkning
därigenom göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt.
Som motivering till stadgandet anföra de sakkunniga:
I denna paragraf uttalas den allmänna principen, att statens tjänstemän
äga rätt att beträffande dem berörande frågor förhandla med vederbörande
myndighet. Med myndighet jämställes styrelse för sådan statlig institution,
som icke kan betecknas såsom myndighet. Detta har i paragrafen angivits
genom att ordet »styrelse» satts inom parentes invid ordet »myndighet».
Då i efterföljande paragrafer myndighet nämnes, avses därmed jämväl styrelse
för statlig institution.
Tjänstemannaförening äger icke ovillkorlig rätt att erhålla förhandlingar
med ombud, spm av Konungen utses. Detta har emellertid icke utsagts i
paragrafen, då den däri medgivna förhandlingsrätten endast avser myndighet
och Konungen rent språkligt icke kan betecknas som en myndighet.
Det har icke synts erforderligt att i denna författning giva någon närmare
definition å begreppet tjänsteman. De sakkunniga utgå emellertid från att
avgränsningen gentemot de i statens tjänst anställda arbetarna skall ske i
enlighet med de i 25 kap. strafflagen givna bestämmelserna. Som tjänsteman
enligt förevarande författning skall alltså räknas den arbetstagare i
statens tjänst, som är underkastad ämbetsmannaansvar. Ingen skillnad
göres härvidlag mellan civila och militära befattningshavare eller mellan
befattningshavare med kontraktsanställning och övriga tjänstemän.
Enligt de sakkunnigas mening måste det anses vara lämpligt, att det i en
författning om förhandlingsrätt för statens tjänstemän uttryckligen angives,
att därigenom icke sker någon ändring i den beslutanderätt, som eljest tillkommer
statsmakterna eller de särskilda myndigheterna. En sådan bestämmelse
torde klargöra arten av den förhandlingsrätt, som genom författningen
ti berkön nes tjänstemännen. Man torde i detta sammanhang kunna bortse
från den tidsbestämda inskränkning i myndighets beslutanderätt, som föranledes
av bestämmelserna i 9 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
117
I yttrandena anföres beträffande detta stadgande följande.
Vattenfallsstyrelsen anser, att kungörelsen borde kompletteras med ett
stadgande om att föreskrifterna i densamma ej behövde tillämpas, i den mån
parterna vore ense örn annat tillvägagångssätt. Även länsstyrelsen i Blekinge
län anser, att i författningen uttryckligen borde nämnas, att formlösa förhandlingar
skulle kunna äga rum.
Marinförvaltningen anser, att det redan i 1 § borde utsägas, att förhandlingsrätten
för tjänstemännen vore beroende på bildandet av en förening.
Ämbetsverket anför vidare, att det inom parentes i paragrafen angivna ordet
»styrelse» syntes böra utgå. I stället borde till paragrafen läggas ett
stycke av innehåll, att med myndighet i denna kungörelse jämställdes styrelse
för sådan statlig institution, vilken icke vore att betrakta som myndighet.
I den allmänna motiveringen till förslaget har jag haft tillfälle att uttala,
att införandet av en lagfästad förhandlingsrätt icke avser att göra någon
ändring i den möjlighet till formlösa överläggningar mellan myndigheter och
tjänstemän, som för närvarande finnes. Detta måste också anses ligga i
sakens natur, och jag kan därför ej finna det vara lämpligt att intaga någon
erinran därom i författningen. Denna bör uteslutande behandla de formbundna
förhandlingarna.
Såsom jag tidigare anfört, har i departementsförslaget utsagts, vad de sakkunniga
enligt motiveringen utgått från, eller att med statens tjänstemän i
denna författning avses sådana befattningshavare, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar.
Jag har vidare vidtagit den formella jämkningen i sakkunnigförslaget, att
i ett särskilt stycke av förevarande paragraf utsagts, att med myndighet jämställes
styrelse för sådan institution, som icke kan betecknas såsom myndighet.
Att såsom marinförvaltningen påyrkar redan i 1 § utsäga, att förhandlingsrätten
är beroende på bildandet av en förening, synes mig icke vara erforderligt,
då detta förhållande tydligt framgår av bestämmelserna i 2 §.
2 §•
Denna paragraf har följande lydelse i sakkunnigförslaget:
Förhandling äger rum mellan myndighet eller dess underlydande organ,
å ena, samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, å
andra sidan.
Beträffande förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, samt
tjänstemannaförening stadgas ilig.
De sakkunniga anföra beträffande denna paragraf:
I paragrafen meddelas bestämmelser örn de parter, mellan vilka de i författningen
reglerade förhandlingarna må föras. En erinran har jämväl gjorts
örn att förhandlingar kunna tänkas äga rum mellan tjänstemannaförening
och ombud, som av Konungen utses.
Departements
chefen.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Departement
chefen.
Beträffande rätten för en myndighets underlydande organ att självständigt
föra förhandlingar böra, såsom tidigare angivits, bestämmelser meddelas
i instruktionen för verket.
Det torde icke vara erforderligt att i författningen uttryckligen angiva,
att vardera parten självständigt äger utse sina representanter vid förhandlingar.
I yttrandena framhålles av telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och kommunikationsverkens lönenämnd, att begreppet
myndighet blivit mångtydigt i sakkunnigförslaget. Medan i 2 § skildes mellan
myndighet och dess underlydande organ, hade denna skillnad borttappats
i de följande paragraferna.
Föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att förhandlingar med en förenings
avdelningar borde inskränkas till de fall, då föreningen bevisligen
uppdragit åt avdelningen atf föra förhandlingar.
