Kungl. Majlis proposition Nr 114.

1

Nr 114.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1937/1938 till universitetskanslersämbetet; given
Stockholms slott den 12 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Marits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprins en-Reg euten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund.

Föredragande departementschefen, statsrådet Engberg anför härefter:

Under punkten 64 i 1937 års åttonde huvudtitel anförde jag, att jag av
skäl, för vilka jag torde bliva i tillfälle att framdeles närmare redogöra,
funnit mig föranlåten att upptaga frågan örn tillerkännande av avlöning åt
universitetskanslern. I anledning härav har Kungl. Maj:t under berörda
punkt föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som
kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1937/1938

dels till Universitetskanslersämbetet: Avlöningar ett förslagsanslag av 39,500
kronor;

dels ock till Universitetskanslersämbetet: Omkostnader ett förslagsanslag av
2,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 114.

1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Sedan berörda ärende numera färdigberetts, tillåter jag mig ånyo anmäla
detsamma.

Till Universitetskanslersexpeditionen: Avlöningar respektive Universitetskanslersexpeditionen:
Omkostnader äro nu uppförda två anslag å 23,000
kronor, respektive 2,000 kronor. Avlöningsanslaget disponeras jämlikt en
å sid. 348 i statsliggaren för budgetåret 1936/1937 införd avlöningsstat.

I skrivelse den 18 september 1936 har kanslern för rikets universitet hemställt
örn anvisande av oförändrade anslag för nästa budgetår.

Kanslersämbetet leder sitt ursprung från tiden för universitetens upprättande
och är alltså en månghundraårig institution. I början ställdes universiteten
under styrelse av var sin kansler. Utvecklingen förde emellertid
så småningom därhän, att samme person utsågs till kansler vid vartdera
universitetet. Denna ordning stadfästes år 1893 genom av Kungl. Majit
meddelade bestämmelser, enligt vilka kanslersämbetet skulle vara gemensamt
för de båda universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet,
vilket sedan år 1861 stått under överstyrelse av Uppsala universitets
kansler.

Enligt universitetsstatuterna (S. F. S. nr 66/1916), respektive stadgarna
för karolinska institutet (S. F. S. nr 67/1916) stå universiteten och karolinska
institutet under överstyrelse av kanslern, som utnämnes av Kungl.
Majit efter föregånget val, som förrättas å tid, vilken Kungl. Majit bestämmer.
Kansler bör enligt bestämmelserna utses bland män, som genom sin
samhällsställning i förening med nit för vetenskaplig odling kunna verksamt
vårda och främja universitetens samt institutets väl och studiernas
sanna förkovran. I valet deltaga de akademiska församlingarna vid de båda
universiteten samt lärarkollegiet vid institutet. Anser Kungl. Majit icke,
att den, som erhållit de flesta rösterna, eller, där två eller flera erhållit högsta
röstetal, någon av dessa bör till ämbetet utnämnas, förordnar enligt bestämmelserna
Kungl. Majit om nytt val.

Kanslern har enligt berörda författningsbestämmelser överinseende över
universitetens och institutets alla angelägenheter. Han har att »med uppmärksamhet
följa den akademiska undervisningen; vaka över att lärarna
fullgöra sina skyldigheter och att de studerande iakttaga flit, ordning och
sedlighet; inhämta noggrann kännedom örn vården och förvaltningen av
universitetens (institutets) egendom och vetenskapliga inrättningar samt på
grund därav vidtaga de åtgärder, som kunna lända till att bevara, stadga
och främja universitetens (institutets) rätt, välstånd och ändamål». I allt
vad som rör universiteten och institutet eller kan främja deras väl äger kanslern,
där han så anser nödigt, föra eller låta föra deras talan. Kanslern
äger utfärda instruktioner och reglementen till efterrättelse vid förvaltningen

Kungl. Majits proposition Nr 114. 3

av universitetens och institutets vetenskapliga inrättningar, drätsel och egendom.

Då kanslersämbetet är ledigt eller kanslern anmäler sig för någon tid vara
förhindrad att bestrida ämbetet, förordnar enligt nämnda bestämmelser Kungl.
Majit, i senare fallet efter förslag av kanslern, om ämbetets uppehållande
av en tillförordnad kansler.

Enligt stadgan nr 226/1934 för tandläkarinstitutet står jämväl detta institut
under överstyrelse av kanslern.

Aven Stockholms och Göteborgs högskolor, vilka var för sig stå under
sin egen styrelse, äro därjämte ställda under överinseende av kanslern.
Kanslerns befogenhet i fråga örn dessa högskolor är dock av en annan och
mindre omfattande betydelse än beträffande ovannämnda undervisningsanstalter.

Kanslern åtnjuter icke någon avlöning. Han har som biträde sekreteraren
vid kanslersexpeditionen, som åtnjuter avlöning i byråchefsgraden och utnämnes
medelst fullmakt av Kungl. Majit, efter förslag av kanslern. Gällande
avlöningsstat för universitetskanslersexpeditionen upptager sålunda
avlöningskostnader, förutom för kanslerssekreteraren, allenast för biträdande
personal i övrigt.

I en inom ecklesiastikdepartementet hösten 1936 upprättad promemoria
har till övervägande upptagits frågan om beredande av avlöning åt kanslersämbetets
innehavare.

Under hänvisning till föreliggande arbetsuppgifter och deras ökning under
senare tider har i promemorian framhållits, att omfattningen av de på
kanslern ankommande göromålen och angelägenheten av att utnämningen
av kansler kan ske med bortseende från andra hänsyn än sådana, som
grundlagsenligt böra vara avgörande, utgöra skäl för att ävlöning beredes
kanslern. Därvid understrykes emellertid, att den föreslagna förändringen
icke bör få medföra någon ändring av formerna för ämbetets tillsättning
eller dess ställning och verksamhet i övrigt. Vad angår de avlöningsförmåner,
som böra utgå till universitetskanslern, uttalas i promemorian, att
det icke vore lämpligt att i avlöningshänseende infoga ämbetet i de allmänna
avlöningsbestämmelserna, utan borde kanslern i likhet med exempelvis
justitieråd, regeringsråd och i viss mån även landshövdingar ställas
utanför dessa bestämmelser. Vidkommande avlöningens storlek har man i
promemorian stannat för att föreslå den, som kommer justitie- och regeringsråden
samt flertalet landshövdingar till del, nämligen 21,000 kronor,
varå dyrtidstillagg bör i vanlig ordning utgå.