De i denna paragraf vidtagna ändringarna gentemot sakkunnigförslaget
framgå i huvudsak av vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Sålunda
hava i paragrafen införts bestämmelser örn att förhandlingsrätt endast tillkommer
förening, som av Konungen tillerkänts sådan rätt i förhållande till
viss myndighet, samt att myndighet äger uppdraga åt underlydande organ
och förening åt avdelning att förhandla. Att en avdelning av en förening
skulle, såsom föreningen Sveriges landsfiskaler föreslagit, behöva föra särskild
bevisning örn att föreningen uppdragit åt avdelningen att föra förhandlingar,
kan jag icke anse vara lämpligt.
Jag har ansett det vara självfallet, att en topporganisation eller alltså en
förening, som bildats genom sammanslutning av olika tjänstemannaföreningar,
skall behandlas på samma sätt som en förening av tjänstemän. Detta
förhållande har liksom i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt föranlett
en särskild bestämmelse i paragrafen.
Då i vissa yttranden anförts, att de sakkunniga i författningsförslaget icke
hållit begreppet myndighet och dess underlydande organ klart åtskilda, vill
jag framhålla, att detta säkerligen skett medvetet, då ju även en myndighets
underlydande organ gentemot tjänstemännen måste betecknas såsom en myndighet.
Emellertid vill jag påpeka, att med den av mig förordade bestämmelsen
om rätt för myndighet att uppdraga åt underlydande organ att förhandla
å myndighetens vägnar varje anledning till missförstånd försvunnit.
3 §■
Enligt sakkunnigförslaget skulle varje av tjänstemän bildad förening äga
förhandlingsrätt. Förevarande paragraf, som bland annat innehåller bestämmelser
angående ansökan om förhandlingsrätt, saknar därför motsvarighet
i de sakkunnigas förslag. Detta innehöll emellertid föreskrift om att skyldigheten
för myndighet att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga del
av ett utarbetat förslag till ändrade tjänstevillkor endast skulle gälla gentemot
sådan förening, som på föreskrivet sätt för myndigheten anmält, att
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
föreningen önskade begagna sig av den lagfästade förhandlingsrätten. Bestämmelserna
härom hava intagits i 5 § i de sakkunnigas förslag, vilken paragraf
har följande lydelse:
Vad i 4 § föreskrivits gäller endast-beträffande förening, som hos myndigheten
gjort anmälan om att föreningen önskar begagna sig av den i denna
kungörelse stadgade förhandlingsrätten.
Dylik anmälan skall vara åtföljd av:
1) föreningens stadgar;
2) uppgift å de personer, som äro ledamöter i styrelsen för föreningen eller
som eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser; samt
3) uppgift å ungefärliga antalet av de medlemmar i föreningen, vilka äro
anställda hos myndigheten.
Sker ändring beträffande föreningens verksamhetsområde eller i förhållande,
som under 2) sägs, eller undergår medlemsantalet större förändringar,
skall anmälan därom göras hos myndigheten.
Beträffande detta stadgande anföra de sakkunniga bland annat:
Förhandlingsrätt tillkommer enligt förslaget såväl en primärförening av
tjänstemän som en huvudsammanslutning, vilken bildats av ett flertal primärföreningar.
Anmälan enligt förevarande paragraf kan därför göras av
båda de nu nämnda slagen av föreningar. Däremot torde anmälan icke böra
göras av en förenings avdelningar, vare sig dessa äro avgränsade lokalt eller
med hänsyn till medlemmarnas tjänsteställning. I stället torde det vara
lämpligt, att föreningen vid sin anmälan fogar en förteckning över avdelningarna
och dessas adresser. Vid sådant förhållande kan ett underlydande
organ till myndigheten, om så befinnes lämpligt, korrespondera direkt med
vederbörande avdelning av föreningen.
Vid den av en organisation till myndighet gjorda anmälan torde böra
fogas vissa uppgifter till kännedom för myndigheten. Främst gäller detta
organisationens stadgar, av vilka alltid framgår organisationens verksamhetsområde
med avseende å olika tjänstemannagrupper. Vidare bör uppgift
lämnas å ledamöterna i organisationens styrelse för att bereda myndigheten
kännedom om vilka som äga företräda organisationen. Slutligen torde
också uppgift böra lämnas örn antalet av sådana organisationens medlemmar,
som äro anställda hos myndigheten. Härigenom erhålles en uppfattning
om den grad, i vilken organisationen företräder tjänstemännen, och
myndigheten kan effektivt särskilja de organisationer, vilka icke kunna sägas
vara representativa för tjänstemännen. Det skulle kunna tänkas vara
lämpligt att uppställa krav på anmälan av antalet medlemmar i organisationen,
fördelade efter de huvudgrupper av tjänstemän, som äro berättigade
till medlemskap. Med tanke på de svårigheter för de största tjänstemannaorganisationerna,
som en sådan anmälningsplikt skulle medföra, hava de
sakkunniga dock icke ansett sig böra förorda en sådan noggrann anmälningsplikt
beträffande medlemmarnas fördelning. Det förutsättes dock, att
organisationerna så långt sig göra låter besvara av myndighet framställda
förfrågningar i nu nämnt hänseende. Då avsikten icke är att giva anmälningen
hos myndighet någon föreningsrättslig karaktär, torde skäl ej föreligga
att uppställa föreskrift örn att organisationen vid sin anmälan skall
foga protokollsutdrag angående antagande av stadgar och val av styrelse.
Föreskrift torde böra meddelas örn att anmälningar fortlöpande skola göras
örn viktigare förändringar i de förhållanden, varom uppgift skall fogas vid
den först gjorda anmälningen.