I anledning av sagda promemoria hava utlåtanden avgivits av statskontoret
den 22 december 1936 och av kanslersämbetet för rikets universitet den
30 januari 1937. Kanslern har hört vederbörande universitets- och högskolemyndigheter.

4

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

Av utlåtandena inhämtas följande:

Statskontoret. Ämbetsverket delade uppfattningen rörande önskvärdheten
av att universitetskanslersämbetets hittillsvarande allmänna karaktär,
sådan densamma fått sig uttryck i gällande stadgar och bestämmelser, alltjämt
upprätthölles, och att ändring icke skedde i kanslerns ställning till de
honom underställda akademiska institutionerna, vilkas fulla frihet och självständighet
i allt vad vetenskaplig forskning och undervisning anginge måste
lämnas oförkränkta.

Ämbetsverket ville emellertid framhålla, att, örn kanslersbefattningen förvandlades
från att vara ett oavlönat förtroendeuppdrag till att bliva en högt
avlönad statstjänst, detta icke torde kunna undgå att medföra vissa ofrånkomliga
konsekvenser för kanslerns ställning och verksamhet. I sådant avseende
finge det vara nog att erinra örn att det med nuvarande ordning
varit naturligt, att omfattningen av det arbete, som av kanslersämbetets
innehavare nedlagts på uppgiftens handhavande, varit i första rummet beroende
på vederbörande innehavares personliga läggning och vilja att däråt
ägna tid och möda, medan — därest den ifrågasatta ändringen komme till
stånd — det måste förutsättas att kanslern för framtiden ägnade huvudparten
av sina arbetskrafter och sitt intresse åt ämbetets skötsel. I och för
sig funne statskontoret för sin del icke anledning att frånråda en utveckling
i denna riktning, för vilken tvärtom vissa skäl torde tala, ej minst
med hänsyn till de akademiska institutionernas alltmera vidgade och numera
till övervägande del av statsmedel bekostade ekonomiska förvaltning. Det
förefölle ämbetsverket, som örn en dylik utveckling skulle kunna äga rum
inom ramen av de för kanslersämbetets verksamhet gällande bestämmelserna,
utan att dessa skulle behöva undergå ändring.

I detta sammanhang ville statskontoret erinra örn att universitetskanslerns
ämbetsområde för närvarande — bortsett från överinseendet över Stockholms
och Göteborgs högskolor — vore begränsat till universiteten och karolinska
institutet, vartill komme att tandläkarinstitutet stöde under kanslerns överstyrelse.
Därest kanslersbefattningen omlades enligt promemorians förslag,
syntes det statskontoret böra tagas under övervägande, örn icke kanslerns
ämbetsområde borde vidgas till att omfatta jämväl andra högskolor och
likartade institutioner, såsom tekniska högskolan, Chalmers tekniska institut,
skogshögskolan och veterinärhögskolan. Särskilt ur synpunkten av dessa
institutioners ekonomiska förvaltning samt förekommande frågor av organisatorisk
och löneteknisk natur vore det — enligt den erfarenhet statskontoret
vunnit, bland annat, vid behandlingen av remisser rörande dylika ärenden
— av värde med en mer enhetlig behandling än som nu ofta komme
sagda frågor till del. Det ville ock förefalla, som om universitetskanslerns
lönefråga bleve lättare att lösa enligt de föreslagna linjerna, för den händelse
en dylik vidgning av arbetsområdet komme till stånd.

Med hänsyn till universitetskanslersämbetets säregna karaktär vore det för
statskontoret uppenbart att — därest tjänsten skulle göras till en avlönad
chefsbefattning — avlöningsförmånerna icke finge tillmätas för snävt. Aven
med denna utgångspunkt kunde ämbetsverket dock icke förorda, att lönen
sattes till högre belopp än som utginge vid andra högre chefsbefattningar
inom statsförvaltningen, såsom till presidenter för hovrätterna, generaldirektörer
m. fl., eller sålunda till omkring 17,000 kronor. Endast för den händelse
den med ämbetet förenade representationsskyldigheten — vars omfattning
undandroge sig statskontorets bedömande — skulle anses därtill för -

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

anleda, syntes det böra ifrågakomma att, såsom i promemorian föresloges,
bestämma lönen till 21,000 kronor. I vilketdera fallet som helst måste enligt
statskontorets mening en förutsättning för den föreslagna löneställningen
vara, att universitetskanslersämbetets skötsel komme att utgöra innehavarens
huvudsakliga sysselsättning.

Statskontoret hade i det föregående anslutit sig till uppfattningen, att det
vore önskvärt att bibehålla universitetskanslersämbetet vid dess hittillsvarande
karaktär och inriktning, men hade samtidigt icke kunnat underlåta
att antyda vissa tvivelsmål, huruvida detta med den ifrågasatta nyordningen
komme att bliva fallet. Det syntes ämbetsverket icke uteslutet, att det
skulle bättre svara mot kanslersämbetets hävdvunna traditioner, örn den
föreslagna avlöningen minskades och i samband därmed kravet på full sysselsättning
i ämbetets angelägenheter eftergåves. Från denna utgångspunkt
vore det enligt statskontorets mening naturligt, om universitetskanslern tillerkändes,
i stället för lön, ett lämpligt avvägt arvode, varå dyrtidstillägg
givetvis ej borde utgå. Med hänsyn till ämbetets representativa karaktär
och förpliktelser syntes arvodet kunna föreslås till 12,000 kronor. Med en
anordning av denna art skulle det ovan anförda skälet för en utvidgning
av kanslerns verksamhetsområde till andra högskolor bortfalla, vartill komme,
att i så fall den nuvarande ordningen för utseende av ämbetets innehavare
borde kunna bibehållas.