Sistnämnda skyldighet är att betrakta som ett rent ordningsstadgande. Någon
påföljd har därför icke knutits till bestämmelsens iakttagande.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
I yttrandena anför telegrafstyrelsen, att styrelsen ansåge det vara
oundgängligen nödvändigt, att vid anmälan av förening jämlikt paragrafen
uppgift jämväl skulle bifogas om de grupper av tjänstemän, som föreningen
företrädde.
De uppgifter, som en tjänstemannaförening enligt de sakkunnigas förslag
skulle foga vid anmälan till myndighet om att föreningen önskade begagna
sig av den lagfästade förhandlingsrätten, synas mig innehålla allt, som man
skäligen kan kräva, att förening skall foga vid ansökan om förhandlingsrätt
enligt förevarande förslag. Jag vill särskilt framhålla, att jag i likhet med
de sakkunniga anser, att man icke kan föreskriva skyldighet för förening att
uppgiva antalet medlemmar i föreningen, uppdelade efter de huvudgrupper
av tjänstemän, som äro berättigade till medlemskap. Örn specialiseringskravet
skulle drivas långt, kunde detta för de större föreningarnas del åstadkomma
verkliga svårigheter. Jag vill emellertid understryka de sakkunnigas
uttalande om att förening bör söka alt i möjligaste mån efterkomma uttalade
önskemål om specialuppgifter angående medlemsantalet.
Som de sakkunniga framhållit, torde en förening, i synnerhet örn den har
för avsikt att i förekommande fall låta en avdelning eller en ansluten förening
föra förhandlingar, vid ansökan om förhandlingsrätt böra foga en förteckning
å avdelningarna eller de anslutna föreningarna och dessas adresser.
Av praktiska skäl torde ansökningsförfarandet böra ordnas så, att ansökan
om förhandlingsrätt ingives till den myndighet, i förhållande till vilken
sådan rätt önskas. Inkomna ansökningshandlingar böra av myndigheten
tillika med eget yttrande översändas till kommunikationsdepartementet.
Ske viktigare förändringar i de förhållanden, varom uppgift skall fogas vid
ansökan örn förhandlingsrätt, bör föreningen givetvis vara skyldig att därom
underrätta vederbörande myndighet. Däremot synes det icke vara erforderligt,
att dylika förändringar fortlöpande bringas till Konungens kännedom.
Uppkommer med hänsyn till större förändringar av medlemsantalet eller
av annan anledning fråga om återkallande av lämnat erkännande, har vederbörande
myndighet att underställa Konungen ärendet för prövning.
4 §•
Denna paragraf motsvaras i sakkunnigförslaget av 3 §, vilken har följande
lydelse:
Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av
sådana villkor, dock ej angående fråga som uteslutande berör viss tjänsteman.
Beträffande bestämmelserna i denna paragraf må hänvisas till vad därom
anförts i den allmänna motiveringen.
Kungl. Majlis proposition nr 128.
121
5 §.
Denna paragraf motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget, vilken paragraf har
följande lydelse:
Innan myndighet avger förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,
arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida frågan
är av principiell eller eljest allmän betydelse för tjänstemännen, på lämpligt
sätt bereda de tjänstemannaföreningar, som frågan må anses röra, tillfälle
att taga kännedom om föreliggande utkast till sådana villkor.
Påkallar förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom
lämnas inom skälig tid.
De sakkunniga anföra härom, förutom vad som återgivits i den allmänna
motiveringen:
Myndighet är enligt bestämmelsen i första stycket av denna paragraf skyldig
att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga kännedom om föreliggande
utkast till ändrade tjänstevillkor, då frågan är av större betydelse. Av
bestämmelsens formulering, jämförd med stadgandet i paragrafens andra
stycke, lärer framgå, att myndighet icke äger avgiva förslag om eller fastställa
ändrade tjänstevillkor, förrän tjänstemannaförening efter erhållen kännedom
om förslaget haft skälig tid att påkalla förhandling i frågan. Komma
förhandlingar till stånd, är myndigheten vidare skyldig att iakttaga vad som
stadgas i 9 §, innan förslaget avgives eller villkoren fastställas.
Några särskilda föreskrifter hava icke meddelats angående det sätt, varpå
myndighet skall underrätta tjänstemannaförening om att fråga föreligger om
ändring i tjänstevillkoren. Det stadgas endast, att underrättelsen skall lämnas
på lämpligt sätt. Såsom exempel torde kunna nämnas skriftligt meddelande
eller telefonpåringning till den som äger företräda föreningen, anslag
å bestämd plats i verkets lokaler etc. Formen för delgivningen är alltså
likgiltig; vad som är viktigt är endast, att underrättelsen verkligen kommer
till vederbörandes kännedom.
Utöver vad som tidigare återgivits av yttrandena må här nämnas, att
pensionsstyrelsen anfört, att skyldighet för myndighet att bereda tjänstemännen
tillfälle att taga del av föreliggande förslag enligt paragrafen skulle föreligga,
då frågan vore av principiell eller eljest allmän betydelse för tjänstemännen.
I enlighet med den av de sakkunniga anförda motiveringen borde i lagtexten
här jämväl insättas orden »och bestående». Länsstyrelsen i Kronobergs län
påpekar, att det skulle vara av större värde, örn föreningarnas mening inhämtades,
innan myndighets förslag förelåge. I enlighet härmed borde
sista punkten i första stycket av paragrafen omformuleras till att lyda »tillfälle
att i densamma avgiva yttrande».
De i förhållande till sakkunnigförslaget vidtagna ändringarna i paragrafen Departements
framgå av den allmänna motiveringen. chefen.
Jag har icke ansett det vara nödvändigt att med anledning av vad pensionsstyrelsen
anfört vidtaga någon jämkning av bestämmelserna. Av uttrycket
»principiell eller eljest allmän betydelse» torde nämligen framgå, att
delgivningsskyldighet i allmänhet endast föreligger, då fråga är örn tjänstevillkor,
som äro av bestående natur.
Huruvida delgivning bör ske före eller efter det ett fullt utarbetat utkast till
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Departementa■
chefen.
nya eller ändrade tjänstevillkor föreligger torde i det särskilda fallet få avgöras
efter myndighetens beprövande.
Jag har icke något att erinra mot vad de sakkunniga anfört angående sättet
för delgivning.
Därest förening i anledning av delgivning påkallar förhandlingar, skall
meddelande härom enligt sakkunnigförslaget lämnas inom skälig tid. Det
torde emellertid vara lämpligt att föreskriva en viss längsta tid efter delfående!,
inom vilken förhandlingar skola påkallas. Denna tid torde böra bestämmas
till en vecka.
6 §•
Paragrafen är likalydande med 6 § i de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga framhålla, att den muntliga förhandlingen vore att
betrakta såsom förhandlingsrättens väsentligaste innehåll. Vare sig skrivelser
växlats mellan parterna eller ej, förelåge alltid rätt att påkalla muntliga förhandlingar.
I yttrandena anför socialstyrelsen, att det måste anses vara påkallat
att närmare angiva vad som menades med förhandlingar, exempelvis att skälen
från ömse sidor borde angivas för intagen ståndpunkt. Sedan förhandlingar
rörande viss fråga avslutats, borde nya förhandlingar om samma fråga
ej få ånyo påkallas, om icke nya omständigheter tillkommit.
Riksräkenskapsverket anser, att påkallande av förhandlingar alltid borde
ske skriftligt. Samma förslag framställdes av kommunikationsverkens lönenåmnd,
som därjämte påpekar, att en sådan framställning om förhandlingar
borde innehålla närmare uppgift örn den fråga, varom förhandlingar skulle
föras. Lönenämnden anför vidare, att myndighets rätt att kalla sina tjänstemän
till överläggningar folie utanför författningen. Orden »från endera
sidan» borde därför utgå.
Jag anser det icke vara lämpligt att, såsom socialstyrelsen föreslår, i författningen
intaga en bestämmelse om vad som menas med förhandlingar.
Beträffande min uppfattning härom må hänvisas till vad som anförts i den
allmänna motiveringen.
Det måste anses ligga i sakens natur, att nya förhandlingar icke upptagas
om en fråga, varom förhandlingar tidigare förts, såframt icke nya omständigheter
av något slag tillkommit. Att meddela en uttrycklig föreskrift härom
kan jag dock icke anse vara tillrådligt. I så fall kunde tvister lätteligen
uppkomma vid avgörandet av vad som skulle anses vara en ny omständighet.
I och för sig måste nämligen exempelvis en ändring i det ekonomiska
läget anses som en ny omständighet, berättigande till att påkalla förnyade
förhandlingar i en avlöningsfråga.
Troligen torde förhandlingarna i de flesta fall komma att inledas med en
skriftväxling mellan förening och myndighet, vari parternas ståndpunkter
och önskemål angivas. Det synes emellertid icke vara lämpligt att i författningen
införa en direkt föreskrift örn att förhandlingar alltid skola påkallas
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
123
skriftligt. Något hinder bör nämligen icke läggas mot att parterna vid ett
sammanträffande överenskomma örn att muntliga förhandlingar skola äga
rum vid angiven tidpunkt.
Med anledning av vad kommunikationsverkens lönenämnd anfört om att
myndighets rätt att kalla sina tjänstemän till överläggningar folie utanför
författningen, varför orden »från endera sidan» borde utgå, vill jag påpeka,
att författningen reglerar förhållandet mellan myndighet och av dess tjänstemän
bildade föreningar, däremot ej förhållandet mellan myndighet och dess
enskilda tjänstemän.
7 §.
Denna paragraf har följande lydelse i sakkunnigförslaget:
Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten skrivelse utan
oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. Påkallas icke därvid muntlig förhandling,
böra skälen anföras för den ståndpunkt, som intages i svarsskrivelsen.
Myndighet må förklara skriftlig förhandling avslutad, då myndigheten så
prövar skäligt.
Beträffande stadgandet i förevarande förslag anföra de sakkunniga:
Självfallet är, att förhandlingar icke böra dragas ut längre på tiden än
oundgängligt är. I denna paragraf föreskrives därför skyldighet för parterna
att utan oskäligt dröjsmål besvara varje skrivelse i ärendet. En svarsskrivelse
bör icke endast innehålla ett formellt erkännande av ingången skrivelse
utan däri böra om möjligt skälen för intagen ståndpunkt utvecklas.
Detta behöver dock icke ske, därest i svarsskrivelsen muntlig förhandling
påkallas. Vid sådana förhandlingar gives nämligen alltid möjlighet att anföra
närmare motivering för en ståndpunkt.
Till förhindrande av att en tjänstemannaförening skulle låta förhandlingar
oskäligt draga ut på tiden även efter det båda parternas ståndpunkt blivit
till fullo utvecklad och klarlagd har myndighet tillagts rätt att, då myndigheten
så prövar skäligt, förklara skriftlig förhandling avslutad. De sakkunniga
utgå emellertid från att förhandlingar icke komma att förklaras avslutade,
förrän den därvid berörda frågan blivit i erforderlig utsträckning
klarlagd. Av 6 § framgår, att tjänstemannaförening, även efter det myndighet
förklarat skriftliga förhandlingar avslutade, äger påkalla muntliga förhandlingar.