Statskontoret ville slutligen uttala, att det mött vissa svårigheter för ämbetsverket
att — i varje fall på den korta tid, som stått till buds för besvarande
av förevarande remiss — bilda sig en ståndpunkt i den i den remitterade
promemorian avhandlade frågan. Då därjämte de för statsförvaltningen
i allmänhet gällande avlöningsbestämmelserna för närvarande vore
underkastade revision, varvid jämväl frågan örn lönesättningen för skilda
befattningar torde bliva föremål för övervägande, kunde det ock synas
tveksamt, om här förevarande spörsmål redan nu borde upptagas till avgörande.
Enligt statskontorets mening borde detta ske, endast därest alldeles
särskilda skäl funnes tala emot ett uppskov.

Kanslersämbetet för rikets universitet. Kanslern för rikets universitet
intoge en särställning inom den svenska förvaltningsorganisationen.
Redan tillsättningsproceduren vore egenartad. Han utsåges av ett valkollegium,
bestående av samtliga professorer vid universiteten och karolinska
institutet. Det vore här fråga om ett verkligt val och icke om uppgörande
av ett förslag. Kungl. Maj:ts befogenhet vore inskränkt till att stadfästa
valet genom att utnämna den, som erhållit de flesta rösterna, eller ock förordna
om nytt val. Tillsättningsförfarandet visade således oförtydbart, att
kanslern i första rummet vore en universitetens förtroendeman. Han vore
det centrala och högsta organet för den akademiska självstyrelsen och icke
någon beslutande och kontrollerande statsmyndighet i egentlig mening. Det
vore vid sådant förhållande egentligen rätt naturligt, att staten ej tillhandahållit
kanslern någon avlöning utan inskränkt sig till att bestrida kostnaden
för hans expedition.

De befogenheter, som enligt universitetsstatuterna och stadgarna för karolinska
institutet tillkomme kanslern, vore mycket vidsträckta. Han kunde
ingripa på praktiskt taget alla punkter av universitetens verksamhet. I
praxis utnyttjade han dock icke i allmänhet denna sin myndighet i dess
fulla omfattning.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Vid bedömandet av kanslersämbetets ställning måste man nämligen ihågkomma,
att det vetenskapliga forskningsarbetet på grund av sin art icke
lämpligen kunde dirigeras eller kontrolleras uppifrån av organ, som övervägande
hade administrativa uppgifter. Endast de aktiva vetenskapsmännen
själva vore kompetenta att utöva dylik ledning och uppsikt. Även den
vetenskapliga undervisningen borde icke i detalj regleras och övervakas av
överordnade myndigheter. Ville man tillförsäkra vetenskapsmännen full
frihet i deras arbete, hnge man taga risken, att denna frihet i enstaka fall
under någon tid kunde missbrukas. Det stränga urvalet under konkurrensen
örn professurerna, kontrollen från kollegernas sida och den kritik, som
eleverna utan tvivel utövade, ledde i stort sett till att man icke behövde
befara några mera avsevärda missbruk av den onekligen mycket stora frihet,
som de akademiska lärarna i sin verksamhet åtnjöte.

Även örn kanslern borde avstå från detaljreglering och detalj kontroll på
forskningens och undervisningens område, hade han en mycket viktig uppgift
att fylla som övervakande organ. Han hade att tillse, att de författningar,
som rörde de akademiska lärosätena, vunne likformig tillämpning
vid de olika läroanstalterna. Örn han ansåge, att praxis på något ställe
utvecklat sig i felaktig riktning, måste han ingripa. Funne han, att en
akademisk lärare i något hänseende uppenbarligen åsidosatt gällande föreskrifter,
finge han föranstalta örn rättelse. Vidare hade han att tillse, att
de uppslag till förbättring av det vetenskapliga arbetets organisation och
undervisningens anordning, som från skilda håll framkomme, bleve föremål
för undersökning och bedömande vid de olika lärosätena. Kanslern skulle,
i korthet uttryckt, svara för att universitetsorganisationen fungerade efter
enhetliga linjer och ingripa mot yttringar av självsvåld inom den akademiska
världen.

Men han hade även en annan minst lika viktig uppgift. Han skulle föra
universitetens talan inför statsmakterna, såväl då det gällde anslag som i
andra hänseenden. Härvid borde han söka avväga de skilda högskolornas
behov mot varandra och söka utverka, att de bleve någorlunda likformigt
tillgodosedda. Och i de för det vetenskapliga arbetet i landet kanske viktigaste
frågor, som komme under Kungl. Maj:ts prövning, nämligen professorstillsättningarna,
skulle han, på grund av hela det föreliggande materialet
och med stöd av sin samtliga lärosäten omfattande erfarenhet, giva
den utnämnande myndigheten råd i saken.

Vad de fria högskolorna beträffade, fyllde kanslern såväl i fråga om kontrollen
över undervisningen och examinationen som vid lärartillsättningarna
i stort sett en liknande uppgift, som då det gällde universiteten.

Den säregna ställning som en universitetens förtroendeman, vilken kanslern
hittills traditionellt intagit, förefölle kanske mången som en otidsenlig
anordning. Man ansåge, att det vetenskapliga arbetet skulle bliva effektivare
och rationellare, om det ställdes under en kraftigare statlig ledning.
Och man holle före, att kanslern borde övergå till att övervägande bliva
en statens representant, ställd i spetsen för universitetsförvaltningen.

Det i departementspromemorian framförda förslaget syftade icke i denna
riktning. Det toge tvärtom bestämt avstånd från en dylik tankegång. Örn
emellertid en förtroendeman av kanslerns art tillerkändes avlöning, medförde
en dylik åtgärd oundvikligen den konsekvensen, att själva ämbetet
underginge en viss ändring — och detta även örn avlöningen benämndes
arvode. Ändringen komme kanske icke att omedelbart märkas, men efter

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

en tids förlopp hade förskjutningen fortskridit så långt, att ämbetets nya
karaktär vore påtaglig. Då aktualiserades med nödvändighet det i statskontorets
yttrande antydda spörsmålet, huruvida icke kanslern borde ställas
i spetsen även för fackhögskolorna, och i samband därmed säkerligen även
frågan om ändring av bestämmelserna rörande utseende av kansler.

Kanslerns erfarenheter som akademisk lärare och kansler hade bibragt
honom den övertygelsen, att kanslersämbetet just i dess nuvarande, under tidernas
lopp framväxta utformning vore av största värde för universitetens
verksamhet och det vid dem bedrivna vetenskapliga arbetet. Det vore
honom därför icke möjligt att godtaga en anordning, som enligt hans mening
oundvikligen komme att leda till att ämbetets karaktär förändrades.

Kanslern har därför på det bestämdaste avstyrkt varje åtgärd i syfte att
förvandla kanslern till en avlönad statsfunktionär.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala. De svenska universitetens
uppgift vore att öva fri vetenskaplig forskning och meddela undervisning,
grundad på sådan forskning. En förutsättning för denna uppgifts
rätta fyllande vore den frihet och självstyrelse, som sedan gammalt tillkommit
universiteten i deras förvaltning och alltjämt tillkomme dem här
liksom i främmande länder, där denna deras uppgift icke blivit beskuren.
En bekräftelse härav utgjorde universitetskanslersämbetet med de former
för kanslerns tillsättning, som gällde, och den ställning, han intoge.

När departementspromemorian med styrka betonade, att det nu framlagda
förslaget icke finge medföra någon ändring av formerna för ämbetets
tillsättning eller dess ställning och verksamhet i övrigt, och att meningen
följaktligen icke vore att byråkratisera universitetsförvaltningen, så
ville konsistoriet för sin del understryka betydelsen för universiteten och
för deras uppgifters fyllande av att dessa förbehåll förbleve orubbade. Framför
allt i våra dagar kunde ett jämkande av de yttre grundvalarna för det
fria vetenskapliga arbetet lätt medföra oöverskådlig fara för denna frihet
själv.

När konsistoriet sålunda sloge vakt kring kanslersämbetet i dess nuvarande
form, grundades detta ej blott på en naturlig vördnad för ämbetets
trehundraåriga lysande traditioner utan framför allt därpå, att i denna form
kanslersämbetets innehavare icke minst under de senaste decennierna utövat
en verksamhet, som i hög grad befrämjat universiteten och den högre andliga
odlingen i landet.

Med tillfredsställelse fastsloge konsistoriet därför, att det föreliggande
förslaget icke åsyftade annan ändring av nu gällande ordning än den, att
kanslern tilldelades ersättning för sitt arbete.

De skäl, som i promemorian anförts för en sådan ersättning, funne konsistoriet
vägande. Med universitetens utveckling hade den arbetsbörda och
det ansvar, som lades å kanslern, i hög grad ökats, och nödvändigheten av
personliga insatser från hans sida för tillgodoseende av universitetens intressen
hade allt tydligare gjort sig gällande. Konsistoriet fäste ock vikt
därvid, att ersättning till kanslern skulle, om också endast i någon mån,
vidga kretsen av de personer, vilka kunde komma ifråga vid val till kansler
och bland vilka de väljande alltså hade att söka den främste.

Då konsistoriet från dessa utgångspunkter övervägde den föreliggande
frågan funne konsistoriet, att (Ion uppfattning av kanslersämbetets karaktär
och värdet av dennas behållande, varåt statskontoret i sitt yttrande i åren -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

det givit uttryck, stöde i nära överensstämmelse med den mening härom,
konsistoriet omfattade. Överensstämmelsen sträckte sig även till det betraktelsesätt,
som statskontoret anlade i fråga om det nu framlagda förslagets
inverkan på denna kanslersämbetets karaktär och ställning. Konsistoriet
ville alltså i väsentliga punkter ansluta sig till den av statskontoret
framförda principiella tankegången.

Att för universitetskanslern bestämma en lön, som fixerades efter jämförelse
med andra högre ämbetsmäns löner och sattes i relation till dessa,
kunde lätt medföra den uppfattningen, att också hans åligganden och övriga
villkor skulle bestämmas och bedömas efter en sådan jämförelse. Kanslersämbetet
torde då svårligen kunna bibehållas i sin nuvarande allmänna
ställning; och den fara för byråkratisering av ämbetet, varför promemorian
varnade, kunde bli allvarlig.

Även om konsistoriet alltså i dessa hänseenden helt anslöte sig till statskontorets
yttrande och sålunda ansåge, att ersättningen till kanslern borde
utgå som ett arvode, funne konsistoriet dock, att det av statskontoret föreslagna
beloppet uppenbarligen vore för lågt. Väl vore det sant, att avlöningarna
till det allmännas högst betrodda ämbetsmän endast ytterst bristfälligt
kunde giva uttryck för dessas betydelse och värde för det allmänna.
I fråga örn ämbetsmän, å vilka ett särskilt stort självständigt ansvar vilade,
och av vilka betydelsefulla, kanske epokgörande insatser kunde göras
inom ämbetets ram, vore naturligtvis deras av det allmänna tillmätta avlöningars
storlek ingen måttstock för bedömande av vad de uträttade och
värdet därav. Ett uttryck härför kunde sålunda säkerligen ej heller en
ersättning till universitetskanslern bliva. En universitetskanslers insatser
till fromma för universiteten och den högre bildningen och därmed hans
betydelse och ställning i vårt samhälle komme ej att vara beroende av huru
ett arvode för honom utmättes inom de gränser, som därvid över huvud
vore tänkbara. I detta hänseende komme införandet av ersättning icke att
medföra någon ändring i detta ämbetes natur, så länge ämbetet i övrigt
förbleve orört.

Ett par synpunkter förtjänade emellertid särskilt beaktande vid bestämmandet
av arvodets storlek. Med kanslersämbetet torde icke ett annat fast
ämbete låta förena sig, ehuruväl andra arbetsuppgifter än kanslersämbetets
naturligtvis kunde uppbäras av en kansler. Vidare hade kanslern såsom
den främste representanten för universiteten och därmed såsom företrädare
för den högre andliga odlingen i riket över huvud av ålder ansett sig ha
stora representativa plikter.

Konsistoriet ansåge sig icke böra framställa ett bestämt förslag beträffande
storleken av det arvode, som borde utgå till kanslern, men konsistoriet ville
uttala sig för att detta arvode sattes så högt som med fasthållande av de
konsistoriet förut framhållna allmänna synpunkterna å ersättningsfrågan
vore möjligt.