I yttrandena förklarar riksräkenskapsverket, att sammanhanget mellan
de båda punkterna i första stycket vore oklart, varför en omarbetning
förordades.
Mot vad de sakkunniga anfört angående bestämmelserna i denna paragraf Departementshar
jag icke något att erinra. chefen.
Jag har låtit vidtaga en redaktionell jämkning av bestämmelserna i andra
punkten av första stycket.
8 §.
Motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget har följande lydelse:
Tid och plats för muntlig förhandling bestämmas av myndigheten. Därvid
skall iakttagas, att frågans behandling icke oskäligt fördröjes.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar sekreterare
att föra protokoll.
I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,
varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet angivas.
Protokollet skall justeras av ordföranden samt en representant för
varje i förhandlingen deltagande tjänstemannaförening.
Protokollet utgives avgiftsfritt samt tillställes myndigheten och föreningen.
De sakkunniga anföra härom:
Ur olika synpunkter torde det vara lämpligt, att myndighet tillerkännes
rätt att bestämma tid och plats för muntlig förhandling och att utse ordförande
och sekreterare. Det förutsattes emellertid, att en av myndighetens
representanter i allmänhet utses till ordförande, liksom även att en tjänsteman
hos myndigheten utses till sekreterare. Om myndighet så prövar skäligt,
bör dock en utomstående person kunna tillkallas såsom ordförande eller
sekreterare. I dylika fall torde samråd först böra äga rum mellan myndigheten
och tjänstemannaföreningen.
Då protokollet är avsett att biläggas akten vid ärendets vidareförande till
annan myndighet eller till Konungen, bör protokollet utvisa framlagda förslag
och avgivna förklaringar jämte därför anförda skäl. Det kan däremot
icke anses nödvändigt, att ett fullständigt diskussionprotokoll upprättas.
Protokoll skall utgivas avgiftsfritt. Då här icke är fråga om myndighets
egen expedition, synes bestämmelsen om protokollets avgiftsfrihet icke behöva
föranleda någon ändring i gällande författningar angående stämpelavgiften
eller angående expeditionslösen.
Det har icke ansetts nödvändigt att i paragrafen särskilt angiva, att den
av myndigheten utsedde ordföranden äger förklara de muntliga förhandlingarna
avslutade, då han finner den fråga, varom förhandlingarna föras,
vara allsidigt belyst.
I yttrandena anföres beträffande bestämmelserna i denna paragraf
följande.
Kammarkollegiet anser, att bestämmelserna i 8 § äro uppbyggda på principen
om verklig förhandling, alltså ej endast överläggningar. Även länsstyrelsen
i Skaraborgs län finner, att innebörden i paragrafens bestämmelser
är en förhandling mellan reellt likaberättigade parter. Bestämmelserna borde
givas en lydelse, som tydligt angåve karaktären av överläggning.
Personalföreningen vid statens vattenfallsverk anser det vara lämpligast,
att ordförande vid de muntliga förhandlingarna utses av båda parterna gemensamt.
Generaltullstyrelsen påpekar, att föreskriften om att myndighet
skall utse ordförande ej fullt överensstämde med de sakkunnigas motivering,
vari det framhölles, att myndighetens chef borde deltaga i förhandlingarna.
Socialstyrelsen anför, att det muntliga förhandlingsinstitutet principiellt konstruerats
såsom en vid sidan av myndigheten fallande anordning. Ordförandens
och även sekreterarens ställning till myndigheten bleve vid sådant förhållande
tämligen oklar. Styrelsen påpekar vidare behovet av en föreskrift
om att protokollet borde justeras jämväl av representant för myndigheten.
Flera myndigheter påpeka, att en särskild föreskrift erfordrades i författningen
angående rätt att förklara muntliga förhandlingar avslutade. Kommunikationsverkens
lönenämnd anför sålunda, att den omständigheten, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
125
ordförande kunde vara myndighetens representant, gjorde det önskvärt, att
bestämmelser om ordförandens rätt att förklara förhandlingar avslutade inflöte
i författningen. Riksräkenskapsverket önskar en uttrycklig befogenhet
för myndighet eller av myndighet utsedd förhandlingsordförande att förklara
muntliga förhandlingar avslutade. Även riksförsäkringsanstalten och socialstyrelsen
föreslå införandet av en föreskrift örn rätt för myndighet att förklara
muntliga förhandlingar avslutade. Järnvägsstyrelsen åtnöjer sig med
att påpeka behovet av en särskild föreskrift på området.
Lotsstyrelsen anser det vara önskvärt med en föreskrift örn viss begränsning
av antalet i förhandlingar deltagande tjänstemannarepresentanter. För
lotsverkets del kunde det anses vara lämpligt att föreskriva högst fem representanter
per organisation.
Generaltullstyrelsen finner det erforderligt, att ändring vidtages i stämpelförordningen,
därest det i sista stycket avsedda ändamålet skulle vinnas.
Därest styrelsen utsåge ledamot i styrelsen eller annan hos styrelsen anställd
tjänsteman till ordförande vid förhandling, torde nämligen denne få anses
jämlikt 16 § i den för styrelsen gällande instruktionen utöva styrelsens befogenhet.