Större akademiska konsistoriet i Lund. Universitetskanslerns
ämbete vilade på en flera århundraden gammal, förnämlig tradition och
varje förslag till ändring i de bestämmelser, som gällde detta ämbete, måste
prövas ur synpunkten av dess betydelse för vetenskaplig forskning och universitetens
insats i den svenska odlingen. Det intoge i många avseenden
en särställning, som emellertid med nödvändighet betingades av de säregna
förhållanden, vilka det tjänade. En rubbning i den tradition, som fram -

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

vuxit under loppet av århundraden, kunde lätt medföra en i och för sig
icke önskvärd rubbning i de grundvalar, på vilka kanslersämbetet vilade;
varje ändring i gällande bestämmelser måste därför företagas med allra
största försiktighet. Emellertid erkände konsistoriet, att det nuvarande tidsläget
medförde svårigheter att besätta kanslersämbetet med de män, som
man helst skulle vilja se som innehavare därav, och att en ändring i den
nuvarande ordningen, ägnad att genom beredande av ekonomisk ersättning
i någon mån vidga kretsen av lämpliga kandidater, syntes påkallad.

Konsistoriet konstaterade med tillfredsställelse, att ovan angivna huvudsynpunkter
starkt framhävdes i departementspromemorian. Promemorians
ståndpunktstagande uteslöte givetvis den av statskontoret i dess yttrande
såsom en möjlighet antydda utvidgningen av kanslersämbetet till att omfatta
även andra högskolor, såsom tekniska högskolan, Chalmers tekniska
institut, veterinärhögskolan, skogshögskolan. Genom en dylik utökning av
ämbetsområdet skulle kanslern med nödvändighet komma att tvingas bort
från sin ursprungliga och traditionella uppgift att främja universiteten och
den fria forskningens intressen. Hans ämbete skulle utvidgas och förskjutas
till att omfatta ett stort antal olikartade anstalter, vilkas uppgifter i väsentligt
högre grad än universitetens bestode i tillämpad vetenskap, och hans
tid och kraft skulle upptagas av ett administrativt arbete av synnerligen
omfattande art. Uppenbarligen skulle detta utvidgande av kanslersämbetets
omfång i motsvarande grad komma att förringa kanslerns möjlighet
att företräda de vid universiteten, dess arbete och forskning särskilt knutna
intressena.

I valet mellan de olika tänkbara möjligheterna att bereda kanslern ekonomisk
ersättning ansåge sig därför konsistoriet kunna förorda sådan ersättning
endast i form av ett arvode. Det av statskontoret alternativt föreslagna
arvodet av 12,000 kronor funne konsistoriet med hänvisning till
ämbetets betydelse och stora uppgifter vara avsevärt för lågt.

Konsistoriet finge sålunda tillstyrka, att kanslern måtte tillerkännas ersättning
i form av arvode, och har hemställt, att frågan örn storleken av detta
arvode måtte upptagas till ytterligare omprövning vid den fortsatta beredningen
av spörsmålet.

Karolinska institutets lärarkollegium. Kollegiet, som funne de
nu gällande formerna för de akademiska inrättningarnas överstyrelse särdeles
tillfredsställande, instämde i promemorians och statskontorets uppfattning
om önskvärdheten av att universitetskanslersämbetets hittillsvarande
allmänna karaktär, sådan den fått sitt uttryck i gällande stadgar och bestämmelser,
alltjämt upprätthölles, och att ändring ej borde ske i kanslerns
ställning till de honom underställda akademiska institutionerna, vilkas fulla
frihet och självständighet i allt vad vetenskaplig forskning och undervisning
anginge måste lämnas oförkränkta. Kollegiet ansåge ock, att den
omfattning ämbetets arbetsbörda numera tagit, oell den ökning av densamma,
som vore att räkna med, nödvändiggjorde beredandet av ekonomisk
ersättning åt kanslern.

Med hänsyn till ämbetets traditioner och till önskvärdheten av att ämbetet
i möjligaste mån bibehölle sin nuvarande karaktär och inriktning
ansåge kollegiet, att vid förändringar i detsamma den största varsamhet
borde iakttagas, och anslöte sig därför till statskontorets förslag om enbart
ett arvode åt kanslern.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Tandläkarinstitutets lärarråd. Lärarrådet ville uttala sitt beklagande
över att utvecklingen gått därhän, att den ställning kanslern såsom
en oavlönad universitetens och högskolornas förtroendeman hittills kunnat
till vetenskapens fromma intaga icke vidare torde kunna bibehållas oförändrad.
Dock insåge lärarrådet till fullo önskvärdheten av att kretsen, inom
vilken kansler kunde utses, vidgades. Lärarrådet anslöte sig till fullo till
den mening, som i promemorian uttalades, att ingen förändring skulle ske
med hänsyn till formerna för kanslersämbetets tillsättning och verksamhet
i övrigt.

Kanslerns likställighet i löneavseende med ett justitieråd eller en landshövding
syntes lärarrådet fullt berättigad.

Statskontorets förslag att, i händelse lönen sattes till 21,000 kronor, det
skulle fordras full daglig tjänstgöring och att under kanslerns ämbetsförvaltning
skulle inordnas jämväl tekniska högskolan, Chalmers tekniska institut,
skogshögskolan och veterinärhögskolan, syntes föga lyckligt, då det
oundvikligt torde leda till att till kanslerns biträde anställdes ytterligare en
sekreterare jämte nödig kanslipersonal, varigenom ett nytt ämbetsverk i mån
av ärendenas tillväxt skapades med en byråkratisering av universitetsförvaltningen,
som stöde i bestämd strid mot det enligt promemorian starkt
betonade syftemålet med kanslerns avlöning. Lärarrådet ansåge sig i följd
härav böra på det kraftigaste avstyrka detta statskontorets förslag. Lärarrådet
måste även avstyrka statskontorets förslag att lönen under angivna
förutsättningar skulle beräknas till allenast 12,000 kronor, då en dylik anordning
näppeligen torde i väsentlig mån medföra de fördelar, som enligt
promemorian avsåges med förslaget om beredande av avlöning åt kanslern.

Stockholms högskola. Lärarrådet hade icke kunnat undgå att taga
starkt intryck av statskontorets synpunkt, att — om kanslersbefattningen på
föreslaget sätt förvandlades från att vara ett oavlönat förtroendeuppdrag till
att bliva ett högt avlönat statsämbete ■— detta torde medföra vissa ofrånkomliga
konsekvenser för kanslersämbetets ställning och verksamhet inom
den akademiska förvaltningen. Det vore enligt lärarrådets mening starkt
att befara, att en dylik omläggning skulle bidraga till att byråkratisera den
akademiska förvaltningen och väsentligen rubba grunderna för den de akademiska
lärosätena av ålder tillkommande självstyrelsen.

Bland de skäl, som i promemorian anförts till stöd för att förvandla
kanslersämbetet till en avlönad befattning, syntes hänvisningen till önskvärdheten
att vidga kretsen av dem, som vid valet kunde ifrågakomma,
vara det mest vägande. Om det ur denna synpunkt ansåges påkallat att
utan mera ingående utredning lösa den föreliggande frågan, funne lärarrådet
den av statskontoret alternativt anvisade vägen att i stället för lön
tillerkänna universitetskanslern ett lämpligt avvägt arvode obetingat vara
att föredraga, då en sådan lösning av frågan sannolikt ej skulle medföra
samma fara för en icke önskvärd förändring av ämbetets hittillsvarande
karaktär.

Professorn Bergman har i särskilt yttrande anfört vissa synpunkter rörande
koncentration till ett riksuniversitet av samtliga vetenskapliga institutioner
i Uppsala och Stockholm och rörande den inverkan på kanslersinstitutionens
ställning, en sådan åtgärd skulle komma att utöva.

Högskolans styrelse har förklarat sig dela de betänkligheter, som av statskontoret
och lärarrådet uttalats mot det i promemorian innefattade förslaget,

11

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

och i likhet med lärarrådet finna den av statskontoret alternativt anvisade
utvägen vara att föredraga. Styrelsen hade emellertid ej hunnit bilda sig
en bestämd mening, huruvida och i vad mån förändringar beträffande universitetskanslersämbetet
vore påkallade.

Herr Lindhagen har instämt i styrelsens uttalande men i särskilt yttrande
utvecklat vissa synpunkter på frågan.

Göteborgs högskola. Lärarrådet funne det vara av utomordentlig
vikt, att den i promemorian framhållna synpunkten, att med den ifrågasatta
åtgärden icke skulle följa någon ändring av formerna för kanslersämbetets
tillsättning eller dess ställning och verksamhet i övrigt, starkt
underströkes. Under förutsättning av att garantier härför skapades, funne
lärarrådet sig kunna ansluta sig till förslaget, att kanslern skulle tillerkännas
ekonomisk ersättning. För att den ifrågasatta nyordningen icke skulle
medföra förändringar i kanslersämbetets ställning ansåge lärarrådet dock
lämpligast, att kanslern i enlighet med vad statskontoret i sitt i ärendet avgivna
yttrande föreslagit, tillerkändes icke lön utan ett lämpligt avvägt
arvode.

Lärarrådet ville vid detta tillfälle icke underlåta att erinra örn sitt vid
olika tillfällen uttalade önskemål, att, då Göteborgs högskola stöde under
överinseende av kanslern för rikets universitet, högskolan även måtte beredas
tillfälle att deltaga i val av kansler.

Högskolans styrelse, som instämt i lärarrådets yttrande, har framhållit, att
styrelsen, då den biträdde lärarrådets mening om att avlöningen borde utgå
såsom arvode, dels förutsatte, att en sådan anordning icke finge utgöra hinder
för beredande av pension åt kanslern, dels ock räknade med att arvodet
fastställdes till ett belopp, som motsvarade lön för full tjänst.

Under de år, kanslersämbetet i sin nuvarande gestaltning funnits till, hava
de ämbetet underställda institutionerna undergått en synnerligen kraftig tillväxt.
Nedanstående (sid. 12) ur Statistisk årsbok för år 1935 hämtade sifferuppgifter
rörande antalet lärare och lärjungar vid ifrågavarande institutioner
med undantag för tandläkarinstitutet giva en bild av denna utveckling.

Under nämnda tid har alltså antalet universitets- och högskolelärare mer
än fördubblats och antalet studerande mer än tredubblats.

Med universitets- och högskoleorganisationens tillväxt har följt en betydande
ökning av omfattningen av de arbetsuppgifter, som det ankommer
på kanslern att handlägga. Det är uppenbarligen icke endast de löpande
förvaltningsgöromålen, som påverkats och påverkas av denna utveckling.
Med densamma äro förenade organisatoriska problem av ofta mycket
svårlöst beskaffenhet. Ändrade förhållanden inom samhällslivet och vetenskapens
markvinningar kräva anpassning från universitetens och högskolornas
sida och ställa de akademiska läroanstalterna och kanslern inför ständigt
nya uppgifter. Kraven på den utbildning, som meddelas vid universiteten
och högskolorna, undergå oavlåtligen förändringar, och forskningsuppgifterna
och forskningsmetoderna växla och framkalla skiftande spörsmål
rörande fördelningen av ämnesområdena mellan professurerna, inrättandet

Departe

mentschefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Årligen

Uppsala
och Lunds
univer-sitet

Karolin-ska in-stitutet

Stock-holms och
Göteborgs
högskolor

Summa

Lärare:

1891/1895 .......................

216

40

10

266

1901/1905 .......................

232

47

44

323

1911/1915 .......................

259

57

69

385

1921/1925 .......................

293

62

91

446

1931..........................

315

76

134

525

1934 ..........................

342

83

151

576

Lärjungar:

1891/1895 .......................

2,323

360

36

2,719

1901/1905 .......................

2,336

277

212

2,825

1911/1915.......................

3,689

448

941

5,078

1921/1925 .......................

4,390

839

1,376

6,605

1931..........................

5,639

798

1,749

8,186

1934 ..........................

5,656

857

2,120

8,633

av nya lärarbefattningar, skapandet av nya institutioner och de redan befintligas
utrustande i enlighet med tidens fordringar m. m. Kanslern kan
icke åtnöja sig med att allenast vidarebefordra universitetens önskemål i
den ena eller andra riktningen. Det är nödvändigt, att han såsom den
främste målsmannen för universiteten grundligt tar kännedom örn universitetsorganisationens
tillstånd och behov, på ett ingående sätt följer arbetet
därstädes, städse är verksam för befrämjande av dess behöriga intressen och
i fall av behov även tar initiativ till ernående av förbättringar eller avlägsnande
av missförhållanden.