Socialstyrelsen ingår i en diskussion beträffande frågan, huruvida ett justerat
protokoll från muntliga förhandlingar skulle jämlikt lagen örn kollektivavtal
kunna anses såsom ett dylikt avtal. Styrelsen anför härom:
Enligt lagen örn kollektivavtal räknas såsom sådant avtal mellan arbetsgivare
och arbetstagarorganisation slutet skriftligt avtal om villkor, som
skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller om förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare. Vad formen angår kan ett
kollektivavtal konstitueras genom ett justerat protokoll, och oväsentligt är,
i vad mån avtalet berör viss detaljfråga eller reglerar anställningsförhållandets
huvudmoment. Viss tveksamhet torde råda, i vad mån en från en arbetsgivare
gjord ensidig utfästelse i fråga om arbetsvillkor, därest densamma
protokollfästs och godkänts av arbetstagarorganisationen, kan vara att
räkna såsom kollektivavtal i lagens mening. Med hänsyn till rådande rättsuppfattning
beträffande förhållandet mellan staten och dess tjänstemän torde
det emellertid få anses ligga i sakens natur, att genom sådant protokoll,
varom i förevarande paragraf stadgas, icke konstitueras något kollektivavtalsförhållande
mellan myndigheten och vederbörande tjänstemannaorganisation.
Med anledning av vad i vissa yttranden anförts örn att bestämmelserna örn Departementsmuntliga
förhandlingar konstruerats så, att fråga ej vore örn allenast över- chefen.
läggningar mellan myndighet och tjänstemannaförening, vill jag hänvisa till
vad jag i den allmänna motiveringen yttrat angående innebörden av den nu
föreslagna förhandlingsordningen. .lag finner icke anledning att vidtaga någon
ändring i de av de sakkunniga föreslagna grundläggande bestämmelserna
örn de muntliga förhandlingarna.
Såsom de sakkunniga anfört, torde befogenhet att utse ordförande att leda
förhandling principiellt böra tillkomma myndighet. I övervägande antalet
fall torde en av myndighetens representanter böra utses till ordförande. Vid
vissa ömtåliga frågor torde det emellertid visa sig vara lämpligt att förordna
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
en utomstående opartisk person till ordförande. Det bör kännas som en plikt
för myndighet att i förekommande fall överlägga med motparten angående
valet av ordförande, så att en sådan situation ej må komma till stånd, att
den utsedde ordföranden mötes med misstro av tjänstemännen.
Det av socialstyrelsen använda uttrycket om det muntliga förhandlingsinstitutet,
att detsamma principiellt konstruerats såsom en vid sidan örn myndigheten
fallande anordning, kan i viss mån anses giva en riktig bild av vad
som åsyftats med bestämmelserna. Att härmed skulle följa någon oklarhet
med hänsyn till ordförandens och sekreterarens ställning till myndigheten,
kan jag dock icke finna. Ordföranden och sekreteraren utföra sina uppgifter
enligt uppdrag av myndigheten och, örn de äro tjänstemän hos myndigheten,
utan särskild ersättning. Att ordföranden, örn han är en av myndighetens
representanter, samtidigt med de uppgifter, som åvila honom såsom ordförande,
har att föra myndighetens talan överensstämmer helt med vad som
praktiseras vid förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden, innan en
opartisk ordförande utses. Med hänsyn till att de muntliga förhandlingarna
så att säga föras vid sidan om myndigheten, blir protokollet, även om det
föres av en tjänsteman hos myndigheten och utskrives på myndighetens bekostnad,
icke att betrakta som en myndighetens expedition utan är i stället
parternas gemensamma egendom. På grund härav delar jag de sakkunnigas
uppfattning örn att någon ändring i stämpelförordningen icke erfordras för
att förhindra, att protokollet stämpelbelägges, utan det synes vara tillräckligt
med en föreskrift i förevarande författning om att detsamma skall utgivas
avgiftsfritt till båda parterna.
Befogenhet att förklara muntlig förhandling avslutad bör tillkomma ordföranden,
vare sig han är en representant för myndigheten eller en särskilt
utsedd opartisk person. Bestämmelse härom har införts i paragrafen.
Då ordföranden kan vara en utom myndigheten stående person, har i paragrafen
införts en bestämmelse om att jämväl en av myndighetens representanter
skall justera protokollet.
Jag kan icke dela den av lotsstyrelsen uttalade uppfattningen, att en begränsning
borde föreskrivas av antalet i förhandling deltagande tjänstemannarepresentanter.
Med anledning av vad socialstyrelsen anfört angående frågan, örn ett justerat
protokoll från muntlig förhandling mellan myndighet och tjänstemannaförening
skulle kunna betraktas som ett kollektivavtal, vill jag framhålla, att
någon bundenhet icke kan tänkas uppkomma, förrän myndigheten efter förhandlingarnas
avslutande fattat sitt beslut. Myndighet äger därjämte frihet
att, då så finnes påkallat, vidtaga ändring i ett efter förda förhandlingar
fattat beslut, därvid dock tjänstemännen i enlighet med bestämmelserna i 5 §
först skola beredas tillfälle att ånyo yttra sig. Med hänsyn till att någon
rubbning alltså icke sker i myndighetens uteslutande beslutanderätt, kan något
kollektivavtalsförhållande icke tänkas uppkomma genom ett justerat protokoll,
däri viss uppfattning uttalats av myndighetens representanter. Till
detta resultat har ju även socialstyrelsen kommit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
127
9 §•
Paragrafen är med undantag för en mindre jämkning likalydande med 9 §
i sakkunnigförslaget.