Den nuvarande ordningen med en helt oavlönad kansler förutsätter, att
kanslersämbetet innehaves av en ekonomiskt oberoende person eller handhaves
såsom en uppgift vid sidan av andra arbetsuppgifter. Det kan emellertid
icke vara tillbörligt, att, då det gäller så omfattande och viktiga förvaltningsuppgifter
som dem, varom här är fråga, förutsätta, att det städse
skall vara möjligt att för uppdraget förvärva lämpliga personer, som äro i
den situationen, att de kunna utan lön påtaga sig det ansvar och den
arbetsbörda, som följer med uppdraget. Ej heller synes det rimligt, att
på en oavlönad person ställas anspråk på en arbetsinsats av ovan angiven
omfattning och betydelse. Detta kunde låta sig göra för några decennier
sedan, då den akademiska forskningen och undervisningen bedrevos
under anspråkslösare former, men synes numera icke vara hållbart, sedan
universitetsorganisationen vuxit ut till ett av statens mer omfattande förvaltningsområden.

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 114.

Utvecklingen har sålunda, såvitt jag kan bedöma, framkallat behov av att
kanslern tillerkännes ersättning för sitt arbete. Ytterligare ett tungt vägande
skäl kan anföras till stöd härför. Den omständigheten, att kanslersämbetet är
oavlönat och att innehavet av detsamma dessutom på grund av de ganska omfattande
representativa förpliktelserna ställer vissa ekonomiska krav på innehavaren,
begränsar kretsen av dem, som kunna utses till kansler, till ett mycket
ringa fåtal. Att sålunda personer, som äro beroende av en av tjänst härflytande
inkomst men som på grund av personliga egenskaper och förutsättningar
i övrigt kunna vara synnerligen väl lämpade som innehavare av kanslersämbetet,
uteslutas från kandidatur, är, principiellt sett, oegentligt och kan
för framtiden vålla nackdelar av så uppenbar art, att de här icke torde behöva
närmare angivas. En liknande begränsning av urvalet till viktiga förtroendeuppdrag
torde icke förekomma inom någon annan del av den allmänna
förvaltningen.

Omfattningen av de på kanslern ankommande göromålen och angelägenheten
av att valet av kansler kan ske med bortseende från andra hänsyn
än sådana, som taga sikte på den personliga lämpligheten, utgöra således
enligt min mening skäl för att ersättning beredes kanslersämbetets innehavare.
I likhet med universitetsmyndigheterna vill jag emellertid härtill
foga ett viktigt förbehåll, nämligen att en sådan förändring icke må medföra
någon ändring av formerna för ämbetets tillsättning eller dess ställning
och verksamhet i övrigt. Jag avser följaktligen på intet sätt att byråkratisera
universitetsförvaltningen och göra kanslersämbetet till något slags generaldirektörskap
för denna förvaltning. Det mått av frihet och självständighet,
som av ålder tillkommit våra akademiska institutioner, ter sig för
mig såsom en grundval och en livsbetingelse för vetenskaplig forskning och
undervisning och bör därför enligt min tanke oförkränkt bevaras och upprätthållas.
Jag vill härmed hava klart fastslaget, att föreliggande förslag
icke åsyftar annan ändring av nu gällande ordning än den, att ersättning
tilldelas universitetskanslern för hans arbete.

Utifrån dessa synpunkter synes det mig angeläget, att kanslern icke i
avlöningshänseende infogas i de allmänna avlöningsbestämmelserna. I likhet
med vissa av universitetsmyndigheterna och statskontoret finner jag det
vara att föredraga, att kanslern tillerkännes skälig ersättning i form av ett
arvode. Frågan om pensionering av kanslern torde icke behöva i detta
sammanhang upptagas till behandling.

Vad angår ersättningens storlek hava olika förslag framkommit.

I den ovannämnda promemorian har en lägre ersättning än den, som
kommer justitie- och regeringsråden samt flertalet landshövdingar till del,
nämligen 21,000 kronor, icke ansetts kunna sättas i fråga. Kanslerns ställning
och den omständigheten, att ersättningen hör, liksom skett i fråga örn
landshövdingelönerna (jfr riksdagens skrivelse nr 333/1925, sid. 8 f.), be -

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

stämmas med visst hänsynstagande till den ganska omfattande representation,
som betingas av kanslersuppgifterna, har till och med befunnits motivera
en högre ersättning än 21,000 kronor. Även den omständigheten, att
landshövdingarna åtnjuta bostadsförmån, har ansetts tala i denna riktning.

Statskontoret har även ansett det uppenbart, att ersättningen icke bör
tillmätas för snävt. Ämbetsverket har emellertid funnit sig icke kunna
förorda en högre ersättning än den, som tillkommer vissa andra högre
chefsbefattningar inom statsförvaltningen, eller omkring 17,000 kronor.
Endast för den händelse representationsskyldigheten skulle anses därtill föranleda,
syntes det böra ifrågakomma att bestämma ersättningen till 21,000
kronor. Härvid har statskontoret utgått från att ämbetets skötsel skulle
utgöra innehavarens huvudsakliga sysselsättning. I samband härmed har
ämbetsverket emellertid anvisat utvägen att eftergiva kravet på full sysselsättning
i ämbetets angelägenheter och i sådant fall med ämbetet förena
ett arvode å förslagsvis 12,000 kronor. Statskontoret har även framkastat
tanken, att till ämbetets nuvarande uppgifter skulle läggas jämväl överinseendet
över vissa andra institutioner, såsom tekniska högskolan, Chalmers
tekniska institut, skogshögskolan och veterinärhögskolan.

Universitetsmyndigheterna hava i allmänhet funnit ersättningen böra utgå
med högre belopp än 12,000 kronor.

Vad först angår statskontorets uppslag örn att under ämbetet lägga jämväl
överinseendet över vissa andra institutioner, bland annat de högre tekniska
läroanstalterna, vill jag erinra örn att 1929 års sakkunniga för utredning
av frågan angående organisationen av den högre tekniska undervisningen
tänkt sig inrättandet, efter förebild av kanslersämbetet för rikets
universitet, av ett kanslersämbete för rikets tekniska högskolor — det förutsattes,
att Chalmers tekniska institut skulle omvandlas till teknisk högskola.
Härigenom skulle erhållas en central myndighet, som kunde utgöra
ett enande band mellan all högre teknisk undervisning i vårt land. 1934
års sakkunniga för fortsatt utredning beträffande institutets högre avdelning
m. m. prövade visserligen behov föreligga av ett centralt organ men
kunde för sin del icke förorda inrättandet av ett kanslersämbete, vilket,
såsom de sakkunniga uttrycka saken, »redan genom sin benämning skulle
kunna alltför starkt framhäva, att man skulle hava för avsikt att i alla de
tekniska högskolorna berörande frågor tillskapa ytterligare en instans ovanpå
högskolornas styrelser». För åstadkommande av den nödvändiga koordineringen
av vissa frågor, som berörde de båda högskolorna, ville de sakkunniga
däremot föreslå, att särskilda delegerade för rikets tekniska högskolor
skulle tillsättas.

Såsom av det nyss sagda framgår, har redan tidigare frågan om åvägabringande
av ett åtminstone för den högre tekniska undervisningen centralt
organ förts på tal, ehuru man härvid tänkt sig andra anordningar än den
av statskontoret nu ifrågasatta. För egen del hyser jag den bestämda upp -

15

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

fattningen, att det icke skulle vara välbetänkt att under en myndighet
lägga så olikartade förvaltningsområden som den akademiska och den högre
tekniska undervisningens samt härtill ytterligare foga överinseendet över
två för dess uppgifter så främmande institutioner som skogshögskolan och
veterinärhögskolan. Jag har visserligen liksom statskontoret gjort den erfarenheten,
att det skulle vara av värde att erhålla en mer enhetlig behandling
av åtskilliga av de frågor, som angå den högre tekniska undervisningen,
men jag kan icke tänka mig, att detta syftemål skulle på ett tillfredsställande
sätt vinnas genom den av statskontoret ifrågasatta åtgärden.
Ett sammanförande, på sätt statskontoret ifrågasatt, av ett stort antal i
själva verket heterogena uppgifter på kanslersämbetet skulle enligt min
mening vara ägnat att frammana just den förändring i byråkratiseraude
riktning av nämnda ämbete, från vilken jag i det föregående uttryckligen
tagit avstånd. De institutioner, som nu höra under kanslersämbetet, äga
däremot ett historiskt och även sakligt betingat inre sammanhang, och det
verksamhetsområde, som sålunda föreligger för ämbetets innehavare, synes
vara så omfattande, att någon utvidgning av detsamma icke kan ske utan
olägenhet.

Jag utgår alltså från att kanslerns ämbetsområde bör i fortsättningen
hava samma omfattning som för närvarande. Vid prövningen av de löneförmåner,
som under sådana omständigheter böra tillerkännas kanslern, har
jag visserligen funnit mycket starka skäl kunna anföras för skäligheten av
den i promemorian ifrågasatta ersättningen av minst 21,000 kronor örn
året. Jag anser mig dock med hänsyn till vad i ärendet förekommit nu
icke böra föreslå ett högre arvode än 19,000 kronor om året. A detta
arvode lärer dyrtidstillägg icke böra utgå.

Kanslern torde böra äga uppbära ifrågavarande arvode, oavsett förekommande
tillfälliga hinder att uppehålla ämbetet. Vid hinder av lång varaktighet
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, huru med arvodet
skall förfaras. Allenast i fall av sistberörda slag synes ersättning
böra ifrågakomma åt tillförordnad kansler. Undantagsvis påkallad dylik
ersättning kan lämpligen bestridas av den ordinarie kanslerns arvode.

Kungl. Maj:t torde få utfärda de närmare föreskrifter, som må kunna
föranledas av vad jag sålunda föreslagit.

På grund av vad ovan anförts torde de till universitetskauslersexpeditionen
utgående anslagen böra betecknas Universitetskanslersämbetet: Avlöningar
och Universitetskanslersämbetet: Omkostnader. I avlöningsstaten för kanslersämbetet
bör såsom en särskild anslagspost upptagas ovannämnda belopp
å 19,000 kronor till arvode åt universitetskanslern.

I övrigt böra i avlöningsstaten vidtagas följande ändringar.

Den i staten uppförda anslagsposten å förslagsvis 14,800 kronor till avlöningar
till tjänstemän å ordinarie stat bör minskas med familjepensionsavdragen
för ifrågavarande tjänstemän, d. v. s. med i runt tal 500 kronor

16

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

till 14,300 kronor. Delposten å 6,600 kronor till grundavlöningar m. m.
till icke-ordinarie personal bör minskas med 60 procent av familjepensionsavdragen
för de från posten avlönade extra ordinarie tjänstemännen, d. v. s.
med omkring 100 kronor. Anslagsposten å förslagsvis 1,000 kronor till
särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän bör höjas
med samma belopp till 1,100 kronor.

Avlöningsanslaget, i vilket jag i övrigt icke ifrågasätter några ändringar,
bör alltså ökas med (19,000 — 500— 100+100=) 18,500 kronor till 41,500
kronor.

Till omkostnader torde böra för nästa budgetår anvisas oförändrat anslag,
2,000 kronor.

Jag hemställer således, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande avlöningsstat för universitetskanslersämbetet,
att tillämpas tills vidare från och med budget -

året 1937/1938:

Avlöningsstat.

1. Arvode åt universitetskanslern........kronor 19,000

2. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis................... » 14,300

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar m. m. kronor 6,500

b. Avlöningsförhöjningar

m. m., förslagsvis..... » 600 » 7,100

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis. ... » 1,100

Summa förslagsanslag kronor 41,500;

dels till Universitetskansler sämbetet: Avlöningar för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag

av...............................kronor 41,500;

dels ock till UniversitetsJcanslersämbetet: Omkostnader för
budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av...............................kronor 2,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Cart Nordwall.

Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
370698