Angående detta stadgande anföra de sakkunniga:
För att det med förhandlingar avsedda syftemålet skall ernås, bör myndighet
icke äga till slutlig behandling upptaga fråga, som varit föremål för
förhandlingar, förrän dessa avslutats och myndigheten kunnat taga del av
vad som därvid förekommit. För att bereda tjänstemannaförening tillfälle
att efter avslutade skriftliga förhandlingar påkalla muntliga sådana har en
tidsfrist av en vecka föreskrivits, inom vilken myndigheten icke må till slutlig
handläggning upntaga ärendet. Självfallet är emellertid, att myndigheten
måste äga rätt att, där förhållandena så påkalla, utfärda provisoriska bestämmelser
i ärendet att gälla tills slutligt beslut meddelas.
I de avgivna yttrandena framhåller socialstyrelsen, att myndighet borde
lämnas möjlighet att, där särskilda omständigheter så påkallade, avgöra
fråga slutligt utan att avvakta den i paragrafen föreskrivna tidsfristens utlöpande.
Vad längden av denna tidsfrist beträffar, anför fyrpersonalens förening, att
tiden för fyrpersonalens vidkommande vore för kort. Tidrymden borde bestämmas
till 14 dagar från det förslaget blivit känt av tjänstemännens förhandlingsombud.
Lotsstyrelsen framhåller, att nyssnämnda förening och
därjämte tre lotskaptener ansett tidrymden vara väl knapp. Detta kunde vitsordas
av styrelsen, som dock ej ville enbart med hänsyn till förhållandena
inom lotsverket hemställa örn en längre tidrymd.
Mot de av de sakkunniga på denna punkt föreslagna bestämmelserna har Departementsjag
icke något att erinra. Att, såsom socialstyrelsen föreslagit, myndighet cflefenskulle
berättigas att, där särskilda omständigheter så påkallade, avgöra ärendet
utan att_ avvakta den föreskrivna tidsfristens utgång, kan jag ej anse vara
erforderligt, då möjlighet finnes att meddela interimistiskt beslut.
Även om den angivna tidsfristen av en vecka i något fall skulle visa sig
vara för kort, anser jag dock ej skäl föreligga att därför vidtaga någon ändring
i författningen. I varje särskilt fall kan myndighet nämligen taga hänsyn
till av tjänstemännen framförda önskemål angående en längre tidsfrist.
10 §.
Beträffande denna paragraf, som är likalydande med 10 § i sakkunnigförslaget,
anför järnvägsstyrelsen, att orden »eller till Konungen» borde såsom
onödiga utgå.
Då Konungen rent språkligt sett icke kan betecknas som en myndighet, Departementstorde
någon ändring av ordalydelsen icke böra vidtagas. chefen.
11 §■
Denna paragraf är, med bortseende från en mindre jämkning, likalydande
med motsvarande paragraf i dc sakkunnigas förslag.
Departements
chefen.
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
12 §.
Paragrafen är likalydande nied motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.
De sakkunniga anföra härom:
Ehuru måhända icke av behovet påkallat, har det likväl synts lämpligt
att i författningen intaga en föreskrift örn att genom förhandlingsordningens
införande någon ändring icke sker i tjänstemännens rätt att genom anförande
av besvär, ingivande av framställningar eller anhängiggörande av rättegång
tillvarataga sina intressen i fråga om tjänstevillkoren.
I yttrandena anför järnvägsstyrelsen, att hela paragrafen borde såsom
onödig utgå. Samma förslag göres av kommunikationsverkens löneliämnd
och svenska postmannaförbundet, vilka emellertid därjämte föreslå,
att i paragrafen i stället skulle intagas en hänvisning till förhandlingsinstitutet
närstående anordningar, exempelvis beträffande tjänstgöringsnämnder,
förordsfullmäktige eller dylikt samt den enskilda förhandlingsordningen för
lant- och lådbrevbärare.
Svenska underofficersförbundet och statstjänarnas centralorganisation
föreslå, att paragrafen måtte utökas med en hänvisning till att ändring ej
avsåges i gällande praxis för tjänstemännen att tillvarataga sina intressen.
Den föreslagna bestämmelsen är måhända icke nödvändig men innehåller
dock ett påpekande, som kan vara värdefullt för läsaren av författningen.
Jag har icke funnit skäl att, med anledning av vad i övrigt anförts i yttrandena,
vidtaga någon ändring av paragrafens innehåll.
13 §.
Även denna paragraf är med undantag för en formell jämkning likalydande
med motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.
De sakkunniga anföra härom:
Beträffande kostnaderna för förhandlingar synes det vara lämpligast att
stadga, att vardera parten bestrider sina utgifter. Erfordras undantagsvis,
att särskild lokal förhyres för förhandlingarna, synes kostnaden härför böra
delas mellan parterna. Har, såsom i allmänhet torde komma att ske, till
sekreteraren vid sammanträde förordnats en hos vederbörande myndighet
anställd tjänsteman, bör i förhandlingarna deltagande förening ej belastas
med några kostnader härför. Jämväl kostnaderna för protokollets avfattande
och utskrivande torde i dylikt fall böra stanna å statsverket. Ilar däremot
utom verket stående person förordnats till ordförande eller sekreterare,
böra de härav föranledda utgifterna delas mellan parterna.
Det ligger i sakens natur, att tjänsteman icke bör förvägras ledighet för
deltagande i förhandlingar. Han måste emellertid därvid i enlighet med gällande
bestämmelser vidkännas avdrag å lönen.
I yttrandena anför generaltullstyrelsen, att särskilda bestämmelser
vore erforderliga angående tjänstledighetsavdrag för tjänstemännen. Kommendanten
i Vaxholm påpekar, att avdraget för officerare och underoffice
-
129
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
rare skulle uppgå till liela lönen. Ändring borde vidtagas i avlöningsreglementet,
så att avdraget icke bleve större än tjänstledighetsavdraget.
Kommunikationsverkens lönenämnd och svenska postmannaförbundet
önska, att bestämmelserna i andra stycket om att tjänsteman icke finge förvägras
ledighet för deltagande i muntlig förhandling skulle utsträckas att
gälla även beträffande skriftlig förhandling. Ordet »muntlig» borde därför
utgå. Personalföreningen vid vattenfallsverket anser, att tjänsteman icke
borde förvägras ledighet för deltagande i organisationens egna överläggningar.
_ ^ likhet med de sakkunniga anser jag, att vardera parten bör vidkännas Departementssina
kostnader för förhandlingar samt att de genom tillkallande av opartisk cAe/enordförande
eller sekreterare eller genom förhyrande av särskild lokal uppkomna
kostnaderna böra delas lika mellan parterna.
Givet är, att en myndighet icke bör förvägra tjänsteman ledighet för deltagande
i muntliga förhandlingar. Om så är nödvändigt, bör en tjänsteman
jämväl kunna beviljas ledighet för förberedande arbeten för föreningen,
men det kan dock icke anses lämpligt att införa en särskild bestämmelse
härom i kungörelsen.
Fi agan, huruvida ändring i något avseende bör vidtagas beträffande gällande
bestämmelser om tjänstledighetsavdrag, synes mig icke böra upptagas
till behandling i detta sammanhang.
14 §.
Beträffande förevarande paragraf, som är likalydande, med 14 § i de sakkunnigas
förslag, anför flggförvaltningen, att det borde uttryckligen utsägas
i paragrafen, att kungörelsen för personalen vid försvarsverken skulle träda
ur tillämpning, sedan order om mobilisering utfärdats, till dess krigsmakten
åter ställdes på fredsfot.
Den av flygförvaltningen föreslagna bestämmelsen, mot vilken jag i och för Departementssig
icke har något att erinra, synes mig böra införas bland de särbestämmel- ch*len''
ser för den militära personalen, som äro avsedda att utfärdas.
Ikraftträdandet.
Innan kungörelsen träder i kraft, torde tjänstemannaföreningarna böra
beredas tillfälle och erforderlig tid att göra framställning örn förhandlingsrätt
enligt författningen. Beslut angående tillerkännande av förhandlingsrätt
torde även böra kunna fattas före dagen för kungörelsens ikraftträdande.
Vidare böra såsom jag tidigare haft tillfälle att anföra, vissa särbestämmelser
för den militära personalen före denna författnings ikraftträdande av
Kungl. Majit utfärdas. Med hänsyn härtill föreslår jag, att tidpunkten för
ikraftträdandet bestämmes till den 1 januari 1938. I den mån så erfordras
för kungörelsens tillämpning från och nied nämnda dag, böra bestämmelserna
i 2 och 3 §§ jämväl dessförinnan lända till efterrättelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 128. 9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Departementschefens hemställan.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t matte besluta inhämta riksdagens yttrande
över förevarande författningsförslag med förklarande därvid, att Kungl.
Maj:t vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen
av samma förslag och förordna örn författnings utfärdande i ämnet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
131
Innehållsförteckning.
Sid.
Propositionen........................................................ 1
Förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.... 2
Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 februari 1937 ........................ 5
Historik........................................................... g
1911 års riksdag, sid. 5; 1912 års riksdag, sid. 6; 1913 års riksdag, sid. 6; förslag år
1920 av socialstyrelsen, sid. 7; anmälan Inför Kungl. Majit av socialstyrelsens förslag,
sid. 9; 1929 års riksdag, sid. 10; 1932 års riksdag, sid. 11; 1934 års riksdag,
sid. 11.
Sakkunniga rörande förhandlingsordning för statstjänstemän.............. 12
De sakkunnigas direktiv, sid. 12; de sakkunnigas förslag, sid. 13; yttranden över de
sakkunnigas förslag, sid. 16.
Departementsförslaget............................................... 18
Allmän motivering............................. .................. 18
Bör en lagfästad förhandlingsordning införas för statstjänstemännen?... 18
De sakkunniga, sid. 18; yttrandena, sid. 24; departementschefen, sid. 40.
Förhandlingsordningens omfattning beträffande olika grupper av tjänstemän
........................................................ 44
De sakkunniga, sid. 44; yttrandena, sid. 46; departementschefen, sid. 48.
Med vilken myndighet skola förhandlingar föras?................... 50
De sakkunniga, sid. 50; yttrandena, sid. 50; departementschefen, sid. 54.
Vilka organisationer böra äga förhandlingsrätt?..................... 57
De sakkunniga, sid. 57; yttrandena, sid. 60; departementschefen, sid. 63.
Frågor om vilka förhandlingar skola kunna föras................... 67
De sakkunniga, sid. 67; yttrandena, sid. 71; departementschefen, sid. 83.
Förhandlingar med ombud, som av Konungen utses................. 88
De sakkunniga, sid. 88; yttrandena, sid. 90; departementschefen, sid. 96.
Förhandlingsrätten för den militära personalen...................... 97
De sakkunniga, sid. 97; yttrandena, sid. 99; departementschefen, sid. lil.
Förhållandet mellan förhandlingsordningen samt lönenämnderna m. fl. institutioner
................................................... lil
De sakkunniga, sid. lil; yttrandena, sid. 113; departementschefen, sid. 114.
Specialmotivering................................................. 115
Departementschefens hemställan..................................... 130